Kungl. Maj:ts proposition nr 227 (Proposition 1945:227)

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Nr 227.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag),
m. m.; given Stockholms slott den 23 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående
ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag) ävensom till lag angående ändrad lydelse av
32 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården,

dels anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående
enskilda sjukhem och förlossningshem,

dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 227.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

Förslag

till

Lag

angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 och 2 mom. samt 17, 18, 20, 21, 33, 34,
39 42, 49 53, 55—57, 59, 60, 73, 80 och 86 §§ lagen den 6 juni 1924 örn
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, att till 85 § sagda lag skall fogas ett nytt
moment, betecknat 3 morn., av nedan angiven lydelse, att i samma lag skola
införas sex nya paragrafer, betecknade 41 a, 42 a, 42 b, 51 a, 60 a och 80 a §§,
av nedanstående lydelse, att i nämnda lag rubrikerna till 5 och 7 kap. ävensom
underrubrikerna näst före 39, 51 och 59 §§ skola erhålla ändrad lydelse
på sätt framgår av det följande, samt att näst före 60 a § skall insättas
en underrubrik av lydelse som nedan angives.

2 §■

1 mom. Barnavårdsnämnden har---dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden

att, i fall som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade
eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro vanartade
eller i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som befinnes föra
ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart;

att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa
barn;

att, enligt bestämmelserna i 42 och 42 a §§ samt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar, övervaka de inom kommunen förefintliga barnavårdsanstalternas
verksamhet; samt

att, enligt bestämmelserna i 7 kap. och de närmare föreskrifter Konungen
meddelar, öva kontroll över fosterbarnsvården.

Jämväl i----- och handhavande.

Hurusom den---i kommunallagarna.

2 mom. Barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och ungdomsvård
och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda,
söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom
andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd.

Senaste lydelse, se beträffande 2 § 1 mom. SFS 1944:168, beträffande 2 § 2 mom
1936:266, beträffande 18, 20, 40 och 73 §§ SFS 1934:204, beträffande 21 § SFS
: 387 samt beträffande 41, 42 och 59 §§ SFS 1931: 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 3

17 §■

Vill någon -----— eller ordföranden.

Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens
tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare, sjuksköterska eller
barnmorska hava att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom om förhållanden,
som böra föranleda nämndens ingripande, ofördröjligen göra
anmälan därom.

18 §.

Har hos--— nämndens överläggning.

Förekommer anledning antaga, att vanart eller annat missförhållande
är beroende på eller förenat med sjukdom eller kroppslig eller andlig brist
eller svaghet hos barnet, skall, till utrönande av behovet av ingripande och de
lämpliga formerna därför, läkares yttrande inhämtas. För sådant ändamål
må central för psykisk hama- och ungdomsvård anlitas. Har yttrande
inhämtats av läkare, som icke är knuten till sådan central, skall, om
denne så finner erforderligt, hänvändelse ske till dylik central, som
må vara upprättad av vederbörande landsting. Nämnden har härvid i fall av
behov att medverka till att den, mot vilken ingripande ifrågasättes,
för undersökning eller observation inställes å centralen. Läkares yttrande
skall ock inhämtas, där missförhållande kan antagas bero på sjukdom hos
föräldrarna eller annan, som vistas i hemmet.

Därest ingripande — —- •— i överläggningen.

Påkallas ingripande---befrämjas därigenom.

Därest utredning — ---i ärendet.

Tillhör den — ---i ärendet.

20 §.

Länsstyrelserna hava---omständigheterna påkallas.

Vid sin befattning med kommunernas barnavård skola länsstyrelserna
hava biträde av barnavårdskonsulenter och barnavårdsassistenter, vilka jämväl
skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande
barnavården. Befattningen som bamavårdskonsulent skall innehavas av fattigvårdskonsulent,
varom förmäles i lagen örn fattigvården. Konungen utfärdar
instruktion för fattigvårdskonsulenterna i deras egenskap av jämväl
barnavårdskonsulenter samt meddelar närmare bestämmelser angående
barnavårdsassistenternas verksamhet.

Där så — ■—• — ungdoms vård.

21 §.

Jämte det övervakande av samhällets barnavård, som enligt 20 § åligger
länsstyrelserna, ankommer det på socialstyrelsen att med biträde av .statens
inspektör för fattigvård och barnavård verka för barnavårdens ändamåls -

Kungl. Majlis proposition nr 227.

enliga ordnande och främja dess utveckling. Verksamheten vid barnavårdsanstalter
varom i 5 kap. sägs skall stå under socialstyrelsens tillsyn. I fråga
om socialstyrelsens och inspektörens åligganden i här nämnda hänseenden
meddelar Konungen närmare föreskrifter.

Angående tillsyn---förordnar Konungen.

33 §.

Kan avgörande ej omedelbart träffas rörande den för omhändertaget barn
lämpligaste vårdformen, bör barnet, där så kan ske, tills vidare intagas i
upptagning shem, varom förmäles i 5 kap. Står plats å upptagningshem
inom landstingsområdet ej omedelbart till buds, må barnet för tillfället intagas
i anstalt, som omförmäles i 31 § lagen om fattigvården, men må ej
utan medgivande av länsstyrelsen vårdas därstädes under längre tid än en
månad.

34 §.

1 mom. Omhändertaget barn, som icke är vanartat, skall, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet lämpat
enskilt hem.

Utackordering får---rättigheter angivas.

2 mom. Föranleda särskilda —--—5 kap.

3 morn. Nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård,
fullgör sina skyldigheter. Nämnden bör även med uppmärksamhet följa barnets
utveckling och verka för att det erhåller den utbildning, som med hänsyn
till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig.

Har barnet överlämnats till barnhem inom annan kommun, skall anmälan
härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden därstädes.

5 kap. Om barnavårdsanstalter och skyddshem.

Barnavårdsanstalter.

39 §.

1 mom. Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag för barns vård och uppfostran
avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt
för abnorma eller vanföra, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt eller skoldistrikt
tillhörigt skolhem.

2 mom. Särskilda former av barnavårdsanstalter äro barnhem, barnkolonier
och anstalter för halvöppen barnavård.

Särskilda former av barnhem äro

a) spädbarnshem, för vård av späda barn, vilka icke åtföljas av sina
mödrar;

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

b) mödrahem, för vård huvudsakligen av späda barn med deras mödrar;

c) upptagningshem, för tillfällig vård och uppfostran samt observation av
barn, som fyllt ett år;

d) barnhem för varaktig vård, för vård och uppfostran under längre tid
av barn, som fyllt ett år.

Barnkolonier äro barnavårdsanstalter för sluten vard och uppfostran av
barn under sommaren eller eljest under viss begränsad del av året.

Anstalter för halvöppen barnavård äro barnavårdsanstalter för vård och
uppfostran av barn under begränsad del av dygnet.

40 §.

För varje landstingsområde skall Konungen, efter förslag av landstinget,
fastställa plan för barnhemsvårdens ordnande inom området. I planen skola
upptagas barnhem till sådant antal och av sådan art, att inom området förefintliga
behov av olika slag av barnhemsvård bliva tillgodosedda på ett ändamålsenligt
sätt. Jämväl ändring av planen fastställes av Konungen.

I den mån annan icke drager försorg därom, skall det åligga landsting att
anordna och driva barnhem, som finnas upptagna i den i första stycket omförmälda
planen. Det åligger ock landstinget att, i den mån erforderliga medel
icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna för anordnande och
drift av annan tillhöriga barnhem, som upptagits i planen, försåvitt deras
vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets gemensamma behov.

41 §.

1 mom. Ämnar kommun eller landsting upprätta barnhem, skall plan för
hemmet och dess verksamhet underställas Konungen eller, efter Konungens
bestämmande, socialstyrelsen. Planen må icke godkännas, med mindre hemmet
med hänsyn till belägenhet, utrymme, utrustning och övriga förhållanden
befinnes vara så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran.

2 mom. önskar annan än kommun eller landsting upprätta barnhem, skall
tillstånd därtill sökas hos Konungen eller, efter Konungens bestämmande,
hos socialstyrelsen. Tillstånd må ej lämnas, med mindre hemmet med hänsyn
till belägenhet, utrymme och utrustning befinnes vara så beskaffat, att
där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, samt
med hänsyn till hemmets ledning, personal och ekonomiska förhållanden
trygghet kan anses föreligga för hemmets ändamålsenliga skötsel.

örn lämnat---- års ålder.

På Konungen eller, där Konungen så bestämmer, socialstyrelsen ankommer
att pröva, huruvida för barnhem, som avses i detta moment, skall finnas
reglemente, samt fastställa sådant.

3 mom. Innan barnkoloni eller anstalt för halvöppen barnavård första
gången träder i verksamhet, skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen

t) Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

samt hos barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är avsedd att
drivas.

4 mom. Vad i 1—3 morn. stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där
den som driver barnavårdsanstalt vill flytta denna till annan lägenhet, utvidga
anstalten eller vidtaga större förändring beträffande densamma eller
där ombyte av innehavare skall ske.

41a §.

1 mom. Medgivande till intagning i barnhem lämnas för varje särskilt fall
av hemmets styrelse eller, om sådan icke finnes, av dess innehavare eller ock
av den, som därtill förordnats av styrelsen eller innehavaren. Är hemmet helt
eller till huvudsaklig del avsett för landstingsområdes gemensamma behov,
skall före intagningen, där så kan ske, samråd äga rum med barnavårdsassistenten.

Angående beslut om intagning i barnhem för varaktig vård skall den som
meddelat beslutet ofördröjligen göra anmälan till barnavårdsassistenten.
Sådan anmälan är dock ej erforderlig, där barnavårdsassistenten vid samråd
jämlikt första stycket tillstyrkt intagningen.

2 mom. Styrelse för barnhem eller, örn sådan icke finnes, hemmets innehavare
skall före den 15 januari och den 15 juli varje år till barnavårdsassistenten
lämna skriftlig uppgift å de vid nästföregående halvårsskifte i
barnhemmet intagna barn, som åtnjutit barnhemsvård i sammanlagt över
ett år.

3 morn. Länsstyrelsen äger, där det med hänsyn till barnets bästa finnes
erforderligt, förordna att barn, som intagits i visst barnhem, icke vidare må
vårdas därstädes.

42 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att verksamheten vid
envar bamavardsanstalt inom kommunen bedrives med iakttagande av gällande
bestämmelser samt att förhållandena vid anstalten äro sådana, att där
intagna barn erhålla tillfredsställande vård och uppfostran och, vad angår
barnhem, erforderlig vård vid sjukdom. Särskild uppmärksamhet skall ägnas
vården av späda barn. I den mån så prövas påkallat, har nämnden att låta
verkställa undersökning av förhållandena i barnavårdsanstalt.

Finner barnavårdsnämnden, att barn, som överlämnats till barnhem inom
kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfredsställande
vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar menlig inverkan
på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas den nämnd,
som överlämnat barnet till barnhemmet. Leder sådan underrättelse icke till
åsyftad verkan, må barnavårdsnämnden antingen själv vidtaga åtgärd, som
för varje fall är i denna lag stadgad, eller ock örn förhållandet göra anmälan
hos länsstyrelsen för åtgärd, som ankommer på denna myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

2 mom. I den mån så prövas lämpligt, må socialstyrelsen tills vidare medgiva
bamavårdsanstalt befrielse från den i 1 morn. föreskrivna tillsynen.
Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och må för detsamma uppställas de
villkor, som prövas erforderliga.

42 a §.

1 mom. Där barnavårdsnämnd efter anmälan jämlikt 17 § eller eljest finner,
att bamavårdsanstalt inom kommunen icke lämnar tillfredsställande
vård eller uppfostran eller att för anstalten gällande bestämmelser åsidosättas
eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten, dess personal
eller verksamhet, har nämnden att genom lämpliga föreställningar hos
anstaltens styrelse eller innehavare söka åstadkomma rättelse. Leda dessa
åtgärder icke till åsyftad verkan eller drives barnhem, som avses i 41 § 2
morn., utan tillstånd eller finner nämnden, att meddelat tillstånd bör återkallas,
har nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen.

Råda i bamavårdsanstalt sådana missförhållanden, att där intagna
barn icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva i anstalten, till dess
länsstyrelsen eller socialstyrelsen hinner besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden
att tillse, att å anstalten intagna barn omedelbart skiljas därifrån
samt att, där så erfordras, lämplig vård beredes dem. För detta ändamål må
nämnden omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn, vilka
omhändertagits för samhällsvård. Beträffande sådant ärende skall vad i 31 §
första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har anmälan jämlikt 17 § andra stycket gjorts om missförhållande i
bamavårdsanstalt men underlåter barnavårdsnämnden att vidtaga de åtgärder,
till vilka omständigheterna föranleda, har den som gjort anmälan att
bringa förhållandet till länsstyrelsens kännedom.

2 mom. Finner länsstyrelsen, i anledning av anmälan eller eljest, att missförhållande
som i 1 mom. sägs föreligger vid bamavårdsanstalt, har länsstyrelsen
att ålägga anstaltens styrelse eller innehavare att vidtaga tjänliga åtgärder
för missförhållandets avhjälpande. Länsstyrelsen skall underrätta
socialstyrelsen om åläggande, som sålunda av länsstyrelsen meddelas, samt i
övrigt om förhållanden i förevarande avseende av större vikt.

Finnes åläggande, som i nästföregående stycke avses, otjänligt eller utan
verkan, ankommer det på socialstyrelsen att återkalla lämnat tillstånd till
verksamhetens bedrivande eller meddela förbud mot barns mottagande å
anstalten.

42 b §.

Närmare föreskrifter angående tillämpning av de i detta kapitel givna bestämmelserna
örn barnavårdsanstalter meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

7 Kap. Om fosterbamsvård m. m.

49 §.

1 mom. Barn under sexton år, som fostras i annat enskilt hem än hos
föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden örn
barnet, benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens
tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.

Barnavårdsnämnden äger, örn särskilda skäl därtill föreligga, beträffande
fosterbarn besluta, att barnet skall under viss tid, högst två år, efter uppnådda
sexton års ålder stå under barnavårdsnämndens tillsyn på sätt gäller
om fosterbarn; dock att barnet icke må omhändertagas av barnavårdsnämnden
i enlighet med vad i 55 § 1 mom. stadgas.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden
eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under
sexton år, vilket vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller förmyndare,
som ovan sägs, men ej är jämlikt 1 mom. att hänföra till fosterbarn,
skall tills vidare anses såsom sådant; och skall i dylikt fall vad i detta kapitel
och i 73 § är stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas av ordföranden,
skall anmälan därom göras vid nästa sammanträde hos nämnden,
som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd.

3 mom. I denna lag förstås med

fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits, samt

bärnafostrare: den, som i fosterhem mottagit fosterbarn.

50 §.

Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å barn, som omhändertagits
av barnavårdsnämnd och vistas inom kommun, som utgör nämndens
verksamhetsområde.

Ansökan och anmälan om mottagande av fosterbarn m. m.

51 §.

1 mom. Ej må någon i sitt hem såsom fosterbarn mottaga barn under ett
års ålder, med mindre barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet
finnes, lämnat tillstånd därtill. Ansökan om tillstånd skall göras av den,
som ämnar mottaga barnet.

2 mom. Barn som är ett år eller äldre må icke mottagas i enskilt hem såsom
fosterbarn förrän en vecka efter det anmälan därom gjorts hos barnavårdsnämnden
i den kommun där hemmet finnes. Nämnden må dock medgiva
att mottagandet må ske tidigare.

3 mom. Ansökan jämbkt 1 mom. och anmälan jämlikt 2 mom. skola innehålla
uppgift örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

a) bamafostrarens namn och adress;

b) dens namn och adress, som ämnar överlämna barnet.

Vid ansökan och anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger, skall
företes utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet samt
lämnas redogörelse för villkoren för mottagandet av barnet ävensom uppgift
om de förhållanden i övrigt, som hava betydelse för bedömande av
fosterhemmets lämplighet.

4 mom. Då fosterhem flyttas till annan lägenhet inom kommunen, åligger
det barnafostraren att därom göra anmälan hos barnavårdsnämnden,
i stad eller köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och
annorstädes inom en vecka.

5 mom. Flyttas fosterhem till annan kommun, är barnafostraren skyldig
att hos dess nämnd göra anmälan i enlighet med vad i 3 mom. sägs inom
den i 4 mom. angivna tiden.

Barnafostraren skall dessutom före avflyttningen göra anmälan därom hos
barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen med uppgift örn den kommun,
till vilken flyttning kommer att äga rum.

6 mom. Har fosterbarn avlidit eller har barnafostraren lämnat detsamma
från sig, skall han hos barnavårdsnämnden göra anmälan därom, i stad
eller köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes
inom en vecka, efter det barnet avlidit eller bortlämnats. Vid
anmälan att fosterbarn överlämnats till annan, skall tillika uppgivas dennes
namn och adress.

7 mom. Ansökan och anmälan varom i denna paragraf stadgas kan göras
skriftligen eller muntligen och må ske, utom hos nämnden, även hos de i
17 § första stycket omförmälda personer.

51a §.

Fosterbarn må ej mottagas av den, som lider av tuberkulos eller könssjukdom
i smittsamt skede eller i vars hem vistas någon, som är behäftad
med sådan sjukdom i smittsamt skede.

52 §.

1 mom. Då barnavårdsnämnd genom ansökan eller anmälan, som i 51 §
sägs, eller på annat sätt erhållit kännedom om att någon ämnar i sitt hem
mottaga eller redan mottagit fosterbarn, har nämnden att, såframt den
icke redan äger noggrann kännedom örn hemmet, ofördröjligen låta verkställa
undersökning angående dess beskaffenhet.

2 mom. Ansökan jämlikt 51 § 1 mom. må ej bifallas, där ej barnavårdsnämnden
med hänsyn till föreliggande omständigheter finner det kunna
tagas för visst, att barnet kommer att hos sökanden erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran.

3 mom. Där nämnden i anledning av undersökning, varom i 1 mom. förmäles,
eller eljest finner fara föreligga, att fosterbarn icke kommer att er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

hålla tillfredsställande vård och uppfostran hos någon, som kan antagas
hava för avsikt att mottaga sådant barn, skall nämnden, om så erfordras,
meddela förbud för honom att mottaga fosterbarn.

0 ^finnes lägenhet, som begagnas eller kan antagas komma att begagnas
såsom fosterhem, vara hälsovådlig, må förbud av nämnden utfärdas mot
fosterbarns mottagande i lägenheten.

53 §.

Barnavårdsnämnden har att öva noggrann tillsyn över alla fosterhem
inom kommunen i syfte att trygga, att fosterbarn komma i åtnjutande av
tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den
särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet
skall ägnas åt vården av späda fosterbarn. Nämnden skall jämväl verka för
att fosterbarn erhåller den utbildning, som med hänsyn till barnets anlag
och övriga omständigheter finnes lämplig. I den mån så finnes påkallat har
nämnden att låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem.

Nämnden har att giva de barnafostrare, vilka äro i behov därav, erforderliga
föreskrifter rörande barns vård och uppfostran.

55 §.

1 mom. Prövar nämnden -----för samhällsvård.

1 avseende a behandlingen av ärende angående barns omhändertagande
jämlikt detta moment skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för
samhällsvård äga motsvarande tillämpning.

Då åtgärd vidtagits enligt detta moment, åligger det nämnden att härom
ofördröjligen underrätta den, som är skyldig att taga vård om barnet.

2 mom. Har barnavårdsnämnd vidtagit åtgärd, som i 1 mom. sägs, äger
nämnden tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barnafostraren förbud
att vidare mottaga fosterbarn.

56 §.

Underlåter barnafostrare att söka tillstånd eller göra anmälan, som i
51 § förmäles, ma barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna
därtill föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § 1 mom. ävensom meddela förbud
för honom att mottaga fosterbarn.

57 §.

1 mom. Förbud för viss person att mottaga fosterbarn fortfar att gälla
även örn den, som förbudet avser, flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd,
som meddelat förbudet, skall, då den erhåller kännedom örn
avflyttningen, ofördröjligen lämna barnavårdsnämnden i den kommun, dit
inflyttningen uppgivits skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om
förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock,

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

där den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, örn
förbudet underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun.

2 mom. Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas, när förhållandena
giva anledning därtill. Har den, som förbjudits mottaga fosterbarn,
flyttat till annan kommun, ankommer på barnavårdsnämnden i denna kommun
att besluta om återkallelse av förbudet.

Särskilda bestämmelser angående vård i vissa enskilda hein.

59 §.

1 mom. Har, i annat fall än i 51 § 1 eller 2 mom. avses, barn som icke
fyllt sju år mot ersättning mottagits i annat enskilt hem än hos föräldrarna
eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, samt
vistats där en månad, åligger det den, som omhänderhar barnet, att inom
en vecka efter månadens utgång — därest barnet då icke uppnått nyssnämnda
ålder — göra anmälan om förhållandet hos barnavårdsnämnden i
den kommun, där hemmet finnes.

2 mom. Har, i annat fall än i 51 § 1 eller 2 mom. eller 1 mom. av denna
paragraf avses, barn som icke fyllt sexton år mottagits i annat enskilt hem
än hos föräldrarna eller förmyndare, varom i 1 mom. förmäles, samt vistats
där ett år, åligger det den, som omhänderhar barnet, att inom en vecka
efter årets utgång — därest barnet då icke uppnått nyssnämnda ålder —
göra anmälan örn förhållandet hos barnavårdsnämnden i den kommun, där
hemmet finnes.

3 mom. Anmälan som i 1 eller 2 mom. sägs kan göras skriftligen eller
muntligen och må ske, utom hos nämnden, även hos de i 17 § första stycket
omförmälda personer.

4 mom. I fall, då anmälan enligt 1 eller 2 mom. skott eller, enligt vad barnavårdsnämnden
erfarit, bort verkställas, skall nämnden, därest den ej redan
äger kännedom örn hemmet, så snart ske kan låta verkställa undersökning
angående dess beskaffenhet.

5 mom. Barn, som i 1 mom. avses, må ej mottagas i där omförmält hem
av den, för vilken förbud utfärdats att mottaga fosterbarn, med mindre
barnavårdsnämnden lämnat sitt medgivande därtill.

(50 §.

1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt
betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats
till fosterhem utom vederbörande kommun, medgiva befrielse tills
vidare under högst tio år, i den mån så prövas lämpligt, Iran tillämpningen
av bestämmelserna i detta kapitel, såvitt angår dylika barn. Nämnden är
dock skyldig att i sådant fall ofördröjligen efter överlämnandet göra an -

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

malan om förhållandet till barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet
finnes.

2 mom. Barnavårdsnämnd må, då synnerliga skäl därtill föreligga, tills
vidare medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från tillämpningen
av bestämmelserna i detta kapitel beträffande visst fosterhem inom kommunen.
Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och må för detsamma
uppställas de villkor, som prövas erforderliga. Barnafostraren är dock alltid
pliktig att efter mottagande av fosterbarn ofördröjligen göra anmälan härom
till barnavårdsnämnden.

Tillämpningsbestämmelser.

60 a §.

Närmare föreskrifter örn tillämpning av vad ovan i detta kapitel stadgas
meddelas av Konungen.

73 §.

1 mom. Med böter från och med fem till och med etthundra kronor
straffes

den som försummar att fullgöra anmälningsskyldighet i fall, varom förmäles
i 41 § 3 eller 4 morn., 51 § 4, 5 eller 6 mom. eller 59 § 1 eller 2 mom.
samt

den som mottager barn i strid mot stadgandet i 51 § 2 mom.

2 mom. Med dagsböter, dock ej under fem, eller, då omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader straffes

annan än kommun eller landsting, som driver barnhem utan tillstånd,
varom i 41 § 2 mom. förmäles, eller beträffande barnhem vidtager åtgärd,
som i 41 § 4 mom. sägs, utan att hava erhållit tillstånd, som där avses,

den som mottager barn i trots av förbud, varom i 42 a § 2 morn., 52 §
3 morn., 55 § 2 morn., 56 § eller 59 § 5 mom. sägs,

den som utan tillstånd mottager fosterbarn, som avses i 51 § 1 morn., samt

den som mottager fosterbarn med vetskap örn att hinder däremot enligt
51 a § föreligger.

80 §.

Barnavårdsnämnden skall årligen före januari månads utgång till bamavårdsassistenten
ävensom till provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren
i det distrikt, dit kommunen hör, avgiva förteckning å samtliga under nämndens
tillsyn stående barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i
fosterhem och barnhem inom kommunen. Förteckningen skall för varje barn
innehålla uppgift å barnets namn och födelsedag, bamafostrarens namn och
adress ävensom, då barnet mottagits i barnhem, dettas benämning.

80 a §.

Vad i denna lag stadgas om landsting och landstingsområde äger motsvarande
tillämpning å stad, som icke deltager i landsting.

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

85 §.

3 morn. Beslut, som enligt denna lag meddelas av socialstyrelsen, må
överklagas hos Konungen i den ordning, som i allmänhet är bestämd för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

86 §.

Länsstyrelses beslut enligt 3—7 kap. så ock socialstyrelsens beslut jämlikt
42 a § 2 mom. gå i verkställighet utan hinder därav att klagan föres.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946. Förslag till den i 40 § omförmälda
planen för barnhemsvårdens ordnande skall för varje landstingsområde
respektive stad, som ej deltager i landsting, senast den 1 oktober
1945 avlämnas till socialstyrelsen.

Anmälan örn barnkoloni eller anstalt för halvöppen barnavård, vilken
trätt i verksamhet före den 1 januari 1946, skall före den 1 april 1946 ingivas
till såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden i den kommun, där
anstalten finnes.

Tillstånd jämlikt 51 § 1 mom. erfordras icke i det fall, att barnet mottagits
före den 1 januari 1946.

Har barn, som före den 1 januari 1946 för fostran mottagits i annat enskilt
hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden
örn barnet, enligt äldre lag icke varit att anse såsom fosterbarn, skall
anmälan i enlighet med vad i 51 § 3 mom. stadgas ske hos barnavårdsnämnden
i den kommun, där hemmet finnes, senast den 7 januari 1946,
därest barnet då icke uppnått sexton års ålder.

Anmälningsskyldighet jämlikt 59 § 1 eller 2 mom. skall — under i övrigt
i dessa lagrum givna förutsättningar — föreligga även örn barnet mottagits
före den 1 januari 1946. Härvid skall iakttagas att om mottagandet
skett, i fall som avses i 1 morn., före den 1 december 1945 samt, i fall
varom i 2 mom. förmäles, före den 1 januari 1945 anmälan icke behöver
verkställas förrän den 7 januari 1946.

Vid försummelse av anmälningsskyldighet, varom i dessa övergångsbestämmelser
förmäles, skola stadgandena i 73 § 1 mom. och 76 § äga motsvarande
tillämpning.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården.

Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

32 §.

I fråga---öviiga understödstagare.

Även i----— önskar annorlunda.

Å anstalten----mån arbetsföra.

Till föreståndare---dylik befattning.

Minderårig må icke annat än tillfälligtvis och till dess annan anordning
hunnit träffas intagas å fattigvårdsanstalt, där ej en från den övriga anstalten
skild avdelning för barns omhändertagande och vårdande inrättats
samt blivit i den ordning 41 § barnavårdslagen stadgar godkänd såsom
barnhem.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

Förslag

till

Förordning

örn ändrad lydelse av 7 § stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående
enskilda sjukhem oell förlossningshem.

Härigenom förordnas, att 7 § stadgan den 29 maj 1931 angående enskilda
sjukhem och förlossningshem skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

7 §•

1 mom. Enskilda sjukhem---allmänna läkarinstruktionen.

2 mom. Tillsyn å enskilda förlossningshem i andra hänseenden än i 1
mom. avses utövas under inseende av socialstyrelsen utav länsstyrelsernas
barnavårdsassistenter och barnavårdsnämnderna ävensom, där så finnes
erforderligt, av särskilt tillkallade personer.

3 mom. Föreståndare för förlossningshem, vilket ej tillika är att anse såsom
barnavårdsanstalt jämlikt barnavårdslagen, har att, sedan å hemmet
intagen kvinna vårdats där under sammanlagt tre veckor efter förlossningen,
göra anmälan därom till barnavårdsassistenten vid länsstyrelsen
inom en vecka efter utgången av nämnda tid. Anmälan skall innehålla
uPP&ift om kvinnans namn, ålder, civilstånd och adress ävensom angående
tidpunkten för förlossningen.

Anmälan skall ske jämväl i det fall, att i förlossningshem intagen kvinna
vid utskrivningen kvarlämnar sitt barn å förlossningshemmet. Sådan anmälan
skall göras ofördröjligen efter utskrivningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1946.

Kungl. Majlis proposition nr 227.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf,
Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,
fråga örn revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård
m. m. samt anför.

Inledning.

Socialvårdskommittén har i juli 1944 avlämnat ett med nr IX betecknat
betänkande (S. O. U. 1944: 34), innehållande utredning och förslag angående
revision av lagstiftningen örn barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård.
Kommittén har vid betänkandets avgivande bestått av följande personer,
nämligen förre landshövdingen Bernh. Eriksson, ordförande, byråchefen
E. G. Bexelius, ledamoten av riksdagens andra kammare, lasarettssysslomannen
A. Hagård, t. f. generaldirektören K. J. Höjer, ledamoten av
riksdagens andra kammare fru Olivia Nordgren, stadsfullmäktiges i Malmö
ordförande direktören E. Olsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare
J. M. Skoglund och O. A. Wallén samt fattigvårdsdirektören i Stockholm
O. R. Wangson. Därjämte har kommittén vid behandlingen av förevarande
ämnen biträtts av följande sakkunniga, nämligen överläkaren vid
Norrtulls sjukhus i Stockholm professorn Arvid Wallgren, ledamoten av allmänna
barnhusets direktion fru Elsa Malmroth, barnavårdsinspektrisen
fröken Göta Rosén, föreståndarinnan för hjälpbyrån för barn och hem i
Stockholm fröken Maggie Bentzel samt barnavårdsinspektrisen hos Stockholms
stads barnavårdsnämnd fröken Ragnhild Berglind. På vissa punkter
ha, såsom av den följande framställningen framgår, avvikande meningar
anmälts av kommittéledamöter eller sakkunniga. Bland de av kommittén
framlagda författningsförslagen märkes särskilt ett förslag till lag örn änd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag). Nämnda lagförslag torde få såsom
bilaga (Bilaga A) fogas till protokollet i förevarande ärende.

över socialvårdskommitténs betänkande ha yttranden avgivits av socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statskontoret, överstyrelsen för yrkesutbildning,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, samtliga landsting utom
Kronobergs läns, Kalmar läns norra, Gotlands läns, Göteborgs och Bohus
läns samt Västernorrlands läns landsting, flertalet barnavårdsförbund eller
därmed jämförliga sammanslutningar, svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet, direktionen över allmänna barnhuset, styrelsen för
sällskapet Myrornas barnhem Frölundaborg, Sveriges barnträdgårdslärarinnors
riksförbund och Sveriges barnavårdslärarinnors förening.

I ett tidigare av ungdomsvårdskommittén avgivet, den 30 mars 1944 dagtecknat
betänkande angående psykisk bärna- och ungdomsvård har även
sistnämnda kommitté framlagt förslag till vissa ändringar i barnavårdslagen,
över detta betänkande, som jämväl innefattar åtskilliga andra förslag, ha
yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar
(jfr prop. nr 211/1945).

I. Lagstiftningen om barnavårdsanstalter.

A. Gällande förhållanden.

Barnavårdslagens bestämmelser om barnhem in. m. Med barnhem förstås
enligt 39 § barnavårdslagen dels för stadigvarande vård och uppfostran
av barn avsedd anstalt, som ej är att hänföra till skyddshem eller allmän
uppfostringsanstalt (barnhem för stadigvarande vård), dels ock anstalt för
tillfällig vård och för observation av barn eller för vård av späda barn och
deras mödrar (upptagningshem). Upptagningshemmens funktion framgår
även av 33 § barnavårdslagen. Där föreskrives beträffande barn, som omhändertagits
av barnavårdsnämnden, att om avgörande ej omedelbart kan
träffas rörande den för omhändertaget barn lämpligaste vårdformen, barnet
bör, där så kan ske, tillsvidare intagas i upptagningshem.

örn upprättande av barnhem givas bestämmelser i 41 § barnavårdslagen.
Enligt 1 mom. skall, då barnhem upprättas av kommun eller landsting, för
hemmet uppgöras plan, vilken underställes länsstyrelsen i det län, där hemmet
är beläget. Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med hänsyn till
belägenhet, utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn
kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. På länsstyrelsen ankommer
vidare att bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt inrättad särskild
avdelning för barn må kunna godkännas som barnhem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Om annan än kommun eller landsting önskar upprätta barnhem, skall
enligt 41 § 2 mom. tillstånd därtill sökas hos länsstyrelsen i det län, där
hemmet skall förläggas. Vid ansökningen skall fogas plan över hemmet
samt uppgifter rörande dess utrustning, ledning och personal ävensom
erforderliga upplysningar för bedömande av dess verksamhet. Länsstyrelsen
prövar, huruvida hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme och utrustning
är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran, ävensom huruvida med hänsyn till hemmets ledning
och personal trygghet finnes för dess ändamålsenliga skötsel. Om lämnat
tillstånd skall meddelas skriftligt bevis, vari utsättas innehavarens namn,
barnhemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal barn, som
må därstädes samtidigt vårdas, med särskilt angivande av antalet barn
under ett års ålder. Länsstyrelsen skall även pröva, om för hemmet skall
finnas reglemente och i så fall fastställa sådant.

Länsstyrelsens tillstånd erfordras jämlikt 41 § 3 mom. barnavårdslagen
även, såvitt angår hem som innehaves av annan än kommun eller landsting,
i följande fall, nämligen om innehavaren vill flytta hemmet eller vidtaga
större förändring beträffande hemmet eller dess verksamhet eller om
ombyte av innehavare skall ske. Örn hemmet skall flyttas till annat län,
skall tillståndet sökas hos länsstyrelsen i detta län. De beträffande upprättande
av barnhem givna bestämmelserna skola i tillämpliga delar gälla.

Jämlikt 40 § barnavårdslagen skall föras förteckning enligt fastställt formulär
över dem, som intagas å barnhem.

Beträffande tillsynen över barnhem och andra barnavårdsanstalter är till
en början att märka, att vissa mera allmänna bestämmelser om uppsikten
över samhällets barnavård äro givna i 2 kap. barnavårdslagen samt att dessa
bestämmelser äga tillämpning jämväl å barnhem. I nämnda kapitel, 20 §,
stadgas sålunda att länsstyrelserna ha att var för sitt län vaka över, att den
barnavårdsverksamhet, varom i barnavårdslagen förmäles, ändamålsenligt
ordnas och handhaves, så att de som äro i behov därav bliva föremål för de
åtgärder, vilka av omständigheterna påkallas, att länsstyrelserna i allt vad
som rör deras befattning med kommunernas barnavård skola ha biträde av
barnavårdskonsulenter, vilka jämväl skola ha lill uppgift att tillhandagå
med upplysningar och råd rörande barnavården, att dylik befattning skall
innehavas av fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen om fattigvården,
samt att länsstyrelse, där så prövas påkallat, må förordna vederbörande
tjänsteläkare att verkställa undersökning rörande missförhållande i avseende
å barns och ungdoms vård. Vidare föreskrives i 21 § att, jämte det
övervakande av samhällets barnavård som enligt vad nyss nämnts åligger
länsstyrelserna, det skall ankomma på socialstyrelsen att med biträde av
statens inspektör för fattigvård och barnavård verka för barnavårdens ändamålsenliga
ordnande och främja dess utveckling.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr 227. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 22?.

Speciellt för barnhem gäller, enligt 42 § barnavårdslagen, att länsstyrelsen
äger, när förhållandena vid barnhem befinnas vara sådana att barn ej
kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, förordna om de
åtgärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande,
eller ock förbjuda, att barn vidare vårdas i hemmet. Tillstånd, som lämnats
jämlikt 41 § 2 eller 3 morn., må även av länsstyrelsen återkallas, när förhållandena
därtill föranleda.

Tillsyn över barnhem åligger jämväl barnavårdsnämnderna. I 2 § barnavårdslagen
givas sålunda en del allmänna bestämmelser, innebärande skyldighet
för barnavårdsnämnden att övervaka bärna- och ungdomsvården
inom vederbörande kommun. Vidare givas i 7 kap. av lagen vissa särskilda
bestämmelser, enligt vilka kontrollen över fosterbarnsvården är anförtrodd
åt barnavårdsnämnderna. Härvid är att märka, att enligt 49 § 1 morn.,
barn under 16 år, som är intaget å barnhem, är att anse såsom fosterbarn,
oberoende av om ersättning utgår eller ej. Jämlikt 51 § barnavårdslagen
skall av barnafostrare anmälan göras hos barnavårdsnämnden dels örn mottagande
av barn, dels om flyttning av fosterhem eller barnhem till annan
lägenhet inom kommunen, dels ock örn fosterbarns död eller bortlämnande.
Örn fosterhem eller barnhem flyttas till annan kommun, skall anmälan ske
såväl hos barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun som hos barnavårdsnämnden
i avflyttningskommunen. — Barnavårdsnämnden har jämlikt 52 §
skyldighet att noggrant tillse, att fosterbarn kommer i åtnjutande av tillfredsställande
vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den särskilda
vård som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet skall
ägnas vården av späda fosterbarn. Nämnden har att giva de barnafostrare,
vilka äro i behov därav, erforderliga föreskrifter rörande barns vård och
uppfostran. Enligt 53 § har nämnden att, när den erhållit vetskap om fosterbarns
mottagande i fosterhem eller barnhem, ofördröjligen låta verkställa
undersökning rörande hemmets beskaffenhet, såframt den icke redan äger
noggrann kännedom om hemmet. Även eljest har nämnden att, i den mån
så prövas påkallat, låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem
och barnhem. Finner barnavårdsnämnden, att barnhem icke är med
hänsyn till belägenhet, utrymme och utrustning så beskaffat, att där intagna
fosterbarn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran eller att
hemmet icke står under sådan ledning eller har sådan personal, att trygghet
vinnes för dess ändamålsenliga skötsel, bör nämnden jämlikt 59 § 1 mom.
söka åstadkomma rättelse genom lämpliga föreställningar hos hemmets
innehavare eller hos dess styrelse, där sådan finnes. Detsamma skall gälla,
om barnafostraren åsidosatt honom åliggande anmälningsskyldighet eller
då i anstalt vårdas flera än två fosterbarn under ett års ålder. Nämnden
äger dock i sistnämnda fall, örn fullt betryggande åtgärder vidtagits, tillåta
att flera än två sådana barn vårdas i hemmet. — Om åtgärd som nyss
nämnts icke leder till åsyftad verkan, har nämnden jämlikt 59 § 2 mom.

Kungl. Majlis proposition nr 227.

att anmäla saken hos länsstyrelsen. Dylik anmälan skall även göras, när
nämnden finner, att barnhem drives utan tillstånd, där sådant erfordras,
eller att meddelat tillstånd bör återkallas. Råda i barnhemmet sådana missförhållanden,
att där intagna fosterbarn icke kunna utan fara för liv eller
hälsa kvarbliva i hemmet, till dess länsstyrelsen hinner besluta i ärendet,
har barnavårdsnämnden att omedelbart omhändertaga barnen och med
dem förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård. — Om
barnavårdsnämnden finner, att barn, som överlämnats till barnhem inom
kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfredsställande
vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar menlig inverkan
på andra barn skall, jämlikt 59 § 3 mom. jämfört med 58 §, underrättelse
härom ofördröjligen meddelas den nämnd, som överlämnat barnet
till barnhemmet. Leder sådan underrättelse icke till åsyftad verkan, må
barnavårdsnämnden antingen själv vidtaga vederbörlig åtgärd eller göra
anmälan örn förhållandet till länsstyrelsen. Vad i 59 § är stadgat om barnhem
gäller även annan anstalt, där fosterbarn är intaget. — Anmärkas må
i detta sammanhang, att länsstyrelsen jämlikt 81 § 2 mom. har att — oavsett
om besvär anförts eller ej — då missförhållande föreligger, vars avhjälpande
enligt barnavårdslagen ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse
för anstalt, tillhålla nämnden eller styrelsen att vidtaga erforderlig
åtgärd.

Befrielse från tillämpning av bestämmelserna örn barnavårdsnämnds tillsyn
över fosterbarn kan jämlikt 60 § barnavårdslagen meddelas i vissa fall.
Sålunda äger Konungen, där barnavårdsnämnd prövas ha vidtagit fullt
betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats
till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun, medgiva
dylik befrielse tills vidare under högst tio år, såvitt angår barn som nu
nämnts. Sådant medgivande må även, där enahanda anordningar prövas
vara träffade, av Konungen meddelas styrelse för barnavårdsanstalt, som
är försedd med av Konungen fastställt reglemente, i avseende å barn som
tillhöra anstalten. Med stöd av dessa bestämmelser har Kungl. Majit genom
kungörelse den 22 november 1940 (nr 956) medgivit, att direktionen över
allmänna barnhuset, Stockholms stads barnavårdsnämnd och barnavårdsnämnden
i Malmö må från och med den 1 januari 1941 tills vidare intill
utgången av år 1945 vara befriade från tillämpning av bestämmelserna i
7 kap. barnavårdslagen, direktionen över allmänna barnhuset i avseende å
barn, som tillhöra barnhuset, samt Stockholms stads barnavårdsnämnd och
barnavårdsnämnden i Malmö såvitt angår barn, som av nämnden överlämnats
till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun. — Slutligen
äger länsstyrelsen jämlikt 60 § 3 mom. barnavårdslagen, efter vederbörande
tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande, tills vidare medgiva befrielse,
i den mån så prövas lämpligt, från bestämmelserna i 7 kap. samma lag i
fråga örn annan barnavårdsanstalt än sådan, som har av Konungen fast -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ställt reglemente. Medgivande skall avse bestämd lägenhet, och för detsamma
må uppställas de villkor, som prövas erforderliga.

Allmänna barnhuset är en stiftelse, för vilken gäller ett av Kungl. Majit
den 21 november 1930 fastställt reglemente (nr 402; omtryckt 201/1938,
ändr. 527/1939, 261/1943). Enligt reglementet har barnhuset till ändamål
att såsom särskild stiftelse i enlighet med reglementets bestämmelser bereda
vård och uppfostran åt barn, som äro värnlösa eller eljest i behov av vård,
ävensom i övrigt främja åtgärder för barns vård och uppfostran. Allmänna
barnhuset förvaltas av en direktion. En av dess huvuduppgifter är att lämna
understöd för vissa slag av upptagningshem. Härom stadgas i reglementet,
att allmänna barnhuset lämnar understöd för följande slag av upptagningshem,
nämligen dels hem för tillfällig vård och för observation av barn (upptagningshem
för äldre barn), dels ock hem för vård av ensamstående mödrar
med späda barn ävensom späda barn, som äro i saknad av moders vård
(spädbarnshem). Vid beviljande av understöd skall företräde givas åt upptagningshem,
som uppehälles eller står under tillsyn av eller samarbetar
med landsting eller kommunalförbund eller förening eller annan sammanslutning
av representanter för barnavårdsnämnder och andra barnavårdsintresserade
inom ett eller flera län eller större del av län eller eljest står
öppet för vårdbehövande från ett flertal kommuner. Understödsverksamheten
skall syfta till beredande av möjlighet för varje barnavårdsnämnd i
riket att för rimlig kostnad anlita lämpligt beläget såväl upptagningshem för
äldre barn som spädbarnshem. Understöd kan avse bidrag med högst hälften
av kostnaderna för a) uppförande, omändring eller reparation av byggnad,
anskaffande av inventarier och dylikt; b) hemmets drift samt c) resor,
som av vårdbehövande från avlägset liggande kommuner jämte vårdare
företagas till och från upptagningshem. Villkor för understöd är, att vård
av barn å upptagningshemmet ej må fortfara längre än till dess för barnet
lämpligt fosterhem kunnat anskaffas eller, därest barnet på grund av sjuklighet,
dåliga anlag eller eljest icke lämpligen kan överlämnas till fosterhem,
till dess för barnet kunnat beredas annan med hänsyn till dylika särskilda
förhållanden erforderlig vård. Detta villkor gäller dock ej för det fall, att
barn kan antagas inom viss ej avsevärd tid återvända till sitt hem.

Inom samtliga län i riket ha bildats sammanslutningar av barnavårdsnämnder
inom länet för fullgörande av uppgifter på barnavårdens område,
s. k. barnavårdsförbund. De båda skånska länen ha dock bildat gemensamt
sådant förbund. Barnavårdsförbunden ha icke offentligrättslig karaktär
utan äro rent privaträttsliga sammanslutningar, i vilka även andra för
barnavården i länet intresserade kunna vinna inträde. Barnavårdsförbunds
uppgift är i allmänhet att inom länet stödja det arbete, som enligt barnavårdslagen
åligger länets barnavårdsnämnder, och att i främsta rummet
sörja för att vårdplatser finnas tillgängliga för barn, som behöva omhändertagas
huvudsakligen för tillfällig vård och observation, samt för ensamstå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ende mödrar med späda barn ävensom att söka anskaffa lämpliga fosterhem.
I barnavårdsförbunds styrelse är i allmänhet landshövdingen självskriven
ordförande samt förste provinsialläkaren och statens fattigvårds- och
barnavårdskonsulent i distriktet självskrivna ledamöter. För varje län finnes
ett barnavårdsombud som är anställt hos vederbörande barnavardsförbund
med uppgifter, vilka främst falla inom fosterhemsförmedlingens och fosterhemskontrollens
område. Barnavårdsombudens löner bestridas av allmänna
barnhuset.

Föreliggande faktiska förhållanden beträffande barnhemmen. På uppdrag
av Kungl. Majit har socialvårdskommittén verkställt en statistisk
undersökning, omfattande samtliga barnhem i riket och därstädes under
år 1940 befintliga barn. Undersökningens resultat har i september 1942
publicerats i socialvårdskommitténs betänkande V: Statistisk undersökning
angående barnhemmen (S. O. U. 1942:45). Undersökningen har bildat
grundval för kommitténs nu föreliggande förslag, och ett sammandrag av
undersökningen har intagits i betänkandet nr IX. I huvudsak kan här hänvisas
till vad som anföres i betänkandena. Följande må dock anföras.

Socialvårdskommittén anmärker till en början beträffande de olika
typerna av barnhem, att vid sidan av de i barnavardslagen omförmälda
båda typerna, barnhem för stadigvarande vård och upptagningshem,
i stor utsträckning förekomma barnhem av blandad typ, som äro avsedda
för såväl stadigvarande som tillfällig vård. Inom kategorien upptagningshem
kunna vidare urskiljas ett flertal undergrupper: spädbarnshem, som
äro avsedda endast för späda barn, mödrahem, som äro avsedda både för
mödrar och späda barn, dispensärbarnhem, som äro avsedda för vård av friska
barn från tuberkulösa hem, ävensom barnhem för psykopatiska och nervösa
barn samt barnhem för svårplacerade barn. Sistnämnda grupp av hem har
gjort till sin uppgift att mottaga barn, som av en eller annan anledning icke
ansetts böra överlämnas till enskilt hem, vanligt barnhem eller specialanstalt.
Härutöver finnas en del upptagningshem för äldre barn, vilka hem icke tillhöra
någon av de nu angivna grupperna utan i socialvårdskommitténs
undersökning sammanförts under begreppet barnhem för tillfällig vård.

I fråga om antalet barnhem och platsantalet å hemmen
må nämnas att enligt socialvårdskommittén funnos i riket vid slutet av ar
1940 sammanlagt 281 barnhem med tillhopa 6 243 platser för barn.

Av dessa voro 53 hem med 884 platser barnhem för stadigvarande vård,
53 hem med 1 568 platser barnhem för tillfällig vård, 73 hem med 1 465
platser barnhem för både tillfällig och stadigvarande vård, 15 hem med 284
platser spädbarnshem, 36 hem med 868 platser för barn och 405 platser för
mödrar mödrahem, 40 hem med 906 platser dispensärbarnhem, 7 hem med
148 platser barnhem för svårplacerade barn samt 4 hem med 120 plaiser
barnhem för psykopatiska barn.

Kungl. Majlis proposition nr 227.

Beträffande antalet platser å barnhem av olika kategorier inom de särskilda
länen och platsantalets förhållande till folkmängden hänvisas till två
av socialvårdskommittén uppgjorda tabeller, vilka äro intagna å sid. 63 f. i
kommitténs betänkande nr IX. Tabellerna utvisa bl. a., att det genomsnittliga
antalet platser å barnhem för tillfällig vård, barnhem för stadigvarande
vård, barnhem för både tillfällig och stadigvarande vård, dispensärbarnhem
och barnhem för svårplacerade barn vid slutet av år 1940 utgjorde
tillhopa 0,78 °/oo av folkmängden, varvid dock platsantalet i 18 län
understeg denna siffra, att det genomsnittliga antalet platser för barn i
mödrahem och spädbarnshem vid samma tid utgjorde tillhopa 0,18 °/oo av
folkmängden, varvid emellertid platsantalet i 15 län var lägre, samt att det
genomsnittliga antalet platser för mödrar i mödrahem utgjorde 0,06 °/oo av
befolkningen med 14 län, som icke uppnådde denna siffra. Kommittén uppger,
att efter nämnda tid visserligen ett fåtal barnhem upprättats men att
de icke i någon avgörande grad påverkade de i tabellen redovisade förhållandena.

Barnhemmens storlek varierar. Den vidtagna undersökningen giver vid
handen, att år 1940 endast 9 hem hade ett platsantal överstigande 50 platser.
Det långt övervägande flertalet hem hade 30 platser eller mindre. Kategorien
barnhem för stadigvarande vård inrymde de minsta barnhemmen;
ej mindre än cirka 64 % hade ett platsantal av högst 15. För den stora
gruppen barnhem för tillfällig vård och för både stadigvarande och tillfällig
vård var motsvarande siffra ej fullt 15 %. Det genomsnittliga platsantalet

1 fråga örn samtliga barnhem var något över 22. Beträffande minimiantalet
platser i ett barnhem må anmärkas, att statens inspektör för fattigvård och
barnavård i »Meddelanden från Kungl. Socialstyrelsens byrå för fattigvårdsoch
barnavårdsärenden» nr 86 för år 1942 angivit, att med barnhem skall
förstås varje hem eller anstalt, som anordnats för mottagande av fyra eller
flera barn.

Beträffande huvudmannaskapet för barnhemmen utvisar utredningen,
att av hela antalet barnhem 25 hem med 553 platser — samtliga
dispensärhem — drevos av landsting, 60 hem med 1 873 platser av
kommuner, 33 hem med 587 platser av barnavårdsförbund, 147 hem med

2 981 platser av stiftelser och fören ngar samt 16 hem med 249 platser
av enskild person, över tre fjärdedelar av de kommunala hemmen
vörö barnhem för tillfällig vård eller för både tillfällig och stadigvarande
vård. Barnavårdsförbundens hem utgjordes till mer än hälften av
hem för tillfällig vård och till mer än en tredjedel av mödrahem. Av stiftelser
och föreningar drevos hem av alla kategorier; den största gruppen utgjordes
av hem för stadigvarande vård. Dylika sammanslutningar voro för
övrigt huvudmän för i runt tal 85 % av alla hem av sistnämnda kategori.

Under år 1940 vårdades vid samtliga barnhem tillhopa 11 127 barn, varvid
medelbeläggningen under året utgjorde 5 282 barn eller 84,6 %

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

av hela antalet platser. Beläggningsprocenten varierade något för de olika
kategorierna barnhem. Barnhemmen för stadigvarande vård företedde den
lägsta beläggningsprocenten, 82 %, medan barnhemmen för psykopatiska
barn hade en beläggningsprocent av i medeltal 98,3 %. Antalet i mödrahemmen
intagna mödrar utgjorde under året 1 184 (motsvarande 50,9 % av
i mödrahemmen intagna barn), varvid medeltalet för året utgjorde 330 eller

81,4 % av hela antalet platser för mödrar.

Beträffande omsättningen å barnhemmen har undersökningen
givit vid handen, att av samtliga barn, som någon gång under 1940 varit
intagna å barnhemmen, 6 080 eller 54,6 % utskrivits under året eller avgått
på grund av dödsfall. Utskrivningsprocenten var störst (2 498 barn eller
67 %) beträffande barnhemmen för tillfällig vård och minst (133 eller
15,9 %) beträffande barnhemmen för stadigvarande vård. Av de å mödrahemmen
intagna mödrarna hade 887 eller 74,9 % utskrivits under året. Av
dessa hade i 604 fall eller 68,1 % moder och barn utskrivits samtidigt, i 187
fall eller 31 % barnet utskrivits någon tid efter modern samt i 96 fall eller

10.8 % barnet kvarlegat vid årets slut efter moderns utskrivning.

I fråga om beskaffenheten av barnhemsklientelet framgår
av undersökningen bl. a., att flertalet barn — 61,1 % av samtliga, som vårdats
å barnhem någon gång under året — voro födda inom äktenskapet.
Andelen inomäktenskapliga barn var störst vid dispensärbarnhemmen
(89,9 %) och barnhemmen för tillfällig vård (72 %), medan i fråga om
mödrahem och spädbarnshem antalet utomäktenskapliga barn övervägde
(71,4 resp. 57 %). — Av barnen i samtliga barnhem utgjorde 55,4 % gossar
och 44,6 % flickor. Vid barnhemmen för stadigvarande vård var emellertid
flertalet (65,3 %) flickor. — Vad angår de intagna barnens ålder visar utredningen,
att å barnhemmen för tillfällig vård, å barnhemmen för både
tillfällig och stadigvarande vård samt å dispensärbarnhemmen, det övervägande
antalet barn var under 10-årsåldern, medan förhållandet var det
motsatta för övriga barnhem för äldre barn. Vid barnhem för äldre barn
funnos även i viss utsträckning intagna barn under ett år. Vid barnhemmen
för tillfällig vård utgjorde dessa barn av de inomäktenskapliga barnen

1.8 % och av de utomäktenskapliga barnen 9,8 %. Motsvarande procenttal
voro vid barnhemmen för både tillfällig och stadigvarande vård 1,8 och 8 %
samt vid dispensärbarnhemmen 3,7 och 8,7 %.

Vad angår barnens vistelse före intagningen å barnhem
utvisar utredningen bl. a., att de inomäktenskapliga barnen till övervägande
del eller närmare 73,2 % kommit från föräldrahem eller nära anhörigs hem,
medan flertalet eller omkring 65,1 % av de utomäktenskapliga barnen kommit
från fosterhem eller anstalt av något slag. Omkring 25,2 % av de utom
äktenskapet födda barnen ha direkt från förlossningsanstalt eller dylikt intagits
å barnhem, företrädesvis å mödrahem och spädbarnshem. Ungefär
9,7 % av de inomäktenskapliga och 14,4 % av de utomäktenskapliga barnen

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

hade tidigare vårdats å annat barnhem. På sjukvårdsanstalt eller annan
anstalt hade vårdats 8,4 % av de inomäktenskapliga och 12,6 % av de utomäktenskapliga
barnen. Från fosterhem eller adoptivhem hade kommit 5 %
av de inomäktenskapliga och närmare 11,8 % av de utomäktenskapliga
barnen.

I fråga om orsaken till intagningen å barnhem utvisar utredningen,
att av de inomäktenskapliga barnen å barnhemmen 3 712 eller

54.5 % vårdats där på grund av föräldrarnas sjukdom eller frånfälle, 1 231
eller 18,1 % till följd av vanvård, olämpliga hemförhållanden o.dyl. samt
543 eller 8 % på grund av sjukdom eller svaghet hos barnet. Beträffande
de utomäktenskapliga barnen hade intagningsorsaken för 1 203 eller 27,8 %
varit moderns arbete utom hemmet, för 1 159 eller 26,8 % behovet av att
moder och barn vårdades tillsammans, för 617 eller 14,3 % moderns sjukdom
eller frånfälle samt för 579 eller 13,4 % vanvård, olämpliga hemförhållanden
o. dyl. Andra orsaker till intagning voro, att barnet var svårfostrat,
svårhanterligt eller vanartigt eller att intagning å barnhem måste ske
vid ombyte av fosterhem. Av de å mödrahemmen intagna mödrarna hade
413 eller 34,9 % — varav 17 gifta och 396 ogifta eller förut gifta — intagits
efter nedkomsten. Av samtliga mödrar hade 591 eller 49,9 % kommit till
mödrahemmet under första månaden efter nedkomsten samt 399 eller 33,7 %
intagits högst 10 dagar efter nedkomsten.

Barnens vistelsetid å barnhemmen växlar högst väsentligt
allt efter barnhemmets art. Undersökningen visar sålunda bl. a. att av de
barn, som under år 1940 utskrivits från barnhem för tillfällig vård 1 906
barn eller 76,3 % hade en vistelsetid av högst V2 år, 366 barn eller 14,6 %
en vistelsetid av V2—1 år, 175 barn eller 7 % en vistelsetid av 1—2 år samt
51 barn eller 2,1 % en vistelsetid av mer än 2 år. Motsvarande tal beträffande
de vid årets slut kvarvarande barnen utgjorde 656 barn eller 53,5 %,
274 barn eller 22,3 %, 177 barn eller 14,4 % samt 121 barn eller 9,8 %. Vid
dispensärbarnhemmen var vistelsetiden i allmänhet något längre. Av de
under året utskrivna barnen utgjorde här nyss angivna tal 307 barn eller

52.5 %, 121 barn eller 20,7 %, 85 barn eller 14,5 % och 73 barn eller 12,3 %
samt av de vid årets slut kvarvarande barnen 213 barn eller 29,6 %, 124
barn eller 17,3 %, 147 barn eller 20,4 % och 235 barn eller 32,7 %. Väsentligt
längre än vid övriga upptagningshem var vistelsetiden vid barnhemmen
för svårplacerade och psykopatiska barn. Vid barnhemmen för både tillfällig
och stadigvarande vård var den tillfälliga vården i stort sett dominerande.
Av de barn, som under år 1940 utskrivits från dessa hem, hade 529
barn eller 63,1 % haft en vistelsetid av högst V2 år, 105 barn eller 12,5 %
en vistelsetid av Va—1 år, 69 barn eller 8,3 % en vistelsetid av 1—2 år samt
135 barn eller 16,1 % en vistelsetid av mer än 2 år. Motsvarande tal beträffande
de vid årets slut kvarvarande barnen utgjorde 247 barn eller 21,8 %,
158 eller 14 %, 225 eller 19,9 % och 500 eller 44,3 %. — Vad slutligen angår

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

barnhemmen för stadigvarande vård hade 81 barn eller 60,9 % av de under
år 1940 utskrivna barnen samt 495 barn eller 70,2 % av de vid årets slut
kvarvarande barnen vistats där mer än två år. I viss utsträckning mottogo
emellertid även dessa barnhem barn för tillfällig vård. Av de under år 1940
utskrivna barnen hade nämligen 32 barn, motsvarande 24,1 %, vistats å
hemmet högst V2 år.

Beträffande spädbarns- och mödrahemmen utvisar utredningen, att utskrivningsåldern
för ensamma spädbarn i flertalet fall överstigit 9 månader
(vid mödrahemmen 218 barn eller 49,7 % av de inomäktenskapliga barnen
och 189 barn eller 62,4 % av de utomäktenskapliga barnen samt vid spädbarnshemmen
104 barn eller 58,5 % av de inomäktenskapliga barnen och
136 barn eller 73,5 % av de utomäktenskapliga barnen). I många fall utskrevos
dock barn vid späd ålder. Före 6 månaders ålder hade av de ensamma
barnen utskrivits, från mödrahemmen 134 barn eller 30,5 % av de
inomäktenskapliga barnen och 57 barn eller 18,8 % av de utomäktenskapliga
barnen samt från spädbarnshemmen 41 barn eller 24,1 % av de inomäktenskapliga
barnen och 31 barn eller 15,9 % av de utomäktenskapliga
barnen. — Av de barn, som åtföljt modern, hade 166 barn eller 21 % utskrivits
vid mer än 9 månaders ålder (därav i 122 fall efter det att modern
utskrivits), medan 378 eller 47,6 % utskrivits före 6 månaders ålder (därav
i endast 8 fall efter det att modern utskrivits). Av de fall, då modern utskrivits
före barnet, hade barnet vid tiden för moderns utskrivning i 40 fall
(motsvarande 21,4 %) varit under 2 månaders ålder, i 14 fall (motsvarande
7,6 %) 2—3 månader gammalt och i 15 fall (motsvarande 8 %) 3—4 månader
gammalt. Vistelsetiden efter moderns utskrivning var ganska växlande.
I 85 fall (motsvarande 45,5 %) understeg denna vistelsetid 6 månader, i 74
fall (motsvarande 39,6 %) var vistelsetiden i fråga V2—1 år och i återstående
28 fall 1—3 år. I detta sammanhang kan anmärkas att i flertalet mödrahem
(år 1940 27 av 36) såsom villkor för intagning brukar uppställas, att
modern skall vistas på hemmet viss tid, oftast 6 månader. Undantag torde
emellertid ofta medgivas från de stipulerade tidsfristerna.

Beträffande personalen vid barnhemmen hänvisas till redogörelsen
å sid. 40—46 i socialvårdskommitténs betänkande V.

Vad angår barnhemmens ekonomiska förhållanden må
följande anmärkas. Till upprättande av barnhem kan anslag erhållas från
allmänna arvsfonden. Till utgången av budgetåret 1943/44 hade tillhopa
cirka 3,6 miljoner anslagits ur arvsfonden för detta ändamål, därav under
sistnämnda budgetår 222 465 kronor. I åtskilliga fall stå donations- eller
liknande medel till huvudmännens förfogande. Vissa landsting ha, särskilt
under senare år, beviljat engångsanslag för uppförande av barnhem eller för
sådant ändamål överlåtit landstinget tillhörig fastighet. — För bärnt lemmens
drift kan under vissa förutsättningar utgå statsbidrag, nämligen dels till
barnhem för psykopatiska och nervösa barn enligt kungörelsen den 4 juni

Kungl. Maj:t$ proposition nr 227.

1937 (nr 303; ändr. 270/1942) angående statsbidrag till driften av anstalter
för psykopatiska och nervösa barn, dels ock till avlöning åt lärare för vid
vissa barnhem intagna barn i skolåldern enligt kungörelsen den 9 december

1938 (nr 756; ändr. 626/1942) med vissa bestämmelser rörande skolor vid
sjukvardsanstalter och barnhem. Allmänna barnhuset beviljar såsom förut
antytts understöd åt barnhem av vissa kategorier. Sålunda beviljades för
ar 1943 bidrag till 30 upptagningshem för äldre barn, 3 hem för svårplacerade
barn och 26 hem för mödrar med späda barn med sammanlagt 348 480
kronor. Landstingen ha på senare år i allt större utsträckning beviljat driftbidrag
till barnhemmen. För sådant ändamål beviljades för år 1943 134 000
kronor av 24 landsting och för år 1944 151 000 kronor av samtliga 25
landsting.

Socialvårdskommitténs undersökning för år 1940 avsåg även dagskostnaderna
vid barnhemmen. Undersökningen utvisar att, med bortseende
fran barnhemmen i Stockholm, Göteborg och Malmö, den genomsnittliga
dagkostnaden per vårdplats (exklusive fastighetskostnaden) utgjorde,
vid barnhem för tillfällig vård 2 kronor 91 öre, vid barnhem för tillfällig
och stadigvarande vard 2 kronor 43 öre, vid barnhem för stadigvarande
vård 2 kronor 72 öre, vid dispensärbarnhem 2 kronor 60 öre, vid barnhem för
svarplacerade barn 2 kronor 96 öre, vid barnhem för psykopatiska och nervösa
barn 4 kronor 95 öre, vid spädbarnshem 2 kronor 77 öre och vid mödrahem
2 kronor 60 öre. Vid de kommunala barnhemmen i Stockholm, Göteborg
och Malmö var dagskostnaden per plats avsevärt högre. Den utgjorde enligt
undersökningen vid barnhem för tillfällig eller för både tillfällig och stadigvarande
vård 5 kronor 22 öre, vid barnhem för stadigvarande vård 5 kronor
16 öre, vid barnhem för svårplacerade barn 4 kronor 94 öre, vid spädbarnshem
6 kronor 42 öre och vid mödrahem 4 kronor 83 öre. Kommittén
angiver såsom orsaker till dessa högre dagskostnader för barnhemmen i
storstäderna, att ifrågavarande hem vore i genomsnitt betydligt större än
andra barnhem, att de större hemmen beredde en mera specialiserad vård
än de mindre och oftast vore uppdelade på skilda avdelningar, vilket bl. a.
medförde större personalbehov, samt att även den större variationen i beläggningen
vid storstädernas kommunala hem gjorde, att personal- och
andra fasta kostnader bleve högre i medeltal per barn räknat än vid de små
eller medelstora hemmen.

En särskild undersökning av inkomster och utgifter m. m. under år 1942
för de barnhem, som sagda år erhöllo anslag från allmänna barnhuset, nämligen
29 upptagningshem för äldre barn, 22 mödrahem samt 3 hem för svårplacerade
barn, utvisade bl. a., att den genomsnittliga dagskostnaden (exklusive
fastighetskostnad) per vårdplats utgjorde, vid upptagningshemmen
2 kronor 97 öre, vid mödrahemmen 3 kronor 15 öre och vid hemmen för
svårplacerade barn 3 kronor 58 öre. Anmärkas må tillika, att vid samma
hem utgingo vårdavgifter, som i medeltal per vårddag räknat motsvarade

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

för upptagningshemmen 1 krona 79 öre, för mödrahemmen 1 krona 81 öre
och för hemmen för svårplacerade barn 2 kronor 42 öre.

Andra barnavårdsanstalter för sluten barnavård än barnhem. I sitt betänkande
IX har socialvårdskommittén lämnat en summarisk översikt över
vissa andra kategorier anstalter för sluten barnavård, varvid dock bortsetts
från anstalter, som äro att hänföra till sjukhus, sjukhem, förlossningshem,
anstalter för abnorma eller vanföra, skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter.

Barnpensionat (barnhotell) äro yrkesmässigt drivna anstalter av permanent
natur, vilka äro avsedda för att mottaga barn för tillfällig vård i samband
med ett mera kortvarigt förfall för föräldrarna. Någon tillförlitlig
uppgift angående antalet barnpensionat inom riket har enligt kommittén
icke stått att vinna, men antalet torde icke överstiga något tiotal. Kommittén
har infordrat uppgifter från 8 större barnpensionat i olika delar av landet,
avseende verksamheten under 1940. Vid dessa pensionat hade under
året varit intagna sammanlagt 320 barn. Av dessa hade 165 barn eller

51,6 % haft en vistelsetid av 4 veckor eller därunder, 88 barn eller 27,5 %
en vistelsetid av 1—2 månader samt 67 barn eller 20,9 % en vistelsetid av
mer än 2 månader. Barnen voro i regel under skolåldern. Orsakerna till
intagningen växlade. I 41 av ovannämnda 320 fall uppgavs orsaken vara
moderns sjukdom eller behov av vila, i 76 fall behov av miljö- och luftombyte
samt i 51 fall, att barnet var sjukt, svagt eller svårfostrat. — Barnpensionaten
ha i regel blivit godkända enligt hotell- och pensionatstadgan men
ha hittills icke betraktats som barnhem och stå till följd därav icke under
barnavårdsnämndernas tillsyn.

Feriehem och barnkolonier. Feriehemmen äro enskilda hem, som regelbundet
under yrkesmässiga former mottaga barn för sommar- eller ferievistelse.
Särskilt i Skåne och Stockholmstrakten förekomma dylika hem,
av vilka vissa mottaga ända upp till ett 40-tal barn. Någon tillsyn över dessa
feriehem från barnavårdsnämnds eller annan myndighets sida förekommer
i regel icke. — Barnkolonierna bereda kollektiv vård åt barn under enklare
former och under en begränsad tid, vanligen 6—8 veckor under sommaren.
En av socialstyrelsen hösten 1941 gjord statistisk undersökning omfattade
574 kolonier med tillsammans något över 26 000 barn. Antalet kolonier
torde dock ha varit något högre. Av de redovisade kolonierna underhöllos
216 (38 %) av särskilt bildade koloniföreningar, 163 (28 %) av Böda korset,
sammanslutningar för bekämpande av tuberkulos o. d., 38 (7 %) av landsting
och kommuner, 23 (4 %) av församlingar och andra statskyrkliga
organ saint 134 (23 %) av andra huvudmän. Den vanligast förekommande
storleksordningen var enligt undersökningen 20—40 barn. Omkring V3 av
kolonierna hade emellertid plats för över 100 barn. Drygt 25 % av barnen

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

voro hemmahörande på landsbygden och icke fullt 75 % i städerna. Omkring
14 % av barnen voro i förskoleåldern och 86 % i skolåldern.

För anordnandet av feriehem och barnkolonier kräves icke tillstånd av
offentlig myndighet, ej heller stå de under tillsyn av barnavårdsmyndigheterna.

Understöd till barnkolonier har under en följd av år utgått från allmänna
arvsfonden, för budgetåret 1943/44 med 358 802 kronor. De senaste åren
ha därjämte funnits å riksstaten uppförda anslag dels till fria sommarresor
för barn, dels till bidrag till sommarkolonier. För budgetåret 1944/45 utgör
förstnämnda anslag 1 000 000 kronor, varav jämlikt kungl, brev den 28 april
1944 förslagsvis 250 000 kronor skola disponeras för fria resor till kolonier,
samt det senare anslaget 200 000 kronor. Beträffande driftbidragen gäller,
att de beviljas av socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för koloniverksamheten
och bl. a. skall tillse, att kolonierna förläggas på lämpliga platser,
att de byggas på ett ekonomiskt och hygieniskt godtagbart sätt, att personalen,
mathållningen och hälsovården fylla tillbörliga krav, att barnen uttagas
efter riktiga grunder o. s. v. Tillsynsmyndigheten skall i nödig omfattning
kunna anlita tjänsteläkare och barnavårdsnämnder för den lokala tillsynen.

Skolhem. Härmed avses i detta sammanhang institutioner, vilka mottaga
barn, som äro nödsakade att under en stor del av året bo utanför hemmet
för att kunna åtnjuta skolundervisning. Vissa dylika skolhem äro till sin
karaktär närbesläktade med barnhemmen, i det att de mottaga ett ganska
stort antal barn, vilka vistas där under större delen av året och ofta
under flera år i följd, t. ex. skolhem upprättade av skoldistrikt, de s. k.
arbetsstugorna i Norrbottens och Västerbottens län samt inackorderingshemmen
för läroverksungdom i Växjö och Västerås. Enligt hittillsvarande
praxis ha dessa anstalter icke räknats som barnhem i lagens bemärkelse.

Anstalter för halvöppen barnavård. Ifrågavarande anstalter äro institutioner,
som omhändertaga barn för vård och uppfostran under en begränsad
del av dygnet. Enligt en av socialstyrelsen i samråd med 1941 års befolkningsutredning
verkställd undersökning rörande verksamheten vid dessa anstalter
hösten 1941 funnos då sammanlagt 347 anstalter med sammanlagt
13 732 barn, utgörande genomsnittet för tre redovisningsdagar, nämligen
den 15 oktober, den 15 november och den 15 december.

För de båda senaste budgetåren har riksdagen beviljat anslag till bidrag
till driften av anstalter för halvöppen barnavård. Anslaget är för budgetåret
1944/45 upptaget till 200 000 kronor. Såsom villkor för sådant bidrag
gäller bl. a., att anstalten står under tillsyn av socialstyrelsen och är anordnad
enligt någon av följande former, nämligen a) daghem för beredande
åt barn, som ännu icke uppnått skolåldern, av heldagsvistelse, d. v. s. vård
under mer än 6 timmar, b) lekskola för beredande åt barn i åldern 4—6 år
eller åt yngre barn, vilka äro så utvecklade att de lämpligen kunna fostras

Kungl. Majlis proposition nr 227.

tillsammans med barn i nyssnämnda ålder, av vistelse och fostran under
begränsad tid av dagen, samt c) eftermiddagshem för beredande åt skolbarn
av vistelse under tillsyn efter skolarbetets slut för dagen. 1 övrigt kan
hänvisas till socialstyrelsens kungörelse den 4 januari 1944 (SFS nr 1) med
föreskrifter och anvisningar rörande statsbidrag till driften av institutioner
inom den halvöppna barnavården.

B. Allmänna synpunkter.

Socialvårdskoinmitténs förslag. Socialvårdskommitlén antör till en början.

Frågan om en revision av gällande bestämmelser angående barnhem har
under senare år blivit alltmer aktuell. Härtill ha flera omständigheter bi
dragit. Vid upprepade tillfällen har kommit i dagen, att allvarliga missförhållanden
rått vid vissa barnhem; detta har naturligen framkallat krav om
en effektivare tillsyn från det allmännas sida över hemmen. De statistiska
undersökningar, som av kommittén verkställts angående landets barnhem
och däri intagna barn, lia också aktualiserat vissa problem av såväl organisatorisk
som annan innebörd, vilkas lösning icke bör uppskjutas. Vidare
ha under årens lopp de olägenheter alltmera skärpts, vilka äro en följd
därav att bestämmelser saknas angående skyldighet tor viss eller vissa samfälligheter
att upprätta och driva barnhem. Föreningar och stiftelser, vilka
nu i stor utsträckning äro huvudmän för barnhemmen, måste ofta kämpa
med ekonomiska svårigheter, vilka förvärrats under nuvarande kristid. Den
understödsverksamhet från allmänna barnhusets sida, som i så hög grad
utgör en förutsättning för möjligheten att driva vissa barnhem, har också
gradvis måst reduceras. Avsaknaden av bestämmelser angående huvudmannaskap
för barnhemsverksamheten har vidare försvårat en rationell
planläggning av denna på lång sikt och en avvägning av de olika behoven
mot varandra efter deras angelägenhetsgrad. Så länge barnhemsvården ar
beroende av det enskilda eller halvoffentliga initiativet, oftast i anslutning
till lokalt uppträdande behov och utan samordning under det allmännas
ledning, kan icke undvikas, att vissa vårdformer, som ur allmän synpunkt
äro angelägna, icke bli tillgodosedda i erforderlig utsträckning samt att hemmens
och vårdens standard blir ojämn.

Vid sidan örn de egentliga barnhemmen i nuvarande barnavardslags mening
lia sedan länge funnits vissa institutioner lör barnavård, som helt stått
utanför den genom nämnda lag anordnade tillsynen. Häribland märkas
såväl hem för sluten vård, såsom barnhotell, barnpensionat, vissa skolhem,
feriebarnhem, sommarkolonier o. d., som barnavårdsanstalter för halvöppen
vård. Till vissa av dessa anstalters verksamhet lia statsmakterna på senaste
tiden tagit ställning, nämligen i fråga örn daghem, lekskolor och eftermiddagshem
samt barnkolonier, i samband därmed att anslag av statsmedel
beviljats för denna. Emellertid har det synts kommittén angeläget, att Hagan
örn en offentligrättslig reglering av samtliga för barns vård och uppfostran
avsedda anstalters verksamhet upptages till samtidigt övervägande
i syfte att såvitt möjligt lösa de organisatoriska, ekonomiska och andra
problem, som visat sig föreligga.

Kommittén övergår härefter lill att närmare beröra de särskilda brister i
olika avseenden, som vidlåda barnhemsverksamheten i landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Enligt kommittén vöre det först och främst en brist att, ehuru betydelsen
ur social synpunkt av den vid barnhemmen bedrivna verksamheten vore
uppenbar och vård å barnhem enligt barnavårdslagstiftningen inginge som
ett led i de samhälleliga åtgärderna till stöd och skydd för värnlösa och
vanvårdade barn, samhället dock icke åtagit sig ett uttryckligt ansvar för
att erforderligt antal platser å barnhem stöde till buds. Huvudparten av
barnhemmen dreves alltjämt av stiftelser och föreningar, vilka i hög grad
vöre beroende av den enskildes offervilja och av bidrag, som lämnades från
allmänna barnhuset eller från annat håll. Detsamma vore förhållandet
med barnavårdsförbundens barnhem. Följden härav hade bl. a. blivit en
synnerligen ojämn spridning av barnhemmen, så att medan inom vissa delar
av landet antalet platser å barnhem av olika kategorier vore tillräckligt för
att tillgodose de aktuella och beräkneliga behoven, motsatsen vore fallet beträffande
andra delar. Ej heller vore det för närvarande möjligt att i önskvärd
utsträckning företaga en avvägning av de olika behoven efter deras
angelägenhetsgrad. Överhuvud taget gjorde sig avsaknaden av en samordning
av barnhemsverksamheten inom lokalt avgränsade områden starkt
förnimbar.

Kommittén framhåller vidare, att under nuvarande förhållanden ekonomien
för åtskilliga barnhem icke vore tryggad. Barnavårdsförbunden hade
i regel inga fonder, utan förbunden vore för driften av sina barnhem hänvisade
till — förutom vårdavgifterna — anslag från allmänna barnhuset
samt från kommuner och landsting ävensom till gåvor och donationer av
olika slag. Vårdavgifterna kunde icke sättas hur högt som helst; de borde
under alla omständigheter icke alltför mycket överstiga gängse ersättningsbelopp
till fosterföräldrar. Allmänna barnhusets möjligheter att lämna ekonomiskt
stöd åt barnhem ur avkastningen av dess fonder hade under senare
år gradvis försämrats. Följden hade blivit, att de barnhem, som baserat sin
verksamhet på driftbidrag från barnhuset, blivit beroende av anslag från
annat håll, framför allt från landsting och kommuner. Uppenbarligen vore
det hämmande för barnhemmens verksamhet och skapade en känsla av
°frySghet hos ledningen, att några uttryckliga ekonomiska garantier icke
funnes för att hemmens framtida drift vore säkrad. Det sagda ägde tilllämpning
även å åtskilliga hem, drivna av stiftelser och föreningar. Vissa
av dem hade fonder, genom vilkas avkastning tillsammans med vårdavgifter
och andra inkomster driftkostnaderna under normala tider kunnat bestridas,
men med nuvarande ränteläge hade avkastningen ofta nedgått, samtidigt
som driftkostnaderna ökats, så att fyllnadsmedel på ett eller annat sätt
måst anskaffas. Det vore därför en mycket angelägen samhällsuppgift att
tillse, att fastare ekonomiska grundvalar skapades för barnhemmens drift.

Kommittén betonar vidare behovet av förstärkning av det allmännas uppsikt
över barnhemmen. Varken socialstyrelsen eller statens inspektör för
fattigvård och barnavård hade ställning som central tillsynsmyndighet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

egentlig mening. Mångfalden av fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas
uppgifter och storleken av deras distrikt omöjliggjorde en verkligt effektiv
kontroll från deras sida av barnavården. Ehuru barnavårdsombuden
fr. o. m. år 1942 deltogo i tillsynen över barnhemmen, saknades fortfarande
fastare former för en effektiv, till länsområden knuten inspektion.

Ytterligare borde enligt kommitténs mening samhällets såväl rättigheter
som skyldigheter gentemot barnhemsverksamheten preciseras. Den indelning
av barnhemmen i olika kategorier, som förekomme i barnavårdslagen,
täckte ingalunda nu rådande förhållanden, utan nya former hade tillkommit.
Från samhällets sida saknades så gott som helt ett ställningstagande
till de nu förekommande olika vårdformerna och deras lämplighet i de särskilda
fallen. Det förelåge ett behov av ett auktoritativt fastställande av
vissa riktlinjer härför. Kommittén ansåge, att man borde i författningsväg
uppdraga vissa riktlinjer för fördelningen å barnhemmen av olika kategorier
av barn, som behövde barnhemsvård, samt att det allmännas organ
borde utrustas nied befogenhet att tillse, att vad som sålunda föreskreves
lände till efterrättelse. Detta förutsatte en omprövning av vårdformerna vid
olika typer barnhem samt hemmens inordnande i ett såvitt möjligt rationellt
och komplett system för den slutna barnavården.

Slutligen uttalar sig kommittén för att anstalterna för halvöppen barnavård
och barnkolonierna fogas in i barnavårdslagstiftningens bestämmelser
angående anstaltsväsendet. Härvid framhåller kommittén bl. a., att dessa
anstalter bedreve en verksamhet, som ofta både kvantitativt och kvalitativt
kunde mäta sig med den, som bedreves vid barnhem. Det tillsynsväsende,
som anordnats för dessa anstalter, i den mån de erhölle statliga driftbidrag,
borde enligt kommitténs mening utsträckas till samtliga institutioner av
denna typ. Jämväl i vissa andra avseenden funnes behov av allmänna föreskrifter
för deras verksamhet.

Med hänsyn till de sålunda anförda synpunkterna finner kommittén behov
föreligga av en reviderad lagstiftning angående barnavårdsanstalter, varigenom
det samhälleliga inflytandet över desamma förstärkes. Emellertid
betonar kommittén, att delta icke finge innebära, att man stötte ifrån sig
de krafter, som hittills utfört ett samhällsgagneligt arbete på barnavårdens
område. Även i fortsättningen borde en samverkan ske mellan samhällsorganen
och de ideella organisationer och institutioner, som bedreve barnhemsverksamhet
och annan verksamhet för barns vård och fostran.

Kommittén har i sitt tidigare omnämnda förslag till lag örn ändring i
vissa delar av barnavårdslagen låtit de sålunda framförda synpunkterna
komma till uttryck.

Yttrandena. I de över socialvårdskommitténs betänkande avgivna yttrandena
har behovet av en revision av lagstiftningen på förevarande
område genomgående vitsordats. Socialstyrelsen anför sålunda bl. a.:

32 Kungl. Majus proposition nr 227.

I den planmässiga utbyggnad av socialvården, som sedan mitten av 1930-talet äger rum särskilt på den förebyggande barnavårdens område, strävar
man alltmera medvetet att stärka det uppväxande släktets kroppsliga och
själsliga hälsa. Under denna raska och djupgripande utveckling, som i synnerhet
funnit uttryck i en socialmedicinsk barnavårdslagstiftning samt i
stegrade krav på barnavården, ha vissa mycket betydelsefulla brister i barnhemmens
verksamhet kommit att framstå allt tydligare. Att den slutna
barnavården lämnar en hel del övrigt att önska såväl i fråga om tillgång
på anstalter av olika slag och platser å dessa som med hänsyn till den hygieniska
och ekonomiska standarden å många hem bestyrkes av de erfarenheter,
som socialstyrelsen vunnit genom statens fattigvårds- och barnavårdsinspektions
verksamhet. Under de senaste årens inspektioner ha sålunda i
ett flertal fall konstaterats brister i barnhemsverksamheten, som varit så
svårartade, att till och med synnerligen allvarlig och grov vanvård av barn
förekommit.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i första distriktet gör gällande,
att påtalade missförhållanden inom de relativt många barnhemmen
i nämnda distrikt främst berott på att hemmen icke haft erforderligt ekonomiskt
stöd samt att de avgifter, som betalats av de för barnen ansvariga,
icke motsvarat de verkliga kostnaderna för vården. Liknande synpunkter
framföras av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i tredje distriktet,
som tillägger, att ett utbyggande av tillsynsmyndigheten, så att den också
och i större utsträckning än hittills kunde medverka till en lämplig placering
av barnen samt öva tillsyn över att varje barn såvitt möjligt placerades å
den barnavårdsanstalt, som hade de bästa förutsättningarna för att göra
barnet livs- och samhällsdugligt, syntes böra följa som en konsekvens och
ett komplement till det ekonomiska stödet.

Direktionen över allmänna barnhuset, med vilken länsstyrelsen i örebro
lån instämmer, anför — efter att ha lämnat en redogörelse för de förhållanden,
som lett till bildande av barnavårdsförbund — bl. a. följande.

Direktionen var redan från början fullt medveten om, att detta var en
nödfallsutväg. Barnavårdsförbunden såsom frivilliga sammanslutningar
sakna nämligen möjlighet att genom uttaxering erhålla medel och kunna
därför i stort sett icke inom sitt område åstadkomma fler platser eller andra
slag av hem än vartill barnhuset lämnar bidrag. Än vidare har förbundens
bristande möjlighet till uttaxering medfört stora svårigheter vid bestämmandet
av barnhusets bidrag. Man må nämligen betänka, att bidragen måste
lämnas direkt till huvudmännen för de olika hemmen och dessa äro av vitt
skilda slag. Det kan vara kommuner, stiftelser, föreningar, enskilda och
även barnavårdsförbunden själva. Härav följer, att deras egna ekonomiska
resurser väsentligt skifta. Vissa hava egna icke obetydliga inkomster av
kapital eller i form av anslag och gåvor, medan andra för driften icke äga
tillgång till annat än dagavgifter och barnhusets bidrag. Härav framgår,
att man icke kunnat för alla hem av samma slag fastställa lika avgift per
dag och plats. Skulle denna nämligen sättas så högt, att den tillika med
skälig dagavgift täckte hela driftkostnaden, skulle hem med egna inkomster
genom barnhusets bidrag få en oförtjänt vinst. Örn å andra sidan bidraget

Kungl. Muj.ts proposition nr 227.

.‘i.''!

sattes lägre, skulle hem utan egna inkomster icke få medel, som räckte till
driften. Barnhuset har fördenskull måst differentiera sitt bidrag med hänsyn
till ett hems egna inkomster och bestämma det så, att det tillika med
dessa inkomster och dagavgifter skulle jämnt förslå till driften. Detta har
emellertid medfört, att hem, som plägat skaffa sig inkomster genom vädjande
till enskild välgörenhet, fått sitt intresse för förvärv av dylika inkomster
minskat. Direktionen har funnit det förenat med synnerligen stora
svårigheter, att rättvist fördela sitt understöd mellan barnhemmen. Härtill
bidrager icke allenast hemmens ekonomiska ställning utan en mångfald
andra lokalt varierande förhållanden. Ganska snart visade det sig ock, att
efterfrågan av bidrag från barnhuset blev så stor, att barnhuset icke kunde
fullfölja principen med visst bidrag per dag och plats utan måste skära ned
det under ovan angivna grunder och begränsa det till visst belopp för år.

Direktionen påpekar slutligen att barnhuset måst inskränka sina bidrag
till endast vissa slag av hem, s. k. sorteringshem och hem för ensamställda
mödrar med späda barn. Erforderliga hem för stadigvarande vård hade
sålunda saknat bidrag från barnhuset. Följden av detta understödssystem
hade blivit, att för ett stort antal barn omhändertagandet förfelats genom
att lämpliga vårdformer icke stått till buds och därigenom syftet med den
kommunerna i 1924 års barnavårdslag ålagda skyldighet att omhändertaga
barn icke nåtts.

Kalmar läns barnavårdsfÖrlund meddelar, att de av allmänna barnhuset
understödda barnhemmen i länet icke kunde drivas utan anslag från andra
håll, varför länets båda landsting under de senare åren på framställning
trätt hjälpande emellan genom att bevilja anslag till driften. Dessa anslag
beviljades emellertid endast för ett år i sänder, och barnavårdsförbundet
nödgades därför årligen draga ut på oviss tiggarstråt. Vilken samfällighet
som än bleve huvudman i ekonomiskt hänseende för barnavårdsverksamheten,
vore det emellertid tryggt att veta, att det örn förslaget genomfördes
alltid skulle finnas en institution, som i sista hand skulle svara för anordnande
och drivande av barnhemmen. Barnavårdsnämnden i Oskarshamn
framhåller att, då det ej i lagen förelåge skyldighet för någon att hålla och
ekonomiskt sörja för barnhemmens drift, denna viktiga del av barnavården
kommit i skymundan. Hittills hade praktiskt taget endast de större och
ekonomiskt starka städerna ordnat denna angelägenhet. Man hade i dessa
fall, på grund av att ekonomisk hjälp icke stått att erhålla från stat eller
landsting, endast tillgodosett det egna oundgängliga behovet. Den kommun,
som ej haft egna möjligheter att ordna sin barnhemsfråga, hade varit hänvisad
till det fåtal platser, länets barnavårdsförbund kunnat ställa till förfogande.

Beträffande tidpunkten för genomförande av en revision
av hithörande bestämmelser förklarar svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet, alt det visserligen varit önskvärt, örn revisionen kunnat
dröja, till dess förslag rörande socialvårdens framtida gestaltning kunnat

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 227 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

Departements chefen.

framläggas i sin helhet. Barnhemmens ekonomiska svårigheter gjorde det
emellertid nödvändigt att redan nu taga ställning till dessa frågor.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i åttonde distriktet uttalar,
att den förebådade nya lagstiftningen medfört, att anstaltsbeståndet icke
underhållits och förbättrats och att nyanskaffning av anstalter ställts på
framtiden, varför socialvårdskommitténs förslag borde bliva föremål för
skyndsam lagstiftning.

Vad angår den halvöppna barnavården förklarar socialstyrelsen,
att styrelsen tillstyrkte, att nämnda barnavård definitivt inbegrepes
under barnavårdslagstiftningen. Styrelsen erinrar därvid om att denna gren
av den barnavårdande verksamheten hade dels en social uppgift, som tillgodosåges
genom daghemmens och eftermiddagshemmens omhändertagande
av barn till förvärvsarbetande mödrar, dels en socialpedagogisk uppgift,
som tillgodosåges genom barnträdgårdsverksamheten. Den förstnämnda
vore ur social synpunkt nödvändig, örn ock ur barnens synpunkt mindre
tillfredsställande. Barnträdgårdsverksamheten däremot hade en stor uppgift
att fylla på den förebyggande bärna- och ungdomsvårdens område. Här
främjades barnens personlighetsutveckling i den för karaktärsdaningen så
viktiga förskoleåldern i god miljö och under skolad ledning, och genom ett
sunt gruppliv lades grunden till social fostran. Det läte sig icke göra att
särskilja de pedagogiska och sociala sidorna av verksamheten, varför styrelsen
funne det viktigt att beakta, att de personer, som skulle utöva tillsynen
över denna verksamhet, vore skickade att bedöma verksamheten icke
blott ur pedagogisk synpunkt utan även i socialt och hygieniskt hänseende.
Av stor betydelse vore även, att daghems- och barnträdgårdsverksamheten
i detta avseende behandlades efter enhetliga linjer, då det alltid måste finnas
ett intimt samband mellan dem.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser däremot, att viss risk för överorganisation
föreligger, när bland barnavårdsanstalterna medtagits sådana —
barnkolonier, daghem, lekskolor, barnpensionat m. fl. — som med hänsyn
till vårdens ändamål och tillfälliga beskaffenhet, skilde sig från de anstalter,
som för närvarande vore föremål för barnavårdsnämndernas verksamhet.
Det syntes länsstyrelsen icke påkallat att, i den mån statsbidrag till vården
ej utginge, för de angivna anstalterna skulle gälla andra än gängse hälsovårdsföreskrifter
eller andra allmänna författningar.

En väsentlig förutsättning för ett sunt samhällsliv är, att det uppväxande
släktet, framför allt under de tidigare barnaåren, omhändertages på sådant
sätt, att bästa möjliga fysiska och psykiska grundval skapas för barnens
utveckling till goda samhällsmedborgare. Flertalet barn erhåller denna omvårdnad
i sina föräldrahem. I den mån så icke är fallet måste emellertid
samhället träda till hjälpande och övervakande. Den samhälleliga barnavården
utgör därför en av socialvårdens mest betydelsefulla grenar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Socialvårdskommitténs föreliggande betänkande avser omvårdnaden om
sådana barn, som helt eller delvis omhändertagits av särskilda anstalter eller
inrättningar eller som varaktigt eller tillfälligtvis överlämnats till annat enskilt
hem än föräldrahemmet. När jag nu, sedan yttranden över betänkandet
inkommit, går att till bedömande upptaga hithörande problem, vill jag först
dryfta frågorna om anordnandet av barnhem och andra anstalter för barnavård;
till spörsmålet örn vården av barn i enskilda fosterhem eller eljest i
andra enskilda hem än föräldrahemmet återkommer jag i ett senare avsnitt.

Om barnhemmen i egentlig mening finnas åtskilliga bestämmelser i nu
gällande barnavårdslag. De där givna stadgandena avse i huvudsak dels
kontroll vid upprättande av barnhem, dels tillsyn över barnhemmen och
dels möjlighet till samhälleligt ingripande mot sådana barnhem, där barnen
ej erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Däremot saknas helt bestämmelser,
som garantera att barnhem inrättas i den utsträckning, som betingas
av föreliggande vårdbehov. Frågan om införande av dylika bestämmelser
diskuterades visserligen under förarbetena till gällande barnavårdslag,
men man fann sig då kunna — utan att någon obligatorisk skyldighet
härutinnan stadgades — överlåta åt kommunerna att i samarbete med den
enskilda offervilligheten ordna efter förhållandena. Samtidigt uttalades en
förhoppning därom, att landstingens intresse för denna verksamhet skulle
väckas. Därjämte räknade man med att avkastningen av allmänna barnhusets
fonder framdeles skulle kunna i viss utsträckning användas såsom bidrag
till driften av barnhem, varigenom behovet av en direkt medverkan från
det allmännas sida för samma ändamål i motsvarande grad skulle minskas.

Utvecklingen har emellertid lett därhän, att huvudparten av barnhemmen
för närvarande drives av stiftelser och föreningar, som i större eller mindre
mån äro beroende av den enskildes offervilja och av bidrag, som lämnas
från allmänna barnhuset eller från annat håll. Många av barnhemmen ha
alt dragas med stora ekonomiska svårigheter, beroende bl. a. på att allmänna
barnhuset icke kunnat öka sin bidragsgivning i samma grad som omkostnaderna
ökats samt på att jämväl i övrigt avkastningen av fonder och dylikt
till följd av penningvärdets fall och andra därmed sammanhängande omständigheter
icke varit tillräcklig för att de därav beroende barnhemmen
skulle kunna upprätthålla sin standard utan förhöjda avgiiter eller ytterligare
understöd från det allmännas eller från enskildas sida. Uppenbarligen
har denna osäkerhet i finansiellt avseende varit ägnad att inverka
menligt på barnhemmens verksamhet.

Utredningen har vidare visat att, åtminstone inom vissa delar av landet,
antalet barnhemsplatser icke är tillräckligt. Såsom kommittén i annat .sammanhang
(jinfr nedan sid. 44) framhållit bör visserligen, da det gäller att omhändertaga
barn som sakna föräldrahem eller av någon anledning icke kunna
erhålla erforderlig vård i föräldrahemmet, den ledande principen vara att
barnen i så stor utsträckning som möjligt placeras icke på anstalt ulan i en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

skilda fosterhem. Men det finnes en mängd fall, då detta icke låter sig göra.
Anledningen härtill kan vara, att barnet med hänsyn till sin ålder eller till sina
fysiska eller psykiska förutsättningar hellre bör erhålla anstaltsvård, att
lämpligt fosterhem icke kan anskaffas eller att andra förhållanden föreligga,
som göra vård i fosterhem mindre lämplig. Dessutom måste barn, som skola
omhändertagas av annan än föräldrarna, i många fall till en början intagas
för observation i ett barnhem för utrönande av den lämpligaste vårdformen.
Härtill komma alla de fall, då avsaknaden av erforderlig omvårdnad i föräldrahemmet
är beroende av omständigheter, som kunna antagas vara tämligen
snart övergående; i dylika fall kan uppenbarligen endast mera sällan
bli fråga om utplacering i fosterhem.

Av nu angivna skäl finner jag angeläget, att det genom lagstiftningen uttryckligen
fastslås att samhället är skyldigt att svara för att tillräckligt antal
platser finnes tillgängligt å barnhem av olika kategorier för att täcka det
föreliggande behovet. Härutöver torde — såsom i det följande kommer att
närmare beröras —- erfordras en förstärkt tillsyn över barnhemsverksamheten
samt en noggrannare planläggning av denna verksamhet i syfte att
erhålla en bestämdare reglering av de olika formerna av barnhem och barnens
fördelning på dem.

Nu anförda omständigheter böra enligt min åsikt leda lill att frågan örn
en revision av barnavårdslagens bestämmelser om barnhem och vad därmed
sammanhänger utan uppskov upptages till prövning.

För den närmare innebörden av de ändringar i den gällande ordningen på
området, som jag har för avsikt att föreslå, kommer redogörelse att lämnas
i det följande. I detta sammanhang vill jag emellertid erinra om att gällande
bestämmelser i barnavårdslagen avse allenast barnhem men att vid
sidan av dem finnas åtskilliga andra för vård av barn avsedda anstalter,
vilka hittills icke blivit föremål för generell reglering i lag. De åsyftade anstalterna
äro dels vissa anstalter för sluten barnavård — barnpensionat,
feriehem, barnkolonier etc. — vilka icke ansetts kunna föras in under den
i barnavårdslagen givna definitionen på barnhem, och dels anstalter för
halvöppen barnavård, såsom daghem, barnträdgårdar eller lekskolor och
eftermiddagshem. I viss utsträckning ha visserligen även dessa anstalter
blivit föremål för offentlig tillsyn, nämligen i samband med att statsbidrag
beviljats till deras verksamhet, men i den mån så icke skett äro de ej underkastade
tillsyn från det allmännas sida. Då ifrågavarande verksamhet är
av icke ringa betydelse och dessa anstalter dessutom äro stadda i stark utveckling,
synes det angeläget, att de nu fogas in under barnavårdslagstiftningens
bestämmelser angående anstaltsväsendet.

Slutligen vill jag här understryka, att jag till fullo instämmer i socialvårdskommitténs
uttalande, att man vid den tilltänkta reformen icke får
stöta ifrån sig de krafter, som hittills utfört ett samhällsgagneligt arbete på
barnavårdens område utan att även i fortsättningen en samverkan bör äga

Kungl. Majda proposition nr 227.

rum mellan samhällsorganen och de ideella organisationer och institutioner,
som bedriva barnhemsverksamhet och annan verksamhet för barns vård och
fostran.

C. Begreppet barnavårdsanstalt. Olika slag av dylika anstalter.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén föreslår, att termen
barnavårdsanstalt införes i barnavårdslagen såsom en gemensam beteckning
på de anstalter för barns vård och uppfostran, varå de i 5 kap. av
lagen meddelade bestämmelserna — med undantag av bestämmelserna örn
skyddshem — skola äga tillämpning. Fördenskull har kommittén i sitt förslag
till ändrad lydelse av barnavårdslagen i 39 § 1 mom. intagit en bestämmelse
av innehåll, att med barnavårdsanstalt förstås i lagen för barns vård
och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem,
anstalt för abnorma eller vanföra, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt
eller skolhem, vilket tillhör skoldistrikt.

Beträffande de grupper av anstalter, som i denna definition särskilt
undantagits, framhåller kommittén, att då för skyddshemmen och de allmänna
uppfostringsanstalterna redan funnes en utbyggd organisation och
en offentlig reglering, anpassad efter dessa anstalters särskilda behov, anledning
saknades att låta begreppet barnavårdsanstalt även innefatta dem.
Vidkommande anstalter som beredde barn sjukvård samt anstalter för
abnorma eller vanföra gällde, att den vård som meddelades å dessa institutioner
ej vore av den art, att deras verksamhet borde infogas i den offentliga
barnavården, och att anstalterna i fråga redan nu vore underkastade
inspektion och kontroll i former, som vore anpassade efter verksamhetens
syfte. Vad slutligen anginge de av skoldistrikten drivna hem, vilka såsom
ett led i distriktets skolväsen mottoge från skola avlägset boende skolpliktiga
barn för att bereda dem undervisning samt fostran och vård i övrigt, vore
för dem ett tillsynsväsende anordnat i enlighet med stadgan den 8 juni 1928
(nr 291) angående statsunderstödda skolhem.

Kommittén framhåller vidare, att då de gängse benämningarna på de
institutioner, som inrymdes under begreppet barnavårdsanstalt, vore mycket
växlande och en viss oklarhet rådde angående benämningarnas innebörd
med avseende å verksamhetens art, det vore angeläget, att en nomenklatur
upprättades, vilken erhölle officiell sanktion genom införande i barnavårdslagen.
Fördenskull ville kommittén föreslå en bestämmelse i 39 § 2 mom.
av lagen, varigenom barnavårdsanstalterna indelades i barnhem, barnavärdsanstalter
för halvöppen vård och barnkolonier. Kommittén hade därvid
icke funnit nödvändigt att i lagtexten precisera de funktioner, som tillkomme
eller utövades av barnhem eller barnavårdsanstalter för halvöppen
vård, vilka båda benämningar vore samlingsbeteckningar med rent praktiskt
syfte och beträffande vilka gränsdragningen icke torde vålla några

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

svårigheter. Däremot hade för båda dessa huvudgrupper angivits vissa
specialtyper av anstalter — för barnhemmen spädbarnsliem, mödrabem,
upptagningshem och barnhem för varaktig vård samt för anstalterna för
halvöppen vård daghem, lekskolor och eftermiddagshem — vilka specialtyper
borde i lagstiftningen så beskrivas med avseende å sina funktioner,
att all tvekan i det enskilda fallet angående till vilken kategori viss anstalt
vöre att hänföra så vitt möjligt undanröjdes. Vad anginge den tredje
huvudgruppen, barnkolonierna, beträffande vilken det vore överflödigt att
genomföra någon differentiering i terminologiskt hänseende, borde direkt i
lagen utsägas, att därmed förstodes barnavårdsanstalt, som hade till syfte
att bereda barn vård och uppfostran under en begränsad del av året.

Kommittén anför beträffande barnhemmen, att den föreslagna
typindelningen icke vore fullständig, särskilt som man måste räkna med
att nya arter av barnhem kunde uppstå under tidernas lopp. Den föreslagna
lagstiftningen innehölle således blott en exemplifiering av olika slag utav
barnhem. Samma metod hade använts i fråga om de halvöppna barnavårdsanstalterna.
I den mån en viss institution för barns vård och uppfostran
icke kunde anses tillhöra någon av de särskilt angivna kategorierna skulle
å densamma tillämpas de bestämmelser, vilka gällde för barnavårdsanstalter
i allmänhet. Härigenom undveke man att t. ex. en viss barnavårdsinstitution,
som bedreve en verksamhet av ett slag som icke direkt avhandlades
i lagen, bleve så att säga hängande i luften. Anstalten bleve, i den mån den
vore avsedd för barns vård och uppfostran, under alla förhållanden att anse
som en barnavårdsanstalt och underkastad därav följande samhälleliga kontroll.
Där behov förelåge, skulle den centrala tillsynsmyndigheten enligt
kommitténs mening kunna med bindande verkan fastslå, till vilken av de
särskilt angivna kategorierna en viss anstalt för barns uppfostran vore att
hänföra.

Ytterligare säger sig kommittén icke ha funnit lämpligt, att barnhemsbegreppet
gjordes beroende av att å vederbörande hem funnes ett visst
minsta antal platser. En viss begreppsbestämning skedde redan därigenom,
att barnhemmen vore att hänföra till »barnavårdsanstalter». x\tt finna
några rationella, enhetliga grunder för en fixering av barnhemsbegreppet i
förhållande till ett minimiantal vårdplatser vore svårt, och härigenom skulle
skapas gränsfall, som kunde komplicera lagstiftningens tillämpning.

Kommittén övergår härefter till att i ett särskilt avsnitt behandla de närmare
riktlinjerna för den verksamhet, som skulle handhas av de i lagen särskilt
omförmälda typerna av barnhem. Det torde ej vara erforderligt att
här giva någon mera fullständig redogörelse för innehållet i detta avsnitt,
vilket återfinnes å sid. 96—143 i kommitténs betänkande. Huvudpunkterna
böra dock upptagas här.

Vad först angår mödrahemmen — vilka enligt den föreslagna lydelsen av
39 § 2 mom. barnavårdslagen äro avsedda för vård av mödrar med späda

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

barn samt väntande mödrar och ensamma spädbarn — föreslår kommittén,
med hänsyn till behovet av differentiering av dessa hem alltefter klientelets
beskaffenhet, att av mödrahemmen skola finnas två typer, hemskolor och
vårdhem.

Hemskolor skola enligt kommitténs förslag organiseras så, att utbildningsmomentet
vid mödrahemsverksamheten bättre än hittills tillvaratages. Vid
hemskola skola mödrarna — samtidigt som hemskolan fullgör sin funktion
av harna vårdsanstalt — erhålla undervisning i barnavård och husligt arbete
under en utbildningstid av omkring 5 månader, varvid förutsättes, att utbildningen
icke börjar förrän omkring en månad efter förlossningen. Hemskolorna
föreslås skola ha ett platsantal av i varje anstalt högst 17 18

platser, varav ett begränsat antal — högst 2 eller 3 — bör kunna ställas till
förfogande för väntande mödrar. Däremot anser kommittén icke lämpligt
att ensamma späda barn mottagas vid hemskolorna.

Kommittén föreslår, att vården vid hemskolorna skall vara kostnadsfri
för mödrarna och deras barn. Till utveckling av sin mening anför kommittén
bl. a.:

Kommittén hyser förhoppningen, att detta skall leda till ett ökat användande
av denna vårdform. I ett stort antal fall bestridas vårdavgifterna för
närvarande av mödrahjäipsmedel. Dessa skulle i allmänhet icke förslå att
täcka sådana avgifter till hemskolorna, med vilka man enligt vanliga grunder
hade att räkna. Vederbörande kommunala myndigheter torde ej heller
alltid vara villiga att utfylla vad som fattades. Vid valet mellan att förorda
särskilt låga avgifter å hemskolorna eller att vården där blir avgiftsfri för
mödrarna, har kommittén stannat vid det senare alternativet. Detta bör
dock ej leda till att ifrågavarande mödrar skola helt gå miste om mödrahjälp.
Behovet av hjälp till kostnaderna för t. ex. tandvård eller annan
medicinsk behandling m. m. röner ju ingen inverkan därav att modern intages
å hemskola. En brist i nuvarande ordning är, att mödrahjälpen i så
ringa utsträckning kan användas till mödrarnas och barnens utrustning, när
vederbörande med bidrag av mödrahjäipsmedel vårdas å mödrahem. Hemmen
hava i allmänhet inga medel tili förfogande för ändamålet, ehuru det
allmänt omvittnas, att behov därav ofta gör sig påmint. Örn vården å hemskolorna
blir avgiftsfri, ökas i dessa fall möjligheterna att förhjälpa mödrarna
till klädes- och sängutrustning, barnvagn o. s. v., samt att ställa
smärre belopp till deras förfogande såsom fickpengar för personliga ändamål.
För att nå delta syfte torde någon ändring av mödrahjälpsförordningens
bestämmelser ej erfordras.

Vidare föreslår kommittén, att föreståndarinna vid hemskola skall ha avlagt
examen vid av .staten godkänd sjuksköterskeskola och ali undervisningen
i matlagning, bakning och konservering bör anförtros åt en utbildad
skolkökslärarinna. Enligt kommitténs mening skulle såsom regel större
personal icke erfordras vid hemskola.

Kommittén uttalar slutligen, att en fullständigare utbyggnad av liemskoleverksamheten
borde ske först sedan erfarenhet vunnits angående resultaten

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

av hemskolornas arbete men att tillkomsten av hemskolor borde främjas
genom ett kraftigare stöd fran det allmännas sida än det, som lämnades
andra typer av barnhem.

Vårdhemmen skola enligt kommitténs mening vara avsedda för mödrar,
vilka icke kunna eller icke anse sig kunna vistas å mödrahem under hela
den tid, kursplanen för hemskolorna förutsätter, samt för mödrar, vilka
icke ha något behov av undervisning i barnavård och husligt arbete eller
vilka sakna de personliga förutsättningarna för att tillgodogöra sig en sådan
undervisning. Vistelsen å vårdhem bör enligt kommitténs åsikt icke på förhand
vara bestämd till viss tid. Härom anför kommittén bl. a.:

Någon tvekan råder icke därom, att vistelsen, örn man uteslutande hade
att taga hänsyn till vad som ur rent medicinska synpunkter vore önskvärt,
regelmässigt borde så utsträckas till liden, att en fullvärdig amning kunde
ske under densamma, d. v. s. att avvänjningen påbörjades först efter barnets
sjätte levnadsmanad. För en vistelse av någorlunda lång varaktighet talar
också den omständigheten, att styrkan av de band med vilka modern fästes
vid barnet, givetvis står i viss proportion till den tidrymd, under vilken modej^.
b^edes tillfälle helt agna sig åt sitt barn. Dessutom bli mödrahemmens
möjlighet att gynnsamt inverka på mödrarnas livsföring, ansvarskänsla och
allmänna inställning överhuvud taget åtminstone inom vissa gränser större,
ju längre mödrarna vistas a hemmen. Här föreligger emellertid en intressekollision,
där åtskilliga faktorer av psykologisk, ekonomisk och social natur
mäste leda till en jämkning av de krav i fråga örn vistelsetidens längd, vilka
ur förutnämnda synpunkter vore mer eller mindre självklara.

Därest hemskolor komma till stånd i någon mera betydande omfattning,
torde åtskilliga av de mödrar, vilka behöva sluten vård under en längre tid
i avbidan på andra godtagbara placeringsmöjligheter för dem och deras
barn, kunna hänvisas till hemskola. Även vid en mera blygsam utveckling
av hemskolorna bör man enligt kommitténs mening företaga en omprövning
av de regler angående mödrarnas vistelsetid, som för närvarande tillämpas
vid ett stort antal mödrahem. Det synes härvid kommittén önskvärt, att man
övergiver nuvarande system med på förhand bestämda vistelsetider för mödrarna,
i princip lika för alla å samma hem intagna, samt lämnar möjlighet
öppen till variationer i de enskilda fallen. Visserligen förekommer redan nu
ej sällan undantag från de bestämmelser angående vistelsetiden, som gälla
vid de olika hemmen, men härigenom skapas lätt irritation och oro. Erfarenheten
visar således, att en utskrivning före den på förhand bestämda
tiden, som sker i ett fall, gärna drager med sig föga motiverade framställningar
i samma syfte från andra mödrar på samma hem. Den numera i allt
större utsträckning övergivna metoden att avfordra modern en förbindelse
att kvarstanna å hemmet den stipulerade tiden är enligt kommitténs mening
psykologiskt oriktig. Alldeles oavsett att en sådan förbindelse saknar laga
verkan, så kan den bidraga till att accentuera den tvångskaraktär hos vistelsen,
som så lätt kan framträda av andra orsaker men som i möjligaste
män bör neutraliseras.

Även örn vistelsen ej är på förhand bestämd till viss tid, fixerad i månader,
så utesluter detta ej att man vid verksamhetens bedrivande söker följa
vissa allmänna riktlinjer. Först och främst bör modern givetvis kvarstanna

Kungl. Maj:ts proposition nr 227

å hemmet så länge som annan lämplig tillflykt icke står till buds. Detta
innebär också, att modern — även om hon själv icke längre är i behov av
det skydd, som mödrahemmet skänker — bör kvarstanna intill dess en
lämplig form funnits för barnets fortsatta vård, därest icke detta skall åtfölja
modern. Ett upprätthållande i görligaste mån av denna princip torde
vara en oeftergivlig förutsättning för att mödrahemmen skola kunna bevara
den karaktär, som de äro avsedda alt hava. Man bör emellertid eftersträva,
att moderns vistelse räcker längre än nu sagts och, framför allt, att
modern kvarstannar under amningstiden, försåvitt icke moder och barn tidigare
kunna beredas annan lämplig gemensam tillflykt. Modern bör såväl
före som under vistelsen å hemmet erinras örn den naturliga uppfödningens
betydelse och om det ansvar gentemot barnet, som hon i detta avseende har.
Amningen bör icke avbrytas i förtid utan skäl av särskild styrka. Erfarenheten
visar, att energiska och taktfulla föreståndarinnor ofta genom övertalning
kunna förmå modern att övergiva sina planer på en alltför tidig utskrivning.
I och för sig bör icke den omständigheten, att man redan från
början vet, att modern är i behov av en tillflykt allenast för kortare tid,
hindra hennes intagande å mödrahem. Alldeles oavsett, att modern under
vistelsen å hemmet kan ändra uppfattning, så är även en kortare tids gemensam
mödrahemsvistelse för moder och barn, under vilken barnet ammas, i
regel att föredraga framför andra utvägar, som innebära att artificiell uppfödning
måste tillgripas.

Kommittén avser ingalunda, att mödrarna skola hindras kvarstanna efter
amningens upphörande. Någon annan maximitid för vistelsen torde knappast
behöva förutsättas än den som betingas av ekonomiska skäl och platstillgång.
Vistelsens frivilliga karaktär kommer dock till uttryck genom avsaknaden
av bestämmelser angående minimitid och i anslutning därtill utfärdade
förbindelser från mödrarnas sida. Genom att sålunda understryka vistelsens
frivilliga karaktär kan man säkerligen nå ett större antal mödrar i
behov av mödrahemsvård än under nuvarande förhållanden.

Invändningen, att det löpande arbetet inom mödrahemmen samt deras
ekonomisering skulle kunna försvåras genom ett slopande av fixa, på förhand
bestämda vårdtider, bör enligt kommitténs mening icke få tillmätas
någon avgörande betydelse vid lösningen av det spörsmål, varom nu är
fråga. Genom kommitténs i det följande refererade förslag angående bidrag
av allmänna medel till hemmens drift torde de invändningar, som äga samband
med hemmens ekonomi, komma att förlora sin giltighet. Enligt kommitténs
mening skapas härigenom också förutsättningar för hemmen att i
fall av behov erhålla kompensation för de arbetsprestationer från mödrarnas
sida, vilka hemmen skulle gå förlustiga genom tillämpningen av de nu
förordade reglerna örn mödrarnas vistelsetid. Vad åter angår den understundom
framförda invändningen, att slopandet av fixa minimitider skulle
vara ägnat att skapa irritation och avundsjuka mellan mödrarna, så torde
det ligga i sakens natur att sä läll kan bliva fallet, när en moder utskrives
före en generellt fastställd minimitid, lika för alla, och då samtliga mödrar
mer eller mindre uttryckligen förbundit sig att kvarstanna intill utgången av
denna. Förhållandet blir emellertid ett annat, örn bestämmelser angående
en till visst antal månader fixerad minsta tid för vistelsen saknas. För flertalet
mödrar torde kravet, alt de skola vistas å hemmet under amningstiden,
vara eller kunna göras förståeligt. Att denna tid varierar, härrör ju ur fysiologiska
omsländigheler. och de menliga konsekvenser för de inre förhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

landena på hemmen, vilka eventuellt skulle uppkomma genom en dylik, av
naturlig anledning förorsakad variation i fråga örn vistelsetiderna, torde i
allt fall väga mindre än de nackdelar, som i olika avseenden äro förenade
med nuvarande ordning.

Såsom lämpligt platsantal för vårdhemmen angiver kommittén 15 platser
för mödrar med deras späda barn (inklusive för väntande mödrar). Härtill
bör kunna komma visst antal platser för ensamma späda barn, vilket dock
i regel ej bör uppgå till mer än en tredjedel av antalet platser för mödrar
med barn. — Vården vid vårdhem skall kunna vara förenad med viss vårdavgift.

Beträffande vården av efterblivna mödrar och mödrar, som lida av annan
psykisk abnormitet eller av moraliska defekter, anför kommittén, att den
icke ansett sig böra förorda obligatoriskt anordnande av särskilda mödrahem
för dessa mödrar men att kommittén anser det lämpligt, om en försöksverksamhet
kunde komma till stånd.

I särskilda yttranden ha två av kommitténs sakkunniga framfört sina synpunkter
på förevarande fråga. Fröken Bentzel uttalar sålunda, att platsantalet
vid hemskola icke borde överstiga 15, att vistelsetiden vid dylik anstalt
borde kunna utsträckas till 8—9 månader, att i fråga om vårdhemmen
stora risker förelåge att genom övergivande av systemet med på förhand
bestämda vårdtider den genomsnittliga vårdtiden komme att bli kortare än
vad nu vore förhållandet samt att i varje fall det nuvarande systemet icke
borde övergivas, förrän hemskolor kommit till stånd i erforderligt antal.
Fru Malmroth förordar, att omläggning av mödrahemsverksamheten sker
blott försöksvis och att, innan mödrahem av hemskoletyp ställts till förfogande
i varje län, nya principer i fråga om vistelsetiden för övriga mödrahem
införas, först sedan en försöksverksamhet givit erfarenhet örn verkningarna
härav.

Spädbarnshem — varmed enligt den föreslagna lydelsen av 39 § 2 mom.
barnavårdslagen avses hem för vård av späda barn, vilka icke åtföljas av
sina mödrar — bör enligt kommitténs åsikt i första hand användas, när modern
avlidit eller när hon på grund av sjukdom icke bör eller kan amma
barnet eller eljest deltaga i dess skötsel. Vissa andra skäl till spädbarnshemvård
kunna jämväl föreligga. — Mot den understundom förekommande
kombinationen upptagningshem—spädbarnshem kunna enligt kommitténs
mening vissa erinringar riktas, exempelvis den större infektionsrisken. Kommittén
anser att för framtiden dylik kombination ej bör tillåtas vid inrättandet
av nya barnavårdsanstalter, men något förbud mot mottagande å
upptagningshem av spädbarn anser kommittén för närvarande vara otänkbart.
— Såsom lämplig storlek för spädbarnshem angiver kommittén 25—
30 platser, därvid kommittén tager hänsyn till å ena sidan infektionsriskerna,
som tala mot alltför stora hem, och å andra sidan ekonomiska synpunkter,
som kunna tala för större hem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Å upptagningshem — varmed jämlikt den föreslagna lydelsen av 39 §
2 mom. barnavårdslagen förstås hem för tillfällig vård och uppfostran samt
observation av barn — böra enligt kommitténs mening vårdas allenast barn
över ett år, vilkas vårdbehov är av tillfällig natur och vilka antagas kunna
återvända till föräldrar eller vårdnadshavare efter vårdens upphörande,
ävensom barn över ett år, vilka finnas böra undergå observation för avgörande
av den lämpligaste vårdformen. Till denna kategori av barnhem hänför
kommittén jämväl barnhotell och barnpensionat ävensom dispensärbarnhem.
Kommittén betonar angelägenheten av att upptagningshemmen
icke komma till användning för annat klientel än det, som behöver rent tillfällig
vård eller observation.

Beträffande upptagningshemmen såsom observationshem framhåller kommittén
att i fråga om barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnd för
samhällsvård eller skyddsuppfostran, den regelmässiga gången borde vara,
att varje icke vanartat dylikt barn underkastades någon tids observation på
upptagningshem, innan avgörande träffades om barnets framtida behandling.
Även i fråga örn för vanart omhändertagna barn i yngre åldersklasser
kunde observation å dylikt hem vara lämplig i sådana fall, där vederbörandes
vanart icke vore sådan, att övriga a hemmet intagna barn kunde utsättas
för sedlig förvillelse.

Såsom lämpligt platsantal i upptagningshem angiver kommittén 25 å 30
platser.

I detta sammanhang berör kommittén även spörsmålet om lämpligheten
av att det å samma barnhem meddelas såväl tillfällig som stadigvarande
vård. Kommittén anser, att mot en sådan kombination talar framför allt
den livliga omsättningen av barn, som behöva tillfällig vård, och den oro,
som på grund härav blir rådande i hemmet. Denna typ av barnhem bör
därför enligt kommitténs mening försvinna. Något legalt förbud mot dylika
barnhem finner kommittén dock ej erforderligt, då tillsynsmyndigheterna
enligt kommitténs förslag skola erhålla möjlighet att i viss omfattning medverka
såväl vid barns intagande å anstalter av vissa kategorier som vid avgörande
av vårdtidens längd.

Vad slutligen angår barnhem för varaktig vård — varmed enligt den föreslagna
lydelsen av 39 § 2 mom. barnavardslagen skall avses barnavardsanstalt
för vård och uppfostran under längre tidrymd — uttalar kommittén,
att å dem borde vårdas allenast barn över ett år, vilka icke lämpligen kunde
eller borde vårdas i enskilt hem. Kommitténs principiella inställning är, att
vård i lämpligt enskilt hem vore att föredraga framför barnhemsvård, även
örn denna vore aldrig så ändamålsenlig. Kommittén framhåller emellertid
tillika, att omständigheter av de mest skiftande slag måste föranleda undantag
från principen örn vård i enskilt hem såsom den primära vårdlormen i
fråga örn friska barn som under längre tid behövde vårdas utanför föräldrahemmet.
Kommittén fortsätter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

För den anstaltsvård, som sålunda erfordras, böra enligt kommitténs mening
finnas särskilda barnavårdsanstalter. Å dessa skola således kunna intagas
friska, normala barn, vilka finnas icke böra eller kunna överlämnas
till fosterhem och vilkas behov av vård och fostran består eller kan antagas
fortbestå under längre tidrymd än den, som förutsättes skola vara den regelmässiga
maximitiden i fråga om upptagningshemmen. Den vård, som lämnas
å dessa hem, behöver däremot icke vara stadigvarande i den meningen,
att barnet regelmässigt skall vistas å hemmet under hela sin uppväxttid. Å
andra sidan kunna förhållandena givetvis vara sådana, att utskrivning ej
kan eller bör ske förrän vederbörande lämnat barnaåren.

Kommittén föreslår, att barnhemmen av den kategori, som här avses, benämnas
barnhem för varaktig vård. Enligt kommitténs mening bör termen
»barnhem för stadigvarande vård» överhuvud taget icke längre komma till
användning, då den betecknar en vårdform, som endast i undantagsfall bör
förekomma. Karakteristiskt för hemmen för stadigvarande vård har varit,
att barnen vårdats där under hela sin uppväxttid; karakteristiskt för den av
kommittén föreslagna kategorien hem för varaktig vård är däremot, att
vårdtiden överstiger den, som förutsättes vara den maximala i fråga om
upptagningshemmen, d. v. s. ett år. Längden av vistelsen kan sedan variera.

Enligt kommitténs mening böra å hemmen för varaktig vård kunna intagas
såväl friska normala barn som svårplacerade barn, vilket dock icke
skall innebära, att förbud skall utfärdas för eller hinder eljest läggas i vägen
mot anläggande och drift av hem, som uteslutande äro avsedda för endera
av nämnda kategorier barn.

Beträffande storleken av barnhem för varaktig vård uttalar kommittén,
att dylikt barnhem helst ej bör ha ett mindre antal platser än 10 och helst
ej fler än 15.

Vad angår anstalterna för halvöppen barnavård anger
kommittén uppgifterna för de i lagtexten särskilt omnämnda typerna på
följande sätt, nämligen daghem såsom avsedda för heldagsvård av barn,
lekskolor såsom avsedda för beredande av vistelse och fostran av barn
under begränsad tid av dagen samt eftermiddagshem såsom avsedda för beredande
åt skolbarn av vistelse under tillsyn efter skolarbetets slut för dagen.

Yttrandena. I ett stort antal av de över kommitténs betänkande avgivna
yttrandena har vad kommittén i förevarande avsnitt av betänkandet föreslagit
i princip godkänts eller lämnats utan erinran. Socialstyrelsen framhåller
sålunda, att den av kommittén föreslagna specificeringen av barnavårdsanstalterna
i 39 § barnavårdslagen överensstämde med de principer
och önskemål, som styrelsen ansåge böra vara vägledande för barnhemsverksamhetens
utveckling. De allmänna rekommendationer, som kommittén
föresloge till vägledning för tillsynsorganens verksamhet, vore i det stora
hela grundade på erfarenheter från den praktiska verksamheten vid olika
slag av hithörande anstalter.

Från många håll har dock framförts en mer eller mindre stark kritik mot
kommitténs förslag härutinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Beträffande begreppet barnavårdsanstalt har ingen annan
anmärkning framställts än att barnavårdsdirektören i Stockholm framhållit
önskvärdheten av att en gränsdragning kunnat ske mellan barnhem och enskilda
hem. Han tillägger, att erfarenheten visat, att det vore en brist i den
gällande barnavårdslagen, då den lämnade barnavårdsnämnden utan ledning
vid bedömande av frågan, örn ett litet barnhem eller en i större skala
bedriven fosterhemsvård skulle anses vara för handen. En mekaniskt verkande
regel syntes vara bättre än ingen regel alls.

Vad angår differentieringen av barnhemmen anser man
på många håll att kommitténs förslag vore alltför långtgående. Sålunda anser
Jönköpings läns landsting att det borde undersökas, örn icke viss lämplig
koncentration skulle kunna ske genom att sammanföra vissa av de föreslagna
barnhemstyperna till större enheter. Svenska landstingsförbundet framhåller,
att ju större differentieringen bleve, desto större måste upptagningsområdena
med därav följande ökade transportkostnader m. m. bliva. Närmast
till hands läge, att man inom ett barnhem skulle kunna anordna olika vårdavdelningar
för att tillgodose den erforderliga vårddifferentieringen. Statens
fattigvårds- och barnavårdskonsulent i åttonde distriktet anför, att barnavårdsanstalternas
uppdelning i en rad mindre hem med olika klientel vore
teoretiskt tilltalande men att värdet därav vore överskattat.

Jämtlands läns barnavårdsförbund, med vilket länsstyrelsen i Jämtlands
län instämmer, framhåller, att den föreslagna differentieringen vore alltför
långtgående, därest särskilda anstalter av samtliga slag skulle obligatoriskt
förekomma inom varje län. Det torde knappast vara möjligt att för rimliga
kostnader genomföra en dylik differentiering inom län med stora arealer
och gles bebyggelse. Även örn man inom ett sådant län nöjde sig med en anstalt
av varje slag, finge man sannolikt ändock onödigt många och små
anstalter.

Barnavårdsförbundet fortsätter:

Förbundets anstalt Storsjöliden i Östersund omfattar såväl mödra- och
spädbarnshem som upptagningshem för äldre barn; och har denna organisationsform
hittills fungerat utan olägenhet. Det har framhållits, att anstalterna
böra vara jämförelsevis små, så att de kunna givas karaktären av hem.
Förbundet håller före, att någon fara för att den erforderliga hemkaraktären
skall gå förlorad icke föreligger, även om anstalterna göras större än
vad kommittén tänkt sig, särskilt när det gäller barnhem av de kategorier,
där vistelsen i regel ej utsträckes någon längre tid. Om en anstalt uppdelas
i olika avdelningar, kunna ju dessa liksom å Storsjöliden vara strängt åtskilda.
Differentieringen kan ske mellan de olika avdelningarna och hemkaraktären
behöver ej äventyras. Genom den större anslallen vinner man å
andra sidan betydande ekonomiska fördelar. Man kan lia gemensam förvaltning,
gemensam föreståndarinna och gemensamma inrättningar för kök,
tvätt, värmecentral etc., vilket allt i icke ringa grad förbilligar driften.

Liknande synpunkter anföras av Jämtlands läns landsting.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 227.

Även på andra håll uttalas tveksamhet om differentieringens lämplighet.
Länsstyrelsen i Kalmar lån, som visserligen finner de av kommittén anförda
skälen mot kombinationerna upptagningshem—spädbarnshem samt upptagningshem—hem
för varaktig vård beaktansvärda, framhåller dock, att för
den händelse de angivna hemmen förlädes å skilda avdelningar, de uttalade
farhågorna syntes minska i betydelse. Barnavårdsnämnden i Oskarshamn
uttalar, att man genom borttagande av dessa båda kombinationer skulle försämra
möjligheterna att behålla sambandet mellan mor och barn. Om man
utginge från att man inom ett visst geografiskt område behövde 10 vårdplatser
för spädbarn och 10 för äldre barn, måste man räkna med att ha
dubbelt så stort område för att hålla två hem belagda med 20 barn av
vardera.

I åtskilliga yttranden avstyrkes eller uttalas tveksamhet om den föreslagna
uppdelningen av mod r ahem men i två typer (hemskolor
och vårdhem). I vissa yttranden framhålles, att en sådan uppdelning i varje
fall endast bör ske försöksvis och att med en mera definitiv uppdelning bör
anstå, tills närmare erfarenhet vunnits, särskilt angående hemskolorna.
Möjligheten av en kombination mellan de båda typerna framhålles även. Vidare
avstyrkes på många håll de föreslagna benämningarna, varvid man
framhåller, att hemskolor för närvarande är beteckningen på visst slag av
skyddshem och att vårdhem mycket ofta användes som beteckning på ålderdomshem.
I stället förordas i allmänhet beteckningarna mödrahem typ I
och typ II. Från ett håll (Jönköpings läns barnavårdsförbund) föreslås följande
beteckningar, nämligen för hemskolorna »hushållsskolor för mödrar»
och för vårdhemmen »hem för ensamstående mödrar» eller »hem för mödrar
med spädbarn».

Av de yttranden, i vilka man i fråga örn uppdelningen av mödrahemmen i
två typer uttalat sig mer eller mindre starkt i avstyrkande riktning, må följande
återgivas.

Skånska barnavårdsförbundet framhåller, att hemskolorna, framför allt
beroende på den särskilt kvalificerade personal, som de skulle fordra, med
största sannolikhet skulle komma att bliva oproportionerligt dyrbara i drift,
och frågar sig, om icke det i och för sig beaktansvärda utbildningsmomentet
skulle kunna tillvaratagas på ett enklare och billigare sätt. Förbundet fortsätter: Ser

man på våra nuvarande mödrahem — d. v. s. de väl skötta — torde
det vara ganska uppenbart, att de redan förmått att på ett ganska tillfredsställande
sätt fylla kravet på utbildning för de intagna mödrarna. Blevo dessa
mödrahem genom ekonomiskt tillfredsställande anslag bättre rustade just
med tanke på denna speciella utbildningsuppgift, förefaller det, som örn
dessa hem skulle kunna fylla kravet härutinnan. Härigenom skulle man på
ett naturligt sätt även komma ifrån klassifikationen i bättre och sämre
mödrahem. Emellertid vill förbundet i detta sammanhang lia framhållet, att

Kungl. Muj:tti proposition nr 227.

det torde föreligga en ganska väsentlig skillnad mellan de större, industribetonade
orterna och rena landsbygden. För de förra kommer av naturliga
skäl utbildningsmomentet aldrig att kunna spela samma roll som för den
senare. Ytterligare ett skäl mot införandet av särskilda hemskolor med 5-månaders-kurser i barnavård, sömnad m. m. ligger i de skiftande intagnings
tidpunkterna och vårdtiderna. Förbundet har svårt att förstå, hur en upplagd
kursplan skulle kunna fullföljas, och man frågar sig därmed osökt, hur
brist i detta avseende skall påverka rätten till statsbidrag.

Barnavårdsnämnden i Malmö gör enahanda uttalande.

Norrköpings stad framhåller, att det borde vara tillräckligt med mödrahem
av en typ. Utbildningen vid hemskolorna syntes alltför vidlyftig, och
svårigheter måste ovillkorligen uppstå att rekrytera desamma, enär de flesta
mödrama ej hade möjlighet att vistas alltför lång tid på mödrahem.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser det nödvändigt, att
man vid en differentiering av mödrahemmen framgår med stor försiktighet
och låter en försöksverksamhet visa, om en differentiering enligt kommitténs
förslag bör överallt genomföras. Förbundet anför:

Förbundet vill ifrågasätta, om det är lämpligt att på en gång söka genomföra
differentieringen i hela landet genom anordnandet av nämnda två typer
av mödrahem. I de större städerna äro visserligen mödrahem av typerna
hemskolor och vårdhem säkerligen samtidigt behövliga men i många av landets
övriga delar torde detta för närvarande knappast vara fallet. I många
län synas de nuvarande mödrahemmen, vilka med hänsyn till den i förväg
bestämda vistelsetiden och den i viss grad förekommande utbildningen väl
närmast lia karaktären av hemskolor, vara den typ av anstalt, som mest svarar
mot behovet. Ett anordnande av vårdhem i dessa län befaras icke utan
skäl kunna medföra, att mödrarna komma att motsätta sig intagningen å
hem med bestämd vistelsetid. Om kommitténs förslag i sådana landsändar
realiseras och delta medför, att mödrarna söka sig till vårdhemmen, medan
de nuvarande mödrahemmen — hemskolorna — trots den förslagna kostnadsfria
vården och den planerade utbildningen få allt svårare att finna
klientel, skulle detta innebära en mycket betydelsefull och säkerligen icke
tillfredsställande omläggning av den ifrågavarande mödravården.

Jämtlands läns barnavårds förbund, med vilket länsstyrelsen i Jämtlands
län instämmer, avstyrker obligatoriskt inrättande av hemskolor under framhållande
av att en kursplan vore svår att genomföra, då mödrarna intoges
på vitt skilda tider och i samband med nedkomsten ofta vöre vid svag hälsa,
varjämte de måste disponera avsevärd tid för skötande av barnen. Praktisk
handledning av hemmets föreståndarinna vöre säkert den lämpligaste skolformen
i förevarande fall.

Gävleborgs läns barnavårds förbund säger sig vilja föreslå, att de olika länen
eller de upptagningsområden, som eljest kunde ifrågakomma, erhölle
största möjliga frihet att ordna mödrahemsverksamheten så som de lokala
förhållandena i varje särskilt fall krävde och att icke en sådan sträng uppdelning
av mödrahemmen, som i betänkandet föreslagits, komme till stånd.
Mellanformer mellan vårdhem och hemskolor kunde också vara tänkbara.

Kungl. Majas proposition nr 227.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser önskvärt, att de nuvarande
mödrahemmen så småningom utvecklades på sådant sätt, att de komme att
få karaktären av hemskolor. Detta behövde dock icke medföra en differentiering
av mödrahemmen, då den kategori av mödrar, som kommittén förutsatt
skola vårdas å den andra typen av hem, skulle bliva så liten, att även
åt dessa mödrar plats kunde beredas å hemskolorna. Barnavårdsnämnden i
Ulricehamn anser övervägande antalet mödrahem böra vara hemskolor och
endast några få vårdhem. Barnavårdsnämnden i Skövde anser endast hemskolor
böra ifrågakomma. Samma åsikt har Skaraborgs läns barnavårdsjörbund.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar, att uppdelningen av mödrahemmen
i hemskolor, där utbildning i barnavård och husligt arbete lämnades,
och vårdhem, där utbildningsmomentet vore förhärskande, vore en given
förutsättning tor att de förra skulle kunna erhålla ett klientel, för vilket
rationellt ordnad utbildning skulle kunna komma till stånd.

Frågan om bestämd vistelsetid för mödrarna har mera ingående
diskuterats i vissa yttranden. Uppsala läns barnavårds förbund, som
förordar mödrahem av något förenklad hemskoletyp, föreslår i princip bestämd
vistelsetid av 6 månader. Länsstyrelsen i Kronobergs lån föreslår även,
att en minimitid införes; denna bör enligt länsstyrelsens mening, därest icke
särskilda omständigheter till annat föranleda, bestämmas till exempelvis 3
månader. Jönköpings läns barnavårdsförbund uttalar, att på vårdhem en
fullgod bröstuppfödning icke borde uppgivas utan absolut tvingande skäl,
och förvånar sig över att kommittén gjort avsteg från riktlinjer, som våra
främsta auktoriteter på området uppdragit. Även Norrbottens barnavårdsförbund
finner betänkligt att i fråga om vårdhemmen viss minimitid icke
fastställts för mödrarnas kvarstannande å hemmet. Barnavårdsnämnden i
Ulricehamn anser vid vårdhemmen en viss minimitid böra fixeras och framhåller,
att ett fritt val i denna sak gagnade varken moder eller barn, ty det
skulle med säkerhet ha till följd, att de unga mödrarna efter kort tid lämnade
vårdhemmet för att återgå till sitt förvärvsarbete. För hemmens ledning
skulle det också vara allt annat än önskvärt, att mödrarna kunde lämna
vårdhemmet närhelst de önskade, och med en sådan frihet i fråga om tiden
för vistelsen torde vårdhemmen i de flesta fall föredragas framför de långt
värdefullare hemskolorna. Södermanlands läns barnavårdsförbund, med
vilket länsstyrelsen i Södermanlands län instämmer, anser visserligen mödrarna
å vårdhemmen icke böra på förhand bindas för en bestämd vårdtid,
men uttalar dock en viss tveksamhet härutinnan. Så länge landsbygden
saknade barnkrubbor och dessa även i städerna vore helt otillräckliga för
ändamålet samt särskilda bostäder för mödrar med barn icke heller i önskad
utsträckning kommit till stånd, kunde det tyvärr befaras, att de unga mödrarna,
då de efter en kortvarig vistelse återvände till förvärvslivet, ofta
komme att ställas inför en situation, som måste innebära föga gynnsamma

Kungl. Muj:ts proposition nr 227.

vårdmöjligheter för de späda barnen. I ett flertal andra yttranden har man
på denna punkt instämt i de av fröken Bentzel och fru Malmroth gjorda särskilda
uttalandena.

Socialstyrelsen framhåller däremot, att ett krav på viss tids, i synnerhet
viss längre tids, vistelse på mödrahem såsom villkor för mödrarnas intagning
ställde mången moder i ett tvångsläge, i vilket hon måhända såge sig nödsakad
att avstå från vistelsen. Med hänsyn till det stora värdet av att mor
och barn liölles samman någon tid under barnets späda ålder vore en personlig
påverkan på modern i syfte att få henne att med sitt barn för åtminstone
någon tid vistas å mödrahem att föredraga framför ett generellt krav på
exempelvis sex månaders vistelse. Barnavårdsnämnden i Karlshamn uttalar,
att man borde avstå från att skapa tvångsbestämmelser för vistelsen på
mödrahem och att i stället mödrarna borde i uppfostrande syfte påverkas,
så att de stannade på hemmen under så lång tid, som med hänsyn till barnets
välbefinnande kunde vara erforderligt.

Beträffande vården av efterblivna mödrar uttalas i yttranden
av länsstyrelsen i Kronobergs län, barnavårdsnämnden i Skövde, Blekinge
barnavårdssällskap och Skaraborgs läns barnavårds förbund alt mödrar, som
vore efterblivna, asociala eller lede av psykiska eller moraliska defekter, icke
borde få föras samman med övriga mödrar i samma hem. För dem borde
särskilda vårdhem inrättas, lämpligen gemensamma för flera län. Uppsala
låns barnavårds förbund anser, att för efterblivna mödrar m. fl. asyler för
korttidsvistelse böra upprättas i anslutning till förlossningsanstalterna.

Barnavårdsnämnden i Karlskrona avråder däremot från tanken att upprätta
särskilda hern för efterblivna mödrar, då dylika hem icke skulle bliva
nämnvärt frekventerade, så länge tvångsmedel icke finge tillämpas, vilket för
övrigt ur flera synpunkter måste anses olämpligt. Icke heller borde de få
intagas på mödrahem eller fattigvårdsanstalten Lämpligast vore, om barnen
till dessa mödrar genast skildes från mödrarna och placerades å spädbarnshem,
även örn man därigenom måste ge avkall på kravet på en naturlig
uppfödning.

Vad angår det antal väntande mödrar och ensamma
spädbarn som må mottagas å mödrahem uttalar barnavårdsnämnden
i Karlstad, att platsantalet för väntande mödrar ej borde begränsas,
och framhåller, att vid en dylik begränsning det kunde befaras, att
ett stort antal mödrar, som vore väl lämpade för undervisning, icke komme
i åtnjutande därav. Barnavårdsnämnden i Uppsala anser att mödrahemmen
böra lia skyldighet att mottaga mödrar före nedkomsten.

Barnavårdsnämnden i Västervik håller före att ensamma spädbarn böra
kunna mottagas å samtliga mödrahem i viss begränsad omfattning. Statens
fattigvårds- och barnavårdskonsulent i första distriktet anser, att det beträffande
vårdhemmen bör föreskrivas, att antalet platser för ensamma späda

Bihang till riksdagens protokoll 1045. I saint. Nr 227.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

barn icke må uppgå till mer än högst hälften av antalet platser för mödrar
med barn, och anför som motivering, att särskilt så länge bristen på någorlunda
tillfredsställande barnhemsplatser vore stor, man icke borde onödigtvis
beskära antalet spädbarnsplatser. Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Skaraborgs
läns barnavårclsförbund uttala överhuvud taget tveksamhet beträffande
behovet av särskilda spädbarnshem. Uppsala läns barnavdrdsförbund anser
däremot, att samtliga spädbarn utan mödrar böra vårdas på särskilda spädbarnshem,
gärna i viss anslutning till mödrahemmen.

I fråga örn personalen vid vårdhemmen ifrågasätter överstyrelsen
tor yrkesutbildning, huruvida både vård- och utbildningssynpunkter i
tillräcklig grad skulle kunna tillgodoses vid hemskolor av den storlek, som
kommittén förordade, örn behovet av personal icke tillgodosåges bättre än
kommittén föreslagit. Vid lanthushållsskolor med 18—20 elever funnes i allmänhet
tre lärarinnor. Vid en jämförelse härmed syntes den föreslagna personalorganisationen
vara för knapp, för att en effektiv undervisning skulle
kunna komma till stånd, när man i detta fall måste taga hänsyn också till
den tid, som barnens omvårdnad kunde kräva från personalens sida. Den
successiva intagningen av mödrar komme dessutom att nödvändiggöra individuell
undervisning i jämförelsevis stor omfattning, vilket även ställde
större anspråk på lärarpersonal. Man måste därför, för att undervisningsmomentet
icke skulle komma till korta, antingen jämka platsantalet vid hemskolorna
nedåt eller också tillgodose dessa med ytterligare personal. — Även i
några andra yttranden anses personalen vid hemskolorna vara för knapp.

överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller vidare beträffande kompetensen
för föreståndarinna vid hemskola att, då hon som en icke oväsentlig
uppgift bl. a. även skulle ombesörja undervisningen i barnavård, starka
skäl talade för att bamavårdslärarinneutbildad gåves företräde. Överstyrelsen
fortsätter:

I denna utbildning ingår ju även tjänst på barnbördshus och barnsjukhus.
Då de fall, där vårdmomentet vad mödrarna beträffar är mera framträdande,
även enligt kommitténs mening böra hänvisas till vårdhemmen och ej till
hemskolorna, torde behovet av sjukvård för mödrarna vid de senare ej
komma att framstå såsom någon huvuduppgift för föreståndarinnan. I

I ett flertal yttranden — bl. a. av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen —
uttalas, att barnavårdslärarinna i förevarande hänseende borde vara likställd
med sjuksköterska.

Älvsborgs läns barnavårdsförbund ifrågasätter, örn behov föreligger av
skolköksundervisning vid hemskolorna med den fördyring av verksamheten,
som härigenom skulle uppkomma. Norrbottens barnavårdsförbund anser
tveksamt, om skolkökslärarinnor äro de lämpligaste för handhavande av
den rent praktiska matlagning, som även i fortsättningen torde bli den väsentligaste
utbildningen vid hemskolorna, överstyrelsen för yrkesutbildning
uttalar, att undervisningen i matlagning och hemvård vid hemskolorna borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

kunna anförtros även en lanthushållslärarinna, varför man här lämpligen
borde använda beteckningen lärarinna i hushållsgöromål. Barnavårdsnämden
i Karlstad ifrågasätter, om icke vid hemskolorna vid sidan av hemutbildningen
möjligheter borde ges till utbildning och förkovran i ett yrke, som
vederbörande valt eller lämpade sig för. Liknande synpunkter anföras av
länsstyrelsen i Jönköpings län.

överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar slutligen, att det syntes angeläget,
att den yrkesutbildning, som skulle komma att bedrivas vid hemskolorna,
ställdes under inspektion av överstyrelsen såsom fallet vore med yrkesutbildningen
vid yrkeshem, hemskolor och ungdomshem enligt stadgan den
24 september 1937 (nr 860) för skyddshemmen.

I några yttranden ifrågasattes riktigheten av att lämna kostnadsfri
vård å hem skolorna. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser sålunda,
att ersättning för vården bör utgå vid samtliga mödrahem men att den måhända
torde kunna bestämmas till något lägre belopp än som nu är fallet.
Länsstyrelsen framhåller, att kommittén i kostnadsfrågan syntes gå väl långt
i sin strävan att uppmuntra anslutningen till hemskolorna. Där intagna
mödrar skulle erhålla icke blott en dyrbar vård kostnadsfritt, utan även
därutöver viss mödrahjälp. Mödrarna å vårdhemmen däremot skulle få sin
mödrahjälp helt eller delvis tagen i anspråk till täckande av kostnaderna
för vistelsen å mödrahemmet. Kravet på rättvisa mödrarna emellan hade här
fått stå tillbaka för strävan att uppmuntra till vistelse å hemskolorna.
Ccntraliseringskommittén i Stockholm anser även det kunna starkt ifrågasättas,
om det ur alla synpunkter vore tillrådligt att göra vården å hemskolorna
kostnadsfri, och anför:

Genom att vården är kostnadsfri och fixerad till en på förhand bestämd
tidrymd, kan den lätt få karaktär av anstaltsvård och av många bli betraktad
som ett samhällets straff. Just de, som kunde ha största nyttan av denna
vårdform, bli måhända avskräckta. En lägre avgift, som kunde ge sken av
att den vårdade själv erlade vårdkostnaden, synes kommittén vara att föredraga.
För de medellösa kunde avgiften täckas av statliga stipendier, som
ställdes till förfogande i sådan utsträckning, att avgiften i själva verket blott
bleve skenbar. Det förefaller uppenbart att hemskolorna — vilkas inrättande
centraliseringskommittén livligt förordar — komma att ha ett stort värde
ur uppfostringssynpunkt, då i många fall blivande mödrar sakna kunskaper
i de göromål, som ingå i barns och hems skötande. Särskilt torde detta vara
förhållandet bland en stor del av storstadsungdomen. Behovet av undervisning
torde dock icke vara begränsat till en viss kategori av ungdom utan
torde gälla sådan ur alla samhällsklasser. Genom att inte giva dessa hemskolor
en alltför påtaglig prägel av samhällelig hjälpverksamhet skulle troligen
plats å desamma sökas även av sådana, som äga ekonomiska förutsättningar
att betala hela eller en viss del av vårdkostnaderna. För att nå en dylik ordning
krävs dock, alt en avgift uttages, som ger sken av alt vården ersättes av
den vårdade själv.

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

Gävleborgs läns bamavårdsförbund anför:

Det måste starkt ifrågasättas, huruvida det kan vara lämpligt att för hemskoloma
vården skulle vara helt kostnadsfri, under det att vårdavgift skulle
uttagas på vårdhemmen. Enligt förbundets mening kan detta komma att
vålla en viss irritation inte minst hos de barnavårdsnämnder, vilka få mödrar
placerade på vårdhemmen och sålunda själva måste svara för viss del av
vårdkostnaden. Det kan visserligen invändas, att denna vårdkostnad i första
hand skall utgå av mödrahjälpsmedel, men det är icke alltid säkert, att dessa
förslå, såsom fallet kan vara, örn en dyr tandvård och dylikt också måste
bekostas av mödrahjälpen i samband med barnsbörden. För mödrarna
själva saknar det praktiskt taget all betydelse, om vården är kostnadsfri eller
ej, då det ju i varje fall icke är de själva utan det allmänna, som i en eller
annan form svarar för kostnaderna. Förbundet vill därför föreslå, att antingen
vårdkostnad skall utgå på alla mödrahem eller också att vården skall
vara kostnadsfri å samtliga hem.

överstyrelsen för yrkesutbildning anser däremot de skäl, som kommittén
anfört för att vårdavgift icke skulle uttagas vid hemskolorna, fullt bärande.

Beträffande de svårplacerade barnen anser barnavårdsnämnden
i Karlskrona, att dessa barn icke borde placeras på hemmen för varaktig
vård. En differentiering av hemmen vore här ofrånkomlig. Det kunde
nämligen icke vara riktigt att sammanblanda normala barn med mer eller
mindre onormala barn, vilka senare kunde utöva ett icke önskvärt inflytande
på de psykiskt och fysiskt friska barnen. De svårplacerade barnen,
särskilt sängvätare och med talrubbningar behäftade barn, kunde och
bleve kanske också av de normala utsatta för hån och smälek. En utbyggnad
av de nu alltför fåtaliga hemmen för dessa barn borde ske. Även
barnavårdsnämnden i Karlstad anser, att svårplacerbara barn och normala
barn böra placeras i skilda barnhem.

I fråga om platsantalet å andra barnavårdsanstalter
än mödrahem men ha i övrigt endast några enstaka uttalanden förekommit.
Barnavårdsnämnden i Skövde anser sålunda att barnantalet i
upptagningshem ej bör få överstiga 20. Barnavårdsnämnden i Västerås håller
före att maximiantalet platser i hem för varaktig vård kan höjas till 20.
Centraliseringskommittén i Stockholm anför, att även om erfarenheten utvisade,
att för spädbarnshemmen — med hänsyn till smittorisken — mindre
enheter vore att föredraga, det dock kunde ifrågasättas, örn icke vid de övriga
hemtyperna större enheter än som föreslagits undantagsvis kunde få
förekomma. Till stöd för denna ståndpunkt kunde hänvisas till de enskilda
hem för ogifta mödrar m. m., vilka understöddes av Stockholms stad och
som hade ett platsantal upp till 31. Erfarenheterna från dessa hem torde få
anses fördelaktiga.

Vad angår anstalterna för halvöppen barnavård framhåller
barnavårdsdirektören i Stockholm, att uttrycket anstalt till stöd för

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

hemuppfostran, som nu förekomma i 2 § 2 mom. barnavårdslagen, torde ha
bättre klang än benämningen anstalt för halvöppen barnavård.

Socialstyrelsen anför, att det befunnits nödvändigt för undvikande av missförstånd
att tillsvidare använda benämningarna lekskola oell barnträdgård
vid sidan av varandra för att klargöra, att det rörde sig om två olika benämningar
på samma institution. Då det nu emellertid gällde att i barnavårdslagen
fastslå benämningen på ifrågavarande verksamhet, funne socialstyrelsen
tiden vara inne att definitivt besluta örn benämningen. Styrelsen
förordade därvid, att verksamheten måtte få behålla den gamla benämningen
barnträdgård. Uttalande i samma riktning göres av barnavårdsdirektören
i Stockholm och Sveriges barnträdgdrdslärarinnors riksförbund.

Kommitténs förslag att i barnavårdslagen införa beteckningen b arna-Departements

° .. chefen.

vårdsanstalt för de anstalter, å vilka de i förevarande sammanhang avsedda
bestämmelserna skola äga tillämpning, synes mig böra godtagas. Det är otvivelaktigt
en fördel att erhålla ett dylikt generellt begrepp, så att barnavårdslagens
ifrågavarande bestämmelser, främst de som gälla tillsynen, utan särskilda
föreskrifter bliva tillämpliga även på eventuellt uppkommande nya
former av anstalter. Icke heller synes något vara att erinra mot den begränsning
begreppet erhållit i kommitténs lagförslag genom att vissa kategorier
anstalter undantagits.

Även uppdelningen av barnavårdsanstalterna i de tre stora huvudgrupperna
barnhem, barnavårdsanstalter för halvöppen vård och barnkolonier
synes vara lämplig. Att såsom från något håll föreslagits i stället för uttrycket
hama vårdsanstalt för halvöppen vård använda det i 2 § bamavårdslagen
i annat sammanhang förekommande uttrycket anstalt till stöd för
hemuppfostran synes icke böra förordas. Det av kommittén föreslagna uttrycket,
vilket redan torde lia vunnit burskap såsom teknisk term, är mer
upplysande än det andra, vilket för övrigt — i den mening det nu användes
i barnavårdslagen — synes mig vara mera vidsträckt till sin innebörd.

Begreppet barnhe m har i kommitténs förslag icke bestämts på annat
sätt än genom uppräkning av vissa typer dylika hem med angivande av
föremålet för deras verksamhet. Jag finner icke heller nödvändigt att i
lagen intaga en allmän definition å detta begrepp. Det torde icke heller vara
möjligt alt i lagen angiva det minimiantal platser, som skall stå till buds, för
att ett barnhem skall anses vara för handen. Tillräcklig bestämning får här
anses ligga i att barnhemmet skall vara en anstalt. Gränsfall kunna visserligen
uppkomma. Någon större olägenhet härav torde dock icke vara att
befara, särskilt om, såsom i det följande kommer att föreslås, viss anmälningsplikt
införes för den, som i sitt hem mot ersättning mottager barn, och
detta även örn barnet icke är att anse såsom fosterbarn.

Kommittén upptager i sitt förslag fyra särskilda typer av barnhem, narn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ligen spådbarnshem för vård av späda barn vilka icke åtföljas av sina mödrar,
mödrahem för vård av mödrar med späda barn samt väntande mödrar
och ensamma spädbarn, upptctgningshem för tillfällig vård och uppfostran
samt observation av barn samt barnhem för varaktig vård för vård och uppfostran
av barn under längre tidrymd. Kommitténs tanke är, att dessa olika
typer av barnhem såvitt möjligt skola hållas i sär och att kombinationer
mellan dem skola undvikas. Särskilt olämplig finner kommittén den nu
ofta förekommande kombinationen mellan upptagningshem och hem för
varaktig eller — såsom det uttryckes i gällande lag — stadigvarande vård.

Mot den sålunda föreslagna differentieringen av barnhemmen ha från
flera håll invändningar rests, varvid betonats att, åtminstone i vissa delar
av landet, en så långt gående differentiering i praktiken komme att medföra
olägenheter, bland annat ur ekonomisk synpunkt. Erforderlig vårddifferenliering
kunde erhållas även örn barnhem av olika typer förenades i en anstalt,
blott hemmet vore organiserat på olika avdelningar.

Enligt min åsikt äro de principer, som kommit till uttryck i kommitténs
förslag örn differentiering av bamhemsverksamheten, väl ägnade att tjäna
som riktlinjer för det framtida ordnandet av denna verksamhet. Ett sammanförande
av olika barnhemstyper i en anstalt medför lätt, att barnhemmens
anstaltskaraktär alltför mycket betonas och att deras egenskap av hem
skjutes åt sidan. Emellertid synes man vid omorganisationen av bamhemsverksamheten
böra gå fram med viss varsamhet. Förhållandena kunna i det
särskilda fallet vara sådana, att en kombination av två typer — exempelvis
av spädbarnshem och upptagningshem — kan framstå såsom motiverad.
Några formella hinder mot dylika kombinationer synas därför icke böra
uppställas utan bör det överlämnas åt de övervakande och bidragsbeviljande
myndigheterna att bedöma, i vad mån sådana kombinationer kunna tilllåtas.
Framhållas må dock att de skäl, som kommittén anfört mot kombinationen
upptagningshem—hem för varaktig vård, måste anses vara av den
art att denna kombination i den mån så är möjligt bör undvikas.

Den av kommittén föreslagna uppdelningen av mödrahemmen i två kategorier,
av kommittén betecknade hemskolor och vårdhem, har stött på motstånd
från många håll, där man bl. a. fruktat, att uppdelningen skulle medföra
en icke önskvärd klassificering av ifrågavarande anstalter i bättre och
sämre mödrahem. Emot de sålunda befarade olägenheterna med uppdelningen
står önskemålet att, i den mån så kan ske, meddela en mera effektiv
utbildning i husligt arbete och barnavård åt de mödrar, som hava behov av
och förutsättningar för en sådan utbildning. Värdet därav synes vara så
betydande att detta differentieringsförslag icke bör skrinläggas. Emellertid
synes man även här böra gå fram varsamt och först efter en tids —
exempelvis några års — försöksverksamhet taga definitiv ställning till frågan,
örn en mera generell uppdelning av mödrahemmen bör genomföras.
Lämpligen bör man nu inrikta sig på att i olika delar av landet på försök

Kungl. Majus proposition nr 227.

vidtaga åtgärder, varigenom mödrahem med mera utvecklad utbildningsverksamhet
— i stort sett överensstämmande med de riktlinjer kommittén
förordat beträffande liemskolorna — komma till stånd. Benämningen hemskola,
som redan finnes i barnavårdslagen och där betecknar ett särskilt
slag av skyddshem, synes dock icke böra användas härvidlag. Tills vidare
torde knappast någon särskild beteckning vara erforderlig. För att underlätta
rekryteringen till dessa mödrahem torde det vara lämpligt att, såsom
kommittén förordat, lämna dem ett så kraftigt stöd från det allmänna att
vården där kan bliva avgiftsfri. Jag återkommer i det följande till detta
spörsmål. Då här är fråga allenast om en försöksverksamhet, är det icke
nödvändigt att nu taga bestämd ställning till den närmare beskaffenheten
av dessa mödrahem, till deras storlek och personalbehov, till personalens
kompetens m. fl. frågor, som i detta sammanhang diskuterats. Under försökstiden
torde olika möjligheter härutinnan böra prövas.

I enlighet med önskemål, som framställts av överstyrelsen för yrkesutbildning
i dess yttrande över kommitténs förslag, torde undervisningen i husligt
arbete och barnavård vid ifrågavarande utbildningsbetonade mödrahem — i
likhet med vad fallet redan är med yrkesundervisningen vid vissa skyddshem
— böra stå under inspektion av överstyrelsen.

Beträffande frågan, huruvida vid övriga mödrahem viss på förhand bestämd
vistelsetid bör eller icke bör uppställas såsom villkor för intagning på
hemmet, synes det knappast vara lämpligt att härutinnan införa någon
allmängiltig regel. Givetvis är det önskvärt, att mödrarna kvarstanna vid
mödrahemmen så länge som bröstuppfödning av barnet bör äga rum. Ä
andra sidan är det angeläget, att mödrarna icke genom för stränga villkor
i förevarande hänseende avskräckas från intagning å mödrahem. En kortare
tids vistelse på mödrahem måste nämligen i de flesta fall anses bättre
än ingen alls. Villkor av dylik art torde för närvarande tämligen regelmässigt
uppställas. Lämpligt torde vara att försök göras med slopande av dessa
villkor; i stället bör träda upplysningsverksamhet och personlig påverkan
på mödrarna för att förmå dem att kvarstanna å hemmet under amningstiden.
I varje fall torde, såsom ock nu på många håll sker, villkoret örn viss
tids vistelse på hemmet böra eftergivas om garantier för fortsatt lämplig
vård av barnet föreligga eller eljest godtagbara skit! för utskrivning lämnas.

Vad kommittén i övrigt anfört beträffande barnhemmens organisation och
verksamhet föranleder i stort sett ingen erinran från min sida. Beträffande
de av kommittén angivna lämpliga antalen vårdplatser i olika slag av barnhem
bör beaktas, att vad kommittén härutinnan anfört — varemot ingen
grundad anmärkning synes kunna riktas — får betraktas såsom rekommendationer,
vilka icke böra göras till föremål för bindande bestämmelser av
generell karaktär. Såsom i det följande kommer att närmare anmärkas, bör
det i de fall, då statsbidrag skola utgå, ankomma på den bidragsbeviljande
myndigheten, att bestämma maximiantalet platser å respektive barnhem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Beträffande anstalterna för halvöppen barnavård — daghem
för heldagsvård av barn, lekskolor för beredande av vistelse och fostran
av barn under begränsad tid av dagen samt eftermiddagshem för beredande
åt skolbarn av vistelse under tillsyn efter skolarbetets slut för dagen
— må framhållas, att definition å dessa anstalter synes böra intagas i lagen,
varvid de böra betecknas såsom barnavårdsanstalter för vård och uppfostran
av barn under begränsad del av dygnet. Däremot synes det icke vara
erforderligt att i lagen införa bestämmelse örn nämnda särskilda typer av
anstalter för halvöppen barnavård. Föreskrifter härom torde i stället böra
utfärdas i administrativ väg. Jag är icke heller nu beredd att taga definitiv
ställning till den terminologiska tvistefrågan beträffande de anstalter, som
av kommittén benämnts lekskola men för vilka beteckningen barnträdgård
från olika håll påyrkas.

D. Huvudmannaskapet för barnliemsvården.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén framhåller angelägenheten
av att åtgärder vidtagas för att trygga barnhemmens ekonomi
men betonar tillika, att även om barnhemmens ekonomiska svårigheter mildrades
genom regelbundna bidrag från det allmänna härigenom icke skulle
undanröjas de nackdelar med nuvarande ordning, vilka sammanhängde
därmed, att ansvaret för att tillräckligt antal platser å barnhem av olika
kategorier stöde till buds icke vore fixerat. Det fordrades bestämmelser, enligt
vilka huvudmannaskapet i organisatoriskt hänseende för barnhemmen klart
fastställdes, så att ansvaret för barnhemsverksamhetens upprätthållande och
utveckling komme att åvila viss samfällighet. Kommittén fortsätter:

Det finnes emellertid enligt kommitténs uppfattning ingen anledning att
på detta område införa tvingande stadganden i så måtto, att barnhemsverksamhet
över huvud taget icke skall få bedrivas av annan än den sålunda
legalt sanktionerade huvudmannen. Hittills har denna verksamhet i hög
grad stimulerats genom initiativ från föreningar och sammanslutningar, inbördes
skiftande till organisation och karaktär, stundom lokalt betonade
men ofta med större geografiska områden som verksamhetsfält. För närvarande
drives sålunda över hälften av landets barnhem av stiftelser och föreningar
och över en åttondel av bamavårdsförbund. Att införa en legal skyldighet
för dylika organisationer att bedriva barnhemsverksamhet är givetvis
uteslutet. Men att å andra sidan lägga hinder i vägen för dem att framdeles
fullgöra de uppgifter i den samhälleliga barnavårdens tjänst, som de frivilligt
åtagit sig, skulle vara att vrida utvecklingen tillbaka. Barnhemsverksamheten,
som i så hög grad för sin framgång är beroende av medverkan från
frivilliga krafter med särskilt intresse för barnavårdsfrågor, är föga lämpad
såsom objekt för ett offentligt eller halvoffentligt monopol. Alldeles bortsett
från de starka krav i ekonomiskt hänseende, som härigenom skulle resas
mot det allmänna, så kunde genom en dylik samordning befaras, att verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

samheten komme att insnöras i stela förmer, att den bleve mer eller mindre
byråkratiserad oell att viljan och förmågan till initiativ, till brytande a\
nya banor, försvagades. Man bör därför enligt kommitténs mening söka
tillvarataga de fördelar, som även i fortsättningen äro att vinna^ genom de
enskilda sammanslutningarnas verksamhet på den slutna barnavårdens område
oell i lämphga former söka stödja denna. Samtidigt bör emellertid den
offentliga tillsynen över ifrågavarande barnhem liksom över andra barnavårdsanstalter
effektiviseras samt hemmen såvitt möjligt infogas i ett enhetligt
system, där såväl hänsynen till platsbehovet som differentieringssynpunkterna
vinna beaktande. Sistnämnda önskemal kan givetvis komma att
föranleda en förändring av vissa hems karaktär eller upptagningsområden.

När kommittén i det följande behandlar frågan örn huvudmannaskapet i
organisatoriskt hänseende för barnhemmen, förutsättes således, att barnhem
skola kunna drivas av vilka samfälligheter eller organisationer som helst,
liksom av enskilda personer, givetvis under villkor att hemmen uppfylla
författningsenliga eller eljest i vederbörlig ordning fastställda krav ifraga
örn lokaliteter, utrustning, personal o. s. v. Bestämmelserna örn legalt
huvudmannaskap komma alltså, savin själva organisationen angar, allenast
att hava den innebörden, att huvudmannen i sista hand skall ansvara för att
erforderligt antal platser å barnhem av olika kategorier stå till förfogande.
I och för sig behöver detta ej innebära, att vederbörande huvudman också
skall ensam bära alla de med barnhemsverksamheten förenade kostnaderna
Å andra sidan tala starka skäl mot en helt genomförd boskillnad mellan
huvudmannaskapet i organisatoriskt och i ekonomiskt hänseende. Den som
har det yttersta ansvaret för att barnhem finnas i tillräckligt antal och som
i sista hand skall driva barnhem i egen regi bör med andra ord också ha
visst ekonomiskt ansvar för verksamheten. Vid avgörandet av omfattningen
utav detta ekonomiska ansvar kunna — förutom rent praktiska hänsyn,
t. ex. sådana som garantera största möjliga beaktande av ekonomiska faktorer
vid barnhemmens drift — skatteutjämningssynpunkterna komma att
spela en viss roll.

Kommittén övergår härefter till att diskutera, vilken samfällighet som
huvudmannaskapet för barnhemmen bör åligga. Därvid framhåller kommittén.
att primärkommunerna icke lämpligen kunde vara legala huvudmän.
då i de flesta kommunerna behov icke funnes av barnhemsplatser i
den utsträckning, som erfordrades för inrättandet av barnhem av lämplig
storlek. loke heller barnavårdsförbunden borde komma i fråga, då de rimligen
icke kunde åläggas skyldigheten att svara för barnhemsverksamheten.
med mindre samtidigt erforderliga ekonomiska förutsättningar skapades för
dem att fullgöra uppgifterna i fråga. Kommittén fortsätter:

Att basera förbundens ekonomiska verksamhet, i vilken skulle ingå bestridandet
av såväl anläggnings- som driftkostnaden för barnhemmen, på
medlemsavgifter i egentlig mening låter sig näppeligen göra. Ej heller kan
det anses lämpligt att visserligen låta förbunden vara legala huvudmän för
barnhem sverk samheten men samtidigt göra dem beroende av utifrån kommande
anslag, t. ex. genom att införa en legal skyldighet för landstingen att
stå såsom ekonomiska garanter för barnavårdsförbunden. Barnavårdsförbundets
huvudmannaskap skulle vid sådant förhållande kunna få en rent

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

formell karaktär, vilken icke skulle motivera de administrativa föranstaltningar,
som förbundens lagfästande skulle medföra. Att giva förbunden rätt
att uttaxera erforderliga medel bland invånarna i de kommuner, som tillhöra
respektive förbund, och sålunda införa en ny form av allmänna utskylder,
måste givetvis ingiva allvarliga betänkligheter. Dessa skulle minska
i betydelse, därest uttaxeringen skulle ske på förbundsmedlemmarna själva,
d. v. s. på de i förbundet ingående kommunerna enligt bestämmelserna i
lagen om kommunalförbund, men härigenom undvikas icke de övriga olägenheter
av administrativ art, vilka enligt kommitténs mening skulle uppkomma
vid en tillämpning av kommunalförbundsinstitutionens grunder på
barnhemsområdet. Slutligen — och detta har varit avgörande för kommittén
— finnes möjlighet att tillvarataga barnavårdsförbundens erfarenhet av
och intresse för den slutna barnavården utan att skrida till en så genomgripande
åtgärd som deras lagfästande.

Kommittén anför härefter, att det i förevarande hänseende funnes endast
tvenne alternativ, som förtjänade närmare övervägande, nämligen att huvudmannaskapet
utövades antingen av staten eller av landstingen (resp. städer,
som icke deltoge i landsting).

Beträffande stut salt ematin et framhåller kommittén till en början, att detta
alternativ icke skulle innebära ett förstatligande i egentlig mening av barnhemmen,
samt tillägger:

Ett ordnande av barnhemsverksamheten enligt sistnämnda alternativ, torde
böra ske efter i huvudsak följande riktlinjer: Landet skulle genom socialstyrelsens
försorg uppdelas i barnhemsdistrikt samt planer uppgöras för ordnandet
av barnhemsvården inom varje distrikt. Där nybyggnadsbehov konstaterades
föreligga, skulle socialstyrelsen i första hand undersöka, huruvida
icke befintliga institutioner på barnhemsvårdens område kunde vidtalas att
med bidrag av statsmedel uppföra erforderliga nya hem samt driva dessa.
Till de hem, som icke dreves i statens regi, skulle — i den mån övriga tillgångar
icke törsloge — utgå såväl anläggnings- som driftbidrag. Storleken
härav skulle i varje särskilt fall fastställas av den statsbidragsbeviljande
myndigheten (ifråga örn nybyggnadsbidrag Kungl. Maj:t och beträffande
driftbidrag socialstyrelsen). Vid barnhemmens uppförande och förvaltning
skulle i möjligaste mån medverkan lämnas av barnavårdsförbunden.

Kommittén medgiver, att det enligt statsalternativet funnes goda möjligheter
att tillgodose skatteutjämningssynpunkterna, varjämte barnhemmens
upptagningsområden skulle kunna bestämmas under hänsynstagande till de
lokalt varierande behoven i en utsträckning, som icke utan vidare läte sig
göra enligt landstingsalternativet. Det oaktat anser kommittén, att dessa
fördelar mer än väl uppvägdes av nackdelarna med statsalternativet. Kommittén
anför härom:

Dessa nackdelar ligga huvudsakligen på det administrativa planet. Statsalternativet
skulle komma att kännetecknas av en utpräglad maktkoncentration
med därav betingade tyngande förvaltningsformer. Ett centralt ämbetsverk
— socialstyrelsen — skulle komma att i sista hand hava ansvaret för
barnhemsverksamhetens utveckling inom landets olika delar. Vid avgöran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

det av nybvggnadsbehovet och sättet för dettas tillgodoseende kan emellertid
en alltför långt gående centralisering vara till hinders. Detsamma gäller
själva förvaltningen, särskilt örn man betänker att man på här ifrågavarande
område har att röra sig med flera hundra hem av skiftande karaktär och
storlek. För den löpande förvaltningen, icke minst den ekonomiska, måste
utfärdas generella föreskrifter och anordnas en kontroll, som näppeligen
kunde undgå att verka tyngande. Den centraliseringstanke, som ligger bakom
statsalternativet, skulle i praktiken lätt kunna betyda att barnhemsv ensamheten
standardiserades. Härigenom skulle bl. a. uppkomma svårlösta peisonalfrågor.
Man skulle också kunna gå miste örn de lokala initiativ, vilka
hittills betytt så mycket för den slutna barnavårdens utveckling.

Visserligen torde man även örn staten bleve huvudman för barnhemmen
kunna räkna nied en både kvantitativt och kvalitativt betydande medv erkan
från barnavårdsförbund och andra institutioner, men härigenom skulle man
näppeligen kunna eliminera de nackdelar, som äro förenade med barnhemsverksamhetens
centralisering. Det skulle säkerligen möta svårigheter att
erhålla den erforderliga smidiga kommunikationen mellan de lokala huvudmännen
— barnavårdsförbund, stiftelser och föreningar o. s. v. samt
socialstyrelsen. En sådan kommunikation är av nöden icke blott vid de ärligen
återkommande tillfällen, då driftbidragen skulle bestämmas, utan även
under hela verksamhetsåret, då ju behov av tilläggsanslag på grund av oförutsedda
händelser städse kan uppkomma. En central prövning av sådana
anslagsäskanden ter sig mindre lämplig, särskilt i betraktande av det stora
antal barnhem det här gäller.

Kommittén förordar därför i stället landstingsalternativet. Det vore enligt
kommitténs mening av största betydelse, att barnhemsverksamheten hade
en lokal förankring, varvid landstingsområdena framstode såsom naturliga
enheter. Man erhölle en organisation, där huvudmännen hade ansvaret för
var sitt begränsade område och där de så att säga erhölle en omedelbar känning
med de föreliggande behoven. Örn staten skulle vara den legala huvudmannen,
skulle frågan örn en önskvärd utbyggnad av barnhemmen i hög
grad vara beroende av statsmakternas och statsorganens initiativ och beslut.
Enligt detta alternativ skulle saknas den pådrivande kraft, som landstingen
enligt landstingsalternativet förutsattes skola vara.

Kommittén framhåller vidare, att barnhemsvården icke vore främmande
för landstingen, vilka redan nu dreve dispensärbarnhem och lämnade ekonomiskt
understöd åt andra barnhem. Barnhemsvården hade i sin egenskap
av sluten anstaltsvård åtskilliga beröringspunkter med landstingens dominerande
arbetsområde, sjukvården. Skatteutjämningssynpunkterna kunde
tillgodoses genom en lämplig avvägning mellan statens och landstingens
kostnadsandelar.

Enligt kommitténs förslag skall i 40 § barnavårdslagen intagas bestämmelse,
alt varje landstingsområde (stad, som icke deltager i landsting) skall
äga tillgång till erforderligt antal platser å för områdets gemensamma behov
avsedda, ändamålsenligt förlagda och anordnade spädbarnshem, mödrahem,
upptagningsbem och barnhem för varaktig vård samt att, i den man

Kungl. Majlis proposition nr 227.

annan icke drager försorg härom, det skall åligga landsting (stad) att till
erforderligt antal anordna och driva sådana barnhem. För varje landstingsområde
skall genom landstingets försorg upprättas en plan för barnhemsvårdens
ordnande, vilken plan skall underställas socialstyrelsen för godkännande.
Kommittén anför härom bl. a.:

En av huvudsynpunkterna i kommitténs förslag angående landstingens
legala huvudmannaskap för spädbarnshemmen, mödrahemmen, upptagningshemmen
och barnhemmen för varaktig vård är samverkan mellan
landstingen (respektive icke-landstingsstäder) och övriga huvudmän för redan
befintliga barnhem. För denna samverkan liksom för ordnandet av
barnhem svärdén i övrigt måste fasta riktlinjer uppdragas. Varje landstingsområde
bör i princip vara så att säga självförsörjande med avseende å barnhem
av ovannämnda kategorier. Detta utesluter givetvis icke, att visst eller
vissa barnhem kunna hava flera landstingsområden eller delar därav såsom
upptagningsområden, men detta synes böra vara undantagsfall.

Införandet av ett ansvar för landstingen att svara för anordnandet av erforderligt
antal barnhem i den mån behovet icke annorledes tillgodoses förutsätter
en inventering av tillgängliga barnhem samt uppgörandet av en plan
för barnhemsvårdens ordnande inom landstingsområdet. Kommittén har
ansett lämpligast att detta sker i samband med den nya lagstiftningens
ikraftträdande genom landstingen själva, varför kommittén icke gjort någon
sådan inventering eller upprättat förslag till länsplaner.

Dessa planer skola närmast hava karaktären av översiktsplaner för barnhemsverksamhetens
ordnande i syfte att förhindra, att en del av landstingsområdet
gynnas på bekostnad av en annan del, samt att garantera, att det
allmänna icke lämnar bidrag till andra barnhem än dem, som äro av behovet
påkallade och lämpligt belägna. I denna plan böra alltså allenast upptagas
sådana vid planens upprättande befintliga barnhem, som på grund av
sin allmänna standard finnas böra komma i åtnjutande av driftbidrag av
allmänna medel. T den mån inom landstingsområdet befintliga barnhem icke
förslå att täcka det behov av platser å barnhem av ifrågavarande kategorier,
som kan beräknas föreligga, skall i planen angivas riktlinjerna för en utbyggnad
av barnhemmen. I denna del skall planen icke vara detaljerad, ej
heller skall avsikten vara att förplikta vederbörande huvudman att under
alla omständigheter fullfölja planen i enlighet med nämnda riktlinjer.

Ett rationellt utnyttjande av såväl redan befintliga som planerade barnhem
förutsätter, att de inom landstingsområdet befintliga barnhemmen i
största möjliga män äro öppna för alla barn inom området, oavsett bostadsort
eller hemortsrätt. Att åstadkomma detta genom ensidiga dekret från
statsmakternas sida i samband med denna lagstiftnings antagande får anses
uteslutet. I vissa fall hindra donationsvillkor eller liknande bestämmelser
att visst barnhem infogas bland dem, som äro avsedda för landstingsområdets
gemensamma behov, i andra fall är t. ex. fråga om ett kommunalt hem,
som endast räcker till för kommunens eget behov. Dylika hinder böra i och
för sig icke utesluta att sådana hem upptagas i planen; genom sin existens
bidraga de ju i allt fall till att underlätta landstingets ansvar för tillgodoseendet
av behovet av barnhemsplatser. I andra fall synes man böra eftersträva
att genom överenskommelse med vederbörande huvudman få upptagningsområdet
att .sammanfalla med landstingsområdet.

Kungl. Meijen proposition nr 227.

I den mån visst barnhem behöver undergå reparations-, ombyggnads- eller
ändringsarbete för att kunna fullgöra sina funktioner på ett tillfredsställande
sätt, bör i planen angivas omfattningen av vederbörande arbeten.

Kommittén framhåller, att landstinget icke skall vara skyldigt övertaga
äganderätten till eller driften av redan befintliga hem, samt anför härom
följande:

Av vikt är att de redan existerande barnhemmen i så stor utsträckning
som möjligt infogas i länsplanerna för barnhemsvården samt att nybyggnadsbehovet
således inskränkes till det oundgängligen nödvändiga. Att inom
åtskilliga län finnes behov av nya hem av särskilt kategorierna spädbarnshem,
mödrahem och upptagningshem är emellertid uppenbart. Däremot torde
behovet av hem för varaktig vård mångenstädes framdeles komma att vara
avsevärt mindre än som motsvarar nuvarande tillgång å dylika hem. Något
direkt förbud att i fortsättningen driva sådana hem är icke förutsatt i kommitténs
förslag, men en noggrannare prövning kommer att ske från det allmännas
sida angående de omständigheter, under vilka barnen placeras i
dylika hem. I realiteten kommer därför en minskning av deras klientel att
ske. I länsplanerna skola endast upptagas hem av denna natur till det antal,
som betingas av de sålunda ändrade förhållandena. Anledning finnes antaga,
att åtskilliga av de hem, som icke upptagas i planerna och som således
icke komma i åtnjutande av det allmännas ekonomiska stöd, kunna övertagas
av landstingen, vilka härigenom beredas möjlighet att använda hemmet
för ett annat klientel. I andra fall torde överenskommelse kunna träffas
mellan landstinget och vederbörande huvudman av innebörd, att hemmet
skall lägga om sin verksamhet, så att det tillgodoser ett mera aktuellt behov
och således blir upptaget i länsplanen.

Kommitténs förslag i denna del innebär icke, att landstingen skola i egen
regi driva alla barnhem, som landstinget övertager eller uppför. En viss risk
torde otvivelaktigt finnas för att anspråken på hemmens standard i så fall
stegrades, att vissa problem uppstode i samband med personalens anställnings-
och löneförhållanden samt att förvaltningen bleve tungrodd. Förslaget
förutsätter tvärtom icke blott att nuvarande förhållanden med avseende
å ett barnhems huvudmannaskap och förvaltning skola bibehållas,
i den mån icke ifråga örn vissa hem särskilda skäl tala för en ändring härutinnan,
utan även att landstingen vid uppförandet av erforderliga nya hem
och dessas förvaltning skola begagna sig av den medverkan från barnavårdsförbund
och övriga lämpliga instilutioner, vilken står till bilds. Att
härför föreskriva några regler är givetvis uteslutet. Kommittén utgår ifrån
att hithörande förhållanden skola ordnas under en fri samverkan mellan de
för barnhemsvården intresserade parterna inom landstingsområdet under
landstingets ledning. Särskilt anser sig kommittén kunna bygga på att läns
barnavårdslörbunden fullfölja den linje, på vilken de redan i betydande omfattning
slagit in, och åtaga sig att med stöd av allmänna medel uppföra och
driva nya barnhem. Härigenom skulle den utveckling fortsätta, sorn försiggått
under de senaste femton åren, och ytterligare befästas den ställning inom
länens barnavård, sorn förbunden efter hand erhållit. På grund av dessa
förbunds karaktär av organ för barnavårdsnämnderna skulle barnhemmen
härigenom på ett naturligt sätt anknytas till de lokala organen för samhällets
barnavård, barnavårdsnämnderna. Ä andra sidan skall del naturligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

icke föreligga något hinder för landstingen att driva barnhem i egen regi i
den utsträckning, vederbörande landsting självt finner lämpligt.

Enligt kommitténs förslag böra förarbetena med planernas upprättande
upptagas så snart som möjligt efter lagförslagens riksdagsbehandling, så
att de kunna behandlas av landstingen i september 1945 och ingivas till
socialstyrelsen senast den 1 oktober samma år. Planerna för hela riket böra
enligt kommittén fastställas före utgången av år 1945. Den fullständiga utbyggnaden
av barnhemmen skall vara slutförd inom fem år efter lagstiftningens
ikraftträdande, vilket i lagförslaget uttryckts genom en övergångsbestämmelse
av innehåll att landstingets skyldighet att svara för att det tillgängliga
platsantalet är tillräckligt skall inträda först efter utgången av det
femte året från lagstiftningens ikraftträdande.

Kommittén anser, att den legala huvudmannen i princip bör bidraga till
kostnaderna för barnhemmens anordnande och drift men att jämväl staten
bör lämna dylika bidrag.

I fråga örn statsbidrag innebär kommitténs förslag att statsbidrag skola
utgå till såväl anordnandet som driften av de barnhem, vilka äro upptagna i
vederbörande länsplan. Kommittén har dock ansett det böra lämnas möjlighet
även för vissa andra barnhem, t. ex. sådana som på grund av sitt klientels
beskaffenhet lia upptagningsområden, vilka sträcka sig långt över länsgränserna,
att erhålla statsbidrag, i den mån de finnas tillgodose ett allmänt
behov. Av olika skäl, särskilt med hänsyn till skatteutjämningssynpunkterna,
har kommittén ansett större andel av kostnaderna för barnhemmen böra
åvila staten än landstingen respektive de städer, vilka icke ingå i landsting.
Statsbidragen böra enligt kommitténs åsikt över huvud taget bestämmas så
högt, att de bli ett kraftigt incitament till en utbyggnad av barnhemsverksamheten
och i samtliga fall innebära ett effektivt ekonomiskt stöd till landstingen,
då de fullgöra här avsedda nya uppgifter.

Enligt kommitténs förslag skola bidrag till anordnande av barnhem beviljas
av Kungl. Majit efter socialstyrelsens hörande. Driftbidragen anses
däremot böra beviljas av socialstyrelsen, varvid dock rätt bör föreligga att anföra
besvär hos Kungl. Majit.

Statsbidrag skall enligt kommitténs förslag kunna utgå till landsting, kommun,
förening, stiftelse eller annan. I samband härmed säger sig kommittén
— med hänsyn till innehållet i de föreslagna koncessionsbestämmelserna och
på grund av den effektivisering av kontrollen över barnhemmen, som kommittén
förutsätter skola komma till stånd — kunna förorda, att statsbidrag
i princip skall kunna utgå jämväl till barnhem, drivet av enskild person.
Kommittén anför vidare:

Såsom tidigare nämnts innebär kommitténs förslag bl. a., att i princip
endast sådana barnhem, som äro upptagna å länsplanerna för barnhemsvårdens
ordnande, skola kunna komma i åtnjutande av statsbidrag. I det föregående
har jämväl framhållits, att den omständigheten, att visst barnhem

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

har ett begränsat upptagningsområde, icke i och för sig skall utgöra hinder
för hemmets upptagande i planen. När det gäller att avgöra, huruvida statsbidrag
bör utgå tili exempelvis driften av sådana nu befintliga kommunala
hem, vilka väl kunna tillgodose ortens behov av barnhemsplatser men vilkas
platsantal är otillräckligt för mottagandet av barn från annan ort, skulle
det med ett visst fog kunna göras gällande, att vederbörande kommun själv
borde svara för driftkostnaderna. Kommittén har emellertid funnit övervägande
skäl tala för att dylika hem i statsbidragshänseende böra jämställas
med övriga barnhem. Någon anledning i och för sig att hämma det kommunala
intresset för barnhemsverksamheten — vilket otvivelaktigt skulle
bli följden, örn hem av här nämnt slag skulle komma i en ofördelaktigare
ställning i statsbidragshänseende än övriga barnhem — finnes givetvis icke.
En annan sak är, att staten icke bör medverka till upprätthållandet av verk
samheten vid sådana kommunala hem, vilka på grund av sitt ringa platsantal
icke kunna anses ändamålsenliga. Dessa och liknande hänsyn kunna
och böra naturligen beaktas, när frågan örn dylika hems upptagande i länsplanerna
skall avgöras.

När det däremot gäller av förening, stiftelse eller enskild person drivna
barnhem, vilka såsom upptagningsområden ha allenast del av landstingsområde,
så föreligga enligt kommitténs mening icke samma skäl för statliga
driftbidrag som i fråga om de kommunala hemmen, önskvärt är därför att
dessa hem infogas i vederbörande länsplan för barnhemsverksamhetens ordnande
allenast under förutsättning att deras upptagningsområde utvidgas
och kommer att sammanfalla med landstingsområdet. I vissa fall skulle
emellertid en dylik regel icke verka fullt tillfredsställande, t. ex. när hinder
möter mot en dylik utvidgning på grund av bestämmelser i donationsurkund
el. dyl. eller när hemmet på grund av sin ålder eller eljest har en stark lokal
förankring och det med hänsyn till förhållandena i övrigt på barnliemsvårdens
område inom orten icke synes sannolikt, att hemmet skulle kunna i
någon större utsträckning mottaga barn från ort utanför dess nuvarande
upptagningsområde. I den mån skäl av denna natur leda till att ett dylikt
hem upptages å vederbörande länsplan, bör dess begränsade upptagningsområde
icke hindra beviljandet av statsbidrag. Däremot finnes enligt kommitténs
mening anledning att iakttaga en viss restriktivitet vid upptagandet
i vederbörande länsplaner av nya icke-kommunala barnhem med begränsade
upptagningsområden.

Till frågan örn grunderna för statsbidrag och övriga härmed sammanhängande
bestämmelser återkommer jag i det följande.

Beträffande landstingens (icke-landstingsstädernas) bidrag sskyldighet
skall enligt den föreslagna lydelsen av 40 § barnavårdslagen gälla, att landsting
(stad, som ej ingår i landsting) skall vara skyldigt att, där erforderliga
medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna för anordnandet
och driften av annan tillhöriga barnhem, vilka ingå sorn led i förut omnämnda
plan, i den mån deras vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets
gemensamma behov. Kommittén framhåller, att den åsyftade att genom
landstingens ekonomiska medverkan vid barnhemmens verksamhet få ett
lokalt fixerat ansvar för denna, varvid landstingets uppgift skulle vara icke
blott att lämna barnhemmen sitt ekonomiska stöd utan även att utöva led -

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

ningen av barnhemsverksamheten inom landstingsområdet i syfte att få till
stånd en så rationell och ur ekonomiska synpunkter så ändamålsenlig fördelning
som möjligt. Kommittén anför vidare:

För landstingets skyldighet att deltaga i kostnaderna för barnhemsvården
måste givetvis i författningsväg uppdragas bestämda riktlinjer. En av huvudsynpunkterna
bör enligt kommitténs mening härvid vara, att sådan skyldighet
i princip allenast skall föreligga i den mån vederbörande barnhems vårdplatser
äro avsedda för landstingsområdets gemensamma behov. Detta gäller
i fråga örn såväl nybyggnads- som driftbidrag. Bland de hem, som enligt
dessa principer icke skulle vara berättigade att erhålla landstingets (men
väl statens, i den mån de upptagas å vederbörande länsplan) ekonomiska
stöd, märkas framför allt sådana kommunala hem, vilkas upptagningsområden
äro begränsade till vederbörande kommun. Det finnes enligt kommitténs
mening näppeligen anledning att här införa någon bidragsskyldighet
från landstingens sida, då dessa kommuner redan genom statsbidragen erhålla
väsentliga lättnader i kostnaderna för barnhemsvården. Då behovet
av ett allmänt bidrag utöver statsbidraget över huvud taget icke är särskilt
framträdande med avseende å kommunala hem, synes den föreslagna begränsningen
av landstingens ansvarighet ligga nära till hands. Det skulle
visserligen kunna invändas, att kommunernas intresse att utvidga sin barnhemsverksamhet
härigenom skulle avtrubbas samt att förslaget i denna del
i realiteten komme att innebära, att landstingen själva finge bygga och driva
barnhem, som under andra förhållanden skolat uppföras av kommunerna,
men dylika farhågor torde icke böra överskattas vid det förhållandet, att
det givetvis är av ett visst intresse för en kommun, att barnhem finnes inom
orten. Vid valet mellan att anlita å ena sidan visst utanför kommunen befintligt
barnhem, till vilket driftbidrag utgår av landsiingsmedel men ej av
kommunen, samt å andra sidan ett inom kommunen befintligt barnhem,
vars kostnader till viss del måste bestridas av kommunen själv, torde åtskilliga
kommuner komma att föredraga det sistnämnda alternativet.

När det däremot gäller icke-kommunala barnhem med upptagningsområden,
som allenast omfatta viss eller vissa av de inom vederbörande landstingsområde
belägna kommunerna, torde visserligen i regel oftare föreligga
ett behov av ekonomiskt stöd från landstingen än såvitt angår kommunala
hem, men kommittén har likväl icke ansett sig böra förorda landstingsbidrag
i dessa fall. Det är enligt kommitténs mening så värdefullt, att möjligheten till
en clearing mellan barnhemmen inom samma landstingsområde lämnas
öppen, att detta syfte bör främjas genom åtgärder av skilda slag. En av
dessa åtgärder — och säkerligen en effektiv sådan — har kommittén funnit
vara, att landstingens ekonomiska ansvarighet i princip skall föreligga
allenast i den mån barnhemmen mottaga barn från hela landstingsområdet.

I vissa fall kunna förhållandena vara sådana, att ett barnhem endast i
viss utsträckning, t. ex. med visst antal vårdplatser, kan ingå i clearingen.
Landstingets ekonomiska ansvarighet bör i dessa fall enligt kommitténs
mening principiellt omfatta kostnaderna allenast i den män de belöpa å de
för landstingsområdets gemensamma behov avsedda platserna. Att bestämma
landstingsandelen med hänsyn till den utsträckning, vari barnhemmet faktiskt
tages i anspråk för vården av barn utanför det egentliga upptagningsområdet,
skulle i fråga om bidrag till nybyggnadskostnaderna vara omöjligt
samt beträffande driftbidragen medföra administrativa svårigheter. I fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

som bär avses torde det ur alla synpunkter vara lämpligast, att i varje säl
skilt fall överenskommelse träffas mellan landstinget och vederbörande huvudman
angående det antal vårdplatser, som skall slå till förfogande för
barn från hela landstingsområdet, samt att landstingets andel av såväl
byggnads- som driftkostnader bestämmes med hänsyn härtill, oavsett i vilken
utsträckning vårdplatserna komma att disponeras eller disponerats av
barn utanför det egentliga upptagningsområdet.

Kommittén betonar, att landstingets ekonomiska ansvar skulle vara ett
sistahandsansvar, såväl i fråga om anordnande av barnhem som driften av
desamma. Omfattningen av landstingets bidragsskyldighet komme alltså att
variera från fall till fall, och några generella regler vore icke möjligt att
uppställa. Anslagen till driftkostnaderna borde beräknas för ett år i sänder
före årets ingång.

Slutligen framhåller kommittén, att hithörande uppgifter vore av den beskaffenhet,
att de borde omhänderlias av landstingens förvaltningsutskott.
Kommittén anför i anslutning därtill:

Kommittén har övervägt ett förslag till ändring av landstingslagen av
innebörd, att till sammanträde med förvaltningsutskott för behandling av
barnhemsärende städse skulle kallas vissa på barnhemsvårdens område särskilt
erfarna personer (t. ex. barnavårdskonsulenten, representant för länets
barnavårdsförbund el. dyl.), med rätt för dessa att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten samt att få sina meningar antecknade till protokollet;
en sådan anordning skulle vara analog med den som för närvarande gäller
i fråga om förste provinsialläkares rätt att närvara vid hälsovårdsberednings
sammanträde. Kommittén har emellertid stannat vid att icke förorda
några obligatoriska regler i detta hänseende utan anser det lämpligare, att
varje landsting ordnar denna organisatoriska detalj allt efter omständigheterna.
Ofta torde inom förvaltningsutskottet rymmas erforderlig sakkunskap
på barnhemsvårdens område; där så ej är fallet torde det vara naturligt
att förvaltningsutskottet även utan uttryckliga lagbestämmelser sörjer
för att samarbete etableras med sakkunniga personer. Några bestämda former
härför böra icke fastställas, och särskilt bör man enligt kommitténs
mening icke generellt binda landstingen vid en bestämd krets personer vid
detta samarbete.

I delta sammanhang torde ytterligare ett par frågor omnämnas, som
socialvårdskommittén behandlat i sitt betänkande, nämligen dels frågan om
hem för psykopatiska och nervösa barn, dels ock frågan örn allmänna barnhusets
framtida verksamhet.

Beträffande hemmen för psykopatiska och nervösa barn
framhåller kommittén, alt spörsmålet örn deras verksamhet borde behandlas
som ett led i ett större problemkomplex, nämligen frågan om psykopatvården
i allmänhet för barn. Detta spörsmål kunde eller borde icke enligt
kommitténs åsikt lösas inom ramen för barnavårdslagstiftningen. Ej heller
kunde det anses lämpligt, att dessa hem omfattades av ett landstingens
legala huvudmannaskap, då ett utbyggt anstaltsväsende på detta område icke
ens tillnärmelsevis kunde antagas få samma omfattning som anstaltsväsen Bihong

till riksdagens protokoll 1945. I sami. Nr 227. 5

66 Kunyl. Maj:ts proposition nr 227

det för barn i övrigt. Detta utgjorde dock icke hinder för att psykopathemmen
betraktades som barnavårdsanstalter och sålunda — även om de ställdes
under tillsyn i annan ordning — bomme in under den i barnavårdslagstiftningen
stadgade tillsynen. Enligt kommitténs mening borde frågan
örn psykopatvården för barn och i samband därmed spörsmålet örn psykopathemmens
framtida ställning göras till föremål för skyndsam utredning.

I fråga om allmänna barnhuset framhåller kommittén, att då
genom den nu föreslagna lagstiftningen en väsentlig del av de uppgifter,
som nu tillkomme barnhuset, icke längre skulle åvila detsamma, frågan om
barnhusets framtida verksamhet blivit i hög grad aktuell. Kommittén ville
bestämt förorda, att allmänna barnhuset jämväl i fortsättningen finge bestå
som en särskild stiftelse, och ville lika bestämt avstyrka, att dess medel helt
eller till någon del överfördes till statsverket. Det funnes på barnavårdens
område såväl utrymme som behov av en institution som allmänna barnhuset,
d. v. s. en central barnavårdsorganisation med betydande medel till
sitt förfogande, vilken på eget ansvar och i relativ obundenhet av inskränkande
föreskrifter kunde beträda nya vägar, taga nya initiativ och pröva nya
vårdformer.

Efter att (sid. 209) ha berört vissa uppgifter, som skulle kunna tänkas i
fortsättningen böra tillhöra allmänna barnhusets verksamhet, framhåller
kommittén, att denna fråga borde göras till föremål för särskild utredning
som borde anförtros åt barnhuset självt. Kommittén tillägger emellertid, att
det icke vore nödvändigt, att beslut örn barnhusets framtida verksamhet
vore fattat, då den reformerade barnavårdslagstiftningen trädde i kraft.

Två av kommitténs ledamöter, herrar Höjer och Bexelius, ha — med instämmande
av vissa av kommittén tillkallade sakkunniga —- i särskilt yttrande
uttalat sig för statsalternativet. Reservanterna framhålla, att verksamhet
på barnhemmens område otvivelaktigt folie utanför landstingens
egentliga uppgifter och ali kommittémajoritetens ståndpunkt stöde i uppenbar
motsats till den av kommunalskatteberedningen i dess senaste betänkande
(S. O. U. 1943: 43) uttalade ståndpunkten, att landstingen borde vara
organiserade som specialkommuner för hälso- och sjukvården.

Reservanterna framhålla vidare, att för statsalternativet talade de väsentligt
större möjligheterna att åstadkomma en smidigt arbetande och rationellt
avvägd distriktsindelning, samt fortsätta:

Landstingsområdena (respektive städer utanför landsting) äro ju mycket
skiftande till sin storlek såväl i fråga örn befolkning som areal. En del äro
otvivelaktigt för små för att kunna i alla avseenden t. ex. i fråga om mödrahem,
vilka skola vara av två olika slag, på egen hand skapa en rationell
ordning. För att kunna giva hemmen på samma gång en ur driftsynpunkt
lämplig storlek och ett därtill avpassat upptagningsområde kommer därför
antagligen i icke oväsentlig utsträckning samverkan mellan landsting (städer)
att bliva nödvändig. Dylik samverkan låter sig visserligen ordna enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

lagen om kommunalförbund såsom skett i fråga örn arbetshemmen, men en
sådan organisationsform för barnhem måste bliva skäligen tungrodd och
bör givet undvikas, därest andra möjligheter stå till buds.

Reservanterna uttala farhågor för att med landstingsalternativet drift av
barnhem i landstingens egen regi bleve dominerande. I varje fall läge det
för landstingens organ med deras omfattande anstaltsväsende nära till hands
att inom sin förvaltning omhändertaga barnhemsväsendet på samma direkta
sätt som sjukvårdsväsendet. En sådan utveckling funne reservanterna beklaglig,
då den skulle innebära, att barnhemsväsendet avskures från sitt
naturliga samband med den offentliga barnavårdens organ. Risken för en
liknande utveckling vore vid statsalternativet praktiskt taget ingen, då man
hade anledning att räkna med att det centrala organet komme att på allt sätt
söka undgå att bli nödsakat att åtaga sig den svåra och otacksamma uppgiften
att själv uppföra barnhem runt om i landet eller själv centralt dirigera
driften av hundratals över hela landet utspridda anstalter.

Reservanterna finna kommittémajoritetensi farhågor för administrativa
nackdelar av statsalternativet överdrivna, varvid erinras om att ett väsentligt
antal barnhem redan nu i ekonomiskt avseende vore beroende av en
central institution, allmänna barnhuset. Vidare innefattade majoritetens förslag
så väsentliga statsbidrag både till anläggning och drift, att en reell central
prövning av nybyggnadsbehovet och sättet för dettas tillgodoseende
liksom viss kontroll över driften bleve ofrånkomlig. -— Slutligen framhålla
reservanterna, att den lokala anknytningen visst icke saknades i statsalternativet,
då man kunde räkna med att denna funktion bleve på ett effektivt
sätt tillgodosedd av barnavårdsförbunden, vilka otvivelaktigt komme att
taga initiativ på området.

Yttrandena. Kommitténs förslag örn landstingen såsom huvudmän
har tillstyrkts i det övervägande antalet av de avgivna yttrandena,
däribland av statskontoret, flertalet länsstyrelser, landsting och barnavårdsförbund,
svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.

Statskontoret anför:

Ämbetsverket förutsätter, att det skall stå öppet för landsting att förena
sig med annat landsting eller med stad, som icke deltager i landsting, om
gemensam barnhemsorganisation. Då huvudmannaskapet endast skulle innebära,
att huvudmannen hade att i sista hand svara för att erforderligt antal
vårdplatser komme till stånd, torde en sådan samverkan icke behöva bliva
tungrodd, allra helst som ett ökat ekonomiskt stöd från det allmännas sida
torde kunna förväntas kraftigt stimulera de frivilliga krafter — representerade
av barnavårdsförbund, stiftelser, föreningar och enskilda — vilka
hittills uppburit barnhemsverksamheten, till nya initiativ på området. Någon
fara för att landstingen, därest de ålades huvudmannaskapet, skulle —
i strid mot den nya lagstiftningens syfte — utöva sin ledning på sådant sätt,
att dessa frivilliga krafter ställdes utanför det organisatoriska arbetet, torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

knappast vara för handen. Ur skatteutjämningssynpunkt synes det vara av
tämligen underordnad betydelse på vad sätt huvudmannaskapet ordnas, då
nämligen statsverket under alla förhållanden torde vara nödsakat att ekonomiskt
bidraga till verksamheten. Vad slutligen angår det principiella
spörsmålet, huruvida det kan anses förenligt med landstingens ställning
inom den kommunala förvaltningsorganisationen att ålägga dem huvudmannaskapet
för barnhemmen, ha reservanterna erinrat, att kommunalskatteberedningen
i sitt förslag till omläggning av den kommunala beskattningen
gjort gällande, att landstingen borde vara organiserade såsom specialkommuner
för hälso- och sjukvården. Omkring dessa uppgifter borde
landstingen, enligt vad beredningen vidare framhållit, få samla sig utan att
i större utsträckning tagas i anspråk för andra verksamhetsgrenar. Av de
sålunda åberopade uttalandena framgår emellertid, att beredningen förutsatt,
att landstingen vid sidan av sin huvuduppgift skulle kunna i viss omfattning
fullgöra även andra samhälleliga funktioner. Enligt statskontorets
mening utgör den slutna barnavården ett arbetsområde, som har åtskilliga
beröringspunkter med den sjukvårdande verksamheten. Landstingen driva
ock redan nu dispensärbarnhem och understödja ekonomiskt andra barnhem.
Några betänkligheter synas därför icke böra möta mot ett accepterande
av den ståndpunkt, som intagits av kommitténs majoritet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller bl. a. att en för valet av huvudman
avgörande faktor vore frågan om storleken av de barnhemsdistrikt,
sorn måste tillskapas för att få en lämplig ram, inom vilken olika slag av
barnhem .skulle anordnas. Något försök till en sådan distriktsindelning hade
icke gjorts av utredningen. Även örn man icke kunde anse, att länsindelningen
utgjorde en i alla avseenden lämplig distriktsindelning, så funne länsstyrelsen
likväl länsindelningen vara att föredraga framför annan mer eller
mindre konstlad indelningsgrund. I sådana fall, då länet skulle bli för litet
för anordnande av visst slag av barnhem, borde samverkan med annat län
kunna åvägabringas. Även ekonomiska skäl talade enligt länsstyrelsens mening
för att till landstingen förlägga huvudmannaskapet. Det vore sålunda
att förvänta, att landstingen med sin stora erfarenhet i anstaltsfrågor borde
kunna bäst tillgodose kravet på nödig sparsamhet vid huvudmannaskapets
utövande.

Svenska landstingsförbundet framhåller mot statsalternativet, att det knappast
kunde vara lyckligt, att en verksamhetsuppgift, som måste vara så perifert
förgrenad som barnhemsvården, centraliserades under ett statligt ämbetsverk.
Förbundet sympatiserade därför närmast med landstingsalternativet,
även om förbundet vore medvetet örn att även detta kunde lia sina
brister och komme att för landstingen medföra såväl ett avsevärt ökat arbete
som betydande kostnader. Emellertid måste landstingen, om denna nya
verksamhetsuppgift pålades dem, befrias från vissa andra uppgifter, som
läge mera vid sidan av deras egentliga verksamhet. Kommunalskatteberedningen
hade i sitt betänkande framlagt förslag om vissa utgiftslättnader för
landstingen. Det vore nödvändigt, att dessa bleve förverkligade, innan lands -

Kungl. Majås proposition nr 227.

tingen pålades nya uppgifter. I första hand syntes det motiverat, att landstingen
befriades från sina hittillsvarande kostnader för folkpensioneringen.

Liknande synpunkter framföras av flera landsting.

Barnavårdsnämnden i Karlskrona, med vilken länsstyrelsen i Blekinge län
i stort sett instämmer, tillstyrker visserligen landstingsalternativet, men förordar,
att beslutet härom får endast preliminär karaktär, gällande under en
försökstid av exempelvis 5 år.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som finner angeläget, att barnhemsverksamheten
knytes till en kommunalrepresentation, och därför förordar landstingen
såsom huvudmän, anför därutöver:

Mot den av kommittén föreslagna landstingslinjen har anmärkts, bland
annat, att inom landstingens förvaltningsutskott måhända ej alltid rymdes
erforderlig sakkunskap på barnhemsvårdens område. Länsstyrelsen anser,
att nämnda anmärkning skulle förlora i betydelse, om i landstingslagen intoges
föreskrift om att till sammanträde med förvaltningsutskott för behandling
av barnhemsärende städse skulle kallas en eller två på barnhemsvårdens
område verksamma och väl förfarna personer vilka, jämte suppleanter
för dem, skulle utses av förslagsvis socialstyrelsen på viss tid.
Nämnda personer skulle äga rätt att deltaga i förvaltningsutskottets överläggningar
men ej i besluten samt att få sina meningar antecknade till protokollet.

Liknande synpunkter framföras av bl. a. länsstyrelserna och barnavårdsförbunden
i Jämtlands och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, såsom av den i det följande
lämnade redogörelsen framgår, att handhavandet av landstingets beslutanderätt
härvidlag uppdrages åt en särskild avdelning inom förvaltningsutskottet,
på visst sätt förstärkt.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som förklarar sig icke
kunna förorda staten som huvudman, finner emellertid icke heller landstingsalternativet,
så som det utformats i förslaget, i allo tillfredsställande.
Förbundet anför:

Kommitténs förslag innebär visserligen icke, att landstingen skola i eger
regi driva alla barnhem, som landstinget övertager eller uppför, utan at)
barnavårdsförbund och övriga lämpliga institutioner härvid skola medverka,
men bestämmelser örn sådan medverkan saknas. Även örn man vågar
förutsätta, att landstingen på många håll skulle komma att söka medverkan
från annat håll och därvid i första hand skulle vilja använda den samlade
erfarenhet, som framförallt finnes hos barnavårdsförbunden i frågor örn
uppförande och drift av barnhem, synes det förbundet erforderligt, att samarbetet
regleras genom lagbestämmelser. Enligt förbundets mening bör
landstinget vara huvudman rörande barnhemmen men frågor örn uppförande
och drift av barnhem inom landstingsområdet behandlas och avgöras
av en särskild styrelse eller beredning, i vilken såväl landstinget som länets
barnavårdsförbund skulle vara representerade. Förslagsvis kunde landstinget
och länsbarnavårdsförbundet vardera utse tre ledamöter, medan ordföranden
utsåges av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Nu refererade förslag eller förslag av liknande innehåll — såsom förstahandsförslag
eller såsom alternativ — har upptagits i åtskilliga yttranden,
bl. a. av medicinalstyrelsen, som betonar att jämväl medicinsk sakkunskap
bör vara företrädd i styrelsen, samt av länsstyrelserna i Gotlands, Gävleborgs,
Jämtlands och Västerbottens län. Barnavårdsnämnden i Borås finner anordningen
förutsätta en viss legalisering av barnavårdsförbunden med obligatorisk
anslutning av länets samtliga barnavårdsnämnder.

Statsalternativet i enlighet med reservanternas förslag förordas
i åtskilliga yttranden, bl. a. av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus,
Gävleborgs och Norrbottens län samt barnavårdsförbunden i Kalmar och
Gävleborgs län. Socialstyrelsen finner sålunda, att den av reservanterna
framförda huvudinvändningen mot landstingsalternativet — fruktan för att
landstingen skulle börja driva barnhem i egen regi i en dominerande omfattning
och på ett om sjukhusförvaltningen erinrande sätt — vore väl förtjänt
av beaktande och att det av kommittén uppställda motargumentet —
faran av maktkoncentration och tyngande förvaltningsformer med staten såsom
huvudman — måste väga synnerligen tungt för att kunna tillmätas
större avseende än nyss berörda invändning. Styrelsen anser emellertid kommittémajoritetens
argumentering mot statens huvudmannaskap på denna
punkt skjuta över målet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller bl. a., att
landstingslinjen torde komma att medföra risk för ett eliminerande av det
kvinnliga inflytandet på verksamheten, vilket uppenbarligen skulle vara till
skada för densamma.

En legalisering av barnavårdsförbunden förordas i
några yttranden. Direktionen över allmänna barnhuset, med vilken länsstyrelsen
i örebro län instämmer, anför kritik mot såväl landstingsalternativet
som statsalternativet. Mot det förra anföres, att det måste anses som en olägenhet,
att det bleve en myndighet — kommunen genom sin barnavårdsnämnd
— som omhändertoge ett barn, men en annan myndighet, landstinget, som
svarade för vården av omhändertagna barn. Den största och för direktionen
avgörande betänkligheten mot statsalternativet finner direktionen utgöra
frånvaron av skyldighet för den som hade ansvar för driften av ett barnhem
att själv normalt vidkännas en andel av kostnaderna härför. Efter att ha
framhållit vissa synpunkter angående socialvårdens organisation i allmänhet
uttalar direktionen, att det med hänsyn till det nuvarande, i fråga om
socialvårdens ordnande labila läget vore önskvärt om i avvaktan å beslut
örn huvudmannaskapet för socialvården, frågan om barnhemmen kunde
provisoriskt ordnas, om möjligt under sådan form, att en övergång därifrån
utan svårighet kunde ske såväl till huvudmannaskap av landsting som till
huvudmannaskap av sammanslutning av kommuner. Direktionen föreslår,
att de nuvarande barnavårdsförbunden skulle legaliseras, så att samtliga
barnavårdsnämnder i ett län och även landstinget bleve skyldiga att vara med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

lemmar av förbundet. Efter tillstyrkan av förbundet skulle till barnhem,
som inginge som led i av socialstyrelsen fastställd plan för ordnande av
barnhemsvården inom länet, utgå statsbidrag enligt vissa grunder. Vad därutöver
erfordrades för att förbunden skulle kunna uppehålla barnhemsvarden
enligt planen syntes enligt direktionens beräkning icke behöva uppgå
till högre belopp än att det skulle kunna åläggas landstingen att i egenskap
av medlemmar i förbunden gälda detsamma. Landstingen borde dock tillförsäkras
skäligt inflytande på förbundens verksamhet. Detta kunde rimligen
ordnas så, att Kungl. Maj:t utsåge ordförande i förbunden, att länets
barnavårdsassistent vöre självskriven ledamot däri samt att av återstående
ledamöter hälften utsåges av landstinget och hälften av barnavårdsnämnderna
genom val å förbundsstämma.

För en legalisering av barnavårdsförbunden uttalar sig jämväl länsstyrelsen
i Kristianstads län, som anför, att förbunden borde tilläggas uppgiften
att utöva den närmaste tillsynen över barnhemmen och den direkta ledningen
av de hem, som icke med vederbörligt tillstånd inrättats och dreves av andra
organisationer eller enskilda. Det förefölle naturligt, att förbunden, vilka under
de år de nu utövat sin verksamhet vunnit en god kännedom örn behovet
av barnhem ute i orterna och överhuvud nedlagt ett mycket gott arbete till
fromma för den sociala barnavården, tillerkändes en fastare ställning än
för närvarande. Ett ekonomiskt huvudmannaskap vore nödvändigt och, vare
sig det bleve staten eller landstinget som utövade detta, kunde huvudmannens
inflytande säkras genom medlemskap i barnavårdsförbundens styrelse.

För ett b i b eli å 11 a n d e av den nuvarande organisationen
ha även vissa röster höjts.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser sålunda någon mera genomgripande
omorganisation av den slutna barnavården varken vara nödvändig
eller eftersträvansvärd samt framhåller, att möjligheten att komma till rätta
med de nuvarande olägenheterna genom ett fortsatt anlitande av de på
området nu verksamma organen, främst allmänna barnhuset, länens harnavårdsförbund
och de lokala barnhemsstyrelserna, icke syntes tillräckligt
beaktad. Länsstyrelsen fortsätter:

Därest barnhuset utrustades med väsentligt kraftigare statsanslag, är det
troligt, att barnhuset genom att på ett lämpligt sätt och i intimt samarbete
med barnavårdsförbunden fördela sina anslag till barnhemmen skulle kunna
få en faktisk, ehuru icke formell ledning av hela barnhemsväsendet och
därmed kunna både samordna hemmens verksamhet och få till stånd sådana
nya barnhem, som anses särskilt behövliga. Ett sådant arbete skulle
kunna bedrivas under friare och mera smidiga former än dem som måste
följas, vare sig huvudmannaskapet direkt skulle övertagas av staten eller
uppdragas åt landstingen. På delta område synes det vara av utomordentlig
betydelse, att huvudmannen så mycket som möjligt träder i bakgrunden.
För närvarande arbetar ett betydande antal män och kvinnor inom banv
hemsstyrelsernn och i ledningen för barnavårdsförbunden hängivet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

intresserat för barnavårdens fromma utan någon materiell kompensation. Det
är av vikt att bevara denna kår och inte låta reformerna taga sådan gestalt,
att den sättes åt sidan. För att detta skall vara möjligt kräves emellertid
ovillkorligen, att de lokala styrelserna tillerkännas ett betydande mått av
frihet och självbestämmanderätt. Därest så icke sker, kommer säkerligen
initiativen att utebli och arbetsglädjen hos styrelserna att försvinna. Därmed
skulle barnhemsväsendet förlora en av sina största tillgångar.

Statens fattigvårds- och barnavdrdskonsulent i första distriktet anser det
böra tagas under övervägande, om icke vissa principer, som tillämpats i fråga
om starten och driften av s. k. erkända alkoholistanstalter borde komma till
användning för ordnande av ett tillräckligt antal barnhemsplatser av olika
typer. Det skulle t. ex. kunna föreskrivas som villkor för erhållande av statsbidrag,
att föreningen eller stiftelsen vore av Kungl. Maj:t godkänd såsom
lämplig att driva barnhem. Jämväl barnhem, drivna av kommun eller landsting,
kunde bli föremål för dylikt erkännande. Örn i något område barnhem
saknades av viss typ, borde det ankomma på socialstyrelsen att stimulera
lämplig förening eller stiftelse att starta sådant barnhem. Genom en sådan
anordning skulle man helt kunna tillvarataga de enskilda föreningarnas
synnerliga intresse och mångåriga erfarenhet på här ifrågavarande område.
Det torde också vara sannolikt, att man på sådant sätt skulle få i gång erforderliga
anstaltsplatser fortare, än om landstinget eller staten i egenskap av
huvudman skulle lösa uppgifterna. Med den här föreslagna lösningen skulle
måhända initiativen i de flesta fallen tagas av barnavårdsförbunden, som
bäst torde veta, i vilka avseenden behov av nya platser för länets vidkom
mande förelåge.

Vidkommande formen för genomförande av landstingsalternativet
samt om grunderna för statsbidragen förekomma
en del uttalanden.

Överståthållarämbetet framhåller beträffande de planer för barnhemsvården,
som enligt kommitténs förslag skola upprättas för varje landsting, att då
det torde vara förutsatt, att statsbidrag utan ytterligare behovsprövning skall
utgå till uppförande eller anordnande av barnhem, som upptagits i sådan
plan, det torde kunna ifrågasättas, om icke planerna borde fastställas av
Kungl. Majit. Jämtlands läns barnavårdsförbund, med vilket länsstyrelsen i
länet instämmer, anser däremot, att vederbörande länsstyrelse, som utövar
den allmänna tillsynen över barnavården inom länet och som har en ingående
kännedom örn länets ekonomiska och sociala förhållanden, bör äga
stora förutsättningar att bedöma planens ändamålsenlighet och därför vore
mera lämpad att fastställa planen. Samma åsikt har statens fattigvårds- och
barnavdrdskonsulent i åttonde distriktet. Barnavårdsnämnden i Alingsås
anser handläggning av statsbidragsfrågor böra ske genom länsstyrelserna,
vilka, då fråga vore om statsbidrag för uppförande eller inrättande av barnhem,
borde avgiva förslag till Kungl. Majit,

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Jönköpings läns landsting anför:

Därest landstingen skola tilldelas huvudmannaskapet synes behov förefinnas
av att gränsdragningen mellan statens befogenhet och landstingen
tillämnade uppgifter mera klart angivas. Fara förefinnes eljest att en viss
osäkerhet vid handläggningen av hithörande ärenden kan uppstå till men
för verksamheten. Vidare synes det nödvändigt, att åt landstingen, som dock
i sista hand skola svara för kostnaderna, beredes tillfälle att på ett tidigt
stadium pröva förslag till ny-, till- eller ombyggnader av här ifrågavarande
slag av anstalter. Landstinget bör först lämna sitt godkännande, innan behövliga
byggnadsarbeten igångsättas. Likaså böra framställningar om statsbidrag
insändas till landstingets förvaltningsutskott, som därefter med eget
yttrande vidarebefordrar desamma. — Med ett huvudmannaskap synes även
böra följa ett bestämt fixerat inflytande på ledningen av de barnavårdsanstalter,
till vilka landstinget skall lämna bidrag, för att organisationen från
landstingens sida skall kunna anses vara tillfredsställande. Landstingens rätt
att fastställa villkoren för bidragens utfående m. m. bör fastslås i författningen.
Givetvis förutsättes ett intimt samarbete med barnavårdsförbunden
samt de övriga institutioner och sammanslutningar inom vederbörande verksamhetsområde,
vilka arbeta i den samhälleliga barnavårdens tjänst.

Liknande synpunkter anföras jämväl av några andra landsting och
svenska landstingsförbundet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som förordar landstingsalternativet,
tager emellertid bestämt avstånd från vad kommittén föreslagit be
träffande landstingens befattning med barnhemsverksamheten, sättet för
statsbidragens beviljande m. m. Länsstyrelsen anför härom:

Landstingen skulle enligt kommitténs förslag vara skyldiga att, där erforderliga
medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna för anordnandet
och driften av annan tillhöriga barnhem, vilka ingå som led i
länsplanen, i den mån deras vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets
gemensamma behov. Av betänkandet framgår ej i vilken utsträckning landstinget
äger avgöra vad som ekonomiskt fordras för ett visst barnhem, men
då socialstyrelsen enligt betänkandet tillagts en vidsträckt rätt att i detalj
bestämma ifråga om barnhems anordnande och drift torde landstingens
prövningsrätt, örn sådan avsetts att föreligga, realiter bliva synnerligen snäv.
Enligt kommitténs förslag kommer landstingens befattning med bamliemsverksamheten
huvudsakligen att inskränka sig till en skyldighet för landstingen
att betala de kostnader för barnhemsverksamheten, som ej täckas
av statsbidrag och vårdavgifter. Landstingen komma att ställas under ett väl
organiserat statligt förmynderskap, vilket måste te sig mycket främmande
för landstingen och säkerligen kommer att högst avsevärt avtrubba deras
intresse för verksamheten. Realiter är skillnaden mellan staten som huvudman
för barnhemsverksamheten och landstingen såsom huvudmän med de
av kommittén tänkta anordningarna mycket liten. De nackdelar, som vidlåda
förslaget örn staten såsom huvudman, komma också att föreligga med
dea av kommittén föreslagna anordningen. Därest man vill vinna lands
tingens intresse för barnhemsverksamheten samt undvika att denna glider
in i en schablonmässig stelnad form, torde det vara nödvändigt att landstingen
lämnas en större frihet och alt staten ej mera än vad som är oundgängligen
nödvändigt lägger sig i verksamheten. I likhet med kommittén

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

anser länsstyrelsen det önskvärt att för varje landstingsområde respektive
stad, som ej deltager i landsting, upprättas en plan för bamhemsvårdens
ordnande, vilken plan fastställes av socialstyrelsen. Då landstingen komina
alt få stora skyldigheter i fråga om ekonomiskt stöd åt barnhemsverksamhelen
böra landstingen också tillerkännas rätt att själva avgöra huruvida
och i vilken utsträckning ett barnhem är i behov av ekonomiskt bidrag från
det allmänna. I och med att bidrag av landstinget beviljas bör automatiskt
följa att statsbidrag utgår till barnhemmet i viss i lag fastställd proportion till
landstingsbidraget. Därest statsbidraget bestämmes att utgå med det dubbla
mot landstingsbidraget torde någon risk för slöseri eller lättvindig prövning
från landstingets sida ej föreligga utan torde staten med fullt förtroende
kunna överlämna åt landstingen att handhava frågan örn beviljandet av
bidrag från det allmänna åt barnhemmen. En annan utväg torde vara att
varje landsting erhåller ett i förhållande till barnantalet inom landstingsområdet
avvägt statsbidrag och själv får fördela detsamma samt tillskjuta felande
medel. Örn landstingets beslutande organ för barnhemsverksamheten
erhåller den lämpliga sammansättningen, får landstinget med hänsyn till
den kännedom om länets förhållanden, som kommer att föreligga bland ledamöterna,
anses mest skickat att avgöra om beviljande av ekonomiskt bidrag
lill barnhemmen. Handhavandet av landstingets beslutanderätt bör lämpligen
uppdragas åt en särskild avdelning inom förvaltningsutskottet, benämnd
barnhemsberedningen, förstärkt med representanter, utsedda av länets barnavårdsförbund
och staten. För landstingen torde barnhemsverksamheten
organisatoriskt sett ej behöva utgöra något svårlöst problem.

Statskontoret anser icke lämpligt, att statsbidrag skall kunna utgå jämväl
till barnhem, som innehaves av enskild person. I

I fråga om rätten till landstingsbidrag opponerar sig barnavårdsnämnden
i Västerås mot kommitténs ståndpunkt, att sådana barnhem
som lia ett begränsat arbetsområde inom länet icke skulle få komma i åtnjutande
av landstingsbidrag, samt framhåller att, även örn det kunde vara
ett visst intresse för en kommun att driva eget barnhem, det dock kunde
ifrågasättas, huruvida detta intresse kunde vara så pass starkt, att en dylik
bestämmelse icke komme att motverka kommunernas intresse att själva
driva och utvidga sin bamhemsverksamhet. Det borde för övrigt vara rättvist,
att även dylika barnhem bleve delaktiga av landstingsbidrag, enär de
till sina verkningar komme att omfatta barn från ett större område än det,
vartill de vore avsedda. De nuvarande kommunala barnhemmen hade högst
sällan barn intagna enbart från kommunen. Även barnavårdsnämnderna i
Karlstad och Borås anse att landstingsbidrag böra kunna förekomma jämväl
där upptagningsområdet är begränsat till vederbörande kommun. Den
senare barnavårdsnämnden anför:

För den händelse inom ett samhälle skulle finnas ett barnhem, kanske till
dels upprättat med hjälp av donationsmedel, bundna vid samhället, och som
fyller i huvudsak dettas eget behov eller del av detta behov, som förhållandet
är med åtminstone ett barnhem i Borås stad, syntes det obilligt, att detta icke
skulle kunna bli delaktigt av landstingsbidrag. Det syntes nämnden oegent -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ligt, att ett sådant barnhems hela platsantal skall ställas till länets förfogande,
när det kanske icke ens är tillräckligt för stadens eget behov, men
dock genom sin tillvaro i hög grad innebär en lättnad för landstinget. Givetvis
kan det tänkas, att ett sådant hem i mån ov tillgäng ställer sina platser
till förfogande för behov, som ej är rent lokalt, men härifrån och till en
skyldighet att helt eller delvis ingå i en allmän clearing är dock steget långt.

Clearingen skulle ju också i dylikt fall komma att innebära, att dryga resekostnader
skulle kunna uppkomma för såväl samhället självt som enskilda
personer inom detsamma, örn hemmet vore fullbelagt och barn från staden
skulle hänvisas till barnhem i annan landstingsdel. Det bör också framhållas,
att ett barnhem av nu angivet slag väl som regel är beläget i ett större
samhälle, sannolikt i en större stad, vars bidrag till landstingets allmänna
omkostnader är relativt betydande.

Beträffande tidpunkten för den föreslagna nya organisationens
genomförande förklarar Skaraborgs läns landsting,
att landstinget icke ansåge det möjligt, att planer för barnhemsverksamhetens
ordnande skulle kunna föreläggas 1945 års landsting. Landstinget föreslår
i stället, att planerna skola föreläggas landstingen först året näst efter det.
under vilket statsmakterna för sin del tagit ställning till frågan. Landstinget
tillägger, att ett dylikt förhållande icke i och för sig syntes böra utgöra hinder
för att statsbidrag efter vederbörande landstings eller förvaltningsutskotts
hörande dessförinnan beviljades redan inrättat barnhem. Även
svenska stadsförbundet betvivlar, att tiden mellan lagens antagande i riksdagen
och landstingens lagtima möte i september är tillräcklig för att planerna
skola hinna framläggas.

Älvsborgs läns landsting ifrågasätter — då utbyggandet av barnhemsvården
måste ske med hänsyn tagen till de erfarenheter rörande det verkliga
behovet som så småningom vunnes — örn icke den föreslagna tiden av fem
år, inom vilken organisationen skulle vara utbyggd, vore för kort. Lämpligare
torde vara att respektive landsting vid planens uppgörande, med hänsyn
tagen till utbyggnadsbehovet, vilket torde komma att bliva högst olika
inom olika landstingsområden beroende på antalet och beskaffenheten av redan
befintliga hem, föresloge den tid, inom vilken planen kunde tänkas bliva
genomförd, samt att övervakningsmyndigheten vid planens granskning
toge ställning även till denna fråga. Även Blekinge läns landsting samt Jämtlands
läns barnavårdsförbund, med vilket länsstyrelsen i länet instämmer,
anse den föreslagna tiden av fem år för knapp.

Av förut angivna skäl bör tydligen på området för barnhemsvården infö-Departementsras
ett legalt huvudmannaskap, innebärande ett obetingat ansvar för staten
eller viss samfällighet i fråga örn upprätthållande i nödig omfattning av
nämnda vård.

Kommittén har övervägt fyra olika möjligheter i detta hänseende, nämligen
att huvudmannaskapet skulle utövas av primärkommunerna, barnavårdsförbunden,
landstingen (städer, som icke deltaga i landsting) eller staten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Såsom kommittén framhållit kunna — åtminstone med nuvarande kommunindelning
— primärkommunerna icke komma i fråga såsom huvudmän
för barnhems vården; de flesta kommuner äro nämligen för små för att vara
lämpliga upptagningsområden för barnhem.

Vad barnavårds förbunden angår kunna väl vissa skäl anses tala för att
huvudmannaskapet anförtros åt dem. Såsom kommittén påpekat förutsätter
emellertid en sådan anordning dels att förbunden legaliseras, så att medlemskap
i förbund blir obligatoriskt för alla kommuner inom dess verksamhetsområde,
och dels att förbunden erhålla ekonomiska möjligheter att utöva
huvudmannaskapet. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke en legalisering
av förbunden skulle medföra risk för att deras verksamhet tvingades in i
alltför stela former. Ordnandet av den ekonomiska sidan av saken stöter
dessutom på vissa svårigheter av administrativ art. På grund härav och då
bestämmelserna om huvudmannaskapet — även vid ett godkännande av
något av de återstående båda alternativen — torde kunna erhålla sådan
utformning, att garanti vinnes för att den erfarenhet på bamhemsvårdens
område som finnes representerad i förbunden kommer att tillgodogöras, synas
förbunden icke böra ifrågakomma såsom legala huvudmän för bamhemsvården.
Tillräcklig anledning att oavsett detta meddela föreskrifter örn
legalisering av barnavårdsförbunden torde icke föreligga.

I valet mellan de återstående båda alternativen — landstings- och statsalternativen
— har enhällighet icke uppnåtts inom kommittén. Medan majoriteten
förordar landstingsalternativet, uttalar sig en minoritet för statsalternativet.
Även i de över kommitténs förslag avgivna yttrandena föreligger
stor meningsskiljaktighet härutinnan. I flertalet yttranden har dock landstingsalternativet
lämnats företräde.

Efter övervägande av de skäl, som tala för och emot de båda nu ifrågavarande
alternativen, har jag i likhet med kommitténs majoritet funnit mig
böra förorda landstingsalternativet. Det synes vara av vikt för utvecklingen
av barnhemsvården, alt den erhåller lokal förankring. Såsom från olika håll
understrukits ha landstingen redan nu såväl direkt som indirekt, genom
bidragsgivning, varit verksamma på förevarande område, varför uppgiften
icke kan anses främmande för dem. Barnhemsvården har även ur mångå
synpunkter anknytning till sjukvården, som är en av landstingens huvuduppgifter.

I yttrandena från svenska landstingsförbundet och en del landsting har
såsom förutsättning för att landstingen skulle kunna åtaga sig huvudmannaskapet
för barnhemsvården angivits, att vissa andra uppgifter som nu åvilade
landstingen skulle, i enlighet med ett av kommunalskatteberedningen
avgivet förslag, avlyftas från dem. Jag är icke beredd att nu taga ställning till
frågan örn en sådan minskning av landstingens uppgifter men anser att,
oavsett om kommunalskatteberedningens berörda förslag genomföres eller

Kunni. Maj.ts proposition nr 227. 77

ej, spörsmålet om huvudmannaskapet för barnhemsvården bör lösas i av
mig förordad riktning.

Det legala huvudmannaskap för barnhemsvården varom här är fråga kan
sägas ha en organisatorisk och en ekonomisk sida. Vad den förstnämnda sidan
angår bör huvudmannaskapet innebära ansvar för att barnhemsvården
inom länet blir ordnad på ett ändamålsenligt sätt. I överensstämmelse med
vad nyss anförts bör härvid i allmänhet undersökas, örn icke erforderliga
behov kunna fyllas med anlitande av de resurser som erbjudas av
kommuner, barnavårdsförbund, stiftelser, föreningar eller andra frivilliga
krafter. För varje landstingsområde och för varje stad, som icke deltager
i landsting, torde böra genom landstingets (stadens) försorg upprättas förslag
till plan för barnhemsvårdens ordnande inom vederbörande område.
Denna plan bör enligt min mening prövas och fastställas icke såsom kommittén
föreslagit av socialstyrelsen utan av Kungl. Maj:t. Planen torde
nämligen i allmänhet bliva avgörande för rätten till statsbidrag; den bör
dessutom — såsom jag strax skall närmare utveckla — angiva den takt,
i vilken utbyggnaden av barnhemsvården inom området skall äga rum.
Vid planens uppgörande bör en uppskattning ske av behovet av barnhemsvård
av olika slag inom området samt undersökas, i vad mån dessa behov
kunna tillgodoses genom redan befintliga barnbem och i vad mån
nya barnhem behöva upprättas. Av skäl som framgå av vad som anförts
i nästföregående avsnitt finner jag emellertid icke lämpligt att vid meddelande
i barnavårdslagen av föreskrifter rörande ifrågavarande planer uttryckligen
anknyta till de i 39 § 2 mom. av lagen — enligt dess föreslagna
nya lydelse — angivna typerna av barnhem. Lämpligare synes en bestämmelse
vara, att i planen skola upptagas barnhem till sådant antal och av sådan
beskaffenhet, att inom området förefintliga behov av olika slag av
barnhemsvård tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt.

Innebörden av huvudmannaskapets ekonomiska sida är, att huvudmannen
skall vara i sista hand ansvarig för att medel stå till förfogande för de i planen
upptagna barnhemmens anordnande och drift. Enligt kommittéförslaget
skall dock detta huvudmannens ekonomiska ansvar gälla allenast i den mån
vårdplatserna äro avsedda för områdets gemensamma behov. De skäl som
kommittén anfört för denna inskränkning finner jag bärande, trots de invändningar
som från ett par båll rests mot förslaget härutinnan. Nämnda
regel bör givetvis icke utgöra binder för landstinget att, i den mån så befinnes
påkallat, lämna bidrag även till vårdplatser som endast få tagas i
anspråk för täckande av behovet inom ett mera begränsat område, exempelvis
en viss kommun. Sistnämnda vårdplatser måste ofta anses innebära en
sådan lättnad för landstingets bär ifrågavarande ansvarighet, att bidraget
motiveras enbart därav.

I likhet med kommittén anser jag, att hemmen för psykopatiska och nervösa
barn icke böra omfattas av landstingens (.städernas) legala huvudman -

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

naskap. Frågan om deras ställning anser jag mig icke böra upptaga i detta
.sammanhang.

Kommitténs tanke är, att statsbidrag skola utgå såväl till anordnande som
till drift av de i planen upptagna barnhemmen i sådan utsträckning, att större
andel av kostnaderna kommer att åvila staten än vederbörande landsting
(stad). Mot denna princip synes ingen befogad erinran kunna göras, helst
som genom en lämplig avpassning av statsbidragen skatteutjämningssynpunkterna
—- vilka anförts som ett av skälen för statsalternativet — kunna
i viss mån tillgodoses. Vad kommittén föreslagit därom, att statsbidrag skall
kunna utgå, förutom till kommun, landsting, förening eller stiftelse, jämväl
till enskild person, finner jag mig kunna tillstyrka. Även i fråga om sättet
för statsbidrags beviljande synes mig kommitténs ståndpunkt böra godtagas.
De invändningar mot förslaget, som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
i detta sammanhang anfört, ha icke kunnat inverka på mitt ståndpunktstagande
härutinnan. Det må särskilt påpekas, att den plan över barnhemsvårdens
ordnande, som väsentligen bildar grundvalen för såväl statens som
den legale huvudmannens skyldighet att bidraga till kostnaderna för barnhemmen,
skall upprättas under huvudmannens medverkan och att denne
alltså redan på detta stadium får ett väsentligt inflytande på barnhemsvårdens
utformande i olika hänseenden. Statsbidragen torde alltså, såsom kommittén
föreslagit, böra beviljas av Kungl. Majit, där fråga är om bidrag till
anordnande av barnhem, och av socialstyrelsen beträffande statsbidrag till
driften av barnhem. En central prövning av dylika frågor torde nämligen
vara oundgänglig. Lämpligen bör dock vederbörande landstings förvaltningsutskott
respektive vederbörande stad erhålla tillfälle att yttra sig över
ansökan örn statsbidrag till anordnande av barnhem av annan än landstinget
eller staden. Till frågan om de närmare grunderna för statsbidragens
utgående återkommer jag i ett senare avsnitt.

Därest vad här föreslagits beträffande statsbidrag till barnhem genomföres,
synas bidrag till barnhem i allmänhet icke vidare böra utgå vare sig
ur allmänna arvsfonden eller av allmänna barnhusets medel. I detta sammanhang
vill jag framhålla, att jag icke nu är beredd att taga ställning till
frågan örn allmänna barnhusets framtida uppgifter. Jag anser i likhet med
kommittén lämpligt, att barnhusets direktion erhåller uppdrag att verkställa
utredning i detta hänseende, varvid dock representanter för statsverket
böra medverka.

I detta sammanhang må framhållas, att hinder icke bör föreligga för två
landsting eller för landsting och stad, som icke deltager i landsting, att träda
i samverkan för handhavande av barnhemsvården eller viss del därav. Möjlighet
därtill finnes jämlikt bestämmelserna i lagen örn kommunalförbund.

Kommittén föreslår, att planerna skola vara upprättade i sådan tid, att de
kunna föreläggas 1945 års landstingsmöten och därefter ingivas till socialstyrelsen
före den 1 oktober 1945. Häremot har invänts, att tillräcklig tid

Kungl. Majlis proposition nr 227.

icke skulle stå till buds för planernas uppgörande. Det synes emellertid vara
av vikt, att hithörande förhållanden snarast möjligt bliva föremål för vederbörande
myndigheters prövning och att de statsbidrag till anordnande och
drift av barnhem, som komma att föreslås, kunna börja utgå redan under
nästkommande budgetår. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag på
denna punkt.

Enligt kommitténs förslag skall utbyggnaden av barnhemsvården äga rum
under fem år, varför de av kommittén ifrågasatta stadganden, som avse
huvudmannaskapets organisatoriska sida, enligt övergångsbestämmelse till
lagen icke skola gälla förrän fem år efter lagens ikraftträdande. Det är självfallet,
att en övergångstid måste finnas, under vilken barnhemsvården
successivt utbygges till önskad omfattning. Däremot finner jag det icke vara
lämpligt att på förhand generellt fastställa en dylik övergångstid, gällande
för samtliga landstingsområden och städer, som icke deltaga i landsting.
Såsom kommitténs utredning visar, är barnliemsvårdens utveckling mycket
växlande i olika delar av landet. För vissa områden kan därför barnhemsvårdens
utbyggnad taga längre tid än för andra. Ä andra sidan syne.»
landstingens (städernas) skyldighet att svara för planens genomförande
böra inträda omedelbart vid de nu föreslagna lagändringarnas ikraftträ -

dande. Det riktiga torde vara, att i planen för barnhemsvården för varje
landstingsområde eller stad angives, i vilken takt utbyggandet av barnhemsvården
bör äga rum. Denna fråga kommer alltså under bedömande i samband
med prövningen av planerna. Någon uttrycklig bestämmelse i lagen
härom torde icke vara erforderlig. Den av kommittén föreslagna, här berörda
övergångsbestämmelsen synes av nu angivna skäl böra utgå. Det torde
emellertid böra förutsättas, att planerna i allmänhet skola vara genomförda
inom den av kommittén föreslagna tiden, fem år efter lagens ikraftträdande.

Härefter återstår frågan om särskilda föreskrifter böra utfärdas rörande
formerna för landstingens utövande av huvudmannaskapet över barnhemmen.
I yttrandena över kommitténs betänkande lia väsentligen två olma
förslag i sådan riktning framkommit, nämligen dels förslag örn införande
i landstingslagen av bestämmelse örn skyldighet för landstingets förvaltningsutskott
(ev. landstingets hälsovårds- och sjukvårdsberedning) att vid
handläggning av ärenden rörande barnhemsvården tillkalla särskilda sakkunniga
på barnavårdens område, oell dels förslag örn inrättande av en säiskild
styrelse för barnhemsvården med ordförande, utsedd av socialstyrelsen
eller länsstyrelsen, och med ledamöter till lika antal utsedda av landstinget
och länets barnavårdsförbund. Jag anser mig, i varje fall för närvarande,

icke böra tillstyrka någotdera av dessa förslag. I många fall torde sakkunskap
på barnavårdens område redan vara företrädd inom landstingets lörvaltningsutskolt.
När så icke är fallet, synes det ligga i förvaltningsutskottets
eget intresse alt anlita erforderlig sakkunskap, varför någon uttrycklig bestämmelse
om skyldighet att tillkalla särskilda sakkunniga knappast är av

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

nöden. Att tillskapa en särskild styrelse med representanter från olika håll
synes näppeligen böra nn föreskrivas. Sedan landstingets huvudmannaskap
för barnhemsvården bestått någon tid, torde man kunna med större
tillförlitlighet bedöma behovet av särskilda organisatoriska åtgärder av här
avsett slag.

E. Koncessionstvång och anmälningsplikt viel upprättande
av barnavårdsanstalter.

Kontroll vid upprättandet av barnhem.

Socialvårdskonimitléns förslag. Socialvårdskommittén framhåller till en
början i fråga om det allmännas kontroll vid upprättandet av barnhem,
vilka icke åtnjuta statsbidrag, att kommittén icke funnit anledning
föreslå någon principiell förändring av de för närvarande gällande
reglerna. Enligt dessa föreligger, såsom omtalats i den tidigare lämnade
redogörelsen (avd. A), koncessionstvång i fråga örn enskilda barnhem, medan
beträffande barnhem, som upprättas av landsting eller kommun, allenast
skall ske viss av offentlig myndighet verkställd prövning av de uppgjorda
planerna (41 § barnavårdslagen).

Kommittén föreslår dock sådan ändring av nämnda regler att koncession
skall meddelas och prövning av plan för barnhem verkställas icke av länsstyrelsen
utan av socialstyrelsen. Kommittén anför beträffande principerna
för meddelande av tillstånd till enskilda barnhem följande.

Tillstånd till upprättande av enskilda barnhem har hittills meddelats av
länsstyrelsen. Detta har varit en naturlig anordning med hänsyn till länsstyrelsens
allmänna ställning inom den samhälleliga barnavården. Frågan
kommer emellertid i ett annat läge, örn — såsom kommittén föreslår — en
central tillsynsmyndighet över samtliga barnavårdsanstalter inrättas samt
om statsbidrag skola kunna utgå till kostnaderna för anordnandet och driften
av barnhem, varvid socialstyrelsen i egenskap av högsta tillsynsmyndighet
skall självständigt pröva och avgöra ansökningar om driftbidrag samt
avgiva yttrande till Kungl. Majit över ansökningar om byggnadsbidrag.
Inom ramen för ett dylikt system finnes enligt kommitténs mening icke
längre utrymme för någon länsstyrelsens koncessionsprövning.

Man torde kunna utgå ifrån att flertalet innehavare av nu existerande och
framdeles upprättade barnhem önska begagna sig av möjligheten att erhålla
ekonomiskt stöd från det allmänna och äro villiga att i samband därmed
underkasta sig den offentliga prövning av hemmets lokaliteter, inredning

o. s. v., utan vilken ett bidrag från det allmänna icke gärna kan tänkas. Att
låta länsstyrelsen besluta om statsbidrag till barnhemmen inom länet är
enligt kommitténs mening uteslutet. Därest länsstyrelsens ställning som koncessionsbeviljande
myndighet bibehölles, men socialstyrelsen skulle bevilja
driftbidrag till barnhemmen, skulle i fråga örn flertalet barnhem, d. v. s. de

Kungl. Majus proposition nr 227.

statsunderstödda, verkställas en dubbelprövning, som näppeligen vore sakligt
motiverad; såvitt kommittén kan finna skulle nämligen prövningen omfatta
samma spörsmål och ske efter i huvudsak samma grunder. För vederbörande
huvudman torde det i flertalet fall vara av avgörande betydelse, att
barnhemmet godkännes för erhållande av statsbidrag; därest koncession i
visst fall beviljades av länsstyrelsen men statsbidrag vägrades, skulle förutsättningarna
för hemmets verksamhet kunna komma att ändras i så väsentlig
mån, att planerna på hemmets upprättande måste övergivas. Det arbete
och de kostnader, som huvudmannen nedlagt på sitt barnhemsprojekt, vore
i dessa fall mer eller mindre bortkastade. Alldeles oavsett dessa i anslutning
till statsbidragen inverkande omständigheter — vilka dock enligt kommitténs
mening äro av avgörande betydelse — vill kommittén såsom sin uppfattning
uttala, att den finner en central prövning av nya barnhemsprojekt
vara att föredraga framför nuvarande ordning. Redan nu inhämta länsstyrelserna
också i flertalet fall yttrande i dessa ärenden från statens inspektör
för fattigvård och barnavård. Kommittén åsyftar icke att få till stånd en
standardisering av barnhemmen, men det måste givetvis vara av värde, om
tillståndsprövningen samlas på en hand, varvid man bättre än nu kan tillgodogöra
sig erfarenheterna från skiftande typer barnhem landet runt. När
kommittén av åtskilliga andra skäl förordar, att socialstyrelsen skall bliva
central tillsynsmyndighet för barnavårdsanstalterna, ligger det också i
sakens natur, att denna myndighet bör hava ett avgörande inflytande på
den betydelsefulla frågan örn nyinrättade hems beskaffenhet.

Beträffande de synpunkter, som böra vara vägledande vid prövning av
tillstånd till inrättande av enskilt barnhem, stadgas i 41 § 2 mom. barnavårdslagen
enligt dess av kommittén föreslagna lydelse, att tillstånd ej må
beviljas med mindre socialstyrelsen finner, att hemmet med hänsyn till belägenhet,
utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn
kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, ävensom att med hänsyn
till hemmets ledning och personal samt ekonomiska förhållanden trygghet
finnes för dess ändamålsenliga skötsel. Kommittén anför härom:

Prövningen bör ej stanna vid sådana omständigheter, som sammanhänga
med själva lokaliteternas yttre och inre anordningar. Redan på detta stadium
bör man söka vinna klarhet i huruvida övriga förutsättningar för en
ändamålsenlig skötsel av hemmet äro för handen. Av de faktorer, som därvidlag
böra tagas i beaktande, bär kommittén ansett lämpligt, alt lagstiftningen
direkt angiver tre, nämligen barnhemmets ledning, dess personal
samt dess ekonomiska förhållanden. Om möjligt bör i ansökningen angivas,
vem som skall bliva föreståndarinna för hemmet samt hennes kvalifikationer.
Understundom är det väl icke alltid möjligt för sökanden att vid tidpunkten
för ansökningen uppgiva viss person såsom blivande föreståndarinna
för barnhemmet, men under alla förhållanden böra handlingarna i
ärendet utvisa, vilka anspråk sökanden kommer att ställa på den blivande
föreståndarinnans kvalifikationer. 1 fråga örn personalen i övrigt är det
givetvis icke nödvändigt, att en nominativ förteckning ställes till socialstyrelsens
förfogande, utan avsikten är i första hand, att styrelsen skall få en
inblick i huvudmannens beräkningar angående det erforderliga personalbehovet
samt de olika befattningshavarnas kompetens. Att socialstyrelsens
prövning jämväl bör omfatta de ekonomiska förutsättningarna för barn Iiihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 227. 0

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

hemmets verksamhet finner kommittén vara oundgängligen nödvändigt i
fråga om denna kategori hem, d. v. s. sådana som icke åtnjuta det allmännas
ekonomiska stöd. Vid sådan ansökan, som bär avses, bör således bifogas
icke blott en driftkalkyl för hemmet utan även uppgifter angående
huvudmannens ekonomiska förhållanden.

I detta sammanhang uppkommer frågan om den betydelse, de föreslagna
vårdavgifternas storlek bör hava vid prövningen av ansökningarna. I den
mån avgiften upptages till exceptionellt lågt belopp för dag och intagen,
synes tillstånd böra meddelas allenast under förutsättning, att erforderliga
garantier av annan natur finnas för verksamhetens ekonomisering, t. ex.
utfästelser om bidrag från annat håll. till disposition stående fonder o. s. v.
Även utan dylika tillskott torde hinder icke böra möta mot beviljande av
tillstånd i fall som här avses, om huvudmannen utgöres av förening eller
stiftelse med betryggande ekonomiska resurser; är fråga örn hem, drivet av
enskild person, böra givetvis särskilt stränga krav uppställas på vederbörandes
ekonomiska motståndskraft. Den omständigheten, att vederbörande
huvudman enligt socialstyrelsens bedömande synes böra bli berättigad till
statsbidrag, bör å andra sidan rimligen medföra en uppmjukning av ovan
angivna principer, detta även örn ansökan örn sådant bidrag ännu icke
ingivits.

Örn socialstyrelsen däremot finner, att vårdavgiften beräknas till högre
belopp per dag och vårdad än omständigheterna påkalla, torde tillstånd
utan hinder därav böra meddelas, därest differensen icke är mera avsevärd.
Den omständigheten att huvudmannen önskar uttaga vårdavgifter med avsevärt
högre belopp, än som finnes skäligt med hänsyn till hemmets standard,
storleken av dess utgifter o. s. v. bör å andra sidan mana till särskild försiktighet
vid tillstånds meddelande. 1 regel bör tillstånd i sådana fall icke
beviljas, med mindre huvudmannen förmås nedsätta avgiften till skäligt
belopp.

Med det förut anförda åsyftar kommittén icke, att socialstyrelsen skall
förknippa tillstånd till upprättande av barnhem med villkor angående storleken
av vårdavgifterna. En förändring av dessa under hemmets verksamhet
förutsättes således kunna äga rum utan föregående kommunikation
med socialstyrelsen. Frågan om avgifternas storlek är emellertid en av de
omständigheter, som böra beaktas vid styrelsens eller andra tillsynsorgans
inspektioner.

Vid prövning av ansökan örn tillstånd att upprätta barnhem, för vilket
statsbidrag icke utgår eller icke skall utgå, skall någon prövning av behovet
av barnhemmet i fråga icke äga rum. Av sakens natur torde följa, att ett
motsatt förhållande bör föreligga, när statsbidrag skall utgå till hemmet.

Ett annat spörsmål av betydelse i samband med socialstyrelsens prövning
av ansökan om tillstånd att driva barnhem är, i vad mån styrelsen skall
taga hänsyn till de riktlinjer med avseende å de olika barnavårdsanstalternas
funktioner, som av kommittén uppdragits i det föregående. Kommittén
har exempelvis uttalat, att kombinationen upptagningshem—spädbarnshem
ej bör för framtiden tillåtas vid inrättandet av nya barnavårdsanstalter.
att å mödrahemmen en rimlig proportion bör komma till stånd mellan de
ensamma späda barnen och mödrarna med späda barn, att kombinationen
barnhem för tillfällig vård—barnhem för stadigvarande vård enligt kommitténs
mening bör försvinna o. s. v. I den mån dessa och liknande uttalanden
vinna statsmakternas bifall, böra de enligt kommitténs mening utan tvekan
beaktas vid socialstyrelsens prövning.

Kungl. i\laj:ts proposition nr 227.

Vad angår barnhem, som upprättas av landsting eller kommun, innebär
kommitténs förslag (41 § 1 mom.) även den ändringen i förhållande till gällande
bestämmelser, att den plan, som skall underställas socialstyrelsen,
skall omfatta icke blott själva lokaliteterna utan jämväl verksamheten som
sådan. Kommittén anför härom.

Härmed avses icke någon detaljerad redogörelse för verksamheten, men
de uppgifter, som tillhandahållas, böra enligt kommitténs mening lämna
erforderligt stöd för bedömandet av framför allt ledningens kvalifikationer
och personalbehovet. Däremot spela de ekonomiska förutsättningarna för
driften icke samma roll som i fråga örn enskilda hem. Frågan om vårdavgiflernas
storlek torde exempelvis icke behöva prövas av socialstyrelsen, när
fråga är örn hem som upprättas av landsting och kommun. Eljest torde vid
prövningen av ifrågavarande planer böra tillämpas i huvudsak samma principer
i fråga om kombination av olika kategorier hem, angående platsantal
o. s. v., för vilka redogörelse lämnats vid behandlingen av frågan örn koncessionstvång
för enskilda barnhem.

Beträffande barnhem, som erhållit statsbidrag, föreslår kommittén
i 41 § 4 mom. barnavårdslagen ett stadgande av innehåll, att bestämmelserna
örn skyldighet att söka godkännande eller tillstånd ej skola äga
tillämpning, där enligt vad därom är särskilt stadgat statsbidrag beviljats
till anstaltens anordnande eller drift. Kommittén anser nämligen ingen rimlig
anledning finnas att för erhållande av statsbidrag uppställa villkoret, att
tillstånd eller godkännande redan erhållits, men framhåller tillika, att statsbidrag
icke bör beviljas ett hem, med mindre hemmet uppfyller minst
samma villkor som icke statsunderstödda hem.

Enligt 41 § 5 mom. barnavårdslagen i dess föreslagna lydelse skola bestämmelserna
örn skyldighet att söka godkännande eller tillstånd vid upprättande
av barnhem äga motsvarande tillämpning, där den, som driver
barnavårdsanstalt, vill flytta denna till annan lägenhet, utvidga anstalten
eller vidtaga större förändring beträffande densamma eller där ombyte av
innehavare skall ske. Att märka är att i olikhet med motsvarande bestämmelse
i gällande lag ifrågavarande stadgande avser även barnhem, som
drives av landsting eller kommun.

Yttrandena. I det övervägande antalet yttranden har vad socialvårdskommittén
i dessa delar föreslagit icke föranlett några anmärkningar. I
några yttranden, däribland dem sorn avgivits av länsstyrelserna i Stockholms,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Jämtlands län, barnavårdsförbunden
i Älvsborgs och Jämtlands län samt svenska landskommunernas förbund,
uttalas dock, att prövning av frågor örn inrättande av barnhem alltjämt
bör ske hos vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelsen i Stockholms län
anför härom följande:

Det kan måhända synas naturligt, att koncessionsprövningen — med hänsyn
till de stora statsbidrag, som förutsättas komma att utgå för anordnandet
och driften av barnhemmen — förlägges hos en central myndighet.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid, om icke länsstyrelserna, som besitta
en större person- och lokalkännedom än ett centralt ämbetsverk och som i
och för samråd på nära håll lia täll förfogande barnavårdskonsulent, barnavårdsombud
(efter förslagets genomförande barnavårdsassistent) och polismyndighet,
äro bättre lämpade än socialstyrelsen att pröva koncessionsansökningar
och meddela därav föranledda beslut. I allt fall synes det länsstyrelsen
ofrånkomligt, att föreskrift meddelas därom, att länsstyrelses yttrande
uti här ifrågavarande ärenden alltid skall inhämtas.

Kontroll vid upprättandet av barnavårdsanstalter i övrigt.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén föreslår, i 41 §
3 mom. barnavårdslagen, en bestämmelse av innehåll, att örn någon ämnar
upprätta barnavårdsanstalt för halvöppen vård, anmälan därom skall, innan
anstalten tages i bruk för sådant ändamål, göras hos såväl socialstyrelsen
som barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är belägen, samt att
dylik anmälan ock skall ske, innan barnkoloni första gången tages i bruk
för avsett ändamål. Bestämmelsen skall dock jämlikt 41 § 4 mom. i dess
föreslagna lydelse — liksom beträffande barnhemmen —- icke gälla, där
statsbidrag beviljats. Bestämmelserna i 41 § 5 mom. barnavårdslagen enligt
dess av kommittén föreslagna lydelse avses skola gälla även nu ifrågavarande
anstalter. Därvid tillägges att, när barnavårdsanstalt för halvöppen
vård eller barnkoloni skall flyttas till annan kommun, anmälan till barnavårdsnämnd
skall avse barnavårdsnämnden i den kommun, dit anstalten
flyttas.

I motiveringen till här förevarande bestämmelser anför kommittén.

Antalet anstalter för halvöppen vård är något större än antalet barnhem;
antalet barn som besöka dessa anstalter torde också vara mångdubbelt större
än antalet å barnhem intagna barn. Visserligen är det särskilt betydelsefullt,
att det allmänna får tillfälle att i förväg granska planerna för sådana
anstalter, som meddela sluten vård, men det kan icke anses tillfredsställande
att betydande grupper av barnavårdsanstalter, som ofta under långa tider,
ehuruväl icke dygnet om, i realiteten ersätta föräldrahemmet, skola få bedriva
sin verksamhet utan att barnavårdsmyndigheterna beredas tillfälle att
i förväg granska lokaliteter, bedöma personalens kvalifikationer o. s. v.
Bristfälligheter i fråga örn lokaliteternas anordnande och utrustning samt
personalens sammansättning, kapacitet och storlek, försummelser i fråga
örn hygieniska förhållanden, hälsokontroll o. s. v. kunna utöva minst lika
menlig inverkan på det klientel, vilket anlitar de halvöppna anstalterna, som
motsvarande brister utöva på de barn, som vistas å barnhem. Till följd av
den jämförelsevis snabba omsättningen å förstnämnda anstalter finnes givetvis
risk för att förekommande bristfälligheter kunna få en vid verkningskrets.
Enligt kommitténs mening är det till förebyggande härav icke till
fyllest att verksamheten ställes under en fortlöpande inspektion och kontroll.
Erfarenheterna från barnhemmens verksamhet under tiden före år 1931
torde bestyrka riktigheten av denna uppfattning. Även vid ett väl utbyggt
kontrollsystem kan det icke förhindras, att en barnavårdsanstalt, som måst
upphöra å viss ort genom ingripande från kontrollorgan, förflyttas till annan

Kungl. Majlis proposition nr 227.

ort och där fortsätter med sin verksamhet till dess nytt ingripande hinner
ske. Uppenbarligen bli möjligheterna att motverka missförhållanden i samband
med barns omhändertagande för halvöppen vård större, om uppkomsten
av mindervärdiga anstalter överhuvud förhindras genom att barnavårdsorganen
beredas möjlighet att bilda sig en uppfattning örn den planerade
verksamheten innan denna begynner.

Vad nu sagts har tillämpning även med avseende å barnkolonier. Denna
verksamhet har under senare år väsentligen utvidgats, men de olika institutionernas
standard är synnerligen varierande; i vissa fall äro förhållandena
utan tvivel sådana, att risk för barnens hälsa föreligger. Det är därför enligt
kommitténs mening nödvändigt, att organen för den offentliga barnavården
sättas i tillfälle att på ett tidigt stadium pröva jämväl planerna på
inrättandet av nya barnkolonier.

Det är visserligen sant, att en prövning av barnavårdsanstalters för halvöppen
barnavård samt barnkoloniers lämplighet sker i samband med beviljande
av statsbidrag till deras verksamhet, men kommittén finner icke detta
vara till fyllest. Det är av vikt att planerna för alla barnavårdsanstalter
underkastas offentlig kontroll; en motsatt anordning skulle innebära att just
sådana anstalter, vilka i avsaknad av statligt stöd kunde befaras lämna de
sämsta vårdmöjligheterna, finge obehindrat etableras och måhända hinna
att utsätta ett stort antal barn för risker till hälsan innan deras verksamhet
komme till myndigheternas kännedom och ingripande kunde ske.

Kommittén framhåller i anslutning härtill, att införandet av någon form
av koncessionssystem i egentlig mening för dessa barnavårdsanstalter icke
från något håll syntes ha ifrågasatts vid de överväganden angående deras
verksamhet, som under senare år skett i samband med statsbidragsfrågorna,
varefter kommittén fortsätter:

Här liksom eljest när fråga är om anordnandet av koncessionstvång på
olika områden av samhällslivet, måste givetvis en avvägning ske mellan å
ena sidan angelägenhetsgraden av en offentlig förhandsprövning utav den
avsedda verksamheten, icke minst såvitt angår utövarens personliga förutsättningar,
samt å andra sidan de för verksamheten i stort menliga följder,
som kunna befaras uppkomma genom införandet av ett tvångsmoment av
ifrågavarande natur; i sistnämnda hänseende måste hänsyn naturligen tagas
bl. a. lili den risk, som kan inträda, för att det enskilda initiativet hämmas,
att de frivilliga krafterna minska sin aktivitet, och att en byråkratisering
och alltför långt driven standardisering av verksamheten skor, ävensom till
eventuella olägenheter av praktisk och administrativ natur. Vid denna avvägning
har kommittén för sin del stannat vid att icke förorda ett koncessionssystem
för ifrågavarande anstalter.

Enligt kommitténs mening bör erforderlig förhandskontroll kunna anordnas
under enklare former, nämligen genom införandet av anmälningsplikt
för dem, som ämna upprätta bamavårdsanstalt för halvöppen barnavård
eller barnkoloni samt genom anordnandet av viss granskning i anslutning
härtill. Sådan anmälan hör enligt kommitténs mening, innan verksamheten
tagit sin början, ske hos såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden i den
ort, där vederbörande bamavårdsanstalt är eller kommer att vara belägen.
Vid anmälan bör lögås uppgift örn anstaltens belägenhet, ändamål, ägare,
föreståndare, personal, ansvarig läkare samt antalet platser. Formulär lill
sådan anmälan torde böra utarbetas av socialstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Den hos socialstyrelsen verkställda anmälan har närmast till syfte att
lämna möjlighet för styrelsen att följa utvecklingen av anstaltsväsendet i
denna del; den egentliga granskningen av planerna för den tilltänkta verksamheten
bör enligt kommitténs mening verkställas av barnavårdsnämnden
i samråd med vederbörande tjänsteläkare. Därest barnavårdsnämnden icke
finner anledning till erinran mot den planerade institutionen, skall dennas
ägare givetvis erhålla besked härom; i motsatt fall bör nämnden söka genom
föreställningar eller på annat lämpligt sätt få de förändringar vidtagna, som
anses erforderliga eller önskvärda. Det torde dock icke böra anförtros åt
nämnden att, där dess föreställningar icke leda till resultat, meddela förbud
mot anstaltens öppnande, eller, om verksamheten redan tagit sin början, att
besluta örn dess stängande. En så långt gående åtgärd bör enligt kommitténs
mening vidtagas av överordnad myndighet, och kommittén föreslår därför,
att nämnden, där den trots gjorda föreställningar finner, att förhållandena
vid den tillämnade institutionen äro eller kunna antagas bliva sådana, att
barn icke kunna antagas erhålla tillfredsställande vård och uppfostran därstädes,
ofördröjligen skall göra anmälan härom hos socialstyrelsen. Denna
myndighet skall i sista hand kunna meddela förbud mot barns mottagande
å anstalten.

Kommittén föreslår, att bestämmelse i sistnämnda avseenden meddelas i
en föreslagen ny paragraf av barnavårdslagen, benämnd 42 a §.

Kommittén anser lämpligt, att anmälningsskyldighet föreskrives för samtliga
vid lagstiftningens ikraftträdande förefintliga barnavårdsanstalter för
halvöppen vård och barnkolonier, och föreslår därför en övergångsbestämmelse
av innehåll, att anmälan örn barnavårdsanstalt av någon av dessa
kategorier, som upprättats före lagens ikraftträdande, skall inom sex månader
från nämnda tidpunkt ingivas till såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden
i den kommun, där anstalten är belägen.

Yttrandena. Beträffande barnavårdsanstalter för halvöppen vård anför
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att då det vore önskvärt, att dylika
anstalter, vilka ofta till sin natur stöde barnhemmen mycket nära, redan
från början erhölle en — bl. a. med hänsyn till brandsäkerheten — lämplig
planläggning, det vore angeläget, att även beträffande dem infördes koncessionstvång.
Det kunde annars vara att befara att anstalter, vilka ej sökte
statsbidrag eller sökte statsbidrag först sedan anstalten uppförts, nödgades
vidtaga kostbara omändringar för att tillfredsställande kunna fylla de krav,
som ur olika synpunkter måste ställas på dylika anstalter. Även barnavårdsdirektören
i Stockholm ifrågasätter om icke beträffande dessa anstalter liksom
i fråga örn barnhem horde fordras tillstånd eller godkännande.

DePchefennts~ Upprättande av bamhe m bör icke få äga rum utan kontroll från statlig
myndighets sida. Detta bör även gälla barnhem, som skall drivas avlandsting
eller kommun. Sådan kontroll finnes redan nu; den utövas av
länsstyrelserna, vilka granska planer över de barnhem, sorn upprättas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 87

kommuner eller landsting, och meddela tillstånd till inrättande av andra
barnhem.

Kommitténs förslag innebär, att kontrollen vid upprättande av barnhem
skall centraliseras och överflyttas till socialstyrelsen. De bestämmelser
härom, som äro avsedda att inflyta i barnavårdslagen, skola dock enligt
kommitténs förslag icke avse de fall, då statsbidrag beviljats till barnhemmets
anordnande eller drift. Kontrollen avses då skola äga rum i samband
med prövning örn ansökning om statsbidrag. Den skulle i dessa fall komma
att handhavas av Kungl. Maj:t, då fråga är örn statsbidrag till anordnande
av barnhem, och eljest av socialstyrelsen. Skälet till denna utformning av
bestämmelserna är, att man velat undvika dubbelprövning av hithörande
ärenden.

Enligt min åsikt är det emellertid önskvärt, att barnavårdslagens bestämmelser
örn ifrågavarande kontroll erhålla generell giltighet. Med de regler
om statsbidrag till barnhem, som kommittén föreslagit och som kunna av
mig i huvudsak godtagas, måste det antagas, att statsbidrag kommer att
utgå till flertalet av de barnhem, som hädanefter komma att upprättas. Det
synes knappast vara tillfredsställande, att barnavårdslagens bestämmelser
örn vad som skall iakttagas vid prövning av fråga om upprättande av nytt
barnhem formellt skola gälla allenast de måhända ganska fåtaliga fall, då
ansökan örn statsbidrag icke göres.

Självfallet är emellertid, att dubbelprövning bör i möjligaste mån undvikas.
Fördenskull bör prövning av fråga om upprättande av barnhem verkställas
i samma ordning, som gäller för beviljande av statsbidrag. Med hänsyn
härtill synas barnavårdslagens bestämmelser i förevarande hänseende
böra innebära, att prövning av fråga örn upprättande av barnhem skall
handhavas av Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Majit så bestämmer, av socialstyrelsen.
I administrativ ordning torde i anslutning härtill böra föreskrivas,
att prövningen bör handhavas av socialstyrelsen, dock att i det fall, att
statsbidrag till barnhemmets anordnande begäres, frågan skall underställas
Kungl. Majits prövning.

I vissa yttranden har påyrkats, att prövningen av frågor örn upprättande
av barnhem alltjämt bör åvila vederbörande länsstyrelse. Av vad nyss anförts
framgår, att jag anser prövningen böra äga rum centralt. För att även
lokala synpunkter skola få tillfälle att göra sig gällande, bör dock regelmässigt
länsstyrelsens yttrande infordras före avgörandet av ärende av detta
slag. Uttrycklig lagbestämmelse härom synes dock icke vara erforderlig.

Liksom kommittén anser jag, att i samtliga hithörande ärenden granskning
bör ske icke blott av lokalernas och anordningarnas lämplighet utan
även av planläggningen av verksamheten och förutsättningarna för densamma,
bl. a. kompetenskraven på personalen. Vad kommittén i övrigt anfört
beträffande innebörden av prövningen föranleder icke heller någon
erinran från min sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Den kontroll, varom här är fråga, bör icke inskränka sig till upprättandet
av barnhem utan bör omfatta även de fall, då redan upprättade barnhem
förflyttas, utvidgas eller mera väsentligt förändras eller ock överlåtas. Vad
nu senast sagts synes i motsats till vad nu gäller böra ha avseende även å
barnhem, som drivas av kommun eller landsting.

Vidkommande därefter barnkolonier och anstalter för halvöppen
barnavård synes det mig välmotiverat att, såsom kommittén
föreslagit, stadga skyldighet att göra anmälan om dylika anstalter till socialstyrelsen
och barnavårdsnämnden. Att bär införa koncessionstvång synes
knappast vara av behovet påkallat, ej heller att utsträcka anmälningsplikten
till att omfatta jämväl anmälan till länsstyrelsen. Anmälningsplikten bör
gälla generellt, varvid märkes att ansökan om statsbidrag givetvis kan innefatta
även anmälan örn anstalten.

Anmälningsplikten bör jämväl avse barnkoloni eller anstalt för halvöppen
barnavård, som trätt i verksamhet före den dag, då den nya lagstiftningen
träder i kraft. Särskild övergångsbestämmelse härom bör, såsom kommittén
föreslagit, givas.

F. Särskilda föreskrifter rörande intagning i barnhem
och vistelsetiden vid sådana hem.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén framhåller som en
brist i nuvarande förhållanden, att någon legalt reglerad samverkan mellan
barnavårdsanstalter av likartade kategorier för ett rationellt tillvaratagande
av tillgängliga platser icke funnes. På sina håll hade dock på den slutna
barnavårdens område genom barnavårdsombudens medverkan kommit till
stånd en slags clearingverksamhet så hilvida att ombuden genom erhållandet
från barnhemmen av uppgifter angående beläggningen vore i stånd att
överblicka platstillgången vid varje tidpunkt inom respektive län samt
kunna gå barnavårdsnämnder och andra tillhanda med upplysningar härutinnan.
Kommittén funne det önskvärt, att ett dylikt system utbyggdes,
d. v. s. att intagningarna på dessa hem såvitt möjligt skedde under viss medverkan
av en för upptagningsområdet gemensam myndighet. Vidare funne
kommittén skäl föreligga att förorda vissa regler i syfte att i den utsträckning,
som vore möjlig, frångå differentieringssynpunkterna vid intagningarna
i hemmen, så att å respektive barnhem allenast intoges barn, som
tillhörde anstaltens rätta klientel.

Beträffande proceduren för intagning å barnhem uttalar
kommittén beträffande barnhem för varaktig vård den uppfattningen, att
vården på dylikt barnhem måste kringgärdas med vissa restriktioner och
att därför prövning av offentlig myndighet borde in casu verkställas, innan
barn finge intagas å sådant barnhem. Kommittén — vilken, såsom i det föl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

jande kommer att närmare beröras, föreslår inrättande vid länsstyrelserna
(dock icke vid Överståthållarämbetet) av särskilda tjänster, barnavårdsassistenttjänster,
med uppgift bl. a. att öva tillsyn över barnavårdsanstalterna
— anser med barnavårdsassistenternas ställning mest förenligt, att nu
nämnda prövning verkställes av dem.

Med anledning härav föreslår kommittén, att i 41 a § 1 mom. införes bestämmelse
örn att intagning i barnhem för varaktig vård ej må ske, med
mindre barnavårdsassistenten godkänner åtgärden. För barnhem i Stockholm
skall enligt 41 a § 3 mom. i kommitténs förslag dylikt godkännande
lämnas av socialstyrelsens barnavårdsinspektris. Besvär över nu nämnda
befattningshavares beslut i hithörande frågor må enligt 81 § 1 mom. barnavårdslagen
enligt dess föreslagna lydelse anföras hos länsstyrelsen.

Beträffande andra barnhem framhåller kommittén, att det redan av praktiska
skäl vore uteslutet att förorda motsvarande anordning, och anför
vidare:

Kommittén anser det emellertid vara av värde, örn ett samråd i möjligaste
mån kunde äga rum mellan barnhemmets styrelse eller föreståndarna eller
barnavårdsnämnd, som omhändertagit barnet, å ena, samt barnavårdsassistenten,
å andra sidan. Detta samråd skall avse frågan, huruvida barnet
lämpligen bör intagas i barnhem och i så fall i vilken kategori hem. Kravet
på sådant samråd kan dock icke sträckas alltför långt. Över huvud taget
skulle en obligatorisk föreskrift i detta hänseende innebära en inskränkning

1 ledningarnas för barnhemmen och barnavårdsnämndernas fria bedömande,
vilken knappast kunde vara påkallad. Kommitténs förslag i denna del bär
därför karaktären av en allmän rekommendation, vilken är begränsad till
sådana barnhem, där en kommunikation med barnavårdsassistenten redan
ur ovannämnda clearingsynpunkter är önskvärd. I 41 a § stadgas således,
att medgivande till intagning av visst barn i barnhem skall lämnas av hemmets
styrelse eller av styrelsen därtill förordnad person. Där styrelse ej finnes,
skall vad nu sagts gälla hemmets ägare. Innan barn intages i barnhem,
vars vårdplatser helt eller till huvudsaklig del äro avsedda för landstingsområdes
gemensamma behov, bör samråd hava ägt rum med barnavårdsassistenten.

Beträffande tiden för vistelse i barnavårdsanstalter av
olika kategorier saknas enligt kommittén anledning att införa någon form
av rättslig reglering utom såvitt angår barnhemmen. Kommittén har .särskilt
upptagit denna fråga beträffande upptagningshcmmen och säger sig efter
ingående prövning av frågan ha kommit till den uppfattningen, att vistelsetiden
i regel ej bör överstiga ett år. Enligt kommitténs förmenande är det
av så stor social betydelse, alt icke vårdtiderna på upplagningshemmen obehörigen
utsträckas, att befogenhet måste tilläggas det allmänna att öva ett
direkt inflytande på vårdtidens längd. Detsamma gäller enligt kommittén
övriga barnhem. Kommittén föreslår därför, alt i barnavårdslagen (41 a §

2 mom.) intages ett stadgande av innebörd, att barn ej må vårdas å barnhem
under en längre sammanlagd tidrymd än tolv månader, med mindre

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

barnavårdsassistenten lämnar medgivande därtill. Sådant medgivande skall
i allmänhet givas för högst ett år åt gången.

Beträffande vistelsetiden å barnhem för varaktig värd anför kommittén:

Tiden för vistelsen å ett barnhem för varaktig vård blir givetvis regelmässigt
längre än vistelsen å ett upptagningshem. Att i lag eller författning
angiva några maximitider låter sig icke göra. Att helt lägga vårdtidens längd
utanför samhällets kontroll anser kommittén emellertid icke tillrådligt. Den
omständigheten att barnavårdsassistenten en gång lämnat sitt medgivande
till barnets intagning å visst hem av denna kategori bör icke få innebära, att
barnet under alla förhållanden skall vistas där under hela sin uppväxttid.
Under vistelsen å hemmet kunna förhållandena givetvis mången gång ändras
så, att det med hänsyn till barnets bästa finnes lämpligt, att vården avbrytes
och utbytes mot annan behandlingsform, t. ex. utackordering i fosterhem,
eller att barnet återvänder till föräldrahemmet. Omständigheterna medgiva
näppeligen en anordning, enligt vilken assistentens medgivande till intagningen
skulle lämnas för viss tid åt gången och avse olika tidrymder i de
skilda fallen. Det synes därför lämpligt, att en omprövning av frågan om
barnets vistelse å barnhemmet sker med vissa mellanrum. Örn dessa komma
alltför tätt, skulle skapas en labilitet som försvårade hemmens arbete och
äventyrade denna vårdforms framgång. Första gången omprövningen skall
företagas synes böra vara före utgången av det första året av vistelsen; därefter
torde det räcka med en omprövning vartannat år.

Särskilda bestämmelser angående förfarandet vid utskrivning från barnavårdsanstalt
i de fall, där vården skall upphöra i samförstånd mellan alla
berörda parter, finner kommittén icke erforderliga.

Kommittén uttalar slutligen, att örn vederbörande anstaltsstyrelse fattade
beslut om intagning i barnhem av visst barn mot assistentens tillrådan eller
örn visst barn vårdades å barnhem under längre tid än ett år utan assistentens
medgivande, ägde assistenten hos länsstyrelsen påkalla tillämpning av
81 § 2 mom. barnavårdslagen. Kommittén hade icke ansett sig kunna förorda
införandet av en rätt för assistenten att besluta örn barns skiljande från
barnavårdsanstalt. Att införa straffpåföljd för den, som underlåtit att inhämta
assistentens medgivande för barns vård å barnhem i de fall, där detta
vore föreskrivet, hade icke synts kommittén påkallat.

I sitt förut omförmälda särskilda yttrande uttalar fröken Bentzel beträfiande
spädbarnshemmen, att det varit önskvärt, att kommittén begränsat
användningen av dessa hem genom införandet av samma bestämmelse, som
föresloges gälla vid intagning av barn på barnhem för varaktig vård, d. v. s.
att medgivande av barnavårdsassistent skulle erfordras för barnets intagning.
Enligt fröken Bentzel uppfattning innebure vidare anlitandet av
spädbarnskrubbor så allvarliga påfrestningar för mor och barn, att barnavårdsorganen
borde ha möjlighet att utöva viss kontroll vid barns intagning
å dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Yttrandena. Mot kommitténs förslag i nu förevarande delar ha i flera
yttranden invändningar framställts.

Svenska stadsförbundet framhåller, alt kommittén vid utformandet av
statskontrollen över barnavårdsanstalterna kommit med föreskrifter, sorn
på en gång skulle göra administrationen besvärlig och tillika inkräkta på
kommunernas självstyrelse. Det förutsattes i vissa avseenden ett ideligt tillståndsgivande,
som skulle i högsta grad försvåra arbetet och väl åtminstone
i vissa fall borde kunna ersättas med tvång till anmälan örn vissa åtgärder.
Barnavårdskonsulenter och -assistenter skulle få avgörandet i en mängd fall,
ehuru barnavårdsnämnderna enligt 2 § i lagförslaget skulle övervaka verksamheten
och således ha ansvaret. Förbundet fortsätter:

Vad här föreslås är ett nytt bevis på de tendenser i fråga örn bl. a. socialvårdens
avhängighet av statsmakternas övervakande verksamhet, som på
kommunalt håll länge väckt bekymmer. Hos socialstyrelsen och länsstyrelserna
vill man samla översynen över de kommunala organen. Men det gäller
därvid icke enbart nödig kontroll. Fortsättes utvecklingen efter denna linje,
kommer resultatet att bli en starkt byråkratisk handläggning av ärendena
med mycken omgång och mycken skriftväxling. Men därutöver spåras också
titt och tätt ansatser till en uniformitet, som icke kan vara till gagn för den
verksamhet det gäller att övervaka. Framför allt kan det befaras, att intresset
ute hos de lokala organen slappas. Icke minst barnavården inom
kommunerna måste dock bygga just på intresserade personers insatser. Rättar
man till ett eller annat misstag genom kontrollapparaten, är därmed icke
så mycket vunnet, örn denna konstrueras så, att den kopplar från det personliga
intresset. Det är fara värt, att så sker, örn det föreliggande förslaget
i fråga örn socialstyrelsens ställning som övervakande organ lagfästes.

Det är visserligen notoriskt, att svåra missförhållanden iakttagits beträffande
anstaltsvård för barn. Det förefaller dock som örn fordringarna på
kontrollen borde kunna göras mindre stränga, när det gäller av kommunerna
själva drivna anstalter. Ett samarbete stat och kommun emellan i
fråga om barnavårdsanstalterna borde få antagas bygga på en sådan tillit
till de kommunala organen, att kontrollen icke behövde gentemot dessa
göras lika minutiös, som när det gäller enskilda, sorn ur förvärvssynpunkt
ägna sig åt anstaltsvård på området. Vissa tillitssynpunkter borde kanske
icke heber vara främmande för statsmakterna, när det gäller de kommunala
organens uppsikt över de olika slagen av icke kommunala anstalter.

Barnavårdsnämnden i Malmö och skånska barnavårdsförbundet uttala,
alt genomförandet av förevarande bestämmelser skulle komma att tynga
hela arbetet utan att några verkliga fördelar skulle vinnas. Dessa spörsmål
skulle lättast lösas genom ett personligt samarbete mellan anstaltsstyrelsen
och den barnavårdsnämnd, som begärde intagning, låt vara att hela förfarandet
legislativt borde normeras. Hur i alla brådskande fall skulle förfaras,
när barnavårdsassistenten icke stöde alt anträffa under resor o. dyl.,
vore icke uppmärksammat, liksom icke heller i tillräcklig grad, ali barnavårdsassistenten
dock i regel icke kunde förskaffa sig annan kännedom örn
det speciella fallet än den som grundades å skriftliga eller eventuellt muni -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

liga uppgifter från de i ärendet närmast intresserade båda parterna. Nackdelarna
framstode ännu tydligare, när det gällde större samhällen, där det
fordrades intagning å barnhem i genomsnitt kanske flera gånger om dagen.

Västmanlands läns fattigvårds- och barnavårds förbund och barnavårdsnämnden
i Västerås anföra, att både barnavårdsnämnden och ledningen av
barnhemmen vore i besittning av sådan erfarenhet och insikt, att såväl intagning
som utskrivning kunde ske på ett betryggande sätt utan att beträda
den föreslagna vägen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser bestämmelsen om medgivande till
intagning böra ändras därhän, att barnavårdsnämnder och styrelsen allenast
ålades skyldighet att hos assistenten ofördröjligen göra anmälan om intagning.

Stockholms stad framhåller angelägenheten av att stadens rätt att själv
bestämma örn intagning å barnhem lämnades orubbad. Barnavärdsdirektören
i Stockholm framhåller, att det ville synas, som örn det statliga förmynderskapet
och den statliga byråkratiens under senare tider starkt ökade
tillväxt på bekostnad av kommunernas självbestämmanderätt har tagit sig
uttryck, som vida överginge vad som kunde anses rimligt. Naturligtvis vore
det klart, att när staten skulle lämna stora bidrag till barnhemmen, den
också måste förbehålla sig rätt att kontrollera, hur verksamheten sköttes
och medlen användes. Men örn denna statskontroll i realiteten skulle övertaga
det kommunala organets prövning och bestämmanderätt, då hade den
kommunala självstyrelsen i själva verket upphört. Det syntes därför uppenbart,
att de i denna paragraf föreslagna restriktionerna, i varje fall icke beträffande
storstäderna, borde få gälla i fråga om de av dessa städers barnavårdsnämnder
omhändertagna barnen. Däremot borde det ej få ske utan
varje kontroll från samhällets sida, om en enskild person önskade få sitt
barn antaget i ett enskilt barnhem, t. ex. ett spädbarnshem.

Svenska fattigvårds- och barnaoårdsförbundet framhåller, att då de större
städerna i sin tjänst torde ha personer, som vore väl kompetenta att kunna
bedöma lämpligheten i fråga om barns intagande å barnhem och längden
av deras vistelse där, dessa städer borde för sina egna barnhem kunna erhålla
befrielse från tillämpningen av de härom givna bestämmelserna.

Även i flera andra yttranden avstyrkes kommitténs förevarande förslag
helt eller delvis.

I vissa andra yttranden har man däremot gått längre i förevarande hänseende
än vad kommittén föreslagit. Gävleborgs läns barnavårdsförbund
anser sålunda 41 a § 1 mom. böra erhålla sådan lydelse, att större inflytande
bereddes barnavårdsassistenterna, då det gällde att avgöra barns placering.
Barnavårdsnämnden i Örebro anser, att intagning i barnhem borde
ske genom en gemensam central, förslagsvis barnavårdsassistenten, och att
barnhemsstyrelsen borde handlägga endast organisatoriska och ekonomiska
frågor. Västernorrlands läns barnavårdsförbund, med vilket länsstyrelsen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

fänet instämmer, anser samråd med harna vårdsassistenten böra äga rum
jämväl vid utskrivning från barnhem, vars vårdplatser helt eller till huvudsaklig
del äro avsedda för landstingsområdes gemensamma behov. Västerbottens
läns barnavårdsförbund anser, att barnavårdsassistentens medgivande
borde fordras vid intagning i spädbarnshem och att utskrivning från
upptagningshem borde ske i samråd med assistenten, då utskrivningen icke
kunde bedömas ur barnhemmets synpunkt utan borde föregås av en allsidig
prövning, som förutsatte kännedom om barnet men också om dess hemförhållanden
och förefintliga placeringsmöjligheter. Länsstyrelsen i Västerbottens
lån, som anför liknande synpunkter, anser, att vid intagning å hem,
som vore avsett för helt upptagningsområde, samråd med barnavårdsassistenten
borde vara obligatoriskt. Kravet på barnavårdsassistentens medgivande
till intagning å spädbarnshem framföres även av direktionen över
allmänna barnhuset och länsstyrelsen i örebro län, vilka ansluta sig till
fröken Bentzels uttalande, länsstyrelsen i Jönköpings län, Jönköpings läns
barnavårdsförbund och Gotlands läns barnavårdsförbund.

Kommittén föreslår, att bestämmanderätten i fråga örn intagning i barn-De^™^nts‘
hem i allmänhet skall tillkomma det särskilda barnhemmets ledning, varvid
dock, om hemmet helt eller till huvudsaklig del är avsett för landstingsområdes
gemensamma behov, samråd bör ha ägt rum med den av kommittén
föreslagna särskilda befattningshavaren vid länsstyrelsen, barnavårdsassistenten.
För intagning i barnhem för varaktig vård skall dock erfordras
barnavårdsassistentens godkännande av åtgärden. Därjämte föreslår kommittén,
att medgivande av barnavårdsassistenten skall erfordras jämväl för
att barn skall få åtnjuta vård i barnhem under längre sammanlagd tid än
12 månader.

Mot principen, att barnhemmets ledning i allmänhet skall äga bestämmanderätt
i fråga om barns intagning i hemmet, synes intet vara att erinra.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas om särskild lagbestämmelse härom verkligen
är erforderlig. Såsom bakgrund lill den omedelbart därpå följande
bestämmelsen örn samråd synes den dock böra godtagas.

I det följande kommer alt förordas, att i varje län skall finnas en särskild
befattningshavare, benämnd barnavårdsassistent, med vissa uppgifter inom
barnavårdens område, bl. a. i fråga om tillsynen över barnavårdsanstalterna.
Kommitténs förslag att före intagning i barnhem, som är avsett för landstingsområdes
gemensamma behov, samråd med barnavårdsassistenten normalt
skall äga rum, synes mig ändamålsenligt och tillstyrkes därför. I
brådskande fall måste emellertid intagning kunna ske utan sådant samråd.

Såsom i vissa yttranden framhållits, torde däremot de föreslagna bestämmelserna
örn att barnavårdsassistentens medgivande skulle erfordras för
intagning i barnhem för varaktig vård liksom även för vistelse i barnhem
under längre sammanlagd tidrymd än 12 månader föra något för långt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Ändamålet med dessa föreskrifter är tydligen främst att få kontroll över
att barn icke vistas i barnhem under längre tid än som med hänsyn till omständigheterna
finnes erforderligt. Det förefaller emellertid som örn en smidigare
form för uppnåendet av detta syfte skulle erhållas om man, i stället
för skyldighet att söka tillstånd i angivna fall, föreskreve anmälningsplikt
till barnavårdsassistenten, som efter granskning av anmälningarna skulle
äga vidtaga behövliga åtgärder. Jag förordar därför att anmälningsplikt
föreskrives beträffande intagning av barn å barnhem för varaktig vård,
varvid undantag dock göres för det fall, att före intagningen samråd ägt
rum med barnavårdsassistenten och denne tillstyrkt intagning. För samtliga
barnhem bör vidare stadgas en periodvis — förslagsvis varje halvår —
återkommande anmälningsplikt beträffande de barn, som vistats å barnhem
i över ett år. Anmälningarna, som lämpligen skola göras skriftligen, böra
innehålla sådana uppgifter, att därigenom de särskilda barnens behov av
fortsatt vård å det barnhem, varom fråga är, kan bedömas.

Däremot torde icke — såsom från vissa håll ifrågasatts — behov av särskilda
kontrollåtgärder beträffande intagning av barn å spädbarnshem vara
för handen. Visserligen är det i allmänhet ett önskemål, att spädbarnen
under amningstiden vistas hos modern, men det synes icke vara lämpligt
att söka befordra uppfyllandet av detta önskemål genom att omgärda intagningen
å spädbarnshem med särskilda föreskrifter.

Den anmälningsplikt, som nu berörts, måste självfallet kompletteras med
befogenhet för den övervakande myndigheten, lämpligen länsstyrelsen, att,
vare sig anmälan skett eller ej, ingripa, när behov föreligger. För undvikande
av tvekan på denna punkt, bör i 41 a § intagas uttrycklig bestämmelse
om länsstyrelsens befogenhet i förevarande avseende. Befogenheten
bör innefatta rätt att föreskriva, att visst å barnhem intaget barn icke vidare
får vårdas därstädes.

G. Tillsynen över barnavårdsanstalterna. Åtgärder mot
missförhållanden vid dessa.

Sociaivårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén framhåller till en
början, att tillsynen över barnavårdsanstalterna självfallet i första hand
borde betraktas som ett led i det allmännas tillsyn över barnavården över
huvud taget, samt fortsätter:

Kommittén är dock icke beredd att nu framlägga definitivt förslag angående
tillsynsverksamheten i dess helhet, vilket måste vara beroende av
icke blott de förändringar, som finnas påkallade i fråga om barnavårdslagstiftningen
i övrigt utan även lösningen av motsvarande organisatoriska
spörsmål på andra områden av socialvården. Då kommittén emellertid ansett
det angeläget att frågan om en revision av lagstiftningen angående
barnavårdsanstalter blir underställd statsmakternas prövning så snart som

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

möjligt, har kommittén ansett lämpligt att utbryta spörsmålet om den
offentliga tillsynen över dessa anstalter ur det större sammanhanget och
föreslå en lösning, som av förhållandenas natur i vissa hänseenden har en
provisorisk karaktär. Detta har dock kunnat ske utan alt försvåra en framtida
reform av tillsynsverksamheten på hela barnavårdens område; i vissa
delar innebär kommitténs förslag, att man redan nu såvitt angår barnavårdsanstalterna
genomför en ordning, som enligt kommitténs mening framdeles
bör gälla med avseende å barnavården i dess helhet; i andra avseenden
skola föreslagna åtgärder gälla under en övergångstid för att därefter avlösas
av mera definitiva anordningar.

Kommittén framhåller vidare, att enligt dess uppfattning en offentlig tillsyn
av och kontroll över barnavårdsanstalter av alla kategorier borde finnas,
oavsett om anstalterna utgjordes av barnhem eller icke, oavsett om statsbidrag
till anstalterna utginge eller ej och oavsett örn de i anstalterna intagna
barnen vöre att anse såsom fosterbarn eller ej.

Beträffande den centrala tillsynen över bärna vårdsanstalterna
erinrar kommittén till en början örn att enligt kommitténs
förslag socialstyrelsen skulle lämna tillstånd till upprättande av barnhem
respektive godkänna plan för sådant hem och att en dylik reform vore en
oundgänglig konsekvens av socialstyrelsens befattning med de föreslagna
statsbidragen. Kommittén fortsätter härefter.

Konsekvenserna härav måste emellertid sträcka sig längre. Det torde ligga
i sakens natur, att den myndighet, vars kompetens det tillhör att medgiva
eller godkänna upprättandet av barnhem, också måste äga rättighet vidtaga
åtgärder för att beivra missförhållanden under barnhemmens drift och i
sista hand äga befogenhet stänga ett barnhem. Även om dylik befogenhet ej
uttryckligen tillerkändes socialstyrelsen, skulle styrelsen likväl tack vare sin
befattning med barnhemmens driftbidrag i realiteten komma att innehava
sådan befogenhet beträffande den stora, förmodligen största delen av barnhemmen,
nämligen sådana med statsbidrag till driften. Kommittén anser det
emellertid ur alla synpunkter riktigare, att denna faktiska befogenhet uttryckligen
lagfästes, eller, med andra ord, att socialstyrelsen erhåller rätt och
skyldighet att följa barnhemmens verksamhet samt att vid behov vidtaga
åtgärder för avhjälpande av missförhållanden, kulminerande i beslut örn
stängning av barnhemmet.

I och för sig utesluter en dylik befogenhet för socialstyrelsen icke, att motsvarande
befogenhet fortfarande skulle kunna tillkomma länsstyrelsen i
egenskap av uppsiktsmyndighet för länets barnavård. Kommittén anser
emellertid olägenheterna av ett sådant system alltför uppenbara för att det
skall kunna förordas. Vid olika uppfattning nämnda myndigheter emellan i
fråga örn förhållandena vid visst barnhem — något som givetvis icke kan
uteslutas — skulle kunna uppkomma situationer, som vore mycket betänkliga
ur administrativ synpunkt och som i sig bure fröet till ett förringande
av den ena eller andra myndighetens auktoritet till skada för den samhälleliga
barnavården i dess helhet.

Kommittén finner det av ovan angivna skäl erforderligt, alt en centralisering
sker av den offentliga uppsikten över barnhemmen samt att denna förlägges
till socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet. Att i fråga örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

övriga slag av barnavårdsanstalter föreskriva en annan ordning är enligt
kommitténs mening varken påkallat eller lämpligt, och kommitténs förslag
innebär således, att socialstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet med avseende
å samtliga barnavårdsanstalter.

Kommittén föreslår med anledning härav, att i 21 § barnavårdslagen införes
bestämmelse om att barnavårdsanstalterna skola stå under socialstyrelsens
tillsyn. Beträffande den allmänna innebörden härav må anmärkas,
att enligt ett av kommittén upprättat förslag till stadga angående barnavårdsanstalter
det bl. a. skall åligga socialstyrelsen att vaka över att anstalternas
verksamhet bedrives i enlighet med gällande bestämmelser och i övrigt
på sådant sätt, att å desamma intagna barn erhålla en tillfredsställande
vård och uppfostran, att följa den verksamhet, som länsstyrelser och barnavårdsnämnder
utöva vid den övervakning av barnavårdsanstalterna, vilken
enligt lag åligger dem, och lämna dem vägledning och bistånd samt att vidtaga
erforderliga åtgärder för att främja den slutna och halvöppna barnavårdens
ändamålsenliga utveckling och i sådant syfte bedriva upplysningsoch
rådgivningsverksamhet.

Den omständigheten, att socialstyrelsen får ställningen av central tillsynsmyndighet,
bör dock enligt kommittén icke medföra, att länsstyrelserna
undandrages varje befattning med barnavårdsanstalterna. Kommittén anför
vidare:

Detta är uteslutet redan av den grund att de såsom uppsiktsmyndigheter
i fråga om barnavårdsverksamheten i allmänhet givetvis måste äga möjlighet
att taga del av de förhållanden, under vilka barn vårdas å barnavårdsanstalterna.
Att länsstyrelserna måste äga inspektionsrätt ligger därför i
sakens natur. En naturlig följd av en dylik rätt torde — med hänsyn till
länsstyrelsens allmänna ställning — vara befogenheten och skyldigheten att
vidtaga åtgärder till beivrande av vid inspektionen uppdagade missförhållanden.
Den mest ingripande åtgärden —- stängningsbeslutet — bör dock
av ovan angivna skäl ankomma å socialstyrelsen.

Kommittén framhåller ytterligare, att den erforderliga kontrollen över
barnavårdsanstalternas verksamhet borde ske genom organ och befattningshavare
med lokalt begränsade verksamhetsområden och att detta särskilt
gällde den till länsstyrelserna knutna tillsynen.

Vad angår den lokala tillsynen bör denna enligt kommitténs mening
åligga barnavårdsnämnderna och bör omfatta icke blott barnhemmen
utan barnavårdsanstalterna över huvud. Kommittén anför vidare:

Detta kommitténs ståndpunktstagande måste för barnhemmens del leda
till en förändring av nu gällande principer för tillsynen, enligt vilka denna
är ett led i fosterbarnskontrollen. Nuvarande ordning, enligt vilken barnhemmen
komma under barnavårdsnämndernas tillsyn i egenskap av institutioner
för fosterbarns vård, är ganska egenartad. För det allmänna språkbruket
är det främmande, att de i barnhem intagna barnen skola betraktas
som fosterbarn. I den mån en tillfredsställande kontroll anordnas över

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

barnavårdsanstaUernas, inklusive barnhemmens, verksamhet, finnes intet
utrymme för en jämsides fortgående kontroll över de i barnhem intagna
barnens vård och uppfostran i deras egenskap av fosterbarn. Kommittén
föreslår därför, att det i 49 § 1 mom. barnavårdslagen befintliga stadgandet,
att barn under 16 år, som är intaget i barnhem, skall anses som fosterbarn,
upphäves, samt att bestämmelserna om barnavårdsnämndens tillsyn över
barnhemmen skola utgå ur barnavårdslagens fosterbarnskapitel. Kommitténs
förslag innebär vidare, att i 2 § 1 moni. barnavårdslagen införes ett
allmänt stadgande örn barnavårdsnämndens skyldighet att vaka över de
inom kommunen belägna barnavårdsanstaUernas verksamhet och att bestämmelserna
om nämndens tillsyn över bärna vår dsans tal terna sammanföras i en
ny paragraf, 42 §, i dennas första moment. Enligt sistnämnda lagrum skall
barnavårdsnämnden noggrant tillse, att verksamheten vid envar barnavårdsanstalt,
som är belägen inom kommunen, bedrives med iakttagande av för
anstalten gällande bestämmelser samt att förhållandena vid anstalten äro
sådana, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran
samt vad angår barn, som äro intagna i barnhem, i händelse av
sjukdom den särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Särskild uppmärksamhet
skall ägnas åt vården av i barnavårdsanstalt intagna späda
barn.

Barnavårdsnämndens tillsyn bör i princip omfatta alla inom kommunen
belägna barnavårdsanstalter. Någon anledning att från tillsynen enligt 42 §
undantaga de anstalter, som ägas och drivas av kommunen själv, har kommittén
icke ansett föreligga, även om denna nämndens skyldighet torde följa
av dess allmänna förpliktelser såsom kommunalt barnavårdsorgan. Det
skulle kunna ifrågasättas, att vissa barnavårdsanstalter, där med hänsyn till
ägarens kvalifikationer förutsättningarna för en kvalificerad vård i högre
grad än eljest kunde antagas vara för handen, skulle ställas utanför tillsyn
av barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är belägen, t. ex. anstalt,
driven av landsting eller av storstadskommun driven anstalt, belägen i
annan kommun. Kommittén har emellertid funnit det lämpligast, att sådana
undantag icke generellt medgivas. Vad däremot angår frågan, huruvida för
barnhemmens del den dispensmöjlighet, som för närvarande finnes enligt
60 § 1—3 mom. barnavårdslagen bör bibehållas, må till en början erinras
om att dispens enligt 1 mom. har beviljats Stockholms stads barnavårdsnämnd
och barnavårdsnämnden i Malmö samt dispens enligt 2 mom. direktionen
över allmänna barnhuset; dispens enligt 3 inom. hade vid utgången
av år 1940 beviljats för 31 barnhem i 11 olika län. Att befrielse från skyldigheten
att söka godkännande av eller koncession för barnhem icke bör
kunna medgivas, synes kommittén uppenbart. Bestämmelserna örn dispens
från barnavårdsnämnds tillsyn kunna ej heller bibehållas oförändrade,
därest de behandlas fristående från stadgandena angående fosterbarnskontrollen.
Dispens bör tydligen allenast kunna meddelas i fråga örn visst barnhem,
ej beträffande visst barn. Av de i nuvarande 60 § barnavårdslagen
meddelade dispensreglerna är del därför endast föreskrifterna i 3 mom. angående
dispens för viss barnavårdsanstalt som äga relevans, därest kommitténs
förslag om boskillnad mellan barnhemskontrollen och fosterbarnskontrollen
genomföres. Därvid torde stå bäst i överensstämmelse med kommitténs
förslag i övrigt, att socialstyrelsen blir dispensmyndighet. Kommittén
förordar därför (42 i; 2 morn.), att styrelsen, i den måll så prövas lämpligt,
skall äga lills vidare medgiva barnavårdsanstalt befrielse från barnavårds -

Hihung lill riksdagens protokoll I sunil. Kr 22/.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

nämnds tillsyn. Sådant medgivande skall avse bestämd lägenhet och må
förknippas med villkor. Av ordalagen i 42 § 2 mom. framgår, att dispens
skall kunna medgivas jämväl annan harna vårdsanstalt än barnhem; dispensen
skall dock allenast omfatta själva tillsynen från barnavårdsnämndens
sida och icke innebära befrielse från övriga regler med avseende å dylika
anstalter.

Beträffande åtgärder mot missförhållanden vid harnavårdsanstalt
föreslår kommittén bestämmelser i 42 a § barnavårdslagen,
vilka delvis äro av samma innebörd som de nuvarande bestämmelserna
i 59 § barnavårdslagen men i andra delar innebära vissa nyheter. I
den nu föreslagna paragrafen stadgas sålunda, att om barnavårdsnämnd
efter anmälan eller eljest finner, att verksamheten vid barnavårdsanstalt, som
är belägen inom kommunen och som drives av annan än denna, bedrives
med åsidosättande av gällande bestämmelser, eller att förhållandena vid
dylik anstalt äro sådana, att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran, nämnden har alt genom lämpliga föreställningar söka
åstadkomma rättelse. Örn anmälan har gjorts jämlikt 17 § andra stycket
barnavårdslagen — d. v. s. av kommunal myndighet, befattningshavare i
statens, landstingets eller kommunens tjänst eller av i dylik tjänst ej anställd
läkare, sjuksköterska eller barnmorska — och nämnden underlåter
att vidtaga erforderliga åtgärder, skall den, som gjort anmälan, bringa förhållandet
till socialstyrelsens kännedom. Om barnavårdsnämndens åtgärd
ej leder till åsyftad verkan, har nämnden att anmäla saken hos socialstyrelsen.
Råda i barnavårdsanstalten sådana missförhållanden, att barn icke
kunna utan fara för liv eller hälsa vårdas där till dess socialstyrelsen hinner
besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden att tillse, att å anstalten intagna
barn skiljas därifrån samt, där så finnes erforderligt, genom nämndens försorg
beredas lämplig vård. Om socialstyrelsen i anledning av anmälan eller
eljest finner, att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt, skall anstaltens
styrelse eller dess innehavare åläggas att vidtaga tjänliga åtgärder
för missförhållandets avhjälpande. Finnes sådan åtgärd otjänlig eller utan
verkan, skall socialstyrelsen återkalla tillståndet till verksamhetens bedrivande,
där sådant lämnats, samt eljest meddela förbud för barns mottagande
å anstalten. — Slutligen föreskrives, att vad sålunda stadgas skall
äga motsvarande tillämpning, när barnavårdsnämnden eller socialstyrelsen
finner anledning antaga, att missförhållande kommer att föreligga vid
barnavårdsanstalt för halvöppen vård eller barnkoloni.

Kommittén anför bl. a. härom:

I konsekvens med kommitténs allmänna ståndpunkt till frågan om det
allmännas ansvar för den slutna och halvöppna barnavården bör en utvidgning
av barnavårdsorganens rättighet och skyldighet att ingripa mot missförhållanden
på detta område ske. I huvudsak synas emellertid nu gällande
former för ingripande kunna bibehållas. En viss fördelning av åliggandena
mellan barnavårdsnämnder och länsstyrelsen bör således äga rum, därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

nämndens befogenhet bör vara inskränkt till åtgärder av lindrigare natur.
Enligt 17 § barnavårdslagen äger varje medborgare genom anmälan påkalla
barnavårdsnämndens åtgärd i sådana fall, där nämnden har skyldighet
att ingripa. Motsvarande rätt föreligger jämlikt 81 § 2 mom. barnavårdslagen
i förhållande till länsstyrelsen, socialstyrelsen, statens inspektör
för fattigvård och barnavård ävensom barnavårdskonsulent och barnavårdsassistent.
Anmälningsskyldighet åligger enligt förstnämnda lagrum
kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens
tjänst ävensom läkare eller barnmorska, som icke är anställd i dylik
tjänst. Ifrågavarande regler grunda en rätt respektive en skyldighet att företaga
anmälan jämväl såvitt angår missförhållande i sådana barnavårdsanstalter,
som inrymma fosterbarn eller eljest äro underkastade barnavårdsnämndernas
tillsyn. Kommittén finner icke anledning föreligga att dessutom
införa särskilda regler angående en anmärkningsrätt respektive skyldighet,
som direkt hänför sig till missförhållanden i barnavårdsanstalt. Dock synas
de i 17 § harna vårdslagen meddelade bestämmelserna böra kompletteras så,
att jämväl i statens, landstingets eller kommunens tjänst ej anställd sjuksköterska
ålägges skyldighet att till nämnden göra anmälan om förhållanden,
som böra föranleda nämndens ingripande.

Så länge som det saknats bestämmelser, vilka mera i detalj reglera verksamheten
vid olika kategorier barnavårdsanstalter, barnens fördelning å
dessa o. s. v., har det varit naturligt att förutsättningarna för tillsynsorganens
ingripande knutits till definitioner av mera allmän innebörd. Om, såsom
kommittén föreslår, anstalternas verksamhet kringgärdas med tämligen
detaljerade, låt vara icke alltid bindande, föreskrifter, synes en utvidgning
böra ske av tillsynsorganens rättigheter och skyldigheter; de böra med andra
ord ingripa icke blott då »missförhållanden» i hittillsvarande mening föreligga
utan även när verksamheten överhuvud taget bedrives under åsidosättande
av de för vederbörande anstalt gällande föreskrifterna, vare sig
dessa grunda sig å lag, författning eller av socialstyrelsen utfärdade anvisningar.
Någon utvidgning av barnavårdslagens straffbestämmelser torde
däremot icke motiveras av de föreslagna nya stadgandena.

Tillsynsorganen böra enligt kommitténs mening ha sin uppmärksamhet
riktad på icke blott vårdförhållandena i stort vid barnavårdsanstalterna utan
även lämpligheten i det enskilda fallet av anstaltsvård av det slag, varom
fråga är, oavsett örn vanvård kan sägas föreligga eller ej. Tillsynen bör således
jämväl omfatta frågan, huruvida de i vederbörlig ordning utfärdade
bestämmelserna angående barnens fördelning å anstalter av olika kategorier
iakttagas.

Yttrandena. Mot kommitténs förslag örn socialstyrelsen såsom
central tillsyns my n d i g h c t över bar n a vårds ansta 1-terna med rätt alt besluta om avstängning av sådan anstalt — vilket
förslag i de flesta yttranden lämnats utan anmärkning — lia i några yttranden
erinringar framförts.

Sålunda avstyrker länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län belt den föreslagna
centraliseringen av tillsynen under framhållande av att det icke
föreligger någon som helst anledning att föregripa en eventuell framtida
reform av tillsynsverksamheten på hela barnavårdens område genom att

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

nu göra en genomgripande ändring i fråga om koncessions- och tillsynsrätten
över barnavårdsanstalterna. Länsstyrelsen uttalar sig även principiellt
mot tanken på en dylik centralisering och anför:

Under senare åren har i olika sammanhang en strävan att centralisera
viktiga samhällsuppgifter gjort sig bred, och ej minst har socialvårdskommittén
understött dessa strävanden. Socialvården har djupa rötter i den
kommunala självstyrelsen, och utan intresserad och intensiv medverkan
från de kommunala organen kan socialvården aldrig få den standard och
effektivitet, som är önskvärd. De kommunala organen få ej nedsjunka till
att bli endast verkställare av statsmakternas olika påbud och detaljerade
föreskrifter, varigenom intresset för socialvården skulle betänkligt minska.
Vid en centralisering av tillsynsverksamheten föreligger stor risk härför.
Visserligen skola länsstyrelserna enligt förslaget alltjämt äga inspektionsrätt
men med de befogenheter, som enligt förslaget tillerkänts socialstyrelsen,
blir det mycket litet utrymme för länsstyrelsernas verksamhet på
detta område. Önskvärdheten av att barnhemsverksamheten erhåller enhetlighet
inom vissa gränser torde kunna tillgodoses på annat sätt och
utan en centralisering av nu föreslagna mått. En centralisering av koncessions-
och tillsynsverksamheten till socialstyrelsen kommer att medföra
en ökad risk för irritation och konflikter mellan tillsynsmyndigheten och
de lokala organen. Samarbetet kan aldrig bliva av den förtroendefulla karaktär,
som är önskvärd. En central tillsyn kommer att bliva en tungrodd
apparat och så småningom fordra tillskapandet av ett helt ämbetsverk,
som kommer att draga stora kostnader för det allmänna, till ringa nytta
för socialvården. Denna länsstyrelse har — i likhet med flera andra länsstyrelser
— i avsevärd utsträckning medverkat i den av fattigvårds- och
barnavårdsförbundens regi under senare åren drivna upplysningsverksamheten
bland fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna. Den kontakt
som därigenom vunnits mellan länsstyrelsens tjänstemän samt fattigvårdsstyrelsernas
och barnavårdsnämndernas ledamöter har bidragit till ett ökat
förtroende och ett intensivare samarbete mellan länsstyrelsen och de kommunala
myndigheterna. Dessa omständigheter borga för en smidig kommunikation
mellan de lokala myndigheterna och länsstyrelserna såsom
koncessions- och tillsynsmyndighet. Det är visserligen riktigt, att länsstyrelserna
för närvarande ej äro så organiserade att de effektivt kunna
utöva den statliga tillsynen över barnavårdsanstalterna och att det på grund
härav brustit i den statliga kontrollen, men genom den förstärkning av
länsstyrelsernas arbetskrafter, som i betänkandet föreslagits och som länsstyrelsen
livligt vill förorda, komma länsstyrelserna att bliva väl skickade
att handhava dessa uppgifter. Länsstyrelsen får därför bestämt avstyrka
socialvårdskommitténs förslag att socialstyrelsen skall vara koncessionsoch
tillsynsmyndighet. Den socialstyrelsen tillkommande översynen bör
bibehållas men icke utökas på sätt föreslagits.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

Det överensstämmer icke med länsstyrelsens allmänna karaktär att vara
en anmärknings- och uppsiktsmyndighet utan befogenhet att vidtaga direkta
åtgärder, därest dess anvisningar lämnas obeaktade. Länsstyrelsens
personkännedom, dess kunskap örn länets behov och dess tillgång till expertis
på olika områden torde göra den bäst lämpad som såväl koncessionsmvndighet
som tillsynsmyndighet. Det må erinras att till länsstyrel -

Kungl. Majus proposition nr 227.

101

sernas förfogande stå, förutom den erfarenhet, som omedelbart finnes företrädd
inom länsstyrelsen själv, förste provinsialläkare för sjukvårdsfrågor
och länsarkitekt för byggnadsfrågor samt barnavårdskonsulent och nu barnavårdsassistent
enligt förslaget. Länsstyrelsen förmenar att erforderliga
direktiv för vinnande av enhetlighet vid statsbidragens användning kunna
meddelas av Kungl. Majit och avråder bestämt från att på föreslaget sätt
försvaga länsstyrelsernas socialvårdande betydelse till förmån för en centralisation,
som endast bristfälligt kunnat av kommittén motiveras.

Jämväl svenska stadsförbundet uttalar, såsom förut (sid. 91) antytts, tveksamhet
beträffande förslaget att göra socialstyrelsen till central tillsynsmyndighet.

Jämtlands läns barnavårdsförbund, med vilket länsstyrelsen i Jämtlands
län instämmer, anser något bärande skäl att för närvarande företaga omkastning
av tillsynsverksamheten över barnhemmen knappast föreligga, i
all synnerhet icke om kommitténs förslag om anställande vid länsstyrelserna
av barnavårdsassistenter genomföres. Då dessutom hela socialvårdslagstiftningen
vore föremål för överarbetning av kommittén, torde den föreslagna
omorganisationen av tillsynen, vilken skulle medföra betydande
merutgifter för statsverket, böra tills vidare anstå.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Västmanlands län, Jämtlands
läns landsting, Älvsborgs läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnderna
i Göteborg och Alingsås.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som anser tillsynen över barnavårdsanstalterna
böra väsentligen utövas genom länsstyrelsens försorg, anser dock den
yttersta åtgärden, stängning av barnavårdsanstalt, lämpligen kunna läggas
i socialstyrelsens hand.

Överståthållarämbetet, som säger sig icke ha något att erinra mot att
socialstyrelsen skall äga meddela beslut om stängning av barnavårdsanstalt
på grund av konstaterade missförhållanden, föreslår emellertid för att undvika
komplikationer, som sammanhänga med länsstyrelsernas egenskap av
besvärsinstans i förhållande till barnavårdsnämnderna och skyldighet att
oberoende av besvär tillhålla barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt
att vidtaga erforderliga åtgärder för avhjälpande av missförhållanden, att
anmälan örn missförhållanden, som ej rättas i anledning av barnavårdsnämnds
åtgärder, sker till länsstyrelsen, som har att —- eventuellt efter
samråd med socialstyrelsen — vidtaga de ytterligare åtgärder, som kunna
erfordras för att åstadkomma rättelse, för att, om dessa åtgärder visa sig
resultatlösa, hänskjuta ärendet lill socialstyrelsen för prövning, huruvida
beslut om anstaltens stängning skulle meddelas.

Medicinalstyrelsen framhåller, alt medicinalstyrelsen måste tillerkännas
visst inflytande vid den centrala tillsynen över barnavårdsanstalterna t. ex.
i form av stadgande örn skyldighet för socialstyrelsen att samråda med
medicinalstyrelsen i frågor, som berörde hälso- och sjukvård. Ett liknande
uttalande har gjorts av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Beträffande barnavårdsnämndernas tillsynsskyldighet
framhåller Blekinge läns landsting, att landstingens egna barnhem borde
erhålla generell befrielse från barnavårdsnämnds tillsyn. Enahanda uttalande
har barnavårdsnämnden i Bräkne-Hoby kommun. Jämtlands läns barnavårdsförbund,
med vilket länsstyrelsen i länet instämmer, anser barnavårdsanstalter,
som ägas av landsting eller barnavårdsförbund, böra vara författningsenligt
befriade från tillsyn av barnavårdsnämnd.

DePchefennts~ Kommitténs förslag i fråga om tillsynen över barnavårdsanstalterna innebär
till en början, att denna tillsyn icke såsom nu skall vara reglerad som
ett särskilt slag av fosterbarnskontroll utan skall vara helt skild från denna
och att i samband därmed den nu gällande bestämmelsen om att å barnhem
intagna barn skola anses såsom fosterbarn upphäves. Vad kommittén
härutinnan föreslagit, vilket icke mött någon erinran i yttrandena, synes
välbetänkt, varför förslaget tillstyrkes.

I fråga om tillsynens ordnande innebär kommitténs förslag den nyheten,
att socialstyrelsen skall vara central tillsynsmyndighet över barnavårdsanstalterna.
I övrigt skall tillsynen enligt förslaget i princip vara ordnad
på samma sätt som nu, med barnavårdsnämnderna och länsstyrelserna
såsom lokala tillsynsorgan. Beslut om återkallande av tillstånd att driva
visst barnhem samt om förbud mot barns mottagande i barnavårdsanstalt
skall det dock enligt förslaget ankomma på socialstyrelsen att meddela.

Uti några av de inkomna yttrandena har kommitténs förslag i denna del
väckt gensaga. Man har därvid ansett, att förslaget innebure en alltför
stark centralisering av tillsynsverksamheten och att en reform i denna riktning
i varje fall icke borde vidtagas, innan socialvårdens organisation i
dess helhet blivit föremål för prövning.

Vad först angår frågan om socialstyrelsens ställning som central tillsynsmyndighet
över barnavårdsanstalterna bör framhållas, att de ändrade bestämmelser
beträffande barnavårdsanstalternas — särskilt barnhemmens
— verksamhet, som jag i det föregående tillstyrkt, bl. a. innebära en allmän
översyn och planläggning av förhållandena på detta område i syfte
att rationalisera och effektivisera verksamheten i fråga. Detta syfte synes
bäst kunna förverkligas genom att en central myndighet erhåller tillsyn
över verksamheten. Erfarenheten har för övrigt även ur andra synpunkter
visat, att behov av en sådan tillsynsmyndighet föreligger. Härtill kommer,
att barnavårdsanstalterna i fortsättningen i väsentlig utsträckning
torde komma att drivas med bidrag av statsmedel, vilka torde böra beviljas
centralt. Det synes då vara naturligt, att den centrala myndighet, som skall
handlägga statsbidragsfrågorna, även erhåller ställning av tillsynsmyndighet.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner jag mig böra i princip
tillstyrka kommitténs förslag på denna punkt.

Jag förutsätter, att socialstyrelsen vid den centrala tillsynen över harna -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

vårdsanstalterna samråder med medicinalstyrelsen i trågor, som röra hälsooch
sjukvård. Särskilt stadgande härom i barnavårdslagen torde icke vara
erforderligt.

Vad angår grunddragen av tillsynens organisation i övrigt sådana de
angivits i kommitténs motivering — står jag på i huvudsak samma ståndpunkt
som kommittén. Tillsynen bör alltså i första hand i allmänhet
åligga barnavårdsnämnderna. Länsstyrelserna böra lia rätt och skyldighet
att övervaka och inspektera barnavårdsanstalternas verksamhet och ingripa
mot missförhållanden, varemot den strängaste åtgärden — återkallande av
tillstånd att driva visst barnhem eller meddelande av förbud för viss barnavårdsanstalt
att vidare mottaga barn — bör ankomma på socialstyrelsen.
Vad sist sagts bör av praktiska skäl gälla även i de fall, att tillstånd meddelats
av Kungl. Majit.

Emellertid synes den utformning, som bestämmelserna om åtgärder mot
missförhållanden vid barnavårdsanstalt erhållit i 42 a § av kommitténs förslag,
icke giva klart uttryck för det sålunda förordade systemet. Länsstyrelsernas
skyldigheter och befogenheter i förevarande hänseende beröras
icke i bestämmelsen i fråga. Det stadgas bl. a., att barnavårdsnämnd skall
göra anmälan till socialstyrelsen, när de av nämnden vidtagna åtgärderna
icke leda till åsyftad verkan, att anmälan till socialstyrelsen jämväl skall
ske, när kommunal myndighet, statlig eller kommunal befattningshavare,
läkare m. fl. gjort anmälan örn missförhållande till barnavårdsnämnden
utan att detta föranlett någon nämndens åtgärd samt att det skall åligga
socialstyrelsen att ålägga barnavårdsanstalts innehavare eller styrelse att
vidtaga tjänliga åtgärder för avhjälpande av missförhållande. Visserligen
tillkommer det länsstyrelsen jämlikt 81 § 2 mom. barnavårdslagen — vilken
bestämmelse av kommittén förutsättes skola kvarstå oförändrad — att då
missförhållande föreligger, vars avhjälpande enligt lagen ankommer på
barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämnden eller styrelsen
att vidtaga erforderlig åtgärd. Denna bestämmelse synes här icke vara tillräcklig.
Det bör tydligt utsägas, att länsstyrelserna skola kvarstå såsom
lokala övervakningsmyndigheter över barnavårdsanstalterna, och länsstyrelserna
böra erhålla befogenhet att ålägga barnavårdsanstalts innehavare
eller styrelse att vidtaga åtgärder för missförhållandens avhjälpande. Fiånvaron
av dylika föreskrifter stämmer — såsom Överståthållarämbetet framhållit
i sitt yttrande — icke väl överens med länsstyrelsernas egenskap av
hesvärsinstans i förhållande till barnavårdsnämnderna och deras ställning
lill kommunala organ överhuvud taget. Föreskrifter som nu sagts böra
införas i 42 a § barnavårdslagen. Som följd härav bitr det även där stadgas,
att anmälan i de särskilda tall, som nyss nämnts, skall göras hos länsstyrelsen,
icke hos socialstyrelsen. Däremot höra de längst gående åtgärderna,
såsom förut framhållits, vara förbehållna socialstyrelsen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Fråga uppkommer nu, huruvida även socialstyrelsen i egenskap av central
tillsynsmyndighet bör jämte länsstyrelserna äga befogenhet att ålägga
barnavårdsanstalts innehavare eller styrelse att vidtaga vissa åtgärder för
att avhjälpa missförhållande vid anstalten. Då det här — åtminstone
teoretiskt — föreligger viss risk för kompetenskonflikter mellan socialstyrelsen
och länsstyrelserna, anser jag, att socialstyrelsen icke bör äga befogenhet
att direkt meddela sådant åläggande. Jag förutsätter härvid, att ett intimt
samarbete kommer att äga rum mellan socialstyrelsen och länsstyrelserna.
Emellertid synes det vara lämpligt, att i lagen gives uttrycklig föreskrift
örn skyldighet för länsstyrelse att fortlöpande lämna socialstyrelsen underrättelse
om de ingripanden, som vidtagas av länsstyrelsen, och örn övriga
förhållanden av större vikt beträffande barnavårdsanstalterna inom länet.

Kommittén föreslår en särbestämmelse beträffande anstalter för halvöppen
barnavård och barnkolonier av innebörd, att socialstyrelsen skulle
kunna ingripa mot en dylik barnavårdsanstalt redan innan den trätt i verksamhet,
om nämligen styrelsen finner anledning föreligga till antagande, att
barn där icke komma att erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Det kan
emellertid ifrågasättas, om en dylik särbestämmelse är erforderlig. Örn
socialstyrelsen, innan sådan anstalt börjar sin verksamhet, finner, att anstalten
icke bör komma till stand, kan detta mål säkerligen nås därigenom,
att styrelsen underrättar anstaltens innehavare om att styrelsen, därest anstalten
öppnas, kommer alt ingripa mot densamma. Jag anser därför bestämmelsen
i fråga icke böra upptagas i lagen.

Liksom kommittén anser jag, att socialstyrelsen bör äga möjlighet att
föreskriva, att viss barnavårdsanstalt skall vara undantagen från barnavårdsnämndens
tillsyn. Däremot kan jag icke förorda det i ett par yttranden
framlagda förslaget, att vissa anstalter skola vara generellt undantagna
från barnavårdsnämndernas tillsyn. Avgörande synes här böra träffas från
fall till fall. Från länsstyrelsens och socialstyrelsens inspektion bör ingen
anstalt vara undantagen.

Den av kommittén föreslagna ändringen i 17 § andra stycket barnavårdslagen
föranleder ingen erinran från min sida.

II. F osterbarnslagstiftningen.

A. Nuvarande förhållanden.

Fosterbarn är enligt 49 § barnavårdslagen barn under 16 år, som mot ersättning
fostras hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare,
vilken har vårdnaden om barnet, eller som är intaget å barnhem. Då särskilda
omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden eller, i
brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under 16 år, vilket vistas

Kungl. Mcij:ts proposition nr 227.

105

luis annan än föräldrar eller förmyndare som nyss nämnts men icke enligt
vad nyss sagts är att hänföra till fosterbarn, skall tillsvidare anses såsom
sådant.

I 49 § barnavårdslagen definieras vidare fosterhem såsom enskilt hem, vari
fosterbarn mottagits, och barnafostrare såsom den som i fosterhem mottagit
fosterbarn samt, då fråga är om anstalt, dennas föreståndare.

Fosterbarn står under barnavårdsnämndens tillsyn i enlighet med de bestämmelser,
som äro givna i 7 kap. barnavårdslagen. Detta skall dock jämlikt
50 § samma lag icke gälla elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt
eller barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller vanföra, ej heller
av kommunens barnavårdsnämnd omhändertaget barn, som vistas inom kommunen.

Om mottagande av fosterbarn skall barnafostraren jämlikt 51 § barnavårdslagen
göra anmälan hos barnavårdsnämnden, i stad eller köping med
egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes inom åtta dagar
efter fosterbarnets mottagande. Anmälan skall av barnafostraren även göras
till barnavårdsnämnden, då fosterhem eller barnhem flyttas till annan lägenhet
inom kommunen. Flyttas fosterhem eller barnhem till annan kommun, skall
barnafostraren göra anmälan dels före avflyttningen hos barnavårdsnämnden
i avflyttningskommunen och dels hos barnavårdsnämnden i inflyttningskommunen.
Om fosterbarn avlidit eller barnafostraren lämnat barnet ifrån sig,
skall barnafostraren jämväl göra anmälan därom till barnavårdsnämnden, i
sistnämnda fall med uppgift om namn och adress å den, som övertagit
barnet. Försummelse av anmälningsplikt medför jämlikt 73 § böter. Barnavårdsnämnden
äger dessutom i sådant fall jämlikt 57 § meddela barnafostraren
föreläggande att lämna barnet ifrån sig ävensom förbud att vidare mottaga
fosterbarn.

Beträffande barnavårdsnämndernas tillsyn över fosterbarnen gälla samma
bestämmelser som enligt vad i det föregående angivits äro givna beträffande
barnavårdsnämndernas tillsyn över barnhemmen (52 och 53 §§ barnavårdslagen)
.

Om åtgärder mot missförhållanden i fosterhem givas föreskrifter i 54—58 §§
barnavårdslagen. Det stadgas bär, att då barnavårdsnämnd finner, att fosterbarn
med hänsyn till barnafostrarens personliga egenskaper eller förhållandena
i övrigt icke hos honom erhåller tillfredsställande vård och uppfostran, nämnden
skall genom lämpliga föreställningar söka åstadkomma rättelse. Nämnden
kan därvid föreskriva, att barnafostraren skall anlita lämplig, till stöd för
barns hemuppfostran inrättad anstalt eller att barnet skall hållas till av nämnden
bestämd, lämplig sysselsättning. Om dessa åtgärder äro gagnlösa eller lia sådana
åtgärder vidtagits, utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga barnafostraren
att inom viss tid lämna barnet ifrån sig till den som är skyldig
taga vård örn detsamma. Nämnden kan även omhändertaga barnet för
samhällsvård. Föreläggande eller omhändertagande, som nu sagts, förut -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

sättes regelmässigt skola äga rum, då fosterbarnet icke uppnått ett års
ålder och barnafostraren redan för vård omhänderhar två sådana fosterbarn,
men nämnden äger göra undantag från denna princip, då särskild anledning
därtill förekommer.

Om nämnden, på sätt nu sagts, meddelat föreläggande för barnafostrare att
lämna fosterbarn ifrån sig eller omhändertagit fosterbarn, äger nämnden
tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barnafostraren förbud att vidare
mottaga fosterbarn. Redan innan fosterbarn mottagits, kan sådant förbud
meddelas person, som kan antagas ha för avsikt att mottaga fosterbarn,
om med hänsyn till hans personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt
fara föreligger, att fosterbarn icke kan hos honom erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran. Nämnden kan även utfärda förbud mot fosterbarns
mottagande i hälsovådlig lägenhet. -— Om en person erhållit förbud att mottaga
fosterbarn, gäller förbudet, även om personen flyttar till annan kommun.
För att effektivisera denna bestämmelse lämnas i lagen föreskrifter om inbördes
anmälningsskyldighet mellan barnavårdsnämnderna i avflyttnings- och
inflyttningskommunerna. Finner barnavårdsnämnden, att barn, som överlämnats
till fosterhem inom kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun,
ej erhåller tillfredsställande vård och uppfostran eller att det genom vanart
utövar menlig inverkan på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen
meddelas den nämnd, som överlämnat barnet till fosterhemmet.

Beträffande undantag från bestämmelserna om fosterhems vård givas föreskrifter
i 60 § barnavårdslagen. I 1 och 2 moni. av denna paragraf äro
intagna stadganden, som gälla såväl barnhem som fosterhem. Angående
deras innehåll hänvisas till vad förut anförts örn barnhemmen. I 4 mom.
stadgas, att barnavårdsnämnden må, då synnerliga skäl därtill föranleda,
medgiva befrielse beträffande fosterhem från tillämpning av här ifrågavarande
bestämmelser, dock icke från den i 51 § stadgade anmälningsskyldigheten.

Beträffande fosterbarnskontrollens ordnande i övrigt anför socialvårdskommittén: För

fosterbarnskontrollen finnas i de största kommunerna särskilda tjänstemän,
vanligen benämnda fosterbarnsinspektriser; i övriga kommuner ombesörjes
tillsynen av barnavårdsnämndens ordförande och ledamöter, eventuellt
av kretsombud, som icke är ledamot.

Jämväl barnavårdskonsulenterna ha viktiga uppgifter att fylla i samband
med fosterbarnskontrollen. De skola enligt gällande instruktion bl. a. genom
resor göra sig underrättade om förhållandena i sina distrikt och fritt och obehindrat
äga tillträde till samtliga därstädes befintliga barnavårdsanstalter
samt andra för barnavårdsändamål upplåtna lokaler. Vid sina resor skall konsulenten
söka utröna, huruvida kontroll över fosterbarnsvården utövas i enlighet
med barnavårdslagens stadganden. Göres hos honom anmälan, att kommun,
fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd eller vid fattigvården eller barnavården
anställd peiron åsidosatt sin skyldighet eller finnes eljest anledning
antaga, att fel, försummelse eller missbruk föreligger, skall konsulent verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

107

ställa undersökning rörande förhållandena i fråga samt, om skäl därtill förefinnas,
hos vederbörande göra erinran för rättelses åstadkommande. Rättas
icke missförhållandet, må konsulent göra anmälan om saken hos vederbörande
länsstyrelse.

De hos barnavårdsförbunden anställda barnavårdsombuden äro också infogade
i fosterbarnskontrollen, deras primära uppgift är dock fosterhemsförmedling.
Enligt normalinstruktionen för ombuden skola ombuden på begäran
av barnavårdsnämnd inom länet, vilken ej för ändamålet har anställd
arbetskraft till förfogande, tillhandagå nämnden vid omhändertagandet av barn.
deras placering i fosterhem, skyddshem eller andra anstalter samt vad därmed
i övrigt äger samband. I undantagsfall, då särskilda skäl därtill föranleda,
må ombuden tillhandagå jämväl barnavårdsnämnd, som har för ändamålet
anställd arbetskraft till förfogande.

Barnavårdsombud skall även stå till förfogande, när föräldrar, barnavårdsman,
barnhem, skyddshem, statens inspektör för fattigvård och barnavård,
skyddshemsinspektören eller annan myndighet vänder sig till barnavårdsombudet
med begäran om råd eller bistånd beträffande barns och i förekommande
fall dess moders vård. Ombudet har vidare att på begäran av mödrahjä''psnämnd
biträda nämnden med anskaffande av kompletterande utredning
beträffande hos nämnden gjorda framställningar, i den mån detta arbete icke
hindrar ombudets övriga verksamhet.

Barnavårdsombudet skall vid resor inom länet besöka barnavårdsnämndernas
ordförande och därvid göra sig underrättat örn å olika orter förefintliga
önskningar i avseende å ombudets verksamhet. Då tillfälle därtill erbjuder
sig, skall ombudet göra besök i av ombudet anvisade fosterhem. Befinne.s
sådant fosterhem så olämpligt, att barnet ej längre bör vistas där, har ombudet
att efter samråd med vistelsekommunens barnavårdsnämnd omedelbart sätta
sig i förbindelse med den barnavårdsnämnd eller den person, som utackorderat
barnet, för att få medgivande att genast förflytta barnet. Vinnes ej rättelse,
skall ombudet anmäla förhållandet för barnavårdsnämnden i vistelsekommunen
och, om ej heller därigenom önskad åtgärd vidtages, göra anmälan till
ledningen av länsförbundet. Därest fosterhemmet icke är så olämpligt, att
barnet måste flyttas men vården dock ej fullt god, bör ombudet anmäla förhållandet
till barnavårdsnämnden i orten med framhållande av vikten av att
vården i hemmet med särskild noggrannhet övervakas.

Erhåller barnavårdsombud i sin verksamhet kännedom om annat missförhållande
än som rör hem, vilket ombudet anvisat, och som bör föranleda ingripande
av barnavårdsnämnd eller statens barnavård skonsulent, har ombudet
att ofördröjligen göra anmälan därom till nämnden eller ledningen av länsförbundet.

Enligt allmänna läkarinstruktionen böra provinsialläkare och extra provinsialläkare
under tjänsteresor inom distriktet, när tid och omständigheter
medgiva, undersöka hälsovårdsförhållandena inom anstalter för vård och uppfostran
av barn samt fästa vederbörandes uppmärksamhet å därvid iakttagna,
för hälsotillståndet skadliga missförhållanden. Nämnda läkare skola också
under tjänsteresor inom distriktet söka inhämta upplysningar örn det sätt,
varpå utackorderade barn. i synnerhet späda sådana, vårdas, och, när tid och
omständigheter det medgiva, ägna tillsyn däråt. Ovannämnda stadganden
gälla i tillämpliga delar stads-, köpings- och municipalläkare. För att möjliggöra
den kontroll, som åsyftas med de refererade bestämmelserna har barnavårdsnämnd
i 80 § barnavårdslagen ålagts ali årligen före januari månads utgång
lill provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren i distriktet (lil koni -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

munen hör avgiva förteckning å samtliga under nämndens tillsyn stående barn,
som vid slutet av nästföregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom
kommunen.

Slutligen må erinras om länsstyrelsernas allmänna skyldighet att var för
sitt län vaka över att den samhälleliga barnavårdsverksamheten ändamålsenligt
ordnas och handhaves, så att de som äro i behov därav bliva föremål
för de åtgärder, vilka av omständigheterna påkallas. Jämsides med denna
länsstyrelsernas funktion har socialstyrelsen med biträde av statens inspektör
för fattigvård och barnavård att verka för barnavårdens ändamålsenliga
ordnande och främja dess utveckling.

Socialvårdskommittén lämnar vidare vissa statistiska uppgifter beträffande
fosterbarnsvården. Beträffande dessa hänvisas till betänkandet sid. 216—221.

B. Fosterbamsbegreppet.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén föreslår, att 49 §
1 mom. barnavårdslagen skall erhålla sådan lydelse, att varje barn under 16
år, som fostras hos annan än föräldrarna, skall betraktas såsom fosterbarn,
alltså även om ersättning icke utgår. Vidare föreslår kommittén införande
av ett nytt moment (2 mom.) i 53 § av innehåll, att fosterbarn står under
barnavårdsnämnds tillsyn, intill dess barnet fyllt 16 år, men att nämnden
må, där så prövas lämpligt för att förebygga vanart hos barnet eller för
att främja dess yrkesutbildning eller när eljest särskild anledning föreligger,
besluta, att fosterbarn skall stå under tillsyn viss tid därefter, dock i intet
fall längre än till fyllda 18 år.

Kommittén framhåller såsom karakteristiskt för fosterbamsbegreppet, att
det i princip omfattar endast sådana barn, rörande vilka fosterföräldrarna
övertagit föräldrarnas uppgift att lämna vård och uppfostran, alltså icke
barn, som av en eller annan anledning lämna föräldrahemmet och vistas
hos andra.

Vad angår åldersgränsen anför kommittén — efter att ha framhållit,
att samma gräns i vårt land läge högre än i flertalet andra länder —
att i och för sig vissa skäl talade för en utvidgning av fosterbamsbegreppet,
sa att det komme att omfatta även barn över 16 år. En sådan utvidgning
kunde enligt kommitténs mening icke göras isolerat, utan då måste även
motsvarande utvidgning göras i fråga om området för samhällsvård. Kommittén
säger sig dock icke vara beredd att i detta sammanhang förorda en
så vittgående reform som en allmän utvidgning av samhällsvårdsbegreppet
till att omfatta barn till fyllda 18 år, då detta spörsmål krävde noggranna
ekonomiska överväganden och därför borde upptagas till separat behandling.
Någon allmän höjning av fosterbarnsåldern till 18 år kunde därför
icke nu förordas. Emellertid borde det enligt kommitténs mening föreligga
möjlighet för barnavårdsnämnden att i vissa fall anordna en eftertillsyn
över fosterbarn, analog med den som förelåge med avseende å barn, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

109

omhändertagits tor samhällsvård. För detta ändamål hade kommittén föreslagit
stadgandet i 53 § 2 mom. barnavårdslagen.

Beträffande vederlagets betydelse för f oster b arns beg re pp
e t, framhåller kommittén följande.

Givetvis måste samhället äga möjlighet att vid behov skydda alla barn,
vare sig de vistas i föräldrahemmet eller ej. När det gäller barn som vårdas
annorstädes än i föräldrahemmet föreligger särskild anledning att ägna tillsyn
över vården, då man i dessa fall icke utan vidare kan räkna med rent
emotionella moment av samma styrka som vid vård i föräldrahemmet. Den
omständigheten, att ersättning icke utgår till vårdnadshavare, som icke äro
barnets föräldrar, behöver icke innebära, att fosterföräldrarna drivas av
ideella motiv eller att deras känslor fixerats vid barnet i sådan grad, att
hemmiljön är likvärdig med ett föräldrahems. Det fean vara utpräglat egoistiska
motiv som föranlett vårdnadshavare att utan ersättning taga emot
fosterbarn, t. ex. avsikten att omedelbart eller framdeles utnyttja barnets
arbetskraft. I och för sig tala därför enligt kommitténs mening starka skäl
för att fosterbarnskontroll skall anordnas i fråga om alla barn, som växa
upp utan att komma i åtnjutande av föräldrarnas eller ensamstående faders
eller moders vård, utan hänsyn tagen till om ersättning utgår för vården
eller ej. Å andra sidan är uppenbart, att vissa omständigheter tala emot en
alltför stark utvidgning av fosterbarnsbegreppet. En utvidgning av detta
begrepp måste ha till följd en ökad arbetsbörda för kontrollorganen och en
utbyggnad av dessa, vilket i sin tur givetvis innebär ökade utgifter för det
allmänna. Vidare kan man icke förbise, att en fosterbarnskontroll utsträckt
till sådana barnafostrare, vilka icke mottaga någon ersättning, kan komma
att kännas som ett tvång för dessa, vilket kan avskräcka dem från att ställa
sig och sina hem till förfogande. Så kan bliva fallet även med dem som av
ideellt intresse vilja ägna sig åt denna uppgift. Att företaga en rätt avvägning
mellan de olika intressen, som beröras av här avhandlade spörsmål,
är därför en synnerligen grannlaga uppgift.

Efter att ha framhållit, att beslut av barnavårdsnämnd att barn som
vårdades utan ersättning skulle anses såsom fosterbarn förekommit i mycket
begränsad utsträckning och att flertalet av de fall, där barn utan ersättning
vårdades hos annan än föräldrarna och annorstädes än i barnhem, torde
avse barn utom äktenskap, som vårdades hos moderns eller faderns föräldrar
eller andra anförvanter, fortsätter kommittén:

över huvud taget träder frågan örn de utomäktenskapliga barnens placering
hos moderns föräldrar i förgrunden vid behandlingen av spörsmålet
örn fosterbarnsbegreppets omfattning med utgångspunkt från ersättningsförhållandena.
Erfarenheten utvisar, att dessa fosterhem mången gång icke
erbjuda en lämplig miljö för barnen. Ofta äro fosterföräldrarna så gamla
eller försvagade till sitt hälsotillstånd, att de icke böra anförtros uppgiften
som barnafostrare, i andra fall kunna anmärkningar riktas mot bostadens
beskaffenhet, de i fosterhemmet boende familjemedlemmarnas moraliska
kvalifikationer o. s. v. Kommittén finner det därför angeläget, att en tillsyn
anordnas över dessa barn, oavsett örn ersättning för vården utgår eller ej.
Men ett behov av samhällelig lillsyn finnes förvisso även i åtskilliga andra

Ilo

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

fall, då ersättning ej utgår. De skäl, som lala för en utvidgning av fosterbarnskontrollen
på denna punkt, äro enligt kommitténs förmenande så
starka, att de betänkligheter, som kunna hysas häremot, måste vika. Det
kan visserligen hända, att personer, som eljest av ideellt intresse skulle vilja
mottaga fosterbarn utan ersättning, skulle känna det som en inblandning
från samhällets sida örn deras sätt att vårda barnet bleve föremål för tillsyn
från harna vårdsmyndigheterna, samt att de därför hellre avstode från att
mottaga fosterbarn än att underkasta sig denna, men man torde vara berättigad
antaga, dels att dessa fall äro tämligen fåtaliga och dels att dylika
hinder i hög grad skulle kunna undanröjas genom ett klokt och förtroendefullt
uppträdande från barnavårdsorganens sida. Allvarligare är invändningen,
att en utvidgning av fosterbarnsbegreppet i antydd riktning skulle
i så hög grad öka barnavårdsorganens arbetsbörda, att en effektiv fosterbarnskontroll
över hela linjen vore utesluten. Den föreslagna reformen kan
beräknas få till följd, att antalet barn under tillsyn skulle ungefärligen fördubblas.
Vilken inverkan detta skulle få å tillsynens effektivitet blir naturligen
främst beroende av vilka personella resurser som stå till förfogande
för delta ändamål. Detta spörsmål behandlas i det följande. Det bör emellertid
framhållas, att en fördubbling av antalet barn, som stå under barnavårdsorganens
tillsyn, icke behöver betyda en fördubbling av tillsynsorganens
arbetsuppgifter, då tillsynen i åtskilliga av de nytillkommande fallen
säkerligen icke behöver vara av mera genomgripande natur. Ur dessa synpunkter
har kommittén tunnb övervägande skäl tala för den föreslagna utvidgningen
av fosterbarnsbegreppet.

I fråga om barn, som fostras hos a dop tan t eller förmyndare
anför kommittén:

Vad först angår barn, som fostras hos adoptant, så torde det otvivelaktigt
i vissa tall finnas fog för samhälleligt ingripande i annan form än genom
förebyggande åtgärder enligt barnavårdslagen eller omhändertagande för
samhällsvård och skyddsuppfostran. Med hänsyn till adoptivförhållandets
natur ingiver det dock betänkligheter att föreslå en utsträckning av foster -barnskontrollen att omfatta även adoptivbarn. Dessa böra även i det hänseende,
varom nu är fråga, jämställas med barn, som fostras hos sina naturliga
föräldrar, och frågan örn en utvidgad samhällskontroll över dessa
barns vård bör därför enligt kommitténs mening behandlas i samband med
en framtida revision av samhällsvårds- och skyddsuppfostransinstituten.

Förhållandet är ett annat, när det gäller barn, som fostras hos förmyndare,
som tillika är vårdnadshavare. I vissa fall sker en automatisk överflyttning
av vårdnaden på förmyndaren, och varken domstol eller annan
myndighet beredes härvid tillfälle att pröva dennes personliga förutsättningar
som barnafostrare. Även i de fall, där prövning skett, kunna mången gång
efter längre eller kortare tid inträffa förändringar i förmyndarens hemmiljö
och i hans personliga förhållanden över huvud taget — icke minst i hans
förhållande till barnet — vilka aktualisera ett behov av samhällelig tillsyn.
För närvarande beror det ofta på en slump, örn missförhållanden i fråga örn
förmyndarens rent personliga omvårdnad örn barnet komma i dagen, medan
hans ekonomiska förvaltning är underkastad en rigorös kontroll. Kommittén
har funnit lagstiftningens nuvarande ståndpunkt otillfredsställande
och föreslår därför, att även sådana barn, som vistas hos förmyndare, vilken
tillika är vårdnadshavare, skola anses som fosterbarn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

lil

Kommittén framhåller slutligen, att den nuvarande möjligheten för barnavårdsnämnden
att genom särskilt beslut förklara ett barn under 16 år för
fosterbarn borde bibehållas. Genom den utvidgning av fosterbarnsbegreppet,
som kommittén förordade, komme visserligen området för tillämpning
av detta stadgande att minskas, men det hade enligt kommitténs mening
alltjämt en viktig funktion att fylla, när det gällde att ingripa mot
missförhållanden i samband med barns vård utanför föräldrahemmet, särskilt
i fråga örn hem, som moltoge feriebarn eller skolbarn för inackordering.

Yttrandena. Kommitténs förslag om utvidgning av fosterbarnsbegreppet
har i de flesta fall tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bl. a. kan nämnas,
att medicinalstyrelsen anser viktigt, att fosterbarnsbegreppet utvidgas till
att omfatta alla barn under 16 år, som fostras hos annan än föräldrarna, oberoende
av om ersättning utgår eller ej. Socialstyrelsen framhåller, att den
omständigheten, att ersättning ej utginge för barnets vård icke utgjorde
någon garanti för att barnet under hela sin uppväxttid finge leva under så
goda förhållanden, som omständigheterna i själva verket medgåve. Det hade
framhållits, att om fosterbarnskontrollen utsträcktes till sådana barnafostrare,
som utan ersättning åtoge sig besväret och ansvaret för ett barn, detta
skulle leda till att många komme att draga sig för att taga hand om ensamstående
eller nödställda barn. Enligt styrelsens erfarenhet hade goda fosterföräldrar
icke något emot en förnuftigt ordnad fosterbarnskontroll. De vore
i regel tacksamma för de råd och den hjälp, som de kunde erhålla därigenom,
att de funne det helt naturligt, att samhället ville förvissa sig om att
alla fosterbarn erhölle bästa möjliga vård.

I fråga om åldersgränsen har socialstyrelsen emellertid en annan uppfattning
än kommittén och föreslår en generell höjning av densamma till 18 år.
Styrelsen anför härom.

Det är mycket olyckligt, alt en barnavårdsnämnd, som kanske följt ett
fosterbarn under större delen av dess uppväxttid och väl känner både barnet
och dess fosterföräldrar, helt plötsligt, då barnet fyller 16 år, skall upphöra
att intressera sig för barnets förhållanden. Vid denna ålder behöver
ett fosterbarn stöd av någon opartisk och omdömesgill utomstående person,
när det gäller att bestämma om barnets framtid, att tillvarataga dess möjligheter
till vidare utbildning m. lii. Det ligger i sakens natur, att fosterföräldrarna
ofta lia svårt alt se dessa frågor från barnets synpunkt och i
stället mången gång utgå ifrån, att de skola .skörda frukterna av sina tidigare
omsorger örn barnet genom att utnyttja barnets arbetskraft, när barnets
uppfostran är avslutad. Socialstyrelsen anser därför kommitténs förslag,
att barnavårdsnämnd i vissa fall, då särskild anledning därtill föreligger.
äger besluta, alt fosterbarn även efter fyllda 16 år skola stå under
tillsyn av nämnden, icke vara lill fyllest. Enligt styrelsens mening föreligger
i regel behov av samhällelig tillsyn för alla barn i åldern 16—18 år,
vilka ej fostras av föräldrarna.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Kommittén angiver såsom skäl för att fosterbarnsbegreppet ej utsträckes
till barn i 16—18-årsåldern, att samhällsvård upphör vid 16 år. Styrelsen
anser emellertid, att man vid en revision av fosterbarnslagstiftningen icke
skall låta hejda sig av en föråldrad bestämmelse inom den samhälleliga
barnavården. I stället bör i detta sammanhang genomföras en ändring av
reglerna om samhällsvården, varigenom den övre åldersgränsen för denna
höjes till 18 år. Enligt socialstyrelsens förmenande behöver man härför
ingalunda avvakta resultatet av den planerade översynen av barnavårdslagen
i dess helhet. Flertalet av dem, som äro praktiskt verksamma inom
fosterbarnstillsvnen, äro nämligen ense om att samhällsvården icke bör
upphöra, då barnen uppnå 16 år. För en utvidgning av samhällsvården till
att omfatta även barn i åldern 16—18 år tala samma skäl, som anförts för
en utvidgning av fosterbarnsbegreppet. Därjämte bör framhållas, att omkring
hälften av alla fosterbarn äro omhändertagna för samhällsvård eller
skyddsuppfostran. Det ligger för övrigt i öppen dag, att frågan om fortsatt
utbildning för barn över 16 år och deras behov av ytterligare ekonomisk
hjälp icke bör avgöras av fattigvårdsstyrelse. Man kan icke begära eller
räkna med att en myndighet, som har till uppgift att handha understödsverksamhet
bland sjuka och åldringar, skall vara skickad att bedöma, vad
sorn är bäst för pojkar och flickor i 16—18-årsåldern. Socialstyrelsen får
därför föreslå, alf frågan om en utsträckning av fosterbarnskontrollen och
samhällsvården till att omfatta barn i åldern 16—18 år måtte upptagas till
prövning i nu förevarande sammanhang.

Norrköpings stad, som i övrigt tillstyrker kommitténs förslag om utvidgning
av fosterbarnsbegreppet, trots det ökade arbete för barnavårdsnämnderna
som därav föranledes, vill dock ifrågasätta lämpligheten av bestämmelsen,
att fosterbarnstillsynen skall kunna utsträckas, till dess barnet
fyllt 18 år.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser det böra klargöras
huruvida barn, som fostras hos endera av föräldrarna skall betraktas som
fosterbarn. Liknande uttalande har Gävleborgs läns barnavårdsförbund.

I några yttranden avstvrkes den föreslagna utvidgningen av fosterbarnsbegreppet.
Överståthållarämbetet befarar sålunda, att utvidgningen i fråga
och därav följande ökning av barnavårdsnämndernas arbetsbörda kan
komma att inverka på möjligheten att utöva en effektiv kontroll över de
fosterhem, som för närvarande stå under barnavårdsnämndernas tillsyn och
där behovet av kontroll från det allmännas sida otvivelaktigt torde vara
större än i fråga om de nytillkomna kategorierna fosterhem. Svenska stadsförbundet
anför liknande synpunkter och tillägger, att utvidgningen i många
fall skulle kännas som ett tvång för vederbörande barnafostrare och avskräcka
dem från att ställa sina hem till förfogande. Barnavårdsnämnden i
Malmö framhåller, att ideella motiv i de flesta fall förelåge för dem, som
taga fosterbarn utan ersättning, och att det försvinnande antal fall, där
andra motiv vore för handen, icke motiverade utvidgningen av fosterbarnsbegreppet.
Barnavårdsnämnden i Karlskoga anser utvidgningen av fosterbarnsbegreppet
böra anstå till en senare tidpunkt, då barnavårdsnämnderna

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

för närvarande vore mycket arbetsbelastade. Barnavårdsdirektören i Stockholm
uttalar även tvekan om nödvändigheten och lämpligheten av utvidgning
samt tillägger, att om kommitténs förslag på denna punkt godkändes,
befrielse från tillsyn enligt 60 § 4 mom. barnavårdslagen lättare borde
kunna erhållas än för närvarande, varför ordalagen i sistnämnda lagrum
borde uppmjukas.

Kommitténs förslag beträffande innebörden av begreppet fosterbarn inne-Departementsbär
i förhållande till vad nu gäller å ena sidan en inskränkning av begreppet,
i det att barn, som äro intagna i barnhem, icke vidare skola anses såsom
fosterbarn, och å andra sidan en utvidgning av begreppet till att omfatta
dels fall, då ersättning icke utgår, dels ock fall, då barnet fostras hos särskilt
förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört (avd. I G) föranleder den föreslagna
inskränkningen av begreppet ingen erinran från min sida. Såsom
fosterbarn komma alltså i fortsättningen endast sådana barn att betraktas,
vilka fostras i enskilda hem. Definitionen i 49 § 1 mom. torde böra utformas
i överensstämmelse härmed.

Förslaget att utvidga fosterbarnsbegreppet till att omfatta även fall, då
ersättning icke utgår, har mött invändningar från några håll. Farhågor ha
uttalats för att därigenom personer, som eljest skulle vara villiga att mottaga
barn utan ersättning, skulle bliva avskräckta därifrån. Vidare fruktar
man, att barnavårdsnämndernas arbetsbörda kommer att ökas alltför mycket
till men för fosterbarnskontrollens effektivitet.

De anförda invändningarna sakna ingalunda grund. Enligt min åsikt äro
emellertid de skäl, som kommittén anfört för sitt förslag i förevarande hänseende,
så starka, att invändningarna icke kunna tillmätas avgörande betydelse.
Den befarade avskräckande verkan av utvidgningen torde kunna motverkas
genom ett smidigt handhavande av fosterbarnskontrollen från barnavårdsmyndigheternas
sida. Jag anser mig därför böra tillstyrka den föreslagna
utvidgningen.

I enlighet med kommittén anser jag adoptivföräldrar i förevarande hänseende
böra såsom nu vara helt likställda med naturliga föräldrar.

Kommitténs förslag, att jämväl barn, som fostras hos särskilt förordnad
förmyndare, vilken tillika har vårdnaden örn barnet, skall anses som fosterbarn,
finner jag mig icke kunna tillstyrka. Förmyndares vårdnadsskyldighet
grundar sig i dessa fall direkt eller indirekt pa ett av domstol meddelat beslut,
och det synes med hänsyn härtill knappast vara lämpligt, att barnavårdsnämnden
skall äga ingripa mot dylik förmyndare under andra förutsättningar
än som gälla för ingripande mot föräldrar.

Av skäl, som kommittén anfört, synes det icke vara lämpligt att nu företaga
en allmän höjning av den för fosterbarnsbegreppet gällande åldersgränsen,
16 år. Kommitténs förslag att införa möjlighet för barnavårdsnämnd

Bihang till riksdagens protokoll 19A5. 1 sami. Nr 227. 8

114

Kungl. Maj.-ts proposition nr 227.

att i särskilda fall besluta om utsträckning av fosterbarnskontrollen till dess
barnet fyllt 18 år, finner jag emellertid välmotiverat och tillstyrker därför
detsamma. Bestämmelsen synes dock efter viss redaktionell omarbetning
böra överflyttas till 49 § 1 mom.

C. Koncessionstväng och anmälningsplikt beträffande fosterbarn m. in.

Social vårdskonunittcns förslag. Socialvårdskommittén upptager till diskussion
frågan om införande av koncessionstvång för fosterhem
och framhåller, att denna fråga diskuterats vid barnavårdslagens tillkomst
men att man då kommit till det resultatet, att koncessionstvång icke
borde förekomma. Sedermera hade emellertid från olika håll framställts krav
pa införande av sådant tvang. Bl. a. hade vid en enquéte, som kommittén år
1942 gjort hos omkring 200 barnavårdsnämnder, omkring 75 procent av
nämnderna tillstyrkt sadant tvang, medan 16 procent ställt sig tveksamma
och 9 procent helt avvisande. I utlandet förelåge koncessionstvång i bl. a.
Danmark, Belgien, Storbritannien och Tyskland, medan i vissa andra länder,
såsom Finland, Norge (utom vissa kommuner) och Italien, anmälan
vore tillräcklig.

Kommittén anför vidare:

Under tidigare diskussioner örn koncessionssystem ha två former därav
varit föremål för debatt, nämligen det generella och det speciella koncessionstvånget.
Det förra innebär en generell prövning i förväg av ett anmält hems
lämplighet såsom fosterhem över huvud taget; härigenom konstitueras så att
säga en grupp auktoriserade barnavårdare. Det speciella koncessionstvånget
åter innebär en förhandsprövning i varje särskilt fall av det ifrågasatta fosterhemmets
lämplighet. Kommittén kan för sin del obetingat instämma i de
erinringar, som framställts mot det generella koncessionstvånget. Mot det
speciella koncessionssystemet kunna också resas vissa invändningar, som i
huvudsak äro gemensamma för varje koncessionssystem, framför allt att tiden
ofta icke tillåter ett förhandsgodkännande av offentlig myndighet, att en
offentlig auktorisation av ett fosterhem kan leda till ett försvagande av den
därefter följande tillsynen, att ett återkallande av en koncession, som en gång
givits, är en så ingripande åtgärd, att man kan befara, att den kommer att
vidtagas allenast då särskilt allvarliga missförhållanden föreligga, samt att
någon garanti icke finnes för att ansökningar om koncession verkligen göras.
A andra sidan lämnar ett rätt tillämpat speciellt koncessionssystem otvivelaktigt
en viss garanti mot att barn även för kortare tid vårdas i dåliga hem.

Mot nuvarande system med anmälan efter barnets mottagande kan den
invändningen riktas, att det — även om anmälningsskyldigheten vederbörligen
fullgöres — icke kan undvikas, att barn överlämnas till olämpliga
fosterhem och vistas där någon tid innan barnavårdsnämnden erhåller kännedom
om mottagandet av barnet och vid behov hinner vidtaga åtgärder för
skiljande från fosterhemmet. När barnet redan mottagits av barnafostrarna,
kan det inträffa, att barnavårdsorganen hellre än att ombesörja omflyttning
av barnet överser med sådana brister i fosterhemmet eller hos barnafostrarna,
som under andra förhållanden skulle lia föranlett förbud för dem att

Kungl. Majus proposition nr 227.

115

mottaga fosterbarn. Därest man icke vill taga steget fullt ut och införa ett
koncessionssystem i egentlig mening utan önskar behålla systemet med anmälningsplikt,
ligger det nära till hands att för undvikande av dylika komplikationer
framflytta tidpunkten för anmälningsskyldighetens inträde till
tiden före barnets mottagande. Ett sådant system kan närmast betraktas som
ett mellanting mellan lconcessionstvång och nuvarande ordning, och det
saknar vissa av de nackdelar, som äro förenade med dessa båda andra
system. Genom en förhandsanmälan, som sker i vederbörlig ordning, kail
barnavårdsmyndigheten förhindra att barnet över huvud taget utlämnas till
en olämplig miljö. Då — i motsats till vad som är tallet enligt koncessionssystemet
— något uttryckligt godkännande av fosterhemmet icke meddelas,
föreligga för barnavårdsorganen, då de överväga ett ingripande mot missförhållanden
däri, icke förut berörda återhållande moment i samma utsträckning
som om en uttrycklig auktorisation av hemmet meddelats. Om en förhandsanmälan
skall ske men ej ett direkt godkännande av det ifrågasatta
fosterhemmet, torde också farhågorna för att den efterföljande tillsynen skall
försvagas ha mindre giltighet, än om ett uttryckligt godkännande skett. Frågan,
huruvida ett system med anmälningsskyldighet före barnets mottagande
skall kunna upprätthållas i praktiken med hänsyn till behovet i åtskilliga
fall av snabba åtgärder, blir naturligen beroende av den tidsfrist, inom vilken
anmälan skall göras; därest denna sättes kort, bortfalla åtskilliga av de
invändningar, som i motsvarande avseende anförts mot koncessionstvånget,
vilket ju på grund av sakens natur måste förutsätta en särskilt grundlig utredning
och noggranna överväganden. Å andra sidan kan givetvis mot ett
system med förhandsanmälningar riktas samma invändningar som mot varje
likartat system på fosterbarnsvårdens område, nämligen att några garantier
icke finnas för att anmälningsskyldigheten fullgöres eller att fosterhemmen
eljest komma till barnavårdsmyndigheternas kännedom. Dessa nackdelar
måste emellertid elimineras av en noggrann tillsyns- och upplysningsverksamhet
från barnavårdsorganens sida, och skäl av denna natur kunna icke
vara avgörande vid valet mellan olika metoder för anordnandet av offentlig
kontroll över fosterbarnsvården.

Kommittén framhåller, att kommittén ansåge ett system med förhandsanmälan
i allmänhet vara att förorda framför såväl ett koncessionssystem
i egentlig mening som nuvarande ordning men att kommittén funne koncessionstvång
böra införas i fråga örn fosterbarn under ett år. Kommittén
anför härom:

De invändningar mot ett koncessionssystem i och för sig, vilka böra tillmätas
den största betydelsen, äro enligt kommitténs mening sådana, som
hänföra sig till själva tillämpningen. Kommittén är givetvis medveten örn
att vissa erinringar av denna art kunna resas jämväl mot ett begränsat koncessionssystem,
men det finnes anledning antaga, att ett inskränkt koncessionstvång
skall kunna lättare genomföras än ett koncessionssystem, som
sträcker sig över fosterbarnsvårdens hela område. Härför tala icke blott
praktiska utan även psykologiska skäl. När det gäller ett begränsat klientel
ha barnavårdsorganen givetvis större möjligheter att verkställa en så noggrann
förhandsprövning, att denna kan utmynna i ett uttryckligt godkännande
av fosterhemmet, än örn sådan prövning skulle ske beträffande alia
fosterbarn. Man torde också kunna påräkna den allmänna opinionens stile!
för synpunkten, all överlämnandet av späda barn till fosterhem mäste kring -

116

Kungl. Muj:ts proposition nr 227.

gärdas nied särskilt starka restriktioner, och att detta är en så betydelsefull
sak, att offentlig myndighet bör lämna sitt medgivande. Det finnes därför
anledning antaga, att tillämpningen av ett sålunda begränsat koncessionstvång
skulle kunna ske någorlunda friktionsfritt. Det är säkerligen också
möjbgt att genom en målmedvetet bedriven upplysningsverksamhet vinna
förståelse för kravet på koncession såvitt angår späda barn, vilket torde
möta hinder, därest detta krav skulle avse alla fosterbarn. Faran för att tillgången
på lämpliga fosterhem för späda barn skulle minskas genom det
föreslagna koncessionstvånget är också enligt kommitténs mening avsevärt
mindre, än om motsvarande skulle gälla för alla fosterbarn.

Kommittén har övervägt, huruvida icke ett annat förfarande borde äga
rum, när späda barn överlämnas till anhörigas hem, t. ex. till far- eller morföräldrar.
Hittills har det nog oftast ansetts som en naturlig sak att dessa
hem skulle utan inblandning från det allmänna stå öppna för barnbarnen,
även om dessa voro i späd ålder. I flertalet fall har någon fosterbarnskontroll
ej heller anordnats över dessa hem. Det skulle naturligen kunna befaras, att
efterlevnaden av bestämmelserna om koncessionstvång blir sämre i dessa
fall än i övriga. Kommittén har emellertid icke ansett sig kunna förorda ett
undantag från reglerna om koncessionstvång när det gäller dessa barn. Såsom
tidigare anförts äro just far- eller morföräldrarnas hem ej sällan olämpliga
såsom fosterhem med hänsyn till barnafostrarnas ålder, försvagade hälsotillstånd
o. s. v. Dessa och liknande erinringar torde äga särskild giltighet,
när barnen äro i späd ålder.

Kommittén föreslår i anslutning till det sagda, att i 51 § barnavårdslagen
ändringar av i huvudsak följande innebörd skola göras.

1. För mottagande i fosterhem av barn under ett år erfordras tillstånd av
barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet är beläget, varvid
ansökan örn tillstånd skall göras av den som ämnar mottaga barnet.

2. örn barn över ett år skall överlämnas såsom fosterbarn till enskilt hem,
skall i god tid och senast tre dagar före överlämnandet (mottagandet) av
barnet anmälan hos barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet
är beläget, göras såväl av den som överlämnar som den som mottager barnet.

3. Anmälan av barnafostrare till barnavårdsnämnden skall jämväl ske,
innan fosterhem Hyttas till annan lägenhet, varvid örn fosterhemmet flyttas
till annan kommun, anmälan skall ske hos barnavårdsnämnd såväl i avflyttnings-
som inflyttningskommun.

Beträffande frågan om det organ, som skall bevilja koncession
och mottaga anmälan, framhåller kommittén, att det givetvis
kunde göras gällande, att koncessionsprövningen eller förhandsgranskningen
av fosterhemmen borde centraliseras för att åstadkomma större enhetlighet
vid lagstiftningens tillämpning. Kommittén ansåge det emellertid
i hög grad önskvärt, att de lokala barnavårdsorganen hade ett primärt ansvar
för fosterbarnsvården inom vederbörande kommun. Det skulle vara
föga rationellt att frånskilja denna viktiga del av den samhälleliga barnavården
från barnavårdsnämndernas kompetensområde, och ett dylikt steg

Kungl. Majus proposition nr 227.

117

kunde befaras leda till en utveckling, som ingalunda vöre önskvärd, nämligen
att den samhälleliga barnavården i stort förlorade sin lokala förankring.

Vad angår koncessionsprövningen, där sådan förekommer, uttalar
kommittén, att de koncessionsprövande organen icke skola ingå på ett
bedömande av huruvida det över huvud taget bör tillåtas modern att lämna
sitt späda barn ifrån sig. Kommittén anför härom:

Det är visserligen sant, att samhället Ilar all anledning att söka bevara
kontakten mellan modern och det späda barnet, men så länge som det icke
finnes effektiva former för hjälp, framför allt ekonomisk sådan, till mödrar
med späda barn, skulle det vara olyckligt att söka framtvinga en dylik kontakt
genom att hindra modern att för barnets vård anlita utvägar, mot vilka
i och för sig inga erinringar kunna riktas. Att utöver den samhälleliga kontroll,
som enligt kommitténs förslag skall äga rum vid anlitandet av spädbarnshem,
införa någon slags behovsprövning vid inackordering av spädbarn
i enskilda fosterhem, skulle under nu rådande förhållanden framkalla
en press på de nyblivna mödrarna, vilken mången gång skulle kunna få
ödesdigra konsekvenser.

Beträffande det dubbla anmälningst v ånget anför kommittén: Under

förarbetena till nuvarande barnavårdslag diskuterades motsvarande
dubbla anmälningsskyldighet av fattigvårdslagstiftningskommittén, som emellertid
framställde vissa erinringar mot densamma, bl. a. att den sannolikt icke
skulle komma att bliva till någon vex-klig nytta, alldenstund anmälan komme
att uraktlåtas just i sådana fall, då från fosterhemmet ej heller någon underrättelse
vore att vänta, ävensom att upprätthållandet av en dubbel anmälningsskyldighet
med bötesansvar för underlåtenhet å ömse sidor syntes ägnat
att göra systemet mera invecklat; enligt fattigvårdslagstiftningskommittcns
mening skulle uppstå vissa svårigheter, då det ej gärna kunde ifrågasättas att
utkräva ansvar, om anmälan redan inkommit från ena hållet. Dessa erinringar
måste givetvis tillmätas ett visst vitsord, men kommittén anser dem ej vara
avgörande. För fosterbarnstillsynens effektivitet är det av största vikt, att
fosterbarnsförhållandcna i så stor utsträckning som möjligt komma till barnavårdsorganens
kännedom. Enligt kommitténs mening skulle detta syfte i åtskilliga
fall främjas genom en dubbel anmälningsplikt. Det är visserligen sant,
att denna .skulle hava ringa effekt i sådana fall, där en medveten avsikt
funnes att undandraga sig den samhälleliga tillsynen, men dylika fall torde
trots allt få anses höra till undantagen. Mot dem är för övrigt varje system,
byggt på anmälningsskyldighet, mer eller mindre ineffektivt. Såvitt kommittén
kan finna, skulle det, örn den dubbla anmälningsskyldigheten infördes,
icke föreligga de betänkligheter gent emot en kriminalisering av försummelse
att fullgöra skyldigheten, som fattigvårdslagstiltningskommittén hyst. Den omständigheten,
att den ena parten ingivit vederbörlig anmälan, medan den
andra försummat detta, behöver i och för sig icke befria den senare från
ansvar för försummelsen. En annan sak är, att påföljden av försummelsen i
så fall rimligen bör bliva ringare än örn anmälan överhuvud taget icke ingått
till barnavårdsnämnden, och bestämmelserna örn påföljd för utebliven anmälan
böra därför lämna möjlighet till en fri prövning.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Kommittén uttalar vidare, att det i regel torde vara möjligt för barnavårdsnämnden
att på den föreslagna tiden — 3 dagar före barnets överlämnande —
verkställa erforderlig undersökning angående fosterhemmets beskaffenhet.

I ett särskilt yttrande av tre av kommitténs ledamöter (frii Nordgren samt
herrar Hagård och Skoglund) avstyrkes emellertid den dubbla anmälningsskyldigheten.
Som skäl anföres, att intet vore att vinna med denna dubbla
anmälningsskyldighet, vilken i den praktiska tillämpningen kunde få föga
tilltalande konsekvenser. För den allmänna rättskänslan kunde det te sig
stötande, att en person utsatte sig för böter genom att försumma att göra
anmälan, då vederbörande visste, att barnavårdsnämnden genom föreskriven
anmälan från annat håll blivit underrättad om den tilltänkta placeringen
av barnet. Utsikterna att de föreslagna reglerna skulle vinna någon mera allmän
efterföljd vore säkerligen ytterst små. Anmälningsskyldighet borde därför åligga
endast den, som ämnade mottaga barnet.

Beträffande undersökning av fosterhems beskaffenhet stadgas i
52 § 1 mom. barnavårdslagen i dess av kommittén föreslagna lydelse, att
när ansökan eller anmälan jämlikt 51 § barnavårdslagen inkommit till barnavårdsnämnden
— liksom även då nämnden eljest finner anledning antaga,
att någon har för avsikt att mottaga fosterbarn — nämnden har att ofördröjligen
låta verkställa undersökning av hemmets beskaffenhet, så framt den
icke redan äger noggrann kännedom om hemmet. — Ytterligare bestämmelser
om denna undersökning lämnas i ett av kommittén upprättat förslag
till stadga angående fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll. Det förutsättes
bär, att undersökningen skall verkställas genom personligt besök i det tilltänkta
fosterhemmet av särskilt utsedda personer, fosterbarnsinspektörer, eller
andra lämpliga personer. Vidare stadgas, att där anledning finnes att antaga,
att barnafostraren eller annan i fosterhemmet boende är behäftad med sjukdom,
som kan komma att menligt inverka på barnets kroppsliga eller själsliga
hälsa, undersökaren skall söka föranstalta om läkarundersökning av denne.

Socialvårdskommittén föreslår vidare, att i 52 § 2 mom. barnavårdslagen
skola införas vissa bestämmelser om fosterhems beskaffenhet.
Det ålägges här till en början barnavårdsnämnderna att vid prövning av fosterhems
och barnafostrares lämplighet såvitt möjligt tillse, att erforderliga förutsättningar
äro för handen för alt barnet skall erhålla vård och uppfostran,
likvärdig med den som beredes i ett gott föräldrahem, ävensom för att mellan
fosterbarnet och barnafostraren skulle kunna uppkomma samma band som mellan
naturliga föräldrar och deras barn. Det anges vidare, att barnafostrare i regel
böra vara äkta makar, att ålderskillnaden mellan barnafostrare och fosterbarn
ej böra vara större än som med hänsyn till barnets vård och fostran är lämpligt,
att, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, i samma fosterhem
icke må samtidigt vårdas flera än två fosterbarn, med mindre samtliga
äro syskon, samt att, om barnafostraren har egna barn vilka vårdas i föräldrahemmet,
fosterbarnet bör vara yngre än dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

119

Nu nämnda stadgande kompletteras enligt kommitténs förslag av vissa föreskrifter
i 3 mom. samma paragraf. Sålunda skall barnavårdsnämnden, där
nämnden i anledning av ansökan, anmälan eller eljest filmer fara föreligga,
att fosterbarn icke kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran hos
person, som kan antagas ha för avsikt att mottaga sådant harn,
meddela förbud för honom att mottaga fosterbarn. Vidare skall enligt
4 mom. av paragrafen generellt förhud att mottaga fosterbarn gälla folden
som lider av tuberkulos i smittsamt skede eller könssjukdom i sådant
skede, ävensom för hem, i vilket hushållsmedlem är behäftad med sådan
sjukdom. För åsidosättande av förbud, som nu nämnts, stadgas straff i 73 §.

I motiveringen framhåller kommittén till en början, att genom enquete till
vissa barnavårdsnämnder undersökning gjorts angående de önskemål beträffande
bestämmelser om fosterhemmens beskaffenhet, som kunde anses
föreligga. En sammanfattning av innehållet i de inkomna svaren ävensom en
redogörelse för vissa bestämmelser i hithörande frågor i utländsk rätt återfinnas
å sid. 242—246 i kommitténs betänkande, vartill torde få hänvisas.

Kommitténs ståndpunkt är, att det icke låter sig göra att i författningsväg
angiva alla de önskemål eller krav beträffande fosterhemmens och barnafostrarnas
kvalifikationer, vilka ur olika synpunkter kunna anses befogade.
Kommittén anför härom:

Här liksom på så många andra av socialvårdens områden måste man i sista
hand vara hänvisad till omdömet, intresset, noggrannheten och erfarenheten
hos de organ, vilka hava ansvaret för lagstiftningens tillämpning. I det enskilda
fallet måste vid bedömandet av ett fosterhems lämplighet hänsyn tagas till
alltför många faktorer av skilda slag för att det skulle vara lämpligt att i
någon mera avsevärd mån inskränka de ansvariga organens fria prövningsrätt.
Endast i ringa grad har man här att göra med objektivt fastställbara
kriterier, såsom fosterföräldrarnas ålder och hälsotillstånd, bostadens beskaffenhet
o. s. v.; därutöver ha barnavårdsnämnderna att bilda sig en uppfattning
örn miljöns lämplighet för barnet med hänsyn till såväl dess som barnafostrarens
personlighet, de senares förutsättningar att fullgöra sin fostrargärning,
ävensom åtskilliga andra omständigheter, vilka förutsätta en rent subjektiv
bedömning. Av sakens natur följer, att i författningsväg fastställda
kvalifikations- eller diskvalifikationsgrunder måste hänföra sig till mer eller
mindre »normala» förhållanden. Ofta skulle dylika bestämmelser icke blott
sakna betydelse som ledning vid fallets bedömande utan även direkt vara
barnavårdsnämnderna till hinders för eli rätt avgörande in concreto. Kommittén
har därför funnit möjligheterna att fastställa vissa legala kriterier av
tvingande natur i fråga örn fosterhemmens beskaffenhet och barnafostrarnas
kvalifikationer vara tämligen begränsade. Å andra sidan är det enligt kommitténs
mening en brist i nuvarande lagstiftning, att den så gott som helt
underlåter att taga ställning till vissa hithörande problem, vilka erfarenhetsmässigt
framträda under barnavårdsnämndernas verksamhet på fosterbarnstillsynens
område. Kommitténs förslag innebär därför, att barnavårdsnämnderna
liksom hittills skola hava en vidsträckt, fri prövningsrätt vid bedömandet
av fosterhemmens lämplighet, men alt denna i vissa fall skall begränsas
genom införandet av förbud att mottaga fosterbarn, ävensom att lagstift -

120

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

ningen i övrigt skall lämna vissa rekommendationer vilka icke äro av
tvingande natur, till barnavårdsnämndernas vägledning.

I fråga om ett absolut förbud att mottaga fosterbarn framhåller kommittén,
att sådant på grund av sakens natur näppeligen kunde meddelas i fråga örn
andra fall än sådana, där vissa objektivt fastställbara, för barnets uppfostran
och utveckling menliga kriterier förelåge, samt hänvisar till den föreslagna
bestämmelsen i 52 § 4 mom. barnavårdslagen. Kommittén fortsätter:

Den nära till hands liggande tanken att införa ett motsvarande förbud,
knutet till själva bostaden, i den mån denna är hälsovådlig, har kommittén
funnit icke kunna realiseras med hänsyn till de subjektiva moment, vilka
spela in vid bedömandet av en lägenhets hälsovådlighet. Det skulle visserligen
kunna tänkas, att man införde ett allmänt förbud för mottagande av
fosterbarn i lägenhet, som av vederbörande hälsovårdsmyndighet förklarats
hälsovådlig, men verkan härav torde bliva tämligen ringa. Barnavårdsnämnden
skall däremot lia möjlighet att i de särskilda fallen meddela förbud mot
fosterbarns mottagande i lägenhet, som befinnes vara hälsovådlig. Sådant förbud
skall, i likhet med vad som gäller enligt nuvarande lagstiftning, kunna
utfärdas redan innan barnet överlämnats till fosterhemmet; det kan med
andra ord komma i fråga beträffande lägenhet, som »kan antagas komma
att begagnas som fosterhem». Ej heller har kommittén funnit lämpligt förorda
ett absolut förbud att mottaga fosterbarn för personer, vilka ådömts
viss straffpåföljd eller undergått viss bestraffning eller varit föremål för ingripande
enligt alkoholist- eller lösdrivarlagen. Verkan av dylika omständigheter
äro enligt kommitténs mening av beskaffenhet att böra prövas av barnavårdsnämnderna
i varje särskilt fall.

Beträffande den principiella bestämmelsen i 52 § 2 mom. anför kommittén:

Genom hänvisningen till förhållandena i ett gott föräldrahem har kommittén
velat inskärpa betydelsen av att barnavårdsnämnderna söka noggrant pröva
de personliga egenskaperna hos barnafostrarna, deras karaktär, vandel, förmåga
att vårda och fostra barnet o. s. v.; att vid denna prövning asociala,
kriminella, lastbara och hållningslösa personer måste falla igenom ligger i
sakens natur. Ej heller är det förenligt med nyssnämnda krav, att fosterbarn
utlämnas till hem, som äro hårt drabbade av fattigdom. Det torde vara överflödigt
att nämna, att frågan om rikedom eller fattigdom icke är av avgörande
betydelse för de värden, som ett hem kan skänka, men om de ekonomiska
bekymren bliva övermäktiga, saknas ofta förutsättningarna för en
harmonisk utveckling, fysisk såväl som psykisk, av de barn, som växa upp
i hemmet. Därtill kommer, att man i dessa fall mer än eljest måste räkna
med att materiella bevekelsegrunder ligga bakom en önskan att mottaga fosterbarn.
Även om barnafostrarnas ekonomiska förhållanden i regel icke böra
vara av avgörande betydelse, så kunna de naturligen vid valet mellan två i
övrigt likvärdiga fosterhem fälla utslaget till förmån för det, som har den
bättre ekonomien, icke minst genom de större möjligheter till en efter barnets
anlag och egenskaper lämpad utbildning, som härigenom erbjuda sig. Utbildningssynpunkterna
få visserligen icke drivas så långt, att man för dem åsidosätter
andra krav eller förlorar andra värden, som härröra ur familjegemenskapen,
men barnavårdsorganen böra icke lämna dem ur sikte, varken vid valet
av fosterhem eller under tillsynen över fosterbarnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

121

1 fråga om övriga i 52 § 2 mom. lämnade anvisningar beträffande fosterhems
beskaffenhet anför kommittén:

Av den förut gjorda jämförelsen med förhållandena i ett gott föräldrahem
följer vidare, att till barnafostrare i regel böra antagas äkta makar. Kommittén
har icke velat uppställa detta som ett absolut krav; allra minst skulle kommittén
vilja förorda, att man fullföljde ett dylikt därhän, att ett fosterbarn ej
längre skulle få vistas hos den ene maken efter den andra makens frånfälle.
Erfarenheten visar, att åtskilliga ensamstående kvinnor varit idealiska fostermödrar,
och ett förbud för dem alt mottaga fosterbarn skulle innebära icke
blott att samhället berövade sig självt tillgången till ett antal lämpliga fosterhem
utan även att man berövade dessa kvinnor något, som visat sig kunna
skänka deras liv ett nytt innehåll. Däremot böra fosterbarn endast i undantagsfall
överlämnas till ensamstående män; kommittén har emellertid ej heller
i dessa fall ansett sig böra förorda ett generellt förbud. När barnafostraren
är anförvant till barnet, kan man, om han i övrigt är i stånd att erbjuda
barnet en god hemmiljö, icke utan vidare avvisa tanken pa att överlämna
barnet till honom.

Det är självfallet ett önskemål, att samma band uppkomma mellan fosterbarnet
och fosterföräldrarna som mellan naturliga föräldrar och deras barn.
Det är förvisso en vansklig uppgift att söka i förväg konstatera, huruvida sa
kan bliva fallet, men alldeles utan hållpunkter äro barnavårdsnämnderna i
de enskilda fallen dock icke. Örn möjligt bör en viss överensstämmelse eller
åtminstone icke alltför utpräglad skillnad i fråga om lynne, temperament
o. s. v. föreligga, och i den mån en utbyggnad sker av det psykiatriska observationsväsendet
för barn och ungdom torde ökade förutsättningar skapas
för att dylika önskemål skola kunna tillgodoses. För uppkomsten av ett
naturligt föräldraförhållande torde emellertid förhållandet mellan barnafostrarens
och fosterbarnets ålder spela den största rollen. Anledningen härtill
torde icke behöva närmare utvecklas. Att i lagstiftningen angiva några
bindande normer för den högsta tillåtna åldersskillnaden mellan barnafostrare
och fosterbarn skulle emellertid innebära en alltför långt gående
inskränkning i barnavårdsnämndens fria prövningsrätt, vilken ju trots allt
är den bästa garantien för att tillfredsställande förhållanden skola råda på
fosterbarnsvårdens område. Med hänsyn till barnavårdsnämndernas allmänna
inställning till detta problem, som belyses av svaren å kommitténs
enquéte, torde man vara berättigad hysa förhoppningen, att nämnderna
skola beivra försök att överlämna fosterbarn till alltför gamla fosterföräldrar.
En allmänt utbredd uppfattning torde vara, alt barnafostrare, vilka
icke äro nära anhöriga till fosterbarnet, i regel icke böra vara mer än fyrtiofem
år äldre än detta. Till denna uppfattning kan kommittén helt ansluta
sig. När det däremot gäller barnafostrare, vilka utgöras av fosterbarnets
får- eller morföräldrar, tala åtskilliga skäl för ali samma nackdelar som i
förstnämnda fall icke skola behöva uppkomma för barnet, därest åldersskillnaden
är större, detta naturligen under förutsättning, alt får- eller morföräldrarna
eljest äro lämpliga som barnafostrare. Att det när åldersskillnaden
är avsevärt större kan uppstå allvarliga olägenheter är emellertid
uppenbart, och när skillnaden uppgår till femtiofem år eller mer finnes enligt
kommitténs mening anledning att särskilt noggrant överväga lämpligheten
av barnets placering hos far- eller morföräldrarna. Örn det emellertid i lag
eller författning angives några fixa normer, tvingande eller dispositiva, för
den högsta tillåtna åldersskillnaden i dessa fall av nära anförvantskap

122

Kungl. Majlis proposition nr 227.

mellan bamafostrare och fosterbarn — vilka ju äro flertalet av de fall, där
fråga är om överlämnande av barn till fosterföräldrar i mera framskriden
ålder — skulle det kunna befaras, att barnavårdsnämnderna alltför litet
beaktade de övriga omständigheter, som i det enskilda fallet böra vara avgörande
för nämndens ståndpunktstagande. Kommittén vill därför föreslå,
att någon närmare precisering i författningsväg icke sker av åldersskillnaden
mellan bamafostrare och fosterbarn, men att det i barnavårdslagen
lämnas den allmänna föreskriften, att barnavårdsnämnderna böra iakttaga,
att åldersskillnaden mellan bamafostrare och fosterbarn ej är större än som
med hänsyn till barnets vård och fostran är lämpligt.

Om i fosterhemmet vårdas naturliga barn till fosterföräldrarna, kan det
enligt vad erfarenheten visar uppkomma komplikationer, därest fosterbarnet
är äldre än något av dessa. Såväl syskonens som fosterföräldrarnas känslor
fixeras helt naturligt särskilt starkt'' vid det yngsta barnet, och fosterbarnet
kan lätt bliva eller känna sig vara ställt utanför familjegemenskapen. Örn
fosterbarnet däremot är yngre än fosterföräldrarnas egna barn, finnas i regel
goda förutsättningar för att naturliga band skola uppkomma mellan fosterbarnet,
å ena, samt fostersyskonen och fosterföräldrarna, å andra sidan.
Kommittén har funnit det vara så betydelsefullt, att hänsyn tages till ovan
angivna omständigheter vid överlämnandet av fosterbarn, att en rekommendation
i denna riktning har ansetts böra lämnas i lagtexten. Å andra
sidan bör givetvis den omständigheten, att makar, som vid mottagandet av
fosterbarnet varit barnlösa, sedermera erhållit egna barn, icke i och för sig
motivera en omprövning av frågan örn barnets placering.

Ju fler fosterbarn, som samtidigt vårdas i ett fosterhem, desto sämre torde
i regel förutsättningarna vara för att fosterhemmet skall te sig som ett verkligt
föräldrahem för barnen, åtminstone örn fosterbarnen icke äro syskon.
Mot att tillåta bamafostrare att samtidigt vårda ett större antal fosterbarn
talar dessutom, att detta ofta måste anses som uttryck för ett förvärvssyfte
fran barnafostrarens sida. Kommittén föreslår därför en bestämmelse av
innebörd, att i samma fosterhem ej må — såframt ej särskilda omständigheter
annat föranleda -— samtidigt vårdas flera än två fosterbarn, med
mindre samtliga dessa äro syskon. Detta stadgande har visserligen karaktären
av ett förbud, men kommittén har med hänsyn till att det icke synes
böra vara absolut tvingande, infogat det bland övriga bestämmelser, vilka
skola tjäna barnavårdsnämnderna till vägledning vid prövning av hithörande
ärenden. Någon straffpåföljd — annat än i förekommande fall för underlåten
anmälan — skall alltså enligt förslaget icke drabba den, som mottager
fler fosterbarn än ovan sagts. Barnavårdsnämnden har däremot rätt meddela
förbud för barnafostraren att i fortsättningen vårda fosterbarnen eller
vissa av dem.

I detta sammanhang må något beröras ett pär frågor, som upptagits till
behandling av kommittén, ehuru de icke föranlett några förslag till ändringar
i barnavårdslagen, nämligen frågorna örn fosterhemsförmedling och
fosteriön.

Vad fosterhem sförmedlingen angår uttalar kommittén, att erfarenheterna
från barnavårdsombudens verksamhet tydligt gåve vid handen,
att en fast organiserad fosterhemsförmedling icke kunde undvaras. Kommitténs
ståndpunkt är, att fosterhemsförmedlingen skall övertagas av harna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

123

vårdsassistenterna. I sitt förslag till stadga angående fosterbarnsvård och
fosterbarnskontroll har kommittén upptagit vissa bestämmelser av innebörd
dels att barnavårdsnämnder och barnavårdsassistenter böra i förväg söka
träda i förbindelse med enskilda personer, vilka kunna antagas vara lämpliga
som barnafostrare och villiga att mottaga fosterbarn, dels ock
att barnavårdsassistenter, i den mån övriga arbetsuppgifter det medgiva,
böra efter framställning tillhandagå vid förmedling av fosterhem och att
^ackordering av fosterbarn genom barnavårdsnämnds försorg bör, där så
lämpligen kan ske, verkställas genom assistenten. Kommittén anför härom:

I sin egentliga form innebär fosterhemsförmedlingen närmast en centralisering
av den verksamhet för anskaffande av fosterhem, som eljest måst
bedrivas av barnavårdsnämnder och enskilda föräldrar. Hittills har den förmedling,
som funnits, vilat på frivillighetens grund så tolvida, att det icke
förelegat någon skyldighet att anlita barnavårdsombuden, när barn skola
överlämnas till fosterhem. Ej heller ha barnavårdsnämnderna genom barnavårdsombudens
förmedlingsverksamhet befriats från skyldigheten att pröva
anvisat fosterhems lämplighet. Såsom av vad tidigare anförts framgår, har
kommittén icke ansett sig böra förorda någon förändring av barnavårdsnämndernas
primära ansvar för fosterbarnsvården. Uppgiften att söka anskaffa
lämpliga fosterhem kan näppeligen helt åläggas assistenterna, då detta
säkerligen skulle taga deras tid i anspråk i sådan grad, att de icke skulle
medhinna övriga åligganden. Liksom hittills måste man därför i första hand
lita till att barnavårdsnämnderna på olika sätt söka komma i kontakt med
lämpliga barnafostrare. Detta utesluter givetvis icke, att assistenterna så
långt möjligt biträda barnavårdsnämnder och andra vid anskaffandet av
fosterhem.

Ett annat spörsmål är, huruvida det skall krävas obligatorisk medverkan
från assistentens sida vid själva överlämnandet av fosterbarnet till fosterhemmet,
d. v. s. vid träffandet av avtal angående fosterlega och övriga villkor.
Man kan givetvis icke bortse ifrån, att vissa skäl tala för en dylik anordning.
Härigenom skulle icke blott åstadkommas en fullständig centralisering
av anbud och efterfrågan på detta område, varigenom det skulle bliva
lättare att få en överblick över såväl behovet av som tillgången å fosterhem,
utan man skulle även vinna ökade garantier för att barn icke överlämnades
till olämpliga barnafostrare. Å andra sidan skulle ett generellt förbud att
överlämna fosterbarn till fosterhem annorledes än under barnavårdsassistentens
medverkan säkerligen medföra allvarliga praktiska olägenheter. Assistenten
skulle härigenom åläggas en arbetsbörda, som icke kunde undgå att
menligt inverka på fullgörandet av övriga uppgifter, och behandlingen av
fosterbarnsärendena skulle fördröjas. I åtskilliga fall, där barnafostrare
anmält sig direkt till barnavårdsnämnden eller barnets föräldrar, .skulle
assistentens medverkan närmast bliva en ren formalitet. Vid dessa och liknande
tillfällen torde en strikt tillämpning av en förbudsbestämmelse ej
kunna påräknas. Ett sådant förbud skulle för övrigt icke stå i god överensstämmelse
med principen örn barnavårdsnämndens primära ansvar för fosterbarnsvården.
Kommittén har därför icke ansett sig kunna förorda införandet
av regler, enligt vilka skulle krävas obligatorisk medverkan från
barnavårdsassistenternas sida vid överlämnande av fosterbarn. Däremot
innehåller förslaget en rekommendation, vilken på grund av sakens natur

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

endast är riktad till barnavårdsnämnderna, att vid ^ackordering av fosterbarn
begagna sig av bamavårdsassistenternas medverkan, där så lämpligen
kan ske. Särskilt torde en dylik medverkan från assistentens sida vara värdefull
för åtskilliga barnavårdsnämnder i medelstora och mindre kommuner.

Beträffande fosterlönen framhåller kommittén -— efter att å sid.
261—262 i betänkandet ha redogjort för de nuvarande förhållandena härutinnan
— att frågan om fosterlönens storlek näppeligen kan bliva föremål
för någon rättslig reglering men att kommittén dock ansett sig böra göra
några allmänna uttalanden i detta ämne. Kommittén anför:

Enighet torde råda därom, att fosterlönen i princip bör utgå med sådant
belopp, att fosterföräldrarna med detta tillskott till sina inkomster skola
kunna bereda barnet en tillfredsställande vård och uppfostran. Likaså torde
det vara uppenbart, att fosterlönen icke får vara så hög, att barnafostrarna
frestas att mottaga fosterbarn för vinnings skull. Å andra sidan är det lika
klart, att alltför låga fosterlöner äro till skada för fosterbarnsvården, icke
blott därigenom att svårigheter uppstå att anskaffa lämpliga fosterhem utan
även i så måtto, att fosterbarnens vård och uppfostran i de enskilda fallen
kan bliva mindre tillfredsställande och faran för att barnets arbetskraft
obehörigen utnyttjas av barnafostraren ökas. I princip bör fosterlönen såvitt
möjligt anpassas efter de verkliga kostnaderna för barnens vård. Ett konsekvent
iakttagande av denna princip skulle emellertid medföra en synnerligen
stark differentiering av fosterlönerna och kunna föranleda vissa komplikationer
i förhållandet mellan såväl barnavårdsnämnder och barnafostrare som
olika barnavårdsnämnder inbördes. Man synes därför av praktiska skäl
böra sträva efter en viss likformighet beträffande fosterlönerna, dock utan
att helt bortse från differentieringssynpunkterna.

En differentiering efter fosterbarnens ålder står i god överensstämmelse
med principen örn fosterlönens anpassande efter de verkliga vårdkostnaderna.
Nuvarande praxis, enligt vilken högre fosterlön i regel utgår för späda
barn och kol thärn, är således väl motiverad. Detsamma gäller den höjning
av fosterlönen, som plägar ske, när barnet uppnår skolåldern. Däremot
synes det vara ganska betänkligt, att fosterlönerna i så stor utsträckning
som fallet är nedsättas sedan barnet slutat skolan. I vissa fall kan naturligen
en reducering vara berättigad, t. ex. när barnen ha eget förvärvsarbete eller
hjälpa till med arbete inom hemmet, men denna fråga bör icke behandlas
schablonmässigt utan i varje särskilt fall prövas synnerligen noggrant av
barnavårdsnämnderna. En alltför kraftig sänkning av ersättningen kan givetvis
fresta barnafostraren att ställa obehöriga krav på fosterbarnets arbetskraft.
En reducering av fosterlönen är också ägnad att motverka barnafostrarens
villighet att låta barnet få lämplig utbildning. Det torde tyvärr
förhålla sig så, att utbildningssynpunkterna ofta ägnas alltför liten uppmärksamhet
av barnavårdsnämnderna vid fosterlönens bestämmande. Kommittén
vill av i det föregående anförda skäl icke förorda en allmän skyldighet för
nämnderna att ekonomiskt bidraga till fosterbarnens utbildning, i den mån
barnen överskridit 16-årsåldern, men anser sig böra betona vikten av att
nämnderna i större utsträckning än nu vidtaga positiva åtgärder i här omförmält
syfte. Därest inga andra utvägar stå till buds, böra de genom hänvändelse
till fattigvårdsstyrelsen söka skapa ekonomiska förutsättningar för
fosterbarnets utbildning i de fall. där en dylik synes vara till gagn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

125

Även för de svårfostrade barnen böra erläggas högre fosterlöner än eljest.
Genom den minskade möjligheten att anlita upptagningshemmen för långvarigare
vård, som bl. a. är innebörden av kommitténs förslag, torde för
övrigt en sådan höjning framtvingas även i fråga om de barnavårdsnämnder,
vilka hittills icke tillämpat denna princip.

Barnavårdsombuden skola enligt den av direktionen över allmänna barnhuset
fastställda normalinstruktionen vid uppgörelser örn fosterlön bl. a.
söka verka för likformighet inom länet. Kommittén finner det i hög grad
önskvärt, att barnavårdsassistenterna fullfölja dessa strävanden. Över huvud
taget bör bedömandet av fosterlönens storlek i de enskilda fallen vara en
betydelsefull uppgift för assistenten. Assistenterna böra visserligen icke tillerkännas
befogenhet att meddela bindande föreskrifter eller anvisningar angående
fosterlönens storlek, men de kunna utan tvivel det oaktat på olika
sätt främja en rätt utveckling av förhållandena på detta område.

Yttrandena. I några yttranden föreslås, att allmänt koncessionstvång bör
införas beträffande fosterbarn. Sålunda anser statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent
i första distriktet, att bestämmelser borde utfärdas om ett
regelrätt koncessionstvång för alla fosterhem, samt tillägger, att något
verkligt bärande skäl mot sådana bestämmelser icke anförts och att i varje
fall barnens rätt och bästa i och för sig borde vara värda de besvär, en
effektiv hemkontroll i förväg innebure. Samma ståndpunkt intaga barnavårdsnämnderna
i Strängnäs landskommun, Umeå och Örebro, vilken sistnämnda
anför:

Den noggranna prövning av fosterhems och barnafostrares lämplighet,
som föreskrives i 52 §, kan säkerligen ofta ej hinna verkställas på tre dagar.
När det kommit till barnavårdsnämndens kännedom att sådana omständigheter
föreligga, som motivera förbud för det föreslagna hemmet att
emottaga fosterbarn, har kanske barnet redan hunnit placeras i hemmet.
Ett förbud och en förflyttning av det redan placerade barnet kan lända
barnet till stor psykisk skada, medan ett i tid utfärdat förbud skulle väcka
mindre uppseeende och förorsaka samtliga parter mindre obehag. Erfarenheten
från fosterhemsinventeringen har visat, att fosterbarn ofta vårdas i
sådana hem, som ej skulle hava fått emottaga fosterbarn, om barnavårdsnämnden
i förväg fått taga ställning till saken. Ehuru lämpligare fosterhem
funnits tillgängliga hava barnen dock oftast fått kvarstanna i sina
gamla fosterhem. Endast allvarliga missförhållanden kunna nämligen motivera
alt ett barn utsättes för påfrestningen av ett förnyat miljöbyte, som
dessutom oftast inte kan ske utan bråk och missnöje från fosterföräldrarnas
sida. Örn man vid behandlingen av denna fråga i första hand tager
hänsyn lill barnet, synes tillstånd från barnavårdsnämnden i den kommun,
där fosterhemmet är beläget, böra erfordras även beträffande barn över
ett år.

Socialstyrelsen uttalar, att enligt styrelsens mening mycket talade för
införande av koncessionstvång beträffande alla fosterhem, men styrelsen
hade dock funnit sig för närvarande böra tillstyrka kommitténs förslag örn
den dubbla anmälningsplikten. Redan därigenom vunnes så påtagliga för -

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

delar, att detta system först måste prövas, innan man tillgrepe koncessionstvång
för alla fosterhem.

Barnavårdsnämnden i Malmö anser däremot koncessionstvång icke heller
böra införas beträffande barn under ett år, då svårigheterna att anskaffa
fosterhem efter införande av koncessionstvång enligt nämndens åsikt skulle
bliva ännu större än nu och kanske helt kunna äventyra denna verksamhet.
Samma åsikt har barnavårdsnämnden i Lund. Svenska stadsförbundet
anser tveksamt, om koncessionstvånget beträffande spädbarn bör omfatta
även överlämnandet av sådana barn till fosterbarnsvård hos släktingar.

I ett mycket stort antal yttranden avstyrkes den dubbla anmälningsskyldigheten,
i allmänhet under åberopande av samma skäl, som anförts i reservationen.
Bland de, som stå på denna ståndpunkt, må nämnas medicinalstyrelsen,
Överståthållarämbetet, åtskilliga länsstyrelser, åtskilliga barnavårdsnämnder,
svenska stadsförbundet och svenska fattigvårds- och barnavårds
förbundet. Länsstyrelsen i Malmöhus lån anser, att dubbel anmälningsskyldighet
väl bör åläggas men att straffansvar icke bör utkrävas av
den ene underhållspliktige, örn den andre fullgjort sin anmälningsskyldighet.

I ett flertal yttranden anses den tid av tre dagar före fosterbarns överlämnande
eller mottagande, inom vilken anmälan skall göras, för kort.
Socialstyrelsen föreslår förlängning av tiden till 5 dagar. Svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet föreslår 7 dagar. Samma åsikt har Norrköpings
stad och Gävleborgs läns barnavårdsförbund, vilket sistnämnda
dock anser undantag böra göras för det fall, att särskilda omständigheter
— t. ex. behovet att snabbt få omhändertaget barn placerat — omöjliggör
anmälan inom denna tid. Västmanlands läns fattigvårds- och barnavårdsförbund
samt barnavårdsnämnderna i Kungälv och Stora Tuna föreslå en
tid av 8 dagar.

Barnavårdsnämnden i Växjö föreslår, att alla omflyttningar och utplaceringar
av fosterbarn skulle obligatoriskt anmälas till barnavårdsassistenten,
som sedan genom stickprov eller sockeninventeringar borde åläggas undersöka
hemmens lämplighet. Denna åtgärd borde beaktas särskilt med hänsyn
till att de lokala tillsyningsorganen, barnavårdsnämnderna, i landskommunerna
i realiteten barnavårdsnämndernas ordförande, ofta av personliga skäl
måste tolerera rätt väsentliga missförhållanden på ifrågavarande område

Återstående i denna avdelning upptagna frågor ha i förhållandevis ringa
utsträckning berörts i yttrandena. Följande må anföras härom.

Barnavårdsnämnden i Nässjö socken anser bestämmelsen i 52 § 1 mom.
barnavårdslagen i dess föreslagna utformning ohållbar, enär det skulle leda
till obefogad beskäftighet, om nämnderna skulle känna sig pliktiga att undersöka
varje hem, om vilket man kunde antaga, att det hade för avsikt
att mottaga fosterbarn.

Kungl. Majlis proposition nr 227.

127

Medicinalstyrelsen anser att generellt förbud mot att mottaga fosterbarn
bör gälla, även då alkoholism eller psykisk sjukdom förefinnes i fosterhemmet.
Barnavårdsdirektören i Stockholm, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent
i sjunde distriktet samt Värmlands läns fattigvårds- och barnavårdsförbund
önska likaledes dylikt förbud för den, som lider av psykisk
ohälsa. Länsstyrelsen i Östergötlands lån anser dylikt förbud böra gälla
sinnesssjuk och sinnesslö.

Medicinalstyrelsen samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
anse de i senare delen av 52 § 2 mom. givna rekommendationerna beträffande
fosterhems beskaffenhet icke böra ingå i barnavårdslagen utan överföras
till stadgan.

På varje fosterhem måste ställas det kravet, att där skall kunna lämnas Departements.
r. o chefen.

tillfredsställande vard och uppfostran, och det bör åligga barnavårdsmyn digheterna

att tillse, att detta krav blir uppfyllt. Härför erfordras dels att vederbörande
myndighet får tillfälle att på ett så tidigt stadium som möjligt
taga ställning till frågan örn fosterhemmets lämplighet, dels ock att en fortlöpande
kontroll över hemmen utövas från barnavårdsnämndernas sida.

Denna fortlöpande kontroll kommer alt behandlas i ett följande avsnitt. Här
skall närmast upptagas frågan om prövningen av fosterhems lämplighet och
därmed sammanhängande spörsmål.

I likhet med kommittén anser jag den prövning och kontroll, varom här
är fråga, i första hand böra åligga barnavårdsnämnderna. En mera centraliserad
prövning av fosterhemmens beskaffenhet torde knappast vara möjlig
att genomföra.

Den bästa garantin för att i varje särskilt fall lämpligt fosterhem erhålles
skulle uppenbarligen vinnas genom ett stadgande om att barn finge mottagas
såsom fosterbarn endast under förutsättning, att fosterhemmet blivit godkänt
av barnavårdsnämnden. I likhet med kommittén anser jag emellertid
det föra för långt att införa dylikt koncessionstvång för samtliga fosterhem.

I varje fall synes först böra prövas, om icke tillfredsställande resultat skall
kunna uppnås med ett enklare system.

Kommitténs förslag går ut på att koncessionstvång skall gälla i begränsad
utsträckning, nämligen i fråga om fosterbarn under ett år, men att man i
övrigt skall inskränka sig lill en anmälningsskyldighet lill barnavårdsnämnden,
vilken skyldighet dock, i motsats till vad nu gäller, skall fullgöras innan
barnet mottages såsom fosterbarn — senast tre dagar dessförinnan — och
skall åligga såväl den som överlämnar barnet som den som mottager detsamma.

De skäl, som kommittén anfört för införande av koncessionstvång beträffande
barn under ett år, synas bärande, och jag får alltså tillstyrka förslaget
i denna del. Bestämmelsen härom bör avse endast barn, som emottaga» efter

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

det lagändringen trätt i kraft. Den, som före lagändringens ikraftträdande
mottagit fosterbarn under ett år, bör utan särskilt tillstånd av barnavårdsnämnden
vara oförhindrad att behålla barnet, såvida nämnden icke med
stöd av 55 § barnavårdslagen ålägger honom att lämna barnet ifrån sig.
Härom torde särskild övergångsbestämmelse böra införas.

Beträffande anmälningsskyldigheten i fråga om övriga fosterbarn anser
jag kommitténs förslag såtillvida lämpligt, som den nuvarande regeln om
anmälan efter fosterbarns mottagande bör utbytas mot en skyldighet att verkställa
anmälan före mottagandet av barnet. Det är otvivelaktigt ur fosterbarnets
synpunkt fördelaktigt, om barnavårdsnämnden har möjlighet att
pröva det blivande fosterhemmets beskaffenhet redan innan barnet mottages
där. Missförhållanden torde därigenom mången gång kunna förebyggas.
Att medhinna sådan prövning på den korta tiden av tre dagar synes
dock i många fall vara svårt. Det synes därför vara lämpligare att utsträcka
anmälningstiden till senast en vecka före den dag, då fosterbarnsförhållandet
skall anses taga sin början. Barnavårdsnämnden bör dock lia rätt att
medgiva, att barn må mottagas såsom fosterbarn kortare tid än en vecka
efter det anmälan gjorts.

I fråga om barn, som redan före denna lags ikraftträdande mottagits för
fostran i annans hem men först genom ikraftträdandet bliva att betrakta
såsom fosterbarn, torde i särskild övergångsbestämmelse böra föreskrivas,
att anmälningsskyldigheten skall fullgöras inom en vecka efter lagens
ikraftträdande. Denna anmälningsskyldighet torde böra avse även barn
under ett år, som mottagits före lagens ikraftträdande.

Kommitténs förslag, att anmälningsskyldighet skall föreligga såväl för den,
som överlämnar barnet som för den blivande barnafostraren, har mött
motstånd både inom kommittén själv och i åtskilliga yttranden. Visserligen
är det angeläget, att barnavårdsnämnden erhåller kännedom örn alla
de fall, då fosterbarn mottagas inom kommunen. Det synes emellertid vara
tvivel underkastat, örn den ökade garanti härför, som kan vinnas genom
kommitténs förslag, uppväger den tunga, som denna dubbla anmälningsskyldighet
kommer att utgöra. Jag förordar därför, att anmälningsskyldighet
ålägges endast den tilltänkte barnafostraren.

Kommittén föreslår, att vid flyttning av fosterhem anmälan därom skall
göras, innan flyttningen äger rum. Det synes emellertid icke erforderligt att
här fordra förhandsanmälan. Däremot torde liksom nu före avflyttning till
annan kommun anmälan böra ske till barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen.

Vad kommittén anfört om den prövning, som skall åligga barnavårdsnämnderna
i förevarande hänseende, och om de villkor, som i allmänhet
böra uppställas för fosterhem, kan i allmänhet av mig godkännas. De av
kommittén föreslagna bestämmelserna örn fosterhemmens beskaffenhet
synas dock böra fattas endast såsom allmänna riktlinjer, vilka böra av bar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

129

navårdsnäinnderna följas vid prövning av hilhörande frågor. Med hänsyn
härtill torde dessa bestämmelser icke böra införas i lagen. Däremot torde
motsvarande bestämmelser lämpligen böra inlagas i en blivande stadga för
fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll.

Det av kommittén föreslagna absoluta förbudet ali mottaga fosterbarn
för den, som lider av tuberkulos i smittsamt skede eller könssjukdom i
sådant skede eller i vars hushåll finnes medlem som är behäftad med dylik
sjukdom, tillstyrkes av mig. Däremot finner jag icke lämpligt att — såsom i
några yttranden ifrågasatts —- utsträcka berörda absoluta förbud till att
avse även andra fall. Den förhandsprövning av barnavårdsnämnden, som
förutsättes skola ske, får här vara tillfyllest.

I 52 § barnavårdslagen synes böra införas den bestämmelse om rätt för
barnavårdsnämnd att meddela förbud mot fosterbarns mottagande i viss
lägenhet av hälsovådlig beskaffenhet, som nu är intagen i 56 § 1 mom.
tredje stycket.

Vad kommittén anfört beträffande fosterbemsförmedling och fosterlön
föranleder ingen erinran från min sida.

D. Tillsyn över fosterbarn och fosterhem.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén säger sig icke ha
funnit anledning föreslå någon förändring av huvudgrunderna för tillsynen
av fosterbarnsvården enligt gödande lagstiftning. Barnavårdsnämnderna
skola alltså jämväl i fortsättningen lia det primära ansvaret. Kommittén
föreslår, att den nu i 52 § 1 mom. barnavårdslagen intagna bestämmelsen
skall i obetydligt förändrat skick överflyttas till 53 § 1 mom. samma lag.
Enligt den föreslagna formuleringen skall barnavårdsnämnden öva noggrann
tillsyn över alla fosterhem inom kommunen i syfte att trygga, att fosterbarn
komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse
av sjukdom, den särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Vidare
föreslås ett tillägg av innehåll, att nämnden jämväl bör verka för att fosterbarn
erhåller den utbildning, som med hänsyn lill barnets anlag och övriga
omständigheter finnes lämplig.

Kommittén anför vidare, alt det lage i sakens natur, att det icke vore
möjligt eller ens lämpligt att i lag eller författning meddela några detaljerade
föreskrifter angående tillsynen över fosterbarn. 1 sista hand vore nian
under alla förhållanden hänvisad till omdömet och intresset hos dem, som
utövade tillsynen. Viktigare än schematiska författningsbestämmelser vore,
ätt tillsynen handhades av de rätta personerna, att kontrollen över dessas
verksamhet sköttes i cn rätt anda och att rådgivning och vägledning stöde
till buds leir såväl fosterhem som barnavårdsnämnder.

Emellertid anser kommittén önskvärt, att vissa riktlinjer i författningsväg

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 227. 9

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

uppdragas för fosterbarnslillsynen, och upptager särskilda bestämmelser
härom i förslaget till stadga angående fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll.
Enligt denna stadga skall den direkta tillsynen över fosterbarn och
fosterhem utövas av särskilda, av vederbörande barnavårdsnämnd utsedda
fosterbarnsinspektörer, helst kvinnor, vilka skola med uppmärksamhet följa
fosterbarnens utveckling och övervaka deras uppförande ävensom utöva
tillsyn över att barnafostrarna noggrant fullgöra sina skyldigheter och iakttaga
meddelade föreskrifter. För utövandet av tillsynen har fosterbarnsinspektören
att avlägga personliga besök i fosterhemmet å i förväg ej tillkännagivna
tider i den omfattning, som med hänsyn till omständigheterna i
varje särskilt fall finnes påkallad. Som minimikrav beträffande antalet hembesök
uppställes, i fråga om fosterbarn under ett år minst en gång varannan
manad, i fråga om fosterbarn mellan ett och två år minst en gång i kvartalet
samt i fråga om fosterbarn över två år minst en gång varje halvår.
Barnavårdsnämnden må dock besluta, att hembesök skola verkställas i
mindre utsträckning, dock att antalet hembesök ej må understiga ett varje
halvår, då fråga är om spädbarn, samt eljest ett om året.

Beträffande tillsynen över barnavårdsnämndernas verksamhet på fosterbarnsvårdens
område uttalar kommittén, att en förstärkning därav är nödvändig
och föreslår, att denna uppgift skall läggas i första hand på barnavårdsassistenterna.

Vad angår åtgärder mot missförhållanden i fosterhem föreslår kommittén
ingen ändring av det materiella innehållet i de bestämmelser, sorn nu gälla
härom.

Yttrandena. Assistenten hos statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör,
vilken tjänstgör såsom fattigvårds- och barnavårdskonsulent i Gotlands lärn
anser, att nu föreliggande brister i fosterbarnstillsynen icke avhjälpts genom
kommitténs förslag om kommunala fosterbarnsinspektörer. I stället föreslås,
att fosterbarnstillsynen skall uppdragas åt särskilda, hos landstingen anställda
personer, varigenom de personliga bekantskaps- och grannskapsförhållanden,
vilka jämte ren okunnighet för närvarande lägga hinder i vägen
för en verklig, effektiv fosterbarnstillsyn, härigenom ej längre skulle ha
någon betydelse.

Medicinalstyrelsen understryker lämpligheten av att man som inspektörer
sökte anställa inom den förebyggande barnavården verksamma sjuksköterskor,
vilka innehade den nödiga sakkunskapen. Genom ett sådant arrangemang
vunne man även, att besök av olika personer i fosterhemmen undvekes,
då i annat fall ofta såväl sköterskor som fosterbarnsinspektriser skulle besöka
hemmen. Det förelage nämligen onekligen en fara för att fosterhemmen
bleve alltför intensivt inspekterade. Tänkas kunde, att samma hem besöktes
av inspektris, barnavardsman, barnavardsassistent och barnavårdscentralens
sköterska. De talrikaste besöken skulle emellertid avläggas av inspektrisen

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

131

och sköterskan, varför en sammanslagning av dessa båda i en person vore
en given fördel. Då sköterskorna tjänstgjorde som inspektriser innebure
detta också, att fosterbarnen stöde under barnavårdscentralens eller -stationens
hälsokontroll, varigenom den ytterligare fördelen vunnes, att fosterbarnen
också komme under läkaruppsikt. Även barnavårdsnämnden i Borlänge
hyser farhågor för irritation, om fosterhemmen ofta skulle erhålla
besök av olika myndigheter och uttalar önskvärdheten av att något enhetligt
system för hembesök åvägabragtes. Östergötlands läns barnavårds förbund
ifrågasätter, örn icke bestämmelser borde givas, enligt vilka barnavårdsman
i stad eller större samhälle kunde tjänstgöra som fosterbarnsinspektör
beträffande sina klienter. Jönköpings läns barnavårdsförbund anser
tillsynen över fosterbarn och fosterhem böra genom samarbete mellan barnavårdsman,
barnavårdsassistent och fosterbarnsinspektör ordnas så, att fosterhemmen
i städerna ej bleve för mycket inspekterade och fosterhemmen på
landsbygden för litet.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i åttonde distriktet framhåller,
att den noggrannhet, med vilken fosterhem enligt lagen komme att
utväljas, borde medföra, att inspektion av och instruktion örn barnens fostran
och vård i fosterhemmet något begränsades. Så vore emellertid icke kommitténs
uppfattning. De av kommittén föreslagna bestämmelserna vore alltför
rigorösa. Fosterföräldrarna, vilka ägde kvalifikationer som barnafostrare,
ställdes under en kontroll, som måste leda icke blott till irritation utan
även till att fosterföräldrarna betraktade ansvaret för barnets uppfostran
mera såsom en inspektörens angelägenhet än sin egen. Barnavårdsnämnden
i Skellefteå anser även ifrågavarande föreskrifter böra uppmjukas, då den
här föreskrivna omfattande uppsikten över fosterhem kunde medföra, att
tillgången på goda fosterhem minskades i en omfattning, som icke nu kunde
överblickas. Även Blekinge barnavårdssällskap framhåller faran av alltför
täta inspektioner. Barnavårdsnämnden i Borås ifrågasätter, örn icke den
möjlighet till uppmjukning av den föreslagna huvudregeln, vilken ginge ut
på att antalet hembesök ej finge understiga ett varje halvår för spädbarn
samt eljest ett örn året, borde göras lill huvudregel och därjämte en intensifierad
inspektion föreskrivas, där så ansåges vara av behov.

Kommitténs förslag beträffande tillsynen över fosterbarnsvården innebärDepartemunui
princip ingen ändring i vad nu gäller. Tillsynen skall alltså i törsta hand
åvila barnavårdsnämnderna, vilka även skola ingripa i händelse av missförhållanden.
Den utformning barnavårdsnämndernas skyldigheter i ifrågavarande
hänseenden erhållit i kommitténs förslag föranleder i stort sett ingen
erinran från min sida. Även örn vissa skäl — såsom i eli yttrande framhålles
— kunna tala för en större centralisering av fosterbarnstillsynen, anser
jag emellertid, alt densamma med nödvändighet i första hand bör vara
lokal. Det gäller alltså här närmast alt erhålla garanti för denna lokala till -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

syns effektivt et. Den väg, som kommittén härutinnan anvisat — tillsättande
av kommunala fosterbarnsinspektörer — synes mig framkomlig, särskilt om
de synpunkter beträffande tillsynens samordnande med den förebyggande
barnavården, som medicinalstyrelsen anfört, bliva behörigen beaktade. Även
torde böra övervägas lämpligheten av att, där så kan ske, sammanföra befattningarna
såsom barnavårdsman och fosterbarnsinspektör.

Förslaget alt i författningsväg reglera omfattningen av hembesöken, synes
mig emellertid icke lämpligt. En friare tillämpning med möjlighet till anpassning
efter förhållandena i det särskilda fallet torde här vara att föredraga.
Det synes böra tillkomma de inspekterande myndigheterna att särskilt verka
för, att hembesök verkställas i lämplig omfattning och på lämpligt sätt.

Liksom kommittén finner jag tillsynen över barnavårdsnämndernas verksamhet
på fosterbarnsvårdens område böra i första hand utövas av barnavårdsassistenterna.

E. Anmälningsplikt i vissa fall för mottagande i enskilda hem
av barn i annan egenskap än som fosterbarn.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén framhåller beträffande
barn, som vårdas hos annan än föräldrarna men där uppfostringspiikten
kvarstår hos dessa, att de i vissa fall äro föremål för vanvård eller bliva utsatta
för skadliga miljöinflytelser, ehuru delta med nuvarande ordning icke
kommer till barnavårdsmyndigheternas kännedom. Angående vården av
nämnda barn föreslår kommittén vissa särskilda bestämmelser i 59 § barnavårdslagen.

Efter att ha betonat, att samhället givetvis måste gå fram med en viss
varsamhet, när det gällde att vidtaga generella åtgärder till förebyggande av
dylika missförhållanden, anför kommittén.

Att utsträcka den samhälleliga kontrollen över barns vård över alltför vidsträckta
områden skulle icke blott överbelasta den administrativa apparaten
med risk att tillsynen skulle stanna på papperet, utan även verka hämmande
på de enskilda medborgarnas lust att i humanitärt syfte upplåta sina hem
för nödställda, sjuka eller andra barn, som tillfälligtvis äro i behov av en
tillflykt. Kommittén har för sin del funnit, att det skulle vara möjligt att
nå avsett syfte utan att träda andra berättigade intressen för nära genom att
införa en anmälningsplikt i efterhand i vissa fall för den, som i sitt hem mottager
annans barn, som ej är att anse som fosterbarn, samt genom att i
dessa fall lämna möjlighet öppen för barnavårdsnämnd att medelst särskilt
beslut ställa dylika barn under fosterbarnskontroll. Bestämmelser örn anmälningsplikten
återfinnas i 59 §.

Gemensamt för dessa fall är, att uppfostringspiikten ej övergått å den,
som mottager barnet, samt att ersättning utgår för vården. Sistnämnda begränsning
är framför allt motiverad av praktiska skäl. I och för sig skulle det
visserligen mången gång vara önskvärt, att samhället hade möjlighet att snabbt
ingripa, när barn överlämnades för tillfällig, kostnadsfri vård till släktingar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

133

vänner, grannar o. s. v., men en anmälningsplikt skulle i dessa fall lia mycket
svårt att tränga igenom i det allmänna medvetandet; det kan med skäl befaras,
att den i stort sett bleve en död bokstav. Kommittén har övervägt att förorda
anmälningsskyldighet i sådana fall, där s. k. feriebarn mottagas utan ersättning,
eftersom erfarenheten visar, att missförhållanden då och då förekommit
inom denna verksamhet, men med hänsyn lill att viss kontroll införts i samband
med det under senare år utgående statliga stödet till barns sommarvistelse
å landet har kommittén avstått härifrån. Någon anledning att av denna
grund från anmälningsplikt undantaga sådana fall, där feriebarn mottagas mot
ersättning, har dock icke synts kommittén föreligga.

Kommitténs förslag i denna del innebär, att enskild person, som i sitt
hem mot ersättning mottagit annans barn utan att detta är att anse som fosterbarn,
skall, sedan vården fortfarit under åtta dagar, ofördröj''igen göra anmälan
härom hos barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet är beläget.
Då en dylik anmälningsskyldighet skulle vara alltför betungande för sådana
enskilda hem, vilka regelbundet mottaga ett större eller mindre antal feriebarn,
föres ås emellertid vidare, alt anmälan om mottagandet av feriebarn
endast skall ske första gången varje år, som hemmet upplåtes för sådant,
ändamål.

Avsikten med kommitténs förslag i denna del är icke, att barnavårdsnämnden
skall bevilja någon slags koncession för hemmet eller eljest uttryckligen
godkänna detsamma, utan de föreslagna bestämmelserna lia närmast till syfte
att bringa fall av ifrågavarande art ti''l barnavårdsmyndigheternas kännedom,
för att sätta dem i tillfälle att i fall av behov förklara vederbörande barn
såsom fosterbarn. När anmälan ingått, skall nämnden enligt 59 § 2 mom.
verkställa undersökning angående hemmets beskaffenhet, därest den ej redan
äger noggrann kännedom örn hemmet. Dessa hem skola även e jest vara
föremål för barnavårdsnämndens uppsikt, ehuru denna enligt förslaget ej är
anordnad som en fosterbarnskontroll; enligt 59 § 2 mom. andra stycket skall
barnavårdsnämnden nämligen låta verkställa undersökning av förhållandena
i dessa enskilda hem i den mån så prövas påkaTat.

Kommittén har funnit det ligga i sakens natur att den, för vilken förbud
utfärdats ali mottaga fosterbarn, ej heller skall få mottaga barn, som bär
avses. En uttrycklig bestämmelse härom meddelas i 59 § 3 mom. I

I sitt förut omnämnda särskilda yttrande framhålla fru Nordgren samt
herrar Hagård och Skoglund, alf den föreslagna anmälningsplikten gjorts
alltför vidsträckt. Undantag hade bort göras för sådana fall, där någon i sitt
hem mot ersättning mottagit endast ett barn för inackordering under skoltermin
eller undervisningskurs. Detsamma borde, om flera barn mottagits,
gälla, därest dessa vore syskon. 1 dessa fall vore del i regel föräldrarna,
som valde inackorderingshem, och del vore icke lämpligt alt på sätt, som
måste bliva följden av majoritetens förslag, överflytta ansvaret för detta
val från föräldrarna till barnavårdsnämnden. Därtill komme, att den av
majoriteten föreslagna anmälningsskyldigheten med åtföljande undersökning
och uppsikt kunde komma att leda till en minskning av tillgängen på goda
inackorderingshem, vilket skulle komma all försvåra utbildningsmöjligheterna
för framför allt landsbygdens barn.

134

Kungl. Majas proposition nr 227.

Yttrandena. Socialvårdskommitténs förslag i denna del har stött på motstånd
i åtskilliga yttranden. Norrköpings stad avstyrker helt kommitténs förslag
i denna del. Jönköpings läns barnavårds förbund ifrågasätter lämpligheten
av hithörande bestämmelser, då anmälningsplikten ofta torde komma
att negligeras och följden bleve, att man stiftat en lag som icke efterlevdes.

Barnavårdsnämnderna i Halmstad och Varberg ställa sig tveksamma till
den ifrågasatta anmälningsplikten, då en bestämmelse härom — bortsett
från att den skulle medföra arbetsbelastning för barnavårdsnämnderna —
skulle kunna inverka menligt på allmänhetens benägenhet att mottaga barn,
varom här vore fråga, samtidigt som den skulle undergräva ansvaret hos
såväl föräldrar som feriebarnsorganisationer. Länsstyrelsen i Malmöhus län
anser tveksamt, om det besvär denna skyldighet skulle medföra för såväl
allmänheten som myndigheterna, verkligen kunde uppvägas av motsvarande
fördelar för fosterbarnskontrollen. Barnavårdsnämnden i Kristianstad är
tveksam om bestämmelsens lämplighet särskilt i läroverksstäderna, då den
skulle medföra drygt arbete för barnavårdsnämnden och det vore till mer
skada än gagn att i lag införa en bestämmelse örn den ej kunde betryggande
tillämpas. Nämnden hade dock ej velat uttala någon mot förslaget avvikande
mening, då en dylik uppsikt beträffande mindre lämpliga hem kunde ha
stor betydelse.

I åtskilliga yttranden föreslås uppmjukningar i bestämmelserna i det ena
eller andra hänseendet. Åtskilliga remissmyndigheter, bl. a. länsstyrelserna i
Stockholms, Älvsborgs, Västmanlands och Västerbottens län, statens fattigvårds-
och barnavårdskonsulenter i tredje och åttonde distrikten samt ett
flertal barnavårdsnämnder och barnavårdsförbund — instämma i den avgivna
reservationen. Länsstyrelsen i Kalmar län anser anmälningsskyldighet
ej böra föreligga i de fall, där någon i sitt hem mot ersättning mottagit barn
för inackordering under skoltermin eller undervisningskurs. Länsstyrelsen i
Kronobergs län anser anmälningsskyldighet ej böra föreligga beträffande
.skolbarn. Barnavårdsnämnden i Växjö, som står på samma ståndpunkt,
framhåller härvid, att det kunde förefalla som en kritik mot föräldrarna, att
barnavårdsnämnden skulle behöva få reda på och eventuellt inspektera de
hem, som utvalts för deras barn. Missförhållandena i detta område borde
kunna uppspåras och avhjälpas av föräldrarna, helst som det i allmänhet
vore personer i ansvarskännande ställning, som hade sina barn inackorderade
i främmande hem under skoltiden. Möjligtvis skulle här behövas en
särbestämmelse för de större städerna, där givetvis problem av ovannämnda
art kunde tänkas uppstå.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund anför:

Därest föreskriften i 59 § 1 mom. strikt skall efterlevas, kommer detta
att vålla barnavårdsnämnderna i större kommuner utomordentligt ökat
arbete. Det förekommer ju ofta, att barn mot en liten ersättning lämnas till
en granne eller släkting ett par veckor, exempelvis under moderns sjukdom,
bortovaro på semester etc. eller med bidrag av de fria sommarresorna får

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

135

vistas hos bekanta på landet under minst fyra veckor. Även i sistnämnda
fall torde ibland en viss betalning för barnet utgå. Vidare må erinras örn
s. k. sommarkonfirmander hos präster, inackordering av barn, som behöva
använda en del av sommaren till förkovran av kunskaperna, hos lärarefamiljer
m. m. Att i dylika fall föreskriva anmälningsplikt kan ju icke i
något avseende anses befogat. Och överhuvud bör undvikas, att bestämmelser
för barns korttidsvistelse bos andra göras så rigorösa, att svårigheter
uppstå för barnens placering i sådana tillfälliga hem, vilka törhända
gärna taga emot dem men onödigtvis irriteras av besväret med anmälningar
härom. Förbundet vill därför föreslå, att detta moment omarbetas, och att
bestämmelserna erhålla en mindre snäv karaktär. I de fall, då det gäller
hem, där barn för kortare tid mottagas huvudsakligen för undervisningsändamål,
borde vederbörande barnavårdsnämnd kunna medges rätt att bevilja
befrielse från anmälningsskyldigheten antingen för viss tid eller tills
vidare.

Västerbottens läns barnavårds förbund anser, att det givetvis vore ett önskemål,
att de hem, som avsåges i 59 §, komma under uppsikt men att med den
föreslagna formuleringen av lagtexten så många och stora grupper av hem
komme under bestämmelserna, att det icke torde bliva möjligt för barnavåidsnämnden
att upprätthålla kontroll.

Medicinalstyrelsen anser 59 § bliva alltför omfattande till sina verkningar
och uttalar, att man skulle kunna tänka sig att anmälan ej behövde ske
annat än då det gällde viss tid, t. ex. två månader.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet föreslår, att anmälningsskyldighet
skall föreligga endast om vistelsen är avsedd att fortfara minst
fyra veckor samt att barnavårdsnämnd bör i fråga om hem, där barn för
kortare tid, t. ex. några sommarveckor, mottagas huvudsakligen för undervisningsändamål,
kunna medgiva befrielse från anmälningsskyldighet, antingen
viss tid eller tills vidare.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och skånska barnavårdsförbundet anse
anmälningsplikt böra föreligga endast beträffande yrkesmässig inackorderingsverksamhet.

Barnavårdsnämnden i Väddö socken uttalar, att 59 § borde innehålla bestämmelse
om att enskilt hem, som ämnade mottaga feriebarn till ett antal
av minst tre, skulle göra anmälan därom till barnavårdsnämnden minst 8
dagar före mottagandet. Nämndens förslag grundade sig på gjorda erfarenheter
vid den stora frekvens av feriebarn, som förekomme inom kommunen
under sommaren.

Kommitténs förslag örn särskild anmälningsplikt för det fall, att någon DeP?f^J^nU''
mot ersättning mottager barn i sitt hem, utan att barnet är att anse såsom
fosterbarn, för mer än åtta dagar, avser atl bereda barnavårdsnämnden
möjlighet att taga kännedom örn förhållandena i hemmet och förebygga
att barnet utsättes för vanvård eller skadliga miljöinflytelser. Barnavårdsnämnden
bar därvid möjlighet att med stöd av 49 § 2 mom. förklara barnet
för fosterbarn, varigenom hemmet automatiskt blir ställt under samma

136

Kungl. Maurts proposition nr 227.

kontroll som fosterhem och möjlighet öppnas för nämnden att vid missförhållanden
ingripa på sätt stadgas örn dylika hem.

Otvivelaktigt förekommer det understundom, att i fall, som här avses,
sådana missförhållanden föreligga, att barnavårdsnämndens ingripande är
påkallat. Den föreslagna anmälningsplikten skulle giva barnavårdsnämnden
större möjligheter härtill. Då emellertid denna anmälningsplikt mången
gang torde framsta såsom betungande för den enskilde och även kommer
att medföra avsevärt ökat arbete för barnavårdsnämnderna, anser jag, att
man vid införandet av sådan skyldighet bör gå fram med försiktighet. Behovet
av kontroll på förevarande område föreligger främst beträffande yngre
barn. Med hänsyn härtill finner jag lämpligt att åtminstone tills vidare inskränka
anmälningsplikten till att avse barn under sju år. Härigenom tillmötesgår
man det av vissa kommittéledamöter och i åtskilliga yttranden uttalade
önskemålet om afl skolinackorderingar skola undantagas från anmälningsskyldigheten.
Beträffande de sistnämnda må framhållas, att tillsynen genom
skolmyndigheter och skolläkare erbjuder ett visst skydd mot missförhållanden.
Någon särskild bestämmelse beträffande feriebarn torde icke heller
bliva erforderlig. Anmälningsplikt torde icke böra föreligga i det fall, att
barnet mottages av förmyndare, som har vårdnaden örn barnet.

Den tid av åtta dagar, efter vilken anmälningsplikten enligt kommitténs
förslag skall inträda, synes vara alltför kort. Jag föreslår, att anmälningsskyldighet
endast skall föreligga, därest vården varat en månad, och att
anmälan skall fullgöras inom en vecka efter denna månads utgång. Har förbud
utfärdats för någon att mottaga fosterbarn, bör detta gälla även mottagande
av barn under de omständigheter, varom här är fråga, såvida barnavårdsnämnden
icke medgiver undantag.

Vid sidan av nu omförmälda anmälningsskyldighet torde det emellertid
vara lämp''igt att införa en allmän skyldighet att hos barnavårdsnämnden
göra anmälan om barn, som mottagits i annat enskilt hem än hos föräldrar
eller särskilt förordnad förmyndare, för det fall att vistelsen i hemmet
varat ett ar. Vistelsen har då erhållit sådan varaktighet, att det mången
gång kan ifrågasättas, örn barnet icke bör betraktas som fosterbarn, även om
det från början icke varit avsikten, att barnet skulle omhändertagas för
fostran. Barnavårdsnämnden synes därför böra erhålla kännedom örn dylika
fall och kan, örn så erfordras, efter att lia undersökt förhållandena, förklara,
att barnet är att anse såsom fosterbarn. Anmälningsskyldigheten torde höra
fullgöras inom en vecka efter årets utgång, därest barnet då icke uppnått
sexton års ålder.

I denna avdelning omförmäld anmälningsskyldighet torde böra föreligga,
även örn barnet mottagits före den nya lagstiftningens ikraftträdande. 1
det fall, att den föreslagna tiden av en månad, respektive ett år utgått före
denna tidpunkt, synes anmälningsskyldigheten dock icke behöva fullgöras
förrän en vecka efter ikraftträdandet, övergångsbestämmelse härom torde
böra införas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

137

lil. Speciaiinotivering till författnings förslagen.

Socialvårdskommittén Ilar i sitt betänkande framlagt förslag dels, såsom
förut anmärkts, till lag angående ändring i vissa delar av barnavårdslagen,
dels ock till förordning om ändring i vissa delar av stadgan den 29 maj
1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem. Dessa förslag
ha blivit föremål för bearbetning inom socialdepartementet under hänsynstagande
bl. a. till de synpunkter, för vilka jag i det föregående gjort mig
till tolk. Därjämte har inom departementet utarbetats ett förslag till ändrad
lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. Beträffande de särskilda
bestämmelserna i departementsförslagen må ytterligare anföras följande.

A. Förslag tili lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr
361) om samhällets barnavård och ungdomsskvdd (barnavårdslag).

2 §•

I 2 § 1 mom. barnavårdslagen gives dels en allmän bestämmelse om
barnavårdsnämnds uppgifter i avseende å harna- och ungdomsvården inom
kommunen, dels ock vissa bestämmelser om särskilda åligganden för barnavårdsnämnd
i olika hänseenden, bl. a. skyldighet att enligt bestämmelserna i
7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.

1 2 § 2 mom. stadgas i första stycket, att barnavårdsnämnden bör verka
för förbättrad harna- och ungdomsvård och i sådant syfte, i den män förhållandena
därtill föranleda, söka främja tillkomsten och utvecklingen av
barnhem och anstalter till stöd för hemuppfostran ävensom andra åtgärder
till barns och ungdoms välfärd. 1 andra stycket föreskrives, att barnavårdsnämnden
åligger att i den omfattning och ordning Konungen bestämmer
ombesörja att barn och ungdom, beträffande vilken uppkommit fråga örn
ingripande enligt barnavårdslagen, underkastas observation för att utröna
behovet av ingripande och de lämpliga formerna därtör.

Socialvårdskommitténs förslag innebär i fråga örn 1 mom. den ändringen,
att bland barnavårdsnämndens särskilda åligganden jämväl upptagits skyldighet
att övervaka de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas
verksamhet. I 2 mom. föreslås ingen annan ändring än att i första stycket
ordet barnhem ändras till barnavårdsanslalter.

Liksom socialvårdskommittén anser jag, att i 1 mom. av f ö re va ra ndcDepartemenUparagraf
bland barnavårdsnämndens åligganden bör upptagas skyldigheten
alt övervaka de inom kommunen förefintliga barnavårdsanstalternas verksamhet.
Lämpligen bör härvid direkt hänvisning göras till de paragrafer i
lagen, som behandla denna tillsyn, liksom även angivas, att Kungl. Maj:t

138

Kung!. Maj:ts proposition nr 227.

äger meddela Härmare föreskrifter i ämnet. Även beträffande barnavårdsnämnds
skyldighet att öva kontroll över fosterbarnsvården torde en hänvisning
till av Kungl. Majit meddelade föreskrifter böra intagas.

I 2 mom. första stycket skall enligt socialvårdskommitténs förslag uttrycket
barnhem utbytas mot uttrycket barnavårdsanstalter. Häremot är
intet att erinra, men därutöver torde det nu i bestämmelsen intagna uttrycket
»anstalter till stöd för hemuppfostran» böra utgå. En väsentlig del av dessa
torde nämligen utgöras av sådana anstalter, som enligt föreliggande förslag
benämnts anstalter för halvöppen barnavård och som ingå under begreppet
barnavårdsanstalter. I den mån andra anstalter ingå i begreppet »anstalt till
stöd för hemuppfostran», kunna de i fortsättningen anses omfattade av det
följande uttrycket »andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd». Däremot
torde uttrycket »anstalter till stöd för hemuppfostran» kunna bibehållas i 23
och 54 §§.

Av skäl, för vilka jag kommer att närmare redogöra under 18 §, anser
jag att andra stycket i 2 mom. bör upphävas.

I 14 § 1 mom. barnavårdslagen stadgas, att barnavårdsnämnden bör, där
omfattningen av dess verksamhet därtill giver anledning, indela kommunen

1 kretsar, var och en stående under närmaste uppsikt av ett kretsombud,
vartill må utses ledamot i nämnden eller annan lämplig person samt alt i
stället för eller jämte sådan kretsindelning nämnden äger vidtaga annan,
efter kommunens särskilda förhållanden lämpåd fördelning av arbetet. — I

2 mom. föreskrives, att barnavårdsnämnden jämväl för annat ändamål än
i 1 mom. sägs må till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor, alt
till sådant biträde även må anlitas härför lämpad förening eller stiftelse
samt att nämnden, där kommunen sådant medgivit, må uppdraga åt särskild
styrelse eller ock åt förening eller stiftelse att förvalta anstalt eller ombesörja
barns ^ackordering eller handhava viss annan barnavårdsnämndens
angelägenhet.

Socialvårds kommittén föreslår i syfte att effektivisera barnavårdsnämndernas
verksamhet såsom tillsynsorgan över barnavårdsanstalterna ett tilllägg
till 14 § 2 mom. barnavårdslagen, enligt vilket barnavårdsnämnd, där
ej särskilda omständigheter annat föranleda, skall utse en eller flera ledamöter
eller suppleanter att i egenskap av anstaltsdelegerade ögna särskild
uppmärksamhet åt de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas
verksamhet. Kommittén uttalar, att någon självständig beslutanderätt icke
borde tillkomma dessa delegerade. De skulle bringa gjorda iakttagelser till
nämndens kännedom med förslag till åtgärder. Örn dessa skulle beslut fattas
av nämnden. Där inom kommunen icke funnes barnavårdsanstalt, skulle
givetvis icke anstaltsdelegerade tillsättas.

I yttrandena har socialvårdskommitténs förslag på denna punkt icke
väckt annan erinran än att barnavårdsnämnden i Umeå ifrågasätter, om

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

139

icke till ledamöter i denna delegation även borde kunna kallas personer,
som inom den frivilliga barnavårdsverksamheten visat nit och lämplighet.

Emot socialvårdskommitléns förslag, att särskilda delegerade skola utsesoepartemenuav
barnavårdsnämnderna för tillsynen över barnavårdsanstalterna är intet
att i sak erinra. Dessa delegerade böra dock, liksom kretsombuden, kunna
utväljas även bland lämpliga personer utom barnavårdsnämnden. Någon
obligatorisk skyldighet att tillsätta särskilda anstaltsdelegerade synes icke
böra stadgas. Understundom torde det vara lämpligt att uppgifterna såsom
kretsombud och anstaltsdelegerad förenas hos en och samma person. Då
stadgandet i 14 § redan i sin nuvarande lydelse lämnar anvisning örn lämpligheten
av en arbetsfördelning av ifrågavarande slag, anser jag icke påkallat
att nu vidtaga någon komplettering av lagen i denna del.

17 §.

Anmälan till barnavårdsnämnden i fall, som i andra stycket av denna Departement»-

chefen.

paragraf avses, bör, såsom under avdelning I G framhållits, verkställas även
av sjuksköterska, som icke är anställd i statlig eller kommunal tjänst.

18 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om vad barnavårdsnämnderna
ha att iakttaga, då fråga uppkommer örn nämndens ingripande mot
visst barn.

I sitt förut omförmälda betänkande angående psykisk bärna- och ungdomsvård
— vilket huvudsakligen behandlar frågor, som upptagits i propositionen
nr 211 till 1945 års riksdag — har ungdomsvårdskommittén framställt
förslag om vissa ändringar i barnavårdslagen. Sålunda föreslår kommittén,
att den nuvarande bestämmelsen i 2 § 2 mom. andra stycket — enligt
vilken det åligger barnavårdsnämnden att i den omfattning och ordning
Konungen bestämmer ombesörja att barn eller ungdom, beträffande vilken
uppkommit fråga örn ingripande enligt denna lag, underkastas observation
för att utröna behovet av ingripande och de lämpliga formerna därför —
skall upphävas. I stället föreslås vissa ändringar i 18 §, varigenom där
givna bestämmelser örn inhämtande av yttrande från läkare utbyggas på
sådant sätt, att de erhålla ökad räckvidd. Sålunda skall enligt kommitténs
förslag i 18 § föreskrivas, att där anledning förekommer till antagande, att
missförhållande av beskaffenhet att synas påkalla nämndens ingripande är
beroende på eller förenat med kropps- eller sinnessjukdom, kroppslig eller
andlig svaghet eller ock annan av inre eller yttre orsaker betingad avvikelse
från normalt sinnestillstånd, läkares yttrande skall inhämtas till utrönande
av behovet av ingripande och de lämpliga formerna därför. Örn i det landstingsområde
kommunen tillhör eller den stad kommunen omfattar finnes
central för psykisk harna- och ungdomsvård enligt kungörelsen om stats -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

bidrag lill sådan verksamhet, skall, där ej nämnden för erhållande av yttrande
som här avses hänvänder sig till centralen, i läkarens ytirande angivas,
huruvida enligt hans mening dylik hänvändelse erfordras. Om läkare
funnit sådan åtgärd erforderlig, åligger det barnavårdsnämnden att hänvisa
fallet till centralen, samt att för undersökning eller observation inställa barnet
eller den person i åldern mellan aderton och tjuguett år, varom fråga
är, å centralen eller lämplig filialstation till densamma.

I motiveringen framhåller kommittén, efter att ha berört innehållet i 2 §
2 mom. andra stycket, att det förefölle, som om med stöd av detta stadgande
utfärdade bestämmelser örn observation till sin räckvidd måste bliva så
snävt begränsade, att de ur den psykiska bärna- och ungdomsvårdens synpunkt
sett skulle komma att te sig i viss mån otillräckliga. Stadgandet torde
få anses taga sikte på observation allenast i sådana fall, då barnavårdsnämnd
redan funnit anledning till ingripande föreligga eller redan ingripit
medelst omhändertagande enligt barnavårdslagen. Ungdomsvårdskommittén,
som lade huvudvikten vid förebyggande åtgärder, vore emellertid angelägen
att skapa vidgade möjligheter till allsidig undersökning i samtliga de fall,
då sådan ur den profylaktiska harna- och ungdomsvårdens synpunkt sett
kunde anses påkallad. Stadgandet talade vidare endast örn observation och
icke tillika om läkarundersökning av sådan beskaffenhet, att därvid kunde
fastslås, huruvida observation vore påkallad eller ej. Genom de av kommittén
föreslagna ändringarna skulle enligt kommitténs mening vinnas ej blott
en avsevärd praktisk förbättring av gällande bestämmelser på området utan
även en systematiskt lämpligare redigering av lagtexten.

Efter att i fortsättningen ha särskilt betonat, att enligt förevarande stadgande
läkares yttrande skall under i övrigt angivna förutsättningar inhämtas
ej blott då nämndens ingripande beslutats, utan även i fall, då sådant
beslut ej meddelats men nämndens ingripande syntes påkallat, anför
kommittén:

De omständigheter av ej rent tillfällig karaktär, som måste misstänkas
föreligga därest läkares yttrande skall inhämtas, ha alla avseende å det barn
eiler den persen i åldern mellan aderton och tjuguett år, som det i det föreliggande
fallet gäller. Här avses dels bestående sjukdomsförhållande i
kroppsligt eller själsligt hänseende, dels kroppslig eller andlig brist eller
svaghet (lyte, debilitet m. m.), dels ock avvikelser från normalt sinnestillstånd
(skygghet, trotsighet, lögnaktighet etc.), som icke äro så ailvariiga att
de kunna betecknas som sjukdomstillstånd. Avvikelser av sistnämnda slag
kunna sammanhänga med inre, arvsbiologiska faktorer eller bero på yttre
miljöförhållanden. Kombinationer av orsaksförhållandena förekomma givetvis.
Vanart har ej särskilt nämnts som förutsättning för inhämtande av
läkares yttrande, detta dels av den anledningen att sådant missförhållande
i de åldrar som här avses städse påkallar barnavårdsnämnds ingripande,
dels ock därför att manifesterad vanart, med kommitténs syn på saken,
under aila förhållanden måste anses vara beroende på eller förenad med en
viss avvikelse från normalt sinnestillstånd hos den vanartige. Därest den av

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

141

kommittén föreslagna lagändringen genomföres, kommer detta sålunda, enligt
kommitténs mening, utan vidare att medföra skyldighet för barnavårdsnämnderna
att inhämta läkares yttrande i samtliga de vanartsfall, varmed
nämnderna få att göra.

Den obligatoriska läkarundersökningen syftar täll ett utrönande av, huruvida
i ett givet fall behov av barnavårdsnämndens ingripande föreligger, och
i sådan händelse vilka former detta ingripande lämpligen bör taga. Läkarens
yttrande skall därför, i den mån detta är möjligt, giva uttryck åt hans
uppfattning i berörda hänseenden. I åtskilliga fall torde omständigheterna
komma att visa sig vara sådana, att läkaren icke utan vidare för sin del kan
fatta ståndpunkt i de frågor, varom han har att yttra sig. Detta kan bero på
fallens komplicerade natur eller på den tidsutdräkt, som är förenad med
den erfordeniga undersökningen, i dylik händelse bör, där central för psykisk
bärna- och ungdomsvård finnes anordnad enligt kungörelsen örn statsbidrag
till sådan verksamhet samt vederbörande nämnd ej redan från början
för erhållande av yttrande hänvänt sig till denna central, fallet för erforderlig
utredning hänvisas till centralen. Vederbörande läkare skall då i sitt
yttrande angiva, att han finner sådan hänvisning erforderlig. Har yttrande
av sådan innebörd avgivits, åligger det barnavårdsnämnden att anmäla
fallet till centralen och att inställa barnet eller vederbörande person i åldern
mellan aderton och tjuguett år å ceniralen eller, om detta är förenat med
mindre omgång, å filialstation som lyder under centralen. Finnes icke central
inom landstingsområdet eller staden, har barnavårdsnämnd att i förekommande
fall, med utnyttjande av givna möjligheter, från skicklig och för
ändamålet lämpad läkare inhämta så fylligt yttrande som står att erhålla.

Självfallet är att barnavårdsnämnd vid förefallande behov kan, som redan
antytts, vända sig till central av ifrågavarande slag utan att inhämta förhandsyttrande
av läkare. Mången gång torde ett sådant förfarande komma
att framstå som praktiskt och lämpligt.

Sedan central i förekommande fall avgivit yttrande, har barnavårdsnämnd
att i vanlig ordning, under hänsynstagande till samtliga på fallets bedömande
inverkande omständigheter, fatta beslut rörande åtgärder som kunna
finnas påkallade.

Ungdomsvårdskommitténs förslag på denna punkt har blivit föremål för
uppmärksamhet i några av de över ungdomsvårdskommitténs betänkande
avgivna yttrandena. Medicinalstyrelsen tillstyrker förslaget, likaså svenska
läkarsällskapet, som emellertid anser skyldigheten att inhämta läkares yttrande
böra omfatta även sådana fall, där missförhållandena kunna antas bero
på sjukliga tillstånd hos barnets föräldrar eller hos andra i barnets närmaste
omgivning. Denna läkarsällskapets ståndpunkt delas av Överståthållarämbetet
och Stockholms stads barnavårdsnämnd. — Däremot uttala några
barnavårdsnämnder tveksamhet i fråga örn förslaget i vad del medförde att
inhämtande av läkares yttrande bleve obligatoriskt i vanartsfall. Barnavårdsnämnden
i Norrköping framhåller därvid, att i vissa lall inhämtande
av läkarutlåtande icke vore erforderligt och alt barnavårdsnämndernas fria
och under ansvar utövade rätt all avgöra, huruvida läkares yttrande behövde
inhämtas, icke borde borttagas. Barnavårdsnämnderna i Borås och
Solna hysa farhågor, all genom införande av så stränga bestämmelser som

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

de föreslagna, rådgivningscentralerna inom kort komme att belastas med en
orimligt stor arbetsbörda, vilket ej kunde verka befrämjande på behandlingen
av de ärenden, som verkligen tarvade mer ingående undersökning.

DePéh%faTU'' UHgdomsvårdskommitténs förslag att upphäva 2 § 2 mom. andra stycket
och i stället i 18 § införa en utförligare bestämmelse om skyldighet för
barnavårdsnämnd att, där sådant av omständigheterna påkallas, låta verkställa
utredning ur medicinsk och psykiatrisk synpunkt, synes i princip riktigt
i såväl materiellt som systematiskt hänseende. Bestämmelsen synes dock
i ungdomsvårdskommitténs förslag ha erhållit en något för stor räckvidd.
Sålunda synes det knappast påkallat att föreskriva obligatorisk läkarundersökning,
förutom vid fall av sjukdom eller kroppslig eller andlig brist eller
svaghet, jämväl vid de fall, då missförhållande är beroende av annan av
inre eller yttre orsaker betingad avvikelse från normalt sinnestillstånd. 1
förbigående vill jag i detta sammanhang uttala, att jag icke kan dela ungdomsvårdskommitténs
uppfattning att vanart — åtminstone i den mening
detta ord användes i vanligt språkbruk — alltid skulle innebära en avvikelse
från normalt sinnestillstånd. Såsom från ett par håll påyrkats, synes läkarutlåtande
böra inhämtas jämväl då missförhållande beror på förekomsten
i hemmet av sjukdom hos annan än barnet.

20 §.

Dev<ehefennts'' ändringarna i denna paragraf äro föranledda av förslaget om inrättande
av särskilda barnavårdsassistenttjänster.

21 §.

DePcM''en''lts~ * enlighet med socialvårdskommitténs förslag har i paragrafen införts
särskild bestämmelse örn att barnavårdsanstalterna skola stå under socialstyrelsens
tillsyn. Beträffande motiveringen härtill hänvisas till vad som
anförts i avdelning I G.

33 §.

I 33 § barnavårdslagen stadgas, att om avgörande ej omedelbart kan träffas
rörande den för omhändertaget barn lämpligaste vårdformen, barnet bör,
där så kan ske, tills vidare intagas i upptagningshem. Om sådant hem ej
finnes att tillgå, må barnet för tillfället intagas i anstalt, som omförmäles i
31 § lagen om fattigvården. Har barn som fyllt två år intagits i dylik anstalt,
skall åtgärd ofördröjligen vidtagas för beredande av vård åt barnet
annorstädes.

Socialvårdskommittén anser paragrafen böra tydligare giva uttryck åt
upptagningshemmens funktion av observationsanstalt och föreslår fördenskull
ändring av paragrafens lydelse. Omhändertaget barn skall sålunda
enligt kommitténs förslag, där ej tillfredsställande observation av detsamma

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

148

kommer till stånd i annan ordning, för sådant ändamål intagas å upptagningshem,
och detta bör, där särskilda omständigheter ej annat föranleda,
även ske om av annan anledning avgörande ej omedelbart kan träffas rörande
den för omhändertaget barn lämpligaste vårdformen.

I sammanhang härmed betonar kommittén, att användandet av ålderdomshem
och liknande anstalter såsom upptagningshem borde såvitt möjligt
inskränkas. Fördenskull föreslår kommittén sådan ändring av förevarande
paragraf, att intagning av omhändertaget barn i anstalt, som omförmäles i
31 § lagen om fattigvården, må äga rum allenast då plats å upptagningshem
inom länet ej omedelbart står till buds samt att barnet ej må utan medgivande
av barnavårdsassistenten i länet kvarstanna å anstalt, som nyss
sagts, längre än en månad.

Vad kommittén föreslagit i syfte att inskränka användande av ålderdom.s-D(?i>Grtei)M2«t*-hem och liknande anstalter såsom upptagningshem synes väl motiverat. Beslut,
varigenom längre vårdtid å dylik anstalt än en månad medgives, synes
dock böra meddelas icke av barnavårdsassistenten utan av länsstyrelsen.

I övrigt synes paragrafen kunna bibehållas vid sin nuvarande lydelse.

34 §.

Förevarande paragraf, som innehåller bestämmelser örn behandlingen av
sådana omhändertagna barn, vilka icke äro vanartade, stadgar i 1 mom.
dels i första stycket, att omhändertaget barn, som icke är vanartat, bör, där
ej särskilda omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet
lämpat enskilt hem, dels i andra stycket bl. a., att om utackordering
bör upprättas skriftligt kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter
angivas. 2 morn., som handlar om utackordering av barn i barnhem,
innehåller i andra stycket en bestämmelse, att barn under två år må, där
lämpligt barnhem ej finnes att tillgå, för vård intagas i anstalt, som omförmäles
i 31 § i lagen örn fattigvården. I 3 mom. slutligen stadgas i första
stycket, att nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård.
fullgör sina skyldigheter, samt att nämnden även hör med uppmärksamhet
följa barnets utveckling. 1 andra stycket av samma moment föreskrives, att
örn barnet överlämnats till enskilt hem eller barnhem inom annan kommun,
anmälan härom ofördröjligen skall göras hos barnavårdsnämnden därstädes.

Socialvårdskommittén föreslår beträffande 1 mom. dels att föreskrifterna
örn utackordering av harn i första stycket förstärkas på sådant sätt, att utackordering
av omhändertaget barn skall ske, där ej särskilda omständigheter
annat föranleda, dels ock att i andra stycket uttrycket »upprättas
skriftligt kontrakt» utbytes mot »träffas skriftligt avtal». Kommittén föreslår
vidare, att 2 moni. andra stycket helt skall utgå. Slutligen anser kommittén,
alt i 3 mom. dels i första stycket bestämmelse bör införas örn .skyldighet
för barnavårdsnämnd all verka för all utackorderat barn erhåller

144

Kungl. Majlis proposition nr 227.

Departements chefen.

Departements chefen -

den utbildning, som med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter
finnes erforderlig, dels ock stadgandet i andra stycket om anmälningsplikt
för barnavårdsnämnd, som överlämnat omhändertaget barn till hem i
annan kommun bör inskränkas till att avse utplacering av barnhem.

Beträffande tillägget till 3 mom. första stycket anför kommittén, att det
icke i och för sig vore någon ny förpliktelse, som härigenom ålades barnavårdsnämnden.
Densamma kunde sägas omfattas av den allmänna föreskriften
i 32 § barnavårdsiagen, enligt vilken av barnavårdsnämnd omhändertagen
skall erhålla sådan uppfostran, som är ägnad att göra honom till
en duglig samhällsmedlem. Det funnes enligt kommitténs mening ali anledning
att starkare än hittills betona barnavårdsnämndernas förpliktelse i
detta hänseende.

■ Mot de av social vårdskommittén föreslagna ändringarna i denna paragraf
synes ingen annan erinran vara att göra, än att ändringen i 1 mom. andra
stycket knappast torde vara erforderlig. Den avstyrkes därför. Upphävandet
av 2 mom. andra stycket sammanhänger med den förändrade lydelse
33 § erhållit i motsvarande hänseende. Vad ändringen i 3 mom. andra stycket
angår må påpekas, att motsvarande anmälningsskyldighet beträffande
barn, som utom kommun utackorderats i enskilt hem, enligt förslaget skall
ingå i 60 § 1 mom.

39 §.

Beträffande denna paragraf kan i huvudsak hänvisas till vad som anförts
i avdelning I C. Vissa skiljaktigheter mellan departementsförslaget och kommitténs
förslag, av huvudsakligen redaktionell natur, må ytterligare här anmärkas.

1 2 mom. bör tydligare än i kommitténs förslag komma till uttryck, att
de här uppräknade olika grupperna och typerna av barnavårdsanstalter endast
äro exempel och att jämväl andra typer kunna tänkas, å vilka hithörande
bestämmelser i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse.

Definitionen på barnkoloni i socialvårdskommitténs förslag synes även
böra något jämkas. En bättre avgränsning av begreppet torde erhållas genom
angivande av att anstalten skall vara verksam endast under en viss
begränsad del av året. Lämpligen bör även i definitionen en antydan göras
om den vanligaste formen av barnkoloni, nämligen sommarkolonien.

Bestämmelsen i 3 mom. i kommitténs förslag om rätt för Kungl. Maj:t
att utfärda närmare föreskrifter angående barnavårdsanstalternas verksamhet,
har överflyttats till en särskild paragraf, benämnd 42 b §.

40 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i avdelning I D
varvid dock bör tilläggas, att i 80 a § föreslås en allmän bestämmelse örn att vad

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

145

j lagen stadgas om landsting och landstingsområde äger motsvarande tillämpning
å stad som icke deltager i landsting. Härutöver må anmärkas, att 40 §
barnavårdslagen i dess nuvarande lydelse innehåller bestämmelse om att över
dem, som intagas i barnhem, skall föras förteckning enligt fastställt formulär.

! socialvårdskommitténs förslag har denna bestämmelse uteslutits ur lagen
för att i stället upptagas i den av kommittén föreslagna stadgan angående
barnavårdsanstalter. Häremot synes intet vara alt erinra.

41 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i avdelning I E Dep“jj^fnt>''
Tilläggas må, att jag i likhet med socialvårdskommittén anser, att den nu i
41 § 1 mom. barnavårdslagen förekommande bestämmelsen, att det ankommer
på länsstyrelsen att avgöra, huruvida vid fattigvårdsanstalt inrättad
särskild avdelning för barn må kunna godkännas som barnhem, bör utgå.
önskligt är, att fattigvårds- och barnavårdsanstalter hållas skilda. Där det
undantagsvis anses nödvändigt, att sådan avdelning som nyss sagts inrättas,
kan prövning av dess egenskap av barnhem ske med stöd av bär i övrigt
givna bestämmelser, utan att särskilt stadgande därom behöver finnas.

41 a §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i avdelning I F.Departementschefen 42

och 42 a §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas i första hand till vad som anförts i
avdelning I G. Beträffande 42 § må dock därutöver följande anföras.

I 53 § bamavårdslagen finnes i andra stycket en allmän bestämmelse örn
att barnavårdsnämnd har att, i den mån så prövas skäligt, låta verkställa
undersökning av förhållandena i fosterhem och barnhem.

I 58 § barnavårdslagen stadgas, att om barnavårdsnämnden finner, att
barn, som överlämnats till fosterhem inom kommunen av barnavårdsnämnden
i annan kommun, ej erhåller tillfredsställande vård och uppfostran eller
att det genom vanart utövar menlig inverkan på andra barn, underrättelse
härom skall ofördröjligen meddelas den nämnd, som överlämnat barnet till
fosterhemmet, samt att, örn sådan underrättelse icke leder till åsyftad verkan,
hama vårdsnämnden må antingen själv vidtaga åtgärd, som för varje fall är
i bamavårdslagen stadgad, eller ock örn förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen
för den åtgärd, som ankommer på denna myndighet. Bestämmelserna
i fråga äga jämlikt 59 § 3 mom. motsvarande tillämpning beträffande
barnhem.

Socialvårdskommittén har icke upptagit nu omförmälda .stadgande!! bland
de bestämmelser, som skola gälla barnavårdsanstalter.

Motsvarighet till ifrågavarande stadganden, vilka synas vara av betydelse,Departementsde
i 53 § upptagna för barnavårdsanstalter i allmänhet och de i 58 § upp- chefen

llilläng till riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr 227. 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Departements chefen -

tågna för barnhemmen, bör lämpligen införas i 1 mom. av förevarande
paragraf.

42 b §.

Liksom socialvårdskommittén anser jag Kungl. Majit böra ha befogenhet
att utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen av bamavårdslagens
bestämmelser örn barnavårdsanstalter. Då föreskrifter härom lämpligen böra
sättas sist i den del av lagen, som handlar örn dylika anstalter, har i departementsförslaget
en särskild paragraf införts för detta ändamål.

49 och 50 §§.

DePchejen''te~ Beträffande dessa paragrafer kan i huvudsak hänvisas till vad som anförts
i avdelning II B.

I 50 § föreskrives för närvarande bl. a., att bestämmelserna i 7 kap. bamavårdslagen
ej äga tillämpning å elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt
eller å barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller vanföra. Om
nu i 49 § stadgas, att endast barn, vilka fostras i enskilda hem, skola anses
såsom fosterbarn, kan uppenbarligen nyssnämnda stadgande i 50 § utgå. I
50 § kommer därefter endast att stadgas, att bestämmelserna i 7 kap. icke
äga tillämpning å barn, vilket omhändertagits av barnavårdsnämnd och
vistas inom den kommun, som utgör nämndens verksamhetsområde.

Departements chefen -

51, 51 a och 52 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts i avdelning II C.

53 §.

■ Denna paragraf motsvarar 52 § gällande barnavårdslag. I departementsförslaget
ha i huvudsaklig överensstämmelse med socialvårdskommitténs förslag
vissa jämkningar av den nuvarande ordalydelsen gjorts i syfte att starkare
betona barnavårdsnämndernas tillsynsskyldighet. Därjämte har på sätt kommittén
ifrågasatt i momentet införts ett tillägg av innebörd, att nämnden skall
verka för att fosterbarn erhåller den utbildning, som med hänsyn till barnets
anlag och övriga omständigheter finnes lämplig. (Jmfr 34 § 3 mom.) SluL
ligen har bibehållits den nu i 53 § andra stycket upptagna allmänna bestämmelsen
om att barnavårdsnämnden har att, i den mån så finnes påkallat,
låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem och barnhem.

Departementschefen -

55 §.

I förevarande paragraf motsvarar 1 mom. 55 § i den nuvarande lagen
och överensstämmer i stort sett med denna. Andra stycket i 55 § i dess nuvarande
lydelse — enligt vilken barnavårdsnämnden i allmänhet bör ingripa i
fall, då fosterbarn, vilket mottagits i fosterhem, icke uppnått ett års ålder
och barnafostraren redan för vård omhänderhar två sådana fosterbarn —»

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

147

kan dock helt utgå, då enligt departementsförslaget mottagande av fosterbarn
under ett år skall vara underkastat tillståndsprövning.

2 mom. motsvarar helt 56 § 1 mom. första stycket barnavårdslagen i dess
nu gällande lydelse.

56 §.

Den i förevarande paragraf ifrågasatta ändringen är betingad av vad somDepartemenuföreslagits
beträffande 51 §. (Jmfr avdelning II C.)

57 §.

Denna paragrafs 1 och 2 mom. motsvara 56 § 2 och 3 mom. gällande lag.

I sistnämnda moment har en mindre ändring vidtagits.

58 a §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i avdelning II B.

59 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i avdelning II F.

60 §.

Beträffande innehållet av de i förevarande paragraf givna bestämmelserna
kan hänvisas till förut lämnad redogörelse (sid. 19 och 106).

Socialvårdskommittén säger sig ha funnit erforderligt att företaga en omprövning
av de i denna paragraf nu meddelade bestämmelserna angående
befrielse från tillämpningen av stadgandena beträffande kontroll över fosterbarnsvården.
Kommittén anför härom:

Den i 60 § 1 mom. barnavårdslagen omförmälda dispensmöjligheten motiverades
på sin tid därmed, att storstädernas väl utvecklade utackorderingsverksamhet
på landet skulle komma att på det allvarligaste äventyras, därest
ej möjlighet funnes till dispens från den lokala myndighetens tillsyn; till stöd
härför åberopades den i landskommunerna ofta förekommande oviljan mot
storstädernas utackorderingsverksamhet. En dylik dispensmöjlighet fanns
också enligt den före 1924 års barnavårdslag gällande lagstiftningen. Därest
motsvarande dispensmöjlighet skulle föreligga efter genomförandet av de
utav kommittén förordade ändrade reglerna i fråga örn koncession och förhandsanmälan,
skulle följden bliva, dels att storstädernas barnavårdsnämnder
skulle kunna befrias från skyldigheten att tillse, att vederbörlig ansökan
om tillstånd att mottaga fosterbarn i späd ålder gjordes, ävensom från skyldigheten
att själva ingiva anmälan till de lokala barnavårdsnämnderna örn
ifrågasatt överlämnande av barn över spädbarnsåldern till fosterhem i annan
kommun, och dels alt ifrågavarande fosterbarn icke skulle vara föremål för
någon efterföljande tillsyn från de lokala barnavårdsnämndernas sida. Dessa
skulle över huvud taget icke erhålla någon officiell kännedom om sådana
inom kommunen varande fosterbarn, vilka överlämnats lill fosterhem av
barnavårdsnämnd, sorn erhållit dispens. I och för sig kunna enligt kommitténs
mening åtskilliga erinringar framställas mot en dylik begränsning av
den lokala barnavårdsnämndens ansvar för fosterbarnsvården inom kommunen.
Då emellertid farhågorna för att ett borttagande av dispensmöjligheten

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

skulle äventyra storstädernas utackorderingsverksamliet på landsbygden icke
torde sakna grund, har kommittén icke ansett sig böra förorda ett upphävande
av denna möjlighet. Att låta densamma bestå i samma utsträckning
som hittills finner kommittén dock icke lämpligt. I första hand synes det
vara ett berättigat önskemål, att den lokala barnavårdsnämnden åtminstone
erhåller underrättelse örn sådan utackordering, som här avses. Vad därefter
angår de »fullt betryggande anordningar», vilka omförmälas i 60 § 1 mom.
barnavårdslagen, så må erinras örn att dessa i de två fall, då dispens beviljats,
icke äro identiska till sin utformning. Stockholms stads barnavårdsnämnd
anlitar för tillsynens utövande lokala biträden, s. k. lokalombud,
vilka dessutom medverka vid fosterhemsförmedling. Därjämte utövas inspektion
av nämndens barnavårdsinspektörer. Barnavårdsnämnden i Malmö
anlitar endast kringresande inspektörer. Kommittén finner det för sin del
önskvärt, att den barnavårdsnämnd, som erhållit befrielse enligt 60 § 1 mom.
barnavårdslagen, städse har en lokal representant, som kan mera kontinuerligt
än som är möjligt genom inspektioner av kringresande inspektörer följa
förhållandena i fosterhemmet och med råd och dåd bistå fosterbarn och
barnafostrare. Att ett dylikt lokalt ombud finnes, torde för övrigt vara en
förutsättning för att hembesök skola kunna verkställas i den omfattning, som
kommittén enligt vad nedan anföres förutsätter böra ske. Att varje ombuds
verksamhetsområde omfattar allenast en kommun synes icke vara erforderligt,
men områdena böra å andra sidan icke vara alltför stora.

De lokalombud, som anlitas av Stockholms stads barnavårdsnämnd, äro
ofta ledamöter i den lokala barnavårdsnämnden. För erhållande av dispens
är det dock icke någon ovillkorlig förutsättning, att så är tället, eller att
barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet är beläget, beredes
tillfälle yttra sig, då lokalombud skall utses. Då lokalombudet i realiteten
kommer att övertaga ansvaret för en fosterbarnskontroll, som eljest skolat
åvila den lokala barnavårdsnämnden, synes det lämpligt, att denna på ett
eller annat sätt medverkar vid valet av ombud. Kommittén har för sin del
kommit till uppfattningen, att såsom lokalombud icke bör anlitas annan än
den, vars lämplighet vitsordats av den kommunala barnavårdsnämnden.

I den mån ovan angivna riktlinjer för beviljandet av dispens enligt 60 §
1 morn. barnavårdslagen vinna statsmakternas godkännande, torde det vara
till fyllest, att villkor i nyss angivna hänseenden i varje särskilt fall fogas
vid Kungl. Maj:ts beslut örn medgivande; uttryckliga lagstadganden i ämnet
äro således enligt kommitténs mening obehövliga.

Nu gällande bestämmelser angående förutsättningarna för dispens beträffande
barnavårdsanstalt, som är försedd med av Konungen fastställt reglemente,
synas böra kvarstå oförändrade. Någon anledning att borttaga den
dispensmöjlighet för fosterhem som regleras i 60 § 4 morn. bamavårdslagen
torde ej föreligga; kommittén har dock ansett, att bamavårdsnämden jämväl
i dessa fall bör erhålla kännedom örn mottagandet av fosterbarn. I

I yttranden över socialvårdskommitténs förslag förorda statens fattigvårds-
och barnavårdskonsulent i sjätte distriktet samt Värmlands läns fattigvårds-
och barnavårdsförhund upphävande av undantagsbestämmelsen i
60 § 1 morn., varigenom linjerna skulle bliva mera klara och enhetliga och
eventuella missförstånd från vistelsekommunernas sida skulle kunna undvikas.
Barnavårdsnämnden i Nässjö socken ifrågasätter lämpligheten av att

Kungl. Majlis proposition nr 227.

149

nämnderna skulle äga möjlighet att medgiva somliga fosterhem befrielse från
bestämmelserna om fosterbarnsvården samt framhåller, alt därigenom irritation
lätt skulle skapas hos de fosterhem, som icke erhölle sådan befrielse.
Nämndernas många gånger grannlaga inspektionsplikt hade ett starkt stöd
däri, att den gällde alla fosterhem utan hänsyn till person.

Liksom socialvårdskommittén finner jag möjlighet alltjämt böra linnas attDep£{Jfe<J£Jnt*"
medgiva undantag från bestämmelserna om fosterbarnsvården. Den i 2 mom.
avsedda dispensmöjligheten för barnavårdsanstalt med av Konungen fastställt
reglemente torde dock numera vara obehövlig. Då vad kommittén
i övrigt föreslagit synes lämpligt, tillstyrker jag förslaget i denna del allenast
med vissa jämkningar av redaktionell natur. Ej heller finner jag anledning
till erinran mot vad kommittén anfört beträffande tillämpningen av bestämmelsen
i 1 mom.

60 a §.

Av vad jag förut anfört torde framgå, att jag anser Kungl. Maj :t böra ägaDe^^n°-rätt att utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen av bestämmelserna
om fosterbarnsvården, närmast i form av en stadga angående fosterbamsvård
och fosterbamskontroll. Särskild bestämmelse härom synes böra
införas såsom sista paragraf i 7 kap.

73 §.

De föreslagna nya bestämmelserna beträffande bamavårdsanstalterna ochDeP£j^''££"ts"
fosterbarnsvården tarva vissa kompletteringar i förevarande paragraf, som
innehåller vissa straffbestämmelser. Ändringarna kunna sägas i sak överensstämma
med soci a 1 vå nisk örn mi t téll s förslag.

Bestämmelserna i 41 a § torde icke erfordra straffsanktion.

80 §.

Såsom socialvårdskommittén föreslagit, synes den i denna paragraf in-Dep^^^*t*''
tagna föreskriften örn skyldighet för barnavårdsnämnd att till provinsialläkaren
eller extra provinsialläkaren insända förteckning å samtliga under
nämndens tillsyn stående barn, som vårdas i fosterhem och barnhem inom
kommunen, böra utsträckas till att gälla insändande av dylik förteckning
jämväl till bamavårdsassistenten.

85 § 3 morn., 86 §.

Enligt vad jag i del föregående föreslagit skall socialstyrelsen äga med-Dep%£ee££nta~
dela beslut angående dels godkännande eller tillstånd i vissa fall till anordnande
av barnhem och till vidtagande av särskilda åtgärder beträttande
sådant hem, dels ock om återkallande av sådant tillstånd ävensom örn
meddelande av förbud för visst barnhem att vidare mottaga barn. över
dylika beslut böra besvär kunna anföras i samma ordning, som eljest gäller
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Socialstyrelsens beslut om återkallande av tillstånd till barnhem och örn
förbud mot mottagande av barn i dylikt hem torde böra gå i verkställighet
utan hinder av förd klagan. Stadgande härom synes böra införas i 86 §.

Ikraftträdande. Övergångsbestämmelser.

Dep<chefennts~ Socialvårdskommittén föreslår, att lagändringarna skola träda i kraft den
1 juli 1945. Då emellertid med detta förslag tiden mellan beslutet örn lagändringarnas
antagande och lagens ikraftträdande skulle bliva alltför kort,
synes det lämpligare, att de nya bestämmelserna gälla från och med den l
januari 1946. Av skäl, som närmare berörts i avdelning I D böra dock planerna
för barnhemsvårdens ordnande i de särskilda landstingsområdena och
städerna lämpligen bliva föremål för behandling vid landstingsmötena hösten
1945, så att planerna föreligga färdiga vid tidpunkten för lagens ikraftträdande.
Förslag till planer synes böra avlämnas till socialstyrelsen före den l
oktober 1945.

I fråga om övergångsbestämmelserna hänvisas till vad som anförts i avdelningarna
I E, II C och II F.

B. Förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni

1918 (nr 422) om fattigvården.

1 32 § sista stycket lagen örn fattigvården stadgas, att minderårig över
två år icke må annat än tillfälligtvis och till dess annan anordning hunnit
träffas intagas å fattigvårdsanstalt där ej en från den övriga anstalten skild
avdelning för barns omhändertagande och vårdande inrättats.

°CPch«/e5riti På grund av de ändringar, som i det föregående föreslagits beträffande
33 och 34 §§ barnavårdslagen, torde förevarande paragraf i fattigvårdslagen
böra ändras på sådant sätt, att bestämmelsen avser även barn under
två år. För att barn skall få intagas i sådan särskild avdelning, som omförmäles
i paragrafen, bör erfordras, att avdelningen blivit godkänd såsom
barnhem jämlikt bestämmelserna i 41 § barnavårdslagen.

C. Förordning örn ändring i vissa delar av stadgan den 29 maj
1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem.

Enligt ifrågavarande stadga skall med förlossningshem förstås anstalt eller
hem för beredande av sluten vård i samband med barnsbörd. Enskilt förlossningshem
får ej drivas utan tillstånd av medicinalstyrelsen. I medicinskthygieniskt
hänseende äro hemmen underkastade inspektion av medicinalstyrelsen.
I andra hänseenden utövas tillsyn över hemmen under inseende av
statens inspektör för fattigvård och barnavård utav statens fattigvårds- och
barnavårdskonsulenter samt barnavårdsnämnderna ävensom, där så finnes
erforderligt, av särskilt tillkallade personer (sociala experter). Dylika experter
lia dock icke förordnats för tiden efter den 1 juli 1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

151

Socialvårdskommittén anför härom:

Ehuru förlossningsvård icke meddelas å de egentliga mödrahemmen, äro
de till följd av bestämmelserna i nyssnämnda stadga i regel att anse som icke
blott barnhem utan även förlossningshem, då de ju bereda sluten vård »i samband
med barnsbörd». Flertalet mödrahem torde därför ha koncession som
både förlossningshem och barnhem. Ä andra sidan finnas vissa förlossningshem,
vilka berecia vård åt mor och barn under längre tid. än som är pakallad
av själva förlossningen och eftervården, och som således i realiteten fylla
samma funktion som mödrahemmen men utan att vara underkastade de särskilda
bestämmelser, som gälla för barnhem.

Dylika förlossningshem representera enligt kommitténs mening en icke
önskvärd typ av institutioner. Att utfärda ett generellt förbud för förlossningshemmen
att längre än under viss angiven tid varda moder och barn kan
näppeligen komma i fråga, ej heller att låta samtliga förlossningshem tillika
vara underkastade de bestämmelser, som äga tillämpning med avseende å
barnavårdsanstalter och närmast då mödrahem. Det möter också stora svårigheter
att i författningsmässig ordning verkställa en gränsdragning mellan
så att säga renodlade förlossningshem och sådana förlossningshem, vilka på
grund därav att de pläga bereda mödrarna och deras barn en långvarigare
vård än som är påkallad av själva förlossningen och eftervården tillika böra
anses som mödrahem. Avgörande för denna gränsdragning är framför allt
den omfattning, vari sådan vård beredes, och den omständigheten att så sker
i enstaka undantagsfall på grund av särskilda förhållanden bör icke i och
för sig leda till att vederbörande förlossningshem är att jämställa med ett
mödrahem. För att eventuella försök att medvetet kringgå de i barnavårdslagstiftningen
meddelade bestämmelserna i möjligaste mån skola kunna förebyggas
är det tydligen önskvärt, att barnavårdsmyndigheterna erhålla kännedom
om sådana fall, där mödrarna kvarstanna å förlossningshem, vilka
ej. tillika erhållit koncession som mödrahem, längre än som är betingat av
själva förlossningsvården: härigenom skulle nämnda myndigheter bliva i tillfälle
att pröva, huruvida med hänsyn till hemmets praxis åtgärder borde vidtagas
för att framtvinga koncessionsansökan enligt barnavårdslagen eller för
att förhindra hemmets användande för långvarigare vård. Den inspektionsverksamhet
för vissa barnavårdsorgan, som är förutsatt i stadgan angående
enskilda sjukhem och förlossningshem, erbjuder enligt kommitténs mening
icke tillräckliga garantier för att nämnda organ skola få kännedom om ifrågavarande
fall i erforderlig utsträckning. Kommittén föreslår därför, att viss
anmälningsskyldighet införes för föreståndare för förlossningshem, som ej
tillika erhållit koncession som mödrahem, i förhållande till tillsynsorgan på
barnavårdens område. Enligt av kommittén upprättat förslag till ändring i
vissa delar av nyssnämnda stadga skall till 7 § i denna fogas ett nytt moment,
3 morn., innehållande föreskrift, att föreståndare, sorn nyss nämnts, sedan å
hemmet intagen kvinna vårdats där under sammanlagt tre veckor efter förlossningen,
skall göra anmälan härom hos länets barnavårdsassistent inom en
vecka efter utgången av nämnda lid. Sådan anmälan skall innehålla uppgift
örn kvinnans namn, ålder, civilstånd och adress ävensom angående tidpunkten
för förlossningen. Härigenom beredes barnavårdsassistenten möjlighet att
följa eventuella förändringar i hemmets karaktär och kan, i den mån så befinnes
påkallat, erinra vederbörande örn skyldigheten att för ett hein av
mod nibelius ari söka koncession hos socialstyrelsen, eventuellt hos socialstyrelsen
ifrågasätta laga åtgärder mot hemmet.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Kommittén föreslår därjämte, att 7 § 1 morn. i stadgan skall ändras på
sådant sätt, att den sociala tillsynen över enskilda förlossningshem skall under
socialstyrelsens inseende utövas av förutom statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent,
barnavårdsnämnderna och särskilt tillkallade personer —
jämväl av länets barnavårdsassistenter.

Ifrågavarande spörsmål har berörts endast i ett par yttranden. Medicinalstyrelsen
uttalar, att kommitténs förslag på denna punkt borde genomföras.
Samtidigt framhåller emellertid styrelsen, att det icke så sällan torde hända,
att modem lämnade sitt barn på hemmet. Detta tillvägagångssätt vore givetvis
synnerligen förkastligt. Styrelsen ifrågasatte därför, örn icke anmälningsplikten
borde utsträckas till att avse sådana barn. Samma yrkande har barnavdrdsdirektören
i Stockholm.

DePc£«?ennti’ den uppdelning av tillsynen över barnavården mellan å ena sidan sta tens

fattigvårds- och barnavårdskonsulent och å andra sidan bamavårdsassistenten,
som i det följande (avdelning IV A) kommer att föreslås, synes det
vara naturligast, att den sociala tillsynen över enskilda förlossningshem utövas
av bamavårdsassistenten under socialstyrelsens inseende, däremot icke
av konsulenten. 7 § 1 morn: förevarande stadga föreslås ändrad i överensstämmelse
härmed.

Socialvårdskommitténs förslag örn anmälningsskyldighet beträffande mödrar,
som kvarstanna viss tid på enskilt förlossningshem, vilket icke tillika
är barnavårdsanstalt, synes vara välmotiverat och tillstyrkes därför. I enlighet
med vad medicinalstyrelsen anfört torde anmälningsskyldigheten böra
utsträckas till att gälla jämväl det fall, att modern utskrives från hemmet
och lämnar kvar sitt barn därstädes.

Kommittén föreslår ingen straffsanktion för åsidosättande av bär omför
mälda anmälningsplikt. Sådan torde heller icke vara erforderlig.

IV. Anslagsfrågor.

A. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenter och barnavårdsassistenter

Gällande förhållanden. För tillsynen över fattigvården och barnavården
finnas inrättade särskilda konsulenttjänster. Härom stadgas i 43 g andra
stycket lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, att i allt vad som rör Konungens
befallningshavandes befattning med fattigvårdsförvaltningen inom länen,
Konungens befallningshavande skola ha biträde av särskilt tillsatta
tjänstemän, fattigvårdskonsulenter, vilka jämväl skola ha till uppgift att tillhandagå
med upplysningar och råd rörande fattigvården. I 20 § barnavårdslagen
stadgas såsom ovan nämnts att länsstyrelserna i allt vad som rör deras

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

153

befattning med kommunernas barnavård skola ha biträde av barnavårdskonsulenter,
vilka jämväl skola ha till uppgift att tillhandagå med upplysningar
och råd rörande barnavården, samt att dylik befattning skall innehavas av
fattigvårdskonsulent.

Riket är jämlikt kungl, brev den 23 maj 1935 indelat i nio fattigvårdsoch
bamavårdskonsulentdistrikt, av vilka första distriktet omfattar Stockholms
stad, Stockholms län, Uppsala län och Södermanlands län, andra
distriktet, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län, tredje distriktet Jönköpings,
Kronobergs och Hallands län, fjärde distriktet Kristianstads och
Malmöhus län, femte distriktet Göteborgs och Bohus och Älvsborgs
län, sjätte distriktet Skaraborgs och Värmlands län, sjunde distriktet
örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, åttonde distriktet Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län samt nionde distriktet Västerbottens
och Norrbottens län. Beträffande Gotlands län omhänderhavas de på
fattigvårds- och barnavårdskonsulent ankommande åliggandena och befogenheterna
av assistenten hos statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör.

Till statens fattigvårds- och bamavårdskonsulenter: Avlöningar är för
budgetåret 1944/45 anvisat ett förslagsanslag å 101 000 kronor. Enligt gällande,
av Kungl. Majit den 15 juni 1944 fastställda personalförteckning, äro
konsulenterna extra ordinarie tjänstemän i lönegraden Eo 23. För konsulenterna
bär Kungl. Majit nyssnämnda dag fastställt följande avlöningsstat
att tillämpas tills vidare från och med nämnda budgetår:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis ...... kronor 89 300

2. Rörligt tillägg, förslagsvis ............................ » H 700

Summa kronor 101 000 I

I samband härmed har Kungl. Majit föreskrivit bl. a., att statens fattigvårds-
och barnavårdskonsulent, åt vilken icke kan beredas arbetsrum med
telefon i av staten upplåten lokal, äger åtnjuta expensersättning med 500
kronor för år samt att konsulenterna — med undantag av konsulenten för
Gotlands län — må erhålla ersättning för kostnader, som de vederbörligen
styrkt sig ha haft för anlitande av biträde vid fullgörande av dem i tjänsten
åvilande skriv- och expeditionsarbete, envar av konsulenterna i första, andra,
tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde och nionde distriktet med högst 625
kronor för år samt konsulenten i åttonde distriktet med högst 1 800 kronor
för år. Dessa ersättningar skola bestridas från anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie personal.

Till statens fattigvårds- och bamavårdskonsulenter: Omkostnader är för
budgetåret 1944/45 anvisat ett förslagsanslag å 33 500 kronor. För användningen
av anslaget har Kungl. Majit den 15 juni 1944 fastställt följande

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Omkostnadsstat.

1. Sjukvård m. m. förslagsvis .......................... kronor 300

2. Reseersättningar, förslagsvis ........................ » 30 000

3. Expenser, förslagsvis ................................ > 3 200

Summa kronor 33 500

För konsulenterna gäller instruktionen den 8 maj 1925 (nr 134, ändrad
nr 567/1934, 1032/1937, 793/1940). Enligt instruktionen åligger det konsulenterna
att var inom sitt distrikt tillhandagå länsstyrelserna i allt vad som
rör deras befattning med fattig- och barnavården inom distriktets kommuner
samt att lämna fattigvårdsstyrelsema och barnavårdsnämnderna inom
distriktet upplysningar och råd i allt vad som rör kommunernas fattigvård
och barnavård. Konsulent skall genom resor inom distriktet göra sig underrättad
om förhållandena på det område, som är föremål för hans verksamhet.
Han äger därvid fritt och obehindrat tillträde till bl. a. samtliga inom
distriktet befintliga fattigvårds- och bamavårdsanstalter och andra för fattigvårds-
eller barnavårdsändamål upplåtna lokaler. I vissa angivna hänseenden
har han övervakningsskyldighet beträffande förhållandena i dessa
anstalter och skall i övrigt ägna all uppmärksamhet åt anstalternas beskaffenhet
och föreslå de åtgärder, som kunna erfordras, för att anstalterna
må bliva ändamålsenliga. Då fråga är örn upprättande av ny anstalt eller
ombyggnad av förutvarande, skall konsulenten granska uppgjorda planer
och föreslå de ändringar i dem, som synas honom nödiga, för att anstalten
skall fylla avsett ändamål. Bland hans uppgifter i övrigt må nämnas,
att han bör i samråd med länsstyrelserna och socialstyrelsen verka därför,
att kommunerna, då sådant synes ändamålsenligt, träffa överenskommelser
örn upprättande av gemensamma fattigvårds- och bamavårdsanstalter samt
andra gemensamma anordningar för fattigvården och barnavården.

Såsom förut antytts finnes för varje län hos barnavårdsförbundet anställt
ett barnavårdsombud med uppgifter, som främst falla inom fosterhemsförmedlingens
och fosterhemskontrollens område. Barnavårdsombuden skola
enligt den för dem utfärdade normalinstruktionen likställas med sådana
sakkunniga biträden, som socialstyrelsen jämlikt 8 § i sin instruktion äger
rätt att anlita vid behandlingen av visst ärende eller vissa slag av ärenden.
Vid fullgörandet av uppdrag i nu nämnd egenskap deltaga hama vårdsombuden
i tillsynen över barnhemmen och äga fritt och obehindrat tillträde
till barnavårdsanstalterna.

Barnavårdsombudens löner bestridas av allmänna barnhuset. Från och
med den 1 januari 1944 åtnjuta barnavårdsombuden avlöning enligt samma
grunder som extra ordinarie tjänsteman i lönegraden Eo 11, dock att barnavårdsombudet
i Gotlands län åtnjuter avlöning enligt lönegraden Eo 4. Dessutom
ha ombuden anslag till expedition, resor, expenser m. m. Barnhusets

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

155

kostnader för fosterhemsförmedlingen lia under budgetåret 1943/44 uppgått
till omkring 219 000 kronor.

Soeialvårdskommitténs förslag. Kommittén framhåller, såsom förut antytts,
att kontrollen över barnavårdsanstalternas verksamhet bör ske genom
organ och befattningshavare med lokalt begränsade områden,

Enligt kommitténs mening vore antalet fattigvårds- och bamavårdskonsulenter
för ringa. Därest den utvidgade inspektions- och kontrollverksamhet,
omfattande icke blott barnhem utan även ett stort antal anstalter för
halvöppen barnavård och bamkolonier, vilken kommittén funne oundgängligen
nödvändig, väsentligen skulle vara beroende av konsulenternas medverkan,
måste detta under nuvarande förhållanden ske på bekostnad av deras
åligganden i övrigt, försåvitt ej en kraftig utvidgning av konsulentorganisationen
komme till stånd. Kommittén ansåge erforderligt, att nya befattningar
inrättades vid länsstyrelserna, vilkas innehavare bl. a. skulle medverka vid
tillsynen över barnavårdsanstalterna. Trots detta ville kommittén betona
angelägenheten av en snar ökning av konsulenternas antal, då nu rådande
ordning varken vöre försvarlig ur socialvårdens synpunkt eller rimlig med
hänsyn till konsulenterna själva. Kommittén ansåge sig på grund av för
kommittén kända förhållanden kunna uttala, att en ökning av antalet kornsulentdistrikt
nied förslagsvis tre visserligen icke skulle innebära en definitiv
lösning av problemet men dock vore ägnad att undanröja de mest framträdande
olägenheterna av nuvarande ordning.

Kommittén förordar anställandet av särskilda befattningshavare vid länsr
styrelserna med i huvudsak samma uppgifter som dem, vilka omhänderhavas
av barnavårdsförbundens barnavårdsombud. Kommittén anför härold:

Erfarenheten visar till fullo, att behov inom den samhälleliga barnavården
finnes av befattningshavare med uppgifter av den art som tillkommer
barnavårdsombuden. Vid sådant förhållande är det enligt kommitténs mening
angeläget, att befattningarna på ett fastare sätt än hittills knytas till
barnavårdsorganisationen. Det kan i längden icke vara tillfredsställande ur
barnavårdens synpunkt eller billigt gent emot ombuden själva att deras
ställning i organisatoriskt hänseende skall vara så löslig som den i själva
verket är. Då allmänna barnhuset enligt kommitténs förslag nu skall frigöras
från sin hittillsvarande verksamhet på barnhemsvårdens område, bör
barnhuset ej heller fortsättningsvis ha det ekonomiska ansvaret för barnavårdsombuden.
Tidpunkten är enligt kommitténs mening nu kommen för
det allmänna att övertaga ansvaret för de uppgifter, som hittills åvilat allmänna
barnhuset och med vilka barnavårdsombudet haft den närmaste befattningen.
Detta gäller framför allt ombudens verksamhet på fosterhemsförmedlingens
och fosterbarnskontrollens område, men tillsynen över barnavårdsanstalterna
äger sådant samband med nämnda verksamhet, att det
synes naturligt att samma befattningshavare få hand örn samtliga nu
nämnda uppgifter.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Kommitténs förslag i denna del innebär, att till varje länsstyrelse skalf
knytas en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att dels biträda länsstyrelsen
vid dess uppsikt över barnavårdsanstalterna och dels omluinderha
fosterhemsförmedlingen och deltaga i fosterbarnskontroll inom länet. Vid
Överståthållarämbetet skall icke finnas någon sådan befattningshavare, men
i vissa fall skola motsvarande uppgifter handhavas av socialstyrelsens harna
vårdsinspektris.

Bamavårdsassistenten skall enligt kommitténs förslag, såsom i det föregående
omnämnts, ha vissa självständiga uppgifter i fråga örn barns intagning
vid och vistelse å barnavårdsanstalter. Besvärsrätt till länsstyrelsen
över barnavårdsassistents beslut i dessa hänseenden skall föreligga.

Allmän föreskrift om barnavårdsassistenternas ställning såsom biträde åt
länsstyrelserna vid deras befattning med kommunernas barnavård skalf
enligt förslaget intagas i 20 § barnavårdslagen. Kommittén uttalar i samband
härmed, att det i den mån tiden medgåve skulle åligga assistenten bl. a. att
verkställa utredningar i bamavårdsärenden, att företaga inspektioner
o. s. v. Visst biträde borde också kunna lämnas mödrahjälpsnämnden vid
dess utredningsarbete. Självfallet borde tillsynsmyndigheten och statens
inspektör för fattigvård och barnavård också äga rätt alt anlita nämnda befattningshavare
vid inspektioner, utredningar och övriga angelägenheter på
barnavårdens område. Kommittén fortsätter:

Barnavårdsassistenten kommer enligt vad som nu anförts i viss mån alt
fullgöra uppgifter, som för närvarande åvila bamavårdskonsulenten. I den
mån så är tallet bör assistenten givetvis vara underordnad denne. Detsamma
bör tydligen vara tallet vid den rent inspeklionsbetonade verksamheten, då
ju förslaget i denna del ingalunda avser, att konsulenten skall helt befrias
från de skyldigheter som i detta hänseende åvila honom. Den närmare arbetsfördelningen
mellan konsulenten och assistenten bör verkställas av länsstyrelsen
efter hörande av socialstyrelsen. Assistentens ställning i förhållande
till socialstyrelsen bör tydligen vara densamma som konsulentens.

Befattningen såsom barnavårdsassistent bör vara extra ordinarie och inordnas
under civila avlöningsreglementet. Det synes kommittén skäligt, att
befattningarna inplaceras i 17 lönegraden. Befattningarna böra enligt kommitténs
förmenande tillsättas av länsstyrelsen. Kommittén utgår ifrån att
ifrågavarande tjänster skola ledigförklaras i vanlig ordning. Någon företrädesrätt
till desamma skall i och för sig icke tillkomma de nuvarande
barnavårdsombuden, men den omständigheten att en sökande tidigare upprätthållit
dylik befattning måste givetvis väga tungt vid befattningarnas tillsättande.
I den mån något eller några av de nuvarande barnavårdsombuden
icke antagas till de föreslagna tjänsterna, torde det i allmänhet icke
möta större svårigheter för vederbörande att vinna annan lämplig anställning.
Kommittén har jämväl ansett sig kunna räkna med att allmänna
barnhuset i en eller annan form lämnar ekonomisk kompensation åt de nuvarande
barnavårdsombud, vilka av åldersskäl eller liknande anledning
icke kunna erhålla annan anställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

157

Kommittén är angelägen betona, att ovan förordade arrangemang har
provisorisk karaktär. För genomförandet av en slutlig reform av socialvårdens
länsorganisation torde detta icke uppresa några hinder. Kommittén
har nämligen alltmera kommit till uppfattningen, att det även i ett reformerat
socialvårdssystem måste finnas till länsområdena knutna befattningar,
vilkas innehavare skola ha till huvuduppgift att handha tillsynen över barnavårdsanstalterna,
fosterbarnsförmedling och fosterbarnskontroll.

Yttranden över socialvårdskommitténs förslag. Förslaget om inrättande
vid länsstyrelserna av särskilda tjänster, barnavårdsassistenttjänster, vilka
skulle ersätta de nuvarande befattningarna såsom bamavårdsombud, har i
allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. På vissa håll har dock
tveksamhet mot förslaget försports av den anledningen, att den fosterhemsförmedlande
verksamhet, som utgör bamavårdsombudens väsentliga arbetsuppgift,
skulle komma att eftersättas därigenom, att många andra krävande
uppgifter lades på barnavårdsassistenten, varigenom fosterhemsförmedlingen
för denne bomme att framstå som en andrahandsuppgift. Det
framhålles, att barnavårdsombuden utfört ett synnerligen fruktbringande
arbete på detta område, och uttalas farhågor för att en mera byråkratisk
behandling av dessa frågor bomme att bliva följden av den ifrågasatta anordningen.
Bland dem, som gjort sig till tolk för dessa synpunkter, må nämnas
länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och Blekinge län, statens fattigvårds-
och barnavårdskonsulenter i första och andra distrikten, svenska
landskommunernas förbund, flera av barnavårdsförbunden samt åtskilliga
barnavårdsnämnder. 1 vissa av dessa yttranden förordas, att den nuvarande
anordningen med bamavårdsombud bibehålies.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller beträffande barnavårdsassis■ientema,
att bamavårdsombudens nuvarande arbetsbörda vore så betungande,
att en person knappast torde kunna medhinna att därutöver
åtaga sig ytterligare arbete. Länsstyrelsen räknade därför med att om både
de nytillkommande uppgifterna och ombudens hittillsvarande arbete skulle
kunna skötas tillfredsställande två befattningshavare ovillkorligen skulle
erfordras, av vilka den ena torde böra placeras såsom tjänsteman hos länsstyrelsen,
medan den andra boi''de få vara knuten till länets barnavårdsförbund
och få arbeta under de friare former, som bleve möjliga för en befattningshavare,
som allenast hade rådgivande och hjälpande uppgifter, men
som vöre befriad från förpliktelsen att själv fatta beslut och verkställa
inspektioner.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i åttonde distriktet finner väl
inrättandet av barnavårdsassistenttjänsterna motiverat men påpekar, att
kommittén ej uppdragit någon arbetsfördelning mellan barnavårdskonsudenten
och barnavårdsassistenten samt tillägger:

En rationellare lösning av frågan är givetvis anställandet av ytterligare
konsulenter med såsom nu uppgiften att biträda länsstyrelsen i barnavårds -

158

Kungl. JSlaj:ls proposition nr 227.

Irågor. De skäl kommittén anfört för att icke nu acceptera denna linje
äro godtagbara, dock icke ur ekonomisk synpunkt. Anställandet av ytterligare
tre eller fyra konsulenter är ekonomiskt fördelaktigare än kommitténs
förslag med assistenter. Två tjänstemän med uppgift att inspektera samma
verksamhet och handlägga likartade ärenden måste bli kostsammare än
om uppgifterna såsom nu förankrades hos samma befattningshavare.

Barnavårdsnämnden i Göteborg finner visserligen, att arbetsbördan för de
nuvarande konsulenterna bör lättas, men ifrågasätter, örn man icke i stället
för att inrätta assistentbefattningar borde dela på konsulenternas områden.

Barnavårdsnämnden i Kristianstad anser, att den alltmera utökade verksamheten
inom bamavårdsområdet och de därmed uppstående kraven bättre
skulle tillgodosetts genom att nuvarande barnavårdsombud bibehölles vid
sitt nuvarande arbetsområde och att särskilda harna vårdskonsulenter till ett
lämpligt antal med samma befogenhet som nuvarande fattigvårds- och bamavårdskonsulenter
och med för tjänsten lämplig utbildning och erfarenhet tillkallades
för att övertaga bl. a. den del av konsulentens arbete, som folie
inom bamavårdsområdet, jämte det arbete, som kommitterade ansett böra
åvila barnavårdsassistenterna. Samma ståndpunkt intages av barnavårdsnämnden
i Alingsås.

Barnavårdsnämnden i Malmö anför -— med instämmande av skånska
barnavårdsförbundet — beträffande barnavårdsassistenterna:

Efter vad det förefaller skulle dessa realiter bliva assistenter till statens
fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, men dock övertaga det arbete som
för närvarande åvilar barnavårdsombuden. För att rätt kunna förstå detta
system, torde det vara nödvändigt att till att börja med erinra om alt statens
fattigvårdskonsulenler — ursprungligen utbildade med tanke särskilt på fattigvårdsuppgifter
— vid barnavårdslagens tillkomst år 1926 anförtroddes
jämväl barnavårdsärenden. Med tanke på den otvivelaktigt centrala plats
barnavården numera kommit att intaga framstår det enligt nämndens mening
som örn tiden nu vore mogen för en boskillnad mellan fattigvård och
barnavård även i nu förevarande avseende. Detta skulle alltså innebära, att
de nuvarande statskonsulenterna — som allmänt vitsordats vara arbetstyngda
— skulle befrias från skyldigheten att taga befattning med barnavårdsärenden,
vilka i stället skulle ankomma å nya barnavårdskonsulenter.
Nämnden vill emellertid gå ännu ett steg längre. Ombudsinstitutionen, som
nu bestått i 15 år, har otvivelaktigt kommit att fylla en viktig uppgift i det
kommunala barnavårdsarbetet, där just den intima personliga kontakten
mellan barnavardsombudet och den råd- eller hjälpsökande barnavårdsnämnden
varit ytterst värdefull. Då det ingalunda är säkert — utan snarare
ganska tvivelaktigt — att samma personliga kontakt skulle kunna upprätthållas
med en statstjänsteman hos länsstyrelsen, vilken befattningshavare
härtill på goda grunder får antagas komma att få syssla över hövan med
enbart handlingar, skulle nämnden vilja föreslå, att barnavårdsombuden
bibehållas vid sina nuvarande arbetsuppgifter. Skulle så bliva fallet måste
dock deras redan från början lösliga ställning i hela systemet stabiliseras.
Hur detta bäst bör ske skulle föra för långt att här beröra, men antvdningsvis
anmärkes att en legalisering av barnavårdsförbunden möjligen skulle

Kungl. Maj:ls proposition nr 227.

159

kunna erbjuda en lösning. För den händelse statsfinansiella skäl skulle lägga
hinder i vägen för tillskapandet av nya befattningar som barnavårdskonsulenter,
med bibehållandet av barnavårdsombuden, skulle nämnden vilja föredraga
bibehållandet av de senare och i stället föreslå ett frigörande av fattigvårds-
och barnavårdskonsulentema för de viktigare uppgifterna genom
anställandet av, där så visar sig behövligt, mindre kvalificerad kraft för
utförande av rena skrivgöromål och därmed sammanhängande arbete.

Svenska landskommunernas förbund avstyrker förslaget om inrättande av
bamavårdsassistenter under framhållande av att införandet av bamavårdsassistenter
skulle föregripa den slutliga organisationen på barnavårdens
område.

Statskontoret anför:

Vidkommande den lokala inspektionen vill statskontoret ifrågasätta nödvändigheten
av att inrätta en assistentbefattning vid varje länsstyrelse. De
mindre länen torde nämligen knappast kunna anses vara i behov av en heltidstjänsteman
med föreslagna arbetsuppgifter. I fråga örn assistenternas löneställning
vill ämbetsverket erinra, att barnavårdsförbundens assistenter, enligt
vad som under hand upplysts, åtnjuta avlöning som om de vore placerade
ill lönegraden i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän. Länsstyrelsernas
bamavårdsassistenter skulle få väsentligen samma arbetsuppgifter
som förbundens assistenter, vilkas befattningar i samband med omorganisationen
skulle upphöra. Med hänsyn härtill och i betraktande av tjänsteåliggandenas
art anser statskontoret en placering i lönegrad Eo 17 väl hög och
förordar för sin del högst 15 lönegraden.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet är betänksamt mot förslaget
om bamavårdsassistenter, men framhåller att då allmänna barnhuset
skulle frigöras från sin hittillsvarande verksamhet på barnavårdens område
och ej heller fortsättningsvis borde ha det ekonomiska ansvaret för
barnavårdsombuden, förbundet icke ville motsätta sig den föreslagna orga -

nisationen.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det torde vara nödvändigt att

bestämmelserna om assistent underkastades översyn med särskild hänsyn
till länsstyrelsernas arbetsförhållanden, för att denne befattningshavare
måtte kunna organiskt anslutas till länsstyrelsens kansliavdelning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker inrättandet av de föreslagna
barnavårdsassistenttjänstema men ställer sig tveksam till tanken på tjänsternas
inordnande i länsstyrelseorganisationen. Länsstyrelsen framhåller, att
det syntes länsstyrelsen naturligare, att barnavårdsassistenterna inordnades
såsom tjänstemän hos socialstyrelsen med konsulenterna såsom närmaste för -

män. Såsom en fördel med detta förslag framhåller länsstyrelsen, att det

dubbla förmanskapet under både länsstyrelse och konsulent bortfölle. Även

barnavårdsdirektören i Stockholm anser barnavårdsassistenterna böra under -

ställas barnavårdskonsulentema.

Överståthållarämbetet hemställer, alt befattning som barnavårdsassistent
skall inrättas jämväl vid Överståthållarämbetet. Som skäl härför framhåller

160

Kung!. Majus proposition nr 227.

ämbetet, att barnavårdsassistenterna icke i första hand Romme att — liksom
bamavårdsombuden — intaga ställningen som barnavårdsnämndernas och
socialstyrelsens sakkunniga biträden utan skulle tjänstgöra som biträden åt
länsstyrelsen vid handläggning av ärenden angående barnavården. Ämbetet
fortsätter:

Behov av ett dylikt biträde har sedan länge gjort sig starkt märkbart inom
Överståthållarämbetet. Sålunda har det icke sällan vid handläggning av olika
besvärsärenden varit önskvärt, att möjlighet funnits att verkställa utredningar
med andra organ än dem, som redan äro bundna av ärendenas tidigare
handläggning. Föredraganden i dylika ärenden har även vid upprepade
tillfällen själv ansett sig böra verkställa utredning i ärendena genom besök
i vederbörande vårdnadshavares hem men kan med hänsyn till sin övriga
arbetsbörda icke göra detta i alla de fall, då så skulle vara önskvärt. Visserligen
står den inom första distriktet tjänstgörande fattigvårds- och barnavårdskonsulenten
jämväl till överståthållarämbetets förfogande, men då
nämnda distrikt omfattar, förutom Stockholms stad, även Stockholms, Uppsala
och Södermanlands län kan konsulenten på grund av sin omfattande arbetsbörda
icke anlitas av Överståthållarämbetet i den utsträckning, varav
behov föreligger.

De uppgifter, som skulle komma att åvila en vid Överståthållarämbetet anställd
barnavårdsassistent, skulle visserligen på grund av de särskilda förhållanden,
som råda i Stockholm i viss utsträckning — främst, när det gäller
vederbörande tjänstemans befattning med fosterhemsförmedlingen — bliva
olikartade med dem, som skola handhavas av assistenterna vid länsstyrelserna.
Det kan dock icke anses tillfredsställande att på grund härav låta
Överståthållarämbetet intaga en sämre ställning, när det gäller tillgången på
sakkunnigt biträde i barnavårdsärenden, än övriga länsstyrelser. Även om
överståthållarämbetets ämbetsområde endast innefattar en barnavårdsnämnd
rymmer det dock en befolkning, som till antalet avsevärt överstiger befolkningen
i det största länet och utgör inemot 1/io av rikets hela folkmängd.

I flera yttranden framhålles, att benämningen barnavårdsassistent vore
olämplig, då den icke gåve upplysande uttryck för befattningshavarnas åligganden.
Såsom lämplig annan benämning föreslås länets bamavårdsinspektör
(Uppsala läns barnavårdsförbund), barnavårdsinspektör eller bamavårdsombud
(Gotlands läns barnavårdsförbund), barnavårdsinspektris (direktionen
över allmänna barnhuset).

I ett pär yttranden (Västernorrlands läns barnavårdsförbund, med vilket
länsstyrelsen i länet instämmer, och barnavårdsnämnden i Västerljungs kommun)
uttalas, att bamavårdsombuden böra ha företräde till bärnavårdsassistenttjänsterna.
Samma mening uttalas av direktionen över allmänna
barnhuset och länsstyrelsen i Örebro län, som anse sådana föreskrifter böra
utfärdas, att barnavårdsombud, som av direktionen förklarats kompetent till
befattningen, som uppehållit denna under minst tre år och som kan förete
intyg av socialstyrelsen, barnhusets direktion och barnavårdsförbundet att
hava i allo väl fullgjort sina åligganden, skall äga företräde till befattningen
som barnavårdsassistent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

161

Socialstyrelsens förslag till utökning av antalet fattigvårds- och barnavårdskonsulenter.
Socialstyrelsen har i skrivelse den 28 augusti 1944 hemställt
att för tiden från och med den 1 juli 1945 måtte inrättas fyra nya
tjänster såsom statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent, liksom de nuvarande
placerade i lönegraden Eo 23.

I motiveringen anför styrelsen, efter en redogörelse för de konsulenterna
åliggande uppgifterna, bl. a. följande:

Konsulenternas personliga besök i kommunerna äro helt naturligt ett oundgängligt
villkor för en verklig tillsyn över handhavandet av fattigvård, barnavård,
mödrahjälp etc. samt över vårdförhållandena å ålderdomshem och
barnhem. Även den rådgivande och upplysande verksamheten får en naturlig
motivering och en riktigare och elter behovet anpassad inriktning genom
konsulenternas personliga kontakter vid besök i orterna än genom skriftväxling.
Särskilt vill socialstyrelsen i detta sammanhang erinra om att den
praktiska utformningen och framgången, vad på de kommunala myndigheterna
beror, av viktiga reformer lör alt icke tala örn en rätt grundsyn på
socialvården, äro väsentligen beroende av den effektiva rådgivning, som av
konsulenterna kan givas de kommunala myndigheterna i de aktuella situationerna.
Just nu har konsulenternas reseverksamhet en ökad aktualitet inför
de viktiga reformer, som under år 1944 äro i färd att genomföras eller
som äro under förberedande. Socialstyrelsen åsyftar dels barnavårdsnämndernas
betydelsefulla befattning med ärenden i anledning av lagstiftningen
om villkorlig dom, villkorlig frigivning och om åtalseftergift samt den viktiga
utvidgningen av tillämpnmgsmöjligheterna i förebyggande syfte av
22 § d) i barnavårdslagen, dels de nyligen framlagda förslagen rörande bland
annat barnhemsvården av socialvårdskommittén och rörande psykisk barnaoch
ungdomsvård av ungdomsvårdskommittén. Trots det biträde, som för
närvarande står konsulenterna till buds genom barnavårdsombuden, kan
socialstyrelsen icke rimligen vänta av konsulenterna att de skola ens tillnärmelsevis
medhinna den stora arbetsbörda, som åvilar deni. Att märka är härvid
även, att konsulenterna väsentligen äro hänvisade till att själva utföra
registrerings- och skrivarbeten.

Den faktiska omfattning av konsulenternas reseverksamhet, som för närvarande
kan uppnås, måste enligt styrelsens mening anses såsom anmärkningsvärt
otillräcklig Det av 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté uttalade
önskemålet, att kommunerna i riket borde besökas av konsulent vartannat
år, är allt fortfarande icke uppnått. En beräkning på grundval av antalet
besökta kommuner under de tre åren 1941—1943 ger vid handen, att
det för riket i dess helhet utom Gotland med nuvarande konsulentantal och
arbetsbelastning förflyter i genomsnitt 3Vs år mellan två på varandra följande
konsulentbesök i en kommun. För de olika distrikten utgör motsvarande
tid:

Distrikt nr.................. 1 2 3 4 5 6 7 8 9

Antal år.................... 3-5 4-0 2-7 5-1 4-0 4-4 2-5 3-1 1-5

Dessa siffror, sedda i belysning av vad socialstyrelsen i det föregående anfört,
tala tydligt för alt antalet konsulenter snarast möjligt bör ökas.

Styrelsen framhåller, all en ökning av antalet konsulenter lill en i varje
län komme alt bliva oundgänglig och kunde väntas bliva föreslagen av soliihung
lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 227. 1 1

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

cialvårdskommittén. Emellertid hade socialvårdens utveckling skett och
skedde successivt. Det vore därför angeläget, att man i fråga örn konsulentorganisationens
utbyggnad icke avvaktade socialvårdskommitténs slutliga
förslag utan framginge i etapper. Efter socialstyrelsens uppfattning vöre det
nödvändigt, att en ökning av antalet konsulenter nu komme till stånd. Vid
bestämmande av ökningens storlek måste bl. a. hänsyn tagas till möjligheterna
att erhålla en lämplig distriktsindelning. Socialstyrelsen, som tidigare
avsett att föreslå en ökning med 3 konsulenter, hade vid fortsatta överväganden
funnit, att en lämplig distriktsindelning icke kunde vinnas annat än vid
en ökning med 4. Styrelsen hade sålunda funnit nödvändigt föreslå en ökning
av antalet konsulenter från 9 till 13, bortsett från konsulentverksamheten
i Gotlands län, som föresloges ordnad tills vidare liksom för närvarande.

Enligt socialstyrelsens förslag skulle distrikten ha följande omfattning,
nämligen första distriktet Stockholms stad, Stockholms län och Uppsala län,
andra distriktet Södermanlands och Västmanlands län, tredje distriktet Östergötlands
och Kalmar län, fjärde distriktet Jönköpings och Kronobergs län,
femte distriktet Blekinge och Kristianstads län, sjätte distriktet Malmöhus
län, sjunde distriktet Hallands och Göteborgs och Bohus län, åttonde distriktet
Älvsborgs län, nionde distriktet Skaraborgs län, tionde distriktet Värmlands
och örebro län, elfte distriktet Kopparbergs och Gävleborgs län, tolfte
distriktet Västernorrlands och Jämtlands län och trettonde distriktet Västerbottens
och Norrbottens län. En av socialstyrelsen uppgjord sammanställning
av vissa uppgifter till belysning av verkningarna av den föreslagna distriktsindelningen,
torde böra såsom bilaga fogas till detta protokoll (Bilaga B).

Styrelsen framhåller slutligen, att det framlagda förslaget innebure genomgående
— utom för det nordligaste distriktet och Gotlands län — en minskning
av antalet kommuner, ålderdomshem etc. och genom ändring av stationeringsorterna
en minskning av resvägarna. Ingen konsulent komme att
tjänstgöra i mer än två län, bortsett från att första distriktet utom två län
omfattade Stockholms stad.

Yttranden över socialstyrelsens framställning, över socialstyrelsens framställning
ha yttranden avgivits av statskontoret, Överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser, samtliga statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter,
socialvårdskommittén, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund. I det övervägande antalet yttranden har den föreslagna utvidgningen
tillstyrkts. Länsstyrelsen i Kronobergs län samt statens fattigvårdsoch
barnavård skonsulent i tredje distriktet hemställa, att Kronobergs och
Blekinge län skola bilda ett distrikt. Överståthållarämbetet anser, att första
distriktet bör omfatta endast Stockholms stad och Stockholms län. Länsstyrelsen
i Västerbottens län anser nödvändigt, att de båda nordligaste länen
bilda var sitt distrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

163

Mot den föreslagna utvidgningen uttalar sig statskontoret, som med hänsyn
till socialvårdskommitténs förslag om inrättande av barnavårdsassistentbefattningar
i varje fall finner med en utbyggnad av konsulentorganisationen
tills vidare böra anslå i avvaktan på kommitténs förslag till socialvårdens
ordnande. Länsstyrelsen i Örebro län tillstyrker förslaget endast under
förutsättning att med socialvårdens omorganisation kommer alt anstå under
en mera avsevärd tid samt tillägger, att om denna omorganisation kunde beräknas
bliva genomförd inom en tidrymd av högst tre år den nu föreslagna
ökningen av antalet konsulenter icke borde komma till stånd.

I ett flertal yttranden framhålles, att de till konsulenterna utgående ersättningarna
för skrivhjälp och expeditiensarbete borde höjas, då de nu utgående
ersättningarna vore så lågt tilltagna, att konsulenten ofta själv måste
utföra dylikt arbete till men för mera kvalificerade uppgifter.

Socialstyrelsens anslagsäskanden. T sina i skrivelse den 28 augusti 1944
framlagda anslagsäskanden för budgetåret 1945/46 har socialstyrelsen — under
hänvisning till sin framställning örn ökning av antalet fattigvårds- och
barnavårdskonsulenter — föreslagit, att i anslaget till avlöningar åt konsulenterna
anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal skulle
höjas med 39 800 kronor och anslagsposten till rörligt tillägg med 5 200 kronor.
Hela anslaget till avlöningar skulle härigenom komma att uppgå lill
(101 000 -1- 39 800 -f 5 200) 146 000 kronor.

I skrivelse den 18 oktober 1944 hemställer emellertid socialstyrelsen, att
ersättning för skrivhjälp måtte för samtliga konsulenter utom för konsulenten
i Gotlands län kunna utgå med högst 1 800 kronor för år och begär fördenskull
ytterligare höjning av anslaget med 14 100 kronor till 160 100 kronor.
Socialstyrelsen framhåller härvid, att styrelsen i sina anslagsäskanden
för budgetåren 1943/44 och 1944/45 beträffande storleken av bidraget till
skrivhjälp uttalat sig för en höjning av samma bidrag till det belopp, som
nu föresloges, utan att dock vinna gehör för sin ståndpunkt samt att styrelsen
vid avgivande av skrivelsen den 28 augusti 1944 icke för det dåvarande
ansett sig böra åter förnya sin framställning örn höjning av omskrivna
bidrag. Styrelsen fortsätter:

Emellertid ha konsulenterna på kallelse av socialstyrelsen den 28 september
1944 varit samlade i Stockholm för överläggningar. Därvid har enhälligt
från konsulenternas sida riktats en vädjan till socialstyrelsen att redan för
budgetåret 1945/46 söka utverka en höjning av bidraget till skrivhjälp från
625 kronor till 1 800 kronor för samtliga. Konsulenterna lia kraftigt understrukit,
att de kommunala sociala nämndernas liksom allmänhetens behov
av rådgivning och upplysning tack vare socialvårdens ökade differentiering
och omfattning befinner sig i ständig stegring. Anspråken på konsulenternas
medverkan bli därför allt större. Viktiga delar av deras arbetsuppgifter måste
för närvarande åsidosättas, därigenom att konsulenterna bindas vid rena
skrivgöromål och expeditionsarbeten. Det framhölls ytterligare, att den av
socialstyrelsen föreslagna utökningen av antalet konsulenter med åtföljande

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Departements chefen.

minskning av distrikten visserligen skulle minska konsulenternas arbetsbörda,
men att en sådan åtgärd icke i och för sig vore tillräcklig. Det vore i
hög grad av behovet påkallat att samtidigt öka möjligheterna till skrivhjälp.

Socialstyrelsen kan för sin del till alla delar bekräfta riktigheten av konsulenternas
uppfattning. Med den starkt ökade användningen av muntliga
förfrågningar särskilt per telefon och personligen i .samband med konsulenternas
resor komma de ökade anspråken på konsulenterna icke till synes i
deras diarier. Den är likafullt en realitet, som kräver beaktande. Styrelsen
finner det angeläget, att denna viktiga sida av verksamheten kan ägnas tillräcklig
tid och uppmärksamhet, och anser i likhet med konsulenterna det i
detta syfte vara av behovet påkallat att för var och en av konsulenterna
(utom för konsulenten i Gotlands län) beräknas bidrag till skrivhjälp m. m.
med 1 800 kronor per ar. Genom att detta belopp ställdes till förfogande
vöre det möjligt för konsulenterna alt mera stadigvarande anställa skrivhjälp.
Med nuvarande för ändamålet tillgängliga belopp är delta icke möjligt.
Man har sålunda endast under vissa tider kunnat anlita särskild skrivhjälp,
vilket relativt sett ställt sig mera kostsamt än örn medel funnits till
täckande av kostnaderna för en mera stadigvarande anställning av erforderlig
arbetskraft.

Vidkommande anslaget till omkostnader hemställer socialstyrelsen i skrivelsen
den 28 augusti 1944, att anslagsposten till sjukvård m. m. mätte höjas
med 150 kronor, anslagsposten till reseersättningar med 13 400 kronor
och anslagsposten till expenser med 1 450 kronor. Hela anslaget till omkostnader
skulle härigenom komma att uppgå till (33 500 + 150 + 13 400
+ 1 450) 48 500 kronor.

I statsverkspropositionen till 1945 års riksdag (femte huvudtiteln punkterna
76 och 77) ha ifrågavarande båda anslag preliminärt upptagits till
samma belopp som för löpande budgetår, eller alltså avlöningsanslaget till
101 000 kronor och omkostnadsanslaget till 33 500 kronor.

För att den förordade revisionen av lagstiftningen om barnavårdsanstalter
och fosterbarnsvård skall kunna nå sitt syfte att skapa bättre förhållanden
på förevarande område, erfordras, att de myndigheter, som handhava
tillsynen över barnavården, ha till sin disposition erforderliga resurser
tor ändamålet. Särskilt gäller detta länsstyrelserna. Visserligen har i det
föregående föreslagits att de länsstyrelserna nu tillkommande befogenheterna
att pröva frågor örn inrättande och förändring av barnhem samt
örn förbud för barnhem att vidare mottaga barn skola övergå å socialstyrelsen.
Emellertid är kontrollen av barnavårdsanstaltcrna avsedd att alltjämt
väsentligen äga lokal anknytning. De lokala områden, som i detta
sammanhang komma i fråga, äro länen, och det är länsstyrelserna som
måste bliva de väsentliga bärarna av berörda kontroll. Även i vad angår
fosterbarnsvården komma länsstyrelsernas uppgifter uppenbarligen att
utökas i och med att fosterbarnsbegreppet får vidgad innebörd.

Länsstyrelserna ha för närvarande till sitt förfogande statens fattigvårds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

165

och barnavårdskonsulenter, vilka enligt gällande föreskrifter skola biträda
länsstyrelserna vid fullgörandet av deras uppgifter jämlikt fattigvårds- och
barnavårdslagarna. Varje konsulentdistrikt har emellertid så stor omfattning
att konsulenterna blivit synnerligen arbetstyngda, vilket medfört, att
tillsynen icke i alla hänseenden blivit så effektiv, som i och för sig vore
önskvärt. Antalet kommuner inom distrikten är så stort, att inspektion
av kommun ofta icke kan ske mer än vart tredje år, i vissa fall med ännu
längre mellanrum.

Socialvårdskommitténs förslag innebär, att vid länsstyrelserna — dock
icke vid Överståthållarämbetet — skola inrättas särskilda tjänster, barnavårdsassistenttjänster.
Barnavårdsassistenterna skola enligt förslaget i
första hand svara för länsstyrelsens uppgifter i de hänseenden, varom här
närmast är fråga, men skola dessutom övertaga de uppgifter på fosterhemsförmedlingens
och fosterbarnskontrollens område, som nu handhavas av
barnavårdsombuden. Sistnämnda befattningar skola däremot försvinna och
allmänna barnhusets verksamhet för fosterhemsförmedlingen upphöra.

Kommitténs förslag har på denna punkt i åtskilliga yttranden utsatts
för kritik av det skälet att barnavårdsombudens nuvarande uppgifter —
främst fosterhemsförmedlingen — befarats komma att eftersättas till men
för fosterbarnsvården i kommunerna. I stället har föreslagits att barnavårdsombuden
skulle bibehållas vid sin nuvarande ställning och antalet konsulenttjänster
däremot ökas. I vissa yttranden har inrättandet av särskilda
barnavårdskonsulenter förordats.

Vad angår sistnämnda förslag, vilket diskuterades redan i samband med
tillkomsten av gällande barnavårdslag, skulle onekligen åtskilliga fördelar
vara förenade med en sådan anordning, vilken ter sig naturlig med hänsyn
till de vidgade samhälleliga åtagandena på barnavårdens område. Vissa
praktiska svårigheter kunna dock tänkas uppkomma därigenom att åtskilliga
ärenden, med vilka en konsulent har att taga befattning, äro av blandad
karaktär, i det ingripande kan ske såväl i fattigvårdens som i barnavårdens
form. Det torde därför vara lämpligast att spörsmålet närmare
överväges i samband med socialvårdskommitténs blivande förslag om organisationen
inom socialvården.

Ett genomförande av socialvårdskommitténs förslag skulle innebära, att
länssstyrelserna till sitt förfogande erhölle särskilda tjänstemän, vilkas
verksamhet skulle vara särskilt inriktad på tillsyn av barnavårdsanslalterna
och fosterbarnsvården. Härigenom torde de bästa förutsättningarna för en
effektiv tillsyn vinnas. Jag är därför beredd att i huvudsak godtaga det
förslag, som socialvårdskommittén i förevarande hänseende framlagt. Vid
varje länsstyrelse bör alltså tillsättas en särskild befattningshavare — i enlighet
med kommitténs förslag lämpligen benämnd länets barnavårdsassistenl
— med uppgift främst att biträda vid den på länsstyrelsen ankommande
tillsynen över barnavårdsanstalterna och över barnavårdsnämndernas verk -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

samhet på fosterbarnsvårdens område samt handhava den förmedling av
fosterhem, som nu bedrives av barnavårdsombuden. Måhända kan det befinnas
lämpligt att dessutom giva länsstyrelserna befogenhet att i viss utsträckning
anlita assistenterna jämväl för andra uppgifter inom barnavården.
Närmare bestämmelser härom torde böra meddelas instruktionsledes. Assistenterna,
som icke böra vara underställda fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna,
böra erhålla placering å landskansliet och närmast underställas
föredraganden i barnavårdsärenden därstädes. Örn barnavårdsassistenternas
verksamhet i huvudsak begränsas till dessa uppgifter synas de kunna medhinna
dem utan att behöva tillgripa utvägen alt låta den fosterhemsförmedlande
verksamheten eftersättas.

Av skäl som anförts av Överståthållarämbetet, torde jämväl därstädes en
barnavårdsassistentbefattning böra inrättas.

I likhet med socialvårdskommittén förordar jag, att barnavårdsassistenterna
placeras i lönegraden Eo 17 enligt gällande civila icke-ordinariereglemente.
I anledning av statskontorets jämförelse med löneslällningen för de
nuvarande barnavårdsombuden må framhållas det större ansvar och de
ökade arbetsuppgifter, som komma att vara förenade med de nya befattningarna.
Någon i författning stadgad företrädesrätt för barnavårdsombuden
till befattningarna anser jag icke böra ifrågakomma, ehuru väl vitsordad
tjänstgöring såsom barnavårdsombud bör tillerkännas stor betydelse
vid bedömandet av meriterna hos sökandena till barnavårdsassistentbefattning.

Barnavårdsassistentbefattningarna torde böra inrättas från och med den
1 juli 1945, och tillsättas av länsstyrelserna (Överståthållarämbetet).

Kostnaderna för avlöning åt barnavårdsassistenterna böra bestridas dels,
i vad angår överståthållarämbetets barnavårdsassistent, från förslagsanslaget
till Överståthållarämbetet: avlöningar, dels ock från förslagsanslaget till
länsstyrelserna: avlöningar. För ändamålet torde den å överståthållarämbetets
avlöningsstat uppförda anslagsposten till övrig icke-ordinarie personal,
vilken i 1945 års statsverksproposition upptagits till 112 800 kronor, böra få
överskridas med 5 300 kronor samt den å avlöningsstaten för länsstyrelserna
uppförda anslagsposten till motsvarande ändamål, vilken i statsverkspropositionen
upptagits till 4 065 000 kronor, få överskridas med kostnaderna
för avlöning till övriga barnavårdsassistenter, vilka kunna beräknas
till 112 900 kronor. Härtill komma kostnader för rörligt tillägg, för sjukvård,
för resor och för expenser, vilka kostnader emellertid skola utgå ur
förslagsvis beräknade anslag eller anslagsposter.

Vad därefter angår frågan om utökning av antalet statens fattigvårdsoch
barnavårdskonsulenter, synes den härutinnan förebragta utredningen
giva vid handen, att de nuvarande konsulentdistrikten äro alltför stora för
att en effektiv kontroll av fattigvården och barnavården skall kunna upprätthållas.
En minskning av distriktens storlek och som följd därav en

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

167

ökning av antalet konsulenter är enligt min bestämda mening uppenbart erforderlig
bl. a. för att tätare inspektionsbesök än vad nu är möjligt skola
kunna äga rum i kommunerna. Beträffande omfattningen av denna ökning
synes det lämpligt att för närvarande inskränka sig till vad socialstyrelsen
föreslagit eller att öka konsulenternas antal med fyra. Den föreslagna
distriktsindelningen finner jag lämplig.

Med hänsyn lill att konsulenternas avlöningsförhållanden reglerats så
sent som vid föregående års riksdag och dessutom deras ställning kommer
att förbättras genom att deras distrikt på sätt nu föreslagits minskas, synes
någon höjning av de till konsulenterna utgående ersättningsbeloppen för
skriv- och expeditionsarbete nu icke böra ifrågakomma.

Avlöningsstaten för fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna upptager
dels en anslagspost till avlöningar till icke-ordinarie personal, dels en anslagspost
till rörligt tillägg. Förstnämnda anslagspost synes — med anledning
av utökningen av antalet konsulenter — böra höjas med sammanlagt
34 100 kronor, varav 26 000 kronor beräknas belöpa på nettoavlöningarna,
2 000 kronor på lokalersättningar till sådana konsulenter, åt vilka
icke kan beredas arbetsrum med telefon i av staten upplåtna lokaler, 2 500
kronor på ersättningar för skriv- och expeditionsarbete samt 3 600 kronor
på vikariatsersättningar. Anslagsposten till rörligt tillägg torde böra höjas
med 4 200 kronor. Avlöningsanslaget torde alltså böra beräknas till
(101 000 + 34 100 + 4 200) 139 300 kronor.

Vad omkostnadsanslaget angår torde, såsom socialstyrelsen angivit, anslagsposterna
till sjukvård m. m. och till expenser till följd av ökningen
av antalet fattigvårds- och barnavårdskonsulenter böra höjas med 150 kronor
respektive 1 450 kronor. Vad däremot angår anslagsposten till reseersättningar
torde, med hänsyn till distriktens minskade omfattning, höjningen
kunna begränsas till 10 000 kronor. Omkostnadsanslaget torde i
följd härav böra för budgetåret 1945/46 upptagas till (33 500 + 150 + 10 000
1 450) 45 100 kronor.

B. Statsbidrag till barnhem.

Socialvårdskoinmitténs förslag. I sitt betänkande har kommittén framlagt
förslag till bestämmelser om statsbidrag till barnhem i form av två kungörelser,
av vilka den ena avser statsbidrag för uppförande eller inrättande av
barnhem och den andra .statsbidrag till driften av barnhem. Kungörelseförslagen
torde få såsom bilagor fogas till detta protokoll (Bilaga C oell D).

Vad först angår statsbidrag för uppförande eller inrättande
av barnhem uttalar kommittén till en början, att dessa statsbidrag
borde utgå ur särskilda, årligen beviljade anslag men däremot icke
såsom hittills ur allmänna arvsfonden. Bidragen skulle, såsom förut nämnts,
i varje särskilt fall beviljas av Kungl. Majit enligt socialstyrelsens hörande.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Beträffande bidragsbeloppen framhåller kommittén, att bidragen borde
utgå med högst viss procentsats av de verkliga kostnaderna, dock med högst
visst belopp per vårdplats. Någon differentiering av bidragen efter hemmens
karaktär syntes icke erforderlig. Vissa skäl talade däremot för en differentiering
av bidragen med hänsyn till barnantalet inom landstingsområdet
samt landstingets skatteunderlag och skattebörda. Kommittén hade emellertid
funnit lämpligare, att statsbidragen över huvud bestämdes så högt, att
de bleve ett kraftigt incitament till en utbyggnad av barnhemsverksamheten
och i samtliga fall innebure ett effektivt stöd åt landstingen, då de fullgjorde
här avsedda nya uppgifter.

Kommittén anser sig kunna gå ut från en genomsnittlig byggnadskostnad
av i runt tal 6 000 kronor per vårdplats. Härvid åberopar kommittén, att
den låtit inhämta uppgifter angående kostnaderna för ett antal under senare
år uppförda barnhem av olika kategorier. Av dessa uppgifter framgår, att
byggnadskostnaderna per vårdplats (exklusive tomtkostnad) växlat högst
väsentligt. Ett år 1935 uppfört upptagningshem hade sålunda dragit en kostnad
av allenast 2 365 kronor för vårdplats, medan ett tre år senare uppfört
kombinerat upptagningshem och mödrahem betingat ett pris av 8 333 kronor
för vårdplats. I fråga örn barnhemsbyggena från senare år (1941—44) växla
kostnaderna mellan 9 333 kronor och 6 216 kronor, allt för vårdplats.
Kommittén föreslår, att staten för nybyggnad av barnhem i princip skall
lämna bidrag, motsvarande högst tre fjärdedelar av de verkliga byggnadskostnaderna,
dock högst 4 500 kronor för vårdplats, varvid i byggnadskostnaderna
icke böra medräknas kostnaderna för anskaffande av tomt och inventarier.
Statsbidrag med samma andel skall enligt kommittén även kunna
utgå till kostnaderna för inköp av byggnad samt för ombyggnads- och reparationsarbeten
å denna ävensom till kostnaderna för reparationer och tillbyggnadsarbeten,
som fordras för iståndsättande för barnhemsändamål av
en i huvudmannens ägo befintlig byggnad. Statsbidraget föreslås dock i sådana
fall skola maximeras till 3 000 respektive 2 000 kronor.

Kommittén understryker, att de sålunda angivna statsbidragen hade karaktären
av maximibelopp och att därest sökanden hade egna tillgångar, vid
statsbidragets bestämmande hänsyn borde tagas därtill.

Enligt kungörelseförslaget skall, om synnerliga skäl därtill äro, retroaktivt
bidrag kunna beviljas landsting eller kommun, som efter den
1 januari 1942 påbörjat uppförande eller inrättande av barnhem.

Beträffande statsbidrag till driften av barnhem säger sig
kommittén ha funnit lämpligt, att dessa bidrag utginge med vissa belopp per
barn och vårddag. Kommittén fortsätter:

Kommittén är emellertid medveten örn att vissa skäl kunna anföras för
att statsbidraget knytes till viss eller vissa utgiftsposter. Med hänsyn till den
varierande betydelse, som ett bidrag till lokalkostnaderna skulle få, kan
statsbidraget näppeligen läggas på denna utgiftspost. Motsvarande torde i

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

169

huvudsak gälla omkostnaderna för värme, lyse, renhållning o. d. För ett
statsbidrag till sjukvården tala visserligen i och för sig åtskilliga skäl, men
ett dylikt bidrag skulle icke ha någon större ekonomisk betydelse för barnhemmen
eller i någon högre grad inverka på storleken av landstingens kostnadsandel.
De utgiftsposter, vilka främst skulle kunna ifrågakomma i detta
sammanhang, äro personalkostnaderna och utgifterna för kosthållet. Det
må erinras örn att driftbidragen till barnavårdsanstalterna för halvöppen
barnavård knutits till nämnda omkostnadsposter. De skäl, som legat till
grund för detta statsmakternas beslut, föreligga emellertid enligt kommitténs
mening icke i samma utsträckning i fråga om barnhemmen. Under alla
förhållanden har det synts kommittén lämpligare, att statsbidraget får
karaktären av ett allmänt stöd åt vederbörande institution än att det lägges
på vissa poster, vilket otvivelaktigt måste komplicera beräkningen av bidragets
storlek. Härför talar också skatteutjämningssynpunktema, vilka otvivelaktigt
kunna lättare tillgodoses, om statsbidraget icke är begränsat till
vissa omkostnadsposter. Den princip för bidragets bestämmande, som av
kommittén förordas, har också sin motsvarighet på andra områden av den
slutna anstaltsvården och har där kommittén veterligen icke vållat några
svårigheter.

I fråga om statsbidragets storlek föreslår kommittén, att statsbidraget i
allmänhet skall utgöra 1 krona 50 öre för dag och intaget barn, väntande
moder eller moder med barn; dock att i mödrahem av hemskoletyp statsbidraget
för dag och väntande moder eller moder med barn skall utgöra
3 kronor 50 öre. Såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag skall enligt förslaget
gälla, för hemskola att vårdavgift icke uttages, för spädbarnshem och
vårdhem, att vårdavgift för intaget ensamt spädbarn icke uttages med högre
belopp än 2 kronor för dag samt för övriga fall, att vårdavgift icke uttages
med högre belopp än 1 krona 50 öre för dag.

Vad särskilt angår hemskolorna framhåller kommittén, att det syntes
naturligast och mest i överensstämmelse med förhållandena på andra liknande
områden, att staten bure större del av kostnaderna för hemskolorna
än av kostnaderna för vårdhemmen. Det vore visserligen förenat nied stora
vanskligheter att uppskatta den genomsnittliga dagskostnaden vid hemskolorna,
men kommittén ansåge sig beträffande statsbidragets bestämmande
kunna utgå från en dagskostnad av i runt tal 5 kronor. Med utgångspunkt
därifrån och då det synts angeläget att landstingen stimulerades att medverka
vid upprättandet av hemskolor, ville kommittén förorda nyssnämnda
belopp, 3 kronor 50 öre för dag och väntande moder eller moder med barn.
När kommittén föreslagit detta belopp, hade den utgått från, att statsbidraget
icke blott skulle omfatta driftkostnaderna i allmänhet ulan även helt
täcka .samtliga kostnader för avlöning åt den vid hemskolan anställda skolkökslärarinnan
samt erforderligt undervisningsmateriel.

De statliga driftbidragen skola enligt kommitténs förslag bestämmas av
socialstyrelsen, dock med rätt för vederbörande att anföra besvär hos Kungl.
Majit. Bidraget förutsätles skola utbetalas halvårsvis i efterskott, men

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

socialstyrelsen skulle äga utanordna förskott å beviljat statsbidrag, dock ej
till högre belopp för varje halvår än som motsvarade hälften av det för
halvåret beräknade statsbidraget.

Beträffande beräkningen av kostnaderna för statsbidragen
till barnhemmen framhåller kommittén till en början, att stora svårigheter
mötte att verkställa tillförlitliga beräkningar därom, då det vore
vanskligt att uppskatta det framtida behovet av platser å barnhem av olika
kategorier. Därtill komme, att det icke vore möjligt att på förhand avgöra,
vilka av de nuvarande barnhemmen, som komme att ingå i de blivande
planerna. Emellertid hade kommittén gjort vissa beräkningar på grundval
av föreliggande statistiska material. Beträffande upptagningshemmen och
barnhemmen för varaktig vård grunda sig beräkningarna på förutsättningen
att antalet platser i de län, vilkas platsantal för närvarande understege
det genomsnittliga — 0,78 platser per 1 000 invånare — skulle uppgå
till 0,80 platser per 1 000 invånare; ett aktuellt behov av 750 nya platser å
barnhem av denna kategori skulle för sådant fall föreligga. — I fråga om
spädbarns hemmen ansåge sig kommittén — med hänsyn till bristen på dylika
hem i åtskilliga län — böra räkna med att omkring 325 nya platser å
hem av detta slag borde inrättas. — Vad slutligen mödrahemmen anginge
utginge kommittén från, alt en hemskola uppfördes i varje län samt att
motsvarande antal platser inrättades i de större hemskolorna. Detta skulle
tillhopa motsvara anordnandet av i runt tal 500 platser å hemskolor. Då
åtskilliga län för närvarande hade ett uppenbart otillräckligt platsantal för
mödrar, borde man enligt kommitténs mening, trots den förutsatta tillkomsten
av hemskolor, räkna med en utbyggnad jämväl av vårdhemmen,
som av kommittén skattas till i runt tal 100 nya platser. Därtill borde
komma omkring 30 platser för ensamma späda barn, vilka behövde omhändertagas
å vårdhem. Det sammanlagda antalet nya platser skulle alltså
utgöra 1 705, varigenom antalet vårdplatser å barnhemmen skulle komma
att stiga till 8 233.

Ett utbyggande av barnhemmen i nu nämnd omfattning skulle enligt
kommitténs beräkningar komma att draga en total byggnadskostnad, inventarie-
men ej tomtkostnader inberäknade, av 11 423 000 kronor. Härför
utgående statsbidrag beräknar kommittén till (1 705 X 4 500) 7 672 500
kronor. Landstingens bidrag uppskattas till 3 751 000 kronor.

Vid beräkningen av kostnaderna för statsbidrag till barnhemmens drift
har kommittén utgått från det nyss angivna antalet vårdplatser och en
genomsnittlig beläggningsprocent av 85. Statsbidraget skulle därvid, sedan
full utbyggnad av barnhemsorganisationen skett, uppgå till 3 953 203 kronor
årligen. Landstingens bidrag beräknas till 1 814 100 kronor.

För budgetåret 1945/46 anser kommittén ett anslag å högst 3 miljoner
kronor — för såväl anläggning som drift — erforderligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 171

Yttrandena. Frågan om grunderna för statsbidrag har berörts i endast
i ett fåtal yttranden.

Vad först angår statsbidrag för uppförande eller inrättande
av barnhem påyrkar statskontoret vissa modifikationer i vad socialvårdskommittén
föreslagit. Dessa modifikationer innebära följande.

1. Statsbidrag borde icke utgå till enskilda personer. Genom ett sådant
villkor skulle enligt ämbetsverkets uppfattning ernås, att endast personer,
som själva förfogade över vissa tillgångar och som följaktligen finge antagas
handla av mera ideella motiv, komme att driva barnhemsverksamhet.

2. Statsbidrag borde icke utgå med större andel av kostnaderna än hälften.
Statsunderstöd, som förekomme å andra jämförliga områden, utginge
nämligen i regel icke med större andel av kostnaderna.

3. Statsbidragets maximibelopp per vårdplats borde reduceras till 1 500
kronor vid nybyggnad, 1 000 kronor vid inköp av byggnad och 750 kronor
vid ändring av i huvudmannens ägo redan befintlig byggnad. Ämbetsverket
framhåller, att man vid statsbidragets bestämmande borde utgå från den
normalt gällande byggnadskostnadsnivån och att barnhemmen i fråga om
byggnadsstandard närmast torde vara jämförbara med hemmen för kroniskt
sjuka och lättskötta sinnessjuka, för vilka hem nyssnämnda maximibelopp
gällde. Därest byggnadsbidraget till dessa hem skulle komma att höjas,
torde motsvarande förbättring böra beredas barnhemmen.

4. Retroaktivt statsbidrag borde utgå endast för barnhem, vars uppförande
eller inrättande påbörjats efter den 30 juni 1944.

Norrköpings stad anser statsbidraget böra utgå med tre fjärdedelar av
styrkta verkliga kostnaden utan maximering.

Socialstyrelsen föreslår, att även barnhem, som drives av barnavårdsförbund
eller som till avsevärd del disponeras av sådant förbund, skall kunna
erhålla retroaktigt statsbidrag. Liknande yrkande framställes av länsstyrelsen
i Skaraborgs län och Skaraborgs läns barnavårdsförbnnd. Länsstyrelsen
i Gotlands län hemställer, att statsbidrag må retroaktivt kunna utgå jämväl
lill förening, stiftelse eller annan, som uppfört eller påbörjat barnhem.

Beträffande statsbidrag till driften av barnhem framhåller
svenska landstingsförbundet, att det föreslagna statliga driftbidraget vore
alltför lågt med hänsyn till den ökning av driftkostnaderna, som redan skett
och ytterligare vore att vänta. Även Norrköpings stad anser driftbidragen
vara i knappaste laget för att kunna skänka den erforderliga ekonomiska
ryggraden åt barnhemmen. Östergötlands läns barnavårdsförbnnd förordar,
att statsbidrag efter de för hemskolor föreslagna grunderna skall utgå till
mödrahem av nuvarande typ, där såsom villkor för intagning gäller skyldighet
för mödrar att kvarstanna viss tid eller där undervisning beredes
klientelet.

Statskontoret finner väl oundgängligt, att del allmännas bidrag till hemmens
driftkostnader i framtiden utmätes mindre snävt än för närvarande,

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

men framhåller å andra sidan att ett nytt bidragssystem bör utformas med
en viss försiktighet, så att detsamma icke resulterade i sakligt sett omotiverade
höjningar av vinstmarginal och vårdstandard. I kommitténs förslag
hade enligt statskontorets mening tillbörlig återhållsamhet icke iakttagits,
då de av kommittén förordade bidragsgrunderna skulle komma att för det
allmänna och särskilt staten medföra en flerdubbelt större årlig totalutgift
än de nu utgående understöden. Statskontoret ansåge, dels att vårdavgifternas
maximum borde något höjas och avgift införas jämväl vid hemskolorna,
dels att det statliga driftbidraget borde utgå efter mindre förmånliga
grunder än de av kommittén förordade, dels ock att bidragsreglerna borde
konstrueras på sådant sätt, att statsbidraget minskades, örn ett barnhem
hade egna tillgångar eller uppbure understöd från annat håll. Ämbetsverket
föresloge, att statsbidrag till barnhem skulle utgå med högst hälften av den
årliga nettoförlust, som kunde föreligga, sedan sammanlagda beloppet av
barnhemmets utgifter under året minskats med summan av influtna vårdavgifter,
avkastning av eget kapital, bidrag från kommuner och organisationer
samt övriga inkomster med undantag av anslag av vederbörande
landsting, dock att bidraget finge uppgå till högst 1 krona per dag och intagen
person. För återstående underskott skulle vederbörande landsting ha
att ansvara. I den mån av kommun anordnat barnhem vore avsett uteslutande
för kommunens eget behov, borde bidrag från stat eller landsting icke
beviljas.

I 1945 års statsverksproposition har under punkterna 87 och 88 föreslagits,
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1945/46
skulle beräknas dels ett reservationsanslag av 250 000 kronor till bidrag tilt
uppförande eller inrättande av barnhem, dels ock ett förslagsanslag av
750 000 kronor till bidrag till driften av barnhem.

Departe- I princip innebär socialvårdskommitténs förslag, att statsbidrag skola
men/sc/K’/cn.kunna utgå såväl tjjj uppförande eller inrättande av barnhem som till driften
av sådana hem, därvid statsbidragen av kommittén så utmätts, att staten
skulle komma att svara för den större delen av det allmännas utgifter för
barnhemmen. Till dessa principer har jag redan i det föregående uttalat
min anslutning. Det återstår nu att närmare behandla frågan örn de grun
der, efter vilka statsbidragen skola utgå.

Vad först angår statsbidragen till uppförande eller inrättande
av barnhem innebär socialvårdskommitténs förslag, att nämnda
bidrag skola utgå med högst tre fjärdedelar av de verkliga kostnaderna, i
vilka kostnaderna för tomt och inventarier därvid ej medräknats. Av statskontoret
har påyrkats, att statsbidraget skulle begränsas till hälften av kostnaderna,
därvid åberopats att samma andel utginge i fråga örn bidrag inom
vissa jämförliga områden. Någon generellt gällande grundsats härom finnes
emellertid ej; det må .sålunda erinras örn att fjolårets riksdag fastställde

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

173

statsbidragen till hemmen för bildbara sinnesslöa till tre fjärdedelar av kostnaderna.
Vad nu förevarande fall beträffar vill jag bringa i erinran att, då
i valet mellan landstingen såsom huvudmän för barnhemsverksamheten och
statsalternativet den förra utvägen förordats, en förutsättning för detta mitt
ställningstagande varit att en kraftig avlyftning från statens sida skulle ske
av landstingens ekonomiska engagemang. Det står därför i överensstämmelse
härmed att, såsom socialvårdskommittén föreslagit, låta staten svara
för den övervägande delen av det allmännas utgifter för barnhemsvården.
•lag anser mig fördenskull böra förorda kommitténs förslag. Det bör dock
framhållas, att det här endast är fråga om en övre gräns för statsbidragen
och att, i den mån donationsmedel eller andra särskilda medel stå till förfogande
för ändamålet, dessa medel i första hand böra tagas i anspråk. I
dylika fall synes, om bidragsskyldighet föreligger för landsting eller stad i
egenskap av legal huvudman för barnhemsvården, statsbidraget böra beräknas
till högst tre fjärdedelar av de kostnader, som icke på sätt nyss sagts
kunna täckas med särskilda medel.

Socialvårdskommittén föreslår även vissa absoluta maximibelopp för
ifrågavarande statsbidrag, nämligen 4 500 kronor för vårdplats vid uppförande
av nytt barnhem, 3 000 kronor för vårdplats vid anskaffande och
iståndsättande för ändamålet av redan befintlig byggnad samt 2 000 kronor
för vårdplats vid iståndsättande av byggnad, som redan tidigare varit i
barnhemsinnehavarens ägo. Kommittén har därvid utgått från en byggnadskostnad
av G 000 kronor för vårdplats — en kostnad, som beräknats
med utgångspunkt från kostnaderna för vissa på senare år uppförda barnhem.
Vid beräkningen av denna byggnadskostnad torde hänsyn ha tagits
jämväl till den ökning av byggnadskostnaderna, som ägt rum under krisåren.
Enligt statskontorets mening åter bör till utgångspunkt för bestämmande
av maximibeloppet tagas vissa såsom normala ansedda byggnadskostnader.
Det är emellertid ett angeläget önskemål att, i den mån arbetskrafts-
och materielfrågorna ej lägga hinder i vägen, byggandet i enlighet
med fastställda planer av nya barnhem utan tidsutdräkt igångsättes. Någon
som helst säkerhet för att byggnadskostnaderna vid den aktuella tidpunkten
återgått till eller närmat sig förkrigsnivån finnes ej. Ett godtagande av förkrigskostnadsnivån
såsom utgångspunkt skulle därför kunna innebära, att
den utlovade statliga bidragsgivningen på indirekt väg delvis eliminerades.
Det riktiga synes mig i stället vara att acceptera kommitténs förslag och i
händelse av vikande byggnadskostnader regelmässigt i de enskilda fallen
begränsa de för vårdplats utmätta statsbidragen under maximigränsen. Först
då byggnadskostnaderna bliva stabila på en lägre nivå än de nuvarande
bör en sänkning av de fastställda maximibeloppen övervägas.

Lika med kommittén anser jag möjlighet böra föreligga att bevilja retroaktiva
statsbidrag lill uppförande eller inrättande av barnhem. Förutsättning
härför bör såsom kommittén föreslagit vara, att hemmet påbörjats efter

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

den 1 januari 1942. Dylikt bidrag bör emellertid kunna beviljas icke blott
såsom kommittén föreslagit, kommun eller landsting utan även barnavårdsförbund.
Att ytterligare utsträcka möjligheten att erhålla retroaktivt statsbidrag
för ifrågavarande ändamål synes däremot icke lämpligt.

Vad därefter angår statsbidragen till barnhemmens drift
innebär kommitténs förslag, att sådant bidrag skall utgå med ett fast belopp
för barn och vårddag. Som villkor för statsbidragets åtnjutande föreslås
skola gälla, att vårdavgift icke får uttagas med högre belopp än som i
kungörelsen angående statsbidrag finnes för det särskilda fallet stadgat.
Statsbidraget skall enligt förslaget i allmänhet utgöra 1 krona 50 öre för
dag och intaget barn, varvid i mödrahem av vårdhemstyp samma statsbidrag
jämväl skall utgå för väntande moder och för moder, som vårdas tillsammans
med sitt späda barn. För mödrahem av hemskoletyp skall däremot
statsbidraget enligt förslaget utgöra 3 kronor 50 öre för dag och väntande
moder eller moder med barn. Vid hemskolorna skola vårdavgifter icke få
uttagas. För spädbarnshem eller vårdhem må vårdavgiften utgöra högst
2 kronor för dag och intaget ensamt spädbarn samt eljest högst 1 krona
50 öre för dag.

De av kommittén föreslagna grunderna för ifrågavarande statsbidrag
synas mig skäliga, varför jag tillstyrker desamma. Ett tillgodoseende av
statskontorets önskemål att vid statsbidragens bestämmande hänsyn skall
tagas till i vad mån barnhemmet hade egna tillgångar eker uppbure understöd
från annat håll torde icke komma att medföra någon större besparing
för statsverket men skulle däremot medföra större omgång vid statsbidragsärendenas
handläggning.

Vad slutligen angår kostnaderna för statsbidragen till barnhem har kommittén
verkställt vissa beräkningar angående behovet av barnhemsplatser
av olika slag. Det är givet att dessa beräkningar måste lida av en hög grad
av osäkerhet, och att en säker överblick av behovet kan vinnas först då de
föreslagna länsplanerna föreligga. Vad angår anslagsbehovet för budgetåret
1945/46 har kommittén uppskattat detta till sammanlagt 3 000 000 kronor.
I statsverkspropositionen har, såsom förut nämnts, preliminärt beräknats
dels till bidrag till uppförande eller inrättande av barnhem ett reservationsanslag
å 250 000 kronor, dels ock till bidrag till driften av barnhem ett förslagsanslag
å 750 000. Härvid har hänsyn tagits till att de nya bestämmelserna
i barnavårdslagen och som följd därav även statsbidragsbestämmelserna
torde böra träda i kraft först den 1 januari 1946. Vad förstnämnda
belopp angår torde förslaget om rätt jämväl för barnavårdsförbund till
retroaktivt statsbidrag medföra en ökning av anslagsbehovet, varför en
mindre höjning av beloppet, förslagsvis till 300 000 kronor, torde vara erforderlig.
Anslaget till driftbidrag — vilket under nästa budgetår torde komma
att tagas i anspråk allenast för utgivande av förskott å statsbidrag — synes
kunna bibehållas vid det preliminärt beräknade beloppet, 750 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

175

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte

dels föreslå riksdagen att antaga förut omförmälda, inom socialdepartementet
upprättade förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni
1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)
ävensom till lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården,

dels inhämta riksdagens yttrande över förut omförmälda, inom departementet
upprättade förslag till förordning örn ändrad lydelse av 7 § stadgan
den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem,

dels ock föreslå riksdagen att

I) medgiva

att den i avlöningsstaten för Överståthållarämbetet upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal må för budgetåret 1945/46
överskridas med högst 5 300 kronor,

samt att den i avlöningsstaten för länsstyrelserna upptagna anslagsposten
till övrig icke-ordinarie personal må för budgetåret 1945/46 överskridas med
högst 112 900 kronor;

II) godkänna

ej mindre följande personalförteckning för statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter: -

Personalförteckning.

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än 20.

13 fattigvårds- och barnavårdskonsulenter .................... Eo 23

än även följande avlöningsstat för samma konsulenter att tillämpas tillsvidare
från och med budgetåret 1945/46:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis .... kronor 122 400

2. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... » 15 900

Summa kronor 138 300

III) för budgetåret 1945/46 anvisa
till Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter: Avlö -

ningar ett förslagsanslag av.......................... kronor 138 300

till Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter: Omkostnader
ett förslagsanslag av ...................... » 45 100

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

IV) medgiva, att till uppförande eller inrättande av barnhem samt till
driften av sådana hem må utgå statsbidrag i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som ovan angivits; samt

V) för budgetåret 1945/46 anvisa

till Bidrag till uppförande eller inrättande av barnhem ett

reservationsanslag av ............................... kronor 300 000

till Bidrag till driften av barnhem ett förslagsanslag av . . » 750 000

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Hans Bergström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

177

Bilaga A.

Socialvårdsko inmitténs förslag1
till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas dels att rubrikerna till 5 och 7 kap. barnavårdslagen
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 1 kap. 2,
14 och 17 §§, 2 kap. 20 och 21 §§, 4 kap. 33 och 34 §§, 5 kap. 39—42 §§,
7 kap. 49—53 §§ samt 55—57 och 59—60 §§, 10 kap. 73 och 80 §§ ävensom
11 kap. 81 § 1 mom. barnavårdslagen skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives, dels ock att under 5 och 7 kap. i nyssnämnda lag skola
införas nya paragrafer, betecknade 41a § och 42 a §, av nedanstående
lydelse.

1 kap. Örn barnavårdsnämnd.

2 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden har---dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden:

att, i---lastbart levnadssätt;

att enligt---värnlösa barn;

att övervaka de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas verksamhet;
samt

att enligt------över fosterbarnsvården.

Jämväl i----och verkställighet. I sådant---och handhavande.

Hurusom den---i kommunallagarna.

2 mom. Barnavårdsnämnden bör —---utvecklingen av barnavårds anstalter

och — — — ungdoms välfärd.

Barnavårdsnämnden åligger---formerna därför.

14 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden bör---av arbetet.

2 mom. Jämväl för---eller stiftelse.

Barnavårdsnämnden må---— barnavårdsnämndens angelägenhet. Där

ej särskilda omständigheter annat föranleda, skall nämnden utse en eller
flera ledamöter eller suppleanter i nämnden (anstaltsdelegerade) att ägna
särskild uppmärksamhet åt de inom kommunen belägna barnavdrdsanstalternas
verksamhet.

17 §•

Vill någon---eller ordföranden.

Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens
tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare, sjuksköterska eller
barnmorska hava att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom örn förhållanden,
som böra föranleda nämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan
därom.

1 Ändringar i och tillägg till nu gällande författningar ha satts med kursiv stil. Uteslutningar
i eljest oförändrad text ha markerats genom kursivering av de ord som närmast föregå
resp. efterfölja den uteslutna texten.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 227.

178

Kungl. Majus proposition nr 227.

2 kap. Om uppsikt över samhällets barnavård.

20 §.

Länsstyrelserna hava---omständigheterna påkallas.

I allt vad som rör länsstyrelsens befattning med kommunernas barnavård
skola länsstyrelserna hava biträde av barnavårdskonsulenter och barnavårdsassistenter,
vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med
upplysningar och råd rörande barnavården. Befattningen som barnavårdskonsulent
skall innehavas av fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen
om fattigvården. Konungen utfärdar instruktion för fattigvårdskonsulenterna
i deras egenskap av jämväl barnavårdskonsulenter. Länsstyrelsen har
att utfärda föreskrifter angående fördelningen mellan barnavårdskonsulent
och länets barnavårdsassistent av sådana arbetsuppgifter, vilka icke enligt
lag eller författning eller förenämnda instruktion uteslutande tillkomma
någon av dessa befattningshavare.

Där så---ungdoms vård.

21 §.

Jämte det---dess utveckling i fråga---närmare föreskrifter.

Barnavårdsanstalterna skola stå under socialstyrelsens tillsyn.

Angående tillsyn---förordnar Konungen.

4 kap. Örn behandlingen av omhändertagna.

33 §.

Där ej tillfredsställande observation av omhändertaget barn kommer till
ständ i annan ordning, bär barnet för sådant ändamål intagas å upptagningshem,
varom förmäles i 5 kap. Så bör ock, där ej särskilda omständigheter
annat föranleda, ske örn av annan anledning avgörande ej omedelbart kan
träffas rörande den för omhändertaget barn lämpligaste vård/ormen; och
må, där plats å upptagningshem inom länet ej omedelbart står till buds,
barnet för tillfället intagas i anstalt som omförmäles i 31 § lagen om fattigvården.
Barn, som här avses, må ej utan medgivande av barnavårdsassistent
vistas å sådan anstalt under längre tid än en månad.

34 §.

1 morn. Omhändertaget barn, som icke är vanartat, skall, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet lämpat
enskilt hem.

Utackordering får endast ske till personer, rörande vilkas lämplighet och
förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för vart fall åligga dem, nämnden
genom föregående undersökning gjort sig förvissad. Om utackorderingen
bör träffas skriftligt avtal, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter
angivas.

2 mom. Föranleda särskilda omständigheter, att omhändertaget barn,
som icke är vanartat, ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem, eller finnes ej
sådant att tillgå, bör barnet överlämnas till barnhem, varom förmäles
i 5 kap.

3 mom. Nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård,
fullgör sina skyldigheter. Nämnden bör även med uppmärksamhet följa bär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

170

nets utveckling och verka för att det erhåller den utbildning, som med hänsyn
till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig.

Har barnet överlämnats till barnhem inom annan kommun, skall anmälan
härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden därstädes.

5 kap. Om barnavårdsanstalter och skyddshem m. m.

Barnavårdsanstalter.

39 §.

/ mom. Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag för barns vård och
uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt
för abnorma eller vanföra, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt eller
skolhem, vilket tillhör skoldistrikt.

2 mom. Barnavårdsanslalterna indelas i barnhem, barnavårdsanstalter
för halvöppen vård och barnkolonier.

Till barnhem åro att hänföra:

spädbarnshem, för vård av späda barn, vilka icke åtföljas av sina mödrar;

mödrahem (vårdhem, hemskolor), för vård av mödrar med späda barn
samt väntande mödrar och ensamma spädbarn;

upptagningshem, för tillfällig vård och uppfostran samt observation av
barn; samt

barnhem för varaktig vård, för vård och uppfostran av barn under längre
tidrymd.

Till barnavårdsanstalter för halvöppen vård åro att hänföra:

daghem, för heldagsvård av barn;

lekskolor, för beredande av vistelse och fostran av barn under begränsad
tid av dagen; samt

eftermiddagsliem, för beredande åt skolbarn av vistelse under tillsyn efter
skolarbetets slut för dagen.

Barnkolonierna hava till syfte att bereda vård och uppfostran av barn
under en begränsad del av året.

3 mom. Närmare föreskrifter angående barnavårdsanstalternas verksamhet
meddelas av Konungen.

40 §.

Varje landstingsområde skall äga tillgång till erforderligt antal platser å
för områdets gemensamma behov avsedda, ändamålsenligt förlagda och anordnade
spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och barnhem för varaktig
vård.

För varje landstingsområde skall genom landstingets försorg upprättas en
plan för barnhemsvårdens ordnande, vilken plan skall underställas socialstyrelsen
för godkännande.

1 den mån annan icke drager försorg härom, skall det åligga landsting att
till erforderligt antal anordna och driva barnhem, som i första stycket sägs.
Landstinget vare ock skyldigt att, där erforderliga medel icke annorledes
tillhandahållas, bestrida kostnaderna för anordnandet och driften av annan
tillhöriga barnhem, vilka ingå som led i ovannämnda plan, i den mån deras
vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets gemensamma behov.

Vad i denna paragraf finnes föreskrivet angående landsting och landstingsområde
skall, såvitt angår stad, som ej deltager i landsting, äga motsvarande
tillämpning i avseende å staden.

180

Kungl. Majas proposition nr 227.

41 §.

1 mom. Ämnar landsting eller kommun upprätta barnhem, skall plan för
hemmet och dess verksamhet underställas socialstyrelsen för godkännande.
Godkännande må ej lämnas, där ej hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme,
inredning och övriga anordningar finnes vara så beskaffat, att där
intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran.

2 mom. Vill annan ån landsting eller kommun upprätta barnhem, skall
tillstånd härtill lämnas av socialstyrelsen. Tillstånd må ej meddelas, med
mindre socialstyrelsen finner, att hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme
och inredning är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla
tillfredsställande vård och uppfostran, ävensom att med hänsyn till hemmets
ledning och personal samt ekonomiska förhållanden trygghet finnes för
dess ändamålsenliga skötsel.

Örn lämnat tillstånd skall meddelas skriftligt bevis, vari utsättes innehavarens
namn, barnhemmets benämning och belägenhet samt det högsta
anted barn, som må därstädes samtidigt vårdas, med särskilt angivande av
antalet barn under ett års ålder.

På socialstyrelsen ankommer att pröva, huruvida för barnhem, som i detta
mom. sägs, skall finnas reglemente, samt fastställa sådant.

3 mom. Ämnar någon upprätta barnavårdsanstalt för halvöppen vård
skall, innan anstalten foges i bruk för sådant ändamål, anmälan därom
göras hos såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden i den kommun, dår
anstalten är belägen. Dylik anmälan skall ock ske, innan barnkoloni första
gången foges i bruk för avsett ändamål.

A mom. Vad i 1—3 mom. stadgas angående skyldighet att söka godkännande
eller tillstånd eller att göra anmälan skall ej äga tillämpning, där
enligt vad därom år särskilt stadgat statsbidrag beviljats till barnavårdsanstaltens
anordnande eller drift.

5 mom. Vad i 1—3 mom. stadgas angående skyldighet att söka godkännande
eller tillstånd eller att göra anmälan skcdl äga motsvarande tillämpning,
där den, som driver barnavårdsanstalt, vill flytta denna till annan
lägenhet, utvidga anstalten eller vidtaga större förändring beträffande densamma
eller där ombyte av innehavare skall ske; dock skall, när barnavårdsanstalt
för halvöppen vård eller barnkoloni skall flyttas till annan
kommun, vad i A mom. stadgas angående anmälan till barnavårdsnämnd
avse barnavårdsnämnden i den kommun, dit anstalten flyttas.

Intagning i barnhem samt vårdtiden därstädes.

41 a §.

1 mom. Medgivande till intagning av visst barn i barnhem skall lämnas
av hemmets styrelse eller av styrelsen därtill förordnad person. Där styrelse
ej finnes, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning med avseende å
hemmets ägare. Innan barn intages i barnhem, vars vårdplatser helt eller till
huvudsaklig del äro avsedda för landstingsområdes gemensamma behov, bör
samråd i ärendet havel ägt rum med barnavårdsassistenten. Intagning i barnhem
för varaktig vård må ej ske, med mindre denne godkänner åtgärden.

2 mom. Barn må ej vårdas i barnhem under längre sammanlagd tidrymd
än tolv månader, med mindre barnavårdsassistenten lämnar medgivande
härtill. Sådant medgivande skall, där barnet är intaget i barnhem för varaktig
vård, lämnas för högst två år och eljest för högst ett år åt gången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

181

3 mom. 1 fråga örn barnhem, som är beläget i Stockholm, skall vad i
1 mom. sista punkten samt 2 mom. stadgas angående barnavårdsassistent
äga motsvarande tillämpning med avseende å socialstyrelsens barnavårdsinspektris.

T il l sy n.

42 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att verksamheten vid
envar barnavårdsanstalt, som är belägen inom kommunen, bedrives med
iakttagande av för anstalten gällande bestämmelser samt att förhållandena
vid anstalten äro sådana, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran samt vad angår barn, som äro intagna i barnhem,
i händelse av sjukdom, den särskilda vård som omständigheterna påkalla.
Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt vården av i barnavårdsanstalt
intagna späda barn.

2 mom. 1 den mån så prövas lämpligt, må socialstyrelsen tills vidare medgiva
barnavårdsanstalt befrielse från den i 1 mom. föreskrivna tillsynen.
Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och må för detsamma uppställas
de villkor, som prövas erforderliga.

Åtgärder mot missförhållanden i barnavårdsanstalt.

42 a §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnd efter anmälan, som i 17 § sägs, eller
eljest, att verksamheten vid barnavårdsanstalt, som är belägen inom kommunen
och som drives av annan än denna, bedrives med åsidosättande av
gällande bestämmelser, eller att förhållandena vid dylik anstalt äro sådana,
att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, har
nämnden att genom lämpliga föreställningar hos anstaltens innehavare eller
hos dess styrelse söka åstadkomma rättelse.

Har anmälan gjorts av någon, som i 17 § andra stycket sägs, men underlåter
nämnden att vidtaga de åtgärder, vartill omständigheterna föranleda,
skall den som gjort anmälan bringa förhållandet till socialstyrelsens
kännedom.

2 mom. Leder åtgärd, som i 1 mom. första stycket avses, ej till åsyftad
verkan, har nämnden att anmäla saken hos socialstyrelsen.

Råda i barnavårdsanstalten sådana missförhållanden, att barn icke kunna
utan fara för liv eller hälsa vårdas där till dess socialstyrelsen hinner besluta
i ärendet, har barnavårdsnämnden att tillse, att å anstalten intagna barn
omedelbart skiljas därifrån samt, där så finnes erforderligt, genom nämndens
försorg beredas lämplig vård. För detta ändamål må nämnden omhändertaga
barnen och med dem förfara såsom med barn, som omhändertagits
för samliällsvård.

I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande
jämlikt detta moment skall vad i 31 § är stadgat örn omhändertagande för
samhällsvdrcl äga motsvarande tillämpning.

Finner socialstyrelsen i anledning av anmälan eller eljest, att missförhållande
som i 1 mom. sägs föreligger vid barnavårdsanstalt, skall anstaltens
innehavare eller dess styrelse åläggas att vidtaga tjänliga åtgärder för missförhållandets
avhjälpande. Finnes sådan åtgärd otjänlig eller utan verkan,

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

skall socialstyrelsen återkalla tillståndet till verksamhetens bedrivande, där
sådant lämnats, samt eljest meddela förbud för barns mottagande å anstalten.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning,
när barnavårdsnämnden eller socialstyrelsen efter anmälan, som i 41 §
3 mom. sägs, eller eljest finner anledning antaga, att missförhållande, som
i förstnämnda lagrum avses, kommer att föreligga vid barnavårdsanstalt för
halvöppen barnavård eller barnkoloni.

7 kap. Om fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll m. m.

Inledande bestämmelser.

49 §.

1 mom. Barn under sexton år, som fostras hos annan än föräldrarna, benämnes
i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens tillsyn i
enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden
eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under
sexton år, vilket vistas hos annan än föräldrarna men ej är jämlikt 1 mom.
att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare anses såsom sådant; och skall

1 dylikt fall vad i detta kapitel och 73 § är stadgat äga tillämpning. Då sådant
beslut meddelas av ordföranden, skall anmälan därom göras vid nästa
sammanträde hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd.

3 mom. I denna lag förstås med

fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits; samt

barnafostrare: den, som i fosterhem mottagit fosterbarn.

50 §.

Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å barn, som omhändertagits
av kommunens barnavårdsnämnd och som vistas inom kommunen.

Ansökan och anmälan.

51 §•

1 mom. Barn under ett år må ej mottagas i fosterhem, med mindre barnavårdsnämnden
i den kommun, där det ifrågasatta fosterhemmet år beläget,
lämnat tillstånd härtill. Ansökan örn tillstånd skall göras av den som ämnar
mottaga barnet.

2 mom. Den som ämnar överlämna barn över ett år till enskilt hem under
sådana omständigheter, att barnet enligt vad i 49 § 1 mom. sägs, varder
fosterbarn, ävensom den som har för avsikt att i sitt hem mottaga sådant
barn, skall i god tid och senast tre dagar innan överlämnande respektive
mottagande av barnet sker göra anmälan därom hos barnavårdsnämnden i
den kommun, där det tilltänkta fosterhemmet är beläget.

3 mom. Ansökan örn tillstånd, som i 1 mom. sågs, samt anmälan, som i

2 mom. avses, skall innehålla uppgift örn

a) barnafostrarens namn och adress;

b) dens namn och adress, som ämnar överlämna barnet.

Vid ansökan och anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger, skall
företes utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet samt
lämnas redogörelse för de villkor, under vilka barnet skall mottagas, och de

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

183

förhållanden i övrigt, som hava betydelse för bedömande av fosterhemmets
eller barnhemmets lämplighet.

Ansökan och anmälan kan göras skriftligen eller muntligen och må ske,
utom hos nämnden, även hos de i 17 § första stycket omförmälda personer.

4 mom. Innan fosterhem flyttas till annan lägenhet inom kommunen,
åligger det barnafostraren att därom göra anmälan, som i 2 mom. sägs, hos
barnavårdsnämnden.

Innan fosterhem flyttas till annan kommun är barnafostraren skyldig att
därom göra anmälan hos barnavårdsnämnden i såväl denna som avflyttning
skommunen.

5 mom. Har fosterbarn avlidit eller har barnafostraren lämnat detsamma
ifrån sig annorstädes än till fosterhem, skall han hos barnavårdsnämnden
göra anmälan därom, i stad eller köping med egen kommunalförvaltning
inom två dagar och eljest inom fyra dagar, efter det barnet avlidit eller
bortlämnats.

Förundersökning och tillsyn.

52 §.

1 mom. När ansökan eller anmälan, som i 51 § 1, 2 och 4 mom. sägs, inkommit
till barnavårdsnämnden eller nämnden eljest finner anledning antaga,
att någon har för avsikt att mottaga fosterbarn, har nämnden att, såframt
den icke redan äger noggrann kännedom om hemmet, ofördröjligen
låta verkställa undersökning angående dess beskaffenhet.

2 mom. Vid prövning av fosterhems och barnafostrares lämplighet bör
barnavårdsnämnden såvitt möjligt tillse, att erforderliga förutsättningar äro
för handen för att barnet skall erhålla vård och uppfostran, likvärdig med
den som beredes i ett gott föräldrahem, ävensom för att mellan fosterbarnet
och barnafostraren skola kunna uppkomma samma band som mellan naturliga
föräldrar och deras barn. Barnafostrare böra i regel vara äkta makar.
Särskilt bär iakttagas, att åldersskillnaden mellan barnafostrare och fosterbarn
ej är större än som med hänsyn till barnets värd och fostran är lämpligt.
Där ej särskilda omständigheter föranleda, må i samma fosterhem ej
samtidigt vårdas flera än två fosterbarn, med mindre samtliga dessa äro
syskon. Har barnafostraren egna barn, vilka vårdas i föräldrahemmet, bär
fosterbarnet vara yngre än dessa.

3 mom. Ansökan, som i 51 § 1 mom. sägs, må ej bifallas, där ej barnavårdsnämnden
med iakttagande av vad i 2 mom. stadgas ävensom med hänsyn
till övriga omständigheter finner det kunna antagas, att barnet hos
sökanden skall erhålla tillfredsställande vård och uppfostran.

Där nämnden i anledning av ansökan, anmälan eller eljest finner fara
föreligga, att fosterbarn icke kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran
hos person, som kan antagas hava för avsikt att mottaga sådant
barn, skall nämnden meddela förbud för honom att mottaga fosterbarn.

4 mom. Fosterbarn må ej mottagas av den, som lider av tuberkulos i
smittsamt skede eller könssjukdom i sådant skede, ej heller må fosterbarn
mottagas i fosterhem, i vilket hushållsmedlem är behäftad med sjukdom,
som nu sagts.

53 §.

1 mom. Vare sig ansökan eller anmälan, som i 51 § 1, 2 och 4 mom. sägs,
skett eller ej, har barnavårdsnämnden att öva noggrann tillsyn över alla
fosterhem inom kommunen i syfte att trygga att fosterbarn komma i åtnju -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

tande av tillfredsställande vård och uppfostran, samt, i händelse av sjukdom,
den särskilda vård som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet
skall ägnas åt vården av späda barn.

Nämnden bär jämväl verka för att fosterbarn erhåller den utbildning, som
med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig.

Nämnden har att giva de barnafostrare, vilka äro i behov därav, erforderliga
föreskrifter rörande barns vård och uppfostran.

2 mom. Fosterbarn står under barnavårdsnämnds tillsyn intill dess barnet
fyllt sexton år; nämnden må dock, där så prövas lämpligt för att förebygga
vanart hos barnet eller för att främja dess yrkesutbildning eller när eljest
särskild anledning föreligger, besluta, att fosterbarn skall stå under tillsyn
under viss tid därefter, dock i intet fall längre än till fyllda aderton dr.
Under tid för vilken förordnande, som nu sagts, meddelats, skola med avseende
å barnet, fosterhemmet och barnafostraren bestämmelserna i detta
kapitel gälla, där ej nedan annorlunda stadgas.

3 mom. Närmare föreskrifter angående ordningen för nämndens tillsyn
meddelas av Konungen.

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.

55 §.

1 mom. Prövar nämnden de i 54 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa,
eller hava sådana åtgärder vidtagits, utan att rättelse vunnits, skall nämnden
förelägga barnafostraren att inom tid, som av nämnden bestämmes, lämna
barnet från sig till den, som är skyldig att taga vård om detsamma. Befinnes
ej detta lämpligt, eller kan barnet ej utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet,
till dess det kan, på sätt nyss är föreskrivet, av barnafostraren avlämnas,
har barnavårdsnämnden att omhändertaga barnet och därmed förfara
såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård; dock skall vad
nu sagts ej äga tillämpning med avseende å barn, som fyllt sexton år.

1 avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande
jämlikt denna paragraf skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för
samhällsvård äga motsvarande tillämpning.

Då åtgärd vidtagits enligt detta moment, åligger det nämnden att härom
ofördröjligen underrätta den, som är skyldig att taga vård örn barnet.

2 mom. Har nämnden vidtagit åtgärd, som i 1 mom. sägs, äger nämnden
tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barnafostraren förbud att vidare
mottaga fosterbarn.

56 §.

1 mom. Förbud för viss person att mottaga fosterbarn fortfar att gälla
även om den, som förbudet gäller, flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd,
som meddelat förbudet, skall, då den erhåller kännedom om
avflyttningen, ofördröjligen lämna barnavårdsnämnden i den kommun, dit
inflyttningen uppgivits skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om
förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock, där
den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, örn förbudet
underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun.

2 mom. Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas, när förhållandena
giva anledning därtill. Har den, som förbjudits mottaga fosterbarn, flyttat

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

185

till annan kommun, ankommer på barnavårdsnämnden i denna kommun
att besluta om återkallelse av förbudet.

57 §.

Försummar barnafostrare skyldighet att söka tillstånd eller göra anmälan,
som i 51 § för mates, må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna
därtill föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § 1 mom. ävensom meddela
förbud för honom att mottaga fosterbarn.

Särskilda bestämmelser angående vård i vissa

enskilda hem.

59 §.

1 mom. Har enskild person i sitt hem mot ersättning mottagit annans
barn utan att detta är att anse som fosterbarn, skall, sedan vården fortfarit
under åtta dagar, anmälan ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden i
den kommun, där hemmet är beläget. Är barnet att anse som feriebarn, föreligger
anmälningsskyldighet, som nu sagts, allenast första gången varje år,
som hemmet upplåtes för sådant ändamål.

2 mom. Då barnavårdsnämnden erhållit vetskap örn fall som i 1 mom.
avses, har nämnden att, såframt den ej redan äger noggrann kännedom örn
hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning angående dess beskaffenhet.

Även eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa
undersökning av förhållandena i enskilda hem, varom i 1 mom. förmäles.

3 mom. Den, för vilken förbud utfärdats att mottaga fosterbarn, må ej
mottaga barn, som i 1 mom. avses.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

60 §.

1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt
betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats
till fosterhem utom vederbörande kommun, medgiva befrielse tills vidare
under högst tio år, i den mån så prövas lämplig!, från tillämpningen av bestämmelserna
i detta kapitel, såvitt angår dylika barn.

2 mom. Dylikt medgivande —--tillhöra anstalten.

3 mom. Barnavårdsnämnd må, då synnerliga skäl därtill föreligga, tills
vidare medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från tillämpningen
av bestämmelserna i detta kapitel beträffande fosterhem.

4 mom. Den, som erhållit medgivande som i 1 och 2 mom. sägs, vare, där
fosterbarn överlämnats till fosterhem inom annan kommun, skyldig att ofördröjligen
göra anmälan härom hos barnavårdsnämnden därstädes. När
barnaf ostrare, som i 3 mom. avses, mottagit fosterbarn, skall anmälan
härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden.

10 kap. Straffbestämmelser oell allmänna föreskrifter.

73 §.

Försummar någon att fullgöra anmälningsskyldighet i fall, som omförmäles
i 41 § 3 och 5 morn., 51 § 2, 4 och 5 mom. eller 59 §, vare förfallen
till böter från och med fem till och med etthundra kronor. Lag samma vare,

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

där någon mottager fosterbarn under ett år utan att hava erhållit tillstånd
som i 51 § 1 mom. sägs.

Har någon i trots av förbud, varom i 42 § 2 morn., 52 §, 55 § 2 mom. eller
57 § sågs, mottagit barn, straffes med dagsböter, dock ej under fem, eller,
då° omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex
månader. Lag samma vare, där någon i trots av stadgandet i 49 a § 2 mom.
med vetskap om sjukdom, som där avses, i sitt hem mottagit fosterbarn,
ävensom där någon i enskilt hem eller barnhem mottagit barn utan att innehava
tillstånd, där sådant erfordrats.

80 §.

Barnavårdsnämnden skall årligen före januari månads utgång till barnavårdsassistenten
ävensom till provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren
i det distrikt, dit kommunen hör, avgiva förteckning å samtliga under nämndens
tillsyn stående barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i
fosterhem och barnhem inom kommunen. Förteckningen skall för varje
barn innehålla uppgift å barnets namn och födelsedag, barnafostrarens
namn och adress ävensom, då barnet mottagits å barnhem, dettas benämning.

11 kap, Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag.

81 §.

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat beslut, varigenom barns omhändertagande
för samhällsvård vägrats,
eller barnavårdsassistent eller socialstyrelsens barnavårdsinspektris meddelat
beslut i fråga, som avses i 41 a §,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem avslagit framställning
om slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i fråga, som avses i 7 kap.,
eller barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt meddelat beslut rörande
behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande
av arbetsskyldig å anstalten eller i arbetet,

_ eBer barnavårdsnämnd meddelat beslut i annat ärende enligt denna lag,
vilket icke angår i 3, 4 eller 6 kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,
för vars behandling nämnden jämlikt de i denna lag eller kommunallagarna
givna föreskrifter är ansvarig endast inför kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio
dagar, räknade fran det han av beslutet erhållit del; dock går beslutet i verkställighet,
där ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945, dock att vad i 40 § första stycket
och tredje stycket första punkten föreskrives i fråga örn landstingsområde
och landsting, vilka stadganden enligt sista stycket i samma paragraf skola
äga motsvarande tillämpning med avseende å stad, som icke deltager i landsting,
icke skall gälla förr än fem år förflutit från det lagen trätt i kraft.

Den i 40 § andra stycket omförmälda planen för barnhemsvårdens ordnande
skall för varje landstingsområde respektive stad, som ej deltager i
landsting, senast den 1 oktober 1945 ingivas till socialstyrelsen, över plaIle^n
yttrande inhämtas fran länsstyrelsen och vederbörande barna vårdsförbund

eller motsvarande sammanslutning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

187

Anmälan om barnavårdsanstalt för halvöppen vård och barnkoloni, som
upprättats före lagens ikraftträdande, skall inom sex månader från nämnda
tidpunkt ingivas till såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden i den
kommun, där anstalten är belägen.

Försummar någon att fullgöra anmälningsskyldighet, som nu sagts, vare
förfallen till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Böter, som ådömas enligt detta stadgande, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Bilaga B.

Fattigvårds- och barnav&rdskonsulenternas verksamhetsdistrikt enligt socialstyrelsens
förslag i augusti 1944.

Distriktets nr och omfatt-ning. Konsulentens bostadsort	Folkmängd den 1/1 1942	Areal1 km2	Antal kommuner 1/1 1942	Antal under- stöds- tagare2	Antal ålderdoms- hem3	Antal barnhem4
1. distr. Stockholm........	1 028 954	12 656	210	97 822	129	82
Därav: Stockholms stad . .	599 962	137	1	60 915	14	32
Stockholms län .. ..	290 467	7 386	121	26 947	79	42
Uppsala län ......	138 525	5 133	88	9 960	36	8
2. distr. Västerås..........	383 364	12 679	164	24 696	126	19
Därav: Södermanlands län	193 066	6 238	95	13 398	74	9
Västmanlands »	170 298	6 441	69	11 298	52	10
3. distr. Linköping........	547 738	20 934	264	46 558	180	26
Därav: Östergötlands län..	319 974	9 973	152	28 560	107	18
Kalmar län ......	227 764	10 961	112	17 998	73	8
4. distr. Växjö............	394 703	19 524	224	18 908	145	15
Därav: Jönköpings län . . . .	243 267	10 617	136	10 244	92	10
Kronobergs » ....	151 436	8 907	88	8 664	53	5
5. distr. Kristianstad ......	394 073	9 082	192	26 161	96	18
Därav: Blekinge län......	145 343	22 909	41	13 053	28	7
Kristianstads län . .	248 730	6 173	151	13 108	68	11
6. distr. Malmö ..........	—	_	_
Malmöhus län ....	532 279	4 734	245	36 372	105	27
7. distr. Göteborg ........	639 270	9 709	185	53 524	121	40
Därav: Hallands län......	151 973	4 746	91	7 442	54	9
Göteb.-o. Bohus län	487 297	4 963	94	46 082	67	31
8. distr. Vänersborg........	—	—	_	_	_
Älvsborgs län ....	330 090	11 685	223	18 683	105	20
9. distr. Mariestad ........	—	_	_	_	_
Skaraborgs län ....	230 340	8 087	265	11 841	85	6
10. distr. Karlstad ........	496 258	25 895	158	37 325	132	20
Därav: Värmlands län ....	267 852	17 467	93	22 052	75	9
Örebro län........	228 406	8 428	65	15 273	57	11
11. distr. Falun............	523 880	46 351	112	47 635	79	30
Därav: Kopparbergslän ..	250 066	28 168	57	18 464	38	13
Gävleborgs län ....	273 814	18 183	55	29 171	41	17
12. distr. Härnösand........	415 193	71 793	129	49 989	95	17
Därav: Västernorrlands län	275 319	24 123	67	38 930	60	12
Jämtlands län ....	139 874	47 670	62	11 059	35	5
13. distr. Luleå............	441 480	154 079	61	48 770	57	18
Därav: Västerbottens län..	221 563	55 403	32	16 001	30	10
Norrbottens län ..	219 897	98 676	29	32 769	27	8
Gotlands län, Stockholm....	58 872	3 140	92	2 965	7	3
Hela riket ................	6 406 474	410 348	2 524	521 249	1 462	341
1 Vatten oräknat. — 2 Hos fattigvården under år 1941	med understöd i alla former
genom fattigvårdsstyrelserna. — 3 Enligt socialvårdskommitténs utredning 1938. ligt barnavårdsstatistiken år 1940.	— * En-

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

189

Bilaga C.

Socialvårdskommitténs förslag
till

kungörelse angående statsbidrag för uppförande eller inrättande

av barnhem.

1 §•

Statsbidrag må, under villkor som nedan angivas, utgå till landsting, kommun,
förening, stiftelse eller annan för uppförande eller inrättande av barnhem
av de i 39 § 2 mom. barnavårdslagen särskilt angivna kategorier.

2 §•

Statsbidrag må allenast utgå för barnhem, vilket ingår som led i en av
socialstyrelsen godkänd plan för ordnandet av barnhemsvården inom vederbörande
landstingsområde respektive inom stad, som ej deltager i landsting;
dock må, där särskilda skäl därtill äro, statsbidrag utgå jämväl för annat
barnhem, som finnes tillgodose ett allmänt behov.

3 §•

Statsbidrag må utgå med följande belopp, nämligen:

a) där den, som ämnar anordna barnhem, för ändamålet uppför nybyggnad,
med högst tre fjärdedelar av byggnadskostnaderna, däri ej inräknade
kostnader för anskaffande av tomt och inventarier, dock att bidraget ej må
överstiga 4 500 kronor för varje vårdplats, som barnhemmet med normal
beläggning beräknas rymma;

b) där byggnad för ändamålet av vederbörande inköpes, med högst tre
fjärdedelar av köpesumman i vad den avser själva byggnaden samt av kostnaderna
för de om- eller tillbyggnadsarbeten, som erfordras för byggnadens
användande till barnhem, dock att bidraget ej må överstiga 3 000 kronor för
varje sådan vårdplats, som under a) sägs;

c) där till barnhem tages i anspråk i vederbörandes ägo befintlig byggnad,
som ej av vederbörande uppförts eller inköpts för sådant ändamål, med
högst tre fjärdedelar av kostnaderna för de om- eller tillbyggnadsarbeten,
vilka erfordras för byggnadens användande till barnhem, dock att, där icke
särskilda skäl till annat föranleda, bidraget ej må överstiga 2 000 kronor för
varje sådan vårdplats, som under a) sägs. 4

4 §•

Ansökning om statsbidrag skall, ställd till Kungl. Majit, ingivas till socialstyrelsen
samt vara åtföljd av följande handlingar:

a) beskrivning över byggnadstomtens storlek, läge och beskaffenhet;

b) dels fullständiga ritningar för barnhemmet i fråga jämte därtill hörande
beskrivning, dels kostnadsförslag för hemmets uppförande eller inrättande,
dels uppgift angående hemmets ändamål samt det högsta antal
barn och deras högsta och lägsta ålder samt i fråga om mödrahem jämväl

190

Kungl. Majus proposition nr 227.

det högsta antal mödrar, som hemmet samtidigt skall kunna mottaga, dels
ock redogörelse beträffande den personal, som sökanden finner erforderlig
för verksamhetens bedrivande, samt personalens utbildning;

c) av vederbörande avgiven förbindelse dels att icke utan Kungl. Maj:ts
särskilda medgivande nedlägga barnhemmet eller använda detsamma till
annat än det därmed avsedda ändamålet, dels att ej kräva högre vårdavgifter
än dem, som för vart fall angivas i Kungl. Maj:ts kungörelse angående
statsbidrag till driften av barnhem, dels att för hemmets del, utöver vad i
stadgan angående barnavårdsanstalter sägs, underkasta sig bestämmelserna
i denna kungörelse ävensom de föreskrifter i övrigt, som må varda i behörig
ordning meddelade, dels ock att, om något av nu nämnda villkor icke
skulle fullgöras, återbära uppburet statsbidrag eller så stor del därav, som
av Kungl. Majit bestämmes.

Skall barnhemmet drivas av förening eller stiftelse, skall ansökningen
jämväl innehålla uppgift å den, som äger att för sökanden tala och svara,
samt vid ansökningen fogas ett exemplar av gällande stadgar.

5 §•

Sökes statsbidrag för barnhem av annan än landsting eller stad, som icke
deltager i landsting, skall socialstyrelsen inhämta yttrande av vederbörande
landstings förvaltningsutskott respektive stadsfullmäktige.

Sedan de ingivna ritningarna blivit av socialstyrelsen granskade samt
barnhemmets läge och plan i övrigt av socialstyrelsen godkänts, har sistnämnda
styrelse att till Kungl. Majit insända ansökningen jämte därtill
hörande handlingar ävensom eget yttrande, vilket skall innehålla dels uppgift
om det högsta antal vårdplatser, som barnhemmet efter socialstyrelsens
bedömande kan med normal beläggning inrymma, dels ock förslag till de
särskilda villkor och bestämmelser, som med hänsyn till lokala förhållanden
eller eljest böra föreskrivas för åtnjutande av statsbidrag.

Varder statsbidrag beviljat, må detta ej utbetalas, förrän barnhemmet
blivit genom socialstyrelsens försorg avsynat och godkänt samt styrelsen
granskat till riktigheten bestyrkta räkenskaper över anskaffningskostnaden
eller räkenskapssammandrag, som i vederbörlig ordning utsedda revisorer
däröver upprättat. Finner socialstyrelsen därvid förhållanden hava inträtt,
som böra föranleda ändring i statsbidragets belopp, har styrelsen att därom
göra framställning hos Kungl. Majit. I motsatt fall äger socialstyrelsen att,
på rekvisition, till vederbörande utbetala det beviljade bidraget av medel,
som blivit för ändamålet anvisade.

6 §•

Av kommun, förening, stiftelse eller annan drivet barnhem, som erhåller
statsbidrag jämlikt denna kungörelse, skall vara pliktigt mottaga barn från
upptagningsområde, som socialstyrelsen bestämmer.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1945.

Har landsting eller kommun efter den 1 januari 1942 påbörjat uppförande
av eller inrättande av barnhem, som i denna kungörelse avses, må dock
statsbidrag enligt denna kungörelse utgå, där synnerliga skäl därtill äro. Ansökning
om statsbidrag skall i sådant fall ingivas före den 1 januari 1946.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

191

Bilaga D.

Socialvårdskom mitténs förslag

till

kungörelse angående statsbidrag till driften av barnhem.

1 §•

Statsbidrag må, under villkor som nedan angivas, utgå till landsting, kommun,
förening, stiftelse eller annan för driften av barnhem av de i 39 §
2 mom. barnavårdslagen särskilt angivna kategorier.

2 §•

Statsbidrag må utgå allenast under villkor, att barnhemmet ingår som led
i en av socialstyrelsen godkänd plan för ordnandet av barnhemsvården inom
vederbörande landstingsområde, respektive inom stad, som ej deltager i
landsting; dock må, där särskilda skäl därtill äro, statsbidrag utgå jämväl
för annat barnhem, som finnes tillgodose ett allmänt behov.

3 §•

Statsbidrag må utgå med följande belopp, nämligen:

a) för spädbarnshem, upptagningshem och barnhem för varaktig vård
en krona 50 öre för dag och intaget barn;

b) för mödrahem av vårdhemstyp en krona 50 öre för dag och intagen
väntande moder, samma belopp för dag och moder, som vårdas tillsammans
med sitt späda barn, samt enahanda belopp för dag och intaget ensamt
barn; samt

c) för mödrahem av hemskoletyp tre kronor 50 öre för dag och inlagen
väntande moder samt enahanda belopp för dag och moder, som vårdas tillsammans
med sitt späda barn.

Såsom villkor för statsbidrag skall gälla:

för hemskola, att vårdavgift icke uttages;

för spädbarnshem och vårdhem, att vårdavgift för intaget ensamt spädbarn
icke uttages med högre belopp än två kronor för dag; samt

för övriga fall, att vårdavgift icke uttages med högre belopp än en krona
50 öre för dag.

4§-

Ansökning om statsbidrag ingives till och prövas av socialstyrelsen.

Ansökning skall innehålla uppgift å det antal vårdplatser, för vilket statsbidrag
begäres, å storleken av den bestämda vårdavgiften för dag och intagen
samt örn de förhållanden i övrigt, vilka äro av betydelse för statsbidragsfrågans
bedömande.

Där statsbidrag ej erhållits jämlikt kungörelsen angående statsbidrag för
uppförande eller inrättande av barnhem eller där statsbidrag till driften av
barnhemmet ej tidigare erhållits, skall ansökningen tillika vara åtföljd av
följande handlingar:

a) kortfattad beskrivning över byggnadstomtens storlek, läge och beskaffenhet; -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

b) ritningar eller skiss över barnhemmet jämte kortfattad beskrivning
över detsamma och dess inredning;

c) intyg från förste provinsialläkare eller förste stadsläkare angående
lokalernas beskaffenhet;

d) uppgift angående hemmets ändamål samt det högsta antal barn och
deras högsta och lägsta ålder samt i fråga om mödrahem jämväl det högsta
antal mödrar, som hemmet samtidigt kan mottaga;

e) redogörelse beträffande vid barnhemmet anställd personal och dennas
utbildning samt ordningen för läkarvårdens handhavande;

f) förbindelse av vederbörande att, så länge statsbidrag till driften utgår,
för barnhemmets del underkasta sig bestämmelserna i denna kungörelse
ävensom de föreskrifter i övrigt, som må varda i behörig ordning meddelade.

Drives barnhemmet av förening eller stiftelse, skall ansökningen jämväl
innehålla uppgift å den, som äger att för sökanden tala och svara, samt vid
ansökningen fogas ett exemplar av gällande stadgar.

Över ansökning av annan än landsting eller stad, som icke deltager i
landsting, skall socialstyrelsen inhämta yttrande av vederbörande landstings
förvaltningsutskott respektive stadsfullmäktige.

5 §•

Bifalles ansökning, skall socialstyrelsen fastställa det högsta antal vårdplatser,
för vilka statsbidrag må utgå, samt i övrigt meddela de särskilda
bestämmelser, som finnas böra föreskrivas för erhållande av statsbidrag.

Sker ändring i de förhållanden, vilka förelegat vid ansökningens beviljande,
skall anmälan därom göras till socialstyrelsen, som äger avgöra,
huruvida vid anmälningen må bero eller ny ansökning skall ingivas och
prövas. Fullgöres ej i avseende å barnhem, som tillerkänts statsbidrag till
driftkostnaderna, villkor, som uppställts för bidragets tillgodonjutande, äger
socialstyrelsen, där påkallad rättelse ej annorledes kan vinnas, förklara rätten
till bidraget helt eller delvis förverkad.

6 §•

Beviljat statsbidrag utbetalas halvårsvis i efterskott. Rekvisition å beviljat
statsbidrag skall ingivas till socialstyrelsen efter utgången av december och
juni månader. Dylik rekvisition skall innehålla uppgift om det antal vårddagar
under närmast föregående halvår, för vilket statsbidrag må utgå.
Denna uppgift skall vara grundad på utdrag av barnhemmets journal och
försedd med granskningspåskrift av länsstyrelsens barnavårdsassistent.

Efter granskning av rekvisitionen har socialstyrelsen att av medel, som
blivit för ändamålet anvisade, till vederbörande utbetala godkänt belopp.

På därom gjord framställning äger socialstyrelsen utanordna förskott å
beviljat statsbidrag, dock ej till högre belopp för varje halvår än som motsvarar
hälften av det för halvåret beräknade statsbidraget. Erhållet förskott
avräknas vid statsbidragets slutliga utanordnande.

Vid beräkning av statsbidrag för kortare tid än ett halvår skall varje månad
beräknas till trettio dagar.

Formulär till rekvisition av statsbidrag fastställes av socialstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1945.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945

516369

I N N E H A L LSFÖRTEC K N I N G.

Sid.

Propositionen.......................... 1

Förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) ...... 2

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918

(nr 422) om fattigvården...................................... 13

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 7 § stadgan den 29 maj
1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem...... 14

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 februari 1945 .................... 15

Inledning .................................................... 15

I. Lagstiftningen om barnavård sanstalter........................ 16

A. Gällande förhållanden.................................... 16

B. Allmänna synpunkter.................................... 29

G. Begreppet barnavårdsanstalt. Olika slag av dylika anstalter . . 37

D. Huvudmannaskapet för barnhemsvården.................... 56

E. Koncessionstvång och anmälningsplikt vid upprättande av

barnavårdsanstalter .................................... 80

F. Särskilda föreskrifter rörande intagning i barnhem och vistelsetiden
i sådana hem .................................... 88

G. Tillsynen över barnavårdsanstalterna. Åtgärder mot missförhållanden
vid dessa .................................... 94

II. Fosterbarnslagstiftningen.................................... 104

A. Nuvarande förhållanden.................................. 104

B. Fosterbarnsbegreppet.................................... 108

C. Koncessionstvång och anmälningsplikt beträffande fosterbarn.. 114

D. Tillsyn över fosterbarn och fosterhem...................... 129

E. Anmälningsplikt i vissa fall för mottagande i enskilda hem av

barn i annan egenskap än som fosterbarn.................. 132

lil. Specialmotivering till författningsförslagen .................... 137

A. Förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr
361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) 137

B. Förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni

1918 (nr 422) örn fattigvården............................ 150

C. Förslag till förordning örn ändrad lydelse av 7 § stadgan den

29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem
...................................... 150

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Sid.

IV. Anslagsfrågor.............................................. 152

A. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenter och barnavårdsassistenter 152

B. Statsbidrag till barnhem ................................ 167

Departementschefens hemställan.................................. 175

Bilagor:

A. Socialvårdskommitténs förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslag)............................................ 177

B. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas verksamhetsdistrikt enligt
socialstyrelsens förslag i augusti 1944 .................... 188

C. Socialvårdskommitténs förslag till kungörelse angående statsbidrag

till uppförande eller inrättande av barnhem .................. 189

D. Socialvårdskommitténs förslag till kungörelse angående statsbidrag

till driften av barnhem .................................... 191