Kungl. Maj:ts proposition Nr 226 (Proposition 1923:226)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Nr 226.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
straff för olovlig varuinförsel m. m.; given Stockholms slott
den 6 april 1923.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om straff för olovlig varuinförsel; och

2) lag angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker
och vin till svenskt territorialvatten.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 höft. (Nr 226.)

Kungl. Maj:ts proposition tft 226.

Förslag

till

lag om straff för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför tullpliktig
vara, skall för olovlig varuinförsel bota från och med två till
och med sex gånger beloppet av den avgift, som för varan bort för
statsverkets räkning erläggas till tullverket, dock minst trettio kronor.
Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, vare
straffet böter från och med fyra till och med tio gånger beloppet av
nämnda avgift, dock minst etthundra kronor, eller fängelse i högst ett
år; och må, där införseln haft till föremål spritdrycker, vin eller tobaksvaror
samt omständigheterna äro Synnerligen försvårande, till straffarbete
i högst ett år dömas.

2 mom. Om vid förövandet av den olovliga varuinförseln gärningsmannen
varit beväpnad och det skäligen kan antagas, att vapnet varit
avsett att begagnas till vald eller hot mot den, som velat hindra eller
vederbörligen anmäla den olovliga varuinförseln, må i fall, som i första
punkten av 1 mom. sägs, dömas till fängelse och i fall, som i andra
punkten av samma mom. omförmäles, dömas till straffarbete i högst ett
år, ända att sådan straffskärpning ej enligt 1 mom. må äga rum.

3 mom. Har den olovliga varuinförseln förövats i tjänsten av
tjänsteman vid tullverket eller vid lotsverket,

eller har den olovliga varuinförseln förövats av tjänsteman vid
postverket eller vid statens järnvägar med avseende å gods, som han i
och . för sin tjänst haft under händer eller till vilket han av sådan anledning
haft tillträde,

dömes till straffarbete i högst två år eller till fängelse.

4 mom. Har den olovliga varuinförseln förövats å järnväg eller
å färja, som kan medföra tåg, av någon därstädes anställd eller vid
där anordnad postavdelning tjänstgörande person, vilken till brottets

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

underlättande begagnat sig av denna sin ställning, skall till sträft, som
i 2 mom. sägs, dömas, där ej gärningen är enligt 3 mom. med strängare

straff belagd. .

5 mom. Har den olovliga varuinförseln förövats av tjänsteman vid
tullverket eller vid lotsverket utom tjänsten, skall brottet anses begånget
under synnerligen försvårande omständigheter.

6 mom. Framgår av omständigheterna, att olovlig varuinförsel
icke skett i avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket,
vare straffet böter, minst tjugo högst femhundra kronor.

7 mom. Har tobaksvara olovligen införts av annan än resande,
skall till grund för beräkning av böter läggas den tullavgift, som skolat

utgå, därest resande infört varan.

8 mom. Olovligen infört gods vare förverkat; dock skall sådan

påföljd icke inträda:

a) då den olovliga varuinförseln straffas efter vad i 6 mom. sägs,

samt

b) då i följd av gärningsmannens minderårighet eller av annan
särskild anledning straffrihet äger rum eller straffet förfaller.

I fall, som under a) och b) sagts, skola föreskrivna avgifter till
tullverket för godset utgöras.

9 mom. År olovligen infört gods förverkat, vare ock förverkat:

a) emballage eller kärl, vari godset förvaras, ävensom annan förvaringspersedel,
i vilken godset påträffats, därest persedeln på grund av
sin beskaffenhet är särskilt ägnad att användas i och för olovlig varuinförsel;
samt

b) farkost av mindre nettodräktighet än tjugo ton eller odackad,
vilken för den olovliga varuinförseln begagnats antingen vid resa, som
måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig vaiuinförsel,
eller eljest vid transport från större fartyg till land eller från
ett till annat upplagsställe vid kust eller i skärgård, ävensom dragare
och fordon, som nyttjats för transport av olovligen infört gods, allt
dock endast för så vitt forslingsredskapet tillhör godsets ägare eller
annan, som finnes hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln
eller skälig anledning att misstänka densamma, samt tillika godset anträffats
under forslingen.

10 mom. Innefattar olovlig varuinförsel tillika förbrytelse i tjänsten,
varde den förbrytelse bedömd enligt allmänna strafflagen.

2 §.

Lika med olovlig varuinförsel anses försök därtill.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

3 §-

1 mom. Finnes i fartyg eller å tåg ^illpliktigt gods så förstucket
eller undandolt, att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad,
och varder icke någon förvunnen till gärningen, straffes fartygets eller
tågets befälhavare, ändå att han icke kunnat övertygas om delaktighet
i godsets införskaffande i fartyget eller å tåget, såsom för olovlig varuinförsel.
Gitter han göra sannolikt, att han ej ägt kännedom om sagda
åtgörande, dömes allenast för bristande tillsyn över fartyget eller tåget
till böter, svarande mot högst dubbla beloppet av den avgift, som för
godset bort för statsverkets räkning erläggas till tullverket, dock minst
tjugo kronor.

Har sådant förstickande eller undandöljande av ^illpliktigt gods,
som i första stycket sägs, ägt rum, och varder någon förvunnen till
gärningen, dömes fartygets eller tågets befälhavare, där ej enligt annan
bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, allenast
för bristande tillsyn, såsom ovan sagts.

Godset tillika med förvaringspersedel, som i 1 § 9 mom. a) avses,
skall i varje fall dömas förverkat.

2 mom. * Böter för bristande tillsyn enligt 1 mom. må icke ådömas
i det fall, att å passagerarfartyg eller tåg gods anträffas förstucket eller
undandolt på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga
begagnande.

4 §•

1 mom. Befinnes vid tullbehandling av inkommet gods eller därefter,
att åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans
vilseledande vid tullbehandlingen helt eller delvis undandraga vara
stadgad avgift till tullverket, skall mottagaren eller, där denne är ombud
för annan här i riket, vilken äger förfoga över varan, denne senare
straffas såsom för olovlig varuinförsel, ändå att det icke styrkts, att han
ägt vetskap om den vidtagna åtgärden.

Har person, som i första stycket avses, före tullbehandlingen till
namn och beskaffenhet eller värde riktigt angivit eller låtit angiva
varan, eller gitter han göra sannolikt, att åtgärden vidtagits utan hans
vetskap eller tillskyndan, vare han fri från ansvar.

Innefattar åtgärd, som i första stycket avses, förbrytelse, som i
allmänna strafflagen är med straff belagd, dömes till ansvar efter vad i
ty fall är stadgat.

Vara, med avseende å vilken åtgärd, som i detta mom. sägs, vidtagits,
skall i varje fall, där den icke behörigen angivits före tullbe -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

handlingen, dömas förverkad tillika med förvaringspersedel, som i 1 §

9 mom. a) avses.

2 mom. Har någon vid utförsel ur riket av gods, för vilket ifrågasattes
restitution av eller befrielse från avgift för statsverkets räkning
till tullverket, i angivningsinlaga eller annan handling uppsåtligen lämnat
oriktig uppgift, vilken kunnat obehörigen medföra dylik restitution
eller befrielse, eller har någon annorledes uppsåtligen sökt obehörigen
tillgodogöra sig restitution eller befrielse, som här avses, straffes med
böter från och med två till och med sex gånger beloppet av den avgift,
som sålunda oriktigt kunnat bliva föremål för restitution eller befrielse,
dock minst trettio kronor, eller, vid synnerligen försvårande omständigheter,
med fängelse i högst sex månader.

Har restitution eller befrielse, som i detta mom. avses, erhållits,
skall straff ådömas enligt allmänna strafflagen.

Vara, med avseende å vilken åtgärd, som i detta mom. avses, vidtagits,
skall dömas förverkad tillika med förvaringspersedel, som i 1 §
9 mom. a) sägs.

5 §■

1 mom. Såsom olovlig varuinförsel skall anses:

a) därest bland resandes effekter tullpliktigt gods förstuckits eller
undangömts i uppenbart syfte att därigenom undandraga det tullpersonalens
uppmärksamhet;

b) om inrikes förpassning underkastat men oförpassat gods, vilket
icke visas vara inom riket alstrat eller tillverkat eller där förtullat, så
förstuckits, att det ej kan upptäckas annorledes än genom visitation,
eller om sådant gods föres från fartyg i annan ordning än i gällande
tullstadga föreskrives i fråga om vederbörligen förpassat gods; samt.

c) då o förtullat utländskt gods, som varit föremål för tullangivning,
bortsmvges eller förbytes inom svenskt territorium; skolande, därest
den, som beträdes med sådant brott, begagnat sig av tullupplagsrätt för
godset, brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

2 mom. Kan beskaffenheten av gods, varom i 1 mom. b) eller

c) sägs, icke utrönas eller är godset tullfritt, skola, där bötesstraff
ifrågakommer, böterna bestämmas till belopp från och med tjugo till
och med femtusen kronor.

6 §‘

Förövar den, som två eller flera gånger straffats för olovlig varuinförsel
av annat slag, än som avses i 1 § 6 mom., ånyo enahanda

6 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 226.

brott av beskaffenhet att icke vara hänförligt under sagda mom., dömes
till fängelse eller till straffarbete i högst två år. Åro omständigheterna
synnerligen mildrande, ma dömas till böter efter de för varie särskilt
fall i 1 och 5 §§ stadgade grunder.

I fråga om olovlig införsel av spritdrycker eller vin skall ansvar
som i föregående stycke sägs, ådömas redan då den brottslige en gång
förut straffats för enahanda förbrytelse.

Beträffande gods, förvaringspersedel och forslingsredskap vare lag,
som i 1 § 8 och 9 mom. sägs.

7 §•

Den, som uppsåtligen förleder annan till olovlig varuinförsel eller
vid utförande av sådant brott med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så
att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärningsman.
Har någon före brottets utförande eller vid utförandet, dock i
mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd gärningen främjat,
straffes efter ty som han prövas hava till brottet bidragit. Om någon
utan att hava sådan del i brottet, som nu sagts, sedan brottet timat,
med vetskap därom varit gärningsmannen behjälplig att godset dölja,
förbyta eller _ föryttra, straffes efter som brottet var till, dock mindre
än om han själv varit gärningsman.

Delaktighet i olovlig varuinförsel, som avses i 1 § 6 mom. är ej
med ansvar belagd.

8 §•

Förskingrar någon egendom, som enligt denna lag skolat dömas
förverkad, gälde dess värde.

9 §•

Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom,
vilken skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkad, skall
taga egendomen i beslag; och åligger det beslagaren, där han icke själv
äger anställa åtal, att ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande
åklagare, vilken har att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd.
Har ej för den brottsliga gärning, som föranlett beslaget, åtal väckts
el er framställning, som i 17 § sägs, blivit gjord inom en månad från
beslagets verkställande, gånge beslaget åter. Innan domstol haft tillfälle
att pröva beslag, må den, som drabbats av åtgärden, kunna hos
generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande.

Kungl. Maj:ts proposition, Nr 226.

10 §.

1 mom. Egendom, som, på sätt i 9 § sägs, tagits i beslag, skall
av vederbörande tjänsteman genast avlämnas till den tullförvaltning, dit
den bekvämligast kan föras; och åligger det tullförvaltningen såväl att
mottaga sådan egendom i sin vård som ock att, i fall då åtal skall anhängiggöras
vid domstol å annan ort, till därvarande tullförvaltnings
vård översända samma egendom, såvitt ej särskilda omständigheter göra
eu sådan försändning obehövlig eller olämplig.

Tullförvaltning, som mottagit beslagtagen egendom, skall, där så
äskas, ej allenast meddela bevis över mottagandet utan även, där så
lämpligen kan ske, låta egendomen förseglas av ägaren och den, som
avlämnat densamma.

2 mom. Finnes ej i stad, där egendom jämlikt 1 mom. avlämnas,
konfiskationsmagasin eller tullpackhus, åligge magistraten att på tullförvaltningens
rekvisition anskaffa tjänligt förvaringsrum.

3 mom. Har åklagare förklarat, att verkställt beslag skall återgå,
må egendomen, om beslagare det önskar och tullförvaltningen finner
skäl därtill, kvarbliva i tullförvaltningens vård högst sex dagar från
dagen för åklagarens beslut, för så vitt ej generaltullstyrelsen beslutar,
att varan skall längre tid kvarbliva hos tullförvaltningen. I intet fall
må dock gods kvarhållas hos tullförvaltningen efter utgången av den i
9 § avsedda tid.

11 §.

Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,
med iakttagande av vad i denna lag föreskrives, anställa undersökning
angående brott, som i denna lag avses.

Enahanda undersökningsrätt tillkommer jämväl polisman och lotstjänsteman,
i den mån deras tjänsteåligganden kunna giva anledning
därtill; dock må å fartyg, liggande i hamn, där tullförvaltning finnes,
dylik undersökning icke företagas av annan än tulltjänsteman.

12 §.

1 mom. För eftersökande av egendom, som kan antagas enligt
denna lag vara förverkad, må husrannsakan inom lägenhet, som enligt
sin bestämmelse är tillgänglig för envar, så ock inom lägenhet, som
plägar tjäna till härberge eller tillhåll för |ösdrivare eller personer, vilka
äro straffade eller misstänkta för brott, ävensom uti magasin, upplagsbodar
och uthus, företagas av landsfogde, landsfiskal eller stadsfiskal

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

så ock, där dem anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, av annan
polisman eller av tulltjänsteman.

2 mom. År någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå
straffarbete eller fängelse enligt denna lag kan följa, må husrannsakan
företagas hos honom för eftersökande av egendom, som kan antagas
vara genom brottet förverkad. För samma ändamål må husrannsakan
i anledning av brott, varå enligt denna lag kan följa straffarbete, äga
rum hos annan än den misstänkte, därest sannolika skäl äro, att genom
brottet förverkad egendom skall där anträffas.

. Konungens befallningshavande, landsfogde, lands- och stadsfiskal,
tulldirektör, tullförvaltare och tullverkets vederbörande åklagare äga förordna
om husrannsakan, som i detta mom. avses; och må sådan verkställas,
förutom av tjänsteman, som nu nämnts, av tulltjänsteman i lägst
överuppsyningsmans ställning eller av polisman i befälsställning, som
av Konungens befallningshavande därtill särskilt förordnats. Utan förordnande,
varom nyss sagts, må husrannsakan, när fara är i dröjsmål,
företagas av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller,
där egendom, som kan antagas förverkad, på färsk gärning följts eller
spårats till lägenheten, jämväl av annan tulltjänsteman eller av polisman,
ändå att denne icke är i befälsställning.

13 §‘

1 mom. Vid husrannsakan skola såvitt möjligt såsom vittnen närvara
två av förrättningsmannen därtill anmodade ojäviga personer. Den,
hos vilken husrannsakan sker, äge jämväl tillkalla vittnen, likväl utan
att undersökningen därigenom må uppehållas. Har varken han eller av
honom tillkallade vittnen närvarit, skall underrättelse meddelas honom
om den vidtagna åtgärden.

Öppnas ej stängd lägenhet, må erforderligt våld användas. År
ej vare sig den misstänkte eller lägenhetens innehavare eller någon av
dennes husfolk tillstädes, ma sadant ej ske utan i vittnens närvaro.
Öppnad lägenhet skall efter verkställd förrättning på lämpligt sätt åter
tillslutas.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver
vad som är oundgängligen nödvändigt.

... Husrannsakan må ej, utan att trängande skäl därtill föranleda,
företagas mellan klockan sju eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

Over vad vid husrannsakan förekommit skall protokoll föras av
förrättningsmannen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 226.

2 mom. Angående husrannsakan, som jämlikt 12 § 2 mom. i stad
företages av tulltjänsteman, skall underrättelse lämnas vederbörande
polismyndighet före förrättningens början, såframt det medhinnes, men
eljest så snart ske kan.

14 §.

1 mom. Undersökning å person efter olovligen infört gods må
företagas allenast då mot någon, som från utlandet ankommer till ort,
där tullförvaltning finnes, eller som anträffas vid gräns- eller kustort,
föreligger på sannolika skäl grundad misstanke, att han har på sig
förstucket gods; dock må, där vederbörande chef för tull-, kust- eller
o-ränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen å persontrafiken från
utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen
nödvändig, dylik undersökning efter bevakningschefens bestämmande
verkställas å envar med lägenheten eller under tidrymden
från utlandet till platsen ankommande person. Sådant förordnande skall
ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens prövning men gånge likväl
genast i verkställighet.

2 mom. Den i 1 mom. om förmälda undersökning skall, dar den
är av mera väsentlig omfattning, verkställas inomhus, samt, om undersökningsman
eller den misstänkte det äskar och det utan större omgångkan
ske, i vittnens närvaro. År den misstänkte kvinna, må undersökningen
ej verkställas utan genom tillkallad person av samma kön samt
i avskilt rum; och skall såsom vittne, om sådant ifrågakommer, anlitas

kvinna.

15 §.

Åtal för brott, som avses i denna lag, ankommer på tullverkets
vederbörande åklagare, beslagare obetaget att, därest åklagaren vägrar
åtala, underställa frågan generaltullstyrelsens prövning.

16 §.

1 mom. Mål angående brott, som i denna lag avses, skall, även
i det fall att straff skall bestämmas enligt allmänna strafflagen, anhängiggöras
vid tullm ålsdomstolen för den plats, där brottet skett eller
blivit upptäckt. Där brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg,
skall målet anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, dit den
brottslige med fartyget först ankommer eller där han eljest träffas.

2 mom. Tullmålsdomstol är för stad, där såväl rådhusrätt som

tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 183 käft. (Nr 226.)

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare
eller tullförvaltning, som nyss nämnts, finnes, eller gränstullrätt,
om sådan är närmare.

17 §•

Då egendom tagits i beslag, utan att ägare eller forsiare ertappats
eller kunnat med stämning anträffas, skall vederbörande domstol
på framställning av åklagaren låta genom dennes försorg i allmänna
tidningarna införa kungörelse angående beslaget, med föreläggande för
vederbörande att inom sextio dagar från kungörandet anmäla sig hos
domstolen, vid äventyr att frågan om egendomens förverkande avgöres
utan hinder av hans uteblivande.

Har ägare eller forsiare av beslagtagen egendom, ehuru lagligen
stämd, ej inställt sig vid rätten, må utan hinder härav frågan om egendomens
förverkande av domstolen avföras.

18 §.

Tjänsteman, som enligt 11 § äger anställa undersökning om brott,
som i denna lag avses, må själv edligen vittna om det, honom vid
sådan undersökning händer, så ock om det han därvid uträttat, där ej
andra vittnen finnas.

19 §.

. Av böteD som ådömas enligt denna lag, så ock av behållna försäljningssumman
för förverkad egendom eller av belopp, som jämlikt
8 § utgivits i stället för sådan egendom, skola, där ej nedan annorlunda
stadgas, två tredjedelar eller, där egendom dömes förverkad under omständigheter,
som avses i 17 § första stycket, hälften tillfalla beslagaren
och återstoden kronan. Ej må dock beslagare utfå mer än femhundra
kronor av böternas belopp och femhundra kronor av den förverkade
egendomens värde; skolande vad därutöver å beslagare belöper ställas
till genei altullstyrelsens förfogande att användas till uppmuntran av
tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande
av olovlig varuinförsel, eller till särskilda åtgärder för motverkande av
sådan införsel.

Tjänsteman, som med stöd av 18 § avlagt vittnesmål, må icke
åtnjuta andel i böter eller värdet av förverkad egendom. Den, som
ådömes straff för det han förbrutit sig vid hus- eller kroppsrannsakan,
vare tillika underkastad förlust av andel i böter och värdet av förverkad
egendom. Andelar, som nu sagts, tillfalla kronan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

20 §.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, som ådömas enligt
denna lag, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

21 §.

1 mom. Egendom, som genom laga kraft ägande utslag förklarats
förverkad, skall, där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder,
av vederbörande tullförvaltning försäljas å offentlig auktion. . Förvaringspersedel
må likväl försäljas allenast för sa vitt den gjorts otjänlig
att användas såsom redskap för olovlig varuinförsel; skolande, där detta
icke lämpligen kan ske, med persedeln förfaras på sätt generaltullstyrelsen
bestämmer.

2 mom. Forslingsredskap, som tages i beslag, må försäljas utan
annat uppskov, än som erfordras för auktionens behöriga kungörande.

I fäll, då beslagtagen annan egendom ådagalägges vara underkastad
förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde,
såframt avyttringen därav fördröjes, äge på anmälan därom den domstol,
å vilkens handläggning målet beror, att utan avbidan på ägares
inställelse meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt detta mom., skall,
intill dess utslag fallit och vunnit laga kraft, nedsättas i tullkassan.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1923, då §§ 129—147 ävensom,
så vitt de avse brott, varom i denna lag är fråga, §§ 168 174 i

tullstadgan den 1 juli 1904 (nr 35) skola upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Förslag

till

lag angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrjcker och vin till

svenskt territorialvatten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Spritdrycker och vin må icke med farkost av mindre nettodräktighet
än etthundratjugo ton införas från internationellt eller utländskt
område till svenskt territorialvatten.

2 mom. Yad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för införsel
till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin:

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost,
med vilken, de forslas eller tillhöra med farkosten följande resande eller
ombord å densamma anställda personer, i den mån dryckerna prövas
icke överstiga behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande
stadgande må av resanden för eget bruk till riket införas;

b) då den farkost, med vilken dryckerna forslas, av trängande nöd
tvingas att inkomma till svenskt territorialvatten; samt

c) vid genomfart genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens
fyr från internationellt eller utländskt område till annat sådant område.

3 mom. Från det i denna paragraf stadgade förbud äger generaltullstyrelsen
för särskilt fall medgiva undantag.

2 §•

1 mom. Bryter någon mot det i 1 § stadgade förbud, vare det
ansett såsom olovlig varuinförsel enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att avsikten icke varit

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 226.

att olovligen till riket införa dryckerna, må dock ej till högre sträft an
femhundra kronors böter dömas. Ej heller må i sådant fall påföljd av

förverkande äga rum. ,

2 mom. Skola spritdrycker eller vin dömas förverkade pa grund
av vad i lagen om straff för olovlig varuinförsel eller i 1 mom. här
ovan stadgas, skall, ändå att de i 1 § 9 mom. nämnda lag angivna
förutsättningar icke äro förhanden, farkost, som begagnats vid inlörseln
av dryckerna, dömas förverkad under förutsättning:

att farkosten är av mindre nettodräktighet än sextio ton eller

odackad,mängden olovligen införda drycker minst uppgår till, beträffande
farkost, för vilken avgiftsplikt kan förefinnas, tio liter för varje ton av
farkostens avgiftspliktiga dräktighet eller, beträffande annan farkost, en
tjugondedel av vikten utav hela den å farkosten befintliga lasten, dock

ej mindre än fem liter; . . ..

att farkostens ägare ej kan göra sannolikt, att han icke agt kännedom
om eller skäl att misstänka den olovliga införseln; samt
att dryckerna anträffats under forslingen.

3 mom. Vad i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas i
fråga om egendom, som dömes förverkad, skall jämväl äga tillämpningbeträffande
farkost, som i 2 mom. avses.

3 §•

För att övervaka efterlevnaden av denna lag äger tulltjänsteman,
som avses i 11 § av lagen om straff för olovlig varuinförsel,.att, utan
hinder av föreskrifterna i gällande tullstadga, å farkost av i l § bär
ovan omförmäld dräktighet, vilken befinner sig å område, där enligt
vad ovan sagts införsel av spritdrycker och vin med sådan farkost ej
må äga rum, företaga den visitation, som oundgängligen erfordras for
att utröna, huruvida mot förbudet dylika drycker medföras; dock må luckor
till farkostens lastrum ej öppnas, därest fara härigenom kan uppstå
för farkostens säkerhet.

4 §■

Åtal för förbrytelse, som i denna lag avses, må ej äga rum, med
mindre generaltullstyrelsen giver lov därtill.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1923 och gäller till och med
utgången av år 1925.

Har brott, som i denna lag avses, blivit begånget under tiden för
lagens giltighet, skola de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl därefter
tillämpas med avseende å brottet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 januari 1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anmäler, efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, generaltullstyrelsens
skrivelser den 30 maj 1922 med förslag dels till ändrad
lydelse av kap. 9 tullstadgan, dels ock till kungörelse angående förbud
mot införsel av rusdrycker med mindre farkost till svenskt territorialvatten
och anför därvid:

Nu gällande tullstadga är av Kungl. Maj:t utfärdad den 1 juli 1904.
Kap. 9 har till rubrik »Om olovlig varuinförsel och andra överträdelser
av föreskrifterna i denna stadga; så ock om laga domstol och rättegång
i tullmål». Ändringar i detta kapitel äro vidtagna genom kungörelser
den 2 december 1910 (nr 132, sid. 16), den 10 november 1911 (nr 115,
sid. 22), den 28 november 1913 (nr 291) och den 14 februari 1919 (nr 43).

Beträffande äldre straffbestämmelser för överträdelser av tullförfattningarna
torde få lämnas följande redogörelse.

Den 21 maj 1739 utfärdades en förordning »til Hämmande af
Lurendrägerier och inpracticeringar af Utrikes Waror», vars första punkt
lydde som följer: »Eho then wara må, som i Riket inpracticerar, eller
inpracticera låter något utrikes gods, åt thet samma icke wid TullCammaren
tilbörligen blifwer angifwit, böte första gången, jemte Warans
confiscation, thes tredubla wärde, samt miste sin Borgerliga Rätt och
näring, så ock tienst eller Embete, om han något hafwer. År han
Skattägare eller Hemmans brukare, ware skatträttigheten förlustig och
gånge ifrån Hemmanet. Kommer han andra gången igen, ware tillika
med ofwannämnde straff, ärelös, och beträdes en sådan thermed tredie
gången, ökes straffet således, åt sedan han stått på échafaut, arbetar

Sitiorik,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22b.

han i Cronones Blott eller Smedia all sin lifstid; Men then som hemligen
införer eller införskaffar sådane Waror, som til införsel aldeles förbudne
äro, stånde dubbel tiufs Rätt, efter 45 Cap. 1 § Missgiernings Balken;
kommer en sådan andra gången igen, fördubblas böterne och öfwerträdaren
sändes til Cronones Slott eller Smedia, åt ther arbeta til sin
död. År thet en främmande, så straffas han med lika böter och förwises
Landet, utan tilstånd åt någonsin i Riket inkomma, och skal then
som biuder, hielper, eller råder annan til Lurendrägerie, så åt thet therigenom
skier, straffas lika med then som gierningen giorde; År någon
eljest theruti mindre delaktig plikte efter omständigheterne».

Genom en förordning den 2 oktober 1741 gjordes åtskilliga tilläggtill
åberopade författning, avsedda att täcka i densamma befunna luckor;
och genom en förordning den b december 1753 vidtogos vissa straffskärpningar.
Det hette nämligen nu, att den, som överträder införselförbud,
»skal ej allenast, enligt förbemälte Förordning, första gången
stånda dubbel tjufsrätt, utan ock, i brist af böter, dömas til spö- eller
risslitande, eller, om Domaren pröfwar, att förbrytarens heder theraf
spilles, tå til fängelse wid watn och bröd, såsom ock thessutan, antingen
then brottslige förmår bota eller ej, altid til arbete på et eller flere år,
efter målets beskaffenhet, för manspersoner på någon Fästning, och för
qwinspersoner i något Spinhus».

Eu ny uppfattning i fråga om lämpligaste sättet att bekämpa den
olovliga varuinförseln framträder i Kungl. Maj:ts »ytterligare Nådige
Förordning angående Lurendrägeri ers uptäckande och hämmande», utfärdad
den 27 januari 1757. Den tankegång, som i denna författninggör
sig gällande, hade av Handels- och Manufakturdeputationen i en
berättelse den 25 maj 1756 utvecklats på följande sätt. »Stränghet
emot Lurendrägaren, som både wanhedrar och skadar Samhället, antogs
i början såsom tilräckelig skräck för honom, åt afhålla sig ifrån en så
nedrig födekrok; men som den Borgerliga kärleken gifwer den ena medbrodren
ständige påminnelser, åt icke förorsaka den andras och hans
anhöriges wanryckte och undergång, så hafwer Beslagaren häldre gjordt
sig den winst. förlustig, som genom Beslagare andelen honom bordt
tilfalla, än åsamka sig Lurendrägarens och hans Familles frätande suckar,
och oroas af ömt medlidande öfwer Mans, Hustrus och Barns ouprätteliga
förderf, derföre är Deputationen i begrep åt föredraga Riksens Ständer
annat botemedel emot de skadelige Lurendrägerier, då Deputationen i
synnerhet håller för rådeligast wara åt afskaffa den wid Lurendrägaren
hitintils häftande infamia Juris, och det corporale straff han hitintils
måst undergå, men i des ställe låta honom få känna en lindrig och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

måttelig näpst, jämte det, åt han går den oloflige inpracticerade waran
qwitt». 1 anslutning härtill heter det i ingressen till 1757 års förordning,
att lurendrejerierna i senare tider och i synnerhet sedan förordningen
av år 1739 blivit utfärdad, tilltagit och således det häremot
stadgade straffet ej haft sin åsyftade verkan utan snarare befordrat, att
många lurendrejerier ej blivit upptäckta. »Och emedan Lurendrägeriers
hämmande nödwändigt fordrar, åt the, som ske, warda uptäckte; ly
har Kongl. Maj:t funnit godt, åt så ändra thet för Lurendrägare härtil
utsatte straff, att the ej lida til ära och hela theras timmeliga wälfärd».
Påföljden blev nu för första resan lurendrejeri konfiskation av varan
och böter till belopp, motsvarande varans halva värde, samt för följande
resor varans konfiskation jämte böter, svarande mot varans fulla välde.

Genom en förklaring den 17 augusti 1757 bestämdes, att enahanda
straff, som stadgats för lurendrejeri — d. v. s. införsel av importförbjudet
gods — skulle gälla jämväl för tullförsnillning — d. v., s. importtillåtna
varors införande utan erläggande av stadgad tullavgift.

Kungl. Maj:ts resolution den 17 augusti 1762 på städernas besvär,
förordningen den 7 oktober 1766 »til Lurendrägeriers hämmande» samt
Kungl. Maj:ts den 18 april 1768 utfärdade »ytterligare Nådiga Förordning
til Lurendrägeriers hämmande» innefattade vissa jämkningar i
hithörande bestämmelser.

Den 22 mars 1770 utfärdades en ny förordning »emot Lurendrägerier
eller förbudne utrikes Wahrors införsel i Riket», innefattande
en revision av tidigare författningar i ämnet, vilka, såsom i ingressen
yttras, »alt som nya påfund til theras öfwerträdande blifwit uptänkte,
måst förändras och förklaras». Straffpåföljden var fortfarande — jämte
konfiskation av varan — böter i visst förhållande till varans värde.

Nya bestämmelser på ifrågavarande område — dock av mera
speciell art — innefattades dels i Kungl. Maj:ts förbud emot husvisitationer,
givet den 16 juli 1776, dels ock i förordningen den 14 mars
1785 »til Hämmande af Lurendrägerier».

Strängare straffbestämmelser infördes genom förordningen den 6
april 1799 »til förekommande af Lurendrägeri och Tullförsnillning».
För tullförsnillning samt för första och andra resan lurendrejeri voro
fortfarande stadgade — jämte konfiskation bötesstraff, men härtill
kom för den, som första eller andra gången införde förbjuden vara till
värde av minst 50 riksdaler, förlust av vissa borgerliga rättigheter; och
slutligen skulle den, som gjorde sig skyldig till lurendrejeri tredje resan,
oavsett den införda varans värde, »ställas för en påle på Torg, åt der
twänne timar skämmas». Böterna skulle i händelse av bristande tillBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 käft. (Nr 226.) 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

gångar förvandlas efter en i förordningen intagen skala med maximum
av tre års allmänt arbete.

Ytterligare betydande stralfskärpningar medförde förordningen den
3 februari 1819 till förekommande av lurendrejeri och tullförsnillning.
Enligt denna författning skulle redan första resan lurendrejeri, så framt
det införda godsets värde uppginge till minst 400 riksdaler, bestraffas
med, utom andra påföljder, allmänt arbete från och med åtta månader
till och med tre år, i noga bestämd relation till varuvärdet.

Sedan ikraftträdandet av nyssnämnda förordning blivit genom
särskilda beslut av den 13 maj och den 6 december 1819 uppskjutet,
utkom den 12 februari 1820 en förnyad förordning till förekommande
av lurendrejeri och tullförsnillning. Enligt ingressen utfärdades densamma
under förbehåll av Kungl. Maj:ts höga rätt att vid nästa riksdag
lämna rikets ständer del av densamma för att, uti vad som rörde de
där stadgade straff och ansvar, undergå de ytterligare jämkningar, som
kunde erfordras, och därefter bliva gällande såsom en av Kungl. Maj:t
och rikets ständer gillad och antagen allmän lag. Straffbestämmelserna
i förevarande författning liknade i allmänna drag de i 1819 års förordning
stadgade.

Den 10 april 1823 avlät Kungl. Maj:t, efter statsrådets och högsta
domstolens hörande, till rikets ständer en proposition, nr 34, »med överlämnande
av förordningen den 12 februari 1820 emot lurendrejeri och
tullförsnillning, uti vad angår de därstädes stadgade straff och ansvar».
Ett vid propositionen fogat statsrådsprotokoll innehåller, bland annat
följande:

»Kungl. Maj:t täcktes i nåder förklara, att det väl ej undfallit dess
nådiga uppmärksamhet, att, enligt regeringsformens föreskrift, det berodde
av Kungl. Maj:t allena att i ämnen, rörande rikets allmänna hushållning,
vidtaga sådana lagar och författningar, som Kungl. Maj:t
funne påkallade av omständigheterna och överensstämmande med rikets
nytta, vårföre ock Kungl. Maj:t nu fattat dess nådiga beslut om ifrågavarande
påbuds utfärdande, till allmän underdånig efterlevnad, men att
tillika det särskilta förhållande härvid inträffade, att, om ändamålet med
en författning emot lurendrejeri och tullförsnillning möjligen skulle
kunna vinnas, det oundvikligen fordrades, att förbrytelser emot densamma
belädes med särdeles stränga och allvarsamma ansvar, varigenom nämnde
förordnande, ehuru det egentligen vore ett stadgande av ekonomisk beskaffenhet,
likväl kunde med skäl betraktas såsom en kriminallag, till vars antagande
efter bestämde och för framtiden orubbligen gällande grunder
Kungl. Maj:t så mycket hellre påräknade riksens ständers medverkan, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Kungl. Maj:t var förvissad, att nationens representanter, delande Kungl.
Maj:ts nådiga omsorger, i ett ämne av denna stora vikt och omfattning,
oj skulle underlåta att vid ärendets prövning fatta sådane beslut, som
kunde finnas närmast bidragande till det allmännas sannskyldiga bästa.»

1 1823 års riksdags skrivelse, nr 450, förmälte sig ständerna »i
underdånighet anhålla», att 1820 års förordning måtte varda till efterlevnad
bibehållen intill den 1 januari 1825, dock med vissa närmare
angivna förändringar; att lagkommittén matte anbefallas utarbeta förslag
till ny författning mot lurendrejeri eller tullförsnillning samt därmed
inkomma så tidigt, att en allmän förordning kunde inom ovanberörda
tid utfärdas och till efterlevnad intill nästa riksdag påbjudas,
samt att denna författning måtte, jämte därtill hörande motiv, vid påföljande
riksdag överlämnas till riksens ständers granskning för att vinna
den laga kraft, Kungl. Maj:ts och riksens ständers gemensamma beslut
i dessa ämnen medförde.

Förordningen den 23 juni 1825 (nr 10) emot olovlig införsel eller
utförsel av varor innehåller i ingressen, bland annat, att, sedan rikets
ständer vid sista riksdag hos Kungl. Maj:t i underdånighet anhållit om
åtskilliga jämkningar och förändringar i 1820 års förordning, Kungl.
Maj:t, »med avseende härå» och »då Kungl. Maj:t av erfarenheten vore
övertygad om otillräckligheten av alltför stränga straffbestämningar»,
funnit gott o. s. v. 1 § innehåller följande brottsbeskrivningar: »Med
olovlig införsel av varor förstås, enär någon antingen förer in i riket
gods, som är till införsel förbjudet, eller ock söker införa lovgivna varor,
utan att för dem erlägga den enligt författningarna belöpande införseltull.
Med olovlig utförsel av varor förstås, enär någon antingen ur riket förer
gods, vars utförsel är förbjuden, eller ock söker utföra tillåtna varor,
utan att för dem erlägga den enligt författningarna belöpande utförseltull».
Straffet för ifrågavarande förbrytelser var böter, svarande första
gången mot godsets halva värde och andra gången mot dess fulla värde.
Den, som återkom tredje gången eller oftare, skulle plikta godsets dubbla
värde och därjämte straffas med allmänt arbete vid korrektionshus eller
arbetsinrättning i sex månader till högst två år efter omständigheterna.
Godset skulle i alla dessa fall vara förbrutet.

I 1828—30 års riksdags skrivelse den 18 mars 1830, nr 479, framhöllos
vissa allmänna önskemål i avseende å innehållet av en ny förordning
mot olovlig in- och utförsel av varor.

Ny sådan förordning utfärdades av Kungl. Maj:t den 9 november
1830 (nr 80). I fråga om den allmänna straffbestämmelsen skilde sig
densamma ej från 1825 års författning. Åven förordningen den 12

ÄllmUn motivering.

General tullstyrelsens

förslag till
ändrad lydelse
av
kap. 9 tullstadgan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

december 1835 (nr 73) till förekommande av olovlig införsel eller utförsel
av varor anslöt sig härutinnan i det väsentliga till nästföregående författningar.

1840—41 års riksdag anhöll i skrivelse den 10 juni 1841, nr 387
att de i ett vid skrivelsen fogat förslag upptagD a ändringar och tilläo•^,
berörande hus- och kroppsvisitationer m. m., måtte varda i 1835 års
författning införda.

I anslutning härtill utfärdade Kungl. Maj:t den 22 december 1841
(nr 72) ny förordning till förekommande av olovlig införsel eller utförsel
av varor.

Mstadgan den 7 december 1860 (nr 60) trädde i stället för såväl
förordningen mot olovlig in- eller utförsel av varor som ock seglationsordningen,
inrikes förpassnings- och bevakningsstadgan, förordningen
om nederlag och förordningen om transitupplag. Högsta domstolens
utlåtande hade inhämtats över i stadgan förekommande ansvarsbestämmelser
och däruti för övrigt iakttagna allmänna lagstiftningsgrunder.
Ansvarsbestämmelserna återfunnos i 7 kap. med överskrift »angående
olovlig införsel eller utförsel av varor». Själva huvudstadgandet överensstämde
med det i närmast föregående författningar innehållna.

Enligt den tullstadga, som utfärdades den 2 november 1877 (nr
36),_ förstås med olovlig införsel av varor, att någon utan behörig tullangivnmg
inför eller försöker införa tullpliktiga varor; och skulle den,
som beträddes härmed, bota från och med två till och med fyra gånger
beloppet av den tullavgift, som för godset bort erläggas, dock icke under
tio kronor. Förövade han sådan förbrytelse tredje gången eller oftare,
skulle lian dömas till fängelse från och med en månad till och med två år
eller till straffarbete från och med två månader till och med två år; dock
att, där omständigheterna vore synnerligen mildrande, finge till böter efter
förut angiven grund dömas. Godset skulle i alla dessa fall vara förverkat

I nu gällande tullstadga den 1 juli 1904 (nr 35), som tillkommit
efter förslag av generaltullstyrelsen och sedan högsta domstolen
blivit hörd, hava de sålunda angivna grunderna bevarats men ytterlig-are
påbyggts. 6

. I vad mån senare gjorda ändringar i tullstadgan berört kap. 9,
har i det föregående blivit anmärkt.

I skrivelse den 17 juni 1921 har generaltullstyrelsen, med förmälan
att behov av en fullständig omarbetning av gällande tullstadga under
flera år gjort sig med alltmer stigande styrka gällande, anmält, att
styrelsen hade för avsikt att snarast möjligt under sagda år påbörja utarbetande
av förslag till ny tullstadga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

1 nu förevarande skrivelse den 30 maj 1922 med förslag till ändrad
lydelse av kap. 9 i tullstadgan har generaltullstyrelsen emellertid anfört
följande. Sedan berörda arbete igångsatts, hade fråga uppstått, huruvida
icke förslag till förändrad lydelse av en del av tullstadgan, nämligen
kap. 9, innefattande bestämmelser om överträdelser av stadgan m. m.,
borde, utan avvaktande av arbetets slutförande i dess helhet, snarast möjligt
uppgöras och framläggas. Behovet av nya sådana bestämmelser vore
nämligen för närvarande synnerligen trängande. På grund av gällande
restriktiva bestämmelser rörande införsel av rusdrycker och tobaksvaror
hade den olovliga införseln av sådana varor, i främsta rummet rusdrycker,
tagit en omfattning, som måste betecknas såsom i hög grad oroande.
Smugglingen bedreves icke blott från fartyg, som inkommit från utrikes
ort till svensk hamn, utan, enligt vad på senare tider utrönts, i vida större
omfattning på det sätt, att stora partier spritvaror av organiserade smugglarband,
utrustade med snabbgående båtar, ilandfördes, förnämligast i
rikets södra delar och i Stockholms skärgård, men även annorstädes, och
sedermera distribuerades över landet. Åven de höjda tullarna å lyxvaror
hade visat sig innebära en stark anledning till smugglingens ökning. Till
förebyggande och uppdagande av olovlig varuinförsel hade visserligen en
del åtgärder redan vidtagits; sålunda hade för kustbevakningen i Stockholms
skärgård anskaffats en ny, jämförelsevis snabbgående motorbåt;
vidare hade åt en person med detektiv utbildning lämnats i uppdrag att i
Skåne verkställa vissa undersökningar, vilka i åtskilliga fall lett till de
skvldiges upptäckande och lagförande samt i övrigt konstaterat förekomsten
av ovan omförmälda organiserade smugglarband; och slutligen hade för
en del av kustbevakningspersonalen anordnats särskilda kurser, omfattande,
förutom undervisning i författningskunskap, jämväl handledning i spaningsarbete.
Ehuru dessa åtgärder otvivelaktigt varit av stort gagn, vore
de emellertid långt ifrån tillräckliga. För ett mera effektivt bekämpande
av den olovliga införselverksamheten erfordrades — utom annat, varom
generaltullstyrelsen i annat sammanhang yttrat sig — enligt styrelsens
uppfattning även, att snarast möjligt dels de nu gällande straffbestämmelserna
väsentligt skärptes, så att de komme att utgöra ett någorlunda
kännbart straff — något som med nuvarande penningvärde och på grund
av den stora vinst, som insmuggling av särskilt rusdrycker vore ägnad
att bereda, ingalunda vore förhållandet — dels ock tullpersonalens, befogenhet
med avseende å undersökning efter och anhållande av olovligen
infört gods något utvidgades. De nuvarande bestämmelserna i dessa
ämnen hade nämligen visat sig medföra betydande hinder för tullpersonalen
vid densammas verksamhet för motarbetande av smuggling. Likaså

GeneraltullBtyrelsens

förslag till
förbud mot
införsel i
vissa fall av
rusdrycker
till svenskt
territorialvatten.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

syntes straffbestämmelserna för seglationsbrott böra skärpas, då de sedan
lång tid tillbaka gällande bötessatserna, ofta redan ursprungligen synnerligen
låga, på grund av penningvärdets sjunkande i många fall kommit
att förlora så gott som all betydelse. Som ett exempel härå syntes blott
behöva erinras om att böterna för ett fartygs avgång till utrikes ort
utan tullpass utgjorde allenast femtio kronor. Tydligen vore en dylik
påföljd, framför allt då det gällde större fartyg, utav mycket ringa, om
ens någon verkan.

Med åberopande av, bland annat, det nu anförda har generaltullstyrelsen
framlagt sitt förslag till ändrad lydelse av kap. 9 tullstadgan.

Detta förslag torde tillika med kap. 9 tullstadgan i dess nuvarande
lydelse få såsom bilaga (4) fogas vid statsrådsprotokollet.

Beträffande förslagets allmänna innebörd har generaltullstyrelsen anfört
följande. Såsom tidigare antytts, skilde sig detta förslag från vad
som nu gällde förnämligast genom en allmän och ganska betydande men
såsom oundgängligen erforderlig ansedd skärpning av ansvarsbestämmelserna
samt genom utvidgning av tullpersonalens befogenhet i fråga
om undersökning efter och anhållande av olovligen iufört gods. Därjämte
hade styrelsen sökt, i den mån sådant utan samband med en
allmän omarbetning av tullstadgan kunnat ske, förenkla vissa av de
nuvarande bestämmelserna, särskilt dem, som rörde olovlig varuinförsel,
varjämte ett antal specificerade straffbestämmelser för seglationsbrott och
andra förseelser av fartygsbefälhavare sammanförts under en paragraf
av mera allmänt innehåll. I ett eller annat fall hade slutligen nya
straffbestämmelser ifrågasatts; så exempelvis för försök att vid utförsel
av restitutionsgods obehörigen tillgodogöra sig restitution av eller befrielse
från avgift. För dessa och övriga förslag redogjorde styrelsen närmare
i den speciella motiveringen.

1 den andra ifrågavarande skrivelsen av den 30 maj 1922 har generaltullstyrelsen
framhållit, hurusom en lämplig åtgärd i syfte att motverka
den olovliga införsel, som förekomme i största omfattning, nämligen av
vissa slag av rusdrycker, enligt styrelsens mening skulle vara, att förbud
stadgades mot att med mindre farkoster införa sådana drycker till svenskt
territorialvatten, och att överträdelse av detta förbud betraktades såsom
olovlig varuinförsel. Genom en dylik lagstiftning skulle ett kraftigt medel
sättas tullverket i händerna för bekämpandet av den numera vanliga formen
för olovlig införsel av rusdrycker, vilken, enligt vad som närmare omförmälts
i skrivelsen angående ändringar i tullstadgan, bestode däri, att med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

spritvaror lastade farkoster uppehälle sig i svenskt farvatten, och att dessas
besättning, efter överenskommelse med och med biträde av i land varande
personer, vid lägligt tillfälle ilandförde lasten eller någon del därav. För
närvarande vore denna olovliga trafik i regel åtkomlig för tullverket
först å det stadium, då godBet ilandfördes eller försök därtill gjordes.
Då likväl, såsom tidigare sagts, smugglingen vore på förhand organiserad
och ilandförandet av godset skedde med biträde av personer i land,
vilka genom signaler meddelade sig med besättningen å farkosterna,
vore det tydligt, att ilandförandet skedde vid sådana tillfällen, då distriktets
kustbevakningspersonal kunde antagas vara upptagen på annat håll,
och alltså endast alltför ofta lyckades. Genom en bestämmelse av antydda
innehåll skulle däremot kustbevakningens befogenhet att hindrande
ingripa i berörda trafik inträda redan då fartyget kommit in på svenskt
territorialvatten och alltså ilandförandet kunna mera effektivt förhindras.
Generaltullstyrelsen kunde därför icke finna annat, än att en dylik lagstiftning
skulle i hög grad bidraga till att förhindra den olovliga införseln
av rusdrycker, och finge därför, under åberopande av § 1 i
gällande instruktion för styrelsen, framlägga ett vid skrivelsen fogat
förslag till författning i ämnet.

För egen del finner jag mig kunna i stort sett biträda de allmänna
synpunkter, åt vilka generaltullstyrelsen i förberörda skrivelser givit uttryck.
Smugglingen — framför allt av spritvaror — har under senare
tider blivit ett samhällsont, mot vilket kraftiga åtgärder behöva tillgripas,
för att icke den därav härflytande demoralisationen skall gripa omkring
sig och anställa allvarlig skada.

Innan jag övergår till frågan om innehållet i de bestämmelser,
som enligt min mening böra komma till stånd, skall jag ett ögonblick
uppehålla mig vid frågans formella sida. Härvidlag skall jag tillåta mig
att göra följande erinringar.

Såsom av den förut lämnade historiken framgår, har redan under
de första årtiondena av vårt nuvarande statsskick uttalats den mening,
att bestämmelserna rörande straff för olovlig varuinförsel rätteligen utgjorde
icke så mycket ekonomisk lag som fastmera sådan lagstiftning,
beträffande vilken Konung och riksdag hade att gemensamt besluta.
För min del kan jag ej undgå att finna ett sådant betraktelsesätt,
åtminstone numera, naturligt. Jag tillåter mig i detta avseende hänvisa
till de jämförelsevis höga straff, som på förevarande område ifrågakomma.
'' Det synes mig ock, i betraktande av det grundlagsskydd, som
i § 16 regeringsformen förlänats hemfriden och den personliga friheten,

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

naturligt, att bestämmelserna om rätt för tullpersonal m. fl. att för upptäckande
av olovlig varuinförsel anställa bus- och kroppsrannsakan inrymmas
i lag, stiftad i enlighet med § 87 regeringsformen. I generaltullstyrelsens
föreliggande förslag finnes för övrigt ett och annat stadgande
av beskaffenhet att snarast utgöra undantag från eller utvidgningar av
bestämmelser, vilka uppenbarligen hava karaktär av allmän lag. En ifrågasatt
bestämmelse rörande vittnesrätt för tjänsteman angående vad som
förekommit vid av honom anställd undersökning synes mig exempelvis
innebära en jämkning av rättegångsbalkens allmänna stadganden i ämnet.

Av de bestämmelser, som nu finnas i kap. 9 tullstadgan, böra
alltså enligt mitt förmenande de, som angå nyss angivna och därmed
närmast sammanhängande spörsmål, utbrytas för att göras till föremål
för lagstiftning av Konung och riksdag. I anslutning till en
sådan tankegång har jag låtit inom finansdepartementet utarbeta ett
förslag till lag om straff för olovlig varuinförsel m. m., vilket bör föreläggas
riksdagen till antagande. Dessförinnan bör emellertid i grundlagsenlig
ordning lagrådets yttrande över förslaget inhämtas.

I enahanda ordning bör behandlas ett förslag till förordning angående
förbud i vissa fäll mot införsel av rusdrycker till svenskt territorialvatten
m. m., vilket förslag inom finansdepartementet utarbetats
i huvudsaklig anslutning till generaltullstyrelsens författningsförslag i
ämnet.

Vad som återstår av kap. 9 tullstadgan, sedan nyss omförmälda
lagbestämmelser därifrån utbrutits, utgöres i huvudsak av föreskrifter
i fråga om straff för seglationsförseelser. Dessa föreskrifter,
vilkas utfärdande fortfarande bör ankomma på Kungl. Maj:t, torde i nu
förevarande sammanhang icke behöva undergå andra väsentliga ändringar,
än som betingas av den skedda utbrytningen. Med övriga ifrågasatta
ändringar i nämnda kapitel synes kunna utan olägenhet anstå, till dess
generaltullstyrelsen framlagt sitt i utsikt ställda fullständiga förslag till
ny tullstadga. Det utkast till kungörelse om vissa ändringar i tullstadgan,
som i enlighet med det nu anförda inom finansdepartementet
utarbetats, torde få såsom bilaga (3) fogas vid dagens statsrådsprotokoll för
att finnas tillgängligt vid lagrådets och riksdagens behandling av förberörda
lag- och förordningsförslag.

Till sitt sakliga innehåll ansluta sig de båda nu förevarande förslagen
till lag om straff för olovlig varuinförsel m. m. samt till förordning
angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker till svenskt
territorialvatten m. m. i de flesta hänseenden till generaltullstyrelsens
motsvarande förslag. Jag har emellertid, för att icke även relativt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

ringa förseelser skulle träffas av de föreslagna straffskärpningarna, sökt
genomföra en något starkare differentiering mellan olika slag av brott,
iin som förefinnes i generaltullstyrelsens förslag. Härvid liar jag dock
icke släppt ur sikte det krav på verklig effektivitet, som jag i det
föregående uppställt såsom huvudändamålet med lagstiftningen. Aven
vid avfattningen av husrannsakansbestämmelserna har jag sökt att tillgodose
på en gång kravet på effektivitet och oförvitliga enskilda medborgares
berättigade intresse av hemfridens bevarande. I vissa avseenden
har jag för övrigt funnit det möjligt att utan olägenhet gå längre än
vad generaltullstyrelsen gjort, medan i andra punkter vissa modifikationer
synts mig ofrånkomliga. Till allt detta återkommer jag närmare
i den speciella motivering, till vilken jag nu övergår; Jag anser mig
böra i avseende å densamma anmärka, att, i den mån jag i generaltullstyrelsens
förslag vidtagit förändringar av allenast redaktionell art
eller sådana, som blott innebära ett återupptagande av nu gällande
bestämmelser, jag funnit ett särskilt framhållande därav i motiveiingen
icke vara av behov påkallat.

Vad förslaget till förordning angående förbud i vissa tall mot
införsel av rusdrycker till svenskt territorialvatten m. m. angar, inne
håller det bestämmelser av ganska genomgripande natur. Jag har
emellertid ansett förslaget innefatta en utväg, som ej nu bör lämnas
oprövad. Utan tvivel kommer ett genomförande av detta förslag att
lända till ej ringa fördel även för vårt västra grannland. Den till synes
betydande olaga rusdryckstrafik, som för närvarande äger rum till Norge,
lärer i stor utsträckning passera svenskt farvatten. Till städ jes ej detta,
förefaller det, som om nämnda trafik skulle komma att kämpa med
betydligt större svårigheter än vad för närvarande är fallet.

Jag börjar med förslaget till lag om straff för olovlig varuinförsel

m. m.

Vid § 129 tullstadgan har generaltullstyrelsen anfört följande:

»Under det att i mom. 1 definitionen på olovlig varuinförsel bibehållits oförändrad
har dels straffet för okvalificerat sådant brott skärpts dels straffskalan utmätts
med hänsyn även till försvårande och synnerligen försvårande omständigheter
vid brottets förövande. Vid sådant förhållande hava de i nuvarande mom. 2 och 3
stadgade högre straff för kvalificerad olovlig varuinförsel kunnat bortfalla; och
hava de kvalificerande omständigheterna med ett nedan nämnt undantag i stallet
upptagits såsom allmänt försvårande. Vad själva straffskärpningen beträffar har,
med hänsyn till ovan berörda förhållanden, straffmmimum ansetts icke hora sattas
lägre än till trettio kronors böter. 1 övrigt har straffskalan, särskilt i syfte att
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 höft. (Nr 226.) 4

Förslaget till
lag om sträft
för olovlig
varuinförsel
m. m.

1 §■

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

det matte kunna genom häktande av den brottslige i de ofta förekommande fall, då
han saknar hemvist i riket, förhindras, att han genom att avresa från riket undandrager
sig ansvar för begången olovlig varuinförsel, ansetts böra omfatta dels böter
från och med fyra till och med tio gånger avgiftsbeloppet eller fängelse till och
med sex månader dels ock, vid synnerligen försvårande omständigheter, straffarbete
i högst ett år. De i inom. 3 såsom försvårande upptagna omständigheter kunna
givetvis i ett särskilt fall förekomma i sådan form, att de måste anses såsom synnerligen
försvårande. Genom nu omförmälda uppställning torde kunna vinnas fördelen
av en smidigare tillämpning av straffbestämmelserna och ett mera rättvist
utmätande av straffet i varje särskilt fall, än som med nuvarande bestämmelser är
förhållandet.

Utbytande av uttrycket den tullavgift, som för varan bort erläggas’, mot
uttrycket ’den avgift, som för varan bort erläggas till tullverket’, har skett i syfte
att vid böternas bestämmande hänsyn skulle komma att tagas jämväl till sockerskatt,
vilken avgift ju även, vid olovlig införsel av därmed belagda varor, undandrages
statsverket. Motsvarande förändring har vidtagits å åtskilliga andra ställen.

. ^en i niom. 2 förekommande bestämmelsen, som för närvarande saknar motsvarighet,
avser att undanröja nu förekommande tvekan och olikformighet i fråga
om grunden för böternas beräknande i sådana fall, då samma slags vara kan draga
olika hög tull. Detta är förhållandet exempelvis i fråga om vissa tobaksvaror.
vilka, då de införas av resande, draga vida högre tull än då de införas av monopolet
eller tobakshandlare.

Bortsmygande eller förbytande av nederlagsgods — en åtgärd som enligt
§ 129 mom. 3 b) av gällande tullstadga är kvalificerad olovlig varuinförsel — kan
enligt styrelsens mening icke betraktas såsom ett under § 129 hänförligt brott, då
dylikt gods redan är i laglig form infört till riket. Enligt förslaget skulle brottet
vara hänförligt under § 132 mom. 1 c) och anses såsom olovlig varuinförsel.

I mom. 3 d), motsvarande förra delen av mom. 3 c) i gällande tullstadga,
har dels viss olovlig varuinförsel å färja, som kan medföra järnbantåg, likställts
med dylikt brott, förövat å järnväg, dels ock, till överensstämmelse med § 135, posttjänsteman,
som tjänstgör å bantåg eller färja, likställts med järnvägstjänsteman.
Senare delen av nuvarande mom. 3 c) har, då förseelse enligt förslagets motsvarande
punkt d) icke är belagd med särskilt straff utan är att anse allenast såsom en försvårande
omständighet, uteslutits; givetvis bör i allt fall av järnvägs- eller posttjänsteman
begånget brott, som omförmäles i § 135, straffas enligt samma paragraf.

Slutligen ^iar ^ »rund av den utveckling, lufttrafiken numera kan förväntas
erhålla, och denna trafiks säregna beskaffenhet, i mom. 3 e) såsom försvårande
omständighet upptagits det förhållande, att olovlig varuinförsel skett med luftfartyg.

Då det slag av olovlig varuinförsel, som avses i mom. 4, kan vara av synnerligen
lindrig beskaffenhet, har bötesstraffet för sådant brott ansetts kunna vid
förmildrande omständigheter nedsättas under det allmänna minimistraffet. Anmärkas
ma, att jämlikt mom. 5 varan i detta fall icke skall dömas förverkad, något som
tydligen i och för sig innebär en betydande lindring i straffpåföljden.

Enligt åtskilliga författningar är införsel av vissa varor helt och hållet förbjuden;
enligt andra är införsel av i respektive författning omförmäld vara tillåten
endast under närmare angivna villkor, hänförande sig antingen till importörens person
eller till varans beskaffenhet. 1 några fall må varor av sistnämnda slag, då

Kung!. Maj.ts proposition Nr 22<>.

villkoren icke iiro uppfyllda, åtorutföras, såvida oj olovlig varuinförsel enligt tullstadgan
är för handen. Så är förhållandet exempelvis med tobaksvaror och rusdrycker.
I andra fall skall varan dömas förbruten, åtminstone under förutsättning,
att den icke angivits till sitt rätta namn eller art. Detta gäller beträffande till
exempel margarin utan vederbörlig tillsats och vissa slag av frö, som ej i föreskriven
ordning behandlats med eosinlösning. Därest i ovanberörda författningar omförmäld
vara införes till riket utan vederbörlig tullangivning och, där för densammas införande
särskilda villkor äro stadgade, utan att dessa villkor äro uppfyllda bor
uppenbarligen, med hänsyn till de beträffande sådan vara särskilt gällande bestämmelser,
det förhållande, att avsikt tilläventyrs ej förelegat att undandraga varan
stadgad tullavgift, icke få medföra, att en i tullstadgan beträffande varor i allmänhet
förekommande bestämmelse, enligt vilken vid nyssberörda förhållande lmdiigare
straff än eljest vid olovlig varuinförsel skall ådömas och varan utlämnas mot belöpande
avgifter, skulle komma i tillämpning. En bestämmelse härom har fördenskull
intagits i förevarande mom. 4. Huruvida i ett föreliggande visst fall av obehörig
införsel av vara av nu omförmält slag det- normala straffet för olovlig varuinförsel
enligt tullstadgan med tillhörande påföljd av varans förverkande eller det i
den särskilda författning, mot vilkens bestämmelser varan införts, stadgade straff
och påföljd skall tillämpas, torde böra prövas enligt allmänt gällande regler for

konkurrens av brott. ...

I mom. 5 omförmälas, sedan till en början lämnats den allmanna föreskrift,
att olovligen infört gods skall vara förverkat, de fall, då undantag från denna
regel ansetts böra äga rum. Det första av dessa undantag är det här ovan nyss
berörda, nämligen då den olovliga varuinförseln skall straffas eftei ^ad i inom. 4
sägs. Det andra undantaget skulle inträda, då icke någon kan ådömas straff för
den olovliga varuinförseln. Någon uttrycklig föreskrift om undantag från regeln i
sådant fall finnes visserligen icke i gällande tullstadga: men då i nuvarande mom.
6 föreskrivés, att belöpande tullavgift skall erläggas, då straffrihet äger rum eller
straffet förfaller, torde härav framgå, att godset i sådant fall icke heller för närvarande
skall anses förverkat. — Då emellertid enligt åtskilliga paragiafer i förslaget
— såsom §§ 130, 131 och 170 — gods skulle dömas förverkat även i vissa
fall, då något straff för olovlig varuinförsel icke ifrågakommer, har i mom. 5 en
erinran härom ansetts böra lämnas.

Mom. 6 innehåller bestämmelser om de fall, då förvaringspersedel eller
forslingsredskap skulle anses förverkade. Såsom allmänt villkor härföl torde, liksom
för närvarande, böra gälla, att gods, för vars förvarande eller forsling förvai mgspersedeln
använts, skall dömas förverkat. Stadgandet att förvaringspersedel av viss
beskaffenhet skall dömas förverkad saknar motsvarighet för närvarande och har
föreslagits på grund av därom under hand gjorda framställningar från tullmyndigheter;
enligt styrelsens mening kunna goda skäl för ett sådant stadgande anses
föreligga. I fråga t>m förverkande av forslingsredskap innehåller förslaget till en
början en närmare bestämmelse om beskaffenheten av farkost, som må dömas förverkad,
varvid föreskriften i § 150 av gällande tullstadga tagits till mönster. Vidare
hava i förslaget de betingelser, under vilka farkost skulle kunna dömas förverkad,
erhållit en i någon mån utsträckt omfattning; detta i syfte att det organiserade
smuggleri från smärre farkoster, som enligt vad ovan sagts utbildat sig, måtte kunna
motarbetas på ett mera effektivt sätt än som nu är förhållandet.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Såsom av det sålunda återgivna framgår, har generaltullstyrelsen
velat sammanslå de i nuvarande § 129 förekommande särskilda straffskalorna
till en enda, upptagande jämväl frihetsstraff, detta i särskilt
uttalat syfte att bereda rätt till häktning av smugglare utan fast hemvist
i riket.

Såsom redan antytts, har jag ansett övervägande skäl tala för bibehållande
av en viss differentiering av straffen för olovlig varuinförsel.
Vid denna differentiering synas mig straffskalorna för brott mot rusdryckslagstiftningen
kunna i viss mån tjäna som förebild, så till vida att
hänsyn i första hand tages till den brottsliga hanteringens större eller
mindre omfattning samt huruvida densamma är yrkesmässig eller ej.
Vidare böra under särskilt bedömande komma vissa av de nuvarande
kvali (i kationsfallen. I andra av dessa fall synes däremot grunden för
kvalificerandet så nära sammanfalla med nyssberörda hänsyn till rörelsens
omfattning eller yrkesmässighet, att någon ytterligare gradering annat
än i straffmätningsväg icke lär böra ifrågakomma. Vad slutligen angår
den av generaltullstyrelsen föreslagna åtgärden att särskilt kvalificera
olovlig varuinförsel med luftfartyg, synas tillräckliga skäl för en sådan
åtgärd ej hava påvisats.

Den okvalificerade olovliga varuinförseln har jag ansett i regel
kunna och böra sonas med böter. Till jämförelse må erinras, att påföljden
för falsk självdeklaration ej kan enligt gällande bestämmelser
bliva strängare än böter, motsvarande fem gånger beloppet av den skatt,
som undandragits eller kunnat undandragas statsverket.

I kvalifikationsfallen har införts jämväl frihetsstraff; och särskilt
har i ett 3 mom. föreslagits straffarbete upp till ett år för under synnerligen
försvårande omständigheter begången yrkesmässig smuggling av
monopolartiklarna rusdrycker och tobaksvaror. Härvid har hänsyn tagits
till att genom smuggling av nämnda artiklar viktiga statsfinansiella
intressen skadas ävensom att smugglingen av rusdrycker tillika innebär
ett allvarligt hot mot folknykterheten.

Att, såsom i generaltullstyrelsens förslag skett, vid straffskalornas
uppgörande taga behovet av häktningsrätt till utgångspunkt och sålunda
motivera fängelsestraff med att genom införande av sådant straff i skalan
häktning kan ifrågakomma för den, som ej äger stadigt hemvist, synes
mig icke principiellt försvarbart. Med de skalor, jag från andra utgångspunkter
funnit mig böra föreslå, kommer emellertid häktningsrätt att
för mera svårartade fall föreligga gent emot de av generaltullstyrelsen
särskilt avsedda utländska sprit- och tobakssmugglarna.

Generaltullstyrelsen har såsom skäl för en allmän höjning av

Kungl. May.ts proposition Nr 226.

bötesbeloppen åberopat penningvärdets fall. 1 avseende å do i förevarande
paragraf omhandlade böter, vilka utgå med viss multipel av
tullbeloppet, äger detta skäl emellertid ej utan vidare giltighet. I en
mängd fall hava nämligen tullsatserna höjts, i mån som penningvärdet
fallit — särskilt gäller "detta de s. k. lyxtullarna — och .i och med detsamma
hava även bötesstraffen faktiskt undergått skärpning. Jag anser
därför riktigast att vid ökningen av gällande bötessatser iakttaga någon
varsamhet. Å andra sidan har vid utformandet av förslagen härutinnan
måst tagas hänsyn till de förändrade bestämmelser i fråga om
bötesförvandling, som numera finnas meddelade (Svensk författningssamling
nr 225 år 1922).

l)en i mom. 2 av generaltullstyrelsens förslag införda bestämmelsen
rörande bötesberäkning i visst fall — vilken, enligt vad jag inhämtat,
varit avsedd att erhålla tillämpning utom beträffande tobaksvaror
även i avseende å rusdrycker — har jag ansett mig icke böra

upptaga i den form, generaltullstyrelsen föreslagit. Jag vill därvid erinra,
hurusom beträffande vissa slag av rusdrycker äro stadgade olika

tullsatser, allt efter som varan inkommer på fat eller på andra kärl.

Att, såsom generaltullstyrelsen synes avse, den för sistnämnda fall
gällande högre tullsatsen skulle tagas till utgångspunkt för beräknandet
av böter, även om varan faktiskt insmugglats på fat, lärer ej kunna anses
av sakliga skäl påkallat. Beträffande tobaksvaror råda emellertid vissa
särskilda förhållanden, vilka torde inverka på bedömandet av förevarande
spörsmål. Innan dylika varor få från tullverket utlämnas, skola de
nämligen undergå licensbehandling, därvid licensavgifter samt skatt enligt
tobaksmonopolförordningen ävensom enligt förordningen den 24
februari 1922 (nr 67) angående särskild skatt å tobaksvaror upptagas.
Det kvantirm tobaksvaror, som enligt särskilda bestämmelser må av
resande medföras, licensbehandlas emellertid ej och blir alltså icke föremål
för skatt i nyssnämnda former, utan i stället är tullavgiften därför
avsevärt mycket högre än för licensbehandlade tobaksvaror. Enär uppbörden
av licensavgifter och skatt ej verkställes av tullverken, skulle
med de föreslagua bestämmelserna i fråga om beräknandet av böter för
olovlig varuinförsel hänsyn till nämnda avgifter ej få tagas. Följden
härav skulle bliva den, att tobakssmugglare, andra än resande, skulle
slippa för lindrigt undan. Till förekommande härav synes en bestämmelse
böra meddelas av innehåll, att vid olovlig införsel av tobaksvaror
böter alltid skola beräknas efter de grunder för tullens utgående, som
gälla vid ^resandes införsel av dylika varor. En sådan bestämmelse återfinnes
i 4’ mom. av förslaget till lydelse av förevarande paragraf. — An -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

märkas bör mahända, att beträffande undandragande av annan skatt än
tullavgift i fråga om rusdrycker straffet inträder i form av ansvar enligt
gällande rusdrycksförsäljningsförordning.

I 6 mom. har generaltullstyrelsens formulering (i mom. 5) »icke
någon kan ådömas straff för den olovliga varuinförseln» utbytts mot den
hittills gällande »straffrihet äger rum eller straffet förfaller». Den äldre
lydelsen synes mig i själva verket bättre giva uttryck åt vad med stadgandet
avses än den av generaltullstyrelsen ifrågasatta. I sammanhang
med denna förändring har den av styrelsen föreslagna hänvisningen
»där ej annorlunda är särskilt stadgat» funnits kunna utgå.

17 mom. (mom. 6 enligt generaltullstyrelsens förslag) har före
ordet förvanngspersedel inskjutits »emballage eller kärl». En liknande
formulering återfinnes exempelvis i gällande förordning angående tillverkning
av brännvin.

Generaltullstyrelsens förslag i fråga om förverkande av farkost har
synts mig alltför vidsträckt i sin avfattning och därigenom ägnat att
medföra resultat, som lätteligen kunde komma att verka stötande
tor det allmänna rättsmedvetandet. Enligt sagda förslag skulle i författnings
rummet avsett fartyg av intill tjugo tons nettodräktighet dömas
torverkat på grund av smuggling av ren bagatellnatur — om befälhavaren
t. ex. olovligen infört något obetydligt presentföremål. Att å
andra sidan den nu gällande formuleringen är för inskränkt, synes vara
av generaltullstyrelsen klart påvisat. Utöver de för närvarande angivna
fallen, att farkosten använts att föra godset från större fartyg i land
eller från ett till annat upplagsställe vid kust eller i skärgård har
jag ansett mig böra upptaga det fall, att med farkosten företagits’ resa
direkt från utrikes ort med olovlig varuinförsel såsom väsentligt syfte.
Detta kan givetvis inträffa även i sådana fall, där smugglingen icke är det
huvudsakliga syftet med resan. Jag inser väl, att det vore mera tillfredsställande^
om man kunde finna en formulering, vilken mera preciserade
de tall, da förverkande av farkost skall äga rum. Att åstadkomma detta utan
åsidosättande av kravet på effektivitet förefaller mig emellertid knappast
möjligt i annan form än den av generaltullstyrelsen föreslagna, vilken
•k?emellertid av nyss antydda skäl icke finner mig kunna tillstyrka.
Med den av mig nu föreslagna formuleringen torde det i alla händelser
vara klart, att man verkligen träffar alla de fall, som kunna rubriceras
under benämningen »smugglarefärder».

Vid § 130 har generaltullstyrelsen yttrat:

, . ordalydelsen av § 130 mom. 1 i gällande tullstadga är fartygs eller

tå0s befälhavare, under de i författmngsrummet omförmälda förhållanden, under -

Kungl. Maj:ts proposition Nr ‘226.

kastad ansvar, även om den, som sökt föröva den olovliga varuinförseln, upptäckes
och dömes till straff’ därför. En så utsträckt ansvarsskyldighet torde dock få anses
obillig och ägnad att medföra den verkan, att paragrafen icke bliver tillämpad i den
omfattning som vederbör. Enligt styrelsens åsikt bör, i motsvarighet till vad som
enligt § 167 mom. 2 tullstadgan gäller beträffande förseglingsbrott, straff för befälhavaren
inträda endast i det fall, att icke någon varder förvunnen till den olovliga
varuinförseln.»

Styrelsen liar sedermera delgivit mig följande — närmast i och för
den tillämnade fullständiga revisionen av tullstadgan utarbetade — förslag
till förändrad avfattning av paragrafens första moment:

»Har i fartyg eller å järnbantåg tullpliktigt gods så förstuckits eller undandolts,
att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad, och varder icke någon
förvunnen till gärningen, straffes fartygets eller tågets befälhavare, ändå att han
icke kunnat övertygas om delaktighet i godsets införskaffande i fartyget eller å
tåget, såsom för olovlig varuinförsel.

Har sådant undanstickande av tullpliktigt gods, som i första stycket sägs,
ägt rum, och varder någon förvunnen till gärningen, dömes fartygets eller tågets
befälhavare, där ej enligt annan bestämmelse i denna stadga strängare påföljd skall
ådömas honom, för bristande tillsyn över fartyget eller tåget till böter, svarande
mot dubbla beloppet av de avgifter, som för godset bort erläggas till tullverket,
dock icke under trettio kronor.

Godset skall i varje fall dömas förverkat.»

Till motivering av det nya förslaget liar styrelsen anfört följande
:

»Denna paragraf motsvarar § 130 i såväl gällande tullstadga som förra

förslaget. .

Mom. 1 i berörda förslag innebär, att befälhavare å fartyg eller järnbantåg
skall, då tullpliktigt gods i fartyget eller tåget förstuckits eller undandolts på i momentet
angivet sätt, straffas antingen såsom för olovlig varuinförsel eller för bristande
tillsyn över fartyget eller tåget, dock i motsats till vad enligt gällande tullstadga
är fallet, endast under förutsättning, att icke någon varder förvunnen till gärningen.
I annat fall skulle alltså befälhavaren vara straffri. Det synes emellertid kunna
ifrågasättas, huruvida icke straff för bristande tillsyn borde kunna ådömas befälhavaren
även i det fall, att gärningsman ertappas. Från de såsom biträden vid
utarbetande av föreliggande förslag till tullstadga anlitade tulltjänstemännens sida
hava uttalats vissa farhågor för att ett fritagande av befälhavaren från varje
ansvar i nämnda fall skulle kunna medföra, att fartygsbefälhavare icke i tillbörlig
mån sökte förekomma, att å fartyget anställd personal bedreve olovlig varuinförsel.
Generaltullstyrelsen kan icke undgå att finna dessa farhågor berättigade och har därför
i andra stycket av momentet vidtagit den ändring, att befälhavare i omförmälda
fall skulle straffas för bristande tillsyn över fartyget eller tåget, dock under förutsättning,
att icke på grund av annan bestämmelse i förevarande kapitel, exempelvis
§ 146, strängare ansvar skulle ådömas honom.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Den kritik, som generaltullstyrelsen riktat mot nuvarande lydelsen av
§ 130, synes berättigad men torde i viss mån drabba även det förslag till avfattning
av paragrafen, vartill styrelsen själv slutligen kommit. Det förefaller
onekligen alltför strängt mot befälhavaren att stipulera ansvar för denne
såsom för olovlig varuinförsel i alla de fall, då under i författningsrummet
angivna omständigheter någon gärningsman ej ertappas. Förmår
han verkligen göra sannolikt, att han ej ägt kännedom om det
ifrågavarande åtgörandet, synes han böra få undslippa med ansvar såsom
tör bristande tillsyn, även om ingen varder förvunnen till gärningen. I
enlighet härmed har paragrafen omredigerats.

Generaltullstyrelsen har vid § 131 andragit:

»Mom. 1 motsvarar nuvarande § 131 endast med den förändring, att uppräkningen
av exempel på det svikliga förfarandet uteslutits. En dylik uppräkning
kan givetvis aldrig bliva uttömmande och synes vid sådant förhållande närmast
ägnad att försvåra bedömandet av ett föreliggande fall, som icke överensstämmer
med något av de angivna exemplen.

I mom- 2 har intagits ovan omförmälda nya straffbestämmelse för försök att
vid utförsel av restitutionsgods obehörigen tillgodogöra sig restitution av eller befrielse
från avgift. Då dylik förseelse bör vara belagd med straff och densamma
nära ansluter sig till sådant svikligt försök, som omförmäles i mom. 1, har styrelsen
ansett lämpligt att här upptaga den och därför föreslå enahanda straff som
för olovlig varuinförsel.

Har på grund av sådant svikligt förfarande, som avses i mom. 1 och 2, vara
utlämnats från tullverket utan avgift eller mot lägre avgift än vederbort eller restitution
av eller befrielse från avgift obehörigen åtnjutits, torde ett fullbordat bedrägeribrott
föreligga, vilket skall straffas enligt allmän lag. Erinran härom har intagits i mom.
3. Aven i sådant fall borde enligt styrelsens mening godset, eller snarare dess värde,
vara förverkat; men då ett sådant stadgande skulle innebära så att säga ett intrång
på strafflagens område, har styrelsen ansett sig icke kunna ifrågasätta detsamma.»

Då enligt den avfattning, generaltullstyrelsen givit förevarande
paragraf, det möjligen kunde se ut, som om här ifrågakomme ett bestraffande
av själva den brottsliga avsikten i och för sig, har jag genom
jämkning av ordalagen sökt få fram, att för straff förutsättes, att avsikten
skall hava tagit sig uttryck i handling.

Tillägget av orden »eller eljest» avser att utmärka, att för straffbarhet
icke . ifrågasattes, att upptäckten av brottet sker just vid tullbehandlingstillfället.

Enär det måste anses som en oegentlighet, om det fullbordade
brottet skulle i visst hänseende medföra lindrigare påföljd än försöket —
något som enligt generaltullstyrelsens förslag skulle bliva fallet, i det
att förverkande skulle inträda endast vid försök — har jag låtit om -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

arbeta paragrafen därhän, att nämnda påföljd skall drabba jämväl den,
SDin för fullbordat svikligt förfarande mot tullverket dömes till ansvar
enligt strafflagens bestämmelser om bedrägeri. Med den formella behandling,
som tillämnats förslaget, lärer generaltullstyrelsens invändning härvidlag,
även därest den från styrelsens utgångspunkt varit befogad,
sakna relevans.

I fråga om paragrafens formulering i övrigt vill jag endast anmärka,
att man genom densamma velat förekomma, att konkurrens mellan
lagens straffbestämmelser och allmänna lagens sträf!bud skulle uppstå.

General tullstyrelsens motivering till § 132 lyder som följer:

»I mom. 1 b) har till överensstämmelse med § 52 mom. 1 såsom straffrihetso-rund
angivits även det förhållande, att godset visas vara vederbörligen införtullat.
Vidare har det ansetts lämpligt att, i stället för den nuvarande, i allmänna ordalag
hållna brottsbestämningen i slutet av förevarande punkt, angiva de paragrafer i
tullstadgan, genom vilkas åsidosättande brottet bör anses konstituerat.

Punkterna c) och d) i nuvarande § 132 hava sammanslagits till punkten c)
i förslagets mom. 1. Genom den förändrade avfattningen komma att under sistnämnda
punkt falla, förutom de slag av gods, som avses i de nuvarande punkterna
c) och d), även, på sätt redan anmärkts, nederlagsgods och andra slag av tullupplagsgods,
såsom till exempel frilagersgods, ävensom gods, som behörigen angivits,
men kvarligger hos tullverket och som på grund av att angivning skett icke kan
bliva föremål för olovlig införsel enligt den i § 129 mom. 1 lämnade definition.
Den omständighet, att den brottslige begagnat sig av medgiven förmån av tullupplagsrätt
för godset, har ansetts böra föranleda, att brottet betraktas såsom begånget
under försvårande omständigheter.

Då gods enligt § 132 mom. 1 är att anse såsom olovligen infört, bor detsamma,
därest det anträffats, liksom annat olovligen infört gods anhållas och dömas
förverkat. Har godset icke anträffats men kan dess beskaffenhet utrönas, bor i
stället dess värde vara förverkat i enlighet med bestämmelsen i förslagets § 168.
Kan icke beskaffenheten utrönas, måste givetvis konfiskation av godset eller dess
värde bortfalla, och straffet, därest brottet ej är av urbota beskaffenhet, bliva böter
enligt mom. 2 av förevarande § 132. Böternas jämförelsevis höga maximibelopp
har föreslagits med hänsyn till sistnämnda alternativ.»

1 1 mom. har under c) vidtagits den förändring i generaltullstyrelsens
förslag, att orden »vare sig det varit föremål för tullangivning
eller icke» utbytts mot orden »som varit föremål för tullangivning».
Härmed har åsyftats, att, om godset icke varit föremål för tullangivning,
detsammas bortsmygande eller förbytande utan särskild bestämmelse
hemfaller under 1 §.

Det av generaltullstyrelsen föreslagna mom. 3 har ansetts obehövligt
vid det förhållande," att förfaranden av de slag, som i paragrafen
angivas, skola anses såsom olovlig varuinförsel och följaktligen, utan
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 183 höft. (Nr 226.)

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

att sådant behöver särskilt utsägas, medföra de för nämnda brott stadgade
påföljder.

Vid § 133 har generaltullstyrelsen yttrat:

»Bestämmelsen i första stycket av § 133 i gällande tullstadga torde, med
hänsyn till den i § 129 mom. 1 föreslagna stralfskalan samt bestämmelserna i mom.
3 a) och b) av samma paragraf i förslaget, kunna bortfalla.»

Åven med de straffskalor, som av mig föreslagits i 1 §, torde vad
generaltullstyrelsen sålunda anfört äga giltighet.

Enär brott mot rusdryckslagstiftningen i allmänhet verka itererande
redan vid andragångsförbrytelse, har i fråga om olovlig införsel
av rusdrycker införts motsvarande bestämmelse.

Generaltullstyrelsens motivering till § 134 är så lydande:

»Denna paragraf har formulerats i överensstämmelse med § 6 i förordningen
om straff för olovlig varuutförsel m. m. den 3 mars 1916 (nr 49); dock har, på
grund av den i § 135 förekommande bestämmelsen om ansvaret för vissa tjänstemäns
delaktighet i olovlig varuinförsel, i mom. 2 av § 134 en reservation måst göras.»

Det av generaltullstyrelsen föreslagna mom. 1 i denna paragraf
har jag ansett kunna helt och hållet utgå. Av allmänna rättsprinciper
följer, att i momentet avsedd person skall såsom medelbar
gärningsman ådömas gärningsmannaansvar.

I mom. 2 har generaltullstyrelsen velat göra en allmän hänvisning
till delaktighetsbestämmelserna i 3 kap. strafflagen. Härigenom komme,
mot vad hittills varit fallet, även att kriminaliseras delaktighet i seglationsförseelser.
Mig synes riktigast, att fartygsbefälhavaren förblir ensam
ansvarig för dylika, varom emellertid vid nu ifrågavarande uppställning
av bestämmelserna, då den olovliga varuinförseln och seglationsförseelserna
behandlas i särskilda författningar, i detta sammanhang ej
blir fråga. Vidkommande häretter delaktighet i olovlig varuinförsel,
torde få anses önskvärt att i lagen bestämt angives, om och i vad
mån sådan skall straffas. Det förslag till straffbestämmelser i ämnet,
jag låtit utarbeta, ansluter sig till motsvarande bestämmelser i gällande
förordning angående tillverkning av brännvin m. fl. dylika författningar.
Från bestämmelserna i nu gällande tullstadga skiljer sig förslaget i sak
dels därutinnan, att detsamma kriminaliserar jämväl mindre väsentlig
delaktighet, och dels därutinnan, att straffet för i författningsrummet
angiven efterföljande delaktighet blir lägre än för gärningsmannen.

Att straffskalan för vissa tjänstemän, som göra sig skyldiga till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

olovlig varuinförsel, blir den enligt 7 § särskilt fastställda, torde vaia
tydligt, även utan att detta här framhålles.

Vid högsta domstolens granskning av det förslag, som ligger till
grund för gällande tullstadga, framställdes av Hera justitieråd erinringar
vid den paragraf, mot vilken den förevarande svarar. Ett av justitieråden
hemställde, att särskilda bestämmelser måtte meddelas beträffande
förbrytelser, som av tull- eller lotstjänsteman begåtts i tjänsten, och
förbrytelser, som av sådan tjänsteman begåtts utom tjänsten. Härigenom
skulle enligt bemälda justitieråds mening vinnas, bland annat, att vid
strafflatitudens bestämmande för förbrytelse, begången utom tjänsten,
hänsyn kunde tagas till det förhållande, att sådan förbrytelse i allmänhet
måste anses mindre straffbar än motsvarande, i tjänsten förövade förbrytelse.
I anslutning till den sålunda uttalade åsikten, vilken jag för
min del biträder, har jag i förevarande lagförslag brutit ut brott, begångna
utom tjänsten, och låtit dessa bedömas enligt i allmänhet gällande
bestämmelser, ''dock att de skola anses såsom förövade under synnerligen
försvårande omständigheter. Beträffande brott begångna i tjänsten har
den nuvarande straffskalan bibehållits, dock med den mildring, att strafiminimum
nedsatts från sex till tva månaders straffarbete.

Vid § 168 tullstadgan, motsvarande 9 § i förevarande lagförslag,
har generaltullstyrelsen anfört:

»Ersättningsskyldighet torde böra förefinnas icke blott då egendom, som enligt
tullstadgan är att anse såsom förverkad, förskingrats, utan även i andra tall, dä
egendomen förkommit genom förvållande av någon, som haft vetskap om eller skålig
anledning att misstänka, att densamma varit att sålunda anse. Paragrafen bär avfattats
i anslutning till 1 § 2 mom. i förordningen om straff för olovlig varuutforsel
m. m. den 3 mars 1916 (nr 49).»

Då enligt min tanke den, genom vars vållande i de av generaltullstyrelsen
angivna fallen förverkad egendom förkommit, faller under
paragrafen i dess nuvarande lydelse, synas mig tillräckliga skäl icke
föreligga till en omformulering.

Generaltullstyrelsens motivering till §§ 137 och 138 lyder som följer »Såsom

redan förut antytts, äro de nuvarande, i §§ 140—144 tullstadgan
intagna bestämmelserna om tullpersonalens befogenhet att verkställa undersökning
efter olovligen infört gods och anhållande därav så snävt avfattade, att de utgöra
ett betydande hinder i tullpersonalens verksamhet för den olovliga varumförselns
bekämpande, och klagomål häröver hava även framförts från åtskilliga tullmyndigheters
sida. Det har fördenskull synts styrelsen vara synnerligen angeläget, att de
inskränkande föreskrifterna i berörda hänseende bleve undanröjda; och har styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

alltså, vid avfattande av g 137 mom. 1 samt gg 142 och 143 i förslaget, sökt utfinna
bestämmelser, som med iakttagande av behörig hänsyn mot enskilda, åt
vederbörande tjänstemannapersonal inrymma sådan befogenhet, att densamma icke
såsom nu alltför ofta är fallet, står maktlös vid tillfällen, då starka skäl föreligga
att misstänka olovlig varuinförsel. 1 detta sammanhang torde få erinras om den
nära nog oinskränkta undersökningsrätt, som enligt 48 § i förordningen angående
tillverkning av brännvin den 11 oktober 1907 (nr 86) tillkommer vederbörande.

Såsom ett första led i strävandet att åstadkomma i största möjliga mån till
tullverkets säkerhet ländande samt enkla och klara bestämmelser har styrelsen i g
137 mom. 1 första stycket i förslaget angivit de tjänstemän, vilka skulle äga att
verkställa undersökning om brott mot tullstadgan. Sådan rätt har ansetts böra tillkomma
icke blott tulltjänsteman, var inom sitt tjänstgöringsområde och i visst fall
även utanför detta, utan ock polis- och lotstjänsteman i den mån vederbörandes
tjänståligganden kunna giva anledning därtill, allt givetvis med den i övrigt i förevarande
kapitel stadgade begränsning. Att ifrågavarande rätt skulle, såsom enligt
gg 140, 141 och 143 nu är fallet, även fortfarande vara inskränkt till vissa särskilt
angivna befattningshavare anser styrelsen synnerligen betänkligt, då därigenom möjligheten
att upptäcka och anhålla olovligen infört gods uppenbarligen starkt beskäres.
Från polis- och lotstjänstemans befogenhet att verkställa undersökning å fartyg har
dock ansetts böra undantagas det fall, att fartyget är liggande i hamn, där tullförvaltning
finnes. Detta undantag, som förekommer även i finsk lagstiftning, torde
vara lämpligt till förekommande av att trafiken onödigtvis må besväras med undersökningar
efter olovligen infört gods.

I g 129 inom. 5 av gällande tullstadga är föreskrivet, att olovligen infört
gods må tagas i beslag, utan att dock där angivits, vem beslagsrätten skulle tillkomma.
I detta hänseende torde bestämmelserna i §g 140—143 vara avsedda att
tjäna till ledning. Även dessa hänföra sig emellertid till olovligen infört gods, ehuru
enligt tullstadgan även annat gods i vissa fall skall vara förverkat. Det har därför,
till vinnande av mera fullständighet och klarhet i förevarande ämne. ansetts lämpligt
att i andra stycket av § 137 mom. 1 av förslaget intaga en föreskrift av allmän
giltighet, nämligen att egendom, som vid den i första stycket omförmälda
undersökning påträffas och som skäligen kan anses vara olovligen införd eller eljest
är att enligt tullstadgan anse såsom förverkad, skall av vederbörande tjänsteman
anhållas för laga beivran — ett uttryck, som enligt styrelsens mening är lämpligare
än det nu använda ''tagas i beslag''.

Förslagets § 137 mom. 2 motsvarar i huvudsak nu gällande § 137. Bestämmelsen
i förslaget, att anhållen egendom skall avlämnas till den tullförvaltning,
dit densamma bekvämligast kan föras, avser att så mycket som möjligt begränsa
den tid, under vilken vederbörande tjänsteman bliver av egendomens transporterande
hindrad att fullgöra andra tjänståligganden, ävensom att befria honom från nödvändigheten
att bedöma, vid vilken domstol målet skall handläggas — något som ansetts
vara av betydelse särskilt i sådana fall. då egendom anhållits av polis- eller lotstjänsteman.
Såsom en följd av denna bestämmelse innehåller förslaget jämväl en
föreskrift, att, där anhållen egendom sålunda överlämnats till tullförvaltning å annan
ort än där målet skall anhängiggöras, det åligger tullförvaltningen att översända
egendomen till tullförvaltningen å sistnämnda ort, såvida icke sådant anses onödigt
eller olämpligt.

Kungl. Maj:tn proposition Nr 22(i.

Den i g 138 mom. 1 nu förekommande definitionen på ''beslagare’ synes
styrelsen icke'' vara avfattad på ett tillfredsställande sätt. Enligt sagda definition
avses med beslagare den, genom vilkens angivning eller åtgärd olovlig varuinförsel
eller försök därtill upptäckes. Dä emellertid gods enligt tullstadgan skall tagas i
beslag även i andra fall än då olovlig varuinförsel föreligger — såsom enligt §§149
och 162 — är definitionen i § 138 mom. 1 ofullständig. Vidare torde det icke
kunna förnekas, att densamma även är mindre lämplig i sä måtto, att den huvudsakligen
åsyftar den person, som eljest i lagstiftningen och enligt allmänt språkbruk
benämnes ''angivare''. I § 149 ställes ''beslagare i motsats till angivare och
användes alltså i en annan betydelse än definitionen i § 138 innebär. Slutligen liar
det visat sig, att samma definition ej sällan lett till missförstånd och tvist om vem
den andel i böter för olovlig varuinförsel och värdet av förverkad egendom, som
enligt S 169 skall tillfalla beslagare, rätteligen borde tillkomma.

'' Under sådana förhållanden har det synts styrelsen angeläget, att begreppet
''beslagare'' så bestämdes, att definitionen därå finge giltighet för alla de fall, dä
enligt tullstadgan egendom skall tagas i beslag, och tillika komme att överensstämma
med den mening, vari ordet användes i vanligt språkbruk. Med beslagare
bör således enligt styrelsens åsikt avses sådan i förslagets § 137 mom. 1 forsta
stycket nämnd tjänsteman, som på grund av andra stycket i samma moment eller
annan bestämmelse i förevarande kapitel verkställt den förberedande åtgärd, som
erfordras för att egendom, vilken enligt tullstadgan skall vara förverkad, ock må
bliva lagligen dömd förverkad, d. v. s. som anhållit egendomen för laga beivran.
I förslagets 8 138 har alltså beslagare definierats på nu omförmält satt. -Någon
definition på begreppet angivare’ torde däremot lika litet i tullstadgan som i andra

författningar vara av behov påkallad. „ ,, .

Sista punkten i nuvarande § 138 mom. 1 har i något förändrad avfattning

överflyttats till förslagets § 171 mom. 1- , Ä

Slutligen motsvaras § 138 mom. 2 i tullstadgan av forslagets § 139, so
emellertid formulerats i syfte att mera tydligt än nu är fallet framhålla, att bestämmelsen
innebär en inskränkning i den angivare enligt § 169 mom. 1 tillkommande
rätt till andel i böter och värdet av förverkad dömd egendom.»

Nuvarande legaldefinition på beslagare går tillbaka till 1741 års
lurendrejeriförordning, som i punkt 9 innehåller:

»Härjemte, och althenstund Wi förnummit, et olika- begrep wara
upkommit om rätta förståndet af Lurendrägeri-Förordningens 2 §, i
thet åt Tull-Betienterne skola wilja påstå och tilägna sig BeslagareAndelen,
blott för thet the kommit wid Visitationen åt taga Waran som
man velat inpracticera, under Beslag, tå likväl en annan först uptäkt
thet intenderade Lurendrägeriet; Ty liafwe Wi funnit nödigt, åt till
hvars och ens tydelige underrättelse, bemälte 2 § i Förordningen än
ytterligare så förklara, likmätigt egenteliga förståndet och klara orden 1
samma §, åt, eho then wara må, igenom hwilkens första åtgärd eller
föranstaltande, något påsyftat Lurendrägeri först uptäckes, then samma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

bör therföre åtniuta then i Förordningen utsatte Beslagare-Andelen af
then påföljande Confiscationen.»

Lika ined generaltullstyrelsen anser jag benämningen beslagare
böra förbehållas den tjänsteman, som tager godset i beslag — detta
jämväl i andra författningar nyttjade uttryck synes vara att föredraga
framför det av generaltullstyrelsen använda »anhåller för laga
beivran». Jag utgår alltså från berörda terminologi i den föreslagna 10 §.

Jag har emellertid ansett mig böra gå än ett steg längre. Enskild
angivare synes mig nämligen över huvud icke böra tilläggas någon
självständig rätt inom ifrågavarande lagstiftningsområde. Såväl angivarens
anspråk på andel i böter m. m. och hans rätt att föra egen talan som
ock hans säregna rätt enligt § 147 tullstadgan att rekvirera vakt eller
manskap till biträde böra sålunda enligt min mening bortfalla. Det
förefaller föga tilltalande, att angivelser skola kunna utnyttjas såsom
en direkt inkomstkälla för enskilda personer. Då något praktiskt behov
av att för tillsyn över lagens efterlevnad bygga på ett angivaresystem
— att döma efter statistiska uppgifter, som jag under hand inhämtat
från generaltullst}Trelsen — ej heller torde vara förhanden, finner jag det
ej önskvärt, att nu gällande bestämmelser i förevarande del kvarstå.

Den bestämmelse i 10 §, varigenom vederbörande åklagare tillägges
skyldighet att i första hand pröva beslaget, likasom stadgandena om återgång
i visst fall av beslag m. m. hava tillkommit i rättssäkerhetens
intresse.

11 § har i huvudsak samma innehåll som § 137 mom. 2 i generaltullstyrelsens
förslag, dock att densamma särskilt i fråga om kommuns
skyldighet att skaffa förvaringsrum för beslagtagen egendom jämkats
till större överensstämmelse med gällande tullstadga, samt att ett
nytt 3 mom. tillagts i anslutning till ändringen i 10 § och den nya
bestämmelsen i 16 § om rätt att få fråga om åtal underställd generaltullstyrelsens
prövning. Den rätt, som här inrymts åt generaltullstyrelsen
att låta beslaget äga bestånd i avbidan på slutlig prövning, om skäl
till åtal föreligger, finner givetvis sin begränsning i stadgandet i 10 §
darom att beslaget återgår, om åtal ej väckts inom en månad från den
den faktiska beslagsåtgärden.

12 § ansluter sig i huvudsak till § 137 mom. 1 i generaltullstyrelsens
förslag.

1aothi4§§. Generaltullstyrelsens motivering till § 142 lyder som följer:

»Denna och närmast följande paragrafer i förslaget äro avsedda att i vissa
hänseenden närmare reglera den rätt till undersökning efter olovligen infört gods,

Kungl. Maj.ts proposition Nr 226.

som jämlikt § 137 mom. 1 i förslaget skulle tillkomma där nämnd tjänsteman.
Förevarande § 142 skulle härvid ersätta de delar av §§ 140—142 samt § 144 i
gällande tullstadga, som avse undersökning inom enskildas lägenheter. Rätten härtill
har, pä grund av vad redan förut anförts, ansetts böra vara bunden allenast vid
de förutsättningar och villkor, som angivas i paragrafen. Endast följande torde
behöva här tilläggas. De nuvarande bestämmelserna om närvaro av vittnen vid
undersökning inomhus äro i synnerlig män ägnade att hindra tullpersonalen från
upptäckande av olovligen infört gods, enär anskaffandet av lämpliga och villiga
vittnen lätt kan förorsaka en tidsutdräkt, som kan användas till godsets bortförande.
— De förnämligast i § 140 tullstadgan förekommande inskränkningarna i
undersökningsrätten hava ansetts böra bortfalla såsom alltför hinderliga för ett
mera verksamt spanande efter olovligen infört gods. Erinras må, att det under
kristiden befanns erforderligt att i viss mån temporärt undanröja vissa av dessa inskränkningar;
enligt kungörelse den 11 oktober 1918 (nr 788) skulle nämligen undersökningsrätten
enligt § 140 mom. 1 tullstadgan tills vidare intill utgången av sagda
år utsträckas att omfatta även andra trafikleder än gator och vägar samt att gälla
inom ett avstånd av tolv mil från saltsjön eller riksgräns. Slutligen hava de i
§ 144 tullstadgan meddelade bestämmelserna angående den tid å dygnet, då undersökning
inom hus må företagas, synts styrelsen onödigt detaljerade och ersatts med
föreskriften i mom. 3.»

Vid avfattandet av bestämmelserna rörande rätt till husrannsakan
har det synts mig lämpligt att i tillämpliga delar i huvudsak följa det
förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning
m. m., vilket, utarbetat inom justitiedepartementet, varit på grund av
remiss den 27 februari 1920 föremål för lagrådets granskning, och vars
fjärde kapitel innehåller bestämmelser om, bland annat, husrannsakan,
jag har emellertid med hänsyn tdl vikten att skydda den enskildes hem
mot obehöriga husrannsakningar uttryckligen framhållit, att misstanken
för brottet och antagandet, att genom brottet förverkad egendom skall
anträffas vid husrannsakning hos annan än den misstänkte, skola vara
grundade å sannolika skäl.

Jag anser mig böra framhålla, hurusom med den lydelse, förevarande
paragraf sålunda föreslagits skola erhålla, rätten till husrannsakan,
om ock till sin omfattning mer preciserad än enligt generaltullstyrelsens
förslag, i stort sett torde ej mindre än nämnda förslag
tillgodose de befogade krav på sådan rätt, som från tullmannahåll framställts.

Vid § 143 yttrar generaltullstyrelsen;

»Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om undersökning å person
efter olovligen infört gods och motsvarar paragrafen med samma nummer i tullstadgan,
enligt dess lydelse i kungörelsen den 14 februari 1919 (nr 43). Från denna

15 §.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

lydelse skiljer sig den föreslagna förnämligast därutinnan, att dels undersökningsrätt
skulle tillkomma varje i § 137 mom. 1 nämnd tjänsteman, vars tjänståligganden
kunna givä anledning därtill, dels ock vissa chefsmyndigheter i tullverket skulle äga
befogenhet att vid behov förordna om utsträckt tillämpning av kroppsvisitation
Den nuvarande begränsningen av rätten till kroppsvisitation till i regel tjänsteman
av högre grad medför, att t. ex. en vaktmästare, som bevakar ett avsides liggande
fartyg, icke kan verkställa ens den flyktigaste undersökning å en person, som lämnar
fartyget, även om lian har aldrig så god anledning misstänka, att denne på sig förstuckit
gods i avsikt att olovligen införa detsamma. Den föreslagna befogenheten
för vissä tullverkets chefsmyndigheter skulle, efter vad erfarenheten givit anledning
antaga, vid vissa tillfällen vara av mycket stort värde.»

h ör att vinna garanti mot att omförmälda rätt att förordna om
utsträckt tillämpning av kroppsvisitation ej begagnas i oträngt mål har
intagits bestämmelse därom, att beslut i sådant hänseende skall ofördröjligen
underställas generaltullstyrelsens prövning. Styrelsens beslut kan
givetvis sedermera av den, vars rätt av beslutet beröres, överklagas hos
Kungl. Maj:t i vanlig ordning.

Då det för åstadkommande av full bevisning om vad vid undersökningen
förekommit kan vara av betydelse, att vid undersökningen
närvarit mer än ett vittne, har jag vidtagit härav påkallad jämkning i
generaltullstyrelsens förslag.

Fråga om
•träff för
olaga hutoeh
kroppsranmakan.

Generaltullstyrelsen har vid § 144 uttalat sig på följande sätt:

»Det förhållande, att enligt § 144 tullstadgan straff inträder för undersöknmgsman,
som verkställt undersökning å annan än medgiven undersökningstid, även
om olovligen infört gods därvid upptäckes, torde vara ägnat att motverka uppdagandet
av förelupen olovlig varuinförsel. Styrelsen har därför i nu förevarande
paragraf ansett sig böra föreslå, att där undersökning, som avses i § 142 av förslaget,
i eljest behörig ordning företages å annan tid, än i § 142 mom. 3 sägs ansvar
för vederbörande skall inträda allenast i det fall, att olovligen infört gods
därvid icke anträffas; dock har även i sådant fall något straff ansetts icke böra
ifrågakomma, därest giltig anledning till undersökningens anställande å annan tid än
den i allmänhet bestämda visas hava förelegat.»

\ id § 145 autor generaltullstyrelsen följande:

»Enligt § 145 mom. 1 tullstadgan är behörig undersökningsman, som i föreskriven
ordning verkställt undersökning enligt § 140 eller § 141, utan att därvid
olovligen infört gods påträffats, underkastad bötesansvar, såvida ické skälig anledning
till åtgärden prövas hava förefunnits. Då i §§ 142 och 143 i förslaget vissa
förutsättningar för undersökningens berättigande angivits, har i § 145 av förslaget
såsom anledning till straff för till undersökning berättigad person upptagits allenast,
att undersökningen verkställts i strid mot stadgandena i § 142 eller § 143. men
däremot det förhållande, huruvida olovligen infört gods påträffats eller icke, lämnats

Kuiujl. Maj:ts proposition Nr 226.

utan avseende. Straffet har, med hiinsyn till den utvidgade befogenheten till undersöknings
verkställande, ansetts böra vara strängare än vad som för närvarande är
fallet. Har till undersöknings företagande berättigad person annorledes än genom
överträdelse av § 142 eller § 143 förbrutit sig vid undersökningstillfället, lärer han
vara underkastad straff enligt allmän lag, varom antydan gjorts i § 146 av förslaget.
»

Vid högsta domstolens granskning av det förslag, som låg till
grund för gällande tullstadga, hemställde ett justitieråd, att sista punkten
i § 144 och hela § 145 mätte fa utgå, sa att dessa föiseelsei hemfölle
under strafflagen. Jag anser goda skäl föreligga_ att nu godtaga
den ståndpunkt, som sålunda fått sitt uttryck, därvid beaktande,
att man vid utformningen av bestämmelserna om husrannsakan nu sökt
följa allmänna rättsprinciper. Det torde härvid böra framhållas, att
det förut omnämnda förslaget till lag angående polisundersökning i
brottmål samt häktning m. m. icke innehöll några som helst straffbestäm
molsGr.

Om förlust av andel i böter m. m. i händelse av olaga undersökning
stadgas i 20 § andra stycket.

Vid § 171 har generaltullstyrelsen andragit:

»På sätt här ovan, i motiveringen till § 188, antytts, har sista punkten i
nuvarande § 138 mom. 1 överflyttats till nu förevarande paragraf i den något förändrade
formen av ett medgivande för angivare eller beslagare att själv anställa
åtal för brott mot tullstadgan, vilket medgivande förbundits med ett berättigande
för honom att i sådant fall erhålla biträde av vederbörande kronoåklagare för
målets utförande. Såsom regel skulle åtalsrätten fortfarande tillkomma tullverkets
vederbörande åklagare, nämligen tullfiskaler eller tullförvaltningsföreståndare; uttrycklig
föreskrift härom, som nu saknas, bär ansetts lämpligen böra mtagas i mom.
1 av föreliggande § 171 av förslaget. , •

Bestämmelserna i förslaget angående forum skilja sig från de nuvarande i
följande hänseenden. Medan enligt gällande tullstadga forum för mål om brott
mot tullstadgan är bestämt med hänsyn till den ort, där brottet skett eller upptäckts,
skulle enligt förslaget forum vara beroende allenast av den plats, där brottet
upptäckts, dock med det undantag, att, då brottet upptäckts under fartygs resa,
forum skulle bestämmas såsom om brottet i stället upptäckts å den ort inom riket,
dit den skyldige med fartyget sedermera ankommer eller där han eljest anträffas.
Berörda förändring i nu gällande regel har föranletts av önskvärdheten av att
ovisshet eller tvist om rätt forum må förekommas; undantaget från den föreslagna
regeln utgör en generalisering och närmare utveckling av den tanke, som ligger
till grund för bestämmelserna i nuvarande § 171 mom. 2, eller att ett under fartygs
resa begånget, vid inloppsort upptäckt brott mot tullstadgan lämpligare bör
upptagas av behörig domstol i fartygets destinationsort, än av den till inloppsorten
närmast belägna behöriga domstol. Vidare skulle enligt förslaget den nuvarande
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 183 käft. (Nr 226.) 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

bestämmelsen, att mål om brott mot tullstadgan skall upptagas vid rådhusrätt i
den stad, där brottet skett eller upptäckts — sålunda oavsett om där finnes tullförvaltning
eller ej — i så måtto modifieras, att dylikt mål skulle handläggas
allenast av rådhusrätt i stad, där jämväl tullkammare eller, såsom i Stockholm,
Groteborg och Malmö är förhållandet, på avdelningar fördelad tullförvaltning föres
6S'' måste nämligen enligt styrelsens mening betraktas såsom olämpligt att,
såsom för närvarande är fallet, tullmål kunna komma att handläggas även i stad
dar tullförvaltning ej finnes, något som föranleder, bland annat, att den tullförvaltmngsforeståndare,
som är åklagare i målet, måste för åtalets utförande lämna sin
tjänstgöringsort. Slutligen skulle enligt förslaget mål angående brott mot tullstadgan,
dä detsamma upptäckts å annan ort än stad med såväl rådhusrätt som tullkammare
e ler å avdelningar fördelad tullförvaltning - med undantag för ovanbse^rda-,
!a ’ -då uPPtäckfcen skett under fartygets resa — i regel handläggas vid
rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller dylik tullförvaltning finnes
hor närvarande gäller x nu ifrågavarande fall, att målet skall handläggas vid rådhusrätten
i närmaste stad, där tullförvaltning, oavsett beskaffenheten av densamma
finnes. Förändringen har föreslagits i syfte, att föreståndare för de i några mindre
stader befinthga smärre tullförvaltningar med inskränkt befogenhet, tullexpeditioner
och tullstationer, skulle befrias från bestyret med åklagarskap i tullmål, ett bestyr,
tor vilket de såsom regel torde vara mindre väl skickade än föreståndarna för tullkamrarna,
vilka måste förutsättas vara i besittning av större kompetens och erfarenhet;
— Den i förslaget kvarstående bestämmelsen, att målet skall handläggas
vid granstullrätt, där sådan är närmare, har numera betydelse endast för trakterna
vi riksgränsen mot Finland, då övriga förut befintliga gränstullrätter indragits.»

16 § motsvarar § 171 mom. 1 i generaltullstyrelsens förslag. Den
rätt för angivare eller beslagare att själv anhängiggöra åtal, vilken generaltullstyrelsen
tänkt sig bibehållen, har emellertid, såsom förut påpekats,
borttagits. r

Vad härefter angår 17 §, vilken motsvarar § 171 mom. 2 i generaltullstyrelsen^
förslag, har jag funnit mig kunna med ett undantag
biträda de principer, på vilka generaltullstyrelsen byggt sitt förslag.
Undantaget gäller, att lorum torde böra bestämmas med hänsyn till den
ort, där brottet skett eller upptäckts, att med andra ord den härutinnan
nu stadgade valrätten fortfarande bör bibehållas. Härvid har det
synts mig vara värt att beakta, dels att i brottmålsprocessen platsen
for brottets begående är det principiellt avgörande vid bestämmande
av ratt domstol, dels ock att praktiska skäl tala emot avskaffande av
den nuvarande valfriheten, då nämligen därigenom skulle beredas
ökade möjligheter för eu tilltalad att genom invändning om domstols
behörighet onödigt uppehålla rättegången.

is §.

Generaltullstyrelsens motivering till § 170 mom. 3 lyder:

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 226.

»Enligt mom. 3 skulle domstol vara befogad att, även då ägare av anhållen
egendom blivit anträffad med stämning, utan hinder av hans uteblivande pröva frågan,
huruvida från honom anhållen egendom skall dömas förverkad, sedan kungörelse
om anhållandet i vanlig ordning utfärdats. Den omständighet, att stämning
kunnat delgivas ägaren, synes nämligen icke skäligen böra utgöra hinder för
prövning av sagda fråga, då ägaren avrest från landet utan att ställa ombud för
sig att svara i målet.»

För det fall, att ägare eller forsiare av beslagtagen egendom blivit
lagligen stämd, synes det ifrågasatta kungörelseförfarandet icke vara
av behov påkallat. I stället torde domstolen böra berättigas att, även
när dylik person genom utevaro lyckas undgå ett domfällande, genom
särskilt beslut förordna om egendomens förverkande. 1 enlighet härmed
har paragrafen omredigerats.

Vidare har den i paragrafen aDgivna anslagstiden ansetts kunna,
i anslutning till en från generaltullstyrelsens sida under hand uttryckt
önskan, förkortas från nuvarande tre månader till sextio dagar, d. v. s.
samma tidrymd, som omförmäles i 5 § av gällande förordning angående
rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Generaltullstyrelsen har vid § 141 anfört: 19 §■

»Det i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förekommande stadgande om vittnesrätt
i vissa fall för vakter och dem, som Konungens befallningshavandes bud och
ärenden gå, har ansetts böra här intagas såsom gällande för de tjänstemän, som
enligt § 137 mom. 1 i förslaget skulle vara behöriga att anställa undersökning om
brott mot tullstadgan. Bestämmelsen erfordras huvudsakligen till förekommande
därav, att person, som påträffas i färd med olovlig varuinförsel, skulle kunna genom
förnekande av brottet undgå straff och egendomskonfiskation vid sådana tillfällen,
då andra vittnen än den eller de tjänstemän, som verkställt undersökning eller anhållit
egendom, icke funnits. Fall hava förekommit, då sådan person vid anhållandet
erkänt sig skyldig men sedermera inför domstolen bestritt, att brott förelegat.

Tjänsteman, som sålunda vittnar i egen sak, lärer emellertid icke böra vara berättigad
att åtnjuta beslagarandel, där sådan eljest skolat tillkomma honom.»

I generaltullstyrelsens förslag har jag gjort den ändring, att bestämmelsen
rörande undantag från rätt till andel i böter och förverkad
egendom utbrutits. Denna bestämmelse återfinnes i stället i 20 § andra
stycket.

Vid § 169 anför generaltullstyrelsen: 20 &

»Enligt § 169 tullstadgan tillkomma av böter för olovlig varuinförsel tre fjärdedelar
beslagaren och en fjärdedel kronan. Därest icke annorlunda är särskilt stadgat,
såsom exempelvis enligt § 149, skall på enahanda sätt fördelas behållna försäljnings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

summan för eller i stället utgivna värdet av enligt stadgan förbruten dömd egendom.
Undantag från den sålunda bestämda fördelningsgrunden gäller dock för det fall,
att ägare eller forsiare av olovligen infört gods icke kunnat ertappas och överbevisas
om gärningen; i sådant fall skola kronan och beslagaren skifta lika.

På grund av den i § 138 mom. 1 tullstadgan lämnade definitionen på beslagare
lärer sålunda, om särskild angivare finnes, ovanberörda beslagarandel tillfalla denne,
men icke den tulltjänsteman, som i anledning av angivelsen anhållit godset eller,''
enligt tullstadgans terminologi, tagit detsamma i beslag. Finnes däremot icke någon
särskild angi\ are, utan har brottet upptäckts av tulltjänstemannen, exempelvis vid
visitation av inkommet fartyg eller av ankommande resandes effekter, lärer tulltjänstemannen
äga åtnjuta beslagarandelen, men icke på grund därav, att han tagit
godset i beslag, utan därför, att han genom upptäckandet av brottet bör betraktas
såsom angivare. Ordet åtgärd i definitionen på beslagare torde möjligen syfta
härå- I praktiken torde sistberörda fall vara det vanligaste; och detta förhållande,
i förening med den betydelse, som i vanligt språkbruk tillägges ordet ''beslagare’
och som avviker från definitionen i g 138 mom. 1 tullstadgan, har givit anledning
.V„,en 8anska allmänt spridd uppfattning, att enligt tullstadgan ovanberörda andel
i böter och godsets värde tillkommer den, som verkställt beslaget å godset. Till
och med i tullstadgan, nämligen i § 149, förekommer — ehuru visserligen i frå^a
om annat gods än sådant som olovligen införts — uttrycket ''beslagarens andel^ i
denna bemärkelse. Till vinnande av klarhet i denna fråga och undanröjande av
nyssnämnda missuppfattning torde det enligt generaltullstyrelsens mening vara
lämpligt, att bestämmelserna om fördelning av ifrågavarande böter och värdebelopp
med utgångspunkt från det vanligast förekommande fallet, avfattas på det sätt, att
viss andel förklaras skola tillkomma den, som enligt förslagets definition i § 138
är att anse såsom beslagare, d. v. s. den tjänsteman, som för laga beivran anhållit
egendom, vilken enligt stadgan är förverkad, men, om särskild angivare finnes
denne. Återstoden skulle i varje fall tillkomma kronan. Då emellertid en angivelse
ofta kan vara mera obestämd till tid och ort och därför icke av beskaffenhet att
,le„ a 41 1 omedelbar upptäckt av begången eller planlagd olovlig varuinförsel, utan
„r ,or,,ka!1,.e1rfOI''diras’ att av vederbörande tjänsteman vid efterspaning nedlägges ett
särskilt nitiskt, ofta långvarigt och med risk förbundet arbete, har möjlighet ansetts
ora iörennnas för domstolen att efter sig företeende sådana omständigheter tillerkänna
beslagaren intill högst hälften av angivarens andel. För att angivare skall
komma i åtnjutande av angivarandel, förutsattes emellertid, att han vid åtalets utförande
på ett eller annat sätt uppträder såsom angivare; är angivelsen anonym
?■.„ £Jor<4 un(4e,r förbehåll av att bliva hemlighållen, lärer beslagaren böra få behålla
beslagarandelen oförminskad. Enahanda torde förhållandet böra bliva i fall
då angivaren på grund av stadgandena i § 139 eller § 140 icke är berättigad att
utbekomma angivarandel. Någon särskild föreskrift i nu berörda hänseenden torde
emellertid knappast vara erforderlig.

För närvarande utgör ''beslagarandelen’ tre fjärdedelar av böterna och värdet
av egendomen, medan en fjärdedel tillfaller kronan. Dels med hänsyn till den höjning
av böterna som ifrågasatts i förslaget, dels ock för att kronans andel må bringas
till överensstämmelse med vad som enligt olika författningar eljest plägar tillkomma
kronan, har styrelsen ansett ifrågavarande böter och värdebelopp böra till en tredjedel
gå till kronan och till två tredjedelar tillfalla beslagaren eller angivaren eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

delas mellan dessa. — Från denna regel har, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som nu gäller, ansetts böra undantagas sådana fall, då egendom dömes förverkad
under omständigheter, som i § 170 mom. 3 avses. I dessa fall skulle värdet
av den förverkade egendomen fortfarande delas lika mellan kronan och beslagaren,
respektive angivaren.»

Såsom redan förut framhållits, föreslås enskild angivares anspråk
på andel i böter och förverkad egendom skola avskaffas.

Under senare tid hava inom ett flertal lagstiftningsomraden åklagares
med fleras andelar i böter och förverkad egendom maximerats. Jag
har ansett enahanda åtgärd böra vidtagas med beslagarrätten enligt förevarande
lag. Härigenom avses att förekomma, att andelarna i fråga
skola stiga till belopp, som stå i uppenbart missförhållande till vad från
beslagareus sida åtgjorts i och för beslaget, något som ej minst med
hänsyn till förslagets bestämmelser om beslag av fartyg eljest utan
tvivel torde kunna bliva fallet. Maximibeloppet har föreslagits skola
utgöra femhundra kronor, särskilt för bötesandel och särskilt för andel
i förverkad egendom eller i stället utgivna värdet därav. Att märka
är härvid, att böter för ifrågavarande brott ofta ej utgå, antingen därför
att den brottslige genom avvikande undandrager sig deras uttagande
eller därför att förvandlingsstraff träder i stället.

För att emellertid de andelar av böter och förverkad egendom,
som utan dylik maximering skulle tillkommit beslagaren, i sin helhet
måtte tillgodokomma det ändamål, som beslagarandelarna äro avsedda
att tjäna, nämligen bekämpandet av den olovliga varuinförseln, har jag
i anslutning till vad som i viss utsträckning gäller enligt rusdrycksförfattningarna
föreslagit, att vad å beslagaren skolat belöpa utöver
maximibeloppen skall tillfalla en fond att användas till uppmuntran för
ådagalagt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel eller eljest till^ motverkande
av sådan införsel. Härigenom skulle en viss frihet ernås att
använda medlen på det sätt, som vid varje tillfälle befunnes mest ändamålsenligt,
bland annat jämväl till anskaffande av materiell för begagnande
vid den olovliga varuinförselns bekämpande. Dispositionen över denna
fond torde böra anförtros åt generaltullstyrelsen.

De bestämmelser i § 169 tullstadgan, som gälla böter för seglationsbrott
m. m., hava utbrutits ur förevarande sammanhang för att
kvarstå i tullstadgan.

21 § överensstämmer med § 169 mom. 2 i generaltullstyrelsens
förslag.

21 §.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

aa 5- Generaltullstyrelsen har i sin motivering till § 170 anfört:

»Enär enligt gällande lagstiftning om rusdrycker och tobaksvaror m. m. vissa
varor vid sådana tillfällen, då de enligt tullstadgans bestämmelser skulle säljas
å auktion, i stället skola behandlas på annat sätt. har erinran härom intagits i
mom. 1.»

Förevarande paragraf ansluter sig till § 170 mom. 1 och 2 i generaltullstyrelsens
förslag. Endast vissa redaktionella ändringar hava
vidtagits.

sa §■ 23 § motsvarar § 174 i generaltullstyrelsens förslag.

Ffdrlardet- övergår härefter till den speciella motiveringen för förslaget

angående''för. ^ förordning angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker

bud i vissa till svenskt territorialvatten m. m.
fall mot införsel
av rusdrycker
till I generaltullstyrelsens förslag hade § 1 mom. 1 följande lydelse:

territorial- »Rusdrycker, som avses i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning

vatten m. m. av rusdrycker, må icke med farkost av mindre avgiftspliktig dräktighet än etthundra
l § 1 cch 3 ton införas från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten;
mom. dock äge generaltullstyrelsen att för särskilt fall medgiva undantag från sagda
förbud.»

Generaltullstyrelsens motivering härtill är följande:

»§ 1 mom. 1 bestämmer den åtgärd, som, enligt vad styrelsen ovan framhållit,
borde vara förbjuden. Ehuru den hittills bedrivna smugglingen huvudsakligen
avsett spritdrycker, har styrelsen dock ansett lämpligast, att förbudet komme att
gälla alla de slag av drycker, som iförordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker innefattas under denna benämning, huvudsakligen av det skäl,
att definitionen på spritdrycker och vin i sagda förordning icke överensstämmer med
vad som enligt tulltaxan avses med brännvin och sprit samt vin. Förbudet har
ansetts böra inskränkas till det fall, att införseln sker med farkost av mindre avgiftspliktig
dräktighet än etthundra ton, och detta närmast i syfte att icke genom
förbudet hinder må läggas för legitim införsel av rusdrycker, vilken endast mycket
sällan torde ske med fartyg av nyssnämnda låga dräktighet. För sådana undantagsfall,
vilka förnämligast, om ej uteslutande, torde avse de jämförelsevis smärre
kvantiteter av rusdrycker, som införas för att uppläggas å provianteringsfrilager
i vissa städer, har generaltullstyrelsen ansett sig böra föreslå bemyndigande för
styrelsen att medgiva dispens från förbudet. Uttrycket ;svenskt territorialvatten’
är hämtat från § 3 b) i förordningen om straff för olovlig varuutförsel m. m. den
3 mars 1916 (nr 49), sådant detta lagrum lyder enligt kungörelsen den 18 september
samma år (nr 388), och torde böra tolkas på enahanda sätt som enligt berörda
författningsrum.»

Tontalet för de fartyg, som skola falla under det ifrågasatta Förbudet,
har jag på grund av inhämtade upplysningar ansett böra be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

stämmas till högst etthundratjugo. I övrigt äro de förändringar, som
vidtagits i 1 § 1 mom., av uteslutande redaktionell art. Bestämmelsen
rörande generaltullstyrelsens dispensrätt återfinnes i ett särskilt 3 inom.

§ 2 i generaltullstyrelsens förslag lyder på följande sätt:

»I § 1 stadgat förbud skall icke utgöra hinder för införsel till svenskt territorialvatten
av rusdrycker:

a) då rusdryckerna åro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med
vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord å densamma
anställda personer, i den mån rusdryckerna prövas icke överstiga behovet
under resan och för så vitt icke anledning finnes antaga, att de äro avsedda för
annat ändamål; samt

b) då den farkost, med vilken rusdryckerna forslas, nödgas passera territorialvattnet
på den grund, att gränsvattnet mellan svenskt och främmande land är av
mindre bredd än två geografiska mil, eller av annan allmänt giltig orsak.»

I motiveringen har generaltullstyrelsen vid denna paragraf anfört:

»I § 2 äro angivna de fall, då förbudet i § 1 icke skulle äga tillämpning,
nämligen dels sådana fall, då rusdryckers förekomst ombord å fartyget kan hänföras
till ett legitimt behov, och dels sådana fall, då fartyget antingen på grund av farvattnets
beskaffenhet eller av tvingande nöd föranledes att passera svenskt
territorialvatten.»

I fråga om passagerares och besättnings rätt att medföra rusdrycker
hava av generaltullstyrelsen föreslagits två restriktioner: dels
skulle rusdryckerna icke få överstiga behovet under resan, och dels skulle
anledning icke få förekomma, att rusdryckerna vore avsedda för annat
ändamål. Sistberörda restriktion har jag uteslutit såsom alltför vittgående,
och i den förstnämnda har jag vidtagit någon jämkning, i syfte
att bestämmelsen icke må utgöra hinder för begagnande av lagstadgad
rätt till införsel av rusdrycker i viss mindre kvantitet jämväl utöver
resebehovet.

I punkten b) har i stället för generaltullstyrelsens formulering
»allmänt giltig orsak» använts uttrycket »trängande nöd», vilket uttryck
torde få anses äga en bestämdare samt tillika mera begränsad innebörd,
och vilket för övrigt synes bättre ansluta sig till den av styrelsen i
motiveringen brukade termen »tvingande nöd».

Punkten c) motsvarar generaltullstyrelsens bestämmelse under b) i
fråga om farkost, som »nödgas passera territorialvattnet på den grund,
att gränsvattnet mellan svenskt och främmande land är av mindre bredd
än två geografiska mil». Den av mig nu förordade formuleringen avser
att mera direkt träffa det syfte, man egentligen vill vinna. Erinras må,
att trafiken i Öresund icke genom den föreslagna undantagsbestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

sen kommer att lämnas utan all kontroll, då nämligen § 6 mom. 2 tullstadgan
innefattar med de förevarande i viss mån likvärdiga restriktioner.

I generaltullstyrelsens förslag har § 1 mom. 2 och 3 följande lydelse:

»Mom. 2. Bryter någon mot det i mom. 1 stadgade förbud, straffes såsom
för olovlig varuinförsel enligt tullstadgan; och vare rusdryckerna samt, där för forslingen
använd farkost icke är av större avgiftspliktig dräktighet än fyrtio ton, jämväl
farkosten förverkade.

Mom. 3. Har någon med vetskap om eller skälig anledning att misstänka,
att egendom är att enligt denna kungörelse anses såsom förverkad, föranlett, att
egendomen ej kan tillrättaskaffas, gälde han dess värde.»

Motiveringen till dessa bestämmelser har följande lydelse:

»Mom. 2 av § 1 innehåller i fråga om brott mot förbudet och påföljderna
därför en hänvisning till bestämmelserna i tullstadgan, dock med den avvikelse från
ovanberörda förslag till ändrad lydelse av kap. 9 tullstadgan, att för forslingen använd
farkost föreslagits skola vara förverkad, såvida dess avgiftspliktiga dräktighet icke
överstiger fyrtio ton, under det att i förslaget gränsen ansetts böra sättas till allenast
tjugu ton. Denna skärpning har givetvis ifrågasatts i syfte att göra förbudet mera
effektivt än som skulle bliva fallet med bibehållande av den lägre gränsen.

Slutligen innefattar mom. 3 en föreskrift, motsvarande den i § 168 av nyssberörda
förslag förekommande.»

I och med det att i författningen utsäges, att däri omhandlat förfarande
skall anses såsom olovlig varuinförsel, bortfaller i princip behovet av
ett speciellt angivande av rättsföljderna därav. Allenast för så vitt man
vill gå längre än som skett i lagen om straff för olovlig varuinförsel
m. m., måste detta i författningen givas tillkänna. Så skulle enligt
generaltullstyrelsens förslag vara fallet i fråga om förverkande av farkost.
Ehuru i princip anslutande mig till styrelsens uppfattning härutinnan,
har jag dock ansett bestämmelserna i detta ämne böra, för att icke
träffa den jämförelsevis oskyldige med den skyldige, utformas med någon
försiktighet. Såsom villkor för förverkandet har jag sålunda velat stipulera,
bland annat, att mängden olovligen införda rusdrycker minst uppgår
till, beträffande farkost, för vilken avgiftsplikt förefinnes, tio liter för
varje ton av farkostens avgiftspliktiga dräktighet eller, beträffande annan
farkost, en tjugondedel av vikten utav hela den å farkosten befintliga
lasten, dock ej under fem liter. Å andra sidan har jag ansett tontalet
för förverkande underkastade farkoster skäligen kunna bestämmas till
sextio, ävensom funnit en bevispresumtion böra stadgas, varigenom
bevisbördan i fråga om ägarens vetskap om den olovliga införseln blivit
i viss mån överflyttad från vederbörande åklagare till den tilltalade.

Kungl. Maj:ta proposition Nr 226.

Andra stycket i 1 mom. utgör i viss mån ett motstycke till 1 §

5 mom. i lagen om straff för olovlig varuinförsel m. m.

Uppenbart är, att, om i något enstaka fall bestämmelsen om förverkande
av farkost i lagen om olovlig varuinförsel skulle medföra sådan
påföljd men ej det nu förevarande stadgandet, den förra bestämmelsen
blir tillämplig.

§ 3 i generaltullstyrelsens förslag lyder:

»Tull-, polis- och lotstjänsteman åligger att övervaka efterlevnaden av denna
kungörelse samt att, där brott mot densamma upptäckts, ofördröjligen anmäla det

till åtal. .

Vid berörda övervakande äge sådan tjänsteman att å farkost av i 9 1 mom.

1 sagd dräktighet, som finnes å svenskt territorialvatten, utan hinder av bestämmelserna
i § 2 tullstadgan företaga den visitation, som erfordras för utrönande av,
huruvida mot stadgat förbud rusdrycker medföras i farkosten.»

Motiveringen härtill är följande:

»I § 3 meddelas bestämmelse om vilka tjänstemän övervakandet av det ifrågasatta
förbudets efterlevnad skulle tillkomma, nämligen desamma, som enligt § 137
mom. 1 av förslaget till ändrad lydelse av kap. 9 tullstadgan skulle hava att i
allmänhet söka förekomma eller upptäcka brott mot tullstadgan. Då emellertid den
enligt § 2 tullstadgan tulltjänsteman tillkommande rätt att visitera fartyg, som
anträffas i svenskt farvatten, är i vissa hänseenden ganska starkt inskränkt och i
alla händelser icke tillräcklig för övervakande av det föreslagna förbudets efterlevande,
har i förevarande § 3 en för sådant ändamål erforderlig visitationsrätt
ansetts''böra uttryckligen tillerkännas vederbörande.»

Enligt § 2 tullstadgan äger i avseende å fartyg i svenskt farvatten
tulltjänsteman, bland annat, dels att gå ombord, när och varest han det
fordrar, dels att taga kännedom om de till fartyg och last hörande handlingar,
dels ock att å segelfartyg av högst fyrtio tons nettodräktighet
så ock å fartyg av vad slag och dräktighet som helst, vilket finnes vara
bestämt till svensk hamn eller anträffas i skärgård, verkställa den visitation,
som lastens beskaffenhet medgiver, och vartill särskilda omständigheter
kunna föranleda, därvid dock luckorna till fartygets lastrum icke
må mot befälhavarens vilja öppnas.

Lika med generaltullstyrelsen anser jag den sålunda medgivna visitationsrätten
otillräcklig för övervakande av ifrågavarande förbuds efterlevnad.
Å andra sidan har jag dock med hänsyn till den fara för liv
och egendom, som ett öppnande av fartygets luckor ute i rum. sjö kan
innebära, funnit mig böra till den lydelse, generaltullstyrelsen givit förevarande
paragraf, göra ett inskränkande tillägg.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 höft. (Nr 226.) 7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

tullstyrelsen „ } generaltullstyrelsens förelag finnas ytterligare två paragrafer,

föreslagna så lydande:

ytterligare

■ >§ 4 Om anhållande av vara och farkost, som enligt denna kungörelse

skola vara förverkade, så ock om anhängiggörande av åtal för brott mot kungörelsen
®a™t„om, f°rdelnin§ och förvandling av enligt densamma ådömda böter ävensom
beträffande förfarande med jämlikt kungörelsen anhållen eller förverkad dömd sådan
egendom och med därför influtna medel gälle i tillämpliga delar vad i tullstadgan
ar föreskrivet om olovlig varuinförsel; dock att beträffande varans avyttring jämväl
skall iakttagas, vad i gällande förordning angående försäljning av rusdrycker är
SCåQSät.

§ 5. Innefattar gärning, som enligt vad ovan sägs är förbjuden, tillika brott
mot de i tullstadgan givna bestämmelser om olovlig varuinförsel, dömes efter vad
där stadgas; dock skall även i sådant fall vad i § 1 mom. 2 här ovan föreskrives
om förverkande av farkost äga tillämpning.»

Vid de sålunda föreslagna paragraferna har generaltullstyrelsen
utlåtit sig: '' J

»Rörande anhållandet av egendom, som vid överträdelse av förbudet skulle
vara förverkad, anställande av åtal för sådan överträdelse, fördelning och förvandling
av böter samt förfarande med anhållen eller förverkad dömd egendom och med
därför influtna medel torde i tillämpliga delar böra gälla tullstadgans motsvarande
bestämmelser vid fall av olovlig varuinförsel; och har i § 4 av förslaget stadgande
härom intagits.

I fall då med överträdelse av ifrågavarande förbud är förbunden gärning
som enligt tullstadgan är hänförlig till olovlig varuinförsel, lärer ansvar böra ådömas
enligt tullstadgan; dock torde även i sådant fall ovanberörda strängare bestämmelse
rörande gränsen för fartygs förverkande böra vara tillämplig. Föreskrift härom
har ansetts böra intagas i § 5 av förslaget.»

Av vad jag anfört vid behandlingen av 2 § lärer framgå, att de
i den föreslagna § 4 intagna bestämmelserna icke äro av behov påkallade.
Ej heller den föreslagna § 5 torde kunna anses erforderlig.

1 avseende å ikraftträdandet har generaltullstyrelsen beträffande
de av styrelsen föreslagna ändringarna i tullstadgan icke uttalat sig.
Beträffande förslaget till kungörelse angående förbud mot införsel av
rusdrycker med mindre farkost till svenskt territorialvatten har däremot
styrelsen föreslagit:

»Denna kungörelse träder i kraft två veckor efter det densamma, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.»

Motiveringen till detta förslag är så lydande:

•••t , 5>^e(| hänsyn å ena sidan till angelägenheten därav, att förbudet må snarast
^jöjligt träda i kraft, och å andra sidan till billigheten av att någon tid ställes till
förfogande för att författningen må komma till allmän kännedom har slutligen

Ikraftträdandet
av ifrågavarande
lagstiftning

m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226. 51

föreslagits, att densamma må träda i kraft två veckor efter det den utkommit
från trycket.»

Ehuru det givetvis är önskvärt, att ifrågavarande lagstiftning
träder i kraft snarast möjligt, har jag dock med hänsyn till den tid,
som kan antagas bliva erforderlig för frågans behandling inom lagrådet
och riksdagen funnit mig icke kunna räkna med ett tidigare ikraftträdande
än från och med den 1 maj 1923; och, vad särskilt angår förbudet
mot införsel av rusdrycker till svenskt territorialvatten, har jag
ansett detsamma böra träda i kraft först en månad senare, på det att
tillräcklig kännedom om förbudet i fråga må hinna spridas jämväl till
främmande sjöfartsidkande stater.

Med hänsyn till den särskilda karaktären hos den lagstiftning,
som innefattas i sistnämnda förbud, har jag ansett mest rådligt, att
densamma göres allenast provisorisk. Giltighetstiden har å andra sidan
ansetts ej böra tilltagas alltför kort. På grund härav har såsom sluttermin
föreslagits utgången av år 1925.

Departementschefen uppläser härefter de av honom omförmälda
författningsförslagen av den lydelse, bilagorna 1 och 2 vid detta protokoll
utvisa, samt hemställer, att för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler lagrådets utlåtande över förslagen måtte genom utdrag av
protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

Fritiof Englund.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Olovlig
varuinförsel
och ansvar
därför m. m.

Bilaga T. ‘ ‘

Förslag

till

lag om straff för olovlig varuinförsel m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför tullpliktig vara,
skall för olovlig varuinförsel höta från och med två till och med sex gånger beloppet
av den avgift, som för varan bort erläggas till tullverket, dock minst trettio
kronor. Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, vare
straffet böter från och med fyra till och med tio gånger beloppet av nämnda avgift,
dock minst etthundra kronor, eller fängelse i högst ett år.

2 mom. Har vid förövandet av den olovliga varuinförseln gärningsmannen
varit beväpnad, och kan skäligen antagas, att vapnet varit avsett att begagnas till
våld eller hot mot den, som velat hindra eller vederbörligen anmäla den olovliga
varuinförseln,

eller har den olovliga varuinförseln förövats å järnväg eller å färja, som
kan medföra tåg, av någon därstädes anställd eller vid där anordnad postavdelning
tjänstgörande person, vilken till brottets underlättande begagnat sig av denna sin
ställning,

må i fall, som i första punkten av 1 mom. sägs, dömas till fängelse och i
fall, som i andra punkten av samma mom. omförmäles, dömas till straffarbete i
högst ett år.

Vad nu är sagt skall ej gälla, därest enligt 7 § strängare straff skall ådömas.

3 mom. Har i fall, som i andra punkten av 1 mom. sägs, den olovliga
varuinförseln haft till föremål rusdrycker eller tobaksvaror, och äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

4 mom. Har tobaksvara olovligen införts av annan än resande, skall till
grund för beräkning av böter läggas den tullavgift, som skolat utgå, därest resande
infört varan.

5 mom. Framgår av omständigheterna, att olovlig varuinförsel icke skett i
avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket, vare straffet böter, minst
tjugo kronor.

Vad sålunda stadgats skall dock ej äga tillämpning, då införsel skett av
vara, som ej får till riket införas, eller då villkor, som föreskrivits för rätt till
införsel av varan, ej iakttagits.

6 mom. Olovligen infört gods vare förverkat; dock skall sådan påföljd icke
inträda:

a) då den olovliga varuinförseln straffas efter vad i 5 mom. första stycket
sägs; samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

b) då i följd av gårningsmannens minderårighet eller av annan särskild anledning
straffrihet äger rum eller stratlet förfaller.

I fall, som under a) och b) sagts, skola föreskrivna avgifter till tullverket

för godset utgöras.

7 mom. Är olovligen infört gods förverkat, vare ock förverkat:

a) emballage eller kärl, vari godset förvaras, ävensom annan förvanngspersedel
i vilken godset påträffats, därest persedeln på grund av dess beskaffenhet ar särskilt
ägnad att användas i och för olovlig varuinförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktigliet än tjugo ton eller odackad, vilken tor
den olovliga varuinförseln begagnats antingen vid resa, som måste antagas hava ägt
rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller eljest vid transport från
större fartyg till land eller från ett till annat upplagsställe vid kust eller i skärgård,
ävensom dragare och fordon, som nyttjats för transport av olovligen infort gods,
allt dock endast för så vitt forslingsredskapet tillhör godsets ägare eller annan, som
finnes hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skalig anledning att
misstänka densamma, samt tillika godset anträffats under forslingen,

2 §•

7 mom. Finnes i fartyg eller å tåg tullpliktigt gods så förstucket eller
undandolt, att olovlig , införsel därav uppenbarligen är tillämnad och varder icke
någon förvunnen till gärningen, straffes fartygets eller tågets befalhavare, ändå att
han icke kunnat övertygas om delaktighet i godsets införskaffande i fartyget e er
å tåget, såsom för olovlig varuinförsel. Gitter han göra sannolikt, att han ej agt
kännedom om sagda åtgörande, dömes allenast för bristande tillsyn över tartyge
eller tåget till böter, svarande mot högst dubbla beloppet av de avgifter, som or
godset bort erläggas till tullverket, dock minst tjugo kronor. . ... ,

Har sådant förstickande eller undandöljande av tullpliktigt gods, som i forsta
stycket sägs, ägt rum, och varder någon förvunnen till gärningen, dömes fartygets
eller tågets befälhavare, där ej enligt annan bestämmelse i denna lag strangare
påföljd skall ådömas honom, allenast för bristande tillsyn, såsom ovan sagts.

Godset skall i varje fall dömas förverkat. . , , , ,,

2 mom. Böter för bristande tillsyn enligt 1 mom. må icke ådomas i det fall,
att å passagerarfartyg eller tåg gods anträffas förstucket eller undandolt på plats,
vilken är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande.

3 §.

1 mom. Befinnes vid tullbehandling av inkommet gods eller eljest, att
åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans vilseledande vid tullbehandlingen
helt eller delvis undandraga vara stadgad avgift till tullverket, skall
mottagaren eller, där denne är ombud för annan här i riket, vilken ager förfoga
över varan, denne senare straffas såsom för olovlig varuinförsel, ändå att det icke
styrkts, att han ägt vetskap om den vidtagna åtgärden Innefattar åtgärden
brott, som enligt allmän lag är belagt med straff, dömes till ansvar efter vad i ty

fall ärg^gha’n före tullbehandlingen till namn och beskaffenhet eller värde riktigt

Undandöljande
i fartyg
eller å.
tåg av tullpliktigt
goda.

Tulla vek.

Åtgärder,
vilta skola
anses såsom
olovlig varuinförsel.

Upprepad

olovlig

varuinförsel.

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 226.

angivit eller låtit angiva varan, eller gitter han göra sannolikt, att åtgärden vidtagits
utan hans vetskap eller tillskyndan, vare han fri från ansvar.

• ^a1r,a’ .,™ed, avs.e<rnd(r & vilken åtgärd, som i detta mom. sägs, vidtagits, skall
i varje fall, dar den icke behörigen angivits före tullbehandlingen, dömas förverkad.

... .7 mom'' Har någ°n Vld utförsel ur riket av gods, för vilket ifrågasattes
restitution av eller befrielse från avgift till tullverket, i angivningsinlaga eller annan
handling uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, vilken kunnat obehörigen medföra dylik
restitution eller befrielse, eller har någon annorledes uppsåtligen sökt obehörigen
tillgodogöra sig restitution eller befrielse, som här avses, straffes med böter från
och med två till och med sex gånger beloppet av den avgift, som sålunda oriktigt
kunnat bliva föremål för restitution eller befrielse, dock minst trettio kronor eller
vid synnerligen försvårande omständigheter, med fängelse i högst sex månader. ’

Har restitution eller befrielse, som i detta mom. avses, erhållits, skall straff
ådömas enligt allmän lag.

,.. y»ra, med avseende å vilken åtgärd, som i detta mom. avses, vidtagits, skall
domas förverkad.

4 §•

1 mom. Såsom olovlig varuinförsel skall anses:

a) därest bland resandes effekter tullpliktigt gods förstuckits eller undangomts
i uppenbart syfte att därigenom undandraga det tirllpersonalens uppmärk b)

om inrikes förpassning underkastat men oförpassat gods, vilket icke visas

vara inom riket alstrat eller tillverkat eller där införtullat, sä förstuckits, att det
ej kan upptäckas annorledes än genom visitation, eller om sådant gods föres från
fartyg i annan ordning än i gällande tullstadga föreskrives i fråga om vederbörligen
förpassat gods; samt °

c) d^ oförtullat utländskt gods, som varit föremål för tullangivning, bortsmyges
eller förbytes inom svenskt territorium; skolande, därest den, som beträdes
med sådant brott, begagnat sig av tullupplagsrätt för godset, brottet anses vara
begånget under försvårande omständigheter.

2 mom. Kan beskaffenheten av gods, varom i 1 mom. b) eller c) sägs
icke utrönas eller är godset tullfritt, skola, där bötesstraff ifrågakommer, böterna
bestammas till belopp från och med tjugo till och med femtusen kronor.

5 §•

Förövar den, som två eller flera gånger straffats för olovlig varuinförsel av
annat slag än som avses i 1 § 5 mom. första stycket, ånyo enahanda brott av
beskaffenhet att icke vara hänförligt under sagda mom., dömes till fängelse eller
straffarbete i högst två år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må dömas
till böter efter de för varje särskilt fall i 1 och 4 §§ stadgade grunder.

I fråga om olovlig införsel av rusdrycker skall ansvar, som i föregående
stycke sägs, ådömas redan då den brottslige en gång förut straffats för enahanda
förbrytelse.

Beträffande gods, förvaringspersedel och forslingsredskap vare lag, som i
1 § 6 och 7 mom. sägs. °

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

6 §•

Den, so in uppsåtligen förleder annan till olovlig varuinförsel, vilken icke är
att hänföra under vad i 1 § 5 mom. första stycket sägs, eller vid utförande av
sådant brott med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker,
straffes som vore han själv gärningsman. Har någon före brottets utförande eller vid
utförandet, dock i mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd gärningen främjat,
straffes efter ty som han prövas hava till brottet bidragit. Om någon utan att
hava sådan del i brottet, som nu sagts, sedan brottet timat, med vetskap därom
varit gärningsmannen behjälplig att godset dölja, förbyta eller föryttra, straffes
efter som brottet var till, dock mindre än om han själv varit gärningsman.

7 §■

1 mom. Varder tjänsteman vid tullverket eller vid lotsverket i sin tjänst
beträdd med olovlig varuinförsel, som icke är hänförlig under 1 § 5 mom. första stycket,
eller finnes dylik tjänsteman hava i tjänsten gynnat eller befordrat sådant brott,
dömes till straffarbete i högst två år, och vare därjämte i fråga om gods, förvaringspersedel
och forslingsredskap lag, som i 1 § 6 och 7 mom. sägs.

Vad sålunda stadgats gälle ock, därest tjänsteman vid postverket eller vid
statens järnvägar förbryter sig på sätt, som nu är sagt, med avseende å gods, vilket
han i och för sin tjänst har under händer eller till vilket han av sådan anledning
har tillträde.

2 mom. Har tjänsteman vid tullverket eller vid lotsverket utom tjänsten
gjort sig skyldig till olovlig varuinförsel eller delaktighet däri, skall brottet anses
begånget under synnerligen försvårande omständigheter.

8 §.

Vad här ovan stadgats om olovlig varuinförsel gälle ock om försök därtill.

9 §•

Förskingrar någon egendom, som enligt denna lag skolat dömas förverkad,
gälde dess värde.

10 §.

Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom, vilken
skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkad, skall taga egendomen
i beslag och ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande åklagare, vilken
har att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd. Har ej för den brottsliga
gärning, som föranlett beslaget, åtal väckts inom en månad från beslagets verkställande,
gånge beslaget åter. Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag, må
den, som drabbats av åtgärden, kunna hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets
hävande.

11 §•

1 mom. Egendom, som, på sätt i 10 § sägs, tagits i beslag, skall’ av
vederbörande tjänsteman genast avlämnas till den tullförvaltning, dit den bekvämligast
kan föras; och åligger det tullförvaltningen såväl att mottaga sådan egendom
i sin vård som ock att, i fall då åtal skall anhängiggöras vid domstol å annan ort,

Delaktighet
i olovlig varuinförsel.

Olovlig varuinförsel
av
vissa tjänsteman.

Försök till
olovlig varuinförsel.

Ersättning
för förskingrad
egendom.

Beslag.

Förfarandet
med beslagtagen
egendom.

Undersök ningsrätt.

Ratt till husrannsakan.

Förfarandet
▼id husrannsakan.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

till därvarande tullförvaltnings vård översända samma egendom, såvitt ej särskilda
omständigheter göra en sådan försändning obehövlig eller olämplig.

Tullförvaltning, som mottagit beslagtagen egendom, skall, där så äskas, ej
allenast meddela bevis över mottagandet utan även, där så lämpligen kan ske, låta
egendomen förseglas av ägaren och den, som avlämnat densamma.

2 mom. Finnes ej i stad, där egendom jämlikt 1 mom. avlämnas, konfiskationsmagasin
eller tullpackbus, åligge magistraten att på tullförvaltningens rekvisition
anskaffa tjänligt förvaringsrum.

12 §.

Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, med
iakttagande av vad i denna lag föreskrives, anställa undersökning angående brott,
som i denna lag avses.

Enahanda undersökningsrätt tillkommer jämväl polisman och lotstjänsteman,
i den mån deras tjänsteåligganden kunna giva anledning därtill; dock må å fartyg,
liggande i hamn, där tullförvaltning finnes, dylik undersökning icke företagas av
annan än tulltjänsteman.

13 §.

1 mom. För eftersökande av egendom, som kan antagas enligt denna lag vara
förverkad, må husrannsakan inom lägenhet, som enligt sin bestämmelse är tillgänglig
för envar, så ock inom lägenhet, som plägar tjäna till härberge eller tillhåll för lösdrivare
eller personer, vilka äro straffade eller misstänkta för brott, ävensom uti magasin,
upplagsbodar och uthus, företagas av tulltjänsteman eller polisman, där dem anbefalld
tjänstgöring därtill föranleder, ävensom av landsfogde, lands- eller stadsfiskal.

2 mom. Ar någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete
eller fängelse enligt denna lag kan följa, må husrannsakan företagas hos honom för
eftersökande av egendom, som kan antagas vara genom brottet förverkad. För
samma ändamål må husrannsakan i anledning av brott, varå enligt denna lag kan
följa straffarbete, äga rum hos annan än den misstänkte, därest sannolika skäl
äro, att genom brottet förverkad egendom skall där anträffas.

Konungens befallningshavande, landsfogde, lands- och stadsfiskal, tulldirektör,
tullförvaltare och tullverkets vederbörande åklagare äga förordna om husrannsakan,
som i detta mom. avses; och må sådan verkställas, förutom av tjänsteman, som
nu nämnts, av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller av polisman
i befälsställning, som av Konungens befallningshavande därtill särskilt förordnats.
Utan förordnande, varom nyss sagts, må husrannsakan, när fara är i
dröjsmål, företagas av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans sfällning eller,
där egendom, som kan antagas förverkad, på färsk gärning följts eller spårats till
lägenheten, jämväl av annan tulltjänsteman eller av polisman.

14 §.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 226.

hålla.s. Har varken han eller av honom tillkallade vittnen närvarit, skall underrättelse
meddelas honom om den vidtagna åtgärden. .. •

Öppnas ej stängd lägenhet, må erforderligt vald anvandas. Ar ej vare s g
den misstänkte eller lägenhetens innehavare eller någon av dennes husfolk tillstädes,
må sådant ej ske utan i vittnens närvaro. Öppnad lagenhet skall etter
verkställd förrättning på lämpligt sätt åter tillslutas. , a

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som ar

oundgängNgen^nBdvändigt. ^ ^ ^ d?till föranled., företagas

mellan klockan sju eftermiddagen och klockan sex formiddagen. „

Över vad vid husrannsakan förekommit skall protokoll foras av foiratt mngsmannen^

hu8rann8akani som jämlikt 13 § 2 mom. i stad företages

av tulltjänsteman, skall underrättelse lämnas vederbörande polismyndighet före förrättningens
början, såframt det medhinnes, men eljest sa snart ske kan.

15 §.

7 mom Undersökning å person efter olovligen infört gods må företagas allenast Kropp*™™
då mot någon, som från utlandet ankommer till ort, där tullförvaltning finnes, eller som satan,
anträffas vid gräns- eller kustort, föreligger på sannolika skal grundad “J8*"*®''
att han har på sig förstucket gods; dock ma, dar vederbörande chef för tull-,, kusteller
gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen a persontrafiken från utlandet
med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig,
dylik undersökning efter bevakningschefens bestämmande verkställas a envar med
lägenheten eller under tidrymden från utlandet till platsen ankommande person.

Sådant förordnande skall ofördröjligen understallas generaltullstyrelsens pi övning.

2 mom Den i 1 mom. omförmälda undersökning skall, dar den ar av mera
väsentlig omfattning, verkställas inomhus samt, om undersökningsman■eUerden
misstänkte det äskar och det utan större omgång kan ske i vittnens närvaro
Är den misstänkte kvinna, må undersökningen ej verkställas utan genom tillkallad
person av samma kön samt i avskilt rum; och skall såsom vittne, om sadant
ifrågakommer, anlitas kvinna.

16 §''

Åtal för brott, som avses i denna lag, ankommer på tullverkets vederbörande
åklagare, beslagare obetaget att, därest åklagaren vägrar åtala, underställa trägan
generaltullstyrelsens prövning.

17 §''

1 mom. Mål angående brott, som i denna lag avses, skall anhängiggöras
vid tullmålsdomstolen för den plats, där brottet skett eller blivit upptäckt. Dar brottet
skett eller upptäckts å inkommande fartyg, skall så anses, som om brottet skett
eller upptäckts å fartygets första bestämmelseort inom riket.

T mom. Tullmålsdomstol är för stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare
eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens rådhusrätt och för annan
ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller tullförvaltning, som nyss
nämnts, finnes, eller gränstullrätt, om sådan är närmare.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 183 höft. (Nr 226.)

Åtala rätt.

Laga

domstol.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Om domstolsförfarande
i
visst fall, di
ägaren av
beslagtagen
egendom ej
anträffas,
m. ni.

18 §.

Då egendom tagits i beslag, utan att ägare eller forsiare ertappats eller
kunnat med stämning anträffas, skall vederbörande domstol på framställning av
åklagaren lata genom dennes försorg i allmänna tidningarna införa kungörelse
angående anhållandet, med föreläggande för vederbörande att inom sextio dagar från
kungörandet anmäla sig hos domstolen, vid äventyr att frågan om egendomens förverkande
avgöres utan hinder av hans uteblivande.

• t.,uHar ä-3are eller forslare av beslagtagen egendom, ehuru lagligen stämd, ej
inställt sig vid rätten, må utan hinder härav frågan om egendomens förverkande av
domstolen avgöras.

Vittnesrätt.

19 §.

Tjänsteman, som enligt 12 § äger anställa undersökning om brott, som i
denna lag avses, må själv edligen vittna om det, honom vid sådan undersökning
händer, så ock om det han därvid uträttat, där ej andra vittnen finnas.

20 §.

*»vdböter8 t- e - böter, som ådömas enligt denna lag, så ock av behållna försäljningssumman
rn. m. for forverkad egendom eller av belopp, som jämlikt 9 § utgivits i stället för sådan
egendom, skola, där ej nedan annorlunda stadgas, två tredjedelar eller, där egen“®I?1,
dö“es. forverkad under omständigheter, som avses i 18 § första stycket, hälften
tillfalla beslagaren och återstoden kronan. Ej må dock beslagare utfå mer än femhundra
kronor av böternas belopp och femhundra kronor av den förverkade egendomens
värde; skolande vad därutöver å beslagare belöper ställas till generaltullstyrelsens
förfogande att användas till uppmuntran av tulltjänstemän och polismän,
ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel. eller till särskilda
åtgärder för motverkande av sådan införsel.

• u x tjänsteman, som med stöd av 19 § avlagt vittnesmål, må icke åtnjuta andel
i böter eller värdet av förverkad egendom. Den, som ådömes straff för det han
förbrutit sig vid hus- eller kroppsrannsakan, vare tillika underkastad förlust av
andel i böter och värdet av förverkad egendom. Andelar, som nu sagts, tillfalla
kronan.

21 §.

Bötesför Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, som ådömas enligt denna lag

vandling. skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Avyttring av
förverkad
egendom.

1 mom. Egendom, som genom laga kraft ägande utslag förklarats förverkad
fni1.’ , -ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder, av vederbörande
tullförvaltning försäljas å offentlig auktion. Förvaringspersedel må likväl försäljas
allenast för så vitt den gjorts otjänlig att användas såsom redskap för olovlig varuinförsel;
skolande, där detta icke lämpligen kan ske, med persedeln förfaras på sätt
generaltullstyrelsen bestämmer.

2 mom. Forslingsredskap, som tages i beslag, må försäljas utan annat uppskov,
än som erfordras för auktionens behöriga kungörande.

Kun yl. Muj:ts proposition Nr 226, 59

I fall, då beslagtagen annan egendom ådagalägges vara underkastad förskämning
eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde, sä%amt avyttringen därav
fördröjes, äge på anmälan därom den domstol, å vilkens handläggning målet beror,
att utan avbidan på ägares inställelse meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt detta mom., skall, intill dess
utslag fallit och vunnit laga kraft, nedsättas i tullkassan.

23 §.

Utslag, varigenom enligt denna lag ansvar blivit ådömt eller egendom förklarats
förverkad, skall på generaltullstyrelsens föranstaltande befordras till verkställighet.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1923, då §§ 129—147 ävensom, så vitt
de avse brott, varom i denna lag är fråga, §§ 169 och 170 i tullstadgan den 1 juli
1904 (nr 35) skola upphöra att gälla utom beträffande brott, som begåtts före lagens
ikraftträdande.

Verkställighet
av
utslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Bilaga 2.

Förslag

till

förordning angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker till
svenskt territorialvatten m. m.

Härigenom förordnas som följer: i .

1 §•

1 mom. Rusdrycker må icke med farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugo
ton införas från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten.

2 mom. Vad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för införsel till
svenskt territorialvatten av rusdrycker:

a) då rusdryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med
vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord å densamma
anställda personer, i den mån rusdryckerna prövas icke överstiga behovet
under resan eller rusdryckerna jämlikt stadgandet i 10 § 4 mom. c) i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker få till riket införas;

b) då den farkost, med vilken rusdryckerna forslas, av trängande nöd tvingas
att inkomma till svenskt territorialvatten, samt

c) vid genomfart genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens fyr från
internationellt eller utländskt område till annat sådant område.

3 mom. Från det i denna paragraf stadgade förbud äger generaltullstyrelsen
för särskilt fall medgiva undantag.

N 2 §.

1 mom. Bryter någon mot det i 1 § stadgade förbud, vare det ansett såsom
olovlig varuinförsel enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel m. m.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att avsikten icke varit att
olovligen till riket införa rusdryckerna, må dock ej till högre straff än femhundra
kronors böter dömas. Ej heller må i sådant fall påföljd av förverkande
äga rum.

2 mom. Skola rusdrycker dömas förverkade på grund av vad i lagen om
straff för olovlig varuinförsel m. m. eller i 1 mom. här ovan stadgas, skall, även
om de i 1 § 7 mom. nämnda lag angivna förutsättningar icke äro förhanden, farkost,
som begagnats vid införseln av rusdryckerna, dömas förverkad under förutsättning:

att farkosten är av mindre nettodräktighet än sextio ton eller odäckad;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

att mängden olovligen införda rusdrycker minst uppgår till, beträffande farkost,
för vilken avgiftsplikt kan förefinnas, tio liter för varje ton av farkostens avgittspliktiga
dräktighet eller, beträffande annan farkost, en tjugondedel av v.kten utav
hela den å farkosten befintliga lasten, dock ej mindre än tern liter;

att farkostens ägare ej kan göra sannolikt, att han icke agt kännedom om
eller skäl att misstänka den olovliga införseln; samt
att rusdryckerna anträffats under forslingen.

3 mom. Vad i lagen om straff för olovlig varuinförsel m m. stadgas i fråga
om egendom, som dömes förverkad, skall jämväl äga tillämpning beträffande farkost,
som i 2 mom. avses.

3 §•

För att övervaka efterlevnaden av denna förordning äger tulltjänsteman, som
avses i 12 8 av lagen om straff för olovlig varuinförsel m. m., att, utan hinder
av föreskrifterna i gällande tullstadga, å farkost av i 1 § har ovan omformald
beskaffenhet, vilken befinner sig å område, där enligt vad ovan sagts införsel av
rusdrycker med sådan farkost ej må äga rum, företaga den visitation, som oundgängligen
erfordras för att utröna, huruvida mot forbudet rusdrycker medföras,
dock må luckor till farkostens lastrum ej öppnas, därest fara härigenom kan uppstå
för farkostens säkerhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1923 och gäller till och med

utgången^ gom i föror(jningen avses, blivit begånget före utgången av år

1925, skola de i förordningen meddelade bestämmelserna fortfarande tillämpas med
avseende å brottet.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 226.

Bilaga. 3

Utkast

till

kungörelse om ändring i vissa delar av tullstadgan den 1 juli 1904 (nr 35).

Härigenom förordnas, att §§ 168, 170 och 171 i tullstadgan den 1 juli 1904
skola upphöra att gälla, samt att §§ 169 och 174 ävensom rubriken till kap 9
i samma stadga skola erhålla följande ändrade lydelse:

KAP. 9.

Särskilda ansvarsbestämmelser in. m. 3

§ 169.

Av böter, som ådömas enligt denna stadga, skall, där ej bestämmelserna i
§§ 150, 161 och 165 till annat föranleda, hälften tillfalla kronan och hälften tullstatens
enskilda pensionsinrättning.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, som ådömas enligt denna
stadga, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

§ 174.

Vad lagen om straff för olovlig varuinförsel m. m. innehåller i 9 § om ersättning
för förskingrad egendom, i 16 § om åtalsrätt, i 17 § om laga domstol, i
18 § om domstolsförfarande i visst fall, då ägare av beslagtagen egendom ej anträffas
m. m., i 22 § om avyttring av förverkad egendom samt i 23 § om verkställighet
av utslag skall äga motsvarande tillämpning i fråga om brott, som avses i
denna stadga.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 maj 1923; dock skola de äldre bestämmelserna
äga tillämpning med avseende å brott, som begåtts före kungörelsens
ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Bilaga 4.

(1 <illande tullstadga.

KAP. 9.

Om oloflig varuinförsel och andra
överträdelser av föreskrifterna i denna
stadga; så ock om laga domstol och
rättegång i tull mål.

§ 129.

Mom. 1. Var, som utan behörig tullangivning
införer tullpliktig vara, böte
för olovlig varuinförsel från och med
två till och med fyra gånger beloppet
av den tullavgift, som för varan bort
erläggas, dock icke under tio kronor.

Mom. 2. Föröva flere än två olovlig
varuinförsel gemensamt, dömes till böter
från och med fyra till och med sex
gånger den tullavgift, som belöper å det
gemensamt införda godset; dock vare
minsta bot, som i mom. 1 sägs.

Olovlig varuinförsel, förövad av flere
å samma tid och ställe, skall anses förövad
av dem gemensamt, såframt icke
skäligen antagas kan, att sammanträffandet
varit tillfälligt.

Lika med förbrytelse, som förut i detta
moment är sagd, skall ock straffas olovlig
varuinförsel av den, som är beväpnad,
såframt skäligen antagas kan, att
vapnet var avsett att begagnas till våld
eller hot emot den, som den olovliga införseln
hindra eller vederbörligen anmäla
ville.

Mom. 3. Med böter från och med tre
till och med fem gånger belöpande tull,
dock lägst tio kronor, skall olovlig varuinförsel
beläggas:

a) då godset till riket inkommer i för -

G ener altullstyrelsens förslag.
KAP. 9.

Närsk i ld a an svar sbest äm m elser.

§ 129.

Mom. 1. Var, som utan behörig tullangivning
till riket inför tullpliktig vara,
dömes för olovlig varuinförsel till böter
från och med fyra till och med tio
gånger beloppet av den avgift, som för
varan bort erläggas till tullverket, dock
icke under trettio kronor, eller till fängelse
i högst sex månader. Aro omständigheterna
synnerligen försvårande,
dömes till straffarbete i högst ett år.

Mom. 2. Är enligt gällande stadganden
vara belagd med olika hög avgift
till tullverket alltefter omständigheterna
vid varans införsel, skall vid bestämmande
enligt detta kapitel av böter, vilka
bero av sådan avgift, dessa böter beräknas
å den högsta avgift av berörda
slag, som kan utgå för varan.

Mom. 3. Vid utmätande av straff,
som i mom. 1 sägs, skola såsom försvårande
omständigheter anses:

a) då vid förövandet av den olovliga

varuinförseln gärningsmannen varit beväpnad,
såframt skäligen kan antagas,
att vapnet varit avsett att begagnas till
våld eller hot emot den, som ville hindra
eller vederbörligen anmäla den olovliga
varuinförseln; ■.:!

b) då den olovliga varuinförseln förövats
av två eller flera gemensamt; sko -

Kungl. May.ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

varingsrum, särskilt svåra att upptäcka
och uppenbarligen förfärdigade eller inredda
för begagnande vid olovlig varuinförsel; b)

då den olovliga införseln förövas
sålunda, att någon, som begagnar nederlagsrätt,
bortsmyger eller förbyter
sitt nederlagsgods vare sig å nederlaget
eller under godsets forsling från ett till
annat upplagsställe eller under dess utförsel
till utrikes ort; och

c) då den olovliga införseln sker å
järnväg samt förövas av någon, som är
anställd vid järnvägen och till förbrytelsens
underlättande begagnar sig av
denna sin ställning; dock att med avseende
å gods, vilket i och för tjänsten
omhänderhaves eller till vilket av sådan
anledning tillträde äger rum, skall i fråga
om den, som är anställd vid statens järnvägsförvaltning,
lända till efterrättelse
vad i § 135 stadgas.

Mom. 4. Kan det visas, att olovlig
varuinförsel, vartill någon gjort sig skyldig,
icke skett i avsikt att undandraga
varan stadgad tullavgift, vare straffet
böter från och med tio till och med femtio
kronor.

Mom. 5. Olovligen infört gods vare,
utom i det fall, som i mom. 4 avses,
förverkat; och må det tagas i beslag,
där det anträffas, under forslingen eller
sedermera, enligt vad här nedan stadgas.
Lag samma vare om mindre farkoster,
vilka begagnas vid olovlig varuinförsel
för att föra godset från större
fartyg i land eller från ett till annat
upplagsställe vid kust eller i skärgård,
så ock om dragare och körredskap, som
nyttjas för landväga transport av olovligen
infört gods, allt dock endast i det
fall, att godset anträffas under forslingen
och skall anses förverkat samt att farkost,
dragare eller körredskap tillhör
godsets ägare eller annan, som finnes
hava ägt kännedom om den olovliga in -

Generaltullstyrelsens förslag.
lande olovlig varuinförsel, förövad av
två eller flera å samma tid och ställe,
anses vara förövad av dem gemensamt,
såframt icke skäligen kan antagas, att
sammanträffandet varit tillfälligt;

c) då godset till riket inkommit i förvaringsrum,
särskilt svårt att upptäcka
och uppenbarligen förfärdigat eller inrett
för begagnande vid olovlig varuinförsel; d)

då den olovliga varuinförseln skett
å järnväg eller å färja, som kan medföra
järnbantåg, samt förövats av någon,
som är därstädes anställd eller tjänstgör
vid där anordnad postavdelning och
till förbrytelsens underlättande begagnat
sig av denna sin ställning; samt

e) då den olovliga varuinförseln skett
med luftfartyg.

Mom. 4. Kan det visas, att olovlig
varuinförsel, vartill någon gjort sig skyldig,
icke skett i avsikt att undandraga
varan stadgad tullavgift, vare straffet
böter dock minst trettio kronor. Aro
omständigheterna synnerligen förmildrande,
må böterna nedsättas till lägst
tio kronor.

Vad sålunda stadgas gälle dock icke,
då, enligt vad i särskilda författningar
må vara föreskrivet, varan är förbjuden
till införsel eller får införas allenast
under vissa villkor men dessa villkor
icke äro uppfyllda.

Mom. 5. Olovligen infört gods vare
förverkat; dock att, där ej annorlunda
är särskilt stadgat, sådan påföljd icke
skall inträda i följande fall:

a) då den olovliga varuinförseln straffas
efter vad i mom. 4 sägs; samt

b) då i följd av gärningsmannens minderårighet
eller av annan särskild anledning
icke någon kan ådömas straff
för den olovliga varuinförseln.

Mom. 6. Skall olovligen infört gods
dömas förverkat, vare ock förverkad:

a) förvaringspersedel, i vilken godset

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

förseln eller skälig anledning att den
misstänka.

Mom. 6. 1 fall, som i moin. 4 sägs,

så ock då, beträffande annan olovlig
varuinförsel, inträffar att i följd av gärningsmannens
minderårighet eller annan
särskild grund straffribet äger rum eller
straffet förfaller, skall belöpande tullavgift
för godset utgöras.

{Jfr § 129 i förslaget.)

§ 130.

Mom. 1. Finnes i fartyg eller å järnbantåg
tullpliktigt gods så förstucket
eller undandolt, att olovlig införsel därav
uppenbarligen är tillämnad, straffes fartygets
eller tågets befälhavare, ändå att
han icke kunnat övertygas om delaktighet
i godsets inpraktiserande i fartyget
eller å tåget, såsom för olovlig
varuinförsel. Gitter han göra sannolikt,
att han ej ägt kännedom om sagda åtgörande,
må endast ansvar för underlåtenhet
i tillsynen om fartyget eller
tåget honom ådömas; och böte han i
sådant avseende högst ett mot dubbla
tullavgiften svarande belopp, dock icke
under tio kronor. Godset skall i varje
fall tagas i beslag och dömas förbrutet.

Mom. 2. Böter för underlåten tillsyn,
enligt vad i mom. 1 sägs, må icke ådömas
i det fall, att å passagerareångfartyg
eller tåg gods anträffas förstucket
eller undandolt på plats, vilken är till

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1

Generaltullstyrelsens förslag.
påträffats, därest persedeln på grund av
dess beskaffenhet är särskilt ägnad att
användas i och för olovlig varuinförsel;
samt

b) farkost av mindre avgiftspliktig
dräktighet än tjugu ton eller odäckad,
dragare och körredskap, som begagnats
vid godsets införsel eller eljest för transport
av detsamma, för så vitt forslingsredskapet
tillhör godsets ägare eller
annan, som finnes hava ägt kännedom
om den olovliga varuinförseln eller skälig
anledning att misstänka densamma,
samt tillika godset anträffats under forslingen.

Mom. 7. I fall, då enligt vadi mom.
5 sägs, olovligen infört gods icke skall
anses förverkat, skola belöpande avgifter
till tullverket för godset utgöras.

(Jfr § 129 i gällande tullstadga.)

§ 130.

Mom. 1. Har i fartyg eller å järnbantåg
tullpliktigt gods så förstuckits
eller undandolts, att olovlig införsel därav
uppenbarligen är tillämnad, och varder
icke någon förvunnen till gärningen,
straffes fartygets eller tågets befälhavare,
ändå att han icke kunnat övertygas om
delaktighet i godsets införskaffande i
fartyget eller å tåget, såsom för olovlig
varuinförsel.

Gitter han göra sannolikt, att han ej
ägt kännedom om sagda åtgörande, dömes
allenast för bristande tillsyn över
fartyget eller tåget till böter, svarande
mot dubbla beloppet av de avgifter, som
för godset bort erläggas till tullverket,
dock icke under trettio kronor.

Godset skall i varje fall dömas förverkat.

Mom. 2. Böter för bristande tillsyn
enligt vad i mom. 1 sägs må icke ådömas
i det fall, att å passagerarfartyg
eller järnbantåg gods anträffas förstucket
samt. 183 höft. (Nr 226.) 9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

medföljande resandes personliga begagnande
upplåten.

(Jfr § 130 i förslaget.)

§ 131.

Visar sig uti det sätt. varpå inkommet
gods blivit inpackat, eller av vad eljest
vid införseln förekommer uppenbar avsikt
att genom tulltjänstemans vilseledande
vid tullbehandlingen helt eller
delvis undandraga godset stadgad tullavgift,
såsom om en vara finnes förstucken
ibland eller insmugen uti en
annan, med lägre tull belagd, om anbragta
märken eller skyltar angiva en
lägre tullbeskattad vara än den befintliga,
om med avseende å en varas beskaffenhet,
benämning eller tillämnade
användning lämnats uppgift, som kunnat
föranleda, att varan kommit att beläggas
med lägre tull, än som rätteligen hade
bort utgå, om ibland ett parti till utseende
och emballage lika kolli, vilka
enligt vanligt handelsbruk innehålla en
viss vara, någon del befinnes innehålla
annat, med högre tull belagt gods eller
om, där tullavgift skall utgå med vissa
procent av varans värde, skriftlig handling
eller annan bevisning företes, ägnad
att bibringa tjänsteman, som tullbehandlingen
verkställer, övertygelse om ett lägre
värde å varan än det verkliga; eller om
genom själva godsets beskaffenhet sådan
sviklig avsikt, som ovan sägs, framstår,
såsom om en tullpliktig vara genom
blandning med eller tillsättning av något
främmande ämne bibringats likhet med
annan vara, som drager lägre tull eller
är tullfri: då skall emottagaren eller,
där denne är ombud för annan här i
riket, vilken äger över varan förfoga,
denne senare, såvida han ej före tullbehandlingen
till namn, beskaffenhet och
tillämnad användning, vikt eller värde

Generaltullstyrelsens förslag.
eller undandolt på plats, vilken är upplåten
till medföljande resandes personliga
begagnande.

(Jfr § 130 i gällande tullstadga.)

§ 131.

Mom. 1. Befinnes det vid tullbehandling
av inkommet gods, att uppenbar
avsikt förelegat att genom tulltjänstemans
vilseledande vid tullbehandlingen
helt eller delvis undandraga vara stadgad
avgift, som av tullverket uppbäres, skall
mottagaren eller, där denne är ombud
för annan här i riket, vilken äger förfoga
över varan, denne senare straffas
såsom för olovlig varuinförsel, ändå att
han icke kunnat övertygas om delaktighet
i försöket att undandraga varan avgift,
som ovan avses.

Har han före tullbehandlingen till namn
och beskaffenhet eller värde riktigt angivit
eller låtit angiva varan eller gitter
han göra sannolikt, att försöket blivit
vidtaget utan hans vetskap eller tillskyndan,
vare han fri från ansvar.

Den vara, med avseende å vilken försök,
som i detta moment sägs, vidtagits,
skall i varje fall, där den icke behörigen
angivits före tullbehandlingen, dömas förverkad.

Mom. 2. Har någon vid utförsel ur
riket av gods, för vilket ifrågasättes
restitution av eller befrielse från avgift,
som av tullverket uppbäres, i angivningsinlaga
eller annan handling uppsåtligen
lämnat oriktig uppgift, vilken kunnat
medföra dylik restitution eller befrielse
för vara, som icke är därtill berättigad,
eller till högre belopp, än honom verkligen
skolat tillkomma, eller har någon
annorledes sökt obehörigen tillgodogöra
sig restitution eller befrielse, som här
avses, straffes med böter från och med
fyra till och med tio gånger beloppet
av den avgift, som sålunda oriktigt kun -

<i7

Kungl. May.ts proposition Nr 22(i.

Gällande tullstadga.

riktigt angivit eller låtit angiva det gods,
med avseende å vilket slik åtgärd vidtagits,
ändå att han icke kunnat övertygas
om delaktighet i det försök att
undandraga godset tull, straffas såsom
för olovlig varuinförsel. Gitter han göra
sannolikt, att försöket blivit vidtaget
utan hans vetskap eller tillskyndan, vare
från ansvar fri. Det gods, med avseende
å vilket åtgärd, som nu är sagd, vidtagits,
skall i varje fall, där det icke
behörigen angivits före tullbehandlingen,
tagas i beslag och dömas förbrutet.

Den, som falskeligen, i syfte att undandraga
införd vara stadgad tull, avgiver
skriftligt intyg eller försäkran om befintligheten
av sådant förhållande, som
författningsenligt kan föranleda varas
tullfria utlämnande, straffes såsom för
olovlig varuinförsel, varjämte varan skall
tagas i beslag och dömas förbruten.

(Jfr § 131 mom. 1 i förslaget.)

§ 132.

Såsom olovlig varuinförsel skall ock
anses:

a) därest vid visitation av resandes
effekter tullpliktigt gods anträffas förstucket
eller undangömt, i uppenbart
syfte att såmedelst undandraga det tullbetjäningens
uppmärksamhet:

b) om förpassning underkastat, men
oförpassat gods, vilket icke uppenbarligen
är inom riket alstrat eller tillverkat,
befinnes så förstucket, att det icke kan
upptäckas annorledes än genom visitation,
eller om sådant gods olovligen
smyges i land från fartyg;

c) då efter fartygs utklarering annat,
för återutförsel inlastat, oförtullat gods,
än i § 129 mom. 3 b) sägs, utan vederbörlig
anmälan återinföres i lastningsorten
eller eljest i svenskt farvatten;
samt

General! ullstyrelsens förslag.
nät bliva föremål för restitution eller
befrielse, dock icke under trettio kronor,
eller med fängelse i högst sex månader.
Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
dömes till straffarbete i högst
ett år.

Den vara, med avseende å vilken försök,
som i detta moment sägs, vidtagits,
skall dömas förverkad.

Mom. 3. Har på grund av förfarande,
varom i mom. 1 eller 2 förmäles, vara
utlämnats från tullverket utan avgift
eller mot lägre avgift, än som vederbort,
eller för vara restitution av eller befrielse
från avgift obehörigen tillgodonjutits,
straffes enligt allmän lag.

(Mom. 1: jfr § 131 i gällande tullstadga.
Mom. 2 och 3: utan motsvarighet däri.)

§ 132.

Mom. 1. Såsom olovlig varuinförsel
skall anses:

a) därest bland resandes effekter tullpliktigt
gods förstuckits eller undangömts,
i uppenbart syfte att därigenom
undandraga det tullpersonalens uppmärksamhet
;

b) om inrikes förpassning underkastat
men oförpassat gods, vilket icke visas
vara inom riket alstrat eller tillverkat
eller där införtullat, så förstuckits, att
det ej kan upptäckas annorledes än genom
visitation, eller om sådant gods föres
från fartyg i annan ordning än i §§ 56
och 58 föreskrives i fråga om vederbörligen
förpassat gods; samt

c) då oförtullat utländskt gods, vare
sig det varit föremål för tullangivning
eller icke, bortsmyges eller förbytes inom
svenskt territorium; skolande, därest den,

Kungl. Maj.ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

d) i händelse transitupplags- eller transitgods
eller restitutionsupplagsgods bortsmyges
eller förbytes å upplag eller
under forsling inom landet.

Kan beskaffenheten av gods, varom
under b), c) eller d) sägs, icke utrönas
eller är godset tullfritt, varde böterna
bestämda till belopp från och med tio
till och med femhundra kronor.

(Jfr § 132 i förslaget.)

g 133.

Har den, som gjort sig förfallen till
ansvar för förbrytelse, varom i § 129
mom. 2 stadgas, förut undergått bestraffning
för olovlig varuinförsel, vilken icke
är att hänföra under vad i mom. 4 av
samma paragraf sägs, dömes till fängelse
från och med en månad till och med
två år eller till straffarbete från och
med två månader till och med två år.

Förövar den, som två eller flera gånger
straffats för olovlig varuinförsel av annat
slag, än som avses i § 129 mom. 4,
ånyo enahanda förbrytelse av beskaffenhet
att icke vara hänförlig under sagda
moment, dömes till fängelse eller straffarbete,
efter vad nyss är stadgat.

Aro i tall, som i denna paragraf avses,
omständigheterna synnerligen förmildrande,
då må till böter efter ovan
stadgad grund dömas.

I fråga om godset vare lag,

§129 mom. 5 sägs.

(Jfr § 133 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.
som beträdes med sådant brott, begagnat
sig av tullupplagsrätt för godset, brottet
anses vara begånget under försvårande
omständigheter.

Mom. 2. Kan beskaffenheten av gods,
varom under mom. 1 b) eller c) sägs,’
icke utrönas eller är godset tullfritt,
skola, där urbota straff icke prövas böra
ådömas, böterna bestämmas till belopp
från och med femtio till och med femtusen
kronor.

Mom. 3. Gods, som i mom. 1 avses-,
skall, därest det anträffats eller dess beskaffenhet
eljest kan utrönas, vara förverkat.
Lag samma vare om förvaringspersedel
och forslingsredskap i fall, som
i § 129 mom. 6 sägs.

(Jfr § 132 i gällande tullstadga.)

§ 133.

I fråga om gods, förvaringspersedel
och forslingsredskap vare lag, som i
§129 mom. 5 och 6 sägs.

(Jfr del av § 133 i gällande tullstadga.)

som i .

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

(1 ältande tullstadga.

$; 134.

Den, som bjuder, lejer, trugar eller
eljest uppsåtligen förleder annan till
olovlig varuinförsel, vilken icke är att
hänföra under vad i § 129 mom. 4 sägs,
straffes, som vore han själv gärningsman.
Lag samma vare, om någon vid
brottets utövande med råd eller dåd uppsåtligen
hjälper, så att gärningen därigenom
sker, eller, sedan den olovliga
införseln skett, med vetskap därom är
gärningsmannen behjälplig att godset
dölja, förbyta eller föryttra.

(Jfr § 134 i förslaget.)

§ 135.

Beträdes ämbets- eller tjänsteman eller
betjänt vid tullverket eller vid lotsverket
med olovlig varuinförsel, som icke är
hänförlig under § 129 mom. 4, eller finnes
han hava sådan förbrytelse gynnat eller
befordrat, dömes till straffarbete från och
med sex månader till och med två år,
och vare därjämte lag, som i § 129 mom.
5 sägs.

Yad sålunda stadgats gälle ock, därest
ämbets- eller tjänsteman eller betjänt vid
postverket eller vid statens järnvägsförvaltning
förbryter sig på sätt, som nu
är sagt, med avseende å gods, vilket han
i och för sin tjänst har under händer
eller till vilket han av sådan anledning
har tillträde.

(Jfr §135 i förslaget.)

§ 136.

Yad här ovan stadgas om olovlig varuinförsel,
skall ock i tillämpliga delar
gälla om försök till olovlig varuinförsel.

(Jfr § 136 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.
g 134.

Mom. 1. Har någon medverkat därtill,
att gärning, som enligt de i denna
stadga givna bestämmelser är belagd
med straff, förövas av den, vilken är
från straff fri, vare han ansedd såsom
gärningsman.

Mom. 2. Delaktighet i brott mot denna
stadga straffes efter ty i 3 kap. strafflagen
är stadgat, där icke, enligt vad
i § 135 sägs, strängare ansvar skall
ådömas.

(Jfr § 134 i gällande tullstadga.)

§ 135.

Beträdes tjänsteman vid tullverket eller
vid lotsverket med olovlig varuinförsel,
som icke är hänförlig under § 129 mom.
4, eller finnes han hava gynnat eller befordrat
sådant brott, dömes till straffarbete
från och med sex månader till och
med två år, och vare därjämte i fråga
om gods, förvaringspersedel och forslingsredskap
lag, som i § 129 mom. 5 och
6 sägs.

Vad sålunda stadgas gälle ock, därest
tjänsteman vid postverket eller vid statens
järnvägar för bry ter sig på sätt, som nu
är sagt, med avseende å gods, vilket han
i och för sin tjänst har under händer
eller till vilket han av sådan anledning
har tillträde.

(Jfr § 135 i gällande tullstadga.)

§ 136.

Vad här ovan stadgas om olovlig varuinförsel
gälle ock om försök därtill.

(Jfr § 136 i gällande tullstadga.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande tullstadga.
§ 137.

Gods, som är taget i beslag, skall genast
avlämnas till tullförvaltningen i den stad,
vid vars rådstuvurätt beslagsmålet skall
handläggas, eller till vederbörande gränstullförvaltning,
där målet skall vid gränsetullrätt
anhängiggöras; åliggande tullförvaltningen
att sådant gods i sin vård
emottaga samt, där så äskas, ej allenast
meddela bevis över emottagandet utan
även låta beslagare och ägare försegla
de avlämnade varorna. Finnes ej i stad,
som nu är sagd, konfiskationsmagasin
eller packhus, åligge magistraten, på tullförvaltningens
rekvisition, att anskaffa
tjänligt förvaringsrum.

(Jfr § 137 mom. 2 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

§ 137.

Mom. 1. Tulltjänsteman äge, var inom
sitt tjänstgöringsområde och, där honom
anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,
även utanför detta, med iakttagande av
vad i detta kapitel föreskrives anställa
undersökning angående olovlig varuinförsel
och andra brott mot denna stadga.
Enahanda undersökningsrätt tillkomme
jämväl polis- och lotstjänsteman, i den
mån hans tjänståligganden kunna giva
anledning därtill; dock må å fartyg, liggande
i hamn, där tullförvaltning finnes,
dylik undersökning icke företagas av
annan än tulltjänsteman.

Därest vid sådan undersökning påträffas
gods, som skäligen kan antagas
vara olovligen infört eller eljest enligt
tullstadgan är att anse såsom förverkat,
skall godset av tjänstemannen för laga
beivran anhållas. Lag samma vare om
förvaringspersedel och forslingsredskap,
då sådan egendom enligt tullstadgan är
förverkad.

Mom. 2. Gods, förvaringspersedel eller
forslingsredskap, som sålunda anhållits,
skall genast avlämnas till den tullförvaltning,
dit det bekvämligast kan föras;
och åligger det tullförvaltningen såväl
att mottaga sådan egendom i sin vård
som ock att, i fall dä det åtal, som föranledes
av anhållandet, skall anhängiggöras
vid domstol å annan ort än där
tullförvaltningen är belägen, till därvarande
tullförvaltnings vård översända
samma egendom, såvitt ej särskilda omständigheter
uppenbarligen göra en sådan
försändning obehövlig eller eljest ur tullverkets
synpunkt oläglig.

Tullförvaltning, som mottagit anhållen
egendom, skall, där så äskas, ej allenast
meddela bevis över mottagandet utan
även. där så lämpligen kan ske, låta

Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.

Gällande tullstadga.

§ 138.

Mom. 1. Beslagare är den, genom vilkens
angivning eller åtgärd olovlig varuinförsel
eller försök därtill upptäckes.
Vill beslagare vid domstol anhängiggöra
talan angående förbrytelse, som nu är
sagd, vare han, där han det äskar, berättigad
att till målets utförande erhålla
biträde av kronoåklagare.

Mom. 2. Angiver annan än befälhavare
eller den i hans ställe är, att i
fartyg tinnes förtegat gods, och utvisar
han bestämt ställe, där godset är förstucket,
njute han beslagarerätt, såframt
angivningen göres antingen före eller
efter, men ej under den visitation å fartyg,
som tullbetjäning åligger förrätta.

(Mom. 1: jfr §138 och del av § 171
mom. 1 i förslaget.

Mom. 2: jfr § 139 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.
egendomen förseglas av ägaren och den,
som avlämnat densamma.

Finnes ej till tullförvaltningens förfogande
för egendomens förvarande erforderligt,
tjänligt utrymme, åligge magistrat
eller, där sådan ej finnes, annan
vederbörande kommunal myndighet att på
tullförvaltningens rekvisition tillhandahålla
dylikt utrymme.

(Mom. 1: jfr delar av § 129 mom. 5
samt av §§ 140, 141, 142 och 143 i gällande
tullstadga.

Mom. 2: jfr § 137 däri.)

§ 138.

I denna stadga förstås med beslagare
sådan i § 137 mom. 1 nämnd tjänsteman,
som för laga beivran anhållit egendom,
vilken enligt stadgan skall vara förverkad.

Rörande den rätt till andel i böter eller
värdet av förverkad dömd egendom, som
i särskilda fall må tillkomma beslagare
och, där särskild angivare finnes, denne,
är nedan stadgat.

(Jfr del av § 138 mom. 1 i gällande
tullstadga.)

v § 139.

Angiver någon, att i fartyg finnes förtegat
gods, må han åtnjuta den andel i
böter och värdet av förverkad dömd
egendom, som enligt § 169 mom. 1 tillkommer
angivare, endast under villkor,
att han utvisat bestämt ställe i fartyget,
där godset är förstucket, samt att angivelsen
gjorts före eller efter men ej
under den visitation å fartyget, som det
åligger tullpersonal att förrätta; dock
må sådan andel icke under några förhållanden
tillkomma fartygets befälhavare
eller den i hans ställe är.

(Jfr § 138 mom. 2 i gällande tullstadga.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

§ 139.

Angivelse angående olovlig varuinförsel
eller försök därtill må ej göras
av föräldrar och barn eller av makar
eller syskon mot varannan, ej heller av
annan skyldeman mot den, hos vilken
han kost eller underhåll njuter; ej av
fosterbarn mot fosterföräldrar och ej
heller av tjänstehjon mot husbondfolk
under den tid, det i tjänsten är.

(Jfr § 140 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

§ 140.

Angivarandel, varom i detta kapitel
förmäles, tillkommer ej angivare, då angivelsen
skett av föräldrar mot barn,
barn mot föräldrar, makar eller syskon
mot varandra, annan skyldeman mot den,
hos vilken han njuter kost eller underhåll,
fosterbarn mot fosterföräldrar eller
tjänare mot husbondfolk under den tid,
de äro i tjänsten.

(Jfr § 139 i gällande tullstadga.)

§ 141.

Tjänsteman, som enligt § 137 mom.
1 äger anställa undersökning om brott
mot denna stadga, må själv edligen vittna
om det, honom vid sådan undersökning
händer, så ock om det, han därvid uträttat,
där ej andra vittnen finnas; dock
må han i sådant fall icke åtnjuta beslagarandel,
som eljest skolat tillkomma
honom, utan gånge den andel till kronan.

(Utan motsvarighet i gällande tullstadga.)

§ 140.

Mom. 1. Yid tullplats och riksgräns
ävensom på kustbevakningens patrulleringsområde
tillkomme tullbevakningspersonalen,
var å sin ort, stadgad visitation-
och anhållningsrätt; varförutom
undersökning efter olovligen infört gods
må inom en mil från saltsjön eller riksgräns
jämväl anställas:

l:o) på vägar och på gator;

2:o) uti hus och boningsrum på viloställen
å landet, där varutransporter befinnas
eller varor till vidare forsling uppläggas;
samt

3:o) i allmänhet uti magasin, upplagsbodar,
uthus, vindar och källare, belägna
på landet eller i skärgård.

Mom. 2. Denna undersökningsrätt. må,

Kungl. Maj.ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

inom envars tjänstgöringsdistrikt, utövas
av tullkammare-, tullinspektions- eller
tullstationsföreståndare, kust- eller gränsbevakningschef,
kronofogde, länsman,
lands- eller stadsfiskal, överuppsyningsman
eller uppsyningsman vid tull-, kusteller
gränsbevakning samt gränsridare.

(Jfr § 137 inom. 1 och § 142 mom. 1 i
förslaget.)

§ 141.

Om någon av de i § 140 uppräknade
undersökningsmän upptäcker och under
forsling eftersätter olovligen infört gods
samt följer transporten tätt i spåren, till
dess godset varder inom hus eller gård
undandolt, då må kronofogde, tullkammare-
eller tullinspektionsföreståndare,
kust- eller gränsbevakningschef, antingen
han själv följt godset eller han av annan
undersökningsmän på antagliga skäl därom
anmodas, kunna företaga undersökning
i varje inom samma hus och gård
befintlig lägenhet, som inneliaves av den,
mot vilken skälig anledning till misstanke
förekommer, att godset blivit till
honom infört, utan avseende å det ändamål,
vartill lägenheten begagnas; börande,
om gården är belägen i stad, vederbörande
polismyndighet underrättas om
undersökningen före undersökningens början,
såframt det medhinnes, men eljest
så fort ske kan.

(Jfr §142 mom. 1 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

§ 142.

Mom 1. Undersökning inom hus och
gård efter olovligen infört gods må icke
företagas, med mindre omständigheterna
därtill föranleda, och ej heller av annan
än i § 137 mom. 1 nämnd tjänsteman,
i den mån hans tjänståligganden giva
anledning därtill.

Inom bostads- eller affärslägenhet må
dock undersökning företagas allenast då
på sannolika skäl grundad misstanke föreligger,
att olovligen infört gods där förvaras;
och skall undersökningen verkställas
av tjänsteman i förmansställning
eller under överinseende av sådan tjänsteman,
varjämte, om lägenheten är belägen
i stad, vederbörande polismyndighet skall
underrättas före undersökningens början,
såframt det medhinnes, men eljest så
snart ske kan.

Den, hos vilken undersökning sker, äge
att tillkalla vittnen, likväl utan att undersökningen
därigenom må uppehållas.

Mom. 2. Därest vid undersökningsmans
ankomst till lokal, vari undersökning
skall äga rum, denna är låst samt
tillika lokalens innehavare håller sig
undan eller eljest är frånvarande och
icke kan anträffas, må lokalen endast i
vittnes närvaro öppnas och undersökas;
och skall lokalen sedermera bevakas, till
dess innehavaren återkommer, eller likaledes
i vittnes närvaro låsas.

Mom. 3. Undersökning, som i mom. 1

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 höft. (Nr 226.) 10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

§ 142.

Mom. 1. Vid undersökning inom hus
skall undersökningsmannen vara åtföljd
av minst två vittnen, men vid visitation
utom hus äge han rätt att utan vittnens
närvaro anhålla godset, dock ej att vidare
undersöka detsamma, innan vittnen hunnit
anskaffas. Den, hos vilken undersökning
sker, stånde i alla händelser
öppet att vittnen tillkalla, likväl utan
att undersökningen därigenom må uppehållas.

Mom. 2. Därest vid undersökningsmans
ankomst till hus eller lägenhet,
vari undersökning får äga rum, ägaren
håller sig undan eller eljest är frånvarande
och icke kan anträffas, må huset
eller lägenheten, i vittnens närvaro, öppnas
och undersökas, men skall sedermera
bevakas, till dess ägaren återkommer,
eller, likaledes i vittnens närvaro,
låsas och förseglas.

(Jfr § 142 i förslaget.)

§ 143.

Då någon, som till tullplats ankommer
eller vid gräns- eller kustort anträffas,
kan skäligen misstänkas hava på sig förstucket
gods, må undersökning efter detsamma
kunna av tulltjänsteman av högre
grad eller, om sådan icke finnes på platsen
anställd, av tulltjänsteman av lägre
grad, vilken därstädes utövar överinseendet,
verkställas i vaktstuga eller annat
rum samt. om undersökningsman eller
den misstänkte det önskar, i två vittnens
närvaro. Anträffar annan tulltjänsteman
av lägre grad å någon av nämnda orter
sålunda misstänkt person, må denne an -

Genendtullstyrelsens förslag.
sägs, må företagas mellan klockan 6 förmiddagen
och klockan 7 eftermiddagen.

(Jfr 14:0, 141, 142 och 144 i gällande
tullstadga.)

§ 143.

Mom. 1. Undersökning å person efter
olovligen infört gods må företagas allenast
då mot någon, som ankommer till ort,
där tullförvaltning finnes, eller anträffas
vid gräns- eller kustort, föreligger på
sannolika skäl grundad misstanke, att
han på sig förstuckit gods i avsikt att
olovligen införa detsamma; dock att, där
vederbörande chef för tull-, kust- eller
gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen
å persontrafiken från utlandet
med viss lägenhet eller för viss tidrymd
å någon plats oundgängligen nödig, dylik
undersökning må efter bevakningschefens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

hållas, men undersökning ej företagas,
förrän behörig undersökningsman kommit
tillstädes. Är den misstänkte kvinna, må
undersökningen ej verkställas utan genom
tillkallad person av samma kön samt i
avskilt rum. Gör undersökningsman vid
undersökningstillfället sig skyldig till
våld eller oskick, vare, i avseende å rätt
till beslagarandel, påföljd som i § 146
sägs.

(Jfr § 143 i förslaget.)

§ 144.

Undersökning uti de under 2:o) och
3:o) i mom. 1 av § 140 omnämnda lägenheter
eller vid det tillfälle, som i § 141
omförmäles, må ej hörjas på annan tid
av dygnet än emellan klockan nio förmiddagen
och klockan tre eftermiddagen
i januari, februari, oktober, november
och december månader, emellan klockan
åtta förmiddagen och klockan fem eftermiddagen
i mars, april och september
samt emellan klockan sex förmiddagen
och klockan åtta eftermiddagen i övriga
månader. Behörig undersökningsman,
som häremot bryter, böte, evad olovligen
infört gods vid undersökningen
upptäckes eller ej, från och med fem
till och med ett hundra kronor.

(Jfr § 142 mom. 3 och § 144 i förslaget.
)

§ 145.

Mom. 1. Har behörig man i föreskriven
ordning gjort undersökning enligt
§ 140 eller § 141, men olovligen
infört gods vid sådan undersökning ej
anträffats, och prövas icke skälig anledning
till den vidtagna åtgärden hava

Generaltullstyrelsens förslag.
bestämmande verkställas å envar med
lägenheten eller under tidrymden från
utlandet till platsen ankommande person.

Mom. 2. Den i mom. 1 omförmälda
undersökning skall, där den är av mera
väsentlig omfattning, verkställas inomhus
samt, om undersökningsman eller
den misstänkta det äskar och så utan
större omgång kan ske, i vittnes närvaro.
Är den misstänkta kvinna, må
undersökningen ej verkställas utan genom
tillkallad person av samma kön samt i
avskilt rum; och skall, om vittne ifrågakommer,
såsom sådant anlitas kvinna.

(Jfr § 143 i gällande tullstadga.)

§ 144.

Företages undersökning, varom i § 142
förmäles, å annan tid än där sägs, utan
att olovligen infört gods påträffas, böte
förrättningsmannen .eller, där förrättningen
utförts under överinseende av förman,
denne senare från och med fem
till och med femtio kronor, där ej giltig
anledning till undersökningen visas hava
förelegat.

(Jfr del av § 144 i gällande tullstadga.)

§ 145.

Har undersökning efter olovligen infört
gods av därtill berättigad person
företagits i strid mot stadgandena i
§142 mom. 1 och 2 eller § 143, straffes
förrättningsmannen eller, där förrättningen
utförts under överinseende av för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

förefunnits, då skall undersökningsmannen
vara förfallen till böter från och
med fem till och med ett hundra kronor.

Mom. 2. Har undersökningsman försummat
medtaga vittnen, böte från och
med fem till och med ett hundra kronor.

(Jfr § 145 i förslaget.)

§ 146.

Var som till undersöknings verkställande
oberättigad varit, så ock därtill
berättigad person, som vid beslagstillfället
sig förbrutit, efter ty här ovan
sägs, have förverkat beslagarandel, som
honom eljest enligt § 169 tillkommit,
och gånge den till kronan.

(Jfr § 146 i förslaget.)

§ 147.

Askar beslagare vakt eller manskap
till biträde, skola vederbörande därom
utan uppskov föranstalta.

(Jfr §147 i förslaget.)

§ 148.

Mom. 1. Befälhavare å från utrikes
ort kommande fartyg, vilken, evad fartygets
bestämmelseort är svensk hamn
eller icke, utan att vara av trängande
nöd därtill föranledd, inlöper till annan
svensk plats, än i § 5 sägs, eller i något
avseende underlåter att ställa sig till
efterrättelse vad honom enligt samma
paragraf åligger, böte från och med
femtio till och med fem hundra kronor.
Ar fartyget under tjugu ton eller odäckat
samt till större eller mindre del med
varor lastat, skall vid straffets bestäm -

Generaltullstgrelsens förslag.
man, denne senare med böter, dock ej
under tio kronor, eller fängelse i högst
sex månader.

(Jfr § 145 i gällande tullstadga.)

§ 146.

Har någon, utan att vara därtill berättigad,
verkställt undersökning, varom
i § 142 eller § 143 förmäles, eller har
till sådan undersökning berättigad person
förbrutit sig vid undersökningstillfället,
vare han underkastad, förutom straff enligt
allmän lag eller enligt denna stadga,
jämväl förlust av beslagarandel, som
eljest skolat tillkomma honom; och gånge
den andel till kronan.

(Jfr § 146 i gällande tullstaåga.)

§ 147.

Askar beslagare vakt eller manskap
till skydd eller biträde, skola tull-, poliseller
militärmyndigheterna i orten föranstalta
därom utan uppskov.

{Jfr § 147 i gällande tullstadga.)

§ 148.

Mom. 1. Därest befälhavare å fartyg
eller den i hans ställe är bryter mot
eller underlåter att ställa sig till efterrättelse
vad han enligt denna stadga
har att iakttaga beträffande fartyget
eller dess last, förnödenheter, proviant
och ombord anställda eller eljest befintliga
personer eller trafiken till och från
detsamma eller dess resa, dömes, där ej
enligt särskilda föreskrifter i stadgan
annan påföljd skall drabba honom för
brottet, till böter från och med etthundra
till och med ettusen kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

mande detta anses såsom försvårande
omständighet.

Mom. 2. Till enahanda ansvar, som
i mom. 1 sägs, vare ock fartygsbefälhavare,
som utklarerat till utrikes ort,
förfallen, därest han, oaktat i fartyget
nederlags-, transitupplags- eller transitgods
inlastats för återutförsel eller andra
utländska oförtullade varor innehavas
eller till utförsel intagits inhemska varor,
för vilka restitution av tull- eller tillverkningsavgift
blivit i stadgad ordning
ifrågasatt, utan trängande nöd eller annan
giltig orsak inlöper med fartyget i annan
svensk hamn, än dit han jämlikt § 41
äger insegla, eller tager annan farled,
än i § 5 sägs, eller förbiseglar där nämnd
inloppsstation utan vederbörlig anmälan
hos tullpersonalen på stället.

(Jfr § 148 i förslaget.)

§ 149.

Anträffas fartyg, som i § 6 mom. 2
sägs, under segling eller rodd i det enligt
sagda lagrum förbjudna vattenområde
utan att vara av trängande nöd föranlett
till fart därstädes, skall fartyget inbringas
till tullkammaren i distriktet samt det
medförda tullpliktiga godset tagas i beslag
och dömas förbrutet till lika fördelning
mellan kronan och beslagaren.
Finnes särskild angivare, tage denne
hälften av beslagarens andel.

(Jfr § 149 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

Mom. 2. Är med brott, som i mom. 1
avses, förenad olovlig varuinförsel eller
försök därtill, vare dessutom i avseende
därå lag, som ovan är stadgat.

(Jfr § 148, delar av § 151, § 157
mom. 1 och 3, delar av § 158, § 160
mom. 2 i gällande tullstadga.)

§ 149.

Anträffas av i § 137 mom. 1 nämnd
tjänsteman fartyg, som i § 6 mom. 2
sägs, i det enligt sistnämnda lagrum
förbjudna vattenområde utan att vara
av trängande nöd föranlett att uppehålla
sig därstädes, skall fartyget av tjänstemannen
inbringas till huvudtullförvaltningen
i det tullkammardistrikt, inom
vilket fartyget anträffats.

Det medförda tullpliktiga godset skall
av tjänstemannen för laga beivran anhållas
och dömas förverkat till lika fördelning
mellan kronan och beslagaren;
dock skall, om särskild angivare finnes
och denne icke är, på grund av stadgandet
i § 140, till utbekommande av
angivar andel oberättigad, angivaren erhålla
hälften av beslagarens andel. Lag
samma vare om fartyget, där detsamma
är av mindre avgiftspliktig dräktighet
än tjugu ton eller odäckat.

(Jfr § 149 i gällande tullstadga.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga. Generaltullstyrelsens förslag.

§ 150.

Yerkställes under fartygs resa från utrikes
ort lossning, som i § 6 förbjudes,
bote befälhavaren för den olaga lossning
från och med femtio till och med femhundra
kronor till lika fördelning mellan
kronan och angivaren. Ar lossat gods
med tull belagt, vare dessutom i avseende
därå lag, som om olovlig varuinförsel
är stadgat. Är fartyget under
tjugu ton eller odäckat, vare därjämte,
om tullpliktigt gods lossats, fartyget eller
dess värde förbrutet. Yad sålunda stadgats
gälle ock om sådan olaga lossning
under fartygs resa till utrikes ort, som
i § 41 omförmäles.

(Jfr § 153 mom. 1 i förslaget.)

§ 151.

Mom. 1 Sättes fartyg under resa från
eller till utrikes ort för ankar, där sådant
enligt §§ 6 och 41 icke må äga
rum, eller sker landgång från eller ombordgående
å fartyg eller lastning däri
i strid mot vad i sagda paragrafer stadgas,
böte fartygets befälhavare femtio
kronor.

Mom. 2. Till samma ansvar, som i
mom. 1 sägs, vare ock den fartygsbefälhavare
förfallen, som

bryter mot vad i § 11 mom. 1 stadgas
rörande landläggning eller brister i den
honom enligt samma lagrum åliggande
tillsyn å förbindelsen mellan fartyg och
land eller

underlåter att ställa sig till efterrättelse
vad honom enligt § 11 mom. 2
eller enligt § 12 mom. 2 eller enligt §
17 åligger eller

låter lossning vare sig börjas, innan
densamma enligt § 19 mom. 1 må före -

§ 150.

Underlåter fartygsbefälhavare att, då
sådant enligt § 17 honom åligger eller
då eljest vederbörande tullförvaltning det
äskar, till tullförvaltningen ingiva de för
fartyget utfärdade handlingar, vilka skola
tjäna till bestyrkande av dess nationalitet,
straffes, där ej underlåtenheten visas härröra
av omständigheter, över vilka han
ej kunnat råda, med böter till belopp,
motsvarande en krona för varje hel ton
av fartygets avgiftspliktiga dräktighet,
dock minst etthundra kronor.

(Jfr del av § 151 i gällande tullstadga.)

§ 151-

Anträder fartygsbefälhavare resa med
bestämmelse till utrikes ort. innan tullpass
eller vederbörlig anteckning därå,
enligt vad i § 36 sägs, erhållits, böte
ett belopp, motsvarande två kronor för
varje hel ton av fartygets avgiftspliktiga

Kanal. May.ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

tagas, eller äga rum å tid, då sådan förrättning
enligt § 19 mom. 2 och 3 icke
är medgiven, eller underlåter sådan anmälan,
som i § 7 sägs, eller

bryter mot vederbörande tullförvaltnings
genom bevakningsförmannen meddelade
föreskrift enligt § 20 eller § 41
beträffande antalet luckor, som må hållas
öppna vid lossning eller lastning, eller

överträder vad i § 33 mom. 1 stadgas
eller

anträder resa med bestämmelse till utrikes
ort, innan tullpass eller vederbörlig
anteckning därå, enligt vad i § 36 sägs,
erhållits.

Mom. 3. Ar med överträdelse, som i
mom. 1 eller 2 sägs, förenad olovlig
varuinförsel eller försök därtill, vare
dessutom i avseende därå lag, som ovan
är stadgat.

(Jfr § 148, § 150 och § 151 i förslaget.)

§ 152.

Har någon, oaktat förbud av fartygets
befälhavare eller av tullbetjäning, begivit
sig från eller ombord å fartyg, ankommet
från utrikes ort, eller eljest haft omedelbar
förbindelse därmed, då sådant enligt § 11
icke fått äga rum, straffes med böter
från och med tjugu till och med ett hundra
kronor. Lag samma vare ock, därest
medföljande resande mot befälhavarens
förbud lämnar fartyget, innan tullbevakning
kommit ombord.

(Jfr § 152 i förslaget.)

§ 153.

Låter annan än befälhavaren eller den,
i hans ställe är, från fartyg, sedan detta

Gsneraltullstyrelsens förslag.
dräktighet, dock icke under tvåhundra
kronor.

(Jfr del av § 151 i gällande tullstadga.)

§ 152.

Har någon mot förbud av fartygets
befälhavare eller av tull person al begivit
sig från eller ombord å fartyg, ankommet
från utrikes ort, eller eljest haft omedelbar
förbindelse med fartyget, då sådant
enligt § 11 icke får äga rum, straffes
med böter från och med femtio till och
med femhundra kronor; dock att, där
omständigheterna äro synnerligen förmildrande,
böterna må nedsättas till lägst
tjugufem kronor.

Lag samma vare, därest medföljande
resande mot befälhavarens förbud lämnar
fartyget, innan tullbevakmng kommit
ombord.

(Jfr § 152 i gällande tullstadga.)

§ 153.

Mom. 1. Yerkställes under fartygs
resa från utrikes ort lossning, som i §

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullsladga.

kommit under tullbevakning, föra gods,
innan behörigt lossningstillstånd meddelats,
böte, såframt icke, enligt vad
ovan stadgats, strängare ansvar bör å
gärningen följa, från och med tjugu till
och med ett hundra kronor.

(Jfr <? 153 mom.. 2 i förslaget.)

§ 154.

Underlåter fartygsbefalhavare att till
vederbörande tullbetjänt vid anfordran
avlämna stadgad märkrulla eller i fall,
som i § 5 mom. 5 sägs, att uppvisa
märkrullan och avlämna avskrift därav,
böte femtio kronor och sedermera tio
kronor för varje dag, han försummar
sådant fullgöra.

(Jfr § 154 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag,

6 förbjudes, böte befälhavaren för den
olaga lossningen från och med etthundra
till och med ettusen kronor till lika fördelning
mellan kronan och angivaren;
dock skola, där angivaren på grund av
stadgandet i § 140 är till utbekommande
av angivarandel oberättigad, böterna delas
på sätt i § 169 mom. 1 stadgas beträffande
andra böter än sådana, som ådömas
för olovlig varuinförsel. Är lossat gods
belagt med tull, vare dessutom med avseende
därå lag, som om olovlig varuinförsel
är stadgat. Är fartyget av mindre
avgiftspliktig dräktighet än tjugu ton
eller odäckat, vare därjämte, om tullpliktigt
gods lossats, fartyget förverkat.

Yad sålunda stadgas galle ock om sådan
olaga lossning under fartygs resa
till utrikes ort, som i § 41 omförmäles.

Mom. 2. Låter annan än befälhavaren
eller den, i hans ställe är, från fartyg,
sedan detta kommit under tullbevakning,
föra gods, innan behörigt lossningstillstånd
meddelats, böte, såframt icke, enligt
vad ovan stadgas, strängare ansvar
bör följa å gärningen, från och med femtio
till och med ettusen kronor. Äro omständigheterna
synnerligen förmildrande,
må böterna nedsättas till lägst tjugufem
kronor.

(Mom. 1; jfr § 150 i gällande tullstadga.
Mom. 2: jfr § 153 däri)

§ 154.

Underlåter fartygsbefälhavare att till
vederbörande tullpersonal vid anfordran
avlämna stadgad märkrulla eller i fall,
som i § 5 mom. 5 sägs, att uppvisa märkrullan
och avlämna avskrift därav, böte
etthundra kronor och sedermera ytterligare
samma belopp för varje dag, han
försummar sådant fullgöra,

(Jfr § 154 i gällande tullstadga.)

Kunul. Maj.ts proposition AV 226.

Gällande tullstadga. Generaltullstyrelsens förslag.

§ 155.

Har fartygsbefälhavare underlåtit att
å avlämnad märkrulla uppgiva i fartyget
varande lönnrum eller hemlig tillgång
till lasten, straffes med böter från och
med femtio till och med fem hundra
kronor. Kan han göra sannolikt, att han
om lönnrummet eller den hemliga lasttillgången
ej ägt kännedom, vare från
sagda ansvar fri, men böte för underlåtenhet
i tillsynen om fartyget minst
tio, högst femtio kronor.

(,Jfr § 155 i förslaget.)

§ 156.

Mom. 1. Medhaver befälhavare i sitt

fartyg gods, som, emot vad i kap. 1
stadgas, icke är uppfört å märkrullan,
böte, om godset eller någon del därav
är tullpliktigt och icke finnes i fartyget
så förstucket eller undandolt, att olovlig
införsel därav uppenbarligen är tillämnad,
högst ett mot dubbla tullavgiften svarande
belopp, dock icke under tio kronor,
och, om godset är tullfritt, från och med
tio till och med femtio kronor.

Mom. 2. Saknas i fartyg gods, som
å märkrulla är uppfört, och har boläiliavaren
underlåtit att förhållandet å
märkrullan anteckna eller före den fullständiga
invisitation å fartyget, som i §
16 sägs, anmäla, böte han från och med
tjugu till och med två hundra kronor.

Mom. 3. Förekommer icke skälig anledning,
att sådan bristande överensstämmelse
mellan märkrulla och gods, som
i mom. 1 och 2 sägs, beror på omständighet,
som är att strängare anse än såsom
försumlighet av fartygets befälhavare,
äge tullförvaltningen pröva, huruvida förhållandet
är av betydelse att böra föranleda
åtal.

(Jfr § 156 i förslaget.)

Bihang till riksdagens protokoll 1923.

S 155.

Har fartygsbefälhavare underlåtit att
å avlämnad märkrulla uppgiva i fartyget
varande lönnrum eller hemlig tillgång
till lasten, straffes med böter från och med
tvåhundra till och med femtusen kronor.

Kan han göra sannolikt, att han ej
ägt kännedom om lönnrummet eller den
hemliga lasttillgången, vare fri från sagda
ansvar men böte för bristande tillsyn
över fartyget minst femtio, högst tvåhundra
kronor.

(Jfr tj 155 i gällande tullstadga.)

§ 156.

Mom. 1. Medhar befälhavare i sitt
fartyg gods, som, mot vad i denna stadga
föreskrives, icke är uppfört å märkrulla,
böte, om godset eller någon del därav
är tullpliktigt och icke finnes i fartyget
så förstucket eller undandolt, att olovlig
införsel därav- uppenbarligen är tillämnad,
högst ett mot dubbla tullavgiften svarande
belopp, dock icke under trettio
kronor, och, om godset är tullfritt, från
och med trettio till och med femhundra
kronor.

Mom. 2. Saknas i fartyg gods, som
är uppfört å märkrulla, och har befälhavaren
underlåtit att å märkrullan anteckna
eller före den fullständiga invisitation
å fartyget, som i § 16 sägs, anmäla
förhållandet, böte han från och med
femtio till och med femtusen kronor.

Mom. 3. Förekommer skälig anledning
antaga, att sådan bristande överensstämmelse
mellan märkrulla och gods,
som i mom. 1 och 2 sägs, icke beror på
svårare omständighet än försumlighet av
fartygets befälhavare, äge tullförvaltningen
pröva, huruvida förhållandet är
av betydelse att böra föranleda åtal.

(Jfr § 156 i gällande tullstadga.)

samt. 183 höft. (Sr 226.) 11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tull stadga. Generaltullstyrelsens förslag.

§ 157.

Mom. 1. Inlastar fartygsbefälhavare
å ort, som i § 35 mom. 1 sägs, gods för
skeppning till utrikes ort, innan tillstånd
därtill av tullförvaltningen erhållits och
bevakning tillstädeskommit, böte från och
med tjugu till och med två hundra kronor.

Mom. 2. Till enahanda bot, som i
mom. 1 sägs, vare ock ägare av och befälhavare
å fartyg, som i § 38 mom. 2
omförmäles, förfailne vid överträdelse
av vad dem enligt sistnämnda lagrum
åligger.

Mom. 3. Inlastar, i strid med vad i
§ 37 stadgas, fartygsbefälhavare gods
för befordran till utrikes ort utan att
angivningsinlaga till honom avlämnats
eller underlåter befälhavare att inom i
sagda § föreskriven tid till tullförvaltningen
överlämna emottagen sådan inlaga,
böte från och med tio till och med
etthundra kronor.

(Mom. 1 och 3: jfr § 148 i förslaget.
Mom. 2: jfr § 157 i förslaget.)

§ 158.

Mom 1. Fartygsbefälhavare, som
åsidosätter vad honom enligt § 53
åligger eller

underlåter att ställa sig till efterrättelse
någon av föreskrifterna i § 55, § 56
mom. 1 och 2 samt § 58 eller

icke före avgång från plats, som avses
i § 47, uppvisar innehavande årspass
för påteckning eller,

då förpassat gods medhaves till tullplats
eller kustbevakningsstation, därstädes
före avgivande av sådan anmälan,
som i § 56 mom. 2 sägs, lägger till vid
land, sedan mörker inträtt, utan att sådan
landläggning av tullbetjäning medgivits
eller av därvarande hamns beskaffenhet
nödvändiggjorts, eller

§ 157.

Brister ägare av eller befälhavare å
svenskt, fartyg av mindre avgiftspliktig
dräktighet än tjugu ton i vad honom enligt
§ 38 mom. 2 åligger i fråga om
beteckning å fartyget vid dess nyttjande
till utrikes fart, straffes med böter från
och med femtio till och med ettusen
kronor.

(Jfr § 157 mom. 2 i gällande tullstadga.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.
låter verkställa lossning ur fartyg, vari
förpassat gods medföres, i annan ordning,
än i §§ 56 och 58 stadgas,

böte från och med tio till och med
ett hundra kronor.

Mom. 2. Ar med överträdelse, som i
mom. 1 sägs, förenad olovlig varuinförsel
eller försök därtill, vare dessutom i
avseende därå lag, som ovan är stadgat.
(Jfr § 148 och del av § 158 i förslaget.)

§ 159.

Avgår fartygsbefälhavare utan att vara
försedd med årspass eller förpassning å
medfört gods, då sådana handlingar enligt
denna stadga erfordras, skall han,
utom den påföljd, vartill han, såsom själv
varuägare, kan enligt § 52 hava gjort
sig förfallen, tillika höta från och med
tjugu till och med två hundra kronor.
(Jfr § 158 och § 159 i förslaget.)

§ 160.

Mom. 1. Kan fartygsbefälhavare, som
under resa inrikes orter emellan anlöpt
utländsk hamn, icke genom skeppsdagbok
eller sjöförklaring, beedigad av besättningen,
styrka, att han till räddande av
fartyg eller last nödgats anlöpa den utländska
hamnen, böte för sin olaga segling
från och med femtio till och med
femhundra kronor. Har han, oavsett om

Generaltullstyrelsens förslag -

§ 158.

Underlåter fartygsbefälhavare att, där
så är föreskrivet, före avgång från plats,
som i § 47 sägs, uttaga årspass eller uppvisa
innehavande årspass för påteckning,
böte ett belopp, motsvarande tjugufem
öre för varje hel ton av fartygets avgiftspliktiga
dräktighet, dock minst femtio
kronor.

(Jfr del av §158 och del av § 159 i
gällande tullstadga.)

§ 159.

Avgår fartygsbefälhavare utan att vara
försedd med förpassning å medfört gods,
då sådan handling enligt denna stadga
erfordras, skall han, oavsett om han, såsom
själv varuägare, drabbas av påföljd
enligt § 52 eller icke, bota från och med
femtio till och med femhundra kronor.

(Jfr del av § 159 i gällande tullstadga.)

§ 160.

Mom. 1. Kan fartygsbefälhavare, som
under resa mellan inrikes orter anlöpt
utländsk hamn, icke genom sjöförklaring
styrka, att han av trängande nöd föranletts
att anlöpa den utländska hamnen,
böte för den olaga resan ett belopp
motsvarande två kronor för varje hel
ton av fartygets avgiftspliktiga dräktighet,
dock icke under tvåhundra kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

anlöpandet av den utländska hamnen
föranletts av nödtvång eller icke, vid
återkomsten till riket medfört, mot vad
i § 60 stadgas, andra varor än dem, som
bevisligen utgjort hans vid avseglingen
inom riket intagna last, böte, ändå att
han i föreskriven ordning anmält sig hos
tullkammaren, likaledes från och med
femtio till och med femhundra kronor.

Mom. 2. Finnes fartygsbefälhavare,
som under resa inrikes orter emellan
anlöpt utländsk hamn, hava underlåtit
att vid återkomsten i svenskt farvatten
anmäla sig hos tullkammare, på sätt i
§ 60 stadgas, böte från och med femtio
till och med femhundra kronor.

Mom. 3. Beträdes inrikes seglande
fartygsbefälhavare med att i öppen sjö
eller svenskt farvatten hava olovligen
inlastat varor ur fartyg, som ankommer
från utrikes ort, eller som avgår till utrikes
ort med utländskt oförtullat gods
eller gods, för vilket restitution av tulleller
tillverkningsavgift blivit i stadgad
ordning ifrågasatt, eller med att från
fartyg, som nu är sagt, hava utan trängande
nöd eller annan allmänt giltig anledning
fört någon ombord anställd person
eller medföljande resande i land, vare
lag, som angående otillåten lossning i
§150 stadgas.

(Mom. 1 och 3: jfr § 160 i förslaget.
Mom. 2: jfr § 148 i förslaget.)

§ 161.

Kan fartygsbefälhavare, som i § 60
mom. 2 sägs, icke visa giltig anledning
till sin segling, böte från och med femtio
till och med femhundra kronor till
lika fördelning mellan kronan och den,
som inbringat fartyget. Finnes särskild
angivare, tage denne hälften av den senares
andel.

(Jfr § 161 i förslaget.)

Generaltullstyrelsen förslag.

Har han, oavsett om anlöpandet av
den utländska hamnen föranletts av nödtvång
eller icke, vid återkomsten till
riket medfört, mot vad i § 60 stadgas,
andra varor än dem, som bevisligen utgjort
hans vid avseglingen inom riket
intagna last, böte, ändå att han i föreskriven
ordning anmält sig, från och
med femtio till och med femhundra kronor.

Mom. 2. Beträdes fartygsbefälhavare,
som med sitt fartyg är stadd på inrikes
resa, med att i öppen sjö eller svenskt
farvatten hava ur fartyg, som ankommer
från utrikes ort eller som avgår till utrikes
ort med oförtullat utländskt gods
eller gods, för vilket restitution av eller
befrielse från tull- eller annan allmän
avgift blivit i stadgad ordning ifrågasatt,
i sitt eget fartyg inlastat gods under
sådana förhållanden, att godset icke lagligen
kunnat lossas ur det andra fartyget,
eller med att utan trängande nöd
eller annan allmänt giltig anledning hava
fört någon ombord å sistnämnda fartyg
varande person i land, vare lag, som
stadgas i § 153 mom. 1 angående olaga
lossning.

(Jfr § 160 mom. 1 och 3 i gällande
tullstadga.)

§ 161.

Kan fartygsbefälhavare, som i § 60
inom. 2 sägs, icke visa giltig anledning
till sin resa, böte från och med femtio
till och med femhundra kronor till lika
fördelning mellan kronan och den, som
inbringat fartyget. Finnes särskild angivare
och är denne icke, på grund av
stadgandet i § 140, till utbekommande
av angivarandel oberättigad, tage han
hälften av inbringarens andel.

(Jfr § 161 i gällande tullstadga.)

nr,

Kun yl. Maj: In proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

§ 1G2.

Varder gods, för vilket transitupplagsrätt
icke må åtnjutas, å transitupplag
lagt, och kan därvid icke något skäligen
läggas tullmyndighet till last, skall
godset tagas i beslag och dömas förbrutet,
och böte ägaren från och med
ett hundra till och med ett tusen kronor.

(Jfr § 162 i förslaget.)

§ 163.

Har transitupplags- eller transitgods
gått förlorat under transport eller medan
detsamma eljest befinner sig i fartygsbefälhavares
eller järnvägsförvaltnings
vård, utan att någon omständighet
kan styrkas, som enligt § 107 föranleder
befrielse från tullavgifts erläggande, vare,
därest generaltullstyrelsen finner skäligt
förordna om åtal, fartygets eller tågets
befälhavare eller, där godset gått förlorat
å järnvägsstation, stationsföreståndaren
eller den, vilken i hans ställe haft
att vårda sig om godset, förfallen till
böter från och med tio till och med femhundra
kronor.

(Jfr § 163 i förslaget.)

§ 164.

Anträffas å bantåg, vilket ankommit
från utrikes ort till gränsstation, gods,
förvarat å plats, där det jämlikt § 43
icke må föras, och är godset icke så
förstucket eller undandolt, att olovlig
införsel därav uppenbarligen är tillämnad,
böte tågbefälhavaren eller den särskilde
tågbetjänt, som kan vara förordnad att
utöva tillsyn å den del av tåget, där
godset anträffas, för underlåtenhet i
honom åliggande tillsyn om tåget från
och med tio till och med femtio kronor.

(Jfr § 164 i förslaget.)

Gmeraltullstyrelsens förslag.

g 162.

Varder gods, för vilket transitupplagsrätt
icke må åtnjutas, lagt å transitupplag
och kan därvid icke något skäligen
läggas tullmyndighet till last, skall
godset för laga beivran anhållas av tulltjänsteman
samt dömas förverkat; och
böte ägaren från och med etthundra till
och med ettusen kronor.

(Jfr § 162 i gällande tullstadga.)

§ 163.

Har transitupplags- eller transitgods
gått förlorat under transport med fartyg
eller bantåg eller medan detsamma eljest
befunnit sig i fartygsbefälhavares eller
järn vägsförvaltnings vård, utanattnågon
omständighet kan styrkas, som enligt
§ 107 föranleder befrielse från tullavgifts
erläggande, vare, därest generaltullstyrelsen
finner skäl förordna om åtal, fartygets
eller tågets befälhavare eller, där
godset gått förlorat å järnvägsstation,
stationens föreståndare eller den, vilken i
hans ställe haft att vårda sig om godset,
förfallen till böter från och med femtio
till och med femhundra kronor.

(Jfr § 163 i gällande tull stadga.)

§ 164.

Därest å bantåg, vilket ankommit från
utrikes ort till station, där gränstullförvaltning
är förlagd, anträffas gods, förvarat
å plats, varest det jämlikt § 43
icke må föras, och godset icke är så
förstucket eller undandolt, att olovlig
införsel därav uppenbarligen är tillämnad,
böte tågets befälhavare eller den järnvägstjänsteman,
som kan vara särskilt
förordnad att utöva tillsyn å den del av
tåget, där godset anträffas, för underlåtenhet
i honom åliggande tillsyn från
och med femtio till och med femhundra
kronor.

(Jfr § 164 i gällande tullstadga.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

§ 165.

Varder transitupplags- eller transitgods,
som befordras å järnväg, under
transporten omlastat eller i bestämmelseorten
lossat i annan ordning, än
i § 104 mom. 3 stadgas, böte föreståndaren
för den station, där åtgärden ägt
rum, eller den, vilken i hans ställe haft
att vårda sig om godset, från och med
tio till och med femtio kronor till lika
fördelning mellan angivaren och kronan.
Gitter han visa, att han ej brustit i den
tillsyn, som av honom skäligen kunnat
fordras, vare från ansvar fri.

(Jfr § 165 i förslaget.)

§ 166.

Underlåter fartygsbefälhavare eller
annan trafikerande att invänta ankomsten
av tulltjänsteman eller betjänt, sedan
anmaning eller signal därtill givits
enligt vad i denna stadga sägs, eller
vägras sådan tjänsteman eller betjänt
tillträde, där han äger rätt att det fordra,
eller hindras han eljest i utövningen av
sin tjänst eller undandrager sig någon
honom åliggande skyldighet att efter
tillsägelse lämna tulltjänsteman eller betjänt
biträde eller upplysningar i och
för tjänsten, straffes den skyldige med
böter från och med tjugu till och med
tvåhundra kronor, där förseelsen icke är
belagd med straff enligt allmän lag.

(Jfr § 166 mom. 1 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.

§ 165.

Varder transitupplags- eller transitgods,
som befordras på järnväg, under
transporten omlastat eller i bestämmelseorten
lossat i annan ordning, än i
§ 104 mom. 3 stadgas, böte föreståndaren
för den station, där åtgärden ägt
rum, eller den, vilken i hans ställe haft
att vårda sig om godset, från och med
femtio till och med femhundra kronor
till lika fördelning mellan kronan
och angivaren; dock skola, där angivaren
på grund av stadgandet i § 140 är
till utbekommande av angivarandel oberättigad,
böterna fördelas på sätt i § 169
mom. 1 stadgas beträffande andra böter
än sådana, som ådömas för olovlig varuinförsel.

Gitter han visa, att han ej brustit i
den tillsyn, som skäligen kunnat fordras
av honom, vare fri från ansvar.

(Jfr § 165 i gällande tullstadga.)

§ 166.

Mom. 1. Underlåter fartygsbefälhavare
eller annan trafikerande att invänta
ankomsten av tulltjänsteman, sedan anmaning
eller signal därtill givits enligt
vad i denna stadga sägs, eller vägrar
någon att lämna i § 137 nämnd tjänsteman
tillträde, där han enligt samma
stadga äger rätt att det fordra, eller hindrar
någon honom eljest i utövningen av
förrättning, som han enligt stadgan äger
verkställa, eller undandrager någon sig
föreskriven skyldighet att efter tillsägelse
tillhandagå honom med biträde
eller upplysning i och för sådan förrättning,
straffes med böter från och
med femtio till och med tvåhundra kronor,
där förseelsen icke är belagd med
straff enligt allmän lag.

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

§ 167.

Mom. 1. Bryter någon olovligen lås,
sigill eller plomber, som av tullmyndighet
äro åsätta, straffes efter ty i strafflagen
stadgas. Var han av trängande
nöd tvingad till gärningen, vare från
ansvar fri.

Mom. 2. Har av tullmyndighet åsatt
lås eller försegling å fartyg eller bantåg
eller å där medfört gods olovligen brutits,
och varder icke någon till gärningen
förvunnen, böte fartygets eller tågets
befälhavare eller, där gärningen skett å
j ärnv ägsstation, stationsfö reståndaren
eller den, vilken i hans ställe haft att
vårda sig om godset, för underlåtenhet
i vården om förseglingen från och med
tio till och med femtio kronor. Kan
han göra sannolikt, att det skett av våda,
vare från ansvar fri.

(Jfr § 167 i förslaget.)

§ 168.

Förskingrar någon gods eller forslingsredskap,
som, enligt vad i denna stadga
sägs, skall anses förverkat, gälde dess
värde.

(Jfr § 168 i förslaget.)

§ 169.

Av böter för olovlig varuinförsel tillfälle
tre fjärdedelar beslagaren och åter -

Generaltullstijrelsens förslag.

Mom. 2. Var, som utan att vara
därtill behörig nyttjar någon av de i
§ 2 omförmälda standert- och ljussignaler,
skall, därest han ej därför är enligt
allmän lag förfallen till högre ansvar,
bota minst femtio, högst tvåhundra
kronor.

(Mom 1: jfr § 166 i gällande tullstadga.

Mom. 2: utan motsvarighet däri.)

§ 167.

Mom. 1. Bryter någon olovligen lås,
plomb eller sigill, som är åsatt av tullmyndighet,
straffes efter ty i strafflagen
stadgas.

Var han av trängande nöd tvingad
till gärningen, vare fri från ansvar.

Mom. 2. Har av tullmyndighet åsatt
lås, plomb eller sigill å fartyg eller
bantåg eller å där medfört gods olovligen
brutits och varder icke någon förvunnen
till gärningen, dömes fartygets
eller tågets befälhavare eller, där gärningen
skett å järnvägsstation, stationens
föreståndare eller den, vilken i hans ställe
haft att vårda sig om godset, för bristande
vård om förseglingen till böter,
dock ej under femtio kronor.

Kan han göra sannolikt, att förseglingsbrottet
skett av våda, vare fri från
ansvar.

(Jfr § 167 i gällande tullstadga.)

§ 168.

Har någon, med vetskap om eller
skälig anledning att misstänka, att egendom
är att enligt denna stadga anses
såsom förverkad, föranlett, att egendomen
icke kan tillrättaskaffas, gälde.
han dess värde.

(Jfr § 168 i gällande tullstadga.)

§ 169.

Mom. 1. Av böter, som ådömas för
olovlig varuinförsel, så ock av behållna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

stöden kronan; skolande jämväl, såvida
icke annorlunda är särskilt föreskrivet,
på enahanda sätt förhållas med behållna
försäljningssumman eller, enligt § 168,
i stället utgivna värdet för varor samt
farkoster och annan forslingsredskap,
som enligt denna stadga dömas förbrutna;
dock att, där ägare eller forsiare av
olovligen infört gods icke kunnat ertappas
och om gärningen överbevisas, kronan
och beslagare skifta lika. I övrigt
skola böter enligt tullstadgan, där ej
annorlunda är bestämt, tillfalla kronan
och tullstatens enskilda pensionsinrättning
till hälften vardera. Saknas tillgång
till böters gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

(Jfr § 169 i förslaget.)

§ 170.

Mom. 1. Varor, som genom lagakraftvunnet
utslag förklarats förverkade,
skola medelst offentlig auktion av vederbörande
tullförvaltning försäljas till mestbjudandes
fria disposition. Farkoster,
di ägare och körredskap, som under beslag
anhållas, må å offentlig auktion försäljas
utan annat uppskov, än som erfordras
för auktionens behöriga kungörande;
börande i slikt fall köpeskillingen,
intill dess utslag fallit och vunnit
laga kraft, i tullkassan nedsättas.

Generaltullstyrelsens förslag.
försäljningssumman för eller i stället
jämlikt § 168 utgivna värdet av förverkad
egendom tillfälle, där ej bestämmelserna
i § 141, § 146 eller § 149
annorlunda föranleda, en tredjedel kronan
och två tredjedelar beslagaren; dock
skall, där egendomen dömes förverkad
under omständigheter, som i § 170 mom.
3 avses, kronan och beslagaren taga
hälften var av behållna försäljningssumman
eller däremot svarande värde.
Finnes särskild angivare, äge han, såvida
ej på grund av § 139 eller § 140
hinder därför möter eller föreskriften i
§ 149 rörande angivares andel i värdet
av förverkad dömd egendom är tillämplig,
åtnjuta vad som, enligt vad nyss är
sagt, tillkommer beslagaren; dock må
domstolen efter sig företeende omständigheter
förordna, att intill högst hälften
av angivarens andel skall tillfalla beslagaren.

I övrigt skola, där ej enligt § 153
mom. 1, § 161 eller § 165 annan föreskrift
är gällande, böter enligt denna
stadga tillfalla kronan och tullstatens
enskilda pensionsinrättning med hälften
vardera.

Mom. 2. Saknas tillgång till fulla
gäldandet av böter, som ådömas enligt
denna stadga, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

(Jfr § 169 i gällande tullstadga.)

§ 170.

Mom. 1. Egendom, som genom laga
kraft ägande utslag förklarats förverkad,
skall, där ej föreskrift i särskild författning
till annat föranleder, av vederbörande
tullförvaltning försäljas å offentlig
auktion och, sedan köpeskillingen influtit,
utlämnas till fri disposition. Förvaringspersedel
må likväl försäljas, allenast
för så vitt dess karaktär av redskap
för olovlig varuinförsel dessförinnan
blivit undanröjd; skolande, där
detta icke lämpligen kan ske, med per -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

Mom. 2. Då beslag verkställes, utan
att godsets ägare eller forsiare ertappas,
så ock då ägare eller forsiare sedermera
icke kan med stämning anträffas,
bör vederbörande domstol låta, genom
åklagarens försorg, i allmänna tidningarna
införa kungörelse angående beslaget,
'' med föreläggande för ägaren, vid
äventyr av talans förlust, att inom tre
månader anmäla sig hos domstolen.

Mom. 3. I alla de fall, då under beslag
anhållet gods ådagalägges vara
underkastat förskämning, minskning eller
annan nedgång i värde, såvitt med försäljningen
därav fördröjes, äge, på därom
skeende anmälan, den domstol, å
vars handläggning målet beror, att, utan
avbidan av ägares inställelse, meddela
beslut om godsets försäljning.

(Jfr § 170 i förslaget.)

Generaltullstyrelsens förslag.
sedeln förfäras på sätt generaltullstyrelsen
bestämmer.

Mom. 2. Forslingsredskap, som anhålles,
må försäljas utan annat uppskov,
än som erfordras för auktionens behöriga
kungörande.

I fall, då anhållen annan egendom ådagalägges
vara underkastad nedgång i
värde, såframt avyttringen därav fördröjes,
äge, på anmälan därom, den domstol,
å vilkens handläggning målet beror,
att utan avbidan på ägares inställelse
meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring
enligt detta moment, skall, intill
dess utslag fallit och vunnit laga kraft,
nedsättas i tullkassan.

Mom■ 3. Då egendom anhållits, utan
att ägare eller forsiare ertappats eller
kunnat med stämning anträffas eller, där
stämning delgivits honom, icke inställt
sig vid vederbörande domstol, skall domstolen
''låta genom åklagarens försorg i
allmänna tidningarna införa kungörelse
angående anhållandet, med föreläggande
för vederbörande att inom tre månader
anmäla sig hos domstolen, vid äventyr
att frågan om egendomens förverkande
avgöres utan hinder av hans uteblivande.

(Jfr § 170 i gällande tullstadga.)

§ 171.

Mom. 1. Mål, som angår förbrytelse
emot denna stadga, skall upptagas vid
rådstuvurätt i den stad, där förbrytelsen
skett eller blivit upptäckt, eller, om den
timat eller upptäckts utom stads jurisdiktion,
vid rådstuvurätt i närmaste stad,
där tullförvaltning finnes, eller vid vederbörlig
gränsetullrätt, då sådan är närmare.

Mom. 2. Upptäckes å inloppsort sådan
förbrytelse, begången av inkommen
fartygsbefälhavare, skall rådstuvurätten
i lossningsorten däröver döma, även om
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1

§ 171.

Mom. 1. Åtal för brott mot denna
stadga ankommer på tullverkets vederbörande
åklagare; dock må angivare eller
beslagare vid vederbörlig domstol anhängiggöra
talan angående sådant brott,
varvid han, där han det äskar, skall
till målets utförande erhålla biträde av
kronoåklagare.

Mom. 2. Brott, som i mom. 1 omförmäles,
skall anbängiggöras, om det
upptäckts i stad, där såväl rådhusrätt
som tullkammare eller på avdelningar
saml. 183 käft. (Nr 226.) 12

Kungl. Maj:ta proposition Nr 226.

Gällande tullstadga.

inloppsort»!* är till annan stad närmare
belägen.

(Jfr §17], *»<>»»■ 2 i förelaget.)

8 172.

Utslag och protokoll i mål rörande
förbrytelse emot denna stadga skall inom
tio dagar efter utslagets avkunnande avlämnas
till tullfiskal, där sådan finnes,
och i annat fall till vederbörande tullförvaltning.

(Jfr § 172 i förslaget.)

§ 173.

Om ordningen för fullföljd i högre
rätt av mål rörande förbrytelse mot
denna stadga galle vad i allmänhet för
brottmål är stadgat.

(Jfr § 173 i förslaget.)

§ 174.

Utslag, vari enligt denna stadga ansvar
blivit ådömt eller gods förklarats
förverkat, bör på generaltullstyrelsens
föranstaltande befordras till verkställighet.

(Jfr § 174 i förslaget)

Generaltullsiyrelsens förslag.
fördelad tullförvaltning finnes, vid den
stadens rådhusrätt men eljest vid rådhusrätten
i närmaste stad, där tullkammare
eller tullförvaltning, som nyaa
är nämnd, finnes, eller vid gränstullrätt,
där sådan är närmare; dock ekall, om
brottet upptäckts under fartygs resa,
målet anhängiggöras vid den rätt, som
skolat upptaga detsamma, därest brottet
i stället upptäckts å ort här i riket, dit
den skyldige med fartyget ankommer
eller där han eljest anträffas.

(Mom. 1: jfr del av § 138 mom. 1 i
gällande tullstadga.

Mom. 2: jfr § 171 däri)

§ 172.

Utslag och protokoll i mål rörande
brott mot denna stadga skola inom tio
dagar efter utslagets avkunnande tillställas
tullverkets vederbörande åklagare.

(Jfr § 172 i gällande tullstadga.)

§ 173.

Om ordningen för fullföljd i högre
rätt av mål rörande brott mot denna
stadga gälle vad i allmänhet är stadgat
för brottmål.

(Jfr § 173 i gällande tullstadga.)

§ 174.

Utslag, vari enligt denna stadga ansvar
blivit ådömt eller egendom förklarats
förverkad, skall på generaltuUstyrelsens
föranstaltande befordras till
verkställighet.

(Jfr § 174 i gällande tullstadga.)

Kungl. Ma):ia proposition Nr 2B6.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majtts lagråd den
3 april 1923.

Närvarande:

juBtitierådet SUNDBERG,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet KÖERSNER.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansRrenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 13 januari
1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade
förslag till lag om straff för olovlig varuinförsél m. m. och förordning
angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker till svenskt
territorialvatten m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av sekreteraren hos generaltullstyrelsen Johan Fredrik Hällman
Hilding.

Desamma gåvo anledning till följande uttalanden av lagrådet och
dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om straff för olovlig varuinförsél m. m.

1 §.

Lagrådet:

Att i 1 mom. den avgift, efter vilken utmätandet av böter skall
ské, angivits såsom »den avgift, som för varan bort erläggas till tullverket»
och icke, på sätt i § 129 tullstadgan skett, såsom »den tullavgift,
som för varan bort erläggas» har föranletts därav, att hänsyn
bör tagas jämväl till sockerskatt, som skall erläggaB till tullverket samtidigt
med tullen. I samma ordning skall numera betalas även skatt
för automobilgummiringar enligt förordning den 2 juni 1922 (nr 261).
Jämväl dylik skatt skall alltså tagas i beräkning vid bestämmandet av
bötesbelopp. Detta är däremot givetvis icke fallet beträffande sådana
avgifter till stad eller annan kommun eller ägare eller Innehavare av

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

hamn, vilkas uppbörd, jämlikt kungörelse den 30 december 1922 (nr 595),
enligt överenskommelse med generaltullstyrelsen mot särskild ersättning
verkställes av tulltjänsteman, t. ex. hamnavgifter i Stockholm. Möjligen
bör, till förebyggande av missförstånd härutinnan, i förevarande mom.
likasom i 2 § 1 mom. första stycket angivas, att avgift, vartill hänsyn
skall tagas, bort för statsverkets räkning erläggas till tullverket.

1 § 2 mom. samt 7 § av förslaget innehålla stadganden angående
bestraffning av olovlig varuinförsel, som begås av tulltjänstemän eller
vissa andra tjänstemän i eller utom tjänsten. Dessa stadganden sakna
emellertid nödig klarhet beträffande det betydelsefulla spörsmålet, huruvida,
där den olovliga varuinförseln tillika innefattar förbrytelse i tjänsten,
denna förbrytelse skall anses bestraffad genom tillämpning av nämnda
stadganden eller om i dylikt fall sagda tillämpning skall innebära straff
allenast för tullförbrytelsen och den brottslige dessutom skall för tjänsteförbrytelsen
bestraffas enligt 25 kap. strafflagen.

För bedömande av detta spörsmål anser sig lagrådet böra lämna
redogörelse för tillkomsten av bestämmelserna härutinnan i gällande
tullstadga.

Enligt § 159 i tullstadgan av den 7 december 1860 skulle ämbetseller
tjänsteman eller betjänt vid tull-, lots- eller postverket eller militär,
kommenderad i och för tullbevakning eller postforsling, eller fabriksombudsman
eller kronobetjänt, som beträddes med olovlig införsel eller
utförsel av varor eller funnes hava sådan förbrytelse gynnat och befordrat,
jämte det han dömdes till straff med arbete å fästning i 2 till 5
år, därtill mista sin tjänst och vara ovärdig att i allmän tjänst vidare
nyttjas, så ock att taga del i val, som medborgerligt förtroende utmärka,
eller att därvid själv komma under omröstning. Hade han genom
försummelse eller vårdslöshet i sin tjänsteutövning varit vållande därtill
att förbrytelsen skett eller ej blivit upptäckt, skulle han straffas, efter
omständigheterna, med tjänstens förlust eller med viss tids suspension
från tjänst och lön. I ett andra moment stadgades, att annan ämbetseller
tjänsteman eller betjänt, som bleve förvunnen till olovlig införsel
eller utförsel av varor, skulle, då han andra resan beträddes med sådan
förbrytelse, jämte det han dömdes till härför i allmänhet stadgat bötesstraff,
dessutom mista tjänsten.

Någon tvekan kan ej råda därom att med dessa stadganden avsetts
att bestraffa jämväl det begångna tjänstebrottet och att således särskilt
straff därför ej kunde ifrågakomma.

Den 30 november 1863 avgav generaltullstyrelsen förslag till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

ny tullstadga, därvid i § 159 biboliöllos nyss angivna, i 1860 års tullstadga
intagna bestämmelser med utvidgning av deras tillämpning till
ämbets- eller tjänsteman eller betjänt vid järnvägsstyrelsens trafikavdelning.

1 anledning av detta förslag infordrade Kungl. Maj:t — med tillkännagivande
att Kungl. Maj:t fattat beslut angående utfärdande av nya
straff- och sjölagar samt med förklarande att Kungl. Maj:t ansåge det
vara av vikt, att de särskilda lagar och föreskrifter, som i dessa ämnen
bleve för framtiden gällaude, bringades till full överensstämmelse sinsemellan
— högsta domstolens utlåtande, huruvida och i vad mån ändringar
i förslaget kunde till följd av nyssnämnda förordningar eller
eljest med avseende å då antagna lagstiftningsgrunder vara av behovet
påkallade.

Högsta domstolen avgav utlåtande den 20 april 1864; och innehåller
dess protokoll vid förenämnda § 159 följande uttalande, som,
då utlåtandet icke torde vara till trycket befordrat, här ordagrant
återgives:

»För varje en tjänstemans överträdelse av de honom åliggande
tjänsteplikter, evad den sker av uppsåt eller vårdslöshet, innehåller allmänna
strafflagen tillfyllestgörande ansvarsbestämmelser, och om överträdelsen
tillika innefattar annat brott, bör detta, enligt de i 25 kap.
18 § och 4 kap. 2 § nämnda lag uttryckta grunder, därjämte särskilt
bestraffas. Om således en tjänsteman genom missbruk eller åsidosättande
av sina ämbetsåligganden förövar lurendrejeri eller befrämjar sådant brotts
begående av annan, måste han för vartdera av dessa brott, lurendrejeri och
tjänstefel, till särskilt straff dömas, och ansvaret för den förstnämnda av
dessa båda förbrytelser, vilket allena tillhörer tullstadgan att upptaga, bör
följaktligen utsättas utan hänsyn till det tjänstefel, som tillika må vara
förövat. Att i allt fall ansvaret för tulltjänstemän och andra, till vilkas
tjänsteplikt just hörer att övervaka, förhindra och åtala lurendrejerier,
då de själva med sådan förbrytelse beträdas, bör bliva högre än det
därför i allmänhet bestämda, må väl vara billigt, men, vid betraktande
av vad ovan blivit yttrat, syntes dock det i nämnda hänseende här
föreslagna straff, däri ansvar för den tjänsteöverträdelse, som tillika må
hava ägt rum, ej får anses inbegripet, icke stå i rättvist förhållande
till brottets art och de straff, som för andra jämförliga brott i allmänna
strafflagen bestämmas. Jämte hemställan att sista punkten i 1 mom.
av denna §, som endast angår försummelse eller vårdslöshet i tjänsteutövning,
måtte uteslutas, ansågs därför ansvaret för den i övrigt i
samma mom. omförmälda förbrytelse böra nedsättas till straffarbete

Kungt. Maj:ts proposition Nr 226.

från och med 6 månader till och med 2 år eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till sådant arbete i högst 4 år. Då således
straffarbete ändock alltid borde å brottet följa och den brottslige följaktligen
enligt 25 kap. 20 § strafflagen jämväl komrae att tillika''dömas
till avsättning, torde något särskilt stadgande härom i tullstadgan ej
behövas, och att med straffet förena förlust av medborgerligt förtroende
eller ovärdighet att vidare i rikets tjänst nyttjas syntes för ett brott av
ifrågavarande beskaffenhet ej vara lämpligt.

Men, om även den nu föreslagna straffnedsättning godkännes,
syntes dock ifrågavarande stadgande icke, såsom i förslaget skett, böra
utsträckas även till de vid postverket eller järnvägsstj^relsens trafikavdelning
anställda tjänstemän eller militärer, som till postforsling äro
kommenderade. Dessa tjänstemän kunna nämligen ej, åtminstone annat
än undantagsvis, anses hava till tjänsteåliggande att övervaka och förhindra
lurendrejerier, och å dem är således ej den grund, som, vad
tulltjänstemän angår, föranlett skärpning i straffet för sådant brott,
tillämplig. Om ock en eller annan av postverkets eller järnvägsstyreD
sens tjänstemän, på grund av sin befattning, skulle kunna bereda sig
en lättare utväg att begå tullförsnillning, lärer han ej för ett sådant
missbruk av sin tjänst kunna undgå särskilt ansvar och i allt fall torde
därifrån ej kunna hämtas giltig anledning till skärpning i straffet även
tör övriga vid nämnda verk anställda ämbetsmän och betjänte. Att t. ex.
å en kanslist vid poststyrelsen eller en biljettförsäljare vid järnvägen,
om dessa vid återkomst från en utländsk resa skulle försöka att utan
tullavgifts erläggande införa några varor, ovillkorligen tillämpa straffarbete
och afsättning, skulle onekligen innebära en onödig stränghet,
som ej av rättvisa kunde försvaras, och det ansågs därför vara av
högsta vikt, att stadgandet endast kommer att avse sådana tjänstemän
eller betjänte, som vid tullverket äro anställda eller eljest hava till
omedelbart åliggande att övervaka och beivra tullförsnillningar. Då
slutligen strafflagen 25 kap. 20 § bestämmer de fall, då tjänsteman för
brott, begångna, i eller utom tjänsten, bör till avsättning dömas, samt
något tillägg till eller ändring i de härför stadgade grunder ej lärer
genom tullstadgan böra meddelas, torde vad 2 mom. av förevarande
§ i detta avseende innehåller böra uteslutas.»

Ett sedermera, den 3 december 1875, av generaltullstyrelsen avgivet
nytt förslag till tullstadga innehöll i § 147, att ämbets- eller tjänsteman
eller botjänt vid tull- eller lotsverket, som beträddes med olovlig
införsel av varor eller funnes hava sådan förbrytelse gynnat eller befordrat,
skulle dömas till viss tids straffarbete, med straffskärpning för

Kung!. Maj:ts proposition Nr 226.

dot fall att brottet vore med synnerligen försvårande omständigheter
förenat, och att detsamma skulle gälla annan i statens tjänst anBtälld
person, som befunnes hava missbrukat denna sin ställning till lörövande
eller befrämjande av olovlig varuinlörsel.

I den'' skrivelse, varmed detta förslag överlämnades till Kungl.
Maj:t, anfördes, att förslaget uppgjorts med fästat avseende å högsta
domstolens anmärkningar, dock att generaltullstyrelsen icke kunnat instämma
i högsta domstolens åsikt, att ur tullstadgan borde utgå vad
där funnes intaget angående ansvaret å andra ämbete- och tjänstemän
samt betjänte än de vid tull- och lotsverken anställda, som vore förvunna
till olaga varuinförsel.

Tullstadgan den 2 november 1877 upptog i § 140 de av generaltullstyrelsen
föreslagna ansvarsbestämmelserna, dock, i överensstämmelse
med högsta domstolens uttalade mening, att gälla allenast beträffande
ämbets- eller tjänsteman eller betjänt vid tullverket eller lotsverket.

Då generaltullstyrelsen sedermera den 29 mars 1900 avgav förslag
till ny tullstadga, intogos däri dels under § 129 mom. 3 c) stadgande
därom att olovlig varuinförsel belädes med skärpt bötesstraff, då införseln
skedde å järnväg samt förövades av någon, som vore anställd vid järnvägen
och till förbrytelsens underlättande begagnade sig av denna sin
anställning, dock att med avseende å gods, vilket i och för tjänsten
omhänderhades eller till vilket av sådan anledning tillträde ägde rum,
skulle i fråga om den, som vore anställd vid statens järnvägsförvaltning,
lända till efterrättelse vad i § 135 stadgades, dels ock i § 135 bestämmelser,
att ämbets- eller tjänsteman eller betjänt vid tullverket eller vid
lotsverket, som beträddes med olovlig varuinförsel eller funnes hava
sådan förbrytelse gynnat eller befordrat, skulle dömas till straffarbete
från och med 6 månader till och med 2 år, med skärpning av straffet
intill 4 års straffarbete för brott, som vore förenat med synnerligen försvårande
omständigheter, samt att vad sålunda stadgats ock skulle gälla,
därest ämbets- eller tjänsteman eller betjänt vid postverket eller vid
statens järnvägsförvaltning förbröte sig på angivet sätt med avseende å
gods, vilket han i och för sin tjänst hade under händer eller till vilket
han av sådan anledning hade tillträde.

Vid granskning inom högsta domstolen av detta förslag yttrade
enligt högsta domstolens protokoll den 6 oktober 1903 justitierådet
Quensel: § 135 i förslaget avsåge förbrytelser, begångna dels i tjänsten
dels utom densamma. Där förbrytelse blivit begången i tjänsten, vore
paragrafens förhållande till allmänna strafflagens bestämmelser om ansvar
för tjänstefel icke nöjaktigt bestämt. Det framginge nämligen ej,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

huruvida avsikten vore, att sistnämnda bestämmelser skulle ersättas med
tullstadgans eller att handlingen skulle bestraffas både enligt tullstadgan
och enligt allmänna strafflagen. Men vilkendera avsikten med förslaget
vore, torde berättigade anmärkningar mot detsamma kunna framställas.
Att, då allmänna strafflagen för varje tjänstefel bestämde straff, som för
detsamma finge anses fullt tillräckligt, i en förordning av förevarande
beskaffenhet för visst fel i tjänsten uppställa särskild straffsats, som
därtill kunde uppgå till straffarbete i 4 år, torde ej vara lämpligt
eller nödigt. Att åter åt allmänna strafflagen överlämna bestraffandet
av handlingen såsom tjänstefel men det oaktat belägga tullförbrytelsen
såsom sådan med högre straff än det normala, syntes, då den kvalificerande
omständigheten skulle bestå allenast i gärningsmannens egenskap
av tjänsteman, ^i själva verket vara att i dubbel måtto bestraffa
tjänstefelet. Hade någon av de i § 135 omförmälda personer utom
tjänsten förbrutit sig mot tullstadgan, torde annat avseende å hans tjänstebefattning
ej böra vid straffets bestämmande ifrågakomma, än att gärningen
finge anses begången under försvårande omständigheter, vilket
med den för tullförsnillning i allmänhet uppställda latitud kunde vid
straffets utmätande vinna tillbörligt beaktande. Då detta gällde jämväl
det i § 129 mom. 3 punkt c) upptagna fall, hemställdes, att sistnämnda
punkt ävensom hela § 135 måtte uteslutas, varav följden torde bliva,
att förseelse mot tullstadgan, begången av ifrågavarande tjänstemän,
bestraffades enligt tullstadgans allmänna straffbestämmelser och därjämte,
därest förseelsen blivit begången i tjänsten, från denna synpunkt bedömdes
enligt strafflagen.

En annan ledamot av högsta domstolen, justitierådet Wijkander,
hemställde, att sär skilda bestämmelser måtte meddelas beträffande förbrytelser,
som av mil- eller lotstjänsteman begåtts i tjänsten, och förbrytelser,
som av sadan tjänsteman begåtts utom tjänsten, genom vilken
anordning enligt justitierådets åsikt skulle vinnas dels att den av justitierådet
Quensel redan påpekade oklarheten i fråga om den allmänna strafflagens
tillämplighet å förbrytelse, begången i tjänsten, undanröjdes, dels
ock att vid stralflatitudens bestämmande för förbrytelse, begången utom
tjänsten, hänsyn kunde tagas till det förhållande, att sådan förbrytelse
i allmänhet måste anses mindre straffbar än motsvarande, i tjänsten
förövade förbrytelse.

De ifrågavarande bestämmelserna i 1900 års förslag blevo emellertid
upptagna i 1904 års tullstadga utan annan ändring än att den i
§ 135 föreslagna straffskärpningen vid synnerligen försvårande omständigheter
uteslöts.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Av nu lämnade redogörelse torde framgå, att gällande tullstadga
med bestämmelserna i § 129 mom. 3 c) och § 135 avser att vid olovlig
varninförsel, begången av tjänsteman som i sistnämnda § sägs, bestraffa
tull förbrytelsen men icke den tjänsteförbrytelse, densamma tilllika
i vissa fall innebär, utan att därutinnan 25 kap. strafflagen skall
vinna tillämpning. Detta bestyrkes ock av rättspraxis, se högsta domstolens
utslag den 24 april 1919, refererat i Nytt juridiskt arkiv årg.
1919 sid. 211.

Att någon principiell ändring i detta hänseende icke innefattas i
bestämmelserna i 1 § 2 mom. av det föreliggande förslaget är uppenbart;
och dylik ändring lärer icke heller komma till stånd genom antagande
av de i 7 § av förslaget införda straffbestämmelser, vilka, med bortseende
från nedsättningen av strafflatitudens minimum, allenast i så
måtto skilja sig från § 135 i gällande tullstadga, att olovlig varuinförsel
eller delaktighet däri, som av tjänsteman vid tullverket eller lotsverket
förövas utom tjänsten, skall enligt de förut i förslaget intagna reglerna
bestraffas såsom brott begånget under synnerligen försvårande omständigheter.

Ändring, som nu antytts, synes icke heller vara att förorda. Vad
i avseende å förhållandet till strafflagen anförts i högsta domstolens
ovanintagna, år 1864 avgivna utlåtande äger fortfarande giltighet; att
i ett sådant speciellt fall som beträffande tullförbrytelse frångå eljest i
allmänhet gällande regler om bestraffning av ämbetsbrott är näppeligen
tillrådligt.

Nödvändigt torde dock vara, att tydliga regler i detta ämne givas,
så att varje tvekan om lagens ståndpunkt därutinnan varder hävd.
Detta kan, såsom förut anmärkts, icke anses vara fallet med det föreliggande
förslaget, beroende väsentligen därpå att stadgandena i 7 §,
med framhävande av de där avsedda förbrytelsernas egenskap att kunna
vara förövade i tjänsten, erhållit en självständig ställning i förhållande
till de allmänna bestämmelserna om olovlig varuinförsel och delaktighet
däri. Otydligheten synes lämpligen kunna undanröjas sålunda, att innehållet
i 7 §, såvitt angår olovlig varuinförsel såsom huvudbrott, överflyttas
till 1 § och där sammanföres med bestämmelserna i 2 mom.

rörande den, som är anställd å järnväg eller å färja, som kan medföra

tåg, eller tjänstgör vid där anordnad postavdelning, samt i ett sista

mom. av samma § stadgas, att därest brott, som i paragrafen avses,

tillika innefattar förbrytelse i tjänsten, därför skall dömas till ansvar
enligt allmänna strafflagen. Med denna anordning kan vad i 7 § stadgas
angående delaktighet utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 häft. (Nr 226.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Ifrågasättas må tillika, om icke i strafflatituden för brott, som
avses i 7 § 1 mom., bör intagas jämväl fängelse för beredande av möjlighet
att behörigen tillgodose billighetens krav i förekommande, särskilt
lindriga fall.

Thulin:

På sätt framgår av generaltullstyrelsens motivering till förslaget
till förordning angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker
till svenskt territorialvatten m. m., synes det hava varit avsett, att under
rusdrycker skulle hänföras ej endast spritdrycker utan även övriga i
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker omförmälda
drycker, allt enligt de i nämnda förordning för spritdrycker,
vin och öl givna definitionerna. Då emellertid termen rusdrycker ej
förekommer i tulltaxan samt, enligt vad generaltullstyrelsen framhållit,
definitionen på spritdrycker och vin i berörda förordning ej överensstämmer
med vad som enligt tulltaxan avses med brännvin och sprit
samt vin, och härtill kommer, att begreppet rusdrycker i lagstiftningen
förekommer i olika betydelser (se t. ex. lagen den 28 april 1922 om
folkomröstning angående rusdrycksförbud), synes mig nödvändigt, att i
förevarande lag närmare angives vad med rusdrycker avses antingen
genom hänvisning till gällande förordning angående försäljning av rusdrycker
eller genom självständig definition, motsvarande den i nämnda
förordning använda.

Stenberg:

Förslaget innehåller specialbestämmelser för fall, då olovlig införsel
ägt rum av rusdrycker (1 § 3 mom. och 5 § andra stycket) eller tobaksvaror
(1 § 3 och 4 mom.). Det torde vara avsett, att med rusdrycker
skall förstås drycker, vilka betecknas såsom sådana i gällande förordning
angående försäljning av dylika drycker, och med tobaksvaror varor,
å vilka gällande förordning angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket äger tillämpning. Stadgande härom lärer emellertid böra intagas
i lagen; i fråga om rusdrycker är detta så mycket mera påkallat, som
hithörande rubriker i tulltaxan icke lämna någon ledning för bedömande
av omfattningen av begreppet rusdrycker.

Beträffande tobaksvaror, som resande från utrikes ort för eget
bruk medför, gäller enligt 21 § av monopolförordningen, att varor intill
viss mindre, av Kungl. Maj:t fastställd kvantitet må tullfritt införas, att
om resande medför tobaksvaror i större myckenhet, han må, mot er -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22<>.

Ijiggfiiitjo tiv stadgad tull, därav införa så stor kvantitet, som av Kungl.
Maj:t för dylikt fall fastställts, samt att, om medförd kvantitet är större
än den sistnämnda, för det överskjutande skall erläggas dubbelt högre
tullavgift. Dessa regler skulle enligt 4 mom. av förevarande § bliva
tillämpliga vid beräkning av böter, då tobaksvaror olovligen införts
av annan än resande. I sadant fall skulle alltså, om den införda mycken
heten ej överstege den för resande medgivna tullfria kvantiteten, grund
saknas för beräknande av böterna och eljest bötesbeloppet komma att
växla allteftersom den införda myckenheten folie över eller under den
för resande fastställda gränsen för beräknande av högre eller lägre tull
— en olikhet, som icke synes hava något berättigande, då det gäller
att utmäta ansvar för olovlig varuinförsel, varigenom staten undandragits
tull-, licensavgifts- och skattebelopp, som icke utgå efter dylik grund.
Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det i 4 mom. föreslagna
stadgandet lämpligen böra ändras därhän att, om tobaksvara olovligen
införts av annan än resande, till grund för beräkning av böter skall
läggas den högsta tullavgift, som är bestämd för resandes införsel av
varan.

Lagrådet:

Av förarbetena till förslaget lärer framgå, att det icke varit meningen
att i fråga om straffet för olovlig varuinförsel, som skett utan avsikt
att undandraga varan stadgad tullavgift, frångå tullstadgans anordning
med en särskild böteslatitud, oberoende av beloppet av den tull, som
bort erläggas för varan. För utmärkande härav torde första stycket
av 5 mom. böra ändras sålunda, att latituden begränsas även uppåt.

5 mom. andra stycket synes böra utgå. Den omständigheten, att
den olovliga införseln avsett vara, som ej tår till riket införas,, eller att,
då införsel är tillåten endast under vissa villkor, dessa villkor icke iakttagits,
bör nämligen icke inverka på frågan om de påföljder den olovliga
införseln må medföra enligt den nu föreslagna lagen. Har införseln
icke skett i avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket,
bör således även beträffande dylik vara med tillämpning av samma lag
straffet bestämmas enligt 5 mom. första stycket samt förverkande enligt
6 mom. vara uteslutet. Skulle de författningar, som reglera rätten att
införa varan, innehålla särskilda föreskrifter om straff och förverkande
såsom följd av förbrytelse mot själva införselförbudet eller villkoren
för införseln, böra dessa föreskrifter i vanlig ordning konkurrera med
bestämmelserna i här ifrågavarande lag. Och i den mån dylika före -

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

skrifter saknas men anses önskvärda bör denna brist avhjälpas genom
införande av erforderliga bestämmelser i nyes antydda författningar.

2 §•

Lagrådet:

. Varken i förevarande § eller i 1 § är här avsedda gärning,
nämligen att, i ändamål att till riket olovligen införa tullpliktigt gods,
försticka eller undandölja detsamma i fartyg eller å tåg, kriminaliserad!
Straffbarheten av denna gärning förutsättes i 1 mom., särskilt dess
andra stycke, men gärningens brottslighet framgår först av 8 §. En
mera ^ lämplig uppställning av ifrågavarande stadganden vinnes, om
innehållet i 8 § får sin plats näst efter 1 §.

Stenberg:

. Bestämmelserna i denna § torde böra utvidgas att omfatta fall, då
förstickande eller undandöljande skett i luftfartyg.

Thulin:

Med den utveckling lufttrafiken kan förväntas erhålla och denna
trafiks i tullavseende säregna beskaffenhet synas särskilda regler därom
ej kunna undvaras i förevarande lag. Framför allt gäller detta i det
av justitierådet Stenberg angivna fallet.

Då befälhavaren bör befrias från straff såsom för olovlig varuinförsel
i varje fall, då utredning om gärningsmannen föreligger, och
således även om på grund av minderårighet eller av annan anledning
åtal mot den senare ej väckes, synes det i 1 mom. använda uttrycket
»förvunnen till gärningen» böra utbytas mot ett uttryck av mera allmän
innebörd.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Då i 1 § 7 mom. intagits föreskrift om förverkande av emballage
eller kärl, vari olovligen infört gods förvaras, eller annan förvaringspersedel,
vari godset påträffats, synes motsvarande stadgande böra meddelas
beträffande gods, som enligt 2 § 1 mom. eller 3 § 1 eller 2
mom. dömes förverkat.

3 §•

Lagrådet:

Då för brott enligt denna § städse förutsättes, att gods, varom
fråga är, varit föremål för tullbehandling, men detta blivit mindre tydligt

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

genom de i början av 1 mom. tillagda orden »eller eljest», och tilllägget
ej heller torde vara erforderligt i det av departementschefen
angivna syftet, enär, därest åtgärden ej upptäckes vid tullbehandlingen,
undantagslöst torde föreligga sådant fall, som avses i andra punkten av
första momentets första stycke, lära nämnda båda ord böra uteslutas.

Den i nämnda punkt upptagna bestämmelsen avser det fall att
tullsveket lyckats, så att genom den ifrågavarande åtgärden något avgiftsbelopp
undandragits tullverket. Det synes lämpligt, att detta kommer
till tydligare uttryck i lagtexten, på sätt skett med avseende å motsvarande
stadgande i 2 mom. andra stycket.

Samma bestämmelse i 1 mom. synes lämpligen böra nedflyttas
efter andra stycket i momentet dels för undvikande av den misstolkning,
att stadgandet i sistnämnda stycke skulle äga tillämplighet jämväl till
fredande mot ansvar för bedrägeri, och dels för att vinna närmare
anknytning med stadgandet i tredje stycket, som skall äga tillämpning
även vid ådömande av straff enligt strafflagen.

I såväl 1 som 2 mom. torde uttrycket »allmän lag» utbytas mot
»allmänna strafflagen».

6 §.

Lagrådet:

Avfattningen av denna § lärer skola innebära, att därest olovlig
varuinförsel är att hänföra under vad i 1 § 5 mom. första stycket sägs,
ansvar för delaktighet i införseln ej må ådömas. önskligt synes vara,
att denna stadgandets innebörd tydligare uttalas.

Sundberg och Stenberg:

Att den, till vilken olovligen införd vara avyttrats, ej skall vara
förfallen till ansvar för delaktighet i den olovliga införseln torde böra
uttryckligen stadgas, på sätt som skett i de såsom förebilder för bestämmelserna
i förevarande § använda förordningarna rörande rusdrycker.

10 §.

Lagrådet:

Då person, som enligt 16 § är åtalsberättigad, är att anse såsom
tulltjänsteman och i denna sin egenskap äger beslagsrätt enligt nu förevarande
§, torde den i första punkten stadgade anmälningsskyldigheten
böra inskränkas till det fall, att beslagaren icke själv äger anställa åtal.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Onskligt synes, att den förändring av begreppet beslagare, som
med förslaget är avsedd, bleve tydligare utmärkt än i förslaget skett,
något som måhända skulle kunna ske därigenom att sagda anmälningsskyldighet
angåves åligga »beslagaren».

Att ett av vederbörande åklagare verkställt beslag kan, innan åtal
väckts, när som helst av honom själv hävas, torde, i betraktande av
beslagsinstitutets natur, utan vidare vara givet.

Har beslag skett jämlikt stadgandet i 18 § första stycket, bör
framställning av åklagaren, varom där sägs, i fråga om beslagets hestånd
äga samma verkan som åtals väckande. Stadgande i sådant avseende
synes vara erforderligt.

ii §•

Stenberg:

Den i 2 mom. föreslagna bestämmelsen synes icke vara av beskaffenhet
att böra upptagas i förevarande lag.

Thulin och Köersner:

Det kan ifrågasättas, om det är lämpligt att, på sätt som föreslagits
i 2 mom., i allmän lag stadga åliggande för magistraterna att
anskaffa de i momentet omförmälda förvaringsrum. Frågan om städernas
skyldighet i detta hänseende synes nämligen stå i sådant samband med
spörsmålet om städernas förpliktelser överhuvudtaget beträffande tillhandahållande
av tullbyggnader, att en specialbestämmelse av ifrågavarande
innehåll icke torde böra här införas. Vi hemställa förty, att
2 mom. måtte ur förslaget uteslutas.

I 3 mom. torde avsikten med stadgandet bättre komma till uttryck,
om det föreskrives, att egendomen på framställning av beslagaren
må, om tullförvaltningen finner skäl därtill, kvarbliva i tullförvaltningens
vård, dock ej längre än sex dagar från dagen för åklagarens
beslut, för såvitt ej generaltullstyrelsen beslutar, att varan skall ånyo vara
under beslag. Därjämte bör genom en hänvisning till 10 § göras klart,
att emellertid åtal måste vara väckt eller framställning, som i 18 § sägs,
vara gjord inom en månad från beslagets första verkställande vid äventyr
att egendomen eljest måste frigivas.

Sundberg:

Angående den i 3 mom. omförmälda rätt att, sedan verkställt
beslag av åklagare förklarats skola återgå, kvarhålla det beslagtagna
godset i tullförvaltningens vård synes böra uttryckligen stadgas, att

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

densamma upphör, därest den i 10 § andra punkten angivna tid går till
ända utan att åtal, som där sägs, blivit väckt eller framställning gjorts
enligt 18 §.

12 §.

Köersner:

Att undantaga polisman från rätten att anställa undersökning å
fartyg, liggande i hamn, där tullförvaltning tinnes, torde icke överensstämma
med de allmänna befogenheter och åligganden, som tillkomma
dylik tjänsteman. Då lotstjänstemans undersökningsrätt är beroende av
att hans tjänsteåligganden giva honom anledning till undersöknings
företagande, synes det ej heller vara förenat med några olägenheter att
även för denne bibehålla rätten jämväl beträffande fartyg, liggande i
hamn. Jag hemställer därför, att senare delen av andra stycket i paragrafen
utgår.

13 §.

Lagrådet:

Då landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal, som här avses, äro att
hänföra till polismän, synes någon omformulering böra ske av vad
paragrafen innehåller angående de befattningshavare, som äga föietaga
husrannsakan.

14 §.

Thulin:

Enligt förslaget må vid husrannsakan erforderligt våld användas,
om stängd lägenhet ej öppnas, dock att, om ej vare sig den misstänkte
eller lägenhetens innehavare eller någon av dennes husfolk är tillstädes,
sådant ej må ske utan i vittnens närvaro. Yad sålunda stadgats torde
väl även äga tillämpning, där till viss lägenhet hörande rum, garderob
etc. ej öppnas. Däremot saknar förslaget bestämmelser om befogenhet
för undersökaren att låta öppna andra låsta förvaringsrum, såsom skåp,
koffertar etc., liksom ock föreskrifter till skydd för enskilda handlingar,
i enlighet med vad som stadgats i det förslag till lag angående pohsundersökmng
i brottmål, som legat till grund för föreliggande föislags
bestämmelser om husrannsakan. Det senare torde vara av mindre
vikt, då det här allenast gäller undersökning efter olovligen infört gods.
Däremot skulle det hava stor betydelse att i lag få fastslaget, att undersökaren,
under iakttagande av vad om öppnande av stängd lägenhet
finnes stadgat, må låta öppna jämväl andra låsta förvaringsrum, såsom

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

skåp, koffertar etc., därest skälig anledning föreligger misstänka, att
det eftersökta godset däri förvaras. Skall en sådan befogenhet utan
vidare anses ligga i husrannsakans begrepp och sålunda vara medgiven
redan enligt förslaget i dess nuvarande lydelse, måste i varje fall, särskilt
med hänsyn till stadgandet i 19 § om undersökares vittnesrätt,
uttrycklig föreskrift meddelas därom, att sådant öppnande ej må i vederbörandes
frånvaro ske utan att vittnen äro tillstädes.

15 §.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Då anledningen till att rätten att förordna om allmän undersökning
å personer, som från utlandet inkomma med viss lägenhet eller
under viss tidrymd, tillagts den lokale bevakningschefen, lärer vara, att
ett sådant beslut kan behöva komma till omedelbar tillämpning, torde
med den på föredragande departementschefens hemställan tillagda föreskriften,
att förordnandet skall underställas generaltullstyrelsens prövning,
böra förenas bestämmelse, att beslutet dock genast går i verkställighet.

17 §.

Lagrådet:

Det lärer vara meningen, att åtal angående brott, som i förslaget
avses, skall anhängiggöras vid tull målsdomstol även då det gäller brott,
som i allmänna strafflagen är belagt med straff och förty bör bestraffas
enligt samma lag. Uttryckligt stadgande härom synes emellertid vara
erforderligt.

Att, där brott skett eller upptäckts å inkommande fartyg, till
grund för bestämmandet av forum lägga fartygets första bestämmelseort
inom riket, d. v. s. den ort i riket, dit fartyget först är destinerat, synes
ej vara fullt tillfredsställande för det fall, att fartyget för anlöpande av
nödhamn eller av annan anledning inkommer till annan plats än nämnda
bestämmelseort. Bäst tillämpligt för varje förekommande fall torde vara
ett. stadgande, som i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser
i 328 § sjölagen och 89 § sjömanslagen till rätt forum gör tullmålsdomstolen
för den ort, dit den brottslige med fartyget först ankommer
eller där han eljest träffas.

Sundberg:

Benämningen »rådhusrätt» torde utbytas mot den lagfästa benämningen
»rådstuvurätt».

Kungl. May.ts proposition Nr 226.

105

19 §.

Sundberg:

Att tjänsteman, som i 13 § sägs, skall tillerkännas befogenhet att
enligt 14 § företaga husrannsakan utan att hava anmodat ojäviga personer
att närvara därvid såsom vittnen och sedermera själv edligen
vittna om vad vid förrättningen förekommit torde, med hänsyn till vikten
därav att största varsamhet iakttages i fråga om lagfästande av rätt
till husrannsakan, ej vara tillrådligt. På grund härav och då förevarande
stadgande lärer vara av mindre vikt i fråga om kroppsrannsakan,
hemställer jag, att stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande
tullstadga, måtte ur förslaget uteslutas.

Bifall härtill medför givetvis bortfallande av första punkten i andra
stycket av 20 §.

20 §.

Köersner:

Ehuru jag delar den i motiven uttalade meningen, att det är föga
tilltalande, att angivelser skola kunna utnyttjas såsom en direkt inkomstkälla
för enskilda personer, är jag tveksam, om det icke ännu så länge
är i viss mån nödvändigt att räkna med att tullförbrytelsers effektiva
upptäckande och beivrande är beroende på den fortsatta tillvaron av enskilda
angivelser och att därför angivarna åtminstone i vissa fall böra
ekonomiskt uppmuntras. Jag anser mig emellertid icke böra avstyrka
det föreslagna borttagandet av angivarens andel i böter och förverkad
egendom. Däremot hemställer jag, att i förevarande § måtte inrymmas
rätt för generaltullstyrelsen att använda de enligt paragrafen till
dess förfogande ställda medel ej blott till uppmuntran av tulltjänsteman
och polismän samt till särskilda åtgärder för motverkande av olovlig
införsel utan ock till skälig gottgörelse åt angivare, som ådagalagt särskilt
nit och intresse eller ådragit sig kostnader för att medverka till upptäckten
av sådan förbrytelse.

Stenberg:

Med avseende å de särskilda förhållanden, under vilka arbetet med
uppdagandet av brott mot tullförfattningarna måste bedrivas, anser jag
tillrådligt och skäligt, att tjänsteman, som gjort beslag, tillerkännes
någon ersättning i form av andel i böter och värdet av förverkad egendom.
Mot de bestämmelser, förslaget i detta hänseende innehåller, har
jag ej annan erinran än att, då skäl torde saknas att vid bestämmande
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 höft. (Nr 226-) 14

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

av beslagarens andel betrakta medel, som influtit i böter och för förverkad
egendom, annorledes än såsom en enhetlig summa, det högsta
belopp, beslagaren må erhålla, bör räknas icke särskilt å böterna och
särskilt å egendomens värde utan å det sammanlagda beloppet av böterna
och nämnda värde. Att i anledning av sådant beräkningssätt — vilket
för övrigt överensstämmer med rusdrycksförfattningarnas regler — höja
det i förslaget upptagna maximibeloppet, 500 kronor, lärer ej vara påkallat.

Thulin:

Den uppfattningen har alltmer börjat träda fram, att man ej genom
andel i böter och beslagtaget gods skall behöva uppmuntra den statspersonal,
som tillsatts att övervaka en lags efterlevnad och därför avlönas,
att fullgöra sin tjänsteplikt. I varje fall synes sådan andel i
böter och beslagtaget gods endast böra ifrågakomma, där vederbörande
tjänsteman genom särskilda åtgärder gjort sig förtjänt därav. Har
t. ex. beslaget föranletts allenast av en detaljerad angivelse, finnes
givetvis ingen anledning att belöna den faktiske beslagaren. Man har
väl framhållit, att han borde hava sådan andel för att i sin ordning
kunna ersätta angivaren. Men borttages, på sätt förslaget avser, angivarens
beslagsandel, synas sådana transaktioner mellan angivare och
beslagare ej böra uppmuntras. Skall angivare i särskilt fall få någon
belöning, bör det allenast vara efter högre myndighets prövning och
av medel, som för ändamålet kunna hava anvisats. Det synes mig,
som skulle tjänstemännens och statens intressen lämpligen tillgodoses,
om den för beslagaren avsedda delen av böterna inginge till tullstatens
enskilda pensionsinrättning och hans andel i beslagtaget gods till den
i förslaget omförmälda, till generaltullstyrelsens förfogande ställda fonden,
vilken i så fall skulle användas, bland annat, för att belöna tjänstemän,
som genom särskilda åtgärder för beslag gjort sig därav förtjänta.
Bibehålies beslagarens andel i böter och beslagtaget gods, torde begränsningen
till 500 kronor böra gälla bådadera tillsammans. I varje
fall erfordras, med hänsyn till den införda begränsningen till 500 kronor,
närmare regler huru denna begränsning skall iakttagas, där i ett mål
förekomma flera åtalade, vilka var för sig dömas till bötesstraff som
gärningsmän eller delaktiga, eller flera beslag behandlas i ett sammanhang
eller beslagarna äro flera än en.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

107

23 §.

Lagrådet:

Den här upptagna, från gällande tullstadga hämtade bestämmelsen
lärer ej kunna hava annan innebörd än att generaltullstyrelsen har att
hos vederbörande myndigheter påkalla de åtgärder, som erfordras för
verkställighet av utslag i mål av förevarande art. Då ett stadgande av
sådant innehåll ej torde hava sin plats i den föreslagna lagen, synes
ifrågavarande § böra utgå.

Slutstadgandet.

Lagrådet:

Därest efter den föreslagna lagens ikraftträdande åtal ifrågakommer
rörande i lagen avsett brott, som dessförinnan begåtts, skola enligt den
här givna regeln för åtalets anhängiggörande och målets behandling
gälla bestämmelserna i tullstadgan. Samma regel föranleder ock därtill
att tidigare begången förbrytelse skall bestraffas med tillämpning av
tullstadgans bestämmelser, även där dessa leda till ett strängare bedömande
än den nya lagen.

En dylik anordning, som skulle stå i avgjord strid mot eljest
tillämpade regler på straff- och processlagstiftningens områden, synes
icke vara att förorda, utan hemställes, att föreskrift här meddelas om
upphävande, såvitt de avse brott, varom i förslaget är fråga, jämväl av
§ 168 och §§ 171—174 i 1904 års tullstadga samt att undantaget för
brott, begånget före den föreslagna lagens ikraftträdande, uteslutes.

Sundberg:

Med hänsyn till de för tolkningen av gällande tullstadga såväl i
de delar, om vilka nu är fråga, som jämväl i åtskilliga andra hänseenden
synnerligen värdefulla utlåtanden, som av högsta domstolen avgivits
den 11 april 1859, den 20 april 1864 och den 6 oktober 1903,
hemställer jag, att dessa utlåtanden, vilka, såvitt känt, icke förefinnas
i tryck, måtte till trycket befordras.

108

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 226.

Förslaget till förordning angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker
till svenskt territorialvatten m. m.

Sundberg:

Det föreliggande förslaget innehåller icke någon bestämning av
vad som skall förstås med den däri använda beteckningen svenskt territorialvatten.
Givetvis avses därmed detsamma, som i gällande tullstadga
§ 1 benämnes svenskt farvatten och i samma § mom. 2 beräknas
sträcka sig till och med en geografisk mil (4 minuter eller
7,420 meter) från kusten eller ytterst därutanför liggande holmar och
skär, som icke ständigt av vattnet översköljas, dock att i gränsvatten
av mindre bredd än två geografiska mil gränslinjen anses sammanfalla
med mittellinjen, såvida icke annorlunda är särskilt bestämt. Den sålunda
angivna gränslinjen överensstämmer, såvitt angår västra kusten
från Kullens fyr till norska gränsen, med gränsen för det fiskevatten
utanför samma kust, i vilket genom kungörelsen den 5 maj 1871 fisket
förklarats vara Sveriges innebyggare uteslutande förbehållet.

Mindre tillfredsställande synes väl vara, att icke genom den föreslagna
lagen uttryckligen lagfästes den gräns, vars överskridande belägges
med straff, som kan uppgå till 2 års straffarbete. Men då
begreppet svenskt territorialvatten utan närmare bestämning redan inkommit
i lagstiftningen genom förordningen om straff för olovlig varuutförsel
m. m. den 3 mars 1916, enligt vilken gränsens överskridande
likaledes kan bestraffas med straffarbete i 2 år, torde förslagets ståndpunkt
härutinnan kunna godtagas. Uppmärksammas må emellertid, att enligt
nyssnämnda förordning, vilken icke är av allmän lags natur, åtal och
beslag, icke må äga rum, utan att Konungens befallningshavande i det
län, där atalet skall utföras, därtill giver lov, ett stadgande, som väsentligt,
förringar olägenheten därav att territorialvattnets gräns ej i
författningen angivits.

Det ma alltså antagas, att antydda brist i den föreslagna lagen
icke skall behöva vålla någon svårighet, då det gäller att tillämpa densamma
gentemot svenska undersåtar eller beträffande svenska fartyg.
Dylik tillämpning lärer dock endast undantagsvis ifrågakomma; lagen
är huvudsakligen riktad emot utlänningar och av dem förda utländska
fartyg; det är sålunda bedriven trafik, som skapat behovet av lagrens
tillkomst.

Att härutinnan göra lagen gällande med nödig effektivitet må
befaras ofta nog stöta på betydande svårigheter.

Den avsedda territorialgränsen, den s. k. fyramilsgränsen, är icke

109

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 226.

allmänt vedertagen i främmande stater. Tvärtom gäller i de dosta av
dem en gräns, som sträcker sig en sjömil närmare landets kust, den
s. k. tremilsgränsen. Att dessa stater utan vidare skulle foga sig i att
svensk straffrätt utanför tremilsgränsen tillämpas a deras undersåtar
eller å fartyg, som färdas under deras flagg, lärer icke med visshet
kunna förväntas. Under världskriget nödgades den svenska regeringen,
ehuruväl utan uppgivande av sin principiella ståndpunkt beträffande
fyramilsgränsen, finna sig i att endast tremilsgränsen ovillkorligen respekterades
av de krigförande.

Denna omständighet blir särskilt betydelsefull därigenom att enligt
förslaget fullbordat brott skulle föreligga i och med territorialgränsens
överskridande, även om detta sker av fartyg under direkt fart från internationellt
eller utländskt område till annat sadant område och utan
att fartyget förankrar eller eljest gör uppehåll å resan inom det svenska
vattenområdet. Ofta torde väl i sådant fall de faktiska omständigheterna
utgöra hinder för att under resan antasta fartyget. Men därest på annat
sätt blivit konstaterat, att fartyget å resan medfört rusdrycker, vilkas
införsel till svenskt territorialvatten lagen förbjöde, kunde åtal därför
sedermera väckas mot vederbörande.

Visserligen finnas redan förut i vår lagstiftning bestämmelser av
liknande innebörd, som kunna göras gällande mot utlänningar, t. ex.
§ 6 mom. 2 i tullstadgan beträffande seglande fartyg, som medför tullpliktigt
gods — detta dock endast då fartyget närmar sig svenska
landet på mindre än en halv kilometers avstånd — och 3 § b) i ovannämnda
förordning den 3 mars 1916 angående fartyg, å vilket finnes
till utförsel förbjudet gods. Stor varsamhet torde dock böra iakttagas i
fråga om införandet av nya dylika bestämmelser, då internationella förvecklingar
lätt kunna uppstå genom ovist nit vid bestämmelsernas handhavande.

Förbises må ej heller, hurusom jämväl i fråga om utländskt fartyg,
som gör längre eller kortare uppehåll innanför den svenska territorialgränsen,
svårighet att i avsett syfte tillämpa de ifrågasatta lagbestämmelserna
kan yppas därav att, enligt vad som torde gälla såsom internationell
rätt och i svensk rättspraxis fastslagits, fartyget självt utgör
en del av det utländska territoriet. Med hänsyn härtill förefaller det
tvivelaktigt, om beslag skall kunna äga rum av gods, som finnes ombord
å fartyget, eller om dära må verkställas sadana undersökningar,
som omförmälas i 12—15 §§ av den föreslagna lagen om straff för
olovlig varuinförsel m. m.

Den nu ifrågasatta lagens effektivitet lärer för övrigt, såsom ock

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

antytts i föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet,
näppeligen kunna förväntas bliva av synnerlig betydelse för
Sveriges vidkommande. Den omständighet, att vederbörande, för att ej
falla under lagen, måste låta fartyget uppehålla sig utanför territorialgränsen,
en eller annan sjömil längre ut till havs än nu är vanligt beträffande
fartyg, medelst vilka bedrives olovlig införsel av rusdrycker,
torde icke vara av beskaffenhet att i avsevärd mån förhindra den florerande
spritsmugglingen.

Då emellertid nu är fråga endast om en provisorisk lag, att gälla
till utgången av år 1925, och densamma måhända kan i någon mån
verka hindrande gentemot den pågående, i system satta insmugglingen
av rusdrycker, samt med fog må antagas, att den visitations- och åtalsrätt
den föreslagna lagen medger kommer att göras gällande allenast
beträffande fartyg, som längre eller kortare tid uppehålla sig å svenskt
vattenområde under sådana omständigheter, att uppehållet skäligen kan
misstänkas vara tillkommet i syfte att från fartyget få rusdrycker olovligen
införda i riket, anser jag mig, trots de av mig framförda betänkligheterna
mot förslaget, ej böra avstyrka, att detsamma lägges till
grund för proposition till riksdagen.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Den här föreslagna lagstiftningen erbjuder onekligen betydande
vanskligheter med hänsyn därtill, att en stat inom sitt territorialvatten
icke är så allenarådande, att den helt kan avstänga främmande fartyg
från trafik därå; viss rätt att befara området anses tillkomma sådana
fartyg. En förutsättning för att lagstiftningen skall kunna tillrådas är
alltså, att denna rätt ej trades för nära. Det förbud att till territorialvattnet
införa rusdrycker, som skulle meddelas, lärer emellertid kunna,
på sätt vid 1 § av förslaget kommer att närmare utvecklas, förbindas
med sådana undantag, att betänkligheterna i berörda hänseende få anses
hävda.

Med avseende å möjligheten att genom lagstiftningen i mera
väsentlig mån hämma den olovliga införseln av rusdrycker synes tvivel
vara berättigat, men då den föreslagna författningen endast skall innefatta
en försökslagstiftning av provisorisk natur, anse vi oss ej heller
på denna grund böra avstyrka förslagets framläggande för riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 111

Rubriken.

Lagrådet:

I enlighet med numera iakttagen praxis beträffande rättsregler,
tillkomna i den ordning § 87 regeringsformen bestämmer, torde ifrågavarande
författning böra benämnas lag.

1 §•

Thulin och Stenberg:

I fråga om önskvärdheten av att i författningen få närmare bestämt
vad som skall förstås med rusdrycker hänvisas till vad i enahanda
avseende yttrats vid 1 § av förslaget till lag om straff för olovlig
varuinförsel m. m.

Stenberg och Köersner:

Beträffande den omfattning, vari enligt 2 mom. a) rusdrycker, tillhöriga
resande som medfölja farkost, må utan hinder av det i 1 mom.
stadgade förbudet införas till svenskt territorialvatten, har föreslagits,
att rusdryckerna må införas i den mån de prövas icke överstiga behovet
under resan eller få införas jämlikt 10 § 4 mom. c) i 1917 års förordning
angående försäljning av rusdrycker. Det torde vara lämpligare
att angiva ifrågavarande undantag såsom avseende rusdrycker, som
prövas icke överstiga behovet under resan eller eljest enligt gällande
stadgande må av resanden för eget bruk införas till riket.

Thulin, Stenberg och Köersner:

I 1 mom. lärer erfordras ett fastställande av den betydelse, vari
begreppet svenskt territorialvatten användes. I gällande tullstadga och
jämväl annorstädes i svenska författningar är rikets sjöterritorium bestämt
sålunda, att det sträcker sig till och med en geografisk mil från
kusten eller ytterst därutanför liggande holmar och skär, som icke ständigt
av vattnet översköljas. Åven om denna s. k. fyramilsgräns icke
kan anses hava vunnit internationellt erkännande och fastän en tremilsgräns
är mera allmänt antagen i andra länder, synes det ej möta avgörande
hinder att i förevarande fall lägga fyramilsgränsen till grund
för bestämmande av sjöterritoriets utsträckning. Vi hemställa alltså, att
angående tillämplighet av fyramilsgränsen upptages en bestämmelse,
närmare utförd i enlighet med innehållet i tullstadgans § 1 mom. 2.

Genom författningen skulle, så att säga, tullgränsen, då det gäller
rusdrycker, flyttas från kustlinjen ut till yttergränsen för det svenska

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

territorialvattnet. En sträng tillämpning av en sådan regel lärer, även
med de föreslagna modifikationerna, kunna medföra onödiga svårigheter
för den legitima sjöfarten, särskilt vad angår segelfartyg. För undanröjande
av dessa svårigheter torde det vara nödvändigt att utvidga undantagen
från förbudet sålunda, att därunder ej kan hänföras det fall, att
farkosten går in över territorialgränsen under omständigheter, som angiva,
att avsikten ej är att olovligen till riket införa de medhavda rusdryckerna.
Intages en föreskrift i enlighet härmed i förslaget, synes
det under 2 mom. b) av förevarande § angivna, mindre omfattande
undantaget kunna uteslutas.

2 §•

Thulin, Stenberg och Köersner:

Godtages den av oss vid 1 § föreslagna ändringen beträffande
undantagen från förbudet, bör andra stycket av 1 mom. i förevarande
§ utgå.

Lagrådet:

Stadgandet i 2 mom. innehåller fullständiga regler angående farkosts
förverkande i det fall, att därå fraktade rusdrycker skola dömas
förverkade. För sådant fall kan fördenskull icke ifrågakomma någon tillämpning
av bestämmelserna i 1 § 7 mom. b) av den föreslagna lagen om straff''för
olovlig varuinförsel m. m. Åt sagda innebörd av 2 mom. i förevarande
§ skulle givas ett mera exakt'' uttryck genom att däri intagna bestämmelser
betecknas såsom undantag från den i 1 mom. första stycket intagna
huvudregeln och hänvisningen till 1 § 7 mom. av nämnda lag
uteslutes, i sammanhang varmed lämpligen torde vidtagas den ändring,
att den i 2 mom. angivna förutsättning om rusdryckernas förverkande
hänföres allenast till lagen om straff för olovlig varuinförsel m. m.

3 §.

Stenberg:

Bestämmelsen, att lastrumsluckor ej må vid visitation öppnas,
därest fara därigenom kan uppstå för farkostens säkerhet, synes kunna
uteslutas, då, enligt vad av motiven till 2 § tullstadgan framgår, dylikt
förbud icke i berörda syfte ansetts erforderligt i fråga om visitation,
som enligt nämnda § företages i svenskt farvatten.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

113

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 6 april 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anmäler, efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets
yttrande den 3 dennes angående de till lagrådet den 13 januari 1923
remitterade förslagen till

l:o) lag om straff för olovlig varuinförsel m. m.; och
2:o) förordning angående förbud i vissa fall mot införsel av rusdrycker
till svenskt territorialvatten m. m.

Föredraganden anför därvid:

Vad till en början angår förslaget till lag om straff för olovlig Förslaget
varuinförsel m. m., hava i fråga om åtskilliga detalj föreskrifter anmärknine:ar
eller andra uttalanden gjorts av lagrådet eller dess särskilda olovlig varuledamöter.
inför..! m.«.

Jag behandlar i det följande respektive anmärkningar under paragrafnumren
i det förslag, jag nu kommer att förorda.

Vid 1 § har lagrådet först ifrågasatt, huruvida icke det här och i 1 §•

2 § 1 mom. av det remitterade förslaget förekommande uttrycket »den (i °ch 7 §§
avgift, som för varan bort erläggas till tullverket» möjligen kunde böra 1 rem- 18''
förtydligas genom inskjutande av orden »för statsverkets räkning». Härigenom
skulle förebyggas det tänkbara missförstånd, att under åberopade
uttryck inbegrepes viss av tullmyndigheter verkställd uppbörd av andra
medel än statsmedel.

1 avseende å lagrådets ifrågavarande ändringsförslag må erinras,
att skatt å automobilgummiringar, vilken är avsedd att inrymmas under
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 183 höft. (Nr 226.) 15

114

Kungl. Maj-.ta proposition Nr 226.

paragrafens omhandlade bestämmelse, författningsenligt skall tillfalla till
viss del rikets städer och till viss del vägdistrikten i de särskilda länen.
Då emellertid nämnda skatt formellt har karaktären av en statsskatt och
det av lagrådet ifrågasatta uttryckssättet vid sådant förhållande får anses
tillräckligt tydligt utmärka, att skatten bör falla under bestämmelsen
i fråga, synes anledning ej förekomma att på berörda grund motsätta
sig den av lagrådet förordade omformuleringen, vilken i övrigt
synes välgrundad.

Vid 1 § har lagrådet vidare, med erinran att 1 § 2 mom. samt
7 § av förslaget innehölle stadganden angående bestraffning av olovlig
varuinförsel, som beginges av tulltjänstemän eller vissa andra tjänstemän
i eller utom tjänsten, anfört, hurusom dessa stadganden saknade
nödig klarhet i visst avseende. Det vore nämligen ej tydligt, huruvida,
där den olovliga varuinförseln tillika innefattade förbrytelse i tjänsten,
denna förbrytelse skulle anses bestraffad genom tillämpning av nämnda
stadganden eller om i dylikt fall sagda tillämpning skulle innebära straff
allenast för tullförbrytelsen och den brottslige dessutom skulle för tjänsteförbrytelsen
bestraffas enligt 25 kap. strafflagen. Lagrådet har framhållit
såsom nödvändigt, att tydliga regler i detta ämne gåves. Detta
skulle enligt lagrådets mening kunna ske sålunda, att innehållet i 7 §,
så vitt anginge olovlig varuinförsel såsom huvudbrott, överflyttades till
1 § och där sammanfördes med bestämmelserna i 2 mom. rörande den,
som är anställd å järnväg eller å färja, som kan medföra tåg, eller
tjänstgör vid där anordnad postavdelning. Därjämte skulle i ett nytt
sista mom. av samma paragraf stadgas, att, därest brott, som i paragrafen
avsåges, tillika innefattade förbrytelse i tjänsten, därför skulle
dömas till ansvar enligt allmänna strafflagen. Med denna anordning
kunde vad i 7 § stadgades angående delaktighet utgå. Slutligen har
lagrådet ifrågasatt, huruvida icke i straff latituden för brott, som avsåges
i 7 § 1 mom., borde intagas jämväl fängelse.

Lagrådets på en omfattande historisk utredning stödda bevisföring
rörande innebörden av äldre tullstadgor i förevarande hänseende
ger ej anledning till erinran från min sida. Beträffande nu rådande
rättspraxis i fråga om gällande tullstadga synes ävenledes lagrådets
argumentation ovedersäglig. Huruvida högsta domstolen vid sin granskning
av det förslag, som föranledde sistnämnda stadga, utgått från
samma uppfattning, förefaller mig däremot mera oklart. Det av mig
i statsrådet den 13 januari 1923 åberopade, av lagrådet återgivna ut*-talande av en ledamot i högsta domstolen synes mig snarare giva stöd
för en motsatt mening. Mot de positiva önskemål i ämnet, som av

115

Kungl. Ma):ts proposition Nr 226.

lagrådet framlagts, liar jag emellertid ej något att erinra. Jag vill
särskilt framhålla, att, om straffskalan i nuvarande 7 § mildras enligt
lagrådets förslag, ytterligare anledning finnes att biträda lagrådets hemställan
i fråga om förevarande lagbestämmelsers uppställning. Jag liar
alltså låtit omredigera 1 oeh 7 §§ i den av lagrådet avsedda riktning.

Med anledning av de erinringar, som — likaledes vid 1 § gjorts
av två ledamöter av lagrådet var för sig mot det i förevarande bagge
författningar brukade uttrycket »rusdrycker», har jag ansett detsamma
genomgående böra utbytas mot orden »spritdrycker och vin», Härvid
har jag beaktat, att enligt tidigare till riksdagen överlämnat förslag
— i årets proposition nr 131 — maltdrycker skulle från och med den
1 oktober innevarande år icke vidare falla under begreppet rusdryc er
enligt rusdrycksförsäljningsförordningen. Ändringen torde fördenskull
få anses vara av i huvudsak formell innebörd. Något praktiskt behov
att i nu förevarande författningar taga särskild hänsyn till maltdrycker

lärer för övrigt knappast förefinnas. .

De av lagrådet förordade ändringarna i 5 mom. av 1 § har jag
funnit böra iakttagas. I momentet stadgade böter böra således maximeras,
därvid latitudens övre gräns lämpligen synes böra bestammas
till femhundra kronor. Därjämte finner jag det påtalade andra stycket
av momentet kunna uteslutas. Huruvida, på sätt lagrådet ifrågasatt,
ändringar i det i nämnda stycke avsedda syfte i stället böra vidtagas
i vissa° andra författningar, torde icke i detta sammanhang behöva tagas
under omprövning.

Lagrådet har vid 2 § på anförda skäl hemställt, att innehållet i 2 §■

8 § i det remitterade föreslaget måtte få sin plats näst efter 1 §. Denna (8 |öJslr®m
hemställan liar synts mig böra beaktas.

Det synes mig ej vara nödvändigt att, på sätt två säiskilda ledamöter
av lagrådet förordat, i förevarande sammanhang närmare ingå på
frågan om vilka särbestämmelser som kunna erfordras med avseende å olovlig
varuinförsel med luftfartyg. Härför synes böra avvaktas ännu någon

tids erfarenhet beträffande lufttrafiken.

Den redaktionella ändring, som vid behandlingen av 2 § i det
remitterade förslaget tre ledamöter av lagrådet påyrkat i fråga om förverkande
av emballage m. m., har jag ansett böra vidtagas.

Den av lagrådet under 3 § framställda anmärkningen anser jag 4 §.
böra föranleda viss om formulering. Emellertid fifiner jag det knappast o § 1 *em

3 §■

rem.

försl.)

116

? §.

(6 § i rem.
försl.).

9 §■

(10 § i rem.
försl.).

10 §.

(11 § i rem.
försl.).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

lämpligt att, såsom lagrådet ifrågasatt, låta orden »eller eljest» i början
av 1 mom. utan vidare utgå. I stället synas böra införas orden »eller
därefter», vilka torde giva ett mera adekvat uttryck åt vad som i det
remitterade förslaget avsetts. Till straff enligt allmänna strafflagen
farer nämligen ej kunna dömas under annan förutsättning, än att brottsligt
uppsåt hos vederbörande kan bevisas. Nämnda mom. avser emellertid
uttryckligen även sådana fall, där dylik bevisning ej kan förebringas
°c Jaf? linnei för min del ej skäl att stadga undantag från regeln i
berörda mom. för annan händelse, än där vederbörande blir straffbar enligt
all manna strafflagen. Den i enlighet med lagrådets förslag ur första
stycket utbrutna sista punkten, vilken kommer att utgöra ett särskilt
tredje stycke i 1 mom. av den nya 4 §, torde även på ett tillfredsställande
sätt giva uttryck åt den av mig nu angivna tankegången.
l)en omständigheten, att exempelvis avsändaren av den tullpliktiga varan
kan ådömas straff enligt allmänna strafflagen, utesluter sålunda icke,
att mottagaren kan bliva straffbar enligt 1 mom.

I enlighet med lagrådets önskan torde i lagtexten än tydligare
än som skett, böra utmärkas, att ansvar för delaktighet i brott mot 1 8
5 mom. ej kan ifrågakomma.

Med anledning av två ledamöters av lagrådet uttalanden i fråga
om delaktighetsansvar för köpare av insmugglad vara vill jag framhålla
följande. Därest någon särskild bestämmelse om köpares
stallning i förevarande hänseende ej meddelas, blir densamma tydligen
att bedöma enligt allmänna regler. Att köpare enligt dessa regler i
vissa fall kan komma att bliva straffbar såsom delaktig, synes mig ej
uteslutet. Till stöd för denna min uppfattning kan jag åberopa vissa
uttalanden av lagrådet vid behandlingen år 1921 av förslag till ändringar
i rusdrycksforfattningarna (1921 års prop. nr 360 sid. 92). Att i förevarande
ämne söka genom uttryckliga bestämmelser förekomma ett sådant
resultat synes mig icke vara av omständigheterna påkallat.

De anmärkningar av egentligen redaktionell natur, vilka lagrådet
framställt vid 10 § i det remitterade förslaget, har jag ansett böra föranleda
viss omformulering.

Inom lagrådet hava från olika håll med skilda motiveringar uttalats
betänkligheter mot upptagande i lagen av 2 mom. i 11 § av det remitterade
förslaget. Då emellertid förevarande stadgande ger uttryck åt
en redan gällande bestämmelse och detaljstadganden av mera administra -

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

tiv innebörd i alla händelser knappast kunna helt undvikas i denna
lika litet som i åtskilliga andra lagar, har jag ansett nämnda betänkligheter
ej böra föranleda ändring i förslaget.

Vissa av olika ledamöter i lagrådet framställda önskemål angående
omformulering av 3 mom. synas mig böra tillmötesgås.

Vid 13 § i det remitterade förslaget gjord anmärkning av red ak- la §.
tionell natur torde böra iakttagas. (13 § i rem.

° först.).

Det av tre av lagrådets ledamöter avsedda förtydligande av 15 § u §.

i det remitterade förslaget har jag ansett böra vidtagas. (15 § i rem.

först.).

Lagrådets vid 17 § i det remitterade förslaget gjorda anmärk- w §.
ningar finner jag mig kunna biträda. (17 § i rem.

De anmärkningar, som av tre särskilda ledamöter av lagrådet 19 §.
framställts vid 20 § i det remitterade förslaget, kunna i viss mån sägas (20f|r^rem''
giva uttryck åt principiellt divergerande ståndpunkter. Jag har ej av
desamma funnit anledning till frångående av den princip, på vilken förslaget
i denna del bygger. Mot en sänkning, på sätt två ledamöter av
lagrådet ifrågasatt, av maximum för beslagarandelen till sammanlagt 500
kronor av böter och värdet å beslagtagen egendom talar, bland annat, den
omständigheten, att vid fjolårets lönereglering för tullverket beslagarandelarnas
bibehållande förutsattes och att det under sådana förhållanden
knappast kan anses lämpligt att inskränka deras storlek utöver vad som
skett i det remitterade förslaget.

1 enlighet med lagrådets hemställan har jag funnit 23 § i det 23 § i rem.
remitterade förslaget kunna utgå ur lagen. Bestämmelser i ämnet torde, fBr!l1
i den mån sådana erfordras, kunna lämnas i administrativ väg.

I fråga om slutstadgandet har jag funnit lagrådets erinringar böra siutstadföranleda
ändring i enlighet med lagrådets hemställan. gandet.

Rubriken i förevarande förslag har ändrats i så måtto, att tillägget Rubriken.
»m. m.» uteslutits.

Det av en ledamot i lagrådet uttalade önskemålet om tryckning av Tryckning av
högsta domstolens yttranden i hithörande delar över äldre tullstadge- p,"“ ''h™d''

Förslaget till
förordning
angående förbud
i vissa
fall mot införsel
av rusdrycker
till
svenskt territorialvatten

m. m

i §■

* §■

Rubriken.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

förslag har jag ej velat underlåta att tillmötesgå; och torde dessa yttranden
böra fogas såsom bilaga till dagens statsrådsprotokoll.

Vad härefter angår förslaget till förordning angående förbud i vissa
fall mot införsel av rusdrycker till svenskt territorialvatten m. m., hava
lagrådets ledamöter till en början gjort vissa erinringar av mera principiell
natur. Ingen ledamot har dock avstyrkt förslaget. De farhågor
för trakasserier och iniernationella komplikationer, som i avsevärd grad
föranlett dessa erinringar, torde, synes det mig, väsentligen förringas,
om till författningen göres ett tillägg i anslutning till en av en ledamot
i lagrådet antydd tanke, nämligen att i fråga om åtal för brott mot
författningen göra åtals anställande beroende av särskilt tillstånd av
generaltullstyrelsen. Jag anser en 4 § böra upptaga bestämmelse härom.

De redaktionella jämkningar, som av vissa lagrådets ledamöter
ifrågasatts beträffande 1 § 2 mom. a), synas mig böra iakttagas. Tillika
bör i såväl 1 som 2 mom. uttrjmket »rusdrycker» av skäl, som jag förut
omnämnt, utbytas mot »spritdrycker och vin».

Det av tre ledamöter i lagrådet föreslagna borttagandet av straff’ i
det i andra stycket av 2 § 1 mom. avsedda fall kan jag ej förorda,
enär lagen därigenom torde förlora alltför mycket i effektivitet. Genom
förut åberopade av mig föreslagna tillägg till lagen, avseende att generaltullstyrelsens
tillstånd skall erfordras för anställande av åtal för brott
mot densamma, torde i själva verket syftet med omhandlade anmärkning
— nämligen att undvika trakasserier mot den lojala trafiken —
tillgodoses.

Jag tillåter mig här erinra, att den betydelse, som. ifrågavarande
lagstiftning — på sätt jag den 13 sistlidne januari antydde i statsrådet
— skulle komma att äga för Norge, skulle i högsta grad förriugas,
därest straffrihet i berörda fall medgåves.

I avseende å förslagets rubrik har lagrådet framhållit, hurusom
ifrågavarande författning borde betecknas såsom lag.

Denna anmärkning synes böra beaktas. Tillika torde av förut
anförda grunder ordet »rusdrycker» böra utbytas mot »spritdrycker och
vin», vartörutom jag anser tillägget »m. m.» kunna falla bort. Författningens
överskrift skulle alltså bliva »lag angående förbud i vissa
fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten».

119

Kungl. Maj:ta proposition Nr 226.

Uå behandlingen av nu ifrågavarande båda lagförslag tagit längre
tid, än som från början förutsetts, torde tiden för ikraftträdandet böra
framskjutas en månad.

Jag anser berörda lagförslag böra framläggas för årets riksdag
utan hinder därav, att den i § 54 riksdagsordningen stadgade tid för
propositioners avlämnande gått till ända.

Under förmälan, att han låtit vidtaga de av honom förordade
ändringarna i bägge ifrågavarande lagförslag, uppläser föredraganden
de sålunda omarbetade förslagen, varefter föredraganden hemställer, att
desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga litt. vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Fritiof Englund.

Ikraft trädandet.

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Bilaga.

Transumt.

Note ur protokollet över ett justitieärende, hållet uti Kungl. Maj;ts högsta domstol
måndagen den 11 april 1859.

Sedan Kungl. Maj:t medelst nådig remiss den 21 maj nästlidet år, tecknad å
ett av generaltullstyrelsen avgivit underdånigt memorial med därvid bilagt förslag till
tullstadga, behagat infordra högsta domstolens utlåtande över de i nämnda förslag intagna
ansvarsbestämmelser, därvid högsta domstolen tillika borde anmäla vad möjligen
emot samma förslag kunde, med avseende på allmänna lagstiftningsgrunder, vara att
anmärka; samt förslaget med därtill hörande handlingar, jämlikt högsta domstolens beslut
den 25 november 1858, emellan högsta domstolens ledamöter cirkulerat; så företogs nu
ärendet till slutlig behandling; därvid högsta domstolen fann omförmälda, detta protokoll
i avskrift bilagda, förslag, såvitt det utgjorde föremål för högsta domstolens granskning,
föranleda till följande anmärkningar:

Vid 1 och 2 §§.

Justitieråden Alexanderson och hans excellens herr Giinther yttrade: “Om meningen
är, såsom orden innebära, att här givna föreskrifter skola tillämpas på alla
både in- och Mfgående fartyg och jämväl på dem, som endast passera svenska kusten,
bör, till undvikande av missförstånd, sådant tydligen utmärkas därigenom, att avdelningens
rubrik, som inskränker dess föremål till sjöfarten och varuinförseln från utrikes
ort, nedflyttas näst framför 3 §, där dithörande stadganden först börja.

Tvivelaktigt torde dock bliva, huruvida den i 2 § åt svenska tulltjänstemän
uppdragna visitations- och bevakningsrätten kan göras gällande mot utländska fartyg,
som utan destination till eller från Sverige kommit under sin segling in i svenskt farvatten,
till exempel i Öresund eller på annan öppen kust; och innehållet av 2 § torde
således i alla händelser tåla någon inskränkning i fråga om nämnda visitations- och bevakningsrätt.

Med avseende härå och då de för bevakningen å alla utgående fartyg nödiga
föreskrifterna förekomma i påföljande avdelning av förslaget, samt de särskilda föreskrifter,
som tarvas för sjöfarten med smärre båtar utan avseende på destination, fått
sin särskilda avdelning längre fram, synes lämpligast att vid bestämmande i 2 § av de
rättigheter, som må tillkomma tullverkets tjänstemän i och för den i 1 § omförmälta
tillsyn, de väl berättigas att gå ombord å alla i svenskt farvatten anträffade fartyg
och taga kännedom om de till fartyg och last hörande handlingar, för att inhämta
resans bestämmelse, men att rättigheten att verkställa visitation och anställa bevakning
eller sätta fartyget under försegling inskränkes till de fall, att ett från utrikes ort ankommet
fartyg finnes destinerat till svensk hamn eller inom skärgård anträffas."

Högsta domstolens övriga ledamöter deltogo ej i denna anmärkning.

Kung], Maj.ts proposition Nr 226.

121

Vid 18, 19 och 20 §§■

Då meningen väl icke är att göra skepparen ansvarig för vad medföljande passagerare
kunna hava i sina koffertar och kappsäckar, eller ålägga honom att på märkrullan
upptaga sina egna och skeppsfolkets klädespersedlar eller andra enskilda tillhörigheter,
ansåg högsta domstolen angeläget, att 18 § får tillämpning, icke på allt gods,
som finnes i fartyget, utan endast på sådant, som enligt 12 § bort i märkrullan upptagas,
men därifrån blivit uteslutet.

Vid 24 §.

Hans excellens herr Gtinther yttrade: »Då skillnad här göres emellan förtegad
och förstucken vara, samt med den senare skall förstås endast den, som finnes undangömd
i en kolly, vars innehåll blivit av emottagaren såsom obekant angivet och vilken
således måste anses vara utan ordres ankommen, i kommission för den utländske godsägarens
räkning, synes något bötesansvar för den förstuckna varan icke kunna emottagaren
åläggas, utan borde i stället hela kollyn då vara förverkad; varjämte 2 mom.
endast borde avse förtegade varor.»

Högsta domstolens övriga ledamöter deltogo ej i denna anmärkning.

Vid 77 §.

Högsta domstolen avgav i avseende härå följande yttrande : “Här talas endast om
förpassade fartyg, ehuru föreskrifterna äro av den beskaffenhet, att de äga tilllämplighet
även på de förpassningsfria. Rättigheten för tullverkets tjänstemän att, var
helst ett fartyg anträffas, gå ombord och avfordra skepparen upplysning om hans resa
och laddning, ävensom att anställa den visitation, som lastens beskaffenhet kan medgiva
utan lossning, måste, i fråga om både den inrikes och utrikes sjöfarten, gälla alla
fartyg lika; och någon befrielse därifrån bör lika litet som från den i 76 § omtalade
visitationsskyldigheten vid inloppsstationerna kunna äga rum i vidsträcktare mån än i 55 och
90 §§ blivit ångfartygen särskilt förunnad; men samma förhållande är ock med den bevaknings-
och förseglingskontroll, som fartyget under resan skall vara underkastat.
Ändamålet därmed, så vitt den avser inrikes trafiken, kan ej vara annat, än att förhindra,
att obehörigen inlastat gods må kunna i skärgårdarna hemligen lossas, och ett så
beskaffat underslev kan lika väl förövas av en icke förpassad skeppare. Anser man således
denna särskilda kontroll, utöver den, som innefattas i visitationsrätten och ansvaret
för all olaga lossning, fortfarande vara vid den inrikes sjöfarten behövlig i avseende
på förpassningsskyldiga fartyg, så förefinnes samma behov i avseende på de
förpassningsfria. Men i en sådan utsträckning har den hittills icke varit föreskriven,
och skulle icke heller utan åtskilliga olägenheter kunna införas, varför det torde förtjäna
att tagas i övervägande, huruvida icke den ifrågavarande kontrollen snarare borde
jämväl för den förpassningsskyldiga trafiken försvinna, särdeles som den numera lärer
högst sällan utövas.

På grund härav hemställes alltså, att de två första momenten i 77 § må utbytas
emot den allmänna föreskrift, att vad vid utrikes sjöfart i det föregående blivit stadgat
om rätt för tullverkets tjänstemän och betjänte att var som helst ett fartyg anträffas
gå ombord och avfordra skepparen redo för hans resa och laddning, ävensom att anBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 käft. (Nr 226.) 16

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

ställa visitation, skall gälla jämväl för all inrikes sjöfart på saltsjön. Skulle man emellertid
anse nödigt att för framtiden i samma omfång som hittills bibehålla den ovannämnda
bevaknings- och förseglingskontrollen, så behöver man blott tillägga det stadgande,
att förpassningsskyldig skeppare därjämte skall vara pliktig att, då ombord
anländ tullbetjänt eller tullkammaren vid inloppsstation efter verkställd visitation
finner sådant nödigt, låta fartyget under resan till lossningsorten åtföljas av tullbevakning
eller hava lasten eller någon viss del därav under tullverkets försegling, varom,
då försegling sker, anteckning jämte uppgift på sigillens antal bör å huvudpasset göras.

Vid 148—154 §§.

I nu gällande författningar göres en väsentlig skillnad mellan strandfynd eller
strandvrak, varmed förstås sådant på strand uppkastat eller i vattnet flytande gods,
vartill någon ägare ej är känd, och bottenfynd, eller sådant av ägaren övergivet gods,
som måste från sjöbotten upphämtas. Båda slagen hava väl blivit ställda under tullverkets
uppsikt och vård under den tid ägaren har att anmäla sig till godsets återfående,
men i övrigt äro föreskrifterna i flera delar olika. Om förra slaget gälla ännu
huvudsakligen sjölagens äldre stadganden, varemot om det senare särskilda författningar
blivit utfärdade för att uppmuntra enskilda personer att på bottenfynds upphämtande
använda arbete och kostnad.

Men alla föreskrifter om såväl strandvrak som bottenfynd höra, så vitt de icke
avse tulltjänstemännens åligganden i och för den åt dem uppdragna uppsikt och vård,
rätteligen under sjölagen och finnas även i förslaget till ny sjölag upptagna. Med
avseende härå tillstyrkte högsta domstolen därför, att hela 6 kap. i den föreslagna
tullstadgan uteslutes, och att endast i slutet av nästföregående kap. intages en paragraf,
som rörande strandfynd eller strandvrak och bottenfynd hänvisar till vad i sjölagen eller
eljest finnes särskilt stadgat, varemot tulltjänstemännens ovannämnda åligganden ansågos
böra i tjänstgöringsreglementet upptagas.

Vid 156 § 3 mom.

Högsta domstolens flesta ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Angående förverkande av sådana fartyg, som begagnas för direkt varuinförsel
från utrikes ort, torde något vidare ej heller behöva stadgas, än vad som förekommer
i 9, 42 och 75 §§ av förslaget. Men annat förhållande är med de mindre farkoster
och båtar, som nyttjas antingen för att vid olaga lossning föra godset i land, eller för
att vid kust eller i skärgård vidare forsla det från ett hemligt upplagsställe till ett
annat. Dylika farkoster äro i allmänhet, likasom dragare och körredskap vid landväga
transport, att betrakta såsom medel för vidare fortskaffning av redan i riket olovligen
infört gods, och böra alltså med de senare sättas i samma kategori. Huruvida åter
ägaren av så beskaffade forslingsmedel, då han icke tillika är godsägare, må kunna i
något fall dömas sin egendom förlustig, måste dock i främsta rummet bero därpå, om
han kan övertygas att hava ägt kännedom om forslingens olagliga ändamål. Ty även
om man erkänner den av tullstyrelsen hyllade åsikten att tullförsnillning bör anses lika
med stöld, och om man till följd härav vill göra jämväl den befattning, som med godset
tages, sedan det i riket inkommit, straffbar; så kan man likväl icke rättsenligt utsträcka
större eller mindre del av ansvaret till den som visar sig vid sina åtgärder hava varit

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

i god tro. Kan däremot en forsiare icke göra antagligt, att lian är i god tro, vilket
vill säga, att omständigheterna äro sådana, att han måste anses hava ägt kännedom om
godsets olovliga införande, eller åtminstone skälig anledning att sådant misstänka, så
har han genom sin åtgärd att medelst godsets fortskaffande främja brottet, gjort sig
däruti så delaktig, att forslingsmedlets förlust med rätta bör diabba honom, liksom
godsägaren själv.

Väl kan det enligt denna grundsats för forsiares ansvarighet stundom inträffa,
att ägaren av en båt eller ett par dragare, som till forsling av olovligen infört gods
blivit begagnade, skall kunna undskylla sig därmed, att begagnandet skett utan hans
vetskap, och att han, då en sådan vetskap ej kan bevisas, undgår det ansvar, som bort
drabba honom; men äventyret härav för samhället är vida mindre, än av orättvisan i
ett stadgande, som låter även den oskyldige med sin egendom ansvara för en annans
förbrytelse, och sannolikt skola i de flesta fall utvägar icke saknas att övertyga en
verkligen brottslig forsiare eller ägare av därvid begagnade forslingsmedel om sådan
medvetenhet, som gör honom till ansvar förfallen. — Vid antagande av nämnda grundsats
behöver man för övrigt icke i avseende på dragare och körredskap göra någon skillnad,
som i förslaget skett, mellan den forsling som verkställes omedelbart från lossningsställe
eller riksgräns, och den som sker på Dågot längre avstånd därifrån, vilken skillnad,
utom det den är alltför obestämd för att icke i tillämpningen medföra svårigheter, därjämte
måste bliva av ingen eller ringa betydelse, då, enligt 173 § i förslaget, undersökning
och beslag av olovligen infört gods, som är under forsling, ej får äga rum på
längre avstånd från kust eller riksgräns än en mil.

Med avseende å vad sålunda blivit yttrat, och enär de stadganden, om vilka
här är fråga, i allmänhet ej äro tillämpliga vid en olovlig utförsel, samt de ej heller i
något fall synas behövliga för annat ändamål än att försvåra utvägarna till en olovlig
införsel, tillstyrkes alltså, att 3 mom. i 156 § må erhålla följande lydelse:

Mindre farkoster och båtar, som vid olovlig varuinförsel begagnas för att från
större fartyg föra godset i land eller för att vid kust eller i skärgård föra det från
ett till annat upplagsställe, skola, då godset under forslingen anträffas och bör anses
förverkat, jämväl vara förbrutna, så framt de tillhöra godsägaren eller annan, som finnes
hava ägt kännedom om den olovliga införseln, eller skälig anledning att den misstänka.
Lag samma vare om dragare och körredskap, som nyttjas för landväga transport av
olovligen infört och beslag underkastat gods, vilket under forslingen påträffas.

Justitierådet Alexanderson var härifrån i så måtto skiljaktig, att justitierådet,
för att, vad fartygen angår, giva stadgandet mera bestämdhet, och för att ej här upprepa,
vad redan i föregående §§ innefattas, hemställde, om icke lydelsen av nu förevarande
moment kunde bliva följande: Farkoster av den i 9 § senare mom. omförmälda
beskaffenhet, vilka begagnas att vid kust eller i skärgård, från ett till annat upplagsställe,
föra insmugglat och förverkat gods, skola, då godset under forslingen anträffas,
jämväl vara förbrutna, så framt etc.

Vid 158 §.

Vad i senare punkten av denna § blivit ur nu gällande författning upptaget om ansvar
å den, som håller till salu eller döljer olovligen infört gods, har i de äldre författningarna
egentligen haft avseende på förbjudna varor, av den beskaffenhet, att de,
även sedan de i riket inkommit, kunde åtskiljas från de lovgivna och därför ansågos

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

aldrig böra ansvarsfritt kunna innehavas eller till annan föryttras. Men då numera det
icke är möjligt att skilja några tullförsnillade varor, sedan de väl hunnit i landet spridas,
från dem, som blivit till tullbehandling behörigen anmälda, med mindre än att de äro
stämpelbara och befinnas ostämplade, samt om dessa senares innehavande och försäljning
blivit särskilt stadgat i 165 § av förslaget, aDsågs det bliva utan allt ändamål och
endast vilseledande att här bibehålla det äldre förbudet, såsom tillämpligt på allt olovligen
infört gods. Till följd härav hemställde högsta domstolen, att senare punkten i
158 § måtte inskränkas till följande lydelse:

Lag samma vare om den som, efter verkställt beslag å tullförsnillat gods, detsamma
undansticker eller förbyter.

Vid 165 §.

Enär var och en person på landet, som befinner sig inom en mils avstånd från
kust eller riksgräns, enligt 173 § skall fortfarande överallt, utom i enskilda boningsrum
vara visitation underkastad, och denna visitationsrätt jämväl efter 174 § kan utsträckas
till alla i hela riket på landet belägna förvaringsrum, som icke kunna till boningsrum
hänföras, fann högsta domstolen det således bliva för rättvisans bevarande av
vikt, att här i 165 §, som bestämmer i vilka fall blotta innehavandet skall medföra ansvar,
därifrån undantagas de händelser, då det gods, som innehaves utan att hållas till
salu, finnes icke så överstiga innehavarens behov och villkor, att någon olovlig avsikt hos
honom uppenbarligen röjes.

Vid 174 §.

Jämte det högsta domstolen erinrade, att ordet: “strandterritorium“ här icke har
samma betydelse, varunder det rätteligen förekommer i 53 §, och i allt fall icke kan
lämpas på riksgräns, vadan det borde utbytas mot orden: avstånd från saltsjön eller
i iksgi äns, anmärktes vidare, att behörigheten hos de i denna § uppräknade tjänstemännen
att anställa visitation icke blivit inskränkt inom varderas tjänstgöringsdistrikt, ehuru
sådant, liksom i nu gällande förordning, torde böra ske, så framt de icke för särskilda
fall fått ett vidsträcktare förordnande, eller omständigheterna påkalla en misstänkt varutransports
förföljande inom nästgränsande distrikt. Och som ordställningen i 2 mom.,
där det heter: “Då behörig person ämnar i stad företaga sådan undersökning, som här
säges“, lämnar rum för en sådan tydning av 1 mom., att visitation skulle kunna avkronofogde,
tullkammareföreståndare eller kustchef anställas i de hus och lägenheter,
som uppräknas i 2 och 3 mom. av 173 §, evad de äro belägna i stad eller på landet,
vilket dock icke, enligt motiverna, är förslagets mening, syntes en slik anledning
till missförstånd böra förekommas genom tillägg av orden på landet i slutet av första
momentet.

. Vid 176 §.

För mera tydlighet och noggrannhet i uttrycket ansågs i 2 mom. orden: “ovanuppräknade
rum och lägenheter" böra utbytas mot orden: de i 173 och 174 §§ omförmålda
rum och lägenheter. Och som angående påföljden för husägares vägran att, ehuru närvarande,
lämna undersökningsmannen det inträde, vartill han är berättigad, finnes sär -

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

skilt stadgat i 182 §, syntes 3 mom. i 176 § endast böra omfatta det fall, att husets
ägare håller sig undan eller eljest är frånvarande och icke kan anträffas.

Ex protocollo:
Oscar David Egge.

Transumt.

Note ur protokollet över justitieärenden, hållet i Kungl. Maj:ts högsta domstol
onsdagen den 20 april 1864.

å Första rummet
Närvarande:

Justitieråden Cramér, Berg, Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Rabe.

Sedan Kungl. Maj:t medelst nådig remiss den 26 februari innevarande år, tecknad
å ett av generaltullstyrelsen avgivet underdånigt memorial, med därvid fogat förslag till
förnyad tullstadga, behagat infordra högsta domstolens utlåtande, huruvida och i vad
mån ändringar i samma förslag må, till följd av Kungl. Maj:ts den 16 och 23 i samma
månad utfärdade nya straff- och sjölagar eller eljest med avseende å nu antagna lagstiftningsgrunder
vara av behovet påkallade, samt, jämlikt högsta domstolens beslut den
18 sistlidne mars, handlingarna i ärendet emellan högsta domstolens ledamöter cirkulerat;
så företogs nu samma ärende till avgörande; varande omförmälda förslag detta protokoll
bilagt.

Av högsta domstolens flesta ledamöter, justitieråden Cramér, Berg, Wretman,
von Hofsten och Rabe, framställdes mot förslaget följande anmärkningar, nämligen vid

§ 156.

I avseende å den överskrift, som genom orden “angående ansvar för olovlig
varuinförsel" blivit given åt den avdelning, som börjar med förevarande §, anmärktes,
att, då fråga här vore endast om olovlig införsel av varor, sådant ock borde i nämnda
överskrift utmärkas genom utbyte av ordet “varuförsel“ emot “varuinförsel", vilket, till
förekommande av missförstånd, så mycket hellre borde ske, som omedelbart därefter
eller i början av § 156 förekommer uttrycket “slik förbrytelse". Beträffande ansvaret
för olovlig varuinförsel har redan förut fästats uppmärksamhet på nödvändigheten att,
till förekommande att detsamma ej må kunna bliva lindrigare än den i allmänna strafflagen
antagna minsta bot, ett minimum bestämmes, varunder bötesbeloppet ej må sättas.
Att, såsom nu, i överensstämmelse med hittills gällande lag, blivit föreslaget, göra straffet

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

uteslutande beroende av den införda varans värde, syntes ej vila på fullt giltig grund.
Ej själva varan, utan tullavgiften därför är def, som lurendrejaren sökt undansnilla, och
då tullen ej alltid bestämmes efter värdet, utgör detta senare således ej någon lämplig
mätare å den med lurendrejeribrottet åsyftade skadan. Den, som olovligen införer en
vara av jämförelsevis ringa värde, kan ju därigenom ofta undandraga staten en större
tullavgift, än den, som begår samma brott med en dyrbarare, ehuru med lägre tull belagd,
vara, och, om avseende fästes å det objektiva i brottet, synes någon anledning då
ej förefinnas, varför straffet för den förre, som redan genom varans förverkande tillskyndas
en större förlust än den senare, därjämte skall dömas till ett högre bötesansvar.
På grund härav och då ej vid lurendrejeribrott mer än vid andra försnillningar det försnillades
belopp synes böra utgöra enda måttstocken för straffets mätande, tillstyrktes,
att även för detta brott latitud i straffbestämmelsen måtte införas, varvid hinder ej
torde möta att, om så anses nödigt, låta maximum av böterna bliva beroende vare sig
av varans värde eller tullavgiften. Om denna åsikt godkännes och latituden göres tillräckligt
rymlig, skulle även särskilt förhöjt ansvar för andra resan sådan brottslighet
kunna undvaras.

I fråga om det för tredje resan olovlig varuinförsel föreslagna straff syntes den
nu i strafflagen allmänt antagna grundsats att ej för samma brott på en gång tillämpa
både böter och urbota straff jämväl här böra följas; ävensom vidare erinrades, hurusom
föreskriften, att den, som till fängelse dömes, bör under fängelsetiden hållas till allmänt
arbete, står i strid emot 7 § i förordningen om nya strafflagens införande, enligt vilken,
efter denna lags inträdande i gällande kraft, ej vidare till fängelse med arbete dömas
må. Tilläventyrs skulle emellertid, om böter för tredje resan lurendrejeri ej vidare
tillämpas, det i övrigt '' föreslagna straffet av fängelse i högst två år i vissa fall kunna
anses för lindrigt, men detta kunde avhjälpas, om straffarbete under lika tid jämväl
alternativt såsom påföljd för brottet stadgades. Till undvikande av onödig stränghet
ansågs dock tillämpningen av det urbota straffet ej böra bliva ovillkorlig, utan, vid
särdeles mildrande omständigheter, det för brottet i allmänhet utsatta bötesstraff även
kunna vid tredje resan förnyad brottslighet få användas.

§ 157.

Denna § borde, i händelse straffet för lurendrejeri ändras i överensstämmelse
med vad därom hemställt blivit, uteslutas och syntes, även om denna hemställan ej
godkännes, vara överflödig.

§ 158.

Då stämpling av mförtullade varor numera ej äger rum och den, som emottager
utländska varor, således ej är i tillfälle att bedöma, om tull därför blivit erlagd eller
ej, syntes icke heller innehavandet eller föryttrandet av en tullförsnillad vara böra i
och för sig till ansvar föranleda. Stadgandet i sista punkten av denna § torde därför
böra inskränkas till det fall, då någon, sedan olovlig införsel skett, med vetskap därom,
varit gärningsmannen behjälplig att godset dölja, förbyta eller föryttra.

§ 159.

För varje en tjänstemans överträdelse av de honom åliggande tjänsteplikter, evad
den sker av uppsåt eller vårdslöshet, innehåller allmänna strafflagen tillfyllestgörande

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

ansvarsbestämmelser, och om överträdelsen tillika innefattar annat brott, bör detta,
enligt de i 25 kap. 18 § och 4 kap. 2 § nämnda lag uttryckta grunder, därjämte särskilt
bestraffas. Om således en tjänsteman genom missbruk eller åsidosättande av sina
ämbetsåligganden förövar lurendrejeri eller befrämjar sådant brotts begående av annan,
måste han för vartdera av dessa brott, lurendrejeri och tjänstefel, till särskilt straff
dömas, och ansvaret för den förstnämnda av dessa båda förbrytelser, vilket allena tillhörer
tullstadgan att upptaga, bör följaktligen utsättas utan hänsyn till det tjänstefel,
som tillika må vara förövat. Att i allt fall ansvaret för tulltjänsteman och andra, till
vilkas tjänsteplikt just hörer att övervaka, förhindra och åtala lurendrejerier, då de
själva med sådan förbrytelse beträdas, bör bliva högre, än det därför i allmänhet bestämda,
må väl vara billigt, men, vid betraktande av vad ovan blivit yttrat, syntes
dock det i nämnda hänseenden här föreslagna straff, däri ansvar för den tjänsteöverträdelse,
som tillika må hava ägt rum, ej får anses inbegripet, icke stå i rättvist förhållande
till brottets art och de straff, som för andra jämförliga brott i allmänna strafflagen
bestämmas. Jämte hemställan att sista punkten i 1 mom. av denna §, som endast
angår försummelse eller vårdslöshet i tjänsteutövning, måtte uteslutas, ansågs därför
ansvaret för den i övrigt i samma mom. omförmälda förbrytelse böra nedsättas till
straffarbete från och med 6 månader till och med 2 år, eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, till sådant arbete i högst 4 år. Då således straffarbete ändock
alltid borde å brottet följa och den brottslige följaktligen enligt 25 kap. 20 § strafflagen
jämväl konune att tillika dömas till avsättning, torde något särskilt stadgande
härom i tullstadgan ej behövas, och att med straffet förena förlust av medborgerligt
förtroende eller ovärdighet att vidare i rikets tjänst nyttjas syntes för ett brott av
ifrågavarande beskaffenhet ej vara lämpligt.

Men, om även den nu föreslagna straffnedsättning godkännes, syntes dock ifrågavarande
stadgande icke, såsom i förslaget skett, böra utsträckas även till de vid postverket
eller järnvägsstyrelsens trafikavdelning anställda tjänstemän eller militärer, som
till postforsling äro kommenderade. Dessa tjänstemän kunna nämligen ej, åtminstone
annat än undantagsvis, anses hava till tjänsteåliggande att övervaka och förhindra lurendrejerier,
och å dem är således ej den grund, som, vad tulltjänstemän angår, föranlett
skärpning i straffet för sådant brott, tillämplig. Om ock en eller annan av postverkets
eller järnvägsstyrelsens tjänstemän, på grund av sin befattning, skulle kunna bereda sig
en lättare utväg att begå tullförsnillning, lärer han ej för ett sådant missbruk av sin
tjänst kunna undgå särskilt ansvar och i allt fall torde därifrån ej kunna hämtas giltig
anledning till skärpning i straffet även för övriga vid nämnda verk anställda ämbetsmän
och betjänte. Att t. ex. å en kanslist vid poststyrelsen eller en biljettförsäljare vid
järnvägen, om dessa vid återkomst från en utländsk resa skulle försöka att utan tullavgifts
erläggande införa några varor, ovillkorligen tillämpa straffarbete och avsättning,
skulle onekligen innebära en onödig stränghet, som ej av rättvisa kunde försvaras, och
det ansågs därför vara av högsta vikt, att stadgandet endast kommer att avse sådana
tjänstemän eller betjänte, som vid tullverket äro anställda eller eljest hava till omedelbart
åliggande att övervaka och beivra tullförsnillningar. Då slutligen strafflagen 25
kap. 20 § bestämmer de fall, då tjänsteman för brott, begångna i eller utom tjänsten,
bör till avsättning dömas, samt något tillägg till eller ändring i de härför stadgade
grunder ej lärer genom tullstadgan böra meddelas, torde vad 2 mom. av förevarande
§ i detta avseende innehåller böra uteslutas.

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

§§ 160 och 161.

Att såsom påföljd för brott stadga förlust av burskap eller näringsrättighet och
således för framtiden beröva den sakfällde den för honom kanske enda utvägen till försörjning,
torde i allmänhet icke kunna anses lämpligt och förty ej heller vidare böra i
lag sanktioneras, där ej, såsom förhållandet t. ex. är i det uti 22 kap. 3 § strafflagen
avsedda fall, brottets egen natur föranleder därtill, att en sådan påföljd må anses vara
av omsorgen för den allmänna säkerhetens tryggande betingad. Något sådant särskilt
förhållande äger dock icke rum i avseende å det brott, varom nu är fråga, eller olovlig
införsel av varor; och tillstyrktes därför, att ifrågavarande bägge §§ måtte ur den
föreslagna författningen utgå.

§ 162.

Med åberopande av vad vid nästföregående §§ blivit anmärkt och då frågan
om mistning av allmän tjänst eller ovärdighet att taga del i val, som medborgerligt förtroende
utmärka, eller därvid själv komma under omröstning, borde bedömas enligt strafflagens
stadganden om avsättning samt förlust av medborgerligt förtroende, torde såsom ansvarsbestämmelse
här blott böra stadgas, att, där ej brottet, enligt allmän lag, vore med
högre straff belagt, skulle dömas till ansvar såsom för olovlig varuinförsel eller, om
straffet i sådant fall vore beroende av godsets värde, men detta ej kunde utrönas, till
böter inom viss utsatt latitud, vars minimum och maximum syntes böra bestämmas med
avseende å den i § 131 förekommande straffbestämmelse för det fall, att transitgods
under sjöväga transport förkommer.

§ 164.

Med avseende å de i förordningen om nya strafflagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall meddelade föreskrifter om häktning, ansågs denna § här
vara överflödig och kunna utgå; men, om den dock skulle bibehållas, borde densamma
bringas till överensstämmelse med nämnda förordnings stadganden i ämnet.

§ 173.

Riktigheten av den här gjorda hänvisning till § 183 berodde av det beslut,
som i avseende å samma § kunde komma att fattas.

§ 174.

Då lista punkten av 2 mom. torde kunna så förstås, som skulle den, hos vilken
olovligen infört gods vid undersökning anträffas, vara i allmänhet därför underkastad
ansvar, men detta icke lärer vara förhållandet i annat fall, än om han befinnes brottslig
efter 156 eller 158 §, samt då, om meningen åter är, att den jämlikt stadgandena i nämnda
§§ brottslige skulle, i händelse undersökningen börjat å annan tid, än i lista mom.
sägs, icke vara förfallen till annan påföljd, än förlust av det anträffade, olovligen införda,
godset, en dylik föreskrift syntes sakna giltigt skäl, hemställdes, att omförmälda
punkt måtte utgå.

§ 175.

I överensstämmelse med vad vid föregående § blivit anfört, syntes även sista
punkten i denna § böra uteslutas; och, med hänseende till innehållet av 10 och 11 §§
i 11 kap. av nya strafflagen, torde jämväl lista punkten kunna utgå.

Kung}. tyfli-ds proposition Nr 220.

129

§ 178.

Enär de förbrytelser, om vjjka här talas, äro hänförliga under stadgandega i 10
kap. av nya strafflagen, tillstyrktes, att hela senare mom. samt straffbestämmelsen i
l:sta inom. måtte uteslutas, och att, i följd därav, §:n i övrigt måtte omredigeras, såframt
ej densamma kunde alldeles utgå.

§ 183.

Då denna § icke innefattade någon självständig lagbestämmelse utan endast
innehölle en av sammanhanget i tullstadgan eller av ändamålet med ifrågavarande lagstiftning
icke betingad erinran om vad annorstädes vore stadgat för den händelse, att
tulltjänsteman eller tullbetjänt gör våld eller orätt under utövningen av sin tjänst, ansågs
denna § böra ur den föreslagna författningen uteslutas.

§ 186.

Även denna § ansågs böra utgå. För samtliga i de 3 första mom. omförmälda
förbrytelser funnos nämligen i 10 kap. strafflagen meddelade ansvarsbestämmelser, i
väsentlig mån avvikande från de här föreslagna, och, vad anginge 4:de momentets särskilda
bestämmelse om straff vid iteration, vore detta stridande mot de grunder, som i

strafflagen vore antagna.

§§ 188 och 189.

Härvid hemställdes, om ej, i stället; för de här meddelade stadganden, hänvisning,
i fråga om förvandling av böter, kunde ske till vad därom stadgas i strafflagen; men,
om denna hemställan ej godkännes, torde dock, på de vid § 156 anförda skäl, ur sista
mom. av § 189 böra uteslutas stadgandet, att fången skulle under strafftiden till lämpligt
arbete hållas.

§ 193.

I händelse av bifall till de här ovan framställda anmärkningar vid de §§, som

i lista punkten av förevarande § avsågos, bleve därav en följd, att samma punkt borde

uteslutas samt 2 punkten erhålla en efter nämnda förändring lämpad jämkning i redaktionen.

Förutom de sålunda gjorda anmärkningar, ansågo sig högsta domstolens ovanbemälda
flesta ledamöter vidare böra erinra om de flera i förslaget antagna skiljaktiga
grunder för fördelning av ådöpada böter, varom stadganden finnas spridda på en mängd
särskilda ställen, såsom i §§21, 44, 118, 168, 173, 174, 177 och 187. Genom antagande
i stället av nya strafflagens grundsats, att alla bötpr skola tillfalla kronan, skulle ej
mindre ifrågavarande författning vinna i enkelhet och reda, än även den fördel kunna
ernås, att genom ntdelning ur den fond, som av de influtna bötesmedlen bildades, särskilda
tullbetjänte för nit i tjänsten eller enskilda för deras angivelser kunde belönas
efter rättvisare grunder, än den efta av en ren tillfällighet beroende upptäckten av en
tullförsnillning. I sammanhang härmed ansågo sig högsta domstolens nämnda ledamöter
böra fästa uppmärksamhet å den oegentlighet i redaktionen, att på några, men ej alla
ställen i förslaget, där latitud i straffbestämmelserna förekomme, orden “efter omständig Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 183 käft. (Nr 226.) 17

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

heterna" blivit, såsom en slags ledning för domaren, tillsatta. Inkonsekvensen i användandet
av detta uttryck kunde dock göra detsamma förvillande, och, då det i allt
fall vore fullkomligt överflödigt, ansågs detsamma böra uteslutas.

Ex protocollo
N. Becker.

Utdrag av protokollet över lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol
tisdagen den 6 oktober 1903-

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Herslow, Carlson, Clabson, Wijkander, Billing, Bohman, Quensel.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 16 februari innevarande år, handlingarna
i det till högsta domstolen överlämnade ärende angående de bestämmelser, som
funnos upptagna i kap. 9 av upprättat förslag till tullstadga, mellan högsta domstolens
ovanbemälda ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling;
varande förslaget bilagt detta protokoll.

Emot förslaget framställdes följande anmärkningar:

§ 129.

Justitierådet Quensel anförde: “På flera ställen i förslagets kap. 9 meddelas bestämmelser,
som gå därpå ut, att en viss brottslighet skall presumeras, såvida ej den
tilltalade kan fullgöra en viss bevisskyldighet till ådagaläggande av sin oskuld. Dessa
bestämmelser stå emellertid i strid mot de allmänna bevisreglerna i brottmål. Väl ha
desamma sin förebild både i nu gällande tullstadga och i en och annan författning å andra
rättsområden. Men den allvarliga avvikelse från grunderna för kriminallagstiftningen,
som sålunda blivit i vissa fall medgiven, synes innebära allt för stor våda för ett rättvist
domslut, att ett vidare fortgående på den inslagna vägen må anses tillrådligt.

En bestämmelse av nyssnämnda slag innehålles i mom. 2 av § 129, nämligen
att olovlig varuinförsel, förövad av flera å samma tid och ställe, skall anses vara förövad
av dem gemensamt — och sålunda ådraga dem högre straff än det vanliga — så
framt icke visas kan, att sammanträffandet varit tillfälligt. Jag hemställer därför, att
detta stadgande måtte utgå."

Justitierådet Wijkander yttrade beträffande andra stycket av mom. 2, att, då
frågan, huruvida olovlig varuinförsel, förövad av flera å samma tid och ställe, skulle
anses förövad av dem gemensamt eller ej, syntes i varje särskilt fall kunna bedömas
efter de omständigheter, varunder varuinförseln ägt rum, utan att någon särskild bevisskyldighet
ålades de tilltalade, justitierådet, lika med justitierådet Quensel, ansåge
stycket böra utgå.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

131

Justitierådet Claeson utlät sig: “I viss mån hyser jag samma betänkligheter som
justitierådet Quensel beträffande andra stycket i mom. 2. Det synes mig dock, att i
förevarande fall en så stark presumtion emot gärningsmännen föreligger, att under vanliga
förhållanden den olovliga varuinförseln må anses förövad av dem gemensamt. Men fall
kunna tänkas, då man icke torde böra anse detta, oaktat de tilltalade ej kunnat visa,
att sammanträffandet varit tillfälligt. Enligt min mening torde fördenskull någon jämkning
böra ske i andra stycket genom att utbyta ordet ''visas mot t. ex. de i nästföljande
stycke använda orden ''skäligen antagas’ eller annat uttryck, som lämnar större
utrymme för prövning av omständigheterna i varje särskilt fall."

Justitieråden Herslow, Claeson, Wijkander, Billing, Bohman och Quensel förenade
sig om följande yttrande:

“I de fall, där för olovlig varuinförsel stadgas böter i visst förhållande till den
tullavgift, som bort erläggas för varan, ävensom dennas konfiskation, lärer ej vara avsett,
att dessutom tullavgift skall av den skyldige erläggas. Då det emellertid i följd
av dödsfall eller på grund av annan omständighet kan inträffa, att straffpåföljden lör
sådan förseelse bortfaller, skulle i slik händelse statsverket gå i mistning av det tullavgiften
motsvarande belopp, därest ej uttryckligt stadgande till förekommande härav
införes. För det i mom. 4 avsedda fall, där böterna ej äro beroende av tullsatsens
storlek och därför kunna komma att understiga densamma och där varans konfiskation
ej ifrågakommer, torde enligt förslagets mening tullavgift böra därjämte för godset
erläggas. Denna mening synes emellertid böra till förekommande av ovisshet tydligt

Då avfattningen av mom. 5 skulle kunna giva anledning till sådan tolkning, att
de omständigheter, varunder olovligen infört gods anträffas, skulle vara avgörande icke
blott, såsom avsett är, för frågan, huruvida godset må tagas i beslag, utan jämväl för
spörsmålet om godset är förverkat, är någon omredigering av första punkten önsklig.

Sista punkten i mom. 5, som innehåller föreskrift, att om någon förskingrar gods
eller forslingsredsakp, som skall anses förverkat, dess värde skall i stället gäldas, synes
såsom tillämplig även för fall, som i efterföljande paragrafer omförmälas, lämpligen böra
utgå ur förevarande paragraf och ersättas med en mera allmänt avfattad bestämmelse
längre fram i förslaget."

Justitierådet Carlson utträde: “Stadgandet i mom. 1 synes böra utvidgas så, att
det kommer att avse även det fall, att tullpliktiga reseffekter, angående vilka tullangivning
icke behöver göras, undanskaffas, innan tullvisitation ägt rum. Dessutom vore
det önskligt, att redan i detta moment angåves, att försök att införa illpliktigt gods
utan tullangivning eller tullvisitation vore att hänföra till olovlig varuinförsel. Slutligen
kan ifrågasättas, huruvida icke, då gods blivit infört utan tullangivning eller tullvisitation,
olovlig varuinförsel bör anses föreligga även om godsets beskaffenhet icke kan utrönas,
och huruvida icke, därest godset befinnes hava varit tullfritt, en ringare förseelse än

olovlig varuinförsel bör anses föreligga. . ... .

För det fall, som avses i mom. 2 och särskilt i tredje stycket därav, synes fängelse
från och med en till och med sex månader lämpligen kunna inrymmas i strafflatituden.

Angående mom. 3 vill jag yttra mig vid § 135.

Med avseende å mom. 4 må erinras, att det skulle leda till förenkling, om åt
denna förseelse gåves annan benämning än ''olovlig varuinförsel.

Stadgandet i andra punkten av mom. 5, att mindre farkoster, dragare och körredskap,
som användas vid olovlig varuinförsel, skola vara förverkade, kan uppenbarligen

132

KUngt. Maj:ts proposition Nr 226.

föranleda därtill, att det straff, som kommer att drabba smugglaren, blir mindre beroende
av brottets beskaffenhet än av omständigheter, sonl icke ittverkä pä bröttsiigheten.
Edligt min mening borde därför detta stadgande uteslutas och i ändra delar av förslaget
göras de förändringar, som härav följa. Skulle emellertid städgandet icke kunna
undvaras, torde det böra omredigeras så, att den ökning av straffet, som därmed åVSbS,
icke blir beroende av den oväsentliga omständighetett, att det olovligen införda godsöt
anträffas under forslingén. Jag instämmer i redan framställda anmärkningar beträffande
ävfåttningen av första punkten och i fråga om sista punkten av detta moment."

§ 130.

, Justitieradet Quensel utlät sig: “Även i denna paragraf möter en presumtiött,
nämligen om olovlig varuinförsel av fartygets eller tågets befälhaväre, såvida han ej gitter
göra sannolikt, att han ej ägt kännedom om vissa åtgörandett. Av skäl, söm vid föregående
.paragraf anförts, hemställes, att första punktett i mom. 1 ittåtte Utgå och åt
paragrafen i övrigt givas det innehåll, att, om befälhavaren i det angivna fallet ej blir
övertygad om olovlig varuinförsel, straff skall ådömas honom för tindeHåtétt tillsyn utotti
i fall, som i mom. 2 sägs."

Justitieråden Herslow, Claeson, Wijkander, Billiiig och Bohman förenade sig ötti
följande yttrande:

“Då enligt förslaget straff skall drabba fartygets eller tågets befälhavare ävett
i det fall att gärningsmannen ej kunnat anträffas, samt dessutom samma straffmätningägrunder,
som i avseende å gärningsmannen kunna förekomma, ej under varje förhållande
kunna komma till tilläittpning för fartygs- eller tågbefälhavare, syttes Tittrycket ''lika
med den eller de skyldige’ böra utgå. Likaså torde hänvisningen till 129 § böra bortfalla,
då dettna § Vid iteration icke är i varje fall tillämplig."

Justitierådet Carlson hemställde, att i första punkten av mom. 1 ordet “lika"
måtte utbytas mot ordet “jämte" samt ordet “Såsom" utesltitas.

§ 131.

Justitierådet Quensel yttrade: “Jämväl vad dehtta paragraf irittehåller däröm, att
emottagaren eller ägaren skall straffas såsom för olovlig varuinförsel, ändå att hatt éj
kunnat däröm övertygas, torde äv förut anfört skäl böra uteslutas.

I övrigt kan mot innehållet i denna paragraf attmärkas, att de kännetecken, som
konstituera ett bedrägeribrott, hemfallet Under allmätttta strafflageh, ej häva sin plats i
tullstadgan, att än faiindre där kunna meddeläs bestämmelser, vårigenom ett förfarande,
Som eljest éj vore att hänföra till bedrägeri enligt allmänna strafflagen, komme att därlinder
inbegripas, och att följaktligett näst sista punkten i förevarande paragraf bör för
alla händelser utgå."

Justitierådet Bohman instämde i vad justitierådet Quenåel anmärkt i avseende å
näst sista punkten av denna §.

Justitierådet Billing anförde: “Öm gärning, Värom i denna § förmäles, enligt sin
natur rätteligen är att hänföra till bedrägeribrottens kategöri, måsté det beteckttäs såsom
oberättigat och oriktigt att, såsom i näst sista puttktett skett, Stadga, att gärningen,
där den kommit till fullbordan, skall anses ''såsom'' bedrägeri — ordalag vilka allmänneligen
användas, då genom en juridisk fiktion något skall ånses vara vad det icke i och
•°r i!Si är’ ~ man ^ter därifrån att ifrågavarande gärningar icke till sin natur

äro bedrägeribrott i allmänna strafflagens mening, syttes det vara högeligen betänkligt

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

att i en administrativ författning bestämma, att en gärning, som oljost oj skulle falla
under allmän strafflag, ändock skall så bedömas, och än mindre lärer det kunna försvaras
att, på sätt förslaget innehåller, genom orden ''och kan han icke göra sannolik!
etc.’ omkasta do för brottmålsprocessen i allmänhet gällande regler om bevisriirigsskyldigheten.

Men även ur andra synpunktor erbjuder förevarande stadgande synnerliga Svårigheter.
Har gärningen stannat vid försök, skall åtalet handläggas vid tullrätt. Skulle
denna nu finna, att den tilltalade icke lyckats göra sannolikt att häri före åtalet saknat
vetskap om gärningen, och denna följaktligen skall vara att anse såsom bedrägeri, Så
torde tullrätten, i händelse den, såsom ofta är fallet, ej tillika är forum delicti, icko
vidare äga att taga befattning med målet, utan detta kommer att i en eller annan form
hänvisas till sitt rätta forum; och det inses lätt vilka omgångar och förvecklingar häräV
kunna uppstå, helst om den senare domstolen skulle finnas hava en annan uppfattning
om den bevisning i ovanangivna hänseende, som av den tilltalade förebragts eller inför
denria domstol åstadkommes.

En fullt tillfredsställande lösriing av nu antydda svårigheter torde ej vara lätt
att finna, ehuru visserligen åtskilliga utvägar erbjuda sig. Så kunde det ifrågasättas
att i tullstadgan, utan hänvisning till någon i allmänna strafflagen upptagen brottmålskatégori,
Utsätta särskild straffpåföljd för den fullbordade gärningen. Men om denria
—- såsom mig synes med rätta — rippfättas såsom bedrägeribrott, så kan, på sätt jag
redan anmärkt, ett dylikt tillvägagångssätt näppeligen ur principiell synpunkt godkännas.
En annan utväg vore att i särskild lag behandla frågan om den fullbordade gärningen
i såväl straffrättsligt som processuellt hänseende; men av många nära till hands liggande
skäl synes icke heller denna form för frågans lösning vara att förorda. Såvitt jag inser,
återstår då intet annat än att ur tullstadgan Utesluta alla bestämmelser om den fullbordade
gärningen. Denna anordning vilar pa den förutsättningen, att gärningen i och
för sig är att anse såsom bedrägeribrott, och medför uppenbarligen, att den här föreslagna
bestämmelsen om bevisbördans fördelning bortfaller, varförutom i en eller annan
form föreskriften om beslag och konfiskation måste göras tillämplig på detta särskilda
slag aV bedrägeribrott.“ _ .

Justitiéråden Glaeson och Wijkander förklarade sig dela de äv jristitierådet Billirig
vid ifrågavarandé § uttalade betänkligheter; varjämte justiefadet Claéstin av förut anfört
skäl ansåg, att hänvisftingen till § 129 borde utgå.

Justitierådet Carlson Utlät sig: “För de handlingar, sota här avses, torde straff
böra stadgas, i första rummet för den verklige gärningsmannen och först därefter för
den, som presumeras vara gärningsman eller delaktig i brottet.

Skillnaden emellan ifrågavarande brott, sådana de angivas i själva definitionen,
och de brott, som avses i §§ 129, 130 och 132, synes egentligen bestå endast däri,
ätt gärningsmännen vilseleder eller söker vilseleda, i förra fallet tulltjäristéman, söiU
verkställer tullbehandling, och i senare fallet tulltjänsteman, som verkställer trillbeväkUing
eller trillvisitation. Denna skillnad torde icke i och för sig böra föranleda därtill,
att det förra fallet bör anses svårare än det senare. Sättet för tulltjänstemannens vilseledande
synés kunna vara detsamma i båda fälléri. Under sådana förhållanden torde
det rätta vara att i tullstadgan hänföra alla dessa brott, även om tullförsnillningéri
kommer till fullbordan, till oloVlig varriinförsel. Huruvida vissa äv brotten i allmänhet
eller Ufader särskilda förhållanden tillika böra ånses såsom bedrägeri får bedömas efter
strafflagen.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Enligt min uppfattning bör ett svikligt förfarande, å vilket straffbestämmelse i
skattelag äger tillämpning, icke anses tillika falla under strafflagens stadgande angående
bedrägeri, om gärningsmannen vid brottets förövande gått till väga på ett sätt, som kan
sägas vara karaktäristiskt för brott mot skattelagen eller är i densamma uttryckligen
och särskilt nämnt, men möjligen om han använt särskilda för skattelagen främmande
medel. Med denna uppfattning skulle den i § 131 förekommande uppräkning av exempel
kunna föranleda ett uteslutande av strafflagens tillämpning i fall, då en sådan eljest
kunnat ifrågasättas, särskilt det fall, att gärningsmannen begagnat sig av veterligen
oriktiga handlingar för att styrka falska uppgifter om godsets beskaffenhet och värde.

Enligt en annan uppfattning böra alla de fullbordade brott, som avses i § 131,
även om straff för desamma utsättas i tullstadgan, tillika anses såsom bedrägeri. Om
så är förhållandet, torde det vara oformligt att upptaga dessa brott för sig i en särskild
paragraf, då i sådant fall den strafflatitud, som bestämdes, skulle bliva utan betydelse
så vitt anginge straffets begränsning uppåt.

På grund härav synes vara lämpligast att, med uteslutande av exempeluppräkningen
i § 131, sammanföra de där och i § 129 mom. 1 omnämnda fullbordade brott
och försöksbrott i § 129 mom. 1 under en gemensam definition, i vilken så vitt möjligt
undvikas sådana uttryck, som direkt peka på bedrägeribrott. Härigenom skulle stadgandet
i § 129 mom. 1 få ungefär den betydelse, som redan nu kan givas åt detsamma,
om vikt lägges därpå, att den tullangivning, som där omtalas, skall vara behörig.
Enligt den nu föreslagna anordningen borde i § 131 stadgas allenast, under vilka förhållanden
den, som tagit befattning med godset, skulle presumeras vara gärningsman
eller delaktig i brottet. Tillika kunde pa lämpligt ställe i tullstadgan erinras därom, att
de för^ olovlig varuinförsel stadgade straff, med undantag av konfiskationsstraffen, icke
borde ådömas, om brotten enligt allmän lag medförde svårare straff."

Justitierådet Herslow hemställde i likhet med justitierådet Claeson, att de i första
punkten av denna § förekommande orden “enligt vad i § 129 stadgas1* måtte uteslutas.

Beträffande ifrågavarande paragrafs näst sista punkt ansåg justitierådet, att vad
denna punkt innehölle borde utbytas mot en här eller på annat lämpligt ställe i förslaget
meddelad erinran, att, i händelse stadgad tullavgift befunnes vara helt eller delvis
staten undandragen genom svikligt förfarande av beskaffenhet att ådraga gärningsmannen
ävensom i försnillningen delaktiga personer ansvar enligt allmänna strafflagen, samma
lag jämte tullstadgans föreskrift om beslag och konfiskation skulle vinna tillämpning.

§ 132.

Justitierådet Quensel, med vilken justitieråden Bohman, Billing och Claeson förenade
sig, anförde: “Då den under mom. d) omförmälda åtgärd torde få anses brottslig,
även om den avser tullfritt gods, men med hänsyn därtill, att olovlig varuinförsel straffas
med böter i visst förhållande till tullavgiften, straffbestämmelse saknas för den händelse,
att godsets beskaffenhet utrönes och det befinnes vara tullfritt, torde det i sista punkten
stadgade bötesstraff böra utsträckas jämväl till nyssnämnda fall.

Påföljden, därest godsets beskaffenhet icke kan utrönas eller godset befinnes
vara tullfritt, lärer böra avse jämväl det i mom. a) upptagna fall."

Justitierådet Wijkander yttrade, att det, särskilt med avseende å avfattningen av
§ 133 andra stycket, icke syntes med erforderlig klarhet angivet, huruvida förbrytelse,
som i förevarande § avsåges, vore att anse såsom olovlig varuinförsel jämväl i de hän -

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

soenden, varom i förstborörda g, första stycket, och i § 135, likaledes första stycket,
förmäldes.

Justitierådet Carlson, med vilken justitierådet Herslow instämde, utlät sig: “Av
en jämförelse emellan de fall, som avses i § 129, och de fall, som omnämnas i punkterna
a) och d) av § 132, synes böra följa, att, därest i sistnämnda båda fall godset
endast till en del består av tullpliktiga varor, endast dessa böra vara förverkade, och
att, om i samma fall godset skulle befinnas vara i dess helhet tullfritt, icke olovlig
varuinförsel men möjligen en ringare förseelse bör anses föreligga. Kan godsets beskaffenhet
däremot icke utrönas, torde i båda dessa fall straff för olovlig varuinförsel
böra bestämmas så, som i punkten d) för ett av dessa fall sägs; dock synes lägsta
bötesbeloppet böra här, likasom i § 129, bestämmas till tio kronor. Vid omredigering
av dessa punkter i nu angivna riktning torde böra iakttagas, att de i punkten d) nu
förekommande orden ''om sådana ådömas’ uteslutas såsom endast vilseledande."

Justitierådet Carlson tilläde: “Svikligt förfarande i syfte att undgå tull för reseffekter
synes böra vara straffbart, även om det sker på annat sätt än i punkten b)
angives. Denna punkt torde därför böra utgå, och i stället § 131 eller om den av mig
vid denna paragraf gjorda hemställan bifalles - § 129 mom. 1 på motsvarande sätt utvidgas.

Vid den förändrade uppställning, jag föreslagit, torde förevarande paragraf böra
erhålla plats framför §§ 130 och 131.“

§ 133.

Justitierådet Qucnscl, med vilken justitieråden Bohman, jBilling och Claéson instämde,
yttrade: “Då meningen synes vara, att iterationsstraff enligt första stycket skall
inträda utan annat avseende å beskaffenheten av de särskilda slag av olovlig varuinförsel,
vartill gärningsmannen gjort sig skyldig, än att den sista förseelsen ej må vara
att hänföra under § 129 mom. 4, men förseelse av sistnämnda slag icke heller synes
kunna utan inkonsekvens och onödig stränghet medräknas bland de äldre förseelser, å
vilka vid iterationsstraff avseende skall fästas, hemställes om föreskrift, att sådan olovlig
varuinförsel, som omförmäles i § 129 mom. 4, ej må i något fall medverka till iterationsstraffs
inträdande. Genom ett sådant för hela paragrafen gällande stadgande skulle
också uppräknandet i andra stycket av de förseelser, som kunna medföra fängelse eller
straffarbete för sådan efterföljande förbrytelse, varom sägs i § 129 mom. 2, kunna uteslutas,
vilket vore desto mera önskvärt, som i sagda uppräknande, säkerligen oavsiktligt,
kommit att förbigås de i § 132 omförmälda åtgärder.

Då det ej lärer kunna dragas i tvivelsmål, att vad allmänna strafflagen innehåller
om förutsättningarna för ådömande av iterationsstraff i tillämpliga delar skall gälla jämväl
i fråga om tullförbrytelse, synes det vara mindre lämpligt att här särskilt upptaga
en av dessa förutsättningar.

Att vad i allmänhet stadgats om godsets förverkande och beslagtagande vid
olovlig varuinförsel skall äga tillämplighet även för de i denna paragraf upptagna fall,
torde till undvikande av missförstånd böra utsättas."

Justitierådet Claeson tilläde: “Såsom senare stycket är avfattat, torde detsamma
kunna föranleda till den tolkning, att i där angivet fall en person skall redan för andra
gången förövad olovlig varuinförsel ovillkorligen dömas till fängelse eller straffarbete.
Ar förslagets mening sådan, torde detta stycke böra flyttas framför det, som handlai
om den, vilken tredje gången eller oftare förövar olovlig varuinförsel. Men därest förslagets
mening är den antydda, synes straffet bliva alltför strängt. Aven om avsikten

136

Kungl. proposition Nr 226.

ined förslaget är att senare stycket blott bör gälla den, som minst tredje gången förbrutit
sig, kan det ifrågasättas, huruvida urbota straff nödvändigt skall följa å förbrytelsen.
Det synes mig, såsom skulle senare stycket kunna helt och hållet uteslutas."

Justitieråden Herslow och Carlson, som ansågo första stycket böra så förstås,
att brott enligt § 129 mom. 4 icke skulle verka till förhöjning av straff för senare begånget
brott, voro i övrigt ense med justitierådet Quensel samt erinrade därjämte, att
då straff enligt andra stycket kunde komma att drabba en person, som antoges vara
brottslig oaktat hans skuld icke vore fullt ådagalagd, böter borde inrymmas i strafflatituden
för de brott, som där avsåges.

§ 134.

Justitieråden Herslow, Carlson, Claeson, Billing, Bohman och Quensel erinrade, att,
då även i denna paragraf med uttrycket “olovlig varuinförsel, som i § 129 mom. 1, 2
eller 3 avses“ torde åsyftas allenast att utesluta förseelse, som omtalades i § 129 mom.
4, men ej åtgärder, som enligt § 132 skulle anses såsom olovlig varuinförsel, en omredigering
vore nödig.

Justitierådet Carlson ansåg tillika, att förevarande paragraf borde erhålla plats
framför §§ 130, 131 och 133.

k 135.

Justitierådet Quensel anförde: “Denna paragraf avser förbrytelser, begångna dels
i tjänsten dels utom densamma. Där förbrytelsen blivit begången i tjänsten, är paragrafens
förhållande till allmänna strafflagens bestämmelser om ansvar för tjänstefel icke
nöjaktigt bestämt. Det framgår nämligen ej, huruvida avsikten är, att sistnämnda bestämmelser
skola ersättas med tullsfadgans, eller att handlingen skalf bestraffas både
enligt tullstadgan och enligt allmänna strafflagen. Men vilkendera avsikten med förslaget
är, torde berättigade anmärkningar mot detsamma kunna framställas. Att, då allmänna
strafflagen för varje tjänstefel bestämmer straff, som för detsamma må anses fullt tillräckligt,
i en förordning av förevarande beskaffenhet för visst fel i tjänsten uppställa
särskild straffsats, som därtill kan uppgå till straffarbete i fyra år, torde ej vara varken
lämpligt eller nödigt. Att åter åt allmänna strafflagen överlämna bestraffandet av handlingen
såsom tjänstefel men det oaktat belägga tullförbrytelsen såsom sådan med högre
straff än det normala, synes, då den kvalificerande omständigheten skulle bestå allenast
i gärningsmannens egenskap av tjänsteman, i själva verket vara att i dubbel måtto bestraffa
tjänstefelet. Har någon av de i § 135 omförmälda personer utom tjänsten fqrbrutit
sig mot tullstadgan, lärer annat avseende å hans tjänstebefattning ej böra vid
straffets bestämmande ifrågakomma, än att gärningen må anses begången under försvårande
omständigheter, vilket med den för tullförsnillning i allmänhet uppställda latitud
kan vid straffets utmätande vinna tillbörligt beaktande. Då detta gäller jämväl det i
§ 129 mom. 3 punkt c) upptagna fall, hemställes, att sistnämnda punkt ävensom hela
§ 135 må uteslutas, varav följden torde bliva, att förseelse mot tullstadgan, begången
av ifrågavarande tjänstemän, bestraffas enligt tullstadgans allmänna straffbestämmelser
och därjämte, därest förseelsen blivit begången i tjänsten, från denna synpunkt bedömes
enligt strafflagen."

Justitierådet Wijkander hemställde, att särskilda bestämmelser måtte meddelas
beträffande förbrytelser, som av tull- eller lotstjänsteman begåtts i tjänsten, och förbrytelser,
som av sådan tjänsteman begåtts utom tjänsten. Genom en sådan anordning
vunnes dels att den av justitierådet Quensel redan påpekade oklarheten i fråga om den

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

allmänna strafflagens tillämplighet å förbrytelse, begången i tjänsten, undanröjdes, dels
ock att vid strafflatitudens bestämmande för förbrytelse, begången utom tjänsten, hänsyn
kunde tagas till det förhållande, att sådan förbrytelse i allmänhot måste anses
mindre straffbar än motsvarande, i tjänsten förövade förbrytelse.

Justitierådet Carlson yttrade: “Då ifrågavarande bestämmelser, om och i den mån
de kunna finnas nödiga samt med billighet och rättvisa förenliga, torde böra inflyta i
25 kap. strafflagen, hemställer jag, att de uteslutas ur förslaget.

Tjänstemän vid enskilda järnvägar synas med avseende å sitt sysslande för tullverkets
räkning böra vara underkastade samma ansvar som statens järnvägstjänstemän. Härför
torde emellertid fordras ändring av strafflagen. Att i avbidan härpå för tjänstemän
vid enskilda järnvägar stadga en jämförelsevis obetydlig straffskärpning, såsom i § 129
mom. 3 punkten c) föreslås, torde icke vara nödigt och synes kunna föranleda en viss
oegentlighet, varför även denna punkt lärer böra utgå.

Under sådana förhållanden kan det ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att för
de övriga i § 129 mom. 3 omnämnda fall bibehålla en särskild strafflatitud, föga avvikande
från den allmänna, eller om icke snarare hela mom. 3 bör uteslutas."

§ 136.

Justitierådet Carlson ansåg, att denna paragraf borde utgå och i stället, såsom
redan föreslagits, föregående paragrafer formuleras så, att däri omförmälda brott, även
om tullförsnillningen icke komme till fullbordan, bleve direkt hänförliga till olovlig
varuinförsel.

§§ 137-142.

Justitierådet Carlson anmärkte:

att i förslaget icke uttalades, vem som ägde taga gods i beslag, men väl, vem
som ägde stadgad visitations- och anhållningsrätt samt rätt att anställa undersökning;

att det vore oegentligt att benämna annan beslagare än den, som verkställt

beslag;

att, då det borde ankomma på prövning av därtill fullt kvalificerad tjänsteman,
huruvida åtal för ifrågavarande mot staten begångna brott skulle äga rum eller icke,
och åtalet även borde av sådan person utföras, åtalsrätt icke borde tillkomma annan än
vederbörande krono åklagare;

samt att beslag borde gå åter, därest icke åtal anställdes eller, i fall som i
§ 169 mom. 2 sägs, kungörelse skedde inom viss tid.

§ 143.

Justitierådet Quensel, med vilken justitieråden Bohman, Billing, Wijkander och
Claeson instämde, yttrade: “Bestämmelsen att böter för obehörig kroppsrannsakan tillfalla
målsägande, torde, såsom vilande på en numera föråldrad uppfattning av straffets natur
och ändamål, böra utgå".

Justitierådet Carlson hemställde, under biträdande-av den av justitierådet Quensel
gjorda anmärkning, att hela sista stycket i mom. 1 ävensom mom. 2 måtte uteslutas,
så att tulltjänstemans förfarande vid kroppsrannsakan komme att bedömas efter strafflagen.
Med avseende å mom. 2 ville justitierådet särskilt erinra, att sedan i förevarande
paragraf, som i övrigt överensstämde med § 151 i nu gällande tullstadga, i mom.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 183 höft. (Nr 226.) 18

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

1 inskjutits orden “och prövas icke skälig anledning till den vidtagna åtgärden hava
förefunnits“ stadgandet i mom. 2 fått en annan betydelse än förut och icke kundo
försvaras.

§§ 144 och 145.

Justitierådet Carlson hemställde, att sista punkten i § 144 och hela § 145 måtte
få utgå, så att dessa förseelser hemfölle under strafflagen.

§ 149.

Högsta domstolens ledamöter ansågo bestämmelsen, att det medförda godset skulle
dömas förbrutet, vara alltför sträng, såvitt anginge annat än tullpliktigt gods.

Justitieråden Billing, Wijkander, Claeson och Carlson framhöllo önskvärdheten
därav att texten i redaktionellt hänseende översåges i syfte att, där samma begrepp å
skilda ställen ^ förekomme, enahanda uttryck, så vitt möjligt, däråt gåves; och ville
justitieråden såsom exempel här påpeka, hurusom i denna § och nästföregående § samma
tanke ^återgivits på trenne olika sätt, nämligen i 148 § 1 mom. sålunda: “utan bevisligt
nödtvång"; i 2 mom. av samma § med orden: “utan trängande nöd eller annan giltig
.orsak" och i förevarande § med: “utan att vara av nödtvång föranlett".

Justitierådet Carlson anmärkte därjämte, att ordet beslagare syntes vara här använt
i annan betydelse än den i § 138 angivna, då här talades om en angivare, som
icke vore beslagare.

§ 150.

Justitierådet Carlson hemställde, under hänvisning till sitt yttrande vid § 129
mom. 5, att tredje punkten måtte uteslutas.

§ 155.

Justitierådet Quensel yttrade: “Denna paragraf torde på grund av förut gjord
anmärkning böra omarbetas därhän, att annat straff än för underlåten tillsyn ej må
drabba befälhavaren, därest han ej blir övertygad om vetskap om lönnrummet eller den
hemliga tillgången till lasten. “

§ 157.

Justitierådet Quensel yttrade: “Att ägaren till fartyget, även om han ej är befälhavare
därå eller ens åtföljer detsamma, skall vara i vidare mån ansvarig för iakttagandet
av de i § 38 mom. 2 meddelade föreskrifter, än att han bör tillse, att fartySel>
därest det uthyres til] utrikes fart, är, när det lämnar ägarens besittning, försett
med stadgade beteckningar, är åter att såsom gärningsman straffa den, som ej
blivit om brottslighet övertygad. Även å § 157 mom. 2 är således tillämpligt vad vid
§ 129 först blivit anmärkt."

§ 160.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: “Med den avfattning,
paragrafen erhållit, skulle ansvar för olaga segling knappast kunna inträda, med
mindre fartygsbefälhavaren vid återkomsten till riket medfört andra varor än den vid avseglingen
intagna last. Då sådan mening ej lärer vara åsyftad, bör paragrafen omredigeras.
"

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

139

§ 103.

Justitierådet Quensel, med vilken justitierådet Bohman instämde, anförde: “Då,
beträffande transitupplagsgods, i § 107 förutsättes, att det förlorade godsets beskaffenhet
kan utrönas, så att därå belöpande tull kan beräknas, och enligt samma paragraf faitygsbefälhavaren,
fartyget eller järnvägsstyrelsen ansvarar för tullbeloppets gäldande,
synes från tullverkets sida icke böra därjämte kunna utkrävas kriminellt ansvar av
fartygets eller tågets befälhavare eller av stationsföreståndare. Detsamma torde i fråga
om transitgods gälla, för den händelse godsets beskaffenhet utrönes och därå belöpande
tull inflyter.''1

Justitierådet Carlson utlät sig: “Då den presumtion om brottsligt förfarande eller
bristande tillsyn, som ligger till grund för ifrågavarande straffbud, synes vara ganska
oviss, eftersom rätten att väcka åtal i detta enda fall gjorts beroende av generaltullstyrelsens
förordnande, hemställer jag, att denna paragraf måtte få utgå.“

§ 165.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: “Emedan dot
här bestämda ansvar bör drabba stationsf örestånd aren allenast såsom påföljd, för det
han åsidosatt honom åliggande tillsyn över godsets omlastning eller lossning, bör
samma ansvar ej ifrågakomma i de fall, då stationsföreståndaren ej brustit i den tillsyn,
som rimligen kan av honom fordras."

§ 166.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: “Av de i denna
paragraf uppräknade förseelser falla väl en del under allmänna lagens straffbud; men
med andra synes så icke vara förhållandet. Bötesstraff torde därför böra utsättas med
föreskrift, att detsamma skall tillämpas, där ej förseelsen är enligt allmän lag med
straff belagd."

§ 167.

Justitieråden Claeson, Wijkander, Billing, Bohman och Quensel förenade sig om
följande yttrande: “Att olovligt brytande av lås, sigill eller plomb, som av tullmyndighet
anbringats, ej blott å de i denna § omförmälda föremål, utan ock å skeppshandlingar
(jfr §§ 9, 10 och 50), hemfaller under stadgandet i 10 kap. 21 § strafflagen
torde ej vara tvivel underkastat och bör redan på denna grund ej i tullstadgan
utsägas, ehuru visserligen, om denna bestämmelse utgår ur tullstadgan, därav bliver en
nödvändig, men knappast önskvärd följd, att dylik gärning skall beivras, ej vid tullrätt,
utan vid allmän domstol. Här synes på sin höjd, till förebyggande av möjligt missförstånd,
erfordras en bestämmelse om straff för den, som berett sig tillgång till i
§:n omnämnt rum på sådant sätt, att gärningen ej är efter allmän lag straffbar. Den i
sista punkten av 1 mom. innehållna rättsregel synes vara så allmängiltig, att den ej
bör i en tullstadga uttalas."

Justitierådet Carlson utlät sig: “Den bestämmelse i nu gällande tullstadga, som
motsvarar mom. 1, torde hava upptagits huvudsakligen för att däri omförmälda brott
skulle bliva i fråga om laga domstol och i andra avseenden betraktade såsom tullmål.
Om mom. 1 av sådan anledning bibehålies, synes hänvisningen till viss paragraf i strafflagen
böra utbytas mot en hänvisning till allmän lag och sista punkten .uteslutas.“

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

Justitierådet Hetslow hemställde, att de i 1 inom entet fö ro k omm an d o orden “fartygsluckor
eller andra ingångar till rum, där gods förvaras, eller själva godset1* måtte,
såsom dels obehövliga och dels medförande en obehörig begränsning av den här åsyftade
art av brottslighet, varda uteslutna, i vilket fall samma moments innehåll i övrigt
erfordrade en något förändrad avfattning.

Beträffande moment 2 anmärkte justitieråden Herslow, Carlson, Claeson, Wijkander
och Quensel, att för straffrihet någon sträng bevisning att förseglingen blivit av våda
bruten ej borde fordras. Sannolika skäl syntes göra tillfyllest.

§ 168.

Högsta domstolens ledamöter erinrade därom, att i §;n saknades bestämmelse om
fördelning av ersättning för förskingrat gods (§ 129 mom. 5).

Justitierådet Carlson hemställde därjämte, under hänvisning till vissa förut gjorda
förslag om redaktionsförändringar, att de i början av paragrafen förekommande orden “så
ock för förbrytelse, som, enligt vad ovan sägs, skall anses såsom olovlig varuinförsel§ **
måtte uteslutas.

§ 169.

Justitierådet Wijkander yttrade: att enär känd ägare till beslagtaget gods borde
i den ordning, rättegångsbalken angåve, varda hörd, innan godset förklarades förverkat,
orden, “så ock då ägare eller forsiare sedermera icke kan med stämning anträffas"
syntes böra utgå.

§ 170.

Justitieråden Quensel, Bohman och Wijkander förenade sig om följande yttrande:

“Denna paragraf synes desto hellre böra såsom överflödig utgå, som dess bibehållande
i tullstadgan möjligen kunde framkalla den oriktiga föreställning, att tulltjänsteman,
som enligt tullstadgan äga åtalsrätt, jämväl skulle vara befogade att företaga
häktning."

Justitieråden Herslow, Carlson och Billing ansågo, lika med justitieråden Quensel,
Bohman och Wijkander, denna § böra, såsom överflödig, utgå.

§ 171.

Justitierådet Herslow yttrade: “Förbrytelse, som omnämnes i tullstadgan, kan
vara av beskaffenhet att tillika innefatta förbrytelse mot allmän lag. Såsom exempel
härpå torde det vara nog att hänvisa till §§ 131, 166 och 167 i förslaget. Olika
meningar kunna då yppas, såsom de också verkligen inom lagskipningen framträtt,
huruvida en sådan förbrytelse skall betraktas såsom brott mot tullstadgan eller mot
allmänna lagen. Denna olika uppfattning har sin särskilda vikt och betydelse för frågan
om behörig domstol för mål angående så beskaffat brott. Till förekommande av osäkerhet
och möjliga förvecklingar vid avgörande av nämnda fråga synes mig böra, i viss
likhet med vad i förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes iakttagits
vid bestämmandet av krigsdomstols kompetens, uttryckligen stadgas, att tullrätt är behörig
att rannsaka och döma i varje mål, som angår någon i tullstadgan särskilt nämnd
förbrytelse, även om ansvaret för densamma skall bestämmas enligt strafflagen, men
att, därest förbrytelse mot tullstadgan tillika innefattar något i samma stadga icke

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 226.

nämnt brott mot allmän lag, såsom t. ox. våld mot tullbevakning vid olovlig varuinförsel,
detta särskilda brott skall beivras vid allmän domstol.“

§ 172.

Högsta domstolens ledamöter ansågo, att för försummelse att fullgöra den här
meddelade föreskrift annat ansvar än det i allmän lag för tjänstefel stadgade icke
erfordrades eller ens lämpligen borde utsättas.

Ex protocollo
Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 183 höft. (Nr 226.)