Kungl. Maj:ts proposition nr 225 (Proposition 1945:225)

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Nr. 225

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående särskilda övergångsförmåner
åt långtidsinkallad beredskapspersonal;
given Stockholms slott den 2 mars 1945.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Domö, Ewerlöf, Bubrestad, Ohlin, Erlander, Danielson,
Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och ecklesiastikdepartementen
samt med statsrådet Erlander anför chefen för försvarsdepartementet,
statsrådet Sköld, följande.

Genom beslut den 14 september 1944 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för försvarsdepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom
försvarsdepartementet biträda med omprövning av uppkommande frågor
örn lill beredskapstjänstgöring inkallad personals återförande till civil verksamhet.

Till statsrådsprotokollet anförde tillförordnade departementschefen, statsrådet
Quensel, i samband med tillkomsten av detta beslut bland annat
följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 225.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

De sysselsättnings- och försörjningsproblem, som vid en övergång till
fredsorganisation uppkomme för vissa grupper inkallade, måste för de
tvångsvis för längre tid inkallade bedömas och behandlas på annat sätt än
då fråga vore örn andra inkallade eller om frivilligt tjänstgörande.

De tvångsvis långtidsinkallade — till denna grupp syntes i den mån personalen
avkrävts långvarig tjänstgöring få räknas officerare och underofficerare
i reserven (med undantag av pensionsavgången f. d. aktiv personal),
f. d. landstormsofficerare, f. d. fast anställt manskap och över stat anställt
manskap, värnpliktiga officerare och underofficerare samt vanliga värnpliktiga
— hade under de långa, sammanhängande perioder, under vilka de
tagits i anspråk för tjänstgöring vid krigsmakten, icke haft möjlighet eller i
varje fall haft att övervinna stora svårigheter, då det gällt att bibehålla kontakten
med den civila verksamheten. I en del fall kunde militärtjänstgöringen
ha medfört fördelar för vederbörande, nämligen i den mån därigenom
ett sysselsättningsproblem blivit löst eller ekonomiska förmåner erhållits.
som vederbörande eljest icke haft möjlighet att förskaffa sig. I betydande
utsträckning syntes emellertid militärtjänstgöringen ha inneburit
ekonomiska uppoffringar för vederbörande eller minskade möjligheter att
hävda sig i civil konkurrens. I en del fall torde militärtjänstgöringen lia för
långtidsinkallade framkallat sådana svårigheter, att klara arbetslöshetsfall
vid en avveckling av beredskapen uppkomme. Vissa av statens arbetsmarknadskommission
utförda undersökningar, som med skrivelse den 17 februari
1944 överlämnats till chefen för finansdepartementet, gåve vid handen, att
svårigheter kunde komma att i ej obetydlig omfattning uppstå för långtidsinkallade,
när krigsmakten återginge till fredsfot.

I den mån sådana svårigheter uppkomme syntes det uppenbart, att särskilda
åtgärder borde vidtagas för att underlätta för de från militärtjänstgöring
hemförlovade att återgå till sin förra verksamhet eller, om detta icke
vore möjligt, på andra områden .skaffa sig sin utkomst. I en del fall syntes
det för vinnande av detta syfte vara tillräckligt, att vederbörande erhölle
visst rådrum före återgången till civil verksamhet. Vid den slutliga hemförlovningen
av de inkallade borde det vara möjligt att i viss utsträckning
lämpa tidpunkten för de långtidsinkallades hemförlovning efter deras individuella
önskemål. En avveckling av beredskapen måste nämligen i sig själv
medföra göromål, som krävde anlitande av personal utöver den i fred vid
försvarsväsendet anställda, och dessa göromål borde kunna i viss omfattning
utföras av ifrågavarande långtidsinkallade.

Det uppskov med återgången till civil verksamhet, som härigenom kunde
erbjudas, underlättade dock icke en lösning av sysselsättningsproblemet för
sådana långtidsinkallade, som i och för sig hade svårt att efter militärtjänstgöringens
upphörande finna lämpligt förvärvsarbete. I fall av denna art
funnes redan nu möjligheter att bevilja räntefria värnpliktslån till värnpliktiga
i allmänhet och till underbefäl i reserven. Sådant lån kunde beviljas
den, som råkat i svårigheter av ekonomisk art, vilka kunde befaras äventyra
hans möjligheter att efter slutad tjänstgöring fullfölja påbörjad yrkesutbildning
eller vinna utkomst i det yrke eller den näring, vari han före inkallelsen
haft sin bärgning, eller vilka eljest innebure en avsevärd rubbning
av hans ekonomi. Såsom av den till 1944 års riksdag avlåtna propositionen
nr 149 (s. 20) och riksdagsskrivelsen 1944: 274 framginge ägde Kungl. Majit
medgiva värnpliktslåneförordningens tillämpning även å officers- och underofficers-
samt därmed jämförlig personal. Det borde vara möjligt att på

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

denna väg i många lall underlätta de svårigheter, som förorsakades av långvarig
beredskapstjänstgöring. Såsom statens arbetsmarknadskommission
anfört i ett i ärendet avgivet utlåtande kunde resultat härigenom uppnås
med, efter vad det kunde antagas, små ekonomiska uppoffringar för statsverket,
vartill komme, att den relativt fria prövningen av behov och andra
förutsättningar för värnpliktslån icke på samma sätt som andra former för
understödsverksamhet verkade prejudicerande på andra områden.

Förutom den hjälp som på de nu antydda vägarna kunde erbjudas —-genom fortsatt anställning övergångsvis vid försvarsväsendet och genom
beviljande av värnpliktslån — kunde det visa sig behövligt att bereda långtidsinkallade,
som icke på annan väg kunde erhålla yrkesutbildning, möjlighet
till omskolning för ny verksamhet. I samband härmed kunde övervägas
att i viss utsträckning medgiva de långtidsinkallade, som därav vore
i behov, skälig ekonomisk hjälp. Denna utväg borde dock tillgripas endast i
den mån så vore oundgängligen erforderligt.

Vid övervägandet av de åtgärder, som i dessa hänseenden kunde komma
i fråga, vore det ett allmänt önskemål, att den hjälp, som gåves, inriktades
på de fall, där hjälpen kunde vara till avsedd nytta.

I främsta rummet måste sådana långtidsinkallade komma i fråga, som
icke genom frivilligt åtagande förbundit sig till beredskapstjänstgöring. Den
omständigheten, att sådant åtagande förelåge i fredstid — exempelvis genom
anställning i reserven — borde dock icke utesluta att de åtgärder, som
från statsverkets sida i angivna hänseenden kunde komma att vidtagas, i
skälig utsträckning komme jämväl nu avsedda långtidsinkallade till godo.
Den tjänstgöring, som under den förstärkta försvarsberedskapen avkrävts
en stor del av dessa långtidsinkallade, torde nämligen i mångå fall ha överstigit
den som de skäligen haft anledning räkna med, när åtagandet skedde.

I det föregående hade avsetts sådan personal som under den förstärkta
försvarsberedskapen under längre tid i följd varit i tjänst.^ Annorlunda
ställde sig saken för dem som jämförelsevis korta perioder åt gången —
med avlösning som regel efter tre månaders tjänstgöring — varit inkallade
i militärtjänst. Den arbetslöshet, som efter beredskapstjänstgöringens upphörande
i dessa fall kunde komma att föreligga, syntes som regel icke kunna
anses vara föranledd av beredskapstjänstgöringen eller eljest stå i samband
med denna utan mera betingas av det allmänna arbetsmarknadsläget eller
av förhållandena i de individuella fallen. Den närmare utredning, som vore
erforderlig för de långtidsinkallades del, syntes icke böra avse dessa grupper
av inkallade. De sysselsättningsproblem, som för deras del kunde
uppstå, torde komma att i vanlig ordning uppmärksammas av statens arbetsmarknadskommission.
Såtillvida borde vid utredningen även dessa frågor
uppmärksammas som de arbetstillfällen, vilka till följd av försvarsberedskapens
upphörande uppkomma inom försvarsväsendet, borde komma även
dylika arbetslösa till del.

Jämlikt Kungl. Maj:ts förenämnda bemyndigande anmodade statsrådet
Quensel f. d. landshövdingen A. B. Gärde, kaptenen K. G. Brandberg, underofficeren
av 2. graden i flottans reserv O. H. Carlsson samt riksdagsmannen
.1. A. Ericsson att verkställa utredningen, varvid åt Gärde uppdrogs att såsom
ordförande leda utredningsarbetet.

Efter verkställt uppdrag lia utredningsmännen, vilka antagit benämningen
försvarsberedskapsavvecklingsutredning nr 1, avgivil ett den 31 ja -

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

nuari 1945 dagtecknat betänkande (SOU 1945:3). Över betänkandet ha
utlåtanden avgivits av överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen,
chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning, försvarsväsendets
lönenämnd, försvarsväsendets personalvårdsnämnd, statskontoret, kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering, socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission,
överstyrelsen för yrkesutbildning, Överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i Norrbottens län,
svenska landskommunernas förbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, centralstyrelsen
för de svenska reservofficersförbunden, svenska reservunderofficersförbundet,
försvarsväsendets underbefälsförbund samt värnpliktiga officerares riksförbund.

Allmänna synpunkter.

Utredningen.

I syfte att skapa underlag för bedömningen av uppkommande sysselsättnings-
och försörjningsproblem för de långtidsinkallade har utredningen
från truppregistreringsmyndigheterna infordrat särskilda upplysningar rörande
vissa personalgruppers militära tjänstgöringsförhållanden
m. m. Undersökningen, som avsett i tjänst varande personal,
vilken den 1 oktober 1944 under en lid av minst två år —- bortsett från
uppehåll av högst tre månaders varaktighet — fullgjort oavbruten militärtjänstgöring,
har berört följande personalgrupper, nämligen reservofficerare,
utnämnda år 1942 eller tidigare, reservunderofficerare, över stat anställt
manskap, värnpliktiga officerare, tillhörande 1941 års klass eller
äldre, värnpliktiga underofficerare, tillhörande 1941 års klass eller äldre,
värnpliktigt, f. d. fast anställt manskap samt övriga värnpliktiga, tillhörande
1941 års klass eller äldre.

Den av utredningen sålunda gjorda undersökningen har givit vid handen,
att sammanlagda antalet dylika långtidsinkallade utgjorde 6 237. Dessas
förhållanden ha underkastats undersökningar i vissa avseenden. En närmare
redogörelse härför har lämnats i betänkandet (s. 11 ff). Av denna
framgår bland annat, att 2 378 kunde anses vara tvångsvis ianspråktagna,
medan återstoden fullgjorde den militära tjänstgöringen efter mer eller
mindre frivilligt åtagande. Av samtliga undersökta långtidsinkallade hade
2 399 uppnått en levnadsålder av över 40 år och för 3 211 uppgick beredskapstjänstgöringstiden
till mer än fyra år.

Utredningen har vidare företagit vissa undersökningar rörande d e
långtidsinkallades återförande till civil sysselsättning.
Härutinnan har utredningen framhållit följande allmänna synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Det syntes icke vara möjligt att nu bedöma den tidpunkt, vid vilken den
förstärkta försvarsberedskapen kunde vara avvecklad och den till beredskapstjänst
inkallade personalen i sin helhet återförd till civilt sysselsättningsområde.
Ej heller syntes det vara möjligt alt ställa någon prognos
rörande arbetsmarknadsläget under avvecklingen. Om man emellertid utginge
från att arbetsmarknaden vid försvarsberedskapens avveckling komme
att ställas inför med omställningen förenade svårigheter, läge det i sakens
natur, att sysselsättningsproblemet för de långtidsinkallade kunde bliva svårbemästrat.
På grund av i flertalet fall mycket lång frånvarotid från civilt
sysselsättningsområde hade de långtidsinkallade förlorat kontakten med
den civila arbetsmarknaden. Vid militärtjänstgöringens början uppnådd
yrkesfärdighet hade i många fall gålt förlorad eller avsevärt nedgått. Om
antalet arbetstillfällen i samband med en beredskapsavveckling komme att
bliva förhållandevis ringa, syntes de långtidsinkallade av nyssnämnd anledning
få betydande svårigheter att vinna utkomst på den civila arbetsmarknaden.

Nu antydda svårigheter syntes i särskilt hög grad komma att göra sig
gällande, därest försvarsberedskapen komme att avvecklas på förhållandevis
kort tid. Det skulle nämligen innebära, att ett relativt stort antal personer
under kort tidsperiod skulle komma att återföras till civila sysselsättningsområden.
Det syntes dock utredningen sannolikt, att avvecklingen av försvarsberedskapen
komme att ske gradvis. Ur de synpunkter, utredningen
närmast hade att företräda, vore detta också eftersträvansvärt, eftersom i det
enskilda fallet visst rådrum härigenom uppkomme för sysselsättningsproblemets
lösning. Skulle å andra sidan en snabb avveckling av den egentliga
försvarsberedskapen kunna äga rum, finge man dock förutsätta, att försvaret
under en övergångsperiod behövde disponera över större personalstyrka
än den normalt i fred tillgängliga. Möjligheter till fortsatt militärtjänstgöring
under någon tid syntes alltså komma att förefinnas för de till
beredskapstjänstgöring då inkallade. Härigenom minskades tvivelsutan de
förut berörda svårigheterna på arbetsmarknaden. I det enskilda fallet kunde
också försörjningsproblemet på så sätt få en temporär lösning.

Beträffande föreliggande möjligheter till fortsatt militärtjänstgöring har
utredningen anfört bland annat följande.

Utredningen hade för sin del utgått från att beredskapens omfattning icke
kunde nedgå i samma takt vid de skilda försvarsgrenarna. Redan på grund
därav komme återförandet till civilt sysselsättningsområde av den till militärtjänstgöring
inkallade personalen att ske successivt under viss övergångstid.
Vidare hade utredningen förutsatt, att en avveckling av de i anledning
av försvarsberedskapen vidtagna åtgärderna komme att erfordra en viss
personalstyrka utöver den i fred tillgängliga. För huvuddelen av de långtidsinkallade
bolde alltså vissa möjligheter till fortsatt militärtjänstgöring
föreligga, varigenom i det enskilda fallet visst rådrum syntes kunna lämnas
för ordnandet av återgången till civil sysselsättning. Vissa skiljaktigheter
gjorde sig emellertid gällande i avseende på ä ena sidan inkallade tillhörande
gruppen övriga värnpliktiga och å andra sidan befälsulbildade av olika
kategorier. Även flir do befälsulbildade vore dock förutsättningarna för att
under viss tid få kvarstanna i militärtjänstgöring förhållandevis goda.

I 1942 års försvarsbeslut hade förutsatts, alt officerare och underofficerare
i reserven skulle i fred efter irivilligt åtagande kunna inbeordras till

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

tjänstgöring under längre tid. Sannolikt konnne denna möjlighet att utnyttjas
av åtskilliga officerare och underofficerare i reserven, vilka fullgjort
långvarig beredskapstjänstgöring. Det syntes önskvärt, att vid en avveckling
av den nuvarande försvarsberedskapen reservutnämnda officerare
och underofficerare gåves visst företräde vid ansökan om fullgörande av
frivillig tjänstgöring.

Den möjlighet att fullgöra frivillig militärtjänstgöring, som under en
följd av år stått öppen för officerare och underofficerare i reserven, därest
officers- eller underofficersbeställning på aktiv stat funnits vakant, borde
enligt utredningens mening bibehållas.

Rekryteringen av fast anställt manskap vid armén och marinen under
åren 1943 och 1944 hade icke lämnat ett ur kvantitativ synpunkt tillfredsställande
resultat. På grund därav funnes nu betydande vakanser i manskapsbeställningarna,
och vakanser syntes också i viss utsträckning vara
förhanden i furirsbeställningar. Möjligheter syntes alltså föreligga för att
förutvarande fast anställda, som innehade anställning över stat eller såsom
värnpliktiga fullgjort längre tids militärtjänstgöring och till följd därav behövde
visst rådrum för att ordna övergången till civilt förvärvsområde,
kunde beredas tillfälle att även efter avvecklingen av försvarsberedskapen
fullgöra fortsatt militärtjänstgöring i beställning på aktiv stat.

Såsom förutsättning för att de långtidsinkallade i allmänhet skulle kunna
beredas tillfälle till fortsatt militärtjänstgöring under tiden för försvarsberedskapens
avveckling har utredningen angivit, att inkallelser med stöd
av 28 § gällande värnpliktslag kunde äga rum jämväl under denna tid och
att möjligheterna till anställning över stat enligt därom särskilt utfärdade
föreskrifter stöde öppna under motsvarande tid.

I syfte att utreda förutsättningarna i det individuella fallet för de långtidsinkallade
att vid beredskapsavvecklingen vinna utkomst på den civila
arbetsmarknaden har utredningen också företagit vissa undersökningar
(betänkandet s. 22 ff). Av dessa framgår bland annat, att 1 249 långtidsinkallade
förklarat sig kunna återgå till tidigare innehavda anställningar
och 580 förklarat sig kunna påräkna att vid försvarsberedskapens avveckling
erhålla annan anställning.

Utredningen har sammanfattat sina synpunkter i anledning av gjorda
undersökningar på följande sätt.

Utredningen ansåge sig på grundval av det förebragta undersökningsmaterialet
böra framhålla, att avsevärda svårigheter syntes komma att uppstå
vid ett återförande till civilt sysselsättningsområde av de långtidsinkallade.
1 vad mån dessa svårigheter komme att bliva särskilt markerade
inom vissa näringsgrenar vore undandraget ett säkert bedömande. Det förefölle
emellertid utredningen av olika anledningar sannolikt, att de långtidsinkallade
inom näringsgrenarna industri och hantverk samt handel härvid
komme att möta större svårigheter än övriga. Som redan tidigare framhållits
syntes svårigheterna för de långtidsinkallade över huvud att erhålla
anställningar vid beredskapsavvecklingen till en del kunna elimineras genom
att dessa bereddes möjlighet till fortsatt militärtjänstgöring under en
övergångsperiod och på grund härav successivt komme att återföras till
den civila arbetsmarknaden. Detta syntes emellertid icke vara tillräckligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 7

för lösandet av sysselsättnings- och försörjningsproblemen för de närmast
ifrågavarande.

Såsom åtgärder ägnade att underlätta lösandet av sysselsättnings- och försörjningsproblemen
för de till längre tids militärtjänstgöring inkallade har
utredningen föreslagit dels värnpliktslån enligt delvis andra grunder än för
närvarande, i främsta rummet avsedda för långtidsinkallade, vilka komma
att bedriva studier av längre tids varaktighet eller ämna starta egna företag,
dels en särskild avvecklingsersättning såsom ekonomisk hjälp vid arbetslöshet
eller såsom lönefyllnad i vissa fall i vunnen anställning, dels ock
yrkesutbildning i särskilda fortbildnings- eller omskolningskurser kombinerad
med avvecklingsersättning.

I anslutning härtill har utredningen framhållit följande allmänna motiv
för sitt ståndpunktstagande.

Utredningens förslag till lösning av sysselsättnings- och försörjningsproblemen
för de till längre tids militärtjänstgöring inkailade borde ses mot
bakgrunden av redan vidtagna eller planerade åtgärder från statsmakternas
sida för en lösning av de sociala efterkrigsproblemen i allmänhet. Att utredningen
för de långtidsinkallades vidkommande föresloge åtgärder, vilka
måhända bleve förmånligare för den enskilde än deni som samhället i allmänhet
kunde komma att vidtaga för lösning av arbetslöshetsproblemen,
sammanhängde med utredningens uppfattning, att de till längre tids militärtjänstgöring
inkallade genom sin långa frånvaro från civil verksamhet
komme att möta större svårigheter än andra vid lösandet av för dem uppkommande
sysselsättnings- och försörjningsproblem. Den samhälleliga insats
dessa haft att utföra under ofta påfrestande förhållanden borde jämväl,
i den mån behov härav förelåge, berättiga dem till det allmännas särskilda
omsorger vid återgången till civil sysselsättning.

Yttranden.

Utredningens förslag att de långtidsinkallade vid försvarsberedskapens
avveckling skola beredas särskilda förmåner i form av värnpliktslån.
avvecklingsersättning eller yrkesutbildning lia i remissyttrandena lämnats
utan erinran. De föreslagna åtgärderna lia betecknats såsom ändamålsenliga
och i huvudsak väl avvägda. Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplrmering
har dock framhållit, att ur den synpunkt kommissionen i första
hand hade att bevaka, nämligen att en jänni och hög sysselsättning skulle
vidmakthållas efter kriget, större anledning knappast funnes att vidtaga särskilda
åtgärder till förmån för dem som på grund av lång inkallelse till militärtjänstgöring
fått sina framtidsutsikter på arbetsmarknaden beskurna än
att vidtaga motsvarande åtgärder till förmån för all annan arbetskraft, som
hade speciella svårigheter att erhålla lämplig sysselsättning. I fråga örn de
långtidsinkallade gällde emellertid enligt kommissionens mening icke blott
alt de tillhörde de grupper, i fråga örn vilka särskilda arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i många fall vore erforderliga, utan även att samhället gent -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 225.

emot dem hade sådana särskilda förpliktelser, att det trots allt kunde vara
motiverat att bryta ut frågan örn deras övergång till civilt arbete ur det allmänna
sysselsättningspolitiska sammanhanget. Ur rättvisesynpunkt bade
kommissionen funnit befogat att lämna de långtidsinkallade hjälp av den allmänna
karaktär, som utredningen föreslagit.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden, svenska reservunderofficers
förbundet och värnpliktiga officerares riksförbund lia framhållit
betydelsen av att bestämmelser utfärdades angående den militära berodskapstjänstgöringens
tillgodoräknande i merit a vseende.

Mot utredningens förslag, att de långtidsinkallade skulle beredas visst
rådrum genom fortsatt militärtjänstgöring under avvecklingsperioden
bar i princip ingen erinran rests. Statens arbetsmarknadskommission
har emellertid framhållit, att för inkallelser jämlikt 28 § vämpliktslagen
fordrades, att rikets försvar eller dess säkerhet eljest det krävde, vilket
knappast syntes kunna vara förhållandet, då det pågående kriget avslutats
och neutralitetsvakt icke längre befunnes erforderlig. För att möjliggöra fortsatt
tjänstgöring för de långtidsinkallade har kommissionen därför förordat, att
Kungl. Maj :t skulle utverka riksdagens bemyndigande att — utan hinder av att
i 28 § 1 morn. gällande vämpliktslag stadgade förutsättningar för inkallelser av
värnpliktiga icke längre förelåge efter den dag, då neutralitetsskydd icke behövde
upprätthallas — i tjänst behålla och till tjänstgöring inkalla värnpliktiga
för att utföra sådana arbeten, vilka ägde samband med avvecklingen av de i
anledning av beredskapen vidtagna åtgärderna. Detsamma borde enbgt kommissionens
mening gälla sådan icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal,
som vore skyldig att efter order tjänstgöra under tid, då värnpliktiga
inkallades till tjänstgöring för rikets försvar.

överbefälhavaren har framhållit, att försvarsberedskapens avveckling
till väsentliga delar borde kunna genomföras med civil personal,
som tillfälligt anställdes enligt de grunder, som vore normerande på den
civila arbetsmarknaden. På så sätt kunde åtskilliga långtidsinkallade erhålla
sysselsättning, som i viss mån gåve dem motsvarande rådrum som en fortsatt
inkallelse skulle göra. Å andra sidan måste man räkna med att vissa
arbetsuppgifter krävde tillgång till utbildad militär personal och att personalbehovet
därför icke helt kunde fyllas med värnpliktiga, som toges i anspråk
enligt 27 § vämpliktslagen. Under förutsättning att beslut fattades örn successiv
avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen ansåge överbefälhavaren
inkallelse kunna ske enligt 28 § värnpliktslagen. Ät delvis liknande
synpunkter bär statens arbetsmarknadskommission givit uttryck och uttalat,
att utförande av med försvarsberedskapens avveckling sammanhörande
arbeten i militär regi med inkallad militär personal icke borde ske, då det vöre
uppenbart, att överlämnande av arbetena till den allmänna arbetsmarknaden
skulle leda till ett ur ekonomiska och andra synpunkter avsevärt bättre
resultat. ^ ilkeldera alternativet, som borde komma i fråga, bade kommis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

siemen emellertid ansett böra bliva beroende på arbetets karaktär och resultatet
av den inventering av arbetstillfällen inom försvaret, som vore avsedd
att komma till stånd.

Försvarets civilförvaltning har anfört, att avgörandet av frågan örn kvarhållande
i tjänst av personal för vissa arbetsuppgifter givetvis i första hand
måste ske med utgångspunkt från det oundgängliga behovet av för föreliggande
arbetsuppgifter lämpad arbetskraft. Vidare har förvaltningen erinrat,
att förutsättningen för att personalen skulle kunna tagas i anspråk
för den avsedda tjänstgöringen vore, att 28 § värnpliktslagen kunde tilllämpas.
Skulle inkallelser icke kunna ske med tillämpning av nämnda författningsrum,
syntes annan utväg icke stå till buds än att särskild lag om
den ifrågasatta tjänstgöringen utfärdades. I samband därmed borde också
föreskrivas, att krigsavlöningsreglementet med därtill hörande bestämmelser
skulle tillämpas å dem, som på angivet sätt toges i anspråk för tjänstgöring.

Försvar sväsendets lönenåmnd har erinrat, att nämnden i samband med
avgivande av yttrande över förslag till nytt krigsavlöningsreglemente förordat,
att begreppet krigstjänstgöring skulle anknytas till det förhållandet,
att värnpliktiga vore inkallade i kraft av 28 § värnpliktslagen. Ett kvarhållande
av långtidsinkallade värnpliktiga med stöd av åberopade paragraf
under en jämförelsevis lång avvecklingsperiod syntes nämnden nödvändiggöra,
att särskilda föreskrifter utfärdades till undvikande av att krigsavlöningsreglementet
därunder bibehölles i tillämpning jämväl för annan personal
än de långtidsinkallade.

Behovet av att de långtidsinkallade, särskilt då frivilligt tjänstgörande
personal och krigsfrivilliga, erhölle orientering om läget på arbetsmarknaden
har understrukits av statskontoret och statens arbetsmarknadskommission.
Kommissionen har framhållit, att denna personal
med hänsyn till det allmännas intressen örn möjligt borde återgå till civil
sysselsättning, innan omställningen på arbetsmarknaden inträffade och antalet
arbetstillfällen kunde komma att minska.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden har framhållit,
att den reservutnämnda personalen borde beredas företräde framför pensionsavgången
personal, då det gällde frivillig tjänstgöring i fredstid för
reservpersonal ävensom tjänstgöring på vakanta officersbeställningar.
Svenska flottans reservo ff ivers förbund och svenska reservunderofficersförbundet
ha ansett, att reservpersonal, som i .samband med försvarsberedskapens
avveckling överginge till att fullgöra frivillig tjänstgöring enligt de teir
fredstid gällande bestämmelserna borde — örn ifrågavarande tjänstgöring
icke kunde upphöra förrän efter det försvarsberedskapen hunnit avvecklas
— bibehållas vid den rätt till föreslagna förmåner, som personalen eljest
skulle kunnat ha vid beredskapsavvecklingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Ehuru det ännu icke kan bedömas vare sig när eller under vilka förhållanden
vårt försvarsväsende kan komma att återgå till fredsfot, synes det
erforderligt, att åtgärderna för försvarets omställning efter fredsförhållanden
redan nu planläggas och förberedas. Sålunda har, bland andra åtgärder, ansetts
lämpligt att undersöka möjligheterna för inkallad personal att vid beredskapens
upphörande återgå till civil verksamhet samt att i mån av behov förbereda
vidtagandet av särskilda åtgärder från statsmakternas sida för att
underlätta nämnda återgång. Arten och omfattningen av åtgärderna torde
böra vara i förväg i huvudsak fastställda för att deras genomförande icke
onödigtvis skall fördröjas och personalen i fråga därigenom komma i svårigheter.

I detta syfte lia särskilda utredningsmän varit tillkallade för att inom
försvarsdepartementet enligt meddelade direktiv biträda med omprövning
av uppkommande frågor angående återförande till civil verksamhet av personal,
som varit inkallad till beredskapstjänstgöring.

Till grund för sina förslag har utredningen lagt en undersökning rörande
dels den omfattning, i vilken personal av olika kategorier hösten 1944 befunnit
sig i praktiskt taget ständig tjänstgöring sedan minst två år tillbaka,
dels ock denna personals förutsättningar att utan hjälp av det allmänna ordna
sin återgång till civil verksamhet, då militärtjänstgöringen avslutas vid försvarsberedskapens
upphörande.

Av undersökningen framgår, att över 6 000 personer hösten 1944 voro i
militär tjänst sedan mera än två år tillbaka. Hälften av dessa hade t. o. m.
en tjänstgöringstid av mera än fyra år. Undersökningen visar vidare, att i
det närmaste 2 400 fullgjorde sin tjänstgöring på grund av militär myndighets
åläggande, d. v. s. voro att anse såsom tvångsinkallade. Återstoden eller
omkring 3 800 voro ianspråktagna för militär tjänstgöring efter eget medgivande
eller efter ansökan. Anmärkas må dock, att skillnaden mellan
tvångsinkallelse och frivillig tjänstgöring i vissa fall är svävande. Av undersökningen
framgår även, att omkring 70 procent av samtliga de långtidstjänstgörande
beräknas få svårigheter att lösa sina sysselsättnings- och försörjningsproblem
vid en avveckling av försvarsberedskapen.

I anslutning till de meddelade direktiven och med stöd av den verkställda
undersökningen har utredningen framlagt förslag till åtgärder för
att bereda långtidsinkallad personal stöd vid den blivande återgången till
civil verksamhet.

Utredningens förslag innebär, att långtidstjänstgörande personal skulle erhålla
— förutom visst rådrum med övergången till civil verksamhet genom
fortsatt militärtjänstgöring för arbetsuppgifter, som sammanhöra med beredskapens
avveckling — ekonomiskt stöd, efter eget val i form av antingen
en avvecklingsersättning, som skulle utgå under viss övergångstid och beräknas
efter särskilda regler, eller yrkesutbildning i kombination med avvecklingsersättning
eller ock värnpliktslån. Förmånerna skulle emellertid

Kungl. Mcij:ts proposition nr 225.

tillkomma endast dem, som tvångsvis varit tagna i anspråk för tjänstgöring
under en tid av minst två år och befinna sig i tjänstgöring vid den tidpunkt,
då beredskapen börjar avvecklas, dock nied möjlighet för myndigheterna att
inom vissa närmare angivna gränser medgiva motsvarande lörmåner jämväl
åt andra, därest särskilda omständigheter därtill föranleda. De av utredningen
föreslagna åtgärderna kunna i vissa fall bli förmånligare föi
den enskilde än dem, som samhället kan komma att vidtaga lör lösningen
av arbetslöshetsproblem i allmänhet. Eli dylik undantagsställning hai
dock av utredningen ansetts befogad med hänsyn till att de till längre tids
militärtjänstgöring inkallade genom sin långa frånvaro från civil verksamhet
beräknas komma att möta större svårigheter än andra vid lösandet av
för dem uppkommande sysselsättnings- och försörjningsproblem samt med
beaktande jämväl av den samhälleliga insats, de inkallade haft att utföra
under ofta påfrestande förhållanden.

De av utredningen framlagda förslagen lia i sina huvuddrag lämnats utan
erinran i de däröver avgivna utlåtandena.

För egen del finner jag med hänsyn till vad som framkommit vid den av
utredningen gjorda undersökningen rörande den långtidsinkallade personalens
förhållanden och på av utredningen anförda skäl uppenbart, att
särskilda åtgärder böra vidtagas för att för inkallad personal underlätta
återgången till civil verksamhet efter beredskapens upphörande. I huvudsak
kan jag också biträda de förslag till åtgärder, som av utredningen framlagts.
I vissa avseenden äro dock ändringar enligt min mening pakallade.

Utredningen har föreslagit, att långtidsinkallad personal, som icke längre
erfordras för egentliga beredskapsuppgifter, skall erhålla tillfälle till fortsatt
militärtjänstgöring i samma ordning som tidigare, d. v. s. i fråga örn
värnpliktiga med stöd av 28 § värnpliktslagen, och att personalen därunder
skall sysselsättas med avvecklingsåtgärder av skilda slag.

Även örn det ännu icke är möjligt att i alla delar slutligt bedöma under
vilka former beredskapen kan komma att avvecklas, synas mig vissa hållpunkter
redan nu kunna angivas. Sålunda torde det böra ankomma på
Kungl. Majit att med beaktande av de särskilda förhållanden, som kunna
göra sig gällande inom olika försvaret tillhörande områden, avgöra, när
neutralitetsvakt icke längre kan anses erforderlig. Såsom huvudregel bör
gälla, att därefter några inkallelser till tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen
icke må komma i fråga och att ej heller reservpersonal eller annan
med denna likställd personal utöver den, som i fredstid kan tagas i anspråk,
må inbeordras till tjänstgöring. Sådana till tjänstgöring jämlikt 28 § värnplikIslagen
inkallade värnpliktiga, vilka vid ifrågavarande tidpunkt befinna
sig i tjänst för att fullgöra dem enligt fredsbestämmelser åliggande tjänstgöring,
skola dock givetvis kvarbliva i tjänstgöring under därför bestämd
tid. Det synes böra ligga i Kungl. Majlis hand alt för denna personal meddela
föreskrift, örn och i vad män den efter beredskapens upphörande lort -

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

satta tjänstgöringen skall med avseende å de värnpliktiga tillkommande
ekonomiska förmåner anses såsom tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen
eller enligt 27 § samma lag. Avgörandet härutinnan torde få träffas
under hänsynstagande till att dessa värnpliktiga varit berättigade till krigslön
och till familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen under den
del av tjänstgöringstiden, som sammanfallit med beredskapstiden, och att
en övergång till fredslön och fredsfamiljebidrag kan komma att, åtminstone
i vissa fall, medföra sämre förmåner, något som torde böra undvikas under
en sammanhängande tjänstgöringsperiod.

För utförandet av med försvarsberedskapens avveckling sammanhängande
särskilda arbetsuppgifter bör i första hand tagas i anspråk i fredsorganisationen
ingående personal. I den mån denna personal icke förslår, bör.
såsom också i vissa av de avgivna utlåtandena framhållits, civil personal
tillfälligt anställas för arbetets utförande. Därvid bör företräde lämnas långtidsinkallad
militär personal, som befinner sig i tjänstgöring vid tiden för
beredskapens upphörande. Härigenom vinnes även fördelen, att personalen
i fråga erhåller rådrum för att ordna sin slutliga återgång till civilt arbete.
Hinder synes emellertid icke böra möta att, örn och i den män så befinnes
lämpligt, bestämma utgående ersättning till belopp, svarande mot den krigsavlöning
och i förekommande fall familjebidrag jämte hemortslön, som utgått
under tiden för den militära tjänstgöringen. I fall, då militär personal
kan komma att erfordras för vissa särskilda arbetsuppgifter och detta personalbehov
icke kan tillgodoses inom ramen för fredsorganisationen, torde
frivillig militärtjänstgöring böra komma i fråga och sådan medgivas långtidsinkallad
personal, som eljest skulle ha hemförlovats. Jag förutsätter, att
det även för detta fall skall få ankomma på Kungl. Maj:t att föreskriva, att
den fortsatta tjänstgöringen efter beredskapens upphörande skall i fråga
om ekonomiska förmåner anses såsom tjänstgöring jämlikt 28 § vämpliktslagen.
Även frivillig personal av olika kategorier, som varit i tjänst
under beredskapstiden men likväl icke i likhet med tvångsvis ianspråktagen
personal anses böra bliva berättigad till ekonomiskt stöd för underlättande
av övergången till civil verksamhet, bör enligt mitt förmenande kunna ifrågakomma
för tillfällig civil anställning och för frivillig militärtjänstgöring av
förut angivet slag.

Möjligheten att nu nämnda åtgärder icke bliva tillfyllest för tillgodoseende
av det vid avveckling av försvarsberedskapen uppkommande personalbehovet
torde emellertid icke kunna helt uteslutas. I undantagsfall kan det
visa sig behövligt att för med avvecklingen sammanhörande uppgifter tvångsinkalla
värnpliktiga. I den mån så är möjligt med hänsyn till arbetsuppgifternas
art böra därvid i främsta rummet sådana värnpliktiga komma i
fråga som fullgjort ingen eller ringa beredskapstjänst. Dylika inkallelser
torde böra grundas på för ändamålet stiftad särskild lag. Det är min avsikt
att taga spörsmålet härom under ytterligare övervägande och för det fall

Kungl. Majus proposition nr 225.

att så skulle visa sig påkallat framdeles föreslå åtgärder i detta avseende.

Den personal, som vid tidpunkten för beredskapens avveckling är i tjänstgöring
och då fyller villkoren för erhållande av stöd vid återgången till civil
verksamhet, bör enligt mitt förmenande bibehålla rätten härtill, även örn
den enskilde före denna återgång kommer att — för arbetsuppgifter, som
sammanhänga med beredskapens avveckling — under längre eller kortare
tid tagas i anspråk i civil anställning eller för frivillig militär tjänstgöring.
Så bör dock icke under obegränsad tid vara fallet. Lämpligen bör på Kungl.
Maj:t ankomma att i den mån så är möjligt meddela föreskrift av innebörd
att avvecklingsperioden skall vid viss tidpunkt anses såsom avslutad, varav
följer, att särskild personal icke därefter må inneha anställning eller vara
inkallad för hithörande uppgifter. Vid denna tidpunkt eventuellt återstående
uppgifter av angivet slag böra omhändertagas av inom fredsorganisationen
disponibel personal.

Utredningens förslag örn att rådrum för övergång till civil verksamhet
skall beredas reservpersonal och f. d. fast anställt manskap även genom
frivillig tjänstgöring å vakanta, i vederbörliga fredsstater upptagna beställningar
finner jag mig böra biträda. Jag vill dock redan i detta sammanhang
framhålla, att jag icke kan finna rimligt att under alla förhållanden utesluta
dem, som erhålla möjlighet till dylik tjänstgöring, från det ekonomiska
stöd vid övergången, som skall tillkomma annan personal. Jag förutsätter
sålunda, att jämväl denna personal skall, i den man sa prövas skäligt, äga
rätt till avvecklingsförmåner, därest tjänstgöringen å vakant beställning icke
kommer att sträcka sig över längre tid än förslagsvis ett år.

Den, som erhållit tillfällig civil anställning eller fullgör frivillig tjänstgöring
för utförande av arbetsuppgifter, sammanhängande med avvecklingen
av beredskapen, skall givetvis äga avbryta anställningen eller tjänstgöringen,
därest han får möjlighet att övergå till civil verksamhet. Det synes
önskvärt, att vederbörande i den mån så låter sig göra återgår till sysselsättning
på den civila arbetsmarknaden vid en tidpunkt, då förhållandevis
goda arbetstillfällen erbjuda sig. I likhet med utredningen finner jag påkallat,
att i nämnda syfte den nu frivilligt tjänstgörande personalen redan
före beredskapens upphörande uppmanas att söka ordna övergången till
civil verksamhet. Vissa åtgärder i detta syfte ha av mig vidtagits.

I det följande ingår jag närmare på frågan örn de personalgrupper, vilkas
övergång till civil verksamhet bör underlättas, och till villkoren härför.

Vad därefter angår arten av de ekonomiska förmåner, som av utredningen
ansetts böra tillkomma de långtidsinkallade, alltså avvecklingsersättning,
yrkesutbildning jämte avvecklingsersättning och värnpliktslån, finner jag i
likhet med de hörda myndigheterna och sammanslutningarna desamma
vara lämpliga. Jag återkommer i det följande till frågan örn de olika förmånerna
samt de förhållanden, under vilka de böra få utnyttjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Förutsättningar för åtnjutande av föreslagna förmåner m. m.

Utredningen.

De av utredningen föreslagna förmånerna åt de långtidsinkallade ha av
utredningen ansetts böra tillkomma allenast dem, som fullgjort militärtjänstgöring
i oavbruten följd under avsevärd tid. Endast i dylika fall kunde eventuella
svårigheter vid lösandet av sysselsättnings- och försörjningsproblemen
sägas vara väsentligen konstituerade av militärtjänstgöringen, medan i övriga
fall liknande svårigheter huvudsakligen finge anses vara härledda av
det allmänna läget på arbetsmarknaden.

Utredningen har såsom minimifordran för åtnjutande av de föreslagna
förmånerna av olika slag ansett sig böra föreslå två års beredskapstjänstgöring
i oavbruten följd, varvid i förekommande fall med beredskapstjänstgöring
borde jämställas anställning över stat. Utredningen har framhållit,
att beredskapstjänstgöring borde anses ha fullgjorts i oavbruten följd, även
för det fall att i tjänstgöringen förekommit ett avbrott av högst tre månaders
varaktighet. Med rätt att komma i åtnjutande av de tilltänkta förmånerna
har vidare föreslagits förknippat det villkoret, att vederbörande vid
liden för försvarsberedskapens avveckling skall befinna sig i militärtjänstgöring.

Utredningen har emellertid ansett viss uppmjukning av dessa villkor
kunna ifrågakomma och härom anfört följande.

Uppställandet av de förordade villkoren för rätt att komma i åtnjutande
av de av utredningen föreslagna förmånerna kunde enligt utredningens uppfattning
föranleda vissa erinringar. Sålunda kunde en person med högst avsevärd
beredskapstjänstgöringstid tänkas befinna sig i tjänst vid tiden för
försvarsberedskapens avveckling utan att därför vid detta tillfälle uppfylla
villkoret örn två års oavbruten militärtjänstgöring enligt tidigare given definition.
Det syntes ej heller osannolikt, att någon efter mycket långvarig beredskapstjänstgöring
kunde hava hemförlovats strax före påbörjandet av
försvarsberedskapens avveckling, utan att hemförlovningen varit föranledd
av den inkallades därom uttryckta önskemål och utan att han vunnit anställning
på arbetsmarknaden. I dylika tänkbara fall skulle det säkerligen
framstå såsom orättvist, örn vederbörande skulle förklaras icke berättigad
att komma i åtnjutande av de av utredningen föreslagna förmånerna. Utredningen
ansåge därför befogat, att de föreslagna förmånerna skulle efter
särskild prövning kunna utgå jämväl i sådana fall, där vederbörande vid
tiden för försvarsberedskapens avveckling antingen icke befunne sig i tjänst
eller icke kunde räkna en sammanhängande beredskapstjänstgöringstid av
minst två år, under förutsättning dock att den sammanlagda beredskapstjänstgöringstiden
i dylika fall vore särskilt lång. Utredningen ville därför
föreslå, att jämväl sådan hemförlovad, som vid tidpunkt, då på utredningens
förslag grundade bestämmelser gällde, under de tre närmast före nämnda
tidpunkt förflutna åren fullgjort beredskapstjänstgöring under sammanlagt
minst två år, skulle kunna komma i åtnjutande av förmånerna i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Enligt de utredningen meddelade direktiven måste uppkommande sysselsättnings-
och försörjningsproblem bedömas på annat sätt för de tvångsvis
för längre tid inkallade än för andra inkallade och frivilligt tjänstgörande.
Utredningen har med anledning härav framhållit, att det förelegat
svårigheter att åstadkomma en fullt tillförlitlig sammanställning rörande
antalet tvångsvis ianspråktagna långtidsinkallade, och härom i övrigt anfört
följande.

Vid en bedömning av hithörande spörsmål syntes för övrigt, enligt utiedningens
uppfattning, hänsyn böra tagas därtill, att för viss tjänstgöring icke
alltid helt klarlagts, huruvida densamma varit fullt frivillig eller icke. I
många fall vöre nämligen graden av frivillighet, enligt utredningens upplandning,
i större eller mindre mån tveksam. Endast i ett fall, nämligen då
någon arbetssökande av den offentliga arbetsförmedlingen hänvisats till
militärtjänstgöring och på ansökan blivit inkallad till sadan, syntes kunna
fastslås, att fullständig frivillighet vore för handen. I övrigt kunde det
exempelvis röra sig örn sådana förhallanden, att det vid ett tillfälligt liempermitterat
förband uppstått fråga örn fortsatt tjänstgöring för ett fåtal av
den förbandet tillhörande personalen i syfte att ordna upp vissa förråd eller
dylikt. Under förutsättning, att det erforderliga personalbehovet icke kunnat
täckas efter »frivillig» anmälan, hade möjlighet för ianspråktagande medelst
tvång ofta förelegat" Då det gällde reservpersonalen syntes vidare i viss utsträckning
militärtjänstgöringen baseras på en principiellt liknande frivillighet,
d. v. s. vederbörande hade efter en period av tvångsvis tjänstgöring tillfrågats,
örn han vore villig att fortsätta sin tjänstgöring under ytterligare
någon tid. Inför risken av ett fortsatt ianspråktagande medelst tvång torde
den tillfrågade många gånger lia förklarat sig villig att fortsätta tjänstgöringen
i förhoppning att härigenom kunna erhålla hempermittering eller
hemförlovning vid den med hänsyn till hans personliga intressen lämpligaste
tidpunkten. ,

Principiellt ansåge utredningen riktigt, att de föreslagna förmånerna
skulle tillkomma allenast den som tvångsvis tagits i anspråk för militärtjänstgöring.
Vad utredningen anfört rörande den frivilliga tjänstgöringens
karaktär i mångå fall syntes utredningen dock vara av natur att böra föranleda
ett jämförelsevis välvilligt bedömande i nu berörda avseende, då
fråga vöre örn långtidsinkallads rätt till föreslagna förmaner.

Vidare har utredningen framhållit, att bland de krigsfrivilliga torde finnas
ett mindre antal, sorn under tiden för en långvarig militärtjänstgöring uppnått
en levnadsålder av 47 år och därvid avförts såsom värnpliktiga men
fortsatt tjänstgöringen såsom krigsfrivilliga. Utredningen funne skål kunna
anföras för att dessa krigsfrivilliga under vissa betingelser skulle bliva berättigade
till de föreslagna förmånerna. Utredningen hade emellertid icke
ansett sig kunna föreslå, att denna personalkategori skulle göras delaktig
av de särskilda förmånerna åt långtidsinkallade. Skälet härtill hade varit,
att arbetsmarknadsläget under senare år varit relativt gott och följaktligen
större svårigheter icke kunnat föreligga för de krigsfrivilliga att erhålla
anställningar på den civila arbetsmarknaden. Utredningen förutsatte emellertid,
att de närmast berörda krigsfrivilliga i samband med försvarsbered -

Kungl. Majda proposition nr 225.

skapens avveckling komme att i görlig mån beredas rådrum för lösandet
av sysselsättnings- och försörjningsproblemen.

Yttranden.

I fråga om utredningens förslag, att allenast personal, som varit
inkallad till tvångsvis tjänstgöring, skall kunna komma
i åtnjutande av föreslagna förmåner, ha delvis avvikande meningar anförts
i några remissyttranden. Sålunda har överbefälhavaren framhållit, att
det vid tillämpningen av bestämmelser härom, som grundas på utredningsförslaget,
måste noga tillses, att endast de, som fullgjort verkligt frivillig
tjänstgöring, undantoges. Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit,
att just bland de frivilligt tjänstgörande funnes åtskilliga, vilka vid
beredskapens avveckling komme att möta svårigheter vid placeringen på den
civila arbetsmarknaden. Dessa svårigheter bleve av samma art som de, vilka
komme att möta de tvångsvis ianspråktagna. Det syntes därför till sist bliva
samhället, som med lämpliga åtgärder finge underlätta övergången till civil
verksamhet också för de frivilligt tjänstgörande. Under sådana förhållanden
har länsstyrelsen ansett lyckligast, att denna grupp icke i princip utestängdes
från föreslagna förmåner. Landsorganisationen har visserligen funnit
utredningens skäl för uteslutande av de frivilligt tjänstgörande från rätt till
föreslagna förmåner bärande men dock framhållit, att den motsatta ståndpunkten
nog för många fall kunnat försvaras med att tillgången till frivilligt
tjänstgörande personal över huvud gjort tvångsinkallelser i vissa fall
överflödiga. Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden har ansett
kravet på ådagalagd tvångsvis fullgjord tjänstgöring böra utgå och som
skäl härför anfört, att det icke alltid syntes vara möjligt att fastställa, örn en
tjänstgöring varit frivillig eller pålagd tvångsvis, samt att många av dem,
som låtit sig frivilligt inkallas, tvingats härtill av nied försvarsberedskapen
sammanhängande omständigheter. Länsstyrelsen i Kristianstads län har
funnit påkallat, att åtgärder vidtoges för en uppdelning av de långtidsinkallade
på kategorierna frivilligt tjänstgörande och tvångsvis ianspråktagna.

Försvarets civilförvaltning har funnit sig böra framhålla, att andra kategorier
än de av utredningens undersökningar berörda till följd av beredskapen
kommit att tagas i anspråk för tjänstgöring i en omfattning, som
icke tidigare kunnat förutses. Civilförvaltningen har härvid närmast syftat
på personal på reservstat och frivillig övergångsstat.
Ehuru denna personal åtnjöte lön även för tid, varunder tjänstgöring icke
fullgjordes, hade civilförvaltningen dock ansett fall kunna uppkomma, där
det kunde vara skäligt att bereda även sådan personal enahanda förmåner
som andra långtidsinkallade, och funnit möjlighet därtill böra hållas öppen.

Utredningens förslag att från rätt till föreslagna förmåner helt utesluta
de krigsfrivilliga har rönt gensaga i några remissyttranden. Chefen
för marinen har sålunda ansett skäligt, att vissa åtgärder vidtoges för under -

Kungl. Majlis proposition nr 225.

lättande av övergången till civil verksamhet jämväl för nu ifrågavarande
personal. Därvid har understrukits behovet av rådrum för de krigsfrivilliga
och därutöver ifrågasatts, örn icke i särskilt ömmande fall avvecklingsersättning
skulle kunna utgå till dem. Även statens arbetsmarknadskommission
har ansett i vart fall vissa grupper av krigsfrivilliga böra ur
skälighetssynpunkt bedömas på samma sätt som tvångsvis ianspråktagna.
Detta borde gälla bland andra medlemmar av sjövärnskåren, vilka emottagit
förordnande till officerare eller underofficerare enligt för fred gällande
bestämmelser och som till följd därav ålagts tjänstgöra under avsevärd lid,
ävensom krigsfrivilliga, vilkas tjänstgöring fullgjorts i följd med värnpliktstjänstgöring.
Ät en liknande uppfattning har också försvarsväsendets personalvårdsnämnd
givit uttryck. Nämnden har nämligen hållit före, att svårigheter,
vilka sannolikt komme att möta sådana krigsfrivilliga som fullgjort
långvarig beredskapstjänstgöring i egenskap av värnpliktiga och vid en uppnådd
levnadsålder av 47 år avförts såsom värnpliktiga men fortsatt tjänstgöringen
såsom krigsfrivilliga, måste sägas vara konstituerade av militärtjänstgöringen.
Nämnden har föreslagit, att krigsfrivillig, som vid tidpunkt,
då på utredningens förslag grundade bestämmelser gällde, under de tre närmast
före nämnda tidpunkt förflutna åren fullgjort beredskapstjänstgöring
i egenskap av fast anställd eller såsom värnpliktig under sammanlagt minst
två år, skulle kunna beredas de av utredningen föreslagna förmånerna. Även
tjänstemännens centralorganisation har anfört, att de krigsfrivilliga i dylika
fall borde göras berättigade till avvecklingsförmåner.

De av utredningen förordade minimivillkoren i fråga örn hére
dskapstjänstgö ring ens längd för åtnjutande av rätt till föreslagna
förmåner ha i huvudsak lämnats utan erinran i remissyttrandena I
åtskilliga av dessa har dock framhållits, att gränsfall alltid kunde uppstå.
Sålunda har landsorganisationen framhållit, att det knappast kunde undgås
alt fastställa vissa minimitider, efter vilka sysselsättningssvårighetema kunde
presumeras vara väsentligen beroende av militärtjänsten. Uppenbarligen
kunde dock dylika fixa tidsvillkor, hur än tiden sattes, i manga fall leda
till reella orättvisor. Dylika konsekvenser ha landsorganisationen m. fl. ansett
böra förebyggas genom en regel, som möjliggjorde att i fall av påtagligt
orsakssammanhang mellan tjänstgöringstidens längd och svårigheten att erhålla
sysselsättning tillerkänna vederbörande förmånerna utan hinder av att
de av utredningen uppställda minimivillkoren icke till alla delar uppfylldes.

Mot uppställandet av regeln, att o a v b r ilten t j ä n s t g ii ring skulle
anses föreligga, även örn ett avbrott av högst tre månaders
varaktighet förelåge, har från flera håll riktats erinran. Försvarets
civil förmätning och försvarsväsendets lönenämnd ha salunda föreslagit, att
tjänstgöring i oavbruten följd skulle anses föreligga, även om liera avbrott
förekommit i tjänstgöringen, blott icke dessa sammanlagt överstege tre månader.
Chefen för armén har ansell, att avbrottet borde kunna vara uppdelat på två

niliam/ lill riksdagens protokoll 1 sand. .Yr 225. -

Kung!. Maj.ls proposition nr 225.

Departements

chefen.

eller liera kortare perioder. Överbefälhavaren har föreslagit villkoret formulerat
så, att för rätt till åtnjutande av föreslagna förmåner borde fordras en tjänstgöringstid
av 21 månader under de två sistförflutna åren.

Vad beträffar den tidrymd, under vilken föreslagna förmåner skulle kunna
utgå, ha i några remissyttranden anförts synpunkter, vilka böra omnämnas i
detta sammanhang, Försvarsväsendets lönenämnd har sålunda förutsatt, att
tiden för beredskapens avveckling skulle anses löpa från den tidpunkt, då
eventuella bestämmelser sattes i kraft, till den tidpunkt, då tjänstgöring enligt
28 § värnpliktslagen upphörde, ävensom att dessa tidpunkter bleve gemensamma
för hela försvaret. Den sistnämnda tidpunkten borde då icke, vilket
lönenämnden för undvikande av missförstånd velat framhålla, utgöra gräns
lör åtnjutande av utgående förmåner utan sådana borde utgå även till den,
vars tjänstgöring upphörde vid denna tidpunkt. Lönenämnden har vidare, i
likhet med flera av de hörda personalorganisationerna, funnit skäl tala för att
officerare och underofficerare i reserven, vilka först senare avginge från frivillig
tjänstgöring eller tjänstgöring i vakanta beställningar, erhölle rätt till
samma förmåner, under förutsättning att deras tjänstgöring haft samband
med beredskapens avveckling.

- Utredningen har ansett de förmåner, som föreslagits med avseende å långtidsinkallades
övergång till civil verksamhet, böra förbehållas vissa personalgrupper
och inom dessa sådan personal som är i tjänstgöring vid tidpunkten
för beredskapens upphörande och som då tvångsvis fullgjort av beredskapen
föranledd, praktiskt taget sammanhängande tjänstgöring av viss varaktighet.

Rätt till ekonomisk hjälp skulle sålunda tillkomma värnpliktiga samt personal
i krigsmaktens reserver — med undantag för pensionsavgången personal
—- ävensom i anledning av beredskapen över stat anställt manskap.
En förutsättning härför skulle vara, att de tvångsvis tagits i anspråk för
tjänstgöring och att tjänstgöringen avslutas i samband med beredskapens
avveckling. Förutsättningen skulle dock i vad angår tvångstjänstgöring icke
vara ovillkorlig, enär det i åtskilliga fall visat sig förenat med svårigheter att
bestämma tjänstgöringens karaktär. Detta har ansetts böra föranleda ett
jämförelsevis välvilligt bedömande vid prövning av frågan om rätt för den
enskilde att erhålla avvecklingsförmåner. Från sådana förmåner skulle helt
uteslutas krigsfrivilliga, d. v. s. personer under eller över värnpliktsåldern
samt personer, som — ehuru i värnpliktsåldern -—- blivit frikallade från fullgörande
av värnplikt. I de avgivna utlåtandena lia vissa erinringar framställts
mot utredningens ifrågavarande förslag.

För egen del finner jag det vara principiellt riktigt, att rätten till avvecklingsförmåner
knytes till tvångsvis fullgjord tjänstgöring. Möjligheter böra
dock, såsom utredningen framhållit, föreligga att bevilja dylika förmåner
även i fall, då tjänstgöringens karaktär visar sig svår att fastställa. Därvid
synes mig böra gälla, att endast sådan tjänstgöring som är uppenbart fri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

villig bör utesluta rätt till avvecklingsförmåner. I princip bör vidare tiden
för den fredsmässiga utbildningen enligt 27 § värnpliktslagen icke lagas
i beräkning. Ilar värnpliktig jämlikt 28 § nämnda lag varit inkallad för
fullgörande av honom enligt 27 § 1 mom. samma lag åliggande tjänstgöring,
bör således denna tjänstgöring icke få inräknas i kvalifikationstiden.

Vidkommande de ifrågakommande personalgrupperna finner jag mig, i
anslutning till utredningens förslag och med beaktande av vad som framhållits
i vissa av remissutlåtandena, böra förorda, att avvecklingsförmåner
— under förutsättning att övriga villkor äro uppfyllda skola tillkomma
värnpliktiga samt fast anställd, icke ständigt tjänstgörande personal med
undantag för dels personal på disponibilitetsstat, avgångsstat, övergångsstat
och reservstat, dels ock med tjänstepension från sådan stat avgangen personal
-— officerare och underofficerare i sjövärnskåren samt i anledning av
beredskapen över stat anställt manskap ävensom — under särskild förutsättning,
till vilken jag i det följande återkommer krigsfrivilliga och
annan frivilligt tjänstgörande personal, som omedelbart töre krigsfrivilligtjänstgöringen
fullgjort tvångstjänstgöring. En vidare utsträckning i förhållande
till utredningsmännens förslag av rätten till avvecklingsförmåner
än som av mig sålunda förordats har jag icke funnit motiverad. Vad särskilt
angår personal på övergångsstat och reservstat, som enligt civilförvaltningens
uppfattning i vissa fall skäligen borde tillerkännas rätt till dylika
förmåner, vill jag erinra, att ifrågavarande personal åtnjuter löneförmåner
även under tid, varunder den icke tages i anspråk för tjänstgöring,
och att löneförmånerna äro av sådan storleksordning, att det icke kan anses
påkallat att därutöver medgiva särskilda förmåner för ordnande av övergången
till civil verksamhet.

Vad därefter angår den tjänstgöringstid, som skall fordras för erhållande
av rätt till avvecklingsförmåner, har utredningen föreslagit, att den skall
bestämmas till två år i oavbruten följd intill tidpunkten för tjänstgöringens
avslutande i anledning av beredskapens upphörande, därvid dock hänsyn
icke skall tagas till alt ett avbrott av högst tre månaders varaktighet
kan ha förekommit. Utredningen har emellertid funnit befogat, att avvecklingsförmåner
skola kunna efter prövning i varje särskilt fall få åtnjutas,
även örn tjänstgöringen icke pågår vid tidpunkten för beredskapens avveckling,
därest fråga är örn person, som under de närmast förflutna tre åren
fullgjort beredskapstjänstgöring under sammanlagt minst två år. Gentemot
dessa förslag lia i huvudsak icke framställts andra erinringar än att den
fordrade tjänstgöringstiden av två år bör anses lia varit fortlöpande, även
örn flera avbrott av sammanlagt högst tre månader förekommit, samt att
hänsyn bör i vidare utsträckning än av utredningsmännen förordats tagas
till förhållandena för dem, vilka avslutat sin tjänstgöring före tidpunkten
för påbörjandet av beredskapens avveckling men till följd av tjänstgöringstidens
längd åsamkats svårigheter vid övergången till civil verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

För egen del finner jag såsom allmän regel böra gälla, afl tjänstgöringen
skall pågå vid tidpunkten för beredskapens upphörande och att tjänstgöringstidens
längd under senast förflutna två år vid nämnda tidpunkt skall
ha uppgått till minst 21 månader samt att tjänstgöringen i dess helhet varit
föranledd av beredskapsförhållandena. Har tjänstgöringen slutat dessförinnan,
synas efter prövning av den centrala myndighet, som får sig ålagt att
handlägga förevarande ärenden, sådana förmåner likväl böra beviljas, därest
Ijänstgöringen i anledning av beredskapen haft en varaktighet av minst tre år
och avslutats tidigast ett år före nämnda tidpunkt samt ett påtagligt orsakssammanhang
kan anses förefinnas mellan tjänstgöringstidens längd och svårigheten
att erhålla utkomst på den civila arbetsmarknaden.

För krigsfrivilliga och annan frivilligt tjänstgörande personal, som omedelbart
före den frivilliga tjänstgöringen fullgjort tvångstjänstgöring antingen
i egenskap av fast anställda eller såsom värnpliktiga, bör den särskilda
förutsättningen uppställas, att tvångstjänstgöringens längd uppgått
till minst 21 månader inom en tidrymd av två år och avslutats högst ett år
före tidpunkten för beredskapens avveckling samt att den därpå följande
frivilliga tjänstgöringen försiggått utan avbrott intill samma tidpunkt.

Den tid, inom vilken till avvecklingsförmåner berättigad skall ingiva ansökan
örn sådana förmåner, har av utredningen föreslagits till en månad
efter avslutad tjänstgöring. I de avgivna utlåtandena har icke rests invändning
häremot i annan mån än att arbetsmarknadskommissionen erinrat
om att rätten att söka värnpliktslån enligt gällande värnpliktslåneförordning
är begränsad till en tid av tre månader närmast efter tjänstgöringens avslutande
och att i särskilda fall lån må sökas jämväl senare. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att härutinnan meddela erforderliga föreskrifter.

Värnpliktslån.

Utredningen.

Utredningen har framhållit att, även örn möjlighet att erhålla värnpliktslån
enligt nu gällande värnpliktslåneförordning stöde öppen för värnpliktiga
och för i reserven anställt underbefäl, detta likväl icke kunde anses tillfyllest,
då det gällde de långtidsinkallade. Enligt gällande värnpliktslåneförordning
kunde ju lån utgivas för att bereda sökande möjlighet att efter
avslutad tjänstgöring fullfölja allenast påbörjad yrkesutbildning eller för
att vinna utkomst endast inom det yrke eller den näring, varav han före
inkallelsen haft sin bärgning, och värnpliktslåns maximibelopp vöre bestämt
till endast 5 000 kronor. I anslutning härtill har utredningen anfört följande.

Att för de långtidsinkallade binda möjligheten att erhålla lån till fullföljandet
av påbörjad yrkesutbildning, som kunde beräknas komma att taga
längre lid i anspråk och för vilken lån med hänsyn till de större kostnaderna
finge anses erforderligt, eller vinnande av utkomst inom det yrke
eller den näring, varav vederbörande före militärtjänstgöringens påbörjande

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

haft sin bärgning, kunde enligt utredningens uppfattning icke vara lämpligt.
Såsom av utredningens undersökningar av den långtidsinkallade personalens
förhållanden i olika avseenden närmare framgått, hade något mer än hälften
nu varit i militärtjänstgöring under en tid av mer än fyra år. Vid tidpunkten
för inkallelsen till militärtjänstgöring eventuellt påbörjad yrkesutbildning
torde med hänsyn till inkallelsetidens längd i många fall icke
med fördel kunna fullföljas. Åtskilliga långtidsinkallade kunde finna det
vara med sina personliga intressen mera förenligt att med utnyttjande av
eventuella lånemöjligheter genomgå annan utbildning av betydelse för vinnande
av framtida utkomst. Det syntes ej heller vara iörenligt med individens
intressen, att möjligheten att erhålla lån bundes vid återgång till
yrke eller näring, varav den sökande tidigare haft sin bärgning. I manga
fall syntes ett sådant krav för övrigt komma att framstå såsom mindre
lämpligt även med hänsyn till arbetsmarknadsförhållandena. Huru dessa
komme att gestalta sig vid den tidpunkt, då försvarsberedskapen kunde
komma att avvecklas, vore för närvarande icke möjligt att överblicka. Det
kunde måhända under vissa förhållanden framstå såsom ur arbetsmarknadssynpunkt
angeläget, att påbörjad yrkesutbildning icke fullföljdes respektive
återgång icke ägde rum till det yrke eller den näring, varav den långtidsinkallade
bade sin bärgning före militärtjänstgöringens början.

Utredningen funne på anförda skäl erforderligt, att möjligheterna för de
långtidsinkallade att i samband med försvarsberedskapens avveckling
komma i åtnjutande av lån utsträcktes till att över huvud taget omfatta yrkesutbildning
av längre varaktighet ävensom möjlighet att vinna utkomst
inom något yrke eller näring, oberoende av om den sökande före inkallelsen
till militärtjänstgöring haft sin utkomst inom samma yrke eller samma näring.
Vidare finge utredningen föreslå att lånemöjligheter, örn vilka nu vore
fråga, öppnades också för viss reservpersonal, bland annat i reserven utnämnda
officerare och underofficerare.

I syfte att erhålla kännedom örn omfattningen av den hittillsvarande
värnpliktslåneverksamheten och storleken i de enskilda fallen av beviljade
värnpliktslån bade utredningen införskaffat vissa uppgifter från arbetsmarknadskommissionen.
Av dessa skulle man möjligen kunna utläsa, att den
nuvarande maximeringen av värnpliktslånen vore lämplig. Huruvida samma
maximeringsregel borde gälla beträffande län, som kunde komma att utanordnas
till de långtidsinkallade, syntes emellertid utredningen tveksamt.
Härvid bade man att taga hänsyn till, bland annat, det förhållandet, att dt''
långtidsinkallade i åtskilliga fall varit egna företagare, vilka på grund av
inkallelsen till militärtjänstgöring och därmed sammanhängande^ förhållanden
måst nedlägga sina företag. I och för sig vore detta icke något för de
långtidsinkallade specifikt förhållande, eftersom egna företagare tunnes även
bland övriga inkallade och värnpliktslånemöjligheterna tillskapades huvudsakligen
för att bereda inkallade företagare tillfälle att med bistånd från
staten upphjälpa det egna företagets ekonomi, örn denna avsevärt lörsåmrats
på grund av militärtjänstgöringen. Utredningen ansage emellertid, att lånebehovet
i berörda fall hade visst samband med militärtjänstgöringens längd.
Egna företagare, vilka varit inkallade till militärtjänstgöring under förhållandevis
korta tidsperioder syntes i allmänhet lia kunnat hålla företagen
igång. Större svårigheter härutinnan torde tvivelsidan lia förelegat för de
långtidsinkallade. 1 syfte att effektivare hjälpa dessa att efter liemförlovning
i samband med försvarsberedskapens avveckling kunna återupptaga

Kungl. Majlis proposition nr

deri rörelse, varav de tidigare haft sin bärgning, eller eventuellt starta något
nytt företag, borde lånemöjligheterna förbättras och värnpliktslånens maximibelopp
något höjas. Detta syntes jämväl skäligt med hänsyn till de intressen,
som kunde förfäktas av sådana långtidsinkallade, som fått sina
möjligheter till fortsatta studier till tiden avsevärt förskjutna. Så syntes
exempelvis vara förhållandet med vissa reservofficerare, vilka kvarbeordrats
i militärtjänstgöring efter genomgången reservofficersutbildning. I många
fall kunde dessa haft för avsikt att efter avslutandet av denna utbildning
fortsätta sina studier vid någon högskola. På grund av militärtjänstgöringen
hade denna avsikt icke kunnat förverkligas och syntes i många fall icke
heller kunna förverkligas förrän vid den tidpunkt, då försvarsberedskapen
kunde avvecklas. I flera dylika fall torde redan nu studiearbetet ha förskjutits
fyra eller fem år. Att kompensera denna tidsförlust torde visserligen
icke vara möjligt, men örn de en gång planerade studierna komme att påbörjas,
syntes det utredningen skäligt, att dessa underlättades genom att
eventuella lånebehov så långt som möjligt kunde tillgodoses.

Från dessa utgångspunkter hade utredningen funnit de föreslagna lånen
böra maximeras vid 7 000 kronor. Härigenom skulle också de önskemål i
denna fråga, vilka i särskild skrivelse till utredningen framställts av centralstyrelsen
för de svenska reservofficersförbunden, i viss mån bliva tillgodosedda.
Centralstyrelsen hade i sin skrivelse framhållit, att ett lämpligt avvägt
maximibelopp för här ifrågavarande lån skulle ligga vid omkring 10 000
kronor.

För de nuvarande värnpliktslånen gällde, att dessa i regel skulle återbetalas
med en femtedel örn året med början från och med kvartalet näst
efter det ett år förflutit från beslutet örn lånets utanordnande. Anstånd med
amorteringens början kunde dock medgivas, där omständigheterna så föranledde.
Likaså kunde längre amorteringstid, dock högst tio år, ifrågakomma.
För de långtidsinkallade och i främsta rummet då sådana, vilka
utnyttjade den av utredningen föreslagna lånemöjligheten för startande av
eget företag eller för mera omfattande studier, syntes ett påbörjande av
lånens amortering ett år efter deras utanordnande vara mindre lämpligt.
Utan att i nu ifrågavarande avseende vilja föreslå någon ändring i gällande
värnpliktslåneförordning förutsatte utredningen dock, att vad i denna angivits
som regel i fråga om tidpunkten för amorteringens början och amorteringstidens
längd vid handläggning av ärenden rörande de av utredningen
föreslagna lånen snarare bleve undantag. Tioårsgränsen för lånens återbetalande
syntes dock böra bibehållas.

Utredningen hade i denna fråga vidare övervägt, huruvida en särskild
lånefond borde inrättas för den här berörda låneverksamheten eller denna
sammankopplas med värnpliktslåneverksamheten. För det förstnämnda alternativet
talade, enligt utredningens förmenande, att villkoren för beviljande
av lån, såsom utredningen i det föregående framhållit, borde givas en
delvis annan utformning än den som nu gällde värnpliktslånen. Genomförandet
av detta alternativ förutsatte emellertid icke blott, att ny lånefond upplades
utan måhända även att särskilda organ tillskapades för handläggningen
av låneärendena. Detta hade synts utredningen opraktiskt. Utredningen
ville därför föreslå, att också de lån, utredningen i det föregående
förordat för långtidsinkallade, finge utgå av värnpliktslånefonden. Till frågan
om låneärendenas handläggning återkomne utredningen i det följande.

Vid sitt ställningstagande till denna fråga hade utredningen också väg -

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 225.

fetts av följande förhållanden. Enligt tillgängliga uppgifter hade värnpliktslån
till och med utgången av september månad 1944 utbetalats till ett belopp
av i runt tal 6 200 000 kronor. Då värnpliktslånen finansierades från
fonden för låneunderstöd och för ändamålet anvisats ett belopp av 9 000 000
kronor, återstode alltså vid här ifrågavarande tidpunkt av beviljade anslag
ett belopp av omkring 2 800 000 kronor. Även örn anspråken pa värnpliktslån
i dessas egentliga form icke för närvarande kunde överblickas, syntes det
dock utredningen sannolikt, att en viss kapitalbehållning komnie att förefinnas
vid den tidpunkt, då försvarsberedskapen kunde avvecklas. Ifrågavarande
kapitaltillgång torde emellertid icke komma att visa sig tillräcklig
för den av utredningen föreslagna låneverksamlieten, varför utredningen i
annat sammanhang komnie att framlägga förslag örn ytterligare anslag för
ändamålet.

Utredningen ville slutligen beröra frågan örn rätt för bland andra officerare
och underofficerare i reserven att komma i åtnjutande av de vanliga
värnpliktslånen. Det förhållandet, att utredningen föreslagit, att reservpersonal
skulle kunna komma i åtnjutande av lån vid försvarsberedskapens avveckling,
syntes utredningen icke böra föranleda, att frågan om värnpliktslåneförordningens
tillämpning överhuvudtaget på viss reservpersonal löstes
först vid den tidpunkt, då försvarsberedskapen kunde avvecklas. Reservpersonal,
som dessförinnan kunde komma att hemförlovas eller hempermitleras,
torde nämligen i flera fall vara i behov av att erhålla värnpliktslån.
Utredningen finge därför föreslå, att nu gällande värnpliktslåneförordning
snarast gjordes tillämplig jämväl å viss reservpersonal i överensstämmelse
med beslut i ärendet av 1944 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 274).

Yttranden.

Statens arbetsmarknadskommission har icke funnit anledning till erinran
mot utredningens förslag i förevarande hänseende, ehuru det enligt kommissionens
mening måste antagas, att det blott i enstaka tall kunde vara behövligt
med större lån än 5 000 kronor. Vad särskilt anginge förslaget örn
medgivande av värnpliktslån för påbörjande av studier och för etablerande
av ny rörelse eller näring, funne kommissionen de härför anförda
skälen bärande och erinrade, att samma bestämmelser föreslagits av kommissionen
i dess förslag till kungörelse angående lån fran värnpliktslånefonden
till värnpliktiga befälselever m. Ii. liksom också av 1942
års civilanställningssakkunniga vid avgivande av förslag örn införande
av rätt till värnpliktslån för visst avgående fast anställt manskap. Beträffande
den närmare utformningen av de föreslagna bestämmelserna
rörande värnpliktslån åt viss långtidsinkallad personal ville kommissionen
såsom sin uppfattning uttala, att det syntes lämpligast att Kungl.
Majit utverkade bemyndigande av riksdagen alt meddela erforderliga författningsbestämmelser
i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmännens
förslag. Vad utredningsmännen i nu förevarande sammanhang anfört
örn önskvärdheten av att nied stöd av det av 1941 års riksdag givna bemyndigandet
bestämmelser redan nu utfärdades om rätt för viss reservpersonal

Kungl. Majus proposition nr 225.

att komma i åtnjutande av värnpliktslån enligt gällande värnpliktslåneförordning
gåve icke kommissionen anledning till gensaga.

Försvarsväsendets lönenämnd har funnit tveksamt, om värnpliktslån för
studier — vilka av utredningen förutsattes kunna bliva av jämförelsevis omfattande
natur — borde utbetalas med engångsbelopp. Lämpligare syntes
vara, att dessa lån fördelades på flera utbetalningar under studietiden. Den
tid, inom vilken enligt förslaget ansökan om värnpliktslån skulle ingivas —
senast en månad efter erhållen hemförlovning — förefölle vidare väl kort.
En något längre ansökningstid kunde i särskilda fall vara motiverad med
hänsyn bland annat till att vederbörande borde beredas tid för erforderlig
planläggning av den verksamhet, för vars bedrivande lånet avsåges.

Tjänstemännens centralorganisation har tillstyrkt förslaget om höjning av
värnpliktslånens nuvarande maximibelopp till 7 000 kronor. Lämpligt vore
även, att langivande myndigheter vid fastställande av amorteringstid och
tidpunkt för amorteringens påbörjande toge särskild hänsyn till de långtidsinkallades
speciella svårigheter, när det gällde att övervinna följderna
av den långa tjänstgöringen.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden och värnpliktiga
officerares riksförbund, vilka i huvudsak anslutit sig till utredningens förslag,
ha emellertid ansett maximibeloppet för ifrågavarande värnpliktslån
böra höjas till 10 000 kronor. Sistnämnda förbund har tillagt, att återbetalningstiden
därvid lämpligen borde något förlängas beträffande lån å större
belopp än 7 000 kronor.

Svenska reservunderofficersförbundet har framhållit, att det för de långlidsinkallades
del i många fall torde uppstå behov av lånemöjligheter, även då
det icke vore fråga om påbörjande av yrkesutbildning eller nystartande av
företag. Anställning kunde måhända erbjudas på annan ort än bostadsorten,
men flyttningskostnader lade oöverkomliga hinder i vägen. Förbundet
hade sig bekant dylika fall. Härvidlag skulle svårigheterna i avsevärd
grad undanröjas genom möjlighet till värnpliktslån. Även i andra fall syntes
behov, som vore föranledda av långtidstjänstgöring, uppstå. I fråga örn
amorteringstiden borde enligt förbundets uppfattning allenast angivas den
tid — 10 år — inom vilken värnpliktslånet skulle vara i sin helhet återbetalt.
Förekommande lånebehov och återbetalningsmöjligheter syntes nämligen
högst avsevärt variera. För en långtidsinkallad, som skulle fortsätta eller
påbörja yrkesutbildning, syntes sålunda erforderligt, att amorteringen påbörjades
först avsevärd tid efter lånets beviljande och att amorteringstiden
bleve lång. I vissa andra fall torde amorteringstiden kunna påbörjas tämligen
snart och lånet i sin helhet vara återbetalt inom kort tid. Största möjliga
hänsyn syntes därför böra tagas till de individuella fallen.

Depcheeunnts\ Vid den av utredningen verkställda undersökningen rörande de långtidsinkallades
förhållanden har framkommit, att åtskilliga av dessa uttalat

Kungl. Mnj:ts proposition nr 225.

önskemål om att få komma i åtnjutande av lån för att därigenom få möjligheter
att ägna sig åt mera omfattande studier eller att etablera sig såsom
egna företagare eller näringsidkare. Med hänsyn härtill och då den nu gällande
värnpliktslåneförordningen icke ansetts tillgodose lånemöjligheterna i
erforderlig utsträckning, har utredningen framlagt särskilt förslag om värnpliktslån
såsom en form av avvecklingsförmån åt de långtidsinkallade.

Utredningen har sålunda funnit sig böra förorda, att rätt till värnpliktslån,
som nu står öppen endast för värnpliktiga och underbefäl i krigsmaktens
reserver, skall utsträckas till att gälla samtliga de personalgrupper,
som ansetts böra ifrågakomma till avvecklingsförmåner. Vidare har utredningen
föreslagit, att värnpliktslån må beviljas även i fall, då lånebehovet
är föranlett av vederbörandes avsikt att påbörja studier och för igångsättande
av ny näring eller rörelse, samt att maximibeloppet för värnpliktslån
såvitt angår ifrågavarande personal skall höjas från nuvarande 5 000 kronor
till 7 000 kronor. Därjämte har utredningen förutsatt, att amorteringstid
och tidpunkt för amorteringens påbörjande av den lånebeviljande myndigheten
skall i det enskilda fallet bestämmas med hänsyn till lånets ändamål
och låntagarens förhållanden inom ramen för den nu i värnpliktslåneförordningen
föreskrivna längsta lånetiden av tio år.

I de över utredningens betänkande avgivna utlåtandena har förslaget örn
värnpliktslån i huvudsak lämnats utan erinran. Vissa personalsammanslutningar
ha dock funnit lånens maximibelopp böra bestämmas till 10 000
kronor.

För egen del kan jag ansluta mig till utredningens förslag. Jag finner
sålunda skäl vara förhanden att medgiva rätt till värnpliktslån även för de
kategorier av personal, som funnits böra få komma i åtnjutande av särskilt
stöd av staten för ordnande av sin återgång till civil verksamhet men som
icke för närvarande äro hänförliga under värnpliktslåneförordningen. Åtskilliga
av de långtidsinkallade torde icke före tjänstgöringens början haft
tillfälle att påbörja då planlagda studier. Förhållandena kunna i dylika fall
vara sådana att vederbörande numera kunna vara ur stånd att utan hjälp
av det allmänna finansiera en mer omfattande utbildning än som vid
bifall till det i det följande framlagda förslaget anordnas genom statsverkets
försorg. Den avvecklingsersättning, som av utredningen föreslagits skola få
utgå under tid för yrkesutbildning, erbjuder ju i fall av denna art allenast
begränsade möjligheter. Med hänsyn härtill finner jag liksom utredningen
påkallat, att värnpliktslån beviljas i dylika fall. Skäl synas mig också föreligga
att, såsom utredningen föreslagit, medgiva lån för etablerande av egen
näring eller rörelse i sådana fall då förutsättningar härför äro för handen
men vederbörande saknar för ändamålet erforderlig kapitalt ingång, därest
icke det allmänna ställer medel lill förfogande. Vidkommande värnpliktslånens
maximibelopp biträder jag jämväl utredningens förslag. Jag kan
sålunda icke förorda persona Isa mmanslu lili ilga inas förslag örn höjning

Kungl. Muj.ts proposition nr 225.

av maximibeloppet till 10 000 kronor. I likhet med försvarsväsendets lönenämnd
utgår jag från att det i vissa fall kan vara lämpligt att fördela beviljat
lån på flera utbetalningar. Till frågan örn de organ, som skola omhänderhava
laneverksamheten och örn den ordning, i vilken bestämmelserna
örn dessa särskilda värnpliktslån böra meddelas, ävensom till spörsmålet
örn lånens finansiering återkommer jag i det följande.

Kungl. Maj:t har i annat sammanhang förelagt riksdagen förslag angående
omskolning av i militärtjänst skadade. Dea omständigheten, att en långtidsinkallad
beredskapsinvalid vid bifall till nämnda förslag på sådan grund
kan bliva berättigad till vissa förmåner, bör givetvis icke få föranleda, alt
han försättes i sämre läge än annan långtidsinkallad.

Avvecklingsersättning.

Utredningen.

Utredningen har framhållit, att det — under förutsättning att arbetsmarknadsläget
konnne att vara relativt gynnsamt — borde föreligga ganska
goda möjligheter för de långtidsinkallade att vid försvarsberedskapens avveckling
erhålla anställning på den civila arbetsmarknaden. Att i flera fall
en längre eller kortare tidsperiod dock kunde komma att förflyta
mellan tidpunkten för hemförlovningen och anställningens vinnande har
utredningen ansett ligga i sakens natur. Därvid uppkomme i det enskilda
fallet ett försörjningsproblem, för vars lösande utredningen funnit statsmakternas
bistånd erforderligt. Vissa svårigheter härutinnan har utredningen
ansett föreligga, bland annat av den anledningen, att förmåner under
tiden för militärtjänstgöringen utginge efter olika grunder till de långtidsinkallade.
Utredningen har härvid erinrat, att personal i reserven i huvudsak
avlönades såsom motsvarande personal på aktiv stat och att den värnpliktiga
personalens förmåner i främsta rummet vore beroende av vederbörandes
familjeförhållanden. De svårigheter, som av dessa och andra orsaker
bedömts vara förenade med en lösning av det föreliggande spörsmålet,
har utredningen dock ansett icke böra utgöra hinder för att statsmakterna
skulle lämna de långtidsinkallade ett direkt ekonomiskt
stöd bland annat i de fall, där någon tid komme att förflyta mellan tidpunkten
för hemförlovning från militärtjänsten och tillträdandet av anställning
på den civila arbetsmarknaden. Till närmare utveckling av sitt
förslag i denna del har utredningen anfört följande.

För förslaget talade i främsta rummet, att de långtidsinkallade på grund
av militärtjänstgöringens längd och andra omständigheter helt eller delvis
förlorat kontakten med den civila arbetsmarknaden. I många fall torde vidare
under inkallelsetiden tillfälle ha uppkommit till anställnings vinnande,
vilket tillfälle emellertid icke kunnat utnyttjas på grund av svårigheten att
erhålla hempermittering eller hemförlovning. Risken för förnyad inkallelse
inom relativt kort tid efter hemkomsten kunde också ha bidragit till att
eventuellt erbjudande om anställning icke ansetts böra accepteras. Även örn
tidpunkten för hemförlovningen vid en avveckling av den förstärkta för -

Kungl. Maj:ls proposition nr 225.

svarsberedskapen skulle så långt möjligt lämpas elter personliga önskemål,
syntes det ändock bliva omöjligt att i varje förekommande fall så ordna, att
hemförlovningen komme alt sammanfalla med tidpunkten för anställnings
tillträdande. Vid sådant förhållande vore det enligt utredningens uppfattning
befogat och ur samhälleliga synpunkter önskvärt, att de långtidsinkallade
under den tidsperiod, som kunde komma att förflyta mellan hemförlovningen
och tillträdandet av anställning på den civila arbetsmarknaden,
kunde beredas ekonomiska förmåner av sådan storleksordning, att påtagbara
svårigheter för försörjningen icke behövde uppsta. Detta syntes utredningen
kunna ske på så sätt, att de långtidsinkallade på närmare angivna
grunder gjordes berättigade till en särskild avvecklingsersättning, avsedd att
utgå månadsvis efter individuell prövning.

Huru lång tid efter hemförlovningen som i det enskilda^ fallet kunde förflyta
till dess anställning vunnes bleve givetvis beroende på en mångfald för
närvarande svårbedömbara faktorer. Att möjligheten att erhålla avvecklingsersättning
under alla förhållanden måste tidsbegränsas syntes ligga i sakens
natur. Utredningen hade efter närmare övervägande stannat för att avvecklingsersättning
skulle kunna utgå under en tid av högst sex manader.

Beträffande avvecklingsersättningens s t o r l e k i det enskilda fallet har utredningen
framhållit, att denna borde bestämmas med utgångspunkt fran
de förmåner, som utgått under tiden för militärinkallelsen. Såsom ett av
de främsta skälen härför bär utredningen anfört, att i förekommande fall
utgående familjebidrag vore behovsprövade och alltså anpassade i huvudsak
efter föreliggande försörjningsplikt. Så vore visserligen icke förhållandet
beträffande den personal, som avlönades i likhet med motsvarande personal
på aktiv stat, men utredningen hade också här ansett riktigast, att avvecklingsersättningen
fastställdes med utgångspunkt fran de under tiden för
den militära tjänstgöringen utgående löneförmånerna. Avvecklingsersättningen
borde emellertid maximeras. Vid bedömandet av frågan, vid vilket
belopp maximeringen skulle ske, har utredningen ansett ortsgruppering
e n av i förekommande fall månadslön och familjebidrag vara av viss betydelse
och härom anfört bland annat följande.

Örn avvecklingsersättningen komme att fastställas med utgångspunkt från
den långtidsinkallade under tiden för militärtjänstgöring tillkommande månadslön
respektive familjebidrag, följde därav, att också avvecklingsersättningen
komme att bliva ortsgrupperad, ehuru efter något olika grunder beroende
på de regler, efter vilka förmånerna under militärtjänstgöringen utgått.
Detta skulle enligt utredningens uppfattning icke innebära någon olägenhet.
En sådan skulle däremot uppstå, därest avvecklingsersättningen
maximerades vid ett visst, för alla ortsgrupper lika stort belopp. I syfte att
eliminera uppkommande orättvisor har utredningen ansett erforderligt, att
avvecklingsersättningen maximerades vid något olika belopp inom de olika
dyrortsgrupperna. Av praktiska skäl ville utredningen föreslå ett system
med endast tre dyrortsgrupper, i fråga örn de familjebidragsberättigade anslutet
till den för dem redan nu bestämda dyrortsgrupperingen och för övriga
innebärande en sammanslagning av de tre lägsta dyrortsgrupperna till
en, av de tre mellersta lill en och av de tre högsta lill en. I fråga örn avvecklingsersättningens
maximibelopp hade utredningen — närmast ur skä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

lighetssvnpunkt — stannat för att föreslå 400, 450 och 500 kronor per månad
i respektive lägsta, mellersta och högsta dyrortsgruppen.

Då avvecklingsersättningen huvudsakligen skulle tjäna syftemålet att bereda
de långtidsinkallade ekonomiska förmåner av sådan storleksordning,
att påtagbara svårigheter för försörjningen icke behövde uppstå i avvaktan
på anställnings vinnande men däremot icke att bereda dessa en arbetsfri
inkomst under en tid av sex månader, borde såsom förutsättning för åtnjutande
av avvecklingsersättning föreskrivas, att vederbörande funnes anmäld
hos den offentliga arbetsförmedlingen. Vidare skulle sådan arbetssökande
icke av den offentliga arbetsförmedlingen ha kunnat hänvisas till
för honom lämpligt arbete. I fråga örn vad som skulle förstås med lämpligt
arbete syntes föreskrifterna i 15 § arbetslöshetskasseförordningen böra tilllämpas.
I syfte att förebygga ett utnyttjande av avvecklingsersättningen såsom
arbetsfri inkomst borde dess belopp successivt reduceras med 10 procent
per månad av det vid hemförlovningstillfället fastställda beloppet. Från
denna regel syntes emellertid avsteg böra göras i fråga om dem som deltoge
i fortbildnings- eller omskolningskurs.

Utredningen har vidare föreslagit, att avvecklingsersättningen i vissa fall
skulle kunna utgå såsom lönefyllnad i vunnen anställning och såsom
skäl härlör framhållit, alt det måste betecknas som ett samhällsintresse av
betydande storleksordning, att de långtidsinkallade så snart som möjligt
efter erhållen hemförlovning bleve inplacerade i förvärvsarbetet. Härom har
utredningen framhållit följande.

I syfte att stimulera den enskilde att antaga för honom lämpligt arbete,
även för det fall att arbetsinkomsten kunde tänkas komma att ligga under
avvecklingsersättningens begynnelsebelopp, och underlätta arbetsförmedlingens
åtgärder i sammanhanget, syntes det utredningen ändamålsenligt,
att avvecklingsersättningen på i övrigt angivna grunder finge tagas i anspråk
för att bereda den långtidsinkallade löneutfyllnad upp till avvecklingsersättningsbeloppet
i eventuellt erhållen anställning. Om alltså en långtidsinkallad
vid hemförlovningstillfället vore arbetslös och förklarades berättigad
till avvecklingsersättning med exempelvis maximibeloppet 500 kronor
och därefter genom arbetsförmedlingen kunde erbjudas anställning mot
en lön av 350 kronor per månad, skulle han äga att av avvecklingsersättningsbeloppet
såsom lönefyllnad uppbära under första månaden 150 kronor,
under andra månaden 100 kronor och under tredje månaden 50 kronor.
På detta sätt anså^ge utredningen för sin del påtagbara lättnader komma
att uppslå för de långtidsinkallade vid lösandet av sysselsättnings- och försörjningsproblemen.
Utredningen föresloge därför, att avvecklingsersättningen
på här antytt sätt finge tagas i anspråk för beredande av lönefyllnad
i sådana fall, där långtid sink al la d av arbetsförmedlingen anvisades lämpligt
arbete med lägre löneförmåner än avvecklingsersättningen övergångsvis
kunde erbjuda. Mot förslaget i denna del kunde invändas, att långtidsinkallade,
vilka vid hemförlovningstillfället återginge till tidigare innehavda anställningar,
icke erbjödes någon motsvarande förmån. Utredningen ansåge
en sådan invändning icke bärande. Dylika långtidsinkallade befunne sig
nämligen i ett gynnat läge, då de kunnat räkna med att återgå till anställning
efter militärtjänstgöringens upphörande. Utredningen hade därför icke
ansett skäl föreligga för att bereda dem möjlighet att erhålla viss lönefyllnad
i den civila anställningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Utredningen har vidare ingått på frågan om sättet för a v v e c klingsersättningens
beräknande i det enskilda fallet och härom
anfört följande.

Vad först gällde den personal, som avlönades såsom motsvarande personal
på aktiv stat och därvid ägde uppbära allenast kontantlön (i huvudsak
endast officerare och underofficerare i reserven) syntes avvecklingsersättningen
böra fastställas med utgångspunkt från vederbörande tillkommande
månadslön, och hänsyn alltså icke tågås till terminslön eller andra
eventuellt utgående förmåner. En sådan beräkningsgrund syntes utredningen
motiverad därav, att ifrågavarande personal vid tjänstgöring under sådana
förhållanden, att det vanliga kvarteret kunde bibehållas, icke ägde
uppbära andra förmåner än månadslön. Vad därefter anginge personal, som
väl åtnjöte löneförmåner såsom fast anställd personal på aktiv stat men a\ -lönades enligt biandlönesystem (huvudsakligen endast värnpliktigt f. d. fast
anställt manskap, som innehar anställning såsom underbefäl i reserven)
syntes avvecklingsersättningen böra fastställas med utgångspunkt från vederbörande
tillkommande månadslön, inklusive i förekommande fall hyresoch
ortstillägg. Vid beräkningen syntes emellertid härutöver hänsyn böra
tagas till utgående naturaförmåner av fri förplägnad och beklädnad. Da
dessa förmåner vöre utbytesförmaner och deras kontanta värde vore fastställt,
syntes några svårigheter vid beräkningen icke behöva uppkomma. I
stället för fri portion kunde nämligen kontant ersättning erhållas med för
närvarande 1 krona 90 öre per dag och i stället för fri beklädnad en dagsersättning
av 65 öre. I fråga örn den som tillhörde nu ifrågavarande personalgrupp
men icke åtnjöte eller vore berättigad att åtnjuta hyres- och ortstillägg
syntes vid fastställandet av avvecklingsersättningen böra så anses
som örn vederbörande vore berättigad till inkvarteringsersättning enligt
meddelade bestämmelser. Vid fastställandet av avvecklingsersättningen för
personal, som avlönades såsom värnpliktiga och uppbure familjebidrag,
syntes utgångspunkten böra vara familjebidrag jämte krigslön och naturaförmånernas
till kontanter omräknade värde enligt tidigare angivna grunder.
Med hänsyn till att terminslönen för flottan tillhörande personal beräknades
efter olika grunder vid tjänstgöring till sjöss och i land ville utredningen
ur lämplighetssynpunkt föreslå, att vid fastställandet av krigshärens inverkan
på avvecklingsersättningen under alla förhållanden skulle så anses som
örn terminslön utgått med i 6 § gällande krigsavlöningsreglemente fastställt
belopp. I det fall familjebidrag icke uppbures, syntes vid avvecklingsersättningens
fastställande böra så anses som örn vederbörande vore berättigad till
inkvarteringsersättning enligt tidigare antydda bestämmelser.

I fråga örn familjebidragsförmånerna gällde, alt dessa vöre underkastade
vissa förändringar beroende på ändrade lamiljeförliållanden, eventuella inkomster,
som hustru eller andra bidragsberättigade familjemedlemmar
kunna lia. lii. ni. Utredningen utginge från att avvecklingsersättningen i
dylika fall skulle fastställas på grundval av förhållandena vid tidpunkten
för hem förlovningen från militärtjänsten. Utredningen förutsatte emellertid,
att avvecklingsersättningens månadsbelopp skulle kulina undergå vissa
förändringar i den mån sådana befunnes erforderliga på grund av att familjeförhållandena
eller inkomst förhållandena inom familjen komrnc ali
undergå förändringar. Liknande borde givetvis vara förhållandet i sådana
fall, där den till avvecklingsersättning berättigade själv kunde komma alt

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

få inkomst av tillfällig anställning eller förvärvskälla. En dylik prövning
av frågan om avvecklingsersättningens storlek underlättades, örn ersättningen
i fråga utbetalades månadsvis i efterskott. Ett sådant utbetalningssätt
ville utredningen för sin del förorda.

I gällande krigsfamiljebidragsförordning funnes föreskrivet, att familjepenning
skulle utgå fem dagar efter hempermittering och att den, om särskilda
skäl förelåge, finge utgå högst under ytterligare tjugo dagar, ävensom
att bostadsbidrag kunde utgå högst trettio dagar efter tjänstgöringens
upphörande. Utredningen förutsatte, att i förekommande fall hänsyn härtill
toges vid avvecklingsersättningens bestämmande.

Slutligen har utredningen framhållit, att kostnaderna för avveck -lingsersättningen helt borde gäldas av statsmedel.

Yttranden.

Utredningens förslag, att de långtidsinkallade under vissa betingelser
skola göras berättigade till särskild avvecklingsersättning vid arbetslöshet
eller såsom lönefyllnad, har principiellt icke mött erinran i remissyttrandena.
Ej heller ha i yttrandena gjorts invändningar mot en maximering av
denna ersättning eller mot grundsatsen, att ersättningen skall beräknas med
utgångspunkt från de förmåner, den långtidsinkallade erhållit under tiden
för den militära tjänsten.

Socialstyrelsen har dock framhållit, att bestämmelsen örn avvecklingsersättning
såsom lönefyllnad i sådana fall, där ett från arbetsförmedlingen
anvisat arbete gåve en lön, som vore lägre än avvecklingsersättningen, icke
syntes vara lyckligt avvägd. För att stimulera den enskilde att antaga för
honom lämpligt arbete i dylika fall syntes det knappast tillräckligt, att lönen
utfylldes blott i den mån den understege avvecklingsersättningen. En person,
som åtnjöte avvecklingsersättning och antoge ett av arbetsförmedlingen
anvisat arbete, borde därför enligt socialstyrelsens mening tillförsäkras en
fortsatt avvecklingsersättning med sådant belopp, att lön och avvecklingsersättning
tillsammans bleve större än avvecklingsersättningen skulle ha
varit, örn arbetet icke antagits. Förslagsvis kunde detta ske så, att avvecklingsersättningen
i och med det att ett arbete antoges icke minskades med
hela lönebeloppet utan endast med en viss del av detta belopp.

Försvarets civilförvaltning har funnit det böra klarläggas, hur avvecklingsersättningen
skulle bestämmas efter de olika dyrortsgrupperna. Avgörande
härvidlag syntes böra vara den ortsgrupp, till vilken den värnpliktiges
hem respektive beställningshavarens i reserven mantalsskrivningsort
vore hänförd.

Försvarsväsendets lönenänmd och statens arbetsmarknadskommission ha
framhållit, att vid fastställandet av avvecklingsersättning för personal, som
avlönades såsom värnpliktiga, hänsyn borde tagas till i förekommande fall
utgående hemortslön. Den sistnämnda remissinstansen har därutöver erinrat
om utredningens förslag, att för värnpliktiga, vilka under tjänstgöringen icke

Kumjl. Majlis proposition ur 225.

uppburit bostadsbidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningeii, avvecklingsersättningen
skulle beräknas som om vederbörande i stället uppburit inkvarteringsersättning.
Vissa skäl talade enligt arbetsmarknadskommissionens
uppfattning för att även i dylika fall grunda beräkningen av avvecklingsersättningen
på antagandet, att bostadsbidrag utgått. Kommissionen har
emellertid tillstyrkt förslaget, dock med det förbehållet att inkvarteringsersättningen
härvid under alla förhållanden skulle beräknas efter vad som
kunnat utgå efter de första femton dygnen av tjänstgöringen.

I flera remissyttranden har erinran riktats mot utredningens förslag, att
ersättningens belopp för månad skulle göras beroende av förändringar i familjens
ekonomiska förhållanden. Försvarsväsendets lönenämnd har sålunda
framhållit, att med den av utredningen föreslagna reduceringsregeln i fråga
örn avvecklingsersättningens månadsbelopp tillräckliga skäl icke förelåge för
en omprövning vid andra förändringar än som föranleddes av att den hemförlovades
egna inkomster förändrades.

Den föreslagna reduceringsregeln ha bland andra tjänstemännens centralorganisation
och landsorganisationen funnit tveksam. Förstnämnda organisation
har framhållit, att behovet av ekonomiskt bistånd för den, som vöre
arbetslös, vore lika framträdande under de följande fem månaderna som
under den första månaden efter hemförlovningen. Landsorganisationen har
funnit reduktionsregeln oegentlig ej minst för de fall, då den hemförlovade
antagit anvisat arbete men i delta icke uppnådde mot avvecklingsersättningen
svarande arbetsinkomst och därför bereddes lönefyllnad. Försvarsväsendets
personalvårdsnämnd har fäst uppmärksamheten på att avvecklingsersätlningens
månadsbelopp komme att bli förhållandevis obetydligt för långtidsinkallade,
vilka avlönades såsom värnpliktiga och icke vore familjeförsörjare.
Nämnden har därför ifrågasatt, örn icke reduceringen av avvecklingsersättningen
för värnpliktiga, icke försörjningspliktiga långtidsinkallade borde
ske med allenast 5 procent per månad.

Socialstyrelsen har liksom statens arbetsmarknadskommission funnit nödvändigt
att klargöra förhållandet mellan daghjälp från arbetslöshetskassa
och den föreslagna avvecklingsersättningen, därvid två alternativ skisserats,
antingen att jämställa understödet från kassan med avlöning från arbetet
eller att betrakta avvecklingsersättningen såsom avlöning i den mening, som
avsåges i 18 § förordningen örn erkända arbetslöshetskassor. Vid valet mellan
dessa alternativ har socialstyrelsen lämnat företräde åt det senare, då
det ur arbetslöshetsförsäkringens synpunkter vore olämpligt, att understöd
från arbetslöshetskassa ulginge jämsides med annan ersättning.

överbefälhavaren har liksom chefen för armén ifrågasatt, huruvida
icke ekonomisk kompensation borde tillkomma även de tvångsvis långtidsinkallade,
vilka själva haft intresse och förmåga att skaffa sig arbete i
samband med övergången till fredsorganisation. Avsaknaden av en sådan
förmån har av chefen för försvarsstaben ansetts kunna motverka den ur

Kungl. Majlis proposition nr 225.

samhällets synpunkt önskvärda strävan från den enskilde alf själv ordna för
sig. Med hänsyn härtill har det ansetts motiverat att införa en särskild avvecklingspremie
för dem, som själva skaffat sig arbete av varaktigt slag.
Premien borde utgå utan behovsprövning och fastställas till förslagsvis 500
kronor. Därest en sådan premie icke ansåges böra införas, ha båda här ifrågavarande
myndigheter uttalat, att avvecklingsersättning i form av lönefyllnad
borde utgå även till sådana långtidsinkallade, vilka utan medverkan av det
allmänna återginge till sina förutvarande arbeten eller själva skaffade sig
annat arbete. Åt sistnämnda uppfattning har också försvarsväsendets personalvår
dsnämnd givit uttryck, då nämnden hävdat, att avvecklingsersättning
såsom lönefyllnad borde tillkomma jämväl sådan långtidsinkallad, som
återginge till tidigare innehavd anställning eller själv skaffade sig anställning
och därvid komme i åtnjutande av lägre ekonomiska förmåner än avvecklingsersättningen
övergångsvis erbjöde, varvid syftemålet angivits vara
att uppmuntra den enskilde att återgå till tidigare innehavd anställning eller
själv söka skaffa sig anställning på den civila arbetsmarknaden.

Statskontoret har understrukit vikten av att vederbörlig kontroll utövades
över att personer, som komme i åtnjutande av avvecklingsersättning,
icke utan att anmäla förhållandet erhölle anställning på annat sätt än genom
arbetsförmedlingsanstalt.

DePchefTnntS'' 1 syfte alt förbättra möjligheterna för de långtidsinkallade att lösa sina
försörjningsproblem i avvaktan på anställnings vinnande och under tid för
deltagande i fortbildnings- eller omskolningskurser samt för att i vissa fall
underlätta för dem att kunna antaga anställning med förhållandevis låga
löneförmåner har utredningen föreslagit, att de långtidsinkallade på vissa
villkor skola komma i åtnjutande av en särskild avvecklingsersättning. Storleken
av denna ersättning föreslås bli beroende av de förmåner, som utgått
under tiden för den militära tjänstgöringen. För personal, som avlönas enligt
för fast anställda gällande grunder, skulle avvecklingsersättningen sålunda
bestämmas med hänsyn till månadslönens storlek och i vad gäller över stat
och i reserven anställt manskap även med hänsyn till de dem tillkommande
naturaförmånernas värde vid utbyte mot kontant ersättning. För värnpliktsavlönade
skulle ersättningen beräknas med hänsyn till krigslön jämte enligt
krigsfamiljebidragsförordningen utgående bidrag vid tiden för tjänstgöringens
avslutande eller, om bostadsbidrag icke utgått till ensamstående värnpliktig,
den inkvarteringsersättning, som enligt därom meddelade bestämmelser
i vissa fall skulle lia kunnat utbetalas till honom. Utredningen har
dock förordat, att ersättningens belopp skall maximeras till 400 kronor inom
ortsgrupp I, till 450 kronor inom ortsgrupp II samt till 500 kronor inom
ortsgrupp III, därvid till ortsgrupp I skulle hänföras A-, B- och C-orter i det
statliga lönesystemet, till ortsgrupp II D-, E- och F-orter samt till ortsgrupp
lil övriga orter. Enligt förslaget skulle avvecklingsersättningen utgå under

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

högst sex månader efter tjänstgöringens upphörande, varvid dess belopp
dock månatligen skulle reduceras med lio procent av det för första månaden
fastställda beloppet.

Av myndigheterna och personalsammanslutningarna har förslaget, såsom
av det föregående framgår, i huvudsak tillstyrkts. Vissa erinringar ha dock
framställts.

Införandet av en särskild avvecklingsersättning synes mig vara en lämplig
form för beredande av hjälp åt de långtidsinkallade under den närmaste
tiden efter avslutad tjänstgöring vid försvarsväsendet i de fall då de icke
lyckas vinna en anställning. Jag får alltså tillstyrka, att denna form
av avvecklingsförmån införes och att avvecklingsersättningen må få utgå
under en tid av högst sex månader. I enlighet med utredningens förslag bör
den få tagas i anspråk vid arbetslöshet, under förutsättning att den arbetslöse
är anmäld hos den offentliga arbetsförmedlingen och denna icke förmått
bereda honom lämpligt arbete. Därvid böra föreskrifterna i 15 § arbetslöshetskasseförordningen
tillämpas, när det gäller att fastställa vad som
skall förstås med lämpligt arbete. Arbetet skall sålunda bland annat motsvara
vederbörandes krafter och färdigheter, varjämte särskilda omständigheter
i övrigt icke skola föreligga med hänsyn till sökandens personliga
förhållanden eller arbetets natur. Emellertid kunna uppenbarligen vissa
svårigheter uppkomma även för sådana långtidsinkallade, som vid beredskapens
avveckling visserligen erhålla arbete men i sin anställning åtnjuta
lägre lön än som svarar mot de förmåner, som kommit dem tillgodo under
militärtjänsten. I sådana fall föreligger ett behov av ekonomiskt bistånd
för att vederbörande skall kunna anpassa sig efter det ändrade läget. Jag
förordar, att en dylik anpassningshjälp då får utgå i form av lönefyllnad,
oavsett örn den långtidsinkallade återgår till den anställning han innehaft
före militärtjänstgöringen eller örn han — genom arbetsförmedlingens hjälp
eller egna åtgöranden — vinner ny anställning. Jag förutsätter, att de organ,
som skola omhänderha utbetalning av avvecklingsersättning, så långt
möjligt är skola utöva kontroll över att avvecklingsersättning icke kommer
att utgå i andra fall eller med högre belopp än som avsetts. Givetvis skall
den ersättningsberättigade åläggas skyldighet att hålla vederbörligt organ
underrättat örn sina anställningsförhållanden, och därvid synes samma
ordning kunna tillämpas som när det gäller familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen.

Med anledning av vad som framhållits i vissa remissutlåtanden rörande
behovet av att klargöra förhållandet mellan avvecklingsersättning och daghjälp
från arbetslöshetskassa, vill jag uttala, att jag delar socialstyrelsens
uppfattning, att avvecklingsersättning bör betraktas såsom avlöning i den
mening, som avses i 18 § förordningen örn arbetslöshetskassor, varav följer
att understöd från arbetslöshetskassa icke bör utgå jämsides med avvecklingsersättning.

Bihang till riksdagens protokoll 1:945. 1 sami. Nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Vad därefter angår sättet för bestämmande av avvecklingsersättningens
belopp kan jag i huvudsak biträda utredningens förslag. För personal, som
enligt krigsavlöningsreglementet avlönas enligt de för fast anställd personal
gällande grunderna, bör ersättningsbeloppet alltså bestämmas med hänsyn
tagen till den under sista kalendermånaden före dagen för beredskapens upphörande
utgående månadslönen, beräknad efter vederbörandes dåvarande
mantalsskrivningsort, samt, i vad gäller personal med lön i likhet med fast
anställt manskap, i övrigt på sätt utredningen föreslagit. Därvid bör i förekommande
fall inkvarteringsersättningens belopp beräknas till vad som enligt
gällande bestämmelser om inkvarteringsersättning utgår efter de första
femton dygnen. Avgörande för avvecklingsersättningens maximibelopp bör
vara vederbörandes mantalsskrivningsort, varvid i syfte att förenkla uträkningen
av beloppen — ulan avseende å ortsgrupperingen enligt avlöningsreglementena
— mantalsskrivningsorten bör räknas till den ortsgrupp, till
vilken den enligt lagen om folkpensionering är hänförlig. Härigenom vinnes,
att avvecklingsersättningens maximibelopp alltid blir detsamma i en
och samma kommun, antingen fråga är om avvecklingsersättning för t. ex.
reservofficer eller värnpliktig. Vidkommande personal, som enligt krigsavlöningsreglementet
åtnjuter lön efter för värnpliktig gällande grunder,
bör avvecklingsersättningen bestämmas på sätt utredningen föreslagit, därvid
givetvis i förekommande fall hänsyn också bör tågås till hemortslön,
som utgått under sista kalendermånaden före dagen för beredskapens upphörande,
och i förekommande fall till inkvarteringsersättning, som skulle
utgått efter femtonde dygnet.

Den av utredningen föreslagna reduktionsregeln, nämligen att avvecklingsersättningens
belopp för varje efterföljande månad efter den första, under
vilken den utgår, skall minskas med tio procent av första månadens belopp,
innebär, att avvecklingsersättningsbeloppet under sjätte, d. v. s. sista månaden
efter tjänstgöringens upphörande kommer att utgå med allenast hälften
av det för första månaden fastställda beloppet. Mot denna regel ha erinringar
framställts i vissa remissutlåtanden. Härvid har gjorts gällande, dels att
skäl icke syntes föreligga för dylik reduktion, enär en arbetslös under senare
delen av perioden hade väl så stort behov av ekonomiskt stöd som under
periodens början, dels ock att reduktionen för värnpliktiga icke-familjeförsörjare
bleve för stor med hänsyn till att de värnpliktigas ersättningsbelopp
för första månaden i vissa fall måste bliva förhållandevis lågt. Enligt
min mening är den av utredningen förordade reduktionsregeln ägnad att tillgodose
det därmed avsedda syftet, nämligen att förebygga utnyttjandet av
avvecklingsersättningen såsom arbetsfri inkomst. I princip finner jag mig på
grund härav böra förorda utredningens förslag. Ä andra sidan synes det mig
knappast erforderligt att i liknande syfte förorda införande av den av
socialstyrelsen föreslagna regeln, att avvecklingsersättningen, om vederbörande
antager ett arbete, skall minskas endast med viss del av lönebeloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Vad angår utredningens förslag om att för värnpliktiga — under hänsyntagande
till familjebidrag, som utgått vid tidpunkten för beredskapens upphörande
— fastställt belopp för avvecklingsersättning skall ändras, därest
familjens sammansättning undergår förändring eller familjemedlemmarnas
inkomstförhållanden ändras, delar jag den i vissa remissutlåtanden uttalade
uppfattningen, att dylika förhållanden icke böra föranleda ändring i avvecklingsersättningens
belopp, enär detta dels skulle föranleda svårigheter för
vederbörande myndigheter, dels ock synes ha ringa fog för sig med hänsyn
till att avvecklingsersättningsbelopp för annan personal icke avses skola påverkas
av enahanda omständigheter. Däremot bör avvecklingsersättningens
månadsbelopp givetvis kunna undergå förändring, därest den ersättningsberättigade
själv kommer i åtnjutande av inkomst av tillfällig anställning
eller annan förvärvskälla. De av utredningen föreslagna maximibeloppen för
avvecklingsersättningen i ortsgrupperna I, II och III, vilka belopp lämnats
utan erinran i remissutlåtandena, har jag för egen del funnit lämpligt avvägda.

Jag återkommer i det följande till frågan örn de organ, som böra omhänderha
fastställandet och utbetalningen av avvecklingsersättningen, och till
sättet för bestridandet av kostnaderna därför. Till spörsmålet huruvida visst
f. d. fast anställt manskap bör i enlighet med av utredningen framställt förslag
erhålla annan förmån än avvecklingsersättning återkommer jag jämväl
i det följande.

Yrkesutbildning m. m.

Utredningen.

Utredningen har inledningsvis erinrat om att Kungl. Majit i propositionen
1944:281 anmälde fråga angående anvisande av anslag å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, varvid upptogs till behandling bland andra
vissa med yrkesundervisningen sammanhörande frågor och närmast då
spörsmålet örn yrkesutbildning vid en arbetslöshetskris m. m. Efter en närmare
redogörelse för de i nyssnämnda proposition framlagda synpunkterna
och förslagen har utredningen understrukit angelägenheten av att de långtidsinkallade
snarast möjligt efter hemförlovning kunde inlemmas i det produktiva
arbetet. För uppnående av detta syfte har utredningen ansett erforderligt
att för en del långtidsinkallade anordna kompletterande yrkesutbildning
och för andra omskolning till yrken, där behov av arbetskraft kunde
antagas föreligga vid beredskapens avveckling.

Ehuru utredningen ansett vissa möjligheter föreligga för att de långtidsinkallade
skulle kunna inplaceras i den yrkesutbildning, som förutsattes under
alla förhållanden komma afl anordnas vid lorsvarsberedskapens avveckling,
har utredningen dock föreslagit särskild yrkesutbildning
för denna kategori och såsom skäl härför framhållit följande.

Kungl. Mnj.is proposition nr 225.

\ issa svårigheter syntes iöreiinnas att under särskilt besvärliga förhållanden
på arbetsmarknaden ordna yrkesutbildning av tillräcklig omfattning.
I ett sådant läge kunde sökandefrekvensen till förefintliga utbildningsmöjligheter
beräknas bliva avsevärt större än tillgången på elevplatser. Det skulle
härvid sannolikt visa sig nödvändigt att giva de långtidsinkallade företrädesrätt
till utbildningsmöjligheterna. Utredningen ville för sin del icke förorda
någon sådan rätt. Lämpligare syntes vara att anordna särskilda fortbildnings-
och omskolningskurser för de långtidsinkallade. I sådana fall, där
detta icke lämpligen läte sig göra, syntes en temporär utvidgning av eljest
anordnade kurser eller skolor icke vara otänkbar. Utredningen, som alltså
ville föreslå anordnande så långt möjligt av särskilda fortbildnings- och omskolningskurser
för långtidsinkallade, har emellertid i anslutning härtill
framhållit, att behovet och omfattningen härav vid avvecklingstillfället icke
nu kunde närmare bedömas.

Vad beträffar de ekonomiska förmånerna åt långtidsinkallade
under tid för deltagande i yrkesutbildning
har utredningen anfört följande.

För de långtidsinkallade, vilka komme alt deltaga i de föreslagna, för
dem särskilt anordnade kurserna, skulle det givetvis vara möjligt att tilllämpa
samma bidragssystem som vid andra liknande kurser. Den föreslagna
särskilda avvecklingsersättningen för de långtidsinkallade komme emellertid
i flertalet fall och under alla förhållanden under viss tid att vara förmånligare.
Det syntes utredningen skäligt, alt avvecklingsersättning komme att
utgå jämväl till sådana långtidsinkallade, vilka deltoge i fortbildnings- eller
omskolningskurser. Rörande kurstidens längd i olika fall kunde något uttalande
från utredningens sida icke göras. Sannolikt kunde kurserna i vissa
fall bliva av kortare varaktighet än sex månader och i andra fall sträcka sig
utöver denna tid. Utredningen ansåge icke skäl föreligga för att avvecklingsersättning
skulle tillkomma deltagare i nu ifrågavarande kurser under längre
tid än eljest, d. v. s. högst sex månader. Skulle kurstiden vara längre, finge
vederbörande övergå till de eljest för deltagande i dylika kurser fastställda
bidragen. Sådan övergång skulle för övrigt i vissa fall böra ifrågakomma tidigare,
nämligen då avvecklingsersättningens månadsbelopp komme att nedgå
under det belopp, med vilket de vanligen förekommande bidragen utginge.
Av praktiska skäl syntes det emellertid utredningen befogat, att avvecklingsersättningen
i dylika fall finge fortsätta att utgå under en tid av upp till
sex månader men med det belopp, som svarade mot eljest ifrågakommande
bidrag.

Kostnaderna för kursverksamhetens bedrivande förutsattes skola i sin helhet
bestridas av statsmedel.

Såsom förutsättning för rätt till deltagande i fortbildning seller
omskolningskurs har utredningen ansett böra gälla, att vederbörande
långtidsinkallad anmält sig såsom arbetssökande hos den offentliga
arbetsförmedlingen och alt denna icke kunnat anvisa honom lämpligt
arbete. Örn under utbildningstiden lämpligt arbete kunde erhållas inom yrket,
har utredningen ansett deltagare i fortbildningskurs böra vara skyldig

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

att avbryta utbildningen. För deltagare i omskolningskurs, som erbjödes arbete,
har dylik skyldighet däremot icke ansetts böra föreligga.

Yttranden.

Utredningens förslag, att de långtidsinkallade i viss utsträckning skola beredas
möjlighet till yrkesutbildning i särskilt anordnade fortbildnings- eller
omskolningskurser, har icke föranlett erinran i något av de avgivna yttrandena.
Ej heller har förslaget, i vad detsamma avser att undervisningskostnaderna
helt skola bestridas av statsmedel och att deltagare under utbildningstiden
skola erhålla avvecklingsersättning, mött gensaga. Socialstyrelsen
har dock framhållit, alt erfarenheterna från kurserna för arbetslösa
under krigsåren talade för att ett visst ekonomiskt incitament borde vara
förhanden. Det borde därför övervägas att ge en uppmuntran till deltagande i
utbildningskurser genom att avvecklingsersättningens månatliga nedsättning
minskades för kursdeltagare, exempelvis från eljest förutsatta 10 procent till
5 procent. Därjämte har socialstyrelsen ifrågasatt, huruvida det icke borde
föreskrivas, att den, som underläte att tillgodogöra sig möjlighet till lämplig
yrkesutbildning, borde drabbas av samma påföljd som den, vilken vägrade
att antaga anvisat lämpligt arbete.

Statens arbetsmarknadskommission har fäst uppmärksamheten på att fall
kunde förekomma, då tillträde till yrkesutbildning icke kunde ordnas i direkt
anslutning till hemförlovningen. För dylika fall borde de långtidsinkallade
äga uppbära avvecklingsersättning i avvaktan på tillträde till utbildningen.
Vidare borde de — örn avvecklingsersättning icke utginge för hela kurstiden
— äga erhålla understöd enligt vanliga grunder. Kostnaderna för understöd
i dylika fall borde emellertid helt bestridas av statsmedel.

överstyrelsen för yrkesutbildning har ansett att, där så med hänsyn till
förhållandena kunde befinnas lämpligt, inplacering i eljest för fortbildning
eller omskolning av arbetslösa anordnad kurs jämväl borde kunna äga rum.
De särskilda kurserna för långtidsinkallade borde därför anordnas i enahanda
ordning som de centrala arbetslöshetskurserna enligt överstyrelsens
av statsmakterna godtagna förslag rörande kursverksamhet för yrkesutbildning
av arbetslösa, och kostnaderna för utbildningsverksamheten borde bestridas
från för dylik verksamhet under åttonde huvudtiteln anvisade medel,
överstyrelsen har vidare erinrat, att det enda till beloppet fastställda bidraget
i de vanliga fortbildnings- och omskolningskurserna utgjordes av
timpenning, medan övriga bidrag utginge efter behovsprövning och delvis
av kommunala medel samt att beslutande myndighet i dylika ärenden vore
vederbörande arbetslöshetsnämnd. Med hänsyn härtill har överstyrelsen
funnit den av utredningen förutsatta ordningen, alt långtidsinkallad, som
deltoge i kurs av längre varaktighet än sex månader, därefter skulle övergå
till vanliga bidragsgrundcr icke kunna föranleda någon generell besliim -

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Departements chefen.

melse, då detta skulle föregripa vederbörande arbetslöshetsnämnds prövningsrätt.
Överstyrelsen har ifrågasatt, om ej i dylika fall erforderligt kontantunderstöd
eller inackorderingsbidrag helt borde utgivas av statsmedel.
Behovsprövningen borde i så fall göras av arbetsmarknadskommissionen.
En sådan lösning av bidragsfrågan hade av överstyrelsen funnits lämplig
även ur andra synpunkter. Det syntes nämligen icke möjligt att giva utfästelser
örn att den, som sökte yrkesutbildning kombinerad med avvecklingsersättning,
omedelbart skulle placeras vid en kurs. Viss väntetid kunde
bliva erforderlig. Antingen kunde då vederbörande hänvisas till att anlita
andra hjälpformer än avvecklingsersättningen under väntetiden eller också
kunde avvecklingsersättningen börja utgå omedelbart. I det sistnämnda
fallet, vilket överstyrelsen funnit vara att föredraga, uppkomme fråga örn
försörjningsbidrag för tiden efter det avvecklingsersättningen upphört att
utgå. Detta bleve också förhållandet, om kurstiden vore längre än sex månader.
Även under nu angivna förhållanden hade överstyrelsen ansett kursdeltagarna
böra kunna räkna på nödigt bidrag till uppehället under kurstiden.

Statskontoret har förutsatt att — därest vid beredskapens avveckling yrkesutbildningsverksamhet
ansåges vara av behovet påkallad — särskilda
kurser för nu ifrågavarande kategori komme till stånd endast i den mån
platser ej stöde till buds i eljest anordnade undervisningskurser. Statskontoret
har vidare ifrågasatt, örn icke arbetssökande, i den mån han prövades lämplig
för yrkesutbildning, under en arbetslöshetsperiod borde anvisas deltaga i
lämplig utbildningskurs.

- Utredningen har funnit erforderligt att för en del av de långtidsinkallade
öppna möjligheter till kompletterande yrkesutbildning och för andra till
omskolning till yrken, där behov av arbetskraft kan antagas förefinnas vid
beredskapens avveckling, och förutsatt, att denna utbildning skall förläggas
till tiden efter beredskapstjänstgöringens avslutande. Då det icke synts utredningen
möjligt att giva ifrågavarande långtidsinkallade företrädesrätt
till utnyttjande av normalt förefintliga yrkesutbildningsmöjligheter, har det
ansetts lämpligast att i erforderlig omfattning anordna särskilda fortbildnings-
och omskolningskurser för dem. Under tiden för deltagande i yrkesutbildningen
borde de långtidsinkallade för tryggande av sin och sina eventuella
familjers försörjning vara berättigade att komma i åtnjutande av den
avvecklingser.sättning, som föreslagits skola utgå under viss tid vid arbetslöshet
efter avslutad tjänstgöring vid försvaret. Såsom förut framhållits avses
avvecklingsersättningens belopp skola reduceras för varje månad efter
den första, och det kan beräknas uppkomma fall, då den skulle komma att
utgå med lägre belopp än de bidrag, som i olika former tillkomma andra
arbetslösa, vilka hänvisas till eljest förekommande yrkesutbildning i beredskapskurser.
Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit den jämkningen

Kungl. Mcij:ts proposition nr 225.

beträffande reduktionen av ersättningens belopp, att ersättningen icke skall
komma att utgå med lägre belopp än som svarar mot elev i vanlig beredskapskurs
tillkommande förmåner. Kommer yrkesutbildning för långtidsinkallad
att få längre varaktighet än sex månader, d. v. s. fortgå utöver den
tid, varunder avvecklingsersättning må utgå, borde eleverna enligt utredningens
mening för den överskjutande tiden komma i åtnjutande av motsvarande
förmåner som dem, vilka tillkomma elever i vanliga beredskapskurser.
Rätt till den föreslagna yrkesutbildningen har ansetts böra tillkomma
långtidsinkallade, som anmält sig såsom arbetssökande hos den
offentliga arbetsförmedlingen men icke av denna kunnat anvisas lämpligt
arbete. Deltagare i fortbildningskurs skall vara skyldig avbryta utbildningen,
därest honom anvisas lämpligt arbete inom yrket, medan deltagare i
omskolningskurs icke skall vara skyldig att avbryta utbildningen för att
taga erbjudet arbete.

Kostnaderna för kursverksamhetens bedrivande lia av utredningen förutsatts
skola i sin helhet bestridas av statsmedel.

1 de över utredningens betänkande avgivna utlåtandena lia icke från
något håll framställts erinringar mot att långtidsinkallade erhålla möjligheter
till kompletterande yrkesutbildning eller till omskolning till nytt yrke.
Däremot lia vissa myndigheter framlagt förslag till ändringar i vad gäller
utbildningens organisation och sättet för beredande av förmåner åt elever i
yrkesutbildningskurserna, i den måll dessa kurser komma att pågå längre
tid än den, varunder avvecklingsersättning kommer att utgå.

Då det är uppenbart, att åtskilliga av de långtidsinkallade under sin tjänstgöring
kunna lia till en del förlorat tidigare uppnådd yrkesfärdighet, synes
det mig lämpligt, att dessa erhålla möjlighet till fortbildning inom sitt yrke,
när deras tjänstgöring i anledning av beredskapen upphört. Beroende på
arbetsmarknadsläget kan därjämte behov uppkomma alt giva andra långtidsinkallade
tillfälle till omskolning liksom statsmakterna förutsatt, att arbetslösa
i vanlig ordning skola få tillfälle till yrkesutbildning i beredskapskurser.
Jag tillstyrker alltså det av utredningsmännen framlagda förslaget
örn att yrkesutbildning skall komma till stånd i syfte att därigenom
öka de långtidsinkallades möjligheter att vinna utkomst på den civila arbetsmarknaden
efter beredskapstjänstgöringens avslutande.

I fråga om denna yrkesutbildning har utredningen förordat anordnande
av särskilda kurser för de långtidsinkallade, medan vissa myndigheter framhållit
lämpligheten av alt förefintliga möjligheter till inplacering av dem i
eljest för fortbildning eller omskolning anordnade kurser utnyttjas. Härutinnan
delar jag den av myndigheterna uttalade uppfattningen och förutsätter
alltså, att särskilda kurser för de långtidsinkallade icke skola anordnas
i vidare mån än detta kan befinnas erforderligt för alt bereda tillfälle
till yrkesutbildning i skälig omfattning. Såsom överstyrelsen för yrkesutbildning
framhållit, böra — örn särskilda yrkesutbildningskurser för långtids -

Kungl. Majda proposition nr 225.

inkallade visa sig nödvändiga — dessa anordnas i enahanda ordning sorn
de centrala arbetslöshetskurserna enligt överstyrelsens av statsmakterna
godtagna förslag rörande kursverksamhet för yrkesutbildning av arbetslösa.

Mot de av utredningen angivna villkoren för tillträde till yrkesutbildning,
nämligen att den långtidsinkallade skall vara anmäld såsom arbetssökande
hos arbetsförmedlingen och denna ha funnit sig icke kunna anvisa honom
lämpligt arbete, har jag icke funnit anledning till erinran. Jag finner däremot
icke lämpligt att, såsom statskontoret och socialstyrelsen ifrågasatt,
den som på grund av arbetslöshet uppbär avvecklingsersättning skall kunna
av myndigheterna hänvisas till yrkesutbildning, men förutsätter, att arbetsförmedlingen
skall komma att i dylikt fall framhålla värdet av att utnyttja
möjligheterna att förvärva yrkeskunskaper, som kunna underlätta arbetsanställnings
vinnande. Jag biträder utredningens förslag till regler beträffande
skyldighet för den, som är elev i yrkesutbildningskurs, att i vissa fall
antaga arbete, som erbjudes under tiden för utbildningen. Den som visar
oförmåga eller bristande vilja att tillgodogöra sig yrkesutbildning, som han
påbörjat, bör givetvis skiljas från utbildningen.

Vad därefter angår den ersättning, vilken bör tillkomma långtidsinkallad.
som deltager i yrkesutbildning, finner jag mig kunna biträda utredningens
förslag, att avvecklingsersättning må utgå enligt samma regler som vid
arbetslöshet. För tid, varunder denna ersättning kan komma att visa
sig för knapp, liksom också för utbildningstid, som infaller efter det
avvecklingsersättning upphört att utgå, böra eleverna i mån av behov få
komma i åtnjutande av understöd enligt de grunder, som gälla för deltagare
i yrkesutbildningskurser för arbetslösa, därvid behovsprövningen dock bör
verkställas av den statliga centrala myndighet, som kommer att åläggas att
i andra avseenden handlägga ärenden angående avvecklingsförmåner åt
långtidsinkallade. Kostnader för dylika understöd, som beviljas av ifrågavarande
myndighet, böra helt falla å staten och icke såsom för arbetslösa
i allmänhet fördelas mellan staten och vederbörliga kommuner. Till sättet
för bestridande av kostnaderna för kursverksamheten, vilka kostnader ävenledes
böra falla på staten, återkommer jag i det följande. Av vad jag nyss
anfört framgår, att jag icke anser skäl vara för handen att för kursdeltagarna
införa särskilda regler i fråga örn reduktionen av avvecklingsersättningens
belopp under andra till och med sjätte månaden. Ersättningen synes
utan olägenhet kunna reduceras efter samma regler som för sådana långtidsinkallade,
vilka uppbära densamma till följd av arbetslöshet, enär återstående
behov för kursdeltagarnas del, vid bifall till vad jag nyss förordat,
kommer att tillgodoses genom beviljande av understöd av statsmedel. Beträffande
därefter frågan örn förmåner för avvecklingsersättningsberättigad,
som icke omedelbart efter avslutad beredskapstjänstgöring — trots det att
ansökan därom gjorts inom föreskriven tid av en månad — kan vinna inträde
i yrkesutbildningskurs, finner jag mig böra föreslå, att sådan långtidsinkallad

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

i vanlig ordning bör få komma i åtnjutande av avvecklmgsersättning under
tiden mellan tjänstgöringens avslutande och till dess han vinner inträde i yrkesutbildningskurs
samt att han efter inträdet i yrkesutbildningskurs skall — till
dess de sex månader förflutit, varunder avvecklingsersättning må utgå — utfå
sådan ersättning med å var och en av månaderna fallande belopp, i förekommande
fall med i det föregående angiven utfyllnad, medan han för återstoden
av utbildningstiden bör få komma i åtnjutande av understöd enligt vad nyss
sagts.

Till frågan örn ledningen av yrkesutbildningen återkommer jag i det
följande.

Ekonomiska förmåner i vissa fall åt värnpliktigt f. d. fast anställt manskap.

Utredningen.

Utredningen har framhållit, att gruppen värnpliktigt f. d. fast anställt
manskap i viss män intoge en särställning bland den av utredningens undersökningar
berörda personalen. Redan under normala förhållanden hade del
nämligen ansetts befogat att tillförsäkra de avgående fast anställda vissa
förmåner till hjälp för vinnande av anställning på den civila arbetsmarknaden.
De fast anställda vore alltså under vissa betingelser berättigade till
s. k. anställning på civilanställningsstat och kunde.också komma i åtnjutande
av avskedspremie, då de lämnade den militära tjänsten. Dessa förmåner
hade också tillförsäkrats över stat anställt manskap, som i oavbruten
följd under en tid av minst sex år innehaft fast anställning såsom manskap
och anställning över stat. Särskilda organ funnes vidare tillskapade för
handläggning av frågor rörande förmedling av anställning åt avgående fast
anställt manskap. I syfte att underlätta övergången till civil statsanställning
funnes vidare vissa företrädesrättsbestämmelser meddelade (SFS 1936:505).

Utredningen bär övervägt, huruvida icke gruppen värnpliktigt f. d. fast
anställt manskap tillhörande inkallade under vissa betingelser borde göras
berättigade till enahanda civilanställningsförmåner som i vanlig ordning
avgående fast anställda, och har i detta hänseende anfört följande.

För en sådan anordning talade i främsta rummet det förhållandet, att ifrågavarande
förmåner utsträckts till att omfatta också vissa över stat anställda.
Huruvida en förutvarande fast anställd, som i omedelbar anslutning till avgången
från beställning på aktiv stat inkallats lill fortsatt militärtjänstgöring,
kommit att fullgöra denna tjänstgöring i egenskap av över stat anställd
eller värnpliktig hade många gånger varit beroende av personliga överväganden
rörande möjligheten av att snabbare erhålla hempermittering, ekonomiska
förhållanden m. m. Tjänstgöringsförhållandena för förutvarande fast
anställda med samma militära kompetens torde dock icke hava blivit skiljaktiga,
därest den fortsatta militärtjänstgöringen i ett fall kommit att taga
formen av övcrstatsanställning och i ett annat av tjänstgöring såsom värn -

Kungl. Muj.ts proposition nr 225.

pliktig. Av dessa ävensom av organisatoriska skäl föresloge utredningen, att
sådant värnpliktigt, f. d. fast anställt manskap som i oavbruten följd fullgjort
tjänstgöring såsom fast anställd och värnpliktig under en tid av minst
sex år gjordes berättigat till de civilanställningsförmåner, som enligt nu gällande
bestämmelser tillkomme avgående fast anställt manskap med enahanda
tjänstetid. Befordran till underofficer eller flaggkorpral i reserven
under tiden för den fortsatta tjänstgöringen borde icke utesluta rätt till nu
omhandlade förmåner. Villkoren i övrigt för åtnjutande av dessa förmåner
förutsattes skola vara desamma som för avgående fast anställt manskap.

I fråga örn sättet för beräknande av löneförmåner i dylika fall under tid
lör anställning på civilanställningsstat eller sättet för fastställande av vederbörande
tillkommande övergångsersättning har utredningen föreslagit, att
löneförmånerna respektive övergångsersättningen skulle beräknas som örn
beställningshavaren hela tiden kvarstått i sin vid tidpunkten för avskedet
från den aktiva tjänsten innehavda beställning.

Från rätt till här omhandlade förmåner borde enligt utredningens mening
uteslutas värnpliktig f. d. fast anställd, som avgått från fäst anställning före
den förstärkta försvarsberedskap^^ påbjudande i september månad 1939,
även om hans beredskapstjänstgöringstid skulle komma att uppgå till sex år.

Yttranden.

Försvarsväsendets lönenämnd har funnit tvekan kunna råda örn lämpligheten
av att utsträcka rätten till civilanställningsförmånerna till att gälla
även för värnpliktigt f. d. fast anställt manskap. I varje fall borde enligt
lönenämndens mening härför fordras, att tiden för den fasta anställningen
varit av längre varaktighet, förslagsvis minst tre år. (En reservant inom
lönenämnden har påyrkat fyra år.) Lönenämnden har även ifrågasatt, om
avskedspremie borde utgå till värnpliktiga av här ifrågavarande slag. A
andra sidan har försvarsväsendets underbefålsförbund tillstyrkt utredningsförslaget,
enär den hittillsvarande åtskillnad, som i fråga om rätt till civilanställningsförmåner
uppehållits mellan å ena sidan över stat anställda och
å andra sidan värnpliktiga f. d. fast anställda, icke ansetts tillfredsställande.
I fråga örn sättet för beräknande av förmåner under eventuell tid för anställning
på civilanställningsstat eller för fastställande av eventuell övergångsersättning
har förbundet framhållit, att det borde så anses som örn vederbörande
vid tidpunkten för avskedet från anställning på stat och under
militärtjänstgöringen därefter innehaft furirsbeställning.

Statskontoret har förklarat sig hysa vissa betänkligheter mot förslaget att
vid avgången i förmånshänseende likställa f. d. fast anställt manskap, som
inberäknat värnpliktstjänstgöring eller reservanställning tjänstgjort oavbrutet
i sex år, med under en sådan tidrymd kontraktsanställt manskap. De
särskilda förmåner, som tillerkänts sistnämnda manskapskategori, motive -

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

rades, enligt vad ämbetsverket vidare anfört, av önskvärdheten att vederbörande
frivilligt förpliktade sig tjänstgöra viss tid. Sadant atagande förelåge
icke av den personal, som i anslutning till den fasta anställningen
tvångsvis fullgjorde viss tjänstgöring. Statskontoret anmärkte jämväl, att
f. d. fast anställda såsom värnpliktiga i vissa fall vid inkallelse erhölle avsevärt
större ekonomiska förmåner än därest de kvarblivit å aktiv stat. Ämbetsverket
ansåge sig fördenskull icke kunna tillstyrka, att värnpliktiga f. d.
fast anställda befattningshavare, vilka icke i sistnämnda egenskap fullgjort
för erhållande av civilanställningsförmåner fastställd tjänstgöring, erhölle
sådana. Däremot hade statskontoret icke något att erinra mot att värnpliktig
eller reservbefäl, som fullgjort tjänstgöring i direkt anslutning till tast anställning
av föreskriven tid, oberoende av tjänstgöringens längd, bibehöllc
den rätt till vissa förmåner, han eljest skulle ha haft.

Utredningen har, såsom av den lämnade redogörelsen närmare framgått, Dep^efen.ntS
ansett skäl tala för att f. d. fast anställt manskap under vissa betingelser såsom
hjälp vid lösandet av sysselsättnings- och försörjningsproblemen i samband
med försvarsberedskapens avveckling beredas enahanda civilanställningsförmåner
som tillkomma i vanlig ordning avgående fast anställt manskap
med en minsta anställningstid av sex år. Såsom förutsättning
härför borde då gälla, att den förutvarande fast anställde tvångsvis tagits
i anspråk för beredskapstjänstgöring i omedelbar anslutning till avgången
från den innehavda manskapsbeställningen och att den sammanlagda tjänstgöringstiden
härigenom kommit att uppgå till minst sex år.

Ett vägande skäl att i fråga örn rätt till övergångsförmåner vid försvarsberedskapens
avveckling jämställa de förutvarande fast anställda, örn vilka
bär är fråga, med i vanlig ordning avgående fast anställt manskap är enligt
mitt förmenande, alt rekryteringen av fast anställt manskap äger rum vid förhållandevis
låg levnadsålder, till följd varav den civila yrkesfärdigheten vid
inträdet i den militära tjänsten i flertalet fall är ringa och behovet av bistånd
vid övergången till civil verksamhet alltså särskilt stort.

Jag anser mig därför böra biträda utredningens förslag i denna del. Att
vederbörande under tiden för den fortsatta militärtjänstgöringen erhållit
befordran till officer, underofficer eller flaggkorpral i reserven bör icke utesluta
rätt till civilanställningsförmåner. I likhet med försvarsväsendets
lönenämnd finner jag emellertid skäligt, att krav uppställes på att den fasta
anställningen skall lia haft viss minsta varaktighet. Såsom lönenämnden
föreslagit bör den fasta anställningen lia innehafts under en tid av minst
tre år.

Underbefälsförbundets förslag alt löneförmånerna under tid för eventuell
anställning på civilanställningsstat skola fastställas nied utgångspunkt fran
att vederbörande vid tidpunkten för avgången från den militära anställningen
innehaft furirsbeställning anser jag mig icke kunna biträda. En sådan regel

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

skulle nämligen innebära, att de förutvarande fast anställda i vissa fall
skulle kunna komma i ett bättre läge än i vanlig ordning avgående fast
anställda. Jag finner mig därför böra biträda utredningsförslaget, att löneförmånerna
under tid för eventuell anställning på civilanställningsstat i nu
ifrågavarande fall skola beräknas som om deri inkallade hela tiden kvarstått
i sin vid tidpunkten för avskedet fran den aktiva tjänsten innehavda beställning.

1 ill fragan örn bestridandet av kostnaderna för de förmåner, jag ansett
mig böra förorda för visst förutvarande fast anställt manskap, återkommer
jag i det följande.

Rätt att förena förmåner m. m.

Utredningen.

Utredningen har framhållit, att en och samma långtidsinkallad principiellt
borde kunna komma i åtnjutande av endast en av de föreslagna förmånerna.
Av praktiska skäl har utredningen, såsom framgått av det tidigare anförda,
emellertid föreslagit, att förmånerna av avvecklingsersättning och
yrkesutbildning skola kunna kombineras. Utredningens förslag innebär alltså,
att de långtidsinkallade skola kunna komma i åtnjutande av allenast endera
av följande förmåner, nämligen antingen värnpliktslån eller avvecklingsersättning
vid arbetslöshet eller såsom lönefyllnad eller ock yrkesutbildning
kombinerad med avvecklingsersättning.

I fråga om den tid efter hemförlovningen, inom vilken någon av de föreslagna
förmånerna skall sökas, har utredningen föreslagit uppställandet av
bestämda regler. Då det kunde förutsättas, att erforderligt planläggningsarbete
för ordnandet av fortbildnings- eller omskolningskurser för de långtidsinkallade
kunde bedrivas före avvecklingen av försvarsberedskapen, syntes
de langtidsinkallade i förhållandevis god tid före väntad hemförlovning
kunna orienteras om här uppkommande möjligheter. Som regel syntes därför
böra föreskrivas, att ansökan örn deltagande i dylik fortbildnings- eller
omskolningskurs skulle föreligga senast en månad efter erhållen hemförlovning.
Enahanda tidsbegränsning syntes böra fastställas, såväl då det gällde
rätten till avvecklingsersättning som värnpliktslån.

Yttranden.

Utredningens förslag, att de långtidsinkallade principiellt skulle beredas
allenast en av de föreslagna förmånerna, har i allmänhet lämnats utan erinran.
Försvarsvcisendets lönenåmnd, som godtagit förslaget härom, har erinrat,
att värnpliktigt f. d. fast anställt manskap, som vore underbefäl i reserven,
enligt gällande bestämmelser kunde komma i åtnjutande av värnpliktslån.
Lönenämnden har ifrågasatt, huruvida icke bestämmelser till för -

Kungl, ftlaj.ts proposition nr 225.

hindrande av att civilanställningsförmåner förenas med rätt till särskilda
förmåner för långtidsinkallade borde utfärdas i samband med ett genomförande
av utredningens förslag.

Statens arbetsmarknadskommission däremot har ansett möjlighet böra
öppnas för en kombination av de föreslagna förmånerna. Kommissionen har
nämligen erinrat om att vanliga värnpliktslån finge sökas inom tre månader
efter militärtjänstgöringens upphörande men att särskilda förhållanden gjorde
det möjligt att bevilja lån även åt den, som sökte vid senare tidpunkt.

En dylik undantagsföreskrift borde enligt kommissionens mening få gälla
även här. Skulle någon först ha kommit i åtnjutande av avvecklingsersättning
men senare — inom sex månader efter hemförlovningen — firma sig
vara bättre betjänt av alt få hjälp genom värnpliktslån, borde hinder icke
möta att bevilja sådant. Från det beviljade lånets belopp borde dock i så
fall avdragas vad som uppburits i form av avvecklingsersättning.

Landsorganisationen har funnit utredningens restriktion, att avvecklingsersättning
.skulle diskvalificera från möjlighet till värnpliktslån, vara riktig
såsom allmän regel, vilken emellertid icke borde göras undantagslös. Med
hänsyn till avvecklingsersättningens begränsning till tiden kunde lånebehov
icke anses uteslutet. Särskilt syntes detta gälla för hemförlovad, som under
den ersättningsberättigande tiden genomgått omskolning men trots detta icke
erhållit anställning.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden har ansett lånemöjligheterna
böra kompletteras med rätt till statliga stipendier för dem, som
utnyttjade de ordinarie kurserna för att skaffa sig erforderlig yrkesutbildning.
Vidare har ifrågasatts, om icke långtidsinkallade, vilka genomginge
lägre teknisk eller kommersiell utbildning vid ordinarie kurser, borde beredas
möjlighet att erhålla samma bidrag som deltagare i särskilt anordnade
kurser. Åt liknande synpunkter har svenska reservunderofficersförbundet
givit uttryck och därvid framhållit, att behovet av såväl avvecklingsersättning
som lånemöjlighet torde föreligga för långtidsinkallad, vilken icke deltoge
i särskilt anordnad yrkesutbildningskurs utan vunne inträde vid någon
ordinarie läroanstalt. Rätt till värnpliktslån borde ej göras beroende av huruvida
vederbörande kommit i åtnjutande av andra föreslagna förmåner.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen för utredningens förslag DePcheeun.nts
framgår, att utredningen för sin del ansett de långtidsinkallade böra beredas
allenast en av de tre föreslagna förmånerna värnpliktslån, avvecklingsersättning
och yrkesutbildning, varvid dock yrkesutbildningen ansetts böra
kombineras med avvecklingsersättning. I vissa remissyttranden lia framställts
erinringar mot utredningsförslaget i denna del.

För egen del anser jag mig lill en början böra erinra örn att värnpliktiga
redan enligt gällande värnpliktslåneförordning äro berättigade att under

J(> Kungl. Majda proposition nr 225.

vissa betingelser komma i åtnjutande av värnpliktslån. Denna rätt föreligger
enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser jämväl för underbefäl i
reserven. Kungl. Majit bar vidare av 1944 års riksdag bemyndigats att
utsträcka förordningens tillämpning till att gälla vissa ytterligare personalkategorier.
Den omständigheten, att en värnpliktig eller ett underbefäl i reserven
varit inkallad till längre tids beredskapstjänstgöring, betager alltså icke
vederbörande rätten att på den gällande värnpliktslåneförordningens grunder
ansöka örn och erhålla värnpliktslån. Det av utredningen uttalade önskemålet,
att allenast en form av avvecklingsförmån skall kunna utgå i det särskilda
fallet, kan alitsa icke tillgodoses med mindre uttrycklig föreskrift meddelas
om att lill sådan förmån berättigad långtidsinkallad skall vara utesluten
från rätt till värnpliktslån enligt den nu gällande värnpliktslåneförordningen.
Detta synes mig emellertid varken skäligt eller lämpligt.

Vid sitt ställningstagande till nu föreliggande spörsmål synes utredningen
närmast ha åsyftat, att de långtidsinkallade under tiden för militärtjänstgöringen
skola kunna förbereda lösningen av sysselsättnings- och försörjningsproblemen
så att de vid militärtjänstgöringens upphörande omgående
skola kunna realisera de uppgjorda planerna. Ehuru en sådan tanke givetvis
kan vara i och för sig fullt riktig, torde den i praktiken ofta nog icke
kunna genomföras. Den situationen torde sålunda lätt kunna uppstå, att deli
langtidsinkallade vid den tidpunkt, då hans militära tjänstgöring upphör, saknar
möjlighet att genomföra de av honom uppgjorda planerna. Så kan exempelvis
bliva förhållandet beträffande den, som har för avsikt att fullfölja
en gång påbörjade studier eller återupptaga egen rörelse. I bägge fallen kan
den militära tjänstgöringen upphöra vid sådan tidpunkt, att förhållandevis
lång tidrymd kommer att förflyta, innan de praktiska förutsättningarna äro
förhanden för studiernas återupptagande respektive för nytt igångsättande
av det egna företaget. Då utredningen förutsatt, att för nu närmast ifrågavarande
ändamål i främsta rummet värnpliktslånemöjligheten skall utnyttjas,
kan vid genomförande av utredningens förslag den situationen uppkomma,
att lånemöjligheterna visa sig otillräckliga för det avsedda ändamålet,
eftersom försörjningsproblemet under väntetiden också måste lösas.
Jag håller därför före, att åtnjutande av endera av avvecklingsförmånerna
i inskränkt mening, nämligen avvecklingsersättning eller yrkesutbildning
kombinerad med sådan ersättning, icke skall utesluta den långtidsinkallade
fran rätten att söka och erhålla värnpliktslån enligt de av utredningen förordade
grunderna. Emellertid synes vid prövning av värnpliktslåneansökan
fran langtidsinkallad, som redan kommit i åtnjutande av annan avvecklingsförmån,
hänsyn — såsom arbetsmarknadskommissionen i sitt yttrande
tramhållit — böra tagas till storleken av ifrågavarande förmån.

Det ligger i sakens natur, att till f. d. fast anställt manskap, som kommer
i åtnjutande av civilanställningsförmåner, icke böra utgå jämväl andra eko -

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

nomiska förmåner, örn vilka här är fråga, med undantag av värnpliktslån,
då förutsättningar för beviljande av sådant eljest föreligga.

Organ för handläggning av ärenden rörande föreslagna förmåner m. m.

Utredningen.

Utredningen har föreslagit, att det skall uppdragas åt statens arbetsmarknadskommission
att fungera såsom centralt organ för handläggning av frågor
rörande sysselsättnings- och försörjningsproblem för de långtidsinkallade
i samband med försvarsberedskapens avveckling. Därvid har utredningen
i fråga om ordnandet av särskilda fortbildnings- och omskolningskurser
ävensom annan vrkesutbildning för dessa långtidsinkallade förutsatt, att erforderligt
samråd kommer att äga rum mellan kommissionen och överstyrelsen
för yrkesutbildning. Sistnämnda myndighet har föreslagits skola medverka
vid uppgörande av undervisningsplaner och i övrigt vid kursernas anordnande
och bedrivande m. m.

Ärenden rörande vämpliktslån åt långtidsinkallade ha föreslagits skola
handläggas av värnpliktslånenämnderna med biträde av familjebidragsnämnderna.

Beträffande handläggningen av frågor rörande avvecklingsersättningen
har utredningen erinrat, att ersättningen korinne att fastställas från olika utgångspunkter
för skilda grupper av långtidsinkallade. Praktiska skäl syntes
emellertid tala för att ersättningsfrågorna avgjordes och ersättningen utbetalades
av en och samma myndighet. Härvid kunde ifrågakomma antingen
vederbörliga militära myndigheter eller familjebidragsnämnder. Att under
tiden för försvarsberedskapens avveckling belasta de militära myndigheterna
med hithörande frågor syntes icke vara rationellt, helst som frågornas handläggning
fordrade ett intimt samarbete med den offentliga arbetsförmedlingen
och de långtidsinkallade i många fall icke vore regionalt rekryterade
till de militära förbanden. På grund härav har utredningen föreslagit, att
hithörande ärenden skola handläggas av familjebidragsnämnderna.

I fråga örn förfarandet vid handläggningen av hithörande ärenden har utredningen
framhållit, att det borde ankomma på den långtidsinkallade att
vid tidpunkten för hemförlovning lämna vederbörlig militär myndighet uppgift
rörande mantalsskrivningsort och sysselsättningsförhållanden efter hemförlovningen.
Den militära myndigheten borde ha att lämna vederbörliga
familjebidragsnämnder uppgift angående månadslön i förekommande fall
för den personal, som avlönades i likhet med personal på aktiv stat, angående
storleken av utgående krigslön ävensom övriga erforderliga upplysningar
angående tidpunkt för hem förlovning, tjänstgöringstider, tjänstgöringens
benämning m. m. På grundval av dessa upplysningar ävensom av den långtidsinkallade
företett intyg av arbetsförmedlingsanstalt eller, i förekomman -

Kungl. Majus proposition nr 225.

de fall, uppgift angående löneförmåner i erhållen anställning borde fainiljebidragsnämnd
äga preliminärt bestämma örn avvecklingsersättningen i det enskilda
fallet och utanordna ersättningsbeloppet. Då avvecklingsersättning
enligt utredningens förslag helt skulle gäldas av statsmedel, syntes av principiella
skäl frågan om ersättningsbeloppets storlek i det enskilda fallet böra
underställas det centrala organ, som skulle handlägga dessa ärenden, d. v. s.
enligt utredningens förslag statens arbetsmarknadskommission. Skulle någon
långtidsinkallad icke åtnöja sig med arbetsmarknadskommissionens beslut i
dylikt ärende, syntes han böra äga att söka erhålla rättelse genom besvär
hos Kungl. Majit.

För f. d. fast anställt manskap, som blir berättigat till samma civilanställningsförmåner
som i vanlig ordning avgående fast anställt manskap, har utredningen
föreslagit, att hithörande ärenden skola handläggas centralt av
försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå och lokalt av vederbörlig civilanställningskommission
eller, efter omorganisation av dessa organ, motsvarande
myndigheter. På de militära myndigheterna borde enligt utredningens
mening ankomma att utbetala eventuellt utgående avskedspremie
ävensom lön under tid för eventuell anställning på civilanställningsstat.

Yttranden.

Utredningens förslag rörande organen för handläggning av frågor rörande
särskilda förmåner åt långtidsinkallade har i allmänhet icke föranlett erinran.
Chefen för marinen har dock ansett mindre lämpligt, att avvecklingsersättning
skulle preliminärt fastställas och utbetalas av familjebidragsnämndema
men beslutet för att få giltighet underställas arbetsmarknadskommissionen.
Om nämligen ersättningsbeloppet av centralorganet sattes lägre än
familjebidragsnämnden funnit böra göras, bleve familjebidragsnämnden ansvarig,
varvid svårigheter kunde uppstå för denna att indriva beloppet. Följden
bleve merarbete och kunde också bli tveksamhet och obenägenhet från
familjebidragsnämndernas sida att taga ansvar. De av familjebidragsnämnderna
fastställda ersättningsbeloppen borde därför icke underställas arbetsmarknadskommissionen
men erforderlig kontroll utövas genom revision i
vanlig ordning.

Länsstyrelsen i Örebro län har funnit utredningens förslag kunna föranleda
anhopning av ärenden hos arbetsmarknadskommissionen, till följd varav
ärendenas slutliga behandling kunde befaras bliva fördröjd. Då avvecklingsersättningen
av principiella skäl likväl borde i det särskilda fallet prövas av
statsmyndighet, har länsstyrelsen ifrågasatt, örn icke värnpliktslånenämnd,
efter utredning och förslag från vederbörlig familjebidragsnämnd, borde
fastställa ersättningsbeloppet, varvid arbetsmarknadskommissionen dock borde
vara tillsynsmyndighet. Om beslutanderätten beträffande avvecklingsersättningen
icke ansåges böra anförtros värnpliktslånenämnderna, borde det

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 4y

enligt länsstyrelsens uppfattning övervägas, om icke länsstyrelsen vore den
lämpligaste myndigheten för handläggning av dessa ärenden.

Statens arbetsmarknadskommission har icke haft något att erinra mot utredningsförslaget
i vidare mån än att kommissionen i fråga om yrkesutbildningen
utgått från att fördelningen mellan kommissionen och överstyrelsen
för yrkesutbildning av de uppgifter, som vore förenade med denna utbildnings
anordnande, skulle vara densamma som den, vilken gällde beträffande
de av överstyrelsen planlagda kurserna för arbetslösa.

Utredningens ifrågavarande förslag synes tämligen väl ansluta sig till deDcP"£«™£"
former för handläggningen av motsvarande ärenden, som under de senare
åren prövats och befunnits tillfredsställande. Då beredskapen av mig förutsatts
skola upphöra vid viss av Kungl. Majit fastställd tidpunkt men långtidsinkallad
personal, som genom beredskapstjänstgöring dessförinnan gjort
sig berättigad till avvecklingsförmåner, därefter kan få kvarbliva i tjänst
vid försvaret antingen såsom tillfälligt civilanställd eller också såsom frivilligt
tjänstgörande militär personal, torde i flertalet fall möjlighet yppas att
slutligt fastställa avvecklingsersättningens belopp, innan den till ersättningen
berättigade behöver taga detsamma i anspråk. Arbetsmarknadskommissionen
måste också anses äga större förutsättningar än t. ex. värnpliktslånenämnd
att träffa avgörande, huruvida avvecklingsförmåner bora
medgivas sådan personal, vilken enligt vad i det föregående anförts avses
skola få del av sådan förmån först om så efter prövning från fall till tal
finnes böra ske. Erfarenheterna i fråga örn familjebidragsverksamhet giva
icke stöd åt de av chefen för marinen uttalade farhågorna för att familjebidragsnämnderna
skulle visa obenägenhet att påtaga sig ansvar därest
deras beslut skola underställas arbetsmarknadskommissionen. Med hänsyn
härtill finner jag mig kunna i huvudsak ansluta mig till utredningens föreliggande
förslag. . ,

I det föregående har jag förordat, att frågor örn beviljande av understöd
i vissa fall åt långtidsinkallade, som deltaga i yrkesutbildning, skola
avgöras av den centrala myndighet, som skall handlägga andra ärenden rörande
avvecklingsförmåner åt långtidsinkallad personal. Härav följer, att
även dylika understödsfrågor skola från fall till fall avgöras av arbetsmar

nadskommissionen. . , ,, ,

Vad särskilt angår ledningen av yrkesutbildningen för de langtidsinkallade
bör det ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att taga samma befattning
med denna utbildningsverksamhet som i fråga örn centrala arbets löshetskurser.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 225

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

" . Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor.

Utredningen.«

Utredningen har funnit kostnaderna för de av utredningen föreslagna förmånerna
kunna endast approximativt uppskattas men ansett sig kunna räkna
med att omkring 3 000 inkallade kunde bliva berättigade till de föreslagna
förmånerna. Kostnadsberäkningarna ha i övrigt grundats på antagandet,
att omkring 2 400 inkallade komma att utnyttja förmånerna och att
av dessa 600^ komma att åtnjuta vämpliktslån, 1 200 avvecklingsersättning
såsom övergångshjälp samt 600 yrkesutbildning kombinerad med avvecklingsersättning.

Från angivna utgångspunkter har utredningen efter i betänkandet närmare
angivna grunder beräknat kostnaderna för avvecklingsersättning till
2 250 000 kronor och för yrkesutbildning till 400 000 kronor samt, såsom
av det följande framgår, ansett en kapitalinvestering av 1 000 000 kronor
erforderlig för finansiering av den särskilda värnpliktslåneverksamheten.

Kostnaderna för avskedspremier och anställning på civilanställningsstat
för f. d. fast anställt manskap enligt utredningens förslag ha förutsatts bliva
förhållandevis ringa och ansetts böra bestridas på samma sätt som motsvarande
kostnader för i vanlig ordning avgånget fast anställt manskap.

Utredningen har slutligen beräknat medelsbehovet för de föreslagna värnpliktslånen
till i runt tal 2 000 000 kronor, därvid antalet låntagare beräknats
till omkring 600 och det genomsnittliga lånebeloppet till 3 000 kronor.
Av ifrågavarande medelsbehov ha 1 000 000 kronor ansetts kunna tagas i
anspråk av de anslag, som tidigare anvisats för värnpliktslån enligt nu gällande
värnpliktslåneförordning men ännu icke disponerats för sitt ändamål,
medan återstoden eller 1 000 000 kronor skulle för ändamålet anvisas å riksstaten
för budgetåret 1945/46 såsom ny kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd.

Yttranden.

I fråga örn utredningens kostnadsberäkningar har statens arbetsmarknadskommission
ifrågasatt lämpligheten av att kostnaderna för civilanställningsförmåner
åt f. d. fast anställt manskap skola belasta de under fjärde huvudtiteln
för fredsförhållanden beräknade anslagen. Det har synts kommissionen
riktigare, att dessa kostnader belastade försvarets förskottsstat. Vidare
har kommissionen framhållit, att beviljade värnpliktslån borde tills vidare utbetalas
med anlitande av för värnpliktslån enligt nu gällande vämpliktslåneförordning
anvisat kapitalinvesteringsanslag. Härvid har kommissionen
erinrat, att det nuvarande anslaget icke kunde disponeras efter utgången av
budgetåret 1944/45 men att kommissionen tidigare hemställt hos Kungl.
Maj:t om utverkande av riksdagens medgivande att disponera vad som åter -

Kungl. Majlis proposition nr 225.

stöde av det anvisade anslaget jämväl efter utgången av innevarande budgetår.
Slutligen har kommissionen i fråga om kostnaderna för yrkesutbildningen
ifrågasatt, örn icke dessa med hänsyn till förhallandena skulle kunna
utan särskild medelsanvisning avföras å de anslag för anordnande av arbetslöshetskurser,
vilka beräknats å allmän beredskapsstat och jämväl under
nästa budgetår torde komma att anvisas å samma stat.

överstyrelsen för yrkesutbildning, vilken såsom i annat sammanhang framhållits
föreslagit, att kostnaderna för yrkesutbildningen skulle bestridas från
för dylik verksamhet under åttonde huvudtiteln anvisade medel, har icke
ansett möjligt att med någon grad av säkerhet beräkna medelsbehovet för
den kursverksamhet för arbetslösa, som utan större dröjsmål kunde behöva
komma igång i samband med avvecklingen av försvarsberedskapen. överstyrelsen
har emellertid i annat sammanhang hemställt, att för budgetåret
1945/46 måtte till yrkesutbildning i beredskapskurser m. m. å riksstaten uppföras
ett belopp av 3 000 000 kronor. Detta anslag har i statsverkspropositionen
för budgetåret 1945/46 i avvaktan på beredning av ärendet preliminärt
uppförts med 4 000 000 kronor. Örn kostnaderna för fortbildnings- och
omskolningskurser för långtidsinkallade skulle belasta ifrågavarande anslag,
borde detta enligt överstyrelsens mening icke uppföras med lägre belopp än
3 500 000 kronor.

Vid de av utredningen gjorda kostnadsberäkningarna har utgångspunkten Departement*.
varit, att de långtidsinkallade skola kunna erhålla allenast endera av de tre
förmånerna värnpliktslån, avvecklingsersättning samt yrkesutbildning kombinerad
med avvecklingsersättning. I det föregående har jag förordat, att de
egentliga avvecklingsförmånerna skola utgöras av avvecklingsersättning eller
yrkesutbildning kombinerad med nyssnämnda ersättning samt att de långtidsinkallade
härutöver skola kunna erhålla värnpliktslån enligt av utredningen
föreslagna grunder, därest behov av sådant lån anses föreligga. Jag
har också förordat en utsträckning i vissa hänseenden av rätten till avvecklingsförmåner.
Slutligen har jag funnit anledning föreslå, att understöd
åt deltagare i fortbildnings- och omskolningskurser i vissa fall skall få,
i mån av behov, beviljas dels den som åtnjuter avvecklingsersättning med
lägre belopp än som svarar mot maximalt understöd, dels ock den, för
vilken avvecklingsersättningen upphört att utgå, och att dessa understöd
i sin helhet skola bestridas av statsmedel. Ett genomförande av dessa förslag
medför i förhållande till utredningsförslaget vissa kostnadsökningar.

Vad först gäller kostnaderna för värnpliktslåneverksamheten, har från
statens arbetsmarknadskommission inhämtats, att vid utgången av januari
månad detta år förelåg en behållning av något över 2 500 000 kronor å
tidigare för ändamålet anvisat anslag. Då nämnda belopp torde få anses
tillräckligt för att under budgetåret 1945/46 därmed skola kunna bestridas
kostnaderna jämväl för värnpliktslån, som kunna komma alt beviljas lång -

Kungl. Muj:ts proposition nr 225.

tidsinkallad personal, finner jag icke påkallat, att ytterligare medel nu under
fonden för låneunderstöd anvisas till värnpliktslån.

Kostnaderna för avvecklingsersättning lia av utredningen beräknats till
2 250 000 kronor. Som inledningsvis framhållits, har jag emellertid förordat,
att rätt till sådan ersättning skall tillkomma vissa ytterligare personalkategorier.
Den av mig förordade bestämmelsen, att åtnjutande av avvecklingsersättning
icke skall utesluta rätt till värnpliktslån, torde vidare komma
att medföra, att ett antal långtidsinkallade under kortare tid kommer att
uppbära avvecklingsersättning för att därefter värnpliktslånevägen söka lösa
uppkommande sysselsättnings- och försörjningsproblem. Kostnadsberäkningarna
för avvecklingsersättningen torde med hänsyn härtill böra grundas
på antagandet att omkring 2 000 långtidsinkallade komma att åtnjuta sagda
ersättning och omkring 700 yrkesutbildning kombinerad med avvecklingsersättning.
Med tillämpande i övrigt av utredningens grunder för kostnadsberäkningarna
skulle vid sådant förhållande för avvecklingsersättning erfordras
ett anslag av i avrundat tal 3 000 000 kronor.

Undervisningskostnaderna för den av utredningen föreslagna yrkesutbildningen
för långtidsinkallade i särskilda för dem organiserade fortbildningsoch
omskolningskurser ha av utredningen beräknats till i avrundat tal
400 000 kronor. Jag har utgått från alt antalet deltagare i ifrågavarande
kurser kommer att bliva något större än det av utredningen beräknade, till
följd varav undervisningskostnaderna komma att något öka. Denna kostnadsökning
kan med tillämpning i övrigt av utredningens grunder för kostnadsberäkningarna
uppskattas till omkring 60 000 kronor. I avrundat tal
skulle alltså undervisningskostnaderna för yrkesutbildningen kunna beräknas
till 460 000 kronor.

I sitt i ärendet avgivna yttrande har överstyrelsen för yrkesutbildning anfört,
att det vore lämpligast, att undervisningskostnaderna för den här ifrågavarande
yrkesutbildningen bestridas av anslag under åttonde huvudtiteln, och
i samband därmed anmält, att ett av överstyrelsen för budgetåret 1945/46
äskat anslag för yrkesutbildning m. m. av nu nämnd anledning syntes böra
höjas från tidigare beräknat 3 000 000 kronor till 3 500 000 kronor. Det synes
mig lämpligt, att ifrågavarande kostnader bestridas i nyss angiven ordning.
Frågan örn beräkningen av nyssnämnda anslag under åttonde huvudtiteln
torde i annat sammanhang få underställas riksdagens prövning.

Kostnaderna för civilanställningsförmåner i vissa fall åt förutvarande fast
anställt manskap i enlighet med utredningens av mig biträdda förslag har av
utredningen ansetts böra bestridas från de normalt under fjärde huvudtiteln
för ändamålet upptagna anslagen. Med hänsyn till att kostnaderna för
civilanställningsförmåner åt här ifrågavarande personal sammanhöra med
den förstärkta försvarsberedskapen, synes det mig emellertid oriktigt, att
dessa kostnader skola bestridas från de normalt under fjärde huvudtiteln
anvisade anslagen till vissa civilanställningsåtgärder. Jag såll därför föreslå,

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

att för detta ändamål medel anvisas under särskilt, för här ifrågavarande
avvecklingsåtgärder avsett anslag. Medelsbehovet torde kunna grundas
på antagandet att omkring 100 förutvarande fast anställda bliva berättigade
till civilanställningsförmåner. Medelsbehovet härför torde kunna beräknas
till 125 000 kronor. Jag förutsätter därvid, att från anslaget skola
bestridas jämväl kostnader för naturaförmåner samt för rörligt tillägg och

kristillägg. _

Vad därefter angår kostnaderna för understöd åt deltagare i fortbildnings-
och omskolningskurser i de fall, då försörjningsproblemet under
hela kurstiden icke kan lösas med utnyttjande av avvecklingsersättning,
har jag, såsom i det föregående framhållits, funnit skäl tala för att dessa
helt bestridas av statsmedel. Till följd härav torde särskild medelsanvisning
för ändamålet bliva erforderlig. Att uppskatta storleken av dessa kostnader
är förenat med vissa svårigheter. Det synes mig emellertid, som örn medelsbehovet
skulle kunna med viss grad av tillförlitlighet uppskattas till
75 000 kronor.

Därest de med beredskapens avveckling sammanhörande arbetsuppgifterna
— på sätt jag i det föregående förordat — skola fullgöras av civilanställd
personal och i vissa fall av frivilligt tjänstgörande militär personal,
föranledas självfallet härav vissa avlöningskostnader. Storleken av
dessa kostnader kan icke angivas, då omfattningen av de med beredskapens
avveckling sammanhängande göromålen icke nu kan bedömas. Jag förutsätter
emellertid, att dessa kostnader skola liksom vissa andra med avvecklingen
sammanhängande kostnader bestridas från förskottsstat. Till fragan
härom torde jag framdeles få återkomma.

För bestridande av de kostnader, som enligt vad jag nyss förordat böra
belasta riksstatens fjärde huvudtitel, bör under dennas rubrik E. Diverse
uppföras ett förslagsanslag av 3 200 000 kronor. Anslaget bör i anslutning
till det anförda disponeras på följande sätt:

Avvecklingsersättning, förslagsvis ............................

Civilanställningsförmåner åt visst f. d. fast anställt manskap,

förslagsvis ..............................................

Understöd i vissa fall ål deltagare i fortbildnings- och omskolningskurser,
förslagsvis...................................

Summa kronor

3 000 000

125 000

75 000
3 200 000

Med hänsyn till de här ifrågavarande utgifternas sammanhang med försvarsberedskapen
torde dessa utgifter icke böra belasta den genom beslut
av 1942 års riksdag angivna kostnadsramen för försvaret under femårsperioden
1942/47.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Vid beslut om vidtagande av åtgärder i syfte att förhjälpa långtidsinkallad
personal till sysselsättnings- och försörjningsmöjligheter efter avslutad
beredskapstjänstgöring i huvudsaklig överensstämmelse med de av mig i
det föregående angivna grunderna erfordras för åtgärdernas genomförande
utfärdande av vissa författningsbestämmelser. Då det icke i nuvarande läge
kan tillförlitligt bedömas, under vilka förhållanden och — med hänsyn till
bland annat läget på arbetsmarknaden — i vilken omfattning åtgärderna
behöva genomföras, bör det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda de
erforderliga bestämmelserna i ämnet. Det ligger i sakens natur, att vissa
gränsfall kunna uppkomma. I betraktande härav synes Kungl. Majit jämväl
böra äga befogenhet att, där synnerliga skäl föreligga, efter prövning i varje
särskilt fall med avvikelse fran de i det föregående angivna grunderna medgiva
langtidsinkallad att komma i åtnjutande av avvecklingsförmån. En
förutsättning härför bör emellertid vara, att ett påtagligt orsakssammanhang
föreligger mellan försörjningssvårigheterna och den fullgjorda militärtjänstgöringen.

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att särskilda förmåner till långtidsinkallad
beredskapspersonal må i samband med beredskapens blivande
avveckling utgå i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jag i det föregående förordat,
dels ock under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1945/46 till Särskilda övergångsförmåner till långtidsinkallad
beredskapspersonal anvisa ett förslagsanslag av
3 200 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
A. Broberg.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1945

540900