Kungl. Maj:ts proposition nr 224 (Proposition 1947:224)

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Nr 224.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om
arbetsdomstol, m. m.; given Stockholms slott den 18
april 1947.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol; 2)

lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.;
samt

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420)
om semester.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1047. 1 samt. Nr 224.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas dels att 5, 6, 8, 10 och 13 §§ lagen den 22 juni 1928
om arbetsdomstol skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock
att lagen från och med 16 § skall erhålla den lydelse som angives i det följande.

5 §.

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och
hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen utövas av den, som är
omyndig eller i konkurstillstånd.

6 §■

Har ledamot -— --av Konungen.

Avgår sådan---motsvarande tillämpning.

Har någon såsom ordförande eller ledamot övervarit huvudförhandling
eller deltagit i förrättning enligt 10 § andra stycket, men avgår han, innan
målet blivit avgjort, vare han det oaktat skyldig att tjänstgöra vid fortsatt
behandling av målet.

8 §.

Innan någon tager säte i arbetsdomstolen, skall han hava avlagt domared
eller, med Konungens tillstånd, sådan försäkran på heder och samvete, varom
i 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken sägs.

10 §.

Arbetsdomstolen vare---sägs föreligger.1

Besiktning å--— för arbetarsidan.

Handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller förrättning enligt
andra stycket och som icke heller innefattar måls avvisande, ankommer på
ordföranden. Sådan handläggning må ock enligt ordförandens uppdrag ombesörjas
av lagfaren tjänsteman vid domstolen, som den därtill förordnat.

1 Jfr prop. nr 45/1947.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

13 §.

Förening, som slutit kollektivavtal, äge vid arbetsdomstolen väcka och utföra
talan för den som är eller varit medlem i föreningen; och må denne
själv ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala
å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till jävsförhållande,
personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frågor
som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening kärar.

Vill någon---sin talan.

Har förening---deras medlemmar.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen har att hos domstolen göra
skriftlig ansökan om stämning å motparten. I stämningsansökan skall käranden
uppgiva de omständigheter varå han grundar sin talan, uppställda
efter sitt sammanhang, så ock det yrkande han framställer. Vid ansökan bör
käranden i huvudskrift eller besannad avskrift foga de skriftliga bevis som
innehavas av honom.

Förekommer ej anledning att avvisa ansökan, skall domstolen utfärda
stämning å svaranden att svara å käromålet.

17 §.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas svaranden.

Delgivningen skall ske genom domstolens försorg; dock må domstolen, om
det finnes lämpligt, förelägga käranden att verkställa delgivningen.

Vad i andra stycket stadgas äge motsvarande tillämpning, när delgivning i
rättegången eljest skall ske.

18 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Förberedelsen skall
vara skriftlig, om icke domstolen finner muntlig förberedelse vara lämpligare
och parts inställelse kunna ske utan oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet.

Domstolen äger förelägga part vid vite att fullgöra vad han har att iakttaga
under förberedelsen.

19 §.

Försummar part att vid skriftlig förberedelse inkomma med svaromål
eller annan infordrad skrift eller uteblir part från sammanträde för muntlig
förberedelse, må domstolen ändock vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse,
om detta kan antagas vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall
domstolen utan hinder av partens utevaro eller försummelse utsätta målet till
huvudförhandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

20 §.

Sedan förberedelsen avslutats, skola parterna kallas till huvudförhandling.
Part så ock ställföreträdare för part vare skyldig att infinna sig personligen,
om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.

21 §.

Domstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant föranstalta om bevisning.
Dock må domstolen ej utan framställning av part höra vittne, som
ej förut hörts på parts begäran, om det icke finnes påkallat med hänsyn till
avgörandets betydelse utöver det mål, varom är fråga.

22 §.

Uteblir part från sammanträde för huvudförhandling, äge domstolen ändock
på yrkande av tillstädeskommen part företaga målet till förhandling
och avgörande. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträdet.
Framställes ej sådant yrkande som nyss sagts, skall målet avskrivas.

23 §.

Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, skall målet återupptagas till slutlig
handläggning så snart ske kan; och må därvid fortsatt huvudförhandling
äga rum, ändå att längre tid än två veckor förflutit från den tidigare handläggningens
slut.

24 §.

I protokoll vid huvudförhandling vare ej nödigt att anteckna utsaga av
vittne eller sakkunnig eller av part under sanningsförsäkran.

25 §.

Domstolen bestämmer i vilken ordning omröstning till dom eller beslut
skall äga rum.

Är beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var
för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de ändock ej uppställas
till särskild omröstning.

26 §.

Dom skall meddelas så snart ske kan, sedan huvudförhandlingen avslutats.

Domen skall underskrivas av dem som deltagit i avgörandet. Utskrifter
av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden, skola samma
dag som domen meddelas genom ordförandens försorg med posten utsändas
till parterna. Äro flera parter å samma sida, må gemensam utskrift sändas
till en av dem. Särskild underrättelse om tiden och sättet för domens meddelande
erfordras ej.

Vad i denna paragraf stadgas om dom äge motsvarande tillämpning å slutligt
beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det.

Kungl. Aluj:ts proposition nr 224.

27 §.

Beträffande rättegångskostnad äge domstolen förordna, att vardera parten
skall bära sin kostnad jämväl då den tappande parten med hänsyn till
målets beskaffenhet haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol.

Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad skall fördelas
mellan dem efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras förhållande
till saken och rättegången.

28 §.

Angående rättegången vid arbetsdomstolen skall i övrigt i tillämpliga delar
lända till efterrättelse vad i rättegångsbalken eller eljest finnes stadgat
beträffande rättegång vid rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är
tillåten.

Särskilda bestämmelser.

29 §.

Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomstolens
dom, må ej förvandlas.

30 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom eller
slutliga beslut samt protokoll.

31 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för ämbetsbrott skall
upptagas av högsta domstolen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kunql. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För fordran på arbetslön som grundas på bestämmelse i kollektivavtal
må betalningsföreläggande, utan hinder av att tvist om anspråket hör till
arbetsdomstolen, sökas vid allmän underrätt.

Betalningsföreläggande må ock sökas vid allmän underrätt för fordran på
semesterlön eller semesterersättning enligt lag, ändå att arbetsavtalet är reglerat
av kollektivavtal och talan förty eljest skolat väckas vid arbetsdomstolen.

2 8-

Bestrider gäldenären ansökningen och har målet med anledning härav hänskjutits
till rättegång, skall målet överlämnas till arbetsdomstolen, om tvisten
finnes vara av beskaffenhet att skola prövas av denna; och må klagan över
beslut härom ej föras.

Arbetsdomstolen skall förelägga borgenären att visa, huruvida förening,
som i 13 § första stycket lagen om arbetsdomstol sägs, vill föra borgenärens
talan eller undandrager sig detta. Har i målet åberopat kollektivavtal slutits
av förening, vari gäldenären är eller varit medlem, skall denna instämmas
att jämte gäldenären svara i målet vid arbetsdomstolen.

Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet, skall arbetsdomstolen,
om den finner sig icke vara behörig, visa målet åter till den rätt
som överlämnat det. Där sådan återförvisning skett, må frågan huruvida målet
hör under arbetsdomstolen ej ånyo upptagas.

3 §•

Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till arbetsdomstolen skall anses
väckt vid denna, när ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos den
allmänna underrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224. ‘

domstolen, dit ingiva ansökan om stämning inom tid som sägs i 35 § första
stycket lagsökningslagen.

4 §.

Beträffande förfarandet vid allmän underrätt i mål som avses i denna lag
skall i övrigt lända till efterrättelse vad i lagsökningslagen finnes föreskrivet,
där det är tillämpligt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester.

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 29 juni 1945 om semester skall
erhålla följande ändrade lydelse.

26 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betalningsföreläggande
för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt lag
må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras av kollektivavtal,
därom är särskilt stadgat.

I fråga---lag sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Kanyl. Maj.ts proposition ni 224.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 februari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om en av nya
rättegångsbalken föranledd revision av lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om
arbetsdomstol m. m.

Föredraganden anför följande.

Den 22 september 1944 förordnade Kungl. Maj:t dåvarande ordföranden i
arbetsdomstolen, numera presidenten Arthur Lindhagen att inom justitiedepartementet
biträda vid verkställande av utredning rörande de ändringar i
lagen om arbetsdomstol som kunde finnas erforderliga i anledning av nja
rättegångsbalken.

Utredningsmannen har avgivit en den 24 juli 1946 dagtecknad promemoria
med förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol och
förslag till lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön
m. m. jämte motiv till dessa lagförslag. Lagförslagen torde såsom Bilaga A
få fogas till protokollet.

Sedan yttranden över promemorian och därvid fogade lagförslag efter remiss
avgivits av socialstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige och Sveriges advokatsamfund, anhåller jag att nu få upptaga
frågan till behandling.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om
arbetsdomstol.

Promemorian.

I en inledande framställning har utredningsmannen närmare utvecklat arbetsdomstolens
särställning i processuellt hänseende samt lämnat en redogörelse
för den nuvarande rättegången vid arbetsdomstolen.

Härvid har utredningsmannen beträffande arbetsdomstolens särställning
anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Arbetsdomstolen är en domstol. Med ledning av allenast ett fåtal lagstadganden
har domstolen haft att i stor utsträckning tämligen fritt utstaka linjerna
för sin verksamhet både i materiellt och i processuellt hänseende. Med
hänsyn härtill kunde det ha varit en tänkbar möjlighet att arbetsdomstolen
kommit alt i materiellt hänseende utveckla sig till något slags kompromissinstitut.
Del stod emellertid från början fullt klart, att en sådan möjlighet
måste under alla omständigheter undvikas. Det rättsområde, till vilket arbetsdomstolens
verksamhet är förlagd, var från början alldeles obearbetat men
tillika av mycket invecklad beskaffenhet. För att domstolen skulle kunna uträtta
något gagneligt genom att bringa reda och ordning på detta område,
gällde det därför att från början söka slå in på klara och bestämda linjer!
Domstolen har därför strängt hållit fast vid ett rent rättsligt betraktelsesätt.

\ ad det processuella området angår ligger det i sakens natur, att en mängd
omständigheter utan motsvarighet i rättslivet i övrigt måste medföra ett i
vissa hänseenden ganska särpräglat rättegångsförfarande. Till dessa omständigheter
måste naturligen hänsyn tagas också när det gäller att inpassa rättegången
vid arbetsdomstolen inom ramen för nva rättegångsbalkens stadganden.

Bland de omständigheter, som enligt utredningsmannens mening äro ägnade
att medföra ett i viss mån särpräglat rättegångsförfarande vid arbetsdomstolen,
nämnas i promemorian först och främst domstolens sammansättning
och parterna vid domstolen.

Beträffande domstolens sammansättning anför utredningsmannen: Arbetsdomstolen

är sammansatt på följande sätt. Ordförande, vice ordförande
och ytterligare en ledamot förordnas för viss tid av Kungl. Maj:t utan
föregående förslag bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar-
eller arbetarintressen. Ordföranden och vice ordföranden skola vara jurister
med domarerfarenhet och den tredje ledamoten skall äga särskild insikt
och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed förbundna arbetsfrågor. Fyra
ledamöter, vilka skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga, förordnas
av Kungl. Maj:t för tva ar i sänder, två efter förslag av svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisationen
i Sverige. För ledamöterna men icke för ordföranden förordnas ersättare
till dubbla antalet enligt motsvarande regler. Beträffande de efter förslag
utsedda ledamöterna gäller, att ersättarna icke äro personliga.

Det har sålunda varit avsett, att domstolen skall inrymma ett starkt lekmannaelement,
som dessutom skall besitta en speciell sakkunskap på det
rättsområde, inom vilket arbetsdomstolen har sin verksamhet. Lekmannaelementet
har icke såsom häradsnämnden en mer eller mindre strängt genomförd
kollektiv rösträtt, utan rösträtten är individuell. Genom att i domstolen
insätta ledamöter på förslag av organisationer med stark motsatsställning till
varandra har man också medvetet i domstolen infört ett element, som representerar
de motsatta intressena. Detta har naturligen skett från två synpunkter,
nämligen dels för att stärka förtroendet för domstolen och dels för
att i domstolen införa en verkligt levande sakkunskap. Vid lagstiftningens
tillkomst utgick man från att detta intressentskap icke skulle komma att laga
sig uttryck i ständiga slitningar mellan arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna
utan att den objektivitet, som man var berättigad att vänta av kloka
och erfarna män, i alla fall skulle göra sig gällande. Denna förutsättning har
också blivit i praktiken uppfylld, vilket bäst visas därav att arbetsdomstolen
i sina domar är enhällig i mera än två tredjedelar av alla fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224

Utredningsmannen understryker härefter, att arbetsdomstolen dock otvivelaktigt
är en tung apparat:

Redan ett så högt ledamotsantal som sju måste medföra ganska tunga arbetsformer,
men av särskild betydelse i detta hänseende är, att alla ledamöterna
med undantag av ordföranden fullgöra sitt uppdrag såsom bisyssla.
Genom sitt ytterst krävande ordinarie arbete, som i stor utsträckning omfattar
deltagande i långdragna förhandlingar och som ofta medför tidsödande
resor, äro ledamöterna i mycket betydande utsträckning förhindrade att stå
till förfogande, när deras medverkan från domstolens synpunkt är mest önskvärd.
Det är icke lätt att, sedan ledamöterna efter en sessionsdag skilts åt,
samla dem igen till en överläggning eller att komma i kontakt med enskilda
ledamöter, som övervarit handläggningen av visst mål, och man kan icke
vänta sig, att ledamöterna skola samtidigt och med minsta tidsutdräkt ägna
sig åt granskningen av föreliggande domsförslag. Ledamöternas bundenhet
av sitt ordinarie arbete medför vidare att ledamot ofta är helt hindrad att
deltaga i de ordinarie sessionerna, som förekomma varje fredag. Ersättare
måste då inkallas, som på liknande sätt är strängt upptagen, Domstolens
sammansättning är på grund härav nästan aldrig densamma från den ena
sessionsdagen till den andra. Detta är naturligen ägnat att öka de skildrade
svårigheterna.

I en specialdomstol av den typ, varom här är fråga, maste naturligen sakkunskapen
och lekmannaomdömet fa komma till sin rätt i största möjliga
utsträckning. Dess inflytande får icke försvagas. I sådana fall, där domstolens
speciella sammansättning kan väntas vara av någon betydelse, får man därför
icke avstå från den kollegiala behandlingen och överflytta avgörandet pa
ordföranden eller enskild ledamot. En betydande hjälp vid handhavandet
av den tunga apparaten erhålles genom att domstolen har relativt fria arbetsformer.
Detta kan sägas vara fallet för närvarande, och det synes mig
önskvärt, att domstolen icke heller för framtiden bindes med stränga formella
föreskrifter rörande sin verksamhet.

Det lekmannaelement, från vilket domstolen i så hög grad rekryteras, har
en stor och omfattande vana vid muntliga förhandlingar, men det oaktat
synes det mig naturligt, särskilt med hänsyn till målens ofta mycket invecklade
beskaffenhet, att man icke av lekmännen i domstolen kan kräva, att
de utan alla förkunskaper om tvisten skola taga säte i domstolen. Därför har
det också hitintills betraktats såsom något alldeles självklart, att domstolens
samtliga ledamöter före ett måls företagande till huvudförhandling skola
ha tagit del av det material, som framkommit under förberedelsen.

Härefter yttrar utredningsmannen beträffande parterna vid domstolen
följande.

Tvist om ett kollektivavtal uppkommer vanligen i det enskilda arbetsförhållandet,
men genom det kollektiva momentet, som med avseende å avtalets
innehåll är förknippat med tvisten, får denna i regel en allmängiltig karaktär.
Detta har gjort det nödvändigt att tilldela de avtalsslutande organisationerna
en dominerande roll i rättegången. Lagen har därför erhållit det innehållet,
att förening, som slutit kollektivavtal, äger vid arbetsdomstolen väcka
och föra talan för den, som är eller varit medlem i föreningen, och att
denne själv ej må kära, med mindre han visar, all föreningen undandrager
sig att tala å hans vägnar. Beträffande svarandesidan är pa likartat sätt föreskrivet,
att om någon vill föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller
förutvarande medlem i förening, som slut it kollektivavtal, även föreningen
skall instämmas och att föreningen må svara å medpartens vägnar, där denne

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

ej själv utför sin talan. Den framskjutna ställning, som sålunda inrymts åt
organisationerna i fråga om talans utförande, utesluter emellertid icke, att de
enskilda parterna taga aktiv del i rättegången. Deras närvaro är tvärtom i
de allra flesta fall önskvärd, ty tvisten rör sig merendels icke endast om lag
och avtal utan också om de faktiska förhållandena på arbetsplatsen.

Med hänsyn till organisationernas ställning i rättegången är det tydligt, alt
pläderingen i första hand kommer att åvila organisationernas funktionärer.
Dessa ha i regel på grund av sin allmänna verksamhet en mycket stor förmåga
att uttrycka sig klart och redigt i muntlig framställning. De äro också
i de flesta fall strängt sakliga och starkt realitetsbetonade/På arbetsgivarsidan
ha funktionärerna oftast juridisk utbildning, men deras senare verksamhet
har merendels icke legat på rättegångsområdet, och de besitta därför
icke särskild rutin såsom rättegångsombud. På arbetarsidan kan man självfallet
icke hos funktionärerna vänta juridisk utbildning. Med hänsyn till
dessa omständigheter har man anledning att ibland beklaga en viss brist
i fråga om det juridiska handhavandet av målen. Särskilt är naturligen sinnet
för finare logiska och rättsliga distinktioner mindre starkt utpräglat. Yrkesadvokater
uppträdde tidigare ytterst sällan vid arbetsdomstolen, men
förekomsten av sådana är i starkt stigande, särskilt sedan vissa stora arbetarorganisationer
med talrika mål funnit det lämpligt att anlita advokater.
När en kunnig och skicklig advokat intimt samverkar med vederbörande organisations
funktionärer och med den personligt berörda parten, blir resultatet
utmärkt. Det måste dock betonas, att en yrkesadvokat för att kunna
göra verklig nytta måste äga ingående kännedom om det arbetsrättsliga området.

I många mål förekommer överhuvud taget icke någon organisation på arbetsgivarsidan.
Även enskilda arbetsgivare, som icke äro organisationsanslutna,
ha nämligen numera i regel slutit kollektivavtal. När en tvist om ett dylikt
avtal handlägges, företräder ofta arbetsgivaren själv, någon gång med
biträde av en advokat, som då vanligen står relativt främmande för det
arbetsrättsliga området. Denna typ av arbetsgivare saknar vanligen förmåga
att lägga fram en sak på ett klart och redigt sätt, och hans erfarenhet på de
formella och avtalsmässiga områdena är också merendels mycket begränsad.
Mai, i vilka dylika arbetsgivare äro parter, vålla därför domstolen stora svårigheter
i ulredningshänseende.

Ytterligare tre omständigheter åberopas av utredningsmannen såsom skäl
till att processen vid arbetsdomstolen måste i vissa hänseenden få en annan
utformning än processen vid de allmänna domstolarna, nämligen målens
speciella karaktär, jurisdiktionsområdets omfattning
och det förhållandet att arbetsdomstolen är både första och sista
instans på sitt rättsområde.

Härom heter det i promemorian:

De flesta målen vid arbetsdomstolen röra sig mer eller mindre om tolkning
av kollektivavtal. Ibland är det naturligen också fråga om lagtolkning. Vam
ligen äro emellertid tvisterna sammanvävda med frågor om faktiska förhållanden.
I ett stort antal mål hänför sig tvisten i huvudsak till faktiska frågor.

Under de första åren av arbetsdomstolens tillvaro märktes en ständig stegring
i fraga om antalet inkommande mål. Därefter har tendensen varit lika
utpräglat fallande, men samtidigt har den genomsnittliga svårighetsgraden
stadigt ökats. Att utvecklingen skulle bli denna är i och för sig ganska naturligt.
Under arbetsdomstolens första tid, då såväl arbetsgivare som arbetare
stodo frågande även inför ganska enkla problem inom detta rättsområde, var

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

det naturligt att under domstolen kommo att dragas åtskilliga tvister av tämligen
enkel beskaffenhet. Allt eftersom erfarenheterna vuxit och ledning kunnat
erhållas genom tidigare avgöranden av domstolen, ha de enklare målen
fallit bort, medan de svårare rättstvisterna alltjämt måste bli föremål för
prövning. Samtidigt ha parterna allt mera fått klart för sig, vilken betydelse
en omsorgsfull utredning har. I början förelåg en viss benägenhet att komma
med endast påståenden. Den vidlyftigare utredningen har tydligen också
gjort målens omfattning större. Utan att överdriva kan man säga, att numera
förekomma endast få mål, i vilka handläggning och avgörande kan ske rent
rutinmässigt. Det stora flertalet mål är förenat med svårigheter både att utreda
och att avgöra. Och till ett högst betydande antal äro målen verkligt
svåra, ungefär i klass med dem, som högsta domstolen brukar ha anledning

att sätta på cirkulation. ..

Svårigheterna bero först och främst på kollektivavtalens allt annat an latttolkade
innehåll. Kollektivavtalen ha svällt ut på ett sätt, som gör dem .jämförbara
med omfattande lagverk för varje fack, inbördes tämligen olika. Samtidigt
kan man med fog beteckna kollektivavtalen som lappverk, där det ena
tillägget gjorts på det andra på grundval av en ursprunglig tämligen primitiv
och ogenomtänkt stomme. Dessutom vimlar det av kompromisser i kollektivavtalen,
vilka tagit sig uttryck i mångtydiga och oklara uttryckssätt. För att
kunna bedöma ett kollektivavtals innebörd på en viss punkt är det ofta nödvändigt
att äga kännedom om bestämmelsernas historiska tillkomst samt om
vad som förekommit vid olika avtalsförhandlingar. På sistnämnda punkt
möter en ytterligare svårighet i den vid förlikningsförsök använda metoden.
Ett förlikningsförslag är nämligen i regel icke grundat på en diskussion, som
förlikningsmannen fort med parterna gemensamt, utan de överläggningar,
som föregått förslaget, har förlikningsmannen oftast fört med vardera parten
för sig. Denna metod, som möjligen icke kan undvikas, är särskilt ägnad
att åstadkomma missförstånd. .

Såsom förut nämnts har domstolen att i talrika fall taga ställning tdl frågor
om faktiska förhållanden, och dessa frågor äro icke heller lättbedömda.
Det gäller sålunda att sätta sig in i invecklade arbetsorganisatoriska spörsmål
och det oftast svårfattliga sättet för ett arbetes tekniska utförande.

Det finns också en bidragande orsak till målens höga svårighetsgrad. Åtskilliga
mål ha en tendens att flyta ut i något obestämt och diffust. Det är
ibland svårt att få ett klart grepp om de synpunkter, som skola vara ledande
för avgörandet. Härtill medverkar, att parterna förklarligt nog icke alltid
ha möjlighet att själva giva anvisning på de avgörande omständigheterna.
Dessa framträda många gånger tydligt först sedan målet är överlämnat, ibland
redan vid domstolens första överläggning, men icke sällan först i samband
med försöken att avfatta en dom.

Arbetsdomstolen har hela riket till jurisdiktionsomrade. Det ligger i sakens
natur, all detta medför vissa högst betydelsefulla konsekvenser i fråga
om förfärandet. Möjligen underskattade man vid domstolens tillkomst nackdelarna
av det stora jurisdiktionsområdet, i del att man tänkte sig, alt arbetsdomstolen
väsentligen skulle komma att fä taga befattning med tvister
rörande de stora riksavtalens tolkning. Om detta verkligen var fallet, sa innebar
det en felsen. Såsom framgår av det föregående har domstolen att otta
svssla med mål rörande kollektivavtal för enskilda oorganiserade arbetsgivare
och målen röra sig ju också i betydande utsträckning om faktiska forhållanden,
som måste utredas. Vid ett måls handläggning måste därför oftast
personer i egenskap av parter eller vittnen inställa sig i Stockholm från en
kanske långt avlägsen ort. Om utredningen skulle göras fullständig, skulle
därför kostnaderna ofta komma att stå i orimlig proportion till de värden,

Kunal. Maj:ts proposition nr 224.

som ii ro föremål för tvist. Kostnadsfrågan är för övrigt av betydelse även när
målet rör större värden eller är av större betydelse ur prejudiciell synpunkt.
Ett mål kan exempelvis röra sig om arbetsförhållandena för 20 eller 30 olika
arbetare, och det skulle för utredningen egentligen vara av betydelse att alla
dessa voro närvarande vid domstolen. Någonting sådant kan tydligen icke
påfordras, emedan kostnaderna skulle vara oöverkomliga. Man får därför
i ett sådant fall nöja sig med att en eller annan av arbetarna inställer sig,
men det är självklart, att detta inverkar på utredningens kvalitet.

Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas. Arbetsdomstolen är sålunda
både första och sista instans. Detta innebär, att arbetsdomstolen på en
och samma gång har att såsom en underdomstol övervaka, att utredningen
blir klar och såvitt möjligt uttömmande, och att såsom en högsta domstol
svara för enhetlig rättstillämpning och prejudikatbildning. Jag kan icke neka
till att denna arbetsdomstolens dubbla uppgift känns betungande. Motsättningen
mellan de båda uppgifterna medför bland annat en ständig slitning
mellan önskemålet om ett snabbt avgörande och nödvändigheten av ett omsorgsfullt
övervägande. I början av domstolens tillvaro och under intrycket
av det ständigt ökade antalet mål sökte man i så stor utsträckning som
möjligt efterkomma det första kravet, men efter hand, då antalet mål minskades
men den genomsnittliga svårighetsgraden ökades, har domstolen sett
sig nödsakad att eftersätta hastighetskravet för att få ökat utrymme för ett
lugnt och mindre jäktat övervägande. Härtill har naturligen också bidragit,
att arbetsdomstolen fått allt klarare blick för betydelsen av dess prejudikatbildande
verksamhet. I denna del är arbetsdomstolen vida mera påpassad
än de allmänna domstolarna, även högsta domstolen. Detta är ju i och för sig
självklart och sammanhänger med det begränsade rättsområde, inom vilket
arbetsdomstolen har att döma, och med det utomordentligt stora intresse,
med vilket arbetsgivar- och arbetarorganisationer följa domstolens domar. I
nästan varje mål av någon principiell betydelse åberopas från ömse sidor
äldre rättsfall till stöd för de olika ståndpunkterna. Just genom sina tidigare
avgöranden blir domstolen ju längre tiden lider allt hårdare bunden, och
svårigheterna att bedöma ett nytt fall, som har likheter med ett föregående
men företer vissa avvikande drag, bli allt större.

Utredningsmannen framhåller, att enligt gällande lag om arbetsdomstol är
rättegången där grundad i huvudsak på samma principer, som äro utmärkande
för nya rättegångsbalken. Sålunda skall även för närvarande en förberedelse
äga rum; huvudförhandlingen skall om möjligt vara koncentrerad
till ett rättegångstillfälle och vid huvudförhandlingen skall ett muntligt förfarande
tillämpas. Såsom bakgrund för de stadganden, som utredningsmannen
föreslagit, har han ansett det lämpligt att redogöra för hur nämnda
principer blivit närmare utformade i tillämpningen.

Om förberedelsen heter det i promemorian:

Stämningsförfarandet är helt anknutet till gamla rättegångsbalkens regler
men samtidigt har detta sammankopplats med en skriftlig förberedelse.

Detta går så till att svaranden i stämningsresolutionen förelägges att inom
viss tid före den dag, som där angives för målets handläggning, inkomma
med en skriftlig förklaring, som därefter tillställes käranden. När målet upptages
till handläggning på den utsatta dagen, finnes sålunda från vardera
sidan en skrift i målet men heller icke mera. Stämningsansökningen och förklaringen
mångfaldigas och utsändas till domstolens samtliga ledamöter, vilka
taga del därav före handläggningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Detta system är synnerligen otillfredsställande. Nödvändigheten att i själva
stämningsresolutionen utsätta dag för målets handläggning avklipper i
och för sig möjligheten att åstadkomma en tillfredsställande förberedelse. De
båda skrifterna giva visserligen en översikt rörande tvisten, men man kan
icke på grund av desamma få klarhet om i vad mån parternas ståndpunkter
i detaljer överensstämma eller skilja sig åt. Det visar sig också vid huvudförhandlingen,
att parterna i skrifterna förbigått många frågor av stor relevans.
Då tiden för handläggningen redan är bestämd, finnes icke heller stort
utrymme för domstolen att genom förfrågningar till parterna bättra på materialet
före huvudförhandlingen. Med hänsyn till dessa omständigheter ligger
målet vid huvudförhandlingens företagande i ungefär samma skick som
ett mål skulle göra enligt nya rättegångsbalken, om domstolen efter försök
till en skriftlig förberedelse skulle finna det nödvändigt att övergå till muntlig
förberedelse. På grund härav kommer också huvudförhandlingen vid arbetsdomstolen
att i stor utsträckning gå ut på att utreda vad det egentligen
är som parterna tvista om.

Utredningsmannen omtalar, att försök ibland gjorts att vid sidan av lagen
åstadkomma muntlig förberedelse. Härom anföres:

Det har emellertid då ofta visat sig, att ett verkligt klargörande av parternas
ståndpunkter i exempelvis en tvistig avtalstolkningsfråga eller beträffande
en ackordsprislistas rätta tillämpning på ett tekniskt invecklat arbete icke
kan åstadkommas utan att man också måste ingå på motiveringen för de
olika ståndpunkterna. Detta medför att saken blir så pass uttömmande behandlad
redan vid förberedelsen, att de rättsligt oskolade parterna vid huvudförhandlingen
stå så gott som stumma. De anse sig redan ha tillräckligt
uttömmande redogjort för tvisten, och de kunna icke påtaga sig rollen att
för den samlade domstolen repetera vad som förekommit vid förberedelsen.
Förstahandsintresset för tvisten har med andra ord redan fallit bort. Det har
därför många gånger hänt, att huvudförhandlingen måst inskränkas till
att ordföranden för domstolens övriga ledamöter redogjort för vad parterna
haft att säga under förberedelsen och inhämtat parternas bekräftelse på att
han uppfattat dem rätt.

Det visar sig sålunda, att en bristfällig och knapphändig förberedelse ger
en livfull och intressant huvudförhandling, vilken emellertid då naturligen
kommer att bjuda på många överraskningar för partema själva och domstolen,
samt att en god och uttömmande förberedelse är ägnad att i betydande
utsträckning beröva huvudförhandlingen dess intresse. Jag är benägen att
anse, att denna iakttagelse har en viss giltighet även beträffande rättegången
vid de allmänna domstolarna. Men vid arbetsdomstolen är förhållandet alldeles
påtagligt.

Nya rättegångsbalken förutsätter, erinrar utredningsmannen, att vid huvudförhandlingen
parterna skola inför domstolen redogöra för tvisten såsom
om förberedelsen icke ägt rum.

Utredningsmannen tillägger:

Parterna skola visserligen såtillvida bygga på förberedelsen, att de vid
huvudförhandlingen endast beröra sådana frågor, vilka vid förberedelsen
visat sig vara av betydelse, men deras framställning skall vara upplagd såsom
om domstolen icke ägde någon kännedom om förberedelsematerialet. På detta
sätt tillgår icke huvudförhandlingen vid arbetsdomstolen för närvarande.
Domstolens ledamöter ha tagit del av förberedelsematerialet, och det ställer
sig naturligt för parterna att direkt anknyta till detta. Av vad jag redan i det

Kungi. Maj.ts proposition nr 224.

föregående anfört torde framgå, att jag anser det nödvändigt, att domstolens
ledamöter även i fortsättningen taga del av förberedelsematerialet på förhand
och att jag icke hyser stora förhoppningar om att kunna förmå parterna
till en annan inställning, när de icke företrädas av yrkesadvokater.

Man skulle kunna tro, yttrar utredningsmannen, att det förhållandet att
huvudförhandlingen nu i stor utsträckning går ut på att utreda parternas
ståndpunkter och att följaktligen många överraskningsmoment kunna inträda
vid huvudförhandlingen skulle nödvändiggöra talrika uppskov. Så
vore emellertid icke fallet.

Anledningen till att uppskov kunna undvikas är att söka i det sätt, varpå
parterna äro företrädda. Arbetsdomstolen har alltid hållit mycket strängt på
att parterna skola vara företrädda på sådant sätt, att förstahandskännedom
både om avtalet och om de faktiska förhållandena på arbetsplatsen är representerad.
Sakkunskapen i förstnämnda hänseende besittes av organisationernas
funktionärer och sakkunskapen i det senare hänseendet av de personliga
parterna. Det visar sig nu, att uppdykande nya spörsmål kunna på
stället tämligen tillfredsställande utredas just genom att på detta sätt parterna
själva på grund av sin egen sakkunskap ha möjlighet att yttra sig
omedelbart utan inhämtande av nya upplysningar.

Det är dock tydligt, att utredningen många gånger måste komma att förete
brister, som gör det otillfredsställande att grunda en dom enbart på det
förebragta materialet. Detta beror dock icke endast på de överraskningsmoment,
som framkomma vid huvudförhandlingen på grund av den otillfredsställande
förberedelsen, utan har sin orsak jämväl däri, att parterna med
hänsyn till kostnadsfrågan icke ha möjlighet att till domstolen medtaga alla
de personer, genom vilkas hörande en fullständigare utredning skulle kunna
åstadkommas. Såsom jag tidigare framhållit sammanhänger "detta med arbetsdomstolens
stora jurisdiktionsområde.

I vissa fall måste utredningen, enligt vad utredningsmannen uppgiver,
kompletteras under hand.

Icke sällan har arbetsdomstolen sökt avhjälpa bristfälligheler i utredningen
genom att i efterhand inhämta upplysningar i mera fria former. Det händer
ofta, att man konstaterar, att vissa handlingar, som icke blivit ingivna,
sannolikt innehålla uppgifter av betydelse. I andra fall belinnes det, att parterna
icke pa stående fot äro beredda att uttala sig om ett visst sakförhållande,
som är av betydelse men varom tvist egentligen icke behöver råda.
Domstolen har då uppdragit åt part att efter huvudförhandlingen inkomma
med felande handlingar eller att lämna skriftliga upplysningar angående det
ifrågavarande sakförhållandet. Det material, som på detta sätt inkommer,
delgives motparten, som far tillfälle att yttra sig däröver, varefter materialet
lägges till grund för dom, i den mån detsamma med hänsyn till förhållandena
anses med trygghet kunna användas för detta ändamål''. Utan tvivel är en
dylik skriftlig utredning i efterhand förenad med vissa faror, i det att parterna
naturligen ha en viss benägenhet att söka utnyttja det erbjudna tillfallet
tdl att vidare utveckla hela sin talan i skriftliga former. Det tillkommer
domstolen att halla sin hand över att dylika missbruk stävjas men
själva risken för missbruk har ansetts icke utgöra tillräckligt skäl för''domstolen
att helt avstå från detta kostnadsbesparande sätt att komplettera utredningen
pa bestämda punkter.

Domarens processledande verksamhet har enligt utredningsmannen utnyttjats
i betydande utsträckning vid arbetsdomstolen, och han antar att många

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

övertygade anhängare av förhandlingsmetodens företräden skulle vilja beteckna
rättegången där såsom alltför inkvisitorisk.

Utredningsmannen tillägger:

Jag måste dock hålla på, att den starka processledningen vid denna domstol
är betingad av nödvändigheten. Detta beror på ett flertal olika omständigheter.
Jag har tidigare framhållit, att parterna ofta äro representerade
på ett sätt, som gör att finare logiska och rättsliga distinktioner icke göras
från parternas sida, samt att målen ha en viss tendens att flyta ut i något
obestämt och diffust — vilket senare delvis sammanhänger med förstnämnda
omständighet men också till en del beror på själva tvistefrågornas natur. Ett
ständigt ingripande från domstolens sida för att hålla linjerna så klara som
möjligt är därför erforderligt. Men till den starka processledningen bidrar
också ett annat förhållande nämligen domstolens speciella sakkunskap och
långvariga erfarenhet på detta område. Domstolen har därför ofta större
möjlighet än parterna att se den föreliggande tvisten i ett större sammanhang
och anledning att försöka få densamma belyst från synpunkter, som
parterna icke tänkt på. Men det är också självklart, att domstolen inskränker
sin processledande verksamhet ju större erfarenhet och sakkunskap parternas
representanter själva besitta.

Beträffande protokollet påpekar utredningsmannen, att delta är synnerligen
enkelt. Däri upptagas icke några utsagor, varken parters eller vittnens,
annat än i sällsynta undantagsfall. Däremot föras ganska vidlyftiga memorialanteckningar
till ledning för domens uppsättande.

Härefter framhåller utredningsmannen följande rörande överläggning till
dom.

Arbetsdomstolen håller icke överläggning i varje mål för sig, sedan handläggningen
av detsamma avslutats. När under en sessionsdag flera mål äro
upptagna på uppropslistan, skulle domstolen icke känna sig ha tillräcklig
tid och tillräcklig ro för att upptaga en överläggning under det att parterna
i nästa mål sitta och vänta. Överläggning hålles därför vid sessionsdagens
slut, sedan alla mål äro avverkade. Denna överläggning är i allmänhet ganska
ingående och blir ofta rätt långvarig.

Det har antagits, att den muntliga och koncentrerade rättegången är alldeles
särskilt ägnad att bilda grundval för ett omedelbart beslut. Mina erfarenheter
från den nuvarande rättegången vid arbetsdomstolen bestyrka icke
detta antagande utan snarare tvärtom. Det är visserligen fullt riktigt, att en
rättegång, där utredningen koncentreras till ett enda rättegångstillfälle, gör det
relativt lätt att omedelbart bedöma rena bevisfrågor. Dessa spela dock vid
arbetsdomstolen en underordnad roll. Vid denna domstol beror avgörandet
i de flesta fall på huru de faktiska omständigheterna skola rättsligen värderas
och på andra dylika frågor av mer eller mindre utpräglat rättslig natur.
Det gäller exempelvis alt från en mångfald olika och varandra motsägande
omständigheter bedöma, huruvida ett avtal skall tolkas på det ena eller det
andra sättet eller huruvida en arbetsgivare, som avskedat en arbetare, därigenom
handlat i strid mot föreningsrätten. I dylika frågor är den koncentrerade
muntliga processen icke särskilt ägnad all skapa omedelbar klarhet.
Under målets handläggning framföras oftast från båda sidorna en mångfald
olika synpunkter, och detta sker med en viss hast i en ganska flytande muntlig
framställning och utan att synpunkterna alltid framföras i ett inbördes
logiskt sammanhang. Allt detta gör, att det första intrycket efter målets slutförande
många gånger är ganska förvirrat. Man har svårt alt få det rätta

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 224. 2

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 224.

greppet på målet, att bedöma vilka synpunkter som äro av avgörande betydelse
och vilka som äro betydelselösa, samtidigt som man ofta har en stark
känsla av att det i själva verket icke lyckats parterna att få fram alla viktiga
omständigheter; mer eller mindre utpräglat förstår man, att på tvisten
kunna läggas även andra synpunkter än de, som dittills kommit fram. I
denna situation är naturligen den ingående överläggningen ägnad att föra
domstolen ett gott stycke framåt. Man börjar skönja vissa linjer och få en
viss klarhet över, vilka resonemang från parternas sida som äro någorlunda
bärkraftiga Men oftast kommer man dock icke vid överläggningen till ett
slutgiltigt resultat. I de flesta fall sluiar överläggningen med att ledamöterna
förklara sig önska betänketid för att intrycken skola hinna sätta sig.

Det är nu ordförandens uppgift att föra saken vidare genom att med sekreterarens
biträde uppsätta ett förslag till dom. Därvid måste han naturligen
för egen del taga ställning till tvisten, ofta dock endast preliminärt. Många
gånger finner ordföranden det nödvändigt att — både för att själv vinna
bättre överblick och såsom hjälp för de andra ledamöterna — upprätta flera
motiverade förslag efter olika linjer. Under arbetet med domsförslaget visar
det sig icke sällan, att utredningen icke lämnat upplysning om en eller annan
viktig omständighet, som finnes vara av betydelse, och även på detta sena
stadium kan det därför vara nödvändigt alt söka införskaffa kompletterande
upplysningar på sätt förut skildrats.

Om själva domen anför utredningsmannen:

Domstolen har redan från början ansett det nödvändigt att nedlägga mycket
stor omsorg på domens avfattning. Domen innehåller dels en redogörelse
för tvisten, i arbetsdomstolen vanligen kallad recit, dels domskäl och domslut.
Reciten göres ganska fullständig, närmast motsvarande de referat av
mål, som upptagas i Nytt Juridiskt Arkiv. Detta har ansetts vara erforderligt
av flera olika skäl. Den tämligen förvirrade blandning av omständigheter
och synpunkter, som framkommer vid målets handläggning, erfordrar en
sovring och ordnad sammanfattning till ledning för domstolen själv. Vidare
är det av psykologiska skäl viktigt, att parterna i domsreciten återfinna sina
argument någorlunda fullständigt angivna. Och slutligen är en tämligen vidlyftig
domsrecit av betydelse för att i framtiden kunna bedöma domens prejudicerande
verkan. Även domsmotiveringen erhåller i regel ett mera omfattande
innehåll än som hittills varit vanligt vid de allmänna domstolarna. I
domen försöker man genom elt resonerande framställningssätt åstadkomma
en analys av rättstvisten och ett konstaterande av bärigheten hos de olika
synpunkter, som lagts eller kunna läggas på denna. Det är självklart, att en
dom av denna fullständighet icke kan åstadkommas i en handvändning. Det
händer icke sällan, att uppsättandet av domen i ett enda mål för sekreteraren
och ordföranden tar åtskilliga veckor i anspråk.

Sedan ordföranden med sekreterarens hjälp fått förslaget till dom färdigt
— såsom förut framhållits många gånger upprättat i flera alternativ — brukar
törslagel i regel först överlämnas till vice ordföranden, som närmast efter
ordföranden har att svara för domens riktighet ur juridisk och formell synpunkt.
Av hans granskning föranledes ofta en omarbetning. Därpå går förslaget
ut till de övriga ledamöterna, som ha att taga ståndpunkt till detsamma.
Av skäl som sammanhänga med att ledamöterna fullgöra sitt uppdrag*
såsom bisyssla och vilka jag försökt att belysa i det föregående kan
det icke väntas, att ledamöterna skola vara i stånd att verkställa sin granskning
utan dröjsmål. Sedan ledamöterna tagit del av förslaget, erfordras i
manga fall icke någon ytterligare gemensam överläggning, men ibland är
det naturligen nödvändigt, att domstolen åter sammanträder för detta ända -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224. 19

mål. När domen är färdig, expedieras den genom att med posten utsändas
till parterna.

Av den föregående framställningen lärer framgå, att en ganska avsevärd
tid kan komma att förflyta mellan målets handläggning och domens expedierande.
Jag betraktar själv detta förhållande såsom beklagligt, men jag har
svårt att förstå, att en avgörande ändring kan åstadkommas på annat sätt
än alt kravet på domens kvalitet väsentligen nedskäres. En viss förbättring
i det anmärkta missförhållandet skulle naturligen kunna vinnas genom en
utvidgning av domstolens organisation, främst genom att göra posten som
vice ordförande till en heltidstjänst och genom att inrätta flera sekreterarbefattningar.

Lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol innehåller en avdelning med rubriken
»Om förfarandet vid arbetsdomstolen». Avdelningen upptar elva tämligen
kortfattade paragrafer. Såsom utredningsmannen anmärkt säger det sig
självt, att dessa bestämmelser icke syfta till att på ett uttömmande sätt reglera
rättegången vid domstolen. Det är därför nödvändigt att vid sidan av
själva lagen tillämpa de bestämmelser, som gälla för rättegången vid de allmänna
domstolarna. En erinran härom har intagits i lagen (27 §).

I promemorian framhålles att det, trots att de i lagen upptagna stadgandena
om rättegången vid arbetsdomstolen icke äro uttömmande, likväl torde kunna
sägas, att dessa stadganden i all sin koncentration giva en tämligen fullständig
bild av förfarandets gång, alltifrån talans anhängiggörande till domens
avfattning och expediering. Att lagen i denna del tekniskt utformades
på sätt som skedde var — heter det vidare — betingat dels därav, att rättegången
vid arbetsdomstolen skulle äga rum efter modernare grundlinjer än
dem, som följdes vid de allmänna domstolarna, och dels av önskemålet att
lämna en om möjligt sammanhängande framställning av processens olika
skeden.

Med utgångspunkt från antagandet att det avsnitt i lagen om arbetsdomstol,
som handlar om förfarandet, i åtskilliga hänseenden måste ändras i och
med nya RB:s ikraftträdande, har utredningsmannen i första hand uppställt
frågan, efter vilken princip den nya lagtexten i denna del rent tekniskt bör utformas.

Härom anföres:

Två olika möjligheter föreligga härvid. Antingen kan man söka bibehålla
den nyss skildrade metoden alt lämna en något så när sammanhängande
framställning av processens olika skeden. Eller också kan man förfara så,
att 16—27 §§ i gällande lag om arbetsdomstol ersättas med stadganden, där
det till en början inledningsvis — i nära anslutning till nuvarande 27 § ■—-skulle utsägas, att angående rättegången vid arbetsdomstolen skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse vad i nya HB finnes stadgat beträffande rättegång
vid rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är tillåten, dock med vissa
ändringar, undantag och tillägg, vilka därefter skulle redovisas i tur och ordning
efter den plats motsvarande stadgande i nya RB äger.

Fördelen med den senare metoden vore, att man tämligen lätt kunde fastslå,
i vilka hänseenden rättegången vid arbetsdomstolen skilde sig från processen
vid de allmänna domstolarna. Jag har därför gjort ett försök att ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

forma en lagtext efter denna metod. Det visade sig emellertid därvid, alt de
ganska omfattande ändringarna, undantagen och tilläggen — vilka alla måste
på ett eller annat sätt hänvisa till nya RB:s regler — skulle göra lagtexten
särdeles tungläst och svåröverskådlig. Denna nackdel skulle ytterligare förstoras
genom att den konturbild av rättegången vid arbetsdomstolen, som lagen
nu ger, skulle med den angivna metoden gå helt förlorad.

Då jag sålunda misslyckats med försöket att utforma lagtexten såsom allenast
ett supplement till nya RB:s stadganden, har det icke återstått mig någon
annan utväg än att söka bibehålla den i gällande lag om arbetsdomstol praktiserade
metoden att i lagtexten lämna en sammanhängande framställning av
rättegångens olika skeden. Klart är, att denna metod ur parternas synpunkt
är värdefullare och rent stilmässigt mera tilltalande. Men det är lika uppenbart,
att en sådan framställning — med hänsyn till att nya RB:s regler äro så
utomordentligt detaljerade — omöjligen kan göras fullständig utan tvärtom
måste koncentreras och närmast få karaktären av endast en stomme. För
att lagtexten icke skall bli allt för vidlyftig är det vidare nödvändigt att däri
laborera med vissa av nya RB:s termer (t. ex. förberedelse och huvudförhandhandling)
såsom kända begrepp samt att i vissa sammanhang (se 19 §, 25 §
tredje st. och 28 § första st. i utredningsmannens utkast) mera underförstått anknyta
till nya RB:s reglering. Denna teknik har otvivelaktigt sina brister, men
dessa torde knappast spela någon praktisk roll, och de synas ofrånkomliga,
om man vill undvika en tröttande och tämligen meningslös upprepning av
åtskilliga stadganden i nya RB.

På grund av det anförda har utredningsmannen i sitt förslag till ändrad
lag om arbetsdomstol följt följande principer.

I fråga om lagens båda första avdelningar, vilka handla om arbetsdomstolens
sammansättning (1—10 §§) samt om mål rörande kollektivavtal och om
rätt till talan i dylika mål (11—15 §§), har utredningsmannen utgått från att
den nuvarande lagtexten skall i huvudsak bibehållas ehuru med vissa av nya
RB:s innehåll föranledda jämkningar. Vidare har utredningsmannen beträffande
den förra avdelningen föreslagit en ändring, som icke äger direkt
samband med nya RB, nämligen att tredje stycket i 10 § skall utgå ur lagtexten.

Vad härefter angår själva förfarandet har utredningsmannen föreslagit, att
de nuvarande reglerna härom (16—26 §§ i gällande lag om arbetsdomstol)
skola ersättas med ett obetydligt ökat antal stadganden, i vilka utredningsmannen
säger sig ha försökt att i anslutning till nya RB:s bestämmelser men med
de jämkningar, som betingas av de särskilda förhållandena beträffande arbetsdomstolen,
lämna en koncentrerad framställning av rättegångens förlopp
alltifrån stämningen till domens meddelande. Dessa bestämmelser kompletteras
med ett allmänt stadgande (29 § i utredningsmannens förslag) av ungefärligen
samma innehåll som nuvarande 27 §.

Slutligen har utredningsmannen föreslagit, att några särskilda bestämmelser
skola upptagas i en sista avdelning.

Utredningsmannens förslag innefattar i åtskilliga hänseenden avvikelser
från nya RB:s bestämmelser om dispositiva tvistemål. De ur principiell och
praktisk synpunkt mest betydelsefulla avvikelserna äro följande: Varje sak -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 224.

ligt avgörande skall fattas av domstolen in pleno, på vilken det också ankommer
att avvisa mål. Tredskodomsförfarande i teknisk mening skall icke
ifrågakomma. Detta innebär bland annat, att rätt till återvinning mot domstolens
dom saknas. Förberedelsen skall vara skriftlig, om icke domstolen
med hänsyn till målets beskaffenhet finner muntlig förberedelse lämpligare
och parts inställelse kan antagas äga rum utan oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet. Domstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant meddela
föreläggande om företeende av skriftligt bevis, inkalla vittnen och i övrigt
föranstalta om bevisning. Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, må fortsatt
huvudförhandling äga rum även om målet återupptages först efter längre tid
än två veckor. Den tid, inom vilken domstolen skall ha avkunnat dom i där
handlagt mål, fixeras icke i vidare mån än att domen skall meddelas så snart
ske kan, sedan huvudförhandlingen avslutats. Förslaget innebär i denna del,
att den i 17 kap. 9 § nya RB uppställda två veckors-regeln icke skall gälla för
arbetsdomstolens vidkommande. Domen skall i första hand grundas pa vad
vid huvudförhandlingen förekommit, men domstolen må dock till grund för
domen lägga jämväl andra i målet förebragta omständigheter. Beträffande
rättegångskostnaderna skall arbetsdomstolen — till skillnad mot allmän
domstol — äga förordna, att de skola kvittas jämväl i fall, då den lappande
parten med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ha haft skälig anledning
att få tvisten prövad av domstol. Om flera medparter stå på den förlorande
sidan, skall solidarisk betalningsskyldighet med avseende å rättegångskostnaderna
icke föreligga.

Yttrandena.

Socialstyrelsen finner de avvikelser från nya RB:s regler, som utredningsmannens
förslag innefattar, vara i huvudsak betingade av arbetsdomstolens
karaktär av specialdomstol och dess vidsträckta jurisdiktionsområde. Styrelsen
yttrar, att avvikelserna därför synas väl motiverade. Den granskning av
lagförslaget, som styrelsen företagit, har icke givit anledning till erinran.

Arbetsgivareföreningen framhåller att, ehuru det måste anses önskvärt att
rättegången vid specialdomstolama nära överensstämmer med förfarandet
vid de allmänna domstolarna, varje typ av specialdomstol likväl torde ha behov
av vissa särbestämmelser. Detta vore otvivelaktigt fallet med arbetsdomstolen.
Föreningen konstaterar, att utredningsmannens förslag på ett flertal
punkter avviker från nya RB:s regler, men uttalar att dessa avvikelser i allmänhet
synas vara av den art, att de böra vinna beaktande. Föreningen betonar
angelägenheten av alt de rättegångsformer, som befunnits ändamålsenliga
för arbetsdomstolen, även i fortsättningen få stå domstolen till buds.

Landsorganisationen säger sig icke ha något alt erinra till de allmänna synpunkter
utredningsmannen utvecklat rörande arbetsdomstolens särställning
och den nuvarande rättegången vid domstolen. Landsorganisationen tillägger:

Utredningsmannens omdömen torde i stort sett biträdas av det övervägande
antalet processparter. Dessa äro säkerligen också ense med honom om

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

önskvärdheten av att domstolen bibehålies vid sina relativt fria arbetsformer
och icke för framtiden bindes med strängare procedurregler. Det är tydligt
att nya RB:s principer för förfarandet vid allmän domstol i olika avseenden
måste modifieras för arbetsdomstolens del. De avvikelser förslaget därutinnan
innebär äro betingade av arbetsdomstolens ställning såsom en central specialdomstol
med exklusiv behörighet i mål om kollektivavtal resp. om tilllämpningen
av viss annan arbetslagstiftning. Såvitt landsorganisationen vid
sin granskning av förslaget kunnat finna äro dessa avvikelser genomgående
väl grundade.

En utpräglat kritisk hållning till utredningsmannens förslag intar däremot
advokatsamfundets styrelse. Styrelsen anser en omarbetning av förslaget erforderlig,
så att reglerna om förfarandet vid arbetsdomstolen bringas i bättre
överensstämmelse med nya RB.

Till utveckling av sin ståndpunkt anför styrelsen inledningsvis:

De tvister, som arbetsdomstolen har att avgöra, ha karaktären av rättstvister,
och de grundsatser, som lagstiftaren funnit böra gälla i fråga om förfarandet
vid tvisters avgörande inför domstol i allmänhet, böra i princip äga
tillämpning även med avseende å arbetsdomstolen. Utgångspunkten för lagstiftningen
på detta område måste därför vara den, att nya RB:s regler om
rättegången i tvistemål skola tillämpas jämväl vid arbetsdomstolen. Från
denna grundläggande regel bör undantag göras endast i den mån de speciella
förhållandena på förevarande område låta en avvikelse från den vanliga
rättegångsordningen framstå såsom oundgängligen nödvändig.

Ur nu angivna synpunkter är det i promemorian framlagda förslaget ägnat
att ingiva betänkligheter. De föreslagna reglerna avvika i många avseenden
från nya RB:s bestämmelser, även i fråga om spörsmål av den allra största
principiella betydelse. Enligt styrelsens mening äro dessa långt gående avvikelser
från den allmänna rättegångsordningen till övervägande del icke betingade
av de speciella förhållandena vid arbetsdomstolen.

Styrelsen tillägger:

I fråga om åtskilliga av de från nya RB avvikande regler, som i promemorian
föreslås, kan enligt styrelsens mening med fog sägas, att de äro betingade,
icke av några speciella förhållanden på nu ifrågavarande område,
utan därav att man icke i andra avseenden tillämpar den nya rättegångsordningen.
I detta hänseende vill styrelsen framför allt fästa uppmärksamheten
på den stora brist, som ligger däri, att förslaget icke skapar garantier för en
ordentlig förberedelse av målen. Det är styrelsens bestämda övertygelse, att
om man blott avhjälpte denna brist, så skulle många av de föreslagna avvikelserna
från nya RB vara överflödiga.

Att vissa sadana avvikelser äro ofrånkomliga, är även styrelsens uppfattning.
Bland de i promemorian angivna omständigheter, som borde föranleda
dylika undantag från den vanliga processordningen, är det emellertid
enligt styrelsens uppfattning egentligen endast en som är av mera väsentlig
betydelse, nämligen den, att arbetsdomstolen har hela riket till domkrets. I
övrigt kan styrelsen icke finna, att förhållandena skulle motivera särskilda
bestämmelser om förfarandet vid arbetsdomstolen annat än på en eller annan
enstaka punkt.

Arbetsdomstolens sammansättning är sådan, att domstolen i allra högsta
grad bör vara i stånd att fylla de uppgifter, som i en modem rättegångsordning
tillkomma domstolarna. Ledamöterna äro utomordentligt väl kvalificerade
för sin domaregärning på ifrågavarande rättsområde, och ingen tvekan

Kungl. MajAs proposition nr 224.

kan råda om deras möjligheter att döma omedelbart på grund av vad som
förekommit vid en huvudförhandling, förutsatt att denna är anordnad i enlighet
med nya RB:s krav. Att målens beskaffenhet i och för sig skulle motivera
en annan rättegångsordning än den vid de allmänna domstolarna gällande,
kan styrelsen icke inse. Om blott förberedelsen ordnas rationellt, bör
det icke vara förenat med större svårigheter att handlägga och avgöra kollektivavtalsmålen
än vad som är fallet, när de allmänna domstolarna ha att
pröva komplicerade mål om avtalstolkning. Den omständigheten, att arbetsdomstolen
är både första och sista instans, är enligt styrelsens uppfattning
närmast ägnad att underlätta en konsekvent tillämpning av nya RB:s regler
för förfarandet. Vad slutligen angår de speciella förhållanden, som sammanhänga
med partsrepresentationen inför arbetsdomstolen, är det styrelsens
övertygelse, att de hinder för en huvudförhandlings behöriga genomförande,
som kunna ha sin grund däri, i allt väsentligt skulle undanröjas, om målen
gjordes till föremål för en ordentlig förberedelse i nya RB:s mening.

Departementschefen.

Utredningsmannens förslag avser att bringa lagen om arbetsdomstol i bättre
överensstämmelse med nya rättegångsbalken. Utredningsmannen har emellertid
funnit att detta icke i allo låter sig göra och därför föreslagit att vissa
avvikelser skulle bestå.

I detta hänseende har utredningsmannen anfört, att arbetsdomstolen på
grund av sin sammansättning otvivelaktigt är en tung apparat. Det relativt
stora antalet ledamöter i förening med den omständigheten att alla ledamöterna
utom ordföranden fullgöra sitt uppdrag såsom bisyssla bör särskilt
framhållas. Av stor praktisk betydelse i detta sammanhang är vidare att,
enligt vad utredningsmannen uppgivit, flertalet ledamöter genom sitt ordinarie
arbete, vilket ofta medför tidsödande resor, i betydande utsträckning
äro förhindrade att stå till förfogande, när deras medverkan från domstolens
synpunkt är som mest önskvärd. Jag delar därför uppfattningen, att domstolen
icke bör bindas med alltför stränga formella föreskrifter rörande sin
verksamhet.

Även målens beskaffenhet motiverar vissa avvikelser från nya rättegångsbalkens
regler om förfarandet. Gentemot vad advokatsamfundets styrelse i
denna del anfört vill jag betona, att arbetsdomstolens avgöranden i kollektivavtalsmål
ofta ha en helt annan prejudicerande betydelse än allmän domstols
avgöranden i tvister om avtalstolkning. Detta innebär att, även om kollektivavtalsmålen
i princip otvivelaktigt äro av den art att förlikning om saken är
tillåten, åtskilliga av målen dock i praktiken kunna sägas i viss mån stå på
gränsen mellan dispositiva och indispositiva tvistemål.

Enligt utredningsmannens mening skulle även det sätt, på vilket parterna
vid arbetsdomstolen äro representerade, föranleda ett behov av vissa särregler.
För egen del är jag icke helt övertygad om riktigheten av denna uppfattning.
Jag vågar nämligen antaga, att det skall visa sig möjligt för ilertalet
av de funktionärer, vilka vanligen uppträda såsom rättegångsombud vid arbetsdomstolen,
alt vinna förtrogenhet med nya RB:s system.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Vad härefter beträffar den omständigheten att arbetsdomstolen är både
första och sista instans är det visserligen i och för sig riktigt, att detta förhållande
i vissa sammanhang, t. ex. när det gäller protokolleringen, är ägnat
att underlätta en tillämpning av nya RB:s regler. Men det kan å andra sidan
vara förenat med vissa svårigheter att konsekvent tillämpa stadgandena i
nämnda lag vid en domstol, som har att — med vetskap om att rätt till fullföljd
mot dess avgöranden saknas — på en gång sörja för en så fullständig
utredning som möjligt samt svara för enhetlig rättstillämpning och prejudikatbildning.

Att det vidsträckta jurisdiktionsområdet motiverar vissa specialregler med
avseende å förfarandet vid arbetsdomstolen har icke bestritts.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag de av utredningsmannen
föreslagna avvikelserna från nya RB:s regler vara i stort sett välgrundade.
Dock anser jag icke tillräckliga skäl tala för att man vid arbetsdomstolen bör
frångå den i nya RB fastslagna principen att domen skall grundas på vad
som förekommit vid huvudförhandlingen. Även i några andra hänseenden
torde smärre ändringar eller jämkningar böra företagas i utredningsmannens
förslag.

Vad beträffar den rent tekniska utformningen av förslaget delar jag utredningsmannens
uppfattning, att lagen om arbetsdomstol även efter nya RB:s
ikraftträdande bör innehålla en koncentrerad huvudsaklig framställning av
processens olika skeden, alltifrån talans anhängiggörande till domens avfattning
och expediering.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen om arbetsdomstol.

Jag övergår nu till närmare motivering av detta lagförslag.

Specialinotivering.

Inledningsvis vill jag beröra en fråga, om vilken delade meningar yppats,
nämligen huruvida 12 § lagen om arbetsdomstol bör bibehållas oförändrad. I
nämnda paragraf stadgas, att om någon vid arbetsdomstolen väckt talan, som
ej innefattar yrkande att motparten skall förpliktas fullgöra eller underlåta
något, och det ej finnes äga avsevärd betydelse för honom att sådan
fastställelsetalan vinner prövning, samma talan må avvisas av domstolen.
Paragrafen reglerar alltså endast de förutsättningar, under vilka fastställelsetalan
må avvisas. Att sådan talan överhuvud kan vara tillåten framgår återigen
av lagens 11 §, där det heter att till mål rörande kollektivavtal bland
annat hänföras mål, däri tvisten är om kollektivavtals giltighet, bestånd eller
rätta innebörd ävensom huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal
eller mot vad i lagen om kollektivavtal stadgas.

Redan vid tillkomsten av den nu gällande lagen om arbetsdomstol underströks
med skärpa den stora betydelse de rena tolkningstvisterna ha på det
rättsområde, som anförtrotts arbetsdomstolen. Med hänsyn härtill ansågs

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

det erforderligt att i lagen uttryckligen fastsla, att fastställelsetalan nia läggas
såsom en ren tolkningstvist. Utredningsmannen har nu ansett det tveksamt,
huruvida rena tolkningstvister kunna anses komma in under det stadgande
i nya RB, d. v. s. 13 kap. 2 §, varest lagstiftaren reglerat de förutsättningar,
under vilka fastställelsetalan är tillåten vid allmän domstol, och
han förmenar därför att det för arbetsdomstolens vidkommande kunde vara
förenat med viss risk att i förevarande hänseende bygga på nya RB. Enligt
utredningsmannens mening kunde nämligen ordalydelsen av sistnämnda
stadgande möjligen anses giva vid handen, att det vore allenast frågan huruvida
visst rättsförhållande består eller icke består, som kunde bli föremål
för fastställelsetalan, medan det däremot icke vore tillåtet att i dylik ordning
pröva, huruvida ett rättsförhållande, om vars själva bestånd någon tvekan

1 och för sig icke råder, har det ena eller andra innehållet.

Advokatsamfundets styrelse har härtill genmält, att stadgandet i 13 kap.

2 § nya RB icke rimligen kunde ha den begränsade innebörd, som utredningsmannen
— om ock med tvekan — ifrågasatt. Denna invändning torde vara
befogad. Även om givetvis vissa svårbedömda gränsfall kunna tänkas uppkomma,
synes det mig i princip böra antagas, att fastställelsetalan även enligt
nya RB må läggas såsom en ren tolkningstvist. Ur denna synpunkt vore det
därför måhända icke erforderligt att i lagen om arbetsdomstol bibehålla något
specialstadgande av innebörd att lastställelsetalan överhuvud är tillåten.

I så fall skulle emellertid följden bli, att de allmänna behörighetsreglerna i

II § lagen om arbetsdomstol finge omarbetas och detta säkerligen icke blott
ur nu ifrågavarande utan jämväl ur andra synpunkter. En sådan omfattande
revision av behörighetsreglerna synes för närvarande knappast vara av behovet
påkallad, och jag är icke beredd att i detta sammanhang föreslå någon
ändring i sagda paragraf.

Med denna utgångspunkt reduceras det nu ifrågavarande spörsmålet till
att gälla, huruvida de förutsättningar, under vilka arbetsdomstolen må äga
avvisa fastställelsetalan, skola regleras i överensstämmelse med 13 kap. 2 §
nya RB eller om 12 § gällande lag om arbetsdomstol bör bibehållas oförändrad.
Advokatsamfundets styrelse har i detta hänseende anmärkt, att ovisshet
om rättsläget kunde lända käranden till förfång, även om olägenheten icke
kunde betecknas som avsevärd; och styrelsen har med hänsyn härtill hävdat,
att nya RB.s regel — enligt vilken fastställelsetalan må upptagas till prövning,
så snart ovissheten om rättsförhållandet länder käranden till förfång
— syntes bättre än stadgandet i 12 § lagen om arbetsdomstol ägnad att tillgodose
de rättssökandes berättigade intresse.

I anledning härav må anmärkas, att det i 12 § lagen om arbetsdomstol icke
talas om avsevärt förfång utan om avsevärd betydelse. Men bortsett härifrån
är det ingalunda säkert, att stadgandet i 13 kap. 2 § nya RB är så att säga
mera generöst än bestämmelsen i 12 § lagen om arbetsdomstol. Utredningsmannen
har tvärtom för sin del ansett, att nya RB:s stadgande är alltför
snävt för att täcka de utomordentligt mangskiItände anledningar, som kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

föieligga till att part önskar väcka fastställelsetalan på kollektivavtalsrättens
område. Han anser därför, att det nuvarande stadgandet i lagen om arbetsdomstol
såsom mera smidigt bör bibehållas. För egen del är jag benägen
att anse, att nu ifrågavarande formuleringsolikheter mellan nya RB och lagen
om arbetsdomstol sakna större praktisk betydelse, men då det nuvarande
stadgandet i 12 § lagen om arbetsdomstol under den tid domstolen fungerat
visat sig vara väl avvägt, synes det mig lämpligast att bibehålla paragrafen
oförändrad.

Jag vill i detta sammanhang också något beröra frågan huruvida arbetsdomstolen
framdeles — till skillnad mot vad som enligt stadig praxis hittills
gällt — bör äga behörighet att pröva av motparten bestridda yrkanden om
kvittning för motfordringar, som icke äga samband med kollektivavtal. Utredningsmannen
säger sig icke kunna förneka, att nämnda praxis understundom
synts honom onödigt sträng och opraktisk. Därför säger han sig
också ha övervägt att föreslå en bestämmelse, enligt vilken arbetsdomstolen
skulle vara behörig att pröva sådana kvittningsvis åberopade motfordringar,
som även om de icke grundas a kollektivavtal — likväl äga samband med
arbetsförhållandet mellan parterna. Utredningsmannen påpekar emellertid,
att med hänsyn till den rättskraftsregel, som fastslagits i 17 kap. 11 § andra
stycket nj a RB, arbetsdomstolens dom i så fall skulle komma att äga rättskraft,
i vad densamma innefattade prövning av matfordringen och detta icke
blott till det belopp motfordringen täckte huvudfordringen utan även därutöver.
Arbetsdomstolens karaktär av specialdomstol har synts honom medföra
att en sådan konsekvens av den tilltänkta behörighetsregeln ej borde tagas
och förslaget har därför fått falla.

Arbetsgivareföreningen har i denna del uttalat, att föreningen ansåge övervägande
skal tala för alt arbetsdomstolen borde vara behörig att pröva motfordringar
av åsyftat slag. Den nuvarande ordningen har föreningen funnit
otillfredsställande, och föreningen anser därför, att en lagändring bör göras
i överensstämmelse med utredningsmannens övervägande. Även advokatsamfundets
styrelse finner olägenheterna av den nu gällande ordningen påtagliga
och hemställer att, ehuru saken enligt styrelsens mening icke vore av
beskaffenhet att behöva avgöras i förevarande sammanhang, spörsmålet om
införande av en regel, som skulle förläna arbetsdomstolen behörighet att
pröva yrkanden om kvittning för motfordringar, göres till föremål för övervägande.
Styrelsen vitsordar dock, att de skäl, som i promemorian anförts
emot en bestämmelse av antytt innehåll utan tvivel vore i hög grad beaktansvärda,
men styrelsen tillägger att hinder icke borde möta att för arbetsdomstolens
vidkommande bibehålla den i nuvarande svensk praxis tillämpade
regeln att rättskraften vid en dom om ett kvittningsyrkande omfattade den
till kvittning åberopade motfordringen till allenast det belopp den täckte
huvudfordringen men icke därutöver.

Tör egen del vill jag ej bestrida, att de synpunkter som arbetsgivareföreningen
och advokatsamfundets styrelse sålunda anfört äro beaktansvärda.
Likväl synes det mig tveksamt, huruvida man i föreliggande sammanhang

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

bör vidtaga någon ändring i vad som nu gäller. Ur rent praktisk synpunkt
må härvid till en början framhållas, att utredningen med avseende å en
kvittningsinvändning, som saknar samband med kollektivavtal, med hänsyn
till domstolens vidsträckta jurisdiktionsområde lätt kan bli bristfällig. Mot
en behörighetsregel av antytt innehåll tala vidare de av utredningsmannen
berörda principiella betänkligheterna med avseende å rättskraftsspörsmålen
samt det förhållandet att nya RB i 10 kap. 17 § tredje stycket upptager en
uttrycklig regel av innehåll, att yrkande om kvittning för fordran icke må
upptagas av domstol, som ej ägt att upptaga tvist angående samma fordran.
Jag har därför kommit till det resultatet, att någon behörighetsregel av antytt
innehåll i varje fall icke bör införas nu. Om behovet av en sådan regel blir
ytterligare dokumenterat, kan saken komma i ett annat läge.

Med avseende å de särskilda paragraferna i departementsförslaget vill jag
härefter anföra följande.

5 §.

I denna paragraf har den numera föråldrade del, som handlar om verkningarna
i förevarande sammanhang av vissa straffpåföljder, strukits, varjämte
ordalydelsen i övrigt jämkats till överensstämmelse med 4 kap. 1 §
andra stycket nya RB.

6 §.

De båda första styckena, vilka motsvara innehållet i nuvarande 6 §, ha bibehållits
oförändrade.

Tredje stycket saknar däremot motsvarighet i gällande lag.

Enligt 4 kap. 9 § nya RB är nämndeman, som entledigats eller eljest avgått,
skyldig att, om han alltjämt är valbar, deltaga i den fortsatta behandlingen
av ett mål, i vars handläggning han förut deltagit. Denna skyldighet
har föreskrivits med hänsyn till vikten av att domstolens sammansättning ej
ändras under ett och samma måls handläggning. Sålunda gäller bland annat,
att om huvudförhandling uppskjutits, densamma icke kan fortsättas, med
mindre än att de domare, som vid målets återupptagande sitta i rätten, övervarit
den tidigare handläggningen. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas (43 kap. 11 § andra stycket nya RB).

Med hänsyn till att arbetsdomstolens ordförande och ledamöter förordnas
av Kungl. Maj:t för viss tid och att byte av ledamöter följaktligen icke är
ovanligt föreligger för arbetsdomstolens del behov av ett stadgande, motsvarande
föreskriften i 4 kap. 9 § nya RB. Ett sådant stadgande har därför
upptagits.

8 §.

Med hänsyn till innehållet i 4 kap. 11 § andra stycket nya RB har viss
jämkning i stadgandets nuvarande lydelse skett. Då i tredje stycket av sistnämnda
paragraf uttryckligen föreskrives, alt domared eller motsvarande
försäkran skall avliiggas inför domstol eller inför rättens ordförande, är det

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

enligt utredningsmannen överflödigt att i paragrafen upptaga någon föreskrift
angående inför vem ed eller försäkran skall avläggas. Orden »inför ordföranden
eller inför allmän underrätt» i gällande 8 § ha följaktligen fått utgå.

10 §.

Första och andra styckena i denna paragraf beröras ej av förslaget.1

Tredje stycket i utredningsmannens förslag innehåller ett helt nytt stadgande.
Där föreskrives att handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller förrättning enligt andra stycket och som icke heller innefattar måls avvisande,
skall ankomma på ordföranden eller lagfaren tjänsteman vid domstolen,
som ordföranden därtill förordnat.

Härom anföres i promemorian:

Förslaget inrymmer alltså icke någon rätt för ordföranden att ensam avgom
mai. Den omständigheten, att arbetsdomstolen är en specialdomstol,
vars flesta ledamöter företräda särskild insikt och erfarenhet i de förhållanden
domstolen har att bedöma, bör nämligen medföra, att den sakkunskap,
som finnes företrädd i domstolen, får göra sig oinskränkt gällande,
sa snart fråga blir om måls avgörande i sak. Av samma skäl bör den princip,
som kommer till uttryck i nuvarande 17 § andra st., allt framgent upprätthallas
och det följaktligen ankomma på domstolen in pleno att avgöra,
hiiruvida ett mål skall avvisas. Om min uppfattning rörande dessa spörsmål
godkannes, kommer det att innebära, att det vid arbetsdomstolen ej blir
fråga om att tillämpa vare sig vad i 1 kap. 11 § andra st. nya RB stadgas
darom alt ratten i tvistemål skall vara domför med en lagfaren domare
vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen,
eller vad av 42 kap. 16 § nya RB följer därom att måls avvisande må ske av
en enda domare. Ytterligare blir följden, att stadgandet i 42 kap. 20 § andra
s^-JU^a kommer att sakna praktisk betydelse för arbetsdomstolens del.

Till stöd för att ordföranden bör äga befogenhet att företaga mera förberedande
handläggningsåtgärder kan i tillämpliga delar åberopas vad processlagberedningen
vid 1 kap. 4 § och 11 § andra st. nya RB anfört. Med ordföranden
förstås härvid antingen ordinarie ordföranden, vice ordföranden
eller ersättare för denne. Självfallet utgör den omständigheten att ett måls
handläggning påbörjats av exempelvis ordföranden icke något hinder för
att handläggningen senare övertages av vice ordföranden eller ersättare för
denne. I detta sammanhang erinras om att enligt nya rättegångsbalken den
domare, som leder förberedelsen, icke nödvändigtvis behöver leda eller ens
deltaga i huvudförhandlingen.

Utredningsmannen anför vidare:

Med hänsyn till att åtskilliga av de handläggningsåtgärder, som föreslås
ankomma på ordföranden, exempelvis utfärdande av stämning, infordrande
av förklaring eller påminnelser och dylikt, oftast torde vara att betrakta som
rent rutinarbete, har jag föreslagit, att lagfaren tjänsteman vid domstolen —
d. v. s. domstolens sekreterare — i förevarande hänseende skall äga samma
befogenhet som ordföranden. Jag erinrar härvid därom, att i 17 § sista st.
gällande lag om arbetsdomstol redan föreskrives, att åtgärd, som enligt nämnda
paragraf ankommer på ordföranden, enligt dennes uppdrag ock må utföras
av tjänsteman vid domstolen. Till stöd för den något vidsträcktare
befogenhet åt sekreteraren, som inrymmes i förslaget, kan åberopas att sekreterartjänsten
vid arbetsdomstolen under senare år fullgjorts och säkerligen
1 Jfr prop. nr 45/1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

även framdeles kommer att fullgöras av hovrättsj ur ister med flerårig erfarenhet
från dömande verksamhet. Möjligen kunde ifragasättas, att det skulle
ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida befogenhet i angivet hänseende
bör tillerkännas lagkunnig tjänsteman vid domstolen. Med de tämligen
täta ombyten, som av särskilda anledningar kunna förväntas på sekreterarposten,
skulle det emellertid i mera brådskande situationer bli besvarande
att nödgas inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd för varje särskilt fall. Därtör
har jag tillåtit mig föreslå, att avgörandet skall ankomma på ordföranden.

Slutligen har utredningsmannen föreslagit, att sista stycket i 10 § gällande
lag om arbetsdomstol måtte utgå ur lagtexten.

Detta förslag motiveras i promemorian sålunda:

I 10 § sista st. gällande lag om arbetsdomstol stadgas, att ledamot, som avses
i 4 §, ej skall på den grund att han eller skyldeman till honom tillhör
styrelse för förening av arbetsgivare eller arbetare vara hindrad att i niål,
däri föreningen är part, tjänstgöra i domstolen. Detta undantag från rättegångsbalkens
regler om domarjäv fanns icke upptaget i den kungl. proposition,
som låg till grund för lagen, utan var föranlett av en utav herr Hjalmar
von Sydow väckt motion (nr 280/1928), som i denna del vann andra
lagutskottets och riksdagens gillande. Som skäl för undantaget anfördes
(andra lagutskottets utlåtande nr 36/1928 s. 26 f), att om ledamot ansages
jävig i dylikt mål, skulle från domstolen i en del fall komma att utestängas
ledamöter, som besutte synnerligen värdefull sakkunskap. Vidare framhölls,
att några risker ur objektivitetssynpunkt icke kunde antagas uppkomma,
därest ett undantag från de allmänna jävsreglerna här gjordes.

Vad utskottet i den förra delen anförde har jag aldrig riktigt förstått. Den
omständigheten att en person är styrelseledamot i en organisation skulle naturligtvis
aldrig utestänga honom från att överhuvud vara ledamot i arbetsdomstolen
utan endast från att deltaga i avgörandet av mål, däri den egna organisationen
är part. Vid jämförelse med innehållet i herr von Sydows motion
förefaller det som om han särskilt fruktat, att styrelseledamöter i svenska
arbetsgivareföreningen och landsorganisationen icke skulle kunna godkännas
såsom ledamöter i domstolen. Denna farhåga var emellertid oberättigad
redan på den grund att nämnda organisationer icke uppträda såsom avtalsslutande
parter och därför aldrig heller bli processparter i mål vid arbetsdomstolen.
. .

Såsom jag inledningsvis understrukit, har det i praktiken visat sig, att arbetsgivar-
och arbetarrepresentanterna i domstolen ådagalagt en prisvärd
strävan till objektivitet. Det är emellertid en väsentlig skillnad mellan det
mera allmänna intressentskap, som gör sig gällande i målen överhuvud taget,
och det intressentskap, som föreligger i tvister, där den egna organisationen
är part. Detta ha ledamöterna själva också tagit hänsyn till, i det att
det aldrig inträffat, att ledamot eller ersättare velat taga säte i arbetsdomstolen
i sådana mål, där hans egen organisation varit part.

Då det nuvarande stadgandet i 10 § tredje st. lagen om arbetsdomstol synes
mig vara olämpligt och på grund av obruten praxis blivit blott en bestämmelse
på papperet, har jag funnit mig icke höra föreslå dess bibehållande.
Om min uppfattning härutinnan godkännes, kommer jävsregeln i 4 kap.
13 § 4. nya RB att gälla även för arbetsdomstolen.

Förslaget att tredje stycket i 10 8 gällande lag om arbetsdomstol måtte utgå
ur lagtexten har lämnats utan erinran i samtliga yttranden.

Mot utredningsmannens förslag i övrigt till ändrad lydelse av förevarande
paragraf har allenast advokatsamfundets styrelse funnit anledning att fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

ställa invändning. Styrelsen finner det sålunda otillfredsställande, att förberedelsen
skulle kunna ledas av lagfaren tjänsteman vid domstolen, närmare
bestämt domstolens sekreterare.

Styrelsen anför härom:

0 ^om motivering för förslaget i denna del har i promemorian anförts att
åtskilliga av de handläggningsåtgärder som här avses vore att betrakta som
rent rutinarbete. Omdömet är måhända befogat så länge förberedelsen av
malen vid arbetsdomstolen har den karaktär som den för närvarande har.
Om emellertid en ordentlig förberedelse i nya RB:s mening skall komma till
stånd, vilket styrelsen^ finner oundgängligen erforderligt, blir denna handläggning
icke längre något rutinarbete. Det blir fråga om att vid förberedelsen
tillse, att klarhet vinnes rörande parternas ståndpunkter beträffande alla
tvistiga frågor samt att bevisupptagningen förberedes så, att en fullständig
och koncentrerad huvudförhandling sedan kan hållas. Förberedelsen bör då
aga ruin inföi domstolen, lat vara att denna därvid bör bestå av ordföranden
eller vice ordföranden eller dennes ersättare ensam.

Departementschefen.

Utredningsmannens förslag att låta tredje stycket i 10 § gällande lag om
arbetsdomstol utgå ur lagtexten kan jag biträda.

Den kritik som advokatsamfundets styrelse riktat mot den föreslagna möjligheten
att låta sekreteraren vid arbetsdomstolen leda förberedelse synes
mig icke böra föranleda att denna möjlighet utgår. Trots att jag till fullo
delar styrelsens uppfattning om angelägenheten av att förberedelsen genomföres
med skicklighet och noggrannhet, kan jag nämligen icke finna det betänkligt
att låta en sekreterare med den kompetens som det här regelmäsS!?t
är ^åga °m, d. v. s. en hovrättsjurist med flerårig kvalificerad domartjänstgöring
bakom sig, ombesörja vissa förberedande handläggningsåtgärder.
Det synes dock böra ankomma på domstolen in pleno att avgöra, huruvida
vederbörande tjänsteman äger sådan kompetens, att uppgifter av denna art
överhuvud böra anförtros honom. Vidare bör befogenheten i det särskilda
fallet göras beroende av ordförandens uppdrag, och jag förutsätter härvid
givetvis, att ordföranden icke kommer att överlåta åt sekreteraren att leda
förberedelsen i svårare mål. Man må emellertid i detta liksom vissa andra
sammanhang icke glömma, att även mål som anhängiggöras vid arbetsdomstolen
kunna vara av jämförelsevis enkel natur. I

I promemorian anföres beträffande denna paragraf följande.

I denna paragraf har icke föreslagits annan ändring än att i paragrafens
törsta stycke tillagts en bestämmelse av innehåll, att den för vilken förening
karar skall betraktas såsom part, såvitt angår personlig inställelse (11 kap
ö Ö nya RB och 20 § i utredningsmannens förslag), hörande under sanningsförsäkran
(37 kap nya RB), javsförhållande (4 kap. 13 §, 5 kap. 6 § andra
st., p kap. 2 3 andra st. och 9 § andra st. samt 40 kap. 2 § nya RB d v s
jäv mot domare, tolk, protokollförare, stenograf och sakkunnig) och andra
oylika frågor (se partsbegreppets användning i 36 kap. 1, 3, io och 18 83
nya RB). Detta tillägg är förestavat därav, att medlem eller förutvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

medlem i förening, som slutit kollektivavtal, icke själv äger kära vid arbetsdomstolen,
med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å
hans vägnar (13 § första st.), samt att denna princip i praktiken medfört
att den enskilde medlemmen — d. v. s. den vars intressen tvisten närmast
galler — endast i undantagsfall intar kärandeställning vid domstolen. Genom
det tillägg, som här föreslagits, kommer den sa att säga egentlige parten att
i angivna hänseenden även formellt betraktas såsom part. Någon motsvarande
bestämmelse med avseende å svarandesidan behövs icke. Den omständigheten,
att enskild föreningsmedlem jämlikt 13 § andra st. måste instämmas till
domstolen jämte sin förening, visar nämligen, att den enskilde medlemmen
enligt gällande lag otvivelaktigt intar partsställning.

Advokatsamfundets styrelse har ansett det kunna vara föremål för tvekan,
vilken räckvidd den av utredningsmannen föreslagna tilläggsbestämmelsen
vore avsedd att erhålla. Styrelsen har sålunda funnit det oklart, huruvida
stadgandet skulle gälla både vid fastställelsetalan och vid fullgörelsetalan.
Enligt styrelsens uppfattning, som dock icke motiverats, borde den föreslagna
regeln gälla endast i det sistnämnda fallet, d. v. s. då förening yrkar, att
motparten skall fullgöra något i förhållande till den, som är eller varit medlem
i föreningen.

Departementschefen.

Det torde stå klart, att en tilläggsbestämmelse av ungefär det innehåll utredningsmannen
föreslagit är erforderlig. Meningen är icke, att den för
vilken förening kärar skall bli jämställd med föreningen även såtillvida, att
han skall äga företaga rättshandlingar i strid mot vad föreningen önskar,
utan avsikten med den av mig förordade bestämmelsen är allenast att vad
som i fråga om jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran
och andra frågor som röra bevisningen är stadgat om part skall
gälla även med avseende å den, för vilken förening kärar. Att föreningens
egen partsställning icke rubbas härigenom ligger i öppen dag. Vad advokatsamfundets
styrelse anfört därom att bestämmelsen borde gälla endast vid
fullgörelsetalan torde vara förestavat av åsikten, att bestämmelsen skulle
sakna praktisk betydelse vid fastställelsetalan. Om detta varit styrelsens
mening, kan jag dock icke dela densamma. Det är nämligen ingalunda uteslutet,
att den föreslagna tilläggsbestämmelsen kan få praktisk betydelse
jämväl vid fastställelsetalan.

16 §.

I denna paragraf regleras själva stämningsförfarandet.

I promemorian anföres härom:

Paragrafen motsvarar nuvarande lti § första st. och inledningsorden i 17 §.
De jämkningar, som betingas av innehållet i nya RB, ha vidtagits. Någon avvikelse
från ordningen vid de allmänna domstolarna är ej avsedd. Paragrafen
har utformats så pass fullständigt, att den skall kunna fylla sin plats i
en redogörelse för processens gång vid arbetsdomstolen. Då den detaljföreskrift,
som upptages i nuvarande 16 § andra st., täckes av innehållet i 33
kap. 2 § nya RB, synes det onödigt alt upprepa nämnda föreskrift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Advokatsamfundets styrelse har framhållit, att meningen med utredningsmannens
förslag syntes vara, att även övriga bestämmelser i 42 kap. 2 § nya
RB — på grund av 29 § i förslaget — skulle lända till efterrättelse vid arbetsdomstolen.

Styrelsen tillägger:

Om förslagets mening är den nu angivna, har styrelsen i sak intet att däremot
erinra. Emellertid vill styrelsen ifrågasätta, huruvida det icke till undvikande
av tvekan om det föreslagna stadgandets rätta innebörd vore lämpligt
att antingen i paragrafen fullständigt återgiva de från 42 kap. 2 § nya
RB hämtade bestämmelser, som skola gälla även för förfarandet vid arbetsdomstolen,
eller ock ur paragrafen utesluta sådant som redan stadgats i nya
RB och som på grund av bestämmelsen i 29 § i förslaget skall lända till
efterrättelse med avseende å rättegången vid arbetsdomstolen.

Departementschefen.

Såsom utredningsmannen framhållit har paragrafen utformats så pass
fullständigt, att den skall kunna fylla sin plats i en redogörelse för processens
gång vid arbetsdomstolen. Då det med hänsyn till innehållet i 28 § i departementsförslaget
(29 § i utredningsmannens förslag) står utom varje tvekan,
att även de tämligen detaljerade bestämmelser i 42 kap. 2 § nya RB, som
icke upprepats i förevarande paragraf, skola gälla vid arbetsdomstolen, torde
någon komplettering av utredningsmannens förslag till lagtext icke vara erforderlig.

17 §.

I denna paragraf behandlas delgivningsförfarandet.

Såsom motivering för bestämmelserna har utredningsmannen anfört:

Enligt 17 § lagen om arbetsdomstol skall ordföranden eller på dennes uppdrag
tjänsteman vid domstolen ombesörja, att parterna med posten eller på
annat sätt erhålla del, svaranden av stämningen jämte avskrift av stämningsansökningen
samt käranden av den å honom utfärdade kallelsen och avskrift
av förklaring. Om det finnes lämpligt, må dock motparten föreläggas att,
på sätt om stämning i allmänhet gäller, verkställa delgivningen.

Huvudregeln är alltså densamma som i 33 kap. 4 § nya RB, nämligen att
delgivning skall ske genom rättens och icke genom parternas försorg. Till en
början förfor man vid arbetsdomstolen också så, att man — i enlighet med
den i lagen anvisade huvudregeln — alltid sökte verkställa officialdelgivning,
vanligen genom posten men någon gång med bud. Det visade sig emellertid
snart, att detta system icke fungerade tillfredsställande, enär åtskilliga parter
vägrade att taga emot sina försändelser. I anledning därav har följande praxis
utbildats. Man söker på förhand bilda sig en föreställning om vilka svarande,
som kunna väntas bereda svårigheter, därest delgivningen skulle ske genom
posten. I sådana fall åläggs käranden att verkställa delgivningen genom stämningsman.
I de fall återigen, som man från början betraktar såsom klara,
sker delgivning genom posten eller, i särskilt brådskande lägen, med bud.
Detta system har nu i en följd av år praktiserats med mycket goda erfarenheter,
och organisationerna å arbetsgivar- och arbetarsidorna äro invanda
med systemet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Om nya RB:s delgivningsregler komme att gälla för arbetsdomstolen,
skulle denna praxis icke längre kunna bibehållas. Enligt 33 kap. 4 § första
st. nya RB kan man nämligen icke ålägga part att verkställa delgivning.
Tvärtom föreskrives, att det må anförtros åt part att ombesörja delgivning,
endast om lian själv begär det samt rätten finner det kunna ske utan olägenhet.
Vidare är att märka, att jämlikt 5 § andra st. i nämnda kapitel postdelgivning
skall ske enligt närmare av Konungen meddelade bestämmelser. Dylika
bestämmelser ha föreslagits i ett inom justitiedepartementet utarbetat
utkast till delgivningskungörelse. De innebära, att domstolsdelgivning som
regel icke får ske genom översändande av vanligt brev utan skall äga rum
med iakttagande av vissa närmare angivna tämligen detaljerade regler.

I förevarande paragraf har föreslagits, att delgivning i princip skall ske genom
domstolens försorg. Enligt min mening bör domstolen dock allt framgent
äga rätt att i vissa fall, som icke täckas av 7 § i ovannämnda utkast till
delgivningskungörelse, verkställa delgivning genom handlings översändande
med vanligt brev eller bud. När det gäller de stora fackorganisationerna,
skulle det verka onödigt formellt att behöva följa det tekniskt något invecklade
delgivningssystem, som anvisas i 5 § i utkastet till delgivningskungörelse,
och någon risk ur säkerhets- eller kontrollsynpunkt lär icke kunna uppstå
därigenom att det hittills praktiserade systemet jämväl i fortsättningen tilllämpas
med avseende å dessa organisationer. Beträffande andra av arbetsdomstolens
parter kan däremot givetvis det mera preciserade delgivningssystemet
vara att föredraga.

Nya RB förutsätter, att domstolsdelgivning i vissa fall finnes böra ske genom
stämningsman och alltså icke genom posten. Det ligger emellertid i sakens
natur, att arbetsdomstolen icke kan överblicka förhållandena inom sitt
vidsträckta jurisdiktionsområde på ett sådant sätt, att domstolen — även
om den hade tillgång till de olika förteckningar å stämningsmän, som jämlikt
33 kap. 24 § andra st. nya RB skola finnas tillgängliga hos de allmänna
domstolarna — kan antagas komma att med säkerhet veta, vilken stämningsman
den skall anlita. I detta hänseende må det vara tillräckligt att
erinra därom, att arbetarna inom åtskilliga branscher ofta byta icke blott
anställning utan även uppehållsort. På grund av dessa särskilda förhållanden
synes det mig nödvändigt, att arbetsdomstolen även framdeles, om det finnes
lämpligt, skall äga ålägga part att ombesörja delgivning, oavsett att han icke
begärt det.

Departementschefen.

Jag finner det befogat att arbetsdomstolen, om så linnés lämpligt, skall
äga förelägga käranden att verkställa delgivningen.

Några särskilda stadganden om sättet för delgivningen torde icke erfordras
i lagen. Jag vill påpeka, att stadgandet i 33 kap. 14 § nya RB ger möjlighet
alt med tillämpning av fri bevisprövning godtaga jämväl andra intyg och
skriftliga erkännanden än de som avses i 25 § nämnda kapitel. Detta innebär
att arbetsdomstolen alltjämt kommer att ha möjlighet att, i den utsträckning
domstolen finner det med trygghet kunna ske, verkställa delgivning genom
posten i vanligt brev. Vid utfärdande enligt 33 kaj). 5 8 nya RB av administrativa
föreskrifter rörande delgivning får närmare övervägas, vilka särskilda
föreskrifter som erfordras för arbetsdomstolens del.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 224.

Kungi. Maj.ts proposition nr 224.

18, 19 och 22 §§.

Promemorian.

Med avseende å frågan huruvida förberedelsen vid arbetsdomstolen bör
vara muntlig eller skriftlig har utredningsmannen i promemorian anfört följande.

När det gäller att avgöra, huru förberedelsen bör ordnas vid arbetsdomstolen
efter nya RB:s ikraftträdande, måste särskild hänsyn tagas till det
förhållandet, att arbetsdomstolen har hela riket till jurisdiktionsområde. Detta
innebär, att parts inställelse i många fall skulle medföra oskälig kostnad eller
synnerlig olägenhet. Konsekvenserna av en muntligt anordnad förberedelse
skulle med andra ord ofta bli just de, vilka i 42 kap. 9 § nya RB anföras
som skäl till frångående av den där uppställda principen om förberedelsens
muntlighet. Då det självfallet är av största vikt, att processen vid arbetsdomstolen
icke blir förenad med större kostnader och besvär för parterna än vad
som är oundgängligt med hänsyn till kravet på en tillfredsställande utredning,
torde den omständigheten, att domstolens jurisdiktionsområde omfattar
hela riket, utgöra ett starkt skäl att låta förberedelsen i princip vara
skriftlig.

Ytterligare ett argument härför kan åberopas, nämligen att målens beskaffenhet
ofta är sådan, att utredningen kommer att vinna på att förberedelsen
åtminstone inledes genom skriftväxling. Detta är särskilt fallet i de talrika
mål, där tvisten gäller en invecklad avtalstolkning. Processlagberedningen
har för sin del också vitsordat, att det i ett invecklat mål av teknisk natur,
t. ex. tvist rörande avtalstolkning, där båda parterna företrädas av advokater,
stundom kan vara lämpligt, att förberedelsen sker eller åtminstone inledes
genom skriftväxling. Det förhållandet att — såsom vid arbetsdomstolen oftast
är fallet — parterna företrädas av funktionärer i fackorganisationer och
ej av advokater föranleder icke i detta sammanhang till något annat bedömande.

Av nu anförda skäl har i 18 § första st. föreslagits, att förberedelsen vid
arbetsdomstolen skall vara skriftlig, om icke domstolen med hänsyn till målets
beskaffenhet finner muntlig förberedelse lämpligare och parts inställelse
kan antagas äga rum utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.
Förslaget bygger på det antagandet, att det i flertalet mål kommer att visa
sig lämpligast att inleda förberedelsen genom skriftväxling. Tankegången har
alltså icke varit att utesluta möjligheten av muntlig förberedelse i andra
fall än då parts inställelse kan antagas medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet. I övriga fall äger domstolen enligt förslaget fritt val mellan
olika förberedelsemetoder. Huru avgörandet i varje särskilt mål kommer att
träffas blir en omdömesfråga. Hänsyn måste därvid tagas icke blott till utredningskravet
utan även till kostnadernas storlek, tvistefrågans större eller
mindre principiella betydelse och processföremålets värde. Jag tar även för
givet, att en skriftligen inledd förberedelse icke sällan kommer att övergå
till muntlig.

Beträffande härefter frågan huruvida det regelsystem, som nya RB innehåller
med avseende å parts utevaro och därmed sammanhängande spörsmål,
bör äga tillämpning vid arbetsdomstolen, anför utredningsmannen i
huvudsak följande.

För närvarande gäller vid arbetsdomstolen i detta hänseende följande. Eftersom
dagen för huvudförhandlingen utsättes redan i stämningen, medför
svarandens underlåtenhet att inkomma med skriftligt svaromål ingen i lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

förutsedd påföljd ur handläggningssynpunkt. Uteblir part från huvudförhandlingen,
må arbetsdomstolen utan hinder därav meddela dom i målet,
under förutsättning att parten minst sju dagar före sammanträdet erhållit
del av stämning eller kallelse att inställa sig vid domstolen och icke visat
laga förfall (23 § lagen om arbetsdomstol). Denna regel innebär, att arbetsdomstolen
utan hinder av parts utevaro skall ingå i en sakprövning av målet
på grundval av den utredning om sanningen, som i den föreliggande situationen
kan åstadkommas. Någon tredskodom i nuvarande mening är det
alltså icke fråga om. Utebliven part äger ej söka återvinning.

För egen del har jag den bestämda uppfattningen, att den nuvarande ordningen
bör bibehållas. Något tredskodomsförfarande bör alltså icke ifrågakomma
vid arbetsdomstolen, utan domstolen bör vid parts utevaro — denna
må äga rum under vare sig förberedelsen eller huvudförhandlingen — vara
skyldig att döma i sak på grundval av den utredning, som oberoende av
parts utevaro kan åstadkommas.

Till utveckling av denna uppfattning må först och främst framhållas, att
beskaffenheten av de mål, som anhängiggöras vid arbetsdomstolen, otvivelaktigt
är sådan, att ett tredskodomsförfarande här, till skillnad mot vad som
är fallet vid de allmänna domstolarna, skulle komma att spela en jämförelsevis
obetydlig roll. För det fåtal fall där det verkligen händer, att svaranden
icke blott underlåter att inkomma med skriftligt svaromål ulan även uteblir
från huvudförhandlingen, har den nuvarande ordningen ej medfört någon
som helst nackdel.

Det finns emellertid två speciella synpunkter, som med särskild styrka
tala för att ett tredskodomsförfarande i teknisk mening icke bör ifrågakomma
vid arbetsdomstolen.

Den första av dessa synpunkter gäller behovet för domstolen att utan hinder
av svarandens utevaro äga efter skälighetsprövning nedsätta yrkat skadeståndsbelopp
eller helt befria från skadeståndsskyldighet i de fall, som
omförmälas i 8 § tredje st. lagen om kollektivavtal, 23 § tredje st. lagen om
semester och 23 § andra st. lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Visserligen
har processlagberedningen vid 44 kap. 8 § nya RB anfört, att »då i mål
om fordran de av käranden åberopade omständigheterna icke leda till det belopp,
som käranden yrkat, (bör) utdömas allenast det lägre belopp, för vilket
grund föreligger». Men jag har svårt att tro, att detta yttrande skulle åsyfta
jämväl nyss angivna för arbetsdomstolen mycket viktiga fall.

Den andra och än viktigare synpunkten till slöd för kravet, att arbetsdomstolen
utan hinder av parts utevaro skall äga fria händer vid målens avgörande.
avser det förhållandet, att arbetsdomstolens domar, särskilt såvitt
angår tolkningsfrågor, ofta få betydelse långt utöver det enskilda fallet.

I detta hänseende märkes, att det är mycket vanligt, alt en oorganiserad
arbetsgivare sluter kollektivavtal, som antingen hänvisar till ett större avtal,
eventuellt ett riksavtal, eller vars bestämmelser hämtas ur ett sådant avtal.
När fråga uppkommer om tolkningen av ett dylikt, utav en enskild arbetsgivare
ingånget kollektivavtal, innebär delta i själva verket, att man tolkar
(4t avtal, vari helt andra och mera betydelsefulla parter äro intresserade.
Därför brukar arbetsdomstolen i sådana fall — med stöd av stadgandet i
1!) § första stycket lagen om arbetsdomstol — bereda vederbörande parter i
det större avtalet tillfälle att framlägga sina synpunkter i tolkningsfrågan inför
domstolen. Om dessa parter taga tillfället i akt — och detta sker nästan
alllid — blir det för tolkningsfrågans bedömande praktiskt taget idan betydelse,
huruvida den enskilde arbetsgivaren och dennes motpart iakttaga inställelse
vid domstolen eller ej. Det ligger nämligen i sakens natur, att domstolens
dom kommer att grundas på den redogörelse, som parterna i det stör -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

re avtalet lämna för den omtvistade avtalsbestämmelsens bakgrund ocb tillkomsthistoria,
och på den argumentering, som dessa parter i övrigt prestera
till belysande av bestämmelsens innebörd. Därest tredskodomsförfarandet
bleve tillämpligt vid arbetsdomstolen, skulle detta emellertid medföra, att
domstolen i händelse av parts utevaro i nu angivna fall icke finge grunda sin
dom på den utredning, som kunde förebringas av parterna i det större avtalet,
utan på allenast påståenden och eventuella bestridanden av parterna i
det speciella mål, där den oorganiserade arbetsgivaren figurerar. Den tredskodom,
som då komme att meddelas, skulle likväl på oinitierat håll lätt kunna
missuppfattas såsom innebärande en auktoritativ tolkning av den omtvistade
avtalsbestämmelsen.

På grund av det antörda har jag i fråga om parts utevaro från huvudförhandlingen
föreslagit ett stadgande (22 § i förslaget) av innehåll, att målet
det oaktat skall företagas till avgörande samt att erinran härom skall intagas
i kallelsen till förhandlingen. Detta innebär med andra ord, att arbetsdomstolen
— som hittills — utan hinder av parts utevaro skall ingå på en
verklig sakprövning av målet och att tredskodomsförfarandet ej skall vara
tillämpligt.

För att det sålunda föreslagna systemet skall kunna fungera tillfredsställande
förutsättes, att arbetsdomstolen bibehålies vid rätten att självmant sörja
för bevisning och eljest fullständiga utredningen.

Slutligen har utredningsmannen diskuterat, om icke fortsatt förberedelse
borde kunna äga rum vid parts utevaro. Härom heter det i promemorian:

Även om den omständigheten, att en oorganiserad svarande-arbetsgivare
eller en instämd arbetare icke ingår i svaromål, med hänsyn till de utredningsmöjligheter,
som stå arbetsdomstolen till buds, ej behöver inverka menligt
på domstolens möjlighet att bedöma en ren tolkningsfråga, så är det
likväl uppenbart, att motsatsen är fallet, så snart frågor om faktiska förhållanden
bli av relevans. Såväl ur denna synpunkt som även — i betraktande
av att varje rättsmedel mot arbetsdomstolens domar saknas — av hänsyn
till svaranden själv ligger det stor vikt uppå, att de fall då svaranden
icke alls låter sig avhöra nedbringas till ett minimum. Därför har jag i praktiken
funnit det vara angeläget, att när skriftligt svaromål ej inkommer inom
föreskriven tid, under hand undersöka anledningen därtill.

Detta tillgår så, att sekreteraren erhåller i uppdrag att, sedan han hos käranden
förvissat sig om att förlikning i målet icke träffats, telefonledes söka
förbindelse med den försumlige svaranden. (Detta sker dock som regel ej,
när denne är en enskild arbetare.) Därvid bekräftas så gott som undantagslöst,
att någon uppgörelse icke är avsedd att komma till stånd, utan att svarandens
försumlighet beror på antingen att svaranden icke förstått stämningsföreläggandets
innebörd eller att han visserligen gjort detta men saknat
förmåga att själv avfatta ett skriftligt svaromål och icke kommit sig för att
anlita rättsbildat biträde eller också att han visserligen vänt sig till advokat
men så sent, att ett skriftligt svaromål ej i rätt tid medhunnits. Om undersökningen
ger vid handen, att käromålet icke medgives, brukar sekreteraren
uppmana svaranden att, om tiden och övriga förhållanden det medger, inkomma
med ett låt vara något försenat skriftligt svaromål och att i varje
fall inställa sig vid huvudförhandlingen, antingen personligen eller genom
ombud.

Denna vid sidan av lagen praktiserade underhandskontroll ger som regel
avsett resultat. Det händer därför endast i jämförelsevis mycket få fall, att
svaranden eller — där flera svarande förekomma — den så att säga ledande
bland dem underlåter att avgiva skriftligt svaromål ocb jämväl uteblir från
huvudförhandlingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Enligt min mening bör detta under lång tid med framgång prövade system
upprätthållas vid arbetsdomstolen även efter nya RB:s ikraftträdande. Därför
har jag i fråga om parts utevaro vid förberedelsen i 19 § i mitt utkast —
med avvikelse från nya RB:s stadganden — föreslagit följande. Om part vid
skriftlig förberedelse försummar att inkomma med svaromål eller annan infordrad
skrift eller part uteblir från sammanträde vid muntlig förberedelse,
skall domstolen det oaktat äga vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse, därest
detta kan antagas vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall
domstolen utan hinder av försummelsen eller uteblivandet utsätta målet till
huvudförhandling. Därjämte har i 18 § andra stycket föreslagits, att domstolen
må förelägga vite för fullgörande av vad part har att iakttaga under
förberedelsen. (Även enligt gällande lag om arbetsdomstol, 21 § första stycket,
äger domstolen meddela vitesföreläggande för framtvingande av processhandlingar,
en möjlighet som dock ytterst sällan kommer till användning.) I
sistberörda hänseende avviker förslaget från nya RB såtillvida, att enligt
denna vite i dispositiva tvistemål må föreläggas endast om part finnes böra
komma tillstädes vid muntlig förberedelse men ej till framtvingande av att
part inkommer med svaromål eller annan infordrad skrift (9 kap. 7 § jämförd
med 42 kap. 10 § andra stycket).

Beträffande de förutsättningar, under vilka parts personliga närvaro skall
krävas vid muntlig förberedelse, har utredningsmannen icke funnit skäl att
föreslå avvikelse från vad härutinnan rörande underrätt stadgas i 11 kap.
5 § nya RB.

Yttrandena.

I fråga om förberedelsens karaktär har arbetsgivareföreningen anfört, att
föreningen funne utredningsmannens förslag på anförda skäl vara högst påkallat.
En helt annan ståndpunkt till förslaget intager däremot advokatsamfundets
styrelse, som i denna del yttrar:

Att den nuvarande skriftliga förberedelsen vid arbetsdomstolen är behäftad
med allvarliga brister, har i promemorian vitsordats. Om man nu i fortsättningen
gör skriftlig förberedelse till huvudregel, föreligger enligt styrelsens
mening risk för att förberedelsen ofta icke får det innehåll och den fullständighet,
varförutan en koncentrerad huvudförhandling i enlighet med nya
RB icke kan hållas. Förberedelsen kräver till skillnad från huvudförhandlingen
ofta en ganska stark processledning från domarens sida, men en dylik
kan svårligen åstadkommas vid enbart skriftlig förberedelse. Det bör
t. ex. vid arbetsdomstolen vara av särskild vikt att vid förberedelsen få fastslaget,
vilka parter och organisationsrepresentanter som böra personligen inställa
sig vid huvudförhandlingen. Den omständigheten, att arbetsdomstolens
jurisdiktionsområde omfattar hela riket, utgör visserligen ett skäl för skriftlig
förberedelse. Olägenheten av de långa avstånden förminskas dock i icke
ringa mån därav, att partenia vid arbetsdomstolen mycket otta utgöras av
organisationer med säte i Stockholm. För övrigt kan mången gång muntlig
förberedelse med fördel anordnas även ulan att parterna personligen behöva
vara tillstädes. Styrelsen vill därför föreslå, att stadgandet i 42 kap. 9 § nya
RB får gälla även för arbetsdomstolens vidkommande, dock med den modifikationen,
att skriftligt svaromål regelmässigt bör insändas till domstolen,
som därigenom får ökade möjligheter att bedöma, om förberedelsen bör göras
muntlig eller skriftlig. Om parternas personliga inställelse vid muntlig
förberedelse bör gälla vad i 11 kap. 5 8 nya RB iir stadgat. Även i detta
hänseende bör emellertid med hänsyn till jurisdiktionsområdets omfattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

en modifikation ske. Det synes nämligen böra föreskrivas, att part icke skall
vara skyldig inställa sig personligen, där sådant med hänsyn till partens
kostnader för inställelsen skulle vara oskäligt.

Vad angår spörsmålet huruvida tredskodom i teknisk mening hör ifrågakomma
vid arbetsdomstolen har arbetsgivareföreningen uttalat, att den ansåge
det vara av stor vikt, att tredskodomsförfarande ej infördes vid domstolen,
särskilt med hänsyn till den normerande verkan domstolens domar
ha vida utöver det enskilda fallet. Även advokatsamfundets styrelse har anslutit
sig till uppfattningen att ett tredskodomsförfarande i teknisk mening
ej bör ifrågakomma vid arbetsdomstolen.

Ingen erinran har i yttrandena framställts mot utredningsmannens förslag
att arbetsdomstolen i vissa fall skall äga att vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse
utan hinder av att part uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse
eller underlåter att inkomma med infordrad skrift. Icke heller har
någon anmärkning gjorts mot förslaget att domstolen må äga förelägga part
att vid vite fullgöra vad han har att iakttaga under förberedelsen. Däremot
har advokatsamfundets styrelse funnit den av utredningsmannen föreslagna
regeln, att om part uteblir från huvudförhandlingen, målet det oaktat skall
företagas till avgörande, alltför kategoriskt formulerad. Styrelsen anför härom
att där anledning finnes att antaga, att den uteblivne parten har laga förfall,
målet torde höra utsättas till ny huvudförhandling. I annat fall syntes
saken böra företagas till avgörande, därest detta yrkades av den tillstädeskomne
parten.

Departementschefen.

I promemorian har vitsordats, att den skriftliga förberedelse som för närvarande
praktiseras vid arbetsdomstolen är bristfällig. Härvidlag må man
emellertid icke förbise vad utredningsmannen anfört om anledningen till att
en tillfredsställande förberedelse hittills ofta ej kunnat åstadkommas, nämligen
att domstolen måste redan i själva stämningsresolutionen utsätta dag
för huvudförhandling i målet. Efter nya RB:s ikraftträdande blir detta icke
längre erforderligt, utan skriftväxlingen kan fortgå så länge domstolen finner
det lämpligt. Utan att taga ståndpunkt till frågan, vilken förberedelseform
som bör äga företräde vid arbetsdomstolen, är man alltså berättigad att
påstå, att en efter nya RB:s krav anordnad skriftlig förberedelse i och för sig
måste vara ägnad att ge ett betydligt bättre underlag för huvudförhandlingen
än vad den hittills praktiserade förberedelsen kunnat ge. Att så kommer
att bli fallet framstår desto säkrare, om man tar i beaktande de noggranna
krav som i nya RB uppställas med avseende å stämningsansökans och svaromåls
innehåll.

Utredningsmannens förslag rörande förberedelsens karaktär innebär icke,
att muntlig förberedelse ej skulle få förekomma vid arbetsdomstolen, utan
vad utredningsmannen avsett är att den presumtion till förmån för förberedelsens
muntlighet, som stadgandet i 42 kap. 9 § nya RB innefattar, bör
omkastas för arbetsdomstolens del. Till grund för förslaget har uppenbarligen
legat den tankegången, att det skalle vara föga adekvat att vid arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

domstolen tillämpa ett stadgande, enligt vilket den muntliga förberedelsen
skall äga företräde framför den skriftliga, när det på förhand står klart att
förberedelsen till följd av förhållanden, som sammanhänga med domstolens
vidsträckta jurisdiktionsområde, ofta kommer att bli helt skriftlig samt att
förberedelsen med hänsyn till målens särskilda beskaffenhet i varje fall
kommer att så gott som regelmässigt inledas genom skriftväxling. Riktigheten
av denna tankegång synes obestridlig. Under alla förhållanden är det tydligt,
att nya RB:s huvudregel måste modifieras för arbetsdomstolens del, eftersom
förberedelsen vid denna domstol — enligt vad jämväl advokatsamfundets
styrelse medgivit — torde böra praktiskt taget alltid inledas med att
domstolen infordrar ett skriftligt svaromål.

Utöver vad nu anförts mot att låta nya RB:s huvudregel gälla vid arbetsdomstolen
må vidare framhållas, att det av psykologiska skäl torde vara
önskvärt att förhandlingarna åtminstone i viktigare mål från början äga
rum inför den samlade domstolen. Visserligen kan här invändas, att någon
argumentation icke skall få förekomma vid den muntliga förberedelsen. Erfarenheten
har emellertid visat, att det i många arbetsdomstolsmål ställer sig
utomordentligt svårt att draga en skarp gräns mellan förberedelse i egentlig
bemärkelse och argumentation. På grund härav riskerar man, att tvisten redan
vid den muntliga förberedelsen spelas upp i hela sin vidd, med påföljd
att huvudförhandlingen icke blir på långt när så nyanserad som eljest. Men
om tyngdpunkten i rättegången komme att förskjutas från huvudförhandlingen
till den muntliga förberedelsen, skulle resultatet onekligen kunna b i
att de ledamöter, som ej övervarit förberedelsen, ansåge sig icke få tillräckligt
noga följa rättegångens alla skiftningar och därmed kände sig stallda
något i efterhand. När det gäller en domstol med arbetsdomstolens särskilda
sammansättning, ligger det i öppen dag att en sådan konsekvens skulle vara

mycket allvarlig.

Om arbetsdomstolen av nu angivna skäl skulle underlåta att anordna
muntlig förberedelse i vissa fall där sådan förberedelse eljest vore påkallad,
skulle följden givetvis kunna bli att domstolen vid huvudförhandlingen nödgades
syssla med rena utredningsfrågor. Jag är väl medveten om att detta
skulle innebära ett avsteg från nya RB:s ordning, men det är enligt min mening
viktigare att de nyss angivna faktorerna vinna beaktande än att nya
RB:s ordning strängt upprätthålles. Dessutom må i detta sammanhang framhållas,
att det även ur utredningssynpunkt ofta torde vara lämpligt att
förhandlingarna från början äga rum inför den samlade domstolen. Det förhåller
sig nämligen otvivelaktigt så, att det i ett tekniskt invecklat mål om
tolkningen av ett kollektivavtal eller tillämpligheten av en ackordsprishsta
kan vara erforderligt alt ha tillgång till arbetsgivar- och arbetarrepresentanternas
särskilda sakkunskap redan när det gäller att bilda sig en saker uppfattning
om själva tvistepunkterna i målet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag kommit till det resultatet, att
den muntliga förberedelsen icke bör vara huvudregel vid arbetsdomstolen.
Den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen synes väl lämpad att
tjäna som underlag för domstolens praxis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Då det redan av stadgandena i 42 kap. 14 resp. 12 § nya RB framgår att
skriftlig förberedelse skall kunna fortsättas genom muntlig förhandling och
muntlig förberedelse genom skriftväxling, har det icke ansetts erforderligt
att i departementsförslaget upptaga något stadgande härom.

Vad beträffar parts skyldighet att inställa sig personligen vid muntlig förberedelse
har advokatsamfundets styrelse med hänsyn till jurisdiktionsområdets
omfattning ifrågasatt viss jämkning av stadgandet i 11 kap. 5 § nya
RB. Detta sjnes knappast pakallat, för den händelse även part vid arbetsdomstolen
— såsom jag har för avsikt att föreslå — kan erhålla förmånen av
fri rättegång.

De särbestämmelser med avseende å förberedelsen vid arbetsdomstolen, som
utredningsmannen i övrigt föreslagit, finner jag välgrundade. Likaså delar jag
utredningsmannens uppfattning att något tredskodomsförfarande i teknisk
mening icke bör ifrågakomma vid denna domstol. Om part uteblir från huvudförhandlingen,
bör målet dock icke företagas till avgörande med mindre än
att tillstädeskommen part så yrkar. Framställes icke sådant yrkande, skall
målet avskrivas. I motsatt fall bör domstolen äga att antingen omedelbart
företaga målet till förhandling och avgörande eller också, med inställande av
huvudförhandlingen, utsätta den till ny dag. Det ligger i sakens natur, att
det senare alternativet bör väljas, om den uteblivne parten har laga förfall.
Men detsamma bör även gälla, om hinder eljest möter för målets omedelbara
förelagande till slutlig handläggning (jämför 43 kap. 2 § första stycket 4. nya
RB). I anslutning till vad sålunda anförts har utredningsmannens förslag vid
22 § underkastats viss omarbetning.

20 §.

Beträffande frågan om parts skyldighet att komma personligen tillstädes
vid huvudförhandling anföres i promemorian:

Därest stadgandet i 11 kap. 5 § nya RB bleve tillämpligt vid arbetsdomstolen,
skulle part vara skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling,
så snart partens närvaro ej kunde antagas sakna betydelse för utredningen.
Arbetsdomstolen beaktar till fullo vikten av att part är personligen
tillstädes vid huvudförhandlingen, och domstolen har också städse sökt verka
för att detta skall ske i största rimliga utsträckning. Det synes mig dock
icke välgrundat att för arbetsdomstolens del upprätthålla en så strängt formulerad
regel som den i 11 kap. 5 § nya RB upptagna angående de förutsättningar,
under vilka parts personliga närvaro vid huvudförhandling skall
krävas. Beaktas må nämligen, att parts personliga närvaro vid arbetsdomstolen
med hänsyn till dennas vidsträckta jurisdiktionsområde ofta vållar
störa kostnader och besvär för parten. Och vidare förtjänar framhållas, att
det icke så sällan vid arbetsdomstolen förekommer, att ett större antal arbetare
äro instämda i ett och samma mål. Det största antal enskilda parter,
som förekommit i ett mål, uppgick sålunda till närmare tvåhundra (se arbetsdomstolens
dom nr 125/1934R Trots att man i ett dylikt fall knappast
kan på förhand antaga, att ens någon av de olika arbetarnas närvaro skulle
sakna betydelse för utredningen, vore det icke rimligt att framtvinga personlig
inställelse av alla, och dessutom kan man ofta med tämligen stor säkerhet
utgå från att det icke är erforderligt att samtliga infinna sig utan att
det är tillräckligt om någon eller några av arbetarna bli personligen hörda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Jag vill därför föreslå den avvikelsen från vad i 11 kap. 5 § nya RB stadgas,
att part vid huvudförhandling skall infinna sig personligen endast om
hans närvaro finnes vara erforderlig för utredningen.

Advokatsamfundets styrelse har sagt sig icke ha något att erinra mot den
av utredningsmannen föreslagna regeln men tillägger:

Liksom i fråga om förberedelsen bör emellertid stadgandet enligt styrelsens
mening kompletteras med en bestämmelse om att part icke må åläggas
personlig inställelse, där detta med hänsyn till kostnaderna för inställelsen
skulle vara oskäligt. Att organisation, som för talan vid arbetsdomstolen, alltid
bör inställa sig genom behörig ställföreträdare, även om organisationen
dessutom anlitar ombud, torde ligga i öppen dag.

Departementschefen.

Utredningsmannens förslag torde vara välgrundat. Den av advokatsamfundets
styrelse föreslagna kompletteringen synes ej påkallad, om förmånen
av fri rättegång kommer att beredas part vid arbetsdomstolen. Vad slutligen
beträffar styrelsens antagande, att organisation som för talan vid arbetsdomstolen
alltid bör inställa sig genom behörig ställföreträdare även om organisationen
dessutom anlitar ombud, vill jag endast anmärka att det i vissa fall
— särskilt i rena tolkningstvister — säkerligen kan vara tillräckligt att ett
kvalificerat ombud inställer sig för organisationen.

21 §.

Enligt det nuvarande stadgandet i 19 § första stycket lagen om arbetsdomstol
gäller att domstolen, om den finner erforderligt, äger själv inkalla vittnen
och i övrigt inskaffa utredning. Stadgandet motiverades under lagens
förarbeten främst därmed, att arbetsdomstolens avgöranden i många fall
vore av betydelse för andra än parterna. Vidare åberopades att parterna understundom
kunde antagas sakna förmåga att förebringa erforderligt processmaterial.

Enligt 35 kap. 6 § nya RB gäller återigen såsom en av förhandlingsprincipen
betingad huvudregel, att parterna själva skola sörja för bevisningen i målet.
Väl har vid sidan härav åt rätten tillerkänts befogenhet att i viss utsträckning
fullständiga bevisningen, men i dispositiva tvistemål är denna befogenhet
dock tämligen begränsad. Rätten kan sålunda i dylika mål visserligen
förordna om syn eller anlitande av sakkunnig och besluta om parts hörande
under sanningsförsäkran, men den äger ej föranstalta om annan bevisning.
Rätten äger följaktligen ej självmant höra vittne, som ej förut hörts på parts
begäran, eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis.

Utredningsmannen bar hävdat, att någon begränsning i arbetsdomstolens
befogenhet och skyldighet att sörja för fullständig utredning icke bör föreskrivas.
Han yttrar i detta sammanhang:

Av alldeles särskild betydelse i förevarande hänseende är, att arbetsdomstolen
bibehålies vid rätten att meddela föreläggande om företeende av skriftligt
bevis. Dylika förelägganden äro i praktiken mycket vanliga. För alt lå
fram den historiska utvecklingen av en viss avtalsbestämmelse kan det sa -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 224.

lunda vara nödvändigt att undersöka äldre kollektivavtal, vilka parterna
icke ingivit i målet. Eller också kan det tänkas, att innehållet i ett icke ingivet
förhandlingsprotokoll är ägnat att belysa innebörden av en svårtolkad avtalsbestämmelse.

Även rätten att självmant inkalla vittne är av praktisk betydelse för arbetsdomstolen.
Dock vill jag nämna, att denna rätt mera sällan utnyttjats, beroende
på att ersättning till vittne, som domstolen självmant inkallat, skall
utgå enligt de tämligen snäva normer, som gälla för vittnen i brottmål. Jag
har därför som regel i stället förfarit så, att jag, när en viss persons hörande
synts mig erforderligt, under hand uppmanat parten att begära vittnesförhör
med honom. 1 allmänhet hava dessa framställningar också villfarits. Trots
detta är det tydligt, att arbetsdomstolen icke bör förlora sin rätt att självmant
inkalla vittnen.

Vad beträffar de av mig tidigare berörda fall, då arbetsdomstolen med
stöd av 19 § första st. i nuvarande lag om arbetsdomstol bereder parterna
i ett riksavtal eller liknande avtal tillfälle att framlägga sina synpunkter rörande
tolkningen av en avtalsbestämmelse, som visserligen icke omedelbart
gäller deras eget avtal men likväl på det närmaste berör detta, så vore det
naturligen i och för sig tänkbart, att denna fråga behandlades såsom ett interventionsproblem
i teknisk mening och icke — på sätt hittills skett — såsom
en utredningsfråga. Detta vore dock av praktiska skäl mycket olämpligt.
Den hittills tillämpade metoden bör enligt min mening bibehållas.

Advokatsamfundets styrelse har invänt, att den icke funne tillräckliga skäl
anförda för ett mot förhandlingsprincipen stridande stadgande av det innehåll
utredningsmannen föreslagit. Styrelsen tillägger:

Det är dock här fråga om mål, i vilka parterna kunna träffa förlikning
helt eder delvis. Stadgandet bör enligt styrelsens mening endast såtillvida
bibehållas, att arbetsdomstolen alltjämt bör äga rätt att självmant meddela
föreläggande om företeende av skriftligt bevis. I övrigt böra bestämmelserna
i 35 kap. 6 § nya RB gälla.

I sådana fall, där parterna i ett riksavtal eller liknande avtal böra beredas
tillfälle att framlägga sina synpunkter på tolkningen av en avtalsbestämmelse,
synes saken enklast ordnas så, att under förberedelsen beslut fattas om
att vederbörande organisationer skola underrättas och få tillfälle att senast
vid huvudförhandlingen framlägga sina synpunkter.

Departementschefen.

Jag har inledningsvis framhållit att, även om kollektivavtalsmålen i princip
otvivelaktigt äro av den art att förlikning om saken är tillåten, åtskilliga
av målen dock i praktiken kunna sägas i viss mån stå på gränsen mellan
dispositiva och indispositiva tvistemål. Med hänsyn härtill synes arbetsdomstolen
böra bibehållas vid en ganska vittgående befogenhet och skyldighet
att sörja för fullständig utredning. I yttrandena har icke heller bestritts att
arbetsdomstolen bör äga rätt att meddela föreläggande om företeende av
skriftligt bevis. Att domstolen även efter nya RB:s ikraftträdande skall äga
förordna om syn eller anlitande av sakkunnig samt besluta om parts hörande
under sanningsförsäkran följer redan av stadgandet i 35 kap. 6 § nämnda
balk jämfört med 28 § i departementsförslaget. Likaså följer av dessa
stadganden att domstolen skall äga förordna att vittne, som förut hörts på
parts begäran, skall höras ånyo. Det återstår då att avgöra, huruvida dom -

Kungl. Maj:ts proposition ni 224.

stolen bör äga en allmän rätt att självmant höra vittne. Jag anser det icke
riktigt, att domstolen erhåller en sådan rätt i andra fall än då vittnets hörande
finnes påkallat med hänsyn till avgörandets betydelse utöver det föreliggande
målet. Utredningsmannens förslag har jämkats i anslutning till det
sagda.

23 §.

Promemorian.

Utredningsmannen har i 23 § första stycket i sitt utkast föreslagit den avvikelsen
från stadgandet i 43 kap. 11 § andra stycket nya RB, att arbetsdomstolen
må äga företaga ett mål till fortsatt och alltså icke ny huvudförhandling,
även om målets återupptagande icke sker inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande. Han åberopar i detta sammanhang, att
även processlagberedningen såsom en tänkbar utväg nämnt, att det skulle
överlämnas åt rätten att med hänsyn till utredningens beskaffenhet från fall
till fall bestämma tidens längd. Beredningen fann dock denna ordning vara
förenad med betydande olägenheter: »Den skulle vara svår att tillämpa och
skulle kunna föranleda olika praxis vid skilda domstolar; den skulle även
innebära fara för att uppskovsväsendet vinner insteg.» Dessa farhågor sakna
enligt utredningsmannen uppenbarligen berättigande i fråga om arbetsdomstolen
dels med hänsyn till att denna domstol är en i första och sista instans
dömande specialdomstol, vars processuella praxis icke inverkar på de allmänna
domstolarna, och dels i beaktande av att arbetsdomstolen under sin
snart tjuguåriga existens torde ha klart dokumenterat en bestämd strävan att
icke onödigtvis medgiva uppskov. Därjämte har utredningsmannen till stöd
för tvåveckorsfristens slopande åberopat, att beskaffenheten av de mål, som
anhängiggöras vid arbetsdomstolen, ofta är sådan att det först under arbetet
med uppsättande av förslag till dom kan komma att visa sig, att utredningen
i ett eller annat hänseende behöver kompletteras och att ytterligare en handläggning
därför blir erforderlig.

Vidare har utredningsmannen såsom andra stycke i 23 § i sitt utkast föreslagit
en särbestämmelse av innebörd, att undantag från skyldigheten att
vid ny huvudförhandling ånyo upptaga bevis, som upptagits vid tidigare tillfälle,
skall gälla icke blott för det fall som omnämnes i 43 kap. 13 § andra
stycket nya RB, nämligen att förnyat upptagande kan antagas sakna betydelse,
utan jämväl om detta skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet. Till stöd för denna undantagsbestämmelse har utredningsmannen
åberopat det förhållandet att arbetsdomstolens jurisdiktionsområde omfattar
hela riket.

Slutligen må i detta sammanhang erinras, att utredningsmannen under
26 § i sitt utkast föreslagit viss jämkning av den i 17 kap. 2 § första stycket
nya RB givna regeln, att domen skall grundas på vad som förekommit vid
huvudförhandlingen. Hans förslag innebär i denna del, att arbetsdomstolens
dom visserligen i första hand skall grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen,
men att domstolen till grund för domen må lägga jämväl
andra i målet förebragta omständigheter. Av promemorian framgår, att ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

ledningsmannen härvid asyftat sadana under förberedelsen åberopade omständigheter,
som av förbiseende icke ånyo åberopats vid huvudförhandlingen
men beträffande vilka det framstår såsom odiskutabelt, att de vidhållas
som argument i målet.

Såsom motivering för den föreslagna särbestämmelsen åberopar utredningsmannen,
att det för flertalet parter och ombud vid arbetsdomstolen torde
ställa sig naturligt att direkt anknyta till förberedelsematerialet. Utredningsmannen
tillägger:

Särskilt om vederbörande känner till det i arbetsdomstolen praktiserade
systemet att samtliga domstolens ledamöier före huvudförhandlingen taga
del av det skriftliga förberedelsematerialet, kommer han för visso att finna
det utomordentligt formellt och egendomligt att vid huvudförhandlingen behova
upprepa varje ur hans synpunkt betydelsefull faktisk uppgift, som redan
finnes angiven i detta material. Men dessutom kommer det säkerligen
mangen gång att ställa sig mycket svårt för honom, även om han själv bjuder
till, att vid huvudförhandlingen lägga upp målet såsom om förberedelsen
*c.„c rum, utan att därvid förbigå någon enda relevant omständighet.
Självfallet kommer arbetsdomstolen att söka hos parterna inskärpa vikten
av att deras plädering vid huvudförhandlingen verkligen ger en fullständig
o*11,°ck koncentrerad bild av hela den föreliggande tvisten. Men det lärer vara
ofrånkomligt, att parterna i många fall icke komma att vid huvudförhandlingen
åberopa alla de relevanta omständigheter, som kommit fram vid förberedelsen.
Naturligen bör domstolens ordförande i sådana fall söka fylla
ut parternas ofullständiga plädering genom att med ledning av förberedelsematerialet
fråga ut parterna på ett sådant sätt, att alla relevanta omständigheter
bli genomgångna. De gångna årens erfarenhet visar emellertid att i mål
av den typ, varom nu är fråga, en eller annan rent faktisk uppgift kan komma
att förbigås. Att en sålunda förbigången omständighet, särskilt om dess
riktighet icke bestritts i rättegången, ej skulle få läggas till grund för domen,
vore onekligen i hög grad stötande och skulle med säkerhet vara ägnat att
hos den part, som bleve lidande därpå, undergräva respekten för domstolen.

Om part uteblivit från huvudförhandlingen, bör domstolen vid målets avgörande
taga hänsyn till partens under förberedelsen lämnade uppgifter i
den mån dessa äro styrkta eller ostridiga.

Yttrandena.

Advokatsamfundets styrelse har opponerat sig mot förslaget att fortsatt
huvudförhandling skall få äga ruin, om ett mål återupptages efter längre tid
än två veckor. Styrelsen anmärker i detta sammanhang, att om en ordentlig
förberedelse i enlighet med nya RB:s regler komme till stånd, det sällan eller
aldrig behövde inträffa, att efter huvudförhandlingen en ytterligare handläggning
skulle visa sig erforderlig för komplettering av utredningen. Ett
längre uppskov än det i nya RB medgivna skulle enligt styrelsens mening
äventyra omedelbarheten i dömandet.

Eljest har någon erinran mot utredningsmannens förslag i denna del icke
framställts.

Vad beträffar utredningsmannens förslag att arbetsdomstolen skulle äga
att till grund för domen lägga jämväl andra i målet förebragta omständigheter
än dem som framkommit vid huvudförhandlingen, har landsorganisationen
med tillstyrkande av förslaget yttrat, att tvistefrågorna vid arbetsdom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

stolen i regel icke vore av sådan beskaffenhet, att de kunde klarläggas och
bedömas enbart på grundval av det material, som förebragtes vid huvudförhandlingen.
Även arbetsgivareföreningen tillstyrker förslaget, ehuru av
andra skäl än dem utredningsmannen åberopat. Gentemot denne hävdar föreningen,
att den i promemorian påtalade olägenheten av att partsombuden
i många fall saknade erforderliga kvalifikationer icke vore något särskilt utmärkande
för arbetsdomstolen, så länge det vore enskild part tillåtet att vid
vilken domstol som helst själv utföra sin talan eller anlita juridiskt oskolat
ombud. Föreningen anser emellertid, att förslaget likväl borde godtagas
främst av den anledningen, att det jämväl i fortsättningen borde vara möjligt
för arbetsdomstolen att grunda dom på material, som efter huvudförhandlingen
under hand införskaffats för komplettering av utredningen. Föreningen
tillägger, att möjlighet till dylik komplettering visat sig vara oundgänglig med
hänsyn till målens svårighetsgrad och domstolens karaktär av enda och slutliga
instans. — Advokatsamfundets styrelse avstyrker däremot bifall till utredningsmannens
förslag i denna del. Styrelsen säger sig här, liksom på så
många andra punkter, vara av den uppfattningen, att en strikt tillämpning av
nya RB icke skulle möta svårigheter, om blott förberedelsen bleve ordnad i
full överensstämmelse med den nya rättegångsordningen. Därjämte betonar
styrelsen angelägenheten av att domen icke grundas på annat material än sådant
som parterna varit i tillfälle att kontrollera och yttra sig över.

Departementschefen.

Såsom utredningsmannen framhållit har arbetsdomstolen städse dokumenterat
en bestämd strävan att i görligaste mån undvika uppskov. Denna föredömliga
praxis bör rimligen kunna ytterligare befästas, när huvudförhandlingen
blir bättre förberedd än nu. Men självfallet kan det i undantagsfall
komma att inträffa, att ett uppskov visar sig erforderligt. Det är med
tanke på dessa fall som utredningsmannen föreslagit, att fortsatt huvudförhandling
skulle få äga rum ändå att längre tid än två veckor förflutit
från den tidigare handläggningens slut.

Vid bedömande av detta spörsmål bör särskilt beaktas att det, enligt vad
erfarenheten givit vid handen, är utomordentligt svårt att med kort varsel
samla arbetsdomstolen i en på förhand bestämd sammansättning. Oftast
är det en eller flera av ledamöterna, som befinner sig på tjänsteresa
eller eljest är upptagen av redan tidigare utsatta förhandlingar i sitt ordinarie
arbete. Detta förhållande medför tvivelsutan, att om arbetsdomstolen i ett
eller annat mål skulle finna det erforderligt att uppskjuta påbörjad huvudförhandling,
den slutliga handläggningen regelmässigt icke kunde beräknas
komma till stånd redan inom två veckor, med mindre än att delvis andra
ledamöter toge säte i domstolen. En konsekvent tillämpning av nya RB:s
regler skulle därför leda till att den påbörjade huvudförhandlingen städse
finge göras om. Detta i sin tur skulle emellertid, särskilt i betraktande av
domstolens vidsträckta jurisdiktionsområde, självfallet medföra avsevärt
högre rättegångskostnader och större besvär än om handläggningen vid det
senare sammanträdet finge direkt knyta an till den tidigare handläggningen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

Med hänsyn härtill synes det välgrundat att för arbetsdomstolens vidkommande
göra ett undantag från nya RB:s regel att fortsatt huvudförhandling
icke skall få äga rum med mindre än att målet återupptages inom två veckor
från dagen för första förhandlingens avslutande. Jag förutsätter, att uppskoven
— i den mån de nu alls bli behövliga — icke göras längre än som
är oundgängligen erforderligt, så att icke omedelbarheten i dömandet må
äventyras.

För den händelse icke samtliga de ledamöter, som sitta i domstolen vid
den senare förhandlingen, tillika övervarit den tidigare handläggningen samt
ny huvudförhandling alltså måste hållas, torde det vara lämpligast att arbetsdomstolen
i fråga om bevisupptagningen följer de regler, som givas i 43 kap.
13 § andra stycket nya RB. Skulle det verkligen vara av betydelse i målet,
att ett förut upptaget bevis ånyo upptages, torde kostnads- och olägenhetssynpunkter
icke böra inverka. Jag har därför icke funnit anledning att upptaga
den särbestämmelse som återfinnes i 23 § andra stycket i utredningsmannens
förslag.

Såsom förut nämnts anser jag icke heller tillräckliga skäl föreligga att i
rättegången vid arbetsdomstolen frångå nya RB:s regel att domen skall grundas
på vad som förekommit vid huvudförhandlingen.

24 §.

I promemorian anföres beträffande protokolleringen vid arbetsdomstolen
följande.

Gällande lag om arbetsdomstol (24 § andra stycket) vilar på den förutsättningen,
att vittnesmål och upplysningsvis hörda personers berättelser som
regel icke skola upptagas i domstolens protokoll. Sådan anteckning sker därför
endast om domstolen finner det erforderligt. I praktiken förekommer det
så gott som aldrig, att vittnesutsagor eller liknande berättelser antecknas i protokollet.
Dock anmärkes, att vittnesmålen nedtecknas i det utförliga memorial,
som domstolens sekreterare för. Oaktat uppteckning i protokollet ej
verkställes, är det självfallet, att ordföranden städse genom kontrollfrågor
eller på annat betryggande sätt förvissar sig om att utsagan blivit rätt uppfattad.
Då arbetsdomstolens beslut ej må överklagas och något behov av att
bevara ifrågavarande bevismaterial följaktligen — bortsett från de sällsynta
fall då vittnesmålet senare föranleder åtal för mened — i regel icke kan anses
föreligga, torde anledning saknas att i berörda hänseende ändra rådande
praxis. Del anmärkes i detta sammanhang, alt enligt 6 kap. 6 § andra st nya
RB gäller i fråga om skyldighet att låta i protokollet anteckna utsaga av
vittne, sakkunnig eller part under sanningsförsäkran, att sådan skyldighet
icke i något fall föreligger för högsta domstolen och för hovrätt endast om
det kan antagas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.

Advokatsamfundets styrelse säger sig icke ha något att erinra mot det föreslagna
stadgandet men ifrågasätter, om icke protokollering i någon form
måste ske, därest målet uppskjutes till fortsatt eller ny huvudförhandling.

Departementschefen.

På de skäl utredningsmannen anfört anser jag det icke vara behövligt att
arbetsdomstolen i protokoll vid huvudförhandling antecknar utsaga av vittne

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

eller sakkunnig eller av part under sanningsförsäkran. Om det före utsagans
avgivande står klart att förhandlingen måste uppskjutas, kan dock tydligen
vara lämpligt att utsagan protokolleras. Yppar sig behovet av uppskov
först senare, torde man kunna lita till memorialet.

25 §.

Utredningsmannen har föreslagit, att domstolens ledamöter vid omröstning
skola yttra sig i den ordning ordföranden bestämmer. Han erinrar i
detta sammanhang om att ledamöterna -— oaktat överläggningen vid arbetsdomstolen
är ganska ingående — oftast icke komma till ett slutgiltigt resultat
vid själva överläggningen.

I promemorian tillägges:

Det blir då ordförandens uppgift att föra saken vidare genom att uppsätta
ett förslag till dom. Detta innebär i realiteten, att ordföranden vid omröstning
säger sin mening först (jämför 11 kap. 12 § vattenlagen och 21 kap
37 § jorddelningslagen). Det kan emellertid inträffa fall, då denna princip
är olämplig. Om situationen nämligen är den, att ordföranden finner sig
böra upprätta flera motiverade förslag efter olika linjer, kan det vara en fördel,
att ordföranden ej på förhand binder sig vid det ena eller det andra
alternativet. På grund härav och med hänsyn jämväl till arbetsdomstolens
sammansättning synes det mig lämpligast att icke uppställa några ovillkorliga
regler beträffande den ordning, efter vilken omröstning till dom eller
beslut skall ske. Jag har därför föreslagit, att domstolens ledamöter vid omröstningen
skola yttra sig i den ordning ordföranden bestämmer.

Vidare har utredningsmannen föreslagit, att det icke skall vara erforderligt
att inom arbetsdomstolen verkställa särskild omröstning beträffande
varje omständighet, som i fråga om ett och samma käromål är av omedelbar
betydelse för utgången.

Såsom motivering för detta förslag anför utredningsmannen:

I 16 kap. 2 § andra stycket nya RB stadgas, att därest beträffande samma
käromål fråga är om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar
betydelse för utgången, de skola, såvitt sakens beskaffenhet påkallar
det, uppställas till särskild omröstning. Till komplettering av detta stadgande,
som innefattar en ändring av gällande rätt, föreskrives i paragrafens tredje
stycke, att om någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de
flesta stannat, han likväl skall vara skyldig att deltaga i senare omröstning.
Ur psykologisk synpunkt torde den sålunda anbefallna metoden att, såvitt
sakens beskaffenhet påkallar det, uppställa omedelbart relevanta omständigheter
till särskilda omröstningar knappast vara lämplig vid en domstol
av arbetsdomstolens karaktär och med dess sammansättning. Antag exempelvis,
att tvisten gäller huruvida en arbetarorganisation och vissa dess medlemmar
gjort sig skyldiga till olovlig stridsåtgärd och, i händelse av jakande
svar, blivit skyldiga att utgiva skadestånd. Vid omröstning angående frågan,
huruvida olovlig stridsåtgärd överhuvud föreligger, yppa sig olika meningar.
Arbetarrepresentanterna finna för sin del, alt så icke kan anses vara fallet,
medan majoriteten besvarar frågan jakande. Det säger sig självt, alt det för
arbetarrepresentanterna då kan framstå såsom direkt motbjudande att behöva
utdöma ens någon skadeersättning. I varje fall synes det knappast antagligt,
alt de efter sitt votum i själva huvudfrågan skola vara i stånd alt
med önskvärd objektivitet avgöra skadeståndsfrågan. Andra liknande fall
kunna lätt tänkas, bland annat i mål om föreningsrättskränkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Beträffande röstberäkningen har utredningsmannen avsett, att stadgandena
i 16 kap. 3 § andra stycket och 4 § nya RB skola gälla.

Mot förslaget att domstolens ledamöter vid omröstning skola yttra sig i den
ordning ordföranden bestämmer har advokatsamfundets styrelse opponerat
sig.

Styrelsen anför:

1 detta avseende synes förslaget sammanhänga därmed, att promemorian
förutsätter ett bibehållande av det nuvarande systemet, enligt vilket ordföranden
efter huvudförhandlingen utarbetar och till ledamöterna utsänder
förslag — stundom alternativa förslag — till dom. Detta system, som ej sällan
föranleder betydande tidsutdräkt med domens meddelande och därigenom
kan komma i konflikt med omedelbarhetsgrundsatsen, hör enligt styrelsens
åsikt icke bibehållas. I överensstämmelse med styrelsens uppfattning
på denna punkt vill styrelsen förorda, att det föreslagna andra stycket i 25 §
ersättes med bestämmelser av ungefär följande innehåll: De efter förslag av
svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd och landsorganisationen i
Sverige förordnade ledamöterna avgiva sina vota först och rösta i den ordning
ordföranden bestämmer. Därefter följas nya rättegångsbalkens regler.
Ordföranden säger sin mening sist.

Arbetsgivareföreningen och landsorganisationen ha däremot lika litet som
socialstyrelsen haft något att erinra mot utredningsmannens ifrågavarande
förslag.

Jämväl i fråga om utredningsmannens förslag att det inom arbetsdomstolen
ej skall vara erforderligt att uppställa omedelbart relevanta omständigheter
till särskilda omröstningar har advokatsamfundets styrelse anmält avvikande
mening.

Styrelsen yttrar i denna del följande.

Den för svensk rätt nya omröstningsregel, som givits i 16 kap. 2 § andra
stycket tredje punkten nya RB, är motiverad av starka skäl, vilka under förarbetena
till nya RB av processlagberedningen och departementschefen närmare
utvecklats. Vad i promemorian anförts till stöd för uppfattningen att
samma regel icke skulle böra gälla för arbetsdomstolens vidkommande kan
enligt styrelsens mening icke tillmätas avgörande betydelse. Att det kan vara
motbjudande för en domare att behöva utdöma ens någon skadeersättning,
sedan han i en tidigare omröstning röstat för hela käromålets ogillande, må
väl vara sant, men dels utgör denna omständighet icke något tillräckligt skäl
mot uppställande av en sådan regel som nya RB innehåller, dels lärer vad
sålunda anförts icke vara något särskilt för arbetsdomstolens ledamöter utmärkande
utan kunna sägas om ledamöter i kollegiala domstolar överhuvud
taget. Med hänsyn till de vitsord för objektivitet, som i promemorian lämnats
arbetsgivare- och arbetarrepresentanterna i arbetsdomstolen, synes man
icke heller ha anledning befara, att dessas förmåga att objektivt taga ställning
till en fråga skulle äventyras därav att de i en förut avgjord fråga i målet
hävdat en annan mening än majoriteten.

Då enligt styrelsens mening tillräckliga skäl saknas att för arbetsdomstolens
vidkommande uppställa andra regler i berörda avseende än vad som
gäller för domstolarna i allmänhet, hemställer styrelsen, att tredje stycket
i 25 § måtte utgå ur förslaget.

I promemorian har särskilt framhållits, att den ifrågavarande regeln icke
skulle utesluta, att sådan särskild omröstning, som i 16 kap. 2 § nya RB

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

sägs, skulle kunna verkställas i fall då domstolen funne det lämpligt. En dylik
ordning vore enligt styrelsens mening ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter.
Det kan icke vara riktigt, att en kollegial domstol skall äga fri valrätt
mellan de båda här åsyftade omröstningsmetodema. En sådan valrätt
skulle göra det möjligt för domstolen att, efter vunnen förliandskännedom
om de olika ledamöternas uppfattning i saken, avsiktligt bestämma omröstningsmetoden
så, att den ledde till visst materiellt avgörande. Den rättssökande
allmänheten har rätt att begära, att domstolen städse tillämpar samma
omröstningsmetod. Skulle ett mot nya RB stridande stadgande i ämnet
bibehållas, bör detta därför formuleras så, att valfrihet för domstolen uteslutes.

D epartementsclief eu.

I promemorian framhålles, att arbetsdomstolen i fråga om tidpunkten för
hållande av överläggning till dom redan förfar på sätt som skall gälla enligt
17 kap. 9 § andra stycket nya RB. Med hänsyn härtill synes det icke erforderligt
att i lagen om arbetsdomstol upprepa ifrågavarande regel.

Vad beträffar den ordning, i vilken arbetsdomstolens ledamöter skola vid
omröstning yttra sig, synes det påkallat att en särbestämmelse meddelas.
Den för arbetsdomstolen utmärkande blandningen av jurister och ickejurister,
av arbetsgivarrepresentanter, arbetarrepresentanter och sådana
som icke företräda vare sig arbetsgivar- eller arbetarintressen utesluter i
detta hänseende varje direkt jämförelse med ett rent juristkollegium. Olikheterna
markeras ytterligare därigenom att alla ledamöterna utom ordföranden
fullgöra sitt uppdrag som bisyssla. Det kunde då ligga nära till hands
att — på sätt som gäller i ägodelningsrätt och vattendomstol — låta ordföranden
säga sin mening först. De skäl som utredningsmannen anfört mot en
sådan ordning finner jag emellertid bärande. Å andra sidan kan jag icke biträda
den mening, som advokatsamfundets styrelse i denna del hävdat. Med
hänsyn till de särskilda arbetsförhållandena inom arbetsdomstolen anser
jag det vara olämpligt att binda domstolen med vissa stela regler rörande
den ordning, i vilken omröstning skall ske. Då domstolen själv torde ha funnit
den praxis som i detta hänseende hittills utbildats vara lämplig, synes
det mig sålunda onödigt att ingripa däremot. Det kan emellertid tänkas, att
delade meningar rörande detta spörsmål uppstå inom domstolen. I så fall
bör avgörandet ankomma på domstolen som sådan och icke på ordföranden.
Utredningsmannens förslag har jämkats i enlighet härmed.

Det undantag utredningsmannen föreslagit från den i 16 kap. 2 § andra
stycket tredje punkten nya RB givna regeln att s. k. omedelbart relevanta
omständigheter skola, såvitt sakens beskaffenhet påkallar det, uppställas till
särskilda omröstningar är dikterat av psykologiska skäl. Avsikten därmed
är att förebygga uppkomsten av hittills okända irritationsmoment inom arbetsdomstolen.
Jag anser denna tanke vara riktig men delar såtillvida den
uppfattning, som framförts av advokatsamfundets styrelse, att någon valfrihet
för domstolen icke bör föreligga. I anslutnjng härtill har utredningsmannens
förslag även på denna punkt jämkats.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 saml. Nr 224. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

26 §.

1 förevarande paragraf föreslås vissa bestämmelser rörande tidpunkten
för domens meddelande ävensom angående domens uppsättande, undertecknande
och expediering.

Vissa av de ämnen, som avhandlas i paragrafen, äro redan reglerade. Sålunda
stadgas i 25 § lagen om arbetsdomstol, att arbetsdomstolens dom skall
avfattas skriftligen utan samband med protokollet och undertecknas av dem,
som deltagit i avgörandet, samt att utskrifter av domen, å domstolens vägnar
underskrivna av ordföranden, genom dennes försorg skola med posten utsändas
till parterna (vilka jämlikt 26 § nämnda lag äga att utan avgift erhålla
avskrift av domstolens dom och protokoll). Däremot innehåller lagen
om arbetsdomstol inga bestämmelser angående tidpunkten för doms meddelande.

De återgivna stadgandena i 25 § lagen om arbetsdomstol ha med allenast
smärre formella jämkningar överflyttats till förevarande paragraf.

Vad angår den tid, inom vilken domen skall meddelas, har utredningsmannen
funnit det uteslutet att med avseende å arbetsdomstolen upprätthålla de
stränga regler, som skola gälla enligt nya RB.

Till grund för denna uppfattning anföres i promemorian:

Målens svårighetsgrad och avgörandenas vittgående betydelse ävensom —
alldeles särskilt — domstolens karaktär av enda instans och dess sammansättning
med därav betingade arbetsformer måste i denna del utesluta varje
omedelbar jämförelse med de allmänna domstolarna. Detta har såväl lagrådet
som chefen för justitiedepartementet jämväl vitsordat under förarbetena
till lagen den 12 mars 1938 med vissa bestämmelser om doms avkunnande
vid rådhusrätt, vilken lag ändock icke innehåller fullt så stränga bestämmelser
i ämnet som motsvarande stadganden i 17 kap. 9 § andra stycket nya RB.
Att förevarande spörsmål vid nämnda tillfälle blev föremål för lagrådets
uppmärksamhet var föranlett därav, att 27 § lagen om arbetsdomstol innehåller
en generell hänvisning till gällande föreskrifter om rådhusrätt. På
grund härav fann lagrådet det icke kunna lämnas obeaktat, att bestämmelserna^
det remitterade förslaget till ifrågavarande lag om doms avkunnande
vid rådhusrätt till äventyrs skulle kunna anses äga avseende å arbetsdomstolen.
Enligt lagrådets mening syntes det emellertid vara ställt utom tvekan,
att arbetsdomstolen icke i berörda hänseende kunde likställas med rådhusrätt;
och chefen för justitiedepartementet underströk, att föreskrifterna i förslaget
icke vore avsedda att vinna tillämpning beträffande doms avkunnande
vid arbetsdomstolen.

På grund av vad sålunda anförts har utredningsmannen föreslagit, att den
tid, inom vilken arbetsdomstolen skall ha avkunnat dom i där handlagt mål,
icke fixeras i vidare mån än att domen skall meddelas så snart ske kan, sedan
huvudförhandlingen avslutats. I

I anledning av -detta förslag har landsorganisationen yttrat, att det med
hänsyn till arbetsdomstolens stora betydelse och utslagens prejudikatbildande
verkan tydligen vore angeläget, att kravet på sorgfällig utredning och
prövning icke eftersattes för intresset att få till stånd skyndsamma avgöranden
av tvisterna. Landsorganisationen har emellertid i detta sammanhang

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

kraftigt understrukit vikten av att även sistnämnda intresse bleve bättre tillgodosett
än vad nu vore fallet. Detta krav torde dock enligt landsorganisationens
mening icke kunna uppfyllas på annat sätt än utredningsmannen i
sin redogörelse för den nuvarande rättegången vid arbetsdomstolen själv antytt,
nämligen genom en utvidgning av domstolens organisation. — Advokatsamfundets
styrelse har anfört, att då domen enligt styrelsens mening borde
grundas uteslutande å vad som förekommit vid huvudförhandlingen, anledning
saknades att medgiva längre anstånd med domens meddelande än som
följde av reglerna i 17 kap. 9 § nya RB. Styrelsen har ansett sig kunna förutsätta,
att iakttagandet av dessa regler icke skulle behöva leda till avsteg från
arbetsdomstolens föredömliga praxis i fråga om domens avfattande.

Departementschefen.

Under hänvisning till vad utredningsmannen åberopat vill jag inskränka
mig till att uttala, att jag biträder utredningsmannens förslag. Jag är dock
angelägen att understryka vikten av att arbetsdomstolens domar meddelas
inom kortast möjliga tid.

Utredningsmannen har för arbetsdomstolens del föreslagit den avvikelsen
från vad i 18 kap. nya RB stadgas, att domstolen skall äga förordna om
kvittning av rättegångskostnaderna jämväl i fall, då den tappande parten
med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ha haft skälig anledning att få
tvisten prövad av domstol.

Förslaget motiveras av utredningsmannen sålunda.

Det vore enligt min mening icke lyckligt, om arbetsdomstolen icke ägde
möjlighet att förordna om kvittning av rättegångskostnaderna i andra än de
jämförelsevis få fall, som omnämnas i 18 kap. nya RB. Ibland skulle det
rentav verka stötande, om arbetsdomstolen — på grund av att någon i sagda
kapitel stadgad förutsättning för kvittning av kostnaderna ej förelåge —
nödgades utdöma ersättning för rättegångskostnader till vinnande part. Som
exempel härpå kan nämnas, att det icke sällan förekommer att parterna
varit överens om att hänskjuta tvisten till arbetsdomstolen. Det kan härvid
gälla en svårbedömd rättsfråga, vars lösning icke blott i det aktuella läget
utan även för framtiden äger stort intresse för båda parterna. Visserligen
brukar i sådana fall ofta på förhand avtalas, att vardera parten skall bära
sin kostnad, varför något yrkande om ersättning för kostnaderna icke framställes.
Men undantag äro ingalunda okända, och därest dylikt yrkande skulle
göras, bör domstolen äga möjlighet att oberoende av målets utgång förordna
om kvittning av rättegångskostnaderna.

Samma möjlighet bör — utöver vad som medges enligt nya RB — föreligga,
även om parterna icke på förhand varit överens om att låta arbetsdomstolen
pröva tvisten. Det är sålunda ett ganska vanligt fall, att den för
målets utgång avgörande frågan gäller rätta innebörden av en viss avtalsbestämmelse,
som är så utomordentligt svårbedömd, att det skulle framstå
såsom uppenbart orättvist att låta den tappande parten ersätta motparten
dennes rättegångskostnader. Till stöd härför må hänvisas till vad inledningsvis
anförts om kollektivavtalens karaktär av lappverk och om avtalsbestäm
melsernas ofta kompromissbetonade utformning med därav följande mång
tydighet och oklarhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224

I ytterligare vissa mål bör arbetsdomstolen äga förordna om kvittning av
rättegångskostnaderna, ehuru nya RB icke medgiver det. Jag åsyftar härvid
främst föreningsrättsmålen. Det förhåller sig nämligen så, att arbetsdomstolen
med avseende å bevisskyldigheten vid påstående om kränkning av föreningsrätten
tillämpat den principen, att om arbetarparten förmått förebringa
sannolika skäl för antagande, att ett verkställt avskedande inneburit angrepp
på föreningsrätten, arbetsgivaren ansetts vara skyldig att visa. att fullgoda
skäl för avskedandet förelegat (bristande duglighet hos arbetaren, nödvändighet
att nedbringa driftskostnaderna etc.). På liknande sätt har arbetsdomstolen
vid tillämpning av lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot
arbetstagares avskedande med anledning av militärtjänstgöring m. m. fördelat
bevisbördan mellan parterna så. att om sannolika skäl förebragts för
antagande att arbetstagares avskedande stått i strid med nämnda lag. arbetsgivaren
ansetts kunna fria sig endast genom att styrka, att han haft en annan,
objektivt godtagbar grund för uppsägningen. För den händelse arbetsgivaren
i dessa fall lyckas fullgöra honom sålunda åliggande bevisskyldighet
och arbetarpartens talan följaktligen ogillas, äger arbetsdomstolen för närvarande
likväl möjlighet att kvitta rättegångskostnaderna. Det antages nämligen
allmänt, att i fall, då tappande part förebragt viss men ej tillräcklig bevisning,
saken enligt nu gällande lag kan vara att anse såsom så mörk och
tvivelaktig med avseende å dess faktiska sida. att kvittning bör ske. Möjlighet
för arbetsdomstolen att i nu angivna fall förordna om kvittning av rättegångskostnaderna
bör enligt min mening finnas även sedan nya RB trätt
i kraft.

Vidare har utredningsmannen med avvikelse från vad som stadgas i 18
kap. 9 § nya RB föreslagit, att skyldighet för flera medparter att ersätta
rättegångskostnad skall — i stället för att åläggas dem solidariskt — fördelas
mellan dem efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras förhållande
till saken och rättegången.

Härom anföres i promemorian:

Frågan huruvida flera förlorande medparter skola förpliktas alt solidariskt
ersätta den vinnande partens rättegångskostnader har varit föremål för
ett principavgörande av arbetsdomstolen i dess dom nr 21/1942. Tvisten stod
där mellan en fackförening, å ena sidan, samt ett arbetsgivareförbund ävensom
två dess medlemmar, å den andra, och gällde en semesterlönsfråga. Arbetsgivareförbundet
och en av de båda instämda medlemmarna ansågos
skyldiga att svara för fackföreningens rättegångskostnader. Fackföreningen
hade yrkat, att arbetsgivarparterna måtte åläggas solidariskt utgiva ersättning
för rättegångskostnaderna. Med anledning av detta yrkande framhöll
arbetsdomstolen, att enligt 9 § lagen om kollektivavtal skall skadeståndsskvldighet,
när flera äro ansvariga för skadan, fördelas mellan dem efter den
större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Arbetsdomstolen
tilläde: »Med grunderna för detta stadgande torde bäst överensstämma, att
i mål om kollektivavtal skyldigheten att ersätta rättegångskostnader fördelas
mellan flera ersättningsskyldiga efter samma regel. Även om förevarande
mål avser tillämpning av lagen om semester, lärer i dylikt mål samma princip
som i ett mål om kollektivavtal böra gälla, såvitt angår förhållandet mellan
en organisation och en dess medlem. Organisationens partsställning i
målet är nämligen föranledd av i huvudsak samma skäl, som varit avgörande
för organisationens motsvarande partsställning i mål om kollektivavtal.»
Arbetsdomstolen förpliktade förty arbetsgivareförbundet och dess ifrågavarande
medlem att till hälften vardera ersätta fackföreningen dess rättegångskostnader.

Kung!. Maj:ts proposition nr 224.

Till grund för detta avgörande ligger uppenbarligen tanken, att stadgandet
i 9 § lagen om kollektivavtal skulle bli i viss mån illusoriskt, om skyldighet
för flera förlorande medparter alt utgiva rättegångskostnad ålades dessa
solidariskt. Till ytterligare belysning härav må följande exempel andragas.
Antag att ett mål gäller, huruvida arbetarna vid ett företag gjort sig skyldiga
till olovlig stridsåtgärd. På svarandesidan stå, förutom vederbörande
fackförbund och fackförening, ett stort antal av företagets arbetare. Processen
är av invecklad beskaffenhet och särskilt arbetsgivarpartens rättegångskostnader
uppgå till höga belopp. Iväromålet bifalles. Givetvis skulle det då
stå i strid med de motiv, som dikterat utformningen av stadgandet i 9 § lagen
om kollektivavtal (jämför kung!, prop. nr 39/1928 s. 128 och andra lagutskottets
utlåtande nr 38/1928 s. 24), därest de enskilda arbetarna ålades
skyldighet att solidariskt med arbetarorganisationerna och varandra ersätta
rättegångskostnaderna. Ett dylikt åläggande skulle dessutom onekligen klart
strida mot grunderna för stadgandet i 8 § tredje stycket lagen om kollektivavtal,
enligt vilket ej i något fall skadestånd må ådömas enskild arbetare
till högre belopp än 200 kronor.

Om två eller flera parter stå på den förlorande sidan, bör alltså arbetsdomstolen,
även utan att något yrkande därom framställts, vara skyldig
pröva i vad mån och till vilken del vinnande part, som tar sig rättegångskostnader
tillerkända, skall äga uttaga dessa av den ena eller den andra
bland motparterna. I denna del medför förslaget, att stadgandet i 18 kap.
11 § nya RB icke får någon självständig betydelse vid arbetsdomstolen. Det
synes välgrundat, att arbetsdomslolen vid fördelning mellan flera förlorande
medparter av ansvarighet att ersätta rättegångskostnad tar hänsyn icke
blott till det i 9 § kollektivavtalslagen angivna kriteriet, nämligen parternas
större eller mindre skuld till själva saken, utan även later deras förhållande
i rättegången inverka på ansvarighetens fördelning.

Det sistnämnda förslaget till särbestämmelse har lämnats utan erinran i
yttrandena.

Vad däremot beträffar förslaget att arbetsdomstolen skulle äga att förordna
om kvittning av rättegångskostnaderna i andra fall än som medgivas
enligt 18 kap. nya RB har advokatsamfundets styrelse invänt, att tillräckliga
skäl icke anförts för förslaget samt att detta därför ej borde upptagas
i lagen.

Styrelsen yttrar:

Den omständigheten att parterna eventuellt varit överens om att hänskjuta
tvisten till arbetsdomstolen synes i och för sig icke utgöra något skäl till att
den vinnande parten icke skulle få sina rättegångskostnader ersatta. Han har
ju dock för att 1''å rättsskydd nödgats ikläda sig dessa kostnader. Det angivna
skälet kan så mycket mindre tillerkännas avgörande betydelse som det alltid
står parterna fritt att överenskomma, att ingendera skall framställa yrkande
om ersättning för kostnaderna.

Det andra skäl, som i promemorian anförts, nämligen att det kan vara
Iråga om ett mål, vars avgörande beror på en utomordentligt svårtolkad avtalsbestämmelses
rätta innebörd, är visserligen såtillvida bärande som denna
omständighet kan göra en domare benägen att av medlidande eller billighetshänsyn
befria den tappande parten från skyldigheten att ersätta rättegångskostnaderna.
Men varför skulle icke den vinnande parten å sin sida med fog
kunna göra gällande, att billigheten kräver, att han, som har rätt, skall iå
denna rätt utan kostnad. Styrelsen kan icke finna, alt anledning föreligger
ati för arbetsdomstolens vidkommande bibehålla den genom nya RB eljest
ur svensk processrätt utmönstrade regeln om kvittning av kostnaderna vid
i mörk och tvivelaktig» sak.

Kutigl. Maj:ts proposition nr 22d.

Vad slutligen angår det ytterligare exempel på mål, i vilka enligt promemorian
arbetsdomstolen skulle böra äga förordna om kvittning av rättegångskostnaderna,
nämligen föreningsrättsmålen, kan styrelsen icke finna
annat än att nya RB:s regler om rättegångskostnader väl lämpa sig för dessa
mål. Om arbetsgivaren inför domstolen visar, att han haft en objektivt godtagbar
grund för uppsägningen, och arbetarpartens talan därför ogillas, måste
man fråga sig, varför icke sistnämnda part i allmänhet skulle förpliktas ersätta
den vinnandes kostnader. Skulle arbetarparten före rättegången icke ha
känt till eller bort känna till den omständighet, varav utgången berodde, erbjuder
stadgandet i 18 kap. 3 § andra stycket nya RB möjlighet att kvitta
kostnaderna.

Departementschefen.

Jag delar utredningsmannens uppfattning att arbetsdomstolen bör äga viss
möjlighet att kvitta rättegångskostnaderna även i andra fall än de som omnämnas
i 18 kap. nya RB. Ehuru jag finner den kritik som advokatsamfundets
styrelse riktat mot utredningsmannens i motiveringen förda resonemang
rörande föreningsrättsmålen vara träffande, anser jag dock att det av utredningsmannen
föreslagna stadgandet bör kunna utgöra ett lämpligt underlag
för domstolens praxis.

28 §.

Såsom utredningsmannen framhållit är det av praktiska skäl uteslutet att
i förevarande lag uttömmande reglera rättegången vid arbetsdomstolen. Därför
måste lagtexten — på samma sätt som nu gällande lag om arbetsdomstol
(27 §) — innehålla en hänvisning till nya RB:s stadganden och andra författningsbestämmelser
som komplettera dessa, allt i den mån de icke strida
mot denna lag. I likhet med vad nu är fallet bör rättegången vid rådhusrätt
tagas till förebild, närmare bestämt vad som finnes stadgat i mål där
förlikning om saken är tillåten. Det är nämligen obestridligt, alt även om
åtskilliga av de mål som anhängiggöras vid arbetsdomstolen i praktiken
kunna anses i viss mån stå på gränsen mellan dispositiva och indispositiva
tvistemål, målen likväl i princip äro av den art, att förlikning om saken är
tillåten. I detta sammanhang må anmärkas, att stadgandet i nuvarande
29 § angående meddelande av tillämpningsföreskrifter var föranlett därav,
att eftersom lagen om arbetsdomstol i koncentrerad form upptog en rättegångsordning,
som var artskild från den allmänna rättegångsordningen, den
i 27 § lämnade hänvisningen till föreskrifterna om rådhusrätt kunde antagas
icke alltid vara till fyllest. Efter nya RB:s ikraftträdande kommer emellertid
förfarandet vid de allmänna domstolarna att bygga på samma huvudprinciper,
som redan gälla för arbetsdomstolens del. På grund härav torde man
framdeles icke behöva räkna med något behov av särskilda tillämpningsföreskrifter.
Det lär därför vara överflödigt att i förslaget upptaga någon motsvarighet
till nuvarande 29 §.

29 §.

Nya RB upptager allmänna bestämmelser om rättens behörighet att i
tvistemål förelägga och utdöma vite ävensom besluta kvarstad eller sking -

Kungl. May.ts proposition nr 224.

ringsförbud. Tillika stadgas i nya RB uttryckligen att viten, som ådömas enligt
nämnda balk, skola tillfalla Kronan. Med hänsyn härtill synes den i 28 §
föreslagna hänvisningen till nya RB göra det överflödigt att i lagtexten bibehålla
nuvarande 21 § första stycket och andra stycket första punkten. Däremot
bör stadgandet i andra stycket andra punkten av nämnda paragraf
bibehållas. Detta stadgande har upptagits i 29 §.

30 §.

Paragrafen är likalydande med nuvarande 26 § i lagen.

31 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 28 § i lagen. Med hänsyn till att talan ej
må fullföljas mot arbetsdomstolens beslut, har det synts utredningsmannen
mest följdriktigt, att åtal mot ordförande eller ledamot i domstolen för fel
eller försummelse i ämbetet skall upptagas av högsta domstolen och ej som
nu av Svea hovrätt. Jämväl arbetsdomstolens sammansättning lär enligt utredningsmannen
kunna åberopas som skäl härför. Den sålunda föreslagna
ändringen torde böra vidtagas.

Slutstadgande.

Beträffande behovet av övergångsbestämmelser till de föreslagna lagändringarna
anför utredningsmannen följande.

Om ifrågavarande lagförslag blir antaget, kommer i fråga om rättegången
vid arbetsdomstolen skillnaden mellan äldre och ny lag icke att vara av större
betydelse. Jag har därför ansett mig kunna föreslå, att ny lag skall i princip
lända till efterrättelse även för mål, däri stämning utfärdats före nya lagens
ikraftträdande. Detta kan dock icke gälla i vidare mån än den nya lagen ar
möjlig att tillämpa. Eljest måste äldre lag följas. Det är främst betraltande
stämningsförfarandet som den nya lagen erbjuder en verklig nyhet. Och har
kan tydligen den nya lagen icke tillämpas, när stämningen utfärdats före dess
ikraftträdande. Eftersom enligt äldre lag dag för målets handläggning skal!
utsättas i stämningen, torde även nya lagens bestämmelser om förberedelse
vara svåra att tillämpa. Det är dock ingalunda uteslutet, att en sådan tillämpning,
åtminstone såvitt angår skriftlig förberedelse, kan komma till stånd
inom loppet av den tidsperiod, vars slut fixerats genom den utsatta dagen for
målets handläggning.

1) epartein ents chefen.

Lagändringarna böra självfallet träda i kraft samtidigt med nya RB ellei
sålunda den 1 januari 1948. Därvid torde i tillämpliga delar böra gälla vad
som finnes föreskrivet i promulgationslagen till nya RB.

Förslaget till lag om betalningsföreläggande för vissa
fordringar på arbetslön m. in.

Promemorian.

Under utredningens gång har utredningsmannen kommit till den uppfattningen
att en av nya rättegångsbalken föranledd revision av lagen om arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

domstol bör kompletteras med lagbestämmelser om betalningsföreläggande
för vissa fordringar på arbetslön m. m.

Härom anföres i promemorian följande.

Vid arbetsdomstolen kan icke .sökas betalningsföreläggande (för närvarande
»handräckning») för fordran, och det har ansetts tveksamt i vad mån dylikt
förfarande kan äga rum vid allmän domstol i sådana fall, där arbetsdomstolen
skulle vara behörigt forum i händelse gäldenären bestrider föreläggandet.
Utan något som helst tvivel föreligger emellertid ett stort behov
av ett förenklat rättegångsförfarande i fall av denna natur. Det förekommer
nämligen synnerligen ofta, att arbetsgivare på grund av bristande betalningsförmåga
eller av slapphet underlåta att betala intjänad arbetslön, semesterlön
eller semesterersättning och att därför arbetstagaren behöver en
dom såsom exekutionstitel, ehuru någon egentlig tvist om riktigheten av
lians fordran icke föreligger. I ganska betydande utsträckning har det förekommit,
att handräckning för nu åsyftade fall sökts vid allmän domstol. I
regel har någon invändning icke gjorts, som givit aktualitet åt forumfrågan,
och handräckning har då av de flesta underrätter beviljats i vanlig ordning.

Frågan om handräckningsförfarande i fall, då tvist om anspråket skulle
bedömas av arbetsdomstolen eller annan särskild domstol har uppmärksammats
av processlagberedningen i samband med det av beredningen framlagda
förslaget till lag om lagsökning och om handräckning för fordran, numera
antaget under titeln lag om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).
I motiven till 31 § i förslaget anför beredningen: »Såsom redan
nu gäller bör rätten självmant pröva sin behörighet. Är rätten obehörig
att upptaga tvist om det anspråk, som göres gällande, bör ansökningen
avvisas. Detta är av särskild betydelse i de fall, då tvist om anspråket skall
upptagas av särskild domstol, t. ex. arbetsdomstolen. Då härav kunna uppkomma
vissa praktiska olägenheter, kunde ifrågasättas att, särskilt vad angar
handräckning, utvidga allmän underrätts behörighet till sådana fall, då
tvist om anspråket skall upptagas av särskild domstoi. Häremot talar å andra
sidan, att förfarandet icke kan utan växling av domstol övergå i rättegång.
Lämpligare synes då att, om behov därav anses föreligga, införa handräckningsförfarande
även vid den särskilda domstolen. Beredningen har icke ansett
sig böra närmare ingå på denna fråga.»

Utredningsmannen yttrar härefter, att om en lösning av ifrågavarande
spörsmål finnes höra ske, torde — på sätt processlagberedningen anfört —
endast två möjligheter föreligga, nämligen antingen att betalningsföreläggande
(handräckning) ma sökas vid allmän domstol eller att ett förfarande
med betalningsföreläggande (handräckning) införes vid arbetsdomstolen. Processlagberedningen
synes, tillägger utredningsmannen, luta åt den senare
lösningen, men för egen del vill han obetingat förorda den förra.

Till utveckling härav anföres i promemorian:

Arbetsdomstolen är sammansatt och organiserad med tanke på verkliga
och svårlösta rättstvister, för vilkas avgörande fordras icke blott större rättslig
insikt och erfarenhet utan även speciell sakkunskap i arbetsförhållanden,
i de fall, där betalningsföreläggande kan ifrågakomma, är det däremot fråga
<>m ett rutinarbete av synnerligen enkel natur. Det synes knappast rimligt
att belasta en domstol av arbetsdomstolens karaktär med ifrågavarande uppgift,
som även om den är enkel kan bliva mycket arbetskrävande och tidsödande
— enligt vad jag inhämtat skulle man kunna räkna med åtskilliga
hundratal mål om året angående betalningsföreläggande. Skulle uppgiften
läggas på arbetsdomstolen, bleve det i varje fall nödvändigt att högst betyd -

Kung!. Maj.ts proposition nr 224.

lim utvidga domstolens organisation med elt flertal nya arbetskrafter och
att ställa avsevärt större kanslilokaler till domstolens förfogande. Detta skulle
för statsverket betyda en icke ringa kostnadsökning, som helt kan besparas,
därest uppgiften i stället lägges på de allmänna underrätterna, ty om ae
mål, varom här är fråga, icke samlas på ett håll utan utspridas pa rikets
alla underrätter, kan det med fog antagas, att arbetsbördan för var och en
av dem icke kommer att nämnvärt påverkas.

Mot att låta betalningsföreläggande sökas vid allmän underrätt har av processlagberedningen
icke anförts annat skäl än att förfarandet icke kan utan
växling av domstol övergå i rättegång. Detta är onekligen en nackdel men
kan enligt min mening icke anses utgöra någon avgörande omständighet, cn
anordning, enligt vilken betalningsföreläggande får sökas vid allmän underrätt
men vid bestridande tvisten hänskjutes till arbetsdomstolen, framstar
väl såsom en avvikelse från den av lagstiftaren i fråga om betalningsföreläggande
eljest valda systematiken, men anordningen kan icke i och för sig
väcka praktiska eller rättsliga betänkligheter. På grund av de systematiska
skälen lärer det dock icke kunna ifrågakomma att införa bestämmelser om
en dylik anordning i lagsökningslagen, utan man torde vara hanvisad till
en speciallagstiftning, som replierar på lagsökningslagens stadgandeil om betalningsföreläggande.

Utredningsmannen, som sålunda beträffande sättet för en eventuell lösning
redan av anförda skäl utan tvekan ansluter sig till tanken att betalningsföreläggande
skall få sökas vid allmän underrätt, övergår härefter till frågan,
huruvida eu lösning genom lagstiftning är oundgängligen nödvändig,
och anför vidare i saken följande.

Rörande arbetsdomstolens behörighet finnas två forumbestämmelser, som
i detta sammanhang äro av betydelse, nämligen dels 11 § i lagen om arbetsdomstol
och dels 26 § i 1945 års semesterlag, vilken är av samma innehåll
som 17 § i 1938 års semesterlag.

Vad angår 11 § lagen om arbetsdomstol förutsätter detta stadgande tor
arbetsdomstolens behörighet att det föreligger en tvist, som i det ena eller
andra hänseendet rör ett kollektivavtal eller i varje fall kan återföias pa tilllämpningen
av ett kollektivavtal eller av kollektivavtalslagen. Av denna förutsättning,
närmare belyst genom utförliga uttalanden av vederbörande departementschef
under förarbetena till lagen, framgår att arbetsdomstolen
icke är behörig endast därför att ett krav avser eu lönefordran, som ar bestämd
genom kollektivavtal. Har arbetsgivaren icke någon invändning alls
att framställa, såsom när hans underlåtenhet att betala beror på bristande
betalningsförmåga, föreligger ju icke någon tvist, och aibetsdonistolen. är
därför i princip icke behörig i ett dylikt fall. Men eftersom tvisten skall hänföra
sig till kollektivavtalet eller kollektivavtalslagen, är arbetsdomstolen
vidare icke behörig, om arbetsgivarens invändning i målet går ut på något,
som icke har med kollektivavtalet att göra, exempelvis att han betalat det
omstämda fordringsbeloppet eller att han har en motfordran på grund av
att han lånat arbetstagaren penningar eller alt lönefordringen är preskriberad
på grund av den allmänna tioarspreskriptionen. Åberopar däremot aibetsgivaren,
att han har en motfordran, som är grundad i kollektivavtalet,
eller att den omstämda fordringen är preskriberad på grund av en föreskrift
i kollektivavtalet, och från kärandesidan beslrides, att invändningen är befogad
enligt kollektivavtalet, föreligger tydligen eu till kollektivavtalet hanförlig
tvist, som arbetsdomstolen skall upptaga.

Det egendomliga är sålunda, enligt vad i promemorian uttalas, att den som
vill väcka talan vid arbetsdomstolen icke med säkerhet pa förhand kan efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

käromålets grund bedöma, huruvida arbetsdomstolen är behörig eller icke.
utan att denna fråga i rätt stor omfattning beror på svarandens sakinvändningar.

Utredningsmannen tillägger:

Detta är onekligen en föga idealisk lösning av en behörighetsfråga. Att
man likväl vid lagens tillkomst valde detta sätt att bestämma arbetsdomstolens
behörighet berodde på att annat alternativ icke förelåg än att giva arbetsdomstolen
behörighet, så snart den fordran, för vilken betalning yrkades,
kunde anses ha sin grund i en bestämmelse i kollektivavtal eller i kollektivavtalslagen,
och en sådan lösning ansågs komma att allt för mycket
betunga arbetsdomstolen samt därjämte under denna lägga mål, för vilka
arbetsdomstolens speciella sakkunskap saknade betydelse och i vilka utredningen
med större fördel gjordes vid allmän domstol. I själva verket är
nackdelen av att behörighetsfrågan beror av invändningarna icke i praktiken
så stor som man skulle kunna tro. Kollektivavtalen innehålla nämligen undantagslöst
bestämmelser, enligt vilka förhandling måste äga rum, innan
fråga dragés under domstol, och vid förhandlingen erhålles i regel viss föreställning
om de invändningar, som kunna komma att framställas.

Av den konstruktion, som forumregeln i 11 § lagen om arbetsdomstol erhållit,
framgår alltså, att allmän domstol kan visa sig vara behörig i åtskilja
fall, där lönefordran är bestämd genom kollektivavtal, och det kan därför
icke betecknas såsom ett fel, om man till allmän domstol instämmer
krav på en sådan fordran i tanke att svaranden icke kommer att göra någon
iiv, ändning, som medför att arbetsdomstolen blir behörig. Med hänsyn härtill
kan det med fog göras gällande, att allmän underrätt utan vidare är enligt
lagsökningslagen skyldig att upptaga ansökan om betalningsföreläggande
för dylik fordran. Men i sådant fall företer lagsökningslagen en lucka, i det
att den förutsätter, att mål om betalningsföreläggande alltid vid bestridande
skall övergå till rättegång vid samma domstol.

Otvivelaktigt är dock, att stadgandet i 11 g arbetsdomstolslagen är svårförståeligt
och dess konsekvenser icke lätta att överblicka. Frågan om de allmänna
underrätternas behörighet i mål om betalningsföreläggande för fordringar
av ifrågavarande slag har också i viss mån kommit i nytt läge, sedan
det genom 31 § i den nu antagna nya lagsökningslagen inskärpts, att rätten
skall självmant pröva sin behörighet. Vid den sålunda framtvingade mera
rigorösa behörighetsprövningen kan lätteligen det svårtillgängliga" i 11 § lagen
om arbetsdomstol medföra felaktiga avgöranden. Slutligen kräves under
alla omständigheter utfyllande av den ovan omförmälda luckan genom en
bestämmelse, att när betalningsföreläggande bestrides genom invändning,
som medför att tvisten hör under arbetsdomstolen, ansökningen om föreläggandet
skall avvisas och sökanden hänvisas att stämma till arbetsdomstolen.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser utredningsmannen det ofrånkomligt,
att klarhet angående betalningsföreläggande för kollektivavtalsfordringar
skapas genom lagstiftningens ingripande.

Utredningsmannen tillägger:

Vad jag nu anfört rörande innebörden i och konsekvenserna av 11 § lagen
om arbetsdomstol utgör enligt min mening ett ytterligare kraftigt stöd för
att ett förfarande med betalningsföreläggande för kollektivavtalsfordringar
måste anknytas till allmän underrätt och icke till arbetsdomstolen. Så länge
frågan om arbetsdomstolens eller allmän domstols behörighet är beroende
på beskaffenheten av gäldenärens invändning, kan man överhuvud icke und -

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

gå, att en genom invändningen yppad tvist ibland maste hanskjutas till annan
domstol än den, hos vilken föreläggandet blivit sokt Detta gallei vare sig
förfarandet anordnas vid arbetsdomstolen eller vid underrätt. Men med tan_
ke på de i fråga om betalningsföreläggande vanligaste fallen, nämligen åt
någon invändning alls icke göres, skulle det vara synnerligen oegentligt att
knyta förfarandet till arbetsdomstolen, eftersom denna i princip icke skulle
vara behörig i dessa fall, därest kravet anhängiggjordes genom stamning i
vanlig ordning. En oundgänglig förutsättning för att lagga forfaiandet under
arbetsdomstolen skulle därför enligt min mening vara att reglerna om
arbetsdomstolens behörighet radikalt ändrades darhan, att arbetsdomsto en
bleve behörig, så snart fråga vore om ett krav, till stod tor vilket åberopades
en bestämmelse i kollektivavtal.

Beträffande härefter forumregeln i semesterlagen är denna enligt uti edningsmannen
byggd på ett helt annat sätt än stadgandet i 11 § lagen om arbetsdomstol.

Härom anföres i promemorian följande.

Re"eln Ivder: »Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och
avgöras av allmän domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas
arbetsavtal regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen.»
Arbetsdomstolens kompetens är alltså beroende av att vederbörande arbe soivare
och arbetstagare äro bundna av ett kollektivavtal. Det ar alldeles 1
giltigt, om kollektivavtalet är mer eller mindre fullständigt; det räcker om
arbetsavtalet i något hänseende regleras av kollektivavtal. Att kollektivavtalet
innehåller en reglering av semesterrätten ar icke heller ^erforderligt. Ivart
om torde en dylik reglering utesluta tillämpning av ifrågavarande forumregel.
Semesterrätten är nämligen då grundad pa kollektivavtalet och icke
på semesterlagen, varför arbetsdomstolens behörighet i stallet bestämmes av
11 8 arbetsdomstolslagen. Det har antagits, att semesterrätten ar grundad pa
kollektivavtal och icke på lagen, även om avtalet i detta hänseende icke innehåller
mera än att semester skall utgå enligt lag. Da de flesta kollektivavtal
torde om semesterrätten innehålla åtminstone en sådan hänvisning, skulle
alltså forumregeln i semesterlagen i själva verket icke vara av stor praktisk

Semesterlagens forumbeslämmelse anknyter icke till att en tvist skall foreli"ga
Arbetsdomstolen torde därför vara kompetent även om traga ej ar
om annat än ett instämt inkassokrav. mot vilket invändning ej gores. Såsom
bestämmelsen är avfattad ligger det närmast till bands att antaga, afl
beskaffenheten av svarandens invändningar icke heller hava betydelse lor
behörigheten. Arbetsdomstolen skulle alltså — under förutsättning att arbetsgivaren
och arbetstagaren båda äro bundna av samma kollektivavtal
icke kunna undandraga sig att upptaga något mål, däri karandens yrkande
"år ut på semesterrättens realiserande, även om svarandens invändning avser
något, som saknar varje samband med kollektivavtalet, exempelvis betalning,
kvittning med motfordran, som ej är bestämd genom kollektivavtalet,
eller tioårspreskription.

Att på detta sätt arbetsdomstolens kompetens skulle ställa sig olika allt
eftersom semesterlagens eller arbetsdomstolslagens forumregel skulle vara
tillämplig måste enligt utredningsmannen betecknas såsom mindre tillfredsställande.
lian tillägger emellertid, att det dock icke är alldeles säkert, att
den i promemorian framkastade tolkningen av semesterlagens forumregel är
i allo riktig. Utredningsmannen bar icke ansett det nödvändigt afl i detta

Kungl. Mcij:ts proposition nr 224.

sammanhang lösa problemet härom, helst som den eventuella motsättningen
mellan reglerna hittills icke vållat någon praktisk svårighet.

Så mycket anser utredningsmannen alltid kunna antagas som att arbetsdomstolens
kompetens har vidare omfattning enligt semesterlagen än enligt
arbetsdomstolslagen och att alltså allmän domstols behörighet i motsvarande
mån har mindre utrymme i fråga om mål enligt semesterlagen än i mål om
kollek ti va vtalsf or dringar.

Utredningsmannen tillägger:

Det är emellertid tydligt, att anordnandet av ett förfarande med betalningsföreläggande
måste ske enhetligt, och då jag av förut anförda skäl anser
det nödvändigt att knyta förfarandet till allmän underrätt såvitt angår
kollektivavtalsfordringarna, måste detsamma ske beträffande fordringar på
grund av semesterlagen.

På grundval av dessa överväganden har jag utarbetat ifrågavarande lagförslag.
Detsamma är alltså byggt på att betalningsföreläggande alltid må
sökas vid allmän underrätt men att om gäldenär bestrider och hans bestridande
ger anledning till att tvisten skall prövas av arbetsdomstolen, underrätten
har att avvisa ansökningen om föreläggandet och hänvisa sökanden
att instämma sin talan till arbetsdomstolen. Jag har övervägt möjligheten
att i det senare hänseendet föreslå en modifierad lösning, nämligen att ansökningen
icke skulle avvisas utan parterna allenast anvisas att i särskild
rättegång vid arbetsdomstolen få den föreliggande avtals- eller lagtolkningstragan
avgjord, varefter domen över fordringen skulle givas av underrätten.
Un motsvarighet härtill förekommer i praxis, när det gäller tvistiga fordringar
i konkurs avseende arbetslön, semesterlön eller semesterersättning. I och för
sug skulle tydligen ur praktisk synpunkt icke mycket vinnas genom en sådan
anordning. Och densamma skulle även kunna leda till missbruk av gäldenär,
som ville förhala avgörandet, i det att han skulle kunna begagna sig
av möjligheten att överklaga underrättens dom, ehuru den reella frågan icke
avgjorts av denna utan av arbetsdomstolen.

I 1 § första stycket i utredningsmannens förslag stadgas att, om arbetstagares
arbetsavtal är reglerat av kollektivavtal, betalningsföreläggande städse
må sökas vid allmän underrätt för fordran på arbetslön, som grundas på
bestämmelse i kollektivavtalet. Enligt andra stycket i samma paragraf må
betalningsföreläggande ock sökas vid allmän underrätt för fordran på semesterlön
eller semesterersättning enligt lagen om semester ändå att arbetslagarens
arbetsavtal är reglerat av kollektivavtal.

Utredningsmannen anför, att 1 § första stycket i hans lagförslag avser fall,
där arbetsdomstolen i händelse av tvist skulle vara behörig enligt 11 § lagen
om arbetsdomstol, medan andra stycket avser fall, där arbetsdomstolen är
kompetent enligt 26 § semesterlagen. Utredningsmannen säger sig ha sökt
att genom avfattningen antyda, att regeln i första stycket utgör en bekräftelse
på vad som ändå skulle gällt och att regeln i andra stycket närmast
utgör ett undantag flan vad som kan antagas gälla enligt nämnda paragraf
i semesterlagen. Det kan enligt utredningsmannen ifrågasättas, huruvida en
erinran om detta undantag borde införas i semesterlagen, men han har icke
Irott detta vara oundgängligen erforderligt.

Enligt 2 § i utredningsmannens lagförslag må ansökningen om betalningsföreläggande
för borgenärens räkning göras av fackförening, fackförbund

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

eller liknande förening av arbetstagare, däri borgenären är medlem. Därjämte
stadgas i nämnda paragraf, att om målet hänskjutes till rättegång vid underrätten,
föreningen skall äga företräda medlemmen jämväl i rättegången.

Förslaget motiveras i promemorian sålunda.

I stor utsträckning hava arbetstagarorganisationerna fått påtaga sig bördan
att söka indriva sina medlemmars fordringar på arbetslön, semesterlön
eller semesterersättning. Med hänsyn härtill och då organisationerna enligt
såväl arbetsdomstolslagen som semesterlagen skola i första hand fora medlemmarnas
talan, har det synts mig riktigt att här giva organisationerna
rätt att utan fullmakt söka betalningsföreläggande för medlemmarnas räkning.
Konsekvensen härav måste vara, att organisationen får på samma sätt
som vid arbetsdomstolen företräda sin medlem även i rättegång vid underrätten,
vartill proceduren övergår.

Det är naturligtvis önskvärt, att underrätterna icke utkräva bevisning om
medlemskapet eller fordra behörighetshandlingar för den funktionär, som
företräder organisationen.

Enligt 3 § i utredningsmannens förslag skall, därest gäldenären bestrider
ansökningen och tvisten är av beskaffenhet att prövas av arbetsdomstolen,
ansökningen avvisas och sökanden hänvisas att genom stämning i vanlig
ordning draga tvisten under arbetsdomstolens prövning. Talan mot beslut,
varigenom underrätten på angiven grund avvisar ansökningen, må enligt
sagda paragraf föras genom besvär i hovrätten, över hovrätts beslut må
däremot klagan ej föras.

Såsom motivering till denna paragraf anföres i promemorian följande.

Det kan naturligtvis tänkas, att gäldenären bestrider ansökningen utan
angivande av skäl, och i sådant fall saknar man ledning för bedömande av
forumfrågan. Att i denna lag föreskriva, att gäldenären skall vid skriftlig
procedur motivera sitt bestridande, har jag ansett alltför mycket strida mot
tankegången i lagsökningslagen, och en sådan regel skulle också vara svår
att upprätthålla. Den erforderliga motiveringen kan framtvingas antingen
vid sammanträde enligt 23 § lagsökningslagen eller i sista hand vid förberedelsen
i den rättegång vid underrätten, i vilken proceduren för detta
fall torde övergå.

För att målet skall förklaras tvistigt torde ej vara erforderligt, att borgenären
yrkar detta. Vill denne låta frågan förfalla har han endast att underlåta
ingivandet av stämningsansökan inom den i 4 § av mitt förslag angivna
tiden.

Såsom tidigare anförts, kan avgörandet huruvida arbetsdomstolen eller underrätten
skall pröva den föreliggande tvisten många gånger vara förenat
med ganska stora svårigheter. Det kan därför i och för sig anses föreligga
ett behov av att underrättens avgörande i forumfrågan skall få överklagas
hos hovrätten. Mot att medgiva en sådan rätt talar en annan synpunkt, nämligen
vikten av att hastigt komma till ett avgörande för att medelst efterföljande
ansökning om gäldenärens försättande i konkurs bevara den förmånsrätt,
varmed fordringen i allmänhet är förenad enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.
Då emellertid alldeles samma intresse kan föreligga vid det vanliga
förfarandet enligt lagsökningslagen men detta intresse där icke blivit
beaktat, utan rätt till överklagande av avvisningsbeslutet medgivits i 34 §
första stycket lagsökningslagen, synes samma ståndpunkt böra intagas i fall.
varom nu är fråga. Del må också erinras om att beslut, varigenom underrätten
ogillar en i samband med bestridande framställd foruminvändning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

torde kunna överklagas enligt 34 § tredje stycket lagsökningslagen. På sätt
gäller enligt 36 § lagsökningslagen bör icke heller enligt den nu föreslagna
lagen överklagande få ske av hovrätts beslut.

I 4 § i utredningsmannens förslag stadgas, att om ansökan om stämning
i målet ingives till arbetsdomstolen inom två månader från det ansökningen
om betalningsföreläggande avvisades, skall talan i målet anses väckt, då ansökningen
om föreläggandet gjordes hos underrätten.

Till utveckling av detta stadgande anföres i promemorian:

Denna paragraf motsvarar första delen av 33 § lagsökningslagen. Det är
viktigt, att vid tvistens hänvisande till arbetsdomstolen talan dock får anses
väckt redan när ansökningen gjordes hos underrätten. I kollektivavtalen
förekomma nämligen ofta bestämmelser om korta preskriptionstider, som
skola iakttagas för måls instämmande till arbetsdomstolen, vanligen räknade
från det att föreskriven förhandling avslutats. För att talan skall få anses
väckt redan genom ansökningens ingivande till underrätten bör dock fordras,
att stämningsansökan ingives inom viss tid. I detta avseende har jag
föreslagit två månader från avvisningsbeslutets meddelande. Jag är med
veten om att tiden är lång, men förslaget är på denna punkt motiverat av att
borgenären knappast kan börja vidtaga åtgärder för stämning förrän det
visat sig, om gäldenären överklagar beslutet angående avvisandet. I den föreliggande
situationen kan det dessutom många gånger vara lämpligt att upptaga
förhandling med gäldenären, innan ytterligare åtgärder vidtagas.

Utredningsmannen anför, att det för att ett förfarande med betalningsföreläggande
icke skall förlora mycket av sin betydelse lärer vara erforderligt
att, när tvist hänskjutes till arbetsdomstolen, frågan om kostnaderna i
målet om betalningsföreläggande! får upptagas av denna domstol. Stadgande
härom har intagits i 5 § i utredningsmannens förslag. Såsom en förutsättning
lör att arbetsdomstolen skall äga pröva frågan om kostnaderna i målet
om betalningsföreläggande! föreskrives i nämnda paragraf, att talan i
själva tvisten instämts inom tid, varom sägs i 4 §. I detta sammanhang bär
utredningsmannen fäst uppmärksamheten vid ett av arbetsdomstolen avdömt
fall (domen nr 126/1941), där handräckning först söktes hos underrätt
för semestermedel men ansökningen på grund av sakinvändning från arbetsgivaren
fick förfalla, varefter kravet instämdes till arbetsdomstolen. I
detta fall betraktade arbetsdomstolen kostnaderna i handräckningsmålet såsom
nödiga kostnader för förberedande av målet vid arbetsdomstolen.

I 6 § i utredningsmannens förslag stadgas att, därest i målet om betalningsföreläggande
å ansökningen tecknats bevis att utmätning må äga rum
och gäldenären vill söka återvinning, han skall, såframt tvisten är av beskaffenhet
att skola prövas av arbetsdomstolen, dit ingiva ansökan om stämning
inom tid, som sägs i 35 § första stycket lagsökningslagen.

Till utveckling av stadgandet anföres i promemorian:

När betalningsföreläggande meddelas, äger gäldenären enligt lagsökningslagen
ratt tdl återvinning. Det är självklart att med den av mig föreslagna
anordningen talan om återvinning, såframt tvisten är av beskaffenhet att
skola provas av arbetsdomstolen, skall ske vid denna domstol. Enligt mitt
förslag till lag om ändring i lagen om arbetsdomstol kan återvinning icke
förekomma i några andra fall och tillämpliga regler om återvinningsförfarande
saknas därför. Det lärer därför vara nödvändigt att stadga, att åter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

vinning skall sökas genom stämningsförfarande i vanlig ordning. Tiden,
inom vilken återvinning skall sökas, bör vara densamma som enligt lagsökningslagen.

Slutligen anföres i promemorian:

I de delar, där den nu föreslagna lagen icke innehåller särskilda bestämmelser,
böra uppenbarligen lagsökningslagens stadganden lända till efterrättelse
(7 § i utredningsmannens förslag). Åtskilliga bestämmelser däri äro
naturligen icke tillämpliga; särskilt gäller detta i kanske flertalet fall om
stadganden, som ha till uppgift att reglera övergången till vanlig rättegångvid
samma domstol.

Yttrandena.

Behovet av en lagstiftning i ämnet har icke ifrågasatts i yttrandena. Tvärtom
understryker landsorganisationen behovet av ett förenklat rättsförfarande
för indrivande av lönefordringar, semesterersättningar o. d.

Landsorganisationen säger sig i likhet med utredningsmannen vilja förorda
att betalningsföreläggande även för kollektivavtalsfordringar och kollek -ti vavtal sbundna arbetstagares fordringar på grund av semesterlagen sökes
vid allmän underrätt och att talan först i händelse av invändning om något
förhållande, som tillhör arbetsdomstolens prövning, instämmes till sistnämnda
forum. Det vore, anför landsorganisationen, med hänsyn både till
arbetsdomstolens hela landet omfattande jurisdiktionsområde och till dess
sammansättning och väsentliga rättsskipande uppgift orimligt att belasta
denna domstol med den mängd rutinärenden av enklaste rättsliga beskaffenhet
som här komme i fråga; det vore i fråga om på kollektivavtal grundade
krav också oegentligt med hänsyn till att arbetsdomstolen, om saken anhängiggjorts
genom stämning, strängt taget icke skulle vara behörig att upptaga
saken med mindre svaranden framställde någon sakinvändning, som
hänförde sig till kollektivavtalet. Men dessutom torde enligt landsorganisationen
intresset av ett snabbt och billigt förfarande tala för att uppgiften
iades på de allmänna underrätterna. Endast för de relativt fåtaliga fall, då
saken till följd av framställd invändning måste hänvisas till arbetsdomstolen,
skulle det kanske kunna göras gällande att växlingen av domstol medförde
någon fidsutdräkt eller fördyring.

Med hänsyn till avfattningen av semesterlagens forumregel anser landsorganisationen
påkallat att i denna lag upptages en undantagsbestämmelse av
innehåll att även beträffande kollektivavtalsbunden arbetstagare ansökan om
betalningsföreläggande skall ske vid allmän underrätt.

Även advokatsamfundets styrelse vitsordar behovet av en lagstiftning i
ämnet men säger sig näppeligen kunna undgå att konstatera, att man med
hänsyn till de egenartade behörighetsföreskrifter, vilka gälla för arbetsdomstolens
del, här kommer in på ett område, där svårigheterna att åstadkomma
en ur alla synpunkter tillfredsställande lösning synas nära nog oöverkomliga.

Styrelsen anför i huvudsak följande.

Så länge frågan om arbetsdomstolens eller allmän domstols behörighet iir
beroende på beskaffenheten av gäldenärens sakinvändningar torde det enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

styrelsens mening vara omöjligt att på ett i allo tillfredsställande sätt ordna
ett förenklat förfarande med betalningsföreläggande för kollektivavtalsfordringar
(»handräckning»). Den såväl nr denna som åtskilliga andra synpunkter
mest ändamålsenliga lösningen vore att ändra behörighetsreglerna så, att
arbetsdomstolen bleve behörig, så snart den fordran, för vilken betalning
yrkades, kunde anses ha sin grund i en bestämmelse i kollektivavtal eller i
kollektivavtalslagen, eller, eventuellt, så snart målet gällde arbetstagare, vilkas
arbetsavtal reglerades av kollektivavtal. Med en sådan lösning bleve det naturligt
att till arbetsdomstolen knyta jämväl ett mera summariskt förfarande
med betalningsföreläggande. Emellertid ha i promemorian tungt vägande
skäl mot en sådan lösning anförts. Så länge arbetsdomstolens jurisdiktionsområde
omfattar hela riket, torde den ifrågasatta lösningen i själva verket
icke vara någon framkomlig väg. Parternas utredningssvårigheter och kostnader
framstå härvid såsom ett oöverstigligt hinder. Endast under förutsättning
att flera arbetsdomstolar inrättades, exempelvis en för varje hovrätts
jurisdiktionsområde, synes det möjligt att på ovan angivet sätt komma till
rätta med svårigheterna. En dylik utbyggnad av arbetsdomstolsväsendet lärer
väl åtminstone för närvarande vara otänkbar.

Om det nyss anförda är riktigt, är man således nödsakad atl, med bibehållande
av de ur principiell och praktisk synpunkt otillfredsställande behörighetsreglerna,
söka tillskapa en så pass god ordning för betalningsföreläggande
som° med denna utgångspunkt överhuvud taget kan åstadkommas.
Man har då att välja mellan att förlägga förfarandet till de allmänna domstolarna
eller att anknyta detsamma till arbetsdomstolen. Vad i promemorian
anförts till stöd för det förstnämnda alternativet finner styrelsen till alla delar
övertygande. Om ock under beklagande av att behörighetsreglerna icke
möjliggöra en lämpligare lösning av frågan, vill styrelsen därför i princip
tillstyrka det i promemorian framlagda förslaget.

Naturligtvis är det icke svart att påvisa, att förslaget är förknippat med åtskilliga
olägenheter. Det är emellertid styrelsens uppfattning, att olägenheterna
skulle bli än större, om man sökte att med nu gällande behörighetsregler
förlägga förfarandet till arbetsdomstolen.

Vad beträffar lagförslagets detaljer anför landsorganisationen:

Enligt lagsökningslagen får betalningsföreläggande icke användas, då
skriftliga bevis åberopas för fordringen: fordringsägaren är då hänvisad till
lagsökning (eller process). Det framgår ej av utredningsmannens promemoria
huruvida det föreslagna förfarandet avses vara underkastat samma begränsning.
Av lagtexten kan någon sådan ej utläsas: vad hänvisningen i 7 §
i detta avseende kan innebära är oklart. Landsorganisationen finner också
att det skulle vara oegentligt att göra undantag för på skriftliga fordringsbevis
grundade krav — för lagsökningslagens ifrågavarande begränsning
tinns knappast något hållbart stöd. Med hänsyn till den åtskillnad, som sistnämnda
lag nu likväl genomfört, kan det måhända vara på sin plats att i
den av utredningsmannen föreslagna lagen uttryckligen angives att det där
avsedda iörfarandet må anlitas, evad fordringen är grundad på skriftligt
bevis eller icke.

Landsorganisationen avstyrker bestämmelsen att beslut, varigenom allmän
underrätt hänvisat sökanden till arbetsdomstolen, skall kunna överklagas till
hovrätten. Genom en dylik fullföljdsrätt skulle gäldenären enligt landsorganisationen
i många fall kunna förhindra sökanden att i eventuellt följande
konkurs göra fordringen gällande med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.
Att detta sökandens intresse ej beaktats vid det vanliga förfaran -

Kungt. Maj.ts proposition nr 224.

det enligt lagsökningslagen ansåge landsorganisationen icke vara tillräckligt
skäl att bortse från detsamma även då det gällde en lagstiftning, som uteslutande
avsåge arbetslön och semesterersättning, d. v. s. just enligt 17 kap.
4 § handelsbalken förmånsberättigade fordringar.

Advokatsamfundets styrelse har anmärkt, att de i 2 § i utredningsmannens
lagförslag upptagna bestämmelserna i och för sig icke syntes nödvändiga för
att systemet skulle fungera.

Styrelsen tillägger:

Härtill kommer, att förslaget lämnar rum för tvekan, huruvida det är meningen
ati organisationerna även i mål vid allmän domstol skola intaga
partsställning och sålunda t. ex. kunna förpliktas att såsom part ersätta
rättegångskostnaderna -—- eller om det endast är avsett att förläna organisationerna
legal behörighet att i rättegången företräda parten. Det är vidare
oklart, om behörighetsregeln är avsedd att gälla även vid fullföljd av talan
till högre instans. Slutligen lärer det knappast kunna förutsättas, och det
vore enligt styrelsens mening icke heller önskvärt, att domstolarna skulle
underlåta att utkräva bevisning om medlemskapet eller avstå från att fordra
behörighetshandlingar för den funktionär, som företräder organisationen.
Behörighetsfrågan ordnas då enklast genom fullmakt från vederbörande
medlem. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill styrelsen förorda, att 2 §
får utgå ur förslaget.

Departementschefen.

Såsom utredningsmannen anfört förekommer det ej sällan, att arbetsgivare
på grund av bristande betalningsförmåga eller av oordentlighet underlåta
att betala intjänad arbetslön, semesterlön eller semesterersättning och
att därför arbetstagaren behöver en dom såsom exekutionstitel, ehuru någon
egentlig tvist om riktigheten av hans fordran icke föreligger. Om något bestridande
av kravet ej är att vänta, vilket arbetstagaren i flertalet fall torde
kunna med ganska stor säkerhet på förhand bedöma, erhålles en sådan exekutionstitel
snabbast och billigast genom det förfarande med betalningsföreläggande
(handräckning) som anvisas i lagsökningslagen. Skulle gäldenären
likväl bestrida kravet, kan målet — om borgenären så önskar — smidigt
övergå till vanlig rättegång vid samma domstol, som handlagt ansökningen
om betalningsföreläggande.

Denna utväg ställer sig emellertid av skäl, som i promemorian närmare
utvecklats, icke lika lätt tillgänglig för den händelse att det arbetsavtal varom
fråga är regleras av ett kollektivavtal, i det alt tvist om anspråket då
skall upptagas av arbetsdomstolen. Jag anmärker i detta sammanhang, att
de av utredningsmannen påtalade skiljaktigheterna mellan behörighetsreglerna
i lagen om arbetsdomstol och semesterlagen torde sakna större praktisk
betydelse, om — såsom arbetsdomstolen i vissa avgöranden (jämför dess
domar nr 155/1911 och nr 79/1942) antagit och jämväl i promemorian förutsatts
— semesterrätten anses grundad på vederbörande kollektivavtal och
icke på lag. så snart kollektivavtalet innehåller åtminstone en hänvisning
till semesterlagens bestämmelser. Då det alldeles övervägande antalet kollektivavtal
torde innehålla antingen en sådan hänvisning eller också mera utförliga
regler om semester, är det tydligt att arbetsdomstolens behörighet i

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 221. 5

Kanyl. Maj.ts proposition nr 224.

mål om semester i regel bestämmes av 11 § lagen om arbetsdomstol och ej
av 26 § semesterlagen. Kollektivavtalsbundna arbetstagares krav på semesterlön
eller semesterersättning skola alltså i regel icke upptagas av arbetsdomstolen,
med mindre tvist om kollektivavtalet föreligger. Ostridiga krav
höra under allmän domstol.

Det säger sig emellertid självt, att behovet av ett förenklat rättegångsförfarande
i mål om arbetslön och semester är minst lika stort i sådana fall då
arbetsavtalet är kollektivavtalsreglerat som eljest. Om detta behov skall kunna
effektivt tillgodoses över hela linjen, lärer det vara ofrånkomligt att undanröja
den oklarhet som råder med avseende å frågan vid vilken domstol
betalningsföreläggande må sökas för kollektivavtalsbestämda fordringar.
Detta torde icke med fördel kunna ske utan att en lagstiftning i ämnet kommer
till stånd. Lösningen av problemet kan därvid tänkas ske efter någondera
av två olika linjer, antingen på det sättet att betalningsföreläggande för
dylika fordringar må sökas vid allmän domstol eller så att ett förfarande med
betalningsföreläggande införes vid arbetsdomstolen.

I valet mellan dessa båda alternativ tvekar jag icke att på de skäl utredningsmannen
anfört biträda det förra. Betalningsföreläggande för fordran
på arbetslön, som grundas på bestämmelse i kollektivavtal, bör alltså kunna
utverkas vid allmän underrätt, utan hinder av att tvist om anspråket hör till
arbetsdomstolen. Likaledes bör allmän underrätt vara behörig att upptaga
ansökan om betalningsföreläggande för fordran på semesterlön eller semesterersättning
enligt semesterlagen, ändå att borgenärens arbetsavtal är reglerat
av kollektivavtal och talan förty enligt 26 § semesterlagen eljest skolat
väckas vid arbetsdomstolen. Bestämmelser härom ha intagits i 1 § i ett inom
departementet utarbetat lagförslag i ämnet. Stadgandet har fått sådan avlattning,
att tvekan ej skall behöva råda om att det omfattar även krav på
semesterlön eller semesterersättning enligt lagen den 29 juni 1946 om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete.

Vad beträffar landsorganisationens uttalande att förfarandet med betalningsföreläggande
för fordran på arbetslön, semesterlön eller semesterersättning
borde få anlitas, evad fordringen vore grundad på skriftligt bevis eller
icke, vill jag allenast anmärka, att det torde vara mycket sällsynt att dylik
fordran direkt dokumenteras i ett skriftligt bevis. Grunden för fordringen lär
i regel vara antingen det mellan parterna gällande arbetsavtalet eller lagens
stadgande. Dock kan det givetvis tänkas, att en av arbetsgivaren underskriven
handling ger ledning vid bestämmande av fordringens storlek. Jag syftar
härvid på exempelvis dagsverkslistor, mätningsinstrument och semesterkort.
Förhandenvaron av en sådan handling lär emellertid icke betaga borgenären
möjligheten att utverka betalningsföreläggande för utfående av fordringen.

Den lösning av behörighetsproblemet som här valts bygger på antagandet
att betalningsföreläggande för fordran på arbetslön, semesterlön eller semesterersättning
i praktiken icke kommer att sökas i andra fall än som avse
rena inkassokrav. Givetvis kan det dock inträffa, att en borgenär felbedömer

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

situationen och alt det följaktligen visar sig att gäldeniiren bestrider kravet.
Enligt utredningsmannens förslag skulle, om kravet bestredes och tvisten vore
av beskaffenhet att prövas av arbetsdomstolen, ansökningen genom formligt
beslut av underrätten avvisas och sökanden hänvisas att genom stämning i
vanlig ordning draga tvisten under arbetsdomstolens prövning.

Det synes icke av utredningsmannens förslag fullt tydligt framgå, vid vilket
skede av förfarandet ett dylikt avvisningsbeslut skulle meddelas. Detta spörsmål
får sin praktiska betydelse därigenom att, såsom utredningsmannen också
påpekat, det naturligen kan tänkas att gäldenären bestrider ansökningen
utan angivande av skäl och att ledning i så fall saknas för bedömande av
behörighetsfrågan. Härtill kommer emellertid att, även om gäldenären mer
eller mindre utförligt motiverar sitt bestridande, den skriftliga proceduren
likväl knappast synes ägnad att alltid giva ett tillfredsställande underlag
för avgörande av de långt ifrån lätllösta kompetensproblem, vilka här kunna
uppstå. Såsom ett exempel på de svårigheter som möta kan nämnas, att
arbetsdomstolen icke anses vara behörig endast på den grund, att det för
tvistens avgörande är nödvändigt att ingå i bedömande av ett kollektivavtal,
utan att det därjämte fordras att kollektivavtalet på arbetarsidan slutits av en
organisation, vari arbetstagaren är medlem. Detta innebär, att om — såsom icke
sällan inträffar — en arbetsgivare överenskommit med de arbetare, som äro
anställda hos honom, att ett gällande kollektivavtal skall tillämpas mellan dem,
utan att denna överenskommelse träffats med en arbetarorganisation, tvister
i anledning av uppgörelsen höra under allmän domstol. Beträffande det fallet
att ett kollektivavtal gäller på en arbetsplats men arbetsgivaren förutom medlemmar
i den avtalsslutande arbetarorganisationen sysselsätter jämväl andra
arbetare, må vidare nämnas att de utomstående arbetarna, vilka ju icke äro
bundna av kollektivavtalet, ej vid arbetsdomstolen kunna resa krav på tilllämpning
av detta. Även om det enskilda arbetsavtal som föreligger mellan
arbetsgivaren och de utomstående arbetarna kan anses ha till innebörd, att
kollektivavtalets normer skola tillämpas jämväl för deras del, ankommer det
på allmän domstol att pröva de utomstående arbetarnas krav (jämför Arbetsdomstolens
domar 1941 nr 123 och NJA 1933 s. 147).

Av det sagda torde framgå att det i regel icke är möjligt att utan en närmare
undersökning avgöra, huruvida en tvist hör under arbetsdomstolen
eller allmän domstol. I allmänhet lär det därvid vara nödvändigt att höra
parterna mot varandra. Utredningsmannen synes förmena, att en sådan
kontradiktorisk förhandling skulle kunna framtvingas vid sammanträde enligt
23 § nya lagsökningslagen. Det är emellertid alt märka, att dylikt sammanträde
icke kan komma till stånd med mindre än att borgenären begär det.
Vidare må framhållas att det förfarande som anvisas i nämnda stadgande
enligt motiven till stadgandet ej bör komma till användning, om det kan förutses
att kravet är av mera invecklad beskaffenhet eller kräver närmare utredning.

På grund av vad sålunda anförts har jag kommit till den uppfattningen
att underrätten icke bör taga ställning till frågan, huruvida den själv eller
arbetsdomstolen är behörig, förrän målet med anledning av gäldenärens he -

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

stridande hänskjutits till rättegång. Detta innebär till en början, att kompetensfrågan
givetvis icke aktualiseras i andra fall än då ansökningen om betalningsföreläggande
bestrides. Vidare blir följden, att behörighetsfrågan
icke behöver avgöras endast därför att gäldenären bestrider ansökningen
utan först om målet hänskjutes till rättegång. Den för behörighetsfrågans avgörande
erforderliga utredningen kan då förebringas under förberedelsen
i rättegången vid den allmänna underrätten. Visar det sig därvid, att tvisten
är av beskaffenhet att skola prövas av arbetsdomstolen, synes det mig vara
den smidigaste lösningen att förordna, att underrätten då skall överlämna
handlingarna i målet till arbetsdomstolen, att klagan över beslut härom ej
må föras samt att arbetsdomstolen, om den för sin del finner sig icke vara
behörig att upptaga målet, skall visa målet åter till den rätt varifrån det
kommit (2 § första och tredje styckena). Vidare bör föreskrivas att arbetsdomstolens
avgörande i kompetensfrågan skall vara bindande (2 § tredje
stycket). Med den sålunda föreslagna anordningen vinnes den av landsorganisationen
eftersträvade fördelen, att borgenären icke behöver riskera att gäldenären
söker förhala ett avgörande genom att överklaga ett av underrätten
meddelat beslut att tvisten hör under arbetsdomstolen.

Det må framhållas, att den allmänna underrätten kan vara behörig att pröva
viss del av arbetstagarens anspråk men icke återstoden. Enligt arbetsdomstolens
praxis i mål om semester gäller sålunda, att arbetsdomstolen är behörig
domstol för allenast den del av anspråket som hänför sig till tid, då
kollektivavtal gällt eller gäller, under det att anspråket i övrigt anses falla
under allmän domstols prövning. Även i andra fall kan det tänkas, att underrätten
dömer över viss del av anspråket men överlämnar en annan del
att prövas av arbetsdomstolen.

Departementsförslaget innebär att, sedan målet väl hänskjutits till rättegång,
detsamma helt eller delvis skall kunna utan särskild stämning övergå
från den allmänna underrätten till arbetsdomstolen. Nu är emellertid att
märka, att medlem av förening, som slutit kollektivavtal, enligt 13 § första
stycket lagen om arbetsdomstol icke själv kan väcka talan vid arbetsdomstolen,
med mindre han visar att föreningen undandrager sig att tala å hans
vägnar. Om stadgandet i 2 § av utredningsmannens förslag bibehölles, skulle
den av mig föreslagna anordningen i praktiken ej behöva komma i konflikt
med nyssnämnda talerättsregel, eftersom man då kunde antaga att ansökan
om betalningsföreläggande i regel gjordes av arbetarorganisationen och ej av
arbetaren själv. Den kritik som riktats mot utredningsmannens förslag i berörda
del synes mig emellertid i huvudsak befogad, och jag har därför ansett
mig icke böra upptaga nämnda stadgande i departementsförslaget. Detta
medför att den enskilde fackföreningsmedlemmen kommer att stå som kärande
i målet, när detta överlämnas till arbetsdomstolen. Med hänsyn till
stadgandet i 13 § första stycket lagen om arbetsdomstol har därför i 2 §
andra stycket i departementsförslaget föreskrivits, att arbetsdomstolen skall
förelägga borgenären att visa, huruvida den organisation han tillhör vill föra
hans talan eller undandrager sig detta. Givet är att organisationen, om denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

övertager borgenärens talan, inträder i rättegången såsom part i borgenärens
ställe. För att vinna överensstämmelse med regeln i 13 § andra stycket
lagen om arbetsdomstol har vidare föreskrivits, att om i målet åberopat kollektivavtal
slutits av förening, vari gäldenären är eller varit medlem, även
föreningen skall instämmas att svara i målet vid arbetsdomstolen.

Om målet av arbetsdomstolen återförvisas till allmän underrätt, bör den
ursprungliga partsställningen anses återupplivad därstädes. Återförvisningsbeslutet
innebär tydligen att förening å arbetsgivarsidan skiljes från målet.

Innan arbetsdomstolen påbörjar förberedelsen i dit hänvisat mål, bör den
förelägga parterna att — därest så icke redan skett — snarast möjligt fullgöra
i vederbörande kollektivavtal eventuellt föreskriven förhandlingsskyldighet.

Departementsförslaget innebär, att part som en gång valt att hänskjuta
ett mål till rättegång icke kan förhindra att målet överlämnas till arbetsdomstolen,
om denna finnes vara rätt forum. För den gäldenär, som bemött en
ansökan om betalningsföreläggande med invändningen att en tvist om kollektivavtal
förelåge, kan ett sådant resultat icke verka överraskande. Däremot
kunde mot förslaget i denna del måhända riktas den invändningen, att borgenären
icke räknat med en sådan utveckling. Det kunde sålunda göras gällande,
att det vore en sak att processa vid den allmänna underrätten men
en annan sak att föra talan vid arbetsdomstolen. Mot ett sådant resonemang
kan emellertid i sin tur invändas att borgenären, innan han beslutar sig för
att låta målet gå till rättegång, i regel torde ha möjlighet att genom underhandsförfrågan
hos gäldenären få veta huruvida gäldenärens bestridande av
kravet har med tolkningen av ett föreliggande kollektivavtal att göra. I sista
hand kan ju borgenären dessutom återkalla sin talan. Visserligen gäller då
enligt 13 kap. 5 § nya RB, att gäldenären likväl kan påyrka att målet prövas.
Men denna möjlighet lärer väl gäldenären knappast utnyttja i onödan.

Med hänsyn till den utformning departementsförslaget fått är det tydligt,
att 5 § i utredningsmannens förslag blir överflödig.

Stadgandena i 3 och 4 §§ departementsförslaget motsvara 4 och 6 §§ respektive
7 § i utredningsmannens förslag.

Med hänsyn till avfattningen av semesterlagens forumregel anser jag i likhet
med landsorganisationen det påkallat att i semesterlagen intaga en hänvisning
till förevarande lag.

Lagen bör träda i kraft samma dag som nya rättegångsbalken eller den
1 januari 1948. I

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 25å) om arbetsdomstol; 2)

lag om betalningsföreläggande för uissa fordringar på arbetslön m. m.;
och

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 19-15 (nr h20)
om semester.

Vfj

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i
87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kung!. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag’

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

5 §.

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och
hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen utövas av den, som är
omyndig eller i konkurstillstånd.

6 §•

Har ledamot---av Konungen.

Avgår sådan---— motsvarande tillämpning.

8 §•

10 §.

Arbetsdomstolen vare---sägs föreligger.1

Besiktning å---för arbetarsidan.

1 Jfr prop. nr 45/1947.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

13 §.

Förening, som slutit kollektivavtal, äge vid arbetsdomstolen väcka och utföra
talan för den som är eller varit medlem i föreningen; och må denne
själv ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala
å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till jävsferhållande,
personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frågor
som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening kärar.

Vill någon---sin talan.

Har förening---deras medlemmar.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Förekommer ej anledning att avvisa ansökan, skall domstolen utfärda
stämning å svaranden att svara å käromålet.

17 §.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas svaranden.

Delgivningen skall ske genom domstolens försorg; dock må domstolen, om
det finnes lämpligt, förelägga käranden att verkställa delgivningen.

Vad i andra stycket stadgas äge motsvarande tillämpning, när delgivning i
rättegången eljest skall ske.

18 §.

Domstolen äger förelägga part vid vite att fullgöra vad han har att iakttaga
under förberedelsen.

19 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

20 §.

Sedan förberedelsen avslutats, skola parterna kallas till huvudförhandling.
Part vare skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes
erforderlig för utredningen.

21 §.

22 §.

23 §.

24 §.

I protokoll vid huvudförhandling vare ej nödigt att anteckna utsaga av
vittne eller sakkunnig eller av part under sanningsförsäkran.

25 §.

Domstolen bestämmer i vilken ordning omröstning till dom eller beslut
skall äga rum.

Särskild omröstning må icke företagas rörande sådana omständigheter som
var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången.

26 §.

Dom skall meddelas så snart ske kan, sedan huvudförhandlingen avslutats.

Vad i denna paragraf stadgas om dom äge motsvarande tillämpning i fråga
om slutligt beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

27 §.

Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad skall fördelas
mellan dem efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras förhållande
till saken och rättegången.

28 §.

Särskilda bestämmelser.

29 §.

Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomstolens
dom, må ej förvandlas.

30 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom och
protokoll.

31 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för ämbetsbrott skall
upptagas av högsta domstolen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön ni. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kungl. Maj:ts proposition m 224. 75

2 §•

Finner arbetsdomstolen sig icke vara behörig, skall den visa målet åter
till den rätt som överlämnat detsamma. Har sådan återförvisning skett, må
frågan huruvida målet hör under arbetsdomstolen ej anyo upptagas.

3 §.

Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till arbetsdomstolen skall anses
väckt vid denna, när ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos den
allmänna underrätten.

Har allmän underrätt i mål om betalningsföreläggande å ansökningen tecknat
bevis att utmätning må äga rum och vill gäldenären söka återvinning,
skall han, såframt tvisten är av beskaffenhet att skola prövas av arbetsdomstolen,
dit ingiva ansökan om stämning inom tid som sägs i 35 § första
stycket lagsökningslagen.

4 §•

Beträffande förfarandet vid allmän underrätt i mål som avses i denna lag
skall i övrigt lända till efterrättelse vad i lagsökningslagen finnes föreskrivet,
där det är tillämpligt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Kung!. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse aY 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester.

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 29 juni 1945 om semester skall
erhålla följande ändrade lydelse.

26 §.

I fråga---lag sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Bilaga A.

Utredningsmannens förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni
1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas dels att 5, 6, 8, 10 och 13 §§ lagen den 22 juni 1928
om arbetsdomstol skola erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan angives dels
ock att 16—29 §§ i lagen med därtill hörande rubriker skola ersättas med
nya paragrafer, betecknade nr 16—32, vilka med tillhörande rubriker skola
hava följande lydelse.

5 §•

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och
hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen utövas av den, som
är omyndig eller försatt i konkurstillstånd.

6 §•

Har ledamot---av Konungen.

Avgår sådan---motsvarande tillämpning.

Har ordförande, ledamot eller ersättare övervarit huvudförhandling eller
deltagit i förrättning enligt 10 § andra stycket, men avgår han innan malet
blivit avgjort, vare han skyldig att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling
av målet.

8 §.

Innan någon tager säte i arbetsdomstolen, skall han hava avlagt domared
eller, med Konungens tillstånd, sådan försäkran på heder och samvete, varom
i 4 kap. 11 § andra stycket nya rättegångsbalken sägs.

10 §.

Arbetsdomstolen vare---vardera sidan.

Besiktning å---för arbetarsidan. .....

Handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller förrättning enligt
andra stycket och som icke heller innefattar måls avvisande, ankommer pa
ordföranden eller lagkunnig tjänsteman vid domstolen, som ordföranden
därtill förordnat.

13 §.

Förening, som slutit kollektivavtal, äger vid arbetsdomstolen väcka och
utföra talan för den, som är eller varit medlem i föreningen; och må denne
själv ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala
åJ hansJ vägnar. Den, för vilken förening kärar, skall dock betraktas såsom
part, såvitt angår personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran,
jävsförhållande och andra dylika frågor.

Vill någon---sin talan.

Har förening---deras medlemmar.

Kung!. Maj:ts proposition nr 224.
Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen har att hos domstolen
göra skriftlig ansökan om stämning å motparten. I stämningsansökan
skall käranden uppgiva de omständigheter, varå han grundar sin talan, uppställda
efter sitt sammanhang, och det yrkande han framställer. Vid ansökan
bor käranden i huvudskrift eller besannad avskrift foga de skriftliga bevis,
som innehavas av honom.

Förekommer ej anledning att avvisa ansökan, skall domstolen utfärda
stämning å svaranden att svara å käromålet.

17 §.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas svaranden.

Delgivningen skall ske genom domstolens försorg; dock må domstolen, om
det finnes lämpligt, förelägga käranden att verkställa delgivningen. Delgivning
genom domstolens försorg sker genom posten i den därom stadgade
ordningen. Om det finnes utan olägenhet kunna ske, äger domstolen låta
verkställa delgivningen genom handlingarnas överlämnande med bud eller
översändande i vanligt brev. I nämnda fall gäller mottagarens skriftliga erkännande
av delgivningen såsom fullt bevis därom.

Vad i andra stycket stadgas äge motsvarande tillämpning, när delgivning i
rättegången eljest skall ske.

18 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Förberedelsen skall
vara skriftlig, om icke domstolen med hänsyn till målets beskaffenhet finner
muntlig förberedelse lämpligare och parts inställelse kan antagas äga
rum utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Domstolen äge förordna,
att skriftlig förberedelse skall fortsättas genom muntlig förhandling och
muntlig förberedelse genom skriftväxling.

För fullgörande av vad part har att iakttaga under förberedelsen må domstolen
förelägga vite.

19 §.

Försummar part alt vid skriftlig förberedelse inkomma med svaromål
eller annan infordrad skrift eller uteblir part från sammanträde för muntlig
förberedelse, må domstolen ändå vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse,
om detta kan antagas vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall
domstolen utan hinder av försummelsen eller uteblivandet utsätta målet till
huvudförhandling.

20 §.

Sedan förberedelsen avslutats, skola parterna kallas till huvudförhandling.
Part skall föreläggas att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes
vara erforderlig för utredningen.

21 §.

Domstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant meddela föreläggande
om företeende av skriftligt bevis, inkalla vittnen och i övrigt föranstalta
om bevisning.

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 224.

22 §.

Uteblir part från huvudförhandlingen, skall målet det oaktat företagas till
avgörande. Erinran härom skall intagas i kallelsen till förhandlingen.

23 §.

Har huvudförhandling påbörjats, men finnes uppskov oundgängligen erforderligt
för utredningen, skall fortsatt huvudförhandling äga rum så snart
ske kan

Hava de ledamöter, som vid målets återupptagande sitta i domstolen, ej
övervarit den tidigare handläggningen, skall malet upptagas till ny huvudförhandling.
Härvid vare ej erforderligt att ånyo upptaga bevis, som upptagits
vid tidigare tillfälle, såframt förnyat upptagande kan antagas vara
utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.

24 §.

I protokoll vid huvudförhandling vare ej erforderligt att anteckna utsaga
av vittne, sakkunnig eller part under sanningsförsäkran.

25 §.

När huvudförhandling ägt rum, skall överläggning till dom hållas å samma
eller sist å nästa helgfria dag. ,

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skola
domstolens ledamöter vid omröstningen yttra sig i den ordning ordföranden

bestämmer. . .. , . .

Ej vare erforderligt att inom domstolen verkställa särskild omröstning beträffande
varje omständighet, som i fråga om ett och samma käromål är av
omedelbar betydelse för utgången.

26 §.

Domen skall i första hand grundas å vad vid huvudförhandlingen förekommit.
Dock må domstolen till grund för domen lägga jämväl andra i malet
förebragta omständigheter.

27 §.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av dem, som deltagit i avgörandet.
, .... . ...

Domen skall meddelas så snart ske kan, sedan huvudförhandlingen avslutats.
Har domen ej avkunnats vid något domstolens sammanträde, skall
meddelandet ske genom att utskrifter av domen, å domstolens vägnar undertecknade
av ordföranden, med posten översändas till parterna. I sadant tall
skall domen anses given den dag, da utskrifterna undertecknas. .

Vad i denna paragraf stadgas om dom äge motsvarande tillämpning i fråga
om slutligt beslut.

28 §.

Beträffande rättegångskosInad äge domstolen förordna, alt vardera parten
skall bära sin kostnad jämväl i fall, då den tappande parten med hänsyn till
målets beskaffenhet finnes hava haft skälig anledning att få tvisten prövad

av domstol. 0

Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad skall lordelas
mellan dem efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras förhållande
till saken och rättegången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

29 §.

Angående rättegången vid arbetsdomstolen skall i övrigt i tillämpliga delar
lända till efterrättelse vad i nya rättegångsbalken eller eljest finnes stadga*
beträffande rättegång vid rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är
tillåten.

Särskilda bestämmelser.

30 §.

Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomstolens
dom, må i händelse av bristande tillgång till dess gäldande ej förvandlas
till fängelse.

31 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom och
protokoll.

32 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för fel eller försummelse
i ämbetet skall upptagas av högsta domstolen.

, ®enna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948. Lagens bestämmelser
skola landa till efterrättelse även för mål, däri stämning utfärdats före ikrafttradandet,
i den mån de kunna tillämpas; i övrigt gälle för sådana mål vad
i aldre lag stadgas.

Utredningsmannens förslag till lag om betalningsföreläggande för vissa
fordringar å arbetslön m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Är arbetstagares arbetsavtal reglerat av kollektivavtal, må för fordran på
arbetsion som grundas pa bestämmelse i kollektivavtalet, betalningsföreläggande
stadse sokas vid allmän underrätt.

Betalningsföreläggande må ock sökas vid allmän underrätt för fordran på
semesterlön eller semesterersättning enligt lagen om semester ändå att arbetstagarens
arbetsavtal är reglerat av kollektivavtal.

2 §.

.,AfnS''ÄIling?n T betalningsföreläggande må för borgenärens räkning göras
av fackförening, fackförbund eller annan liknande förening av arbetstagare
dan borgenären ar med em. Hänskjutes målet till rättegång vid underräUen
ager föreningen jämväl i rättegången företräda medlemmen.

3 §.

nrS^trider *fpf*“ären fnsökningen och är tvisten av beskaffenhet att skola
P ovas av arbetsdomstolen, skall ansökningen avvisas och sökanden hänvi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

sas att genom stämning i vanlig ordning draga tvisten under nämnda domstols
prövning. Talan mot beslutet såvitt angår avvisandet må föras genom
besvär i hovrätten, över hovrätts beslut må klagan ej föras.

4 §.

Ingives till arbetsdomstolen ansökan om stämning i målet inom två månader
från det ansökningen om betalningsföreläggande avvisades, skall talan
i målet anses väckt, då ansökningen om föreläggandet gjordes hos underrätten.

5 §.

I rättegången vid arbetsdomstolen skall denna pröva frågan om kostnaderna
i målet om betalningsföreläggande!, såframt ansökan om stämning
ingivits inom tid, varom sägs i 4 §.

6 §.

Har i målet om betalningsföreläggande å ansökningen tecknats bevis att
utmätning må äga rum och vill gäldenären söka återvinning, skall han, såframt
tvisten är av beskaffenhet att skola prövas av arbetsdomstolen, dit ingiva
ansökan om stämning inom tid, som sägs i 35 § första stycket lagsökningslagen.

7 §•

Beträffande betalningsföreläggande, varom i denna lag stadgas, skall i övrigt
lända till efterrättelse vad i lagsökningslagen finnes föreskrivet, där det
är tillämpligt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 224

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 april
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswäbd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 7 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 7 februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol; 2)

lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.;
och

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420)
om semester.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 om

arbetsdomstol.

26 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i tredje stycket synes ha erhållit en alltför vid avfattning.
Vad förut i paragrafen är stadgat torde nämligen icke böra äga tillämpning
beträffande avskrivningsbeslut, som enligt arbetsdomstolens praxis redovisas
i protokollet. På grund härav hemställes, att i anslutning till 17 kap. 12 §
nya rättegångsbalken föistnämnda bestämmelse måtte erhålla sådan jämkad
lydelse att vad i paragrafen stadgas om dom får motsvarande tillämpning
å slutligt beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det.

Kungl. Majds proposition nr 224.

30 §.

Lagrådet:

Även om lydelsen av 26 § jämkas i enlighet med vad lagrådet hemställt,
är tydligt att jämväl slutligt beslut kan komma att uppsättas särskilt, d. v. s.
skilt från protokollet. Exempelvis lärer så bliva fallet, då mål avvisas på
grund av rättegångshinder. Med hänsyn härtill torde stadgandet i förevarande
paragraf böra kompletteras sålunda att omedelbart efter orden »arbetsdomstolens
dom» inskjutas orden »eller slutliga beslut».

2. Förslaget till lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar

på arbetslön in. m.

2 §■

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Mot de föreslagna reglerna i denna paragraf synes icke något vara att erinra
såvitt avser förhållandet mellan arbetsdomstolen, å ena, samt allmän
underrätt och hovrätt, å andra sidan. Emellertid lärer det kunna tänkas inträffa,
att beslut om överlämnande av mål till arbetsdomstolen meddelas av
högsta domstolen. Det synes då icke kunna komma i fråga att arbetsdomstolen
skulle äga visa målet åter till högsta domstolen. Enligt praxis tillkommer
det, då två domstolar genom lagakraftägande beslut förklarat sig obehöriga,
högsta domstolen att avgöra kompetenskonflikten dem emellan, och denna
praxis har för de allmänna domstolarnas del lagfästs i 10 kap. 20 § nya rättegångsbalken.
Det kan icke antagas annat än att dylik behörighet tillkommer
högsta domstolen även då det gäller arbetsdomstolens kompetensområde.
Att för nu ifrågavarande specialfall ge en häremot stridande regel kan icke
anses lämpligt och skulle ej heller stå i god överensstämmelse med högsta
domstolens i grundlagen givna befogenhet att bevilja resning i mål från arbetsdomstolen.
Det hemslälles förty, att åt tredje stycket första punkten av
denna paragraf gives sådan lydelse, att den blir tillämplig allenast då annan
domstol än högsta domstolen överlämnat målet.

Justitierådet Lawski:

Jag är ense med lagrådets övriga ledamöter beträffande den av dem föreslagna
kompletteringen av tredje styckets första punkt. Denna komplettering
avser att säkerställa en enhetlig rättstillämpning för ett fall, som man hoppas
icke skall inträffa, nämligen att högsta domstolen anser en viss typ av
mål böra upptagas av arbetsdomstolen, medan denna har en motsatt mening.
Nöjer man sig med nämnda komplettering, skulle emellertid den egendomliga
konsekvensen uppkomma att, om underrätt eller hovrätt i enlighet med den
av högsta domstolen hävdade uppfattningen överlämnade ett mål till arbetsdomstolen,
dennas motsatta mening alltid skulle komma att följas, eftersom
den då skulle med verkan för samtliga allmänna domstolar återförvisa må -

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

let, under det att, om underrätt och hovrätt följde arbetsdomstolens åsikt
och målet ginge vidare till högsta domstolen, dennas ståndpunkt skulle bli
den gällande. Ett dylikt resultat synes mig icke försvarligt. Jag förordar
därför, att till andra punkten i tredje stycket fogas orden »av annan domstol
än högsta domstolen».

3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni

1945 om semester.

Lagrådet:

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 18 april 1941.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 3 april
1947 avgivna utlåtande över de den 7 februari 1947 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol;

2) lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.;
samt

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om
semester.

Föredraganden anför följande.

De av lagrådet framställda erinringarna vid 26 § tredje stycket och 30 § i
förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetsdomstol torde böra beaktas.
Därutöver synas ett par smärre jämkningar av redaktionell art böra
vidtagas i detta förslag.

I anledning av lagrådets hemställan vid 2 § i förslaget till lag om betalningsföreläggande
för vissa fordringar på arbetslön m. m. vill jag framhålla, att det
i och för sig knappast skulle kunna anses olämpligt att den ståndpunkt, som
en specialdomstol av arbetsdomstolens typ intar i en fråga rörande räckvidden
av domstolens egen kompetens, städse finge respekteras av allmän domstol.
Jag medger dock, att det kunde verka stötande om arbetsdomstolen skulle
äga att återförvisa ett mål till högsta domstolen, sedan denna uttryckligen
förklarat att just detta mål rätteligen hör under arbetsdomstolen. På grund
härav vill jag icke motsätta mig lagrådets hemställan. Däremot finner jag det
icke påkallat att vidtaga den ytterligare ändring i förevarande paragraf, som
en av lagrådets ledamöter förordat.

Slutligen vill jag begagna tillfället framhålla, att uttrycket arbetslön i 1 §
första stycket sislberörda lagförslag givetvis avses skola innefatta även semesterlön
och semesterersättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda jämkade förslagen ävensom
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945
om semester, vilket förslag av lagrådet lämnats utan erinran, måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470091