Kungl. Maj:ts proposition nr 227 (Proposition 1935:227)

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Nr 227.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område; given Stockholms slott den
5 april 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1933
(nr 391) angående mjölkavgift;

2) förordning angående slaktdjursavgift;

3) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 14 juni
1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl;

4) förordning örn veteavgift;

5) förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 26 juni
1933 (nr 389) örn tillverkning av potatismjöl;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 227.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni
1933 (nr 391) angående mjölkavgift.

Härigenom förordnas, dels att till 3 § förordningen den 26 juni 1933 afgående
mjölkavgift skall fogas ett nytt moment av följande lydelse, dels
ock att 8 § förordningen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs:

3 §.

6. Då särskilda omständigheter därtill föranleda må enligt de föreskrifter,
Kungl. Maj:t meddelar, mjölkavgift kunna efterskänkas.

Handläggning av frågor i avseende å tillämpningen av denna förordning
ankommer på en av Kungl. Majit tillsatt nämnd.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Förslag

till

förordning angående slaktdjursavgift.

Härigenom förordnas som följer:

1 *.

För åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för slaktdjur
och slakteriprodukter skall, där Kungl. Majit så förordnar, viss avgift
(slaktdjursavgift) upptagas för

a) kött, som godkänts vid besiktning enligt lagen den 11 maj 1934 (nr
140) angående köttbesiktning och slakthus; samt

b) kött, som godkänts vid besiktning enligt av Kungl. Majit meddelade
föreskrifter och härrör av djur, slaktat i enskild, på av Kungl. Majit fastställda
villkor under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning (kontrollslakteri).

2 $.

Slaktdjursavgift skall utgå för hel kropp eller del därav med belopp,
som Kungl. Majit bestämmer, under iakttagande att avgiften högst må
utgöra, räknat för hel kropp, beträffande nötkreatur som efter nedslaktningen
väger minst 150 kilogram (storboskap) och häst tre kronor, svin
två kronor samt övriga i förenämnda lag avsedda djur en krona.

Kungl. Majit äger från avgiftsskyldigheten medgiva undantag, där så
med hänsyn till särskilda förhållanden finnes skäligt.

3 §.

Uppbörd av slaktdjursavgift, som utgår enligt 1 § a), skall omhänderhavas
av det samhälle, genom vars försorg köttbesiktningen ägt rum.

Finnes för samhället fastställd taxa, varom stadgas i 8 § 1 mom. förenämnda
lag, skall den för uppbörden av avgifter enligt berörda taxa tilllämpade
ordning iakttagas jämväl i fråga örn uppbärandet av slaktdjursavgift.

4 §.

För erläggande av slaktdjursavgift, som skall utgå enligt 1 § b), ansvarar
slakteriinrättningens innehavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

5 §.

Medel, vilka inflyta genom upptagande av slaktdjursavgift, skola enligt
av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter användas för det i 1 § angivna
ändamål.

6*.

Handläggning av frågor i avseende å tillämpningen av denna förordning
ankommer på en av Kungl. Maj:t tillsatt nämnd.

7 %.

Närmare föreskrifter beträffande ordningen för slaktdjursavgifts erläggande
och indrivande så ock i avseende å förordningens tillämpning i
övrigt meddelas av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935 och gäller till och med
den 30 juni 1937.

Kungl, Maj:ts proposition nr 227.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 14 juni
1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl.

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 14 juni 1933 örn skatt
å oljekakor och vissa slag av fodermjöl1 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

2 §.

Skatten utgår med det belopp, högst 8 öre för varje kilogram av varans
nettovikt, som Kungl. Maj:t bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

1 Senaste lydelse se 1934:177.

Kungl. Majda proposition nr 227.

Förslag

till

förordning om veteavgift.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

För svenskt eller utländskt vete, som användes för tillverkning inom
riket av mjöl eller gryn, skall, där Kungl. Majit så förordnar, enligt bestämmelserna
i denna förordning erläggas viss avgift (veteavgift).

2 §.

1 mom. Där annat ej följer av stadgandet i 2 morn., skall veteavgift ej
utgå för sådant vete, varav mot tull eller lön tillverkas mjöl eller gryn
för tillgodoseende av odlarens husbehov.

Såsom mjöl eller gryn till husbehov må ej räknas annan vara än sådan,
som förbrukas i odlarens eget hushåll eller av personer, som han eljest
har i sin kost eller som av honom åtnjuta gratial eller födoråd eller vilka
äro i odlarens tjänst anställda i och för hans jordbruk och i vilkas avlöningsförmåner
ingår tilldelning av vete eller mjöl eller gryn därav.

2 mom. Därest mjöl eller gryn, vid vars tillverkning använts vete, för
vilket jämlikt stadgandet i 1 mom. veteavgift ej utgått, sedermera avyttras
eller av odlaren eljest användes för annat ändamål än eget husbehov,
skall veteavgift erläggas för det vete, varav den avyttrade eller
på nyss angivet sätt använda varan tillverkats.

3 *.

Veteavgiften utgår med det belopp, högst 3 öre för varje kilogram av
varans nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer. Veteavgift, som erlägges
jämlikt stadgandet i 2 § 2 morn., skall dock utgå efter nettovikten avyttrat
eller använt mjöl eller gryn med belopp, som med 50 procent överstiger
vid tiden för försäljningen eller användningen utgående veteavgift.

4 i

Har förordnande jämlikt 1 § meddelats, skall den, som ämnar inom
riket använda vete för tillverkning av mjöl eller gryn, därom göra skrift -

Kungl. Majlis proposition nr 227. 7

lig anmälan till en av Kungl. Maj:t tillsatt nämnd, på vilken handläggning
av frågor i avseende å tillämpningen av denna förordning skall
ankomma. Anmälningsskyldigheten skall, där tillverkningen bedrives vid
tiden för ikraftträdandet av förordnandet, fullgöras inom 15 dagar fran
nämnda tidpunkt och i annat fall inom femton dagar från tillverkningens
början.

5 §.

Det åligger tillverkare, som i 4 § avses, att inom åtta dagar efter utgången
av varje kalendermånad, varunder förordnande jämlikt 1 § varit
gällande, till den i 4 § omförmälda nämnden avlämna en på tro och heder
nvgiven deklaration enligt av nämnden fastställt formulär rörande den
mängd vete, som under månaden eller den del därav, varunder förordnandet
gällt, av honom använts för tillverkning av mjöl eller gryn. Därvid
skall särskilt angivas, i vad mån tillverkningen skett under sådana
omständigheter att avgiftsfrihet enligt 2 § 1 mom. skall åtnjutas.

Nämnden äger, där så med hänsyn till tillverkningens ringa omfattning
•eller eljest finnes lämpligt, medgiva, att deklaration, som i första stycket
sägs, må tillsvidare avgivas för kalenderkvartal i stället för månadsvis.

För det fall, som avses i 2 § 2 morn., åligger det den, som avyttrat eller
använt varan, att sist inom femton dagar därefter till nämnden avlämna
en på tro och heder avgiven deklaration rörande den avyttrade eller använda
varans myckenhet jämte, i förekommande fall, uppgift å den, till
vilken avyttringen skett.

Skyldighet att avlämna deklaration för annan än enskild person åligger
vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud eller, där fråga
är om oskiftat dödsbo, boutredningsman, testamentsexekutör eller annan,
som har egendomen i sin vård.

6 §.

För veteavgiftens erläggande ansvarar tillverkare, som i 4 § avses, eller,
örn avgiftsskyldighet inträder jämlikt stadgandet i 2 § 2 morn., den
som avyttrat eller använt varan.

7 §.

För handhavande av kontrollen att veteavgiften behörigen utgöres
äger den i 4 § omförmälda nämnden utse kontrollanter att, mot ersättning
som bestämmes av nämnden, biträda vid kontrollen. Närmare bestämmelser
angående kontrollants befogenheter och åligganden meddelas
av nämnden.

Det åligger tillverkare, som i 4 § avses, att föra särskild bok över inköp,
tillverkning och inneliggande lager enligt av nämnden fastställt formulär.
Finner nämnden, att erforderliga uppgifter för kontrollens utövande
kunna anses framgå av bok, som tillverkaren i och för sin rörelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

förer, äger nämnden medgiva, att i denna förordning föreskriven bokföring
må genom förande av dylik bok anses belt eller delvis fullgjord.

Tillverkaren skall tillhandahålla sina handelsböcker ävensom sådan särskild
bok, som i andra stycket sägs, för kontrollant och ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som nämnden beträffande bokföring eller eljest
för erhållande av en betryggande kontroll över veteavgiftens behöriga
utgörande meddelar, samt de anvisningar, som kontrollant i enlighet
med nämndens anvisningar kan lämna.

Kostnaden för kontrollens utövande bestrides av medel, som enligt
denna förordning inflyta.

8 §.

Medel, som inflyta enligt denna förordning, skola enligt de föreskrifter
Kungl. Maj:t meddelar användas till täckande av kostnader i samband
med åtgärder för jordbruksnäringens stödjande.

9 S.

Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må
ej verkställas av annan än den i 4 § omförmälda nämnden eller jämlikt
t § utsedd kontrollant. Deklarationerna skola tillhandahållas dem, som
i och för sin befattning böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration
icke vara för någon tillgänglig utan att den, som avgivit deklarationen,
medgivit dess offentliggörande; dock må deklarationer, på sätt
Kungl. Majit förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till ämbetsmyndighet
eller tjänsteman, åt vilken Kungl. Majit uppdrager utförandet
av sådan bearbetning.

10 §.

Försummar någon den i 4 § föreskrivna anmälningsskyldigheten eller
bryter någon mot bestämmelserna i 7 § andra eller tredje stycket, straffes
med dagsböter. 11

11 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration,
bote från och med tjugufem till och med trehundra kronor; och må den
i 4 § omförmälda nämnden förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite.

12 §.

Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift,
som är ägnad att leda till frihet från veteavgift eller för låg sådan avgift,
bote högst fem gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet
undandragits eller kunnat komma att undandragas, dock minst
tjugufem kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande, men bar
den, som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet, bote högst två gånger det belopp, som genom det oriktiga
förfarandet undandraga eller kunnat komma att undandragas, dock
minst tjugufem kronor.

Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas
att utgiva den veteavgift, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.
Straff för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, inträder
icke, därest den uppgiftspliktige, innan tiden för avgiftens inbetalande
gått till ända, av egen drift rättat den oriktiga uppgiften.

13 %.

Den, som på grund av sin befattning med ärende, som i denna förordning
avses, erhållit del av deklaration eller tillverkares bokföring, må
ej i vidare mån än ärendets beskaffenhet kräver, yppa vare sig innehållet
i sådan deklaration eller tillverkares affärsförhållande, varom han därvid
fått kännedom. Den häremot bryter straffes, där han ej är underkastad
ansvar såsom för tjänstefel, med dagsböter, dock ej under fem.

Den, som på grund av sådant förordnande örn statistisk bearbetning av
deklarationer, som i 9 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej utom
tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav
vare den skyldige underkastad ansvar såsom för tjänstefel.

14 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol.

Förseelse, som i 10, 11 eller 12 § avses, är icke föremål för allmänt åtal,
med mindre den av den i 4 § omförmälda nämnden till sådant åtal angives.

Förseelse, varom i 13 § sägs, må endast efter målsägandes angivelse av
allmän åklagare åtalas.

15 $.

Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

16 $.

Närmare föreskrifter beträffande ordningen för veteavgiftens erläg*
gande och indrivning så ock i avseende å denna förordnings tillämpning
i övrigt meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Delina förordning tråder i kraft den 1 september 1935, då förordningen
den 30 juni 1934 (nr 427) om veteavgift skall upphöra att gcälla. Beträffande
veteavgift, som belöper å tiden före den nya förordningens ikraftträdande,
skola dock de äldre bestämmelserna alltjämt äga tillämpning
med den ändring som följer därav, att vad i förordningen den 30 juni
1934 sägs örn statens spannmålsnämnd i stället skall hava avseende å den
i 4 § av den nya förordningen omförmälda nämnden.

Förslag

till

förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 26 juni
1933 (nr 389) om tillverkning av potatismjöl.

Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juni 1933 örn tillverkning
av potatismjöl, vilken förordning gäller till och med den 30 september
1935, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1937.

Kungl. Majlis proposition nr 227.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 5 april 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning meri chefen för finansdepartementet anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld:

Do ingripanden från statens sida i prisstödjande syfte, som skett under
senare år på jordbrukets område, beröra flertalet av jordbrukets viktigaste
saluprodukter, såsom mjölk och mejeriprodukter, slaktdjur, kött
och fläsk, ägg, spannmål, potatis och sockerbetor. Giltighetstiden för åtskilliga
av de bestämmelser, som reglera ifrågavarande ingripanden, utlöper
under innevarande år. Frågan örn åtgärder till stödjande av priserna
å jordbrukets alster bör därför nu upptagas till förnyat övervägande.
Förslag föreligga från skilda håll till lösning av de förevarande
spörsmålen. Jag torde i det följande få lämna en översikt över
de hittills vidtagna åtgärder, som här närmast äro av intresse, samt de
förslag till ytterligare åtgärder eller till ändring i gällande bestämmelser
i ämnet, som framställts.

1. Mjölkregleringen.

Gällande bestämmelser.

Enligt förordningen den 26 juni 1933 (nr 391) angående mjölkavgift, vilken
trätt i kraft den 1 juli 1933 och gäller till och med den 30 juni 1937,
skall, där Kungl. Maj:t så förordnar, för åstadkommande av förbättrade
avsättningsförhållanden för mjölk och mejeriprodukter upptagas viss
avgift å mjölk och grädde (mjölkavgift). Förordnande örn upptagande
av dylik avgift får ej meddelas, med mindre framställning därom blivit
gjord av mejerisammanslutning, som representerar minst 60 procent av
den totala årliga invägda mjölkmängden vid rikets samtliga mejerier enligt
den senaste tillgängliga officiella mejeristatistiken och denna framställning
biträtts av minst s/s av sammanslutningens medlemmar, företrädande
sammanlagt minst 3/* av den totala årliga invägda mjölkmängden
vid de till sammanslutningen anslutna mejerierna. Mjölkavgift skall

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

utgå å inom riket saluförd mjölk oell grädde ävensom, i den mån Kungl.
Majit så förordnar, å mjölk, som kommer till användning för beredande
hos mjölkproducenten av smör eller ost för avsalu. Avgiften kan utgöra
för mjölk högst 3 öre för kilogram. För grädde skall avgiften utgå med
för varje kilogram mjölk, som åtgått för gräddens beredande, det för
mjölk fastställda avgiftsbeloppet. Avgiften skall erläggas, såvitt fråga
är örn avgiftspliktig vara, som av mjölkproducent levereras till mejeri
eller mjölkhandlare, av den, som sålunda från mjölkproducenten mottagit
varan, samt beträffande annan avgiftspliktig vara av mjölkprodueenten.
Kungl. Majit äger från avgiftsskyldighet medgiva undantag, där
så finnes skäligt med hänsyn till ringa produktion eller andra förhållanden.
Inflytande avgiftsmedel skola enligt av Kungl. Majit meddelade
föreskrifter användas för förut angivna ändamål. På en särskild av
Kungl. Majit tillsatt nämnd statens mjölknämnd ankommer att handlägga
frågor i avseende å förordningens tillämpning.

Genom kungörelse den 26 juni 1933 (nr 393) med tillämpningsföreskrifter
till förordningen angående mjölkavgift hava givits bestämmelser angående,
bland annat, grunderna för avgiftens utgörande, ordningen för
dess fastställande, erläggande och indrivning samt beträffande restitution,
avkortning och avskrivning av mjölkavgift ävensom rörande kontrollen
över avgiftens utgörande och avgiftsmedlens förvaltning. Enligt
sagda kungörelse skola uppbörd av mjölkavgift och förvaltning av inflytande
avgiftsmedel, där Kungl. Majit ej annorlunda förordnar, under
kontroll av statens mjölknämnd omhänderhavas av den mejerisammanslutpå
vars framställning förordnande örn avgiftens upptagande meddelats.
Till grund för avgiftsskyldigheten skall ligga av den avgiftsskyldige
avlämnad deklaration rörande de förhållanden, som äro av betydelse
för beräknande av avgiften. Finner mjölknämnden, som utövar kontroll
jämväl över att mjölkavgift behörigen utgöres, att den avgiftsskyldige i
avlämnad deklaration meddelat felaktiga uppgifter eller underlåter avgiftsskyldig
att inom föreskriven tid erlägga den avgift, som enligt deklarationens
innehåll skall utgå, äger mjölknämnden fastställa de myckenheter,
för vilka avgift skall erläggas, samt avgiftens belopp. Försummar
avgiftsskyldig att erlägga mjölkavgift, som skall utgå på grund av
ett sålunda meddelat beslut, må på framställning av mjölknämnden för
avgiftens uttagande utmätning äga rum. Saknar den avgiftsskyldige utmätningsbara
tillgångar må efter beslut av mjölknämnden avkortning
av mjölkavgift äga rum. Sedan avkortning skett, skola åtgärder för avgiftens
indrivning icke vidare äga rum.

På framställning av svenska mejeriernas riksförening u. p. a. meddelades
genom kungörelse den 30 juni 1933 (nr 442) beslut örn upptagande
av mjölkavgift dels för mjölk och grädde, som salufördes inom riket under
tiden 1 juli 1933—30 juni 1934, dels ock för mjölk, som under samma
tid kom till användning för beredande hos mjölkproducenten av smör el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 13

ler ost för avsalu, därest producenten för sådant ändamål av egen produktion
eller eljest använde minst 2,000 kilogram mjölk i månaden. Avgiften
fastställdes att tillsvidare under angivna tid utgå med 2 öre för
kilogram mjölk eller till mjölk omräknad grädde. Ilen skulle uppbäras
av riksföreningen. Vissa undantag från avgiftsplikt föreskrevs samtidigt.
— Efter framställning av riksföreningen bär Kungl. Majit genom
kungörelse den 30 juni 1934 (nr 374) meddelat beslut örn fortsatt upptagande
för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935 av mjölkavgift med samma belopp
och enligt enahanda grunder som de i förenämnda kungörelse den
30 juni 1933 (nr 442) stadgade. I fråga örn undantagen från avgiftsplikt
hava dock föreskrivits vissa ändringar.

Angående användningen av de medel, som inflöto genom upptagande
för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 av mjölkavgift, förordnades genom kungörelse
den 15 augusti 1933 (nr 500), att medlen skulle förvaltas av riksföreningen
samt, sedan därmed enligt Kungl. Majlis bestämmande gäldats
kostnaderna för uppbörd, förvaltning och kontroll, däri inbegripna
kostnaderna för statens mjölknämnds verksamhet, användas för dels utlämnande
av pristillägg å smör, ost, kondenserad mjölk, torrmjölk och
grädde, som beretts inom riket och härifrån utförts, dels utbetalande av
prisutjämningsbidrag för inom riket producerad mjölk eller grädde, varå
mjölkavgift utgått och som använts för beredande av smör, ost eller annan
mejeriprodukt, dels ock bestridande enligt Kungl. Majits förordnande
av kostnaderna för andra åtgärder, som vidtoges i syfte att åstadkomma
förbättrade avsättningsförhållanden för mjölk och mejeriprodukter. Pristillägg,
motsvarande i huvudsak skillnaden mellan export- och hemmamarknadspris
för saltat runmärkt smör av medelkvalitet, skulle utbetalas
till den, för vars räkning varan hos tullverket anmälts till utförsel ur
riket. Prisutjämningsbidrag tilldelades den, hos vilken mjölken eller
grädden kommit till användning för beredande av ifrågavarande mejeriprodukt,
Dylikt bidrag skulle utbetalas för kalendermånad. För sådan
utbetalning hade riket indelats i sju prisutjämningsdistrikt, å vilka av
de inflytande avgiftsmedlen viss del (prisutjämningsmedlen) skulle fördelas
i förhållande till de myckenheter mjölk och till mjölk omräknad
grädde, varå mjölkavgift inom de olika distrikten för månaden utginge.
— I huvudsak samma bestämmelser hava genom kungörelse den 30 juni
1934 (nr 375) meddelats rörande användningen av medel, som inflyta genom
upptagande för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935 av mjölkavgift. I fråga
örn grunderna för bestämmande av prisutjämningsbidragens storlek gäller
dock numera den regeln, att prisutjämningsmedlen skola månadsvis
fördelas på de sju prisutjämningsdistrikten sålunda, att vartdera av de
båda nordligaste distrikten först erhåller ett särskilt belopp, varefter
återstoden delas mellan samtliga distrikt i förhållande till de myckenheter
mjölk och till mjölk omräknad grädde, varå mjölkavgift inom de olika
distrikten för månaden utgår. Det särskilda beloppet utgår med hälften

Kungl. Majda proposition nr 227.

av vad å distriktet enligt sist angivna grund belöper av de under månaden
utlämnade pristilläggens sammanlagda belopp.

Som ett led i mjölkregleringen är jämväl att betrakta den under senare
år genomförda regleringen av importen av mjölk oell mejeriprodukter.
Genom förordningen den 10 februari 1933 (nr 29) med bestämmelser
örn införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter, vilken förordning i viss
del ändrats genom förordning den 26 juni 1933 (ur 392) och vilken ursprungligen
gällde till och med juni 1934 men genom förordning den 30
juni 1934 (nr 376) förlängts att gälla till och med den 30 juni 1937, har
Kungl. Maj:t förklarats berättigad att, där så finnes erforderligt för vinnande
av det med upptagande av mjölkavgift avsedda syftet, förordna,
att mjölk, grädde, smör och ost eller någon av nämnda varor icke få till
riket införas av annan än staten eller den, åt vilken Kungl. Majit eller
av Kungl. Majit utsedd myndighet lämnar tillstånd till införsel. — Med
stöd härav förordnade Kungl. Majit genom kungörelse den 20 oktober
1933 (nr 575), som trädde i kraft den 1 november 1933 och gällde tills
vidare till och med den 30 juni 1934, att nyssnämnda varor icke finge
till riket införas av annan än staten eller den, åt vilken statens mjölknämnd
lämnat tillstånd till införsel. Tillika förklarades, att dylikt
tillstånd ej finge vägras beträffande vara av sådant slag, som icke eller
endast i ringa omfattning vore föremål för tillverkning inom landet.
Detsamma skulle jämväl gälla i avseende å annan vara, såframt vederbörande
förbunde sig att för den myckenhet, som infördes, till svenska
mejeriernas riksförening erlägga viss avgift, huvudsakligen motsvarande
det vid export av varan utgående pristillägget. Vad på grund av sådan
förbindelse inbetalades till riksföreningen skulle månadsvis tillföras de
medel, som inflöte genom upptagande av mjölkavgift, och användas enligt
de beträffande dessa medel gällande grunder. — För tiden från och
med 1 juli 1934 tillsvidare till och med 30 juni 1935 gälla motsvarande bestämmelser
enligt kungörelse den 30 juni 1934 (nr 377).

Bland åtgärder, sammanhängande med mjölkregleringen, må vidare
nämnas de vid 1933 och 1934 års riksdagar beslutade anordningarna med
upptagande av skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt å importerat
eller inom riket tillverkat kli ävensom accis å margarin. I överensstämmelse
med riksdagens beslut stadgades genom förordning den 14
juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, att
för följande slag av kraftfoder, som införas till riket eller som inom riket
tillverkas för försäljning, nämligen oljekakor, mjöl erhållet genom
krossning av oljekakor och mjöl framställt vid extraktion av
råvara, som kan användas för tillverkning av oljekakor, skulle erläggas
skatt med 2 öre för varje kilogram av varans nettovikt. Förordningen
trädde enligt kungörelse den 14 juni 1933 (nr 330) i kraft
den 15 juni 1933. Efter beslut vid 1934 års riksdag har emellertid genom
förordning den 24 maj 1934 (nr 177), bland annat, den ändringen vidta -

Kungl. Majlis proposition nr 227.

gita i förordningen den 14 juni 1933 (nr 329), att det föreskrivits, att skatten
skall utgå med det belopp, högst 6 öre för varje kilogram av varans
nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer. Med stöd bärav bar genom
kungörelse den 31 maj 1934 (nr 190) förordnats, att skattens belopp skall
från oell med den 1 juni 1934 utgöra 3 öre för varje kilogram av varans
nettovikt. Genom kungörelse den 20 juni 1933 (nr 488) angående restitution
av skatt å oljekakor oell vissa slag av fodermjöl havn vidare meddelats
särskilda bestämmelser i de hänseenden, som av rubriken till sistnämnda
kungörelse framgår. — I förordning den 24 maj 1934 (nr 172) örn
skatt å kli bar stadgats, att för kli, som införes till riket eller som erhålles
vid tillverkning inom riket av mjöl eller gryn. av vete, skall, där
Kungl. Majit så förordnar, erläggas skatt. Skatten utgår med det belopp,
högst 6 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl.
Majit bestämmer. Kungl. Majit äger medgiva visst undantag från skattskyldighet
beträffande kli, som erhålles vid tillverkning inom riket av
mjöl eller gryn av vete för odlares husbehov. Enligt kungörelse den 24
maj 1934 (nr 173) utgår skatt å kli från och med den 1 juni 1934 med »
öre för varje kilogram av varans nettovikt. —- Vad margarinaceisen beträffar
innefattas de grundläggande föreskrifterna i ämnet i en förordning
den 26 juni 1933 (nr 405) örn accis å margarin. Enligt denna förordning,
som trädde i kraft den 1 juli 1933 och avsåg tiden till och med juni 1934,
skulle, där Kungl. Majit så förordnade, för margarin, som inom riket
tillverkades för försäljning, utgå accis med för varje kilogram av varans
nettovikt det belopp, lägst 10 och högst 50 öre, som Kungl. Majit bestämde.
Med stöd av berörda stadgande förordnade Kungl. Majit genom
kungörelse den 20 juli 1933 (nr 484), vilket förordnande trädde i kraft den
24 i samma månad, om uttagande tillsvidare av accis å margarin, som
levererades intill utgången av år 1933, med 20 öre för kilogram. Samtidigt
föreskrev Kungl. Majit, jämlikt bemyndigande av riksdagen, genom
särskild kungörelse (nr 485), att tullen å margarin, förut 15 kronor
för 100 kilogram, skulle från och med den 24 juli 1933 tillsvidare intill
årets slut utgöra 35 kronor för 100 kilogram. Genom kungörelser den 15
december 1933 (nr 647 och 648) utsträcktes ifrågavarande förordnanden
örn upptagande av margarinaccis och örn tull å margarin att avse tiden
intill utgången av juni 1934. Efter beslut vid 1934 års riksdag bär
genom förordning den 30 juni 1934 (nr 383) Kungl. Majits befogenhet att
förordna örn erläggande av accis enligt bestämmelserna i förenämnda förordning
den 26 juni 1933 (nr 405) utsträckts att avse margarin, som levererats
intill den 1 juli 1935. Tillika bemyndigades vid nämnda riksdag
Kungl. Majit att för tid under budgetåret 1934/1935, varunder margarinaccis
utgår, förordna örn motsvarande höjning av tullen å margarin.
Med stöd härav utfärdades kungörelser den 30 juni 1934 (nr 384 och 385)
örn förlängd giltighet av förordnandena om upptagande av accis å margarin
och örn tull å samma vara. Genom kungörelser den 24 juli 1934 (nr
457 och 458) bestämdes vidare, att margarinaceisen samt tullen å marga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

rin skulle för tiden frun oell med den 1 augusti 1934 till oell med utgången
nv samma år höjas till 30 öre för kilogram respektive 45 kronor för 100 kilogram.
Förordnandena enligt sistnämnda båda kungörelser hava genom
kungörelser den 21 december 1934 (nr 610 och 611) erhållit förlängd giltighet
för tiden intill utgången av juni 1935.

Körande förvaltningen och redovisningen av de medel, som inflyta genom
skatten å oljekakor m. m. och genom accisen å margarin, föreskrev
Kungl. Maj:t genom brev till statskontoret den 30 juni 1933, att medlen
skulle redovisas under särskilda inkomsttitlar samt över ett å nionde huvudtiteln
upptaget extra förslagsanslag tillföras en särskild fond, statens
mjölkregleringsfond, vilken skulle förvaltas av statskontoret och från vilken
utgifter för mjölkregleringen skulle bestridas. Vid 1934 års riksdag
beslöts emellertid att samtliga avgifter, vilka helt eller huvudsakligen
vore avsedda för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, skulle
ingå i en gemensam fond, jordbrukets prisregleringsfond. Enligt av
Kungl. Majit i brev till statskontoret den 24 maj 1934 meddelade bestämmelser
skulle till sagda fond dels ingå de medel, som till och med den 30
juni 1934 influtit i skatt å till riket infört kli enligt förordningen den 24
maj 1934 (nr 172) örn skatt å kli, dels ock överföras å statens mjölkregleringsfond
den 30 juni 1934 förefintlig behållning. Vidare skall fonden
tillföras belopp motsvarande bland annat de medel, vilka efter den 30
juni 1934 inflyta enligt förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å
oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt förordningen den 26 juni 1933
(nr 405) örn accis å margarin ävensom i skatt å till riket infört kli.

I anföranden till statsrådsprotokollet den 2 juni 1933, då beslut fattades
örn propositioner till riksdagen med förslag till omförmälda förordningar
örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt accis å
margarin, gjorde chefen för finansdepartementet vissa uttalanden rörande
därigenom inflytande medels användning. I fråga örn skatten å
oljekakor och fodermjöl (prop. nr 265) framhölls sålunda, att de inflytande
medlen borde komma till användning för den del av mjölkregleringen,
som åsyftade en prisutjämning mellan konsumtionsmjölken och
produktmjölken. Vad margarinaccisen beträffar (prop. nr 264) uttalades,
att sistberörda medel borde användas för stödjande av smörexporten genom
pristillägg å exportsmör, då den årliga exportkvantiteten överstege
15,000 ton. I den mån intäkterna av accisen ej komme att sålunda finna
användning, borde de i stället nyttjas för något ändamål, som främjade
de breda konsumentlagrens intressen. Dessa departementschefens uttalanden
föranledde ej någon erinran från riksdagens sida. I brev till statskontoret
den 30 juni 1933 meddelade ock Kungl. Maj :t föreskrifter rörande
användningen av ifrågavarande avgiftsmedel i huvudsaklig anslutning
till vad sålunda uttalats.

I anförande till statsrådsprotokollet den 16 mars 1934, då beslut fattades
om avlåtande till riksdagen av proposition (nr 257) angående vissa
åtgärder till jordbrukets stödjande, gjorde jämväl jag vissa uttalanden

Kungl. Majlis proposition nr 227.

rörande användningen av omförmälda skatte- och accismedel. Jag framhöll
sålanda, att av de medel, vilka milote genom kraltloderskatten,
borde viss del, omkring 10 procent, enligt närmare bestämmande av
Kungl. Majit användas för stödjande av äggproduktionen samt återstoden
tillföras mjölkregleriugen. Vad kliskatten anginge, borde de medel,
som härrörde av skatt å importerat kli, fördelas på enahanda
sätt som gällde i fråga örn kraftfoderskatten. För att underlätta anpassningen
allteftersom förhållandena utvecklade sig, borde dock Kungl.
Majit äga rätt att, örn så skulle befinnas ändamålsenligt, avvika från vad
sålunda uttalats rörande ifrågavarande medels fördelning. Beträffande
inargarinaceisen vore det med hänsyn till de svårigheter, som i fortsättningen
kunde resa sig mot mjölkregleringens planmässiga genomförande,
rimligt att något större anslag av margarinaccismedel än det, som enligt
dittills tillämpade grunder kunde utgå, bomme mjölkregleringen till
godo. Kungl. Majit borde därför efter den 30 juni 1934 vara berättigad
att av inflytande margarinaccismedel taga i anspråk vad som erfordrades
för ^anordnande av hälften av förekommande pristillägg å allt smör,
som exporterades. Härigenom skulle bland annat vinnas, att mjölkproducen
terna er höllö större intresse av att exempelvis genom ökad egen
förbrukning av smör nedbringa exportöverskottet. Kungl. Majit borde
vidare för täckande enligt vissa angivna grunder av kostnader för utdelning
av mjöl till nödlidande — såväl i då föreliggande fall som i händelse
av framtida behov — äga taga i anspråk högst 1,000,000 kronor av
margarinaccismedel. Skulle anledning därtill föreligga borde sålunda
avsett bemyndigande gälla även utdelning av nötkött. Dessa uttalanden
föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

I brev till statskontoret den 30 juni 1934 har Kungl. Majit meddelat föreskrifter
rörande användningen av jordbrukets prisregleringsfonds medel
i den mån de motsvaras av influten accis å margarin eller av influten
skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl eller å till riket infört
kli. Av sagda medel, i den mån de motsvaras av influten accis å margarin,
äger svenska mejeriernas riksförening för vecka utfå halva beloppet
av vad. som jämlikt förut omförmälda kungörelse den 30 juni
1934 (nr 375) angående användningen av de medel, som inflyta genom
upptagande för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935 av mjölkavgift, erfordras
för utlämnande av pristillägg å under veckan exporterat smör. Vidare
har föreskrivits, att av den del av de i jordbrukets prisregleringsfond
ingående medel, vilken motsvaras av influten skatt å oljekakor och vissa
slag av fodermjöl eller å till riket infört kli, skola, sedan därav guldi!»
den kostnad för kontroll över skattens utgörande, som enligt meddelade
bestämmelser skall bestridas av ifrågavarande skattemedel, 90 procent
kvartalsvis av statskontoret överlämnas till riksföreningen för att av
denna jämte i omförmälda kungörelse den 30 juni 1934 (nr 375) avsedda
prisutjämningsmedel fördelas och amandas efter där givna bestämmelser.

fallang lill riksdagens protokoll lillis. 1 sami. Mr 297.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Ändringsförslag och yttranden däröver.

Pen 16 mars 1934 beslöt Kungl. Majit bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sju utredningsmän för att, enligt i statsrådsprotokollet
för sagda dag angivna riktlinjer, verkställa utredning och
avgiva förslag rörande frågan örn avsättningen av smör och andra fettämnen
av inhemskt ursprung. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade
jag den 19 mars 1934 såsom utredningsmän statssekreteraren C. E. A.
Mannerfelt, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare
E. B. Andersson i Fältenborg, J. F. Gustafson i Domö och K. E. H.
von Heland, ledamoten av riksdagens andra kammare J. A. L. Persson
i Tidaholm, affärschefen för konsumtionsföreningen Örebro u. p. a. C. F.
Cederlund och direktören i margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag
K. K. Stamsö.

Utredningsmännen, vilka antagit benämningen smör- och margarinkommittén,
hava den 14 november 1934 avlämnat betänkande med förslag
angående avsättningen av smör och andra fettämnen av inhemskt ursprung
(stat. off. utred. 1934: 43).

Efter att hava lämnat en redogörelse på grundval av införskaffade
uppgifter eller eljest förefintligt statistiskt material för läget under senare
år å marknaden för smör med flera fettämnen samt oljekakor inom
och utom Sverige anför kommittén vissa allmänna synpunkter på frågan
örn avsättningen av mjölk och mejeriprodukter. Kommittén framhåller
därvid bland annat följande.

Ehuru kommittén funnit nödigt att ägna uppmärksamhet åt frågan örn
jordbruksproduktionens och särskilt den svenska mjölkproduktionens utveckling,
hade kommittén likväl ansett sig böra i överensstämmelse med
direktiven för utredningsarbetet i främsta rummet behandla smörfrågan
och vad därmed sammanhängde som en ren avsättningsfråga. Det hade
sålunda för kommittén närmast gällt att, för den händelse de ännu
öppna exportmarknaderna komme att åtminstone delvis stängas, söka
skaffa avsättning för landets produktion av smör med utgångspunkt från
en mjölkproduktion av nuvarande storlek. Ehuru smörfrågan stöde i förgrunden,
borde uppmärksamhet ägnas även åt frågan örn avsättningen av
andra mejeriprodukter och mjölk.

I fråga örn det pris, som producenterna borde få påräkna vid smörets
avsättning, hade kommittén ansett sig sakna anledning att under nyss
angivna förutsättning örn produktionens storlek ifrågasätta ändring i vad
som, i anslutning till statsmakternas behandling 1933 och 1934 av mjölkregleringsfrågan,
vore gällande. Den omständigheten, att kommittén räknat
med ett bibehållande tillsvidare av ett produktmjölkpris, baserat på
ett smörpris fritt mejeri av 2 kronor 30 öre för kilogram, innebure emellertid
icke, att kommittén ansåge, att något visst smörpris eller mjölkpris
borde garanteras. Därest exempelvis produktionen av mejerismör
fortsatte att öka, kunde det bliva omöjligt att uppehålla nyss avsedda
pris, vilket även kunde bliva fallet, örn särskilda svårigheter att finna
avsättning för smörproduktionen uppstode.

Med hänsyn till det dåliga utbyte, som för närvarande erhölles av vår

Kungl. Majus proposition nr 227.

smörexpoit samt de ovissa framtidsutsikterna för denna, borde noga övervägas,
örn man i fortsättningen skulle inrikta sig på att fullt ut tillvarataga
de exportmöjligheter, som stöde till buds. Detta spörsmål vore enhgt
kommitténs mening i praktiken en avvägnings- och bedömningsfråga,
på vilken något generellt svar knappast kunde på förhand lämnas. Tillses
borde sålunda, att nödig kontakt uppehölles med en inarbetad exportmarknad,
men samtidigt torde, under rådande förhållanden och inför utsikterna
av allt mera försvårad export, särskild vikt fästas vid främjandet
av avsättningen å den inhemska marknaden. Man borde alltså söka
att så snart som möjligt ernå ökad förbrukning inom landet av smör
liksom av andra mejeriprodukter samt — vilket kommittén funne vara
av stor vikt — av konsumtionsmjölk.

Kommittén erinrade även örn, att för avsättningen av mjölk och mejeriprodukter
frågan örn varornas kvalitet vore av stor betydelse. Då
denna fråga vöre föremål för utredning av särskilt tillkallade sakkunniga,
hade kommittén emellertid ansett sig icke böra närmare ingå på
detta spörsmål utan ville blott understryka kvalitetsfrågans stora betydelse
icke minst för smörexporten.

Kommittén har framlagt åtskilliga förslag för att främja avsättningen
av mjölk och mejeriprodukter samt uppnå bättre jämvikt mellan mjölkproduktionen
i Sverige och den inhemska förbrukningen av nyssnämnda
varor. Körande motiveringen för de olika förslagen får jag hänvisa till
vad i sagda betänkande å sid. 90—139 anföres. Vad kommittén uttalat
och föreslagit beträffande positiva åtgärder har av kommittén sammanfattats
i huvudsak sålunda.

1. För främjande i allmänhet av avsättningen inom riket av mjölk,
smör och andra mejeriprodukter vill kommittén

a) förorda fortsatt kraftig propaganda för ökad användning av, i
främsta rummet, konsumtionsmjölk samt dessutom av smör och ost; börande
mjölkavgiftsmedel även i fortsättningen efter Kungl. Maj:ts beslut
anvisas för bedrivande genom föreningen mjölkpropagandan och
svenska mejeriernas riksförening u. p. a. av dylik reklamverksamhet;

b) fästa uppmärksamheten på frågan örn storleken av olika mellanhandskostnader
vid försäljning av konsumtionsmjölk och -grädde samt
understryka angelägenheten, icke minst ur avsättningssynpunkt, av att
priserna å sagda varor ej hållas för höga; och förutsätter kommittén, att
mejeriorganisationen upptager dessa frågor till ingående och allvarligt
övervägande;

c) uttala, att frågan örn mjölkleverantörernas återtagande från mejeri
av smör (och ost) bör, åtminstone tillsvidare, liksom nu ordnas genom
vederbörande organisationers egna åtgöranden; och förutsätter kommittén,
att lantbrukarnas egna organ, särskilt mejeriorganisationen, fortsätta
med att f>å frivillighetens och övertygelsens väg göra vad de kunna
för att främja dylikt återtagande;

d) förorda, att de i Kungl. Maj:ts cirkulär den 30 juni 1934 (nr 373)
givna bestämmelser i syfte att de myndigheter, vilka verkställa upphandling
för statens behov, upphandla smör i stället för margarin måtte i sinom
tid förlänas förlängd giltighet, samt att bestämmelserna, i avseende
å marinen, få den verkan, att den nuvarande margarinförbrukningen där
upphör och ersättes med smör.

2. I syfte att, särskilt beträffande stekning, bakning m. fl. hushålls -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ändamål, främja en konsnmtionsövergång från margarin till smör ifrågasätter
kommittén tillverkning och utsläppande i marknaden till billigt,
pris av ett särskilt smör (stek- och bagerismör). Så snart som möjligt
böra omfattande praktiska försök härom igångsättas, och föreslås, att
Kungl. Majit måtte, på sätt i betänkandet angivits, till en början ställa
ett belopp av förslagsvis 100,000 kronor till svenska mejeriernas riksförenings
förfogande för tillverkning och utsläppande i handeln inom
vissa orter av dylikt stek- och bagerismör, varjämte Kungl. Majit torde
böra föreskriva, att bestämmelserna i margarinförordningen den 30 juni
1932 (nr 355) ej skola hava tillämpning å sålunda tillverkad vara, därest
den säljes i emballage eller annan förpackning, som godkänts av statens
mjölknämnd. Statens mjölknämnd torde samtidigt böra anbefallas att,
efter riksföreningens hörande, inkomma snarast möjligt med redogörelse
för erhållna resultat i förevarande hänseende samt det förslag, vartill förhållandena
må föranleda. Vid upprättande av sådant förslag torde böra
beaktas, vad kommittén närmare angivit i ämnet. Erhålles tillfredsställande
resultat av försöken, böra dessa utvidgas att avse en mera omfattande
tillverkning av stek- och bagerismör och dettas utsläppande till
lämpligt pris å hemmamarknaden.

3. Därest nied hänsyn till förhållandena å exportmarknaderna hinder
eller avsevärda svårigheter skulle uppstå för större årlig utförsel avsvenskt
smör än ungefär 13,000 å 14,000 ton eller örn tydlig tendens till
utveckling i sådan riktning förmärkes eller därest eljest särskilda skäl
föreligga för beredande av ökad avsättning inom landet av smör, böra
åtgärder vidtagas för att minska spänningen mellan minuthandelspriserna
å smör samt å margarin m. fl. dylika ersättningsmedel. För dylikt
ändamål torde Kungl. Majit böra av 1935 års riksdag begära 1) antagande
från och med den 1 juli 1935, då den nu gällande förordningen om
accis å margarin utlöper, av en förordning örn accis å margarin samt
vissa andra fettvaror i huvudsaklig överensstämmelse med av kommittén
upprättat förslag, samt 2) följande bemyndigande för Kungl. Majit att
meddela förordnanden örn tulltaxering, nämligen! I den mån förordnande
örn uttagande av accis enligt nyssnämnda förordning av Kungl. Majit
meddelas, äger Kungl. Majit för tid, varunder sådan accis utgår, förordna
dels örn motsvarande höjning av tullen å av accisförordnandet berörd vara,
därest denna utgöres av margarin, bönsyster, fettemulsion eller matolja,
dels ock, därest varan är hänförlig till s. k. annat ersättningsmedel för
smör eller flott, att den skall tulltaxeras såsom konstister, för så vitt ej
styrkes, att varan är avsedd att användas för annat ändamål än som dylikt
ersättningsmedel. Ehuru enligt förslaget till förordning accisen kan
bestämmas upp till 60 öre för kilogram, har kommittén — med utgångspunkt
i nyss antytt läge från ett minutpris för de vanligaste margarinsorterna
av 1 krona 50 öre för kilogram — räknat med, att margarinaceisen
höjes till 50 öre för kilogram. De enligt förordningen inflytande aceismedlen
jämte i det följande omförmälda licensavgifter å margarinråvaror
böra, enligt av kommittén i betänkandet närmare angiven regel, fördelas
till användning för två olika ändamål, nämligen dels såsom tillskott till
mjölkregleringen och dels för vidtagande av vissa sociala kompensationsåtgärder
till fromma för de mindre bemedlade, som mest kännbart drabbas
av den ytterligare fördyringen av margarinet. Beträffande sänkniagen
av smörpriset har kommittén hållit för antagligt, att för ernående av
den önskade ökade smöravsättningen följande minutpris för kilogram
skulle behöva tillämpas, nämligen 2 kronor för stek- och bagerismör samt

Kungl. May.ts proposition nr 227.

2 kronor 50 öre för runmärkt mejerismör. Kommittén kar, med hänsyn
tagen till den väntade ökade smöravsättningen å hemmamarknaden samt
storleken av inflytande avgifts- och accismedel av skilda slag, räknat
med samt funnit önskvärt, att producenterna av mjölk för beredande av
smör och andra mejeriprodukter, för så vitt ej påtaglig stegring i den
nuvarande smörproduktionen eller särskilda förhållanden i övrigt annat
betinga, i fortsättningen ej komma att erhålla sämre betalning för produktmjölken
än vad hittills i stort sett utgått, och därvid har bortsetts
från de belopp, som tillföras mjölkregleringen genom kraftfoderskatten.

4. Kommittén föreslår, att den del av inflytande accismedel för margarin
m. m., vilken enligt förut åsyftad grund skall användas för sociala
kompensationsåtgärder, jämte licensmedlen för margarinråvaror, må disponeras
enligt i huvudsak de bestämmelser, som i det föregående närmare
angivits rörande förbilligande i vissa fall av konsumtionsmjölk. Av
ifrågavarande belopp, uppskattat till sammanlagt ungefär 9,000,000 kronor
per år, torde dock Kungl. Maj:t böra få fritt använda intill 1,000,000
kronor per år för vidtagande, i den mån så finnes lämpligt, av sådana
andra sociala åtgärder, som kunna vara av vikt för ett förbilligande av
de viktigaste livsmedlen för de mindre bemedlade och för vilka åtgärders
vidtagande andra medel ej finnas tillgängliga. — Förslaget under 4 torde
— liksom förslaget under 3 — böra till sina huvuddrag underställas
riksdagen samt träda i kraft från och med den dag efter den 30
juni 1935, då margarinaccisen höjes över nuvarande belopp av 30 öre för
kilogram.

®. Vidare föreslår kommittén — i syfte huvudsakligen att gynna
svensk produktion framför import och få inhemska fettämnen tillvaratagna
— att en importreglering införes dels beträffande margarin, konstister
och fettemulsion, därvid regleringen synes böra i huvudsak så tilllämpas,
att någon införsel av nämnda varor ej medgives, dels ock i avseende
å råvaror för margarinindustrien. Införsel av berörda varor torda
få ske allenast efter särskilt tillstånd, därvid enligt Kungl. Majtts bestämmande
en licensavgift av högst 7 öre för kilogram må kunna uttagas
samt särskilda villkor för tillstånds åtnjutande föreskrivas.

6. Enligt kommitténs mening bör ett aktgivande ske på problemet
om förhindrande av överproduktion av svenska jordbruksprodukter, varvid
närmast är fråga örn mjölk- och smörproduktionen. Det synes angeläget,
att ytterligare åtgärder vidtagas för begränsning om möjligt av
förbrukningen av oljekakor och liknande kraftfoder. För att det allmänna
må kunna hava sin hand över importen härav vill kommittén
förorda, att de bestämmelser angående tillstånd till införsel av vissa utländska
fodermedel, vilka enligt kungörelsen nr 660/1933 gälla beträffande
havre och majs m. m„ jämväl hilva tillämpliga å oljekakor och liknande
kreatursfoder. Dessutom har kommittén ansett erforderligt föreslå,
att maximibeloppet för skatten å oljekakor och vissa slag av fodermjöl
skall höjas från 6 till 8 öre för kilogram.

7. I avseende å 1''ettemulsioner Ilar kommittén förordat accisbcläggning
oell importreglering. Därjämte vill kommittén ifrågasätta ett övervägande
av frågan, huruvida ej bestämmelserna i margarinförordningen
om fettemulsioner borde, på lämpligt sätt jämkade, förlänas utsträckt
giltighet, i syfte att vissa av fettemulsion beredda produkter (exempelvis
glass och glassmassa, framställda ur konstfett) bleve underkastade kon
troll vid tillverkningen samt i handeln så märkta, att deras egenskap av

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

konstprodukter tydligt framträdde; oell torde i samband därmed böra
overvagas, i vad mån accis och höjd tull böra utgå även å dylika beredda

Mot kommitténs förslag örn utsläppande av ett s. k. stek- och
bagerismör, framställt genom uppblandning av smör med ister eller
annat fettämne, samt införande av importreglering för margarinindustriens
råvaror har reservation anmälts av herr Stamsö, som under hänvisning
till ett av honom avgivet särskilt yttrande hemställt, att kommitténs
förslag i nämnda båda hänseenden icke måtte föranleda någon åtgärd.
Berörda yttrande finnes intaget i förenämnda betänkande å sid.

Med anledning av att smör- och margarinkommittén ifrågasatt anvisande
av visst belopp för omedelbart igångsättande av försök med tillverkning
av isterblandat smör och dettas utsläppande i marknaden har
KungL Maj;! genom beslut den 23 november 1934 uppdragit åt statens
mjölknämnd att i samråd med svenska mejeriernas riksförening eller
representanter för föreningen samt med anlitande i erforderlig utsträckning
av experter och annan sakkunskap dels låta verkställa undersökning
i syfte att få framställd en smörvara av för ändamålet lämplig
beskaffenhet, dels ock uppgöra förslag till fullständig plan jämte kostnadsberäkning
för försöksverksamhet i avseende å tillverkning och försäljning
av varan. Efter framställning av mjölknämnden har Kungl.
Majit vidare genom beslut den 25 januari 1935 av mjölkavgiftsmedel anvisat
ett belopp av högst 10,000 kronor för utförande av laboratorieförsök
vid centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet försöksmejeri
i Stockholm för utrönande av möjligheten att genom blandning
av smörfett och annat inhemskt fett åstadkomma en produkt, som
vore ägnad att i viss utsträckning ersätta margarin i dess olika användningsformer.
Försöken skola ske under ledning av föreståndaren vid
centralanstaltens avdelning för mejerihantering.

Över smör- och margarinkommitténs betänkande och förslag hava yttranden
avgivits av kommerskollegium efter hörande av samtliga handelskamrar
i riket, Sveriges kemiska industrikontor, margarinfabrikernas
försäljningsaktiebolag, aktiebolaget Beymersholms livsmedel och nya
margarinaktiebolaget Svea, marinförvaltningen, lantbruksstyrelsen efter
hörande av styrelserna för svenska smörprovningarna och för svenska
mejerikonsulentföreningen samt vissa läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, socialstyrelsen,
riksräkenskapsverket, statens mjölknämnd efter hörande av svenska mejeriernas
riksförening u. p. a., statens slakterinämnd efter hörande av
Sveriges slakteriförbund, förening u. p. a., länsstyrelserna i Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Västernorrlands
och Norrbottens län efter hörande av kommunala myndigheter inom ve -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

derbörande län, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, föreningen mjölkpropagandan,
kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
bageriidkareförening, svenska livsmedelsarbetareförbundet, margarinaktiebolaget
Alba med flera, margarinaktiebolaget Scania med flera,
örebro kexfabrik och Göteborgs kexfabrik gemensamt samt spannmålsfirman
Sven Hylander & Co. i Göteborg. Vid avgivande av förenämnda
yttranden hava lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, statens mjölknämnd,
samtliga nyss angivna sex länsstyrelser och Sveriges allmänna
lantbrukssällskap haft att taga i övervägande avskrift av telegram till
jordbruksdepartementet från ett antal jordbrukare i Gävletrakten, vari
hemställes att gällande mjölkavgiftsförordning snarast avskaffas eller
underkastas revision. I en den 9 mars 1934 till jordbruksdepartementet inkommen
skrivelse har vidare riksförbundet landsbygdens folk framlagt
vissa synpunkter på frågan örn fortsatt stöd åt mejerihanteringen.

Det av socialstyrelsen avgivna yttrandet innefattar utredning rörande
familjehushållens konsumtion av smör och andra fettämnen samt priserna
därå under åren 1914—1933 ävensom rörande de verkningar, som de
föreslagna åtgärderna kunna väntas få för konsumenthushållen, särskilt
mindre bemedlade och barnrika familjer. Av sagda utredning inhämtas
bland annat följande.

I familjehushållens förbrukning av mjölk, grädde, smör och margarin
hade under de senaste 20 åren skett betydande förändringar, vilket framginge
av följande på grundval av socialstyrelsens budgetundersökningar
för åren 1914, 1920, 1923 och 1933 sammanställda uppgifter. Dessa angåve
årsförbrukningen för ett s. k. normalhushåll bestående av 3.3 konsumtionsenheter
eller en familj örn man, hustru och 2 å 3 barn.

Årsförbrukning för normalhushåll.

Oskummad

Industriarbetar- och lägre mjölk

tjänstemannahushåll: liter

i städer:

1914 ................................. 662

1923 ................................. 839

1933 ................................. 743

å industriorter:

1923 ................................. 1,009

1933 ................................ 836

Mindre bemedlades hushåll å
landet:

statare:

1920 ................................. 961

1933 ............................. 1,043

daglönare:

1920 ................................. 795

1933 ................................ 787

Medelklasshushåll:

956

Skummad	Grädde	Smör	Margarin
mjölk liter	liter	kg	kg
213		31.7	19.2
60	20.5	36.6	21.1
26	24.9	38.6	36.0
67	4.o	31.7	26.7
25	11.7	35.6	40.9

406	2.0	20.8	7.6
157	5.6	15.2	36.8
330	3.8	30.7	8.0
120	5.6	31.0	39.0
15	22. f.	46.2	22.t

1923

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Som allmänt omdöme rörande konsumtionsutvecklingen efter kriget
av ifrågavarande livsmedel ansåge styrelsen det kunde sagås, att den totala
mjölkförbrukningen såväl bland industriarbetar-, lägre tjänstemanna-
och medelklasshushåll i städer och industriorter liksom även
bland lantarbetarhushåll visat en osedvanligt likriktad tendens till
minskning. Smörförbrukningen hade bland städernas och industriorternas
mindre bemedlade befolkning något ökats, medan förbrukningen
inom medelklassen under de senaste 10 åren vore oförändrad. Inom lantarbetarhushållen
syntes smörförbrukningen däremot varit tämligen oförändrad
och i varje fall icke visat tendens till stegring. Margarinförbrukningen
uppvisade en exceptionellt kraftig ökning i såväl städer sorn
industriorter och särskilt bland lantarbetarhushållen, men jämväl medelklasslamiljerna
visade en utpräglad tendens till ökad konsumtion av
margarin.

Orsakerna till de påvisade förändringarna i hushållens konsumtionsvanor
från tiden före och efter kriget vore flera. I första hand
vöre den icke obetydliga stegringen av reallönerna och den därmed följande
höjningen av familjernas levnadsstandard med åtföljande omläggning
i dietvanorna av betydelse och i detta sammanhang värd beaktande.
I andra hand hade givetvis prisbildningen på livsmedelsmarknaden
spelat en icke obetydlig roll. Till följd av den lätthet, med vilken olika
livsmedel kunde ersätta varandra i kosthållet, och med hänsyn till konsumenternas
strävan att vid prisförändringar i allt väsentligt söka bibehålla
totalutgiften för livsmedelskontot oförändrad, komme efterfrågan
å de olika slagen av livsmedel att bliva mycket priskänslig.

För att närmare belysa huru de av kommittén föreslagna åtgärderna
skulle komma att påverka konsumenthushållen, hade styrelsen på grundval
av 1933 års husliållskostnadsundersökning verkställt en specialundersökning
i syfte att klarlägga de nu rådande konsumtionsvanorna
inom olika familjetyper med särskild hänsyn tagen till de barnrika familjerna.
De i den preliminära bearbetningen medtagna 700 hushållen,
avseende städer och industriorter, lindo grupperats efter välstånd samt
antalet barn i olika åldrar.

Av undersökningen kundo utläsas, att förbrukningen av oskummad
mjölk per år och hushåll ökades såväl med hänsyn till ökat barnantal
som stigande ålder hos hamén. Med stigande välstånd visade denna förbrukning
i familjer utan barn samt familjer med småbarn i åldern 0—7
år tendens att öka, medan snarare det motsatta vore fallet i familjer
med äldre barn, där det äldsta barnet vore 15 år och däröver. I familjer
med barn i skolåldern (7—14 år) vore sambandet mellan välståndet och
konsumtionens storlek oklart. I barnlösa familjer belöpto sig förbrukningen
till 494 liter per år och hushåll, i familjer med 1 barn till SOS
liter per år och hushåll, i familjer med 2 eller 3 barn till 837 liter och i
familjer med 4 och flera barn till 1,224 liter. Förbrukningen vore således
närmare 1 A gång större i de barnrikaste familjerna än i de barnlösa.
Sattes dessa torbrukningssiffror i relation till det med ökat barnantal
stigande konsumtionsbehovet funne man, att familjernas förbrukning av
oskummad mjölk per konsumtionsenhet tenderade att minska med ökat
barnantal. I familjer utan barn, med 1, 2 eller 3 samt 4 och flera barn
belöpte sig nämligen förbrukningen per konsumtionsenhet till respektive
258, 246, 237 och 217 liter. Jämväl med stigande ålder hos barnet eller
barnen minskade förbrukningen per konsumtionsenhet. Som ersättnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

vala för deri dyrare oskummade mjölken användes i de barnrika och fattiga
familjerna skummad mjölk i stor utsträckning.

Förbrukningen av grädde minskade räknat såväl per hushåll som per
konsumtionsenhet med ökat barnantal men ökade däremot med stigande
välstånd. I de barnlösa familjerna konsumerades per konsumtionsenhet
närmare 11 liter, i familjer med 1 barn 9.o liter, i familjer med 2 eller 3
barn samt 4 och flera barn respektive 6.4 och 2.4 liter. Gräddförbrukningen
syntes stå i ett omvänt förhållande till de inköpta mängderna av
oskummad mjölk.

Smör- och margarinförbrukningen ökade per familj räknat, när barnantalet
stege. I de barnlösa familjerna belöpte sig förbrukningen av smör
och margarin till respektive 32.o och 20.x kilogram och i familjer med 4
och flera barn till respektive 48.i och 73.7 kilogram. Med förbättrad ekonomisk
ställning ökade smörförbrukningen men minskade förbrukningen
av margarin. De fattiga, barnrika familjerna vore de största margarinkonsumenterna.
Sattes de föidxrukade mängderna av matfett i relation
till konsumtionsbehovet inom de olika familjetyperna, funne man, att
förbrukningen av smör per konsumtionsenhet minskade med stigande
barnantal, medan förbrukningen av margarin ökade. Med stigande välstånd
ökade smörförbrukningen men minskade margarinförbrukningen
per konsumtionsenhet. Det framginge vidare, att ett tydligt substitutionsförhållande
mellan smör och margarin vore rådande. Den sammanlagda
förbrukningen av smör och margarin inom olika familjetyper samt
margarinets anpart av totalförbrukningen belystes närmare av följande
tablå.

Förbrukningen av matfett (kilogram) per Uonsumtionsenhet inom olika familjetyper.

Smör och margarin Därav i %
kg per kons. enhet margarin

Familjer utan barn ...................................................... 27.2 ®°*6

» med 1 barn................................................. 25.3 40.7

* »2 eller 3 barn ...... .................................. 22.5 48.o

» » 4 och liera barn ....................................... 21.o 60.6

Övriga hushåll........................................ 22.0____________åO.o

Samtliga hushåll 23.0 48.7.

Inom en och samma välståndsgrupp syntes totalförbrukningen av matfett
per konsumtionsenhet vara relativt konstant oavsett familjetyp.
Budgetmässigt intoge jämväl hushållens kostnad för matfett en relativt
oförändrad anpart av matvarukontot. En prisstegring på margarin till
följd av ökad accis bleve därför med hänsyn till hushållens strävan att
bibehålla en viss given totalförbrukning av matfett till oförändrad kostnad,
ett mycket tvivelaktigt medel för att åstadkomma en höjning av
smörkonsumtionen. Skulle nämligen hushållen efter de föreslagna förändringarna
i priset på margarin och smör bibehålla sin nuvarande totalförbrukning
av matfett till oförändrad kostnad i budgeten, torde detta
leda till en ökad förbrukning av margarin och en minskad smörlorbrukning.
Skulle den nuvarande relationen mellan hushållens förbrukning av
smör och margarin däremot bibehållas eller smörförbrukningen öka på
margarinets bekostnad, måste detta leda till antingen en försämrad försörjning
av hushållen med matfett, under förutsättning att utgifterna
hölles inom hushållsbudgotens nuvarande kostnadsram, eller ökade ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

gifter för matfett, varvid kostnadsökningen med största sannolikhet
kompenserades genom en minskad förbrukning av övriga livsmedel eller
en förskjutning i förbrukningen mot billigare livsmedel.

Vad därefter angår övriga inkomna yttranden och skrivelser, hava i
flera av dessa framställts erinringar mot smör- och margarinkommitténs
allmänna uppläggning av de spörsmål, som kommittén haft att överväga.
Den omständigheten, att kommittén i första rummet behandlat smörfrågan
och vad därmed sammanhänger som en ren avsättningsfråga samt
icke ansett sig böra ingå på något bedömande av skäligheten ur producentsynpunkt
av det nu tillämpade smörpriset, har sålunda påtalats från
flera håll. Man har därvid framhållit, att orsaken till rådande avsättningssvårigheter
för mjölk och mejeriprodukter främst vore en under inverkan
av det fasta prisläget för smör uppkommen alltför stark stegring
i mjölkproduktionen. Denna utveckling hade vidare i hög grad underlättats
av den omfattande importen av fodermedel av olika slag.

Lantbruksstyrelsen anser, att man vid bedömande av denna import ej borde
taga i betraktande endast användningen av oljekakor och därmed jämförliga
fodermedel utan jämväl importen av majs med flera fodermedel
för utfodring av andra djur än nötkreatur, då därigenom utnyttjande av
hemmaproducerat kraftfoder för mjölkproduktion möjliggjordes. Lantbruksstyrelsen
anför vidare i förevarande hänseende följande.

Av vissa av lantbruksstyrelsen gjorda beräkningar framginge, att den
mängd foder, som importerades, mer än väl täckte produktionen av landets
exportöverskott av animaliska produkter. Mot en produktion av
animaliska produkter medelst importerat foder vore intet att erinra,
därest produktionen i och för sig själv vore lönande eller av särskilda skäl
ur allmän synpunkt önskvärd. Att däremot under andra förhållanden
upprätthålla en dylik produktion syntes irrationellt och vore förlustbringande.
Det kunde väl anses ändamålsenligt att under de särförhållanden,
som vore rådande, genom ekonomiska uppoffringar upprätthålla
den för en skälig prissättning erforderliga balansen mellan tillgång och
efterfrågan såvitt anginge alster av det egna landets odling. Däremot
syntes det, som örn dessa reglerande åtgärder borde inskränkas härtill, så
mycket hellre som produktionen medelst importerat foder utan större
svårighet kunde drivas upp till sådan omfattning, att den omöjliggjorde
varje slag av prisreglering.

Trots det nu sagda syntes under förhandenvarande omständigheter pro- 4
duktion för möjliggörande av viss export alltjämt böra upprätthållas.
Lantbruksstyrelsen syftade därvid på de kontingenter av hävdvunna exportvaror,
som tillkomme eller kunde förväntas tillkomma Sverige och
som kunde vara ekonomiskt fördelaktiga eller kunde fyllas med jämförelsevis
små ekonomiska uppoffringar, detta med hänsyn till önskvärdheten
av ett bibehållande för framtiden av gamla handelsförbindelser.
Dessa kontingenter beräknades till cirka 14,000 ton smör, 14,000 ton fläsk
och 3,000 ton ägg. Även örn sådana åtgärder vidtoges, att brödsädsodlingen
återfördes till ur allmän synpunkt lämplig omfattning, torde under
sådana förhållanden rum finnas för den foderimport, som eventuellt

Kungl. May.ts proposition nr 227.

kunde befinnas vara av nöden. En viss om också mindre import av äggvitehaltigt
foder antingen i form av direkta fodermedel eller såsom råvara
för inhemsk oljeproduktion finge nämligen ur produktionssynpunkt
anses väl behövlig. Vissa hemmaproducerade fodermedel, särskilt sådana,
som utvunnes i samband med produktion av fabriksväxter, såsom
sockerbetor och potatis, krävde för ett fullt utnyttjande något tillskott
av äggvita, som svårligen läte sig producera hemma. Den enda enligt
lantbruksstyrelsens förmenande framkomliga vägen att hålla importen
av fodermedel inom lämpliga gränser utan att direkt skada produktionen
vore därför att genom lämpligt avvägda ekonomiska anordningar sörja
för, att importfodret finge ett sådant prisläge, att det endast utnyttjades,
där detta vore fullt ekonomiskt försvarligt. Genom sådana ågärder
komme antagligen cn produktionsminskning till stånd, utan att åtminstone
huvuddelen av det svenska jordbrukets utövare därigenom vållades
ekonomisk olägenhet. Det vore nämligen ingalunda så, att den högre,
med inköpta fodermedel bedrivna produktionen medförde större ekonomiskt
nettoutbyte än den något lägre utan dylika inköp.

Orsaken till den starka produktionsökningen i fråga örn mjölk ansåge
lantbruksstyrelsen sålunda måste sökas uti en trots den vidgade svenska
foderodlingen bibehållen eller ökad foderimport. Orsaken till denna utveckling
vore å sin sida närmast att söka uti formen för de åtgärder, som
från det allmännas sida vidtagits till stödjande av mjölkproduktionen, i
det att detta stöd givit anledning till jämförelsevis fasta prislägen. Fasta
priser utgjorde, åtminstone där de vore något så när tillfredsställande,
alltid en viss fara för produktionen genom deras rent psykologiska lockelse
till ökande av densamma. Denna fara bleve större, ju högre prisläget
vore. Medvetandet örn att en produktionsökning icke såsom under
fria former, där tillgång och efterfrågan reglerade priset, medförde risk
för ändrat prisläge, inbjöde på ett alldeles särskilt sätt till att utnyttja
denna förmenta fördel.

Statens mjölknämnd har beträffande grunderna för mjölkprisets stödjande
framhållit bland annat följande.

Det hittills tillämpade systemet för mjölkproduktionens stödjande i
Sverige syntes i stort sett hava så till vida fyllt sitt syfte, som det åstadkommit,
att jordbrukarna erhållit ett jämförelsevis tillfredsställande
mjölkpris. Detta hade dock ej kunnat ske utan betydande tillskott från
det allmänna. Under den senare delen av 1934 beräknades sålunda hava
utbetalats i pristillägg å exporterade mejeriprodukter cirka 12,000,000
kronor, varav hälften bestritts av mjölkavgiftsmedel och återstoden av
medel från margarinaccisen. De stora kostnaderna för uppehållande
av den svenska smörexporten berodde emellertid i betydande grad på
det svenska smörets bristfälliga kvalitet samt ojämnhet i exportens omfattning
under olika tider. Såsom mjölknämnden tidigare haft anledning
framhålla, hade förhållandena i dessa hänseenden under den gångna
hösten varit synnerligen otillfredsställande. Enligt vad nämnden inhämtat,
vore en skärpning i fordringarna å exportsmörets kvalitet att
förvänta inom den närmaste framtiden. Huruvida denna vore tillräcklig
kunde givetvis ej bedömas förrän efter någon tids erfarenhet. Ej heller
kunde ännu överblickas, i vad mån svenska mejeriernas riksförenings
Övertagande av de företag, som tidigare handhaft smörexporten, kunde

Kungl. Majus proposition nr 227.

komma att förbättra avsättningsförhållandena för svenskt smör utornlands.
I varje fall påginge på olika håll ett intensivt arbete på att söka
åstadkomma ett förbättrat utbyte av vår export av mejeriprodukter,
träget å vara exportmarknader för smör vore ock för närvarande väser t
ligt gynnsammare än vad det varit sedan något år tillbaka. Under sådana
omständigheter syntes — oaktat avsättningsförhållandena utomlands
givetvis alltjämt vore otillfredsställande och synnerligen osäkra _

med hänsyn till angelägenheten av att uppehålla kontakten med en upparbetad
exportmarknad tillräcklig anledning icke föreligga att nu inrikta
sig på en minskning av exporten.

Den nuvarande mjölkregleringen vore så till vida förenad med brister
som genom densamma priset å mjölk i allt väsentligt förlorat sitt reglerande
inflytande å mjölkproduktionen. Ett dylikt förhållande torde vis
serligen vara i viss mån ofrånkomligt vid varje åtgärd för prisets stödjande
men syntes i fråga örn mjölkregleringen framträda onödigt starkt.
JLn ansvällning av produktionen medförde sålunda ingen ändring av
smörpriset utan åstadkomme endast, att kostnaderna för exporten och
darmed även bidraget till dessa kostnaders bestridande från mjölkavgiftsmedlen
ökades och därmed prisutjämningsbidraget — och på så sätt
aven mjölkpriset — något minskades. För att mjölkpriset skulle återfå
sitt reglerande inflytande å produktionen, syntes det nödvändigt, att rilisnotermgen
å runmärkt smör icke såsom hittills fastlåstes vid viss höjd
oberoende av produktionens storlek. Nämnden ansåge sig vidare böra
angelägenheten av att bidraget från margarinaecismedlen till
mjölkregleringen bestämdes till ett visst belopp, oberoende av kostnaderna
för exporten. Därest dessa ökades på grund av stigande produktion,
borde ökningen helt drabba mjölkproducenterna.

Att smörproduktionens avsättningssvårigheter till stor del även är ett
kvalitetsproolem betonas likaledes av, bland andra, styrelsen för Icoopci
aliva förbundet, som till närmare utveckling av sin mening i detta hänseende
anför följande.

De klagomål, som då och. då kommit till synes i fråga örn det svenska
smörets kvalitet, kunde icke avvisas. Utlandsmarknadens värdering
gåve här ett vittnesbörd, som man icke kunde bortse från. Den nedvärdeiing
av det svenska smöret på Englandsmarknaden, som under senare
år skett, vöre en ytterst allvarlig sak och måste ägnas betydligt större
uppmärksamhet än vad hittills syntes hava varit fallet. Före kriget vore
spänningen mellan det svenska och danska smörets pris på Englandsmarknaden
knappast större än 3 öre per kilogram och ofta mindre. Det
finska smörpriset läge däremot ofta 10 öre lägre än det svenska. Under
efterkrigstiden hade förhållandena varit förändrade. Frisspänningen
mellan det svenska och det danska smöret hade ökats, och det finska
smöret hade ryckt upp i ett högre prisläge än det svenska. Under dc senaste
tvenne åren hade förhållandena ytterligare utvecklats i för Sverige
ogynnsam riktning, och vid åtminstone ett par tillfällen, juni och
juli 1934, hade det svenska smöret sjunkit till och med under smöret från
Nya Zeeland.

För att rättelse skulle kunna vinnas, vore det enligt styrelsens mening
nödvändigt, att exportorganisationen finge ett direkt intresse av att det
svenska smöret betalades bra av importörerna. Det borde vara en enkel
sak att ordna så, att när det svenska smöret på Englandsmarknaden sål -

Kungl. Maj ris proposition nr 227.

des under den. danska noteringen, förlusten icke skulle få flyttas över
på de svenska konsumenterna utan med inrymmande av en skälig tolerans
(t. ex. förkrigsprisspänningen 3 öre per kilogram) bårås av mejerierna.
Om man icke på detta eller i princip jämförligt sätt gjorde exportorganisationen
direkt intresserad för exportens ekonomi, vore det enligt
styrelsens mening ofrånkomligt, att man, för den tid exportstödet bestode,
gäve plats i exportorganisationens förvaltning jämväl för kommersiellt
insiktsfulla representanter för de folkgrupper, som betalade exportstödet.

Kommerskollegium liksom flertalet hörda organisationer på handelns
och industriens område understryka särskilt betydelsen av att mjölkpriset
anpassades efter det allmänna marknadsläget. I sådant hänseende framhåller
kollegium bland annat följande.

Själva utgångspunkten för kommitténs vittutseende reglerings- och
avsättningsprogram hade varit, att producenterna ej skulle behöva räkna
med någon minskning i erhållna produktpris. Som något betänkligt
måste tvivelsutan framstå, att någon utredning ej förelåge örn vare sig
smörprisets lämpliga avvägning med hänsyn till produktionskostnaderna
eller det för hela mjölkavsättningsfrågans bedömande så viktiga
spörsmålet örn möjligheterna till mjölkproduktionens begränsning eller
rättare återförande till dess tidigare, mera normala omfattning. I själva
verket finge det pris, producenterna erhölle för sina mejeriprodukter, betraktas
som den avgörande regulatorn på landets mjölk- och smörproduktion.
Att med ledning av uppgivna produktionskostnader bedöma
det skäliga priset på jordbrukets produkter vöre visserligen en vansklig
sak. Nuvarande mjölk- och smörpris syntes dock även på jordbrukshåll
betraktas som för producenterna i stort sett mycket tillfredsställande.
Kollegium ansåge sig emellertid böra hävda den meningen, att hjälpen
mot uppkommande avsättningssvårigheter måste på detta område liksom
över allt eljest i längden sökas i en anpassning av varans pris efter
allmänna marknadsläget och varans kvalitet. I stället för att söka utfinna
nya former till statsingripanden på jordbrukets område borde från
statsmakternas sida eftersträvas att successivt avskaffa de hittillsvarande,
vilka i fortsättningen liksom hittills måste draga med sig stora förluster
för det allmänna och dessutom medförde konstlade förhållanden på
livsmedelsförsörjningens område och olägenheter för näringslivet, enkannerligen
för landets allmänna exportkraft.

Enligt Sveriges kemiska industrikontors mening borde främst upptagas
till behandling frågan örn åtgärder för begränsning av den alltmera
ökade smörproduktionen. I första hand borde härvid uppmärksammas
de möjligheter, som stöde till buds för åstadkommande av en dylik begränsning
genom höjning av accisen å oljekakor och liknande fodermedel.
Denna höjning borde göras kraftigare än den kommittén föreslagit.
Enligt industrikontorets mening borde den på oljekakor och liknande fodermedel
grundado mjölk- oell smörproduktionen principiellt jämställas
med margarintillverkningen såsom konkurrent till den på inhemska fodermedel
grundade mjölk- och smörproduktionen. Handelskammaren i
Sundsvall anser sig böra fastslå, att ett genomförande av de sakkunnigas
förslag komme att leda till ökad skattebelastning för konsumenterna. Sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

.skilt gällde detta, enligt handelskammarens mening, Norrland, som genom
redan genomförda åtgärder vore hårt beskattat till förmån för sydligare delar
av landet. Mot ett fortsättande av en dylik politik måste handelskammaren
inlägga en bestämd gensaga. Handelskammaren insåge till fullo, att
avsättningen av vår ladugårdsskötsel produktion vore en för landet mycket
betydelsefull angelägenhet, men det syntes dock handelskammaren,
som om smörproduktionen numera överskridit sina naturliga gränser
och tagit en riktning, som, därest den ytterligare finge utvecklas, lätt nog
kunde äventyra hela regleringen och sluta med ett ödesdigert bakslag för
producenterna själva. Svenska livsmedelsarbetareförbundet förklarar sig
principiellt ogilla flertalet av de förslag, smör- och margarinkommittén
framlagt. Men då förhållandena i vårt land så utvecklat sig, att jordhrukshanteringen
krävde ett samhälleligt ingripande i syfte att ekonomiskt
skydda och stödja en stor samhällsgrupp, som därav hade sin utkomst,
ville förbundet ändock tillstyrka, att åtgärder i åsyftad riktning
företoges. Förbundet ansåge sig dock böra uttala, att i händelse de planerade
åtgärderna komme att innebära inskränkningar av produktionen
inom margarinfabrikerna och en sådan inskränkning medförde arbetslöshet,
de därav drabbade enligt förbundets mening borde hållas skadeslösa.
Enär deras minskade utkomstmöjligheter i detta fall föranleddes av statens
egna åtgöranden, borde hjälpen till de arbetslösa icke få karaktär av nödhjälp,
utan deras underhåll få en socialt mera försvarlig karaktär.

Mot de av smör- och margarinkommittén gjorda uttalandena angående
åtgärder för främjande av avsättningen i allmänhet inom riket av mjölk,
smör och andra mejeriprodukter hava som regel invändningar icke framförts
i de inkomna yttrandena. Flertalet av de hörda ämbetsverken och
organisationerna hava tillstyrkt vad kommittén förordat eller föreslagit.
Av de i anslutning härtill gjorda uttalandena må följande framhållas.

Beträffande kommitténs förordande av propaganda för ökad användning
av konsumtionsmjölk samt dessutom av smör och ost framhåller
svenska mejeriernas riksförening, bland annat, att reklamverksamheten
borde i minst samma utsträckning som hittills inriktas på åstadkommande
av ökad smöravsättning inom landet. Redan med hänsyn till margarin
syntes en dylik verksamhet icke böra eftersättas. Populariseringen
av konsumtionsmjölken vore till väsentlig del en kvalitetsfråga. Denna
ömtåliga vara salufördes dessvärre ofta i så föga tilltalande skick, att
allmänhetens köplust därigenom motverkades. Under de primitiva förhållanden,
varunder mjölkhandeln flerstädes arbetade, vore därför ingen
konsumtionsökning att vänta; först genom att mjölkförsäljningen överallt,
där så kunde ske, sammanfördes till välrustade anläggningar, vilka
kunde övervaka mjölkens beskaffenhet vid leveransen och genom lämplig
behandling trygga köparna i fråga örn dess hygieniska beskaffenhet och
hållbarhet, vore den första förutsättningen given för en påtaglig ökning

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

av förbrukningen. Riksföreningens underorganisationer hade sin uppmärksamhet
inriktad på denna fråga; i och med att organisationerna erhölle
ökad anslutning, kunde därför ock en förbättring av kvaliteten förväntas.
Åtföljdes denna rationalisering dessutom av en planmässig
reklam och propaganda, kunde, såsom riksföreningen hade anledning förvänta,
en väsentlig och bestående ökning av mjölkkonsumtionen påräknas.

Föreningen mjölkpropagandan understryker på det kraftigaste kommitténs
uppfattning örn betydelsen av fortsatt propaganda för ökad avsättning
av i främsta rummet konsumtionsmjölk samt dessutom av smör
och ost. I samband härmed anför föreningen följande.

Den verksamhet i skolorna med lektioner, föredrag, pristävlingar, film
m. m., som av föreningen regelbundet bedreves och årligen träffade minst
50,000 skolbarn inom städer och samhällen, medförde enligt alla vittnesbörd
ett gott och bestående resultat, ehuru definitiva verkningar kunde
avläsas först i den mån respektive skolbarnsgenerationer bildat egna hushåll.
Erfarenheten visade dock, att man genom barnen i stor utsträckning
nådde mödrarna och därför erhölle en viss omedelbar konsumtionsökning,
som berättigade denna verksamhet i skolorna att placeras bland
de åtgärder, som hade avgörande betydelse för avsättningen av det nu
existerande överskottet av mjölk.

Skolköksundervisningen erbjöde vidare betydande möjligheter för förändring
av den allmänna uppfattningen av smörets värde i hushållet.
Såväl i skolköksseminarierna som i skolköken vid skolor av olika slag
och vid särskilt anordnade matlagningskurser hade margarinets likvärdighet
med smöret och dess användbarhet såväl i matlagningen som på
bordet framhållits mycket starkt. I vid undervisningen använda läroböcker
hade man till och med gått så långt, att man framhållit en hygienisk
överlägsenhet hos margarinet gentemot smör, vilken angåves hava
sin grund i den margarinfabrikationen åvilande kontrollen. Vid den
praktiska undervisningen i matlagning hade likaledes margarinet dominerat.
På ett flertal platser verkställda undersökningar gåve vid handen,
att i vid skolköken förekommande matlagning margarinet utgjorde 80—
90 procent av använda fettämnen. Vid hänvändelse till statens skolköksinspektris
i hithörande frågor hade bekräftats, att man i denna av staten
drivna eller kontrollerade skolköksundervisning vore konsekvent inriktad
på att framhålla margarinet — ett enligt föreningens mening anmärkningsvärt
förhållande, som syntes stå i direkt strid mot andemeningen
i av regering och riksdag givna direktiv. Ej ens en förmedling
av smör till billigare pris att användas i skolkökens matlagning kunde
enligt skolköksinspektrisens mening komma ifråga.

Det vore givet, att en dylik ensidig inriktning av den undervisning,
som en mycket stor del av blivande husmödrar erhölle, komme att utgöra
ett bestående hinder mot en rättvis uppskattning av smörets förtjänster.
Enär propagandan •— med all rätt — i betänkandet tillskreves stor betydelse
för ökning av smörets avsättning, talade också kraftiga skäl för
ett undanröjande av det hinder för densamma, som otvivelaktigt läge i
nämnda förhållanden inom skolköksundervisningen. Då statsbidrag utginge
till denna undervisning, förelåge goda skäl, att Kungl. Majit utfärdade
bestämda direktiv, att smöret i undervisningen gåves den plats,
vartill dess karaktär av rent inhemsk produkt och dess näringsfysiologiska,
värde berättigade detsamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

I fråga om kommitténs uttalanden rörande utbyte av margarin mot
smör vid upphandling genom statlig myndighet har kommerskollegium
framhållit, att det borde övervägas, örn ej den prisfördyring, som härigenom
uppkomme, skäligen borde i lämplig utsträckning bestridas av accismedel.
Marinförvaltningen har i fråga örn kommitténs förslag i denna
del anfört bland annat följande.

Ämbetsverket funne det vara olämpligt, att möjlighet undanrycktes att
vid extra måltider, som utöver den ordinarie förplägnaden utspisades vid
helger och speciella tillfällen och som betalades av portionsförbättringsmedel
— medel som uppkommit av besparade portioner — låta utspisa
margarin. Det vore även lämpligt, att möjlighet att använda margarin
för viss matlagning alltjämt bibehölles.

Beträffande statlig upphandling av margarin för tillgodoseende av personalens
enskilda behov kunde visserligen utfärdas förbud mot att de s. k.
proviantbodarna finge uttaga och försälja margarin, men ansåge ämbetsverket,
att en dylik åtgärd skulle innebära ett oskäligt intrång på personalens
författningsenliga rättighet att för eget bruk uttaga proviantartiklar
från marinens förråd. Ej heller syntes ett dylikt förbud ägnat
att medföra den eftersträvade större smörförbrukningen, alldenstund personalen
i händelse dylikt förbud utfärdades med säkerhet komme att tillgodose
sitt privata behov genom upphandling av margarin i allmänna
marknaden.

Vad angår kommitténs framhållande av angelägenheten att ägna uppmärksamhet
åt frågan örn storleken av distributionskostnaderna vid försäljning
av mjölk och grädde samt örn lämpligheten av att priserna å
dessa produkter ej hållas för höga har Sveriges allmänna lantbrukssällskap
framhållit, att kommitténs kraftiga understrykande av denna sak
kunde giva anledning till felaktiga föreställningar rörande de föreliggande
förhållandena. Sällskapet anför därefter, bland annat, följande.

En sänkning av distributionskostnaderna kunde endast ske så småningom
och i tämligen små etapper. Möjligheterna härför vore väsentligen
beroende utav, att mejeriorganisationerna erhållit nöjaktig anslutning
och fasthet, så att de kunde övervinna det mycket kraftiga motstånd, som
städse gjorde sig gällande från återförsäljares sida emot en sänkning av
mellanhandsmarginalen. Ett fortsatt arbete för jordbrukarnas anslut
ning till organisationerna utgjorde därför en viktig förutsättning för
uppnående av mera betydande resultat i nu berörda avseende. Man kunde
icke heller begära, att jordbrukarna skulle avstå varje påtaglig vinst
utav en genomförd kostnadssänkning, då själva drivkraften för dylika
åtgärders vidtagande i så fall borttoges.

Kommittén syntes med sitt uttalande även hava avsett, att mjölkpriset
i åtskilliga fall skulle kunna sänkas, även om någon sänkning av distributionskostnaderna
icke ägde rum. Det läge i sakens natur, att en sänkning
av mjölkpriset helt allmänt sett vore önskvärd ur konsumenternas
synpunkt samt att den skulle verka i konsumtionsstegrande riktning.
Därvid uppställde sig emellertid å andra sidan spörsmålet, huruvida
mjölkpriset kunde sägas vara för högt för konsumenterna samt örn jord
brukarna vid prissänkningen skulle uppnå en sådan ökad försäljning,
att denna gåve nödig kompensation. Intetdera vore fallet. Mjölken ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

gjorde i vårt land ett i förhållande till sitt näringsvärde relativt billigt
födoämne. Vid en jämförelse med prisen i några andra länder ställde
sig icke heller de svenska prisen i någon ofördelaktig dager. Sålunda vore
mjölkpriset i Oslo 28 öre (27 cre i svenskt mynt), i Köpenhamn 26 öre (23)
och Berlin 22 pfennig (35), medan det i Stockholm vore 24 öre och i medeltal
för 49 svenska orter 21 öre. Även från konsumenthåll hade vid
mångå tillfällen erkänts, att priset ej vore för högt. Att mjölkkonsumtionen
icke vore större torde icke heller för det stora flertalet konsumenter
bero på för högt mjölkpris utan hade sin grund i andra orsaker. Det
beklagliga och av kommittén berörda missförhållandet, att stora grupper
av konsumenter samtidigt icke ansåge sig hava råd att använda mjölk
annat än i liten omfattning, avhjälptes näppeligen genom mindre prissänkningar
utan härför skulle krävas betydligt kraftigare prisreduceringar.
Emellertid kunde icke mjölkpriset i sin helhet inställas efter
dessa konsumenters ekonomiska belägenhet.

Svenska mejeriernas riksförening har uttalat, att en sänkning av mellanhandskostnaderna
visserligen borde eftersträvas, men att man vid bedömande
av dessas skälighet måste taga i betraktande dels att en rationell
behandling av mjölken droge en viss kostnad, dels ock att återförsäljarens
avance ej kunde eller borde nedpressas så långt, att intresset av att
försälja varan slappades. ^Riksföreningens underorganisationer hade alltifrån
sin tillblivelse haft sin uppmärksamhet riktad även på denna fråga.
De hade emellertid ofta stött på ett synnerligen kraftigt motstånd från
distributörernas sida, med påföljd, att de i en del fall måst tills vidare
avstå från fortsatta försök. Så länge anslutningen till organisationerna
icke blivit helt genomförd, kunde det befaras, att deras strävanden att
nedbringa distributionskostnaderna icke inom avsevärd tidrymd komme
att medföra något bestående resultat.

Styrelsen för kooperativa förbundet anser, att det för vårt lands befolkning
vore av största vikt, att mjölk bibehölles som en stor konsumtionsvara.
Då styrelsen vore övertygad örn att mjölkavgiften å konsumtionsmjölk,
2 öre för kilogram, vore till skada för såväl producenter som konsumenter,
ville styrelsen föreslå, att avgiften bortfölle, varigenom det
pris å konsumtionsmjölk, som konsumenterna hade att erlägga, kunde
minskas med 2 öre för kilogram utan att priset till jordbrukarna sänktes.
Till närmare utveckling av denna sin mening framhåller styrelsen
bland annat följande.

Det vore en allmänt erkänd sak, att mjölk vore ett utomordentligt näringsmedel,
som man på grund av dess för folkhälsan viktiga egenskaper
gärna önskade skulle komma till den allra vidsträcktaste användning.
Mjölkkonsumtionen vore emellertid ytterst ojämn inom olika folkklasser.
Vid en ökning av inkomsten inträdde en stark stegring av mjölkkonsumtionen.
Men det vore uppenbart, att vid ett förbilligande av
mjölkpriset en likartad effekt uppnåddes. Styrelsen erinrade, att i Helsingfors
en liter mjölk enligt uppgift kostade 1 mark 70 penny i butik,
medan priset i Köpenhamn för en liter mjölk, då mjölken levererades i
hemmen, vore 28 öre och 23 öre för lös mjölk. Det låga priset i HelsingBihang
lill riksdagens protokoll 19,15. 1 sami. Nr 227. 3

34 Kanyl. Maj:ts proposition nr 227.

fors medgåve en mycket flög konsumtion. Sålunda beräknades medelkonsumtionen
per invånare i Helsingfors till 1 liter per dag. Däremot
syntes det höga köpenhamnska priset verka starkt inskränkande på efterfrågan,
i det att i Köpenhamn medelkonsumtionen beräknades utgöra 0.4
liter per invånare och dag.

Styrelsen funne sig i detta sammanhang böra påtala den tydliga tendens
till monopolistisk reglering av mjölkhandeln, som under senare tid
framträtt i landets ojämförligt största konsumtionscentrum Stockholm,
där producenternas organisation samt företrädare för den enskilda handeln
i samråd beslutat på sådant sätt söka reglera förhållandena, att det
skulle ankomma på beslut av ett av dessa intressen upprättat gemensamt
organ, huruvida nya mjölkaffärer skulle få öppnas i Stockholm eller icke.
Konsumtionsföreningen Stockholm hade också anmodats deltaga i detta organ
men helt naturligt avböjt, då det icke vore förenligt med konsumenternas
intresse, att en sådan monopolinstans skapades. Det vore styrelsens
uppfattning, att en dylik monopolistisk reglering av mjölkdistributionen
icke heller vore till producenternas förmån. Den enklaste eftertanke
borde nämligen giva vid handen, att användningen av en sådan
vara som mjölk endast kunde vinna på örn varan tillhandahölles konsumenterna
lätt och bekvämt, och i stället för att begränsa mjölkavsättningen
borde man, och detta vore ett gemensamt producent- och konsumentintresse,
överväga, huru man på ett ur ekonomiska och sanitära synpunkter
riktigt sätt skulle kunna ytterligare underlätta tillhandahållandet
av mjölk.

För att vinna en ökning av mjölkkonsumtionen kunde olika medel rekommenderas,
och det vore givetvis alltid av betydelse, att en förnuftig
och planmässig propaganda för ökad mjölkkonsumtion i fortsättningen
bedreves. Av ännu större betydelse vore emellertid prisfrågan. Om mjölkpriset
vore högt eller ytterligare stegrades, kunde man icke med den mest
skickliga propaganda förhindra, att konsumtionen vore låg eller ginge
tillbaka. Faran av en utveckling i konsumtionssänkande riktning måste
starkt understrykas, ty det vore icke säkert, att den inskränkning i mjölkkonsumtionen,
som ett relativt högt pris ovillkorligen medförde, bortfölle
genom en senare företagen prisnedsättning. Nya konsumtionsvanor grundlädes
nämligen, och det vore dessvärre att befara, att, sedan konsumenterna
vant sig vid en kosthållning, vari mjölken spelade mindre roll, de
kanske för framtiden fasthölle vid denna. Ville man således förhindra
en sänkt mjölkkonsumtion, vilken kunde, som förut framhållits, leda till
en relativ avvänjning från mjölkförbrukning, borde man se sig om efter
alla möjliga medel för att, jämsides med den fortsatta upplysningsverksamheten
örn mjölkens betydelse, förbilliga mjölken för förbrukarna. Ur
denna synpunkt vore det mycket välbetänkt att överväga, huruvida icke
mjölkavgiftssystemet borde avvecklas. Därmed skulle, utan att producenterna
av konsumtionsmjölk finge lägre nettopris, en rätt betydande
sänkning av mjölkpriset, i regel 2 öre per liter, kunna inträda, varigenom
efterfrågan efter allt att döma borde komma att växa.

Enligt styrelsens mening funnes starka skäl, som talade för att man
utan längre dröjsmål borde vidtaga en förändring i detta stycke. Vi befunne
oss nu i en ekonomisk återhämtningsperiod; och av de erfarenheter,
som vunnits inom den kooperativa rörelsen, vore det fullt klart, att
den under de svåraste krismånaderna starkt nedpressade konsumtionen
nu befunne sig i ökning. Visserligen kunde det förefalla, som örn det i
en sådan situation vore obehövligt att bekymra sig om mjölkprisets höjd,

JCungl. Maj:ts proposition nr 227.

eftersom vid en förbättring i köpkraften mjölkkonsumtionen automatiskt
borde komma att stiga. I någon mån torde väl detta också bliva fallet.
Men det vore mycket betänkligt, örn man hängåve sig åt en dylik passivitet
i fråga örn mjölkprisutvecklingen. Den allmänna erfarenheten inom
kooperationen tydde på, att det just vore under den på de ekonomiska
kriserna följande konsumtionsåterhämtningen, som de starkaste mera
permanenta förskjutningarna i konsumtionsinriktningen ägde rum. Säkerligen
skulle ett genomfört systematiskt studium av konsumtionsvanorna
visa, att långtidsförändringarna i konsumtionen sammanfölle med
de större eller mindre förändringar, som näringslivet uppvisade efter
varje genomgången allmän depression. Den kraftiga stegringen i förbrukningen
av frukt, som utgjorde ett av de märkligaste kännetecknen
på konsumtionens förändringar under 1920-talet och som tog sin början
samtidigt med återhämtningen efter den föregående ekonomiska krisen,
vore ett typiskt exempel på de processer, varom här vore fråga, och ett
närmare studium av detta hade en del att betyda även vid övervägandena
örn den svenska mjölkkonsumtionens framtid. Enligt styrelsens mening
vore det för grundläggandet av nya, mera önskvärda konsumtionsvanor
i fråga örn mjölk av mycket stor betydelse, örn en prissänkning av
mjölk kunde genomföras i en nära framtid, innan konsumenterna övergått
till sådana vanor beträffande hushållningen, att mjölken ytterligare
trängdes tillbaka.

Därest mjölkavgiften, på sätt styrelsen ifrågasatt, slopades, uppstode
emellertid brist i det exportstöd, som nu utginge. Den närmast till hands
liggande åtgärden vore då att taga i anspråk de 50 öre för kilogram i
margarinaccis, som enligt nu gällande förordning kunde uttagas.

Frågan örn mjölkavgiftens fortsatta utgörande har jämväl berörts i åtskilliga
andra yttranden. Sålunda hava lantbruksstyrelsen och styrelsen
för svenska mejerikonsulentföreningen tillstyrkt, att mjölkavgiften skulle
upphöra att utgå och priset å konsumtionsmjölk i stället sänkas. Kommerskollegium
har förklarat sig anse förslaget att slopa mjölkavgiften
för att på så sätt förbilliga konsumtionsmjölken värt allt beaktande. Statens
mjölknämnd har framhållit att, även örn vissa skäl talade för en
omläggning av mjölkavgiftssystemet därhän, att avgiften å konsumtionsmjölk
slopades, ansåge sig nämnden i nuvarande läge och i avsaknad av
närmare utredning rörande verkningarna i olika hänseenden av en dylik
omläggning ej kunna framlägga något förslag i frågan. Sveriges allmänna
lantbrukssällskap liksom även Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava ansett att mjölkavgiften borde bibehållas,
och riksförbundet landsbygdens folk har uttalat sig för en höjning
av avgiftsbeloppet till 3 öre för kilogram.

Till närmare utveckling av sin mening har lantbruksstyrelsen anfört
bland annat följande.

Av lantbruksstyrelsens tidigare inställning till de frågor, som sammanhängde
med mjölkavgifterna, framginge, att styrelsen funnit statens åtgärder
till mjölkproduktionens främjande huvudsakligen böra inriktas
på åtgärder i syfte såväl att avlasta den svenska smörmarknaden, helst
i förbindelse med åtgärder till stävjande av en i allt för hög grad ökad
mjölkproduktion, som ock att möjliggöra den balans mellan tillgång och

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

efterfrågan på smör, som utgjorde en nödvändig förutsättning för en
önskvärd automatisk prissättning inom landet å denna vara. I den mån
uttagande genom statliga bestämmelser av mjölkavgifter för detta ändamål
visat sig nödvändigt, bade lantbruksstyrelsen ansett sig böra tillstyrka
en sådan åtgärd trots sin betänksamhet i fråga örn sådana avgifter.
Mot uttagande genom statliga åtgärder av mjölkavgifter att använ
das till nivellering av mjölkprisen hade lantbruksstyrelsen däremot funnit
vissa principiella skäl tala. En viss utjämning av mjölkprisen syntes
visserligen jämväl enligt lantbruksstyrelsens förmenande av praktiska
skäl och under vissa förutsättningar vara berättigad. Emellertid
torde staten örn möjligt böra undvika att ingripa vid prissättningen inom
landet, varigenom staten åtoge sig ett ansvar och en garanti, som lätt
torde leda till kanske oförutsedda och mindre gynnsamma konsekvenser.
Åtgärder av denna art borde fastmera helt och oberoende av det allmänna
åvägabringas genom producenternas och deras organisationers försorg.

Då det nuvarande systemet torde få anses hava fyllt sin uppgift, nämligen
att medverka till genomförande av mjölkproducenternas organisation
i sådan omfattning, att denna själv utan statens direkta medverkan
borde kunna taga hand örn den inrikes handeln med mjölk och mjölkprodukter
och i skälig grad påverka prissättningen å dessa varor, samt
systemet i övrigt måste anses medföra nog så betänkliga olägenheter,
syntes det lantbruksstyrelsen, som örn tiden nu vore inne att överväga
en ändring och i samband därmed en nedskrivning eller rent av avskrivning
av de genom statliga åtgärder uttagna mjölkavgifterna.

Behövliga prisregleringsåtgärder i fråga örn smör borde vara genomförbara
utan upptagande av någon mjölkavgift. Samtliga mjölkproducenters
andel i kostnaden härför skulle i stället utgå i form av förhöjda
foderpriser, en form som dels vore jämförelsevis mindre kännbar och som
därjämte innebure den fördelen, att den åtminstone tillsynes vore frivillig,
då den, som ur sin synpunkt funne sådant vara lämpligt, kunde undvika
att köpa avgiftsbelagt foder. Mjölknämndens verksamhet syntes,
därest en sådan förändring bleve genomförd, såvitt styrelsen kunde bedöma,
i hög grad kunna förenklas. Nämndens uppgift skulle i fråga örn
de prisreglerande åtgärderna bliva att inom den ram, som Kungl. Majit
funne skälig, med anlitande av vad som stöde till förfogande av foderavgiftsmedel
och inkomster genom margarinbeskattningen, verka för avsättning
av förefintligt producentöverskott av smör och i samband därmed
för upprätthållande av ett skäligt smörpris. Skäligheten av detta
pris borde det då åligga nämnden att bedöma, som därvid givetvis hade
att taga hänsyn till produktionens storlek. Under sådana förhållanden
syntes det också naturligt, att de växlingar i prisläget på smör, som närmast
förekommit i samband med ökad eller minskad produktion vid olika
årstider eller andra förhållanden, återspeglades i det svenska smörpriset.
Lantbruksstyrelsen förutsatte nämligen, att de prisreglerande åtgärderna
i fråga om exportsmöret icke skulle gå ut på att garantera ett visst
pris för allt exportsmör utan avsåge att lämna exporten ett visst stöd. Åtgärder
av denna art funne lantbruksstyrelsen alldeles särskilt naturliga
i fråga örn smör, sedan all smörexport och större delen av smörhandeln
vöre samlad i en hand, nämligen svenska mejeriernas riksförenings. På
detta sätt skulle prisbildningen vinna större frihet och exportören finge
ett givet ekonomiskt intresse av att upprätthålla exporten av endast härför
fullt lämpligt smör i syfte att ernå högsta möjliga pris.

De av lantbruksstyrelsen sålunda omnämnda åtgärderna syntes, om

Kungl. Ma):ts proposition nr 227.

de rätt handhades och med förstående utnyttjades av producenterna,
kunna lända produktionen till lika stort gagn som det nuvarande systemet
och samtidigt medföra en naturlig anpassning av produktionen efter
avsättningsmöjligheterna. Därest det allmännas medverkan på detta område
skulle befinnas böra avvecklas, vilket väl finge anses önskvärt,
kunde således detta ske, utan att produktionen tillskyndades allt för stora
olägenheter, vilket givetvis skulle vara fallet, därest vid en eventuel! avveckling
balans icke förefunnes mellan tillgång och efterfrågan å ifrågavarande
produkter.

Statens mjölknämnd har berört frågan örn mjölkavgiftens slopande närmast
ur synpunkten av den belastning, som avgiften innebure för mjölkproducenterna,
samt i detta hänseende framhållit följande.

Det med mjölkregleringen förbundna avgiftssystemet mötte alltjämt
i sin praktiska tillämpning vissa svårigheter, örn ock dessa på sina håll
i hög grad överdrivits. I åtskilliga fall verkade avgiftssystemet otvivelaktigt
hårt. Särskilt gällde detta beträffande mindre bemedlade producenter,
som försålde mjölk direkt för konsumtion. Mjölknämnden hade
visserligen under övervägande att föreslå ändringar i gällande bestämmelser,
vilka möjliggjorde befrielse i ömmande fall från erläggande av
mjölkavgift, men självfallet kunde dylika åtgärder icke i alla fall giva
ett fullt tillfredsställande resultat. Därest mjölkavgiftssystemet omlades
till det av 1933-års mjölkutredning på sin tid omhandlade system A, vilket
innebure, att avgiften å konsumtionsmjölk skulle slopas, kunde emellertid
avsevärda lättnader vinnas, enär i så fall endast mejerierna, vilka
vore affärsdrivande företag, bleve avgiftsskyldiga. Förbindelsen mellan
de olika mejeriföretagen och deras riksorganisation skulle bliva obruten.
Visserligen kunde förväntas, att borttagande av avgift å konsumtionsmjölk
flerstädes finge till följd en sänkning av konsumtionsmjölkpriset,
men i den mån medel för utlämnande av prisutjämningsbidrag i motsvarande
utsträckning kunde tillföras mjölkregleringen från annat håll,
skulle detta sakna betydelse för jordbrukarna. Även örn sålunda vissa skäl
talade för en omläggning av mjölkavgiftssystemet i antydd riktning, hade
mjölknämnden i nuvarande läge och i avsaknad av närmare utredning
rörande verkningarna i olika hänseenden av en dylik omläggning ej kunnat
framställa något förslag i frågan.

Som motivering för sitt yrkande örn höjning av mjölkavgiften har riksförbundet
landsbygdens folk anfört i huvudsak följande.

Det statliga stödet såväl för jordbruksnäringen som för andra näringar
borde i möjligaste mån hava provisorisk karaktär och vara så lagt, att
näringen själv eller dess organisationer snarast möjligt kunde övertaga
omsorgen örn näringens ekonomiska bärkraft. Av denna anledning borde
man icke vid planläggning av statliga stödåtgärder så gott som uteslutande
taga hänsyn till att åstadkomma de för ögonblicket mest effektiva
åtgärderna, utan tillbörlig vikt borde tillmätas förutsättningarna att utan
skadliga biverkningar kunna avveckla vidtagna statliga stödåtgärder.

Dessa synpunkter hade icke beaktats av dem, vilka påyrkat de nuvarande
mjölkavgifternas slopande. Skäligheten av ett visst merpris å konsumtionsmjölk
över produktmjölkens värde plus frakt- och distributionskostnad
vore ostridig. En rimlig prisdifferens mellan konsumtions- och
produktmjölk kunde emellertid upprätthållas endast under förutsättning,
att ett utjämningsförfarande tillämpades, statligt eller ordnat av mejeri -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

organisationen. Det nuvarande läget för mejeriorganisationen visade
tydligt, att 2 öre i utjämningsavgift vore under minimum i fråga örn balans
mellan produkt- och konsumtionsmjölkleverantörernas intressen. Överallt
där ett stabilt läge uppnåtts, hade organisationen utöver den statliga
utjämningen ordnat en privat sådan å i genomsnitt cirka 1 öre. Trots
den stora tilldelningen till produktmjölken i Norrland visade mejeriorganisationens
läge därstädes, att utjämningen vore mycket för liten. Ett
borttagande eller en minskning av nuvarande mjölkavgifter skulle därför,
örn ej samtidigt konsumtionsmjölkpriserna sänktes, bereda mejeriorganisationen
hart när oöverstigliga svårigheter och i hög grad hindra
den hjälp till självhjälp, jordbrukarna hoppats på, att de statliga stödåtgärderna
skulle vara. Det mest effektiva statliga stöd mejeriorganisationen
kunde få under sitt uppbyggnadsarbete vore en höjning av mjölkavgiften
till 3 öre. Därigenom bleve möjligt, att organisationsarbetet
bleve färdigt inom överskådlig tid och de statliga stödåtgärderna relativt
snabbt kunde avvecklas. Situationen vore på flera platser sådan, att till
och med en allmän mjölkavgift å 3 öre ej vore tillräcklig, utan starka
skäl talade för, att i vissa fall en lokal avgift av upp till ytterligare 2
öre vore önskvärd för att få fram fullt ordnade förhållanden.

I fråga örn smör- och margarinkommitténs förslag att genom omfattande
praktiska försök utröna möjligheten att främja en konsumtionsövergång
från margarin till smör genom tillverkning och utsläppande i
marknaden till billigt pris av ett särskilt smör (stek- och bagerismör)
framföras i de flesta inkomna yttranden starka betänkligheter. Lantbruksstyrelsen
samt styrelserna för svenska smörprovningarna och svenska
mejerikonsulentföreningen ävensom Östergötlands läns hushållningssällskap
och föreningen mjölkpropagandan anse sig böra avstyrka förslaget.
Liknande ståndpunkt intages av kommerskollegium. Sveriges kemiska
industrikontor, flertalet kandelskamrar i riket, kooperativa förbundet,
svenska livsmedelsarbetareförbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges bageriidkareförening, margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag
med flera. Sveriges allmänna lantbrukssällskap och svenska mejeriernas
riksförening samt vissa hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hysa stora betänkligheter mot förslaget i denna del men tillstyrka dock
att de av kommittén förordade försöken utföras.

Som motivering för sitt avstyrkande framhåller lantbruksstyrelsen
bland annat följande.

För att möjliggöra den sålunda ifrågasatta blandningens salubjudande
under benämning smör — vilket torde hava ansetts utgöra en nödvändig
förutsättning för att varan skulle kunna vinna någon avsättning i konkurrensen
med annat margarin — hade kommittén föreslagit, att dylik
blandning skulle undantagas från vissa i margarinförordningen den 30
juni 1932 (nr 355) meddelade bestämmelser. En bland de viktigaste av
denna förordnings bestämmelser vore, att alla smörliknande varor, som
salubjödes utan att vara oblandad produkt av komjölk, skulle betecknas
såsom margarin och under inga förhållanden finge åsättas benämning,
som direkt hänsyftade på smör. Härigenom hade man velat säkerställa
en sträng åtskillnad mellan smör och den mångfald smörersättningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

med eller utan smörinblandning, som fördes i marknaden. Genom den nu
föreslagna åtgärden skulle således margarinförordningens kanske viktigaste
bestämmelser sättas ur kraft och gränsen mellan smör och margarin
utjämnas, vilket statsmakterna allt hitintills vakat över icke skulle
ske. Kommitténs förslag kunde visserligen synas innebära ett botemedel
för stunden men kunde med tämlig säkerhet förväntas komma att för
framtiden vålla sjufalt värre svårigheter genom att gränsen mellan smör
och margarin utjämnades och det senares möjlighet att uttränga det förra
å marknaden ökades.

En direkt olägenhet syntes åtgärden medföra, nämligen ur synpunkten
av landets fettproduktion och fettförsörjning, betraktad såsom sig borde
som en enhet. Enligt kommitténs beräkning skulle cirka 3 miljoner kilogram
flott åtgå för nämnda inblandning. Landets överskott av ister och flott
nppginge emellertid högt räknat icke till mer än 0.5 miljoner kilogram. I
medeltal för åren 1929—1933 uppginge nettoexporten av ister och flott
nämligen till i runt tal 435,000 kilogram. Inblandning i föreslagen omfattning
skulle således nödvändiggöra en import av minst 2.5 miljoner kilogram
ister eller flott, en åtgärd, som lantbruksstyrelsen knappast kunde
finna rationell under en tid, då alla ansträngningar borde vara inriktade
på att säkerställa avsättningen av landets egen animaliska produktion och
att så vitt möjligt förhindra, att denna avsättning försvårades genom import
av animaliska produkter.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap framhåller, att den föreslagna åtgärden
att i marknaden, tillsvidare försöksvis, utsläppa en blandning av
smör och isterflott kräver en omsorgsfull och noggrann prövning, innan
beslut fattas örn dess realiserande i större omfattning samt anför i anslutning
härtill vidare.

Ifråga örn marknadsförandet av denna smörtyp hyste sällskapet i viss
mån samma betänkligheter, som från mejerihåll framförts mot tvångsinblandning
av smör i margarin, och sällskapet förmenade, att smöret bäst
hävdade sin ställning i konkurrensen med margarin genom att endast säljas
som oblandad kvalitetsprodukt, därvid skillnaden mellan smör och margarin
klart upprätthölles. Sällskapet hyste å andra sidan förståelse för de
motiv, som föranlett kommittén att framlägga detta förslag. Kunde man
på denna väg uppnå en ökad smörförbrukning, utan att den övriga smörförsäljningen
i högre grad skadades, så syntes den väl motiverad, inte blott
i syfte att därigenom lösa avsättningsfrågan utan även därför, att man
genom dylik kvalitetsuppdelning och prisdifferentiering kunde tillgodose
inhemsk konsumtion till viss del med en billig vara, då motsvarande smörkvantitet
nu i stället måste exporteras för relativt lågt pris. Sällskapet

ansåge sålunda önskvärt, att frågan närmare undersöktes.

Givetvis vore det, såsom också kommittén framhölle, omöjligt att med
säkerhet bedöma den nya smörtypens verkningar i förbrukningshänseende,
innan större erfarenhet vunnits. Dock syntes man få hysa betydande tvivel
beträffande lämpligheten och möjligheten att i så hög grad, som kommittén
syntes göra, bygga den ökade inhemska smöravsättningen vid tn
tvungen nedskärning av exporten på denna oprövade åtgärd. Icke minst
vore det förenat med stora svårigheter att under en helt kort tid vinna
marknad för en ny produkt i så stor omfattning, som kommittén förutsatt,
nämligen för 17,500 ton per år. Det vore också fara för, att nämnda smörtyp
i allt för hög grad skulle vinna marknad på det rena smörets bekost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

nåd, emedan den för att kunna uttränga margarinet finge försäljas till förhållandevis
lågt pris. Örn så bleve fallet, komme det ekonomiska resultatet
för smöriörsäljningen i sin kelhet att bliva väsentligt ogynnsammare, än
kommittén kalkylerat med.

Svenska mejeriernas riksförening kar i förevarande fråga uttalat sig sålunda.

Ehuru riksföreningen vöre tveksam, huruvida det ur olika synpunkter
kunde vara lämpligt och riktigt att söka marknadsföra stek- och bagerismöret,
ville riksföreningen dock med hänsyn till nödvändigheten att
prova alla tankbara utvägar förklara, att riksföreningen skulle göra vad i
dess förmåga stöde för att undersöka och utreda dessa frågor.

Riksföreningens principiella inställning vore emellertid, att smörets konkurrenskraft
i längden bäst säkerställdes genom att det — med tillbörligt
skydd för förväxling med margarinet — finge vinna ökad avsättning företrädesvis
tack vare sin kvalitet. Därest blandningsprodukten vore av relativt
god kvalitet, främst på så sätt, att istersmaken icke alls eller blott i
synnerligen obetydlig grad framträdde, syntes man under förutsättning
att det av kommittén förordade priset, 2 kronor för kilogram, kunde tillämpas,
kunna räkna med, att prisbilligheten skulle leda till konsumtionsövergång
möjligen från margarinet men jämväl och i kanske högre grad från
det förstklassiga smöret. Särskilt syntes det kunna befaras, att bagerier,
restauranter och dylika avnämare skulle övergå till användandet av
blandningsprodukten i stället för smör, i den mån denna vara tidigare begagnats.
Det torde emellertid i dylikt fall även kunna befaras, att man
inom hushållen komme att övergå till denna vara från det rena smöret.
Um denna Övergånge sin tur skulle kompenseras av en konsumtionsförändrmg
från margarin till stek- och bagerismör, vore ovisst. Skulle blandningsprodukten
åter bliva sådan, att istersmaken mera tydligt framträdde
syntes det kunna befaras, att i första hand hushållen, där större hänsyn
toges till smaken hos ingredienserna, och i andra hand bagerier och restauranter
komme att möjligen med bibehållande av sin tidigare smörkonsumtion
fortsätta att begagna margarinet. I sådant fall skulle någon som helst
vinst ur smöravsättningssynpunkt icke följa med hela förfarandet.

Tillhandahållande av stek- och bagerismör syntes av kommittén hava
tänkts som en nödfallsåtgärd. Fråga vore emellertid, om en dylik blandningsprodukt
icke komme att bibehålla sin marknad på det rena smörets
bekostnad även efter det de skäl upphört att gälla, som föranlett dess införande,
eller, örn en dylik blandning då kunde förhindras på lagstiftningens
väg, att allmänheten erhållit vana vid blandningsprodukter och därför
skulle öka sin margarinkonsumtion.

Statms mjölknämnd erinrar örn att Kungl. Maj:t genom förenämnda beslut
den 23 november 1934 uppdragit åt nämnden att, bland annat, uppgöra
förslag till plan för försöksverksamhet i avseende å tillverkning och försäljning
av ifrågavarande produkt samt anför därefter bland annat följande.
''

Dågan närmast gällde vöre att möjliggöra för jordbrukarna att tillhandahålla
en produkt, vari inginge jämförelsevis mycket smör och vilken
med framgång kunde ifråga örn såväl pris som användning konkurrera
med margarin utan att i för stor utsträckning inkräkta på den normala avsättningen
av smör. Förhållandet vore för närvarande sådant, att marga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

rin användes för vissa ändamål, för vilka smör icke med samma fördel
kunde begagnas. Det syntes därför icke lämpligt att, såsom kommittén
avsåge, försöken inriktades uteslutande på att erhålla en för hushål Isändamål
lämplig produkt. Försöken borde på grund härav icke strängt
begränsas till att avse en blandning av smör och ister, utan skulle kunua
omfatta även andra blandningsprodukter. Sålunda syntes hinder ej böra
möta mot att försök gjordes med blandningar av smör och andra inhemska
fettämnen. Vid sådant förhållande borde dock övervägas örn ej, för den
händelse försöken lämnade tillfredsställande resultat, blandningsprodukten
borde givas annan benämning än stek- och bagerismör, exempelvis,
»svenskt stek- och bagerifett» eller »svenskt matfett». Det syntes vidare
av vikt, att en sträng gräns uppdroges mellan å ena sidan sagda blaudningsprodukt
och å andra sidan såväl smör som margarin. En dylik
gränsdragning syntes möjlig och torde även av kommittén hava avsetts.
Enligt förslaget skulle nämligen särskilda bestämmelser meddelas för tillverkning
med mera av stek- och bagerismör. Något hinder för att tillverkningen
av ifrågavarande mellanprodukt koncentrerades till vissa bestämda
anläggningar förelåge givetvis ej. Med en sådan anordning borde de farhågor,
som med hänsyn till vår smörexport framförts mot utsläppande i
marknaden av ett isterblandat smör, förlora sin betydelse.

Kommerskollegium utvecklar sin ståndpunkt i förevarande fråga på följande
sätt.

Gentemot förslaget örn ökning av smöravsättningen genom igångsättning
av en större tillverkning och försäljning av smör, sammanältat med ister
— vartill efter vad som framginge av gjorda utredningar i huvudsak importerat
ister måste komma till användning — kunde vägande erinringar
framställas. Den framförda tanken på tillverkning av detta »stek- och
bagerismör» innebure främst ett principiellt underkännande av den betydelse
margarinindustrien innehaft och alltjämt innehade för landets förseende
med ett genom moderna tekniska metoder åstadkommet och för landets
försörjning viktigt livsmedel. I första hand kunde dock »stek- och
bagerismöret» befaras bliva en allvarlig konkurrent till det s. k. lantsmöret,
som alltjämt försåldes i den öppna marknaden, låt vara i en mindre
utsträckning än tidigare. De jordbrukare, som avyttrade dylikt smör, vore
emellertid i regel i hög grad beroende av, att deras utkomstmöjligheter ej
i detta hänseende försvårades. Att vidtaga en åtgärd, som i stället för att
underlätta skulle försvåra avsättningsmöjligheterna för de svagast ställda
yrkesutövarna, syntes mindre lämpligt.

Den kontroll över livsmedelshandeln, som från samhällets sida utövades,
hade varit inriktad på att förebygga utbud av vara under oriktig beteckning.
I detta hänseende erinrades örn bestämmelserna i 20 § av gällande
margarinförordning av den 30 juni 1932, enligt vilka margarin m. fl.
fettämnen ej finge utbjudas under benämning, vari inginge något av orden
smör, grädde, mjölk o. s. v. Örn smör tidigare saluförts isterblandat,
hade detta betraktats som livsmedelsförfalskning, straffbar enligt olika
lagbud (strafflagen 22 kap., 13 §, hälsovårdsstadgan 10 2 mom. och

förordningen 1917: nr 420 angående vilseledande varubeteckning å
mjölk, smör, margarin o. s. v.). Den av kommittén ifrågasatta smöroch
isterblandningen skulle enligt förslaget saluföras såsom »stek- och
bagerismör». Även örn försäljningen i detta fall skulle ske under särskild
uppgift å förpackningen om varans sammansättning, måste det

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

dock anses olämpligt att på detta sätt legalisera en benämning, som använd
som beteckning å en liknande blandningsprodukt hittills betraktats
som direkt vilseledande. Erinras kunde i övrigt, att medan den i
tekniskt avseende högtstående margarinindustrien vore underställd en ingående
statlig kontroll och tillsyn, skulle det nya »stek- och bagerismöret»,
som i väsentlig utsträckning förutsattes bliva föremål för tillverkning
vid vanliga mejerier, icke vara underkastat dylik tillverkningskontroll
och även i övrigt vara undantaget margarinlagens bestämmelser.

De sakkunniga syntes utgå från, att''det nya »stek- och bagerismöret» i
konkurrens- och prishänseende närmast skulle hava att räkna med de billigaste
margarinmärkena, »enär de dyrare margarinsorterna torde bliva
praktiskt taget utträngda». Kollegium tilläte sig starkt betvivla bärigheten
av detta uttalande. De bästa margarinsorterna funne som bekant i
stor utsträckning sin användning som ersättning för bordssmör, under det
att den nya smörblandningen skulle avsiktligt på sätt och vis »denatureras»
för förhindrande åtminstone i huvudsak av en sådan användning.
Det finge därför anses i hög grad tvivel underkastat, örn införandet av en
dylik smörblandning över huvud taget skulle kunna fylla det syfte, som
därmed av de sakkunniga åsyftats.

_ I likhet med så gott som samtliga av kollegium hörda näringskorporationer
måste kollegium bestämt avstyrka den lösning av frågan att komma
till rätta med ett eventuellt uppkommande —- låt vara även temporärt
— smöröverskott, som skulle bestå i framställning på föreslaget sätt
av ett s. k. »stek- och bagerismör».

Beträffande smör- och margarinkommitténs förslag att, för den händelse
särskilda skäl skulle föreligga för beredande av ökad avsättning inom
landet av smör, åtgärder borde vidtagas för att minska spänningen mellan
minuthandélspriserna å smör samt å margarin med flera ersättningsmedel
för smör hava visserligen från flera håll betänkligheter framförts
med hänsyn till den ökade belastning av margarinkonsumenterna, som
förslaget innebure, men man har i flertalet yttranden icke ansett sig böra
avstyrka åtgärder i dylik riktning.

Lantbruksstyrelsen angiver sin ståndpunkt i förevarande fråga sålunda.

Att margarinförbrukningen under den senare tiden varit stadd i stark
stegring, framginge med all tydlighet av vad kommittén anfört. Orsaken
härtill torde närmast vara att söka uti de av kristiden förorsakade,
åtminstone tillsynes abnorma prisförhållanden, som jämväl efter införandet
av nu gällande margarinaccis gjort margarin relativt avsevärt billigare
än smör. Jämförde man spänningen mellan prislägena för de två i
detta sammanhang betydelsefullaste födomedlen — smör och margarin —
före kristiden och nu, sådan denna spänning kommit till uttryck i socialstyrelsens
detaljprisstatistik, framträdde följande resultat:

. Margarin Bordssmör Prisskillnad

Ar kronor per kronor per kronor per

kg kg

1913............................................................ 1.86 2.36 1.01

1934........................................................... 1.41 2.76 1.34.

En höjning av margarinpriset med cirka 30 öre per kilogram skulle
sålunda endast medverka till att återställa den spänning emellan de båda
varornas pris, som tidigare förefunnits och möjligen kunde antagas hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

fortfarande förelegat vid fullt fri och normal prisutveckling. Den belastning,
som de särskilda avgifter, som pålagts margarintillverkningen
i samband med nuvarande regleringsåtgärder, medförde för konsumenterna,
syntes ej heller kvinna anses oskälig, åtminstone icke i högre grad än
andra åtgärder, som måste vidtagas i syfte att frigöra det inre prisläget
från ett abnormt världsprisläge för lantbruksprodukter och dymedelst
möjliggöra ett ur ekonomisk synpunkt drägligt liv för den svenska modernäringens
utövare. Därest åtgärder av denna art befunnes nödvändiga
för att förhindra, att prisreglering i fråga örn smör omöjliggjordes på
grund av allmänhetens förbrukning av margarin i stället för smör, syntes
det lantbruksstyrelsen, som örn hänsynen till konsumenternas intressen
icke borde få stå hindrande i vägen för dylika åtgärder. För margarinindustrien
syntes knappast heller prisreglerande åtgärder i fråga örn
margarin i syfte att återställa den tidigare relationen mellan prislägena
för margarin och smör kunna anses oskäliga, under förutsättning att —
såsom också kommittén föreslagit — de särskilt med margarin konkurrerande
övriga fettämnena jämväl belastades med motsvarande fördyrande
avgifter.

Såvitt lantbruksstyrelsen kunde finna, bleve genom en förhöjning av
beskattningen utav margarin med intill 30 öre per kilogram, i vilket fall
totalbeskattningen kunde uppgå till högst 60 öre per kilogram, denna icke
högre än som krävdes för ett återställande av prisspänningen mellan smör
och margarin till vad denna var före kriget och således till vad som kunde
förväntas återställa en lämplig balans i fråga örn förbrukningen av
dessa båda varor. Detta resonemang hänförde sig till det nuvarande
prisläget på smör. Skulle avsikten vara att nedbringa detta prisläge,
torde hela denna beskattning givetvis icke ur förevarande synpunkt behöva
uttagas. Huruvida ett nedbringande av smörpriset vore önskvärt,
syntes lantbruksstyrelsen mycket tveksamt. Ett smörpris i parti av 2
kronor 30 öre per kilogram eller däromkring, syntes under nuvarande
förhållanden icke vara högt. Svårt vore också att förstå, huru med ett
lägre prisläge för smör skulle kunna förenas ett bibehållande av prisläget
för produktmjölken utan en allt för omfattande utjämningsapparat.
Eedan för upprätthållande av det nuvarande produktmjölkpriset
torde ett nog så vidlyftigt utjämningsförfarande i prisutjämningshänseende
mellan konsumtionsmjölken och produktmjölken vara erforderligt.
Skulle, såsom lantbruksstyrelsen ansett sig böra ifrågasätta, omsorgen
örn bibehållande och ökande av förbrukningen utav konsumtionsmjölk
kräva någon sänkning av prisläget utav denna vara, bleve tydligen
ett sådant utjämningsförfarande än mindre effektivt med hänsyn till produktmjölken.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap anför:

Sällskapet delade till fullo kommitténs uppfattning örn betydelsen av
minskad prisskillnad mellan smör och margarin för uppnående av en ökad
smörförbrukning, men betraktade det såsom mycket tvivelaktigt, att den
beräknade försäljningen av stek- oell bagerismör kunde uppnås vid hållande
av de angivna priserna. Örn så icke bleve fallet, bleve en prissänkning
nödvändig, men därigenom ernåddes tydligen en mindre totalinkomst
och ett lägre genomsnittspris på den inhemska smörförsäljningen
än som beräknats, och resultatet bleve sålunda ogynnsamt för jordbruket.
Det borde vidare påpekas, att en väg också vore att, i stället för för -

Kungl. Maj.-ts proposition nr 227.

säljning av två olika smörsorter till väsentligt skilda priser, endast eller
huvudsakligen sälja mejerismöret som oblandad vara och för detta hålla
ungefär det genomsnittspris, man beräknat uppnå genom hela den inhemska
försäljningen av de båda smörtyperna. Härigenom skulle tydligen
priset å rent mejerismör mera närmas till margarinpriset och konsumtionen
av sådant smör därför kraftigare stimuleras. Ännu mera
skulle så bli fallet, därest därjämte margarinpriset kunde, i fall av behov.
höjas över 1 krona 50 öre per kilogram, något som kommittén också tänkt
sig kunna ske. Det vore mycket möjligt, att denna metod kunde visa
sig verksam för ernående av den eftersträvade ökningen av den inhemska
smörförbrukningen. Icke minst skulle vid nämnda prissättning
återtagningen av smör från mjölkleverantörernas sida starkare stimuleras.
Därest förslaget örn utsläppande av stek- och bagerismör icke visade
sig framkomligt, torde, såvitt kunde bedömas, här antydda tillvägagångssätt
i första hand böra komma till genomförande.

Då sällskapet ställde sig ganska skeptiskt till de av kommittén gjorda
beräkningarna beträffande det ekonomiska resultatet av smörförsäljnmgen,
ville det slutligen framhålla vikten av att jordbruket vid ett försämrat
försäljningsresultat på annat sätt kompenserades, exempelvis genom
större bidrag från margarinaceismedlen till mjölkregleringen.

Svenska mejeriernas riksförening utlåter sig i denna punkt sålunda.

Det vöre givetvis omöjligt att redan nu kunna uttala sig, örn den angivna
prisutjämningen kunde tänkas leda till det åsyftade resultatet,
ökad användning av smör, främst beroende på den ovisshet, som rådde i
fråga örn marknadsförandet av stek- och bagerismöret. Det syntes
emellertid, som om den förordade prisskillnaden under alla förhållanden
bleve så stor, att det knappast vore antagligt, att den erforderliga övergången
till stek- och bagerismör kunde väntas i den betydande utsträckning,
_ som kommittén räknat med eller 17,500,000 kilogram. Det syntes
nämligen med avseende å de befolkningslager, som skulle övergå från
margarinförbrukningen till användande av smör, liksom ock med avseende
å de opersonliga avnämarna bagerier, restauranter m. fl. med skäl
kunna antagas, att den berörda prisskillnaden vore för stor för att de
endast och allenast på grund av önskan att använda smör skulle avstå
från margarinet. Vad anförts gällde såväl skillnaden i pris mellan smör
och margarin som ock prisskillnaden mellan stek- och bagerismör samt
de båda nyssnämnda varorna.

Statens mjölknämnd anför beträffande den föreslagna prisutjämningen
följande.

Mjölknämnden hade ej något att erinra mot att smörpriset jämkades
nedåt, därest så visade sig nödvändigt. Däremot kunde nämnden ej dela
kommitténs uppfattning, att ersättning för halva prissänkningen herde
beredas jordbrukarna av margarinaceismedlen. Av förut anförda skäl
ansåge mjölknämnden, att även i den situation, som skulle föreligga, då
en dylik sänkning bleve nödvändig, tillskottet från margarinaceismedlen
borde vara på förhand bestämt till ett visst belopp, oberoende av kostnaderna
för smörets avsättning. I vad förslaget avsåge den ifrågasatta
höjningen av margarinaccisen, vore det givet, att detsamma måste väcka
betänkligheter. Margarinet vore alltjämt ett mycket viktigt födoämne
för de mindre bemedlade, även örn en viss utjämning under senare år
otvivelaktigt skett, så att många i ekonomiskt hänseende gynnsamt si -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

tuerade numera använde icke obetydliga mängder margarin, samtidigt
som smörförbrukningen bos de mindre bemedlade tilltagit. Med hänsyn
till den stora betydelsen, icke minst ur social synpunkt, av att mjölkproduktionen
kunde ernå en något så när tillfredsställande avsättning, finge
emellertid mjölknämnden tillstyrka, att bemyndigande lämnades Kungl.
Majit att, örn så erfordrades, höja margarinaccisen till det av kommittén
föreslagna maximibeloppet.

Ur yttrande från kommerskollegium och de genom detta ämbetsverk
hörda sammanslutningarna må beträffande prisutjämningsfrågan återgivas
följande. Kommerskollegium, som förordat att överskottet av smör
undanskaffades genom inblandning i margarin, anser, därest denna utväg
anlitades, att en ytterligare höjning av margarinaccisen kunde för närvarande
undvikas. Liknande ståndpunkt intages av, bland andra, Sveriges
kemiska industrikontor och Stockholms handelskammare. Gotlands handelskammare
anser däremot de föreslagna åtgärderna till åstadkommande
av minskad spänning mellan minuthandelspriserna å smör och margarin
vara välbetänkta. Även Smålands och Blekinge handelskammare
anser den föreslagna vägen vara den naturliga i förevarande fall. Skånes
handelskammare har likaledes mindre att invända mot kommitténs
förslag på denna punkt. Göteborgs handelskammare betecknar det fördyrande
av nödvändiga livsmedel, särskilt av det slag, som bleve en följd
av förslagets genomförande, såsom mindre tilltalande. Handelskammaren
i Borås finner den föreslagna höjningen ägnad att ingiva de allvarligaste
betänkligheter Handelskammaren i Örebro ställer sig likaledes
ytterst betänksam mot en höjning av accisen. Handelskammaren i
Gävle intager en bestämt avvisande ståndpunkt mot den ifrågasatta fördyringen
av margarin vare sig genom ökad accis eller andra åtgärder.
Sistnämnda handelskammare framhåller, att det under inga förhållanden
borde få förekomma, att betydande uppoffringar krävdes av de kanske
minst bärkraftiga befolkningsskikten för att åt en låt vara stor och mäktig
producentgrupp trygga avsättningen av deras produkter till ett pris,
vars skälighet icke påvisats. Den enda troliga möjligheten av en höjd
accis skulle vara, att den enskildes hela fettkonsumtion begränsades. Handelskammaren
i Sundsvall anser, att Norrland redan blivit hårt beskattat
till förmån för sydligare delar av landet. Mot fortsättande av en dylik
politik måste handelskammaren inlägga en bestämd gensaga.

Styrelsen för kooperativa förbundet har i fråga örn den föreslagna prisutjämningen
anfört följande.

Styrelsen utgingo från den uppfattning, varåt även kommittén givit
uttryck, att i händelse inskränkning i avsättningen på Englandsmarknaden
kommo till stånd, priset å till England exporterat smör kommc att
stiga. Direkta anslag i nuvarande utsträckning erfordrades säkerligen
ej för att stödja denna del av exporten, men troligen krävdes åtminstone
för någon tid ett visst stöd. Det vore emellertid lämpligt, att detta stöd
kunde lämnas i den formen, att av allmänna medel förskotterades erforderligt
belopp, vilket finge stå till förfogande intill dess ett överpris å

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

exporterat smör erhölles eller av accismedel å margarin medel kunde finnas
disponibla.

Örn sålunda exportstödet skulle kunna ordnas på det sätt här ifrågasatts,
krävdes å andra sidan så mycket kraftigare åtgärder för att öka
fettvarukonsumtionen inom landet. Detta kunde ske endast genom en
sänkning av prisen, och denna sänkning måste gå ut över smöret, örn smöret
skulle vinna marknaden. Visserligen skulle en höjning av margarinpriset
väl innebära en minskning av margarinkonsumtionen, men den
skulle sannolikt icke medföra en motsvarande ökning av smörkonsumtionen,
därest ej smöret sänktes minst lika mycket som margarinet höjts.
Det voro mycket lätt att genom oklok prispolitik återföra fettkonsumtionen
till den ringa omfattning den ägde före kriget. Om smöret vore
dubbelt så dyrt som margarinet, borde man nog räkna med, att endast
omkring hälften av den tidigare margarinkonsumtionen resulterade i smörkonsumtion.
Den sammanlagda fettkonsumtionen komme vid en sådan
politik att gå tillbaka, vilket icke kunde vara önskvärt.

För att skaffa plats för de ytterligare cirka 10,000 ton smör, som skulle
konsumeras på den inhemska marknaden efter en importspärr i England,
krävdes en reducering av smörpriset oell en höjning av margarinpriset.
Under den förutsättningen, att England reglerade importen, gällde det
att behålla den nuvarande konsumtionen av cirka 89,000 ton smör och
margarin tillsammans. För närvarande konsumerades i landet cirka

36.000 ton smör och 53,000 ton margarin. Skulle ytterligare 10,000 ton smör
konsumeras inom landet, måste man antaga, att konsumtionen av margagarin
minskades. Eäknade man med att under de mest ogynnsamma förhållanden
en accis av 50 öre per kilogram krävdes och hela beloppet finge
tagas i anspråk till smörframställarna, skulle detta innebära, att margarinet,
utöver sitt verkliga pris, belastades med 50 öre per kilogram, då
däremot smöret komme att kunna säljas till 50 öre lägre pris, frånsett
försäljningskostnaderna, än det, som producenterna erkölle. För närvarande
betalade konsumenterna i runt tal 167 miljoner kronor för smör och
margarin. Härav folie på margarinet nära 70 miljoner kronor och på
smöret cirka 97 miljoner kronor. Skulle 10,000 ton flyttas över från margarin-
till smörkonsumtionen och smörpriset bibehållas oförändrat, under
det att margarinpriset ökades med vad som tillkomma i accis, skulle på
smöret komma ungefär 124 miljoner kronor och på margarinet 65 miljoner
kronor, tillsammans omkring 189 miljoner kronor, en ökning i utgifterna
för konsumenterna av cirka 23 miljoner kronor, som man ej med
säkerhet kunde påräkna att konsumenterna ville eller kunde betala.
Man borde också räkna med, att margarinpriserna, frånsett accisen, komme
att stiga, ty redan nu hade råvarupriserna ökat. För att få plats med

89.000 ton smör och margarin torde man få räkna med att smörpriset
sänktes med 50 öre per kilogram.

Det syntes styrelsen som örn det, under förutsättning att våra stora
exportindustrier vore sysselsatta i nuvarande omfattning och alltså levnadsstandarden
kunde bevaras, icke skulle möta svårigheter att genom en
lämplig prispolitik säkerställa avsättningen av den ifrågavarande smörmängden.
Utginge man därvid från att producenterna-mejerierna skulle
erhålla ett garanterat pris av 2 kronor 30 öre per kilogram runmärkt smör
och margarinaccisen finge användas endast till en sänkning av smörpriset,
skulle man kunna räkna med ett pris av 2 kronor 20 öre i detalj för
smöret, vilket säkerligen vore en så kraftig sänkning, att smörkonsumtionen
komme att upptaga de efter importregleringen i England cirka 10,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ton, varom fråga vöre. Ersättningen från margarin- till smörkonsumenterna
borde maximeras till den föreslagna accisen örn 50 öre per kilogram
försålt margarin. Örn den inhemska smörproduktionen ökades ytterligare
och avsättning för smöret ej kunde åstadkommas till det ifrågasatta priset,
borde den då ofrånkomliga prissänkningen drabba smörproducenterna.
På annat sätt kunde man knappast reglera produktionen, såvida man
ville undvika alltför betungande kostnader. Det vore givet, att örn knapphet
på smör uppstode, så att priset av denna anledning måste höjas, ersättningen
från margarinet borde minskas. Säkerligen vore det välbetänkt,
att smörproducenterna hade intresse av prisbildningen även inom
ramen av ett partipris mellan 1 krona 80 öre och 2 kronor 30 öre för smöret.
Detta borde kunna åstadkommas genom att smörproducenterna vid
ett partipris av 1 krona 80 öre erhölle 50 öre i margarinaccis och vid en
ökning av partipriset på smör med 1 öre erhölle en reducering av 0.8 öre i
accismedel. Det syntes styrelsen, att en sådan anordning skulle innebära
så avsevärda fördelar, att den förtjänade att närmare övervägas.

Mot den av smör- och margarinkommittén föreslagna utvidgningen av
margarinaccisens giltighetsområde att avse även fettemulsioner och andra
ersättningsmedel för smör och flott än margarin hava i princip invändningar
gjorts endast ifråga örn förstnämnda varor samt matolja.

Statens mjölknämnd yppar viss tvekan rörande lämpligheten av den
ifrågasatta utvidgningen men förklarar sig icke vilja motsätta sig att
som beredskapsåtgärd Kungl. Majit erhåller bemyndigande vidtaga dylik
utvidgning. Kommerskollegium finner icke tillräckliga skäl föreligga
för den föreslagna utvidgningen av margarinaccisens giltighetsområde
till att omfatta fettemulsioner enbart på grund av en befarad, framtida
ökad konkurrens från här ifrågavarande produkter med smör och
mjölk — en farhåga som i och för sig måste anses i vissa avseenden
ganska svagt grundad. Liknande ståndpunkt intages av kontrollstyrelsen.
Föreningen mjölkpropagandan anser däremot det böra övervägas,
örn de föreslagna avgifterna för fettemulsioner vore tillräckliga för att
skydda gräddens användning. Margarinaktiebolaget Scania med flera
tillverkare av fettemulsioner hava i skrivelse den 24 november 1934 hemställt,
att accis å fettemulsioner icke skulle utgå eller, därest detta icke
kunde bifallas, att accisen icke sattes högre än som med hänsyn till fetthalien
i fettemulsioner och margarin svarade mot margarinaccisen. I
skrivelsen påpekas, att intet land hittills belagt fettemulsioner med accis.
Då vidare den sterila fettemulsionens fetthalt vanligen läge närmare 10
än 15 procent, vilken senare procentsats med hänsyn till fabrikationsmetoderna
icke kunde överskridas, vore den högsta accis, som vid en margarinaccis
av 50 öre kunde motiveras, ej mer än 9 öre för kilogram. Beträffande
den färska fettemulsionen, vars fetthalt aldrig överstege 35 procent,
borde accisen utgå maximalt med 20 öre. I en senare skrivelse den 18
december 1934 hava samma tillverkare hemställt om en ny utredning rörande
beläggande av fettemulsioner med accis samt örn anvisande av

25,000 kronor för en undersökning av avsättningsmöjligheterna för ifråga -

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

varande produkter å den internationella marknaden. I sistberörda skrivelse
framhålles, bland annat, att framställningen av fettemulsioner sedan
1931 stadigt minskats och under 1934 icke komme att överstiga 200 ton.
Tillverkningen av fettemulsioner saknade därför betydelse för avsättningen
av mejeriprodukter. Vidare påpekades, att framställningen av margarinost,
som innehölle cirka 30 procent fett och varav under 1932 omsattes
något under 300 ton, icke belagts med accis. Aktiebolaget Reymersholms
livsmedel har vidare framhållit det enligt dess mening oberättigade
i att accisbelägga matoljor av kronoljans typ.

I detta sammanhang må även nämnas, att lantbruksstyrelsen i sitt yttrande
framhåller, att det borde hava undersökts, örn ej beskattningen av
margarin kunde ske genom påläggande av importavgifter å råvarorna i
stället för accis å färdigprodukter. Statens mjölknämnd har även haft
denna fråga under övervägande men ansett den i praktiken icke genomförbar.

Beträffande smör- och margarinkommitténs förslag att medel, som inflyta
genom upptagande av accis å margarin, skulle till viss del tillföras
mjölkregleringen har man i allmänhet, där man ingått på denna fråga,
ej haft något att invända. Ifråga örn kommitténs förslag att använda
margarinaccismedel för utlämnande av konsumtionsmjölk till nedsatt pris
ställer man sig däremot i regel avvisande. Lantbruksstyrelsen, styrelsen
för svenska mejerikonsulentföreningen, föreningen mjölkpropagandan,
Östergötlands läns, Gävleborgs läns och Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt statens mjölknämnd avstyrka sålunda bestämt
kommitténs förslag i sistberörda del. Mjölknämnden utvecklar sin
mening på följande sätt.

Kommitténs förslag i denna del vore i flera hänseenden ägnat att ingiva
stora betänkligheter. Förutom de betydande praktiska svårigheter, som
vore förbundna med en sådan anordning som den av kommittén ifrågasatta
och vilka föranlett kommittén att avvisa kortransonering av margarin,
talade enligt nämndens mening principiella skäl mot anordningen.
Visserligen kunde det förefalla rimligt, att när åtgärder vidtoges från statens
sida. vilka vore ägnade att verka prisstegrande å viktiga livsmedel,
även borde tillses, att de befolkningslager, som vore förbrukare av dessa
livsmedel och samtidigt befunne sig i en minst lika bekymmersam ekonomisk
ställning som de, vilka genom åtgärderna bleve hjälpta, hereddes
kompensation på ett eller annat sätt. Men syftet med statens ingripande
till jordbrukets stöd under senare år hade endast varit att åstadkomma
ett bevarande av priserna å skälig nivå. Vidare kunde erinras om, att
vårt tullsystem, i vad avsåge nödvändighetsvaror, medförde en allmän
levnadskostijadsökning, utan att några särskilda kompensationer ansetts
därav betingade. Därest sådana likväl skulle befinnas erforderliga till
följd av margarinets fördyring, borde de lämnas med utgångspunkt från
prisläget å livsmedel i allmänhet och icke med hänsyn allenast till viss
vara. Att för varje produkt, varå priset till följd av statens ingripande
höjdes, genomföra kompensation i form av prisnedsättningar till vissa be -

Kungl. Majds proposition nr 227.

folkningslager skulle keit visst åstadkomma ett virrvarr i den inhemska
prisbildningen. Därest sålunda till följd av den allmänna fördyring av
livsmedlen, som genom de olika jordbruksregleringarna kommit till stånd,
de mindre bemedlade befolkningslagren ansåges böra beredas särskilda
förmåner, syntes detta böra ske i första hand genom stärkande av deras
köpkraft. Att sammankoppla denna fråga med genomförandet av de nu
ifrågavarande regleringsåtgärderna syntes icke böra ifrågakomma.

En avvisande ståndpunkt till kommitténs förslag i förevarande del intages
även av kommerskollegium och flertalet hörda näringsorganisationer.
Styrelsen för kooperativa förbundet avstyrker likaledes bestämt, att
margarinaccisen tages i anspråk för utlämnande av konsumtionsmjölk till
nedsatt pris och anser att accisen icke skall få användas till annat än stödjande
av smörpriset. Sveriges allmänna lantbrukssällskap och svenska
mejeriernas riksförening tillstyrka däremot åtgärder i det föreslagna
syftet.

Av de hörda länsstyrelserna anser sig länsstyrelsen i Västmanlands län
icke kunna tillstyrka kommitténs förslag i förevarande del. Länsstyrelsen
i Östergötlands län ansluter sig till den uppfattning, som gjorts gällande
av länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Därutöver
framhåller länsstyrelsen att, därest särskilt organ ansåges böra tillsättas
för distribution av mjölk till nedsatt pris åt behövande, detta organ bolde
erhålla en sådan sammansättning eller dess verksamhet eljest så regleras,
att det särskilda organet kunde tillgodogöra sig den kännedom rörande
ortsförhållandena, över vilken fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté
samt andra redan befintliga, på närliggande område verksamma
kommunala organ förfogade. Länsstyrelsen i Malmöhus län biträder förslaget
men anser verksamheten för medlens fördelning böra omhänderhavas
av redan befintliga kommuuala organ, närmast arbetslöshetskommittéerna.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att ehuru principiellt
sett vägande skäl torde kunna anföras mot förslaget i förevarande
del, anser sig länsstyrelsen likväl med hänsyn till nödvändigheten av att
skapa kompensation för förhöjt margarinpris ej böra avstyrka de föreslagna
åtgärderna. Länsstyrelsen i Norrbottens län framför åtskilliga betänkligheter
mot förslaget utan att dock taga bestämd ståndpunkt i frågan.
Sistnämnda länsstyrelse framhåller sålunda, att det ofta skulle
stöta på betydande svårigheter att på ett rättvist sätt utvälja dem, som
borde komma i åtnjutande av den ifrågasatta förmånen. Själva organisationen
och bokföringen komme att draga avsevärda kostnader, låt vara
att dessa i flertalet av kommunerna inom detta län torde komma att åtminstone
delvis ersättas av statsmedel. Länsstyrelsen ville för sin del
ifrågasätta att, därest det föreslagna utlämnandet av den förbilligade
mjölken komme till stånd, bestyret härmed uppdroges åt vederbörande
kommuns fattigvårdsstyrelse eller särskild inom styrelsen tillsatt kommitté.
Fattigvårdsstyrelserna ägde ju de största förutsättningarna att

llihang till riksdagens protokoll 1935. 1 santI. .Vr ''>‘27.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

bedöma, vilka av kommunernas invånare, som vore att anse såsom minst
bemedlade. Slutligen måste befaras, att vissa svårigheter ur kontrollsynpunkt
torde uppstå vid verksamhetens bedrivande å alla de platser, där
mejeri eller annat mjölkförsäljningsställe icke funnes. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län uttalar likaledes vissa betänkligheter mot förslaget
i förevarande del. I samband härmed framhåller länsstyrelsen, att
den utökning av konsumtionen, som icke kunde uppnås genom en allmän
sänkning av mjölkpriset, borde i stället åstadkommas därigenom, att staten
dels ställde mjölk till förfogande för skolbarn i vissa distrikt, där fattigdom
och arbetslöshet rådde, dels med gratismjölk underlättade arbetet
för sådana företag som »barnbespisning» för mindre bemedlade barn i skolorna.
De undersökningar, som inom Göteborgs och Bohus län verkställts
angående skolbarnens dietförhållanden, hade givit vid handen, att 49 procent
av barnen hade en otillfredsställande mjölkkonsumtion, d. v. s.
drucke ingen eller högst 2 glas mjölk örn dagen. Särskilt otillfredsställande
vore förhållandena häruti i vissa skärgårdssamliällen (fiskare- och
stenhuggaresamhällen).

Av de olika kommunala myndigheter, som hörts, hava magistraterna i
Västerås, Köping och Arboga, drätselkamrarna i Örnsköldsvik, Härnösand,
Skänninge, Norrköping, Vadstena, Västerås, Köping och Arboga,
stadsfullmäktige i Härnösand, Malmö, Ystad och Lysekil, municipalfullmäktige
i Höganäs, municipalnämnderna i Alby, Åtvidaberg och Boxholm,
kommunalfullmäktige i Skönsmon, Jukkasjärvi och Södra Vram samt
kommunalnämnden i Gällivare avstyrkt förslaget i förevarande del. Drätselkamrarna
i Linköping och Sundsvall, fattigvårdsstyrelsen i Norrköping,
stadsfullmäktige i Landskrona, Trälleberg, Eslöv och Uddevalla,
kommunalfullmäktige i Ekeby, Norra Vram och Svedala samt hälsovårdsnämnden
i Göteborg hava framfört vissa erinringar mot förslagets detaljer
men i övrigt förklarat sig ej hava något att invända mot förslaget.
Drätselkamrarna i Boden och Mjölby, stadsfullmäktige i Haparanda, Piteå,
Lund och Kungälv, municipalfullmäktige i Bjuv, Kävlinge, Lomma och
Hvellinge, kommunalfullmäktige i Nätra, Tygelsjö och Partille samt kommunalnämnderna
i Skön. Arlöv, Nederkalix, Jokkmokk och Bisinge hava
biträtt förslaget.

Beträffande redovisningen av medel, som inflyta genom upptagande av
margarinaccis, framhåller riksräkenskapsverket, att det ur budgettekniska
synpunkter vore riktigast, att accismedlen även framdeles i sin helhet hänfördes
till en av den allmänna budgeten oberoende specialbudget. En
dylik anordning syntes ock bäst ansluta sig till den allmänna förutsättning,
från vilken kommittén vid utarbetandet av sina förslag angående de
inflytande accismedlens disposition utgått, nämligen att inkomstmedlen
skulle användas för särskilda utgiftsändamål. Under förutsättning att
inkomsterna å den föreslagna utvidgade inkomsttiteln »Accis å margarin

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

med liera fettämnen in. m.» i sin helhet hänfördes till den till jordbrukets
prisregleringsfond anknutna specialbudgeten, skulle för vinnande av kommitténs
syften allenast erfordras, att redovisningen av de till nämnda
fond inflytande accismedlen och av dessa medel anvisade utgifter i räkenskaperna
för fonden uppdelades på två undertitlar, den ena avseende
till mjölkregleringen anvisade medel och den andra till de föreslagna sociala
kompensationsåtgärderna reserverade medel. Vid en sålunda anordnad
redovisning av accismedlen skulle de till förbilligande av konsumtionsmjölken
för behövande konsumenter vid varje tidpunkt tillgängliga
accismedlen framgå direkt ur bokföringen av jordbrukets prisregleringsfond.
En särskild fördel med det av riksräkenskapsverket här förordade
sättet för accismedlens redovisning vöre, att detsamma skulle kunna
utan budgettekniska omläggningar tillämpas jämväl vid andra former
av sociala kompensationsåtgärder än den av kommittén föreslagna.

Den av smör- och margarinkommittén föreslagna impartregleringen beträffande
margarin, konstister och fettemulsion samt råvara)'' för margarinindustrien
har rönt starka invändningar från i främsta rummet de
ämbetsverk och organisationer, som företräda industriens och handelns
synpunkter.

Kommerskollegium avstyrker sålunda bestämt kommitténs förslag i
denna del samt anför för utveckling av sin mening bland annat följande.

Ett ytterligare utbyggande av statliga kristidsorganisationer under en
konjunkturutveckling, som snarare kunde anses påkalla en avveckling av
de redan existerande, måste i och för sig betraktas såsom föga lämplig.
För en eventuellt nödig begränsning och reglering på annat sätt av margarintillverkningen
vore importregleringen icke heller erforderlig, då en
sådan reglering torde vara genomförbar genom frivillig överenskommelse
eventuellt under medverkan av andra påtryckningsåtgärder. Den ifrågasatta
importregleringen kunde också befaras medföra handelspolitiska svårigheter
av icke önskvärd art.

Ej heller införande av särskilt tullskydd för den inhemska oljetillverkningen
ansåge sig kollegium kunna förorda. Genomförandet av ett tullskydd
för ifrågavarande råvaror för margarinindustrien under förhandenvarande
förhållanden skulle nämligen komma att i huvudsak ensidigt
gynna en av de större margarintillverkarna -— utan att denne för övrigt
därom ens gjort något yrkande eller framställning — på de övrigas bekostnad.
Kollegium förbehölle sig dock att få återkomma till den föreliggande
frågan, därest förhållandena på fett- och oljemarknaden liksom
ifråga örn margarinindustrien framdeles skulle därtill föranleda.

Denna kommerskollegii ståndpunkt delas av flertalet hörda näringsorganisationer.
Sålunda framhåller Sveriges kemiska industrikontor, att
den föreslagna importregleringen för margarinindustriens råvaror skulle
kunna innebära ett det mest allvarliga hot mot flertalet margarinfabrikanter.
Såsom förslaget vore uppbyggt, funnes ingen garanti mot, att
dessas verksamhet genom Kungl. Maj:ts ingripande icke skulle kunna helt
äventyras. Särskilt betänkligt bleve förslaget därigenom, att inskränk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ning icke skulle komma att drabba de margarinfabrikanter, vilka arbetade
i anslutning till förefintliga anläggningar för tillverkning av vegetabiliska
oljor ur importerade råvaror. Då dessa råvaror icke folie under
importregleringen, kunde ifrågavarande margarinfabriker t. o. m. öka sin
tillverkning, samtidigt som produktionen vid övriga fabriker måste begränsas
eller nedläggas. Möjligheten för dessa margarinfabriker att vanför
sig eller gemensamt uppföra egna oljefabrikör vore närmast en chimär,
då landets behov redan tillgodosåges av de två oljefabrikerna, som
för närvarande funnes. Importregleringen vore vidare icke ett effektivt
medel för ernåendet av en begränsning av tillverkningen ens vid de margarinfabriker,
som för närvarande köpte oljorna i utlandet. Industrikontoret
ansåge sig under alla omständigheter förutsätta en genomgripande
omarbetning av lagförslaget. Vad först auginge ister och talg hade några
avsättningssvårigheter ej gjort sig gällande, varför någon importreglering
å dessa produkter ej vore erforderlig. En sådan hade ej heller av tillverkarna
ifrågasatts för margarin, enär den nuvarande tullen syntes tillräcklig
för att utländskt margarin skulle i huvudsak utestängas från den inhemska
marknaden. Importen av annat matfett, avsett för direkt bruk
såsom kokosfett och matoljor, vore ej heller av sådan betydelse, att en
importreglering vore nödvändig. Ej heller beträffande de vegetabiliska
oljorna kunde importreglering anses motiverad. En dylik skulle medföra
mycket svåra olägenheter. Bland annat skulle kvalitetsfrågan, vilken
för margarinindustrien vore av väsentlig betydelse, medföra oerhörda
svårigheter. Överhuvud vore kommitténs förslag i denna del synnerligen
svårt att bedöma till sina konsekvenser.

Även lantbruksstyrelsen ställer sig avvisande mot den föreslagna importregleringen.
Statens mjölknämnd anser däremot, att det kunde bliva
erforderligt, därest exportmöjligheterna skulle begränsas på sätt kommittén
förutsatt, att importen av samtliga fettämnen underkastades reglering.
I vad mån denna möjlighet borde utnyttjas genom begränsning av
importen berodde givetvis, enligt nämndens mening, på den framtida utvecklingen
av fettämnesmarknaden.

Styrelsen för kooperativa förbundet utlåter sig beträffande kommitténs
förslag i förevarande del sålunda.

Vid upprepade tillfällen hade förslag varit uppe att genom statsingripanden
framtvinga ett igångsättande av den tidigare helt nedlagda oljetillverkningen
inom landet. Styrelsen för kooperativa förbundet, som
beretts tillfälle att yttra sig örn dessa förslag, hade alltid framhållit, att
det enligt styrelsens mening vore möjligt att i v^t land driva oljetillverkning
utan att ifrågasatt tullskydd behövde inforas. Hösten 1932 förvärvade
förbundet oljefabriken i Karlshamn, och sedan tillverkning nu pågått
där under ett par års tid, kunde styrelsen med stöd av vunna erfarenheter
bekräfta riktigheten av de tidigare gjorda uttalandena till statsmakterna.

Det kunde icke fördöljas, att läget i hög grad förändrats under den tid
förbundet drivit fabriken, till följd av den strängt restriktiva handelspoli -

Kungl. Majlis proposition nr 227.

tiken i olika länder. De vid utländska intressen bundna margarinfabrikerna
i landet hade icke köpt något från Karlshamnsfabriken. Fabriken
hade dock varit i stånd att i konkurrens med utlandet till såp- och tvålindustrien
i Sverige avsätta så betydande partier, att dessa leveranser
jämte exporten och förbrukningen inom jordbruks- oell konsumentkooperationen
kunnat bära upp industrien. Bibehölles dessa förutsättningar
något så när oförändrade, vore importreglering obehövlig såsom underlag
för den inhemska oljeindustrien. Skulle exporten helt stängas eller de
svenska statsmakterna genom ingripanden, som ogynnsamt påverkade oljeindustrien,
skapa en förändrad situation, kunde naturligtvis läget även
på denna punkt bliva ett helt annat.

Vid bedömandet av denna fråga utifrån den situation, som nu rådde,
kunde styrelsen med stöd av erfarenheterna från Karlshamnsfabriken uttala
den meningen, att det för närvarande vore ekonomiskt möjligt för den
enskilda margarinindustrien att täcka sina behov av råvaror från inhemsk
fabrik. Det enda hinder, som för närvarande funnes, vöre det beroende av
den utländska oljeindustrien, vari en stor del av de svenska margarinfabrikerna
befunne sig. Om detta beroende icke funnes, skulle det förvisso
vara självklart, att den nedlagda fabriken i Kalmar bomme i drift, vilket
också vore ett allmänt intresse.

Ifråga örn förslagets detaljer har generaltullstyrelsen framfört vissa
erinringar. Styrelsen framhåller följande.

Enligt förslaget skulle kungörelsen örn importreglering omfatta bland annat
vegetabiliska feta oljor, växtfett och andra vegetabiliska fettämnen med
undantag av linolja, rov- och rapsolja, även blåsta, andra liknande blåsta
oljor samt rov- och rapsoljesyror. Kakaosmör, som vore särskilt upptaget
under tulltaxenr 128 (stat. nr 297) och utgjoi*de en betydande importartikel,
skulle sålunda efter ordalydelsen komma att beröras av importregleringen.
Varan funnes emellertid icke nämnd i den i betiinkandet intagna
förteckningen å varor, som .skulle bliva underkastade importreglering,
varför viss tvekan kunde råda angående författningens innebörd i nu
ifrågavarande punkt.

Från importregleringen borde undantagas, förutom av smör- och margarinkommittén
angivna varor, jämväl linoljesyra. Vidare kunde ifrågasättas,
huruvida icke från importregleringen och den därmed förenado
licensgivningen borde undantagas vissa till tulltaxenr 112—113 (stat. nr
2G2—273) hänförliga oljor och feifer, exempelvis bomolja och ricinolja,
vilka icke användes vare sig som ersättningsmedel för smör eller flott eller
som råvara för margarinindustrien.

Enligt kommitténs förslag finge vara, som där avsåges. icke införas till
riket utan tillstånd av en av Kungl. Majit tillsatt särskild nämnd. Styrelsen
ifrågasatte, huruvida icke åt denna nämnd jämväl borde kunna
uppdragas att meddela tillstånd att. disponera å provianteringsfrilager
upplagd vara.

Sveriges kemiska i minstrikan I or anmärker, ali enligt förslaget Kungl.
Majit skulle äga befogenhet att utan riksdagens hörande uttaga licensavgift
även å sådana fettämnen, som användas för tekniskt, bruk, ehuru av
motiveringen franninge, att detta icke vore avsikten. Beträffande irnportregleringsnämndens
arbetsutskott framhålles önskemålet, att personvalet
ingåve fullt förtroende. Klagoriitt borde medgivos. Industrikon -

Kungl. May.ts proposition nr 227.

toret anmärker slutligen, att ehuru regleringen enligt förslaget endast
skulle omfatta fettämnen, alltså föreningar mellan olika fettsyror och glycerin,
undantag likväl särskilt stadgades beträffande rov- och rapsoljesyror,
vilka icke kunde betraktas som fettämnen. Som ett förbiseende
finge väl betraktas, att undantag ej gjorts för den dessa syror närstående
linoljesyran, som i tulltaxan vöre upptagen i samband med nämnda syror.
Industrikontoret giver slutligen uttryck åt den åsikten, att syftet med
importregleringen skulle kunna vinnas på ett enklare sätt genom att belägga
de fettämnen, som kunde framställas inom landet, med tullavgift
och i särskild anmärkning i tulltaxan fastställa, att för varor, som användas
för tekniskt bruk, skulle tull icke utgå.

Margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag erinrar örn att enligt kommitténs
förslag licensavgift skulle utkrävas endast för margarinindustriens
råvaror, medan tvättmedelsindustriens oljor skulle fritt få införas.
Det kunde emellertid, enligt bolagets mening, ifrågasättas, örn det ej bleve
svårt att skilja mellan dessa råvaror. Vissa oljor, t. ex. kokosolja och sojaolja,
användes i raffinerat skick av margarinfabrikerna och i oraffinerat
skick av tvål- och såpfabrikerna. En oraffinerad olja, som inkommit utan
licensavgift, kunde således raffineras och därefter användas för tillverkning
av margarin. Om licensavgift ej skulle utgå för tvättmedelsindustriens
råvaror, måste dessa fabriker underkastas viss kontroll, detta så
mycket mera som det förekomme fall, då margarin- samt tvål- och såptillverkning
bedreves under samma regim. Bolaget ansåge sig även böra
påpeka en annan olägenhet, som de föreslagna bestämmelserna skulle förorsaka.
När margarinfabrikerna raffinerade oljor, uppstode som avfallsprodukt
fettsyror, som avyttrades till tekniska fabriker. När fabrikerna
betalat licensavgift för de importerade oraffinerade oljorna, hade de därmed
också fått betala sådan avgift för däri ingående fettsyror, medan deras
kunder kunde införa sådana från utlandet tullfritt och utan avgift.

Vad angår den av smör- och margarinkommittén ifrågasatta regleringen
av importen av oljekakor och liknande kraftfoder samt höjningen av
skatten å samma varor, synes man i stort sett vara ense örn önskvärdheten
av, att åtgärder vidtagas för begränsning av användningen av berörda
fodermedel. Rörande det sätt, varpå detta skall ernås, äro meningarna
mera delade. Flertalet av dem, som yttrat sig i denna fråga, synas dock
finna en importreglering såväl obehövlig som olämplig och anse, att de
åsyftade verkningarna skulle ernås genom allenast en lämpligt avvägd
skatt.

Lantbruksstyrelsen framhåller sålunda, efter att hava erinrat örn kommitténs
förslag i förevarande del, bland annat följande.

Såvitt lantbruksstyrelsen kunde bedöma, borde åtgärder av detta slag
utgöra det primära och bärande för ett tillrättaläggande av det nu iråkade
läget. En minskad utfodring med kraftfoder sänkte omedelbart mjölk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

produktionen. Här förelåge således en möjlighet till åstadkommande av
omedelbar effekt. Det syntes dock, som örn försiktigheten bjödo, att Kungl.
Majit erhölle befogenhet att uttaga ännu något högre skatt å kraftfoder
av olika slag, förslagsvis intill 10 öre. Till och med en så hög avgift komme
icke att utgöra ett absolut hinder för lantmän, som för sin produktion
av mjölk eller annat verkligen behövde importfoder, att utnyttja detta.
Örn en skatt av 10 öre per kilogram uttoges, skullo priset per foderenhet
för de vanligast vid mjölkproduktionen använda foderkakorna stiga med
cirka 6 öre eller till 19 och 20 öre per foderenhet. Då man även vid rena
produktmejerier kunde räkna med ett mjölkpris av cirka 9 öre per kilogram
och — såsom kommittén i sitt betänkande anfört — en foderenhet
kraftfoder beräknades lämna 2.5—3 kilogram mjölk, skulle det genom
mjölken utvunna värdet av en foderenhet uppgå till 22.5 å 27 öre.

Redan ur denna synpunkt skulle sålunda en utfodring med foderkakor
till nämnda pris, därest dessa utnyttjades endast såsom produktionsfoder,
vara ekonomiskt försvarlig. För mjölkproducenter, som ägde riklig tillgång
på hemmaproducerat äggvitefattigt foder och för vilka svårigheten
att genom egen produktion sörja för det nödvändiga äggvitetillskottet således
vore jämförelsevis stor, innebure utnyttjandet av jämväl relativt
dyra äggviterika foderkakor den beaktansvärda fördelen, att det hemmaproducerade
fodret genom dem gjordes fullvärdigt såsom produktionsmedel
och sålunda kunde omsättas till högre pris. Det höga priset å kraftfoder
kunde däremot beräknas verka avskräckande på de producenter —
troligen den övervägande delen — som hade möjlighet att jämväl utan
större inköp ordna sin utfodringsfråga.

Det borde erinras, att de jordbrukare, som särskilt kunde tänkas vara i
större behov av att trots höjda priser inköpa oljekakor eller annat äggviterikt
foder, framför allt hörde hemma i Sydsverige. Dessa jordbrukare
kunde emellertid av allt att döma lättast bära den produktionskostnadsförhöjning,
som kraftfoderskatten kunde komma att medföra. Resultaten
av de sammanställningar av räkenskaper, som å lantbrukssällskapets
driftsbyrå verkställts för räkenskapsåret 1933—1934 talade för, att så vore
förhållandet. Enligt dessa resultat hade de undersökta sydsvenska jordbruken
under nämnda år förräntat i dem nedlagt kapital med i genomsnitt
över 5 procent. Undersökta jordbruk inom denna del av landet visade
nämligen en förräntnirigsprocent vid en storlek intill 50 hektar av
4.8 procent och över 50 hektar av 5.4 procent. Den bästa hälften av de förstnämnda
jordbruken visade en förräntning av 6.7 procent oell den bästa
hälften av de sistnämnda en förräntning av 6.9 procent. De mellansvenska
jordbruken visade en avsevärt sämre förräntning, i det att medelförräntningen
för samtliga undersökta jordbruk endast uppginge till 2.7 procent.
Att märka vore, att de undersökta boksluten avsåge 1933 års skörd. "Bättre
skörd år 1934, särskilt inom Mellansverige, ävensom det förhållandet,
att mjölkregleringen icke torde hava nått full effekt under hela bokföringsåret
1933—1934, talade för, att bokföringsåret 1934—1935 komme att
visa ett än gynnsammare resultat. Tinder sådana förhållanden syntes hänsynen
till de jordbruk, som fortfarande vore hänvisade till inköp av kraftfoder,
icke böra få stå hindrande i vägen för de produktionskostnadshöjande
åtgärder, som i produktionsbegränsande syfte kunde befinnas nödvändiga.

Stockholms läns och stenis hush alin i n gssällskaps och Ö ster g ö Hanäs läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott anse. att en nedskärning av fo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

dermedelsimporten under miva rande förhållanden vore av grundläggande
betydelse för åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för
mjölk och mejeriprodukter. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
biträder kommitténs ifrågavarande förslag men framhåller,
att den ökade kraftfoderskatten komme att framför allt drabba det skånska
jordbruket, som icke i samma utsträckning som jordbruket i andra landsdelar
kunde undvara proteinrikt kraftfoder i sina på industriavfall baserade
foderstater. Då på grund härav produktionskostnaderna i Skåne bleve
ökade, vore det dubbelt viktigt, att leverantörernas mjölkpris därstädes
icke försämrades vare sig absolut eller i förhållande till samma pris i andra
landsdelar.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller
följande.

Angående beskattningen av oljekakorna, som i princip måste anses riktig
i ifrågavarande sammanhang, läge saken något annorlunda till för
Norrland, åtminstone övre Norrland, än det övriga Sverige. De många
statliga åtgärder, som vidtagits för jordbrukets upphjälpande, hade i
mångå fall icke blott varit det norrländska jordbruket till liten eller blott
indirekt nytta utan i vissa fall till skada. Beskattningen av oljekakorna
komme att verka på samma skadliga sätt. I södra och mellersta delarna av
vårt land kunde jordbrukarna i ersättning för foderkakor odla äggviterik
•spannmål, såsom ärter, vicker och bönor. Klimatet i övre Norrland lade
hinder i vägen för dylik odling. Det vöre därför fara värt, att bristen på
äggvita i fodret för kreaturen i övre Norrland genom alltför dyr sådan
i kakorna komme att medföra icke blott en hämning av produktionen,
såsom avsetts, utan även en så dyr mjölkproduktion för jordbrukarna.
och en så dålig kondition pä djuren, att jordbrukets svårigheter
i övre Norrland därigenom ytterligare förvärrades. För Norrbottens
län för övrigt, som ifråga örn mjölkproduktion och mejeriprodukter i
hög grad utgjorde ett underskottsområde, vore denna skatt mera till skada
äu gagn. Då genom industriens tillbakagång jordbruksnäringen numera
snart sagt lämnade de enda utkomstmöjligheterna för den ständigt tillväxande
befolkningen inom området, vore det av största vikt, att dennas
möjlighet till folkförsörjning ej försämrades. Statsmakterna hade tidigare
i andra liknande avseenden erkänt, att övre Norrlands jordbruksintressen
icke vore fullt sammanfallande med övriga Sveriges, i det att statsmakterna
lämnat kompensation åt övre Norrland för fodersädsskatten och
även mildrat verkningarna av mjölkregleringen för övre Norrland. Förvaltningsutskottet
ville därför föreslå, att kompensation även lämnades
för kraftfoderskatten genom densammas nedsättande för foderkakor till
denna landsända.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap utlåter sig i förevarande fråga salunda.

Den av kommittén berörda regleringen av kraftfoderförbrukningen
måste betraktas från olika sidor. Det finge sålunda icke förbises, att våra
hemmaodlade fodermedel i regel behövde kompletteras med äggviterikt
kraftfoder, för att man skulle kunna erhålla ett lämpligt foder till mjölkande
kor och för att de inhemska foderskördarna skulle kunna rationellt
utnyttjas. De importerade kraftfodermedlen kunde visserligen till icke

Kungl. Majlis proposition nr 227.

ringa del ersättas genom ökad inhemsk odling av äggviterika fodermedel,
men för närvarande vore tillgången av sådana otillräcklig oell en utökning
av denna odling toge tid för sitt genomförande. Emellertid hade de senaste
årens låga priser å utländska kraftfodermedel i förening med den
förbättring av mjölkprisen, som åstadkommits, uppenbarligen lett till en
ökad användning av nämnda kraftfodermedel, vilket väsentligt bidragit
till den ökning av mjölkproduktionen, som kunde konstateras. En minskad
användning av de utländska kraftfoderinedlen skulle därför bidraga till
en viss begränsning av mjölkproduktionen oell sålunda även minska svårigheterna
för avsättningen. Då de statliga åtgärderna under nu rådande
förhållanden torde böra åsyfta att i främsta rummet stödja en på svensk
foderodling och sålunda med anlitande av svensk arbetskraft uppehållen
mjölkproduktion, vore det riktigt, att en minskad användning av utländska
kraftfodermedel eftersträvades, samt att i stället inhemsk odling av
äggviterika fodermedel befrämjades. Enär sistnämnda odling sålunda
skulle komma att kräva ökade arealer, vilka måste vinnas på andra
grödors bekostnad, exempelvis brödsäd, främjades härmed även en bättre
avvägning av hela vår jordbruksproduktion. En höjning av prisen å oljekakor
och liknande fodermedel verkade i nu angivna riktning.

Åsyftade åtgärder borde anlitas med viss varsamhet, såväl med hänsyn
till att en produktionsomliiggning krävde tid för sitt genomförande som
också på grund av att ett oavvisligt behov av importerade fodermedel
förelåge och torde komma att förefinnas även framgent, särskilt i vissa
trakter. Det vore sällskapets uppfattning, att redan gällande bestämmelser
om kraftfoderskatt möjliggjorde en sådan prishöjning, som för ändamålet
kunde erfordras. Som emellertid den av kommittén föreslagna höjningen
av kraftfoderskatten närmast avsåge att angiva det maximibelopp,
sorn skulle kunna uttagas, ville sällskapet icke motsätta sig detta förslag.

Stålens mjölknämnd understryker, att nackdelarna av att sambandet
mellan mjölkpris oell mjölkproduktion upphört, komme helt naturligt icke
att framträda så starkt under normala förhållanden, då foderpriserna
holle sig å en med hänsyn till prisläget å mjölk och animalier över huvud
rimlig nivå. Helt annorlunda hade förhållandena varit under de senaste
åren, då foderpriserna i den internationella handeln varit nere å en nivå
lägre än tillförne. Den accis å oljekakor, som infördes 1933 för att minska
användningen därav och på så sätt dämpa mjölkproduktionen, hade därför
icke fått de verkningar, som avsetts. Ur denna synpunkt vore kommitténs
förslag örn reglering av importen av oljekakor och visst annat kreatursfoder
samt örn höjd accis att förorda. Ehuru mjölknämnden sålunda tillstyrkte,
att detsamma genomfördes, ansåge sig nämnden böra framhålla,
att viss försiktighet vid importregleringens handhavande borde iakttagas.
En alltför ensidig foderstat medförde nämligen risk för en sänkning av
kvaliteten hos mjölken som råvara vid smörframställning.

Kommerskollegium uttalar rörande förevarande fråga, bland annat,
följande.

Kollegium anslöte sig i princip lill de sakkunnigas förslag, i vad det avsåge
en höjning av priset på importerade eller av importerade råvaror beredda
foderkakor och andra slag av kreatursfoder genom en förhöjd och
allmän fodermedelsskatt (accis) på dylika produkter. En sadan skatt bor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

de i så fall även omfatta vetekli. Det kunde i själva verket knappast anses
ur allmän ekonomisk synpunkt försvarligt att på sätt skedde över lag
subventionera en i och för sig oekonomisk ökning av smörproduktionen
för export, vilken vore i väsentlig mån baserad på importerat foder till ett
totalvärde ungefär motsvarande den exporterade varans. Endast i de
fall, där tillgången till andra fodermedel — t. ex. betavfall eller andra
fabriksprodukter —- för att kunna fullt ekonomiskt utnyttjas behövde ett
tillskott av kväverika foderämnen — liksom möjligen på vissa trakter,
där den lokala efterfrågan på konsumtionsmjölk erfordrade särskilt tillskott
av kraftfoder — syntes en mera utsträckt användning av importerad
vara ekonomiskt befogad; men i sådana fall torde mjölkproduktionen även
kunna skäligen bära den prisökning, som en ökad fodermedelsskatt skulle
medföra.

Kollegium ansåge. sig dock böra avstyrka införandet av en mera utsträckt
importreglering i samband med licensgivning för import av här
ifrågavarande varuslag. Det avsedda syftet kunde lika väl och enklare
ernås genom en allmän höjning av accis å importerade eller inom landet
tillverkade kraftfoder av anförda slag. Mot den av de sakkunniga
föreslagna höjningen av maximibeloppet för skatten till 8 öre per kilogram
hade kollegium intet att erinra.

Sveriges kemiska industrikontor framhåller, att den på oljekakor och
liknande fodermedel grundade mjölk- och smörproduktionen borde principiellt
jämställas med margarintillverkningen såsom konkurrent till den
på inhemska fodermedel grundade mjölk- och smörproduktionen. När det
gällde att skydda det inhemska jordbruket borde alltså detta skydd rimligtvis
belasta båda de därmed konkurrerande formerna av fettproduktion.
Den belastning, som nu åvilade margarinindustrien i form av en accis av
30 öre per kilogram, motsvarade en tull å margarinindustriens råvaror av
i det närmaste 100 procent av värdet, och i konsekvens härmed borde enligt
industrikontorets mening accisen å oljekakor m. m. höjas vida kraftigare
än kommittén föreslagit. En dylik höjning skulle medföra en betydande
minskning i smörproduktionen samtidigt som ökad avsättning
beteddes för kväverika inhemska fodermedel. Stockholms handelskammare
uttalar, att även örn det vore möjligt att genom på dylikt sätt åstadkommen
stegring av produktionskostnaden ernå en viss begränsning av
smörproduktionen, kunde dock denna regleringsmöjlighet — särskilt på
lång sikt — icke förväntas bliva tillräcklig. Genom den rationella beteskulturen
hade nämligen ett fullgott ersättningsmedel erhållits för de importerade
kraftfodermedlen. En höjning av oljekaksskatten med åtföljande
minskning av importen av denna vara borde bedömas jämväl ur
handelspolitiska synpunkter. I samma mån som vår import sjönke från
de länder, varifrån vi plägat hämta våra oljekakor, i samma män minskades
vår exportindustris möjligheter på dessa marknader, varigenom arbetstillfällena
inom landet bleve färre. Det vore av vikt, att frågan örn
höjning av skatten å oljekakor bleve bedömd med hänsyn till alla de intressen,
som därav berördes. Smålands och Blekinge handelskammare anser,
att tillräckliga skäl icke föreligga för reglering av importen av olje -

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

kakor med mera. Örn en minskning i smör- och mjölkproduktionen behövdes,
syntes detta i stället kunna ske genom accis respektive tull
på oljekakor m. m. Fodermedelsimport ansåges för närvarande vara
nödvändig, örn kvaliteten på smör skulle kunna bibehållas och höjas. Huruvida
en minskning av mjölkproduktionen kunde anses under nuvarande
förhållanden lämplig, vore handelskammaren icke i stånd att bedöma.
Skånes handelskammare avstyrker bestämt den föreslagna importregleringen
av kraftfoder, då bärande skäl för en sådan åtgärd enligt
handelskammarens uppfattning icke förebragts. Ett minskat utbud på
kraftfoder uppnåddes utan svårighet genom accis på oljekakor o. dyl.
Härtill komme, att fodermedelsimporten i viss utsträckning ännu så länge
vöre absolut nödvändig, örn smörkvaliteten ej skulle försämras, och att
vinsten av dess nedskärande till sitt oundgängliga minimum enligt sakkunnig
beräkning skulle bliva relativt obetydlig. Göteborgs handelskammare
anser, att även örn en höjning av accisen å foderkakor skulle medföra
ökade produktionskostnader för viss mjölkproduktion och därvid
även en begränsning av denna produktion, effekten av den föreslagna åtgärden
dock bleve skäligen obetydlig, då endast en ringa del av hela fodermängden
skulle träffas av prisförhöjningen. Man borde emellertid vid bedömandet
av åtgärdens lämplighet icke bortse fran den skadliga inverkan,
som en begränsning av tillgången av äggviterikt foder utövade på
mjölkproduktionen och på kvaliteten av det framställda smöret. Inom
landet producerades ej tillräckliga mängder äggviterikt foder och en omläggning
av lantbruket i syfte att öka denna produktion skulle taga lång
tid i anspråk, örn den överhuvudtaget ekonomiskt läte sig genomföra
inom stora och viktiga delar av våra lantbruksdistrikt. Handelskammaren
ville därför bestämt tillstyrka, att den av de sakkunniga föreslagna
utvägen för minskandet av mjölkproduktionen användes med största varsamhet
och att, innan åtgärder i föreslaget syfte vidtoges, en undersökning
verkställdes angående den kvantitet av äggviterika fodermedel, som
det vore behövligt att importera för att tillgodose landets oundgängliga
behov av äggviterikt foder.

Styrelsen för kooperativa förbundet anser det icke tilltalande att genom
fördyring av fodret söka påverka mjölkproduktionen, vars ökning
väsentligen betingas av andra omständigheter, men kan dock med hänsyn
till de föreliggande omständigheterna icke avstyrka kommitténs förslag
i denna del.

Vad slutligen angår det av smör- och margarinkommittén ifrågasatta
övervägandet av frågan, huruvida ej bestäjmnelserna i margarinförordningen
borde i visst hänseende förlänas utsträckt tillämpning, har lantbruksstyrelsen
hänvisat till ett den 5 januari 1935 av styrelsen avgivet
utlåtande i anledning av viss framställning örn utfärdande av bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

meisel- angående tillverkning och försäljning av glassprodukter. I sagda
utlåtande anföres bland annat följande.

Ur mjölkproduktionens synpunkt syntes det önskvärt, att sådana bestämmelser
utfärdades för handeln med glass, att tillverkningen av fetthaltig
glass såvitt möjligt baserades på mjölk eller mjölkprodukter. Dylika
föreskrifter vore av betydelse dels för att stödja det inhemska smöriettet
i konkurrensen med det importerade konstfettet, dels emedan en
reglering av produktionen och handeln med glass syntes kunna medföra
on oväsentlig avsättningsmöjlighet för smörfett.

För tillgodoseende av anförda önskemål ansåge sig lantbruksstyrelsen
böra förorda, att varubeteckningcn glass finge åsättas helt eller delvis
frusen vara, som icke innehölle annat fett än mjölkfett. För att undvika
illojal konkurrens mellan tillverkare av glass, som innehölle mjölkfett,
syntes vidare viss minimifetthalt böra föreskrivas för dylik glass. Det
syntes därvid lämpligt, att fetthaltsgränsen fastställdes till 10 procentGenom
dessa bestämmelser ansåge lantbruksstyrelsen, att för ifrågavarande
ändamål avsedd ökad avsättning av mjölkfett på den inhemska
marknaden borde kunna uppnås.

Därest föreskrift meddelades, att fettet i glass skulle utgöras av minst
10 procent mjölkfett, torde dylik glass närmast vara att betrakta såsom
en mejeriprodukt. Vid sådant förhållande syntes särskilda föreskrifter
beträffande fabrikationen icke nu böra utfärdas, då dylika icke funnes
i fråga om övriga mejeriprodukter. Enligt vad lantbruksstyrelsen hade
sig bekant hade emellertid 1933 års mjölk- och mejeriutredning fått i
uppdrag att utforma förslag till hygieniska föreskrifter för mejerier. Örn
dylika komme att utfärdas, torde böra övervägas, örn dessa lämpligen
borde gälla även för glasstillverkningen.

Sådan frusen, till förtäring avsedd vara, vari inginge annat lett än
mjölkfett, tillverkad av fettemulsion eller av massa, vari främmande fett
emulgerats, borde enligt lantbruksstyrelsen förmenande hänföras till
fettemulsion. För sådan frusen vara borde alltså gälla vad i margarinförordningen
vore stadgat örn tillverkning av och handel med fettemulsion.
Därest detta icke skulle anses utan vidare vara klart av ordalydelsen
i nu gällande bestämmelser, borde dessa enligt lantbruksstyrelsen»
förmenande kompletteras i detta avseende.

Föreningen mjölkpropagandan framhåller i sitt förevarande yttrande
behovet av att vissa av fettemulsion beredda produkter, exempelvis glass
och glassmassa, bleve underkastade kontroll vid tillverkningen samt i
handeln så märkta, att deras egenskap av konstprodukt tydligt framträdde.
Därjämte ville föreningen föreslå, att namnet glass eller andra
namn, vari ordet glass inginge som del, förbjödes för sådana produkter,
sorn innehölle annat fett än mjölkfett. Detta skulle skapa ökat förtroende
för glass och verksamt bidraga till ökad konsumtion av mjölkfett.

Svenska mejeriernas riksförening anför, att vad kommittén förordat
i fråga örn reglering av tillverkningen av fettemulsioner icke föranledde
någon erinran från riksföreningens sida. Härutöver syntes emellertid
böra gälla vad till stärkande av smörets konkurrenskraft hade föreskrivits
eller komme att föreskrivas i fråga örn margarin. Dessa åtgärder
voro särskilt betydelsefulla med hänsyn till den ökade glassfabrikationen

Kint yl. Majds proposition ur 227.

inom landet, något som riksföreningen redan haft tillfälle att framhålla
i skrivelse till lantbruksstyrelsen, däri riksföreningen förordat, att benämningen
glass reserverades för vara, vid vars tillverkning annat fettämne
än mjölkfett icke använts. Det syntes riksföreningen överhuvud
mycket betydelsefullt, att åtgärder vidtoges för att förhindra fortsatt utbredning
av fettemulsionstillverkningen och förbrukningen därav.

Samtidigt med att sålunda erinringar i olika hänseenden gjorts mot
vad smör- och margarinkommittén föreslagit, hava i flera av de inkomna
yttrandena framförts vissa andra förslag till åtgärder för främjande av
avsättningen av mjölk och mejeriprodukter inom landet. Såsom framgår
av det av smör- och margarinkommittén avgivna betänkandet har
frågan örn en skärpning av margar mlagstiftningen i vissa hänseenden
varit föremål för övervägande inom kommittén men icke föranlett något
förslag från kommitténs sida.

Såväl svenska mejeriernas riksförening som i viss utsträckning även
Sveriges allmänna lantbrukssällskap och föreningen mjölkpropagandan
påyrka emellertid åtgärder i dylik riktning. Riksföreningen framhåller
i sitt yttrande bland annat följande.

Riksföreningen ansåge sig icke helt kunna instämma uti kommitténs
uttalande, att frågan örn särskild färg å margarin till förhindrande av
att smör och margarin förväxlades, icke skulle hava någon avgörande betydelse
för ett omedelbart lösande av spörsmålet örn ökad smöravsättning.
Den omständigheten, att margarinet kunnat erhålla en så betydande efterfrågan,
finge säkerligen till viss del tillskrivas, att konsumenten för
ett billigare pris kunnat förvärva en vara, som till det yttre icke i något
avseende skilde sig ifrån smöret. Det syntes därför sannolikt, att den
konkurrenskraft, som margarinet på angivna sätt erhållit, skulle försvagas,
därest margarinet icke vidare finge utnyttja sin yttre likhet med
smöret. Med behjärtande av vad kommittén uttalat om önskvärdheten
av att margarinet icke erhölle ett osmakligt utseende, ifrågasatte riksföreningen
därför, huruvida det icke kunde föreskrivas, att för margarinet
icke finge användas annan färg än den, som vöre väsentligt ljusare
än den ljusaste färgen å smör. Därmed skulle menige man icke
behöva förväxla smör och margarin samtidigt som det måste antagas, att
någon »social åtskillnad» icke skulle uppstå, då vid användning till exempel
till smörgås färgskillnaden icke torde framträda särskilt bjärt men
skillnaden dock före användandet skulle tydligt framträda.

Riksföreningen ansåge sig icke heller kunna biträda kommitténs uttalande
i avstyrkande riktning i fråga om skyldighet för restaurant^1
och andra näringsställen att genom i lokalerna tydligt synliga anslag
angiva, att margarin serverades. En sådan föreskrift skulle nämligen, efter
allt att döma, vara av väsentlig betydelse, då säkerligen ett stort antal
av dessa förbrukare omedelbart skulle upphöra med att servera margarin.
Någon anledning att av sociala skäl motsätta sig samma förslag
torde så mycket mindre finnas, som det å ena sidan pa goda grundel
kunde antagas, att de nämnda förbrukarna gärna och helst läte sina
avnämare sväva i den uppfattningen, att de allenast seivcradc smör och
det å andra sidan torde kunna beräknas, att den prisföihöjning, som genom
angivna utbyte skulle genomföras, bleve mycket måttlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Vidare hade inom riksföreningen det förslag framförts, att margarin
icke skulle få saluföras, örn det blandats med smör. Genom ett sådant
förbud skulle nämligen margarinets på smöret vunna konkurrenskraft
ytterligare minskas. Angivna uppslag torde vara förtjänt av att vinna
särskilt beaktande. ''Det syntes nämligen vara ställt utom tvekan, att
konsumtionen av det smörblandade margarinet till väsentlig del påverkades
av att detsamma på grund av inblandning av smör ansåges vara
av särskilt god kvalitet. Då konsumenterna utan att ordet smör förekomma,
genom särskilda benämningar bibragtes den uppfattningen, att
smör inblandats men icke finge kännedom örn blandningsprocenten, hade
konsumtionen kunnat dragas till margarinet under antagandet, att smörinblandningen
vore mycket väsentlig. Därest inblandning icke vidare
finge äga rum, torde det kunna förutses, att konsumenterna av detta margarin
överginge till rent smör. Däremot vore det mindre antagligt, att
konsumtionen vände sig till margarinet. Konsumtionen av smör skulle
på detta sätt kunna ökas med en förhållandevis ganska väsentlig kvantitet.

Statens mjölknämnd har i sitt yttrande behandlat även frågan örn införande
av en skillnad i färg mellan smör och margarin och därvid anfört
följande.

Med åtgärder i dylik riktning skulle närmast åsyftas att skapa säkerhet
för, att icke endast köparen utan jämväl förbrukaren av en viss vara
bleve i stånd att avgöra, huruvida den utgjorde smör eller margarin. Betydelsen
av sådana åtgärder borde dock enligt mjölknämndens mening
icke överskattas. En bestämmelse örn färgskillnad, i vad nvsåge margarin
för matlagning, bakning och dylikt, komme med all sannolikhet icke
i någon mån att påverka förbrukningen. Endast i fråga örn det margarin,
som användes för bordsändamål och vilket torde utgöra den mindre
delen av margarinkonsumtionen, skulle bestämmelsen kunna utöva inflytande.
Införandet av en skillnad i färg å smör och margarin skulle
därför i alldeles särskilt hög grad träffa de i inkomsthänseende sämst
ställda befolkningsgrupperna, vilka använde margarin för bordsändamål.
En dylik åtgärd framstode sålunda som synnerligen betänklig och
syntes särskilt i nuvarande situation, då en tillfredsställande avsättning
av mjölkproduktionen vore i så hög grad beroende av samtliga befolkningsgruppers
medverkan, icke vara att tillråda.

Vissa av de hörda jordbrukaresammanslutningarna hava även framhållit,
att avsättningsförhållandena för den svenska mjölkproduktionen
kunde komma att försämras väsentligt mer än vad man förutsatt samt
att i dylikt läge det bleve nödvändigt att allvarligt överväga möjligheten
av en ytterligare begränsning eller fullständig avveckling av den nuvarande
margarintillverkningen. Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott förmenar, att en väg, som i sådant fall kunde beträdas,
vore att svenska mejeriernas riksförening inköpte samtliga margarinfabriker
inom landet och genom statliga åtgärder erliölle skydd mot
import av margarin, råmaterialerna härför ävensom mot annat matfett
av utländskt ursprung. Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
vill ifrågasätta, örn någon annan möjlighet att tillfredsställande
ordna fettförsörjningen förelåge, än att hela denna gren av livs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

medelsproduktionen lades under en gemensam, av lämplig jordbrukareorganisation
handhavd ledning, varigenom alla konfliktämnen rörande
produktionen skulle avlägsnas. För åstadkommande av en sådan centralisering
av fettproduktionen krävdes, att staten inlöste margarinfabrikerna
och överläte driften förslagsvis till svenska mejeriernas riksförening
att av denna handhavas enligt av riksdagen meddelade direktiv.

Kommerskollegium samt flertalet hörda organisationer på industriens
och handelns område liksom även svenska livsmedelsarbetareförbundet
anse däremot såsom en framkomlig väg för undanskaffande av förefintligt
smöröverskott å den inhemska marknaden att överenskommelse träffas
eller föreskrift meddelas örn skyldighet för margarinfabrikerna att
inblanda viss myckenhet smör i det tillverkade margarinet. Samtidigt
skulle även tillverkningen av margarin begränsas. Kommerskollegium
utvecklar sin mening sålunda.

En nära till hands liggande utväg att — åtminstone partiellt och temporärt
— avlyfta det tryck på den inhemska smörmarknaden, som ett dylikt,
tillfölje av befarade handelspolitiska restriktioner i utlandet hastigt
uppkommande smöröverskott kunde komma att- utöva, skulle ligga i genomförandet
av en viss stadgad inblandning av smör i margarin. För
att en dylik åtgärd skulle kunna hava avsedd verkan, torde den dock böra
förutsätta en samtidig begränsning av tillverkningskvantiteten (smörblandad)
margarin till ungefärligen samma omfattning, som representerades
av den nuvarande inhemska margarinfabrikationen.

Beträffande den procentsats av smör, som skulle föreskrivas för inblandning
i tillverkat margarin, torde densamma böra regleras efter förhandenvarande
förhållanden på smörmarknaden och närmast på så sätt, att
en av uppkommande importrestriktioner i utlandet orsakad minskning i
smörexporten kunde i erforderlig grad kompenseras. Inblandningsprocenten
torde med hänsyn härtill böra bestämmas av Kungl. Majit för viss
tid, efter förslag av statens mjölknämnd eller lantbruksstyrelsen.

Tvångsinblandning av smör måste under alla förhållanden medföra en
fördyring av margarinet och komme sålunda att verka i samma riktning
som den ifrågasatta, höjda margarinaccisen. Prisförhöjningen bleve uppenbarligen
beroende dels på den fastställda procentsatsen för smörinblandningen,
dels på det pris, till vilket smöret skulle av mejerierna tillhandahållas,
och varom närmare avtal borde träffas i samband med den
förutsatta begränsningen av margarinfabrikationen. För att ej den
inhemska margarinfabrikationens ställning i konkurrensen med importerat
margarin skulle äventyras, vore jämväl en efter de ändrade förhållandena
avpassad förhöjning av margarintullen erforderlig. Såsom framginge
av de utav de sakkunniga anförda beräkningarna, skulle den erforderliga
tull förhöjningen under olika förhållanden behöva uppgå till
från 20 till 65 öre per kilogram utöver nu gällande tullsats (f. n. 35 öre
per kilogram). Det måste anses önskvärt, att tullförhöjningen begränsades
till högst 30 öre per kilogram, och att smörpris och inblandningsprocent
reglerades i enlighet härmed.

Gentemot den sålunda ifrågasatta inblandningen kunde visserligen anföras
det fördyrande av ett viktigt födoämne, som därigenom skulle åstadkommas.
Å andra sidan torde väl emellertid det smörblandade marga -

Kungl. Maj: Is proposition nr 227.

rinet i värde såsom näringsmedel få anses åtskilligt överlägset oblandad
vara. Och i varje fall behövde icke fördyringen bliva större än den, som
skulle bliva en följd av en sådan förhöjning av margarinaccisen jämte
införande av föreslagna importlicensavgifter på vissa av margarinindustriens
råvaror, som av de sakkunniga i annat samband föreslagits.

Jag vill även i detta sammanhang anmäla, att statens mjölknämnd
med skrivelse den 15 februari 1935 efter hörande av svenska mejeriernas
liksförening överlämnat förslag till ändring i bestämmelserna angående
indrivning och efterskänkande av mjölkavgift. Förslaget innebär,
att Kungl. Majit skulle äga meddela föreskrifter angående efterskänkande
av mjölkavgift. I anslutning härtill skulle mjölknämnden i
tillämpningsföreskrifterna till mjölkavgiftsförordningen medgivas befogenhet
att besluta örn dylikt efterskänkande ej endast, som nu är
fallet, när den avgiftsskyldige saknar utmätningsbara tillgångar utan
jämväl när den avgiftsskyldiges förmåga att erlägga avgift är väsentligen
nedsatt på grund av tyngande underhållsskyldighet, sjukdom eller
annan liknande ömmande omständighet samt han dessutom ej innehar
lös egendom till högre värde än sammanlagt 3,000 kronor. Fråga örn efter
skänkande av mjölkavgift i andra fall än de nu nämnda skulle bero på
prövning av Kungl. Majit.

Som motivering till förslaget har mjölknämnden anfört, bland annat
följande.

Enligt gällande bestämmelser angående mjölkavgift skulle avgifterna
erläggas kalendermånadsvis eller i fråga örn avgiftsskyldiga mjölkproducenter
för en period av två månader. Med nuvarande avgiftssats
kunde avgiften för avgiftsskyldiga producenter beräknas motsvara minst
10 procent av den bruttoinkomst, som tillfördes producenten genom mjölkens
försäljning. Under sådana förhållanden vore det givet, att i många
fall, därest ej särskilda anordningar genomfördes vid skattebeloppets indrivning,
stora svårigheter kunde föreligga för de avgiftsskyldiga att
göra rätt för sig. Därest genom försummelse att fullgöra avgiftsskyldigheten
i rätt tid en anhopning av avgifterna skedde, ökades givetvis
svårigheterna avsevärt. Det vore emellertid önskvärt, att mjölkregleringen,
varigenom avsåges att hjälpa samtliga jordbrukare, icke hade
till följd en större påfrestning av ekonomien hos de sämst ställda jordbrukarna,
än vad som kunde anses ofrånkomligt.

Hithörande bestämmelser i gällande författningar vore dels 3 § 5 mom.
i förordningen den 26 juni 1933 (nr 391) angående mjölkavgift, dels ock
12 och 14 §§ kungörelsen samma dag (nr 393) med tillämpningsföreskrifter
till nämnda förordning. I förstnämnda författningsrum stadgades, att
Kungl. Majit ägde från avgiftsskyldighet medgiva undantag, där så med
hänsyn till ringa produktion eller andra förhållanden funnes skäligt. De
fall, då dylika generella undantag från avgiftsskyldighet medgivits, funnes
angivna i 2 § kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 442) örn upptagande för
tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 av mjölkavgift samt i vissa av Kungl. Majit
meddelade särskilda beslut. Enligt kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 374)
om upptagande av dylik avgift fram till den 1 juli 1935 hade nämnda undantag
i allt väsentligt erhållit fortsatt giltighet. Undantagen hade i
samtliga fall föranletts av, att försäljningen av ifrågavarande mjölk an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

setts röna jämförelsevis ringa inflytande av mjölkregleringen. Hänsyn
till de avgiftsskyldiga kade sålunda icke inverkat. Detta hade däremot
otvivelaktigt varit fallet keträffande föreskrifterna i 14 § i tillämpningskungörelsen,
enligt vilken paragraf avkortning måtte efter keslut av
mjölknämnden äga rum, då den avgiftsskyldige kefunnits sakna utmätningskara
tillgångar. Denna kestämmelse innekure, att, därest genom
utmätning utrönts eller ock genom utmätningsmans intyg styrkts, att den
avgiftsskyldige saknade utmätningskara tillgångar, mjölknämnden ägde
efterskänka mjölkavgift, som eljest skolat erläggas.

Det ville emellertid förefalla, som örn den anordningen korde träffas,
att åt Kungl. Majit medgåves en generell rätt att förordna örn efterskänkande
av mjölkavgift. Något principiellt kinder för riksdagen att åt
Kungl. Majit lämna ett dylikt kemyndigande syntes med känsyn till
mjölkavgiftens speciella karaktär knappast föreligga. Erinras kunde vidare
örn, att enligt 24 § i lagen örn kommunalstyrelse på landet efterskänkande
av oguldna kommunalutskylder finge, då fråga ej vore örn antagande
av ackord, av kommunalstämman keslutas där, efter prövning av
varje särskilt fall, verkligt ömmande omständigketer kefunnits föreligga.
Därest Kungl. Majit erkölle dylikt kemyndigande, korde åt mjölknämnden
uppdragas att förordna örn efterskänkande av avgift ej endast
såsom nu, när den avgiftsskyldige saknade utmätningskara tillgångar,
utan även då särskilda omständigketer, såsom tyngande underkållsskyldigket,
sjukligket, nedsatt arketsförmåga eller dylikt förelåge, samt dessutom
sammanlagda värdet utav av den avgiftsskyldige inneliavd lös
egendom icke överstege ett visst kelopp. Att känsyn kär ej korde tagas
till innekavd fast egendom kerodde på, att denna kunde vara i större eller
mindre grad intecknad. Beloppet ifråga syntes lämpligen kunna kestämmas
till 3,000 kronor.

Därest kestämmelser av angivna innekörd meddelades, torde de för
mjölknämndens vidkommande komma att i kuvudsak tillämpas sålunda.
Erlades ej mjölkavgift inom fastslagen tid efter det statens mjölknämnd
fastställt avgiftens kelopp, skulle keslutet därom översändas till
vederkörande utmätningsman för indrivning, varvid ett intygsformulär
skulle kifogas, avfattat i överensstämmelse med reglerna för efterskänkande.
Därest vederkörande avgiftsskyldige ej frivilligt erlade avgiften,
kade utmätningsmannen att verkställa sedvanlig uppskattning av den avgiftsskyldiges
egendom samt, därest vid denna värdering erkållet kelopp
understege fastställt maximum, ifylla formuläret, varvid kan även skulle
angiva den eller de särskilda omständigketer, som borde kunna medföra
efterskänkande, samt därefter återsända kandlingarna till nämnden. På
grundval av sålunda erkållet material kade mjölknämnden att taga ståndpunkt
till frågan örn avgifternas efterskänkande. Ansåge nämnden efterskänkande
icke köra ske, borde kandlingarna återsändas till utmätningsmannen
för verkställigket i vanlig ordning.

Resultatet av hittillsvarande mjölkreglering.

Till närmare belysning av marknadsläget för mjölk och mejeriprodukter
samt verkningarna i olika hänseenden av den genomförda marknadsregleringen
för mjölk under 1934 meddelas i det följande åtskilliga siffersammanställningar,
vilka i kuvudsak utgöra en komplettering av mot 11

ilang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 227.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

svarande tabeller i det av smör- och margarinkommittén avgivna betänkandet.
Utöver i berörda sammanställningar anförda uppgifter kan nämnas,
att, enligt från svenska mejeriernas riksförening inhämtade uppgifter,
till mjölkregleringen för år 1934 i avgifter influtit tillhopa 68,490,026
kronor, varav 4,864,583 kronor belöpa å kraftfoder- och kliskatten, 11,218,691
kronor å margarinaccisen, 52,396,096 kronor å mjölkavgiften samt 10,656
kronor å importavgifter å mjölk och mejeriprodukter. Av de influtna
medlen hava 26,791,107 kronor använts för stödjande av exporten av mejeriprodukter.
I prisutjämningsbidrag hava utbetalats 38,631,495 kronor.
Av återstoden hava 588,307 kronor använts för bestridande av kostnaderna
för uppbörd av mjölkavgifter och avgiftsmedlens förvaltning
samt därmed förenad kontroll. För bestridande av sådana kostnader,
som avses i 2 § mom. c i kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 375), hava
använts 342,210 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Tillverkning och försäljning av smör och ost samt försäljning av margarin,
månadsvis, under tiden 1 Juli 1933—28 februari 1935.

År och månad		S m	ö r		0	8 t	Försälj-ning av margarin ton
Tillverk- ning ton	Export ton	Leveran-törer-nas åter-tagning ton	Total inhemsk försälj- ning ton	Tillverk- ning ton	Försälj- ning ton
1933.
Juli.............................	5,055	1,595		3,463	1,849	2,990	3,690
Augusti ........................	5,579	1,830		3,629	2,260	3,149	4,385
September.....................	5,156	2,017		3,146	2,073	2,607	4,396
Oktober.......................	4,727	1,902		2,912	1,636	2,302	4,432
November.....................	4,454	1,659		2,760	1,716	2,124	4,615
December .....................	4,709	1,605		3,060	2,251	1,823	4,374
Summa	29,680	10,608		18,970	11,785	14,995	25,892
1934.
Januari ........................	5,055	2,090	•	3,038	2,913	2,338	4,152
Februari........................	4,421	1,833	•	2,598	2,584	2,401	4,030
Mars ...........................	4,777	1,740	551	3,164	2,807	2,600	4,660
April ..........................	4,877	1,700	504	3,057	2,855	2,406	4,253
Maj..............................	5,536	1,793	591	3,622	3,249	2,443	4,291
Juni..............................	6,080	2,555	626	3,346	3,152	2,614	4,241
Juli..............................	5,642	2,262	642	3,579	2,290	2,943	4,687
Augusti ........................	5,810	2,132	684	3,630	2,505	3,089	3,989
September.....................	5,513	2,074	656	3,332	2,433	2,652	4,365
Oktober........................	5,224	1,949	638	3,415	2,090	2,834	4,905
November .....................	4,664	1,508	572	3,204	1,876	2,538	4,712
December .....................	4,911	1 534	633	3,446	2,349	1,965	4,545
Summa	62,510	23,170	6,097	39,431	31,103	30,823	52,830
1935.
Januari ........................	5,208	1,901	547	3,231	2,949	2,384	4,249
Februari........................	4,663	1,691	522	2,966	2,696	2,488	4,269

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Utförsel av smör samt exportpriser, veckovis, under nedan angiven tid.

Vecka	Export ton	Medel- netto- export- pria öre/kg
1933.
30/6 6V.........	378	137
V* -“/».........	327	144
14/t -20/r.........	362	138
al/7 "/» .........	370	140
!8/7 8/S .........	370	147
‘/s —1#/>.........	390	143
u/s I7/e.........	371	153
18/e a4/s .........	402	143
''Vs —51/e.........	508	141
v»-v».........	493	162
Bl» -Hh.........	404	178
16/« -21/e.........	537	161
SS/9 —28/9.........	444	164
!8/« —fi/io.........	487	157
e/io-12/l0 ......	459	169
1S/lO—19/l0 .....	407	190
20/io—96/io ......	405	181
s,/io- */u ......	396	185
•lil—‘lil ......	422	184
•‘lil—''‘lil ......	385	187
"lil—“lil ......	372	183
“lil-“lil ......	366	179
v»-’/» ......	398	171
‘lil—"lil ......	405	172
"lil—“lil .....	329	175
“In—“lii ......	303	162
1934.
39/it—33—4/i ...	399	143
6/i -nh.........	500	125
•Vi -18/i.........	501	129
l‘l l-“ll.........	466	126
2811 -lh.........	461	106

Vecka

Export

ton

Medel netto export pris öre/kg -

Vecka	Export ton	Medel-netto-exp ort-pris öre/kg
9I/S — 8/9 ......	542	118
V»—13/» ......	440	116
14/9 -2% ......	480	116
JI/»-”/s ......	472	118
28/9 - 4/l0......	509	116
6/io-u/io ......	453	127
"In—“Ilo......	461	139
19/io-*6/i» ......	422	160
“ho— 1lil ......	375	173
•lil—8lil......	355	173
9/u-l5/n ......	346	170
"lii—“lii ......	351	158
“lii-“lii ......	347	155
•°/n— 6lii ......	387	163
7/ia—ls/i2 ......	396	170
14/l3-20/l2......	310	169
•l/n-“ln ......	302	167
1935.
,8/i»—34—8/i...	337	166
*/i —l0/i ......	374	160
ll/i—"h ......	492	161
18/x —24/i ......	409	159
a8/i —3l/i ......	477	161
*/»-''/» ......	398	164
8/s-I4/> ......	402	158
"h —,ll* ......	479	149
“Il—“Il ......	411	152
V s — 7» ......	416	143
8/s-u/s ......	412	144
,6/s—al/s ......	383	139

•/«—,6/>-16/»—a2/s’7—
VsV»—
7* ■

9/s-16/s 16/s-,

7«-

J3/3-*9/8-

8°/s- 7*-

13/4-10/*..

50/4—■"/t..

*V«- ■/«•■
4/6-l0/6-n/5—1T/s.,

1S/6-

26/6-S1/6-

l/6 ''/«•
8/s—u/e.
18/e—a1/8-

”/«-”/•■■
29/e— 6A •/i-"/»- X3/7-10/7.

”/i- ''/•-Va—''/»-

10/8 —1B/S l7/a—”/s -

508

480
447
388
445

414

374

348

359

394

404

410

404

384

365

465

543

575

584

628

673

565

580

433

353

456

532

481
468

99
104
109
117

100

lil

103

102

100
99

107

111
102
102
100

90
89

91
115

133

114

112
124
120

Kungl. Majlis proposition nr 227. 69

Prisutjämningsbidrag lör olika distrikt och månader under tiden 1 juli 1933

28 februari 1935

(öre för kilogram).

År och månad i	Stock- holms distrikt	Smålands distrikt	Skånes distrikt	Västra Sveriges distrikt	Värmland —Dalar-nas distrikt	Mellersta Norrlands distrikt	Norr- bottens distrikt
i 1933 \|
Juli -...i.........................	2.17	1.08	1.75	1.81	2.72	3.10	2.84
Augusti ...........j............	2.23	1.78	1.79	1.90	2.89	4.48	4.38
September..................	2.78	2.02	1.99	2.17	3.21	4.08	4.22
Oktober...........i............	2.82	2.05	1.96	2.25	3.86	4.64	7.70
November........;■............	2.5 7	1.88	1.77	2.02	3.19	3.54	3.87
December ........-............	2.32	1.78	1.67	1.90	3.34	3.50	3.42
1934
Januari ........................	2.08	1.65	1.55	1.72	2.68	2.57	2.6 7
Februari........................	2.13	1.65	1.55	1.77	2.85	2.89	2.87
Mars ..............>............	2.08	1.59	1.48	1.74	2.84	2.84	3.05
April ...........................	2.05	1.60	1.53	1.76	2.74	2.69	2.79
Maj..............................	2.12	1.62	1.57	1.74	2.70	2.87	3.oo
Juni ..............:■............	2.11	1.69	1.70	1.77	2.65	3.18	3.28
Juli..............................	2.3 8	1.81	1.82	1.95	3.02	5.3 6	4.7 3
Augusti ........................	2.47	1.87	1.85	1.93	2.95	7.29	8.45
September.....................	2.52	1.91	1.88	1.98	2.80	5.83	5.97
Oktober........................	2.89	2.08	1.99	2.19	3.28	• 5.39	9.65
November........>............	3.07	2.23	2.08	2.36	4.25	5.52	7.29
December ........-............	3.20	2.3 7	2.2 7	2.54	4.65	5.13	6.08
1935
Januari ........................	3.oo	2.29	2.16	2.44	3.64	3.90	4.54

Kungl. Majlis proposition nr 227.

Smörnoteringar i Manchester, m&nadsmedeltal, under tiden 1 Juli 1933—

28 februari 1935

(öre för kilogram).

År och månad	Svenskt	Danskt	Finskt	Nyzee- ländskt smör	Pris å svenskt smör eller lägre (—	högre (+) I än
smör	smör	smör	Danskt	Finskt	Nyzee- ländskt
1933 Juli..............................	168.1	185.3	179.6	156.6	— 17.2	— 11.5	+ 11.5
Augusti ........................	173.8	202.4	192.9	173.8	— 28.6	— 19.1	± o
September.....................	190.9	225.3	217.7	200.6	— 34.4	— 26.8	— 9.6
Oktober........................	194.8	217.7	206.2	192.9	— 22.9	— 11.4	+ 1.9
November.....................	198.6	231.0	206.3	168.0	— 32.4	— 7.6	+ 30.6
December ....................	192.9	217.7	192.9	141.3	— 24.8	± o	+ 51.6
Medeltal	183.1	201.6	190.6	161.2	— 18.4	— 7.5	+ 21.9
1934
Januari ........................	157.6	177.7	160.5	133.1	— 20.2	— 3.0	+ 24.4
Februari........................	142.8	178.3	150.4	137.4	— 35.5	— 7.6	+ 5.4
Mars ...........................	148.9	178.5	154.6	143.2	— 29.6	— 5.7	+ 5.7
April ...........................	148.0	163.3	151.8	142.3	— 15.8	— 3.8	+ 5.7
Maj..............................	150.6	165.6	157.6	148.7	—15.0	— 6.9	+ 1.9
Juni ...........................	148.0	166.8	155.3	153.6	— 18.8	— 7.3	— 5.6
Juli..............................	142.5	170.6	153.3	148.4	— 28.1	— 10.8	— 5.9
Augusti ........................	163.2	206.6	188.9	156.7	— 43.4	— 25.7	+ 6.5
September.....................	152.9	206.5	188.0	147.2	— 53.6	— 35.1	+ 5.7
Oktober........................	172.0	216.3	197.8	136.3	— 44.3	— 25.8	+ 35.7
November.....................	208.1	234.7	218.1	147.8	— 26.6	— 10.1	+ 60.3
December .....................	209.1	239.0	210.4	142.8	— 29.9	- 1.4	+ 66.8
Medeltal	162.0	192.0	173.9	144.8	— 30.0	— 11.9	+ 17.3
1935
Januari .......................	207.3	228.8	207.o	162.7	— 21.6	+ 0.2	+ 44.5
Februari........................	202.1	227.4	204.9	176.0	— 25.3	— 2.8	+ 25.5

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

2. Slaktdjursregleringen.

Gällande bestämmelser.

För åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för slaktdjur
och slakteriprodukter skall jämlikt förordningen den 26 juni 1933
(nr 387) angående slaktdjursavgift, där Kungl. Majit så förordnar, viss
avgift, slaktdjursavgift, upptagas för kött av nötkreatur, får, get, svin
eller häst, som godkänts vid besiktning å offentlig köttbesiktningsbyrå,
offentligt slakthus eller enskild under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning.
Avgiftens belopp bestämmes av Kungl. Majit under iakttagande
att den högst får utgöra, räknat för hel kropp, beträffande nötkreatur
som efter nedslaktningen väger minst 150 kilogram (storboskap)
och häst 3 kronor, svin 2 kronor och övriga ifrågavarande djur 1 krona.
Enligt förordning den 24 maj 1934 (nr 179) äger Kungl. Majit från avgiftsskyldighet
medgiva undantag, där så med hänsyn till särskilda förhållanden
finnes skäligt. Frågor avseende tillämpningen av förordningen angående
slaktdjursavgift handläggas av statens slakterinämnd.

Enligt kungörelse den 15 augusti 1933 (nr 496) har förordningen angående
slaktdjursavgift trätt i kraft den 21 augusti 1933. Den gäller till
och med den 30 juni 1935. Närmare bestämmelser beträffande ordningen
för slaktdjursavgifts erläggande och indrivande ävensom i avseende å
förordningens tillämpning i övrigt hava meddelats i kungörelsen den 15
augusti 193å (nr 497). Genom ytterligare en kungörelse samma dag (nr
499) förordnades örn upptagande av slaktdjursavgift för nötkreatur och
svin under tiden 21 augusti 1933^30 juni 1934 med för större nötkreatur
— varmed skulle avses sådant nötkreatur, som efter nedslaktningen vägde
minst 150 kilogram eller, örn avgiften uppbures före slakten, vars levande
vikt utgjorde minst 300 kilogram — 3 kronor, för annat nötkreatur 1
krona och för svin 50 öre. Motsvarade de vid besiktningstillfället godkända
delarna av djuret ej mer än högst halv kropp, skulle avgiften utgå
med allenast hälften av förenämnda belopp. Sedermera har genom
kungörelse den 30 juni 1934 (nr 372) förordnats örn upptagande för tiden
1 juli—31 december 1934 av slaktdjursavgift allenast för kött av svin med
50 öre för hel svinkropp eller del därav, dock att avgiften för högst halv
kropp skulle utgöra 25 öre. Från och nied 1935 års ingång upptages ej
längre slaktdjursavgift.

I anledning av den kontingentering, som ägt rum i fråga örn baconimporten
till Storbritannien och Norra Irland, hava vidare bestämmelser
meddelats rörande exporten av saltat fläsk till nyssnämnda område. Dylika
bestämmelser meddelades första gången genom kungörelse den 18 november
1932 (ur 507). Däri föreskrevs, att importen till Storbritannien
och Norra Irland av saltat fläsk från Sverige under tiden 28 november
1932—22 januari 1933 endast finge ske med tillstånd av lantbruksstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

eller, efter dess bemyndigande, av svenska exportslakteriernas förening
u. p. a. Utförseln skulle, räknat för tiden 23 november 1932—22 januari
1933, vara begränsad till en kvantitet av 1,960,000 kilogram i månaden.
Giltighetstiden för ifrågavarande bestämmelser har sedermera förlängts
från tid till annan, därvid dock utförselkvantitetens storlek växlat. Nuvarande
bestämmelser i ämnet innefattas i en kungörelse den 26 juni 1933
(nr 385), som trätt i kraft den 27 i samma månad. Enligt sistnämnda kungörelse
åligger det lantbruksstyrelsen att tillse, att utförseltillstånd ej
lämnas i större myckenhet än som av Kungl. Majit i särskild ordning
bestämmes samt att utförselkvantiteten fördelas mellan exportörerna enligt
skäliga grunder och på sådant sätt, att en möjligast jämn utförsel
åstadkommes.

Genom beslut den 29 september 1933 har Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen
att bemyndiga svenska exportslakteriernas förening att
meddela tillstånd till utförsel, varom här är fråga, under villkor bland
annat att föreningen åtoge sig att svara för att utförseln uppginge till
den av Kungl. Majit bestämda myckenheten. Berörda villkor betingades
av att brittiska regeringen uppställt det kravet, att varje land, som medgåves
att införa fläsk till de brittiska öarna, skulle ansvara för att den
medgivna importkvantiteten också bleve levererad.

De myckenheter fläsk, som för närvarande må utföras från Sverige till
Storbritannien och Norra Irland, uppgå enligt Kungl. Majlis beslut den
15 februari 1935 till för tiden 1 januari—30 april 1935 4,485,§07 kilogram
brutto samt för varje tvåveckorsperiod under månaderna februari—april
524,967 kilogram brutto.

Genom beslut den 23 februari 1934 har Kungl. Majit vidare meddelat
vissa bestämmelser till utjämning av spänningen mellan fläskpriserna å
exportmarknaden och å hemmamarknaden. Enligt berörda beslut åligger
det slakterinämnden att, efter förslag av svenska exportslakteriernas
förening, från och med den 1 mars 1934 för vecka (noteringsvecka) senast
före utgången av påföljande vecka fastställa dels ett medelnettoexportpris
å kilogram bacon levererat fritt slakteri och dels ett medelpartipris
i Sverige å kilogram hacon levererat fritt slakteri. Medelnettoexportpriset
skall fastställas på grundval av i London och Manchester under noteringsveckan
satta noteringar å svenskt bacon av medelkvalitet med avdrag
enligt av slakterinämnden efter hörande av föreningen bestämda
grunder av merkostnaderna för varans transport till och försäljning i Storbritannien.
Medelpartipriset i Sverige skall fastställas på grundval av de
toppnoteringar å fläsk av klass I, härrörande av svin med en slaktvikt
av mellan 50 och 70 kilogram, som under noterings veckan gälla vid de offentliga
slakthusen i Stockholm, Linköping, Göteborg och Malmö, med
tillägg av merkostnaden för beredning av fläsk till bacon. Den, som för
tiden från och med den 1 mars 1934 erhåller tillstånd till utförsel, varom
här är fråga, åligger, bland annat, att, örn medelnettoexportpriset efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

avdrag av 10 öre för någon vecka överstiger medelpartipriset för samma
vecka, för vart kilogram under nästföregående vecka exporterat bacon
inom fjorton dagar efter noteringsveckans utgång i den ordning slakterinämnden
bestämmer till statskontoret inbetala ett belopp, motsvarande
skillnaden mellan å ena sidan medelnettoexportpriset med sagda avdrag
och å andra sidan medelpartipriset. Därest medelnettoexportpriset för
någon vecka understiger medelpartipriset, skall exportören äga att för
kilogram under nästföregående vecka exporterat bacon utbekomma ett
belopp, motsvarande skillnaden mellan nämnda priser.

Som ett led i de prisstödjando åtgärderna på slaktdjursproduktionens
område ingår jämväl reglering av införseln av slaktdjur samt kött och
fläsk. Genom beslut vid 1934 års riksdag medgavs Kungl. Majit att i enlighet
med vissa riktlinjer vidtaga åtgärder i sådant syfte (R. skr. nr 259).
Till kött skulle därvid enligt av riksdagen gjort uttalande räknas jämväl
kött av fjäderfä. Med stöd av sagda beslut har Kungl. Majit genom kungörelse
den 19 oktober 1934 (nr 499), vilken trätt i kraft den 22 oktober
1934 och gäller tillsvidare till och med den 30 juni 1936, förordnat att levande
nötkreatur, får och svin, kött av nötkreatur och får, kött av häst,
fläsk, s. k. torrsaltat amerikanskt fläsk likväl undantaget, samt konserver
av dylikt kött eller av fläsk icke må införas till riket utan tillstånd
av statens slakterinämnd. Nämnden äger föreskriva att för tillstånd,
som nyss sagts, skall utgå licensavgift enligt grunder, som Kungl. Majit
i särskild ordning bestämmer. Genom brev likaledes den 19 oktober 1934
till statens slakterinämnd har Kungl. Majit meddelat särskilda föreskrifter
i avseende å kungörelsens tillämpning. Licensavgift må sålunda utgå
för kött eller fläsk eller konserver därav med högst 50 öre för kilogram
samt för levande slaktdjur med högst samma belopp för kilogram slaktvikt,
därvid omräkning till slaktvikt må ske enligt av slakterinämnden
bestämda grunder. Slakterinämnden har under iakttagande härav att så
bestämma licensavgiftens belopp, att slaktdjursproducenterna beräknas
erhålla ett för dem nöjaktigt pris utan att kött- och fläskpriserna bliva
för konsumenterna oskäliga. Samtidigt bör eftersträvas möjligast stabila
priser.

I detta sammanhang må jämväl erinras örn den införselavgift, som uttages
i samband med import av vissa fodervaror. Enligt förordningen
den 18 maj 1934 (nr 153) örn införselavgift å havre och majs jämte vissa
andra fodermedel skall, i den mån Kungl. Majit så förordnar, sådan avgift
erläggas för följande varor, som införas till riket, nämligen havre,
majs, korn, vicker, pelusker och andra foderärter, foderbönor, maniokaoch
arrowrot (tapiokarot), produkter, vilka genom förmälning eller på
annat sätt för foderändamål framställts av dessa varor, produkter av vete,
råg eller annan spannmål, vilka på grund av tillsättning med annat ämne
äro tjänliga endast för foderändamål, risfodermjöl, glutenfoder, melassfoder
och sockerschnitzel. Därjämte må Kungl. Majit förordna, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

införselavgift skall erläggas för andra till fodermedel hänförliga varor
av visst slag, vilka införas till riket. Införselavgift utgår med det belopp,
högst 6 öre för kilogram, som Kungl. Majit bestämmer. Införselavgiften
skall erläggas till tullverket i den ordning, som örn tull är föreskriven.
Enligt kungörelse den 18 maj 1934 (nr 154) utgår införselavgift å förenämnda
varor från och med den 22 maj 1934 med 3 öre för varje kilogram
av varans nettovikt.

De genom upptagande av slaktdjursavgift och förenämnda särskilda avgift
å bacon, som exporterats till Storbritannien och Norra Irland, inflytande
medlen, skulle enligt tidigare meddelade bestämmelser ingå i en
särskild fond, statens slaktdjursfond, vilken förvaltades av statskontoret,
och användes enligt av Kungl. Majit meddelade föreskrifter. I dessa bestämmelser
har genom inrättande av jordbrukets prisregleringsfond vidtagits
viss ändring. Genom beslut den 24 maj 1934 föreskrevs sålunda, att
till jordbrukets prisregleringsfond skulle dels ingå de medel, som till och
med den 30 juni 1934 inflöte enligt förordningen den 18 maj 1934 (nr 153)
örn införselavgift å havre och majs och vissa andra fodermedel, dels ock
överföras å statens slaktdjursfond den 30 juni 1934 befintlig behållning.
Vidare skall prisregleringsfonden tillföras ett belopp, motsvarande summan
av de medel, vilka efter den 30 juni 1934 inflyta i slaktdjursavgift
eller i införselavgift å havre och majs och vissa andra fodermedel eller i
form av särskilda avgifter vid import eller export av kött och fläsk.

Beträffande nu ifrågavarande medels användning gjorde jag vissa uttalanden
till statsrådsprotokollet den 16 mars 1934, då beslut fattades örn
förenämnda proposition nr 257 angående vissa åtgärder till jordbrukets
stödjande. Vad som inflöte i slaktdjursavgift samt i avgifter vid export
eller import av slaktdjur samt kött och fläsk skulle sålunda användas
till stöd för kött- och fläskproduktionen. Av de genom införselavgifter
å havre och majs samt därmed jämställda fodermedel inflytande
medlen borde däremot endast omkring 90 procent användas för nämnda
ändamål och 10 procent för äggproduktionens stödjande. Det förutsattes
dock, att, örn så skulle befinnas ändamålsenligt, Kungl. Majit skulle äga
rätt avvika från den sålunda givna fördelningsregeln beträffande medlen
från införselavgiften. Dessa uttalanden föranledde ej någon erinran
från riksdagens sida. I sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets,
av riksdagen godkända utlåtande nr 1 anfördes emellertid bland annat
att, därest inköp av foderhavre till Norrland för utfodring av hästar under
den tid de användes för skogskörsler skedde från andra delar av landet,
utskottet förutsatte att Kungl. Majit komme att, i den mån detta läte
sig genomföra utan allt för stora kostnader, använda medel, som influtit
genom berörda införselavgift å fodermedel, i prisutjämnande syfte. I
anslutning till berörda uttalande har Kungl. Majit genom kungörelse den
19 oktober 1934 (nr 501) förordnat örn statsbidrag för fraktlindring vid
transport av foderhavre till vissa delar av Norrland samt av Kopparbergs

Kungl. Majlis proposition nr 227.

och Värmlands län samt bestämt, att de utbetalade statsbidragen skola
avföras å jordbrukets prisregleringsfond, i första hand å de medel, som
komma att inflyta till fonden enligt omförmälda förordning den 18 maj

1934 (nr 153). För användningen av sistberörda liksom övriga till jordbrukets
prisregleringsfond börande medel till olika ändamål redogöres
närmare i ett senare sammanhang.

Beträffande dispositionen av de medel, som enligt sålunda gjorda uttalanden
kunna användas för slaktdjursmarknadens stödjande, har Kungl.
Majit genom särskilda beslut meddelat vissa föreskrifter.

I brev den 30 juni 1934 till statskontoret förordnade sålunda Kungl.
Majit, att statens slakterinämnd skulle äga att av jordbrukets prisregleringsfond
använda ej mindre ett belopp av högst 600,000 kronor för att
genom export eller destruktion av mindervärdiga djur under tiden till och
med den 31 december 1934 åstadkomma skälig avlastning å den inhemska
marknaden för nötkreatur eller kött därav, varvid skulle iakttagas, att
nämnden icke ägde utan Kungl. Majits tillstånd för angivna ändamål utgiva
mer än som motsvarade 25 öre för kilogram av djurets levande vikt
jämte ett fraktbidrag av högst 20 kronor för djur, un även ett belopp av
högst 1.000,000 kronor såsom bidrag vid export under tiden 1 juli—30 september
1934 av levande svin samt berett eller oberett fläsk, vilket bidrag
finge i genomsnitt för sagda tid utgå med högst 50 öre för kilogram slaktad
vikt, varvid omräkning till slaktad vikt i förekommande fall skulle
ske enligt av slakterinämnden fastställda grunder. I brev den 28
september 1934 medgav Kungl. Majit dels att förenämnda till statens
slakterinämnds förfogande ställda belopp av 1,000,000 kronor finge under
tiden 1 oktober—31 december 1934 användas för enahanda ändamål och
på samma villkor, som föreskrivits i Kungl. Majits nyssberörda beslut
den 30 juni 1934, dels att medlen finge, efter slakterinämndens beprövande,
jämväl användas för utbetalande av bidrag vid infrysning eller nedsmältning
av fläsk under tiden räknat från och med den 1 september till
och med den 31 december 1934, varvid skulle iakttagas, att bidraget finge
uppgå till högst 50 öre för kilogram slaktad vikt, {fels ock att av medlen
finge förskottsvis och med återbetalningsskyldighet enligt statens slakterinämnds
bestämmande utbetalas ett belopp av högst 60 öre för kilogram
slaktad vikt av fläsk, som bomme att infrysas under tiden räknat från
och med den 1 september till och med den 31 december 1934. Vidare har
Kungl. Majit genom brev den 21 december 1934 till statskontoret medgivit,
bland annat, att statens slakterinämnd skall äga att under iakttagande
av i förenämnda båda brev angivna villkor av jordbrukets prisregleringsfond
använda ej mindre ett belopp av högst 600,000 kronor för
att genom export eller destruktion av mindervärdiga djur under tiden 1
januari—30 juni 1935 åstadkomma skälig avlastning å den inhemska
marknaden för nötkreatur eller kött därav, än även ett belopp av högst
1,000,000 kronor såsom bidrag vid export under tiden 1 januari—30 juni

1935 av levande svin och fläsk eller vid infrysning eller nedsmältning av
fläsk under nämnda tid.

Såsom bidrag för bestridande av kostnaderna för av Sveriges slakteriförbund
eller under dess ledning bedrivet organisationsarbete har Kungl.
Majit genom tre särskilda beslut, nämligen den 1 februari 1934, den 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

april 1934 och den 25 januari 1935 anvisat tillhopa 250,000 kronor att under
kontroll av statens slakterinämnd användas enligt vissa grunder.
Slutligen må även erinras om att Kungl. Majit den 20 juni 1934 medgivit
statens slakterinämnd att av jordbrukets prisregleringsfond använda ett
belopp av intill 50,000 kronor för bestridande av kostnaderna för vissa
försök att ersätta det importerade torrsaltade amerikanska fläsket med
inhemskt sådant.

Resultatet av hittillsvarande slaktdjursreglering.

Till belysning av slaktdjursproduktionens storlek samt verkningarna i
vissa hänseenden av regleringen av slaktdjursmarknaden må meddelas
följande siffersammanställningar.

Vid offentliga slakthus, slakterier och köttbesiktningsbyråer besiktigade
djur, m. m. för månad under tiden juli 1D33—januari 1935.

År och månad	Besiktigade hela kroppar av	Betäckta	suggo r	Tjänstbara galtar
Storboskap	Kalv	Svin	Antal	Index	Antal	Index
1933
Juli...................................	*			23,519	100	5,002	100
Augusti ..............................				21,417	91	5,028	101
September...........................	21,818	51,989	105,950	22,622	96	5,055	101
Oktober..............................	22,334	52,588	114,434	23,985	102	5,011	100
November...........................	21,653	52,699	131,959	28,358	121	4,991	100
December ...........................	18,945	57,451	134,006	25,022	106	4,961	99
1934
Januari ..............................	21,382	50,585	109,083	23,186	99	4,795	96
Februari..............................	19,876	46,190	106,923	19,861	84	4,760	95
Mars —.............................	21,714	57,708	121,288	20,120	86	4,712	94
April .................................	20,021	54,347	122,674	25,046	106	4,731	95
Maj ...................%................	20,553	62,338	125,372	25,232	107	4,737	95
Juni .................................	18,144	57,323	107,576	21,463	91	4,713	94
Juli....................................	19,177	57,968	110,012	16,649	71	4,698	94
Augusti .............................	22,842	54,597	105,828	15,721	67	4,638	93
September...........................	20,821	48,795	111,170	17,436	74	4,611	92
Oktober..............................	24,644	54,246	115,588	21,297	91	4,675	93
November...........................	22,548	62,884	121,430	25,904	ilo	4,575	91
December ...........................	18,962	54,661	132,804	23,971	102	4,529	91
1935
Januari ..............................	22,540	52,178	117,622	20,792	88	4,471	89

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 77

Sveriges export av nedan angivna varor januari 1933—december 1934.

Månad	Nötkreatur st.	Nötkött kg	Fläsk till Storbritan-nien, kg	Fläsk till andra länder, kg
1933	1934	1933	1934	1933	1934	1933	1934
Januari.....................	1	976	3,489	3,686	878,731	1,234,813	4,475	283,180
Februari .................	1	913	3,741	3,629	1,201,231	1,057,336	1,150	264,522
Mars ........................	49	946	4,348	4,600	2,252,997	1,334,049	—	809,136
April........................	134	847	6,862	3,736	2,264,642	1,281,636	—	439,612
Maj...........................	102	703	1,315	3,365	1,802,304	1,337,503	—	936,849
Juni ........................	315	529	3,380	1,493	1,950,962	1,367,822	—	705,505
Juli ........................	226	170	2,933	223	1,980,010	1,210,067	—	214,775
Augusti.....................	162	87	2,804	1,478	1,746,747	1,369,004	—	19,173
September..................	228	230	2,994	4,407	1,936,517	1,367,935	—	13,316
Oktober.....................	1,056	342	3,932	3,266	1,456,158	1,110,232	11,943	16,805
November..................	1,752	579	4,439	4,767	1,596,417	1,232,715	45,178	2,838
December.................	1,434	610	4,517	3,803	1,369,331	1,636,053	144,246	27,073

Partipriser å nötkött samt fläsk åren 1933 och 1934 1

(öre för kilogram).

Månad	19 3 3	19 3 4
Nötkött	Fläsk klass I	Nötkött	Fläsk klass I
klass I	klass lil	klass I	klass III
Januari..............................	74	38	89	79	43	73
Februari ...........................	72	38	88	80	46	67
Mars.................................	71	39	87	81	52	69
April.................................	72	41	89	88	60	79
Maj .................................	73	42	95	90	62	74
Juni .................................	72	41	93	94	68	72
Juli .................................	72	43	90	93	68	73
Augusti ...........................	76	45	83	97	70	86
September ........................	76	46	77	97	69	90
Oktober ...........................	75	43	72	97	65	87
November .......................	76	39	72	95	60	91
December ........................	77	40	68	95	58	94

1 Uppgifterna äro hämtade ur tidskriften »Sociala meddelanden».

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

3. Äggregleringen.

Gällande bestämmelser.

Sedan 1934 års riksdag i anledning av proposition nr 117 bemyndigat
Kungl. Majit att vidtaga åtgärder för reglering under tiden till och med
den 30 juni 1935 av införseln av ägg och, därest så funnes erforderligt,
av äggula och flytande äggvita (K. skr. nr 47), utfärdades kungörelse angående
reglering av införseln av ägg den 23 februari 1934 (nr 24), vilken
kungörelse trädde i kraft den 1 mars 1934 och gäller till och med den 30
juni 1935. Härigenom har förordnats, att ägg ej få införas till riket utan
tillstånd av lantbruksstyrelsen eller den lantbruksstyrelsen bemyndigar
att meddela tillstånd till sådan införsel. Lantbruksstyrelsen har vidare
berättigats föreskriva, att för tillstånd, som nyss sagts, skall utgå licensavgift
enligt de grunder, som Kungl. Majit i särskild ordning bestämmer.
Genom kungörelse den 5 oktober 1934 (nr 490) har vidare förordnats, att
vad i förstnämnda kungörelse stadgas jämväl skall äga tillämpning efter
den 15 oktober 1934 ifråga örn äggula och flytande äggvita, dock att vad
sålunda förordnats icke skall hava avseende å äggula uteslutande avsedd
för beredning av läder. I avseende å berörda bestämmelsers tillämpning
har Kungl. Majit den 23 februari 1934 förordnat, bland annat, att licensavgift
må utgå med högst 30 öre för kilogram ägg. Tillika har stadgats,
att lantbruksstyrelsen under iakttagande härav skall så bestämma licensavgiftens
belopp, att äggproducenterna beräknas erhålla ett för dem
nöjaktigt pris utan att äggpriset blir för konsumenterna oskäligt, ävensom
att ett i möjligaste mån stabilt pris skall eftersträvas. Licensavgift
skall av den, vilken önskar tillstånd till införsel, inbetalas å statsverkets
giroräkning i riksbanken för statskontorets räkning.

Genom beslut den 5 april 1934 har lantbruksstyrelsen i anslutning till
i förenämnda proposition gjorda uttalanden bemyndigat Sveriges äggintressenters
förening u. p. a. att från och med den 15 april 1934 till och
med den 30 juni 1935 meddela tillstånd att till riket införa ägg under
villkor, att ärenden rörande dylikt tillstånd handläggas av ett särskilt
arbetsutskott inom styrelsen bestående av ordföranden och den av Kungl.
Majit utsedde ledamoten i styrelsen jämte tvenne av styrelsens övriga
ledamöter.

Enligt kungörelse den 4 maj 1934 (nr 139) angående reglering av utförseln
av hönsägg, vilken trätt i kraft den 14 maj 1934, gäller vidare, att
utförsel av hönsägg icke må äga rum utan tillstånd av lantbruksstyrelsen
eller, efter lantbruksstyrelsens bemyndigande, av Sveriges äggintressenters
förening. Det åligger därvid lantbruksstyrelsen tillse, att där utförseln
avser land, som infört kontingentering för införsel av hönsägg,
utförseltillstånd ej lämnas för större myckenhet än som av Kungl. Majit
i särskild ordning bestämmes samt att utförselkvantiteten fördelas mel -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 227.

lan exportörerna enligt skäliga grunder och på sådant sätt att en möjligast
jämn utförsel åstadkommes.

I samband med sistnämnda kungörelse har Kungl. Majit vidare i brev
till statskontoret den 4 maj 1934 meddelat vissa närmare bestämmelser angående
reglering av utförseln av ägg.

Lantbruksstyrelsen har sålunda bemyndigats att, i den mån så prövas
erforderligt för främjande av avsättningen av hönsägg, till den, som erhållit
tillstånd till utförsel av viss kvantitet ägg, utbetala ett med hänsyn
till prisläget å exportmarknaden, jämfört med prisläget å den inhemska
marknaden, av styrelsen bestämt pristillägg, högst 30 öre för varje
kilogram under tiden för tillståndets giltighet exporterade ägg. Beloppet
av det pristillägg för kilogram ägg, som sålunda skall utgå, fastställes
särskilt för varje exportmarknad och varje gång för viss tidsperiod.
Vidare har Kungl. Majit föreskrivit, att den som erhåller utförseltillstånd
skall vara skyldig att, därest för någon vecka ett av lantbruksstyrelsen
beräknat medelnettoexportpris för ägg överstiger ett av styrelsen
beräknat medelpartipris för ägg i Sverige, för vart kilogram under veckan
exporterade ägg inom fjorton dagar efter veckans utgång å statsverkets
giroräkning för statskontorets räkning i riksbanken inbetala ett av
styrelsen fastställt belopp, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan
medelnettoexportpriset efter avdrag av exportkostnader och skälig handelsvinst
samt å andra sidan medelpartipriset.

Därest jämlikt nämnda kungörelse den 4 maj 1934 (nr 139) Sveriges
äggintressenters förening bemyndigas meddela utförseltillstånd må uppdraget
i sådant hänseende omfatta de åligganden, som enligt vad nyss
nämnts ankomma på lantbruksstyrelsen. Inom föreningen skall nämnda
uppdrag med däri innefattade åligganden överlämnas åt ett inom föreningens
styrelse utsett utskott, bestående av de två av Kungl. Majit utsedda
ledamöterna i styrelsen jämte två av styrelsen själv valda ledamöter.

På lantbruksstyrelsen ankommer att meddela de ytterligare bestämmel*
ser rörande här ifrågavarande exportreglerings anordnande och genomförande,
som prövas erforderliga, häri inbegripet fastställande av grunder
för beräknande av förenämnda medelnettoexportpris och medelpartipris.

Med stöd av förenämnda kungörelse den 4 maj 1934 (nr 139) har lantbruksstyrelsen
genom beslut den 14 i samma månad bemyndigat Sveriges
äggintressenters förening att med iakttagande av de föreskrifter och
villkor, som äro meddelade i nämnda kungörelse och Kungl. Maj:ts
omförmälda brev, från och med den 14 maj 1934 tillsvidare medgiva tillstånd
till utförsel av hönsägg (utförseltillstånd), och skall det föreningen
sålunda givna uppdraget jämväl omfatta de åligganden i övrigt, som enligt
samma brev ankomma på lantbruksstyrelsen vid ifrågavarande
exportreglering. Arbetsutskottet inom föreningen har i anledning härav
vecka för vecka fastställt det pristillägg, som exportör må åtnjuta vid
export av hönsägg.

Enligt tidigare omförmälda uttalanden vid behandlingen av frågan örn
vissa åtgärder för jordbrukets stödjande vid fjolårets riksdag skulle för
åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för ägg få

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

användas av jordbrukets prisregleringsfond ett belopp, svarande mot 10
procent av inflytande införselavgifter å havre och majs jämte vissa andra
därmed jämställda fodermedel ävensom 10 procent av uppburen skatt å
importerat kli samt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl. Därjämte
skulle för samma ändamål få disponeras de särskilda avgifter, som ingöte
vid import eller export av ägg. Sistherörda avgifter redovisas av
statskontoret under en gemensam titel »Äggavgifter» samt ingå i jordbrukets
prisregleringsfond. Genom särskilda beslut den 4 maj, den 6 juli
och den 28 september 1934 samt den 25 januari 1935 har Kungl. Majit
hittills ställt 600,000 kronor till förenämnda förenings förfogande för utbetalande
av pristillägg enligt angivna grunder.

Resultatet av hittillsvarande äggreglering.

Till närmare belysning av marknadsläget för ägg under senaste åren
samt verkningarna av den genomförda regleringen av äggexporten meddelas
följande siffersammanställningar.

Äggpriser i Sverige åren 1933—1935

(öre för kilogram).

Månad	Äggnoteringen1	Partipris i Stockholm2	Detaljpris i riket3
1933	1934	1935	1933	1934	1935	1933	1934	1935
Januari...........................	98.0	103.2	115.6	137 l	139.0	146.0	137	144	154
Februari .......................	98.5	80.6	lil.»	157.5	123.1	150.0	148	131	156
Mars..............................	62.5	60. o		121.9	100.3		127	lil
April..............................	53.6	64.8		95.0	102.0		104	106
Maj ..............................	62.5	59.0		96.1	89.0		99	94
Juni ..............................	55.0	71.0		85.s	99.6		96	104
Juli ..............................	57.6	69.6		88.6	98.3		96	105
Augusti...........................	93.0	100.5		126.6	136.3		122	128
September .....................	108.0	111.6		142.8	141.0		140	145
Oktober ........................	118.4	138.4		150.2	176.3		160	182
November .....................	149.0	178.0		189.6	221.9		202	226
December........................	127.0	149.0		171.4	186.3		182	198

1 Sveriges allmänna lantbrukssällskaps notering.

2 Priset avser nyvärpta ägg, bästa kvalitet.

3 Priserna hava beräknats på grundval av ur tidskriften Sociala meddelanden hämtade
uppgifter.

Kungl. Majlis proposition nr 227. 81

Utförsel av ägg samt därvid av Sveriges äggintressenters förening utbetalade
pristillägg m. m. under nedan angivna tider.

Tid, varunder ut-förseln ägt runi	Pristilläggets storlek per kg.	Samman lagd utförsel- kvantitet kg-	Summa ut- betalade pris- tillägg kr.	Tid, varunder ut-förseln ägt rum	Pristilläggets storlek per kg.	Samman- lagd utförsel- kvantitet kg.	Summa ut- betalade pris- tillägg kr.
för medlem	för icke medlem	för medlem	för icke-medlem
1	2	8	4	5	1	2	8	4	5
1934					1934
16/6 -19/S	20	15	4,836	909	”/»»—"/io	20	15	6,450	1,133
*> -!6/6	20	15	35,980	5,668	w/io- 7»	20	15	4,446	814
S8/« - */«	20	15	34,911	5,727	l/n—"lii	15	10	1,669	213
‘/e -‘7e	25	20	64,038	13,303	11 ju—17u	10	5	3,187	239
”/• —"/«	25	20	58,759	12,710	19/n-4 57n	10	5	1,642	92
,9/« -s7«	30	25	106,971	28,174	,6/u— 7n	-	—	343	—
s7e - lh	25	20	116,496	25,401	‘lis— 9lis		—	2,207	—
71 - 7*	25	20	124,791	27,346	10/u—16/l*	20	18	6,983	1,323
77 -uh	25	20	66,773	14,845	"lis—“lis	20	18	10,554	1,944
“/» -”/t	25	20	57,691	12,627	>7n—M/1.	30	28	20,967	6,005
>77 *77	25	20	63,451	13,594
,0h - 78	23	18	88,334	17,820	1935
78 —”/a	23	18	94,852	18,665	8,/u 34— 7i	30	28	44,847	12,915
x7s -‘78	15	10	90,055	10,631	7i —,8/»	30	28	95,911	27,685
278 —29/8	15	10	43,366	5,200	''7i —J7i	30	28	57,985	16,801
*7» - 7»	20	15	45,568	7,873	*Vi —a7i	30	28	49,283	14,424
7» - 7»	30	25	119,329	31,702	27> - 7*	30	28	46,830	14,542
10/9 -,6/9	25	20	76,593	16,594	7» —‘V»	30	28	12,362	3,638
"/» -,8/9	25	20	57,130	12,343	u/j —"Is	30	28	9,588	2,837
=7» — S0/9	30	25	85,889	23,312	18/a	25	23	7,289	1,784
t Vi»- 7<o	30	25	44,996	12,021	-6 *h- - 8/s	oO	28	1,381	407
7i»-17io	25	20	14,178	3,161	7» -I0 * * 3	—	—	819	—
l7io—27io	20	15	4,925	840	“/a -''''/a	—	—	969	—

4. Spannmålsregleringen.

Gällande bestämmelser.

I avsikt att säkerställa att till brödsäd lämplig svensk spannmål av vete

och råg, som ej åtginge för andra ändamål än den inhemska brödsäds förbrukningen,

bleve såsom brödsäd använd, utfärdades den 13 juni 1930

(nr 249) förordning om användande av svenskt vete och svensk råg vid

framställning av mjöl m. m., den s. k. inmalningsförordningen. Förord ningen

trädde enligt kungörelse den 14 augusti 1930 (nr 330) i kraft den 1

Bihang till riksdagens protokoll 19.15. 1 sami. Nr 227.

Kungl. Majda proposition nr 227.

september samma år. Den 14 augusti 1930 utfärdades jämväl kungörelse (nr
331) med tillämpningsföreskrifter till förordningen. Enligt förordningen
åligger det envar, som driver kvarn och därvid använder utländskt vete
eller utländsk råg, att vid framställning av vetemjöl och rågmjöl tillika
använda svenskt vete och svensk råg i sådan omfattning, att det svenska
vetet respektive den svenska rågen i genomsnitt under varje fastställd
förmalningsperiod uppgår till viss procent av allt det vete respektive all
den råg, som under perioden förmales vid kvarnen (inmalningsprocent). Vid
framställning av vetemjöl skall därjämte iakttagas, att det svenska vetet
uppgår till viss procent av varje för sig förmalt veteparti (minimiprocent).
Vidare stadgas i förordningen såsom allmän regel, att den, som till
riket inför vetemjöl, skall vara pliktig att låta däri inblanda mjöl av
svenskt vete så, att det svenska mjölet kommer att i genomsnitt svara mot
gällande inmalningsprocent och ej för någon del av partiet understiger
stadgad minimiprocent, samt att vad sålunda föreskrivits skall, såvitt angår
inblandning intill gällande inmalningsprocent, äga motsvarande
tillämpning i fråga örn rågmjöl. Fastställande av förmalningsperiod
samt av inmalnings- och minimiprocent ankommer enligt förordningen
på Kungl. Maj:t efter förslag av statens spannmålsnämnd. Inmalningsprocenternas
höjd sedan inmalningsförordningens tillkomst framgår av
följande tablå.

T i d	Inmalnings-procent för	T i d	Inmalnings-procent för
1 vete	råg	1 vete	råg
1930 september—oktober ...	60	70	1932 juli—augusti...............	60	30
november—december- • •	75	85	1—16 september.........	80	90
1931 januari—februari.........	80	95	17 september—15 oktober	85	97
mars—juli..................	85	95	16 oktober—december. •.	90	97
augusti—september ...	80	95	1933 januari—maj..............	95	97
oktober—november ...	70	60	juni—december ........	98	98
december ..................	60	40	1934 januari—maj ............	98	98
1932 januari —maj ............	60	40	juni—december .........	100	98
juni ........................	50	30	1935 januari—april ............	100	98

I syfte att ytterligare stödja brödsädsodlingen träffades den 24 april 1931
mellan staten och en av kvarnföretag bildad ekonomisk förening, svenska
spannmålsföreningen u. p. a., avtal därom, att föreningen under juni
och juli vartdera av åren 1931 och 1932 skulle till vissa av Kungl. Majit
bestämda priser inlösa de myckenheter kvarnduglig svensk brödsäd, som
iå ännu icke förbrukats. I gengäld tillförsäkrades föreningen och dess 1

1 Minimiprocenten för vete har som regel legat 15 enheter under inmalningsprocenten.
Kvarnar, tillhörande Svenska spannmålsföreningen, åtnjuta enligt särskilt avtal en inmalningsprocent
för vete, som med 10 enheter understiger den eljest fastställda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

medlemmar av staten vissa förmåner. Avtalet har 1932, 1933 och 1934 förlängts
på ett år för varje gång, därvid samtidigt en del ändringar i de
ursprungliga villkoren företagits. Nu gällande för tiden till och med den
31 december 1935 överenskomna bestämmelser innebära i huvudsak följande.

Staten tillförsäkrar föreningen, att annan än föreningen ej skall äga
laglig rätt att, utan föreningens medgivande, till riket införa vete eller
råg eller spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, eller mjöl, framställt
av vete eller råg, eller gryn av vete. Föreningen äger dock ej rätt
att för egen räkning driva handel med utländsk spannmål eller därav
framställt mjöl eller gryn. Från den föreningen tillförsäkrade ensamrätten
till införsel har gjorts undantag för vissa angivna särskilda fall. Föreningen
får ej heller vägra att för annan införa eller att i för varje fall
angiven myckenhet låta annan införa mjöl av vete eller råg eller gryn
av vete, föreningens styrelse likväl obetaget att, örn statens spannmålsnämnd
därtill lämnar tillstånd, motsätta sig sådan import i den mån den
kan antagas ske i spekulativt syfte. Föreningen skall under tiden
juni—juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete och
råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad), kvarnduglig, samt, vid
normal skötsel, lagringsduglig beskaffenhet och som hembjudes föreningen
före den 1 juni det år, inköpet skall äga rum. Inköpen skola ske till
det för hela riket enhetliga pris, som för spannmål av normalkvalitet bestämmes
av Kungl. Majit. Priset för spannmål av annan kvalitet skall,
med utgångspunkt från det av Kungl. Majit bestämda priset, regleras
enligt särskilda mellan spannmålsnämnden och föreningens styrelse överenskomna
bestämmelser och prisregleringsskalor. Till ifrågavarande
pris skall göras ett tillägg av 1 öre för varje fulla 100 kilogram för var
dag, som leveransen till föreningen i enlighet med köpeavtalet äger rum
senare än den 1 juni. Då spannmålsnämnden så fordrar, åligger det föreningen
att, efter anvisningar av nämnden och i av nämnden angiven
omfattning, även under annan tid än juni och juli företaga inköp av
svenskt vete och svensk råg. Föreningens försäljning av svensk brödspannmål
skall ske till pris, icke understigande marknadspriset, där ej
Kungl. Majit för särskilt fall annorlunda förordnar. Till täckande av
sina kostnader samt förluster vid utövandet av verksamheten äger föreningen
att av importör av brödspannmål samt mjöl och gryn därav uppbära
gottgörelse med belopp, ställt i relation till mängden av den spannmål,
det mjöl eller det gryn, som införes. Dennas storlek bestämmes av
föreningens styrelse, därvid dock bland annat gäller den föreskriften, att
för fastställande av visst högre gottgörelsebelopp fordras, att sex ledamöter
äro ense örn beslutet och detta godkännes av Kungl. Majit. Vid
export skall den erlagda gottgörelsen under vissa förutsättningar restitueras.

T anslutning till bestämmelserna i kontraktet har den 29 maj 1931 (nr

Kungl. Marits proposition nr 227.

119) utfärdats förordning, enligt vilken vete, råg, spannmålsblandning,
vari vete eller råg ingår, mjöl av vete eller råg ävensom gryn av vete
icke få införas till riket av annan än staten eller den, åt vilken Kungl.
Majit överlåter rätt till sådan införsel. Vidare har i anledning av samma
kontrakt spannmålsnämnden, efter överenskommelse med spannmålsföreningens
styrelse, den 21 augusti 1934, utfärdat bestämmelser angående
kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor vid föreningens inköp av
vete och rag (Sv. förf.-saml. 470/1934). I dessa bestämmelser hava vissa
ändringar vidtagits den 22 januari 1935 (Sv. för.-saml. 10/1935).

Beträffande inlösningspriset bestämdes till en början, att priset vid
kustkvarn skulle med 50 öre för 100 kilogram vete eller råg överstiga priset
vid inlandskvarn. Efter det att inlösningspriset för 1931 års skörd fastställts
till lika belopp för samtliga kvarnar, återinfördes beträffande 1932
års skörd bestämmelsen örn olika priser vid kustkvarnar och inlandskvarnar.
Sedermera har dock ett enhetligt pris varit gällande. Inlösningsprisernas
belopp under olika år framgår av följande tabell.

Skördeår	Inlösnings- år	Inlösnin^spris i kronor per deciton
Inlandskvarn	Kustkvarn
vete	råg	vete	råg
1930 ...........................	1931	20. oo	17.00	20.50	17.50
1931 ..........................	1932	18.50	16.00	18.50	16.50
1932 ..........................	1933	19.00	17.50	19.50	IS.oo
1933 ..........................	1934	19.oo	18.00	19.oo	18.00
1934 ..........................	1935	19.oo	17.00	19.oo	17.oo

Ifråga örn inlösningspriset för vete år 1935 är att märka, att detsamma
visserligen av Kungl. Maj :t bestämts till 19 kronor för deci ton, men att
därifrån avgår ett belopp, motsvarande utgående s. k. veteavgift. Dylik avgift
skall, enligt förordningen den 30 juni 1934 (nr 427) örn veteavgift, där
Kungl. Majit så förordnar erläggas för svenskt vete, som användes för
tillverkning inom riket av mjöl eller gryn. Veteavgift utgår ej för sådant
vete, varav mot tull eller lön tillverkas mjöl eller gryn för tillgodoseende
av odlarens husbehov. Vid beräknande av den vetemängd, för vilken
frihet från avgift sålunda må åtnjutas, skall årsförbrukningen för
person av mjöl och gryn sammanlagt anses uppgå till en myckenhet högst
motsvarande 75 kilogram vete. Avyttras mjöl eller gryn, vid vars tillverkning
använts vete, för vilket veteavgift sålunda ej utgått, skall dock
jämväl för sådant vete veteavgift erläggas. Veteavgiften utgår med det
belopp, högst 2 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl.
Majit bestämmer. Kontrollen över veteavgiftens behöriga utgörande
handhaves av spannmålsnämnden, som likaledes jämlikt kungörelse den
30 juni 1934 (nr 428) med tillämpningsföreskrifter till sagda förordning örn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

händerhar uppbörden av avgiften. Med stöd av sålunda meddelade bestämmelser
bar Kungl. Majit genom kungörelse den 30 juni 1934 (nr 429) förordnat,
att veteavgift skall för tiden 1 september 1934—31 augusti 1935 utgå
med ett belopp av 1 öre för kilogram av varans nettovikt. Inflytande avgiftsmedel
skola tillföras fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen.
Till sagda fond föres jämväl dels vad som inflyter jämlikt
förordningen den 24 maj 1934 (nr 172) örn skatt å kli i form av skatt å
inom riket tillverkat kli, dels ock vad som influtit enligt förordningen
den 18 maj 1934 (nr 155) örn särskild avgift för viss utländsk havre och
majs. Tillförseln av avgifterna till ifrågavarande fond redovisas över
riksstaten, där de upptagas såsom särskild inkomstpost under Uppbörd i
statens verksamhet. Intäkterna av de avgifter, varom fråga är, hava
för innevarande budgetår beräknats till 8,000,000 kronor, vilket belopp
jämväl anvisats under nionde huvudtiteln som extra förslagsanslag för avsättning
till omförmälda fond.

Till främjande av brödsädsodlingen hava vidare meddelats vissa bestämmelser
angående utförselbevis för råg och vete. Nu gällande stadganden
i ämnet innehållas i förordningen den 13 april 1928 (nr 76) och
kungörelsen den 24 maj 1928 (nr 153) med tillämpningsföreskrifter till
nämnda förordning. Ifrågavarande författningar avse enligt sin lydelse
allenast tiden till och med den 31 juli 1931 men hava förlänats fortsatt
giltighet, först till och med den 31 juli 1933 och därefter, genom förordningen
den 9 juni 1933 (nr 301) och kungörelsen samma dag (nr 302), tillsvidare
till och med den 31 juli 1935. Innebörden av bestämmelserna är
följande.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan. hinder
av tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver
och med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg
eller till svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget
minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses
marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis örn utförseln,
med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av
sådan vara till enahanda myckenhet. Innehavare av utförselbevis är berättigad
att, inom sex månader från det angivningen till utförsel ägt
rum, mot bevisets återställande a n t i ng e n utan tullavgifts erläggande
införa omalen eller malen råg eller omalet eller malet vete till så stor
myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan skolat därå belöpa, är lika
med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet, eller, i den mån varor,
som nu sagts, under de sex kalendermånader, som förflutit närmast före
den månad, under vilken angivningen till utförsel ägt rum, införts till
myckenhet, att den därav influtna tullavgiften med avdrag av två procent
beräknas därtill lämna tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma
sagda belopp med avdrag av två procent. Utförselbevis skall återställas
eller belopp, varå beviset lyder, inbetalas till tullverket, därest den vara,
för vilken beviset utfärdats, återinföres och tullfrihet för varan därvid
ifrågasättes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

I syfte att främja en jämn reglering av saluutbuden å brödsädsmarknaden
hava slutligen från statens sida vidtagits åtgärder för att befordra
tillkomsten av spannmålslagerhus och underlätta för lagerhusföreningarna
att företaga inköp av spannmål och erlägga betalning för varan
redan vid tidigare tidpunkt än då tillfälle är inne att föra ut densamma
i marknaden. Sålunda beslöt 1930 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t
(prop. nr 108; R. skr. nr 376) inrättande av två särskilda fonder, benämnda
den ena spannmålslagerhusfonden och den andra spannmålskreditfonden.
Spannmålslager hus fonden avsågs skola lämna tillgång till lån
för uppförande, inrättande, inköp eller ombyggnad av spannmålslagerhus
eller magasin för torkning av spannmål ävensom för anskaffande av
spannmålstorkar och rensningsmaskiner. Till denna fond överfördes
utlämnade lån från en år 1924 tillkommen fond med samma namn, vars
tillgångar emellertid under budgetåret 1929/1930 uttömts. Gällande allmänna
villkor och bestämmelser för lån från spannmålslagerhusfonden äro
meddelade i kungörelsen den 12 september 1930 (nr 342) med däri genom
kungörelserna nr 364/1932 och 263/1933 gjorda ändringar. Såsom kapitalökning
till spannmålslagerhusfonden hava för budgetåren 1930/1931—
1934/1935 anvisats tillhopa 5,350,000 kronor. För nästkommande budgetår
har Kungl. Majit i statsverkspropositionen till 1935 års riksdag under utgifter
för kapitalökning, statens utlåningsfonder, hemställt örn ytterligare
anslag till fonden med 1,000,000 kronor. Nämnas må att alltsedan

1933 tillika kan till ekonomisk förening, som tilldelas lån från spannmålslagerhusfonden,
utgå bidrag av statsmedel utan återbetalningsskyldighet.
Kungörelser i ämnet hava meddelats den 2 juni 1933 (nr 265) och den 24 maj

1934 (nr 197). Innevarande års riksdag har för budgetåret 1935/1936 för
ändamålet anvisat 300,000 kronor (IX H. T. 1935 p. 99; R. skr. nr 9).

Från spannmålskreditfonden kan lämnas lån för underlättande
av inköp av vete eller råg, som för förvaring i avvaktan på lämpligt
försäljningstillfälle upplägges i lagerhus eller annan lagerlokal. Bestämmelser
och villkor angående lån från fonden äro meddelade i kungörelsen
den 12 september 1930 (nr 343), ändrad genom kungörelserna 365/
1932 och 264/1933.

Spannmålskreditfonden förvaltas av riksbanken. Lån utlämnas i form
av kassakreditiv på viss tid, högst ett år. Låntagare äro ekonomiska föreningar
av jordbrukare eller av sammanslutningar av jordbrukare. Beträffande
föreningarnas beskaffenhet i övrigt gälla särskilda regler, från
vilka Kungl. Majit emellertid för särskilt fall kan medgiva undantag.

Lån kan beviljas till belopp, motsvarande högst 8/io av belåningsvärdet
å den spannmål, varom fråga är. Olika lånevillkor gälla för å ena sidan
det fall att den låntagande föreningen äger uppköpa spannmål allenast
av sina medlemmar och för inköpt spannmål skall erlägga betalning sålunda,
att slutlikvid sker först vid utgången av löpande konsumtionsår
och göres beroende av genomsnittspriset av föreningens samtliga försäljningar
av vete och råg under året; samt å andra sidan det fall att
föreningen äger uppköpa spannmål jämväl av andra än föreningsmedlem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

mar eller erlägga betalning för inköpt spannmål efter annan grund an
nyss sagts. För erhållande av lån i förstnämnda fall fordras allenast att
spannmålen skall vara upplagd i lagerhus eller annan lagerlokal, som mnehaves
eller står under betryggande kontroll av läntagare^,samt att låntagaren
äger förfoga över spannmålen. För det senare fallet fordras daremot
att spannmålen pantförskrives såsom säkerhet för länet.

Kanta utgår efter den räntefot fullmäktige i riksbanken, med hänsyn
till kostnaderna för statens upplåning, för varje konsumtions^ bestämma.
Särskild kreditivavgift utgår ej. Räntan är för närvarande 4 /, pro Spannmålens

belåningsvärde skall, där ej Kungl. Majit annorlunda
förordnar, fastställas av riksbanken. Genom beslut _ den 28 augusti lJd4
har Kungl. Majit för följande tider fastställt belåningsvärdet salunda

1 september—30 november 1934 ......

1 december 1934—28 februari 1935
1 mars—31 maj 1935..........................

svenskt vete

17: —
17: 5 0
17: 7 5

svensk råg

16: -16: 50
16: 75.

Såsom kapitalökning till spannmålskreditfonden hava anvisats tillhopa
4,500,000 kronor.

Även till stöd för den inhemska fodersädsodlingen hava under senare
år ingripande åtgärder vidtagits. Som redan nämnts, uttages införselavgift
å havre och majs samt vissa andra fodermedel, varjämte importerat
eller inom landet tillverkat kraftfoder i viss utsträckning belagts
med skatt eller accis. Genom kungörelsen den 21 december 1933
(nr 660), vilken trädde i kraft den 23 december 1933 och ursprungligen
gällde till och med den 30 april 1934 men förlänats förlängd giltighet,
senast genom kungörelsen den 15 mars 1935 (nr 58), till och med den
30 juni 1935, har införseln av havre och majs samt vissa andra fodermedel
reglerats. Enligt sagda kungörelse den 21 december 1933 få
berörda varor ej införas till riket utan tillstånd av statens spannmålsnämud.
Som villkor för dylik införsel äger Kungl. Majit jämlikt förordningen
den 24 maj 1934 (nr 180), då så erfordras för tryggande av en
tillfredsställande avsättning av svensk spannmål, föreskriva, att viss myckenhet
svenskt vete eller svensk råg skall visas hava genom färgning elier
annorledes blivit denaturerad för foderändamål. Enligt samma förordning
må svenskt vete eller svensk råg, som i nyssnämnd ordning eller
eljest enligt Kungl. Maj:ts bestämmande denaturerats för foderändamål,
icke användas för tillverkning av mjöl eller gryn för mänmskofoda eller
för utsäde. Genom kungörelse den 27 juni 1934 (nr 343), vilken tratt i
kraft den 1 juli 1934, har ock Kungl. Majit föreskrivit, att tillstånd till införsel
av majs och därav för foderändamål framställda produkter ej får
meddelas med mindre sökanden visar, antingen att han låtit på satt och
i den ordning, som statens spannmålsnämnd bestämmer, verkställa denaturering
av svenskt vete eller svensk råg till myckenhet, motsvarande
viss procent (regleringsprocent) av den sammanlagda mängden av dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

®a“nmäl<i“'' dels °<* vara, han önskar intora
till riket, eller ock att lian i av nämnden godkänd ordning i ena anda.

utsträckning inköpt denaturerad spannmål, som nyss sagts
Reg ermgsprocenten, vilken fastställes av Kungl. Maj* för viss tid på
förslag av spannmalsnamnden, är från och med den 1 april 1935 90 I fråga
örn denaturering, som nyss nämnts, hava föreskrifter meddelats i kungörel rannmål

äT/ ““ ?“ 181) ™Sa best™lser angående denaturerfd
spannmål ävensom i en av spannmålsnämnden den 31 maj 1934 utfärdad

av vete °°h r4s för

havre, som mfores till riket, ej får utlämnas frän tullverket med mindre
havren fargats med eosmlösning enligt av lantbruksstyrelsen meddelade

Undantag har likväl medgivits beträffande havre,

mSl Tin“estaVHare r gry?tvarn ,Sr tillverkning av gryn eller

„..J '' . 1 stödjande av den svenska havreodlingen har vidare genom

hav°re -dSen ? 1933 (nr 234) angående användande ar svensk

som d t SlYU'' 0ch mjoltlllverklling m. m. stadgats skyldighet för den,
som dnver kvarn och därvid använder utländsk havre, att vid framställ “vseddl

I;a7egryn’ka^emjöl, havremust och övriga produkter av havre,
avsedda bil mannmkofoda, använda svensk havre i sådan omfattning,

„ -n ’ "T KungL Maj:t fastställer- (tillverkningsperiod) upp under11

^ ™ KunSk Majit bestämd procent av all den havre, varav
under perioden nämnda .produkter framställas vid kvarnen (tillverkmngsprocent).
I anslutning till denna förordning har genom kungörelse
den 14 juni 1933 (nr 343) angående reglering av införseln av havre" yn
och havremjöl meddelats förbud mot införsel till riket av sådana valör
utan tillstånd av Kungl. Majit. Giltighetstiden för nämnda kungöse
var enligt dess lydelse begränsad till den 1 november 1933 men har
sedermera formngts, senast till och med den 30 juni 1935. Omförmälda tillverkningsprocent
beträffande havre har fastställts att utgöra för tiden 1
C-20 sePtember 1933 40 procent, för tiden 21 september 1933-30 apxil

1934 80 procent, for tiden 1 maj—30 september 1934 70 procent, för tiden 1

S°bQen ~31 d6Cember 1934 85 Procent samt för tiden 1 januari-30 april

1935 90 procent.

I anslutning till av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
hjort uttalande i dess av 1934 års riksdag godkända utlåtande nr 1 hava
vidare som redan erinrats bestämmelser meddelats för att underlätta tillförseln
av billig havre för utfodring av hästar, som användas för skogsborg
or. Genom kungörelse den 19 oktober 1934 (nr 501), vilken trätt i
fa en 22 oktober !934 och gäller till och med den 30 juni 1935, har
salunda föreskrivits, att statsbidrag skall i viss utsträckning utgå för
sandmngar av för foderändamål avsedd inhemsk havre, som transporte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 89

ras till vissa delar av Norrland saint av Kopparbergs och Värmlands län.
Statsbidraget utgår med skillnaden mellan å ena sidan den erlagda frakten
inklusive vissa avgifter och å andra sidan en frakt, beräknad för
sandningens verkliga vikt, avrundad till närmast högre 100-tal kilogram,
efter en avgift av 50 öre per 100 kilogram. I intet fall må dock statsbidraget
uppgå till högre belopp än 2 kronor 50 öre för 100 kilogram av
sändningens verkliga vikt.

Ändringsförslag och yttranden däröver.

Den 24 maj 1934 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla dels högst fyra utredningsmän för att, enligt i
offentliggjort statsrådsprotokoll för sagda dag angivna riktlinjer, verkställa
utredning och avgiva förslag rörande prjsreglerande åtgärder på
brödsäds odlingens område, dels ock ytterligare högst åtta personer att,
på kallelse av utredningsmännen, i egenskap av sakkunniga med dem
deltaga i överläggningar i ämnet.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag såsom utredningsmän den
24 maj 1934 landshövdingen Walter Murray, tillika ordförande, statssekreteraren
C. E. A. Mannerfelt, vice ordförande, ledamoten av riksdagens andra
kammare C. W. M. Andersson i Igelboda och byrådirektören N. A. E.
Malmfors, tillika sekreterare. Därjämte tillkallades såsom sakkunniga att
med utredningsmännen deltaga i överläggningar i ämnet dels den 24 maj
1934 domänintendenten J. A. von Bergen, verkställande direktören i
aktiebolaget Saltsjökvarn Hj. Carlborn, ledamoten av riksdagens andra
kammare O. L. Carlström i Södergården, verkställande direktören i
svenska lantmännens riksförbund G. Forsman, stadsmäklaren A. V. Jonsson,
Stockholm, och agronomen H. T. Sylvan, Svalöv, dels ock den 30
juni 1934 disponenten vid kooperativa förbundet Emil Hamring samt dåvarande
ordföranden i svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening
grosshandlaren Gunnar Laveson. Vidare uppdrog Kungl. Majit den
15 juni 1934 åt sekreteraren hos statens spannmålsnämnd E. Carlsson att
såsom särskild utredningsman biträda vid förevarande utredning med
de utredningsuppdrag, vilka utredningens ordförande kunde finna lämpligt
åt honom anförtro.

De sålunda tillkallado utredningsmännen, vilka antagit benämningen
7934 års spannmålsutredning, hava med skrivelse den 5 januari 1935 avlämnat
betänkande med förslag angående åtgärder för spannmålsodlingens
stödjande (stat. off. utr. 1935:1). I skrivelsen framliålles, att utlåtandet
utformats efter överläggningar med de sakkunniga — i vilka
överläggningar även verkställande direktören i svenska spannmålsföreningen
Kuno Möller deltagit — och att dessa, i den mån ej annat framginge
av utlåtandet, i allt väsentligt biträtt förevarande förslag.

Efter att hava lämnat en redogörelse för utvecklingen och nuvarande
läget å spannmålsmarknaden inom och utom Sverige samt för organi -

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

sationen av spannmålens avsättning i Sverige anföra utredningsmännen
vissa synpunkter på frågan örn fortsatta åtgärder till spannmålsodlingens
stödjande samt lämna i samband därmed en allmän motivering för
sitt förslag till omläggning av det nu tillämpade systemet för spannmålsmarknadens
reglering. Utredningen understryker därvid angelägenheten
av att samtliga åtgärder från statens sida i syfte att stödja priserna
ä jordbrukets produkter utformas med utgångspunkt från att jordbruksproduktionen
i avseende å kostnader oell lönsamhet måste betraktas som
en enhet samt framhåller därefter, bland annat, följande.

En ökning av det svenska jordbrukets produktion påginge sedan länge.
Denna utveckling vore resultatet dels av den enskilde jordbrukarens
egna strävanden att förbättra jordbrukets avkastning, dels av det allmännas
på skilda områden lämnade handräckning för jordbrukets utvidgning
och förbättring, exempelvis genom nyodlingsbidrag m. m., dels
slutligen av de åtgärder i prisstödjande riktning, som statsmakterna
under de senare åren vidtagit. Det finge anses som en livsbetingelse för
jordbruket liksom för varje annan näringsgren, att företagarna städse
eftersträvade att genom stegrad avkastning utvinna ökat utbyte av produktionsfaktorerna.
I den mån ökningen i jordbruksproduktionen utgjorde
resultat av enskildas dylika strävanden borde några hinder däremot
ej resas. Däremot manade onekligen den nuvarande situationen
till en viss återhållsamhet i fråga örn de produktionshefrämjande åtgärder,
åt vilka det allmänna lämnade sin medverkan. Någon anledning
att låta denna återhållsamhet bliva alltför stark eller att rent av utbyta
densamma mot anordningar i produktionsbegränsande syfte syntes dock
knappast föreligga. Man borde icke förbise, att växtodlingen som helhet
betraktad vid normalskörd i Sverige alltjämt vore otillräcklig för behovet,
örn man förutsatte, att detta behov företrädesvis skulle tillgodoses medelst
produkter av inhemskt ursprung. Vad slutligen anginge de direkt prisstödjande
åtgärderna vore det nödvändigt att, i den man så icke. redan
skett, giva dessa en form, som icke föranledde en ensidig inriktning, av
produktionen och på så sätt framkallade en alltför riklig tillförsel av vissa
jordbruksalster samtidigt med att knapphet vöre rådande beträffande
andra sådana.

Även örn den nuvarande jordbruksproduktionen icke kunde anses för
stor, hade dock inom några av dess grenar uppstått ett produktionsöverskott.
Sålunda beräknades de tre senaste årens skördar av vete och råg
lämna ett överskott av kvarngill vara å över 700,000 ton, varav cirka
170,000 ton kunde beräknas vara exporterade eller försålda till foder den
1 januari 1935. Ifrågavarande överskott utgjorde i främsta rummet resultatet
av tre på varandra följande sällsynt rika skördar. Att stödet
åt brödsädsodlingen under senare år bidragit till uppkomsten av överskottet
torde dock näppeligen kunna förnekas. Hedan fastställandet av
fasta inlösningspriser oberoende av prisläget å animalier måste i nuvarande
tider, då stor osäkerhet rörande den ekonomiska utvecklingen
rådde och priserna å animalierna vöre utsatta för starka påfrestningar,
verka stimulerande å brödsädsodlingen. Men härtill komme, att inlösningspriserna
varit gynnsamma i förhållande till fodermedlens realisationsvärde.
Statsmakterna hade ock under 1934 vidtagit åtgärder i
syfte att nedbringa marginalen. Omläggning av växtodlingen och ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

buden kunde dock ej ernås i tillräcklig omfattning utan att nian läte
brödsädspriserna fritt anpassa sig efter fodrets realisationsvärde. Denna
anpassning syntes böra ske med hänsynstagande till att animalieprodukternas
priser icke tillätes sjunka under sin hittillsvarande nivå utan
snarare något förbättrades. Med det anförda ville utredningen givetvis
icke hava sagt, att priserna ständigt skulle hållas vid samma nivå, utan
hade syftat på det genomsnittliga prisläget under ett år. Naturliga
fluktuationer upp och ner borde icke förhindras.

För det betydande antal jordbrukare, som icke sålde brödspannmål och
icke köpte foder för sin animaliska produktion, komme den förordade
prisutjämningen snarast att medföra fördelaktiga verkningar. För de
jordbrukare däremot, sorn bedreve brödsädsodling för avsalu, medförde
jämkningen i brödsädspriserna en viss försämring, vilken dock för flertalet
uppvägdes av en motsvarande förbättring till följd av det höjda
realisationsvärdet hos foderväxterna. Beträffande sådana brödsädsodlare,
vilka ensidigt inriktat sitt jordbruk på brödsädsodling, komme
åtgärden att verka till nackdel. Något hinder för dessa att omlägga sitt
jordbruk mot en av tidsförhållandena betingad, mera mångsidig produktion
förelåge dock icke i många fall. Vad slutligen anginge de jordbrukare,
vilka använde inköpt foder, komme höjningen av foderpriserna
att inverka ofördelaktigt, i den mån den icke motsvarades av höjning
i animalieprodukternas priser. Dessa ogynnsamma verkningar kunde
dock i viss män mildras genom att ifrågavarande jordbrukare så långt
möjligt fyllde sitt behov av foder från den egna jorden. Det finge för
övrigt anses ofrånkomligt att, i den mån förhållandena framtvunge
självförsörjning inom landet, de producenter, vilka inom sitt jordbruk
kunde tämligen omedelbart genomföra en däremot svarande omläggning,
till en början komme i en mera förmånlig ställning än de, vilka
baserat sitt jordbruk på en mer ensidig produktion.

För ernående av den eftersträvade jämvikten inom det svenska jordbruket
syntes det erforderligt, att förefintliga avsättningsmöjligheter
för samtliga slag av odlade växter i möjligaste mån förbehölles den inhemska
produktionen genom att importen reglerades, vilket genom statsmakternas
åtgöranden till stor del redan genomförts. Denna förmånsställning
för inhemska jordbruksprodukter finge dock ej sträcka sig
längre än kvalitetsförhållandena medgåve. Därest överskott å inhemsk
hrödsäd för användning till kvarnändamål skulle uppstå, kunde detta
lämpligen förbrukas som foder. En förutsättning härför vore dock, att
tillgången på inhemska foderväxter ej motsvarade behovet utan att utrymme.
funnes för avsättning av brödsäd som foder, något som — örn
man bortsåge från det uppsparade brödsädsöverskottet — för närvarande
vöre fallet. Importen av fodermedel måste då begränsas till vad som
kunde anses oundgängligen nödvändigt. Härigenom och genom i övrigt
föreslagna åtgärder borde balans kunna vinnas och bibehållas. Skulle
emellertid något enstaka år utrymme ej finnas för den samlade spannmålsskörden,
medförde detta, såvida ej särskilda åtgärder vidtoges för
foderöverskottets undanskaffande, sänkta brödsäds- och fodersädspriser
och småningom ökning i animalieproduktionen nied en därav framkallad
sänkning i animalieprodukternas priser eller ock stegrad export av produkterna
i fråga. Då, enligt vad förut anförts, en förutsättning för stödet
åt brödsädsodlingen vore att animalieprodukternas inhemska priser
kunde bibehållas å sin hittillsvarande nivå och snarast något förbätt -

Kungl. Maj:ts proposition ni 227.

ras, borde, om möjligt, endast den sistnämnda åtgärden, export av överskottet,
komma i fråga. Exporten av animalier skedde emellertid för närvarande
med stora kostnader. Med hänsyn härtill horde det i antydda
situation övervägas, örn det ej vore lämpligare att, till förhindrande av
en oekonomisk ansvällning av den animaliska produktionen, viss myckenhet
spannmål undanskaffades ur en trängd marknad genom export
eller överlagring till kommande år.

Staten borde sålunda enligt utredningens mening giva lantmännen sitt
fortsatta stöd i avseende å prisbildningen främst genom att verka för
att foderpriserna och de därmed sammanhängande animalieprrserna hölles
uppe vid en skälig nivå. I nuvarande läge vore det dock nödvändigt,
att staten i någon form lämnade sin medverkan även för ernående
av en ändamålsenlig organisation av skördens avsättning. För närvarande
lämnades under statens hägn garanti för inlösen till vissa fastställda
priser av all kvarngill hrödspannmål, som funnes i lager den 1
juni. En dylik garanti läte sig emellertid icke förena med de riktlinjer
för återställande av jämvikten inom jordbruket, som utredningen i det
föregående uppdragit. Utredningen hade därför ansett, att garantien
måste bortfalla. Den medverkan, som från statens sida borde lämnas för
ernående av en bättre organisation av skördens avsättning, borde i huvudsak
åsyfta att giva den enskilda jordbrukaren och lantmännens organisationer
en starkare ställning vid spannmålens mai''knadsförande.
För uppnående av en i görligaste mån jämn, successivt stigande prisbildning
under konsumtionsåret borde marknaden, förutom genom bibehållet
inmalningstvång och reglering av importen, vid behov stödjas genom
köp av spannmål. Stödköpsverksamhet i viss omfattning skulle sålunda
anordnas. Vidare borde staten, på sätt redan nu skedde, stärka
jordbrukarnas ställning genom att underlätta deras belåning av spannmål.

I anslutning till vad spannmålsutredningen sålunda anfört framlägger
utredningen vissa förslag till statliga åtgärder för fortsatt stödjande
av spannmålsodlingen i Sverige, vilka förslag avses skola genomföras
från och med hösten 1935. Beträffande den närmare motiveringen för
de olika förslagen samt i anslutning härtill gjorda uttalanden får jag
hänvisa till vad i betänkandet anföres å sid. 76—98. Innebörden av utredningens
förslag och uttalanden torde i korthet kunna angivas sålunda.

1. Gällande inmalningsförordning bör med viss mindre jämkning bibehållas.
Importen av jordbruksprodukter av olika slag bör såsom hittills
vara underkastad reglering. Även örn skäl kunna anföras för att sammanföra
och förenkla bestämmelserna i ämnet, påyrkar utredningen ändring i
hithörande författningar endast i vad de avse brödsäd eller produkter därav.
Vete, råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, mjöl av vete
eller råg, gryn av vete, makaroner och vermiceller ävensom bröd böra enligt
utredningen icke få införas till riket utan tillstånd av statens spannmålsnämnd.
Tillstånd till import av mjöl och gryn samt av mjöl beredda
produkter skall medgivas endast i undantagsfall eller örn synnerliga skäl
därtill äro. Tillstånd till införsel av omalet vete eller omalen råg skall
som regel icke medgivas annan än den, som ämnar använda den importerade
varan för förmälning till människoföda vid egen kvarn. Kvarn, som
tidigare icke importerat utländsk spannmål, bör erhålla tillstånd till in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

försel, endast örn synnerliga skäl därtill äro. Uttagande av särskild gottgörelse
å importerad spannmål skall upphöra, men Kungl. Majit bör äga
rätt att, om så belinnes erforderligt, förordna örn uttagande av införselavgift
å varor, som, enligt vad nyss sagts, böra vara underkastade importreglering.
Skatt å inhemskt kli skall upphöra att utgå, varjämte å
importerat kli i stället för skatt skall upptagas införselavgift jämlikt förordningen
den 18 maj 1934 (nr 153).

2. I syfte att förhindra starkare prisfall i tider med rikliga utbud rekommenderar
utredningen, att stödköp i lämplig omfattning vidtagas.
För att kunna säkerställa en någorlunda jämn prisbildning å den svenska
spannmålsmarknaden jämsides med att inmalningsprocenterna och därmed
mjölets kvalitet hållas i görligaste mån oförändrade, bör ett reservlager
av intill 70,000 ton brödsäd finnas disponibelt. Vid bedrivande
av stödköpsverksamheten, vilken bör ske under beaktande av förhållandena
å marknaden för såväl fodersäd som brödsäd, synes böra eftersträvas
ett i görligaste mån jämnt prisläge för landet i dess helhet med utgående
från ett prisläge å noteringsort under de tidigare höstmånaderna
av lägst 14 kronor för 100 kilogram vete samt 13 kronor för 100 kilogram
råg. Den stödköpta kvantiteten spannmål må, såvida Kungl. Majit ej annat
medgivit, vid varje tillfälle omfatta högst 150,000 ton. Vidare bör
under statens medverkan lagringsverksamheten underlättas genom lämnande
av lagringsersättning för lagerkällare tillhörig myckenhet vete eller
råg av fullgod, kvarngill beskaffenhet, som hos av stödköpsorganet
godkänd lagerkällare kvarligger vid ett konsumtionsårs utgång.

3. För handhavande av de åtgärder av organisatorisk och affärsmässig
art, som enligt utredningens förslag böra genomföras, erfordras ett
särskilt organ. Som sådant anser utredningen svenska spannmålsföreningen
u. p. a. ej lämplig utan för ändamålet bör bildas ett aktiebolag,
svenska spannmålsaktiebolaget, vilket skall hava till föremål att driva
handel med spannmål, främja lagring av spannmål samt driva annan
härmed förenlig rörelse. I särskilt avtal mellan staten och bolaget bör
bestämmas bolagets närmare uppgifter. Bland dessa skall enligt förslaget
ingå att enligt vad nyss sagts hålla reservlager samt i mån av behov
verkställa stödköp och bedriva lagringsverksamhet. Skulle bolaget finna
anledning antaga, att landets sammanlagda tillgångar av brödspannmål,
foderspannmål och andra fodervaror påtagligt överstege landets behov av
dessa varor, har bolagets styrelse att med utredning och förslag till åtgärder
för överskottets avlastande, göra anmälan om förhållandet. Bolagets
aktiekapital föreslås till 10,000,000 kronor. Aktierna skola utgöras
av stamaktier och preferensaktier, vilka sistnämnda skola utgivas till ett
belopp av 500,000 kronor. Preferensaktierna skola framför stamaktierna
medföra företrädesrätt till årlig utdelning av bolagets vinst intill 5 procent
av aktiebeloppet. Stamaktie kan ägas endast av svenska staten och
preferensaktie av svenska staten, svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk
förening eller svensk undersåte. Har preferensaktie övergått till annan
än staten, skall aktien hembjudas staten till inlösen. Varje preferensaktie
medför 20 röster och varje stamaktie en röst. Bolagets styrelse skall
utgöras av fyra eller sex ledamöter, av vilka Kungl. Majit utser halva
antalet, därav en såsom ordförande och en såsom vice ordförande. Därest
Kungl. Majit så påfordrar, skall bolaget vara skyldigt att träda i likvidation,
därvid Kungl. Majit förordnar likvidator eller likvidatorer. Statens
spannmålsnämnd övar tillsyn därå, att bolagets verksamhet bedrives

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

i överensstämmelse med föreskrifter, vilka finnas intagna i förenämnda
avtal med staten eller vilka Kungl. Majit i särskild ordning meddelar.

4. För genomförande av de föreslagna åtgärderna erfordras att medel
ställas till förfogande av staten. För tecknande av aktier i svenska
spannmålsaktiebolaget anser utredningen behövligt ett belopp av 10,000,00(1
kronor, vilket bör uppföras å riksstaten för budgetåret 1935/1936 under utgifter
för kapitalökning fonden för statens aktier samt anvisas att utgå
av lånemedel. Fullmäktige i riksgäldskontoret böra bemyndigas att tillhandahålla
medel, i mån av behov, för inlösen av preferensaktier, som
hembjudas staten till inlösen. Såsom förlagskapital för sagda bolags
stödköpsverksamhet bör såsom lån tillhandahållas bolaget intill 10,000,000
kronor, varjämte ett lika stort belopp bör stå till Kungl. Maj:ts förfogande
för att efter särskild överenskommelse med bolaget tillföra detta
rörelsekapital för speciella mera extraordinära behov. I anslutning härtill
ifrågasätter utredningen, att å riksstaten för budgetåret 1935/1936 under
utgifter för kapitalökning uppföres ett reservationsanslag av 20,000,000
kronor att utgå av lånemedel. Medel för täckande av eventuell förlust å
stödköpsverksamheten samt till bestridande av kostnader för lagringsersättningar
m. m. föreslår utredningen skola anskaffas genom en s. k.
veteavgift, vilken bör utgå med lika belopp, högst 2 öre för kilogram, för
såväl svenskt som utländskt vete, som förmales för tillverkning inom riket
av mjöl och gryn. Från avgiftsplikt undantages vete, varav mot tull
eller lön tillverkas mjöl eller gryn för tillgodoseende av odlarens husbehov.
Veteavgiften bör redovisas för sig samt ingå i jordbrukets prisregleringsfond
för att i första hand komma till användning för spannmålsodlingens
stödjande. Under budgetåret 1935/1936 beräknar utredningen,
att enligt de nya bestämmelserna, vilka föreslås träda i tillämpning den
1 september 1935, skola inflyta 6,500,000 kronor, vilket belopp bör anvisas
för sagda budgetår till avsättning till jordbrukets prisregleringsfond.
Före den 1 september 1935 inflytande avgifter å omalet vete och skatt å
inom landet tillverkat kli böra ingå till fonden för mötande av förluster
å spannmålsregleringen, och föreslår utredningen därför, att till avsättning
till sagda fond för budgetåret 1935/1936 anvisas ett belopp av 1,500,000
kronor.

5. Beträffande svenska spannmålsföreningens verksamhet föreslår utredningen,
att det mellan staten och föreningen ingångna kontraktet skall
upphöra att gälla med utgången av augusti 1935, samt att föreningens
fortsatta verksamhet regleras genom ett nytt avtal mellan staten och
föreningen. I sistnämnda avtal bör bestämmas, att av föreningen då
innehavda lager, i den mån Kungl. Majit så påfordrar, intill 70,000 ton
vete och/eller råg'' skola överlåtas till svenska spannmålsaktiebolaget mot
ett pris för deciton, fritt bolagets lagerlokaler, av 14 kronor för vete och
13 kronor för råg. I fråga örn spannmålsföreningens verksamhet i övrigt
efter den 31 augusti 1935 har utredningen ansett, att den del av föreningens
spannmål, som ej överlåtes till svenska spannmålsaktiebolaget, bör
genom föreningens försorg utförsäljas under iakttagande i tillämpliga delar
av de bestämmelser om spannmåls vård, lagring och försäljning, vilka
äro intagna i nu gällande kontrakt mellan staten och föreningen. Vid
utförsäljningen skall tillika beaktas vikten av, å ena sidan, att största
möjliga ekonomiska utbyte för föreningen därigenom erliålles samt, å
andra sidan, att priserna inom landet å brödspannmål och fodervaror så
vitt möjligt ej genom utförsäljningen nedpressas. I sistnämnda syfte skall
utförsäljningen äga rum i samförstånd med styrelsen för svenska spann -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 227.

målsaktiebolaget. För detta samarbete skall i övrigt gälla att, när föreningen
av sitt lager ^försäljer spannmål å den inhemska marknaden,
föreningen skall vara skyldig att, i den mån så av bolagets styrelse påfordras,
ur riket utföra efter den 31 augusti 1935 inköpt spannmål intill
den myckenhet, som motsvaras av den inhemska försäljningen. Under
förutsättning, att föreningen träder i likvidation å tid, som av Kungl.
Majit bestämmes, samt därvid utser likvidatorer, som av Kungl. Majit
godkännas, bör staten förbinda sig att, intill dess likvidationen avslutats,
kvarbliva vid den utfästelse att svara för föreningens förluster och dess
ekonomiska förpliktelser, vilken staten åtagit sig enligt omiörmälda kontrakt.

6. För underlättande av jordbrukarnas möjligheter att belåna spannmål
föreslås, att spannmålskreditfonden höjes till 6,000,000 kronor medelst
anvisande för budgetåret 1935/1936 av ett reservationsanslag av 1,500,000
kronor samt att fonden i fortsättningen hålles vid erforderlig storlek.
Utredningen föreslår vidare sådan ändring av bestämmelserna för lån ur
fonden, att spannmålens värde härvid alltid skall bestämmas av Kungl.
Majit. Belåningsvärdet bör under första året, som den föreslagna omläggningen
av stödanordningen tillämpas, sättas till för vete lägst 14
kronor och för råg lägst 13 kronor för deciton. Utredningen uttalar den
förväntan, att varje långivare och särskilt jordbrukskassorna komme att
grunda sin belåning på de av Kungl. Majit sålunda fastställda belåningsvärdena.
Därest jordbrukskassorna skulle för sin verksamhet, i vad avser
belåning av spannmål, behöva mera rörelsemedel torde svenska statens
obligationer till ytterligare belopp av förslagsvis intill 10 miljoner
kronor deponeras som säkerhet för svenska jordbrukskreditkassans härför
erforderliga upplåning.

Över spannmålsutredningens betänkande hava yttranden avgivits av
kommerskollegium efter att hava hört samtliga handelskamrar i riket
samt svenska kvarnföreningen, av statskontoret, generaltullstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, statens spannmålsnämnd efter
att hava hört svenska spannmålsföreningen, statens slakterinämnd, statens
mjölknämnd, fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken,
styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan, svenska bankföreningen,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, föreningen Sveriges spannmålsintressenter,
svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening,
svenska lantmännens riksförbund, skånska spannmålsföreningarnas
samorganisation, Sveriges äggintressenters förening, Sveriges fjäderfäavelsförening,
svenska ägghandelsförbundet, kooperativa förbundet, Malmöhus
läns småbrukareförbund samt aktiebolaget örebro kexfabrik och
Göteborgs kexfabriksaktiebolag gemensamt.

I särskilda skrivelser hava Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap
samt Göteborgs och Bohus läns fjäderfäavelsförening hemställt, att
sådana åtgärder måtte vidtagas, att billigt vete ställes till äggproducenternas
förfogande. Sveriges äggexportörers förening har i anledning av
denna hemställan likaledes ingivit en skrivelse i ämnet. Ytterligare har
Sveriges fjäderfäavelsförening i samband med yrkande örn bättre utnyttjande
av exporttilläggen för ägg hemställt om åtgärder för förbilligande
av äggproduktionens foderkostnader. Häröver har Sveriges ägg -

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

intressenters förening avgivet infordrat yttrande. På uppdrag av ett
antal jordbrukare, samlade till möte i Skänninge den 23 februari 1935,
har vidare John E. G. Billing i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet
bland annat påyrkat bibehållande av inlösningsförfarandet i dess
huvudprinciper. Vidare har godsägaren K. G. Hedmark i en likaledes
till chefen för jordbruksdepartementet ställd skrivelse den 6 januari 1935
framlagt vissa förslag angående spannmålsregleringen. Även Bälinge
lokalavdelning av riksförbundet landsbygdens folk har ingivit en skrivelse
i ärendet. Slutligen hava svenska livsmedelsarbetareförbundet och
svenska kvarnföreningen ingivit var sin skrivelse rörande den av kommittén
föreslagna veteavgiften.

I allmänhet tillstyrkes den av spannmålsutredningen förordade minskningen
av marginalen mellan priserna å brödsäd och priserna å fodersäd.
Flertalet av de hörda myndigheterna och enskilda organisationerna
anse att i sådant syfte en skärpning av importrestriktionerna för foder
bör vidtagas. Beträffande frågan, huru långt man därvid skall gå, äro
meningarna delade. Lantbruksstyrelsen anför härutinnan bland annat
följande.

Ur jordbrukets synpunkt kunde det icke anses tillfredsställande, att åtgärder
till stödjande av spannmålsmarknaden — brödsäds- och fodersädsmarknaden
— finge sådan utformning, att ett försämrat prisläge bleve
följden, något som åtminstone i fråga örn brödsäd skulle bereda jordbrukets
utövare sämre villkor än under tiden före kriget och sämre än det,
som vid 1934 års riksdag betecknades såsom skäligt eller 75 å 80 procent
av prislägena under åren 1925—1929.

Det syntes under sådana förhållanden, som örn riktigast vore, att helt
och fullt draga konsekvenserna av den jämväl av spannmålsutredningen
konstaterade nödvändigheten av ett sådant prisförhållande mellan brödsäd
och foder, att brödsädsöverskottet funne användning för foderändamål,
samt att därvid icke vidtoges åtgärder, som direkt syftade till ett
sänkande av brödsädsprisen, utan att åtgärderna inriktades på åstadkommande
av sådant prisläge för fodervaror, att den animaliska produktionen
av sig själv till nöjaktiga priser förbrukade dylikt överskott. Då
Sveriges totala vegetabila produktion icke fullt täckte landets eget behov
av jordbruksprodukter av olika slag, krävdes för reglering av prisläget
å fodermarknaden endast restriktioner i fråga örn importen av fodermedel.

Frågan angående spannmåls- och fodermarknadens reglerande måste
emellertid ses jämväl ur synpunkten av regleringens inverkan på den
animaliska produktionen. Med hänsyn till de statliga stödåtgärderna
för den animaliska produktionen syntes sålunda skärpta restriktioner i
fråga om foderimporten vara så gott som nödvändiga, varav följde höjda
foderpriser inom landet. Mycket tydde sålunda på, att regleringen av foderimporten
måste bliva det primära och centrala vid alla åtgärder från
det allmännas sida på förevarande område. Detta förhållande förenklade
också i hög grad läget och finge till följd, att det inre prisläget på
olika produkter anpassade sig efter förhållandena och att produktionen
leddes in på lämpliga banor. Prisläget inom landet såväl för brödsäd
som för foder komme också på detta sätt att i viss mån bliva beroende

Kungl. Martts proposition nr 227.

av tillgången inom landet, det vill säga av skörderesultaten, varemot ur
såväl producentens som konsumentens synpunkt föga vore att erinra.

I regel kade brödsäd betalats högre än som betingats av dess fodervärde.
Vid granskning av världsmarknadens prislägen efter år 1931
kunde med fog sägas, att det stora överskottet på brödsäd bragt brödsädsprisen
ned till fodersädsprisens nivå. Majspriset hade sålunda stått
ungefär lika med de icke särskilt privilegierade vetesorternas pris. Rågpriset
hade ofta ställt sig relativt lägre än majspriset, och havrepriset
syntes, örn man sage saken i stort, hava legat fullt så högt, som denna
varas fodervärde förestavat. Dessa förhållanden vore också en naturlig
följd av de ekonomiska lagarnas fria verkningar. Detta talade också för,
att en rationell och jämförelsevis riskfri väg att lösa motsvarande frågor
inom Sverige vore att lämna samma lagar fritt spelrum inom den gräns,
som skapades genom åtgärder till höjande av det allmänna prisläget för
jordbruksprodukter över världsmarknadens prisläge. Det gällde då att
se till, att alla åtgärder av nämnd art anpassades efter varandra. Detta
måste ske genom anlitande av erforderliga importavgifter enligt ett lämpligt
avvägt system.

Närmast syntes ligga till hands att grunda ett sådant system på de priser
å brödsäd, som kunde anses skäliga och lämpliga. Då emellertid den
animaliska produktionen bleve den faktor, som ytterst komme att avgöra
den inre prissättningen, varvid fodervärdet bleve avgörande, talade vid
ett närmare bedömande av frågan ännu starkare skäl för att som utgångspunkt
taga det foderprisläge, som ur den animaliska produktionens
synpunkt kunde befinnas erforderligt. Här förelåge också en viss utgångspunkt,
nämligen smör- och margarinkommitténs förenämnda förslag
örn en importavgift å foderkakor av högst 8 öre per kilogram, varav
6 öre tillsvidare skulle uttagas. Örn en importavgift av 6 öre respektive
8 öre per kilogram åsattes foderkakor, borde importavgifterna i relation
härtill, därest fodervärdet lades som grund, bliva följande, nämligen för
foderkakor 6 öre respektive 8 öre, för majs 5 öre respektive 6 öre samt
för havre, kli och därmed jämförliga fodervaror 4 öre respektive 5 öre.
Korn intoge en särställning såtillvida, att detta sädesslag redan vore belagt
med tull. Enligt gällande bestämmelser utginge samma importavgift
för korn som för majs och havre, varav följde, att korn redan så
hårt belastats, att varan knappast kunde bliva föremål för import.

Ett genomförande av de ifrågasatta regleringsåtgärderna i fråga örn
importerat foder syntes knappast kräva ytterligare medverkan från riksdagens
sida annat än beträffande dels den i samband med behandlingen
av spörsmålet örn mjölkproduktionen ifrågasatta befogenheten för Kungl.
Majit att i händelse av behov ytterligare höja importavgiften för foderkakor
och foderkaksmjöl, dels ock skatten å dessa varor. På ett par
punkter syntes det dock, som örn ett fullständigande av det utav riksdagen
lämnade medgivandet i fråga örn foderimportavgifter vöre önskvärt
eller kanske nödvändigt. Måhända på grund därav, att föreliggande
frågor hittills icke behandlats enhetligt, hade vissa fodermedel kommit
att lämnas utanför regleringen. Lantbruksstyrelsen åsyftade därvid särskilt
den grupp fodermedel, som i tullverkets varuförteckning hänfördes
till animaliska fodermedel och som omfattade bland annat köttmjöl och
fiskmjöl, samt luzernmjöl (liömjöl), vilken vara i samma varuförteckning
icke hänfördes till fodermedel utan till torkade växter. Dessa fodermedel,
som under vanliga förhållanden icke vore av större betydelse komme
antagligen vid förhöjt foderprisläge inom landet att i ökad omfattning

Bihang till riksdagens protokoll 193h. 1 sand. Nr 227. 7

Kungl. Maj:ts -proposition nr 227.

införas hit. Då dessa fodermedel kunde utnyttjas vid så gott som all
animalisk produktion, till och med vid mjölkproduktionen, syntes deras
ställande utanför regleringen, örn denna avsåges att vara allmän, kunna
vålla icke förutsedda konsekvenser. Animaliska fodermedel borde med
hänsyn till sitt fodervärde i regleringshänseende närmast jämställas med
foderkakor och luzernmjöl med havre och kli.

Även spannmålsnämnden tillstyrker, att importen av brödsäd och fodermedel
i största möjliga utsträckning begränsas. Nämnden anser emellertid,
att den av utredningen diskuterade prisnivån å brödsäd är väl låg
och förmenar att den bör höjas. Nämnden anför till närmare utveckling
av sin mening, bland annat, följande.

För sin del måste nämnden med all kraft understryka, att någon sänkning
av jordbrukets lönsamhet icke finge bliva följden utav att inlösningsgarantien
för brödsäden bortfölle. Den enda möjligheten att förebygga
en sänkning av jordbrukets lönsamhet, därest brödsädspriserna
icke längre garanterades, vore att söka upprätthålla tillräckligt höga foderpriser,
vilket därför måste bliva det centrala i jordbrukshjälpen, som
tillika borde kompletteras med åtgärder dels för att trygga priserna å
animalier, dels ock för att säkerställa avsättningen av brödsäden. För att
ernå önskat resultat vore det, som utredningen framhållit, nödvändigt
att genomföra en sträng importbegränsning av fodermedel och att dessutom
belägga det importerade fodret med tillräckligt höga men väl avvägda
importavgifter. Importbegränsningen måste omfatta även oljekakor
och liknande kreatursfoder. Då den inom vår mejerihantering ömtåliga
frågan örn smörets kvalitet förmenades sammanhänga med användningen
av vissa slag av oljekakor, borde man emellertid beträffande begränsningen
av här ifrågavarande import iakttaga en viss försiktighet.
För att erhålla balans inom vår växtodling syntes det ock nödvändigt,
att man även i vårt land i större utsträckning än hittills överginge till
produktion av äggvitefoder. Såvitt nämnden kunde finna, måste utvecklingen
gå i denna riktning.

Nämnden ansåge, att beträffande spannmålen det i genomsnitt för samtliga
orter noterade priset för fodersäd (i fodervärde motsvarande 1 kilogram
vete, råg eller korn) under de första höstmånaderna (september—
oktober) borde vara 14 å 15 kronor för deciton. Under förutsättning att
dessa priser icke underskredes, kunde även de brödsädspriser, odlarna
under senare åren genomsnittligt erhållit, utan allt för omfattande åtgärder
i normala fall upprätthållas. I annat fall vore det för övrigt
ogörligt att utan större ekonomiska risker för stödorganet och det allmänna
trygga den nuvarande genomsnittliga prisnivån å spannmålen,
vilken icke finge sänkas.

I detta sammanhang kunde nämnden icke undgå att beröra frågan, huruvida
de importreglerande åtgärderna vore tillräckliga för att upprätthålla
den önskade foderprisnivån inom landet. Nämnden vore därutinnan
av den uppfattningen, att detta åtminstone till en början och intill
dess jordbrukarna vunnit tilltro till de nya åtgärderna icke vore så alldeles
säkert. Bleve skördarna icke allt för rikliga, borde detta dock utan
för stora särskilda ingripanden i marknaden kunna lyckas, helst om jordbrukarna
och deras organisationer samarbetade med regleringsorganet
för att effektivt stödja priserna. I händelse av en stor skörd måste man
givetvis räkna med, att priserna icke i samma utsträckning skulle kunna
hävdas. I sådant läge borde man emellertid redan i början av konsum -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

tionsåret kunna vidtaga åtgärder för att avlasta den inhemska marknaden
ett mer tyngande överskott och därigenom stabilisera priserna. Att
den genomsnittliga prisnivån vid en riklig skörd icke kunde nå samma
höjd, som örn skörden bleve knapp, vore emellertid påtagligt. Som regel
gåve de rikliga skördarna det största ekonomiska utbytet för lantmännen.

Nämnden vore fullt medveten örn, att de höjda foderpriserna åtminstone
under en övergångsperiod bomme att medföra vissa svårigheter för
de jordbrukare, vilka i högre eller lägre grad vore hänvisade till användning
av inköpt foder. Av skäl, som utredningen framhållit, vore detta
emellertid en nödvändig konsekvens, örn priserna å jordbrukets produkter
över huvud skulle kunna hävdas och produktionen hållas inom lämpliga
gränser. Att man med avseende å såväl foderpriserna som fodermedelstillgången
emellertid vid regleringsåtgärdernas genomförande
borde iakttaga en viss varsamhet, hade nämnden tidigare framhållit.

Även Sveriges allmänna lantbrukssällskap anser, att det under nuvarande
förhållanden måste i främsta rummet tillses, att de inhemska skördarna
funne användning inom landet och ej för utfodring ersattes av importerade
varor, för vilket ändamål en efter förhållandena anpassad reglering
av importen genom lämpligt avvägda importavgifter och, där så
befunnes erforderligt, direkt importreglering tydligen vore nödvändig.
Sällskapet anför vidare följande.

Vid genomförande av dessa och andra åtgärder vore det, såsom utredningsmännen
framhållit, av vikt, att åtgärderna anpassades så, att ett
lämpligt avvägt stöd bereddes jordbruksproduktionen i sin helhet och så
att de icke föranledde en ensidig inriktning av produktionen. Sällskapet
ville emellertid som sin mening uttala, att ett uppehållande i stort
sett av de senaste årens prisnivå å brödspannmål med hänsyn till jordbrukets
produktionskostnader vore erforderligt. Det vore icke brödsädspriserna
i och för sig, som hade åstadkommit utökningen av brödsädsarealerna,
utan denna hade sin förnämsta orsak i den stora prisskillnaden,
som varit rådande mellan brödsäd''och fodersäd.

Sällskapet avsåge icke med detta uttalande, att brödsädspriserna varje
år skulle bibehållas å nuvarande nivå utan åsyftade härmed närmast,
att det nuvarande prisläget genomsnittligt borde upprätthållas, varvid
dock hänsyn toges till skördeutfallet under olika år. Efter god skörd
syntes sålunda en anpassning nedåt kunna komma ifråga, medan däremot
vid liten skörd en höjning av prisläget vore önskvärd. Strävan borde
enligt sällskapets mening vara att anpassa foderpriserna i lämpligt förhållande
härtill. Denna väg hade ju också redan beträtts genom de åtgärder,
som beslutades av förra årets riksdag och som bland annat åsyftade
en höjning av foderpriserna. I det yttrande, som sällskapet avgav
över i fjol föreliggande förslag, framhöll sällskapet, att en viss varsamhet
borde iakttagas vid genomförande av föreslagna prishöjningar. Efter
den övergångsperiod, som nu förekommit, kunde emellertid en viss
skärpning vidtagas. Att döma av nu föreliggande uppgifter syntes redan
i fjol genomförda prishöjningar hava medfört en visserligen ganska
liten minskning av brödsädsarealerna. Det syntes därför sannolikt, att
redan en tämligen obetydlig ytterligare stegring av fodersädspriserna
skulle åstadkomma nödig justering av brödsädsodlingen. I och för sig
skulle med hänsyn till skördemängderna vid normalskörd någon minskning
av brödsädsarealerna icke vara påkallad. Då en ökning av dc genomsnittliga
hektarskördarna emellertid ansetts sannolik, samt en mindro

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

odling underlättade avsättningens ordnande, borde dock en minskning
av brödsädsarealerna på detta sätt eftersträvas. Genom höjning av fodersädspriserna
borde dessutom kunna ernås en med hänsyn till avsättningsförhållandena
bättre avvägd fläskproduktion.

För ernående av en lämplig avvägning av växtproduktionen i sin helhet,
så att spannmålsodlingen ej finge för stor omfattning, vore det vidare
av vikt, att stödet åt övriga produktionsgrenar avvägdes på rätt
sätt, något som särskilt gällde mjölkproduktionen. Genom åtgärder för
mjölkprisernas uppehållande jämsides med nödig begränsning av kraftfoderimporten
torde en förskjutning från vall- och övrig foderväxtodling till
spannmålsodling förebyggas; snarare borde en ökning av vallodlingen
därigenom åstadkommas. Då utredningen framhållit, att animalieprodukternas
pris icke borde tillåtas sjunka under sin hittillsvarande nivå
utan snarare något förbättras, syntes detta därför framför allt böra ha
avseende på mjölken. — Fläskpriserna torde i främsta rummet bliva beroende
av produktionens storlek, och denna reglerades i sin tur av fodertillgången
och foderpriserna.

Kommerskollegium understryker det av utredningen gjorda uttalandet
örn angelägenheten av att samtliga åtgärder från statens sida i syfte att
stödja priserna å jordbrukets produkter utformas med utgångspunkt från
att jordbruksproduktionen i avseende å kostnader och lönsamhet betraktas
som en enhet samt anför därefter, bland annat, följande.

I betraktande av det utpräglade kristillstånd, som alltjämt rådde å
världsmarknaden i fråga örn jordbruksprodukter, finge det anses oundgängligt,
att den inhemska marknaden för dessa produkter i stor utsträckning
förbleve sluten, med ett prisläge, som i viss män gjordes oberoende
av och högre än världsmarknadens. Detta torde nämligen utgöra en nödvändig
förutsättning för en ekonomiskt möjlig jordbruksproduktion i vårt
land under förhandenvarande förhållanden och med upprätthållande av
en levnadsstandard för de inom jordbruksnäringen arbetande, jämförlig
med den som uppnåtts av andra befolkningsskikt och speciellt av de inom
industrien verksamma.

Men vid genomförandet av dylika produktionsreglerande, prisförhöjande
åtgärder borde eftersträvas en sådan inriktning av den totala produktionen,
att en export av produktionsöverskott till underpris i möjligaste
mån undvekes i andra fall, än där sådan export kunde anses betingad
av att även under abnorma prisförhållanden vidmakthålla förbindelserna
med en så att säga normal och önskvärd exportmarknad. En
export av brödsäd måste emellertid för Sveriges vidkommande anses icke
betingad av några naturliga förutsättningar. Den export av förhandenvarande
överskott, som hittills ägt rum, möjliggjordes av priser, som med
cirka 1/3 understege, vad som en avyttring inom landet av foderspannmål
beräknades kunna inbringa. Det ville synas, som örn en dylik dumpingexport
skulle vara ägnad att direkt gynna utlandet ifråga örn konkurrensbetingelserna
gentemot svensk export av animaliska produkter. I
de fall, där exporten ägde rum med anlitande av clearingförfarande gentemot
exportlandet, kunde den dessutom komma att innebära, att andra betalningsförpliktelser,
som ålåge detta land, undanskötes eller rent av eliminerades.
I betraktande härav syntes det önskvärt, att undanskaffandet
av det nu förhandenvarande lagringsöverskottet av brödspannmål kunde
ske genom dess användning till utfodringsändamål och utan export.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter förklarar sig inse, att en
viss begränsning av fodervaruimporten tillsvidare torde vara ofrånkomlig
men framhåller, att olägenheterna därav syntes i främsta rummet gå
ut över småbrukarna, vilka ägde mindre möjlighet att utan personliga
uppoffringar vidkännas minskning i animalieproduktionen. Föreningen
anför därefter följande.

Inskränkningen av fodermedelsimporten inginge numera emellertid som
integrerande del av det statliga stödsystemet. Inom föreningen hade
höjts röster, som påkallade en tillfällig hård åtstramning av fodervaruimporten
för fortast möjliga förbrukning av överskottslagren av brödsäd.
Undantag härifrån ansåge föreningen böra göras för de äggviterika
fodermedlen, eftersom en ekonomisk mjölkproduktion för de tekniskt
framskridna jordbrukens vidkommande förutsatte tillgång till oljekakor
eller därmed jämförligt foder. Till förebyggande av en sänkning av jordbrukets
produktionsekonomiska standard syntes därför en alltför verksam
begränsning av införseln och tillverkningen av äggvitehaltiga foderämnen
böra undvikas.

Statens mjölknämnd har anfört, att den ur de synpunkter, nämnden hade
att anlägga, ej funnit anledning att göra något uttalande i hithörande
frågor. Statens slakterinämnd har ur de speciella synpunkter, den har att
företräda, tillstyrkt åtgärder i överensstämmelse med utredningens förslag.
Ej heller Malmöhus läns småbrukareförbunds styrelse har under nuvarande
förhållanden haft något att erinra mot förslaget. Från de organisationer,
som företräda äggproduktionen, har däremot förslaget framkallat
vissa invändningar.

Sveriges äggintressenters förening understryker utredningens uttalande,
att animalieprodukternas priser icke böra tillåtas sjunka under sin
hittillsvarande nivå utan snarare något förbättras, samt framhåller, att
ifråga örn ägg det prisläge ännu icke uppnåtts, som i propositionen nr
257/1934 angivits såsom eftersträvansvärt. Äggintressentföreningen anför
därefter följande.

För äggproduktionen erfordrades bland annat vissa kvantiteter kli och
majs. Av spannmålsutredningen föresloges, att skatten å kli skulle upphöra
att utgå. Äggintressentföreningen ville med avseende härå framhålla
vikten av att, därest en sänkning av klipriset härigenom skulle föranledas,
denna sänkning tillvaratoges även till äggproduktionens fromma.
Föreningen finge vidare framhålla vikten av att det tillsåges, att skälig
andel av importerade kvantiteter majs förbehölles äggproducenterna.
Skulle en ytterligare fördyring av för äggproduktionen behövliga fodermedel
komma till stånd, syntes det erforderligt, att ett däremot svarande
ökat stöd gåves produktionen. Eventuellt påkallades för sådant ändamål
även starkare bistånd för uppehållandet av exporten. I sistnämnda avseende
kunde förhållandena tarva förhöjning av det statliga pristillägget
vid sådan export.

Sveriges tjäderfäavelsföraning erinrar om att, enligt utredningens förslag,
man måste räkna med under år med välbärgad skörd ett genomsnittspris
för fodervete av 15—IG öre för kilogram, vilket pris den svenska
äggproduktionen icke kunde betala. I stället för att exportera vete till

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

förlustbringande priser borde därför enligt föreningens mening åtgärder
vidtagas för att tillhandahålla äggproducenterna lämpliga kvantiteter
fodervete till ett pris av förslagsvis 11 öre per kilogram. Härigenom
skulle konsumtionen av fodervete avsevärt stegras vid äggproduktion och
nu ofrånkomliga förluster å äggproduktionen minskas. Föreningen framhåller
vidare, att vid normal äggproduktion inemot hälften av hönsens
foder beräknas bestå av havre i hel eller gröpad form. En fördyring av
havrepriset med 2 öre per foderenhet medförde en ökning av foderkostnaderna
med cirka 5 öre per kilogram ägg. Härtill komme att den på den
svenska marknaden vanliga kvaliteten av foderhavre i allmänhet icke lämpade
sig som hönsfoder på grund av sin höga skalhalt, utan vore hönsodlarna
hänvisade till att använda de bättre och sålunda dyrare kvaliteterna.
Ifråga örn den föreslagna införselavgiften å kli erinrar föreningen, att
de svenska äggproducenterna använde vetekli i stor utsträckning, oftast
utgjorde vetekliet 30 procent eller mera av torrfodret eller 1U av hela foderstaten,
varför införandet av importavgiften medförde avsevärd ökning
i produktionskostnaderna. Ett allmänt önskemål bland äggproducenterna
vore därför, att en sänkning av klipriset genomfördes. Beträffande majsen
framhåller föreningen, att denna vara kunde som fodermedel ersättas
med hemmaproducerat foder till samtliga våra husdjur utom hönsen. De
hemmaproducerade sädesslagen saknade det gula färgämne majsen innehölle,
vilket överginge till gulan och bidroge till att giva denna en vacker
färg. Såsom färgmedel för hönsäggets gula vore majsen under vintern
oersättlig. Genom de nuvarande restriktionsåtgärderna vid majsimporten
hade dels majsen stigit avsevärt i pris, för närvarande över 100
procent i förhållande till priset före importförbudet, dels hade tillgången
blivit så knapp, att majsen helt eller delvis fått uteslutas ur foderblandningar.
Detta hade också inverkat på äggens kvalitet, och hade berättigade
klagomål framförts på gulans färg från konsumenter både inom och
utom landet. Den mängd majs, som under föregående år importerats,
skulle, örn den enbart funnit användning som hönsfoder, hava räckt till för
behövlig inblandning i hönsfodret. Då emellertid endast otillräckliga
kvantiteter till priser, som icke stöde i rimligt förhållande till importpriset
jämte licensavgiften, varit tillgängliga för de svenska äggproducenterna,
syntes särskilda åtgärder från statsmakternas sida vara påkallade
för att få ovan anförda missförhållanden rättade. Rörande äggproduktionens
möjligheter att bära den föreslagna foderfördyringen anför därefter
föreningen följande.

Äggproduktionen kämpade med stora svårigheter redan före kraftfoderfördyringens
inträdande. Av statsmakterna uppställdes som ett mål
att söka bringa äggpriserna till 75 procent av 1929 års prisnivå. Det stöd,
som statsmakterna lämnat äggproduktionen i form av exporttillägg, vore
emellertid närmast avsett som kompensation för de fördyrade kraftfoderpriserna,
men hade prisförbättringarna på äggen icke hållit jämna
steg med kraftfoderfördyringen. Anledningen härtill vore, att vissa fodermedel
stigit mera än som beräknats vid exporttilläggets fastställande.

103

Kungl. May.ts proposition nr 227.

En fördyring av foderkostnaderna kunde endast neutraliseras genom
högre produktpriser, och av denna anledning syntes kravet på en höjning
av maximiexporttillägget vara ofrånkomligt. Dock borde märkas
att en höjning av äggpriset endast kunde ske till en viss gräns, vid vilken
en minskning av konsumtionen gjorde sig gällande. På grund av
de erfarenheter, som redan vunnits, syntes en höjning av maximiexporttillägget
till 50 öre vara behövlig för att genom export kunna åstadkomma
tillräcklig avlastning av den inhemska äggmarknaden.

Icke blott och bart äggpriser och foderpriser vore bestämmande för fjäder
fäskötselns räntabilitet, utan även priserna på slaktat fjäderfä av
olika slag hade stor inverkan. Under senare år hade priserna på gödda
utslagshöns varit så låga, att en vanlig gödning med havregröpe och potatis
oftast icke varit lönande. Orsakerna härtill vore säkert flera, men
periodvis hade importen av finska kycklingar och utslagshöns till låga
priser varit särskilt besvärande och verkat prisnedsättande. Vårt land
syntes i stort sett kunna bliva självförsörjande vad anginge slaktat fjäderfä.
Föreningen ville därför understryka behovet av att den svenska slaktfjäderfäproduktionen
skyddades antingen genom en tull på förslagsvis
50 öre per kilogram eller genom importreglering med licensavgift av 50
öre per kilogram.

I vårt land vore fjäderfäskötseln i betydande omfattning en binäring
till lantbruket och hade inom denna grupp av näringsidkare sin största
betydelse för småbruket och det mindre lantbruket. Särskilt vid småbruk
och egnahem hade den hittills spelat en mycket stor ekonomisk roll och
stundom varit den bärande produktionsgrenen. Ofta måste fjäderfäskötseln
bedrivas i sådan omfattning, att det foder, som producerats på den
egna jorden, icke räckte, utan betydande kvantiteter inköptes. Förutom
vid lantbruk bedreves hönsskötsel i betydande omfattning även av arbetare
och lägenhetsägare, varav många arbetslösa, vilka nedlagt sitt sparkapital
i driften och vore för sin utkomst mer eller mindre beroende av
fjäderfäskötselns räntabilitet. För de äggproducenter, vilka sålunda måste
helt eller delvis inköpa sitt foder, hade foderfördyringen blivit särskilt betungande,
då de hemmaproducerade fodermedlens försäljningsvärde i allmänhet
icke motsvarade deras realisationsvärde i animalieproduktionen
utan vore avsevärt högre.

De av Sveriges fjäderfäavelsförening framhållna synpunkterna understrykas
jämväl i det av Sveriges ägghandelsförbund avgivna yttrandet.
Förbundet framhåller sålunda vikten av att genom ökade medel till prisreglering
av äggexporten en förbättring av äggpriset åstadkommes samtidigt
med att hönsodlarna bereddes tillfälle erhålla erforderlig mängd
majs. I sistnämnda hänseende anför förbundet följande.

Den majsmängd hönsskötseln behövde, kunde i runt tal uppskattas till
20,000 ton, örn alla höns skulle hava en lämplig ranson. Den verkligen använda
kvantiteten läge vid ungefär halva denna kvantitet, och örn den
kvantiteten infördes och ställdes till äggproduktionens förfogande, kunde
detta icke på något kännbart sätt drabba den inhemska foderproduktionen.
Restes alltför stora svårigheter i äggproduktionens väg, så kunde
följden bliva äggproduktionens minskning, och äggproduktionen förbrukade
dock förhållandevis stora kvantiteter både fodersäd och vete.

Bristen i majsimportens nuvarande ordnande ansåge förbundet hava varit,
att inte behövliga mängder majs förbehållits äggproduktionen, utan
fått disponeras för andra ändamål, förmodligen svinuppfödning, där den

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

inte varit önskvärd. För närvarande vore det oerhört svårt och i många
fall omöjligt att anskaffa majs för hönsskötselns legitima behov. En äggcentral,
som tillverkade foder för sina medlemmars behov, hade efter fåfänga
försök att köpa tillräckligt med majs, måst minska majsinblandningen
till hälften. Örn detta varit absolut nödvändigt, hade ingenting varit
^tt säga därom, men då majsimport förekomme, hade något kunnat
göras för att den importerade majsen verkligen komme hönsskötseln till
handa.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
framhåller, att de av statsmakterna hittills vidtagna åtgärderna till förbättring
av äggproduktionens ekonomiska läge på grund av samtidigt
inträffande prisstegringar å kraftfoder icke medfört önskat resultat, och
anför därefter.

En förbättring av ifrågavarande verksamhets ekonomiska läge syntes
kunna åstadkommas antingen genom en höjning av produktpriset, i första
hand äggpriset, eller genom ett nedbringande av produktionskostnaderna,
i första hand utgifterna för foder. Då en mera avsevärd stegring av äggpriset
innebure vissa risker för en minskning i äggkonsumtionen och därmed
av producentens totalinkomster, vore den lämpligaste vägen att nedbringa
foderkostnaderna. De senaste årens stora inhemska veteskördar
hade medfört ett överskott på inhemskt vete, som måste avyttras bland
annat genom export. Det pris, som härvidlag uppnåddes, vore emellertid
mycket lågt och uppginge till allenast ungefär hälften av exempelvis
majspriset. Det syntes förvaltningsutskottet av såväl nationalekonomiska
skäl som med hänsyn till äggproduktionens ekonomiska ställning
under sådana förhållanden lämpligare, att en del av ifrågavarande överskott
toges i anspråk som fodermedel åt fjäderfän. Förvaltningsutskottet
ansåge sig sålunda böra föreslå, att vete av ifrågavarande slag måtte ställas
till äggproducenternas, i första hand småproducenternas förfogande,
till ett pris som örn än icke i nivå med exportpriset dock avsevärt understege
de priser, som äggproducenten för närvarande måste betala för
andra kraftfodermedel. För vinnande av nödig kontroll, att ifrågavarande
billigare vete verkligen användes för avsett ändamål, syntes emellertid
distributionen av detsamma böra handhavas av de till svenska ägghandelsförbundet
anslutna äggcentralerna, från vilka medlemmen finge
köpa vete i förhållande till den mängd ägg, han levererade till föreningen.
Härigenom torde jämväl en ökad anslutning från producenternas sida till
äggförsäljningsföreningarna vara att förvänta, en utveckling som syntes
förvaltningsutskottet i hög grad önskvärd bland annat ur den synpunkten,
att en önskvärd förbättring av äggens kvalitet härigenom kunde uppnås.

Vad därefter angår de av spannmålsutredningen föreslagna särskilda
åtgärderna, har man i de inkomna yttrandena i allmänhet ej haft något
att erinra mot vad utredningen förordat beträffande regleringen av importen
av brödsäd. Enighet synes i princip råda därom att inmalningstvånget
bör bibehållas, samt att i anslutning härtill importen av brödsäd
och mjöl samt produkter därav bör vara underkastad licenstvång. Spannmålsnämnden
har visserligen varit tveksam, huruvida importregleringen
borde avse käx, enär vissa kvaliteter därav regelbundet varit föremål för

105

Kungl. Majlis proposition nr 227.

import, men ansett, att, örn man vid regleringens handhavande toge nödig
hänsyn härtill, hinder ej borde möta att genomföra den ifrågasatta utvidgningen
av regleringen. Generaltullstyrelsen har anmärkt på att utredningen
föreslagit, bland annat, att bröd icke skulle få införas till riket
utan tillstånd av statens spannmålsnämnd. Med en dylik bestämmelse
skulle, framhåller generaltullstyrelsen, jämväl dessertkäx, ej hänförliga
till konfektyrer, pepparkakor och andra slag av finare bakverk, likaledes ej
hänförliga till konfektyrer, samt hundbröd falla under importregleringen,
då dessa varuslag i gällande tulltaxa funnes upptagna under den gemensamma
rubriken bröd (stat. nr 304—307). För den händelse emellertid
statsmakterna ej avsåge, att med importregleringen drabba dessa slag av
bröd, syntes bestämmelsen böra givas annan, mera inskränkt formulering.
Styrelsen erinrade därjämte örn, att tullsatserna för varuslagen dessertkäx,
ej hänförliga till konfektyrer (stat. nr 304) och hundbröd (stat. nr 306)
vore bundna genom handelsöverenskommelsen med Storbritannien och
Norra Irland den 15 maj 1933. Beträffande frågan huruvida införselavgift
skulle uttagas å brödsäd och produkter därav, har lantbruksstyrelsen
anfört följande.

Vid övriga importregleringar i prisreglerande syfte å jordbrukets område
kunde införselavgifter uttagas enligt av Kungl. Majit fastställda
grunder. Detta syntes lantbruksstyrelsen vara ett betydelsefullt led i hela
stödsystemet. Importen av brödsädsspannmål för förmalningsändamål
komme väl av spannmålsnämnden att ransoneras inom de gränser, som
fastställd inmalning angåve. Det lägre utlandspriset medförde givetvis,
att rätten att använda utländsk spannmål i största möjliga utsträckning
skulle utnyttjas av alla kvarnar, jämväl sådana som hittills kanske knappast
använt utländsk vara. Detta gjorde, att det enligt lantbruksstyrelsen
förmenande vore klokt att i samband med importregleringen uttaga
en skälig införselavgift på spannmål. Ännu betydelsefullare syntes vara,
att en sådan avgift uttoges ifråga örn produkter av brödsäd, örn icke avsikten
vore att helt utestänga en sådan import. Det framginge visserligen
av betänkandet, att i fråga örn mjöl sådana direktiv vore avsedda att meddelas,
att denna vara endast i vissa undantagsfall bleve föremål för import.
Ifråga om makaroner, vermiceller och bröd, som enligt förslaget
skulle bliva inbegripna i regleringen, ävensom i fråga örn vissa andra produkter,
kunde ett fullständigt importförbud knappast upprätthållas. Att
tillåta en begränsad införsel av utländska produkter utan att tillse, att
importvaran i prishänseende icke komme att bliva särskilt gynnsamt
ställd, syntes kunna vålla betydande olägenheter och framför allt ägnat
att locka till särskilda ansträngningar för att erhålla importrätt. Säkert
syntes vara, att handhavandet av regleringen underlättades, örn den
kombinerades med skäliga, icke för lågt tilltagna införselavgifter. Den
inkomst, som eventuella avgifter kunde komma att bereda, torde om ej
för andra ändamål vara väl behövlig till minskande av statens förlust
å hittills vidtagna åtgärder till spannmålsmarknadens stödjande.

Även spannmålsnämnden framför i stort sett liknande synpunkter samt
uttalar i sådant hänseende följande.

Vad anginge utredningens förslag, att så länge inmalningsprocenterna
vore höga, någon importavgift å vete och råg svarande emot den nu utgå -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ende gottgörelsen icke skulle uttagas, utan att allt vete vid förmälning
skulle beläggas med veteavgift, bade nämnden ej heller någon direkt erinran
häremot. Nämnden ville dock understryka vikten utav, att härigenom
icke finge tillskapas en sådan relation mellan priserna å svensk och utländsk
brödsäd, att de kvarnar, som använde importerad brödsäd, bomme
i ett gynnat förhållande till andra kvarnar eller att desamma funne det
med sin fördel förenligt att i högre grad, än vad kvalitetsförhållandena
nödvändiggjorde, använda importerad brödsäd. Särskilt angeläget vore
det, att Kungl. Majit begagnade sig av rätten att belägga importerad
brödsäd med tillräckligt höga importavgifter, i händelse inmalningsprocenterna
av en eller annan anledning måste sänkas. I annat fall uppkomma
konkurrensförhållanden, som högst betydligt kunde rubba förutsättningarna
för spannmålsregleringens lugna handhavande.

Importregleringen av mjöl och gryn samt makaroner och vermiceller
borde enligt nämndens mening icke innebära ett helt utestängande av
dessa varor. Åtminstone vissa kvaliteter makaroner och gryn tillverkades
nämligen knappast inom landet. Dessutom kunde det ur kvalitetssynpunkt
vara utav en viss betydelse, att makaronifabrikerna kunde för sin
fabrikation hava tillgång till importerat mjöl. Vid import av mjöl, gryn
och makaroner borde emellertid beaktas det förhållandet, att även om
importerat vete icke vore belagt med någon införselavgift, sådant vete vid
förmälning till mjöl dock belastades med veteavgift. Örn införselavgift
under sådana förhållanden icke uttoges å makaroner och vermiceller samt
mjöl och gryn, bleve de inhemska kvarnarna och makaronifabrikerna urståndsätta
att framställa sina produkter till samma priser som importvarornas.
Nämnden förmenade därför, att vid import av här ifrågavarande
varor alltid skulle uttagas en införselavgift, vars belopp för kilogram
med minst 50 procent borde överstiga veteavgiftens belopp. Genom
införselavgifter å vete och råg samt produkter därav inflytande medel
borde avsättas till jordbrukets prisregleringsfond och i första rummet användas
för bestridande av med svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
förenade kostnader.

Beträffande förslaget att överflytta befogenheten att lämna införseltillstånd
för brödsäd och produkter därav å spannmålsnämnden framhåller
lantbruksstyrelsen, att utredningens förslag i denna del vore ägnat att
stärka importregleringen. Spannmålsnämnden anser sig i detta sammanhang
böra framföra vissa allmänna synpunkter i frågan örn importregleringens
handhavande och anför i detta hänseende följande.

Enligt utredningens förslag komme nämnden att handhava regleringen
av importen av såväl brödsäd som fodersäd och övriga fodervaror. För
närvarande hade de med en så omfattande importreglering förenade svårigheterna
såtillvida mindre aktualitet, som man nu kunde ersätta exempelvis
majs och havre m. fl. fodermedel med denaturerad brödsäd, som
utförsåldes till priser understigande marknadspriserna å vete och råg.
Sedan inlösningsförfarandet upphört att gälla samt brödsäds- och fodersädspriserna
därefter fritt finge anpassa sig efter varandra, vore det rätt
svårt att å den inhemska marknaden avsätta ett brödsädsöverskott utan
att pressa priserna. Emellertid komme importregleringen, även sedan
brödsädsöverskottet hunnit att undanskaffas, att framdeles ställa stora
krav på nämnden. Dels komme prisbildningen inom landet att bliva avhängig
av tillgången på importerade fodervaror och priserna å desamma,

Kungl. May.ts proposition nr 227.

107

dels vöre det icke alltid lätt att avväga, i vilken utsträckning import av
olika varor skulle tillåtas. I sistberörda hänseende spelade en inom landet
ojämn fördelning av tillgång och efterfrågan på brödsäd och fodervaror
en icke ringa roll.

I anslutning till vad senast sagts, hade inom nämnden diskuterats den
frågan, i vad mån man på ett eller annat sätt skulle kunna underlätta för
nämnden det synnerligen tidsödande och vanskliga detaljarbete, som en
på licensgivning grundad importreglering otvivelaktigt medförde. Därvid
hade nämnden beaktat det förhållandet, att efter hand som importen
allt mer begränsades, möjligheterna för importörerna att inköpa varorna
i större poster direkt från exportländerna alltmer beskures. Nämnden ansåge
därför att det, örn förhållandena skulle så påkalla, kunde vara välbetänkt
att i samarbete med de tidigare importörerna ordna fodermedelsimporten
på ett sådant sätt, att dessa inbördes finge handhava fördelningen
av de varor, som ansåges böra importeras. Huru detta i praktiken
skulle genomföras bleve väsentligen beroende av möjligheterna att träffa
en överenskommelse, som kunde anses väl avvägd och tillika rättvis i förhållande
till envar av hittillsvarande importörer.

I fråga örn de av utredningen föreslagna åtgärderna för ernående av
en bättre organisation av spannmålens, avsättning äro meningarna mera
delade. I flertalet yttranden framliålles visserligen som önskvärt, att det
nuvarande inlösningsförfarandet slopas, men Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
svenska lantmännens riksförbund, skånska spannmålsföreningarnas
samorganisation och svenska foderämnes- & spannmålsimportörernas
förening liksom även Gotlands handelskammare förorda dess bibehållande.

Till stöd för sitt yrkande att inlösningsförfarandet bör bibehållas anför
Sveriges allmänna lantbrukssällskap bland annat följande.

De av utredningen föreslagna åtgärderna kunde under år med liten och
medelstor skörd giva någorlunda tillfredsställande resultat, vad det gällde
uppehållande av en skälig prisnivå samt åstadkommande av en jämn
prisutveckling under året. Däremot syntes man hava anledning hysa
betänkligheter beträffande möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt
kontrollera prisbildningen under år med stor skörd, vilket dock framstode
såsom det allvarligaste problemet. Det förefölle, som örn det föreslagna
stödköpsorganet därvid icke skulle kunna följdriktigt påverka prisbildningen
med mindre dess ingripande bleve av ungefär motsvarande räckvidd
och konsekvenser som ett inlösningsförfarande.

Sällskapet hänvisade i detta sammanhang till den goda anpassning, som
innevarande säsong uppnåtts uti brödsädspriserna i förhållande till inlösningspriserna,
trots att skörden detta år varit större än någonsin. Detta
hade utan tvivel framförallt åstadkommits genom den omfattande lagring,
som, enligt vad senaste brödsädsinventeringen givit vid handen, ägt
rum hos jordbrukare, spannmålshandlare och föreningar. Därest inlösningsgarantien
borttoges, bortfölle även den trygghet, som nu förelåge för
lagring och belåning och det kunde befaras, att man återkomma till tidigare
rådande förhållanden, som karakteriserats utav att priserna under
den tidigare delen av säsongen pressats ned, enär å ena sidan jordbrukarna
i ovisshet om de priser, som framdeles kunde uppnås, visade en påtaglig
benägenhet att acceptera även förhållandevis mycket låga priser, me -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

dan å andra sidan handlare och kvarnar icke vore benägna att köpa i
större omfattning, förrän priserna kommit ned i en sådan nivå, att risk
för ytterligare prisfall syntes tämligen liten.

Sällskapet ansåge därför, att ett bibehållande av inlösningsförfarandet
vore att föredraga. Genom åtgärderna för foderprisernas böjande och en
anpassning av inlösningspriserna efter skördeutfallet under olika år borde
även på detta sätt marginalen mellan brödsädspris och fodersädspris
kunna utjämnas, så att en ensidig inriktning av produktionen förhindra''
des, samt vid stora skördar brödsäd i viss utsträckning kunde tagas i
anspråk för utfodring. Det vore sällskapets uppfattning att, vid en sådan
uppläggning av åtgärderna, de med det nuvarande systemet förenade
svårigheterna komme att avlägsnas. Sällskapet förutsatte, att åtgärderna
för reglering av foderimport och foderpriser vid ett bibehållet inlösningsförfarande
finge samma karaktär, som eljest skulle bliva fallet. Den
samlade spannmålsmängd, som stöde till förfogande för utfodring och
förmälning, borde därför bliva densamma, vare sig inlösningsförfarandet
funnes eller icke. Fördelen med inlösningsförfarandet vore emellertid
den, att man erbölle en mera fast grund för ordnande av lagring och belåning
samt därmed också för prisets uppehållande.

Örn emellertid det av utredningen föreslagna systemet skulle komma
till användning, vore det enligt sällskapets mening nödvändigt, att stödköpsorganet
ägde befogenhet att ingripa på marknaden i större omfattning
än utredningen syntes hava tänkt sig, särskilt genom stödköp. Tillräckligt
kapital måste för detta ändamål ställas till stödköpsorganets förfogande.

Svenska lantmännens riksförbund framhåller i frågan följande.

Riksförbundet ville rikta uppmärksamheten på de svårigheter, som
kunde uppkomma hösten 1935, därest inlösningsförfarandet då upphörde.
På grund av vad som nu vore känt rörande storleken av de för närvä,
rande befintliga förråden av brödsäd hos jordbrukare och deras föreningar,
handlande och kvarnar, hade man anledning antaga att, även örn eosineringen
och exporten av brödsäd under det närmaste halvåret väsentligt
utökades, avsevärda förråd komme att kvarligga i landet den 1 september
1935 och då i stor utsträckning upptoge de tillgängliga lagerutrymmena.
Detta komme att innebära en betydande påfrestning på marknaden och
försvåra situationen för det nya stödorganet, enär avsaknaden av inlösningsgaranti
säkerligen komme att medföra mycket stora utbud från jordbrukarna
redan på hösten. En dylik svår situation kunde visserligen
mildras genom en ytterligt forcerad export, men dels vore exportmöjligheterna
ganska begränsade, dels försigginge exporten på grund av världsmarknadsläget
till mycket låga och för statskassan betungande priser.
Det skulle för staten innebära mindre förluster, om det kvarliggande brödsädsöverskottet
användes för foderändamål under en längre tidsperiod till
inom landet gällande fodersädspriser, än örn man skulle nödgas exportera
detsamma under våren och sommaren till de rådande låga exportpriserna.
Här anförda synpunkter syntes riksförbundet vara så viktiga, att de utgjorde
ett starkt motiv för bibehållande under ytterligare någon tid av ett
modifierat inlösningsförfarande. Först när det nu befintliga hrödsädsöverskottet
undanskaffats i sådan utsträckning, att endast en för övergången
från gammal till ny skörd erforderlig reserv återstode. borde enligt
riksförbundets förmenande ett ersättande av inlösningsförfarandet
med andra prisstödjande åtgärder diskuteras.

Kungl. Majlis ''proposition nr 227.

109

Därest elen. av utredningen föreslagna stödanordningen likväl skulle
väljas, ville riksförbundet framhålla angelägenheten av, att det stödköpande
organet utrustades med tillräckligt kapital och tillräckliga befogenheter
för verksamhetens handhavande. Riksförbundet framhölle vidare
vikten av att staten jämväl i fortsättningen stödde jordbrukarnas
sammanslutningar i syfte att öka deras möjligheter att lagra spannmål
och sålunda i första hand använde sig av de av dem uppförda och iordningställda
lagringsutrymmena.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening anför i huvudsak
följande.

Föreningen vore ingalunda blind för inlösningsförfarandets avigsidor,
särskilt i dess ursprungliga skick. Emellertid hyste föreningen den uppfattningen,
att, sedan numera balans vore på god väg att åstadkommas i
bröd- och fodersädsprisernas inbördes förhållande, man icke behövde befara
några mera allvarliga konsekvenser av inlösningsförfarandets bibehållande
under en övergångstid av ett eller annat år. Därvid förutsattes
givetvis, att inlösningspriserna ej sattes så höga, att de förryckte
en sund prisrelation. Beaktade man, att en effektiv reglering av fodermedelsimporten
icke varit rådande i mera än ungefär ett halvt år, syntes
det föreningen ej tillräckligt motiverat att nu övergiva det vid förra årets
riksdag genomförda systemet, innan dess verkningar säkrare kunde överblickas.
Givetvis borde konstaterade brister i systemet avhjälpas, men
detta krävde icke en övergång till ett helt nytt system. För sin del vågade
föreningen också med stöd av redan vunnen erfarenhet uttala, att
man med en förnuftig reglering av brödsädspriserna i det allra närmaste
kunde begränsa förlustriskerna vid ett fortsatt inlösningsförfarande inom
ramen av, vad den av spannmålsregleringen föreslagna veteavgiften beräknades
inbringa. Än vidare hyste föreningen den uppfattningen, att
vid upprätthållandet av en naturlig prisrelation mellan foder- och brödsädspriser
ett inlösningsförfarande icke komme att utöva någon prisstimulerande
verkan på brödsädsodlingen, utan att fastmera en övergång
till ökad fodersädsodling tämligen snart skulle kunna åstadkommas.

Däremot holle föreningen före, att spannmålsutredningen underskattat
de svårigheter, som mötte vid anordnandet av ett stödköpsförfarande, samt
de ekonomiska risker, vilka vore förbundna härmed. Redan erfarenheten
från andra länder, som tidigare prövat detta system, bestyrkte en sådan
uppfattning. Vad särskilt förlustrisken beträffade, vore det tämligen
uppenbart, att, örn man verkligen skulle kunna upprätthålla en önskvärd
prisnivå, förlusterna på en stödköpsverksamhet icke kunde tänkas understiga
dem, som följde av ett inlösningsförfarande. Härtill komme, att en
stödköpsverksamhet införde nya osäkerhetsmoment i spannmålsmarknaden.
På grund härav försvårades i hög grad kvarnarnas och i all synnerhet
spannmålshandlarnas möjligheter att absorbera den spannmål, som
salufördes. Härigenom ställdes ökade krav på stödorganet, som lätt nog
kunde tvingas övertaga större delen av saluöverskottet, därest icke marknaden
skulle bryta tillsammans. Vidare torde den förskjutning i animalieproduktionens
förutsättningar inom olika delar av landet, som följde
av nödvändigheten att använda inhemsk brödsäd till foder, bliva mera
kännbar med ett stödköpssystem än med ett inlösningsförfarande, vilket
senare dock möjliggjorde tillämpandet av mera enhetliga foderpriser.

I valet mellan de två tänkbara utvägarna, inlösningsförfarande eller
stödköpsverksamhet, måste föreningen därför avgjort förorda ett bibe -

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

hållande av det förra. Skulle likväl inlösningsgarantien icke anses böra
bibehållas, ville föreningen bestämt förorda, att regleringsorganet i första
hand genom slutandet av lagringsavtal sökte verka för en sund prisutveckling
och att organet först i andra hand genom egna inköp sökte påverka
marknaden. Med nuvarande rikliga tillgång på lämpliga lagringsutrymmen
torde det icke erbjuda någon svårighet, att i huvudsak gå
fram på den vägen. Föreningens medlemmar hade tidigare i samarbete
med svenska lantmännens riksförbund verksamt bidragit till lösningen
av den under förra året genomförda långtidslagringen av spannmål för
svenska spannmålsföreningens räkning, och föreningen vore fortfarande
beredd att medverka på detta område.

Även spannmålsnämnden har ingående övervägt att föreslå bibehållande
av inlösningsförfarandet, intill dess överskottet kunnat nedbringas
till sådan storlek, att det icke verkade tryckande å den inhemska marknaden,
men ansett sig böra släppa tanken härpå. Skälet härtill hade
främst varit önskvärdheten av att jordbruksstödet i görligaste mån gjordes
allsidigt, så att jämvikt ernåddes mellan jordbrukets olika produktionsgrenar.
Vidare finge man enligt nämndens mening icke bortse
från, att en fortsatt garanti för inlösning, även örn priserna något reducerades,
lätt kunde stimulera till brödsädsodling i för stor omfattning.
Dessutom vore det uppenbart, att man beträffande handeln med
brödsäd åstadkomme större frihet och naturligare anpassning efter olika
förhållanden, örn man icke bibehölle garantien. För jordbrukarna och
deras organisationer betydde detta, att de tvingades till större självverksamhet
än hittills, ehuru de alltjämt hade ett statligt stöd. Härigenom
skapades ett incitament för jordbrukarna att framdeles i högre
grad än hittills söka påverka prisbildningen å spannmålsmarknaden. I
viss mån avgörande för nämndens ställningstagande i denna fråga hade
dessutom varit den omständigheten, att i samband med inlösningsgarantiens
upphävande den denaturering av brödsäd till foder, som för närvarande
vore oundviklig, skulle kunna slopas. Det vore möjligt, att man
efter den 1 september 1935 ännu en tid måste fortsätta därmed, men då
det nu befintliga brödsädsöverskottet hunnit undanskaffas, borde denatureringsförfarandet
under alla omständigheter kunna upphöra. Att
nämnden fäste särskild vikt vid denna omständighet berodde icke allenast
på det förhållandet, att det förefunnes vissa svårigheter med avseende
å kontrollen över användningen av denaturerad brödsäd utan även
därpå, att kostnaderna för denatureringen, vilka icke vore så obetydliga,
vore helt bortkastade.

I fråga örn de riktlinjer för den av utredningen föreslagna stödköpsoch
lagringsverksamheten, sådana dessa angivits i det av utredningen
upprättade förslaget till avtal mellan staten och svenska spannmålsaktiebolaget,
gör spannmålsnämnden vissa erinringar. Nämnden anför i
sådant hänseende följande.

Tanken, att bolaget skulle hålla ett reservlager, vore enligt nämndens
mening fullt riktig. Att under alla omständigheter begränsa detta re -

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

servlager till 70,000 ton, syntes nämnden dock knappast välbetänkt. Skulle
det under våren och sommaren ett år visa sig, att brödsädsskörden
kunde förväntas bliva mycket låg, kunde t. o. m. ett reservlager på 100,000
ton å 150,000 ton visa sig erforderligt, för att icke inmalningsprocenterna
skulle alltför mycket variera från det ena året till det andra och i
genomsnitt för flera år bliva lägre, än eljest med hänsyn till den förefintliga
tillgången på inhemsk brödsäd vore önskligt. Däremot menade
nämnden, att något praktiskt behov icke förelåge för bolaget att den 1
september 1935 från spannmålsföreningen övertaga något spannmålslager.
Vid den tidpunkten funnes mer än tillräckligt av spannmål av
gammal skörd. Örn densamma befunne sig i föreningens eller bolagets
ägo, spelade för dess disponerande ingen roll. Av stor betydelse kunde
det däremot vara, att bolaget under det första verksamhetsåret, innan
dess marknadsreglerande förmåga hunnit prövas, hade relativt stora inköpsmöjligheter.
Samtidigt vunnes härigenom, att föreningens och bolagets
affärer hölles helt isär. Slutligen undginge man på detta sätt
att i avtalet inrycka några bestämda priser, vilka lätt kunde komma att
verka normerande på marknadsutvecklingen.

Som komplettering till stödköpsförfarandet hade utredningen föreslagit,
att stödorganet skulle äga att efter bemyndigande av Kungl.
Majit träffa avtal med lagerkällare, att dessa mot viss ersättning skulle
lagra spannmål till ingången av ett nytt konsumtionsår. Nämnden förmenade,
att detta vore en välbetänkt anordning, då därigenom utbuden
av spannmål kunde beräknas komma att hållas tillbaka och stödorganets
egen verksamhet i viss mån inskränkas. Nämnden ville dock understryka
betydelsen utav, att bolaget vid träffandet av lagringsavtal gjorde
detta under sådana former, att icke eventuellt befintliga brödsädsöverskott
utan bolagets kontroll komme ut i marknaden och verkade pristryckande
å densamma. För bolagets verksamhet vore det nödvändigt,
att bolaget hade överskottet av spannmålen i en eller annan form i sin
hand.

Lantbruksstyrelsen anser nödvändigt, att inlösningsskyldigheten upphör
från och med 1935 års skörd. I fråga örn den föreslagna stödköpsoch
lagringsverksamheten anför styrelsen följande.

Lantbruksstyrelsen holle principiellt icke för troligt, att stödköpsverksamhet,
särskilt med hänsyn till den föreslagna starka begränsningen
därav, kunde få någon större direkt inverkan på spannmålsmarknadens
prisläge, åtminstone icke, försåvitt icke staten ville vara beredd att
för ändamålet påtaga sig ytterligare ekonomiska uppoffringar. Därest
de av styrelsen ifrågasatta skärpningarna i fråga örn importregleringarna
för fodermedel skulle vinna beaktande, syntes det troligt, att knappast
några stödköpsåtgärder alls skulle vara behövliga för åstadkommande
av ett tillfredsställande läge på spannmålsmarknaden som helhet betraktad.
Först därest fodermarknadens prisläge i samband med en stor
brödsädsskörd bleve sådant, att skälig hänsyn till brödsädsodlarens intressen
krävde ett frigörande av brödsädsprisen från de pris, som förestavades
av brödsädens värde som foder, kunde stödköpen få någon
egentlig betydelse. Under sådana förhållanden syntes dock don föreslagna
begränsningen i fråga örn stödköpens omfattning göra anordningen
mindre värdefull. Även örn lantbruksstyrelsen sålunda icke byste
större förväntningar om stödköpsverksamhetens betydelse, ansåge sig

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

styrelsen dock, då densamma möjligen kunde tänkas få ett visst psykologiskt
inflytande och knappast kunde medföra egentliga olägenheter,
annat än låt vara betydande risker för staten, icke böra avstyrka ett
försök i denna riktning.

I viss mån annorlunda ställde sig enligt lantbruksstyrelsens förmenande
förslaget örn garanti för vissa spannmålsodlare mot förlust på grund
av lagring. Detta förslag, som vore avsett att tjäna samma syfte som
stödköpen, kunde enligt lantbruksstyrelsens mening måhända medföra
icke avsedda konsekvenser. Därest vissa lagrare erhölle garanti mot
eventuella förluster på grund av lagringen, syntes det ligga nära till
bands förmoda, att lagring utan sådan garanti kunde komma att upphöra.
Förefintligheten av en garantimöjlighet syntes således kunna
motverka en sund utveckling av spannmålsmarknaden, därest icke sådan
garanti lämnades alla lagrare, vilket åter å sin sida skulle kunna
medföra mindre önskvärda konsekvenser för det allmänna. Då därtill
komme att ekonomiska uppgörelser angående lagring och än mera angående
förluster på lagring vore av den art, att en skälighetsprövning av
förlustens storlek innebure stora svårigheter, funne sig styrelsen icke
kunna tillstyrka bifall till utredningens förslag i detta avseende. Skulle
så mot förmodan visa sig erforderligt, vore det till synes bättre att utsträcka
stödköpsförfarandet.

Även kommerskollegium samt flertalet av de av kollegium hörda näringsorganisationerna
anse, att inlösningsförfarandet hör slopas samt
ansluta sig örn än på vissa håll med tvekan till förslaget örn ett stödköpsförfarande
i prisstahiliserande syfte. En avvikande ståndpunkt intages
av svenska kvarnföreningen, som visserligen anser ett fortsatt inlösningsförfarande
uteslutet men likväl icke vill förorda den föreslagna
stödköps- och lagringsverksamheten. Föreningen framhåller, att det
föreslagna stödköpsförfarandet vore osäkert samt lämnade rum för en
alltför stor möjlighet till ojämnhet och godtycke, på samma gång som
det måste medföra osäkerhet för jordbrukarna och i ännu högre grad
för spannmålsköpare, det vill säga kvarnar och spannmålshandlare. De
stödköpssystem, som prövats i andra länder, hade endast lämnat nedslående
resultat och förorsakat stödköpsorganet stora förluster. I stället
förordade kvarnföreningen införande av en importavgift eller förhöjd
tull på såväl spannmål som mjöl kombinerat med utförselbevis med bibehållande
av inmalningstvång för svensk brödsäd och importreglering
å fodervaror. Verkningarna av ett tullsystem vore kända — och härmed
vore importavgifter jämställda — och då därjämte sådan anordning vore
enklare att genomföra, syntes detta avgjort vara att föredraga framför
de av spannmålsutredningen föreslagna komplicerade anordningar, som
beskure handelns och industriens rörelsemöjligheter och uppammade en
produktion, för vilken icke kunde ernås en naturlig avsättning.

Även föreningen Sveriges spannmålsintressenter anser åtskilliga skäl
tala mot stödköpsförfarandet men medgiver, att den föreslagna anordningen
synes erbjuda de minsta riskerna för uppnående a.v det uppställda
stödsyftet. Föreningen framhåller, bland annat, följande.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Spannmålsmarknaden tillhörde de näringsområden, sora vore underkastade
en effektiv konkurrens och krävde individuell bedömning av priser
och marknadsförhållanden. Följaktligen kunde denna marknad icke
utan förlust undvara det personliga initiativet, verksamt inom ramen
av individens självansvar. Direkta statliga ingripanden i prissättning
och upphandling vore därför icke att tillråda. Därjämte syntes det föreningen
mindre lämpligt, att staten på basis av en konstlad köpkraft
etablerade konkurrens med en inhemsk industri rörande förvärv av de
råvaror, som bildade underlaget för industriens verksamhet. Ej heller
torde ett statligt företag undgå att i sin praktiska verksamhet hilda ett
besvärande irritationsmoment för övriga inom denna handelsgren arbetande
företag. Även örn bolaget sorgfälligt undveke att utnyttja sin
maktställning till företags obehöriga gagn eller skada, torde ovissheten
angående tidpunkt, art och omfång av bolagets visserligen tillfälliga
men alltid aktuella ingripanden i marknadsförloppet verka störande på
skördeupphandlingen och bereda näringsutövare olägenhetex-, som sammanhängde
med bolagets icke marknadsmässiga karaktär. Likaså förutsatte
bolagets prisdirigerande uppgift med nödvändighet en förvaltningsledning
av uppdriven och därför icke lättdisponerad kompetens.

Å andra sidan ville föreningen icke bestrida, att staten svårligen stöde
till svars med att lämna den svenska spannmålsmarknaden vind för våg,
sedan odlarna lockats till en överproduktion av brödsäd, som, örn staten
vore passiv, hotade att provocera häftiga prisfluktuationer, periodiska
prissammanbrott och nya odlingsrubbningar. Goda skäl talade för
nödvändigheten av, att staten vid övergivandet av inlösningspriserna
inmonterade i upphandlingen ett pris- och tillförselreglerande instrument,
som tillförsäkrade odlarna det erfordeidiga måttet av produktionstrygghet
jämsides med en odlingsbegränsning, som markerades av brödförsörjningens
behov.

Kooperativa förbundet uttalar att, ehuru verkningarna av den föreslagna
anordningen i flera avseenden vore svåra att förutse, det dock
förefölle, som örn den skulle vara att föredraga framför det nu tilllämpade
systemet. Det voro nämligen uppenbart, att det nuvarande inlösningsförfarandet
med den därtill knutna prisgarantien under rådande
förhållanden måste bidraga till en oavlåtlig ökning av spannmålsöverskottet.
Det syntes, som örn det av utredningen föreslagna stödköpsförfarandet
— baserat på en lägsta notering under de tidigare höstmånaderna
av minst 14 kronor per 100 kilogram vete samt 13 kronor
per 100 kilogram råg med stigande priser under konsumtionsårets fortgång
—• samtidigt som det beredde brödsädsodlingen erforderligt stöd,
borde kunna, örn det tillämpades med klokhet och varsamhet, leda till
en nödvändig bättre överensstämmelse mellan tillgång och efterfrågan
på brödsäd.

Beträffande konstruktionen och sammansättningen av det organ, som
skall handhava de föreslagna åtgärderna av organisatorisk och affärsmässig
art till spannmålsmai’knadens stödjande, äro meningarna i de
inkomna yttrandena likaledes delade. Statens spannmälsnämnd tillstyrker
utredningens förslag örn bildande av ett särskilt bolag enligt angiv Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 227-

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

na grunder för nämnda ändamål. Statskontoret förordar likaledes, att
ett särskilt bolag bildas för ändamålet. Även lantbruksstyrelsen anser
det icke lämpligt, att ifrågavarande arbetsuppgifter uppdroges åt svenska
spannmålsföreningen. Svenska foderämnes- och spann/målsimportörernas
förening kan däremot icke ansluta sig till utredningens förslag
i denna del. Föreningen framhåller, att väl vore det riktigt, att
.svenska spannmålsföreningen i sin nuvarande form utgjorde en kvarnsammanslutning,
låt vara med staten som ensam beslutande part i alla
avgörande frågor, men genom inlösning av kvarnarnas, av staten garanterade
andelar i spannmålsföreningen syntes en sådan omorganisation
av densamma kunna genomföras, som gjorde den skickad att även
i fortsättningen utgöra regleringsorgan. Den ifrågasatta anordningen
med tills vidare två organ, spannmålsföreningen för handhavandet av
avvecklingen av det nuvarande brödsädsöverskottet och spannmålsbolaget
för handhavandet av spannmålsregleringen i övrigt, syntes icke
blott onödigt invecklad utan rent av ägnad att medföra direkta olägenheter.
Sveriges spannmålsintressenters förening anser, att utredningen
icke med önskvärd tydlighet understrukit bolagets temporära karaktär.
Enligt föreningens förmenande borde bolaget betecknas och betraktas
som ett avvecklingsföretag, ägnat att under någorlunda mjuka former
förmedla övergången till en fri marknad. Denna synpunkt tillmätte föreningen
så mycket större betydelse som vissa tendenser inom odlingen
lydde på en i det längre loppet fortsatt produktionsökning, framför allt
av vete. En utveckling i sådan riktning försvårade statsmakternas lösgörande
från den direkta marknadsinterventionen ju längre beslutet
därom uppskötes. Med hänsyn till denna avvecklingssynpunkt vore bolagsformen
måhända mindre passande, men föreningen föreställde sig,
att svårigheter vore för handen för bildande av en ekonomisk förening
med staten som ensam ägare. Även de av kommerskollegium höi''da näringsorganisationerna
ställa sig tveksamma till eller motsätta sig bestämt
inrättandet av ett nytt organ —det föreslagna svenska spannmålsaktiebolaget,
vari staten skulle teckna hela aktiekapitalet och framdeles
bliva innehavare av minst 95 procent av aktierna — för omhänderhavandet
av den nya stödverksamheten. Det framhålles härvid särskilt,
hurusom bibehållandet, låt vara under en viss avvecklingstid, av svenska
spannmålsföreningen vid sidan av det nya statsägda bolaget måste vara
ägnat att skapa intressekollisioner mellan å ena sidan föreningen, som
måste sträva efter att för bästa pris realisera sitt spannmålslager, och ä
andra sidan bolaget, vars uppgift vore att genom uppköp stabilisera
spannmålspriserna vid lämplig höjd, och som dessutom jämväl bomme
att bedriva försäljning av spannmål. Vidare uttalas farhågor för att
det nya bolaget skulle komma att utgöra upprinnelsen till ett statens
spannmålsmonopol, en utveckling, som —- enligt vad som uttalas av

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Stockholms m. fl. liaudelskamrar — i fråga om ett så känsligt område
som spannmålshandeln skulle bliva av ödesdiger art.

För egen del anför kommerskollegium på denna punkt följande.

Det ville synas, som örn. den anförda kritiken mot den duplicering av
samtidigt verksamma förmedlare av den statliga understödsverksamheten,
som utredningens förslag innebure, skulle vara befogad. Utan att
närmare ingå på själva organisationsfrågan, som syntes kunna lösas,
antingen genom en ombildning av svenska spannmålsföreningen, vilken
i så fall enligt nya direktiv finge omhänderhava även den nya
stödköpsverksamheten, eller därigenom att det föreslagna svenska spannmålsaktiebolaget
finge i uppdrag att fortsätta avvecklingen av föreningens
verksamhet och realisationen av dess lager, ville kollegium förorda,
att endera av dessa utvägar valdes, till förekommande av eljest
tillsynes oundvikliga slitningar vid genomförandet av de delvis motsatta
uppgifterna. Närmast till bands syntes onekligen ligga en sådan omorganisation
av svenska spannmålsföreningen, att staten, åtminstone tills
vidare, övertoge andelarna i föreningen, varigenom sålunda det statliga
inflytandet över densamma bleve förhärskande och att samtidigt föreningens
styrelse tillfördes representanter för såväl jordbruket, spannmålshandeln
och kvarnindustrien som konsumentintresset.

I fråga örn bolagets konstruktion framföras vissa detaljanmärkningar.
Statskontoret ifrågasätter sålunda, huruvida icke — såsom fallet vore
med preferensaktierna i aktiebolaget svenska tobaksmonopolet — hela
stocken av preferensaktier lämpligen borde ju förr dess hellre överlåtas
på enskilda händer. Givetvis förutsatte en dylik anordning, att preferensaktiernas
röstvärde bestämdes på sådant sätt, att icke det utslagsgivande
inflytandet på bolagets angelägenheter, som borde tillkomma staten,
äventyrades. A andra sidan syntes det — till säkerställande av att
en fyllig representation inom styrelsen bereddes åt de praktiska och affärsmässiga
synpunkterna —- böra förbehållas innehavarna av preferensaktierna
att utse halva antalet styrelseledamöter — dock icke ordförande
och vice ordförande — jämte suppleanter, vartill borde komma
den ene revisorn jämte suppleant för honom. Därest ytterligare allenast
en revisor ansåges böra tillsättas, syntes övervägande skäl tala för, att
denne utsåges av Kungl. Majit. Vidare ville statskontoret ifrågasätta,
huruvida icke — med hänsyn till rådande ränteläge, vari någon förändring
uppåt för närvarande icke kunde skönjas — det borde vara tillfyllest
att fastställa den årliga utdelningen å preferensaktie till högst 4
k \ V< procent. Fullmäktige i riksgäldskontoret hava ej framfört annan
erinran mot den föreslagna bolagsordningen för svenska spannmålsaktiebolaget
än att någon formell jämkning borde göras beträffande bestämmelsen
örn hembud till inlösen av staten av preferensaktie, utvisande
att hembudet gällde sådan preferensaktie, som ej ursprungligen
tillhört staten. Den föreslagna anordningen, att fullmäktige skulle erhålla
bemyndigande att tillhandahålla erforderliga medel för sådan inlösen,
syntes vara lämplig. Föreningen Sveriges spannmålsintressenter

116

Kungl. Marits proposition nr 227.

har icke övertygats om ändamålsenligheten av den föreslagna uppdelningen
av bolagets aktiekapital i stamaktier och preferensaktier, de sistnämnda
för möjliggörande av marknadsintressenas representation inom
bolaget. Denna ståndpunkt grundade föreningen på betydelsen av den
omständigheten, att bolagets självständighet gentemot de inom handeln
verksamma företagen omsorgsfullt vårdades och bevarades. Delägareskap
från deras sida, med vilka stödorganet samarbetade eller konkurrerade,
kort sagt, knöte affärsmässiga förbindelser, öppnade möjligheter
till icke avsedda sidoinflytelser vid handläggningen av det löpande
uppköps- och försäljningsarbetet. Det vore av oundgänglig vikt,
att det statliga företaget fungerade med ostridig oväld i betraktande av
de till upphandlingen knutna friktionsanledningarna, och bolaget borde
därför enligt föreningens uppfattning konstrueras som ett från de övriga
marknadsföretagen även formellt avskilt, fristående stödköpsinstitut,
oavsett örn dessa företag ägdes av jordbrukarna eller köpmännen eller
utgjordes av kvarnar.

Spannmålsutredningens förslag rörande anskaffningen av erforderliga
rörelsemedel för det nya stödorganets verksamhet har föranlett särskilda
uttalanden från flera håll. Såväl Sveriges allmänna lantbrukssällskap
som svenska lantmännens riksförbund anse sig, därest den föreslagna
anordningen genomföres, böra framhålla vikten av, att stödorganet utrustas
med befogenhet att ingripa å marknaden i större omfattning än
utredningen tänkt sig, samt att härför nödigt kapital ställes till förfogande.
Statens spannmålsnämnd påpekar, att örn priserna å vete och
råg enligt nämndens förslag bleve något högre, än vad utredningen som
minimum tänkt sig, de till förfogande stående penningmedlen icke försloge
till inköp av fullt de myckenheter spannmål, med vilka utredningen
räknat. Då nämnden emellertid förutsatt, att bolaget icke den
1 september 1935 skulle från föreningen övertaga något reservlager, förfogade
detsamma under sitt första verksamhetsår över ett så pass stort
rörelsekapital, att dess möjligheter till inköp av spannmål i allt fall borde
vara tillräckliga. Statskontoret har ej något att erinra mot att till
tecknande av aktier i bolaget å riksstaten för budgetåret 1935/1936 bland
utgifter för kapitalökning uppföres ett reservationsanslag å 10,000,000
kronor att utgå av lånemedel. Däremot kan ämbetsverket icke biträda
utredningens förslag, att, utöver ett förlagskapital för svenska spannmålsaktiebolaget
å 10,000,000 kronor, till Kungl. Maj:ts förfogande skulle
ställas ytterligare 10,000,000 kronor såsom rörelsekapital för åtgärder på
spannmålsmarknadens område. En väsentlig nedsättning av sistnämnda
belopp syntes ämbetsverket kunna företagas, utan att därigenom
skulle vedervågas tillgången på för här ifrågavarande ändamål erforderliga
rörelsemedel. Även fullmäktige i riksbanken framhålla önskvärdheten
av, att det förlagskapital, som staten utöver aktiekapita -

Kuncjl. Marits projjosition nr 227.

117

let 10,000,000 kronor skall tillhandahålla bolaget, begränsas, förslagsvis
till 10,000,000 kronor. Beträffande formen för förlagskrediten och räntan
å densamma ifrågasätta fullmäktige, att man skulle förfara sålunda,
att det föreslagna beloppet ställdes till bolagets förfogande i svenska statens
förbindelser, vilka bolaget därefter ägde att själv belåna. Härigenom
skulle den ränta, som bolaget finge vidkännas, i viss mån anpassas
till läget på penningmarknaden.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört bland annat följande.

Av den granskning fullmäktige ägnat ärendet hade det synts fullmäktige,
som örn den föreslagna omläggningen av statens medverkan vid
den svenska spannmålsskördens avsättning på den öppna marknaden
skulle genom det föreliggande förslaget väsentligen begränsa statens
förlustrisk. Huruvida det föreslagna nya organet för spannmålsskördens
avsättning, även i den mera begränsade omfattningen för dess verksamhet,
verkligen skulle kunna bedriva denna så, att vinst å densamma
finge beräknas, syntes emellertid fullmäktige vara tvivel underkastat.
Med hänsyn härtill förefölle det därför något tveksamt, huruvida statens
insatskapital borde utgå enbart av lånemedel. Avsteg från den av
statsmakterna såsom regel tillämpade principen, att anslag av lånemedel
endast borde ifrågakomma, när dessa medel med någon säkerhet
kunde beräknas giva den avkastning, som motsvarade ränteutgifterna å
det investerade kapitalet, borde helst icke ifrågakomma. Fullmäktige
hade visserligen vid ett par tillfällen, då sådana avsteg blivit föreslagna,
ej direkt velat motsätta sig dessa men bade då ansett sig böra starkt
framhålla, att endast mycket tungt vägande skäl, närmande sig ett nödläge,
därtill varit för fullmäktige bestämmande. Från denna sin utgångspunkt
ville fullmäktige i det nu föreliggande fallet icke heller avstyrka,
att lånemedel anvisades för den föreslagna aktiekapitalinvesteringen
i bolaget å 10,000,000 kronor, men skulle ansett riktigast, örn
någon del kunnat anvisas av andra medel. Därest kapitalförlust därför
skulle visa sig uppstå, borde denna snarast anmälas till ersättande av
sistnämnda medel.

Körande det övriga förlagskapitalet, som bolaget ansåges vara i behov
av och som genom två olika lånemedelsanslag å vardera 10,000,000 kronor
skulle genom fullmäktiges försorg ställas till förfogande, ville fullmäktige
ej göra annan erinran mot den föreslagna anordningen, än att
det borde fastslås, att räntan å utbekomna belopp beräknades oell av
bolaget gäldades efter den effektiva medelräntan å den av staten upptagna
fonderade statsskulden. Fullmäktige ansågo detta finansieringssätt
vara att föredraga framför avlämnande av statsobligationer i och
för dessas belåning i riksbanken, enär obligationerna ej kunde belånas
till fulla värdet, och fördenskull dylika måste utlämnas till större belopp
än den av riksdagen lämnade krediten.

Av riksgäldsfullmäktige har en minoritet av två ledamöter velat i
fråga om det förlagskapital, som skulle ställas till förfogande, uttala,
att det lämpligaste sättet att ordna svenska spannmålsaktiebolagets förlagskredit
vore att förfara på samma sätt, som skett vid två tillfällen,
då svenska jordbrukskreditkassan erhållit temporär kredit mot garanti
av svenska statens obligationer. Örn så skedde skulle krediten, vilken

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

vore avsedd att disponeras under en närmare bestämd begränsad tid,
nämligen under de tre budgetåren 1935/1936—1937/1938, därigenom kunna
ej oväsentligt förbilligas. Efter utgången av nämnda period borde,
om icke anledning härtill tidigare uppstått, frågan återupptagas rörande
svenska spannmålsaktiebolagets förlagskredits ordnande i framtiden.
Vid en sådan tidpunkt vore det jämväl lättare att överblicka, i vad mån
krediten med hänsyn till eventuella förluster borde anvisas av andra
medel än lånemedel.

Svenska bankföreningen framhåller, att det vore givet, att för en rörelse
av den omfattning, som av utredningen ifrågasattes, erfordrades ett
icke oansenligt kapital. Att utöver det aktiekapital å 10,000,000 kronor,
varmed det föreslagna bolaget skulle förses, statliga kreditiv å sammanlagt
20,000,000 kronor skulle behövas, syntes dock icke antagligt. Spannmål
vore en standardvara, som utgjorde ett väl användbart kreditunderlag.
Landets kreditinrättningar av alla slag hade penningöverskott, som
de mot nöjaktig säkerhet gärna placerade på billiga villkor. Därest
regleringsorganet, såsom vore självfallet, erhölle affärsmässig och vederhäftig
ledning, borde dess statliga penningförsörjning kunna begränsas.

I fråga örn utredningens förslag örn upptagande av veteavgift anför
styrelsen för kooperativa förbundet, att, örn veteavgiften användes uteslutande
för att under en längre period jämna ut prisfluktuationerna på
brödspannmål å den inhemska marknaden, kunde under förhandenvarande
förhållanden några mera vägande invändningar knappast göras
mot densamma och detta så mycket mindre, örn avgiften, så snart detta
vöre möjligt, sänktes. Skulle avgiften däremot utnyttjas även för andra
ändamål, hade man emellertid anledning att ställa sig mycket tveksam
till denna del av förslaget. Enligt styrelsens mening måste det nämligen
anses vara ändamålsenligt, att veteavgiften helt reserverades för
de kostnader, som direkt hörde samman med uppgiften att på den inhemska
marknaden effektuera det prisstöd och den prisutjämning, som
utredningens förslag syftade till, men däremot vore det enligt styrelsens
mening avgjort olämpligt och oriktigt att taga den i anspråk för undanskaffande
genom export av eventuellt spannmålsöverskott eller för ändamål
vid sidan av hrödsädsodlingen. Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
ifrågasätter, örn icke den statliga stödköpsverksamheten borde
finansieras direkt av statsmedel. Den våldsamma nedgången av
mjölkonsumtionen utgjorde enligt föreningens mening en bestämd anvisning
örn olämpligheten av en fördyring av mjölet genom vetebeskattning.
Spannmålsnämnden har ingen erinran mot uttagande av en dylik
avgift på sätt utredningen ifrågasatt, ehuru enligt nämndens tidigare
uttalade mening stora kontrollsvårigheter måste bliva förbundna med
ett sådant förfarande.

Beträffande förslaget örn utvidgad avgiftsfrihet för vete, som förmales

119

Kungl. Majus proposition nr 227.

mot tull eller lön för odlares husbehov, framföras invändningar från ett
flertal håll. Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening
avstyrker ej endast en dylik utvidgning utan även den nuvarande avgiftsfrihoten
för odlares tullförmalning och uttalar i anslutning härtill,
att en dylik avgiftsfrihet innehure en uppenbar orättvisa såväl mot handelskvarnarna
som mot konsumenterna. En liknande ståndpunkt intages
av kommerskollegium och så gott som alla de av detta ämbetsverk
hörda organisationerna. Kollegium framhåller, att veteavgiften
rättvisligen borde drabba även sådan spannmål, som mot tull eller lön
förmales för odlares räkning. Ett motsatt förfarande kunde, särskilt
vid förhöjd veteavgift, befaras medföra missbruk och underslev, varförutom
det även skulle innebära en orättvisa gentemot de kvarnar, som
komme i en i viss mån missgynnad ställning i förhållande till tullkvarnarna.
Även svenska livsmedélsarbetareförbundet uttalar betänkligheter
mot att undantag från utgivande av veteavgift medgåves beträffande tullförmalning.

Svenska spanntnålsföreningen anför i sitt yttrande på denna punkt
bland annat följande.

Föreningen hade vid upprepade tillfällen framfört betänkligheter mot
upptagande av den s. k. veteavgiften, som i själva verket vore en avgift
på förmalningen och som i sista hand genom mjölfördyring betalades
av konsumenterna. Veteavgiften avsåges även enligt spannmålsutredningens
förslag skola i fortsättningen utgå för att täcka genom stödåtgärderna
uppkomna förluster. Det vore en olägenhet, att veteavgiftens
storlek enligt förslaget ej inverkade på prisläget å brödsäd, då därigenom
odlarnas eget intresse att minska brödsädsöverskottet försvunne.
Men än mera anmärkningsvärt vore, att förslaget bibehölle den uppdelning
mellan handelsförmalning och tullförmalning till husbehov, varigenom
veteodlaren såsom konsument befriades från att deltaga i kostnaderna
för stödet åt brödsädsodlingen och varigenom således belastningen
å övriga konsumenter ytterligare ökades. Det förelåge knappast
skäl för att veteodlare-konsumenten skulle undslippa den pålaga, som
drabbade alla jordbrukare, vilka ej odlade vete, och alla övriga konsumenter
i landet. Vid en strävan att förenkla och förbättra stödåtgärderna
måste det vara felaktigt att införa sådana undantagsbestämmelser,
som icke blott av principiella skäl vore omotiverade utan även omöjliga
att i praktiken kontrollera, och vilka enligt statens spannmålsnämnds
tidigare uttalanden kunde vara ägnade att uppamma en liknande
moral, som under tidigare kristid framträdde.

Att, såsom Kungl. Majit gjort, bevilja befrielse från veteavgift vid
förmälning för ålderdomshems patienter, vore en överraskande tilllämpning
av gällande förordning, vilken endast medgåve befrielse för
odlarens husbehov. En sådan tolkning visade svårigheten att fastställa
vad som avsåges med odlare och talade även mot bibehållande av nämnda
undantagsbestämmelse. Föreningen kunde ej annat än finna såväl nu
gällande som än mera den föreslagna kontrollen beträffande förutnämnda
förhållanden bristfällig. Genom upphävande av begränsningen och för -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

svagande av kontrollen komme den avgiftsfria förmalningen att gå utöver
de gränser, som i förslaget avsåges.

Statens spannmålsnämnd framhåller, att nämnden funnit de av kvarnindustrien
framförda betänkligheterna beträffande avgiftsfrihet vid
förmälning mot tull eller lön rätt bärande, ehuru nämnden, sedan anordningen
numera i viss omfattning kommit i tillämpning, på av utredningen
angivna grunder icke ansåge sig böra avstyrka ifrågavarande
avgiftsfrihet. Nämnden delade dessutom den av styrelsen för svenska
spannmålsföreningen u. p. a. uttalade meningen, att avgiftsfriheten
borde hållas inom möjligast snäva gränser. Härmed åsyftade nämnden
icke någon begränsning av egentliga odlares avgiftsfria myckenhet,
men att avgiftsfrihet icke skulle tillkomma, anstalter av olika slag,
såsom ålderdomshem, skolor, pensionat m. fl. Det kunde icke nekas,
att kvarnindustrien genom spannmålsregleringen kommit att arbeta under
andra betingelser än tidigare, vilka bland annat framskapat helt nya
inbördes konkurrensförhållanden. Under sådana omständigheter vore
det rätt naturligt, att statsmakterna icke vidtoge åtgärder, som än ytterligare
skärpte ifrågavarande förhållande.

Emot denna punkt i nämndens utlåtande har avvikande mening anmälts
av ledamoten friherre Stiernstedt, som ansett, att veteavgiften,
vilken enligt förslaget i sista hand skulle få karaktären av en ren konsumentskatt,
borde på lika sätt träffa samtliga mjölkonsumenter. Ett
obegränsat och okontrollerat fritagande av en befolkningsgrupp från dylik
avgift måste enligt reservanten lätt nog leda till oärliga förfaranden,
ägnade att medföra en återgång till den s. k. kristidsmoralen. Genom
ett sådant system komme vidare de i tekniskt hänseende mindre väl
utrustade kvarnarna att gynnas på bekostnad av de företag, som vore
försedda med högvärdiga och dyrbara tekniska anordningar.

Vad slutligen angår den av utredningen föreslagna formen för avvecklingen
av svenska spannmåls}öreningens verksamhet hava från flera håll
framförts starka betänkligheter mot att efter den 1 september 1935 två
statliga organ skulle vara verksamma på spannmålsmarknaden. Såsom
framgår av vad förut anförts, intages denna ståndpunkt av kommerskollegium
jämte flertalet handelskamrar i riket. Till denna mening ansluter
sig även lantbruksstyrelsen, som i sådant hänseende framhållit
bland annat följande.

Den föreslagna anordningen, enligt vilken två statliga organ komme
att samtidigt uppträda såsom tävlande både på brödsädsmarknaden
och fodermarknaden syntes lantbruksstyrelsen knappast rationell eller
ägnad att bidraga till upprätthållande av ett för jordbruket skäligt och
med hänsyn till realisationen av spannmålsföreningens lager ur det allmännas
synpunkt önskvärt prisläge på förevarande områden. Såvitt
av betänkandet framginge, hade utredningen icke—åtminstone icke mera
ingående —- övervägt möjligheten av att det planerade aktiebolaget skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

121

övertaga det lager, som hösten 1935 kunde befinnas i spannmålsföreningens
ägo. Mot en sådan anordning syntes formellt det förhållandet tala,
att staten åtagit sig absolut garanti för alla spannmålsföreningens förluster.
Föreningen borde därför ensam få handhava sin avveckling, så
att förlusterna bleve slutgiltigt fastslagna. Reellt sett syntes detta dock
knappast hava någon större betydelse. Visserligen skulle staten enligt
föreliggande förslag icke lämna någon formell garanti för det nya bolagets
affärsverksamhet. Då emellertid staten skulle tillhandahålla bolaget
såväl aktiekapital som i övrigt erforderligt rörelsekapital, bleve
staten bolagets enda egentliga ägare och finge hära den förlust, bolagets
verksamhet eventuellt kunde medföra. Staten finge också tillgodogöra
sig å verksamheten eventuellt uppkommet överskott. Utredningen hade
visserligen utgått från, att aktierna i bolaget skulle kunna förvärvas av
andra än staten, men utredningen syntes knappast förutsätta, att någon
skulle vilja engagera sig på detta område. I stort sett kunde därför statens
engagement i de båda förevarande företagen anses likvärdigt och
en överflyttning av en del utav det ena företagets verksamhet på det
andra ur statsekonomisk synpunkt betraktas såsom jämförelsevis betydelselös.

Därest spannmålsaktiebolaget på här ifrågasatt sätt övertoge den slutliga
avvecklingen av spannmålsföreningens verksamhet, syntes däremot
vissa fördelar stå att vinna. Avsevärt större klarhet över statens engagement
på detta område skulle därigenom ernås. Administrationskostnaderna
för den genom statliga anordningar bedrivna verksamheten
skulle tillika kunna nedbringas. Den största vinsten av, att endast
ett organ handhade uppköp och försäljning för det allmännas räkning
av spannmål, vore emellertid, att denna verksamhet kunde bedrivas mera
ändamålsenligt. Särskilt syntes det, som örn avvecklingen av spannmålsföreningens
lager därigenom skulle kunna ske med minsta förlust för
staten, samtidigt som detta lager korume till användning, där det bäst
passade och mest gagnade det allmänna i stort sett.

Svenska lantmännens riksförbund understryker nödvändigheten av,
att avvecklingen skedde i mycket nära kontakt med det nya stödköpsorganet.
Angelägenheten härav vore så betydande, att riksförbundet
ville ifrågasätta, örn icke avvecklingen av överskottet helt borde överlåtas
till stödköpsorganet. Det måste dock därvid dragas klara gränser
mellan avvecklingen av det gamla systemet och det nya stödköpsorganets
verksamhet, så att icke det senare bleve belastat med förluster
från tidigare period och därigenom hämmat i sin verksamhet.

Körande avvecklingen i övrigt må nämnas, att fullmäktige i riksbanken
framhålla önskvärdheten av att en plan för avveckling av förlusterna
på svenska spannmålsföreningens verksamhet fastställes vid årets
riksdag. Fullmäktige i riksgäldskontoret betona nödvändigheten av en
kraftig amortering av den beräknade förlusten å den av spannmålsioreningen
omhänderhavda verksamheten. Från denna utgångspunkt
förofölle det av utredningen föreslagna beloppet av 1,500,000 kronor vara
alldeles för snävt beräknat. Svenska bankföreningen framhåller vidare
nödvändigheten av, att realisationen av förefintliga spannmålslager icke

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

betraktades såsom så att säga eu spannmålsregleringens enskilda angelägenhet
utan såsom en ekonomisk fråga, som hade intresse för landet
i sin helhet. Då denna synpunkt anlades på frågan, framstode det icke
såsom utan vidare gagneligt, att ifrågavarande spannmål exporterades
till Tyskland, oaktat detta land erbjöde en köpeskilling, som med någon
krona per deciton överstege den, vilken annorstädes skulle kunna uppnås.
Erlades betalningen över den svensk-tyska clearingen, kunde det
nämligen inträffa, att resultatet bleve sådant, att varje kronas minskning
av realisationsförlusten motsvarades av en avsevärt större förlust
för andra svenska fordringar på Tyskland.

Spannmålsnämnden har i sitt yttrande till behandling upptagit frågan
örn samarbete mellan olika statliga organ beträffande de olika jordbruksregleringarna
och i detta hänseende anfört följande.

I sitt utlåtande till Kungl. Majit den 18 december 1933 med förslag till
fortsatta åtgärder till hrödsädsodlingens stödjande hade nämnden ansett
sig böra beröra frågan örn de statliga stödåtgärdernas återverkan på
olika grenar av produktionen, därmed åsyftande önskvärdheten utav en
viss samverkan mellan de organ, som närmast omhänderhava de statliga
stödåtgärderna. Redan nu hade spannmålsnämnden det närmaste ansvaret
för importen av och därmed också i viss män prisbildningen å de
flesta fodervarorna. Jämlikt smör- oell margarinkommitténs förslag
skulle nämnden dessutom omhänderhava regleringen av importen av oljekakor
och visst annat kreatursfoder. Slutligen hade spannmålsutredningen
föreslagit, att i nämndens hand skulle läggas regleringen av importen
av brödsäd och vissa produkter därav. Härigenom komme nämnden
i praktiken icke endast att reglera tillgången på brödsäd och fodervaror
över huvud taget inom landet och därmed också i högre eller lägre
grad prisbildningen å desamma utan även att i följd härav påverka lönsamheten
och därmed också produktionsriktningen beträffande såväl den
animaliska som den vegetabiliska produktionen. En dylik vittomfattande
regleringsverksamhet bjöde i sig på utomordentliga svårigheter. Då härvid
hänsyn måste tagas till förhållanden inom andra grenar av jordbruksproduktionen
än växtodlingen, vore det tämligen klart, att nämnden
finge sig uppgifter förelagda, som i hög grad ingrepe på övriga
nämnders verksamhet. Ett samarbete med dessa statliga regleringsorgan
i en eller annan form bleve därför nödvändigt. I synnerhet gällde detta
beträffande statens slakteri- och mjölknämnder.

Sedan nämnden därefter erinrat örn de uttalanden i förevarande fråga,
som gjorts i propositionen nr 257 till 1934 års riksdag angående vissa åtgärder
till jordbrukets stödjande anför nämnden följande.

Enligt nämndens mening skulle en sammanslagning av de olika nämnderna
måhända icke vara den lämpligaste formen för att ernå den erforderliga
översikten och samverkan beträffande de statliga regleringsåtgärderna.
Man finge nämligen icke bortse därifrån, att envar av de
nu arbetande nämnderna hade sig förelagd arbetsuppgifter, som till sin
karaktär vore så olika ävensom erfordrade ingående sak- och personkännedom
å så vitt skilda områden, att desamma svårligen behärskades
av ett enda organ. Som nämnden antytt, syntes emellertid ett samarbete

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

mellan olika organ på något sätt ändock köra åvägabringas, vilket borde
ske enligt av Kungl. Majit fastställda grunder. Det torde näppeligen ankomma
på nämnden att härutinnan avgiva något förslag. Nämnden
hade endast velat framföra vissa synpunkter på frågan och uttala, att
spörsmålet vore av den vikt, att i någon form en organiserad samverkan
borde åvägabringas.

Med anledning av att gällande bestämmelser angående utförselbevis för
vete och råg utlöpa den 31 .juli 1935 har kommerskollegium på min anmodan
den 27 februari 1935 avgivit utlåtande rörande frågan örn tillämpning
av berörda system för tiden efter nämnda dag. Kollegium har samtidigt
överlämnat yttranden i ämnet från Stockholms handelskammare, Östergötlands
och Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska kvarnföreningen, föreningen
Sveriges spannmåls!ntressenter samt svenska foderämnes- och
spannmålsimportörernas förening, vilka samtliga organisationer uttalat
sig för bibehållande tillsvidare av bestämmelserna örn utförselbevis.

För egen del har kommerskollegium anfört, bland annat, följande.

Praktiskt taget hela den export av råg och vete, som ägt rum sedan
systemet med utförselbevis senast förlängdes, hade skett mot utfärdande
av dylika bevis. Då emellertid den största exportören, svenska spannmålsföreningen,
enligt beslut av Kungl. Majit icke utnyttjat de utfärdade
utförselbevisen, hade tullverkets utgifter för restitution av tullmedel
på utförselbevis, enligt vad under hand upplysts från generaltullstyrelsen,
uppgått till allenast, för budgetåret 1933/1934 13,817 kronor och för tiden
juli—december 1934 5,434 kronor.

Såsom prisregulator hade systemet med utförselbevis, sedan gällande
spannmålsreglering infördes, praktiskt taget saknat betydelse. Enligt det
förslag till åtgärder för spannmålsodlingens stödjande, som framlagts av
1934 års spannmålsutredning, skulle den inhemska marknaden för jordbruksprodukter
tillsvidare i stort sett förbliva sluten med prisläge högre
än världsmarknadens. Bleve detta fallet, finge icke heller under den
närmaste framtiden utförselhevisen den vid införandet av desamma avsedda
betydelsen. Vid sådant förhållande kunde det synas omotiverat att
ytterligare förlänga giltighetstiden för ifrågavarande bestämmelser. Då
emellertid utförselbevisen hittills bibehållits under hela den tid gällande
spannmålsreglering tillämpats, trots att de, såsom nyss nämnts, saknat
praktisk betydelse, och då förliandenvaron av systemet med utförselbevis
otvivelaktigt bomme att underlätta avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen
och återställandet av en fri spannmålsmarknad, funne
sig kollegium icke nu höra förorda slopande av nämnda system.

Kollegium tillstyrkte sålunda, att förordningen den 13 april 1928 angående
utförselhevis för råg och vete gåves fortsatt giltighet, förslagsvis
till utgången av juli månad 1937.

Vad angår spannmålsbelåningen framliålles i yttrandena från liera håll
såsom synnerligen angeläget för ernående av en tillfredsställande reglering
av brödsädsmarknaden, att belåningsmöjligheterna underlättas även

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

i i ortsättningen. Sveriges allmänna lantbrukssällskap anser utredningens
förslag i detta hänseende icke vara betryggande. Spannmålsnäm/nden
har ej något att erinra mot utredningens förslag om ändrade bestämmelser
för lån ur spannmålskreditfonden ävensom ställande av garanti
för jordbrukskassornas lånerörelse, i vad avser belåning av spannmål.
Med anledning av att nämnden förordat en högre prisnivå för brödsäd,
än den utredningen tänkt sig, anser nämnden dock, att de ifrågasatta
belåningsvärdena borde höjas. Vidare understryker nämnden utredningens
uttalande angående önskvärdheten av, att räntefoten för lån från spann -målskreditfonden sänkes. Statskontoret erinrar, att staten såsom grundfond
för svenska jordbrukskreditkassan redan ställt till förfogande statsobligationer
till ett nominellt belopp av 25,000,000 kronor, samt framhåller
såsom sin mening, att ett utökande av denna statliga garanti med
hänsyn till här ifrågavarande belåning borde komma till stånd, endast
om och i den mån detta efter tillfyllestgörande utredning — vartill det
torde ankomma på jordbrukskreditkassan att taga initiativ — visade sig
oundgängligen behövligt. För närvarande funne sig alltså ämbetsverket
icke kunna tillstyrka åtgärd i sådant avseende.

Fullmäktige i riksbanken förklara sig icke hava något att erinra mot
den föreslagna bestämmelsen, att belåningsvärdena för spannmål, vid lån
från spannmålskreditfonden, skola fastställas av Kungl. Majit. Rörande
vad utredningen i övrigt ifrågasatt till underlättande av spannmålsbelåningen
anföra fullmäktige följande.

Utlåningen från spannmålskreditfonden utgjorde vid utgången av år
1934 icke mera än 453,000 kronor. Förklaringen till det ringa ianspråktagandet
av fonden vore sannolikt den relativt höga ränta, som debiterades
vid utlåning från densamma. I enlighet med föreskriften att ränta
skulle beräknas efter den räntefot, som fullmäktige med hänsyn till kostnaderna
för statens upplåning för varje konsumtionsår bestämde, hade
fullmäktige nämligen förlidet år beslutat — efter att från riksgäldskontoret
hava inhämtat, att räntan å spannmålskreditfonden för att motsvara
kostnaderna för statens upplåning borde oförändrad bibehållas vid 4.5
procent —- att räntan skulle utgå efter denna räntesats. Därest statsmakterna
ansåge, att spannmålskreditfonden borde fungera såsom ett utlåningsorgan,
som i sin mån skulle bereda affärsmässiga möjligheter för
belåning av spannmål och därigenom bidraga till att villkoren för lån
mot spannmål komme i överensstämmelse med det rådande läget på penningmarknaden,
syntes det riktigt, att räntan å lån från spannmålskreditfonden
icke fastställdes att motsvara medelkostnaden för statens totala
upplåning. Man kunde möjligen på den av fonden debiterade räntan
lägga följande synpunkter.

Fonden betraktades såsom av tillfällig karaktär, i det man utginge
från,, att spannmålsmarknaden småningom skulle komma till en mera
slutgiltig ordning utan bistånd av fonden. Man antoge, att fonden kunde
upphöra efter förloppet av exempelvis tre år. Den statliga upplåning,
som för. närvarande erfordrades för fondens räkning, kunde sålunda beräknas
icke behöva bliva av längre varaktighet än tre år. Kostnaden
för en dylik statlig upplåning komme givetvis att understiga marknads -

Kungl. Majlis proposition nr 227.

125

räntan för spannmålslån. Sistnämnda ränta syntes böra vara normerande
för lån från fonden. Därjämte borde vederbörlig hänsyn tagas till
risk och förvaltningskostnader. Fullmäktige ville i detta sammanhang
erinra örn den risk, som bestode däri, att den spannmål, mot vilken lån
från spannmålskreditfonden lämnades, icke pantförskreves till långivaren.
Avskaffades inlösningssystemet, ökades risken ytterligare.

Inrättandet av det statliga uppköpsbolaget, svenska spannmålsaktiebolaget,
torde möjligen föranleda ett ökat behov att belåna spannmål, nämligen
för detta bolags räkning. Huruvida i övrigt ett ökat lånebehov
skulle inträda, syntes tvivelaktigt. Fullmäktige ville emellertid icke avstyrka,
att spannmålskreditfonden i enlighet nied förslaget höjdes till
6,000,000 kronor.

Jordbrukskreditkassorna omhänderhade en mycket betydande del av
utlåningen mot spannmål. Av de 15,000,000 kronor i obligationer, som
redan överlämnats till svenska jordbrukskreditkassan, hade vid årsskiftet
1934/1935 för kassans upplåning disponerats endast omkring 5,500,000
kronor. Under sådana förhållanden syntes det fullmäktige för närvarande
icke påkallat att ställa ytterligare belopp i obligationer till jordbrukskreditkassans
förfogande. Det borde icke lämnas obeaktat, att ett
dylikt stöd ökade jordbrukskassornas expansionsmöjligheter avsevärt
även vad beträffade andra utlåningsgrenar än spannmålsbelåning. Fullmäktige
ville även erinra, att centralkassorna för jordbrukskredit åtnjöte
rediskonteringskredit i riksbanken, bland annat, för rediskontering av
växlar (4,325,000 kronor), för vilka vederbörande jordbrukskassa innehade
säkerhet i spannmål enligt 1924 års lag örn viss panträtt i spannmål.

I detta sammanhang borde nämnas, att jordbrukskassorna vid sin
spannmålsbelåning hittills hade tillämpat ett belåningsvärde av omkring
80 procent av spannmålens värde. I och med inlösningssystemets avskaffande
komme jordbrukskassorna sannolikt icke att underlåta taga under
övervägande, huruvida nämnda belåningsgräns finge anses för hög.

Ej heller fullmäktige i riksgäldskontoret hava något att erinra mot förslaget
att höja spannmålskreditfonden. Liknande ståndpunkt intages av
svenska jordbrukskreditkassan. Denna anser även utredningens förslag
om deponering av statsobligationer intill ett belopp av 10,000,000 kronor
såsom säkerhet för jordbrukskreditkassans för spannmålsbelåning erforderliga
upplåning lämpligt. Dylik deponering borde därför möjliggöras
såsom en beredskapsåtgärd för det fall, att kasseorganisationens kapitalbehov
för spannmålsbelåning skulle hastigt tillväxa och icke kunna nöjaktigt
tillgodoses på annat sätt. Styrelsen för svenska bankföreningen
framhåller, att, för den händelse av utredningen förordad anordning för
spannmålsmarknadens stödjande komme till stånd, goda förutsättningar
borde finnas för åstadkommande av spannmålens belåning i nödig omfattning.
Det borde emellertid bemärkas, att en följd av den statliga
prisgarantiens bortfallande kunde väntas bliva, att kreditgivarna komme
att kräva en något större marginal mellan lånebelopp och beräknat pantvärde
än som varit vanligt under rådande inlösningssystem.

Sedan berörda yttranden avgivits har inom jordbruksdepartementet utarbetats
en promemoria med förslag till ändrade grunder för statens med -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

verkan till spannmålsbelåning, vilken promemoria varit utremitterad för
yttranden till statskontoret, fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret. I promemorian anföres i huvudsak följande.

Ur spannmålskreditfonden beviljade kreditiv utgjorde sammanlagt —
enligt 1934 års spannmålsutrednings betänkande sid. 83 — under budgetåret
1931/1932 840,000 kronor, under budgetåret 1932/1933 1,950,000 kronor
och under budgetåret 1933/1934 3,150,000 kronor. Innevarande budgetår
hade beviljats kreditiv å tillhopa 1,535,000 kronor (vid utgången av september
1934). Härå hade sedan verkställts inbetalningar, så att vid utgången
av februari 1935 utestode oguldet ett belopp av allenast 983,000
kronor, fördelat å tre föreningar.

Spannmålsbelåning hade vidare ägt rum dels i jordbrukskassor, dels
oek i banker. Jordbrukskassornas spannmålsbelåning åren 1931—1934 utgjorde
respektive 132,900 kronor, 1,398,240 kronor, 5,532,800 kronor och
4,651,900 kronor. Denna belåning hade uteslutande gällt enskilda jordbrukare
och hade skett mot panträtt i spannmålen enligt 1924 års lag örn
viss panträtt i spannmål. Indirekt torde jordbrukarna ytterligare hava
erhållit spannmålslån genom jordbrukskasserörelsen sålunda, att centralkassorna
lämnat jordbrukarnas ekonomiska andelsföreningar förlagskredit
mot växlar, varefter föreningarna i sin tur lämnat medlemmarna lån
mot säkerhet i spannmål, som därvid överlämnats till vederbörande förening.

Den sammanlagda spannmålsbelåningen (i spannmålskreditfonden, hos
jordbrukskassor och hos banker) hade under 1933, enligt spannmålsutredningen,
uppgått till 15,500,000 kronor, varav belöpte cirka 4,000,000 kronor
å spannmål hos föreningar och 11,500,000 kronor å spannmål hos
enskilda jordbrukare. En jämförelse med nyssnämnda siffror rörande
utlåningen fran spannmålskreditfonden visade, att lånen åt föreningarna
till övervägande del lämnats ur sagda fond. Blott cirka 900,000 kronor
torde hava av föreningarna lånats på annat håll. Då, såsom förut angivits,
jordbrukskassorna endast lånat åt enskilda jordbrukare, torde sistnämnda
belopp hava tillhandahållits föreningarna i bankerna.

Spannmålslån åt enskilda jordbrukare torde i allmänhet beviljas
mot säkerhet av panträtt i spannmålen antingen enligt 1924 års lag örn
viss panträtt i spannmål eller genom överlämnande av upplagsbevis eller
upplagspantbevis. Särskilt torde det panträttsinstitut, som skapats genom
1924 års lag, numera, sedan såväl låntagare som långivare övervunnit
sin i början skeptiska inställning till detsamma, tillämpas i stor utsträckning.
Jordbrukskassornas spannmålslån hade såsom nämnts lämnats
uteslutande mot dylik säkerhet. Vad bankerna beträffade torde
spannmålsbelåning därstädes jämväl i viss utsträckning äga rum mot den
säkerhet, som kunde erhållas genom att vederbörande bank finge förfoganderätt
över den lagerlokal, vari spannmålen förvarades. Föreningarnas
spannmålsbelåning annorstädes än i spannmålskreditfonden torde
ske på samma villkor som de enskilda jordbrukarnas. Visserligen kunde
Panträtt enligt 1924 års lag ej upplåtas av förening i annan spannmål än
sådan, som utvunnits i medlemmarnas jordbruksdrift. Möjligheten att
såsom säkerhet lämna upplagsbevis eller upplagspantbevis förefunnes
emellertid även för förening, som inköpte spannmål av andra än sina
medlemmar. För övrigt ägde dylik förening möjlighet att erhålla spannmålslån
i bank mot att banken finge förfoganderätt över lagerlokalen på
sätt förut nämnts.

Kungl. Majda proposition nr 227.

127

Med den utveckling spanumålsbelåningen sålunda tagit syntes spannmålskreditfonden
icke längre hava så stor betydelse. Orsaken till att fonden
under sista året anlitats i förhållandevis ringa utsträckning vöre naturligtvis
dock främst den, att utlåningsräntan varit så relativt hög som
4 ‘/a procent, medan bankerna och jordbrukskassorna kunnat tillämpa en
räntesats av 3 ä 3 Va procent. Möjligheten att erhålla spannmålslån genom
statens medverkan torde eljest icke vara helt värdelös. Den spelade
i varje fall rollen av en reservutväg, som kunde vara bra att äga
tillgång till, därest andra vägar av någon anledning skulle stängas. Örn,
såsom spannmålsutredningen föreslagit, belåningsvärdena för den statliga
spannmålsbelåningen fastställdes av Kungl. Majit, erhölles vidare
härigenom tillfälle att skapa en belåningsnorm, som kunde få betydelse
även för belåningen hos övriga kreditgivare och hindra alltför låga värdesättningar.

Skulle emellertid, vartill skäl sålunda kunde förefinnas, staten fortsätta
att lämna sin medverkan till spannmålsbelåning, torde i anslutning till
vad förut anförts det vara angeläget, att låneräntan bragtes i bättre överensstämmelse
med räntan å spannmålslån hos övriga långivare än vad
för närvarande vore fallet. Det vore dock principiellt mindre tilltalande
att för lån ur spannmålskreditfolldén fastställa en annan ränteberäkning
än den som tillämpades i fråga örn statens övriga utlåningsfonder. Med
hänsyn härtill torde det böra övervägas att upphöra med utlåningen från
fonden och finna en form för statsunderstödd spannmålsbelåning, som
möjliggjorde räntans anpassande efter det allmänna marknadsläget.
Detta torde kunna ske sålunda att staten iklädde sig garanti för spannmålslån,
som utlämnades under vissa förutsättningar. Garantien kunde
lämnas antingen i form av en förbindelse, å statens vägnar utfärdad av
Kungl. Majit, eller genom tillhandahållande av statsobligationer. För
båda fallen fordrades riksdagens medgivande. Såsom exempel å förstnämnda
garantiform kunde hänvisas till Kungl. Majits proposition nr 66
till 1925 års riksdag angående garanti för ett obligationslån, avsett att
upptagas av Torne och Muonio gränsälvars flottningsförening. Vad garanti
i form av statsobligationer beträffade hade sådan vid flera tillfällen
lämnats åt svenska jordbrukskreditkassan, senast enligt propositionen
nr 14 till 1934 års riksdag. I sistnämnda fall tillginge så, att från
riksgäldskontoret till jordbrukskreditkassan överlämnades svenska statens
obligationer till visst bestämt belopp, ouppsägbara från innehavarens
sida med rätt för kassan att i så måtto förfoga över obligationerna,
vilka fortfore att tillhöra staten, att de finge pantförskrivas såsom säkerhet
för lån hos riksbanken. Denna garantiform vore måhända här att
föredraga.

Såsom långivare mot nämnda stalsgaranti torde lämpligen riksbanken
böra anlitas. Härvid kunde tänkas antingen att riksbanken direkt utlämnade
spannmålslån, på samma sätt som den för närvarande ombesörjde
kreditgivningen från spannmålskreditfonden, eller också att riksbanken
lämnade lån till något centralorgan, exempelvis det föreslagna
svenska spannmålsaktiebolaget, som sedan finge vidarebefordra krediten
och alltså fungerade som någon slags låneförmedlare. Sistnämnda anordning
innebure möjligen så tillvida en fördel, att den ej lika i ögonen fallande
som den först omförmälda inkräktade på riksbanksfullmäktiges rätt
att besluta örn bankens utlåning. Å andra sidan syntes den emellertid
innebära en onödig omgång. Lämpligast torde därför vara att spannmålsbelåningen
ombesörjdes omedelbart av riksbanken. Såsom villkor för

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

att statens garanti skulle få tagas i anspråk torde böra fordras, att belåningen
skedde enligt i huvudsak samma grunder som de nu för spannmålskreditfonden
gällande.

Spannmålens belåningsvärde torde — i anslutning till vad spannmålsutredningen
föreslagit beträffande lån ur spannmålskreditfonden -— böra
fastställas av Kungl. Majit. I praktiken hade denna ordning i fråga örn
spannmålskreditfonden tillämpats alltsedan 1932.

Vad anginge den räntesats, som borde gälla för ifrågavarande lån. vore
att märka, att räntan å riksbankskredit i checkräkning på ett år mot säkerhet
av svenska statens obligationer för närvarande utgjorde 2 Va procent.
vartill bomme en avgift å hela kreditbeloppet — även den icke utnyttjade
delen därav — av Va procent. Emellertid torde räntan å spannmålslånen
icke böra beräknas uteslutande med hänsyn till den statliga garantien.
Det funnes nämligen ej anledning att i räntehänseende ställa
ifrågavarande lån i någon undantagsställning i förhållande till övriga
spannmålslån. Marknadsläget å spannmålslån horde sålunda vara utslagsgivande
för räntans storlek. Räntan borde från denna utgångspunkt
bestämmas av riksbanken.

Spannmålskreditfondens medel hade aldrig behövt tillfullo tagas i anspråk.
Visserligen vore det att vänta, att med den nya statliga anordningen
för spannmålsbelåning lånemöjligheterna kormne att flitigare utnyttjas
än vad fallet hittills varit. Å andra sidan framginge av det anförda,
att de vanliga kreditinstituten i stor utsträckning kunde tillgodose
lånebehovet. Det förefölle med hänsyn härtill, som skulle det vara
tillräckligt, örn den statliga garantien för riksbankens spannmålsbelåning
begränsades till ett belopp av 5,000,000 kronor. Kungl. Majit torde
sålunda böra föreslå riksdagen besluta, att från riksgäldskontoret skulle
till riksbanken såsom säkerhet för de spannmålslån, riksbanken enligt
förut angivna grunder beviljade, överlämnas svenska statens fyra procent
obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp
av 5,000,000 kronor.

Ur yttrandena över förenämnda promemoria må återgivas följande.

Statskontoret, som icke ansett sig hava anledning närmare ingå på
frågan örn lämpligheten av att utbyta den på spannmålskreditfonden
grundade verksamheten mot en av riksbanken direkt bedriven utlåning,
har emellertid gjort vissa uttalanden beträffande räntesatsen vid eventuell
fortsatt utlåning från spannmålskreditfonden. Statskontoret har
sålunda förklarat sig vilja fästa uppmärksamheten vid att beträffande
denna lånerörelse särskilda förhållanden så till vida förelåge, som fråga
vore örn en till sin natur kortfristig utlåning avseende högst ett år, medan
utlåningen från andra statliga lånefonder i regel vore av väsentligt
mer långfristig art. Under sådana omständigheter ansåge statskontoret
icke uteslutet, att — därest andra skäl skulle göra detta önskvärt — här
tillämpa en annan räntesättning, mer anslutande sig till det aktuella
läget på räntemarknaden, än som kunde vara riktigt och lämpligt beträffande
statens utlåningsrörelse i allmänhet. Därest det skulle befinnas
ändamålsenligt att bibehålla den nuvarande organisationen av den statliga
spannmålsbelåningen med anlitande av spannmålskreditfonden, förmenade
alltså statskontoret, att avgörande betänkligheter icke mötte att
sänka räntesatsen å lån från fonden i huvudsaklig överensstämmelse med
de synpunkter beträffande räntesättningen, som framförts i promemorian.

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Jämväl fullmäktige i riksbanken hava, under framhållande av samma
synpunkter, som de nyss återgivna, funnit en efter den allmänna marknadsräntan
anpassad räntesättning i fråga örn lån från spannmålskreditfonden
icke behöva bliva föremål för principiella betänkligheter. Det
ändringsförslag, som innefattades i promemorian, funne fullmäktige med
hänsyn till riksbankens ställning vara av stor principiell betydelse. Örn
riksbanken icke handlade endast såsom förvaltare av en statlig fond utan
för egen räkning bedreve låneverksamheten, borde fullmäktige hava full
handlingsfrihet vid bestämmandet av utlåningens omfattning och lånevillkoren.
Med åberopande av det anförda ansåge fullmäktige, att spannmålsbelåningen
borde, såsom hittills, ske från en särskild statlig fond,
spannmålskreditfonden, vilken finansierades genom kortfristig upplåning
och för vilken räntan fastställdes efter antydda linjer.

Skulle den av fullmäktige föreslagna vägen av skäl, som fullmäktige
icke kunde överblicka, ej befinnas lämplig, vore fullmäktige beredda att
mot statsgaranti för tiden intill den 1 september 1936 lämna den i promemorian
ifrågasatta krediten på högst 5,000,000 kronor med rätt för
riksbanken att fastställa räntan efter marknadsläget.

Fullmäktige i riksgäldskontoret: Då utlåningen ur spannmålskreditfonden
till sin natur vore kortfristig och av säsongmässig innebörd, torde
en lägre räntesats vara mera motiverad än den som fullmäktige beräknade
å de långfristiga lånefonderna. Det syntes fullmäktige som örn
en förändring av beräkningssättet för räntan å lån från spannmålskreditfonden
med bibehållande av dess nuvarande organisation skulle vara
den lämpligaste vägen för staten att jämväl i fortsättningen lämna
sin medverkan till spannmålsbelåningen. Det torde särskilt för kreditgivning
mot spannmål till föreningar och sammanslutningar av jordbrukare,
d. v. s. där det vore fråga örn krediter av större omfång, vara motiverat
att den tämligen nytillkomna fonden bibehölles. Fullmäktige finge
förty avstyrka den i promemorian föreslagna anordningen att ersätta den
hittillsvarande spannmålsbelåningen ur denna fond med en genom obligationer
statsgaranterad spannmålsbelåning i riksbanken.

Såsom en lämplig anordning ville fullmäktige därför för sin del föreslå,
att räntefoten å lån från spannmålskreditfonden hädanefter beräknades
med hänsyn tagen till medelräntan under nästföregående budgetår
för statens upplåning mot obligationer. För en utlåning av den kortfristiga
karaktär, varom här vore fråga, erhölles härigenom en i möjligaste
mån smidig anpassning av det rådande ränteläget på penningmarknaden.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

/ sami.

Nr 227.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Resultatet av hittillsvarande spannmålsreglering.

Följande sammanställningar tjäna att belysa läget å spannmålsmarknaden
under senare år.

Spannmålsodlingens utveckling åren 1914 samt 1927—1934.

År	Höstvete hektar	Vårvete hektar	Summa vete hektar	Höstråg hektar	Vårråg hektar	Summa råg hektar	Fodersäd hektar	Balj- växter hektar	Summa spannmål hektar
1914	109,387	7,328	116,715	381,688	10,121	391,809	1,127,214	32,861	1,668,599
1927	195,011	31,805	226,816	267,852	8,152	276,004	1,049,056	27,442	1,579,318
1928	195,008	31,805	226,813	268,003	8,137	276,140	1,033,000	27,227	1,563,180
1929	194,867	37,413	232,280	246,773	9,266	256,039	1,064,147	27,470	1,579,936
1930	214,365	47,205	261,570	235,203	6,193	241,396	1,060,182	30,620	1,593,768
1931	215,191	61,135	276,326	200,411	6,835	207,246	1,037,015	31,516	1,552,103
1932	213,847	64,443	278,290	204,875	6,794	211,669	1,0J7,141	22,611	1,529,711 i
1933	239,619	83,815	323,434	215,380	5,650	221,030	999,847	28,981	1,573,292 1
1934	224,649	65,797	290,446	228,933	6,315	235,248	997,335	24,767	1,547,796

Spannmålsskörden i Sverige åren 1930—1934.

ir	Höst- vete ton	Vårvete ton	Summa vete ton	Höstråg ton	Vårråg ton	Summa råg ton	Summa vete o. råg ton	Foder- växter ton	Balj- växter ton	Summa spannmål ton
1930	489,767	76,833	566,600	428,753	7,695	436,446	1,003,048	1,890,413	45,029	2,938,490
1931	3B7,558	96,015	463,573	275,485	7,641	283,126	746,699	1,710,826	44,027	2,501,552
1932	588,240	132,973	721,213	426,440	7,775	434,215	1,155,428	2,005,757	49,915	3,211,100
1933	639,725	155,074	794,799	452,667	7,804	460,471	1,255,270	1,809,709	40,984	3,105,963
1934	645,677	126,599	772,276	516,117	9,012	525,129	1,297,405	1,999,510	41,508	3,338,423

Arealuppgiiter enligt under senare år vidtagna brödsädsinventeringar i Svealand
och Götaland.

...							Ökning eller
	1930	1931	1932	1933	1934	1935	minskning från 1934
Höstvete hektar............	199,111	212,299	220.068	229,706	233,620	226,542	— 7,078
Vårvete » ...............	43,879	56,413	64,251	77,289	64,219	1 62,104	— 2,115
Summa vete hektar	242,990	268,712	264,319	306,995	297,839	288,646	— 9,193
Höstråg hektar ............	233,490	219,308	202,914	215,547	224,044	218,904	— 5,140
Vårråg » ..................	4,895	5,736	5,045	5,007	4,451	1 5,118	+ 667
Summa råg hektar	238,385	225,044	207,959	220,554	228,495	224,022	— 4,473
Summa vete o. råg hektar	481,375	493,756	492,278	527,549	526,334	512,668	— 13,666

Beräknad.

Sveriges import och export av spannmål åren 1911—1913 samt 1926—1935

(ton).

Å r	V e	t e	R	& S	H a	v r e	M a	j s	K	1 i	Oljekakor
Import	Export	Import	Export	Import	Export	Import	Export	Import	Export	Import	Export
1911-1913 .....................	181,198	227	81,433	180	87,885	33,993	57,806	1,191	64,081	19,585	165,391	1,130
1926-1930 .....................	225,781	45,387	75,154	12,098	41,285	10,340	137,951	294	54,430	8,536	140,155	8,121
1931 ..............................	122,327	299	29,653	188	69,225	1,385	353,055	573	80,906	1,592	176,961	8,978
1932 ............................	170,775	720	48,527	1,162	31,524	8,994	243,949	240	33.026	9,264	109,099	11,197
1933 ..............................	53,036	266	2,230	655	43,174	1,247	265,350	571	62,278	2,176	114,567	12,311
1934 ..............................	45,811	24,081	925	75,191	15,555	1,285	107,185		38,157	3,007	148,605
1934 januari ..................	4,011	5	25	—	4,045	110	21,274		6,447	—	15,687
februari .................	3,698	9	30	—	3,370	154	17,608		7,269	—	17,440
mars ....................	3,879	35	98	1	1,455	85	17,880		6,555	—	20,259
april .....................	4,830	47	lil	2	1,161	75	12,267		7,491	4	14,900
ma]... .................	3,806	13	191	—	2,589	18	9,132		5,476	10	9,944
juni........................	2,698	255	25	—	2,063	—	9,641		2,096	20	5,352
juli .......................	3,008	16,587	12	1,937	264	—	4,930		486	10	10,380
augusti ..................	2,936	3,355	3	16,919	49	336	3,117		757	10	16,598
september...............	4,490	3,469	7	10,978	46	453	2,929		497	143	9,504
oktober ..................	4,528	303	208	11,975	260	—	3,499		601	408	7,504
november ...............	4,264	4	100	9,733	—	50	3,939		179	521	9,294
december ...............	3,664	—	115	23,647	254	2	968		302	1,881	11,744
1935 januari ..................	3,937	4	—	159	7	433	1,939		294	1,951	15,658
februari ................	2,905	31	194	150	21	198	1,125		331	1,458	14,207

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Priser å spannmål i Sverige enligt Sveriges allmänna lantbrukssällskaps noteringar

(kronor för 100 kilogram).

Å r	V e	t e	Råg	Korn	H a	v r e	M a	i s	K	i	Jordnötskakor	Bom.- frökako	Rapskakor	Soja- mjöl
Ut- ländskt	Svenskt	Svensk	Svenskt foder-	Ut- ländsk	Svensk	eif svensk hamn	medel- note- ring	eif svensk hamn	medel- note- ring	eif svensk hamn	medel- note- ring	medel- note- ring	eif svensk hamn	medel- note- ring	medel- note- ring
1909 — 1913		17.00	14.10	13.50		11.90		11.70		10.00		13.80			11.80	13.50
1925—1929	24.5 7	22.66	20.41	17.75	15.80	15.47		17.14		14.41		20.80	18.94		16.66	20.26
1930 .........	17.86	18.43	14.88	12.28	8.78	9.93		12.03		9.45		14.28	14.21		12.2 7	14.65
1931 .........	12.73	19.11	16.74	12.68	8.14	10.67	.	8.66		9.59		13.34	12.21		9.64	13.88
1932 ........	lo.io	17.40	15.7 6	11.93	10.07	10.48	8.5 7	9.92		10.14	14.26	15.63	12.27		10.33	14.87
1933 .........	13.49	17.28	15.78	10.90	8.46	9.52	7.85	9.09	7.42	9.28	11.69	14.41	12.89	7.88	10.59	13.94
1934 .........	12.95	16.97	15.69	12.71	8.2 5	11.83	9.18	13.01	8.36	11.76	11.49	15.21	13.47	8.60	12.6 8	14.7 1
1933 aug.	14.83	15.02	14.01	11.14	8.62	10.32	7.72	9.07	7.28	9.47	11.19	14.63	13.oo	7.98	11.41	14.6 2
sept.	14.46	15.47	13.99	10.95	8.81	9.89	7.68	8.90	7.72	9.29	11.46	14.48	12-87	8.04	11.84	14.2 7
okt.	12.87	15.83	14.22	11.09	8.42	9.97	7.40	8.72	7.54	9.21	11.31	14.56	12.88	7.92	11.40	14.05
nov.	11.49	16.20	14.62	11.18	8.3 6	9.99	7.78	8.79	7.85	9.22	11.04	14.40	12.64	7.61	11.43	13.91
dec.	12.04	16.13	14.54	11.15	7.47	10.10	7.50	9.22	8.81	9.74	11.44	14.50	12*66	8.20	11.53	14.22
1931 jan.	11.87	16.35	14.71	12.18	6.87	11.29	7.78	10.65	7.5 4	11.34	11.73	14.90	12.02	8.58	11.98	14.75
febr.	12.21	17.11	15.18	12.70	6.77	11.73	8 38	10.66	7.42	11.56	11.72	14.95	12.89	8.oi	12.07	14.60
mars	12.16	17.34	15.68	12.70	6.78	11.57	8.25	10.4 0	7.28	11.18	11.22	14.79	12.50	7.2 2	11.91	13.76
april	12.08	17.72	16.20	12.58	6.65	11.58	7.68	10.59	7.12	11.10	9.78	14.23	12.04	6.98	11.39	13.01
maj	12.25	18.01	16.58 ''	12.74	6.74	11.65	7.75	11.41	7.15	10.81	9.60	13-86	12.07	6.90	11.04	12.78
juni	13.03	19.15	18.15	13.19	7.67	11.78	8.3 7	12.89	7.68	11.74	10.08	14.27	12.99	7.67	12.04	14.09
juli	13.68	19.45	18.46	13.2 5	8.7 8	11.96	9.17	13.26	8.12	11.76	10.7 8	14.55	13.10	8.05	12.18	14.39
aug.	15.7 2	15.00	13.88	—	10.81	12.18	11.33	14.87	9.70	12.50	12.62	15.75	14.01	10.05	13.40	15.72
sept.	14.26	15.14	14.06	12.58	10.18	12.20	10.93	15.80	lO.oo	12.00	13.08	16.16	14.44	9.76	13.71	16.04
okt.	12.97	15.87	14.76	12.54	9.77	11.37	10.26	15.18	9.38	12.10	12.41	16.24	14.47	9.54	13.69	15.81
nov.	12.67	16.10	15.17	12.66	8.84	12.oo	9.9 6	15.34	9.3 8	12.20	12.12	16.85	14.95	9.60	13.75	15.77
dec.	12.52	16.43	15.55	12.7 9	9.08	12.17	10.50	15.6 5	9.55	12.34	42.74	16.46	15.28	9.75	13.86	15.80
1935 jan.	12.11	16.76	15.81	12.94	9.04	12.32	9.94	15.82	9.60	12.61	13.04	16.73	15.38	9.90	14.18	15.92
				.0	9.18	40	.80	15.82	8.78	12.92	12.2 9	16.80	15.81	9.54	14.21	89

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

133

5. Regleringen av marknaden för andra vegetabiliska produkter

än spannmål.

Även beträffande åtskilliga andra vegetabiliska produkter än spannmål
har staten under senare år ingripit i prisreglerande syfte. Efter det
att staten under åren 1930 och 1931 stött sockerbetsodlingen genom direkt
subvention på så sätt, att ur för ändamålet å riksstaten uppfört extra
förslagsanslag under vissa villkor tillägg utbetalats å det betpris, som
sockerfabriksaktiebolagen hade att enligt kontrakt erlägga till betodlarna,
hava de statliga stödåtgärderna åt sockerbetsodlingen följande år
fått den formen, att sockerfabriksaktiebolagen medgivits ensamrätt till
import till riket av socker på vissa villkor samt mot att de förbundit sig
att vid inköp av sockerbetor tillämpa vissa priser och bestämmelser. Förslag
till åtgärder för sockerbetsodlingens uppehållande jämväl under innevarande
år har i proposition, nr 79, redan underställts riksdagen, som
bifallit propositionen (skr. nr 43).

Till främjande av avsättningen av potatis hava likaledes vissa statliga
ingripanden skett under senare år. Genom förordning den 26 juni 1933
(nr 389) har sålunda tillverkningen och avsättningen av potatismjöl blivit
föremål för en fullständig statlig reglering. Enligt sagda författning,
vilken trätt i kraft den 1 september 1933 och gäller till och med den 30 september
1935, må tillverkning av potatisstärkelse (potatismjöl) annorledes än
till förbrukning i eget hushåll icke äga rum utan tillstånd av Kungl. Majit
eller den, åt vilken rätten att meddela sådant tillstånd av Kungl. Majit
överlåtes. Närmare föreskrifter angående de villkor, under vilka tillstånd
må åtnjutas, meddelas av Kungl. Majit ävensom, enligt Kungl.
Majits bemyndigande och i samband med tillståndets lämnande, av den,
åt vilken rätten att lämna tillstånd må hava överlåtits. Tillsyn över efterlevnaden
av denna förordning utövas av en utav Kungl. Majit därtill
förordnad nämnd, statens potatismjölsnämnd.

I kungörelse den 15 augusti 1933 (nr 514) har Kungl. Majit utfärdat tilllämpningsföreskrifter
till nyssnämnda förordning. Enligt dessa gäller
bland annat följande. Tillstånd att vid viss anläggning bedriva sådan
tillverkning, som avses i förordningen örn tillverkning av potatismjöl,
(tillverkningslicens) meddelas av statens potatismjölsnämnd. Tillverkningslicens
meddelas för tillverkningsår, som räknas från och med den 1
oktober till och med den 30 september nästföljande år. Den, som erhållit
tillverkningslicens, är skyldig att under den tid licensen avser i a) vid
tillverkningen uteslutande använda svensk potatis; b) vid inköp av potatis
och försäljning av potatisstärkelse tillämpa den prissättning, som
Kungl. Majit efter förslag av statens potatismjölsnämnd fastställer; c)
underkasta sig de föreskrifter i avseende å leveranser och inköp av potatis
samt tillverkning och försäljning av potatisstärkelse, som nämnden

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

må meddela; samt d) därest nämnden så påfordrar, tili av Kungl. Majit
efter förslag av nämnden fastställt pris helt eller delvis ställa årstillverkningen
av potatisstärkelse, inneliggande lager inbegripet, till förfogande
för nämnden, med undantag dock för vad som erfordras till husbehov
för tillverkaren och dennes potatisleverantörer; ägande nämnden därvid,
så vitt angår ny tillverkning, påkalla leverans av otorkad vara. Härjämte
hava stadgats vissa skyldigheter för licensinnehavare i fråga örn
bokföring, skyldighet att tillhandagå med upplysningar m. m.

Efter framställning av statens potatismjölsnämnd har Kungl. Majit
genom beslut den 28 september 1934 för tillverkningsåret 1 oktober 1934—
30 september 1935 fastställt det pris, som innehavare av tillverkningslicens,
varom nyss sagts, skall i fråga örn potatis, som inköpes för framställning
av stärkelse och är av för fabriksändamål normal kvalitet
(frisk, samtagen och fri från grövre föroreningar), erlägga till leverantören,
till 13 öre per stärkelseprocent och hektoliter, fritt fabrik. Samtidigt
har Kungl. Majit bemyndigat statens potatismjölsnämnd att, i den mån så
erfordras, verkställa eller föranstalta örn prisreglering beträffande potatis
av annan kvalitet än nu nämnts.

I fråga örn försäljning av potatisstärkelse från producenterna och deras
sammanslutning, Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a., reglerades
förhållandena under sistförflutna tillverkningsår genom ett den 12
oktober 1933 upprättat avtal mellan statens potatismjölsnämnd och sagda
förening örn inköp och försäljning av potatisstärkelse. I avtalet, som finnes
intaget i proposition nr 28/1934, föreskrevs, bland annat, att likvid för
inköpt potatisstärkelse finge vid behov av föreningen fullgöras genom
av föreningen accepterade växlar. Vidare hade potatismjölsnämnden enligt
avtalet under förutsättning av statsmakternas godkännande förbundit
sig att vidtaga eller föranstalta örn åtgärder från statens sida, vilka
beredde föreningen möjlighet att erhålla samma priser för den 1 oktober
1934 inneliggande lager av potatisstärkelse som de i avtalet bestämda,
dock med avdrag av 15,000 deciton. Dessutom hade nämnden åtagit sig
under nyss angivna förutsättning, och örn avtalet icke skulle förnyas, att
vidtaga eller föranstalta örn åtgärder från statens sida, vilka beredde föreningen
möjlighet att erhålla ersättning för ränte- och lagringskostnader
enligt angivna grunder i avseende å inneliggande lager av potatisstärkelse,
utom 15,000 deciton, under tre månader, räknat från och med
den 1 oktober 1934.

Ifrågavarande avtal godkände Kungl. Majit för sin del den 20 oktober
1933 under förbehåll dels att bestämmelsen örn likvid genom av föreningen
accepterade växlar ej hade avseende å utanför föreningen stående
tillverkare, dels att omförmälda av potatismjölsnämnden gjorda utfästelser
vunne riksdagens godkännande. Dylikt godkännande meddelades
även av riksdagen (skr. nr 28).

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Med skrivelse den 24 september 1934 har statens potatismjölsnämnd inkommit
med ett den 21 september 1934 mellan nämnden och förenämnda
förening upprättat avtal avseende inköp och försäljning av potatisstärkelse
under tillverkningsåret 1934/1935 samt hemställt att Kungl. Majit
måtte godkänna detsamma. Avtalet är av följande lydelse.

»Mellan statens potatismjölsnämnd, nedan kallad nämnden, oell Sveriges
stärkelseproducenters förening u. p. a., nedan kallad föreningen, har
i anslutning till föreningens stadgar följande avtal träffats i avseende å
inköp och försäljning av potatisstärkelse under tiden från och med den 1
oktober 1934 till och med den 30 september 1935.

§ 1.

Föreningen inköper den mängd potatisstärkelse, som framställes enligt
meddelade tillverkningslicenser å högst 160,000 deciton, med undantag för
vad som erfordras till husbehov för tillverkaren och dennes potatisleverantörer.

§ 2.

Nämnden ombesörjer, att all potatisstärkelse, som framställes av utom
föreningen stående tillverkare, med i 1 § angivna undantag, levereras till
föreningen, ägande föreningen därvid påfordra leverans av otorkad vara.
Föreningen förbinder sig att strängt kontrollera, att dess medlemmar leverera
hela sin tillverkning till föreningen.

§ 3.

För potatisstärkelse, som levereras av föreningsmedlem och uppfyller
av nämnden fastställda kvalitetsfordringar i fråga örn prima potatismjöl
enligt nämndens cirkulär nr 11 den 14 september 1934, betalar föreningen
ett pris av 26 kronor 25 öre per deciton brutto för netto i prima nya 111h
ounzes 75 X 117 centimeter jutesäckar fritt, efter föreningens val, fabrik,
banvagn å närmaste järnvägsstation, å kaj vid närmaste hamn med reguljär
ångbåtstrafik eller vid föreningens närmaste lagerlokal, dock att,
därest transportkostnaden direkt från fabrik till leveransplats skulle
överstiga 50 öre per deciton, föreningen betalar den överskjutande delen.

För potatisstärkelse, som uppfyller i nyssnämnda cirkulär angivna kvalitetsfordringar
för extra prima potatismjöl, betalar föreningen ett tillläggspris
av 50 öre per deciton.

För potatisstärkelse, som ej uppfyller kvalitetsfordringarna för prima
potatismjöl, häri inbegripet sekunda och gråstärkelse, regleras inköpsoch
försäljningspriset av föreningen i samråd med nämnden med hänsyn
till det allmänna marknadsläget för potatisstärkelse. Ifrågavarande
prisreglering bör så avvägas, att tillverkningens förbättring i kvalitetshänseende
därigenom främjas, samt skall ske enligt prisskala, som överenskommes
mellan nämnden och föreningen. Skulle enighet emellan
nämnden och föreningen ej vinnas örn prisskalan, skall denna underställas
Kungl. Majit för avgörande.

Vad i första stycket sagts örn leveransvillkoren för prima potatismjöl
skall gälla även vid leverans av övriga ovan nämnda kvaliteter, dock att
annat, ändamålsenligt emballage må användas för våt- och gråstärkelse.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

§ 4.

För prima våtstärkelse betalar föreningen ett pris av 24 kronor 75 öre
per 80 kilogram torrsubstans. Angående leveransvillkoren skall i övrigt
gälla vad i 3 § sagts med avseende å prima potatismjöl, dock att köparen
skall tillhandahålla ändamålsenligt emballage.

§ 5.

För potatisstärkelse, levererad av utom föreningen stående producenter,
som ej senast den 1 december 1934 blivit medlemmar i föreningen, betalar
föreningen ett pris, som med 1 krona per deciton understiger priset
för motsvarande, av föreningsmedlem tillverkad kvalitet. Angående leveransvillkoren
skall i tillämpliga delar gälla vad som sagts i 3 och 4 §§.

§ 6.

Föreningen må under den tid, tillverkningen pågår, påfordra, att tillverkare
av potatisstärkelse skall använda av föreningen tillhandahållna
bomullssäckar som emballage. Tillverkaren skall för dessa ej debiteras
högre pris än gällande dagspris för jutesäckar av i 3 § angivna kvalitet.

§ 7.

Inköpt potatisstärkelse övertages och likvideras av föreningen den 1
april 1935. För eventuellt utbetald förskottslikvid må föreningen debitera
tillverkaren ränta med högst 4 procent intill nämnda datum. Å likvider,
som efter den 1 april 1935 äro oguldna, erlägger föreningen ränta med 4
procent till betalningsdagen. Likviden må vid behov av föreningen fullgöras
genom av föreningen accepterade växlar. För stärkelsepartier, beträffande
vilka prompt leveransorder av föreningen ej lämnats senast
nämnda datum, utbetalar föreningen till tillverkaren lagringsersättning
med 5 öre per deciton och full kalendermånad, intill dess varan levererats.
Lagringstiden må, örn föreningen så påfordrar, sträcka sig till den
1 september 1935.

§ 8.

Vid försäljning av prima potatismjöl skall föreningen vara skyldig att
vid leverans i sådant emballage, som i 3 § sägs, tillämpa ett pris av 28
kronor och vid försäljning av extra prima potatismjöl ett pris av 28 kronor
50 öre per deciton under oktober 1934, varefter priset ökas med 15
öre per deciton och månad under tiden november 1934—mars 1935, så att
priset med sistnämnda månad blir för prima potatismjöl 28 kronor 75 öre
och för extra prima 29 kronor 25 öre per deciton, vilka priser skola tilllämpas
till och med september 1935. Angivna priser skola gälla vid försäljning
brutto för netto, fritt, efter föreningens val, banvagn, kaj eller
föreningen tillhörig lagerlokal, dock att föreningen för köpare, som under
tiden den 1 oktober 1934—30 september 1935 icke uttagit minst 1,000
deciton av nämnda kvaliteter tillsammantagna, må tillämpa ett pristilllägg
av högst 50 öre per deciton. Dessutom må för stärkelse, som uttages
i mindre partier än 25 deciton per gång, tillämpas ett pristillägg av 50
öre per deciton i expeditionskostnader. Örn på begäran av köpare leverans
sker i annat, dyrbarare emballage än vad här ovan sagts, eller köparen
överenskommer med föreningen örn leverans av varan fob, eif eller
franco, äger föreningen uttaga härav betingat pristillägg.

137

Kungl. Majus proposition nr 227.

§ 9.

För prima potatismjöl, som av föreningen levereras för tillverkning av
glykos, skall föreningen tillsvidare tillämpa ett försäljningspris av 26 kronor
per deciton. Till tillverkare av glykos skall föreningen, därest tillverkaren
så påfordrar, under den tid tillverkningen av potatisstärkelse
pågår, leverera för glykostillverkningen erforderlig potatisstärkelse i
otorkat tillstånd. Vid dylik leverans skall för prima våtstärkelse av föreningen
tillämpas ett försäljningspris av 24 kronor 50 öre per 80 kilogram
torrsubstans. Leveransen bör i första hand fullgöras med våtstärkelse,
som tillverkats vid fabriker, som ej äro försedda med tillfredsställande
torkningsanordningar. Angående leveransvillkoren skall i tillämpliga
delar gälla vad som sagts i 3 och 4 §§.

För prima potatismjöl, som av föreningen levereras för tillverkning av
dextrin, skall föreningen tillsvidare tillämpa ett försäljningspris av 28
kronor 25 öre per deciton eif respektive dextrinfabrikers hemorter.

I den mån ytterligare avvikelser från det fastställda allmänna försäljningspriset
för potatisstärkelse skulle visa sig behövliga med hänsyn till
industriella tillverkningar, skall frågan härom upptagas till prövning
vid förhandlingar mellan nämnden och föreningen.

§ 10.

Under förutsättning av statsmakternas godkännande åtager sig nämnden
att vidtaga eller föranstalta örn åtgärder från statens sida, vilka bereda
föreningen möjlighet att erhålla minst 28 kronor per deciton för den
1 oktober 1935 inneliggande lager av potatisstärkelse, dock med avdrag av
15,000 deciton. Dessutom åtager sig nämnden under nyss angivna förutsättning
och örn detta avtal icke skulle förnyas att vidtaga eller föranstalta
örn åtgärder från statens sida, vilka bereda föreningen möjlighet
att erhålla ersättning för ränte- och lagringskostnader enligt i 7 § angivna
grunder i avseende å inneliggande lager av potatisstärkelse, utom 15,000
deciton, under tre månader, räknat från och med den 1 oktober 1935.

§ 11.

Föreningen förbinder sig att bedriva sin inköps- och försäljningsverksamhet
på ett lojalt sätt, så att, i vad på föreningen ankommer, enskildas
intressen icke obehörigen vare sig missgynnas eller gynnas.

§ 12.

Föreningen förbinder sig att tillsammans med nämnden utöva effektiv
kontroll över att av nämnden fastställda bestämmelser beträffande
den av medlemmarna tillverkade potatisstärkelsens kvalitet, behandling
och emballering noggrant iakttagas.

§ 13.

Föreningen skall samarbeta med nämnden, och föreningens verksamhet
skall stå under kontroll av nämnden, som skall äga tillgång till alla
föreningen tillhörande handlingar och räkenskaper.

Det åligger föreningen, att, vid anfordran, till nämnden lämna de uppgifter
örn verksamheten, nämnden finner erforderliga.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

§ 14.

Skulle tvist uppstå mellan nämnden oell föreningen rörande rätta tolkningen
eller tillämpningen av de i detta avtal intagna bestämmelser,
skall, med undantag, varom i 3 § förmäles, dylik tvist avgöras enligt
gällande lag örn skiljemän, med iakttagande dock av att ledamöterna
skola vara fem, av vilka vardera parten utser två samt de sålunda utsedda
tillkalla den femte, samt att ordföranden skall hava såsom ordinarie
ledamot tjänstgjort i svensk överrätt.

§ 15.

Detta avtal skall under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande
gälla från och med den 1 oktober 1934 till och med den 30 september 1935.

Stockholm den 21 september 1934.

För Statens potatismjölsnämnd För Sveriges Stärkelseproducenters

förening u. p. a.

NILS ADLER. SWEN JÖNSSON. J. CLEMEDTSON».

/ A. LILIENBERG.

Genom beslut den 28 september 1934 har Kungl. Majit för sin del godkänt
avtalet, under förbehåll dock att bestämmelsen i 7 § örn likvid genom
av Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. accepterade växlar
ej har avseende å utanför föreningen stående tillverkare, samt att
den i § 10 av nämnden gjorda utfästelsen vinner riksdagens godkännande.

I en till jordbruksdepartementet den 11 december 1934 inkommen skrivelse
har statens potatismjölsnämnd vidare föreslagit, att fären amnda
förordning den 26 juni 1933 (nr 389) måtte tillämpas jämväl efter den
30 september 1935 utan tidsbegränsning, samt att åt nämnden skulle
uppdragas att tillsvidare under två år, räknat från den 1 oktober 1935,
handhava ifrågavarande regleringsverksamhet i enlighet med för närvarande
gällande bestämmelser.

I sin skrivelse erinrar potatismjölsnämnden inledningsvis, att den av
statsmakterna år 1933 genomförda regleringen av tillverkningen och försäljningen
av potatisstärkelse påkallades av den desorganisation, som
under åren närmast före regleringen framträtt å ifrågavarande område.
Gjorda försök att åstadkomma samverkan mellan stärkelseproducenterna
för stabilisering av marknadsförhållandena i fråga örn stärkelse hade
icke lett till åsyftat resultat, och som följd härav producerades stärkelse
under år med goda potatisskördar betydligt över landets behov samt
salufördes under konkurrens mellan olika tillverkare till så låga priser,
att den betalning, som kunde beredas råvaruleverantörerna, d. v. s.
potatisodlarna, icke stöde i rimligt förhållande till deras produktionskostnader.

Beträffande verkningarna av de vidtagna statsåtgärderna på området
framhåller nämnden, att resultatet av åtgärderna blivit, att produktionen
av potatisstärkelse avpassats efter förbrukningens storlek, att
garantier skapats för en god och jämn kvalitet å stärkelsen, att det till
odlarna utgående priset å för stärkelsetillverkning levererad potatis
fastställts å en nivå, som kunde anses bereda dem skälig ersättning för
odlingen i fråga, att odlare, som icke vore delägare i stärkelsefabriker,

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

säkerställts i fråga om möjligheterna till potatisleveranser i viss omfattning,
att det tillverkarna tillkommande priset å stärkelse fastställts
till enhetligt belopp, lämpat efter tillverkningskostnaderna, att stärkelsens
marknadsförande koncentrerats till ett för samtliga tillverkare gemensamt
försäljningsorgan, Sveriges stärkelseproducenters förening
u. p. a., samt att reglering genomförts beträffande nämnda förenings utförsäljningspris
å stärkelse samt olika andra förhållanden i samband
med föreningens verksamhet.

Körande frågan, örn den nuvarande statliga regleringen borde fortsätta
efter den 30 september 1935, anför nämnden i huvudsak följande.

Ett upphävande av regleringen utan att åtgärder på annan väg säkerställts,
vilka innebure trygghet för ordnade förhållanden på ifrågavarande
produktionsområde, skulle otvivelaktigt följas av en liknande desorganisation
som den tidigare rådande. Visserligen vore för närvarande
praktiskt taget samtliga tillverkare av potatisstärkelse anslutna till
Sveriges stärkelseproducenters förening, men att anslutningen fått angivna
omfattning berodde på särskilda med den statliga regleringen
sammanhängande åtgärder, och örn regleringen utan vidare upphörde,
skulle talrika tillverkare med säkerhet åter lämna föreningen. Såsom
ett tecken härtill kunde anföras, att trots det sannolikheten av regleringens
avskaffande nästa höst allmänt torde ansetts ringa, 2 stärkelsefabriker
samt enskilda delägare i 17 andra sådana fabriker med hänsyn
till sagda eventualitet anmält sitt utträde ur föreningen per den 30 september
1935. Föreningen skulle härmed förlora möjligheten att reglera
produktionen av och priset å potatisstärkelse. Vad priset å för stärkelsetillverkning
använd potatis beträffade, skulle den nuvarande föreningen,
även örn samtliga tillverkare vore medlemmar av densamma,
efter all sannolikhet icke vara i stånd att upprätthålla en ur odlarnas
synpunkt tillfredsställande ordning.

Nämnden hyste följaktligen den uppfattningen, att en reglering av
tillverkningen och försäljningen av potatisstärkelse i enlighet med förordningen
i ämnet den 26 juni 1933 även i fortsättningen vore av behovet
påkallad och att förordningen i fråga därför borde förnyas. Då det
vidare, så vitt nämnden kunde finna, saknades utsikt för att ordnade
förhållanden på ifrågavarande område skull© kunna säkerställas utan
medverkan från statens sida av den art, som avsåges i förordningen,
syntes det lämpligt, att denna erhölle fortsatt giltighet utan viss tidsbegränsning.

En annan fråga vore, huru arbetet med reglmungsåtgärderna.s genomförande
i fortsättningen borde organiseras. Vid regleringens införande
övervägdes som en möjlighet att anförtro åt lämplig sammanslutning
av stärkelseproducenter att meddela licenser för stärkelsetillverkning
och i övrigt handhava regleringsverksamheten. Det vöre nämndens mening,
att angivna väg borde i görligaste mån beträdas och att statens
åtgärder på området sålunda borde äga karaktären av en under offentlig
kontroll stående hjälp till självhjälp åt de av stärkelsehanteringen
beroende jordbrukarna. Frågan gällde då närmast, i vad mån den sammanslutning
av tillverkare, Sveriges stärkelseproducenters förening,
som skulle kunna ifrågakomma för regleringsverksamhetens handhavande,
ägde de härför erforderliga förutsättningarna. Härutinnan ville
nämnden framhålla, att föreningen bland annat på grund av att anslut -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ningen till densamma i avsevärd utsträckning åvägabragts genom de
statliga regleringsåtgärderna och att vissa ekonomiska tvisteämnen förelåge
inom föreningen icke ännu uppnått den inre sammanhållning, stadga
och allmänna auktoritet, som krävdes för att möta de påfrestningar
som otvivelaktigt bleve förenade med fastställandet av de olika medlemmarnas
tillverkning av stärkelse och inköpsskyldighet i fråga örn
potatis samt regleringens genomförande i övrigt. Nämnden ansåge därför
förhållandena påkalla, att regleringsverksamhetens organisation ännu
någon tid, exempelvis ett par år, bibehölles i huvudsak oförändrad
och att kungörelsen den 15 augusti 1933 (nr 514) med tillämpningsföreskrifter
till förordningen den 26 juni 1933 örn tillverkning av potatismjöl
ävensom Kungl. Maj :ts instruktion för nämnden den 15 augusti
1933 (nr 515) följaktligen förbleve gällande under ifrågavarande tid. Det
vöre nämndens avsikt att, därest nu föreslagna ordning beslutades, arbeta
för ett successivt överförande av vissa med regleringen förenade
göromål till föreningen och att efter förmåga söka medverka till en
sådan utveckling av föreningen, att denna i sinom tid kunde övertaga
regleringsverksamheten i dess helhet.

I detta sammanhang må ock erinras, att — i syfte att förhindra att
tillverkningen av glykos samt vissa andra stärkelseprodukter komme
att försvåras till följd av den genomförda regleringen av potatismjölstillverkningen
— genom förordning den 2 mars 1934 (nr 34), vilken trätt
i kraft den 5 mars 1934 och gäller till och med den 30 september 1935, föreskrivits,
att vid införsel av varor av följande slag skall, utöver enligt
tulltaxan utgående tull, utgå tilläggstull på sätt här sägs.

Statistiskt	Varuslag	Tilläggstull
	för 100 kg
nr		kronor
290	Druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap ... T	6: 50
620	Dextrin och stärkelseklister; ävensom appretur-medel, innehållande dextrin, stärkelse, glykos,
	växtslem o. dyl................................. T/E	5: —

Även för främjande av avsättningen av potatis för bränneriändamål
hava åtgärder från statsmakternas sida vidtagits. Efter beslut vid fjolårets
riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 232 med förslag
till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926
angående tillverkning och beskattning av brännvin med mera samt enligt
i anslutning till sagda beslut utfärdade bestämmelser m. m. gäller
sålunda bland annat följande rörande användningen av potatis för bränneriändamål
samt avsättningen av sprit, som tillverkats av potatis.

Partihandlare enligt såväl rusdrycksförsäljningsförordningen som förordningen
angående handel med skattefri sprit skall endast aktiebolaget
vin- och spritcentralen vara. Spritcentralen må icke utan Kungl. Maj:ts
tillstånd till förtäringsändamål sälja annan inom riket tillverkad sprit
än sådan, som framställts av potatis och spannmål, med mindre under
samma år i stort sett motsvarande mängd sprit av sistnämnda slag

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 227.

141

jämte vid rening av sådan sprit uppkommande s. k. sekunda sprit användes
för försäljning jämlikt förordningen angående handel med
skattefri sprit. Enligt bestämmelse i brännvinstillverkningsförordningen
skall tillverkare av sprit ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
rörande användning och inköp av råämnen, vilka kunna meddelas av
Kungl. Maj:t eller av myndighet, som av Kungl. Majit därtill bemyndigas,
samt underkasta sig den tillsyn i föreskrifternas efterlevnad, varom
Kungl. Majit förordnat. Det har vidare meddelats föreskrifter av
innebörd dels att bränneri skall vara skyldigt att i viss omfattning
inköpa potatis från annan än den, som är ägare av, delägare i eller eljest
ekonomiskt intresserad i potatisbränneri eller stärkelsefabrik, dels ock
att användning av spannmål i potatisbränneri i regel icke må avse större
myckenhet än som erfordras för framställning av det behövliga maltet.
Övervakning av bränneriernas råvaruinköp bar enligt Kungl. Majits
brev den 22 juni 1934 anförtrotts statens potatismjölsnämnd, som därvid
erhåller biträde av de vid kontroll över brännvinstillverkningen anställda
kontrolltjänstemännen. Vid spritcentralens inköp av sprit bestämmes
priset, där överenskommelse ej kan träffas, av en särskild prisnämnd.
Prissättningen skall grundas på framställningskostnaden i ett välskött
och medelstort bränneri av det slag, varom fråga är. I fråga örn det
pris, som tillverkare av brännvin bar att erlägga vid inköp av potatis
för brännvinstillverkning till leverantören, bar Kungl. Majit med stöd
av förenämnda bestämmelse i brännvinstillverkningsförordningen genom
beslut den 28 september 1934 föreskrivit, att, under förutsättning
att potatisen är av för sagda ändamål normal kvalitet (frisk, samtagen
och fri från grövre föroreningar), sagda pris skall för tillverkningsåret
1934/1935 utgöra 13 öre per hektoliter och stärkelseprocent, fritt fabrik.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1 i anledning av Kungl.
Majits proposition nr 257 till fjolårets riksdag framhöll sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottet, att, därest en höjning av priset å matpotatis
å hemmamarknaden skulle kunna ernås, behov kunde uppkomma
av en reglering av importen av potatis. Utskottet förutsatte därför, att
Kungl. Majit bade sin uppmärksamhet riktad på denna fråga samt, i
mån av behov, vidtoge åtgärder till förebyggande av att importerad potatis
tillhandahölles till priser, som lade binder i vägen för en erforderlig
böjning av priset å inhemsk potatis.

Under erinran örn berörda utskottsuttalande har Sveriges allmänna
lantbrukssällskap i skrivelse den 20 november 1934 hemställt, att med det
snaraste åtgärder måtte vidtagas till förebyggande av pristryckande
försäljning utav utländsk potatis å den svenska marknaden. Till stöd
för sin framställning har lantbrukssällskapet anfört bland annat följande.

Potatispriserna i Stockholm, vilka i stort sett vore normerande för
matpotatispriserna över hela landet, hade under de senaste två a tre
åren varit synnerligen låga. Detta syntes icke i högre grad hava varit
beroende av import utan torde huvudsakligen hava sin grund uti förhållandevis
rikliga potatisskördar i förening med låga foderpriser i allmänhet
samt ogynnsamma förutsättningar för en lönsam fläskproduktion.
Under de första månaderna av säsongen (september—oktober) hade

142 Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

prisläget också varit tryckt på grund av lantmännens benägenhet att,
såsom vanligt efter skörden, försälja i förhållandevis stor omfattning.
Med hänsyn till att årets potatisskörd emellertid blivit mindre än de
närmast föregående årens samt fodersädspriserna höjts väsentligt, hade
man dock trott sig kunna emotse en uppgång även i matpotatispriserna.
Tendenser till en sådan höjning hade även framträtt. Sålunda hade priset
i Stockholm kommit upp till cirka 5 kronor 50 öre per 100 kilogram
emot 5 kronor 18 öre motsvarande månad år 1933, en höjning med 6 procent.
Däremot vore priset alltjämt något lägre än priset 1932 och väsentligt
lägre än de föregående åren. En fortsatt höjning omöjliggjordes
emellertid genom införsel av potatis från Estland, vilken potatis
såldes till låga priser. Enligt erhållna uppgifter hade till Stockholm
under november månad redan införts estnisk potatis till en sammanlagd
myckenhet av minst 300 ton. Potatisimporten under år med medelskörd
eller därutöver hade under höstmånaderna varit liten och ej nått
upp till nyssnämnda kvantitet. Den större importen under november
och december 1931 hade sin naturliga förklaring i detta års svaga inhemska
skörd samt högre prisläge.

Fördelad över en längre tid skulle en import av 300 ton potatis ej betyda
så mycket, men då den anhopades under en kort period, som för
närvarande vore fallet, och inträffade vid en årstid, då den inhemska
marknadens behov väl tillgodosåges med svensk vara, så ökades de med
importen förbundna olägenheterna i hög grad. Den estniska potatisen
såldes enligt inhämtade uppgifter till priser av 4 kronor 50 öre ä 5 kronor
per 100 kilogram för större partier. Då stockholmspriset å inländsk potatis
under november legat vid cirka 5 kronor 50 öre per deciton, torde importen,
så länge den påginge, förhindra en eljest motiverad prishöjning. Skulle
den få större omfattning, vilket man icke kunde veta, kunde det befaras,
att priset på svensk potatis pressades ned. I detta sammanhang
ville sällskapet framhålla, att, enligt verkställda undersökningar, det
funnes mycket små utsikter för det dåvarande att genom export av
svensk potatis bereda motsvarande avsättning och lättnad för den inhemska
marknaden.

Till förenämnda framställningar har riksförbundet landsbygdens folk
i en till Kungl. Majit ingiven skrivelse den 24 november 1934 anslutit
sig. Framställningar i enahanda syfte hava vidare inkommit från
södra Sveriges potatisodlares förening. Carl Jönsson i Kyrkhult med
flera samt Kristianstads läns hushållningssällskaps och Blekinge läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I anledning av förevarande framställningar hava lantbruksstyrelsen
och kommerskollegium avgivit yttranden. Lantbruksstyrelsen framhåller
i sitt utlåtande över lantbrukssällskapets framställning, att, även örn
importen av matpotatis för det dåvarande icke spelade någon större roll,
det dock vore givet, att den kunde verka irriterande på den svenska marknaden.
Under sådana förhållanden och då den svenska produktionen av
matpotatis måste anses fullt tillräcklig för landets behov, ansåge sig
lantbruksstyrelsen, på vilken det icke torde ankomma att pröva frågan
ur handelspolitisk synpunkt, böra ur synpunkten av de intressen, styrelsen
hade att företräda, tillstyrka införande av importreglerande bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

143

melser för sådan potatis. Kommerskollegium finner sig däremot böra
bestämt avstyrka införande av en statlig reglering av potatisimporten
samt anför till stöd härför, bland annat, följande.

Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att import, närmast
av estnisk potatis, som förekommit under senare tid, varit av synnerligen
obetydlig omfattning. Under tiden intill den 26 november 1934
skulle sammanlagt lia importerats 778 ton, varav 448 ton under november
månad. Huvudsakligen torde den importerade varan hava vunnit avsättning
i Stockholm. Då förbrukningen av potatis i Stockholm uppskattades
till omkring 4,000 ton per månad, skulle alltså ifrågavarande
import under november månad uppgå till allenast omkring 10 procent
av hela månadsförbrukningen i Stockholm.

Enligt lantbrukssällskapets notering uppginge partipriset för välsorterad
potatis i slutet av september 1934 till 5 kronor per 100 kilogram;
från och med den 8 oktober noterades en stigning till 5 kronor 50 öre;
från och med den 19 oktober 5 kronor 75 öre samt från och med den 24
oktober åter 5 kronor 50 öre, vilket senare pris hållit sig över november
månad och in i december månad till den 12 december, då noteringen steg
till 5 kronor 60 öre, varefter den den 14 december ytterligare steg till
5 kronor 75 öre. Att döma av dessa siffror torde någon nämnvärd inverkan
på prisbildningen ej kunna sägas hava gjort sig gällande av den
import av potatis, som under nämnda tid ägt rum.

Kollegium hade ej varit i tillfälle att kontrollera de uppgifter, som i
de remitterade framställningarna förekomme örn priset på den härstädes
försålda potatis av estniskt ursprung. Lantbrukssällskapet uppgåve
emellertid, att priset hållit sig vid omkring 4 kronor 50 öre a 5
kronor per 100 kilogram. Då priset för prima svensk potatis samtidigt
uppgått till 5 kronor 50 öre och för sekunda potatis till 5 kronor, kunde
således någon »dumping» knappast anses föreligga. I detta sammanhang
anmärktes på en uppgift, som förekomme i framställningen från
riksförbundet landsbygdens folk, att importen i fråga ägde samband med
»abnorma valutaförhållanden hos grannländerna». Till belysning av
detta påståendes vederhäftighet nämndes, att estniska kronor i den fria
marknaden i Stockholm noterats högre än svenska kronor och att noteringen
för dagen vore svenska 108 kronor 50 öre för 100 estniska kronor.

Ur handelspolitisk synpunkt funne kollegium, att det vore synnerligen
beklagligt, örn en importreglering av potatis, avsedd att förhindra importen,
vidtoges. En sådan åtgärd skulle komma att ensidigt gå ut över
vissa estniska exportintressen och då vårt land hade ett betydande intresse
av att icke handelsomsättningen med Estland nedskures, måste allvarliga
betänkligheter mot det påyrkade importförbudet göra sig gällande.
Skulle det framdeles möjligen visa sig, att en verklig dumpingexport
skulle äga rum, torde i stället förhandlingar böra inledas med
estniska regeringen, i syfte att man å estnisk sida vidtoge åtgärder för
att icke störande inverka på den svenska prisnivån. Hittills syntes dock
anledning till en sådan åtgärd ej hava förekommit.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att E. J. Troedson med flera i
skrivelse den 29 december 1934 pa uppdrag av potatisodlare i södra Sverige
hemställt, bland annat, att importförbud eller importreglering
måtto genomföras, att avsättning måtte beredas för en del av årets pota -

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

tisöverskott och isynnerhet den sämst hållbara potatisen genom tillverkning
av ytterligare sprit att upplagras för eventuell användning som motorsprit
samt eventuellt genom ytterligare tillverkning av potatismjöl,
att statens potatismjölsnämnd för beredande av utrymme för odlarintresset
måtte utökas med två medlemmar, varav en representant för
bränneriidkarna och en för potatismjölsintressenterna, och vilka dessutom
bägge vore potatisodlare, samt att potatismjölsnämnden i god tid
och senast den 1 april varje år måtte bekantgöra den ungefärliga kontingent
potatismjöl och potatissprit, som finge tillverkas varje kampanj.

Med anledning av denna framställning hava yttranden avgivits av,
bland andra, lantbruksstyrelsen, statens potatismjölsnämnd samt kommerskollegium
efter hörande av Sveriges kemiska industrikontor och
vissa handelskamrar.

I vad framställningen avser reglering av eller förhud mot import av
potatis tillstyrkes densamma av lantbruksstyrelsen men avstyrkes den
av kommerskollegium under åberopande i huvudsak av de skäl, som anförts
i ämbetsverkens utlåtanden i anledning av Sveriges allmänna lantbrukssällskaps
förenämnda skrivelse. De av kommerskollegium hörda
näringsorganisationerna avstyrka likaledes framställningen i denna del.
Potatismjölsnämnden förklarar, att, även örn olägenheterna av potatisimporten
under innevarande år vore jämförelsevis ringa, nämnden likväl
vidhölle i princip sin tidigare framförda mening, att importen av potatis
utgjorde ett irritationsmoment för marknaden, vilket inverkade
störande på avsättningsförhållandena och prisbildningen för potatis
inom landet.

Beträffande frågan örn utvidgning av potatismjölsnämnden erinrar
nämnden i sitt yttrande, att bland nämndens ledamöter och suppleanter
redan inginge en brännvins- och en potatismjölstillverkare, vilka samtidigt
vore potatisodlare. Att utöka representantskapet inom. nämnden
för de intressen, det här gällde, ansåge nämnden icke vara av behovet
påkallat. Ifråga örn önskemålet, att nämnden i god tid och senast den
1 april varje år måtte bekantgöra tillverkningsmängden av brännvin och
potatismjöl för nästkommande kampanj, framhåller nämnden, att den
redan så långt sig göra låtit tillämpat ett dylikt förfarande. Nämnden
vore även beredd att framdeles vidtaga anstalter för ifrågavarande önskemåls
uppfyllande.

Följande tabeller belysa marknadsläget för potatis under senare år.

Skörd och import av potatis jämte motsvarande medelpriser under

olika skördeår.

* Skördeår	Skörd ton	Import ton	Kr. per 100 kg.	Skördeår	Skörd ton	Import ton	Kr. per 100 kg.
1925/1926 ......	2,106,074	761	6.15	1930/1931 ......	1,758,903	14,593	5.12
1926/1927 ......	1,952,676	5,765	6.12	1931/1932 ......	1,481,895	5,117	5.98
1927/1928 ......	975,192	40,438	10.83	1932/1933 ......	2,133,649	453	4.35
1928/1929 ......	1,707,689	1,187	6.39	1933/1934 ......	1,977,498	624	4.3 6
1929/1930 ......	1,885,430	1,248	5.7 4	1934/1935 ......	1,942,411		4.69

Kungl. Majlis proposition nr 227.

145

Importen av potatis, partipriset i Stockholm samt medeltalet av detaljpriserna i
riket för samma vara under olika månader skörde&ren 1931/1932—1931/1933.

Månad	1931/1932	1932/1933	1933/1934	1934/1935
Im- port ton	Parti- pris kr./ 100 kg-	Detalj- pris öre/ 100 kg-	Im- port ton	Parti- pris kr./ 100 kg.	Detalj-pris öre / 100 kg-	Im- port ton	Parti-pris kr./ 100 kg.	Detalj-pris öre / 100 kg.	Im- port ton	Parti- pris kr./ 100 kg.	Detalj- pris öre/ 100 kg.
Augusti......	38	10.0 7	960	—	7.12	880	_	6.71	700	_	6.09	680
September	30	7.14	940	1	6.06	860	1	4.87	760	—	4.90	820
Oktober......	76	6.98	880	98	5.67	780	179	5.1S	700	—	5.44	780
November •..	508	7.2 0	900	98	5.56	760	113	5.18	680	448	5.50	760
December ...	415	7.91	900	50	5.56	760	—	5.4 2	680	1	5.69	760
j Januari ......	755	8.68	920	—	5.90	740	1	5.95	700	2	6.6 5	760
Februari	200	8.89	940	—	6.00	740	—	5.90	700	—	6.98	800
Mars .........	408	9.oo	940	—	5.94	740	—	5.70	680
i April .........	182	8.74	960	—	5.61	720	—	5.50	680
Maj............	1,273	8.16	960	102	5.47	720	245	5.28	680
\| Juni .........	1,018	7.54	940	104	5.77	700	84	5.48	680
1 Juli............	214	11.04	920	—	10.31	700	—	10.83	660
	5,117			453
Medeltal ...		8.47	940		6.35	760		6.oo	700

6. Jordbrukets prisregleringsfond.

I årets statsverksproposition har under nionde huvudtiteln, punkt 103,
till Avsättning för prisreglering på jordbrukets område m. m. beräknats
för budgetåret 1935/1936 ett förslagsanslag av 35,500,000 kronor. Anslaget
motsvarar de å riksstaten för innevarande budgetår uppförda extra
förslagsanslagen å 20,000,000 kronor för avsättning till jordbrukets prisregleringsfond
och å 8,000,000 kronor för avsättning till fonden för mötande
av förluster å spannmålsregleringen. Beträffande sistnämnda fond
hänvisar jag till den redogörelse, som lämnats i det föregående under avdelningen
örn spannmålsregleringen. Jämväl jordbrukets prisregleringsfond
har redan tidigare berörts. För att underlätta översikten över de
bestämmelser, som gälla angående denna fond, torde jag emellertid här
få sammanfattningsvis ytterligare anföra följande.

Till jordbrukets prisregleringsfond skola ingå sådana förut omförmälda
avgifter, vilka helt eller delvis äro avsedda för prisreglerande åtgärder.
Fonden förvaltas av statskontoret. Tillförseln av ifrågavarande
avgifter redovisas över riksstaten. Intäkterna av avgifterna hava beBiltang
till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 227.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

räknats för budgetåret 1934/1935 till 20,000,000 kronor, därav margarinaecismedel
9,500,000 kronor. Sistnämnda belopp är å riksstaten redovisat
under särskild inkomsttitel. Övriga avgifter, 10,500,000 kronor, redovisas
under gemensam titel »Avgifter för prisreglering på jordbrukets
område».

I brev till statskontoret den 24 maj 1934 har Kungl. Majit föreskrivit,
att till jordbrukets prisregleringsfond skulle överföras den 30 juni 1934
förefintlig behållning i statens mjölkregleringsfond och i statens slaktdjursfond
ävensom vid nämnda tidpunkt redovisad behållning av dels
licensavgifter å ägg enligt kungörelsen den 23 februari 1934 (nr 24) angående
reglering av införseln av ägg, dels ock avgifter vid export av
ägg enligt Kungl. Majits brev den 4 maj 1934. Vidare skola över anslaget
för avsättning till jordbrukets prisregleringsfond till sagda fond föras
belopp, motsvarande de medel, vilka inflyta dels enligt förordningen
den 26 juni 1933 (nr 405) örn accis å margarin dels enligt förordningen
den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl,
dels enligt förordningen den 26 juni 1933 (nr 387) angående slaktdjursavgift,
dels enligt förordningen den 18 maj 1934 (nr 153) örn införselavgift
å havre och majs jämte vissa andra fodermedel, dels i skatt å
till riket infört kli enligt förordningen den 24 maj 1934 (nr 172) örn skatt å
kli, dels ock i form av särskilda avgifter vid export och import av kött,
fläsk och ägg. Fondens tillgångar skola redovisas på sådant sätt, att
därav tydligt framgår storleken av beloppen var för sig av de medel,
vilka skola tillföras fonden, eller mot vilka fonden tillförda belopp svara.

De fonden sålunda tillförda medlen skola enligt föreskrifter, som
Kungl. Majit meddelar, användas, förutom till bestridande av kostnaderna
för utövande av kontroll enligt förordningar den 14 juni 1933 (nr
329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt den 26 juni
1933 (nr 405) örn accis å margarin, till täckande av kostnader i samband
med åtgärder till jordbrukets stödjande. Till mjölkregleringen skola enligt
Kungl. Majits brev den 30 juni 1934 användas dels av medel, som influtit
i accis å margarin, halva beloppet av vad som erfordras för utlämnande
av pristillägg å exporterat smör, dels ock 90 procent av vad som
influtit i skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt å infört kli
efter avdrag av vad som åtgår för täckande av kostnaderna för kontroll.

Av margarinaccismedlen må därjämte visst belopp — för budgetåret
1934/1935 1,000,000 kronor — enligt Kungl. Majits bestämmande användas
för möjliggörande av utdelning av livsmedel till hjälpbehövande
(19351 prop. nr 66; R. skr. nr 45). Erforderliga föreskrifter i övrigt rörande
fondens användning hava meddelats i samband med de olika beslut,
varigenom medel av Kungl. Majit anvisats för skilda ändamål. Som
allmän regel har härvid tillämpats, att till stödjande av slaktdjursmarknaden
skall användas intill ett belopp, motsvarande dels vad som inflyter
i slaktdjursavgift samt i form av särskilda avgifter vid import eller

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 227

export av kött och fläsk, dels ock 90 procent av vad som inflyter i införselavgift
å havre och majs jämte vissa andra fodermedel. För stödjande
av äggmarknaden skall användas intill ett belopp, motsvarande dels vad
som inflyter i form av särskilda avgifter vid import eller export av ägg,
dels ock 10 procent av vad som inflyter i skatt å oljekakor och. vissa slag
av fodermjöl samt å infört kli ävensom i införselavgift å havre och majs
jämte vissa andra fodermedel. Kostnaderna för åstadkommande av
fraktlindring vid transport av foderhavre till vissa delar av Norrland samt
Kopparbergs och Värmlands län enligt kungörelsen den 19 oktober 1934
(nr 501) skola täckas i första hand av de medel, som inflyta i införselavgift
å havre och majs jämte vissa andra fodermedel.

Fondens användning för skilda ändamål framgår i övrigt närmare av
följande sammanställning angivande dels beloppen av de olika till fonden
inflytande medlen dels ock de belopp, som utgått ur fonden.

Behållning den 30 juni 1934.

Margarinaccismedel .............................. kr. 634,357:71

Slaktdjursavgilt................................ » 483,686:90

Exportavgift å bacon ............................................. » 508,896:12

Äggavgift............................................................... » 1:80

Införselavgift å havre och majs .............................. » 368,606:9 7

Skatt å infört kli................. » 51,440:22

Skatt å oljekakor................................:.................. » 1,832,558:25

kr.

3,879,547: 9 7

Under tiden 1 Juli 1934—28 februari 1935 influtna medel.

Margarinaccismedel................................

Slaktdjursavgift (inkl. införselavgift å kött)

Exportavgift å bacon .............................

Äggavgift ...........................................

Införselavgift å havre och majs ..............

Skatt å infört kli...................................

Skatt å oljekakor..................................

kr. 9,974,589: 80

» 537,044: 7 o

» 1,977,118:64

» 13,094: 74

» 520,000: —

» 15,000: —

* 4,286,932:48 kr 17,323,780:86

Summa kr. 21,203,328: 88

Under tiden 1 juli 1934—28 februari 1935 förbrukade medel.

Till mjölkregleringen:

Av margarinaccismedel .................. kr. 7,660,348: 99

» skatt å infört kli ..................... » 63,000: —

» skatt å oljekakor ..................... » 4,102,731: 01

Till slaktdjursregleringen:

Av slaktdjursavgift ........................ kr. 116,685: 36

» exportavgift å bacon.................. » 849,455:4 6

» införselavgift å havre och majs ■■■ » 349,948:54

Till äggregleringen:

Av äggavgift ................................. kr. —

» införselavgift å havre och majs ... » 86,500: —

» skatt å infört kli ..................... » 7,000: —

» skatt å oljekakor ................... » 306,500: —

kr. 11,826,080: —

1,316,089: 8 6

400,000: —

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Departe mentschefen.

Till fraktlindring vid transport av havre:
Av införselavgift å havre och majs...........................	kr.	352,186: 11
Till vissa andra ändamål: Av margarinaccismedel .................. kr. 18,600: —
» skatt å oljekakor ..................... » 1,600: —	»	20,100: —	kr. 13,914,436:17
Behållning den 28 februari 1035.
Margarinaccismedel................................................	kr.	2,930,098: 52
Slaktdjursavgift (inkl. införselavgift å kött) ...............	»	904,046: 24
Exportavgift å bacon .............................................	y>	1,636,559: 80
Äggavgift...............................................................	>	13,096:51
Införselavgift å havre och majs .............................	»	99,972: 32
Skatt å infört kli..................................................	»	—3,559: 7 8
Skatt å oljekakor...................................................	»	1,708,659: 7 2 Summa	kr. 7,288,872:86 kr. 21,203,328: 8*

Innan jag ingår på de åtgärder i prisstödjande syfte på jordbruket»
område, som enligt min mening böra i fortsättningen vidtagas, anser jag
mig böra anföra vissa allmänna synpunkter på frågan. Jag vill då först
erinra örn att de avsättningssvårigheter, som för närvarande göra
sig gällande i Sverige ifråga örn jordbrukets alster av olika slag, äro
av internationell karaktär och sammanhänga med den allmänna
ekonomiska kris, som är rådande i världen. Under senare år av statsmakterna
vidtagna åtgärder till förbättrande av priserna i vårt land å jordbruksprodukter
hava därför i första hand inriktats på att söka frigöra
den inhemska marknaden från beroende av en mer eller mindre desorganiserad
världsmarknad. På grund av att krisläget å jordbruksnäringens
skilda områden utvecklats gradvis hava de statliga ingripandena i stor utsträckning
skett utan inbördes sammanhang. Den härigenom rubbade
jämvikten mellan jordbruksnäringens olika grenar sökte man återställa
genom de under 1934 vidtagna åtgärderna. Dessa åtgärder avsågo att med
utgångspunkt från gällande priser å brödsäd och smör uppnå samma förhållande
mellan priserna å hithörande produkter, som var rådande, innan
jordbrukskrisen på allvar gjorde sitt ''inträde i vårt land. Såvitt nu kan
bedömas har detta syfte i stort sett uppnåtts. Priserna för brödspannmål,
mejeriprodukter samt nötkreatur för slakt ligga för närvarande mellan
20 och 25 procent under medelpriserna åren 1925—1929. För svensk fodersäd
och oljekakor är motsvarande procenttal omkring 20. För fläsk,
ägg och potatis är visserligen prisläget jämfört med priserna å förenämnda
produkter tämligen ogynnsamt men en avsevärd förbättring ar
detsamma har dock ägt rum sedan motsvarande tid föregående år. Utvecklingen
belyses närmare av en inom jordbruksdepartementet utarbetad
sammanställning rörande priserna å vissa viktigare jordbruksprodukter,
vilken torde få såsom bilaga A fogas till statsrådsprotokollet.

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

De hittills vidtagna åtgärderna bygga i allt väsentligt på den principen,
att, oberoende i stort sett av produktionens omfattning, utbudet å den inhemska
marknaden under statens medverkan regleras så att jämvikt
mellan utbud och efterfrågan uppnås vid ett såsom skäligt ansett prisläge.
Genom en dylik anordning kan stödet åt jordbruksnäringen lätt
anpassas efter de skiftande förhållandena utomlands utan att några svårare
rubbningar i produktion och konsumtion inom landet behöva ske.
Som en åtgärd för att övervinna tillfälliga avsättningssvårigheter torde
därför föga vara att invända mot densamma. Men den medför den nackdelen,
att produktionen frigöres från beroendet av efterfrågan inom landet
på de olika varuslagen och att på så sätt ansvaret för produktionens
ändamålsenliga inriktning övervältras å det allmänna. I längden torde
anordningen därför, örn den skall fylla sin uppgift, leda till att starka
band måste läggas på den enskilde producentens och konsumentens handlingsfrihet.
Med hänsyn härtill synes det mig angeläget, att de nu vidtagna
stödanordningarna så omläggas eller jämkas, att de främja eller i
varje fall icke motverka en så småningom skeende anpassning av jordbruksproduktionen
efter de ändrade avsättningsförhållandena. Prissättningen
bör sålunda återfå sitt vägledande inflytande på produktionsinriktningen
och de åtgärder, som innebära ett fastlåsande av priserna oberoende
av produktionens storlek och förefintliga avsättningsmöjligheter,
så småningom avvecklas. Statens prisstödjande verksamhet på ifrågavarande
område synes i fortsättningen böra i huvudsak inriktas på att
underlätta en mjuk övergång till de nya produktionsbetingelserna samt
medverka till att förefintliga avsättningsmöjligheter för svenska jordbruksprodukter
tillvaratagas.

Utomlands äro avsättningsmöjligheterna för närvarande mycket begränsade.
Den export från Sverige av jordbruksprodukter som för närvarande
försiggår, med undantag av utförseln av bacon till Storbritannien
samt vissa mindre betydelsefulla varor, sker med stora uppoffringar. Med
hänsyn härtill skulle i nuvarande läge måhända en viss återhållsamhet
ifråga örn exportbefrämjande åtgärder på hithörande område vara
tillrådlig. Emellertid äro förhållandena inom den internationella handeln
med jordbrukets alster av flera skäl synnerligen ovissa. Det får därför
icke anses uteslutet, att läget inom en ej alltför avlägsen framtid kan
bliva sådant, att utförsel i viss begränsad omfattning blir lönande. På
grund därav anser jag det önskvärt, att kontakt alltjämt bevaras med
våra exportmarknader på området. Särskilt gäller detta beträffande sådana
marknader, varest svenska jordbruksalster sedan gammalt äro inarbetade.
Alldeles oavsett storleken av den export av hithörande varor,
som således kan finnas böra ske, är det givetvis ett allmänt intresse av
stor vikt, att exporten lämnar så gynnsamt resultat som möjligt. I nuvarande
situation synes det mig icke kunna undgås, att staten utövar viss
tillsyn över det sätt, varpå utförseln av jordbruksprodukter bedrives.

150 Kungl. Majlis proposition nr 227.

För att avsättningsmöjligheterna inom landet för den svenska jordbruksproduktionen
skola kunna på ändamålsenligt sätt tillvaratagas erfordras,
att importen av motsvarande utländska alster regleras. Så har
ock redan i viss mån skett genom att flertalet färdigprodukter på jordbrukets
område underkastats importreglering. I viss mån därmed jämförlig
torde vara den reglering av margarintillverkningen, som skett genom uttagande
av accis å margarin. Denna synes nämligen kunna likställas med
en importavgift, vilken i prisreglerande syfte pålagts den färdiga varan
i stället för de importerade råvarorna. Jämväl ifråga örn flertalet imr
porterade eller av importerade råämnen tillverkade fodermedel har tillförseln
begränsats. I den mån avsättningsmöjligheterna för svenska jordbruksprodukter
ytterligare försämras, torde en skärpning av ifrågavarande
regleringar måhända bliva nödvändig. Självfallet bör därvid hänsyn
tagas till samtliga återverkningar av en sådan åtgärd på avsättningsmöjligheterna
för den samlade svenska jordbruksproduktionen. Jag vill
särskilt framhålla vikten av att de följder i handelspolitiskt avseende,
som åtgärder i nu angiven riktning kunna hava, noga beaktas. I fråga
örn fodermedelsimporten tillkommer vidare som en betydelsefull omständighet
att tagas i betraktande, att de importerade fodermedlen i avsevärd
omfattning användas som tillskottsfoder för att möjliggöra ett rationellt
användande av den inhemska fodertillgången. Ihågkommas bör vidare,
att ett stort antal jordbrukare i små omständigheter och utan möjlighet
att omställa sitt jordbruk mot ökad foderproduktion hava sin huvudsakliga
utkomst av en på inköpt foder baserad animalieproduktion.

Strävandena att främja den svenska jordbruksproduktionens avsättninginom
landet torde böra inriktas främst på att öka förbrukningen av de
animaliska produkterna. Det synes mig nämligen vara av vikt, att de åtgärder,
som i detta hänseende vidtagas, anpassas efter den allmänna utvecklingen
ifråga örn befolkningens livsmedelsförsörjning, vilken synes
gå i riktning mot ökad förbrukning av animalier och minskad konsumtion
av cerealier. Ett annat skäl för att huvudvikten bör läggas på att öka
förbrukningen av förstnämnda varor är att det svenska jordbruket till
den ojämförligt större delen är inställt på animalieproduktion. Som ett
ytterligare skäl kan framhållas, att animalieproduktionen kräver större
areal för produktionsenhet än vegetabilieproduktionen, varför fara för
överproduktion inom jordbruket minskas genom en stegring i animalieförbrukningen.

Möjligheterna att öka avsättningen av animaliska produkter inom landet
synas också vara större. För närvarande är förbrukningen därav
i Sverige per befolkningsenbet väsentligt lägre än i åtskilliga andra
länder. Särskilt å landsbygden är levnadsstandarden i detta hänseende
jämförelsevis låg. Jag vill även erinra örn den skillnad, som beträffande
konsumtionen av animalier inom den icke jordbruksidkande befolkningen
råder mellan bushåll av olika välståndsgrader. Att en allmän förbättring

151

Kungl. May.ts proposition nr 227.

av köpkraften kos de i inkomsthänseende sämst ställda befolkningsgrupperna
skulle i hög grad underlätta en utveckling i önskvärd riktning torde
vara ställt utom varje tvivel. Åt samma håll komme även att verka
minskning av distributionskostnaderna för jordbrukets alster. Ehuru
jag utgår fran att jordbrukarna själva genom sina organisationer göra
vad på dem ankomma till förhindrande av att livsmedelspriserna å olika
orter hållas uppe på en, med hänsyn till rådande förhållanden, för högnivå,
torde statsmakterna i nuvarande läge icke kunna undvika att öva
viss tillsyn därå. För att öka förbrukningen hos befolkningens bredare
lager skulle även kunna ifrågasättas, örn ej en allmän prisdifferentiering
å jordbrukets alster efter konsumenternas köpkraft vore till fördel. Av såväl
praktiska som principiella skäl anser jag likväl, att åtgärder i dylikt
syfte från det allmännas sida böra örn möjligt undvikas. Detta hindrar
ej att i mindre omfattning och under vissa särskilda förhållanden utlämnande
av jordbruksprodukter till nedsatt pris kan vara ändamålsenligt
och tillrådligt.

Även örn med anlitande av nu angivna utvägar åtgärder vidtagas för beredande
av ökat utrymme inom Sverige av jordbruksprodukter kan likväl
läget bliva sådant, att den svenska jordbruksproduktionen ej finner avsättning
till tillfredsställande priser. En allmän sänkning av prisnivån
för jordbrukets alster skulle innebära, att näringen som helhet betraktad
bleve mindre lönande. Från olika håll har emellertid framhållits, att därigenom
produktionen skulle avtaga och på så sätt jämvikt uppnås mellan
tillgång och efterfrågan. En minskning i jordbruksproduktionen på grund
av försämrad lönsamhet torde dock förutsätta en överflyttning av personer,
vilka för närvarande hava sin utkomst av jordbruket, till andra näringsgrenar.
I nuvarande läge med sysselsättningssvårigketer inom såväl
industri som handel synes en dylik utveckling icke böra eftersträvas. Ej
heller lärer man kunna vänta, att jordbrukarna vid sänkta produktpriser
komma att frivilligt begränsa produktionen, enär jordbruket liksom flertalet
andra näringar är förbundet med betydande fasta kostnader, varför
näringens lönsamhet vid förminskad produktion ytterligare försämras. I
varje fall torde kunna befaras, att en sänkning av priserna å jordbrukets
produkter komme att hava till följd, att jordbrukarnas levnadsstandard
sänktes. Då denna redan nu är ifråga örn flertalet personer, som äro sysselsatta
inom jordbruket, jämförelsevis låg, är en sådan utveckling icke
önskvärd. Finnas omständigheterna likväl göra en prissänkning nödvändig,
torde det med hänsyn till det nu sagda förtjäna övervägas att, på sätt
redan i viss mån skett beträffande mjölkproduktionen, under en övergångstid
lämna direkta tillskott till producenterna i form av pristillägg i
den mån medel härför finnas tillgängliga. Därigenom blir det även möjligt
att göra övergången till do ändrade produktionsbetingelserna i olika
delar av vårt land mjukare.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

I anslutning till av mig sålunda anförda allmänna synpunkter vill jag
förorda, att nu tillämpade grunder för mjölkregleringen i stort sett oförändrade
bibehållas. Mjölkpriset bör följaktligen alltjämt stödjas genom
uppehållande av export av smör och andra mejeriprodukter i nödig omfattning
samt genom att särskilt tillskott lämnas produktmjölken i form
av prisutjämningsbidrag. För erhållande av medel till bestridande av
med en dylik anordning förenade kostnader bör liksom hittills mjölkavgift
uppbäras. Jag förutsätter sålunda, att svenska mejeriernas riksförening
kommer att i sinom tid göra framställning örn upptagande av dylik
avgift även för tiden efter den 30 juni 1935. Likaså böra de medel,
vilka inflyta genom uttagande av skatt å oljekakor och annat därmed
jämförligt foder i den utsträckning, som jag i det följande kommer att
närmare angiva, tillföras mjölkregleringen. För tryggande av avsättningen
av smör å den inhemska marknaden bör vidare accis å margarin
uppbäras jämväl efter den 30 juni 1935, då giltighetstiden för nu gällande
förordnande örn margarinaccis utlöper. Chefen för finansdepartementet
framlägger denna dag förslag i sistberörda ämne.

I vissa hänseenden torde dock det nuvarande mjölkregleringssystemet
böra omläggas eller jämkas. Från flera håll har gjorts gällande, att de
nuvarande grunderna för regleringen medföra, att intresset hos mjölkproducenterna
och tillverkarna av smör och andra mejeriprodukter av att
varornas kvalitet hålles uppe försvagas. Man har därvid särskilt pekat
på den stora marginal, som tidvis under de senaste åren förelegat mellan
priset för danskt smör och priset för svenskt smör å den brittiska marknaden.
Givetvis är det av största vikt, att kvaliteten hos de svenska jordbruksprodukterna
icke försämras. I syfte att medverka till förbättrande
av mjölkens hygieniska beskaffenhet har ock statens mjölknämnd med
stöd av lämnat bemyndigande meddelat föreskrifter angående skyldighet
för mejerier, som önska komma i åtnjutande av prisutjämningsbidrag, att
tillämpa kvalitetsbetalning för mottagen mjölk. Föreskrifterna äro avsedda
att träda i kraft den 1 juli 1935. Vidare tillämpas från och med
den 1 januari 1935 vid betalning av runmärkt smör för export ur kvalitetssynpunkt
väsentligt strängare regler än tidigare. Förslag örn skärpning
av den utav svenska smörprovningarna handhavda exportkontrollen
av smör är ock föremål för närmare utredning inom jordbruksdepartementet.
Även örn sålunda åtgärder redan vidtagits eller äro under förberedande
för vinnande av en förbättrad kvalitet hos exportsmöret, är det
likväl av betydelse, att jordbrukarna, som numera genom sina organisationer
handhava smörexporten, själva bliva i största möjliga utsträckning
ekonomiskt intresserade av att densamma ordnas på bästa sätt. Jag
anser därför, att i fortsättningen den ordningen för bestridande av kostnaderna
för smörexporten bör tillämpas, att sagda kostnader efter den 30
juni 1935 gäldas företrädesvis av medel, som inflyta genom upptagande
av mjölbavgift samt skatt å kraftfoder.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Genom margarinaccisen inflytande medel böra däremot användas
i första hand för att främja förbrukningen av mjölk och mejeriprodukter
inom landet. För att stimulera producenternas och deras organisationers
intresse av att mjölkproduktionens och därmed även smörexportens
storlek hålles inom rimliga gränser samt att avsättningen av
konsuintionsmjölk och mejeriprodukter å den inhemska marknaden ordnas
ändamålsenligt synes stödet åt mjölkproduktionen medelst margarinaccisen
böra vara oberoende av produktionens växlingar. Accisens höjd
synes normalt böra så avvägas, att försäljningen av margarin hindras
att till följd av prisstödet åt smöret svälla ut. I överensstämmelse med vad
nyss anförts torde inflytande accismedel efter den 30 juni 1935, på sätt
bland andra kooperativa förbundet ifrågasatt, böra oavkortade tillföras
mjölkregleringen och användas för att möjliggöra en allmän sänkning
av priserna å konsumtionsmjölk eller mejeriprodukter. Såvitt nu
kan bedömas, torde behållningen av margarinaccismedlen sistnämnda dag
komma att överstiga 3,000,000 kronor. Det synes lämpligt, att viss del
därav användes på sätt förut skett för utlämnande i särskilda fall till
hjälpbehövande av inhemska jordbruksprodukter, i främsta rummet mjöl,
gratis eller till nedsatt pris. Därest ej riksdagen förklarar sig hava något
att invända, torde Kungl. Majit sålunda böra äga att under budgetåret
1935/1936 för angivna ändamål av margarinaccismedel använda intill ett
belopp av 1,000,000 kronor.

Bestämmandet av nyssnämnda prissänkning för mjölk eller mejeriprodukter
anser jag böra ske med utgångspunkt från att mjölkproducenterna
under nästa regleringsperiod (1 juli 1935—30 juni 1936), under förutsättning
att produktionen av smör icke stiger, erhålla i stort sett samma
pris å produktmjölken, som de fått i genomsnitt under 1934. Under sistsagda
år tillfördes mjölkregleringen av margarinaccismedlen ett belopp
av 11,200,000 kronor. Medelnettoexportpriset för året var 116 öre för kilogram
smör. Produktionen av mejerismör var cirka 62,000 ton och exporten
av samma vara uppgick till 23,000 ton. Vid en margarinaccis av 30
öre för kilogram kan beräknas för närvarande inflyta i accismedel över

15,000,000 kronor. Därest detta belopp skulle oavkortat tillföras mjölkregleringen
komme bidraget till denna från margarinaccisen att ökas
med 3,800,000 kronor. Alltsedan slutet av oktober 1934 med undantag för
de senaste veckorna har emellertid medelnettoexportpriset för smör överstigit
150 öre för kilogram. För den hittills gångna delen av innevarande
regleringsperiod har det varit i genomsnitt cirka 135 öre för kilogram.
Därest man utgår från att medelnettoexportpriset i genomsnitt under
kommande regleringsperiod kommer att uppgå till sistnämnda belopp,
skulle kostnaderna för exporten vid likaledes oförändrad exportkvantitet
minskas med över 4,300,000 kronor. Med angivna utgångspunkter skulle
sålunda i dylikt fall (3,800.000 + 4,300,000=) 8.100.000 kronor kunna an

154

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

vändas för genomförande av en prissänkning för konsumtionsmjölk eller
för mejeriprodukter.

Det synes böra tillkomma Kungl. Majit att avgöra, huruvida prissänkningen
skall avse konsumtionsmjölk eller smör och andra mejeriprodukter,
i samband med att mjölkavgiftens belopp bestämmes för nästa regleringsperiod.
Förslag i ämnet torde böra framläggas av svenska mejeriernas
riksförening i dess framställning örn upptagande av mjölkavgift för
sagda tid. Jag vill dock redan här angiva vissa synpunkter, vilka torde
beaktas vid frågans bedömande.

En sänkning av konsumtionsmjölkpriset är lätt att genomföra, nämligen
genom att minska mjölkavgiftens belopp. Man torde nämligen kunna
förvänta, att örn så sker konsumtionsmjölkpriset i regel kommer att nedgå
med motsvarande belopp. Verkningarna för mjölkregleringen av en
sänkning av mjölkavgiften med ett öre skulle bliva, att de medel, som
komme att stå till förfogande för utjämning mellan priserna å konsumtionsmjölk
och priserna å produktmjölk, minskades med 8,000,000 kronor.
I den mån detta belopp motsvarades av ökat bidrag från margarinaccismedlen
skulle emellertid dessa verkningar upphävas, och sålunda utbytet
av landets ladugårdsskötsel bliva oförändrat. Givetvis förutsättes
därvid, att det ökade bidraget från margarinaccismedlen fördelas å de
olika prisutjämningsdistrikten enligt samma grunder som de medel, vilka
inflyta i form av mjölkavgift å konsumtionsmjölk.

Skulle i stället prissänkningen genomföras för smör och övriga mejeriprodukter,
har man att räkna med att en nedgång i smörpriset å hemmamarknaden
med 15 öre för kilogram samt i ostpriset med motsvarande
belopp skulle innebära en inkomstminskning för mejerierna av nära

8,000,000 kronor för år. Därest detta belopp tillföres mejerierna i form
av höjda prisutjämningsbidrag å produktmjölken eller av särskilt pristillägg
å försålt smör och försåld ost, skulle verkningarna för mejerierna
av prissänkningen upphävas. Vid ett genomsnittligt exportpris av 135
öre för kilogram skulle sålunda priset kunna sänkas å runmärkt smör fritt
mejeri till 215 öre för kilogram och å ost i paritet härmed samt jordbrukarna
ändock erhålla samma betalning för den levererade mjölken som
under 1934. En dylik prissänkning skulle emellertid återverka även å
priset för lantsmör och lantost. Försäljningen därav torde enligt tillgängliga
uppgifter kunna beräknas till minst 5,000 å 6,000 ton, fördelade
på omkring 40,000 producenter. Dessa äro framför allt att söka bland de
mindre och i inkomsthänseende sämst situerade jordbrukarna i de delar
av landet, som ifråga örn avsättningsmöjligheter erbjuda de ogynnsammaste
betingelserna. Redan för närvarande åtnjuta tillverkare av lantsmör
och lantost i landets nordligare och mellersta delar, varest prisutjämningsbidraget
som regel överstiger mjölkavgiftens belopp, icke samma förmåner
av mjölkregleringen som övriga mjölkproducenter. Då vidare mejerihanteringen
ej är så utvecklad, att jordbrukarna överallt äga möjlig -

Kungl. Mårds proposition nr 227.

155

het leverera mjölk till mejeri, synes det mig innebära en uppenbar orättvisa
att icke bereda tillverkarna av lantsmör och lantost kompensation
för prissänkningen å smör och ost. Örn en sådan kommer till stånd, anser
jag det nödvändigt, att nu berörda jordbrukare erhålla möjlighet att komma
i åtnjutande av antingen hela prisutjämningsbidraget efter avdrag av
mjölkavgiftens belopp eller så stor del av bidraget, som motsvarar prissänkningen.
I fråga örn villkoren för erhållande av dylikt pristillägg
för mjölk, som hos producent använts för beredande av smör och ost
för avsalu, synas följande grunder kunna tänkas bliva tillämpliga.

Tillägget bör — i likhet med vad som på sin tid gällde för erhållande av
prisutjämningsbidrag från genom lokala mjölkavgifter inflytande medel
— utgå endast till mjölkproducent, av vilken ej skäligen kan fordras, att
han levererar mjölken till mejeri. Därjämte synes även böra krävas, att
smöret av producenten försäljes till mejeri eller återförsäljare av smör,
som av riksföreningen anvisats. Önskar dylik producent komma i åtnjutande
av pristillägg, skall han göra anmälan härom hos riksföreningen,
som efter undersökning i första hand avgör, örn angivna förutsättning är
för handen, samt, örn så är fallet, bestämmer till vem eller vilka smöret
skall levereras. I fall av tvist bör det ankomma på den statliga nämnd,
som handlägger hithörande ärenden, att träffa avgörande i frågan. Mjölkproducent,
som finnes berättigad till pristillägg, skall av riksföreningen
införas i ett särskilt register. Samtidigt med att vederbörande mjölkproducent
underrättas örn att han införts i registret skall meddelande lämnas
örn det mejeri eller den återförsäljare av smör, till vilken leverans
skall ske för att prisutjämningsbidrag skall utgå. För erhållande av
prisutjämningsbidrag har sådan producent att för månad eller den längre
tid, som omförmälda nämnd må bestämma, till riksföreningen insända
ansökan innefattande uppgift rörande de förhållanden, som äro av betydelse
för beräknande av honom tillkommande prisutjämningsbidrag. Vid
dylik ansökan skall fogas intyg av vederbörande köpare angående mot;
tagna myckenheter smör.

Vilken väg, som än må väljas för prissänkningens genomförande, måste
dennas storlek avgöras med utgångspunkt från gjorda antaganden rörande
den framtida prisutvecklingen å exportmarknaderna för smör. Denna
är emellertid, såsom tidigare framhållits, oviss. Därest exportpriset
skulle gestalta sig väsentligt gynnsammare än vad som förutsatts, skulle
den betalning, som mejerileverantörerna erhålla för sin mjölk, komma
att öka. Med hänsyn till faran av att därigenom en ökning i mjölkproduktionen
uppmuntras, vilken kan leda till att hela mjölkregleringer.s
bestånd äventyras, torde det vara lämpligt att en viss begränsning uppåt
ifråga örn produktmjölkpriset göres. På samma sätt kan det för den händelse
att exportpriset skulle utveckla sig i ogynnsammare riktning än
man räknat med befinnas lämpligt att öka produktmjölkpriset. En dylik
reglering av sistnämnda pris kan visserligen ske genom att priserna å
mejeriprodukterna ändras, men ofta förekommande ändringar i detalj -

156

Kungl. Majda proposition nr 227.

priserna för sagda varor äro av flera skäl icke önskvärda. En lämpligare
anordning synes vara, att i tider, då exportpriset för smör är jämförelsevis
gynnsamt, avgiftsmedel i viss -utsträckning avsättas till en fond
för att användas, då priset är lågt. Ett sådant förfarande kan ock vara
lämpligt ur synpunkten av att producenternas mjölkpris bör ändras i den
mån produktionskostnaderna för mjölken variera. Det synes sålunda
skäligt, att under sommaren och hösten, då sagda kostnader äro jämförelsevis
låga och mjölkmängden stor, produktmjölkpriset hålles lägre än
under vintern. Örn en dylik fondbildning finnes böra ske, är det givetvis
av största betydelse, att en noggrann plan för avsättning av medel
till densamma samt för användning av däri ingående medel uppgöres.
Frågan härom torde böra upptagas till övervägande i samband med att
plan för mjölkavgiftsmedlens användning under kommande regleringsperiod
av Kungl. Maj:t fastställes.

I bestämmelserna rörande upptagande av mjölkavgift har statens mjölknämnd
ifrågasatt vissa ändringar i syfte att möjliggöra efterskänkande
av dylik avgift i ömmande fall. Jag finner mig kunna biträda mjölknämndens
förslag i detta hänseende. Den ändring i mjölkavgiftsförordningen,
som härför erfordras, torde kunna ske sålunda, att till 3 § av
förordningen fogas ett sjätte moment av innehåll att, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, mjölkavgift må enligt föreskrifter, som
Kungl. Maj:t äger meddela, efterskänkas. Berörda föreskrifter torde,
därest detta förslag bifalles, böra upptagas i tillämpningskungörelsen till
förordningen. Efterskänkandet torde få avse jämväl avgift, som belöper
å tiden före ändringens ikraftträdande.

Som jag tidigare framhållit, anser jag det vara angeläget, att avsättningen
av mjölk och mejeriprodukter inom landet i möjligaste mån underlättas.
Smör- och margarinkommittén har framlagt förslag örn vissa
allmänna åtgärder i sådant syfte. Vad kommittén därvid anfört synes
mig värt beaktande, önskvärt är sålunda alltjämt, att de myndigheter,
som verkställa upphandling för statens behov, utbyta margarin mot smör.
I sinom tid torde nu gällande bestämmelser i detta ämne böra erhålla
förlängd giltighet. Angeläget är vidare, att jordbrukarnas egna organ
göra vad på dem må ankomma för att på frivillighetens och övertygelsens
väg främja mjölkleverantörernas återtagande av smör och ost. I detta
sammanhang anser jag mig böra påpeka, att åtskilliga mejerier vid återtagning
av smör tillämpa ett högre pris än gällande riksnotering å runmärkt
smör. Kungl. Majit torde emellertid i samband med fastställande
av plan för mjölkavgiftsmedlens användning för nästkommande regleringsperiod
böra taga under övervägande örn ej som villkor för erhållande
av prisutjämningsbidrag bör föreskrivas, att mejeri gentemot leverantörer
vid återtagning av smör för eget eller anställdas behov icke tilllämpar
högre pris än riksnoteringen. Som jag redan framhållit, är det
nämligen av största betydelse för vinnande av erforderlig avsättning

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

inom landet, att priserna å hithörande produkter ej hållas högre än som
oundgängligen fordras. I detta hänseende har från flera håll påtalats,
att detaljpriset för konsumtionsmjölk hålles för högt. En sänkning av
detta komme, såsom redan anförts, att ske i den mån mjölkavgiften minskades.
Av vikt synes vidare vara att distributionskostnaderna för mjölk
nedbringas. För ernående av nu angivna syfte synes det lämpligt att som
villkor för erhållande av prisutjämningsbidrag kräves, att vederbörande
mejeri vid försäljning av mjölk ej tillämpar högre pris än som med
hänsyn till förhållandena i orten må befinnas skäligt. En dylik bestämmelse
motsvarar den. som för närvarande finnes intagen i 5 § kungörelsen
den 30 juni 1934 (nr 375) örn skyldighet för svenska mejeriernas riksförening
att under vissa villkor tillhandahålla smör till ett pris, svarande mot
svensk riksnotering å runmärkt smör jämte skäligt tillägg därå.

Den nuvarande anordningen för mjölkprisets stödjande bygger, som redan
antytts, på att avsättningsmöjligheterna utomlands ej beskäras. Örn
så skulle ske genom att begränsning av smörimporten till våra exportmarknader
sker eller exporten av smör från Sverige eljest i väsentlig
grad försvåras, torde det vara nödvändigt att staten ingriper och ytterligare
stöder mjölkproduktionen. Därvid synes i första hand böra ifrågakomma
att skärpa de åtgärder, som redan under nuvarande förhållanden
vidtagits eller i det föregående föreslagits till genomförande i syfte att
trygga den inhemska förbrukningen av mjölk och mejeriprodukter. Smöroch
margarinkommittén har uttalat sig för att i en dylik situation strävandena
borde inriktas på att ytterligare minska spänningen mellan minuthandelspriserna
å smör och å margarin genom höjning av margarinaccisen
samt sänkning av smörpriset. Jag finner det emellertid tveksamt,
huruvida med den av kommittén föreslagna minskningen i berörda spänning
den avsedda ökningen av smörförbrukningen inom Sverige skall
kunna ernås. Att ifråga örn margarinaccisen gå utöver det för närvarande
gällande högsta accisbeloppet av 50 öre för kilogram synes mig icke böra
ifrågakomma. Det torde därför vara nödvändigt, att sänkningen av smörpriset
göres större än vad kommittén ifrågasatt. Jag anser det även rimligt,
att producenterna i ett dylikt läge få vidkännas en mindre jämkning
nedåt i produktmjölkprisot. Att den enskilde jordbrukaren erhåller den
varning mot fortsatt stegring i mjölkproduktionen, som en prissänkning
innebär, synes mig särskilt motiverat för den händelse avsättningssvårig
heterna för mjölk och mejeriprodukter skulle pa angivet sätt skärpas.
För att söka begränsa prissänkningen så långt möjligt och samtidigt undvika
att margarinet onödigtvis fördyras förordar jag emellertid, att de
medel, som inflyta genom sagda accis även i den situation, varom fråga
är, oavkortade tillföras mjölkregleringen för att enligt förut angivna
grunder möjliggöra en nedsättning av smörpriset.

Huru långt man därvid behöver gå är givetvis vanskligt att på förhand

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

bedöma. Det synes mig emellertid, som örn vid en böjning av margarin -accisen till 50 öre för kilogram en sänkning av priset å runmärkt smör
fritt mejeri till exempelvis 2 kronor för kilogram, vilket motsvarar ett
pris i detaljhandeln av högst 2 kronor 40 öre — för annat mejerismör och
lantsmör samt för av mejerileverantörerna återtaget smör bleve priset
väsentligt lägre — skulle medföra en dVsevärd ökning av smörkonsumtionen.
Genomföres en dylik prisutjämning, torde man kunna räkna med
att det margarin, som nu vid en accis av 30 öre för kilogram betingar ett
pris i detaljhandeln av mellan 1 krona 50 öre och 1 krona 90 öre för kilogram,
av vilket margarin för närvarande säljas cirka 15,000 ton årligen,
komme att till större delen försvinna och ersättas av smör och billigare
margarin. I åtskilliga hushåll, varest konsumeras smör och billigt margarin,
skulle vidare smörförbrukningen säkerligen avsevärt utvidgas.
Beaktas bör nämligen, att enligt av socialstyrelsen utförda levnadskostnadsundersökningar,
avseende huvudsakligen arbetar- och lägre tjänstemannahushåll
i städer och industriorter, den årliga genomsnittsförbrukningen
av smör och av margarin även hos de barnrikaste familjerna (minst
4 barn) står i sådant inbördes förhållande, att för denna familjetyp en
prisutjämning enligt vad nyss anförts icke komme att innebära någon ökning
av livsmedelsutgifterna. Förde mindre inkomsttagarna å landsbygden
torde likaledes prisutjämningen medföra vissa fördelar, örn man, på sätt
jag tidigare förordat, bereder mejerileverantörerna och deras anställda
möjlighet erhålla smör för husbehov till mejeripriser. Därest i samband
med prisutjämningen en livlig reklam och propaganda för smör igångsattes,
finnas enligt min mening goda utsikter för att vid en minskning av
spänningen mellan smörpriset och margarinpriset på sätt nu ifrågasatts
konsumtionen av smör komme att ökas, så att överskottet av smörproduktionen
under förutsättning att denna förbleve oförändrad nedginge till
den kvantitet, som Sverige med all sannolikhet jämväl efter 1935 har möjlighet
att exportera. Jämsides därmed torde margarinförbrukningen
komma att minskas. Med hänsyn till att prisutjämningen endast för ett
jämförelsevis begränsat antal hushåll skulle medföra ökning i utgifterna
för den samlade fettkonsumtionen torde man kunna räkna med att denna
minskning ej komme att avsevärt överstiga ökningen i smörkonsumtionen.
Detta skulle innebära, att margarinproduktionen återfördes till
den omfattning, som den hade omkring år 1927. Det synes mig som örn
i betraktande av nu rådande läge några befogade invändningar mot en
sådan åtgärd icke skulle kunna riktas från margarinindustriens och därmed
förbundna intressens sida.

Ifrågavarande prissänkning å smör torde böra så genomföras, att mejerier,
som producera smör, samt tillverkare av lantsmör erhålla kompensation
för prissänkningen i form av pristillägg eller höjt prisutjämningsbidrag.
Något hinder ur principiell synpunkt för att priserna å ost
skulle kunna bibehållas å sin hittillsvarande nivå, trots att smörpriset

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

sänkes, synes ej föreligga, och på grund därav skulle pristillägget eller
höjningen av prisutjämningsbidraget ej behöva utgå å ostmjölken. Den
besparing i prisutjämningsmedlen, som härigenom skulle uppstå vid den
ifrågasatta sänkningen i smörpriset, torde beräknas till mellan 3,500,000
och 4,000,000 kronor, vilket belopp skulle kunna användas för ytterligare
reducering av smörpriset eller som ersättning för en eventuell sänkning
av mjölkavgiften. Vissa psykologiska skäl tala emellertid mot en dylik
differentiering av prisutjämningsbidraget. Även åtskilliga praktiska svårigheter
möta densamma. Jag anser mig därför icke kunna nu taga någon
bestämd ståndpunkt till frågan utan anser, att densamma bör ytterligare
övervägas samt, för den händelse angivna situation skulle uppstå,
av Kungl. Majit avgöras i samband med att plan för prisutjämningsmedlen
då fastställes.

Rörande verkningarna av en prisutjämning i enlighet med det anförda
hava inom jordbruksdepartementet verkställts vissa beräkningar, vilka
torde få fogas som bilaga B vid statsrådsprotokollet. Beträffande resultatet
av dessa beräkningar, vid vilka förutsatts att pristillägg utlämnas å
såväl smörmjölk som ostmjölk, torde här böra framhållas följande.

Därest importen av smör till våra viktigaste exportmarknader begränsas,
torde man kunna räkna med att smörpriset därstädes stiger. Förutsätter
man att medelnettoexportpriset blir 150 öre för kilogram, skulle
med en mjölkavgift av 1 öre för kilogram och ett smörpris inom landet
fritt mejeri av 200 öre för kilogram produktmjölkpriset komma att ligga
endast cirka O.i öre för kilogram under dess nivå i medeltal under hela
1934. I anslutning till vad jag tidigare anfört finner jag en dylik prissänkning
rimlig för den händelse berörda svårigheter för vår smörexport
skulle uppstå.

Utgår man i stället från en mjölkavgift av 2 öre för kilogram, skulle
mjölkregleringen i avgiftsmedel tillföras cirka 8,000,000 kronor mer än i
nyssberörda fall. Användes detta belopp till en ytterligare nedsättning
av smörpriset, kunde detta sänkas till ungefär 188 öre för kilogram. Jordbrukarna
skulle likväl erhålla en med hänsyn till omständigheterna rimlig
betalning för mjölken.

Som jag redan anfört, anser jag goda utsikter finnas för att den inhemska
smörförbrukningen skulle ökas i önskad omfattning, därest smörpriset
sänkes med 30 öre och margarinaccisen höjes med 20 öre för kilogram
räknat. Någon säkerhet för att så skulle ske föreligger dock givetvis ej.
Härtill kommer, att ökningen i smörkonsumtionen torde framträda endast
så småningom, medan det kan befinnas nödigt att genomföra en
plötslig minskning av den svenska smörexporten. Ur denna synpunkt är
det nödvändigt, att möjligheter föreligga att på annan väg än genom en
allmän stegring i smörförbrukningen undanskaffa ett tillfälligt överskott
av jämförelsevis ringa omfattning. Enklast skulle detta otvivelaktigt
ske genom att smöröverskottet inblandades i margarinet.

160 Kungl. May.ts proposition nr 227.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn Kungl. Maj: ts i propositionen
nr 257 till fjolårets riksdag gjorda hemställan örn bemyndigande för
Kungl. Majit att, därest så funnes erforderligt för beredande av avsättning
av i Sverige framställt smör, för tiden till och med den 30 juni 1935
förordna om inblandning av smör i margarin. Riksdagen ansåg sig
emellertid icke kunna lämna det äskade bemyndigandet. I sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr
1 anfördes, att enligt utskottets mening måste med hänsyn till de utomlands
vunna erfarenheterna starka betänkligheter hysas mot införande
av en provisorisk tvångsinblandning, helst det syntes sannolikt, att en
dylik blandningsprodukt i stor utsträckning skulle bibehålla sin marknad
på smörets bekostnad även efter det lagstiftningen upphört att gälla. På
grund härav ansåg utskottet, att ett definitivt ställningstagande till frågan
borde ske först efter det den åt smör- och margarinkommittén uppdragna
utredningen slutförts. I avbidan härpå ville icke utskottet tillstyrka,
att det begärda bemyndigandet lämnades.

Några avgörande skäl mot tvångsinblandning av smör i margarin såsom
en mera tillfällig åtgärd för att komplettera andra på längre sikt
verkande åtgärder till främjande av smöravsättningen inom landet hava,
såvitt jag kunnat finna, icke förebragts. Smör- och margarinkommittén
har ock framhållit, att skäl kunna anföras till förmån för inblandning
av smör i margarin, särskilt då fråga vore örn skyndsamt och tillfälligt
undanskaffande av visst ej alltför stort överskott av smör. Motståndet
mot en åtgärd i angiven riktning synes hava sin rot främst i farhågan
att genom ett dylikt inblandningstvång gränsen mellan smör och margarin
komme att utsuddas. Jag vill emellertid erinra därom, att margarintillverkarna
redan nu hava möjlighet att inblanda smör i margarin.
Detta sker även i viss omfattning, men försäljningen av smörhlandat
margarin, vari regelmässigt ingå cirka 20 procent smör, befinner sig sedan
åtskilliga år i stadig tillbakagång. Därest Kungl. Majits befogenhet
att förordna örn tvångsinblandning av smör i margarin blir beroende av
framställning av svenska mejeriernas riksförening samt befogenheten
begränsas till att avse en inblandning av högst 10 procent smör, synes
varje anledning saknas att från jordbrukarbåll motsätta sig en sådan
anordning. Däremot kunna onekligen från konsumenternas sida vissa
erinringar riktas mot densamma, då den medför en icke obetydlig ytterligare
fördyring av margarinet. Storleken av denna blir emellertid beroende
av det pris, till vilket margarinfabrikanterna kunna inköpa smöret.
I betraktande av att inblandningen skall vara en tillfällig och övergående
åtgärd, anser jag, att särskild nedsättning av smörpriset vid
ifrågavarande inköp icke bör ifrågakomma. Den fördyring av margarinet,
som under sådana omständigheter skulle föranledas av smörinblandningen
torde enligt uppgift vid ett smörpris av omkring 2 kronor
kunna beräknas till cirka 2 öre för kilogram och enhet av inblandnings -

161

Kungl. May.ts proposition nr 227.

procenten. Med hänsyn härtill förtjänar övervägas, att för den händelse
inblandningstvång finnes böra föreskrivas, margarinaccisen hålles något
under maximum, exempelvis sålunda att accisbeloppet för kilogram räknat
fastställes till 50 öre minskat med ett öre för var enhet av inblandningsprocenten.
Jag anser följaktligen, att Kungl. Maj:t bör erhålla
riksdagens bemyndigande att örn så befinnes nödvändigt för beredande
av avsättning av i Sverige tillverkat smör, med beaktande av vad
nyss anförts rörande margarinaccisens höjd, efter framställning av
svenska mejeriernas riksförening för tiden till och med den 30 juni 1936
förordna, att i margarin, som inom riket saluhålles, skall finnas inblandat
smör till högst 10 procent av blandningens vikt, ävensom meddela de
bestämmelser och vidtaga de åtgärder i övrigt, som i detta sammanhang
kunna föranledas.

Någon varaktig lösning av frågan angående undanskaffande av förefintligt
produktionsöverskott av smör innebär dock icke tvångsinblandningen.
Ej heller den i det föregående förordade höjningen av margarinaccisen
för den händelse avsättningssvårigheterna för smör och andra
mejeriprodukter skulle skärpas kan anses utgöra någon slutgiltig lösning
av problemet. Med hänsyn till läget utomlands torde man vara ej
blott berättigad utan jämväl skyldig att räkna med att någon mera avsevärd
förbättring i avsättningsförhållandena utanför Sverige icke kommer
att inträda inom överskådlig tid. Samtidigt torde av allt att döma
— på grund av, bland annat, strävandena från de enskilda jordbrukarnas
sida att förbättra sin ställning genom att utvinna ökad avkastning
från jordbruket — mjölkproduktionen komma att stiga. Vid sådant förhållande
synes det angeläget att taga under övervägande örn och på vad
sätt de inhemska jordbruksprodukterna skulle kunna finna ökad avsättning
genom tillgodoseende medelst dylika produkter av landets behov
av billigt matfett.

Smör- och margarinkommittén har föreslagit, att undersökning borde
ske rörande möjligheten att till nedsatt pris saluföra ett med inhemskt
isterflott uppblandat smör s. k. stek- och bagerismör. Mot detta förslag
hava framkommit starka invändningar i skilda hänseenden. Även örn
man kan hysa vissa betänkligheter mot möjligheterna att på denna väg
kunna åstadkomma ett billigt matfett av inhemska råvaror, torde det
dock icke få anses uteslutet, att vägen kan visa sig framkomlig. I varje
fall torde försök i sådant syfte kunna lämna värdefulla bidrag till problemets
lösning. Genom beslut den 25 januari 1935 har ock Kungl. Maj:t
som nämnts anvisat 10,000 kronor för bestridande av kostnaderna för
vissa laboratoriemässiga försök med tillverkning av ifrågavarande blandningsprodukt.
Därjämte har statens mjölknämnd erhållit i uppdrag att
framlägga en plan för försöksverksamhetens fortsatta bedrivande. Resultaten
av dessa försök torde böra avvaktas, innan frågan örn utsläppande
av ett isterblandat smör upptages till slutgiltigt bedömande. Jag

Bihang till riksdagens protokoll 19:15. 1 sami. Nr 227.

I l

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

förutsätter emellertid att Kungl. Majit är oförhindrad på grund av bestämmelsen
i 36 § margarinförordningen att under försökstiden undantaga
dylik blandningsprodukt från i förordningen meddelade föreskrifter.

Därest läget skulle bliva sådant att, i enlighet med vad jag tidigare
anfört, accisen å margarin måste höjas till 50 öre för kilogram, föreligger
otvivelaktigt fara för att förbrukningen av andra ersättningsmedel
för smör och flott ökas. Jag anser därför, att Kungl. Majit bör äga befogenhet
att förordna örn accis jämväl å sådana andra ersättningsmedel.
Till dessa bör räknas även matolja. Givet är, att denna befogenhet bör
tagas i anspråk endast örn användningen av ifrågavarande ersättningsmedel
visar tendens att öka. I likhet med smör- och margarinkommittén
finner jag starka skäl tala för att även fettemulsioner, örn Kungl.
Majit så prövar nödigt, beläggas med accis. Chefen för finansdepartementet
framlägger denna dag närmare förslag i dessa hänseenden i samband
med förut omförmälda förslag örn utgörande av margarinaccis för
tiden efter den 30 juni 1935.

En böjning av accisen upp till 50 öre för kilogram skulle, vid nuvarande
råvarupriser medföra, att priset för kilogram å de vanligaste förekommande
margarinsorterna bragtes upp till 1 krona 50 öre, vilket synes
tillräckligt för att den eftersträvade jämvikten mellan förbrukningen
av smör och av margarin skall kunna åstadkommas. Emellertid är det
icke uteslutet, att priserna å margarinindustriens råvaror komma att
nedgå. Visserligen lärer tendensen för närvarande vara den motsatta,
men förhållandena äro numera icke minst med hänsyn till valutaförhållandena
mycket ovissa. Försämras avsättningsmöjligheterna för smör å
den internationella marknaden, kan sålunda ett prisfall å växtfetter av
olika slag befaras. För att för den händelse priserna å margarinindustriens
råvaror skulle mera avsevärt sjunka under sin nuvarande prisnivå
möjliggöra oförändrat stöd åt det inhemska smörpriset samt förhindra
osund spekulation i det högre prisläget inom Sverige anser jag,
att Kungl. Majit bör äga befogenhet att förordna örn reglering av importen
av margarin och liknande konstfetter samt av råvaror för margarinindustrien.
Bemyndigande härtill, avseende samma tid som den för
mjölkavgiftsförordningens giltighet bestämda, eller till den 1 juli 1937,
torde böra äskas av riksdagen. Regleringen synes höra anordnas i huvudsak
enligt de grunder, som smör- och margarinkommittén angivit,
varvid jämväl torde beaktas vissa av generaltullstyrelsen och Sveriges
kemiska industrikontor framförda erinringar. Import av färdiga fettämnesprodukter,
såsom margarin, fettemulsioner m. m., hör sålunda icke
medgivas annat än i undantagsfall. I fråga örn margarinråvaror torde
höra tillses, att endast fabriker, som äro i drift vid regleringens införande,
erhålla tillstånd till införsel. Dylika tillstånd skola lämnas av en
särskild nämnd. Självfallet äger den som är missnöjd med nämndens beslut
att hos Kungl. Majit göra den framställning, vartill omständighe -

163

Kungl. Marits proposition nr 227.

terna föranleda. Då syftet med importregleringen närmast bör vara, förutom
att hindra onödig införsel av färdiga fettämnen, att säkerställa bibehållande
av margarinpriset vid 1 krona 50 öre utan att margarinfabrikanterna
tillföras oskäliga fördelar därav, torde det vara nödvändigt för
utjämnande av prisskillnaden inom och utom Sverige, att särskild licensavgift
uppbäres vid meddelande av införseltillstånd. Av samma skäl
torde det även vara nödvändigt att under importregleringen och avgiftsbeläggningen
indraga jämväl de produkter, varav margarinråvaror inom
Sverige framställas. Däremot bör avgift icke uttagas å feta oljor, som
användas för annat ändamål än tillverkning av margarin m. m. Licensavgiftens
belopp torde böra bestämmas av Kungl. Maj:t att gälla tillsvidare
och bör givetvis ändras så snart prisläget utomlands därtill föranleder.
I likhet med vad som gäller beträffande övriga importregleringar
på jordbrukets område torde någon högsta gräns för licensavgiften
icke böra av riksdagen fastställas. Genom licensavgiften inflytande
medel torde böra användas enligt för användning av margarinaccismedlen
gällande regler.

Vad slutligen angår den av smör- och margarinkommittén väckta frågan
örn viss ändring av bestämmelserna i gällande margarinförordning
i vad avser fettemulsioner, får jag anmäla, att lantbruksstyrelsen i anledning
av en framställning av vissa fabrikanter av glass inkommit med
förslag till föreskrifter rörande tillverkning av sist sagda vara. Beredningen
av detta ärende är emellertid ännu icke avslutad. Ställningstagandet
till den av smör- och margarinkommittén väckta frågan torde i
avvaktan på prövningen av nämnda förslag, varmed den synes äga ett
visst samband, få tillsvidare anstå.

Beträffande de prisreglerande åtgärder, som må erfordras i fråga örn
övriga animaliska produkter, vill jag erinra örn att de under det gångna
året vidtagna ingripandena för stödjande av den inhemska köttmarknaden
i stort sett medfört avsett resultat. Anledning att ifrågasätta ändring
av grunderna för stödanordningarna på detta område synes därför
icke föreligga. Jag utgår därvid ifrån, att det av föregående års riksdag
åt Kungl. Majit lämnade medgivandet att vidtaga åtgärder för reglering
av införseln till riket av kött och fläsk, däri inbegripet kött av fjäderfä,
gäller tillsvidare jämväl i fortsättningen.

Medel för nämnda stödanordningar hava hittills erhållits genom upptagande
av slaktdjursavgift samt införselavgift å havre och majs med
flera fodermedel. Förordningen den 26 juni 1933 (nr 387) angående slaktdjursavgift
upphör emellertid att gälla den 30 juni 1935. Då i fortsättningen
de medel, som inflyta genom upptagande av förenämnda införselavgift,
enligt vad jag i det följande närmare kommer att utveckla sannolikt
komma att bliva synnerligen begränsade samt erforderliga för
andra ändamål än stödjande av köttmarknaden, anser jag lämpligt, att

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

befogenheten att uttaga slaktdjursavgift blir gällande under ytterligare
två år till och med den 30 juni 1937. På grund av att lagen den 10 oktober
1913 (nr 239) angående köttbesiktning och slakthus den 1 januari
1935 ersatts av en ny lag i ämnet den 11 maj 1934 (nr 140), erfordras
vidare, att de nuvarande bestämmelserna örn slaktdjursavgift i formellt
hänseende underkastas vissa jämkningar. Ny förordning angående slaktdjursavgift
torde sålunda böra utfärdas.

Läget å den inhemska fläskmarknaden har, såsom redan framhållits,
under det gångna året icke varit tillfredsställande. Orsaken härtill har
helt visst varit en i förhållande till avsättningsmöjligheterna alltför stor
produktion. Svinuppfödningen under tidigare år har i stor utsträckning
haft karaktären av en ren förädlingsproduktion baserad på billigt importerat
foder. Den under föregående år genomförda regleringen av majsimporten
med därav framkallad stegring i priserna å svinfodret har dock
otvivelaktigt redan lett till en märkbar inskränkning av svinuppfödningen.
Den förbättring i prisläget, som inträdde i slutet av 1934, tyder
härpå. Uppgifterna angående antalet betäckta suggor giva även vid handen,
att utvecklingen gått i sådan riktning. Man torde därför kunna förvänta,
att fläskproduktionen inom en ej alltför avlägsen framtid skall
hava anpassat sig efter föreliggande avsättningsmöjligheter.

De statliga åtgärderna för fläskmarknadens stödjande synas därför
även i fortsättningen böra i första hand inriktas på att åstadkomma jämvikt
inom produktionen. Detta sker å ena sidan genom reglering av fodertillförseln
och å andra sidan genom utjämning av exportpriser och
hemmamarknadspriser. De medel, som influtit eller komma att inflyta
i form av avgift å exporterat bacon, torde tillsvidare vara tillräckliga för
bestridande av kostnaderna för åtgärderna till fläskmarknadens stödjande.
Därest giltighetstiden för förordningen angående slaktdjursavgift
förlänges, beredes ock på denna väg Kungl. Maj:t möjlighet att, i mån av
behov, anskaffa erforderliga medel.

Ej heller i fråga örn grunderna för åtgärderna till stödjande av äggmarknaden,
vilka bygga på en reglering av importen och exporten av
ägg, synes anledning att vidtaga ändring föreligga. Kungl. Majit torde
sålunda böra erhålla riksdagens bemyndigande att vidtaga reglering i huvudsak
enligt nu gällande bestämmelser av införseln av ägg samt äggula
och flytande äggvita jämväl för tiden efter den 30 juni 1935 till och med
den 30 juni 1937.

Beträffande det från vissa håll framförda förslaget örn att det belopp,
vartill pristillägget vid export högst må uppgå, borde höjas från för närvarande
30 öre till 50 öre för kilogram, äger Kungl. Majit befogenhet att
utan riksdagens hörande genomföra en dylik höjning. Frågan örn lämpligheten
härav är emellertid beroende av ett flertal olika omständigheter.
Bland annat inverkar storleken av de medel, som stå till förfogande för
äggmarknadens stödjande. Till sistberörda spörsmål återkommer jag i

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

samband med frågan örn jordbrukets prisregleringsfond samt användningen
av däri ingående medel.

För ernående av den inre jämvikt inom animalieproduktionen, som utgör
en förutsättning för att den skall kunna anpassas efter 1''örhandenvarande
avsättningsmöjligheter, är en reglering av tillförseln av importerade
eller av importerade varor tillverkade fodermedel nödvändig. Till
förhindrande av en utvidgad användning av dylikt foder måste priset
därå hållas uppe å en nivå svarande mot prisläget för animalieprodukterna.
Örn man går därutöver och ytterligare begränsar tillförseln av
utländska eller därmed jämställda fodermedel, åstadkommes ett direkt
skydd för odlarna av fodersäd för avsalu till nackdel för, bland andra,
dem som i sin animalieproduktion använda köpt foder. Vissa skäl kunna
visserligen tala för åtgärder i dylikt syfte, men av orsaker, som jag tidigare
anfört, anser jag, att man härvid bör framgå med stor varsamhet.

Tillförseln av oljekakor har emellertid under senaste åren avsevärt utvidgats.
Trots att priset därå för närvarande är omkring 2 öre högre
för kilogram än vid motsvarande tid föregående år, synes införseln hålla
sig vid i stort sett oförändrad omfattning. Under beaktande härav har
ock Kungl. Majit förut denna dag i anledning av framställning av statens
spannmålsnämnd beslutat, att skatten å oljekakor samt vissa slag av
fodermjöl — med undantag likväl av linfrökakor och linfrömjöl — skall
höjas till 5 öre för kilogram. Någon höjning av importavgifterna å övriga
fodermedel synes däremot för närvarande knappast erforderlig. Jag erinrar,
att beträffande det viktigaste av dessa, nämligen majs, gäller såsom
villkor för import skyldighet för importören att inköpa viss mängd
eosinerad brödsäd.

Läget å den internationella fodermedelsmarknaden är synnerligen
ovisst. Den prisstegring, som ägt rum under senare hälften av 1934,
torde sannoiikt böra betraktas som rent tillfällig och orsakad av de
ogynnsamma foderskördarna i Europa under nämnda år. För den händelse
priserna å den internationella oljekaksmarknaden skulle sjunka,
kunna verkningarna av den nu företagna höjningen komma att helt eller
delvis upphöra. Med hänsyn härtill anser jag det lämpligt att på sätt
smör- och margarinkommittén föreslagit gällande förordning angående
skatt å oljekakor samt vissa slag av fodermjöl ändras därhän, att Kungl.
Majit erhåller befogenhet att höja skattebeloppet — nu maximerat till
6 öre för kilogram — till 8 öre för kilogram.

Som av den förut lämnade redogörelsen framgår är införseln av havre
och majs samt kli m. m. föremål för importreglering. Införsolavgift uttages
därjämte å havre och majs samt vissa andra fodermedel. Genom
beslut förut denna dag har Kungl. Majit i anledning av vad lantbruksstyrelsen
härutinnan anfört i sitt yttrande över spannmålsutredningens
betänkande förordnat, att jämväl för kreatursfoder av animaliskt avfall
samt luzernmjöl, som till riket införas, skall jämlikt bestämmelserna i för -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ordningen den 18 maj 1934 (nr 153) erläggas införselavgift med 3 öre för
varje kilogram av varans nettovikt. I anledning av att jag i det följande
kommer att föreslå, att skatt å kli ej skall uttagas efter den 31 augusti
1935, förordar jag, i anslutning till vad spannmålsutredningen anfört, att
införselavgift efter sagda dag upptages å kli enligt bestämmelserna i
nyssnämnda förordning. Med stöd av denna äger Kungl. Maj:t att härom
fatta beslut. Smör- och margarinkommittén har även föreslagit, att bestämmelserna
i kungörelsen angående reglering av införseln av havre
och majs med mera skulle bliva tillämpliga å oljekakor och liknande
kreatursfoder. Ehuru jag anser, att användningen av dylikt foder bör
regleras i första hand genom en lämpligt avvägd skatt eller införselavgift,
vill jag ej bestrida, att läget kan bliva sådant, att jämväl importreglering
för foder av detta slag bör införas. Därest sådan situation
skulle inträffa torde kunna förutsättas, att Kungl. Majit vidtager erforderliga
åtgärder.

Jag vill ock i detta sammanhang erinra örn att priset å havre inom
landet stödes förutom genom reglering av havreimporten och införselavgift
genom föreskrift örn användande i viss utsträckning av svensk
havre vid tillverkning av havregryn och andra till människoföda avsedda
produkter av havre. Bestämmelserna härom torde jämväl i fortsättningen
böra vinna tillämpning. I övrigt torde något ingripande från statens sida
till fodermarknadens stödjande som regel icke böra ske. Att genom stödköp
av fodersäd medverka till fodermarknadens stabilisering anser jag
sålunda icke lämpligt. Dylika åtgärder torde näppeligen kunna vidtagas
utan att jämvikten mellan priserna å olika fodermedel störes och härigenom
den inre balansen inom animalieproduktionen rubbas. Härtill
kommer att sådana ingripanden i hög grad äro ägnade att försvåra den
naturliga anpassningen av foderväxtodlingen efter de ändrade avsättningsförhållandena.

Ehuru den allmänna höjning av foderprisnivån, som genom de vidtagna
åtgärderna åstadkommits, får anses hava i stort sett haft gynnsamma
verkningar i avseende å jordbruksproduktionen i dess helhet, har
den dock för vissa animalieproducenter medfört svårigheter. Från de
organisationer, som företräda äggproduktionens område, hava framförts
yrkanden örn vidtagande av sådana anordningar att hönsodlarnas behov
av billigt foder skulle kunna tillgodoses. Även örn jag anser det ligga
ett visst berättigande i dessa yrkanden, måste jag hysa stora betänkligheter
mot vidtagande av åtgärder i angivet syfte på grund av därmed
förenade konsekvenser ur såväl principiella som framför allt praktiska
synpunkter. Jag finner mig därför icke nu kunna framlägga något förslag
i ämnet.

För att jämvikt skall inträda och bibehållas inom växtodlingen synes
det nödvändigt, att priserna å brödsäd anpassas efter prisläget för ani -

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

maliska produkter. Jag delar i detta hänseende helt 1934 års spannmålsutrednings
mening. Åstadkommes ett högre prisläge för brödspannmål,
leder detta ofrånkomligt till en ökning i brödsädsodlingen med därav
föranledd överproduktion. Detta förhållande bör beaktas vid utformandet
av de statliga stödåtgärderna på brödsädsodlingens område.

Som ett medel att tillvarataga förefintliga avsättningsmöjligheter för
brödsäd torde inmalningstvånget böra bibehållas. Den jämkning i bestämmelserna
härom, som spannmålsutredningen föreslagit, finner jag
mig kunna biträda. Förslag till härav föranledd författningsändring
torde få framdeles underställas Kungl. Maj:t. För att hindra störningar
å den inhemska brödsädsmarknaden till följd av import utifrån bör införseln
av brödsäd samt produkter därav bliva föremål för fortsatt
reglering. Import av vete, råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg
ingår, mjöl av vete eller råg, gryn av vete samt makaroner och vermiceller
bör icke få ske utan särskilt tillstånd. Spannmålsutredningen har
föreslagit, att även importen av bröd skall regleras. Med anledning av
vad generaltullstyrelsen anfört anser jag emellertid, att för närvarande
endast sådant bröd, som avses under rubriken »andra slag» nr 307 i statistisk
varuförteckning, bör bliva föremål för importreglering. Utanför
denna skulle sålunda åtminstone till en början falla såväl dessertkäx
och pepparkakor samt andra slag av finare bakverk som hundbröd.
Beträffande de grunder, efter vilka regleringen bör handhavas, delar jag
i stort sett utredningens uppfattning. Endast i undantagsfall eller, örn
synnerliga skäl därtill föreligga på grund av kvalitetsförhållanden eller
eljest, bör import av de av regleringen berörda varorna, medgivas.
I fråga örn omalen brödspannmål bör införseltillstånd ej beviljas annan
än den, som ämnar använda den importerade varan för förmälning till
människoföda vid egen kvarn. Kvarn, som tidigare icke importerat utländsk
spannmål, bör dock endast örn särskilda skäl äro för handen erhålla
dylikt tillstånd. Utredningen har vidare föreslagit, att Kungl.
Majit skulle erhålla bemyndigande att förordna örn uttagande av införselavgift
å varor, som enligt vad nyss sagts skulle vara föremål för importreglering.
I likhet med spannmålsnämnden och lantbruksstyrelsen
anser jag det nödvändigt att omedelbart taga ett dylikt bemyndigande
i anspråk i fråga örn mjöl och gryn samt därav beredda produkter, för
vilka tillstånd till införsel erhålles. Intäkterna torde, på sätt jag senare
kommer att närmare angiva, böra användas för mötande av förluster
å spannmålsregleringen. Kungl. Majit torde sålunda böra erhålla
riksdagens bemyndigande att för tiden till och med den 30 juni 1937 förordna
örn reglering av importen av vete och råg samt därav beredda produkter
i enlighet med av mig nu förordade riktlinjer, avseende jämväl
rätt att uttaga införselavgift å samma varor till belopp och enligt grunder,
som Kungl. Majit äger bestämma.

För att underlätta den inhemska skördens avsättning har staten under

168 Kungl. Majlis proposition nr 227.

de senaste åren iklätt sig garanti för inlösen till vissa fastställda priser
av all kvarnduglig spannmål, som finnes kvar den 1 juni varje år.
Spannmålsutredningen har föreslagit, att detta inlösningsförfarande
skulle slopas från och med innevarande års skörd. I stället skulle skapas
ett organ med uppgift bland annat att vid behov stödja marknaden
genom stödköp och främjande av lagringsverksamhet. Mot en dylik omläggning
har emellertid från såväl jordbrukare som spannmålshandlare
framförts invändningar, varvid man särskilt betonat svårigheterna att
genom enbart stödköp säkerställa en tillfredsställande avsättning av
hrödspannmålen så länge nu förefintliga överskottslager tryckte marknaden.
Även från kvarnhåll har avvisats tanken på att genom stödköp
i större omfattning stödja den inhemska spannmålsmarknaden. Ehuru
jag anser det synnerligen önskvärt, att den nuvarande anordningen med
fasta inlösningspriser kunde slopas, har jag dock icke kunnat undgå att
finna de skäl bärande, vilka framförts som stöd för yrkandet att densamma
i nuvarande läge bibehålies. Det betydande överskott av brödsäd,
som föreligger, medför att, därest marknaden lämnas fri vid nästa skördeårs
ingång, fara för sammanbrott kan uppstå. På grund av det samband,
som råder mellan jordbrukets olika grenar, skulle ett dylikt sammanbrott
utöva mycket skadliga verkningar även på andra av jordbrukets
produktionsområden. Det synes mig därför icke kunna undvikas, att staten
under nästa skördeår utövar en kraftig marknadsstödjande verksamhet
i fråga örn brödspannmålen. Den ur organisatorisk synpunkt enklaste
och mest effektiva formen för en sådan verksamhet torde otvivelaktigt
vara, att garanti lämnas för att för det överskott, som finnes vid konsumtionsårets
slut, erhålles ett med hänsyn till förhållandena rimligt pris.
Nackdelarna av en dylik anordning torde väsentligen ligga däld, att den
framlockar ett större överskott vid skördeårets slut på grund av att genom
den fasta prisgarantien uppmuntras en ökning i hrödsädsodlingen
samt en minskning i utfodringen av brödsäd. I vad mån ett inlösningsförfarande
medför sådana verkningar är emellertid i väsentlig grad beroende
på de inlösningspriser, som fastställas. Örn dessa icke sättas
högre än vad brödsädspriserna skulle hava varit, därest fri anpassning
efter läget å fodermarknaden fått ske, torde man kunna förvänta att
berörda nackdelar av förfarandet i det närmaste försvinna.

Jag anser därför, att inlösningsförfarandet bör bibehållas i fråga örn
1935 års skörd, men att man därvid bör sänka inlösningspriserna, så att
brödsädsprisernas anpassning efter fodersädspriserna icke förhindras.
Beträffande den sänkning av inlösningspriserna, som sålunda bör ske,
vill jag erinra örn att spannmålsutredningen, utgående från sin allmänna
uppfattning örn balans mellan priserna å brödsäd och å fodersäd, ansett,
att höstpriserna borde vara för vete lägst 14 kronor och för råg lägst 13
kronor för deciton räknat. Det vill emellertid synas, som örn dessa priser
vore väl låga. Jag anser det med hänsyn till bland annat läget å den

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

169

inhemska fodermarknaden rimligt att utgå från att priset för kvarndugligt
vete av normalkvalitet under de tidigare höstmånaderna 1935
ej bör ligga nämnvärt under fjolårspriset samt att priset för råg hör
vara i förhållande därtill. Att gå högre i fråga örn priserna å brödsäd
anser jag icke böra ifrågakomma, då detta skulle innebära, att brödsädspriserna
icke anpassades efter rådande prisläge för animalieprodukter.
Följden härav bleve säkerligen, att utfodringen av brödsäd under kommande
år skulle hållas tillbaka och att på grund därav mängden brödsäd,
som hembjödes till inlösen den 1 juni 1936, komme att kraftigt ökas
med därav föranledda ytterligare förluster för statsverket. Kostnaderna
för spannmålens lagring m. m. hos spannmålshandlare för tiden 15 september—1
juni har av spannmålsutredningen angivits till omkring 2
kronor för deciton. Enligt vad jag inhämtat torde man emellertid numera
på grund av, bland annat, förbättrade lagringsmetoder kunna räkna
med en väsentligt lägre lagringskostnad. Utgående från att ett vetepris
i början av september 1935 av 14 kronor 75 öre för deciton bör eftersträvas
samt att kostnaden för spannmålens lagring under tiden fram
till den 1 juli 1936 icke överstiger 1 krona 75 öre för deciton anser jag,
att inlösningspriset för vete bör bestämmas till 16 kronor 50 öre för deciton.
I anslutning härtill torde inlösningspriset för råg böra fastställas
till 15 kronor 50 öre för deciton. Detta innebär visserligen en sänkning
av de beträffande 1934 års skörd tillämpade inlösningspriserna med 1
krona 50 öre för deciton, men denna sänkning betingas i allt väsentligt
av billigare lagringskostnader. Höstpriserna komme sålunda att i stort
bliva desamma som under tidigare år.

Ehuru jag sålunda anser, att inlösningsförfarandet bör bibehållas, biträder
jag spannmålsutredningens förslag örn inrättande av ett särskilt
organ för att från och med nästa skördeårs början följa utvecklingen å
spannmålsmarknaden samt handhava de statliga åtgärder av organisatorisk
och affärsmässig art, som kunna ifrågakomma. För denna uppgift
synes svenska spannmålsföreningen icke vara lämplig. Det nya
regleringsorganet torde, på sätt utredningen föreslagit, böra erhålla formen
av aktiebolag, förslagsvis benämnt svenska spannmålsaktiebolaget.
Bolaget bör åtminstone i början vara av helt statlig karaktär. I den mån
anledning framdeles kan uppkomma att medgiva enskilda intressen inflytande
å bolagets verksamhet, torde en ombildning av detsamma i önskad
riktning lätt kunna ske. Någon orsak att, såsom spannmålsutredningen
föreslagit, redan vid bolagets bildande utsläppa preferensaktier synes
därför ej föreligga. Vid dylikt förhållande erfordras icke av spannmålsutredningen
föreslagna bestämmelser i bolagsordningen örn att Kungl.
Maj: t skall äga utse ledamöter i styrelsen eller att fullmäktige i riksgäldskontoret
skall utse en revisor. I likhet med spannmålsnämnden anser
jag vidare anledning saknas för bolaget att under de första verksamhetsåren,
då betydande överskott av kvarnduglig brödsäd torde finnas,

170

Kungl. May.ts proposition nr 227.

upplägga s. k. reservlager. Med hänsyn härtill torde ock bolagets aktiekapital
kunna väsentligt nedsättas. Jag anser, att detsamma bör bestämmas
till 5,000,000 kronor. I övrigt torde den av spannmålsutredningen
föreslagna bolagsordningen kunna godtagas. Bolagets verksamhet bör
sålunda hava till föremål — förutom att verkställa inlösen av spannmål,
som hembjudes till bolaget — att driva handel med och lagra spannmål,
främja lagring av spannmål samt utöva annan därmed förenlig verksamhet.
Bolagets närmare uppgifter torde böra bestämmas i särskilt avtal
mellan staten och bolaget. Inom jordbruksdepartementet utarbetade förslag
till bolagsordning ävensom till avtal, som nyss nämnts, torde få såsom
bilaga C och bilaga D fogas till statsrådsprotokollet. Vid uppgörande
av avtalsförslaget hava bestämmelserna i nu gällande kontrakt mellan
staten och svenska spannmålsföreningen i tillämpliga delar tagits till
utgångspunkt. Bolaget skall sålunda vara skyldigt dels att till vissa
fastställda priser inköpa hembjuden kvarnduglig brödsäd, dels ock att,
örn anledning därtill föreligger, företaga stödköp av sådan spannmål.
Inlöst eller eljest inköpt spannmål skall bolaget söka i första hand försälja
till förmälning till gällande marknadspriser. Därest försäljningen
sker efter den 1 juni böra de av bolaget tillämpade priserna icke understiga
inlösningspriserna med tillägg av kostnaderna för spannmålens
lagring m. m. Sistnämnda kostnader hava beräknats till under tiden
1 juni—15 augusti ett öre örn dagen samt därefter ett halvt öre örn dagen,
allt per 100 kilogram. I den mån möjlighet icke föreligger att försälja
spannmålen till förmälning torde den kunna efter denaturering avyttras
som foder i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande bestämmelser.
önskvärt vore givetvis att denaturering av den för foder avsedda
spannmålen kunde undvikas på grund av de med sådan behandling förenade
kostnaderna. Därest foderpriserna hållas uppe genom åstramning
av foderimporten och inlösningspriset bestämmes på sätt jag förordat,
torde ock möjlighet komma att föreligga att i viss utsträckning sälja den
inköpta spannmålen för foderändamål utan att denaturering av densamma
erfordras.

Då svenska spannmålsaktiebolaget skall träda i verksamhet vid nästa
skördeårs ingång, är det nödvändigt, att medel därvid finnas tillgängliga
för teckning av aktier i bolaget. Enligt vad nyss förordats skulle härför
erfordras 5,000,000 kronor. Sagda belopp torde som reservationsanslag
böra uppföras å riksstaten för budgetåret 1935/1936 under utgifter för
kapitalökning, fonden för statens aktier. Anslaget synes böra anvisas
att utgå av lånemedel. Då medel för denna utgift icke beräknats i statsverkspropositionen,
torde den i riksstatsförslaget upptagna inkomsttiteln
»övriga lånemedel» böra höjas med nämnda belopp.

För bolagets verksamhet torde erfordras att bolaget beredes tillgång
till nödiga rörelsemedel. Detta torde lämpligast böra ske på så sätt,
att statsobligationer tillhandahållas bolaget såsom säkerhet för bolagets

171

Kungl. May.ts proposition nr 227.

upplåning. Räknar man med ett överskott av högst 150,000 ton spannmål
för skördeåret 1935/1936, skulle för inlösen av detsamma erfordras
eirka 25,000,000 kronor. Då statens obligationer löpande med en ränta
av 4 procent för närvarande belånas i riksbanken till 80 procent av deras
nominella belopp, erfordras för att bolaget skall kunna upplåna förstnämnda
belopp, att fullmäktige i riksgäldskontoret bemyndigas tillhandahålla
dylika obligationer till ett sammanlagt belopp av högst

30,000,000 kronor för att enligt beslut av Kungl. Majit, i mån av behov,
ställas till bolagets förfogande.

Vid avyttring av den inlösta spannmålen samt vid bolagets verksamhet
i övrigt torde man i nuvarande läge icke kunna undgå att räkna
med vissa förluster. Utgår man från ett inlösningspris av 16 kronor 50
öre för vete och 15 kronor 50 öre för råg samt förutsätter man, att den inlösta
spannmålen realiseras till ett pris av 14 respektive 13 kronor för
deciton, skulle vid en inlöst myckenhet spannmål av 150,000 ton förlusten
på grund av prisfallet uppgå till 3,750,000 kronor. Den inlösta spannmålen
medför vidare vissa lagrings- och räntekostnader, vilka torde kunna
uppskattas till omkring 80 öre för deciton eller tillhopa 1,200,000 kronor.
Skall spannmålen denatureras, stiga kostnaderna med ytterligare cirka
1,500,000 kronor. Tillhopa skulle sålunda utgifterna för spannmålens inlösen
och försäljning uppgå till cirka 6,500,000 kronor.

Därest man på sätt spannmålsutredningen ifrågasatt utgår från att
svenska spannmålsaktiebolagets räkenskaper böra avslutas vid utgången
av skördeåret den 31 augusti, vid vilken tidpunkt värdet av inneliggande
lager av brödsäd bör vara nedskrivet till 14 kronor för deciton vete och
13 kronor för deciton råg, synes man under nyss gjorda förutsättning rörande
storleken av 1935 års skördeöverskott av brödsäd kunna räkna med
att för bolagets första verksamhetsår skulle redovisas en förlust av omkring
4,000,000 kronor. Under påföljande verksamhetsår torde däremot
förlusterna komma att stiga till förut anförda siffror.

I likhet med spannmålsutredningen anser jag, att förlusterna vid spannmålsregleringen
jämväl i fortsättningen böra så långt möjligt täckas
genom uttagande av en avgift å till människoföda förmalt vete. I första
band böra de genom avgiften inflytande medlen tagas i anspråk för bestridande
av kostnaderna för regleringen under det skördeår, som avgift
upptages, men hinder bör ej möta att blivande avgiftsmedel i den
män de därtill förslå användas för täckande även av hittills uppkomna
förluster. Avgiften synes böra utgå med lika belopp för inhemskt och utländskt
vete. Som jag tidigare framhållit anser jag, att skatt å kli ej
längre skall upptagas. Veteavgiftens belopp torde böra maximeras till
3 öre för kilogram samt inom denna ram bestämmas av Kungl. Majit
med utgångspunkt från skillnaden mellan nu gällande inlösningspris för
vete och det inlösningspris, som Kungl. Majit med hänsyn till skördens
storlek och under beaktande av angelägenheten av att brödsädspriserna

172 Kungl. Martts proposition nr 227.

anpassas efter foderpriserna finner sig böra fastställa. För konsumtionsåret
1935/1936 synes sålunda avgiften i anslutning till vad jag tidigare
förordat angående inlösningsprisets höjd böra bestämmas till 2.5 öre för
kilogram. Enligt av spannmålsutredningen anförd beräkning skulle nu
utgående veteavgift å 1 öre, kliskatten å 3 öre och gottgörelsen å importspannmål
å 5 öre, allt för kilogram, sammantagna motsvara ungefär
2.i öre för kilogram förmalt vete. Därest i fortsättningen, åtminstone till
en början, införselavgift ej upptages å importerad brödspannmål skulle
det nyss föreslagna avgiftsbeloppet motsvara en höjning med 0.4 öre för
kilogram. Samtidigt skulle emellertid kvarnarnas inköpspriser under
konsumtionsårets senare del sänkas, varför för kvarnindustrien som helhet
betraktad en minskning i produktionskostnaderna torde inträda.

Beträffande de bestämmelser, som i övrigt skulle gälla i fråga örn uttagande
av veteavgift, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till spannmålsutredningens
förslag härutinnan. Jag anser sålunda, att från avgiftsplikt
bör vara undantagen all förmälning, som sker mot tull eller
lön för odlares husbehov. Övervägande skäl tala enligt min mening för
att avgift uttages endast å vara, som saluföres och för vilken de prisstödjande
åtgärderna sålunda äro av betydelse. Visserligen kommer, såsom
bland andra spannmålsutredningen framhållit, genom ett dylikt undantag
handelskvarnarna att drabbas hårdare än andra kvarnföretag, men
denna omständighet synes ej böra vara utslagsgivande. Jag vill ock erinra,
att enligt av spannmålsutredningen anförda uppgifter rörande mjölproduktionen
i Sverige handelsförmalningen av vete under senare år
varit icke obetydligt större än tidigare, trots att förbrukningen av vetemjöl
minskats avsevärt. De svenska handelskvarnarna hava sålunda
en icke ringa förmån av spannmålsregleringen därigenom, att mjölimporten
praktiskt taget upphört. Jag förordar, att bestämmelserna örn utgörande
av veteavgift ändras i anslutning till vad nu anförts. Med hänsyn
till ändringarnas, särskilt i redaktionellt hänseende, tämligen omfattande
art, synes det lämpligt, att den nuvarande förordningen örn veteavgift
upphäves och en ny förordning i ämnet utfärdas i dess ställe.

Genom att avgift ej uttages å råg, kommer priset å rågmjöl att väsentligt
sänkas i jämförelse med priset å vetemjöl. Då förbrukningen
av rågmjöl är avsevärt större i hushåll tillhörande de lägre välståndsgraderna
än i hushåll tillhörande de högre välståndsgraderna, medan i fråga
örn vetemjöl förbrukningen är mera likartad, torde ur konsumentsynpunkt
ej något vara att erinra mot en dylik anordning. Den vidgade spänningen
mellan vetemjöls- och rågmjölspriserna kan visserligen medföra
en viss förskjutning mot ökad användning av rågmjöl. Med hänsyn till
nuvarande läge synes emellertid en ökning av rågmjölsförbrukningen
önskvärd. På grund av att råg är väsentligt sämre lämpat för foder än
vete samt därjämte erbjuder större svårigheter att lagra, är det angeläget,
att skördeöverskottet av kvarnduglig råg nedbringas så långt, som
möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

173

I fråga om avvecklingen av svenska spannmålsföreningens verksamhet
kan jag i allt väsentligt biträda spannmålsutredningens förslag. Jag
anser sålunda, att föreningen bör vid sidan av det nya stödorganet avsluta
sitt övertagande av överskottet från 1934 års brödsädsskörd samt
ombesörja realiserandet av den 1 september 1935 kvarvarande lager av
brödspannmål. Därest på sätt spannmålsutredningen ifrågasatt lagrens
realiserande sker i samförstånd och nära samarbete med svenska spannmålsaktiebolaget
torde de från vissa håll framförda betänkligheterna mot
en uppdelning av regleringsverksamheten på två organ avsevärt försvagas.
Jag anser även lämpligt, att personalen i de båda organen i viss
utsträckning är gemensam. Ej heller har jag något att erinra mot att
som villkor för att föreningen skall äga sälja spannmål å den inhemska
marknaden det kravet uppställes, att föreningen efter den 1 september
1935 inköper motsvarande myckenhet svensk spannmål. Det synes mig
vidare önskvärt, att föreningens avveckling kan bedrivas så skyndsamt
som möjligt och torde för detta ändamål hinder ej böra möta mot att
spannmålsaktiebolaget medverkar vid spannmålslagrens realisation genom
deras delvisa övertagande. Villkoren för dylikt övertagande torde
böra bestämmas av Kungl. Majit.

Föreningens avvecklingsverksamhet synes böra regleras genom ett särskilt
avtal mellan staten och föreningen. I detta torde även böra föreskrivas,
att nu gällande kontrakt skall upphöra att gälla redan den 31
augusti 1935. Kvarnrepresentanterna i spannmålsföreningens styrelse,
vilkas sammanlagda röstetal å föreningssammanträde utgör avgjord majoritet,
hava anslutit sig till en dylik anordning. Under förutsättning
att föreningen träder i likvidation å tid, som Kungl. Majit godkänner,
torde staten böra, på sätt spannmålsutredningen föreslagit, förbinda
sig att intill dess likvidationen avslutats, kvarbliva vid den utfästelse
att svara för föreningens förluster och ekonomiska förpliktelser,
som staten åtagit sig enligt gällande kontrakt. Förslag till avtal av nu
angivet innehåll torde få såsom bilaga E fogas till statsrådsprotokollet.

Med den ståndpunkt jag sålunda intagit till frågan örn prisstödjande
åtgärder på spannmålsodlingens område synes mig anledning saknas att
förlänga giltighetstiden för förordningen den 13 april 1928 (nr 76) angående
utförselbevis för råg och vete, vilken utlöper den 31 juli 1935.1 Förutom
att bestämmelserna i sagda förordning för närvarande på sätt kommerskollegium
framhållit sakna praktisk betydelse, äro de icke förenliga
med de riktlinjer för ernående av jämvikt inom jordbruket, som jag i det
föregående ansett mig böra förorda. Därest utförsel av brödsäd i större
omfattning skulle komma till stånd med tillhjälp av utförselbevis, måste
detta medföra, att den inhemska prisnivån för brödsäd och därmed även
för fodersäd hålles uppe över vad som svarar mot prisläget för animalieprodukterna.
Härigenom skulle jämvikten inom jordbruksproduktionen

1 .Imf. Sv. Torf. sarai. 1933* 301.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

i betänklig grad rubbas. Mot bibehållande av utförselbevisen talar vidare
den omständigheten, att de kunna fylla sitt ändamål att stabilisera
den inhemska spannmålsmarknaden endast under förutsättning, att ett
jämförelsevis stabilt prisläge är rådande även utomlands, något som icke
kan förväntas bliva förhållandet under de närmaste åren.

Förlusterna av spannmåls!öreningens verksamhet hava av spannmålsutredningen
angivits till över 70,000,000 kronor. Enligt de beräkningar,
som därvid legat till grund, skulle av sagda belopp hänföra sig cirka

28.000. 000 kronor till tiden före den 1 november 1934, 35,000,000 kronor till
tiden 1 november 1934—31 augusti 1935 samt över 7,000,000 kronor
till tiden efter sistnämnda dag. Därvid har förutsatts, att av det spannmålslager,
som den 1 september 1935 beräknats finnas hos spannmålsföreningen
eller 220,000 ton, svenska spannmålsaktiebolaget skulle övertaga
35,000 ton vete och lika mycket råg till ett pris av 14 kronor respektive
13 kronor för deciton. Givetvis är varje beräkning rörande förluster,
som komma att uppstå vid spannmålsföreningens avveckling efter
den 1 september 1935, ytterst osäker, då den är beroende av ett flertal
för närvarande ovissa förhållanden, såsom storleken av 1935 års skörd,
möjligheterna för export m. m. Såvitt man kan bedöma, torde emellertid
ifrågavarande förluster komma att bliva väsentligt större än de, som
spannmålsutredningen angivit. Enligt en av sekreteraren i statens spannmålsnämnd
på mitt uppdrag verkställd beräkning, vilken torde få fogas
såsom bilaga F vid statsrådsprotokollet, torde desamma komma att uppgå
till 82,000,000 kronor. Behållningen av fonden för mötande av förluster å
spannmålsregleringen den 30 juni 1935 torde enligt vad spannmålsutredningen
uppgivit kunna beräknas till 6,500,000 kronor, varför sålunda av
ifrågavarande förluster skulle återstå att täcka ett belopp av cirka

75.000. 000 kronor.

Beträffande sättet och ordningen för täckande av dessa förluster får
jag efter samråd med chefen för finansdepartementet anföra följande.
Det torde icke kunna ifrågasättas att omedelbart och på en gång med verkliga
inkomster bereda täckning för de 75,000,000 kronor, vartill förlusterna
nyss uppskattats. En amortering under viss kortare tidsperiod synes
vara den enda framkomliga vägen. För de extra-ordinära lån till
i affärsmässig mening icke räntabla ändamål, som de senaste åren upptagits
för bekämpande av den ekonomiska krisen, har en amorteringsplan
uppgjorts, enligt vilken dessa lån skulle vara återbetalda senast
under budgetåret 1940/1941. Det synes önskvärt att icke heller för här
åsyftade lån till spannmålsregleringen räkna med senare återbetalningstid.
Den nämnda summan av 75,000,000 kronor skulle i så fall amorteras
på en tid av sex år, räknat från den 1 juli 1935. För budgetåret 1935/1936
skulle sålunda erfordras att ett belopp av 12,500,000 kronor kunde ställas till
förfogande för ändamålet. I veteavgift och skatt å inom riket tillverkat
kli kan, enligt spannmålsutredningen, under tiden 1 juli—31 augusti 1935

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

175

beräknas inflyta 1,500,000 kronor. Utgår man från att veteavgiften i enlighet
med vad jag tidigare anfört för tiden 1 september 1935—31 augusti
1936 bestämmes till 2 kronor 50 för deciton, kunna intäkterna därav under
budgetåret 1935/1936 beräknas till cirka 8,000,000 kronor. Till de införselavgifter
å av vete och råg beredda produkter, som må inflyta under
sagda budgetår, torde i detta sammanhang hänsyn ej böra tagas. För
läckande av förluster, uppkomna genom svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet under dess första verksamhetsår, erfordras enligt vad förut
anförts 4,000,000 kronor, av vilket belopp hälften torde få anses belöpa
å budgetåret 1935/1936. För att användas till täckande av spannmålsföreningens
förluster skulle sålunda av veteavgiftsmedel finnas tillgängliga
ungefär (1,500,000 + 8,000,000 — 2,000,000=) 7,500,000 kronor. Det skulle
följaktligen erfordras, att för budgetåret 1935/1936 ett belopp av
(12,500,000 — 7,500,000=) 5,000,000 kronor anskaffas på annat sätt. Enligt
vad jag inhämtat synes för nämnda belopp täckning kunna beredas inom
ramen av nu beräkneliga inkomster för nästa budgetår. Härom kommer
chefen för finansdepartementet att senare i samband med en förnyad inkomstberäkning
framlägga förslag.

I såväl spannmålsutredningens betänkande som åtskilliga däröver avgivna
utlåtanden har understrukits vikten av att frågan örn spannmålshelåningen
ordnas på ett från jordbrukarnas synpunkt tillfredsställande sätt.
Av den tidigare redogörelsen framgår, att spannmålskreditfonden icke i
förevarande hänseende fått den betydelse, som därmed varit avsedd. Orsaken
är uppenbarligen att söka i det för utlåning från fonden gällande räntestadgandet,
enligt vilket räntan skall bestämmas med hänsyn till kostnaderna
för statens upplåning. Härav följer att vid utlåning från spannmålskreditfonden
för närvarande tillämpas en räntesats av 4 ''/2 procent,
medan marknadsräntan för spannmålslån är avsevärt lägre. Nämnda
räntesats överensstämmer med den, som ligger till grund för bedömande
av förräntningskravet beträffande statens övriga utlåningsfonder.

För att undvika en rubbning i sistberörda förhållande ifrågasattes i
förut omförmälda inom jordbruksdepartementet utarbetade promemoria
med förslag till ändrade grunder för statens medverkan till spannmålsbelåningen,
att utlåningen från spannmålskreditfonden skulle upphöra och
ersättas med en statsgaranterad spannmålsbelåning direkt i riksbanken,
därvid räntan skulle kunna anpassas efter marknadsläget. Emellertid
vill det synas som örn en dylik omläggning av systemet icke skulle vara
nödvändig. Av skäl, vilka framhållits i de över promemorian avgivna
yttrandena från såväl statskontoret som fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, torde avgörande betänkligheter icke behöva hysas mot
en annan ränteberäkning beträffande spannmålskreditfondens kortfristiga
utlåning än den som gäller i fråga örn de statliga utlåningsfonderna
i allmänhet. Jag vill med hänsyn härtill icke motsätta mig, att bestäm -

176

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 227.

melserna angående utlåning från spannmålskreditfonden i förevarande
avseende ändras. Berörda ändring torde givas det innehåll, att räntesatsen
från och med nästa konsumtionsår får av fullmäktige i riksbanken
bestämmas efter marknadsläget å spannmålslån, därvid emellertid,
i anslutning till vad fullmäktige i riksgäldskontoret anfört, naturligtvis
förutsättes, att räntan icke kommer att understiga medelräntan under
nästföregående budgetår för statens upplåning mot obligationer. Vidare
torde i fråga örn spannmålens belåningsvärde, med bifall till vad spannmålsutredningen
härutinnan föreslagit, den ändringen böra vidtagas i
nu gällande bestämmelse, att sagda värde alltid skall fastställas av Kungl.
Majit. Någon kapitalökning till spannmålskreditfonden finner jag däremot
icke för närvarande erforderlig.

Med hänsyn till angelägenheten av att jordbrukskassornas möjligheter
till spannmålsbelåning säkerställas tillstyrker jag ytterligare i detta sammanhang,
att statens garanti för svenska jordbrukskreditkassans upplåning
i så måtto ökas, att, i anslutning till vad redan vid tidigare tillfällen
skett, till kassan överlämnas svenska statens fyra procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av

5,000,000 kronor för pantförskrivning såsom säkerhet för lån bos riksbanken.
Anordningen synes, på samma sätt som i de föregående fallen, böra
bliva av allenast tillfällig natur. Obligationerna, vilka skola fortfara att
tillböra staten, torde sålunda böra återställas till riksgäldskontoret senast
den 30 juni 1940.

För främjande av avsättningen av potatis bar alltsedan den 1 oktober
1933 tillverkningen och avsättningen av potatismjöl varit föremål för reglering.
Avsättningen av potatismjölet för tiden 1 oktober 1934—30 september
1935 bar ordnats genom ett mellan nämnden och Sveriges stärkelseproducenters
förening u. p. a. träffat avtal, för vilket tidigare redogjorts. Vid
godkännande av sagda avtal bar Kungl. Majit, såsom framgår av den
lämnade redogörelsen, gjort förbehåll örn att den i § 10 av nämnden gjorda
utfästelsen vinner riksdagens godkännande. Denna utfästelse har föreningen
önskat erhålla till skydd mot de risker, som äro förbundna med
föreningens i avtalet gjorda åtagande att till reglerade priser inköpa den
till 160,000 deciton uppgående årstillverkningen. De åsyftade riskerna sammanhänga
med att de prisreglerande åtgärderna, i likhet med själva avtalet,
tills vidare begränsats till det tillverkningsår, som går till ända den
30 september 1935. Vid avtalets godkännande har Kungl. Majit förklarat
sig vilja till riksdagen avlåta framställning örn utfästelsens godkännande.
Denna framställning torde nu böra göras.

Vidare vill jag erinra örn att potatismjölsnämnden i anledning av att
förordningen den 26 juni 1933 (nr 389) örn tillverkning av potatismjöl gäller
endast till och med den 30 september 1935 hemställt, bland annat, att
sagda förordning måtte förlängas att gälla jämväl efter sistnämnda dag

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

under obegränsad tid framåt. Då även enligt min mening fortsatt reglering
av tillverkningen och försäljningen av potatisstärkelse i enlighet med
hittills tillämpade grunder är av behovet påkallad, tillstyrker jag, att förslag
örn förlängning av giltighetstiden för nyssnämnda förordning avlåtes
till riksdagen. Då flertalet övriga författningar, innehållande de grundläggande
bestämmelserna för statens ingripanden i prisstödjande syfte
på jordbrukets område gälla eller enligt vad jag tidigare förordat skulle
komma att gälla till och med den 30 juni 1937 synes det mig lämpligt att
också nu ifrågavarande bestämmelser förlänas allenast begränsad giltighetstid.
Med hänsyn till att tillverkningsåret i fråga örn potatismjöl beräknas
per den 30 september, torde förordningen örn tillverkning av
potatismjöl böra förlängas för tiden till och med den 30 september 1937.
På så sätt skulle vid 1937 års riksdag frågan örn fortsatt stöd åt jordbrukets
olika näringsgrenar kunna upptagas i ett sammanhang.

I samband med att bestämmelserna i nyssnämnda förordning förlängas
synas jämväl de genom förordningen den 2 mars 1934 (nr 34) införda
tilläggstullarna å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap ävensom å
dextrin och stärkelseklister med mera böra erhålla förlängd giltighet till
och med den 30 september 1937. Förslag örn inhämtande av erforderligt
bemyndigande för Kungl. Maj:t i sådant hänseende torde senare i dag
komma att framläggas av chefen för handelsdepartementet.

För att säkerställa avsättningen av potatis i önskvärd omfattning har
vidare framförts krav örn ökad användning av potatis för tillverkning av
potatismjöl och för bränneriändamål samt örn införande av importreglering
för potatis. Till dessa frågor torde Kungl. Maj:t i detta sammanhang
böra taga ställning endast i vad avser spörsmålet örn reglering av potatisimporten.
Jag vill då erinra, att Kungl. Majit jämlikt av sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet gjort uttalande i det av 1934 års riksdag
godkända utlåtandet nr 1 torde äga befogenhet att utan riksdagens
hörande vidtaga erforderliga åtgärder i dylikt syfte. Införseln av potatis
har emellertid under senare år varit ytterst obetydlig. Över huvud är det
endast under höst- samt vårmånaderna som någon import numera förekommer.
Priset å matpotatis bestämmes därför i allt väsentligt av skördens
storlek samt marknadsläget för foder. Som en följd av de höjda foderpriserna
äro ock priserna å potatis för närvarande ej obetydligt högre
än vid motsvarande tid föregående år. Med hänsyn härtill samt under
beaktande av angelägenheten att de handelspolitiska förbindelserna icke
i onödan störas har jag hittills ansett anledning icke föreligga att föreslå
genomförande av importreglering för potatis. För den händelse det skulle
visa sig, att på grirnd av införseln av potatis det inhemska prisläget å
samma vara skulle i märkbar utsträckning försämras, torde emellertid
Kungl. Majit böra taga under övervägande, huruvida icke genom reglering
av potatisimporten eller på annat sätt en sådan anordning kunde träffas,
att importens pristryckande inverkan försvunne.

Bihang tili riksdagens prolokoll 19,15. 1 sami. Nr 227.

178

Kungl. Majlis proposition nr 227.

Vid bifall till vad jag i det föregående förordat torde de i överensstämmelse
med 1934 års riksdags beslut inrättade båda fonderna: jordbrukets
prisregleringsfond och fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen,
alltjämt böra bestå. Sedan nu tillstyrkta förslag genomförts
skulle till jordbrukets prisregleringsfond komma att ingå dels accis å margarin,
dels skatt å oljekaka- oell vissa slag av fodermjöl, dels slaktdjuisavgift,
dels införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel,
dels ock slutligen särskilda införsel- och utförselavgifter å slaktdjur, kött
och fläsk samt ägg. Till fonden för mötande av förluster å spcmnmålsregleringen
skulle ingå dels vad som inflyter i form av veteavgift, dels ock
införselavgift å vete och råg samt därav beredda produkter. Tillförseln
av ifrågavarande avgifter bör i fortsättningen liksom hittills redovisas
över riksstaten. Intäkterna av avgifterna hava i det genom innevarande
års statsverksproposition framlagda riksstatsförslaget beräknats till sammanlagt
35,500,000 kronor. Med hänsyn till svårigheterna att vid tiden
för statsverkspropositionen avlåtande beräkna huru stör del av sagda belopp,
som borde användas till täckande av förlust å spannmålsregleringen,
och hur stor del därav, som borde avses för andra med regleringsåtgärderna
sammanhängande utgifter, upptogs å riksstatsförslagets utgiftssida
ett mot samtliga de beräknade inkomsterna svarande belopp såsom ett
enda anslag för avsättning för prisreglering på jordbrukets område. Om
emellertid avgiftsmedlen på sätt nu föreslagits fördelas på de olika fonderna,
torde medelsanvisningen för ändamålet liksom under innevarande
budgetår böra ske över två särskilda anslag.

Av nu utgående veteavgift jämte kliskatt kunna såsom redan nämnts
för tiden 1 juli—31 augusti 1935 beräknas inflyta cirka 1,500,000 kronor. Intäkterna
av vad som efter sistnämnda dag inflyter i form av veteavgift
och införselavgift å vete och råg samt därav beredda produkter hava för
budgetåret 1935/1936 beräknats till 8,000,000 kronor. Fonden för mötande
av förluster å spannmålsregleringen skulle sålunda för sagda budgetår
tillföras ett sammanlagt belopp av 9,500,000 kronor. Ett häremot svarande
belopp torde alltså böra anvisas såsom förslagsanslag under nionde
huvudtiteln för »Avsättning till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen».

Vad beträffar de avgifter, som skola ingå i jordbrukets prisregleringsfond,
torde intäkterna av margarinaccisen för budgetåret 1935/1936 böra beräknas
till 15,000,000 kronor. I oljekaksskatt har i årets statsverksproposition
beräknats inflyta cirka 7,000,000 kronor. Intäkterna av införselavgift å
havre och majs samt vissa andra fodermedel skulle såtillvida komma att
något ökas. som enligt vad jag föreslagit dylik avgift skulle utgå jämväl
å bland annat kli, men med hänsyn till den av mig förordade begränsningen
av importen av berörda fodermedel synes man dock icke våga att
räkna med att av sagda avgifter kommer att inflyta större belopp än

1,000,000 kronor. Antagas övriga hithörande avgifter komma att utgöra

179

Kungl. Majda proposition nr 227.

likaledes 1,000,000 kronor, skulle sålunda till prisregleringsfonden ingå
tillhopa cirka 24,000,000 kronor. Å riksstatens utgiftssida torde alltså böra
under nionde huvudtiteln anvisas ett förslagsanslag å nämnda belopp, benämnt
»Avsättning till jordbrukets prisregleringsfond».

Användningen av till prisregleringsfonden hörande medel bör ske enligt
Kungl. Maurts närmare bestämmande. I anslutning till vad jag tidigare
anfört, synes därvid böra i huvudsak gälla, att margarinaccismedlen
tillföras mjölkregleringen, samt att slaktdjursavgiften tillföres slaktdjursregleringen.
Medel, vilka inflyta genom uttagande av särskild införsel- eller
utförselavgift, torde likaledes i första hand böra användas för stödjande
av priset å den vara, varå avgiften utgår. Beträffande oljekaksskatten
synes den hittills tillämpade regeln vid fördelning av de inflytande medlen
med 90 procent till mjölkregleringen och 10 procent till äggproduktiouens
stödjande böra bibehållas. Medel, vilka inflyta på grund av införselavgiften
å havre och majs med flera fodermedel, torde böra i första
hand användas för bestridande av kostnaderna för åtgärder, som föranletts
av den genom avgiftens uttagande förorsakade fördyringen av fodermedlen
inom landet. Därest nuvarande anordning med utlämnande
av fraktbidrag vid transport av havre till Norrland med flera delar
av landet bibehålies, böra sålunda kostnaderna härför i fortsättningen
liksom hittills bestridas av genom sagda införselavgift inflytande
medel. Med hänsyn till att behov av ökade medel till äggprisets stödjande
synes föreligga, vill jag i övrigt förorda den jämkningen i fråga örn grunderna
för användningen av ifrågavarande medel, att dessa, i den mån de
ej utgå för nyss angivet ändamål, böra användas till stödjande, i mån av
behov, av äggproduktionen, Kungl. Majit dock obetaget att, därest anledning
därtill skulle föreligga, vidtaga annan disposition av medlen. Genom
en dylik anordning torde bidragen till mjölkregleringen och slaktdjursregleringen
komma att något minskas. Medel i tillräcklig omfattning
torde dock stå till förfogande för genomförande av erforderliga prisstödjande
åtgärder på sistberörda båda områden.

Till spörsmålet örn formen för redovisning å riksstatens inkomstsida av
ifrågavarande intäkter torde chefen för finansdepartementet i annat
sammanhang återkomma.

Det förvaltningsmässiga handhavandet av de olika prisreglerande åtgärder,
som vidtagits beträffande flertalet av jordbrukets viktigare saluprodukter,
ankommer för närvarande på ett antal statliga nämnder, en
var för sitt område, samt, vad äggregleringen beträffar, en intressentförening
under lantbruksstyrelsens omedelbara överinseende. I samband med
att beslut fattades om avlåtande av propositionen till fjolårets riksdag angående
vissa åtgärder till jordbrukets stödjande uttalade jag till statsrådsprotokollet,
att genom en centralisering av alla dessa uppgifter till ett
enda organ skulle helt visst överblicken över hela regleringsområdet främ -

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

jas och möjligheterna att anpassa de olika åtgärderna under hänsyfta*
gande till deras verkningar även utanför deras egentliga område ökas,
men att å andra sidan anordningen med flera organ torde i långt större
grad möjliggöra en specialiserad och fackmässig behandling av de olika
frågorna. Uppbyggandet av ett enda organ syntes mig vara en så pass
invecklad uppgift, att jag för det dåvarande icke ansåge mig beredd att
taga ståndpunkt därtill. Jag uttalade även, att i fortsättningen uppmärksamhet
borde riktas på denna fråga och att, därest regleringarna funnes
böra fortsätta jämväl under kommande år, frågan borde upptagas till förnyat
övervägande i avsikt att eventuellt underställa 1935 års riksdag förslag
i ämnet.

Frågan örn ett närmare samarbete mellan regleringsorganen har ock,
såsom av det förut anförda framgår, behandlats av statens spannmålsnämnd,
som visserligen ansett att en sammanslagning av de olika nämnderna
måhända icke vore lämplig men att likväl samarbete mellan dem
borde åvägabringas enligt av Kungl. Majit fastställda grunder.

Genom de i det föregående förordade omläggningarna av åtgärderna till
jordbrukets stödjande framträder otvivelaktigt behovet av ett enhetligt
statligt regleringsorgan starkare än tidigare. I och med att de statliga
ingripandena i prisstödjande syfte på jordbrukets skilda områden samfnanföras
i en mera planmässig medverkan från statens sida vid ordnande
äv jordbruksproduktionens avsättning blir det nödvändigt för varje särskilt
organ att äga överblick över läget inom jordbruksnäringen i dess
helhet för att kunna bedöma verkningarna av de åtgärder, vilkas handhavande
ankommer på organet. Likaledes bör varje organ vara i stånd
att nära följa de övriga regleringsorganens åtgöranden. Sambandet mellan
jordbrukets skilda produktionsgrenar påkallar även att enhetliga synpunkter
anläggas vid de olika stödåtgärdernas utformning i deras detaljer
samt vid deras tillämpning i praktiken. Även örn sålunda behovet av
större enhetlighet nu torde göra sig starkare gällande än tidigare, får
dock icke förbises vikten av att många av de frågor, som skola handläggas
av de skilda organen, erhålla en i möjligaste mån specialiserad och
fackmässig behandling samt att vid tillämpningen av meddelade bestämmelser
hänsyn tages till de olika förhallanden, som åtminstone i viss omfattning
råda på jordbrukets skilda verksamhetsområden.

Utgår man från nu anförda synpunkter vill det synas, som örn det förvaltningsmässiga
handhavandet av jordbruksregleringarna borde ordnas
på i huvudsak följande sätt. Spannmålsnämnden, mjölknämnden och
slakterinämnden sammanslås till en enda nämnd, statens jordbruksnämnd,
på vilken skall ankomma att handlägga de frågor, som enligt nu gällande
bestämmelser handläggas av förenämnda tre nämnder. Sockernämnden
torde med hänsyn till sina speciella arbetsuppgifter böra fortbestå
som särskilt organ. Detsamma synes böra gälla i fråga örn potatismjölsnämnden.
Frågor, vilka röra avsättningen i allmänhet av potatis,

Kungl. May.ts proposition nr 227.

181

böra dock handhavas av jordbruksnämnden, som därvid, i mån av behov,
bör samråda med potatismjölsnämnden. Antalet ledamöter i jordbrukar
nämnden torde böra utgöra högst sju, företrädande erforderlig sakkunskap
på jordbrukets, handelns och den på jordbrukets alster uppbyggda
industriens område. I den mån behov därtill skulle föreligga torde nämnden
böra äga befogenhet anlita personer med särskild fackkunskap på
visst område. Nämnden bör utrustas med erforderligt kansli. Ordföranden
i nämnden torde helt böra ägna sig åt skötseln av med uppdraget
förenade arbetsuppgifter. Löpande ärenden torde i regel kunna avgöras
av ordföranden ensam.

En viktig uppgift för nämnden skall givetvis vara att följa förhållandena
utomlands på hithörande område samt vid behov medverka till att
förefintliga avsättningsmöjligheter därstädes för svenska jordbruksprodukter
tillvaratagas. Det synes därför lämpligt, att handläggningen av
åtskilliga frågor rörande exporten av jordbruksprodukter, vilken för närvarande
sker i lantbruksstyrelsen, överflyttas till jordbruksnämnden. Jag
tänker därvid närmast på frågor rörande regleringen av exporten av ägg,
av saltat fläsk till Storbritannien samt av slaktdjur till Tyskland. Jämväl
andra liknande arbetsuppgifter torde böra uppdragas åt ifrågavarande
nämnd. På denna skulle vidare ankomma att handhava överinseendet
av den av svenska äggintressenters förening bedrivna verksamheten.

Kostnaderna för nämndens verksamhet synas under nästkommande
budgetår böra bestridas av medel, vilka inflyta till jordbrukets prisregleringsfond,
enligt av Kungl. Majit meddelade föreskrifter. Vid dylikt förhållande
torde det i årets statsverksproposition under nionde huvudtiteln,
punkt 100, för budgetåret 1935/1936 äskade förslagsanslaget till Spannmålsregleringen:
Statens spannmålsnämnd å 58,000 kronor icke vara behövligt.
På Kungl. Majit torde böra ankomma att meddela de närmare
bestämmelser rörande nämndens verksamhet, som befinnas erforderliga. I

I anslutning till vad i det föregående anförts hava inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till dels förordning örn ändring i vissa
delar av förordningen den 26 juni 1933 (nr 391) angående mjölkavgift, dels
förordning angående slaktdjursavgift, dels förordning angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor
och vissa slag av fodermjöl, dels förordning örn veteavgift, dels ock förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 26 juni 1933 (nr
389) örn tillverkning av potatismjöl.

Proposition i ärendet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas,
utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdaken
i allmänhet stadgade tid gått till ända.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte — med ändring i så måtto av Kungl. Majits i årets statsverkspro -

182

Kungl. May.ts proposition nr 227.

position gjorda förslag, att det under nionde huvudtiteln, punkten 100,
upptagna anslaget till Spannmålsregleringen: Statens spannmålsnämnd
icke äskas anvisat — föreslå riksdagen att

dels antaga omförmälda författningsförslag,

dels ock

1) bemyndiga Kungl. Majit att, örn så finnes erforderligt
för beredande av avsättning av i Sverige
framställt smör, för tiden till och med den 30 juni

1936 efter framställning av svenska mejeriernas riksförening
u. p. a. förordna örn inblandning av smör i
margarin intill 10 procent av blandningens vikt;

2) medgiva, att Kungl. Majit må, örn så befinnes
nödigt för stödjande av priset å smör, vidtaga åtgärder
för reglering för tiden till och med den 30 juni

1937 av införseln av margarin, konstister och fettemulsion
samt av råvaror för margarinindustrien
och ämnen, varav dessa framställas, i enlighet med av
mig i de''t föregående angivna riktlinjer;

3) medgiva, att Kungl. Majit må vidtaga åtgärder
för reglering för tiden till och med den 30 juni 1937
i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande bestämmelser
av införseln till riket av ägg m. m.;

4) medgiva, att Kungl. Majit må vidtaga åtgärder
för reglering för tiden till och med den 30 juni 1937
av införseln till'' riket av vete och råg samt därav
framställda produkter i enlighet med av mig i det
föregående angivna riktlinjer;

5) godkänna i § 10 av avtal den 21 september 1934
mellan statens potatismjölsnämnd och Sveriges stärkelseproducenters
förening u. p. a. av nämnden gjord
utfästelse;

6) bemyndiga Kungl. Majit

a) att träffa avtal med svenska spannmålsaktiebolaget
i huvudsaklig överensstämmelse med det vid
statsrådsprotokollet såsom bilaga fogade förslaget
härutinnan;

b) att träffa avtal med svenska spannmålsföreningen
u. p. a. angående hävande av mellan svenska staten
och föreningen gällande kontrakt m. m. i huvudsaklig
överensstämmelse med det vid statsrådsprotokollet
såsom bilaga fogade förslaget till sådant avtal;

7) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att
efter beslut av Kungl. Majit i mån av behov tillhan -

183

Kungl. May.ts proposition nr 221.

dahålla svenska spannmålsaktiebolaget svenska statens
fyra procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp av 30,000,000
kronor, för att av bolaget pantförskrivas såsom säkerhet
för lån i riksbanken;

8) godkänna av mig tillstyrkta ändringar i gällande
allmänna villkor och bestämmelser för lån från
spannmålskreditf onden;

9) besluta, att från riksgäldskontoret skola till svenska
jordbrukskreditkassan överlämnas svenska statens
fyra procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp av 5,000,000
kronor med rätt för kassan att i så måtto förfoga
över obligationerna, vilka fortfara att tillhöra staten,
att de må pantförskrivas såsom säkerhet för lån
hos riksbanken och med skyldighet för kassan att vidtaga
åtgärder i ändamål att obligationerna varda till
riksgäldskontoret återställda senast den 30 juni 1940;

10) anvisa för budgetåret 1935/1936:

a) till tecknande av aktier i svenska spannmålsaktiebolaget,
under utgifter för kapitalökning, fonden
för statens aktier, ett reservationsanslag av 5,000,000
kronor, att utgå av lånemedel;

b) till avsättning till fonden för mötande av förluster
å spannmålsregleringen, under nionde huvudtiteln,
ett förslagsanslag av 9,500,000 kronor;

c) till avsättning till jordbrukets prisregleringsfond,
under nionde huvudtiteln, ett förslagsanslag av

24,000,000 kronor;

11) höja den i förslaget till riksstat för budgetåret
1935/1936 under rubriken »F. Lånemedel» upptagna inkomsttiteln
»övriga lånemedel» med 5,000,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Begenten bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Bilaga A.

Priser å olika Jordbruksprodukter i Sverige under nedan angivna år och månader.

Å r	Kons. mjölk1	Smör1 2	Kor kl. I3	Kor kl. lil3	Tjurar kl. I3	Svin kl. 18	Ägg4	Svenskt vete 6	Pota-tis 8	Vit fo-der- i havre 7	Majs 7	Jord- nöts- kakor7
Öre för kilo-gram :
1925/29 ......	22	305	64	40	68	110	158	22.66	lO.io	15.47	17.14	20.80
1930 .........	21	231	58	36	66	95	124	18.48	7.27	9.93	12.03	14.2 8
1931 .........	21	200	48	29	50	69	105	19.11	8.65	10.67	8.65	13.84
1932 .........	20	182	37	21	35	60	96	17.40	7.67	10.48	9.92	15.63
1933 .........	20	199	35	19	34	58	90	17.28	6 08	9.52	9.09	14.41
1934 .........	21	230	46	29	48	56	99	16.97	6.02	11.83	13.01	15.21
1934 jan. ...	21	230	39	20	40	51	103	16.86	5.95	11.29	10.65	14.9 0
febr.. • •	21	230	39	22	39	48	80	17.11	5.90	11.78	10.66	14.9 5
mars---	21	230	41	26	41	48	60	17.84	5.70	11.57	10.40	14.7 9
april • • •	21	230	45	30	46	55	65	17.72	5.50	11.58	10.69	14.28
maj - -	21	230	45	31	47	51	59	I8.01	5.28	11.65	11.41	13.86
juni ...	21	230	47	32	49	50	71	19.1»	5.4 8	11.78	12.89	14.27
juli	21	230	48	32	49	50	69	19.46	10.88	11.96	13.26	14.55
aug.	21	230	51	35	53	62	100	15.oo	6.09	12.13	14.87	15.7 5
sept....	21	230	51	33	53	65	lil	15.14	4.90	12.20	15.30	16.16
okt. ••	21	230	51	32	55	61	138	15.b7	5.44	11.87	15.13	16.24
nov. ...	21	230	49	30	54	63	178	16.10	5.5 0	12.00	15.34	16.35
dec. ...	21	230	49	29	53	66	149	16.48	5.69	12.17	15.6 5	16.46
1935 jan. ...	21	230	51	30	56	74	116	16.76	6.65	12.82	15.82	16-73
febr. ...	21	230	51	31	56	69	lil	16.94	6.98	12.4 0	15.82	16.80
% av medel-priserna åren 1925/29:
1930 ........	96	76	91	90	97	86	79	81	72	64	70	69
1931 .........	95	66	75	73	74	54	67	84	85	69	50	64
1932 .........	92	60	58	53	51	55	61	77	76	68	58	75
1933 .........	92	65	55	48	50	53	57	76	60	62	53	69
1934 .........	95	75	72	73	71	51	63	75	60	76	76	73
1934 jan.	95	75	61	50	59	46	65	72	59	73	62	72
febr. •••	95	75	61	55	57	44	51	76	58	76	62	72
mars • -	95	75	64	65	60	44	38	77	56	75	61	71
april •••	95	75	70	75	68	50	41	78	54	75	62	68
maj --•	95	75	70	78	69	46	37	79	52	75	67	67
juni ...	95	75	73	80	72	45	45	85	54	76	75	69
juli ...	95	75	75	80	72	45	44	86	107	77	77	70
aug. ...	95	75	80	88	78	56	64	66	60	78	87	76
sept....	95	75	80	83	78	59	71	67	49	79	89	78
okt. ...	95	75	80	80	81	55	88	70	54	77	88	78
nov. ...	95	75	77	75	79	57	113	71	54	78	89	79
dec. ...	95	75	77	73	78	60	94	73	56	79	91	79
1935 jan. ...	95	75	80	75	82	67	73	74	66	80	92	80
febr. ...	95	75	80	78	82	63	71	75	69	80	92	81

1 Medelpris för 49 orter. — 2 liunmärkt smör enligt svensk smörprisstatistik samt, från och
med år 1933, svensk riksnotering. — 3 Medelpriser i öre för kilogram levande vikt i Stockholm,
Malmö och Göteborg enligt noteringar vid dervarande slakthus. — ‘Svensk äggnotering. — 3 Svensk
spannmålsnotering. — 6 Sveriges allmänna lantbrukssällskaps notering för matpotatis i Stockholm.

2 Sveriges allmänna lantbruksällskaps noteringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

185

Bilaga B.

Sammanställning utvisande verkningarna vid mjölkregleringen
under olika förutsättningar.

1. Enligt från svenska mejeriernas riksförening u. p. a. meddelade uppgifter
har myckenheten avgiftspliktig produktmjölk under 1934 varit

1.850.000 ton, varav 940,000 ton hänföra sig till första halvåret. Myckenheten
avgiftspliktig konsumtionsmjölk har under samma tider utgjort

800.000 ton respektive 390,000 ton. I inargarinaccismedel och kraftfoderskatt
hava under 1934 tillförts mjölkregleringen 11,200,000 kronor respektive
4,800,000 kronor. För första halvåret 1934 hava motsvarande belopp
uppgått till 5,300,000 kronor respektive 1,900,000 kronor. Kostnaderna
för upphörd, förvaltning, kontroll med mera hava för 1934 varit cirka

1,000,000 kronor. Kostnaderna för export av smör samt andra mejeriprodukter
under 1934 hava utgjort 26,800,000 kronor, varav 14,900,000 kronor
belöpa å första halvåret, Med ledning av dessa uppgifter kan beräknas,
att produktmjölkens pris i genomsnitt under hela året 1934 utgjort 9.o öre
och i genomsnitt under första halvåret 1934 9.7 öre för kilogram. Produktmjölkpriset
har därvid ansetts vara lika med mjölkens smörvärde med
tillägg av dels skillnaden mellan prisutjämningsbidraget och mjölkavgiftens
belopp, dels skillnaden mellan skummjölkens värde och mejerikostnaderna,
vilken sistnämnda skillnad antagits till 0.5 öre för kilogram
mjölk.

2. Utgår man från att margarinaccisen höjes till 50 öre och smorpriset
fritt mejeri sänkes till 200 öre för kilogram samt räknar med att därigenom
den inhemska smörkonsumtionen så småningom kommer att ökas
med 9,000 ton, skulle exporten vid oförändrad produktion nedgå med motsvarande
kvantitet till 14,000 ton. Margarinförbrukningen kan samtidigt
antagas minskad till 42,000 ton. I margarinaccis skulle sålunda inflyta
21,000,000 kronor. Kraftfoderskatten beräknas giva samma belopp
som under 1934 eller 4,800,000 kronor för år. Utgår man från att
mjölkavgiften utgör 1 öre för kilogram, kan därigenom beräknas inflyta

26,500,000 kronor. Tillhopa skulle sålunda i avgifter och skatter till
mjölkregleringen inflyta 52,300,000 kronor. I pristillägg å mjölk, som användes
för tillverkning av smör och ost för avsalu, såsom kompensation
för prissänkningen kan vid en antagen försäljning av 5,000 ton lantsmör
beräknas åtgå 23,700,000 kronor. Kostnaderna för upphörd och förvaltning
med mera antagas vara oförändrade eller 1,000,000 kronor. Med ledning
härav kan beräknas att produktmjölkpriset i genomsnitt för riket skulle
vid olika exportpriser gestalta sig på följande sätt.

186 Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

Medelnettoexportpris för smör.........	130	140	150	160	170	180
Kostnad för exporten.....................	9.8	8.4	7.0	5.6	4.2	2.8
Prisutjämningsmedel .....................	17.8	19.2	20.6	22.0	23.4	24.8
Riksnotering..................................	200	200	200	200	200	200
Pristillägg å produktmjölk .............	1.2	1.2	1.2	1.2	1.2	1.2
Prisutjämningsbidrag......................	1.0	1.0	l.l	1*2	1.8	l.s
Produktmjölkpris .........................	9.7	9.7	9.8	9.»	lO.o	lO.o

3. Utgår man från att mjölkavgiften utgör 2 öre för kilogram skulle
mjölkregleringen i avgiftsmedel tillföras ytterligare cirka 8,000,000 kronor
i jämförelse med vad som angivits under punkt 2. Därest detta belopp
användes för nedsättning av priserna å smör och ost, skulle riksnoteringen
kunna sänkas med ytterligare cirka 12 öre och jordbrukarna likväl
erhålla samma mjölkpris som enligt punkt 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

187

Bilaga. C.

Förslag

till

bolagsordning för svenska spannmålsaktiebolaget.

1 §.

Detta bolag, vars firma är »Svenska spannmålsaktiebolaget» är grundat
på aktier enligt bestämmelserna i lagen den 12 augusti 1910 örn aktiebolag.

2 $.

Bolagets verksamhet har till föremål att driva handel med och lagra
spannmål, främja lagring av spannmål samt utöva annan härmed förenlig
rörelse.

3 §.

Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm.

4 %.

Bolagets aktiekapital skall utgöra 5,000,000 kronor.

5 §.

Aktie skall lyda å ettusen (1,000) kronor. Aktiebreven skola ställas till
viss man.

6 %.

1. Bolagets styrelse består av fyra eller sex ledamöter med lika antal
suppleanter för dem.

2. Såväl ledamöter som suppleanter utses å bolagsstämma för ett år i
sänder. Därest styrelseledamot eller suppleant avgår före utgången av den
tid, för vilken han blivit utsedd, skall i hans ställe annan utses för den
återstående tiden.

3. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden, så ofta ärendenas
behandling det fordrar. Sammanträde skall ock utlysas, när minst två styrelseledamöter
det påkalla.

4. Styrelsen är beslutför, när fyra ledamöter, äro tillstädes.

Vid lika röstetal äger ordföranden vid sammanträdet utslagsröst.

5. Vid styrelsens sammanträden skall förås protokoll, varav avskrift
omedelbart efter justeringen tillställes revisorerna.

6. Ersättningar till styrelseledamöterna och styrelsesuppleanterna bestämmas
av Kungl. Majit.

188

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

7 *.

Bolagets firma tecknas av den eller dem bland styrelsens ledamöter eller
suppleanter, som styrelsen därtill utser. Styrelsen må ock bemyndiga annan
än styrelseledamot eller suppleant att teckna firman.

8 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola
å bolagsstämma årligen för tiden från en ordinarie bolagsstämma till och
med nästa ordinarie bolagsstämma utses två revisorer jämte två suppleanter
för dem.

9 §.

Bolagets räkenskaper skola den 31 augusti varje år i fullständigt bokslut
sammanföras. Bokslutet skall vara verkställt senast den 1 november samma
år, då räkenskaperna jämte tillhörande handlingar ävensom av styrelsen
avgiven förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning
för senaste räkenskapsåret skola för granskning överlämnas till de
utsedda revisorerna, vilka senast den 1 december böra över granskningen
avgiva skriftligt utlåtande, däri ansvarsfrihet för styrelsen bestämt tillstyrkes
eller avstyrkes.

10 §.

Ordinarie bolagsstämma skall hållas i Stockholm en gång örn året före
december månads utgång.

Å denna stämma skall styrelsen framlägga förvaltningsberättelse jämte
vinst- och förlusträkning samt balansräkning för det förflutna räkenskapsåret
tillika med revisorernas utlåtande över den av dem verkställda granskningen.

Utom övriga frågor, vilka i behörig ordning hänskjutas till stämmans
avgörande, skola å stämman följande ärenden förekomma till behandling,
nämligen:

1» Fastställande av balansräkning;

2. Frågor örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid, revisorernas
utlåtande avser;

3. Fråga om användning av den vinst, som å bolagets rörelse uppkommit,
samt, därest vinstutdelning beslutes, när den får lyftas av aktieägarna;

4. Bestämmande av ersättningar åt styrelseledamöter och styrelsesuppleanter
samt åt revisorerna;

5. Bestämmande av antalet styrelseledamöter;

6. Val av styrelseledamöter och suppleanter; samt

7. Val av revisorer och suppleanter. 11

11 §.

Å bolagsstämmor må aktieägare rösta för fulla antalet aktier, som han
äger eller för vilka han har att såsom ombud föra talan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

189

12 §.

Kallelse till bolagsstämma skall ske genom rekommenderat brev med allmänna
posten minst fjorton dagar före ordinarie och minst sju dagar före
extra bolagsstämma. På enahanda sätt delgivas andra meddelanden till
aktieägarna.

Skall, enligt vad i första stycket stadgats, viss tid beräknas från dagen
för delgivning, skall delgivningen anses hava ägt rum å andra dagen efter
den, då meddelandet blivit i rekommenderat brev med posten avsänt till
vederbörande aktieägare.

13 §.

Därest Kungl. Majit så påfordrar, är bolaget skyldigt att upphöra med
sin verksamhet och träda i likvidation å tid, som Kungl. Majit bestämmer,
därvid Kungl. Majit förordnar likvidator eller likvidatorer.

14 §.

Denna bolagsordning får ej ändras utan Kungl. Majlis tillstånd.

190

Kungl. Majlis proposition nr 227.

Bilaga D.

Förslag

till

avtal mellan svenska staten och svenska spannmålsaktiebolaget.

Mellan svenska staten och svenska spannmålsaktiebolaget, nedan benämnt
bolaget, är följande överenskommelse träffad.

1 §.

Bolaget förbinder sig att till minst de priser, som i 3 § stadgas, värja
år, detta avtal gäller, under tiden från och med den 1 juni till och med
den 31 juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete och
råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig samt, vid
normal skötsel, lagringsduglig beskaffenhet, och som hembjudes bolaget före
den 1 juni det år, inköpet skall äga rum.

Leveransterminen för sålunda inköpt spannmål bestämmes av bolagets styrelse,
därvid dock skall iakttagas, att sagda termin icke utan säljarens samtycke
får bestämmas kortare än till 14 dagar från dagen för inköpet, samt att
leveransen skall äga rum senast den 31 juli det år, inköpet sker. Där tillgängliga
lagerutrymmen ej förslå till spannmålens mottagande och förvarande
under ändamålsenlig skötsel inom den sålunda bestämda tiden,
äger bolagets styrelse i erforderlig mån förlänga leveranstiden.

Spannmålen skall utan annan kostnad för bolaget än i detta avtal sägs
levereras till uppsamlingsställen, som bolagets styrelse anvisar. Bolaget
skall söka fördela leveranserna så rättvist som möjligt samt med hänsyn
till att fraktkostnaderna i görligaste mån inskränkas. Vid fördelningen
skall gälla, att leverantör är berättigad att få fullgöra leveransen inom det
av följande elva områden, som ur fraktsynpunkt är för honom gynnsammast,
nämligen: 1) Stockholms stad och län, 2) Östergötlands län, 3) Kalmar
län, 4) Gotlands län, 5) Blekinge län, 6) Kristianstads och Malmöhus län,
7) Hallands län, 8) Göteborgs och Bohus län, 9) Skaraborgs län, 10) örebro
län samt 11) Västmanlands län. Bolaget äger dock kräva leveransens fullgörande
varhelst bolaget sa önskar, därest bolaget gäldar den härav föranledda
merfrakten, därvid såsom merfrakt skall räknas den ökning i
transportkostnaden, kostnad för erforderlig inlastning dock ej medräknad,
som uppkomme vid fortsatt transport i hela fartyg, pråmar eller järnvägsvagnar
från den inom vederbörande uppsamlingsområde belägna hamnplats
eller gränsjärnvägsstation, över vilken varan på billigaste sätt kan fraktas
till bestämmelseorten.

Oavsett vad ovan stadgats äger säljaren påfordra, att bolaget erlägger

191

Kungl. May.ts proposition nr 227.

betalning för inköpt spannmål före utgången av augusti månad det år, in
köpet sker, mot att säljaren åtager sig att därefter för bolagets räkning
lagra spannmålen på av bolaget föreskrivna villkor. Har överenskommelse
i sådant hänseende träffats, skall köpet i och med betalningens erläggande
anses å ömse sidor fullgjort; dock skola beträffande dylik spannmål bestämmelserna
i tredje stycket alltjämt äga tillämpning.

2 $.

Det åligger bolaget att, i den mån statens jordbruksnämnd påfordrar,,
före den 1 juni det år, detta avtal upphör att gälla, även under annan tid
än den i 1 § omförmälda företaga inköp av svenskt vete och svensk råg av
den i sagda paragraf angivna beskaffenhet. Sådana inköp skola ske, där
priset är lägst, såvitt detta med hänsyn till spannmålens kvalitet och förhållanden
i övrigt kan anses skäligt.

3 §.

1 mom. Vid bolagets inköp under tiden 1 juni—31 juli skall för fullgod
(torr, frisk och oskadad) svensk spannmål av normal kvalitet betalas fritt
anvisat uppsamlingsställe det för hela riket enhetliga pris, Kungl. Majit för
vete respektive råg av nämnda kvalitet finner skäligt bestämma.

Till ovan angivna pris skall för varje fulla 100 kilogram för var dag,
leveransen i enlighet med köpeavtalet äger rum senare än den 1 juni göras
ett tillägg av, under tiden till och med den 15 augusti ett öre samt under
tid därefter ett halvt öre.

2 mom. Närmare bestämmelser angående kvalitetsfordringar samt prisregleringsskalor
för olika kvaliteter av spannmål meddelas av statens
jordbruksnämnd.

3 mom. Från de enligt 1 och 2 mom. stadgade priser skall avdrag ske
med 50 öre för varje fulla 100 kilogram, varmed den levererade myckenheten
med mer än 10 procent understiger den salubjudna, där ej underlåtenheten
kan anses ursäktlig.

4 mom. Vid inköp enligt 2 § skola de i 2 mom. omförmälda bestämmelser
och prisregleringsskalor tillämpas.

4 §.

Bolagets försäljning av svenskt vete och svensk råg, inköpt på grund av
stadgandet i 1 § eller i annan ordning, ma icke ske till pris, understigande
det vid tiden för försäljningen gällande marknadspris.

Marknadspriset för gammal skörd skall under tiden 1 juni 15 augusti,
intill dess ny skörd kommer i marknaden, anses utgöra minst det pris, som
bolaget jämlikt 3 § skulle haft att erlägga vid inköp av samma spannmål
för leverans vid den tid, bolagets leverans enligt försäljningsavtalet sker.

Utan hinder av vad ovan stadgats äger Kungl. Majit att, i den omfatt -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ning som på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt, med för
bolaget förpliktande verkan annorlunda förordna.

5 §.

För bestridande av kostnaderna för bolagets verksamhet äger bolaget av
staten uppbära ersättning, som Kungl. Majit bestämmer. Ersättningen bör
utgå med visst belopp för räkenskapsår samt bestämmas så att skälig förräntning
av bolagets aktiekapital möjliggöres.

Som säkerhet för bolagets upplåning av erforderliga rörelsemedel förbinder
sig staten vidare att i mån av behov och på villkor, som Kungl.
Maj:t bestämmer, tillhandahålla bolaget svenska statens fyra procent obligationer
till nominellt belopp av 30,000,000 kronor.

6 §.

Finner bolagets styrelse anledning antaga, att landets sammanlagda tillgångar
av brödspannmål, foderspannmål och andra fodervaror påtagligt
överstiga landets behov av dessa varor, bar styrelsen att hos Kungl. Majit
göra anmälan om förhållandet.

Det åligger bolaget

att bedriva sin verksamhet på ett lojalt sätt och så, att icke enskilt intresse
obehörigen gynnas eller skadas;

att vid försäljning av jämlikt 1 § eller i annan ordning inköpt spannmål
i den mån ej annat följer av vad ovan stadgats tillämpa sådan prissättning
ävensom bedriva sin verksamhet över huvud taget på sådant sätt, att konsumenterna
icke få vidkännas obehörig fördyring av varorna, på samma
gång som åt bolaget beredes skälig inkomst;

samt att, för vinnande av största möjliga besparing av omkostnaderna, å
alla områden av sin verksamhet handhava rörelsen och anordna driften på
det mest rationella och effektiva sätt.

8 §.

Statens jordbruksnämnd, varmed bolaget bör samarbeta, äger öva tillsyn
därå, att bolagets verksamhet bedrives i överensstämmelse med de föreskrifter,
som finnas intagna i detta avtal eller vilka Kungl. Majit i särskild
ordning meddelar. Bolagets handlingar och räkenskaper skola vara
tillgängliga för nämnden, som även eljest är berättigad att erhålla de upplysningar
örn bolagets rörelse, nämnden finner skäl påkalla.

Bolaget är skyldigt underkasta sig den granskning från riksdagens revisorers
sida, som Kungl. Majit må föreskriva.

9 $.

Detta avtal träder i kraft den 1 september 1935 och gäller till och med
den 31 december 1936.

Kungl. Majlis proposition nr 227.

198

Bilaga E.

Förslag

till

avtal mellan svenska staten och svenska spannmålsföreningen
u. p. a. angående hävande av dem emellan gällande kontrakt m. m.

Mellan svenska staten och svenska spannmålsföreningen u. p. a., nedan
benämnd föreningen, är följande överenskommelse träffad.

1 i

Det mellan staten och föreningen ingångna kontraktet, sådant detsamma
lyder enligt överenskommelser den 24 april 1931, den 20 maj 1932, dén
27 maj 1933 och den 24 maj 1934, skall upphöra att gälla med utgången
av augusti 1935.

2 §.

Föreningen är skyldig att, i den mån Kungl. Majit så påfordrar och på
de villkor Kungl. Maj:t föreskriver, efter den 31 augusti 1935 till svenska
spannmålsaktiebolaget överlåta av föreningen innehavda lager av vete och
råg. Den del av föreningens spannmål, som ej överlåtes till bolaget, skall
genom föreningens försorg utförsäljas under iakttagande i tillämpliga
delar av de bestämmelser om spannmålsvård, lagring och försäljning,
vilka äro intagna i det i 1 § omförmälda kontraktet. Vid utförsäljningen
skall tillika beaktas vikten av, å ena sidan, att största möjliga ekonomiska
utbyte för föreningen därigenom erhålles samt, å andra sidan, att priserna
inom landet å brödspannmål och fodervaror så vitt möjligt ej genom utförsäljningen
nedpressas. I sistnämnda syfte skall utförsäljningen äga
rum i samförstånd med styrelsen för svenska spannmålsaktiebolaget. För
detta samarbete skall i övrigt gälla att, när föreningen av sitt lager
utförsäljer spannmål å den inhemska marknaden, föreningen skall vara
skyldig att, i den mån så av statens spannmålsnämnd påfordras, ur riket
utföra efter den 31 augusti 1935 inköpt spannmål intill den myckenhet,
som motsvaras av den inhemska försäljningen.

3 $.

Under förutsättning, att föreningen träder i likvidation å tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, samt därvid utser likvidatorer, som av Kungl.
Majit godkännas, förbinder sig staten att, intill dess likvidationen avslutats,
kvarbliva vid den utfästelse att svara för föreningens förluster
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 227. 13

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

och dess ekonomiska förpliktelser, vilken staten åtagit sig enligt 14 $
tredje stycket av det i 1 § omförmälda kontraktet. Statens sålunda gjorda
förbindelse skall även omfatta de förluster, som må uppstå intill likvida--tionen avslutats, i den mån de ej äro av den ait, som avses i tredje punkten
av nyss sagda stycke. Såsom dylik förlust må, bland annat, räknas återbetalning
jämlikt 12 § andra stycket1 av föreningens stadgar av gottgörelsebelopp,
som föreningsmedlem erlagt å spannmål, som han styrker
sig äga vid utgången av augusti 1935.

4 $.

Bestämmelserna i § 10 av det i 1 § här ovan omförmälda kontraktet
mellan staten och föreningen skola i fortsättningen äga motsvarande
tillämpning.

Av detta avtal äro två likalydande exemplar upprättade, av vilka vardera
palten tagit ett.

1 Bestämmelsen i sagda 12 § andra stycket är likalydande med stadgandet i 13 § mom.
1 andra stycket av stadgarna i dessas tidigare i propositionen nr 257/1934 å sid. 123—129
återgivna skick.

Kungl. Majda proposition nr 237.

195

Bilaga. F

P. M.

angående svenska spannmålsföreningens u. p. a. beräknade

förluster.

Resultatet av 1935 års brödsädsinventering synes giva vid handen, att det
totala brödsädsöverskott, som spannmålsföreningen innevarande sommar
kommer att få omhändertaga, med minst 50,000 ton överstiger de myckenheter,
varmed räknas i den vid 1934 års spannmålsutrednings betänkande
fogade promemorian. Vidare synes det som skulle denaturerad brödsäd för
foderändamål icke komma att förbrukas i den i promemorian förutsatta
omfattningen. Uppskattningsvis torde under tiden 1 november 1934—31
augusti 1935 komma att denatureras allenast omkring 120,000 ton brödsäd.
Slutligen har man vid exportförsäljningarna närmast till följd av utförsäljning
av vete från Frankrike, icke kunnat uppnå högre nettopriser än
högst 7 kronor för deciton.

Dessa omständigheter torde nödvändiggöra en revidering av i förenämnda
promemoria intagna beräkningar över spannmålsföreningens förluster under
tiden 1 november 1934—31 augusti 1935 enligt vad nedanstående sammanställning
utvisar.

Utgifter.

Kronor

Lager 1 november 1934:

190.000 ton å kr. 155 ................................................................ 29,450,000

[nköp av spannmål före 1 juni 1935:

Till fyllande av långtidslagren 40,000 ton

För denaturering ................................... 105,000 »

» export ................................................ 105,000 »

Summa 250,000 ton å kr. 170 42,500,000

Inlösen 1 juni—31 augusti 1935:

150.000 ton å kr. 175 26,250,000

Lagringskostnader:

Lagret 1 november: 190,000 ton tiden 1 november 1934—31
augusti 1935 — 300 dagar å 10 öre per ton och dag 5,700,000
Inköpt spannmål:

250,000 ton inköpta successivt tiden 1 november
1934—31 maj 1935 = 210 dagar d. v. s. 105
dagars lagring å 10 öre per dag och ton 2,625,000

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Kronor

Inlöst och tidigare inköpt spannmål:

400,000 ton tiden 1 juni—31 augusti 1935 = 90

dagar å 10 öre per dag och ton ....................... 3,600,000

Allmänna omkostnader........................................................................

11,925,000

1,500,000

Summa kronor 111,625,000

Inkomster.

Försäljning:

Export 150,000 ton å kr, 70 .................................... 10,500,000

Foderspannmål 120,000 ton å kr. 120 .................... 14,400,000

Kvarnspannmål 20,000 ton å kr. 180 ................... 3,600,000

Lager 31 augusti 1935:

300,000 ton å kr. 135 ...................................................................

Återförda lagringskostnader:

Exporterad spannmål 150,000 ton successivt försålda under
tiden 1 november 1934—31 augusti 1935 = 300 dagar d. v. s.
150 dagars lagring å 10 öre per dag och ton .... 2,250,000
Foderspannmål 120,000 ton enligt samma beräkningsgrund
som ovan............................................... 1,800,000

Kvarnspannmål................................................................ —

Förlust den 1 november 1934—31 augusti 1935............................

28.500.000

40.500.000

4,050,000

38,575,000

Summa kronor 111,625,000.

Med ett spannmålslager nedskrivet till i genomsnitt 13 kronor 50 öre för
deciton bliva föreningens förluster under tiden 1 november 1934—31 augusti
1935 sålunda i runt tal 39 miljoner kronor. Med utgångspunkt från den
av spannmålsutredningen angivna förlusten å cirka 28 miljoner kronor för
föreningens verksamhet för tiden intill den 1 november 1934 skulle de totala
förlusterna den 1 september 1935 utgöra 67 miljoner kronor i runt tal.

En del av spannmålslagret kommer givetvis att avsättas till kvarnändamål
och bör då tilldelas ett högre värde. För att icke räkna allt för optimistiskt
bör man nog beträffande resten av lagret ifrågasätta, att detsamma
får exporteras och utfodras. Genomsnittligt synes det, som bör man ej åsätta
detta lager större genomsnittligt värde än 9 kronor för deciton, örn man
skall taga hänsyn till lagringskostnader och svinn m. m. Detta ökar förlusterna
med 13.5 miljoner kronor. Skall hänsyn dessutom tagas till administrationskostnader
m. m., torde detta belopp böra sättas till 15 miljoner
kronor och de totala förlusterna, innan föreningens affärer hunnit helt avvecklas,
till i runt tal 82 miljoner kronor.

Stockholm den 1 april 1935.

Erik Carlsson

sekreterare.

351018. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.