Kungl. Maj:ts proposition Nr 227 (Proposition 1925:227)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

Nr 227.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
minskning i vissa fall av renantalet inom lappby; given Stockholms
slott den 8 maj 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående minskning i vissa fall
av renantalet inom lappby.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 186 höft. (Nr 227.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

Förslag

till

Lag

angående minskning i vissa fall av renantalet inom lappby.

Med upphävande av 8 § i lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska
lapparnes rätt till renbete i Sverige förordnas som följer:

1. Därest inom lappby antalet renar befinnes vara så stort, att betesmarkerna
måste anses otillräckliga eller att genom renarna betydande skadegörelser
förorsakas, och inom lappbyn finnas renar, tillhörande andra än
lappar, må länsstyrelsen, efter det lapparna blivit hörda, förordna, att så
stort antal av dessa renar, som prövas för ändamålet nödigt, inom viss förelagd
tid skall från lappbyn avlägsnas, vid äventyr att renarna av lappbyns
ordningsman omhändertagas och levande eller slaktade för ägarnas räkning
försäljas. Närmare föreskrifter i fråga om verkställighet härav meddelas
av länsstyrelsen, som därvid bar att tillse såväl att de särskilda renägarnas
rätt och bästa i görligaste mån bevaras som ock att renskötande lapp icke
i oskälig grad kringskäres i sin näring.

2. Befinnes, sedan med tillämpning av 1 mom. renar, tillhörande andra
än lappar, avlägsnats från lappby, de återstående renarnas antal ändock
vara för stort, äge länsstyrelsen, efter det lapparna såväl i nämnda lappby
som i lappby, dit inflyttning kan ifrågakomma, blivit börda, hänvisa en eller
flera lappar till annan lappby, där utrymme finnes och dit inflyttning utan
avsevärd olägenhet kan ske. Härvid skall länsstyrelsen tillse, att lapp, som
själv eller vars förfäder länge tillhört lappbyn eller inom dess område haft
rätt till bete för sina renar, icke utan synnerliga skäl mot sin vilja hänvisas
till annan lappby.

Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta till
annan lappby, förelägge länsstyrelsen honom vid vite att inom viss tid
hava verkställt flyttningen samt meddele honom i övrigt de föreskrifter, som
med avseende å densamma skola iakttagas. Tredskas lappen att inom förelagd
tid verkställa flyttningen, äge länsstyrelsen utdöma vitet samt efter omständigheterna
antingen förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna
skola flyttas och omhändertagas på den tredskandes bekostnad.

3. Kan hänvisning i behövlig omfattning till annan lappby icke lämpligen
ske, äge länsstyrelsen förordna, att lappbyns renantal inom viss av
länsstyrelsen bestämd tid skall genom nedslagning, försäljning eller annorledes
nedbringas till viss myckenhet. Kan mellan lapparna enighet ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må länsstyrelsen,
efter lapparnas hörande, förordna, huru minskningen skall verkställas.
Därvid skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med hänsyn
tagen jämväl till antalet hushållsmedlemmar hava det största renantalet,
åläggas att minska sina renhjordar. I händelse av tredska äge länsstyrelsen
förelägga och utdöma vite eller låta vidtaga föreskriven åtgärd på tredskandes
bekostnad.

4. Vad i 1—3 mom. här ovan är stadgat beträffande den inbördes ordning,
i vilken de i samma moment angivna åtgärderna till minskning av
renantalet må komma till användning, skall icke utgöra hinder för länsstyrelsen
att, då särskilda skäl därtill föreligga, i sådant avseende annorlunda
bestämma.

2 §.

Överstiger sammanlagda antalet renar inom Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma
och Talma lappbyar 39,000, skall, ändå att sådant fall ej är för
handen som i 1 § sägs, länsstyrelsen förordna om renantalets nedbringande
till sagda antal, därvid på länsstyrelsen ankommer att bestämma huru minskningen
skall fördelas å de särskilda lappbyarna; och skall i övrigt beträffande
sättet för minskningen iakttagas vad i 1 § linnes stadgat för där avsett fall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925. Bestämmelserna i 2 § skola
gälla så länge den mellan Sverige och Norge den 5 februari 1919 avslutade
konventionen angående flyttlapparnas rätt till renbetning bibehåller giltighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 april 1925.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena IIndén, statsråden Olsson, Nothin, Svensson,
Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:

Lagen den 1 juli 1898 (nr 66 s. 1) om de svenska lapparnes rätt till renbete
i Sverige innehåller bland annat bestämmelser rörande åtgärder för minskande
i vissa fall av antalet av de renar, som finnas inom lappby. Enligt
dessa bestämmelser, vilka äro intagna i lagens 8 §, må dylika åtgärder
tillgripas, dels om betet för lappbyns renar ej för dem alla bliver tillräckligt
dels ock därest genom renarna skada förorsakas å bofastas ägor.
Länsstyrelsen må för sådant fall förordna, att inom lappbyn befintliga
renar, tillhörande andra än lappar, skola till så stort antal som prövas
för ändamålet nödigt avföras från lappbyn, vid äventyr att renarna av
lappbyns ordningsman omhändertagas och levande eller slaktade för lappbyns
räkning försäljas. Närmare föreskrifter om verkställigheten meddelas
av länsstyrelsen, som har att tillse, att genom den föreskrivna åtgärden
icke någon renägare framför andra oskäligt betungas.

Skulle det befinnas att, sedan alla renar, tillhöriga andra än lappar, avlägsnats
från lappbyn, utrymmet är otillräckligt för de återstående renarna,
äger länsstyrelsen hänvisa en eller flera lappar till närmaste lappby, där
utrymme finnes och dit inflyttning utan olägenhet kan ske. Vid dylik
hänvisning äga de lappar företrädesrätt att kvarstanna i lappbyn, som
själva eller vilkas förfäder längst tillhört denna eller inom dess område
haft rätt till bete för sina renar. Avseende må härvid dock även fästas
å det antal renar en var lapp har under sin vård och det utrymme, som
genom flyttningen skall beredas eller som inom annan lappby finnes.
Tredskas lapp att efterkomma hänvisning, fälles han till vite.

Minskning, varom nu är fråga, av renantalet i en lappby må sålunda
ske endast i ettdera av ovannämnda båda fall, och må för minskningens
utförande endast tillgripas antingen avlägsnande från lappbyn av andra
än lappars renar eller hänvisning av lapp att med sina renar överflytta
till annan lappby.

Kanyl. Mnj:ts proposition Nr 227.

Beträffande de åtgärder, som sålunda stå till förfogande, bär viss
skärpning föreslagits av 191!) års lappkommitté. 1 det betänkande, som
ar 1919 avgavs av kommittén och vari föreslagits en särskild lag om
fjällrenskötsel och eu lag om skogsrenskötsel, hava i 43 § i lagförslagen
med vissa smärre ändringar upptagits samma bestämmelser för minskning
av renantalet i lappby, som gälla enligt 1898 års lag. Härutöver har
emellertid, att i båda de ifrågasatta lagarna i likalydande bestämmelser
intagas under ett tredje stycke av nämnda paragraf, föreslagits att, därest
hänvisning i behövlig omfattning till annan lappby icke lämpligen kunde
ske, länsstyrelsen skulle äga förordna, att i viss ordning lappbyns renantal
skulle nedbringas till viss myckenhet. Åt lapparna själva skulle i första
rummet överlämnas att söka enas angående verkställighet av sålunda föreskriven
åtgärd. Kunde enighet ej vinnas, skulle länsstyrelsen äga förordna
huru minskningen skulle utföras. Kommitténs förslag har hittills varit
föremål allenast för förberedande behandling.

Emellertid har nu länsstyrelsen i Norrbottens län i skrivelse den 7
april 1925 upptagit frågan om utvidgning av de enligt 1898 års renbeteslag
medgivna möjligheterna till tvångsminskning av renantalet inom
lappby. Länsstyrelsen har härvid anfört:

Vid den renräkning, som jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande innevarande
år verkställts inom Norrbottens län och vilkens siffror nu började kunna
överskådas, visade renantalet en högst betydande ökning i förhållande till den
räkning, som ägde rum år 1921, och jämväl antalet i de år 1924 jämlikt
renbeteslagens förskrifter upprättade renlängderna överskredes i oväntad grad.
Slutsiffrorna för renantalet inom länet utgjorde sålunda enligt 1921 års renräkning
116,979, enligt 1924 års renlängder 128,362 och enligt 1925 års
renräkning omkring 186,600.

Antalet av de renar, som enligt gällande renbeteskonvention med Norge
finge inkomma i betesområdet i Troms fylke och vissa därtill anslutna trakter
utgjorde 39,000. Renräkningssiffrorna för de fyra lappbyar, nämligen Könkämä,
Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma byar, vilka hade uteslutande
rätt att föra sina renar till nämnda betesområde, visade en totalsumma av
omkring 46,000. Huru man innevarande år inför detta förhållande skulle
förfara därom torde, vid det förhållande att ifrågavarande fyra byalag till
följd av brist på lämpliga sommarland inom Sverige vore nödsakade att taga
med sig praktiskt taget hela renmakten till Norge, förhandlingar få upptagas
med vederbörande norska myndigheter. Vad länsstyrelsen nu närmast
hade behov av, vore att få ett vapen satt sig i händer, som gåve länsstyrelsen
möjlighet att åstadkomma lämplig minskning av renantalet inom byalag,
där sådant funnes erforderligt.

De i renbeteslagen medgivna åtgärderna för minskande av renantalet inom
lappby vore otillräckliga. Enligt lappkommitténs förslag skulle därutöver
stå länsstyrelsen till buds tvångsnedslaktning. Detta maktmedel vore av
vikt till följd av lapparnas obenägenhet att själva minska hjordar, alltför
stora för att lämna ett rationellt utbyte av renskötseln, och i närvarande
tid av särskild betydelse, då möjligheterna av ytterligare hänvisningar av
lappar till andra lappbyar inom länet vore praktiskt taget uteslutna. Både

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

renbeteslagens och kommittéförslagets ifrågavarande stadganden byggde
emellertid på samma förutsättningar, nämligen att inom en lappby renantalet
befunnes vara så stort, att betesmarkerna bleve otillräckliga eller att
genom renarna betydande skadegörelser förorsakades. Möjlighet till minskning
av renantalet i ändamål att icke överskrida det renantal, som enligt
konventionen högst finge medföras till Norge, syntes däremot icke vara i
stagandena inrymd.

Ehuru renräkningsmaterialet ännu icke hunnit tillräckligt bearbetas, syntes
det redan nu vara att befara, att renstammen i byar, som icke flyttade till
Norge, på sina håll ökat till den grad, att betesmarkerna inom lappbyns
område bleve otillräckliga.

Länsstyrelsen vore övertygad om, att den decimering av renstammen, som
vid nu berörda förhållanden bleve nödvändig, icke läte sig genomföras med
mindre till länsstyrelsens förfogande ställdes det maktmedel, som 43 § tredje
stycket i lappkommitténs förslag erbjöde. Den tvångsnedsla letning, som sålunda
bleve erforderlig och som måste vara fullgjord senast innan nästa
vårflyttning, borde emellertid för erhållande av bästa utbytet av slakten
företagas på hösten.

Länsstyrelsen hemställde fördenskull, att Kungl. Maj:t måtte till den nu
församlade riksdagen avlåta proposition med förslag att 43 § i de av 1919
års lappkommitté utarbetade förslag till lag om fjällrenskötsel och till lag
om skogsrenskötsel måtte varda upphöjda till lag med den omredigering av
sagda paragraf, som erfordrades för dennas tillämplighet för renantalets
nedbringande under det i renbeteskonventionen med Norge medgivna antal.

Enligt konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge
angående flyttlapparnas rätt till renbetning utgör Troms fylke i Norge
jämte vissa därtill anslutna trakter i Ankenes härad, Nordlands fylke,
samt i Karesuando och Jukkasjärvi socknar i Sverige ett betesområde.
Kött att dit inflytta med renar tillkommer uteslutande lappar från de
fyra nordligaste lappbyarna i Sverige, nämligen Könkämä, Lainiovuoma,
Sarivuoma och Talma lappbyar. I betesområdet må emellertid ej inkomma
mera än sammanlagt 39,000 renar, häri icke inbegripna kalvar, som födas
under det år inflyttningen äger rum. Enär, såsom av länsstyrelsen berörts,
sommarbetesmarker i Sverige i stort sett saknas för nämnda fyra
lappbyar, betar dessas hela renmängd under en del av året inom omförmälda
betesområde.

Jämväl i andra trakter av Norge äger såsom bekant svensk renbetning
rum. I intet fall är dock där, såsom beträffande de fyra nordligaste lappbyarna,
den svenska lappbyns hela renmängd beroende av de norska betesmarkerna.
På vissa ställen utövas här renbetningen i form av »gränsbetning»,
därvid de svenska renarna till icke bestämt antal få inkomma
i Norge intill visst avstånd från riksgränsen. Å andra ställen inflyttar
en större eller mindre del av lappbyns lappar med sina renar till vissa
norska distrikt, i den utsträckning de för distrikten fastställda renantalen
medgiva.

Med hänsyn till denna skillnad i betesutövningen i Norge är det närmast
beträffandé renantalen inom de fyra nordligaste byarna som särskilda be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

stämmelser äro påkallade i anslutning till de stadgande^ som gälla för
den svenska renbetningen i nämnda land. Nödvändigt är nämligen, att
sammanlagda renantalet inom sagda lappbyar kan hällas nere vid det
antal, som må föras på bete inom det för byarna upplåtna norska betesområdet.
Av betydelse till förekommande, att de svenska lapparnas renbetesrätt
i Norge icke överskrides, är väl även att renantalen inom andra
fjäll-lappbyar i Sverige icke stiga till alltför höga siffror. Detta står dock
mera i samband med att renmängden icke må bliva så stor, att de svenska
renbetesmarkerna bliva otillräckliga. Härigenom uppstå svårigheter att
avhålla renarna från att i större än medgivet antal eller på otillåten tid
eller otillåtna områden inkomma i Norge.

I detta sammanhang må erinras, att fastställandet i svensk-norska
renbeteskonventionen av det antal renar, som skulle få föras till betesområdet
i Troms fylke och därtill lagda trakter, skett med stöd av den
undersökning, som under åren 1910 och 1911 verkställdes för utrönande
bland annat av den renmängd, som rationellt borde kunna under höst
och vinter finna föda på Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma
lappbyars svenska betesmarker. Denna undersökning, som utfördes av
en kommission av tre finska samt en svensk och en norsk man, föranstaltades
av den skiljedomstol, vilken enligt Karlstadskonventionen av
1905 tillsattes för att avgöra vissa frågor rörande utsträckningen av de
svenska lapparnas rätt till renbetning i Norge. Undersökningens resultat
blev sedermera bindande jämväl för de senare förhandlingar mellan Sverige
och Norge, vilka ledde till 1919 års renbeteskonvention.

Frågan rörande behovet av bestämmelser för möjliggörande av en reglering
av renantalet inom de fyra nordligaste lappbyarna i anslutning till
konventionens stadganden har redan förut varit föremål för uppmärksamhet.
Genom de energiska åtgärder, som i samband med konventionens
tillkomst vidtogos för att genom överflyttande av ett avsevärt antal lappar
med betydande renhjordar till sydligare trakter i Norrbottens län nedbringa
renantalet i nämnda lappbyar, minskades emellertid renmängden långt under
siffran 39,000, och ansågs härvid tillsvidare kunna bero i avbidan på
inhämtande av ytterligare erfarenhet.

De senaste åren hava emellertid varit för renskötseln i förevarande trakter
mycket gynnsamma och, såsom av länsstyrelsen meddelats, har renantalet
i de fyra lappbyar, varom nu särskilt är fråga, sprungit upp till omkring
46,000. De förpliktelser Sverige genom renbeteskonventionen åtagit
sig gent emot Norge nödvändiggöra vid detta förhållande, att bestämmelser
snarast meddelas, varigenom möjlighet öppnas att med hänsyn till konventionens
föreskrifter åvägabringa nödig minskning av renantalet inom
nämnda lappbyar.

Länsstyrelsen har emellertid i sin förevarande skrivelse understrukit
behovet att för reducering av renantalet även inom andra byalag, där
så må befinnas erforderligt, äga tillgång till mera effektiva åtgärder än

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

1898 års renbeteslag erbjuder, och hänvisar länsstyrelsen till det förslag i
ämnet, som framlagts av 1919 års lappkommitté.

Enligt vad ovan berörts, upptager sagda förslag i likhet med 1898 års
renbeteslag såsom förutsättning för renminsknings tillgripande inom lappby,
att antalet av därvarande renar befinnes så stort, att betesmarkerna
måste anses otillräckliga eller att genom renarna betydande skadegörelser
förorsakas. Därjämte anvisar förslaget utöver vad nämnda lag innehåller
såsom ytterligare medel för minskningens verkställande renantalets direkta
nedbringande till viss myckenhet, varunder i första rummet torde inbegripas
renarnas nedslaktning eller försäljning.

Den! omständigheten, att lappkommittén sålunda ansett skärpta åtgärder
nödvändiga, hänvisar på att redan tidigare behov därav gjort sig gällande.
Detta lappkommitténs förslag har varit föremål för yttrande av vederbörande
länsstyrelser samt övriga myndigheter och korporationer, utan att
erinran däremot framställts förutom i ett par mera oväsentliga detaljer.

Vad i förevarande ärende framkommit synes ytterligare understryka vikten
av, att snarast möjligt nödiga hjälpmedel ställas till länsstyrelsens förfogande
till förhindrande av den oreda i renskötseln och de svårigheter av
olika slag, som kunna uppkomma därigenom att renantalen så starkt tillväxa,
att renbetesmarkema bliva otillräckliga eller att genom renarna betydande
skadegörelser förorsakas. Uppmärksammas bör jämväl det ogynnsamma
inflytande på de internationella renbetesförhållandena, som härav
kan uppstå.

Till belysande av renantalens tillväxt inom Norrbottens län må här intagas
följande uppgifter från de senaste renräkningarna:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

Lappby eller socken	Renantal enligt renräkning år
1911	1921	1 1925
Karesuando	socken.
Könkämä lappby.........			18,200	15,218	11,740
Lalniovuoma » .........			9,944	5,903	10,820
Jukkasjärvi socken.
1 Sarivuoma lappby ...........			9,247	6,834	11,030
Talma » ............			7,045	6,935	12,345
t Rautasvuoma » ............			5,608	8,902	12,869
\| Kaalasvuoma » ............			4,840	3,8jJ6	7,757
Gällivare socken.			\|
\| Norrkaitums lappby ........			9,316	11,693	17,792
1 Mellanbvns » ........			3,822	2,856	7,945
1 Sörkaitums » .......			2,116	6,436	13,047
Jokkmokks	socken.
j Sirkas lappby
Tuorpons » r			21,153	14,628	31,606
Jokkmokks skogslappby f
Arjeplogs socken.
Luokta—Mavasvuoma lappby
Semisjaur—Njargs »
Arjeplogs fjällappby		...........................	21,636	15,497	27,049
Luokta skogslappby
Arjeplogs »
Arvidsjaurs socken.
Mausjaurs skogslappby					1
Östra Kikkejaurs »			4,347	8,052	12,236
Västra » »
Malmesjaurs »
Skogsrenar i Jukkasjärvi och Tornedalssocknarna...	4,086	6,''912	4,740
» i Kalix, Råneå och Gällivare socknar...	2,630	3,287	5,649
		Summa	123,990	116,979	186,625

Såsom förhållandena nu äro, står länsstyrelsen maktlös, därest för renantalens
minskande intet kan uträttas genom avlägsnande ur lappbyn av renar,
tillhörande andra än lappar, eller genom hänvisning av lappar till andra
lappbyar. Den förra utvägen torde vara av jämförelsevis mindre betydelse,
och rörande den senare har länsstyrelsen vitsordat, att möjligheterna
för ytterligare dislokationer inom länet praktiskt taget vore uteslutna. Lappkommitténs
av vederbörande gillade förslag synes innebära en lämplig lösning.

1 Talen ungefärliga. Torde komma att något höjas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

Ett ändamålsenligt tillämpande av det föreslagna ytterligare medlet för
renminsknings åvägabringande torde så mycket mindre innebära några vådor,
som det även ur ekonomisk synpunkt synes mindre rationellt, att lapparna,
såsom nu ofta under goda år sker, låta sina hjordar undan för undan växa
och däri samla hela sin förmögenhet. Riktigare synes vara, att lapparna
under de goda åren bättre taga ut den stora avkastning hjordarna lämna
och bespara denna för att däri kunna hava en reserv, då de dåliga betesåren
vålla lapparna stora förluster i renar.

Rörande de närmare bestämmelserna i lappkommitténs förslag i nu förevarande
del får jag hänvisa till det av kommittén avgivna betänkandet.

Från de yttranden, vilka, enligt vad ovan omnämnts, avgivits över förslaget,
må här anmärkas, att från enstaka lappskt håll ifrågasatts, att det
föreslagna stadgandets 1 mom., innehållande föreskrifter att i första hand
för minskning av renantalet inom lappby därifrån skulle avlägsnas andra
än lappar tillhöriga renar, borde byta plats med 2 mom., enligt vilket i
andra rummet hänvisning av lapp till annan lappby borde tillgripas. Reduceringen
av renantalet borde i första hand gå ut över till byn nyinflyttade
lappars it;nar och i andra hand över de bofastas renar. Från samma håll
har tillika, med instämmande av lappfogden i Norrbottens norra distrikt,
yrkats, att länsstyrelsen borde äga rätt att bestämma, vilket av sätten för
renarnas minskning för varje särskilt fall skulle tillämpas. Om så vore,
framhåller lappfogden, att minskningen alltid i första hand skulle gå ut
över bofastas renar, kunde möjligen förhållandet mellan bofasta och lappar
för vederbörande bys vidkommande bliva sämre än för en by, där bofasta
fortfarande finge hava renar. Borttagandet av bofastas renar skulle icke
heller i många fall åstadkomma någon kännbar minskning, sedan bofastas
reninnehav inskränkts i så hög grad som nu vore fallet. Ett tillägg till
denna paragraf borde lämna länsstyrelsen rätt att välja, vilket av sätten i
1—B mom. som skulle användas.

Från en bofast person har hemställts bland annat, att i 1 mom. till skydd
för vederbörande renägare borde efter orden »inom viss förelagd tid» inskjutas
orden »ej understigande ett år.»

Vid föredragning inför min företrädare av lappkommitténs förslag i samband
med den förberedande behandling förslaget varit underkastat har sistnämnda
anmärkning icke ansetts böra föranleda åtgärd.

Däremot har ovanberörda från lappskt håll gjorda erinran ansetts i viss
mån befogad. Föredragande departementschefen ansåg, att i regel den av
kommittén föreslagna ordningsföljden i avseende å renantalets minskning
borde iakttagas, men hade | in tet emot att länsstyrelsen, där särskilda skäl
till avvikelse från denna ordningsföljd förelåge av sådan beskaffenhet som
anförts, finge frångå den stadgade ordningsföljden. På grund härav infördes
under ett nytt mom. 4 en bestämmelse, som gav länsstyrelsen dylik
befogenhet.

Enär omständigheter lära kunna uppstå, då det kan vara av betydelse,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

att länsstyrelsen icke är bunden sitt i det föreliggande fallet i viss ordning
pröva de särskilda i lagen medgivna åtgärderna till minskande av renantalet
i lappby, har jag för min del intet att erinra emot att till de av
lappkommittén föreslagna bestämmelserna göres ett tillägg sådant som det
ovan angivna. Jag har emellertid föreslagit viss annan formulering däiav.

Med avseende å sagda bestämmelser synas, bortsett från vissa jämkningar
av formell natur, icke andra ändringar erforderliga än som påkallas av
den i visst avseende ändrade betydelse, som av lappkommittén tillagts begreppet
lappby och som lagts till grund för formuleringen av vissa stadgande!! i
förslaget. Eniir kommitténs förslag icke slutligen prövats, är nödvändigt att
nu återgå till gällande lags uttryckssätt. Vidare har ansetts lämpligt att till
förtydligande av innebörden av den föreslagna nya åtgärden för renantalets
minskning exemplifiera denna med de tillvägagångssätt, som i främsta
rummet torde ifrågakomma, nämligen nedslagning eller försäljning av
renarna. Av kommittén har föreslagits, att länsstyrelsen, när den förordnade
om sagda åtgärds tillgripande, tillika skulle föreskriva viss tid, ej
understigande ett år, inom vilken åtgärden skulle vara vidtagen. Såsom
fallet för närvarande är inom de fyra nordligaste lappbyarna, kan understundom
vara av vikt att renantalet i en lappby bringas att nedgå på koitare
tid. Bestämmelsen om ett år såsom minimitid torde därför böra utgå
och åt länsstyrelsen överlämnas att efter föreliggande förhållanden pröva
tiden för åtgärdens vidtagande. Detta torde vara så mycket lämpligare
som det viktigaste härvid är, att minskningen utföres på sådant sätt, att
förluster icke uppstå för lappen. En minskning exempelvis genom djurens
nedslaktning bör ske endast å sådan tid på året, då renens kött och skinn
hava fullt handelsvärde och sålunda ej på våren, då djuren äro magra efter
vinterns svårigheter och skinnen mer eller mindre odugliga.

I anslutning till vad ovan anförts har inom socialdepartementet upprättats
förslag till lagbestämmelser. Då dessa bygga dels på inre svenska
förhållanden och dels på förhållanden, som stå i samband med de svenska
lapparnas traktatsenliga renbetning i Norge, har ansetts lämpligt att sammanföra
bestämmelserna i en särskild lag.

Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande förslag till lag angående
minskning i vissa fall av renantalet inom lappby av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan finner Hans Maj:t Konungen gott lämna
bifall.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående minskning i vissa fall av renantalet inom lappby.

Med upphävande av 8 § i lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska
lapparnes rätt till renbete i Sverige förordnas som följer:

1 §.

1. Därest^ inom lappby antalet renar befinnes vara så stort, att betesmarkerna
måste anses otillräckliga eller att genom renarna betydande skadegörelser
förorsakas, och inom lappbyn finnas renar, tillhörande andra än
lappar, ma lansstyrelsen, efter det lapparna blivit börda, förordna, att så
stort a,ntal av dessa renar, som prövas för ändamålet nödigt, inom viss förelagd
tid skall från lappbyn avlägsnas, vid äventyr att renarna av lappbyns
ordningsman omhändertagas och levande eller slaktade för ägarnas räkning
försäljas. Närmare föreskrifter i fråga om verkställighet härav meddelas
av länsstyrelsen, som därvid har att tillse såväl att de särskilda renägarnas
rätt och bästa i görligaste mån bevaras som ock att renskötande lapp icke
i oskälig grad kringskäres i sin näring.

2. Befinnes, sedan med tillämpning av 1 mom. renar, tillhörande andra
än lappar, avlägsnats från lappby, de återstående renarnas antal ändock
vara för stort, äge länsstyrelsen, efter det lapparna såväl i nämnda lappby
som i lappby, dit inflyttning kan ifrågakomma, blivit hörda, hänvisa en eller
flera lappar till annan lappby, där utrymme finnes och dit inflyttning utan
avsevärd olägenhet kan ske. Härvid skall länsstyrelsen tillse, att lapp, som

v VarS. förfäder länge tillhört lappbyn eller inom dess område haft
ratt till bete för sina renar, icke utan synnerliga skäl mot sin vilja hänvisas
till annan lappby.

3. Kan hänvisning i behövlig omfattning till annan lappby icke lämplgen
ske, äge länsstyrelsen förordna, att lappbyns renantal inom viss av

lansstyrelsen bestämd tid skall genom nedslaktning, försäljning eller annorledes
nedbringas till viss myckenhet. Kan mellan lapparna enighet ej
vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må länssty1''?.
. er}’, efter lapparnas hörande, förordna, huru minskningen skall verkställas.
Härvid skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med hänsyn
tagen jämväl till antalet hushållsmédlemmar hava det största renantalet,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

åluggas att minska sina renhjordar. I händelse av tredska äge länsstyrelsen
förelägga och utdöma vite eller låta vidtaga föreskriven åtgärd på tredskandes
bekostnad.

2 §.

överstiger sammanlagda antalet renar inom Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma
och Talma lappbyar 39,000, skall, ändå att sådant fall ej är för
handen som i 1 § sägs, länsstyrelsen förordna om renantalets nedbringande
till sagda antal, därvid på länsstyrelsen ankommer att bestämma huru minskningen
skall fördelas å de särskilda lappbyarna; och skall i övrigt beträffande
sättet för minskningen iakttagas vad i 1 § finnes stadgat för där avsett fall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925. Bestämmelserna i 2 § skola
gälla så länge den mellan Sverige och Norge den 5 februari 1919 avslutade
konventionen angående flyttlappamas rätt till renbetning bibehåller giltighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 maj 1925.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson, .
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 april 1925, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag angående
minskning i vissa fall av renantalet inom lappby.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll och inför lagrådet föredragits
av expeditionschefen Lennart Berglöf, föranledde allenast följande yttrande
av lagrådet:

I förevarande lagförslags ingress förklaras 8 § i lagen den 1 juli 1898
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige upphävd. I själva
verket innefattar 1 § i förslaget intet annat än en ny, jämkad reglering
av det ämne, varom nyssnämnda 8 § renbeteslagen stadgar. Onekligen
ter det sig vid sådant förhållande såsom det sakenliga att infoga dessa
nya bestämmelser på de äldres plats genom en lag om ändrad lydelse av
paragrafen i fråga. Att i förslaget ej så förfarits, beror tydligen på särskilda
omständigheter. Man har velat vidhålla den hittills iakttagna grundsatsen
att i renbeteslagen icke upptaga sådant lagmaterial, som hänför sig
till ingången konvention med främmande makt, och har härav funnit sig
förhindrad att i nämnda lag infoga innehållet av förslagets 2 §, som just
har denna karaktär. Då å andra sidan lagen den 5 februari 1919 i anledning
av svensk-norska lappkonventionen ej i sin nuvarande form erbjuder
lämplig plats för infogande av sistnämnda stadgande, har det ansetts
vara den mest praktiska utvägen att sammanföra det föreslagna
ändrade innehållet av 8 § renbeteslagen med det nya stadgandet till en
fristående lag. Ehuru i och för sig mindre tillfredsställande, lärer denna
anordning kunna godtagas med hänsyn till att densamma är att betrakta
såsom ett provisorium i avbidan på det tillfälle till en mera tjänlig placering
av materialet, som en blivande överarbetning av lapplagstiftningen
väl inom en närmare framtid kommer att bereda.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 227.

l.r>

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 maj 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Lindebs, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 5 maj
1925 avgivna utlåtande över det den 30 april 1925 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående minskning i vissa fall av renantalet
inom lappby.

Föredraganden redogör för utlåtandets innehåll samt anför: I utlåtandet
göres icke annan erinran i anledning av förslaget än så vitt berör frågan
om de däri ingående bestämmelsernas upptagande i redan nu gällande
lagar om lapparnas renbetesrätt i stället för, såsom föreslagits, i en sär-,
skild lag. Ehuru lagrådet finner sistnämnda anordning i och för sig mindre
tillfredsställande, anser lagrådet densamma dock av anförda skäl kunna
godtagas.

Med åberopande av § 87 regeringsformen och under framhållande av
att ärendet syntes jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna, utan hinder därav
att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade
tid gått till ända, underställas årets riksdag, hemställer föredraganden
därefter, att ifrågavarande lagförslag måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Torsten Wolff.