Kungl. Maj:ts proposition nr 223 (Proposition 1943:223)

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
allmänna vågar m. m.; given Stockholms slott den 30
april 19-13.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om allmänna vägar;

2) lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142);

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; 5)

lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den
allmänna väghållningen på landet; samt

6) lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd;

dels föreslå riksdagen att godkänna härvid fogade förslag till

1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och
stadsliknande samhällen, som äro väghållare; samt

2) förordning örn statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till stadga angående
behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Bihang till riksdagens protokoll 19&3. 1 sami. Nr 223

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser sådan för den allmänna samfärdseln upplåten väg, som
enligt vad nedan sägs hålles genom det allmännas försorg (allmän väg).

2 §.

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas
för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och
upplagsplats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens
bestånd eller brukande utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna
samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled (särskild vinterväg).

3 §.

Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg.

4 §•

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omläggning
och förbättring av väg.

Ny väg må anläggas, om den prövas nödig för den allmänna samfärdseln
eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Omläggning och
förbättring av väg må ske, där så prövas erforderligt ur det allmännas synpunkt.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt
byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta
intrång och olägenhet för annan. Inom område, för vilket stadsplan, stomplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser äro gällande, må väg ej
läggas så, att planen eller bestämmelserna motverkas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

5 §•

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.

Till underhåll av väg räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i fargillt
skick, såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning,
underhåll och iståndsättning av bro eller färja samt ombyggnad av
trumma, dels uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller axman dylik anordning,
såvida åtgärden ej företages i samband med vägens byggande, dels ock
öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

Vintertid omfattar underhåll av väg även arbete för att hålla vägbanan till
erforderlig bredd fri från hinder av snö och is samt för dess utmärkande, där
så tarvas, så ock sändning ävensom åtgärd för vägbanas bättrande genom
påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling
uppstått menföre, som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till
avsevärd olägenhet. Å länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida väg
skall hållas fri från hinder av snö och is i den omfattning, som kräves för
biltrafik, eller allenast i den utsträckning, som erfordras för samfärdsel med
åkdon framfört av dragare.

6 §•

Särskild vinterväg må inrättas, om den prövas nödig för den allmänna samfärdseln
eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna.

Bliver genom inrättande av särskild vinterväg annan väg under vintertid
obehövlig, vare dess hållande i laggillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, vid sidan av
väg tillfällig körled, må med vägens försättande i laggillt skick anstå, så länge
det på grund av det inträffade hindret finnes nödigt och körleden hålles i farbar
stånd.

7 §•

Enskild väg, som pi-övas nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest
finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, må förändras till allmän.

8 §■

Väg må indragas, om den efter tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre
anses behövlig ur det allmännas synpunkt och olägenheten för bygden av vägens
indragande är ringa.

9 §•

Konungen bestämmer, huruvida och under vilka villkor avgift må upptagas
för färjas begagnande.

10 §.

Vid väghållning skall iakttagas vad örn fornminnen, naturminnesmärken
och nationalparker är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Om väghållare.

11 §•

Väghållare är på landet kronan och inom stads område staden. Konungen
äger på därom gjord framställning förordna, att köping eller annat samhälle,
för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning
(stadsliknande samhälle), skall vara väghållare.

Finnes stad eller sådant stadsliknande samhälle, som efter Konungens förordnande
är väghållare, sakna förutsättningar därför, må Konungen förordna,
att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället.

Där någon på grund av särskild förpliktelse har att svara för väghållning,
skall därvid förbliva, intill dess väghållningen i den ordning, som är stadgad
för förändring av enskild väg till allmän, övertages av väghållare som i första
stycket avses.

12 §.

Vad i 11 § sägs innefattar ej hinder för kommun eller landsting att lämna
bidrag till byggande av väg.

13 §.

Väghållningen för kronans räkning handhaves, enligt vad därcm särskilt
stadgas, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna i länen.

Där stad eller stadsliknande samhälle är väghållare, handhaves väghållningen
av den kommunala nämnd eller styrelse, som därtill utsetts, i Stockholm
under inseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest under
närmaste inseende av vägförvaltningen i länet.

Om behandling av vägfrågor.

14 §.

Fråga om byggande av väg, om förändring av enskild väg till allmän, om
inrättande av särskild vinterväg eller om indragning av väg skall, där ej
Konungen annorlunda förordnar, prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med länsstyrelsen. Stannar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
annan mening än länsstyrelsen, skall ärendet hänskjutas till Konungens prövning.

Ordnings- och säkerhetsfrågor, så ock vissa särskilt angivna frågor prövas
enligt vad nedan sägs av länsstyrelsen eller av vägsynenämnd.

15 §.

Innan väg bygges, skall arbetsplan för vägen upprättas och, efter utställelse
för granskning, fastställas av myndighet som i 14 § första stycket avses;
dock erfordras ej utställelse och fastställelse i fråga om sådant förbättringsarbete
eller mindre omläggningsarbete, som ej kan antagas lända till förfång

Kungl. Majlis proposition nr 223.

för ägare av fastighet vilken beröres av vägföretaget eller för nyttjanderättseller
servitutsrättshavare.

Beslut om fastställelse av arbetsplan vare förfallet, där ej inom tre år från
utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning
blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt å marken och vägarbetet
påbörjats. Om synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen föreskriva förlängning
av giltighetstiden, varje gång högst tre år.

16 §.

I vägfrågor företrädas de lokala vägintressena på landet och i de städer,
där kronan är väghållare, av vägnämnder och länsvägnämnder i enlighet med
vad därom är särskilt stadgat.

17 §■

Närmare bestämmelser om behandlingen av vägfrågor meddelas av Konungen.

Om vågrätt.

18 §.

Har arbetsplan för väg fastställts genom lagakraftägande beslut, vare
ägare av fastighet pliktig att upplåta för vägen erforderlig mark; och må
marken sedan den tagits i anspråk nyttjas för vägen utan hinder av den rätt
annan må äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vägrätt.

Vågrätt föreligge ock, om mark tagits i anspråk för väg enligt medgivande
av fastighetens ägare eller om enskild väg förändrats till allmän.

Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten
blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats
å fastigheten.

19 §.

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av
vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning
av väghållaren, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning
ej skall lämnas. Å ersättningen skall utgå sex procent årlig ränta
från den dag, då marken togs i anspråk.

Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits
innan marken togs i anspråk.

Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild
rätt i avseende å denna, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

20 §.

Där genom vägrätt fastigheten undergått sådan minskning i värde, att den
kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

då marken togs i anspråk, skall ersättning som i 19 § avses jämte ränta nedsättas
hos länsstyrelsen; och gälle örn fördelning och utbetalande av nedsatt
belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat för det fall
att enligt lagen örn expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

21 §.

Har förlust å fordran som i 20 § avses uppstått till följd av att nedsättning
ej skett, njute fordringens innehavare av väghållaren ersättning för förlusten
mot avskrivning å fordringshandlingen.

Samma lag vare, där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom
att ersättning som i 19 § avses blivit för lågt beräknad och densamma till
följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av
annan anledning ej blivit prövad av domstol.

22 §.

Vad i fråga örn ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare, gälle
jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk förvärvat sakägarens
rätt i avseende å fastigheten.

23 §.

Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill framställa
ersättningsanspråk, instämma sin talan till ägodelningsrätten i den
ort, där fastigheten ligger. Väghållaren stånde jämväl öppet att få frågan
örn ersättning prövad av ägodelningsrätten.

Väghållaren vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å
målet, såvitt ej ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner
skäligt annorlunda förordna.

Om förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade beslut
skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen örn delning av jord å landet
finnes stadgat angående jorddelningsmål, som anhängiggöras genom stämning.

24 §.

■ Föranleder vägs framdragande över fastighet synnerligt men vid nyttjandet
av densamma eller viss del därav, vare ägaren berättigad fordra att
fastigheten eller delen skall lösas. Yrkande härom framställes efter vad i
23 § sägs.

Förklaras väghållaren lösningspliktig, skola i avseende å frågans vidare
behandling bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända
till efterrättelse; och äge såväl väghållaren som fastighetens ägare göra
ansökan om stämning.

25 §.

Indrages väg, upphöre vågrätten; och äge väghållaren bortföra vad å marken
anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med hänsyn till uppkom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

men fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda
bestämma.

Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det
vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, länsstyrelsen på grund av särskilda
omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

26 §.

Å mark till väg, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata
eller annan allmän plats, äger vad i 18—25 §§ är stadgat icke tillämpning,
sedan marken tagits i anspråk för avsett ändamål; dock svare väghållaren
för dessförinnan jämlikt 19, 21 eller 24 § uppkommen ersättnings- eller
lösningsrätt.

Om tillfälligt upplåtande av mark och örn rätt att taga väghållningsämnen.

27 §.

Är fråga väckt om byggande av väg och skall i anledning därav på vägmyndighets
föranstaltande verkställas stakning eller mätning å marken, undersökning
av grund eller annan dylik förberedande åtgärd, må därför erforderligt
tillträde till fastighet icke vägras.

Vid förrättningen skall tillses, att skada å växande gröda såvitt möjligt
undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må utan ägarens medgivande
träd skadas eller fällas i trädgård, annan därmed jämförlig plantering
eller park.

28 §.

Kan på grund av pågående arbete, jordras eller översvämning eller av annan
orsak samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på
framställning av väghållaren föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfällig
väg skall upplåtas för så lång tid sådan väg till följd av det inträffade
hindret är nödig.

29 §.

Vill väghållare uppsätta snöskärm invid väg och kan överenskommelse
med fastighetens ägare icke träffas, äger vägsynenämnden meddela väghållaren
tillstånd därtill.

30 §.

För skada genom åtgärd som i 27 § avses eller till följd av tillfällig vägs
anordnande eller begagnande eller snöskärms uppsättande skall väghållaren
gälda ersättning med belopp som, där överenskommelse ej träffas, bestämmes
av vägsynenämnden.

31 §•

Vill väghållare å mark, som tillhör annan än kronan, taga sand, grus, jord
eller sten till vägs underhåll och kan överenskommelse med fastighetens ägare
icke träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden som, där ej upplå -

° Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

telse av sådan rätt finnes lända ägaren till märkligt men, äger bestämma, att
upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att föreskriva, i
vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt till
vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas.

Vad salunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning,
som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller
stentäkt.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

32 §.

Ä väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller
annan anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av
väg, dära uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast
under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas,
att därigenom, såvitt möjligt, olägenhet ej vållas samfärdseln och vägens avvattning
ej försvåras.

Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast
beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro.
Länsstyrelsen äger när som helst återkalla tillståndet, så ock meddela föreskrifter
ägnade att minska olägenheten av grinden.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande
grind eller bom, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller
i fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens eller riksförsvarets
behov.

33 §.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre
avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt avstånd
utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning,
som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest
innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodoseende
av trafiksäkerheten öka avståndet, äger länsstyrelsen föreskriva sådan
ökning, dock högst till tjugu meter. Vid uppförande av byggnad å mark
i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta
avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv
gang räknad. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän
väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och
järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras
eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma
inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter, belägna
i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen.

I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel,
som förorsakar snösamling på vägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Upplag eller annan anordning, som allenast på grund av vägs omläggning
eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under
förbud enligt denna paragraf, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden
föreskriver skyldighet för fastighetens ägare att borttaga eller ändra anordningen
eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet,
som ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande,
skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av
vägsynenämnden.

34 §.

Har arbetsplan för väg blivit fastställd, skall, så länge beslutet därom är
gällande, vad i 33 § första stycket är stadgat örn förbud mot uppförande av
byggnad äga motsvarande tillämpning.

Är fråga väckt om byggande av väg, äger länsstyrelsen meddela förbud att
utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan
beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i omedelbar
närhet av densamma. Sådant förbud må ej meddelas för längre tid än tre år.
Vid behov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av tiden; dock skall beslutet
härom underställas Konungens prövning.

35 §.

Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande
av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts.

36 §.

Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av
snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd
kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må, därest
överenskommelse med fastighetens ägare icke kan träffas, vägsynenämnden
föreskriva skyldighet för ägaren att inom viss tid ombesörja den erforderliga
röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område föreläggandet
avser skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom ägarens försorg
hållas fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet närmare angives.

Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd
skada, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av
vägsynenämnden.

37 §.

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd
över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande,
skall vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn.

Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erforderliga
vägmärken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

38 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra
fara för vägens bestånd.

39 §.

Annonstavla, reklamskylt eller dylikt må ej utan länsstyrelsens tillstånd
förekomma utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans
mitt. Vad nu är sagt avser dock icke å byggnad inom tättbebyggt område
uppsatt tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som uppsatts
å annorstädes belägen byggnad till upplysning om på stället bedriven
affärsrörelse eller annan verksamhet. Stadgandet i första punkten äger ej
heller tillämpning beträffande anslagstavla för meddelanden rörande kommunala
angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Ej må i något fall inom synhåll från väg förekomma i första stycket avsedd
anordning, som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av vägfarande
kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd
typ.

Anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed
jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt första
stycket, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet
för fastighetens ägare att borttaga anordningen. För skada, som uppkommer
i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning
med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

40 §.

Om framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt
stadgat.

Om arbetslag för vinterväghållning på landet.

41 §.

Därest länsstyrelsen prövar det erforderligt, skall å länets landsbygd finnas
ett eller flera arbetslag med uppgift att vid svåra snöfall biträda med vinterväghållningen,
då det av vägförvaltningen prövas oundgängligt för att
hålla väg öppen för samfärdseln. Varje arbetslag tilldelas viss vägsträcka.

42 §.

Arbetslag bildas genom att länsstyrelsen utser erforderligt antal personer,
vilka ha hemvist eller stadigvarande arbete på lämpligt belägna fastigheter,
som länsstyrelsen bestämmer.

Den, som fyllt sexton men ej sextio år, vare skyldig att tjänstgöra i arbetslag.

Vad nu sagts gäller dock ej

a) den som av ämbete eller allmän tjänst är hindrad att tjänstgöra i arbetslag; -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

b) den som i yrke eller anställning skulle lida synnerligt förfång, om han
utkallas till tjänstgöring i arbetslag;

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen.

För den som avflyttar från orten upphör tjänstgöringsskyldigheten.

43 §.

Ägare eller brukare av fastighet eller den, som är satt att företräda ägaren
eller brukaren, skall på anmodan av länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar
föreslå, vem eller vilka som böra uttagas för fastigheten. I första hand
böra föreslås personer, vilka förklarat sig villiga att tjänstgöra i arbetslaget.

Länsstyrelsen uttager i första hand dem, som åtagit sig tjänstgöringsskyldighet
och som prövas därtill lämpliga.

44 §.

Länsstyrelsen förordnar tills vidare för fem år i sänder fogde för arbetslaget.

Fogde som tjänstgjort fem år är ej skyldig att mottaga nytt förordnande.

Fogden vare pliktig

att på anmaning av vägförvaltningen kalla arbetslagets medlemmar till
tjänstgöring,

att under vägförvaltningens överinseende övervaka och leda fullgörandet
av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagda, samt

att tillse att erforderliga åtgärder vidtagas för utseende av ersättare till
den, som avgått ur arbetslaget.

Instruktion för fogde utfärdas av länsstyrelsen.

45 §.

Medlem av arbetslag är skyldig att, efter beslut av vägförvaltningen, på
kallelse infinna sig till arbete på anvisad plats; dock åge han i sitt ställe sätta
annan lämplig person.

46 §.

Ersättning till arbetslag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överenskommelse
ej träffas, bestämmes ersättningen av länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, som är

väghållare.

47 §.

Stad som är väghållare vare berättigad att, under de förutsättningar och
i den ordning särskilt stadgas, erhålla bidrag av statsmedel till väghållningen
med nittiofem procent av den beräknade kostnaden för staden, efter avdrag
för vad som belöper på vägmark och förvaltningskostnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

48 §.

Underlåter staden att bygga väg, för vilken arbetsplan blivit fastställd och
för vars byggande staden erhållit i 47 § stadgat bidrag av statsmedel, eller
eftersätter staden underhållet av väg, och sker ej rättelse efter tillsägelse av
vägförvaltningen, skall förhållandet anmälas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Styrelsen äger, även utan anmälan, förelägga staden viss tid, inom vilken
erforderliga åtgärder skola hava vidtagits vid äventyr, om den tiden försittes,
att styrelsen låter utföra dem på stadens bekostnad.

Innan föreläggande meddelas, skall länsstyrelsens yttrande inhämtas.

49 §.

Vad i 47 och 48 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å
stadsliknande samhälle, som är väghållare.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan

är väghållare.

50 §.

Skall i stad, där kronan är väghållare, väg byggas inom område, för vilket
stadsplan blivit fastställd, skall, där ej Konungen annorlunda förordnar,
staden utan kostnad för kronan tillhandahålla den mark, som erfordras för
vägen.

Örn stadens rätt att av tomtägare uttaga ersättning för marken är stadgat i
stadsplanelagen.

51 §.

För iordningställande och upplåtande av väg såsom gata är i stad som här
avses kronan i stället för staden ansvarig efter vad i 44 a § stadsplanelagen
stadgas.

52 §.

Underhåll av väg i stad varom här är fråga skall, jämväl sedan vägen upplåtits
såsom gata, i stället för staden åvila kronan enligt 54 § stadsplanelagen.
Samma lag vare i fråga om gata, som förklarats tillika vara väg.

53 §.

Vad i 50—52 §§ stadgas örn stad skall äga motsvarande tillämpning å
stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare.

Örn vägsynenämnd.

54 §.

Vägsynenämnd skall utses för varje område, för vilket enligt vad särskilt
föreskrivits skall finnas vägnämnd, så ock för stad, där väg finnes, samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

stadsliknande samhälle, som är väghållare. Vägsynenämnd skall bestå av
ordförande och två ledamöter.

Vid tillsättande av vägsynenämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet
beträffande såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola, såvitt
möjligt, finnas företrädda inom nämnden.

55 §.

Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för envar
av dem förordnas av länsstyrelsen för fyra år, räknat från utgången av det
år, då förordnandet meddelades. En ledamot jämte suppleant för honom utses
för samma tid, inom vägnämndsområde av vägnämnden samt i stad eller
stadsliknande samhälle av den myndighet, som utövar dess beslutanderätt.
De två ledamöterna och suppleanterna för dem skola vara mantalsskrivna
och boende inom vägsynenämndens område.

Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgöringstidens
utgång, skall ersättare utses för den tid, som återstod för den avgångne.

56 §.

Den som vill påkalla vägsynenämndens prövning av något ärende skall
göra framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar örn ärendets hänskjutande
till nämnden.

57 §.

Mot ordförande eller ledamot i vägsynenämnd gälla samma jäv, som i lag
stadgas i fråga örn domare.

Kan till följd av jäv eller laga förfall nämnden icke bliva fulltalig, skall
länsstyrelsen förordna ersättare.

58 §.

För besluts fattande inom vägsynenämnden fordras, att nämnden är fulltalig.
Äro vid omröstningen inom nämnden meningarna delade, gäde vad
de flesta säga. Har envar sin särskilda mening, gäde ordförandens.

59 §.

Ordförande och ledamot i vägsynenämnd skola för sitt arbete och därmed
förbundna kostnader njuta ersättning av väghållaren; dock äger nämnden,
om det av särskild anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens motpart
att helt eller delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva.

Väghållare eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans
bevakande inför nämnden.

60 §.

Närmare bestämmelser rörande vägsynenämnd meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

61 §.

Bryter någon mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av
föreskrift däri;

eller underlåter ägare av fastighet att ställa sig till efterrättelse föreläggande,
som meddelats med stöd av 33 § tredje stycket, 36 § första stycket eller
39 § tredje stycket;

eller eftersätter fogde för arbetslag vad honom åligger;

eller underlåter, utan tillstånd eller godtagbar anledning, medlem av arbetslag
att på kallelse inställa sig till eller fullgöra arbete och har han ej satt
annan lämplig person i sitt ställe,

straffes med böter från och med tio till och med trehundra kronor.

62 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

63 §.

Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av
33 eller 34 §, äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad sålunda
olagligen skett. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser,
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

Varder förbud, som meddelats i eller med stöd av 32, 33, 38 eller 39 § och
ej avser byggnads uppförande, icke iakttaget och sker ej rättelse genast efter
tillsägelse av väghållaren eller utmätningsmannen i orten, eller efterkommes
ej föreläggande, som meddelats med stöd av 33 § tredje stycket, 36 § första
stycket eller 39 § tredje stycket, äger utmätningsmannen föranstalta om rättelse.

64 §.

Ansökan örn handräckning enligt 63 § må göras av väghållaren. Kostnaden
för förrättningen skall, där ansökan gjorts av annan väghållare än kronan,
förskjutas av väghållaren och omedelbart efter förrättningens slutförande av
utmätningsmannen uttagas hos den försumlige.

65 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan
för väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild
vinterväg eller om indragning av väg meddelas efter anslag. Den som
är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den
dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen.

Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i annan fråga, som omförmäles
i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må klagan
hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

66 §.

över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag eller med
stöd av densamma utfärdad författning, må klagan hos Konungen föras i den
ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.

67 §.

Den som ej åtnöjes med vägsynenämndens beslut i fråga, som omförmäles
i denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast
å femtonde dagen från det han erhöll del av beslutet.

68 §.

Besvär över beslut jämlikt 28 § om upplåtande av nyttjanderätt till mark
för tillfällig väg, jämlikt 29 § om uppsättande av snöskärm, jämlikt 33 §
första stycket om ökning av där angivna minsta avstånd eller jämlikt 34 §
andra stycket om förbud att uppföra byggnad eller över föreläggande jämlikt
48 § må ej verka uppehåll med beslutets eller föreläggandets verkställande
eller hindra uttagande av kostnad därför, med mindre den myndighet,
som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

69 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Genom denna lag upphävas

lagen den 7 juni 1934 (nr 241) om allmänna vägar;

lagen den 16 maj 1930 (nr 141) om vågrätt;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya
lagens bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

70 §.

Kronan samt de städer och stadsliknande samhällen, vilka skola ombesörja
väghållningen inom sina områden, skola den 1 januari 1944 övertaga de
vägar, som enligt förut gällande lag äro alt anse såsom allmänna.

71 §.

Är vid tiden för denna lags ikraftträdande fråga om byggande av väg, förändring
av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg eller indragning
av väg beroende på länsstyrelsens prövning, skall ärendet handläggas
och prövas i den ordning, som stadgas i nya lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

72 §.

Beslut om vägföretag, som av länsstyrelsen meddelats före den 1 januari
1944 men som icke verkställts före den 1 januari 1947, upphör att gälla
sistnämnda dag, om icke dessförinnan vägens sträckning blivit genom renstakning
eller eljest tydligt utmärkt å marken och vägarbetet påbörjats.
Konungen äger dock föreskriva förlängning av tiden för beslutets giltighet,
varje gång med högst tre år.

Har länsstyrelse före den 1 januari 1944 beslutat, att enskild väg skall förändras
till allmän under förutsättning, att vissa iståndsättningsarbeten utföras,
skall beslutet förfalla, örn arbetena icke verkställts före den 1 januari
1947.

73 §.

Har vägrätt uppkommit före den 1 januari 1944, skall, i stället för 19—
24 §§ nya lagen, vad i 3—6 §§ lagen den 16 maj 1930 om vägrätt finnes
stadgat örn rätt till ersättning och om rätt att föra talan alltjämt äga tillämpning,
dock att talan skall instämmas till ägodelningsrätten i den ort, där fastigheten
ligger. Mål som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande skola
behandlas enligt äldre lag.

74 §.

Av länsstyrelse jämlikt äldre lag meddelat tillstånd till uppsättande eller
bibehållande av grind å väg eller annat dylikt särskilt tillstånd skall icke till
följd av denna lags ikraftträdande upphöra att gälla.

Beslut, som länsstyrelse eljest meddelat med stöd av äldre lag, vare, där ej
annat följer av vad ovan stadgas, gällande intill dess annorlunda förordnas.

75 §.

Vad i denna lag stadgas om förbud i vissa fall mot byggnads uppförande
samt örn ansvar och handräckning vid överträdelse av sådant förbud skall
icke äga tillämpning med avseende å byggnad, som vid 1943 års utgång redan
påbörjats och mot vars uppförande hinder icke förelåg enligt då gällande
bestämmelser.

76 §.

Upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud
enligt 33 §, må, om anordningen lagligen tillkommit före 1943 års utgång,
förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för fastighetens
ägare att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. Underlåter ägaren
att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, vare lag som i 61 § och
63 § andra stycket sägs.

För skada, som uppkommer i anledning av föreläggande enligt första
stycket, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av
vägsynenämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

77 §.

Ersättning, som jämlikt 14 § lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar
tillkommer stadsliknande samhälle för väghållning under år 1943 eller tidigare,
skall bestämmas enligt förut gällande föreskrifter.

78 §.

Såvida ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, skola väg- och
bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan
ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

79 §.

Finnes kassa samlad för byggande eller underhåll av bro eller färja, som
övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott av
väghållningsskyldiga, äga de att däröver förfoga. I annat fall skall den överlämnas
till väghållaren.

80 §.

Snöploglag, som vid denna lags ikraftträdande äro inrättade enligt bestämmelser
i äldre lag, skola bibehållas till den 1 juni 1944 eller, om arbetslag
för vinterväghållning dessförinnan uppsättes enligt denna lag, till dess så
skett. Å sådant snöploglag skola förut gällande bestämmelser alltjämt äga
tillämpning.

81 §.

Vägsynenämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

82 §.

Förordnar Konungen före den 1 januari 1944, att kronan skall från och
med nämnda dag vara väghållare i stad, skall frågan, vilka gator i staden
som böra förklaras tillika vara allmänna vägar, så snart ske kan upptagas
och avgöras enligt vad i denna lag stadgas örn förändring av enskild väg
till allmän.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, dels att i stadsplanelagen skall införas en ny paragraf
av nedan angivet innehåll och betecknad såsom 44 a §, dels ock att 45,
54 och 56 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives.

44 a §.

Är kronan efter vad i lagen om allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall
vad ovan i 39, 40, 42 och 43 §§ stadgas i fråga om ansvarighet för staden att
såsom gata iordningställa och upplåta allmän väg hava avseende å kronan,
med iakttagande att framställning som i 42 § första stycket sägs må göras
såväl av kronan som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt
stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än
som betingas av trafiken eller förses med underjordisk avloppsledning, skall
dock gäldas av staden, där ej Konungen annorlunda förordnar.

45 §.

Ägare av tomt vid gata, som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till
allmänt begagnande, vare pliktig ersätta staden hälften av värdet av den
mark, som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd,
motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillåtna
hushöjden, ökad med en fjärdedel av samma höjd. Ingår i gatan allmän väg
eller ock vägmark, som staden jämlikt 23 § nyttjar, skall vid ersättningsskyldighetens
bestämmande vägen ej inräknas i ga tubredden; dock skall denna
inskränkning ej gälla såvitt avser allmän väg i stad, där kronan är väghållare
och vägen efter det väghållningen övertagits av kronan byggts inom område
som ingår i stadsplanen.

I fall —--åliggande ersättningsskyldighet.

Har gatumark---samma mark.

54 §.

Underhåll av---å staden.

Är kronan väghållare i stad, skall beträffande allmän väg, som upplåtits
såsom gata, underhållet åvila kronan, dock med den begränsning som avses i
44 a §. Samma lag vare i fråga örn gata, som förklarats tillika vara allmän
väg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 19

56 §.

Vad i---för köping.

Detsamma gäde---- skall iakttagas.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt
45 och 46 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken
ingår allmän väg, skall ej gälla i det fall, att vägen efter den 1
januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223,

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 §1 lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 kap.

8 §.

Vad i---från kronan.

Ej heller---allmän begravningsplats.

Om upplåtelse av mark med vågrätt stadgas i lagen örn allmänna vägar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

1 Senaste lydelse, se 1930: 142.

Kungl. Majlis proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn

expropriation.

Härigenom förordnas dels att 77 § andra och tredje styckena samt 78 §
andra stycket lagen den 12 maj 1917 om expropriation skola upphöra att
gälla, dels ock att 79 och 79 a §§* samma lag skola erhålla följande ändrade
lydelse.

79 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande i
denna lag tagit mark i besittning utan att ersättningen blivit bestämd av expropriationsnämnd,
och kan sådan uppskattning icke lämpligen äga rum,
innan den anläggning, för vilken expropriationen sker, längre fortskridit, åge
rätten på framställning av part låta anstå med tillsättande av nämnd.

79 a §.

Varder allmän---över marken.

Väghållaren åge i nu nämnt fall bortföra vad å marken anbragts för vägändamål,
där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till uppkommen
fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda bestämma.
Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det
vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande
på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det markens
ägare utan lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944, dock att förut gällande bestämmelser
skola äga tillämpning med avseende å expropriation för vägbyggnadsföretag,
som av länsstyrelsen beslutats dessförinnan. 1

1 Senaste lydelse, se beträffande 77—79 §§ 1935: 91 och beträffande 79 a § 1930: 143.

Kungl. Majlis proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna
väghållningen på landet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Lagen den 7 juni 1934 (nr 242) örn vägdistrikt och

förordningen den 30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den allmänna
väghållningen i riket

skola upphöra att gälla från och med den 1 januari 1944, där ej annat följer
av vad nedan stadgas.

2 §•

Val av vägstämmoombud och suppleanter för dem skall icke förrättas under
år 1943; och skall till följd härav någon röstlängd för sådant val icke upprättas.

3 §.

Utgifts- och inkomststat för vägdistrikt för år 1944 skall icke upprättas.
Ej heller skall val av revisorer för samma år förrättas. Med hänsyn härtill
vare hållande av ordinarie vägstämma under tiden från och med den 15 till
och med den 31 augusti 1943 icke erforderligt.

4 §.

Den förteckning över antalet vägskattekronor, varom förmäles i 58 § lagen
om vägdistrikt, skall icke upprättas under år 1943.

5 §.

För granskning av vägstyrelses förvaltning under år 1943 ävensom för behandling
av fråga om ansvarsfrihet därför eller av annat, efter utgången av
ar 1943 uppkommande spörsmål av beskaffenhet att böra upptagas å vägstämma
skall gälla den ordning, som stadgas i lagen om vägdistrikt.

De ombud, som valts för åren 1940—1943, skola tjänstgöra jämväl vid
vägstämma efter utgången av nämnda tid. Vad nu sagts gäde ock ordförande
och vice ordförande, vilka av vägstämman utsetts för år 1943, där ej val av
ordförande och vice ordförande för tid efter utgången av nämnda år ägt rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

■ 6 §.

Från och med den 1 januari 1944 skola vägdistriktens rätt till väg med vad
därtill hörer ävensom distriktens tillgångar och förpliktelser övertagas av
kronan.

7 §•

Har vägdistrikt efter den 1 januari 1939 i syfte att å kronan överföra väghållningskostnader,
som bort gäldas genom utdebitering av vägskatt, underlåtit
att utdebitera dylik skatt i den utsträckning, som påkallats av omständigheterna,
eller försummat underhållet av allmän väg i sådan grad, att vägen den
1 januari 1944 icke befinner sig i vederbörligt skick, må ersättning uttagas genom
påförande av särskild vägskatt på sätt i 8 § stadgas.

Samma lag vare där distrikt efter den 1 januari 1939 förfogat över distriktets
tillgångar för andra ändamål än dem, distriktet haft att tillgodose, eller
utan tillräckliga skäl slutit avtal eller gjort utfästelser, vilka avse även tid
efter utgången av år 1943 och genom vilka kronan tillskyndas avsevärt förfång.

8 §•

Fråga örn sådan ersättningsskyldighet, som i 7 § sägs, prövas av Konungen.
Innan dylik fråga avgöres, skola yttranden inhämtas av länsstyrelsen samt
av den vägstämma och den vägstyrelse, som senast representerat vägdistriktet.

Särskild vägskatt skall utgöras av dem, som jämlikt taxeringslängderna för
året närmast efter det, varunder ersättningsskyldigheten av Konungen fastställts,
äro inom vägdistriktets område skattskyldiga till allmän kommunalskatt.
Särskild vägskatt utgöres av envar skattskyldig i förhållande till det antal
skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
påförts honom i nämnda taxeringslängder.

Närmare bestämmelser örn uttagande av särskild vägskatt meddelas av
Konungen.

9 §.

Hava i samband med stadsbildning eller inkorporering meddelats bestämmelser
örn skyldighet för stad att under viss tid till vägdistrikt utgiva ersättning,
må staden, i den mån ersättningen icke blivit gulden, helt eller delvis
befrias från skyldigheten, örn så finnes skäligt med hänsyn till kronans
övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

Fråga om dylik befrielse skall upptagas och utredas av kammarkollegiet
samt prövas av Konungen.

10 §.

De kostnader för avveckling av vägdistriktens förvaltning, som belöpa på
tiden efter den 31 december 1943, skola gäldas av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

11 §•

Beträffande uppbörd, indrivning och redovisning av vägskatt på grund av
tidigare fattat beslut skola jämväl efter den 31 december 1943 förut gällande
bestämmelser tillämpas, dock att redovisningen skall ske till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

12 §.

Närmare bestämmelser rörande kronans övertagande av den allmänna väghållningen
på landet meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I varje län skola finnas vägnämnder och en länsvägnämnd för att i vägfrågor
företräda de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan
är väghållare.

För hela riket skall därjämte finnas en riksvägnämnd såsom rådgivande
centralt organ i frågor av särskild betydelse för vägväsendet.

Om vägnämnd.

2 §.

Vägnämnd har till uppgift att verka för att vägbehoven inom nämndens
område på bästa sätt tillgodoses.

I sådant hänseende har nämnden bland annat att avgiva av Konungen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen eller vägförvaltningen i länet
infordrade yttranden i frågor örn byggande av allmän väg, förändring
av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning
av allmän väg samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna lag eller särskild
författning ankommer på vägnämnden.

Vägnämnd må hos Konungen anföra besvär över beslut, som meddelats
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

3 §.

Vägnämndernas områden bestämmas av Konungen. Därvid iakttages, att
delar av samma kommun icke förläggas till olika vägnämndsområden inom
länet samt att sådant område icke må omfatta kommuner inom skilda län.

4 §•

Vägnämnd skall bestå av fem ledamöter. Ledamöter jämte suppleanter för
dem väljas, örn vägnämndsområdet utgöres av endast en kommun, av dennas
fullmäktige och eljest av ombud för de i området ingående kommunerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

5 §.

Ombuden jämte suppleanter för dem väljas av kommunalfullmäktige eller
stadsfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige icke finnas, å kommunalstämma.
Sker valet å kommunalstämma, åge en var, som är röstberättigad i
kommunens allmänna angelägenheter, rösträtt. Varje röstande äge en röst.
Vid lika rösttal skilje lotten.

Val av ombud förrättas under tiden från och med den 1 oktober till och
med den 15 november.

Antalet ombud bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda, att en
var kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av 2,000 eller
det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för hela vägnämndsområdet
skall uppgå till minst 10.

Det ankommer på länsstyrelsen att i god tid före valet fastställa antalet
ombud för en var kommun.

Varje kommun utser suppleanter till lika antal som ombud.

Val av ombud jämte suppleanter skall i kommun, som utser två eller
flera ombud, vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,
som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas
med siffran för det antal ombud valet avser, ökad med 1. Om förfarandet
vid sådant val är särskilt stadgat. Sker ej valet proportionellt, skall bestämmas
den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas.

Valbar till ombud eller suppleant för ombud är en var inom vägnämndens
område boende man eller kvinna, som äger utöva rösträtt å kommunalstämma.
I avseende å obehörighet såsom ombud skall vad örn ordförande i kommunalstämma
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Ej må annan avsäga sig uppdraget att vara ombud eller suppleant för sådan
än den, som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdraget eller
fyllt sextio år.

Ombud och suppleanter för dem väljas för fyra år, räknat från den 16
november det år, då valet skedde. Avgår ombud före utgången av nämnda
tid, inkallas den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda
ordningen bör inträda. Där så erfordras, anställes fyllnadsval för den återstående
delen av tjänstgöringstiden.

Underrättelse örn val av ombud och suppleanter för dem, med angivande
av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

6 §.

Beträffande vägnåmndsområde, som består av mer än en kommun, utsätter
länsstyrelsen med iakttagande av vad i 9 § stadgas dag och tid för val av
ledamöter jämte suppleanter i vägnämnden samt kallar ombuden till valförrättningen.
Länsstyrelsen skall tillika bland ombuden utse en att leda förhandlingarna,
till dess ordförande valts, samt tillställa den sålunda utsedde
uppgift om varje i vägnämndsområdet ingående kommuns rösttal enligt den
kommunala röstlängden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Inträffar för ombud sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid valförrättningen,
åligger det honom att anmoda den närmast i ordningen varande
suppleanten att infinna sig vid förrättningen. Är även denne hindrad, har
han att anmoda den närmast därefter tjänstgöringsskyldige.

Valet må icke företagas, med mindre ombud med sammanlagt mer än två
tredjedelar av vägnämndsområdets rösttal äro tillstädes.

Valförhandlingarna ledas av en ordförande, som utses av ombuden.

Ombud för kommun, som utsett allenast ett ombud, röstar vid valet för
kommunens hela rösttal enligt den kommunala röstlängden. Det rösttal, som
tillkommer ombud för annan kommun, bestämmes sålunda, att kommunens
hela rösttal delas med siffran för antalet av kommunen utsedda ombud.

7 §•

Val av vägnämndsledamöter och suppleanter för dem skall vara proportionellt,
därest det begäres av väljande med sammanlagt minst så många röster,
som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes rösttal delas
med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet
vid sådant proportionellt val skall gälla vad om proportionellt val å kommunalstämma
är stadgat, i den mån avvikelse icke betingas av bestämmelsen
i 6 § om röstvärdets beräkning. Sker ej valet proportionellt, skall bestämmas
den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas.

8 §.

I avseende å valbarhet och obehörighet skall vad i 5 § är stadgat angående
ombud äga motsvarande tillämpning beträffande ledamot och suppleant i
vägnämnden.

Ämbets- eller tjänsteman i länsstyrelsen eller vägförvaltningen må icke
vara ledamot eller suppleant i vägnämnden.

Ej må annan avsäga sig uppdraget att vara ledamot eller suppleant i vägnämnden
än den, som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdraget
eller fyllt sextio år eller eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av vägnämnden,
eller ock vid valet den som under de senaste fyra åren, det år valet
sker inberäknat, tjänstgjort såsom ledamot i vägnämnd.

9 §•

Ledamöter och suppleanter i vägnämnden väljas för fyra år, räknat från
och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas
i december månad det år, då val av ombud ägde rum.

Avgår ledamot, inträder såsom ledamot för den återstående tjänstgöringstiden
den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen
bör inträda. Där så erfordras, anställes fyllnadsval för sistnämnda
tid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

10 §.

Ombuden skola i samband med valet av ledamöter i vägnämnden utse
någon av dem att vara sammankallande och att leda nämndens förhandlingar,
intill dess ordförande valts.

11 §.

Vägnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande att tjänstgöra
den tid, för vilken de blivit utsedda till ledamöter.

12 §.

Underrättelser örn val av vägnämnd och sammankallande ledamot så ock
av ordförande och vice ordförande i sådan nämnd skola, med angivande av
de valdas namn och postadress, ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för
intagande i länskungörelsema.

13 §.

Vägnämnden sammanträder å det ställe och å de tider nämnden bestämmer
och dessutom så ofta ordföranden finner det nödigt ävensom då länsstyrelsen
därom förordnar eller minst två ledamöter för uppgivet ändamål göra
framställning därom. Om utsatt sammanträde skall meddelande ofördröjligen
insändas till länsstyrelsen.

Vid vägnämndens sammanträden äga landshövdingen och vägdirektören
eller den, någon av dem i sitt ställe förordnar, vara tillstädes och deltaga i
överläggningarna men ej i besluten. Är landshövdingen närvarande, äger han
föra ordet.

Om vägnämndens ordförande därom framställer begäran, skall vägdirektören
eller, om denne av tjänstegöromål är förhindrad, av honom utsedd annan
tjänsteman vid vägförvaltningen närvara vid sammanträde för att tillhandagå
med upplysningar.

14 §.

Suppleanterna i vägnämnden böra i den mellan dem bestämda ordningen
kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot.

Suppleant vare obetaget att även eljest närvara vid nämndens sammanträden
och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

15 §.

Vägnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke minst tre av ledamöterna
äro tillstädes.

Ledamot eller till tjänstgöring kallad suppleant, som utan anmält, av
nämnden godkänt hinder uteblir från sammanträde, skall böta till kronan
fem kronor och dubbelt så mycket, om sammanträdet måste i anseende till
de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

16 §.

Omröstning inom vägnämnden skall ske öppet, där ej vid val sluten omröstning
begäres. Utgången bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna
rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan
lika rösttal men blir i övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder.

17 §.

Vid vägnämndens sammanträde skall ordföranden föra eller på sitt ansvar
låta föra protokoll.

Justering av protokollet verkställes av ordföranden jämte minst två därtill
för varje gång av nämnden utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock
verkställas av nämnden antingen genast eller vid nästa sammanträde. Avskrift
av justerat protokoll skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit
avskrift av vägnämndens protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet
bestyrkt.

18 §.

Ordföranden åligger att ombesörja vägnämndens skriftväxling, mottaga
alla till nämnden ställda framställningar, vårda nämndens handlingar och
hålla register över dem.

19 §.

För sitt arbete åtnjuter envar av vägnämndens ledamöter gottgörelse av
statsmedel med tolv kronor för sammanträdesdag. Ordföranden åtnjuter härutöver
ett årligt arvode av tvåhundra kronor. Ordföranden är tillika berättigad
till ersättning av statsmedel för renskrivning, porton och andra för uppdragets
fullgörande nödiga omkostnader för vägnämnden. Ersättning må ej
utgå för arvode till biträde, som må hava av ordföranden anlitats vid protokollsföring.

Ordföranden och annan ledamot av nämnden äga för resa, som påkallats
av uppdraget, av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet. För dag, då dagarvode åtnjutes, må likväl
ej beräknas traktamentsersättning.

Räkning å dagarvoden samt resekostnads- och traktamentsersättning skall
vara attesterad av ordföranden.

Om länsvägnämnd.

20 §.

Länsvägnämnd har till uppgift att verka för att vägfrågor, som äro gemensamma
för flera eller alla vägnämndsområdena inom länet, erhålla den
för hela länet ändamålsenligaste lösningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Länsvägnämnd har bland annat att avgiva av Konungen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelsen eller vägförvaltningen i länet infordrat yttrande
samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna lag eller särskild författning
ankommer på nämnden.

Länsvägnämnden må hos Konungen anföra besvär över beslut, som meddelats
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

21 §.

Ledamöterna i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelsen
(skogsvårdsstyrelserna) och vägnämnderna i länet så, att länsstyrelsen
förordnar två ledamöter samt skogsvårdsstyrelsen (en var av skogsvårdsstyrelserna)
och varje vägnämnd'' en ledamot. För varje ledamot utses
i enahanda ordning en suppleant.

Av de ledamöter, som förordnas av länsstyrelsen, skall en vara representant
för städerna i länet. Vägnämnd må till ledamot i länsvägnämnd och
suppleant för denne endast välja den, som vid valet är ledamot i vägnämnd.
Av skogsvårdsstyrelse utsedd ledamot i länsvägnämnd skall vara förfaren i
skogsbruk och väl förtrogen med skogsförhållandena inom länet.

I avseende å valbarhet i övrigt, obehörighet och rätt att avsäga sig uppdrag
skall vad i 8 § är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande ledamot
och suppleant i länsvägnämnden.

22 §.

Ledamöter och suppleanter i länsvägnämnd utses under januari eller februari
månad året näst efter det, varunder val av ledamöter i vägnämnd ägt rum,
för en tid av fyra år, räknat från den 1 mars det år, förordnandet eller valet
skedde. Avgår ledamot, inträder för den återstående tjänstgöringstiden den
för honom utsedde suppleanten såsom ledamot. Där så erfordras, förordnas
ny ledamot eller anställes fyllnadsval för sistnämnda tid.

23 §.

Ordförande i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen bland nämndens ledamöter.
Nämnden utser själv inom sig vice ordförande.

24 §.

Vad i 8 och 12 §§, 13 § andra och tredje styckena, 14 §, 15 § andra stycket
och 16—18 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning med avseende å
länsvägnämnd.

Länsvägnämnden sammanträder å det ställe och de tider nämnden bestämmer
och dessutom så ofta ordföranden finner det nödigt ävensom då länsstyrelsen
därom förordnar eller minst halva antalet av nämndens ledamöter för
uppgivet ändamål gör framställning därom. Om utsatt sammanträde skall
meddelande ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsvägnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke minst halva antalet
ledamöter är tillstädes.

Beträffande arvode och ersättning i övrigt åt ordförande och ledamot i
länsvägnämnd skall vad i 19 § är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock
att dagarvode skall utgå med aderton kronor.

Om riksvägnämnden.

25 §.

Riksvägnämnden har till uppgift att till Konungen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avgiva infordrade yttranden ävensom att själv framställa
förslag i viktigare ekonomiska och organisatoriska frågor rörande vägväsendet
och vägtrafiken, såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekonomisk,
trafikteknisk och väggeografisk synpunkt eller med hänsyn till riksförsvarets
behov, ävensom i lagstiftningsfrågor beträffande vägväsendet, vägtrafiken
och trafiksäkerheten.

26 §.

Närmare bestämmelser rörande riksvägnämndens sammansättning och
verksamhet meddelas av Konungen.

Om besvär.

27 §.

Menar någon, att val, som förrättats av ombud, vägnämnd eller länsvägnämnd,
eller annat beslut, som meddelats av vägnämnd eller länsvägnämnd,
icke tillkommit i laga ordning eller står i strid mot allmän lag eller författning,
åge han däröver anföra besvär.

Besvären skola, jämte protokoll rörande valet eller beslutet samt i förekommande
fall bevis om dagen då justering av protokollet ägde rum, ingivas
till länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade, vid besvär över val av
ledamot eller suppleant i vägnämnd, från det valet skedde och eljest från
den dag, då protokollet rörande valet eller beslutet justerades.

28 §.

Utan hinder av förd klagan skall val eller beslut lända lill efterrättelse,
där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

29 §.

över länsstyrelsens beslut må klagan hos Konungen föras i den ordning,
som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Övergångsbestämmelser.

30 §.

Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft den 1
januari 1944.

31 §.

Val av ombud och suppleanter för dem förrättas första gången under oktober
månad 1943. Länsstyrelsen skall dessförinnan bestämma det antal ombud
och suppleanter, som var kommun skall utse.

Ombuden och suppleanterna väljas första gången för tiden från och med
den 1 november 1943 till och med den 15 november 1947.

32 §.

Val av ledamöter i vägnämnd och suppleanter för dem skall första gången
äga rum under förra hälften av november månad 1943 samt avse tiden från
och med den 16 november 1943 till och med utgången av år 1947.

33 §.

Val av ledamöter i länsvägnämnd och suppleanter för dem skall första
gången äga ram under senare hälften av november månad 1943 samt avse
tiden från och med den 1 december 1943 till och med utgången av februari
månad 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223•

Förslag

till

stadga angående„behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

Härigenom förordnas som följer.

Avdelning L

Olika slag av allmänna vägar.

1 §■

Allmänna vägar äro av tre slag:

a) huvudväg, vartill hänföres väg, som är av synnerlig betydelse för den
genomgående, långväga samfärdseln eller som eljest är av stor vikt för den
allmänna samfärdseln mellan eller till huvudorter i ett län eller för förbindelsen
med clylika orter i andra län;

b) bygdeväg, varmed avses annan väg än huvudväg och ödebygdsväg;

c) ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig
över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru
den icke prövas nödig för den allmänna samfärdseln, likväl är till synnerligt
gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och
bebyggande.

2 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer, på framställning av länsstyrelse
eller efter länsstyrelses hörande, vilka vägar som skola anses såsom
huvudvägar. Dock skall fråga om viss vägs hänförande till huvudväg,
i händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
hänskjutas till Konungens avgörande.

Avdelning II.

Bestämmelser angående landet.

Örn förberedande utredning rörande behovet av allmän väg.

3 §.

Ansökan om anläggning av väg göres hos länsstyrelsen.

4 §.

Göres ansökan om anläggning av väg, har länsstyrelsen, där ej med hänsyn
till kända förhållanden finnes uppenbart, att ansökningen bör avslås, att
utreda vägens betydelse och angelägenhetsgrad.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

För sådant ändamål skall länsstyrelsen, där ansökningen gjorts av annan
än vägnämnden, inhämta dennas yttrande. Länsstyrelsen bör även inhämta
yttranden av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av företaget,
och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning i saken. Därest
det med hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest finnas
lämpligt, äger länsstyrelsen jämväl kalla trafikanter samt övriga, vilka saken
kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen
förordnar yttra sig.

5 §.

Finner länsstyrelsen, att vägen icke är av den betydelse, att den må byggas
såsom allmän, eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta
arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma kunna
påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås, där ej annat
föranledes av vad i andra stycket sägs. Eljest skall frågan, om företaget bör
komma till stånd, prövas vid uppgörande av flerårsplan för arbeten av det
slag, vartill företaget hör, eller vid upprättande av sådant förslag, som i
14 § avses. För sådant fall skall länsstyrelsen, där fråga är om annan väg
än huvudväg, pröva, huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad, att
arbetsplan beträffande detsamma bör omedelbart upprättas. Avser ansökningen
huvudväg, hänskjutes frågan örn företagets upptagande i flerårsplan
och om upprättande av arbetsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Där synnerliga skäl därtill äro, äger länsstyrelsen, utan hinder av vad
i första stycket sägs, föranstalta om upprättande av arbetsplan för vägföretag,
oaktat medel till detsamma icke kunna påräknas under de närmaste
åren.

6 §.

Vad i 4 och 5 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla, där länsstyrelsen
själv eller därtill av Konungen anbefalld eller efter framställning av vägnell
vattenbyggnadsstyrelsen upptager fråga om anläggning av väg.

7 §•

Vad i 3—6 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl fråga angående
omläggning eller förbättring av väg.

Med avseende å beläggningsarbeten samt smärre eller brådskande omläggnings-
eller förbättringsarbeten må dock förfarandet förenklas med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall.

Om upprättande av flerdrsplaner m. m.

8 8-

Fot att tjäna till ledning vid fördelningen av de medel, som bevilja» för
olika vägbyggnadsändamål, skola för varje län i män av behov upprätta»
och fastställas

Kungl. Majlis proposition nr 223.

a) en femårsplan för nyanläggning av samt omläggnings- och förbättringsarbeten
på huvudvägar;

b) en fyraårsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten på bygdevägar
och ödebygds vägar;

c) en fyraårsplan för nyanläggning av bygdevägar; samt

d) en fyraårsplan för nyanläggning av ödebygdsvägar.

Fyraårsplanema skola förnyas vartannat år.

9 §.

Upprättande och fastställande av flerårsplan skall ske under hänsynstagande
till vägbehoven i olika delar av riket och möjligheterna att tillgodose
dessa behov inom ramen för de medel, vilka under den tid, varom fråga är,
kunna påräknas för arbeten av det slag planen avser.

I flerårsplan skola upptagas de vägföretag, som — under förutsättning
att anslag beviljas — beräknas komma till utförande under den tid planen avser,
med angivande av fördelningen av arbetena och de ungefärliga kostnaderna
på olika år. Företagen upptagas i den ordning, som betingas av
angelägenhetsgraden. Fördelningen på olika år skall ske så, att arbetena
kunna bedrivas i en ur ekonomisk synpunkt lämplig arbetstakt samt vägförvaltningens
personal och maskiner effektivt utnyttjas.

10 §.

Femårsplan för huvudvägar utarbetas särskilt för varje län av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. över planen skola yttranden inhämtas från vägnämnderna,
länsvägnämnden och länsstyrelsen. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
därefter vidtagit de jämkningar i förslaget, som må påkallas
av yttrandena, överlämnas detta jämte yttrandena till Konungen för prövning
och fastställelse.

11 §.

Fyraårsplan upprättas av länsstyrelsen. Före upprättandet införskaffas
från vägnämnderna uppgifter om de vägföretag, som anses böra utföras under
den tid planen avser, över planen skola vägnämndemas och länsvägnämndens
yttranden inhämtas. Sedan länsstyrelsen vidtagit de jämkningar
i planen, som påkallas av yttrandena, insändes denna jämte yttrandena till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för prövning.

Finner styrelsen planen böra godtagas, skall densamma av styrelsen fastställas.
Anses åter jämkningar i planen erforderliga, hänskjutes frågan till
Konungens prövning.

12 §.

Fastställd flerårsplan skall genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg
delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden, vederbörande vägnämnder,
överlantmätaren och länsarkitekten, varjämte meddelande örn fastställelsebeslutet
skall intagas i länskvngörelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

13 §.

Fastställd flerårsplan skall i huvudsak följas vid vägarbetenas bedrivande.

Påkallas på grund av förändrade förhållanden eller eljest ändring i ordningen
för företagens utförande eller annan mera väsentlig avvikelse från
flerårsplanen, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter samråd med länsstyrelsen,
förordna härom.

I händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall frågan hänskjutas till Konungens prövning.

14 §.

Med ledning av förslag, som uppgjorts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter länsvägnämndernas och länsstyrelsernas hörande, bestämmer Konungen
eller, där Konungen så förordnar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
de i flerårsplan ej upptagna bro- och beläggningsarbeten, som skola utföras
med beviljade anslag.

Om upprättande av arbetsplaner.

15 §.

Vid upprättande av arbetsplan skall särskilt iakttagas

att det trafikbehov, som föranlett planens upprättande, tillgodoses i största
möjliga utsträckning;

att vägen anslutes till befintligt och planerat vägnät på ett ändamålsenligt
sätt;

att vägen med avseende å sträckning och byggnadssätt utföres så, att
kostnaderna för densamma och för eventuell framtida förbättring i görligaste
mån begränsas;

att onödigt intrång för fastighet och ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig
sträckning undvikas;

att nödig hänsyn tages till befintlig och blivande bebyggelse utmed vägen;

att vägens sträckning så vitt möjligt bestämmes så, att vägen erhåller en
mjuk och naturlig inpassning i landskapet och att fomlämning eller naturföremål,
som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller
som på grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden
skyddas, icke beröres av företaget; samt

att arbetsplanen utarbetas med sådan noggrannhet, att planen vid renstakningen
kan i sin helhet följas utan annat än oväsentliga jämkningar

16 §.

Arbetsplan upprättas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller vägförvaltningens
i länet försorg.

17 §.

Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd beträffande vägens sträckning
och vägförslagets utformning i övrigt ske med länsstyrelsen och ordfö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

randen i vägnämnden samt i förekommande fall med överlantmätaren, länsarkitekten
och riksantikvariens ombud ävensom de övriga myndigheter, lokala
organ och sammanslutningar, vilka hava ett väsentligt intresse av företaget.

18 §.

Under förrättning för upprättande av arbetsplan skall tillfälle beredas
vägnämndens ordförande eller av honom utsett ombud ävensom envar ägare
till fastighet, som beröres av företaget, därest han är känd och inom riket
boende, att närvara vid terrängundersökning till utrönande av vägens sträckning
och därvid framföra sina synpunkter. Kallelse till sådan undersökning
sker genom posten. Dylik kallelse behöver ej lämnas, förrän förrättningsmannen
verkställt en förberedande undersökning angående den lämpligaste
sträckningen av vägen.

Är mark, som beröres av företaget, samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som
är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i
samfälligheten utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller
till förvaltaren och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger
behörighet därtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för
flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av
delägarna att vara för dem alla tillgänglig.

19 §.

Sedan arbetsplan upprättats, skall densamma i erforderligt antal exemplar
överlämnas till länsstyrelsen. Örn det med planen avsedda företaget inrymmer
bro, färja, annat konstarbete eller beläggning eller ock avser längre
sträcka av huvudväg eller annan väg, som sträcker sig genom två eller flera
län, eller infartsväg till stad, så ock då anledning därtill eljest förekommer,
skall dock planen före överlämnandet till länsstyrelsen insändas till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för förberedande granskning, där ej styrelsen annorlunda
förordnar.

Om arbetsplanen därvid finnes icke kunna godtagas i befintligt skick,
förordnar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om den ändring i planen, som
finnes påkallad, eller om upprättande av ny arbetsplan.

20 §.

Länsstyrelsen bestämmer den tid, inom vilken anmärkningar mot arbetsplanen
skola ingivas till länsstyrelsen. Under denna tid skall planen eller
kopia därav finnas tillgänglig för allmänheten hos länsstyrelsen, vägförvaltningen
och vägnämndens ordförande.

Myndighet, vars verksamhetsområde beröres av företaget, så ock vägnämnd,
kommunalnämnd, ägare av fastighet, över vilken vägen skall fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

dragas, ävensom sammanslutning och annan, som saken kan angå, skola genom
länsstyrelsens försorg underrättas om den upprättade arbetsplanen, örn
den tid, inom vilken anmärkningar skola vara till länsstyrelsen inkomna,
samt varest planen finnes tillgänglig. Envar ägare av fastighet, över vilken
vägen skall framdragas, skall, därest han är känd och inom riket boende,
tillika underrättas om vad av hans mark, som tågås i anspråk för vägen,
ävensom att lagakraftägande beslut om fastställande av arbetsplan medför
skyldighet att upplåta marken till väghållaren mot ersättning, vilken bestämmes
i den ordning lagen om allmänna vägar stadgar. Underrättelse till fastighetsägare
skall lämnas genom rekommenderad försändelse. Är marken
samfälld, skall vad i 18 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kan företaget antagas bliva av betydelse för närliggande stads eller annat
samhälles kommunikationsförhållanden, skall även staden eller samhället
underrättas om arbetsplanen.

Berör företaget område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller
avstyckningsplan fastställts, eller invid sådant område belägen mark, skall
från byggnadsnämnd, där sådan finnes, inhämtas yttrande, huruvida ur
plansynpunkt något är att erinra mot företaget.

21 §.

Länsstyrelsen äger föranstalta om upprättande av alternativt förslag.

Innebär sådant alternativt förslag annat än oväsentlig ändring av upprättad
arbetsplan, skall i den ordning som i 20 § stadgas tillfälle beredas
dem, som därav beröras, att yttra sig.

22 §.

Sedan planen slutbehandlats av länsstyrelsen, skall planen jämte inkomna
yttranden av länsstyrelsen med eget utlåtande insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för prövning.

23 §.

Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen arbetsplanen böra överarbetas,
förordnar styrelsen härom. Vidtages annat än oväsentlig ändring i planen,
skola yttranden inhämtas på sätt i 20 § sägs.

24 §.

Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att arbetsplan, som förordats av
länsstyrelsen, kan godtagas och att företaget äger tillräcklig aktualitet, skall
styrelsen fastställa planen att lända till efterrättelse vid företagets utförande.

Anser sig styrelsen icke kunna fastställa av länsstyrelsen förordad arbetsplan,
hänskjutes frågan till Konungens prövning.

25 §.

Beslut, varigenom Konungen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastställt arbetsplan, skall genom styrelsens försorg delgivas länsstyrelsen,

Kungl. Ma]:ts proposition nr 223-

länsvägnämnden, vederbörande vägnämnder, överlantmätaren och länsarkitekten,
varjämte meddelande om beslutet skall intagas i länskungörelserna.
Envar ägare av fastighet, över vilken vägen framdrages, skall, därest han år
känd och inom riket boende, underrättas om fastställelsebeslut, som meddelats
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, om vad den som vill klaga har att
iakttaga och om äventyret, där sådant försummas. Är marken samfälld, skall
vad i 18 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

26 §.

Med avseende å beläggningsarbete eller mindre omläggnings- eller förbättringsarbete
må förfarandet vid upprättande av arbetsplan, utan hinder av
vad i 17—19 §§ är stadgat, förenklas samt inhämtande och avgivande av yttranden
däröver på sätt i 20 och 22 §§ sägs inskränkas med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall. Dock skall tillfälle alltid beredas ägare av
fastighet, av vilken mark tages i anspråk för sådant företag, att yttra sig
över arbetsplanen.

Är fråga örn mindre, i flerårsplan ej upptaget omläggnings- eller förbättringsarbete
och har ägare av fastighet, av vilken mark skall tagas i anspråk
för företaget, genom skriftlig handling upplåtit vågrätt till marken, må företaget,
om av omständigheterna klart framgår att detsamma icke kan lända
någon till förfång, efter vägförvaltningens i länet beprövande utföras utan
att på sätt i 20, 22 och 24 §§ stadgas yttranden över arbetsplan infordrats
och avgivits eller planen blivit fastställd.

27 §.

Närmare anvisningar örn upprättande av arbetsplan meddelas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Örn förändring av enskild väg till allmän.

28 §.

Ansökan örn förändring av enskild väg till allmän göres hos länsstyrelsen.

Uppkommer fråga om förändring av enskild väg till allmän, åligger det
länsstyrelsen, där ej med hänsyn till kända förhallanden finnes uppenbart,
att ansökningen bör avslås, att utreda, om vägen är av den betydelse att den
kan förändras till allmän, samt det skick vari vägen befinner sig.

Tillfälle skall beredas vägnämnden samt de lokala organ och andra, vilkas
hörande kan tjäna till upplysning, att yttra sig i saken. Länsstyrelsen
äger, därest så finnes lämpligt, kalla trafikanter samt övriga, vilka saken
kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen
förordnar yttra sig.

29 §.

Finner länsstyrelsen, att vägen icke utan betydande omläggnings- eller
förbättringsarbeten kan upplåtas för allmän trafik, skall fråga örn utförandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

av sådana arbeten behandlas i den för vägbyggnadsärenden angivna ordningen
samt spörsmålet om vägens förändring till allmän avgöras i samband
därmed. Underrättelse härom skall genom länsstyrelsens försorg lämnas sökanden
eller den, som väckt frågan.

30 §.

Sedan utredning i saken förebragts, skall länsstyrelsen — om ärendet icke,
enligt vad i 29 § sägs, skall avgöras i samband med prövning av fråga om
utförande av omläggnings- eller förbättringsarbeten på vägen — med eget
utlåtande översända handlingarna i ärendet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för prövning.

31 §.

Uppkomna frågor om förändring av enskild väg till allmän skola, i den
mån de icke skola avgöras i samband med byggnadsfrågor, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
prövas i ett sammanhang en gång om året, där icke
särskilda skäl föranleda till annat

32 §.

Är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga örn förändring av enskild väg
till allmän av annan mening än länsstyrelsen, hänskjutes ärendet till Konungens
prövning. I annat fall meddelar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beslut.

33 §.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat beslut i ärende om förändring
av enskild väg till allmän skall delgivas länsstyrelse, vägnämnd och sökande,
varjämte meddelande om beslutet skall intagas i länskungörelserna.

Om handläggning av vissa andra vägfrågor.

34 §.

Vad i 28, 30, 32 och 33 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla om inrättande
av särskild vinterväg, om indragning av allmän väg, så ock om
övertagande av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förpliktelse.

Avdelning IIL

Bestämmelser angående städer och stadsliknande samhällen, som äro

väghållare.

35 §.

Geres hos länsstyrelsen ansökning om anläggning av allmän väg i stad,
som själv är väghållare, ankommer det på länsstyrelsen att utreda vägens

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

betydelse och angelägenhetsgrad, där ej med hänsyn till kända förhållanden
finnes uppenbart, att ansökningen bör avslås.

Har frågan uppkommit annorledes än genom framställning av stadsfullmäktige
i staden, skall deras yttrande inhämtas. Länsstyrelsen bör även inhämta
yttranden av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av
företaget, och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning i saken. Därest
det med hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest finnes lämpligt,
äger länsstyrelsen jämväl kalla trafikanter samt övriga, vilka saken kan
angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar
yttra sig.

Finner länsstyrelsen, att vägen icke är av den betydelse, att den må byggas
såsom allmän, eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta
arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma kunna
påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås. Prövar länsstyrelsen
företaget vara av den angelägenhetsgrad, att statsbidrag till detsamma
anses böra utgå under de närmaste åren, skola handlingarna i ärendet
jämte utlåtande av länsstyrelsen översändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för beaktande vid upprättande av fördelningsplan för tilldelning
av statsbidrag till byggande av allmänna vägar och för biltrafiken viktiga
gator i de städer och stadsliknande samhällen, vilka äro väghållare. För
sådant fall, så ock där staden är beredd att utföra arbetet utan statsbidrag,
skall länsstyrelsen tillika förordna om upprättande av arbetsplan beträffande
företaget.

36 §.

Vad i 35 § stadgats skall i tillämpliga delar gälla, där länsstyrelsen själv
eller därtill av Konungen anbefalld eller efter framställning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upptager fråga om anläggning av allmän väg.

I enahanda ordning behandlas jämväl fråga angående omläggning eller
förbättring av allmän väg. Med avseende å beläggningsarbeten samt smärre
eller brådskande omläggnings- och förbättringsarbeten må dock förfarandet
förenklas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

37 §.

Om upprättande av fördelningsplan stadgas i förordningen om statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro
väghållare.

38 §.

Arbetsplan skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, upprättas genom
stadens försorg i enlighet med de anvisningar, som meddelas av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 § första stycket stadgats skall i tillämpliga
delar gälla jämväl med avseende å arbetsplan beträffande vägbyggnadsföretag
i stad, dock må arbetsplan beträffande sådan väg, som enligt fast -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller
annan allmän plats, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställas utan att
yttranden över planen inhämtats eller avgivits på sätt i 20 och 22 §§ sägs.

39 §.

Vad i 28—34 §§ stadgats skall äga motsvarande tillämpning med avseende
å väg inom stads område.

40 §.

Har Konungen förordnat, att köping eller annat samhälle på landet, för
vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, skall
vara väghållare inom sitt område, skall vad i 35—39 §§ är stadgat i tillämpliga
delar gälla jämväl med avseende å sådant samhälle.

Avdelning IV.

Bestämmelser angående städer, där kronan är väghållare.

41 §.

Frågor örn byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän,
inrättande av särskild vinterväg och indragning av väg, så ock om övertagande
av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förpliktelse,
skola i stad, där kronan är väghållare, i tillämpliga delar handläggas i den
ordning, som stadgats beträffande allmänna vägar på landet.

Övergångsbestämmelser.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1944.

De fyraårsplaner, om vilka i 8 § förmäles, skola första gången avse åren
1944—1947.

Fyraårsplaner för dessa år skola av länsstyrelserna upprättas samt efter
vägnämndernas och länsvägnämndens hörande lill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
insändas före utgången av april månad 1944.

Femårsplanen för nyanläggning av samt omläggnings- och förbättringsarbeten
på huvudvägar skall första gången avse åren 1944—1948.

Femårsplan för dessa år beträffande varje län skall av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
före utgången av januari månad 1944 upprättas och översändas
till länsstyrelsen. Denna skall efter vägnämndernas och länsvägnämndens
hörande före den 1 maj 1944 avgiva samt till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
insända eget yttrande över planen jämte handlingarna i ärendet.
Sedan styrelsen vidtagit de jämkningar i planen, som påkallas av yttrandena,
skall denna jämte inkomna yttranden före den 15 i samma månad
överlämnas till Konungen för prövning och fastställelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Förslag

till

förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och
stadsliknande samhällen, som äro väghållare.

Härigenom förordna» som följer.

1 §•

Till de städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, utgår enligt
vad nedan sägs statsbidrag till byggande och underhåll av allmänna vägar
och för biltrafiken viktiga gator.

2 §.

Med väg förstås i denna förordning allt vad jämlikt 2 § lagen om allmänna
vägar hör till väg eller anses såsom väg.

3 §.

Det ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter länsstyrelsens
hörande för varje stad och samhälle bestämma de gator, vilka skola
anses såsom för biltrafiken viktiga.

4 §.

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg jämväl omläggning
och förbättring av väg. Vad nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande gata.

5 §.

Till underhåll av väg eller gata räknas i denna förordning

1) åtgärd för vägs eller gatas vidmakthållande i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick såsom påförande av väghållningsämnen, trafikbanas
jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättande av bro eller färja
samt ombyggnad av trumma;

2) uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, såvitt
ej åtgärden företages i samband med vägens eller gatans byggande;

3) öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja; ävensom

4) vintertid arbete för att hålla väg eller gata till erforderlig bredd fri från
hinder av snö och is samt för vägs eller gatas utmärkande, där så tarvas,
sändning ävensom åtgärd för körbanas bättrande genom påskottning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre,
som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägenhet.

6 §•

I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår bidrag av statsmedel
med nittiofem procent av stads eller samhälles kostnad för byggande av allmän
väg.

7 §•

I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår statsbidrag med nittiofem
procent av stads eller samhälles kostnad för iordningställande av för
biltrafiken viktig gata, dock endast i den mån kostnaden icke täckes av de
bidrag, som staden eller samhället äger eller, om erforderliga gatukostnadsbestämmelser
antagits, skulle ägt uppbära av tomtägama.

Där synnerliga skäl därtill äro, ma Konungen medgiva statsbidrag med
skäligt belopp även till den del av stads eller samhälles kostnad för iordningställande
av gata, till vilken statsbidrag icke utgår enligt första stycket.

8 §.

Där Konungen prövar synnerliga skäl därtill föranleda, må, på de villkor
Konungen finner anledning föreskriva, till väg- och gatubyggnadsföretag, som
i 6 och 7 §§ avses, högre statsbidrag utgå än där sägs.

9 §.

Efter Konungens prövning i varje särskilt fall må med belopp, som
Konungen finner skäligt, i kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidrag
till byggande av allmän väg eller gata, som är för biltrafiken viktig, inräknas
ersättning för upplåtelse av mark och för annat intrång, som föranledes av
vägens eller gatans byggande eller begagnande, ävensom kostnader för ersättningens
fastställande av domstol. Är fråga örn byggande av väg eller
gata inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, må dock sådan ersättning
inräknas i kostnadsunderlaget endast örn företaget finnes vara för
staden eller samhället synnerligen betungande.

10 §.

I kostnaden för väg- och gatubyggnadsföretag, till vilket statsbidrag erhalles,
ma icke inräknas förvaltningskostnad. Efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beprövande må dock i kostnaden inräknas utgift för upprättande
av arbetsplan och för renstakning ävensom för av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreskriven platskontroll och av styrelsen medgiven särskild kontroll
eller arbetsledning.

Bygges allmän väg eller för biltrafiken viktig gata efter högre standard
än som betingas av den allmänna samfärdselns behov, må statsbidrag icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

beräknas å högre belopp än det, som skulle hava åtgått till byggande av en
uteslutande efter samfärdselns behov anpassad väg eller gata.

11 §.

För tilldelning till städer och samhällen av statsbidrag till byggande av
allmänna vägar och till anläggning av för biltrafiken viktiga gator skall
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsernas hörande vartannat år
upprätta och fastställa fördelningsplan, avseende de närmast följande två
åren.

Till grund för dylik fördelningsplan skall läggas graden av ifrågakommande
byggnadsföretags behövlighet för den allmänna samfärdseln.

Beslut om fastställande av fördelningsplan skall ofördröjligen delgivas
varje stad och samhälle, som är väghållare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger att efter samråd med stad eller
samhälle och efter länsstyrelsens hörande förordna, att i fastställd fördelningsplan
upptaget företag må utbytas mot annat.

Finnes stad eller samhälle vara i behov av särskild tilldelning av statsbidrag
till visst brådskande väg- eller gatubyggnadsföretag, utöver vad i fördelningsplanen
upptagits, bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsens
hörande till Konungen avgiva förslag rörande dylikt särskilt bidrag
samt villkoren för dess åtnjutande.

12 §.

Till stad eller samhälle utgår årligen statsbidrag med nittiofem procent
av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet av de allmänna vägarna
och av de för biltrafiken viktiga gatorna inom staden eller samhället beräknas
skäligen böra uppgå.

13 §.

Beräkningen av det belopp, som i 12 § avses, skall ske efter stadens eller
samhällets hörande och med ledning av vad vägar och gator av liknande
art i andra städer och samhällen kosta i underhåll.

I de beräknade underhållskostnaderna må icke inräknas förvaltningskostnad.

Utföres väg- och gatuhållningen efter högre standard än som betingas av
samfärdselns behov, må statsbidraget icke beräknas å högre belopp än det,
som skulle hava åtgått till underhåll av trafikleder, anpassade uteslutande
efter samfärdselns behov.

14 §.

I stads eller samhälles kostnader för underhåll av allmänna vägar och
gator, som prövats för biltrafiken viktiga, må efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beprövande inräknas skälig ränta å medel, som använts för utförande
av beläggning av väg eller gata (vägbanans stensättning, beläggning
med cementbetong, asfalt eller dylikt), ävensom avskrivning å kostnaden för

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

beläggningen med belopp, som anpassats efter beläggningens beräknade varaktighet.
Härför erfordras, att beläggningen efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
medgivande utan statsbidrag utförts efter den 1 januari 1944.
Det sammanlagda beloppet av ränta, avskrivning och den uppskattade årliga
kostnaden för vägens eller gatans underhåll efter beläggningens utförande
må dock icke överstiga beräknad årlig kostnad för underhåll av vägen
eller gatan medelst grusning eller makadamisering.

15 §.

Det belopp, vartill stads eller samhälles kostnader för underhållet av de
allmänna vägarna och av de för biltrafiken viktiga gatorna beräknas årligen
uppgå, fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för en tid av fyra år.

Om under löpande fyraårsperiod stads eller samhälles väg- och gatuhållningsskyldighet
ökas genom inkorporering eller genom att enskild väg övertages
till allmänt underhåll eller gata förklaras skola anses såsom för biltrafiken
viktig eller allmän väg eller sådan gata, som nyss sagts, bygges eller allmän
väg indrages, skall det fastställda beloppet för återstående del av fyraårsperioden
jämkas med hänsyn därtill.

Inträda eljest under löpande fyraårsperiod väsentligen förändrade förhållanden
i avseende å underhållet, må ny fastställelse äga rum.

Beslut om fastställelse eller jämkning av belopp, som i 12 § avses, skall
delgivas vederbörande stad eller samhälle.

16 §.

Stad eller samhälle för löpande kalenderår tillkommande statsbidrag till
väg- och gatuunderhållet utanordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
juli månad. Statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag utbetalas av styrelsen
i förskott i mån av arbetets fortgång, dock att någon del av statsbidraget,
i regel en tiondel, bör innehållas, till dess arbetet blivit godkänt. Till arbete
eller viss del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av vattendomstol,
må statsbidrag ej utbetalas förrän sådant tillstånd erhållits.

17 §.

Statsbidrag utgår icke till iordningställande eller underhåll av gata, vars
iordningställande påbörjats efter den 1 januari 1944, såvida ej företaget utföres
enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets påbörjande
granskad och godkänd arbetsplan.

Där särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva, att statsbidrag
må utgå utan hinder av vad nu sagts.

18 &

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka, att de medel, som tilldelats
stad eller samhälle såsom statsbidrag till väg- och gatuhållningen, på

Kungl. Maj-.ts proposition nr 223.

lämpligt sätt användas för avsett ändamål. Till fullföljande av denna uppgift
äger styrelsen meddela anvisningar rörande utförandet av de arbeten, till
vilka statsbidrag utgår, ävensom rörande bokföringen av utgifterna för sådana
arbeten.

Uraktlåter stad eller samhälle att ställa sig till efterrättelse av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen givna anvisningar, har styrelsen att anmäla förhållandet
till Konungen.

19 §.

Det åligger stad eller samhälle att inom två år efter det statsbidrag till
väg- och gatubyggnadsföretag uppburits verkställa med bidraget avsedda arbeten
i sådan omfattning, att statsbidraget icke uppgår till högre belopp än
nittiofem procent av de för de verkställda företagen i fördelningsplanen beräknade
kostnaderna eller, där dessa överstiga de verkliga kostnaderna, nittiofem
procent av sistnämnda kostnader. Där särskilda skäl därtill föranleda,
äger dock väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bevilja staden eller samhället
anstånd viss tid med fullgörande av sagda åliggande.

Arbete som utförts, innan statsbidrag beviljats, må icke inräknas bland
de med bidraget verkställda företagen, med mindre tillstånd därtill meddelats
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets igångsättande.

Kostnad för väg- och gatubyggnadsföretag, som utföres på entreprenad,
må icke inräknas bland de med bidraget verkställda arbetena, med mindre
staden eller samhället i tillämpliga delar iakttagit gällande bestämmelser
angående upphandling och arbeten för statens behov samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godkänt entreprenören.

Där särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva, att statsbidrag
må utgå till företag utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs.

20 §.

Stad eller samhälle skall årligen före den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lämna redogörelse för användningen under nästföregående år
av staden eller samhället till väg- och gatuhållningen tilldelade statsbidrag.

Redovisning för användningen av bekommet statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag
skall till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivas inom sex
månader efter utgången av den tid, inom vilken den på bidragets emottagande
grundade byggnadsskyldigheten bör jämlikt 19 § vara fullgjord. Beträffande
dylik redovisning, som skall vara åtföljd av fullständiga räkenskaper,
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.

Har stad eller samhälle underlåtit att fullgöra sin mot erhållet statsbidrag
svarande byggnadsskyldighet, skola de uppburna bidragsbelopp, beträffande
vilkas användning staden eller samhället icke förmått vederbörligen redovisa,
återbäras till statsverket jämte fem procent årlig ränta från den dag,
bidraget uppbars.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

21 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna förordning meddelas
av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Med avseende å väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före den 1
januari 1944, skola hittills gällande bestämmelser äga tillämpning.

Den i 11 § omförmälda fördelningsplanen skall första gången fastställas
före den 1 februari 1944 att gälla åren 1944 och 1945.

Är för stad eller del därav bestämmelse meddelad eller av ålder gällande
angående skyldighet för fastighetsägare att helt eller delvis besörja eller bekosta
gatas iordningställande eller underhåll, skall, intill dess bestämmelsen
genom beslut av staden ändras, statsbidrag utgå endast till den del av kostnaderna
för byggande och underhåll av gata, som icke bestrides av fastighetsägare
eller som icke täckes genom de bidrag, som staden på grund av sådan
bestämmelse äger uppbära.

Åligger det någon på grund av särskild förpliktelse att svara för eller bidraga
till väg- eller gatuhållning i stad eller samhälle, skall, intill dess väg- eller gatuhållningen
efter beslut i vederbörlig ordning övertages eller helt bestrides av
staden eller samhället, statsbidrag utgå endast till den del av kostnaderna för
sådan väg- eller gatuhållning, som icke fullgöres av annan eller som icke täckes
genom de bidrag, vilka staden eller samhället på grund av dylik förpliktelse
äger uppbära.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Förslag

till

förordning om statsbidrag till städer och stadslihnande samhällen, där
kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg

m. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till köping eller municipalsamhälle, där kronan är väghållare, utgår enligt
vad nedan sägs bidrag av statsmedel för värdet av mark, som samhälle tillhandahållit
för byggande av allmän väg inom stadsplanelagt område, samt för
å marken belägen byggnad, så ock för vad samhället visar sig hava utgivit i
ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande,
ävensom för domstols- och expropriationshandläggning.

Prövning av fråga örn rätt för samhälle till sadant bidrag ankommer, där
ej nedan annorlunda stadgas, på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

2 §•

Bidrag utgår med sextio procent av vad samhället visar sig hava utgivit i
ersättning för mark, som särskilt förvärvats för vägen, samt för å marken
belägen byggnad, så ock för intrång som orsakas av vägens byggande eller
begagnande, samt för domstols- och expropriationshandläggning, allt i den
mån ersättningen prövas skälig.

Där synnerliga skäl därtill äro, må statsbidraget efter prövning av Konungen
förhöjas utöver vad nu sagts.

3 §.

Har samhälle för allmän väg inom stadsplanelagt område tillhandahållit
mark, som icke särskilt anskaffats för ändamålet, och finnes markens tillhandahållande
vara för samhället betungande, må bidrag av statsmedel efter
Konungens prövning beviljas samhället med sa stor del av värdet av marken
och därå belägen byggnad, som Konungen prövar skälig.

4 §•

Har samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av mark för
allmän väg, av tomtägare uppburit ersättning för samma mark, åligger det
samhället att utan dröjsmål till väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen inbetala
så stor del av ersättningen som statsbidraget utgjort av samhällets kostnader
för markens tillhandahållande.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Å belopp, som samhälle sålunda har att inbetala till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skall tillika gäldas ränta efter fem procent om året från och
med den 1 januari året efter det, då gatumarksersättningen bort erläggas till
samhället.

Vid inbetalande av belopp, som i första stycket avses, skall samhället
lämna fullständiga uppgifter till bedömande av gatumarksersättningens storlek.

5 §•

Har samhälle, som erhållit statsbidrag, eftergivit detsamma tillkommande
rätt till ersättning av tomtägare, åligger det samhället att gottgöra statsverket
härigenom tillskyndad skada.

6 §.

Det åligger samhälle, som erhållit statsbidrag, att årligen, intill dess gatumarksersättning
uppburits för samtliga tomter, för vilka sådan ersättning
skall erläggas, före den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande
varje särskilt vägföretag avgiva redogörelse för de gatumarksersättningar,
som uppburits under det sist förflutna kalenderåret, och angående
orsaken till att ersättning icke uppburits för de tomter, för vilka sådan ersättning
ännu icke redovisats.

7 §.

Är kronan väghållare i stad och har denna tillhandahållit mark för byggande
av allmän väg, skall till staden utgå bidrag av statsmedel för värdet av
marken jämte därå belägen byggnad ävensom för vad staden visar sig hava
utgivit i ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande,
samt för domstols- och expropriationshandläggning. Vad i 1—6 §§
stadgats beträffande statsbidrag till samhälle skall därvid äga motsvarande
tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Utdrag av protokollet över kommunikationsår enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 mars 19U3.

N är varande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Sköld, Eriksson, Bergquist, Andersson, Rosander, Gjöres.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson,
frågan om ny väglagstiftning samt anför därvid.

Inledning.

1938 års sakkunniga för utredning av vägväsendets förstatligande — i det
följande kallade vägförstatligandekommittén — framlade den 9 april 1941
ett principbetänkande rörande frågorna om ett förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet, om det allmänna vägväsendet i städerna,
örn nya grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning, om
skyldigheten för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla mark för
allmän väg samt om sättet att förvärva rätt till mark för allmän väg m. m.
Kommittén ansåg icke erforderligt att på detta stadium, då det gällde att
skaffa underlag för det principiella bedömandet av frågan om statens övertagande
av den allmänna väghållningen på landet, utforma texter till de
författningar, som erfordrades för ett genomförande av kommitténs förslag
i olika hänseenden.

Sedan infordrade yttranden över kommitténs förslag inkommit, blev frågan
om ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet föremål
för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet. I uttalande till
statsrådsprotokollet den 6 mars 1942 framhöll jag, att det vore av största
betydelse för kommunalskatteberedningens fortsatta arbete, att statsmakterna
toge ståndpunkt till nyssnämnda fråga. På min hemställan lämnade Kungl.
Maj:t genom proposition samma dag, nr 122, riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande angående av mig angivna huvudgrunder för ett förstatligande av
den allmänna väghållningen på landet och vissa därmed sammanhängande
frågor.

I skrivelse den 10 juni 1942, nr 325, åberopade riksdagen såsom yttrande
i ämnet vad andra särskilda utskottet anfört i sitt av riksdagen godkända ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223

låtande nr 2. Utskottets ställningstagande innebar ett tillstyrkande av förslaget
örn vägväsendets förstatligande och ett biträdande i allt väsentligt av
de i propositionen förordade huvudgrunderna för förstatligandet. Utskottet
uttalade sig för reformens genomförande så snart som möjligt och helst redan
den 1 januari 1944.

Kungl. Majit bemyndigade därefter genom beslut den 12 juni 1942 chefen
för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med att — i enlighet med de av mig angivna huvudgrunderna
för förstatligandet och med beaktande av vad utskottet i sitt utlåtande
anfört -— utarbeta förslag till de författningar samt de åtgärder i
organisations- och övriga hänseenden, som erfordrades för genomförande
av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade jag den 16 juni 1942 sex sakkunniga,
de s. k. 1942 års vägsakkunniga, nämligen landshövdingen A. Lidén,
ordförande, generaldirektören N. L. Bolinder, ledamoten av riksdagens andra
kammare, f. d. statssekreteraren, chefredaktören F. F. Severin, extra byråchefen
K.-G. M. Hjort, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren
V. J. Mattsson och hovrättsrådet T. A. Bexelius. Då jag i det följande
använder uttrycket »de sakkunniga» avses, om sammanhanget ej giver annat
vid handen, 1942 års vägsakkunniga.

De sakkunniga ha i ett den 27 januari 1943 avgivet betänkande (SOU
1943: 1) framlagt förslag till dels ny lag om allmänna vägar jämte därmed
sammanhängande förslag till ändringar i vissa lagar, dels lag om vad iakttagas
skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen
på landet, dels lag om vägnämnder och länsvägnämnder ävensom
kungl, brev angående inrättande av en riksvägnämnd, dels stadga angående
handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga), dels förordning angående
statsbidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande samhällen,
dels ock förordning angående statsbidrag till vissa stadsliknande samhällen
och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg. De sakkunniga
ha vidare framlagt förslag till vissa tillämpningsbestämmelser av administrativ
natur ävensom förslag till organisation för den statliga vägförvaltningen
samt till ordnandet av vissa övergångsfrågor och ekonomiska spörsmål.
Sistnämnda förslag komma att av mig upptagas i annat sammanhang.

1 ttranden över betänkandet ha till följd av remisser eller i annan ordning
inkommit från chefen för försvarsstaben, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenslcapsverket, byggnadsstvrelsen,
lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, allmänna lönenämnden, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga län ävensom från följande sammanslutningar,
nämligen svenska vägstyrelsernas förbund, svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet, svenska vägföreningen, svenska teknologföreningen,
svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges arbetsledareförbund,
vägdistriktens tjänstemannaförening, samfundet för hembygdsvård,
statsverkens ingenjörsförbund, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemannaförening,
vägförrättningsmännens förening samt yngre väg- och vattenbyggares
förening. Länsstyrelsernas utlåtanden ha åtföljts av yttranden från

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

vägingenjörerna samt i några fall från vederbörande överlantmätare och
länsarkitekt. Därjämte ha yttranden inkommit från professorn i brobyggnad
vid tekniska högskolan i Stockholm, rektorn för Stockholms tekniska institut
samt några broentreprenörer.

De myndigheter och sammanslutningar, som avgivit yttranden över betänkandet,
anse i allmänhet författningsförslagen väl ägnade att läggas till grund
för lagstiftning i ämnet. De framförda erinringarna avse huvudsakligen detaljspörsmål
och formella frågor.

I åtskilliga yttranden ifrågasättes emellertid, örn den av de sakkunniga föreslagna
tidpunkten för reformens genomförande — den 1
januari 1944 — kan anses lämplig. Sålunda förorda länsstyrelserna i Uppsala,
Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, att
förstatligandet uppskjutes till en senare tidpunkt. De flesta av dem, som sålunda
uttalat sig i frågan, anse, att reformen bör genomföras först den 1 januari
1945. De skäl, som anförts till stöd för ett sådant uppskov, kunna sammanfattas
på följande sätt. Av betänkandet framginge, att reformens genomförande
redan den 1 januari 1944 krävde mycket omfattande förberedelser
redan före utgången av år 1943. Det skulle otvivelaktigt medföra olägenheter
och svårigheter av olika slag att på så kort tid genomföra en så vittomfattande
nyorganisation. Den mycket kraftiga forcering, som bleve av nöden,
kunde lätt äventyra planmässighet och sparsamhet. Man kunde också
befara vissa svårigheter att få de erforderliga befattningarna tillsatta och i
verksamhet vid den avsedda tidpunkten, icke minst örn man räknade med att
tillsättandet av åtskilliga av de omkring 800 nya befattningarna komme att
bliva föremål för besvär. Antalet befattningshavare å de nuvarande vägingenjörskontoren
uppginge endast till en ringa del av den tjänstemannastab, som
skulle anställas vid den nya vägorganisationen. Då arbetskraften under rådande
förhållanden vore starkt engagerad i krisbetonad verksamhet, vore
möjligheterna att erhålla kvalificerade krafter till vägdirektörs- och vägingenjörsbefattningarna
mera begränsade än under normala tider. Det syntes även
vara ovisst, huruvida lokalfrågorna för den nya organisationen kunde lösas
inom den tid, som beräknats. På sina håll kunde lokaler över huvud icke anskaffas
annat än genom nybyggnad. Därtill komme, att vägväsendet till följd
av den rådande krisen befunne sig i ett läge, som högst väsentligt avveke från
det normala, varför gjorda beräkningars hållbarhet framdeles kunde komma
att omintetgöras. Det funnes icke något förhållande, som oavvisligt påkallade
reformens omedelbara genomförande.

Riksdagen har, såsom nämnts, uttalat, att ett förstatligande av vägväsendet Departement>
på landet bör genomföras så snart som möjligt och helst redan den 1 januari chefen.
1944. Det är givet, att vägdistrikten på grund av detta uttalande inrättat sig
för ett förstatligande vid nämnda tidpunkt. Ett uppskov måste med hänsyn härtill
vara ägnat att medföra väsentliga olägenheter. Den begränsning av
utgifterna som vägdistrikten inför förstatligandet inriktat sig på och som

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

tagit sig uttryck i starkt sänkta utdebiteringar eller i underlåtenhet att utdebitera
vägskatt, kan för väghållningen innebära vissa risker. Man kan
sålunda icke räkna med att vägdistrikten skola verkställa inköp av maskiner

o. d., vilka icke kunna av dem själva utnyttjas annat än under en kort tid.
Det är emellertid uppenbart, att ett avbrytande av den successiva nyanskaffningen
försvårar övergången och ökar kostnaderna för staten. Det är därför
önskvärt att övergångstiden göres så kort som möjligt.

De i yttrandena anförda betänkligheterna mot förstatligandets genomförande
redan den 1 januari 1944 kunna väl icke frånkännas berättigande men
måste enligt min mening anses väga mindre tungt än de olägenheter, som
skulle vara förbundna med en förlängning av övergångstiden. De nu rådande
onormala förhållandena på vägväsendets område kunna icke i och för sig
anföras till stöd för ett uppskov med reformen. Tvärtom är väghållningens
ringa omfattning för närvarande ägnad att underlätta reformens genomförande.
Icke heller kan jag dela farhågorna för att tillsättandet av de nya
tjänsterna skall medföra oöverkomliga svårigheter. Tjänstemännen vid de
blivande vägförvaltningarna måste ju i stor utsträckning rekryteras från
den nuvarande vägorganisationen samt bland de konsulterande ingenjörer,
som nu äro verksamma på vägväsendets område, och personal för den närmaste
ledningen av underhållsarbetet torde i allmänhet övergå från vägdistriktens
till statens tjänst. Jag tror därför icke att svårigheterna att erhålla
kvalificerad arbetskraft bliva större nu än örn ett år. Även lokalfrågan synes,
oaktat åtskilliga svårigheter visat sig möta, kunna på de flesta håll lösas på
ett någorlunda tillfredsställande sätt.

På grund av vad sålunda anförts anser jag, att reformen bör, såsom jämväl
de sakkunniga förutsatt, genomföras den 1 januari 1944.

Frågan om ny väglagstiftning har varit föremål för fortsatt beredning inom
kommunikationsdepartementet, och därvid lia på grundval av sakkunnigförslaget
samt de inkomna yttrandena utarbetats förslag till följande författningar,
för vilkas genomförande riksdagens medverkan är erforderlig,
nämligen

1. lag örn allmänna vägar;

2. lag örn ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931;

3. lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom;

4. lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om expropriation; 5.

lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den
allmänna väghållningen på landet;

6. lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd;

7. stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga);

8. förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande
samhällen, som äro väghållare; samt

9. förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg
m. m.

Dessa författningsförslag ha i allt väsentligt utformats i överensstämmelse
med de av mig i 1942 års proposition angivna och av riksdagen godkända
huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på

landet. .

Frågan örn de ändringar i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
som påkallas av den nya väglagstiftningen, torde i annat sammanhang
komma att upptagas av chefen för justitiedepartementet.

Reformens genomförande nödvändiggör utfärdandet även av åtskilliga
andra författningar, vilka dock icke äro av beskaffenhet att påkalla riksdagens
medverkan.

Jag övergår härefter till att redogöra för berörda inom kommunikationsdepartementet
utarbetade författningsförslag.

Lag om allmänna vägar.

Den allmänna väghållningen i riket regleras för närvarande genom lagarna
den 7 juni 1934 örn allmänna vägar och om vägdistrikt. Den förra
lagen, vilken har karaktär av allmän civillag, inrymmer bestämmelser örn
vad som är att hänföra till allmän väg och till väghållning, vem väghållning
åligger, ordningen för behandlingen av frågor om byggande av väg och
övriga frågor rörande förändring av vägnätet, tillsyn å väghållning ävensom
angående enskildas av väghållningen berörda förhållanden.

Såsom de sakkunniga framhålla, påkallar ett förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet så omfattande förändringar i nu gällande
lagstiftning, att de icke kunna med fördel däri infogas. Det har med hänsyn
härtill ansetts nödvändigt att utarbeta förslag till en helt ny väglag.

Den nya väglagen torde liksom den nu gällande böra i huvudsak begränsas
till sådana bestämmelser av civillags karaktär, som reglera förhållandet
mellan den allmänna väghållningen och enskilda. Av praktiska skäl ha dock
vissa stadganden av annan natur, som reglera spörsmål av grundläggande
betydelse för den allmänna väghållningen, medtagits i lagen. För att icke
den nya lagen skall behöva tyngas av detaljföreskrifter av olika slag, vilka
vore ägnade att minska överskådligheten med avseende å huvudprinciperna
för den nya ordningen, ha däremot de föreskrifter, som i övrigt erfordras
för genomförandet av det allmänna vägväsendets förstatligande, ansetts
lämpligen böra upptagas i författningar av annan art.

Med den begränsning, som sålunda ansetts böra givas at väglagen, kunna
flertalet av dess bestämmelser göras tillämpliga å alla allmänna vägar i
riket. De få särbestämmelser, som påkallas av att städerna — med undantag
för några av de minsta bland dem — alltjämt skola vara väghållare inom
sina områden eller som eljest böra gälla för städerna, lia sammanförts till
särskilda avsnitt av lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

De sakkunniga ha med hänsyn till såväl begränsningen av det dem givna
uppdraget som den tid, som stått dem till buds, ansett sig i allmänhet icke
kunna till prövning upptaga sådana väglagsfrågor, som ej sammanhänga
med förstatligandet, även örn frågorna i och för sig ansetts vara av beskaffenhet
att böra göras till föremål för utredning.

I flera av de avgivna yttrandena över de sakkunnigas betänkande ha
ifrågasatts komplettering och ändring även av sådana bestämmelser i nu
gällande väglag, vilka icke sammanhänga med förstatligandet och som av
de sakkunniga därför föreslagits skola bibehållas oförändrade.

Lantmäteristgrelsen uttalar sålunda, att den föreslagna lagstiftningen lämnade
rum för ur jorddelningssynpunkt önskvärda kompletteringar. Den pågående
utvecklingen av de allmänna vägarna och på fastighetsbildningens
område hade aktualiserat flera tidigare föga uppmärksammade spörsmål.
Sålunda förelåge behov att kunna i samband med tillkomsten av vågrätt
fixera gränserna för vägrättsområdet. Från vägmyndigheternas sida hade
också påyrkats rätt att påkalla förrättning för bestämmande av gräns för
allmän väg. Vidare hade uppstått fråga, hur man efter vägomläggning borde
förfara med för vägändamål ej vidare erforderligt markområde, samt hur
man skulle kunna i görligaste mån undanröja de olägenheter, som uppstått
vid fastigheters sönderstyckande genom ny eller omlagd väg, och erhålla en
ändamålsenlig ägoreglering. Uppmärksamheten hade även blivit fäst på det
förhållandet, att vid byggande, omläggning och breddning av väg åstadkommits
omfattande förstörelse av befintliga gränsmärken. Genom de vittgående
inskränkningar i rätten att uppföra byggnad vid allmän väg, som införts
genom 1934 års väglag, hade aktualiserats frågan örn fixerande av gräns för
område, varinom byggnad ej finge uppföras (s. k. byggnadslinje). Slutligen
hade frågan örn åstadkommande av den mera intima samverkan mellan
vägväsendet och jorddelningsväsendet, som betingades av det naturliga sambandet
mellan dessa båda verksamhetsområden, blivit alltmera aktuell.

Vidkommande frågan om åtgärder till förebyggande av den osäkerhet beträffande
fastighetsgränser, som förorsakas av att gränsmärken m. m. förstöras
vid vägarbeten, anför lantmäteristyrelsen.

. Styrelsen fann redan ar 1929 pa grund av den i avsevärd utsträckning
vid byggnadsarbeten förekommande skadegörelsen å gränsmärken och markeringar
sig föranlåten att i skrivelser till länsstyrelserna och andra berörda
ämbetsverk hemställa örn medverkan till att sagda skadegörelse måtte kunna
i möjligaste män undvikas. Nöjaktigt resultat av denna hemställan har
emellertid icke vunnits och lärer ej kunna ernås utan lagbestämmelse. Från
rikets överlantmätare ha jämväl framförts krav på bestämmelser i ämnet.
Det bör erinras om, att genom lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser
om äldre ägogränser och samtidigt föreskrivna ändringar i jorddelningslagen,
på grund av det vitsord, som givits gränssträckning på marken
framför karta och handlingar, åt gränsmärken förlänats sådan självständig
rättslig betydelse, att deras skyddande mot åverkan blivit en ännu mera
angelägen sak än tidigare. I de fall, där övertäckning eller spoliering av
markeringarna icke kan undvikas vid byggnadsarbeten, bör ett säkerställande
dessförinnan av berörda gränser på tillfredsställande sätt med nödvändig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

het ske, då eljest rättssäkerheten i fastighetsbildningsförhållandena äventyras.

De i förevarande hänseende erforderliga bestämmelserna borde, uttalar
lantmäteristyrelsen, innehålla, att gränsmärke eller annan varaktig markering,
som omförmäles i mätningsförordningen, ej finge vid vägbyggnad övertäckas
eller raseras, innan på anmälan av vägmyndighet vederbörande lantmätare
eller förrättningsman företagit åtgärd för säkerställande av ägogräns,
som härvid berördes. Kostnaderna härför borde bäras av väghållaren.

Skogsstyrelsen bringar i detta sammanhang i erinran ett av 1936 års skogsutredning
framfört förslag örn en planläggningsverksamhet, som skulle omfatta
alla de trafikleder, av vilka skogsbruket betjänar sig. Syftet med förslaget
hade varit att få undersökt, bokfört och kartlagt behovet av förbättrade
transportmöjligheter samt därav betingade åtgärder. Styrelsen anför härom.

Denna plan, av skogsutredningen benämnd ^byggnadsplan, inriktar sig väsentligen
på vägarna såsom den praktiskt taget enda rörliga delen av kommunikationsnätet.
I planen, som i de flesta fall torde kunna framställas rent
kartmässigt och som bör avse endast skogsbygder, böra upptagas utbyggnad
av de särskilda skogsvägarna, de enskilda utfartsvägarna och de allmänna
vägarna till den omfattning, som anses erforderlig för att kommunikationsnätet
för området ifråga skall kunna anses tillfredsställande. För att få en
sådan utbyggnadsplan till stånd kräves samverkan mellan skogsvårdsstyrelserna,
vägorganisationens distriktsförvaltningar och länsstyrelserna, vilka senare
böra utföra den slutliga granskningen. För de allmänna vägarnas del
torde befintliga flerårsplaner fylla det ifrågavarande behovet. I fråga om
dessa avser arbetet sålunda endast anpassningen av planerna efter det övriga
kommunikationsnätets krav.

Den snabba utvecklingen på vägväsendets område har helt visst framkallat Departementet
behov av komplettering och ändring även av åtskilliga stadganden i 1934 års chefen•
lag, vilka icke beröras av statens övertagande av den allmänna väghållningen
på landet. Många av de i yttrandena uttalade önskemålen förtjäna därför
beaktande. Till en del av dessa frågor återkommer jag i det följande. Jag
vill emellertid redan här framhålla, att en slutlig prövning av de uppslag,
som framförts, i de flesta fall måste föregås av närmare utredning och vederbörande
myndigheters hörande. Jag är därför icke i tillfälle att nu taga
ställning till sådana förslag. Oavsett detta har jag i allmänhet ansett mig
icke böra nu upptaga till behandling spörsmål örn sådana reella ändringar i
gällande väglagstiftning, som icke direkt eller indirekt ha samband med vägväsendets
förstatligande.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag åtgärder påkallade till förebyggande
av den osäkerhet beträffande fastighetsgränser, som förorsakas av
att gränsmärken m. m. förstöras vid vägarbeten. De föreskrifter, som härutinnan
erfordras, torde emellertid icke böra meddelas i väglagen utan kunna
efter statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet lämpligen
utfärdas i administrativ ordning.

Vad angår de av lantmäteristyrelsen berörda spörsmålen i övrigt, äro dessa
otvivelaktigt av den betydelse, alt åtgärder böra vidtagas för vinnande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

en bättre ordning. Såsom styrelsen själv i sitt yttrande framhållit, torde
emellertid de bestämmelser, som kunna finnas erforderliga i förevarande
hänseenden, i de flesta fall icke ha sin plats i vägförfattningarna, även om
vissa ändringar och tillägg i dessa kunna visa sig behövliga.

Det av skogsstyrelsen upptagna spörsmålet om åtgärder för ett planmässigt
och samordnat utbyggande av olika slags kommunikationsleder för
åstadkommande av förbättrade transportmöjligheter för skogsbruket finner
jag värt beaktande. Förutsättningarna för ökad planmässighet i förevarande
hänseende torde bliva större efter ett förstatligande än med nuvarande
ordning. De föreskrifter, som för vägväsendets del erfordras för utarbetandet
av de ifrågasatta planerna, torde emellertid icke böra meddelas i väglagen
eller vägstadgan utan i annan ordning.

Allmänna bestämmelser.

Åtskilliga av de allmänna bestämmelserna (1—19 §§) i 1934 års väglag betingas
av nu gällande ordning för väghållningens ombesörjande och ha därför
av de sakkunniga (se motiven härför s. 66 och 67 i betänkandet) ansetts
icke böra bibehållas efter ett förstatligande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar i detta sammanhang.

I förslaget har icke upptagits något stadgande motsvarande den i 3 § nu
gällande väglag innefattade bestämmelsen, att väg skall läggas där den tarvas
och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Ett dylikt stadgande är, såsom
de sakkunniga anmärkt, icke behövligt, där kronan är väghållare. Vidkommande
andra väghållare än kronan ha de sakkunniga erinrat att städer och
stadsliknande samhällen, enligt uttalanden i propositionen och utskottsutlåtandet,
framdeles böra vara befriade från skyldighet att bygga andra vägar
än sådana, vartill statsbidrag lämnas med viss procent av de beräknade kostnaderna.
Den omständigheten att statsbidrag utgår är visserligen ägnad att i
flertalet fall lösa de intressekollisioner som kunna uppstå mellan kronan och
städerna i fråga om byggande av nödiga vägar till och från stad, men någon
garanti för lösning av alla sådana konflikter kan statsbidragssystemet icke
anses utgöra. Det skulle sålunda kunna inträffa, att kronan bleve nödgad
att själv betala hela kostnaden för byggande av en väg, vars sträckning staden
för sin del icke gillade. En sådan lucka i lagstiftningen, varom här är fråga,
skulle kunna medföra icke obetydliga olägenheter.

Även kammarkollegiet betonar, att vissa betänkligheter möta mot upphävande
av den hittills lagfästa grundsatsen, att väg skall läggas, där den tarvas
och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Då denna förändring överensstämde
med det redan beslutade förstatligandet, saknade dock kollegiet anledning
att framställa någon erinran.

En av kollegiets ledamöter är härutinnan av skiljaktig mening och anser
ifrågavarande stadgande böra bibehållas med i huvudsak oförändrad lydelse.
Till stöd härför anföres bland annat, att förstatligandet icke borde medföra
någon inskränkning i den nuvarande rätten att med lagens stöd få framställa
anspråk på att erhålla behövlig allmän väg och få detta anspråk objektivt
prövat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Enligt 3 § första punkten gällande väglag skall väg läggas, där den tarvas Departement»-och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Stadgandet, som hade sin motsva- che^enrighet
i 3 § 1891 års väglag, torde innefatta skyldighet för väghållare att bygga
varje väg, som är nödig för den allmänna samfärdseln. Utvecklingen har emellertid
lett till att numera praktiskt taget inga andra företag utföras än de, till
vilka statsbidrag beviljas eller kunna påräknas inom kort tid efter färdigställandet.
Ett förstatligande av vägväsendet kommer icke att medföra någon
ändring härutinnan. Såsom jag framhöll i 1942 års proposition om vägväsendets
förstatligande, måste efter reformens genomförande varje utvidgning
av vägnätet även i princip bliva beroende av alt tillräckliga medel kunna
påräknas för ändamålet. Vidkommande andra väghållare än kronan må erinras,
att städer och stadsliknande samhällen, enligt uttalande i vederbörande
utskotts av riksdagen godkända utlåtande, framdeles böra vara befriade från
skyldigheten att bygga andra vägar än sådana, till vilka statsbidrag lämnas
med viss procent av de beräknade kostnaderna. I anledning av länsstyrelsens
i Malmöhus län yttrande vill jag framhålla, att arbetsplan för vägbyggnadsföretag
skall fastställas av statlig myndighet och att, om stad eller samhälle
underlåter att utföra företag, beträffande vilket arbetsplan fastställts och till
vilket statsbidrag lämnats, staden eller samhället på grund av tillsynsbestämmelserna
kan åläggas att verkställa företaget vid äventyr att detsamma eljest
utföres av den statliga vägorganisationen på stadens eller samhällets bekostnad
(48 § väglagförslaget). Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag i
likhet med de sakkunniga, att ifrågavarande stadgande i 3 § gällande väglag
icke behöver bibehållas. Det erhåller emellertid i viss mån en ersättning genom
4 § tredje stycket i departementsförslaget.

De sakkunniga ha föreslagit att även åtskilliga andra, i den nuvarande
väglagen under allmänna bestämmelser upptagna stadganden icke skola bibehållas
i den nya väglagstiftningen. Beträffande flertalet av de bestämmelser,
vilka av de sakkunniga föreslagits skola utgå, är jag ense med de sakkunniga.
Vidkommande de nuvarande föreskrifterna (7—10 §§) om vad väghållningen
omfattar samt om vad som är att hänföra till »byggande av väg», »vägunderhåll»
och »vinterväghållning», kan naturligtvis med fog sägas, att beträffande
den del av väghållningen, som skall ankomma på staten — denna del utgör
ungefär 98.5 procent av hela den allmänna väghållningen i riket — något
behov icke föreligger av att i väglagen närmare definiera dessa begrepp.

Eventuellt erforderliga anvisningar kunna meddelas i administrativ väg.

För den enskilde torde vara nog alt i lagen finnes föreskrivet, att väg skall
vidmakthållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. För den del av
väghållningen, som skall ombesörjas av städer eller stadsliknande samhällen,
torde dock finnas ett visst behov att i lagen fixera de begrepp, örn vilka här
är fråga. Med hänsyn härtill och då ett angivande av begreppen även ur
systematisk synpunkt synes önskvärt, ha nu berörda bestämmelser i gällande
väglag med vissa jämkningar och tillägg upptagits i departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

1 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak med 1 § i sakkunnigförslaget. Beträffande
motiven hänvisar jag till s. 67—69 i betänkandet.

2 §•

Stadgandet är likalydande med 2 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 i
betänkandet).

Skogsstyrelsen hemställer i sitt yttrande, att stadgandet måtte utformas så,
att last- och upplagsplatser för virke, vilka anordnas utmed väg, skola anses
höra till vägen.

Denna fråga har upptagits av 1936 års skogsutredning i dess den 11 februari
1943 avgivna betänkande (SOU 1943:4). Skogsutredningen anför härom
bland annat följande.

Med bilens allmänna användning i skogsbrukets tjänst hade lastningsmomentet
erhållit en helt annan och större betydelse för ett rationellt organiserande
av transporterna. Då fråga vore om tunga virkessortiment, bleve lastningen
ett krävande och tidsödande samt därför även kostsamt arbetsmoment,
om icke mekaniserade lastningsanordningar kunde användas eller ock
virkesupplagsplatsens höjd och lutning vore så anordnade, att pårullning av
virket på bilen i nedlut kunde äga rum. Motorismens utnyttjande i skogsbrukets
tjänst hade sålunda föranlett, att särskilda lastplatser för virke
måste anordnas. Detta krav hade under senare tid ytterligare understrukits
därav, att det allmänna till trafiksäkerhetens tjänst föreskrivit dels att virkesupplagen
ej finge ligga intill vägens område och dels att fordonet vid lastning
ej finge stå på själva vägen. Såväl den tekniska utvecklingen som lagstiftningen
hade nödvändiggjort, att särskilda upplags- och lastplatser för
virke anordnades utmed de allmänna vägarna på de platser, dit skogsprodukter
i större omfattning uttransporterades med hästforor. Nyttjandet av
dessa upplags- och lastplatser borde enligt skogsutredningens mening kunna
betraktas som ett moment av allmän samfärdsel. Skogsutredningen ansåge
det rimligt att kräva, att det allmänna vägväsendet tillhandahölle upplagsoch
lastplatser för trafikanterna. Då ifrågavarande anordningar icke tillkomme
på grund av vägens behov, måste dock väglagen ändras, om utförandet
skulle ske genom vägväsendets försorg. Därest i vissa fall på grund av naturförhållandena
upplagsplatserna ej kunde anordnas intill själva vägen utan
måste byggas på visst avstånd från denna, borde givetvis även den grenväg,
som då måste anläggas till upplagsplatsen, få karaktär av allmän väg.

Gatunämnden i Stockholm anser, att bestämmelserna om vad som är att
hänföra till väg alltför ensidigt taga sikte på väg på landet, samt anför härom.

Sålunda stadgas, att till väg skall räknas dike. Väg i stad torde emellertid
oftast icke byggas med diken utan förses med avloppsbrunnar. Jämväl dessa
med tillhörande servisledningar fram till avloppsledningen böra givetvis anses
höra till vägen, och det kan ifrågasättas, om icke också så stor del av
avloppsledningen, som kräves för dagvattnets avledande och vägens dränering,
bör inräknas i vägbegreppet. Ytterligare måste förutsättas, att även
erforderliga stödmurar o. dyl. anses ingå i vägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Överståthållarämbetet ansluter sig till gatunämndens uppfattning samt yttrar
i detta avseende följande.

Ehuru författningsförslagen i denna del icke innebära någon ändring av
vad för närvarande gäller, kan Överståthållarämbetet icke finna annat än att
vad gatunämnden härutinnan anfört är värt att i nu förevarande sammanhang
upptagas till beaktande. De avloppsbrunnar med tillhörande servisledningar,
vilka anordnas i gata, torde sålunda med avseende å ändamål och
behövlighet helt kunna jämställas med vägdiken. Då dessa inberäknas i vägkostnaden,
böra även avloppsbrunnar och dylikt bliva föremål för statsbidrag
såväl med avseende å byggande som underhåll. Avloppsledningar torde däremot
huvudsakligen tillgodose andra ändamål än ytvatlnets avledande och
synas därför ej på sätt gatunämnden ifrågasatt böra inräknas i vägbegreppet.

Svenska teknologi öreningen ifrågasätter, huruvida icke stadgandet borde
kompletteras med föreskrift örn, att område, inom vilket avloppsledning utförts,
jämväl borde räknas såsom vägområde. Det förekomme nämligen ofta,
att i samband med anläggning eller ombyggnad av väg öppna diken måste
ersättas med täckta avloppsledningar, vilka icke kunde placeras inom sådant
område, som enligt paragrafen skulle höra till vägen.

Samfundet för hembygdsvård yttrar.

12 § nämnes intet om rastplatser och ej heller om gång- och cykelbanor.

Möjligen kunna dessa innefattas i begreppet vägbana, men särskilt vid de
stora vägarna (t. ex. nya vägen Stockholm—Södertälje) läggas gång- och
cykelbanor fritt i förhållande till körbanorna, ofta på ett avstånd av flera
tiotal meter. Det är givetvis av största betydelse, att denna strävan att skilja
biltrafik och cykeltrafik — som nu medför vissa problem ur inarklösningssynpunkt
— möjliggöres genom den nya lagen.

Svenska kommunalt ek ni sk a föreningen anför.

Föreningen anser, att en mera exakt definition av vad som avses med väg
är erforderlig, då uttrycket vägbana ej är entydigt och icke heller konsekvent
tillämpats i det framlagda förslaget. Sålunda har i 5 § förslaget till förordning
angående statsbidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och
stadsliknande samhällen uttrycket vägbana utbytts mot trafikbana, vari inräknas
— vilket även framhålles i motiveringen till nämnda paragraf —-särskilda cykel- och gångbanor. Vidare anser föreningen, att till väg även
böra räknas skyddsremsor samt ledning, som ersätter dike. Det kan nämligen
i vissa fall anses motiverat att ersätta dike med sluten ledning för
bortledande av det vatten, som normalt skulle upptagas av dike.

Ett visst behov av särskilda upplags- och lastplatser för virke utmed de Departementsallmänna
vägarna torde åtminstone på sina håll föreligga. Om sådana upp- chefenlags-
och lastplatscr äro mera permanent behövliga, har jag icke något att
erinra mot att —- oavsett frågan, huru kostnaderna härför böra bestridas
— byggande och underhåll av dylika anordningar får ske genom vägorganisationens
försorg, särskilt som något annat statligt organ icke lämpligen
torde kunna komma i fråga för denna uppgift.

Även örn hinder sålunda av praktiska skäl icke hör möta mot att vägväsendet
medverkar vid anordnandet av sådana platser, följer därav dock
icke, alt de böra anses höra till allmän väg och bekostas såsom sådan. Att

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

fastställa att en vid sidan av väg och ofta ett stycke ifrån denna anordnad
plats, som icke erfordras för vägens bestånd och underhåll eller för samfärdseln
å denna, skall anses höra till vägen måste i och för sig vara ägnat att ingiva
betänkligheter. Vad som emellertid framför allt kan invändas mot förslaget
är, att dessa platser icke äro avsedda för den allmänna samfärdseln utan
för ett visst speciellt behov. Karakteristiskt för begreppet allmän väg är ju att
den är avsedd för all slags samfärdsel. Ett genomförande av förslaget skulle
sålunda innefatta ett avsteg från en viktig och enligt min mening alltjämt
välgrundad princip. Härtill kommer, att ett sådant avsteg skulle kunna medföra
ekonomiska konsekvenser, som icke nu kunna överblickas. Finge
upplags- och lastplatser för virke anordnas på vägväsendets bekostnad, kunde
andra näringar med fog göra anspråk på samma förmån. Exempelvis
torde jordbrukets behov av särskilda anordningar i och för mjölktransporter
vara jämförligt med skogsbrukets behov av upplags- och lastplatsen Ett genomförande
av skogsutredningens förslag skulle vidare medföra, att det förenklade
sätt för ianspråktagande av mark för allmän väg, som innefattas i
det föreliggande lagförslaget, skulle bliva tillämpligt jämväl med avseende å
upplags- och lastplatser för virke. Detta skulle innebära, att det skulle ankomma
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i samband med fastställande
av arbetsplan avgöra, örn det allmännas behov av sådan plats vore så
stort, att det enskilda intresset borde vika. Styrelsens befattning med skogsbruket
är emellertid icke av den natur, att styrelsen kan anses äga förutsättningar
att göra en sådan avvägning.

På nu anförda skäl anser jag mig icke kunna biträda skogsutredningens
förslag i denna del.

Såsom framgår av de återgivna yttrandena, ha i dessa hemställts jämväl örn
åtskilliga andra tillägg till förevarande paragraf. Sålunda har föreslagits, att
denna måtte erhålla en sådan avfattning, att till väg hänfördes avloppsbrunnar,
servis- och avloppsledning, täckdike samt skyddsremsa. Enligt min mening
föreligger icke något behov av kompletterande bestämmelser i dessa
hänseenden. Den i paragrafen angivna exemplifieringen torde nämligen vara
tillfyllest för att avgöra, om viss anordning hör till väg. Därest någon av de
i yttrandena omförmälda anordningarna uteslutande eller i huvudsak tillkommit
för vägs ändamål, bestånd eller underhåll, skall den givetvis anses
höra till vägen. Dylika anordningar torde emellertid mången gång huvudsakligen
avse andra ändamål än de sist angivna.

I anledning av samfundets för hembygdsvård yttrande vill jag framhålla,
att utmed väg anordnade gång- och cykelbanor måste anses höra till vägen,
även om de äro förlagda på ett visst avstånd från den egentliga vägbanan.

På några håll har förekommit, att brygga, som stått i direkt förbindelse
med allmän väg, ansetts såsom väg och i enlighet härmed intagits till allmänt
underhåll. En sådan utvidgning av begreppet väg synes mig icke tillrådlig.
Där brygga utgör färjläge, kommer den emellertid på grund av stadgandet
i andra stycket att hänföras till väg. Vidare torde en brygga, som är
utgångspunkt för båttrafik av samma karaktär som färjtrafik, kunna betraktas
såsom färjläge och följaktligen hänföras till väg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 63

3 §■

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget, överensstämmer
i sak med 7 § gällande lag. Det har dock icke ansetts behövligt att
skilja mellan vägunderhåll och vinterväghållning. Dessa båda begrepp lia därför
sammanförts till ett. Väghållning skall sålunda framdeles omfatta byggande
och underhåll av väg.

4 §•

Denna paragraf — som bland annat ersätter 9 § första stycket och 10 § i
sakkunnigförslaget (motiv, se s. 71 i betänkandet) men som i övrigt saknar
motsvarighet i de sakkunnigas förslag — angiver vad som räknas till byggande
av väg, när väg må anläggas, omläggas och förbättras samt hur väg
bör byggas.

De sakkunniga anföra i detta sammanhang.

I förslaget angivas förutsättningarna för byggande av allmän väg, förändring
av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och
indragning av allmän väg. I gällande lag ha icke meddelats några särskilda
bestämmelser härom, något som icke varit behövligt med hänsyn till den
definition, som givits begreppet allmän väg. Det kan möjligen synas onödigt
att, efter förstatligandet av den större delen av den allmänna väghållningen,
i väglagen angiva förutsättningarna för byggande av allmän
väg. Varken staten eller — med visst undantag — annan väghållare skall
ju framdeles kunna åläggas att bygga allmän väg. Vägs egenskap av allmän
medför emellertid högst avsevärda inskränkningar i de befogenheter,
som tillkomma fastighetsägare och andra. Sålunda måste erforderlig mark
avstås för vägen. Marken närmast utmed vägen får icke i alla avseenden fritt
nyttjas efter ägarens eller brukarens skön. Även andra olägenheter kunna
följa av vägs byggande eller brukande. Det har med hänsyn härtill ansetts
riktigast att i lagen angiva, när väg må byggas såsom allmän och när sålunda
den enskildes rätt måste vika för det allmännas intressen. Av enahanda skäl
angivas i förslaget även förutsättningarna för förändring av enskild väg till
allmän och för inrättande av särskild vinterväg. Det har även, ehuru icke av
samma skäl, ansetts lämpligt att i lagen angiva villkoren för att allmän väg
skall kunna indragas.

Chefen för försvarsstaben understryker i sitt yttrande vägväsendets utomordentligt
stora betydelse ur militär synpunkt. Tillgång till goda och i rätta
riktningar ledande vägförbindelser utgjorde en av de viktigaste förutsättningarna
för att krigsmakten skulle kunna lösa sina uppgifter. Med hänsyn
härtill syntes önskvärt, att begreppet »riksförsvaret» infördes i väglagen vid
sidan av begreppet »den allmänna samfärdseln» eller »det allmänna».

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anför beträffande denna paragraf.

Enligt nu gällande väglag är allmän väg av två slag, sådan väg, som »prövas
nödig för den allmänna samfärdseln» och ödebygdsväg, »som---

finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande
och bebyggande». De sakkunniga föreslå införande av ytterligare en
kategori, nämligen väg, som »finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna».
Såvitt styrelsen kan finna, är det mindre lämpligt att jämsides med

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

varandra uppställa kvalifikationsgrunder, mellan vilka gränserna äro så obestämda
som här är fallet. Var går gränsen mellan »gagn» oell »synnerligt
gagn» ? Enligt styrelsens mening måste en ödebygdsväg ■— som ju skall vara
ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande — anses vara icke endast
till gagn utan till synnerligt gagn för det allmänna. Styrelsen anser, att
begreppet ödebygdsväg kan utgå ur lagstiftningen. Några särskilda skäl som
tala för bibehållande av detsamma synas icke föreligga. Ivan det flerliundraåriga
begreppet landsväg utmönstras ur väglagstiftningen, torde så kunna
ske även beträffande det''år 1919 införda begreppet ödebygdsväg. Möjligheten
för statsmakterna att tillse, alt behovet av sådana vägar, som enligt nuvarande
terminologi äro ödebygdsvägar, blir vederbörligen tillgodosett, lärer
icke kunna försvåras. För länsstyrelserna och vägorganisationen skulle ett
borttagande av begreppet medföra praktiska fördelar, bl. a. kunde antalet
flerårsplaner minskas och man skulle slippa att • enligt bestämmelserna i
vägstadgan — för exempelvis Malmöhus län behöva göra en »fyraårsplan
för nyanläggning av andra vägar än ödebygdsvägar».

Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser anledning saknas att i väglagen
skilja mellan vanlig väg och ödebygdsväg. I de sakkunnigas förslag till vägstadga
förutsattes visserligen, anför länsstyrelsen, att särskild flerårsplan
skulle uppgöras för nyanläggning av ödebygdsvägar. Men även huvudvägar
skulle vid uppgörande av flerårsplan behandlas för sig och dock funnes
begreppet huvudvägar icke i väglagen.

Vågingenjören i Norrbottens län anför i sitt yttrande.

Enligt förslaget till lag om allmänna vägar 1 § hänföra de sakkunniga hit
endast sådana för den allmänna samfärdseln öppna vägar av allmän vägs
eller ödebygdsvägs karaktär, vilka på grund av vad i lagen sägs skola hållas
genom det allmännas försorg.

Begreppet allmän väg har icke utvidgats att även omfatta stigar tor visst
färdsätt (cykelstigar) eller skogsvägar (bilbasvägar) som exempelvis skett
utomlands. De sakkunniga förklara anledningen härtill vara, att deras uppdrag
är begränsat och att de därför icke ansett sig böra upptaga detta spörsmål''
till diskussion. För de norrländska länen med sitt stora behov av saval
skogsvägar som cykelstigar är dock denna fråga utomordentligt betydelsetull
och synes därför av länsstyrelsen böra närmare utvecklas. Begreppet allman
väg bör ges en sådan omfattning i den nya lagen, att däri även kan inbegripas
sådana skogsvägar och stigar, som äro till synnerligt gagn for det allmänna.

Kammarkollegiet yttrar i detta sammanhang.

Allmän väg inom stadsplanesamhälle, som icke är egen väghållare, bör
inom stads- eller stomplanelagt område sammanfalla med gata. Med stadgandets
avfattning förefinnes risk för att avgörandet kan komma att avvika
från fastställd städs- eller stomplan, vilket synes olämpligt. Garanti bor därför
skapas mot dylik avvikelse, i sådan form att avgörande om sträckningen
av allmän väg anknytes till stadsplanelagens regler, förslagsvis genom hänvisning
till stadsplanelagen.

Departements- I likhet med de sakkunniga anser jag riktigast, att förutsättningarna for
chefen. byggande av väg angivas i väglagen.

Såsom de sakkunniga framhålla finnes, sedan staten övertagit den allmänna
väghållningen på landet, ur praktisk synpunkt icke någon anledning att
begränsa den väghållning, som skall ombesörjas av den statliga vägorganisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

lionell, till allenast vägar, som prövas nödiga för den allmänna samfärdseln.
Under senaste tid lia såsom allmänna byggts vägar, vilka till övervägande
del varit av militär betydelse. Det synes också lämpligt, att sådana för försvaret
eller eljest för det allmänna erforderliga vägar, sorn, utan att vara
nödiga för den allmänna samfärdseln, likväl äro av betydelse för denna, hållas
såsom allmänna. Vägens betydelse för den allmänna samfärdseln får
dock icke vara alltför ringa. En väg, som till övervägande del kommer att
nyttjas exempelvis för militära ändamål eller för domänverkets skogskörsler,
bör sålunda icke byggas såsom allmän. Såsom förutsättning för att väg, som
icke är nödig för den allmänna samfärdseln, skall kunna byggas såsom allmän
bör gälla, att vägen är av synnerligt gagn för det allmänna.

I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser jag ödebygdsvägarna
vara till synnerligt gagn för det allmänna såsom ägnade att främja landets
uppodlande och bebyggande. Det saknas därför även enligt min mening anledning
att i väglagen skilja mellan ödebygdsvägar och andra allmänna vägar.

Att uppställa lika stränga villkor för omläggning, breddning och annan
förbättring av väg som för nyanläggning av väg synes icke ändamålsenligt.
Dylika förbättringsföretag böra därför kunna utföras, om så prövas erforderligt
för samfärdseln eller eljest ur det allmännas synpunkt, exempelvis av
ekonomiska skäl.

Frågan huruvida stigar för visst färdsätt, t. ex. cykelstigar, böra kunna
byggas såsom allmänna vägar tarvar en mera ingående utredning än den,
som i detta sammanhang kunnat ske inom departementet. Jag är därför icke
beredd att nu taga ställning till denna fråga, som ej heller äger omedelbart
samband med vägväsendets förstatligande.

Det har på samma sätt som i lagen om enskilda vägar ansetts böra angivas,
att väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt
byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med
minsta intrång och olägenhet för annan.

I anledning av kammarkollegiets erinran vill jag framhålla, att väg, som
bygges inom område för vilket stadsplan blivit fastställd, skall givas en
sträckning som står i överensstämmelse med stadsplanen. Vad nu sagts torde
helt visst gälla även utan uttryckligt lagstadgande. Det synes mig dock
lämpligt, att i lagen intages ett förbud mot att utlägga väg på sådant sätt,
att stadsplan motverkas. Skulle det vid vägbyggnadsfrågans behandling visa
sig, att vägen lämpligen bör läggas över mark, som enligt stadsplanen icke
är avsedd till gata, får beslut om vägens sträckning över sådan mark anstå,
intill dess stadsplanen blivit i vederbörlig ordning ändrad. Som yttrande från
byggnadsnämnd alltid skall inhämtas, då vägföretag berör planlagt område,
torde lask icke finnas för att byggnadsföretaget kommer att avvika från planen.
Det sagda har även tillämpning på stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser.

5 §•

Detta stadgande återgiver med viss redaktionell jämkning 3 § och 4 §
tredje stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 i betänkandet). I anslut Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 313- 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ning till föreskriften, att väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick, angives i överensstämmelse med gällande lag vad som skall räknas
till underhåll av väg.

Länsstyrelsen i örebro län anför i sitt yttrande bland annat.

I 3 § förslaget till väglag stadgas, att väg skall hållas i ett för samfärdseln
tillfredsställande skick. I motiven till samma paragraf säges allenast, att stadgandet
är likalydande med nuvarande lags enahanda bestämmelse. Man underlåter
emellertid att framhålla, att den gamla lagens bestämmelse kompletterades
med stadganden örn tillsyn å väghållningen. I förslaget till den nya
lagen finnas bestämmelser om tillsyn å väghållningen allenast beträffande
sådana städer eller stadsliknande samhällen, där kronan icke är väghållare.
Beträffande alla andra vägar, där således den statliga vägorganisationen ansvarar
för vägunderhållet, finnes ingen annan kontroll å dess rätta utförande
än den som organisationen själv anordnar. Detta är enligt länsstyrelsens
mening en högst allvarlig brist i förslaget. Det duger ej här att hänvisa
till andra statliga kommunikationsverk såsom exempelvis statens järnvägar.
Här är det nämligen staten själv, som utövar trafiken och som alltså
lider skada genom dåligt underhåll av själva järnvägen. Beträffande landsvägarna
åter är det den enskilde trafikanten, som skadas i större eller mindre
mån av dåligt vägunderhåll. Under normala tider är det synnerligen höga
kapitalvärden, som äro insatta i landsvägstrafiken. Den skada, som fordon
taga genom dåligt vägunderhåll, icke blott genom därav förorsakade olycksfall,
utan framförallt genom en onormalt hög förslitning, stiger därför till
mycket höga belopp. Att döma av de tendenser, som senaste åren förmärkts,
är det att befara, att utfärdade direktiv komma att leda till en strävan hos
länsorganen att framförallt söka redovisa så låga vägunderhållskostnader
som möjligt. Underhållets kvalitet torde härigenom icke sällan lida och
vägarna så småningom bli sämre. Den andra parten, trafikanterna, har ingen,
som mot dylika strävanden bevakar deras berättigade anspråk på efterlevnad
av lagens föreskrift örn vägars hållande i ett skick, som är för samfärdseln
tillfredsställande d. v. s. sådant att onormalt hög fordonsförslitning
undvikes.

Länsstyrelsen vill icke förutsätta, att vägunderhåll skall av statlig myndighet,
trots framställning örn rättelse, försummas i sådan grad, att väg
behöver avstängas. Den möjlighet 1938 års vägsakkunniga härutinnan rekommenderat
synes således hava i och för sig endast teoretiskt värde, och
länsstyrelsen finner det följaktligen naturligt, att någon erinran om förefintligheten
av dylikt ingripande mot dåligt vägunderhåll icke gjorts i väglagsförslaget.
Däremot finner länsstyrelsen det egendomligt, att icke i lagtexten
givits uttryck för den enligt 1938 års sakkunniga länsstyrelse åliggande
skyldighet att i händelse av brist i väghållningen göra framställning örn rättelse
till vägorganisationen eller i sista hand till Kungl. Majit. Emellertid synes
betydelsen av den länsstyrelse sålunda åliggande tillsynsskyldigheten
kunna i icke ringa mån stärkas, om vägnämnder och länsvägnämnd finge
lagstadgad befogenhet att till länsstyrelse anmäla av deras ledamöter iakttagna
brister i väghållningen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påtalar, att stadgandet icke innehåller
tillräckliga garantier för att vägarna hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick. Vägdirektören, som skulle sköta denna angelägenhet, finge
nämligen ett starkt intresse av att underhållskostnaderna bleve så låga som
möjligt. Bättre kontroll syntes därför erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför i detta sammanhang.

Förslagen innebära ett brytande med historisk tradition på ett sätt, som
åtminstone i ett hänseende måste anses både betänkligt och olämpligt. Länsstyrelsen
syftar därvid på det åliggande, som av ålder tillkommit länsstyrelse
att för egen del och genom underordnade myndigheter öva tillsyn och
uppsikt över vägväsendet och väghållningen. Frågan härom, befäst såväl genom
nu gällande lag om allmänna vägar som i den för länsstyrelserna gällande
instruktionen, har i de föreliggande förslagen helt kommit bort. Att
så skett torde måhända förklaras av att man utgått från att anledning komme
att saknas att bibehålla bestyret härmed, då staten komme alt övertaga
väghållningen. Man torde hava förutsatt, att denna samtidigt nied övertagandet
komme att a priori bliva tadelfri. Enligt länsstyrelsens mening kan
en sådan tankegång dock knappast anses riktig. Man torde nog i stället få
räkna med att, även efter statens övertagande av väghållningen, anledning
till anmärkning mot beskaffenheten av denna understundom kan yppas.

Med tanke härpå och i betraktande av den fara för säkerhet till person och
egendom, som kan följa med försummad väghållning, kan länsstyrelsen, som
enligt den för ämbetsverket gällande instruktionen har till ämbetsplikt bland
annat att söka behörigen upprätthålla en sådan säkerhet, ej finna annat än
att, även efter statens övertagande av väghållningen, förhållandena alltjämt
peka på nödvändigheten av att bibehålla ett direkt lagbud örn skyldighet alt
öva tillsyn och uppsikt över vägväsendet, så att någon av de myndigheter,
som i första hand skola handlägga vägärenden, får ett omedelbart ansvar
för denna del och varigenom alltså det icke eftersträvansvärda systemet med
delat ansvar, som får anses uppstå med nuvarande avfattning av förslagen,
skulle komma att undanröjas. Lämpligast synes detta kunna ske genom en
avgränsning av de skyldigheter och befogenheter med avseende å denna detalj,
som böra tillkomma länsstyrelse och vägförvaltning. Särskilt hänsynen
till de anspråk på klara linjer, som allmänheten med tanke på den personliga
säkerheten Ilar fog att härvidlag framställa, talar för åtgärder i sådan
riktning.

Vägingenjören i Södermanlands län anser, att alla vägar, å vilka biltrafik
vore tillåten, borde hållas fria från hinder av snö och is i den omfattning,
som krävdes för sådan trafik. För att hålla de mindre vägarna öppna för biltrafik
erfordrades ej med nödvändighet, att de skulle maskinplogas. Det
ginge också bra att med träplogar, dragna av hästar, erhålla en framkomlig
vägbana.

Chefen för försvarsstaben uttalar, att han — åtminstone under krigsfara
och i krig — borde kunna utöva inflytande på huruvida för automobiltrafik
användbar väg skulle plogas för sådan trafik eller icke. Med hänsyn härtill
borde i sista stycket efter orden »länsstyrelsen att» inskjutas »i samråd med
chefen för försvarsstaben». I

I 1942 års proposition örn vägväsendets förstatligande framhöll jag, alt den Deparumenistillsyn
å den allmänna väghållningen, som sedan gammalt ankommit på chef«nlänsstyrelserna,
betingats av behovet för staten att genom sina organ vaka
över att väghållningen ombesörjdes på ett tillfredsställande sätt av jordägare
och ortsmenigheter. I och med att staten genom egna organ övertager väghållningen
på landet upphör nämnda behov. Det torde icke föreligga någon
risk för att vägunderhållet på grund av överdriven sparsamhet från stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

makternas eller deras tjänstemäns sida eftersättes i sådan mån, att trafiken
lider men. Skulle något sådant verkligen inträffa, åligger det givetvis länsstyrelsen
att göra framställning örn rättelse. Det ligger för övrigt i sakens natur
att trafikanterna, om vägunderhållet eftersättes, komma att anföra klagomål.
Något behov av fortlöpande uppsikt från länsstyrelsernas eller vägnämndernas
sida över sättet för väghållningens ombesörjande på landet torde med
hänsyn härtill icke föreligga. Då förstatligandet icke avses skola medföra någon
ändring i väghållares skyldighet att ersätta skada, som åsamkas på grund
av eftersatt vägunderhåll, ha statsmakterna givetvis ett intresse av att underhållet
icke försummas.

Beträffande frågan vad som bör räknas till underhåll överensstämmer departementsförslaget
med vad nu stadgas i 9 och 10 §§ gällande väglag med
tillägg, att till underhåll vintertid skall räknas även sändning. Härutinnan
överensstämmer förslaget med vad nu allmänt tillämpas. Till frågan örn
gränsdragningen mellan underhåll och renhållning, vilken fråga är av särskild
betydelse för beräknande av statsbidrag till städernas väghållning, skall
jag i det följande återkomma.

I likhet med de sakkunniga anser jag ändamålsenligt, att möjlighet finnes
att vintertid begränsa vägs öppethållande för biltrafik. Då beslutanderätten
i dylik fråga skall ankomma på länsstyrelsen, torde anledning icke
finnas att befara, att sådan begränsning kommer till stånd utan tillräckliga
skäl. Att länsstyrelsen vid meddelande av dylikt beslut skall — i händelse av
krig eller krigsfara — samråda med militär myndighet, synes självfallet och
torde icke behöva särskilt angivas i lagen.

6§.

Denna paragraf återgiver med viss redaktionell jämkning 4 § första och
andra styckena samt 12 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 och 73 i betänkandet)
.

7 §•

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 11 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 71—73 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i sitt yttrande.

I andra stycket göres frågan örn enskild vägs förändring till allmän beroende
av om medel för iståndsättningsarbeten finnas »eller kunna påräknas
bliva tillgängliga under den närmaste framtiden». Detta torde innebära bl. a.
att en väg skall kunna bliva allmän utan att samtidigt försättas i ett för
samfärdseln tillfredsställande skick. Risken för eventuella trafikolyckor kommer
då att åvila vägväsendet. Detta synes olämpligt, och styrelsen föreslår,
att de citerade orden utgå.

Svenska vågföreningen yttrar.

I fråga om intagningen av enskild väg till allmänt underhåll lia de sakkunniga
i motiveringen yttrat bl. a.: »Då behovet av vägen städse bör vara
utslagsgivande vid bedömandet av fråga örn densammas övertagande till allmänt
underhåll, är det ur det allmännas synpunkt icke välbetänkt att uppställa
villkor, som äro alltför betungande eller som icke kunna uppfyllas».

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Vägföreningen befarar, att det citerade uttalandet kan missförstås. Det
bör ur det allmännas synpunkt vara välbetänkt, att välgrundade villkor kunna
uppställas. I många fall kan den knappa tillgången på penningmedel göra
det omöjligt att förbättra sådana vägar, som äro till synnerligt gagn för det
allmänna, därest icke särskilt bidrag kan erhållas från de enskilda vägintressenterna.
Ett villkor örn bidrag till iståndsättande kan visserligen vara
mer eller mindre betungande för den enskilde, men det kan för honom vara
ännu mera betungande, att vägen förblir enskild och icke blir intagen i det
allmänna vägnätet. Förfaringssättet att för övertagande stadga visst villkor
har sedan gammalt använts för sådana fall, då allmänna medel icke stå till
förfogande för vägens ombyggnad till allmän väg inom överskådlig tid men
när de enskilda vägintressenterna ändock önska att få en sådan övergång
till stånd.

Vägföreningen anser således, att möjligheten att ställa villkor icke bör
borttagas utan snarare komma till uttryck i författningarna.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner -— under framhållande
av frågans betydelse för länets vidkommande —• angeläget, att hinder icke
uppställes mot enskild vägs förändring till allmän under rimliga villkor om
vägens iståndsättande genom de enskilda väghållarnas försorg före förändringens
ikraftträdande. Länsstyrelsen anför härom.

I fråga örn förändring av enskild väg till allmän har under senare tid den
praxis utbildats, att beslut örn enskild vägs övertagande till allmänt underhåll
icke må förbindas med villkor, att vägen före övertagandet av de enskilda
väghållarna försättes i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Hur
de vägsakkunniga ställa sig till denna fråga, framgår icke med full tydlighet.

Å sid. 72 i betänkandet framhålles, att det ur det allmännas synpunkt icke
är välbetänkt att uppställa villkor, som äro alltför betungande eller som icke
kunna uppfyllas. Klai’t är ju, att villkor av dylik beskaffenhet icke böra förekomma.
De villkor, som det i dylika fall gäller, äro emellertid som regel icke
svårare för de gamla väghållarna att uppfylla än att det för dem under alla
förhållanden blir en billig prestation i jämförelse med den fördel, som bortfallandet
för framtiden av vägunderhållet för dem innebär. Visserligen må
invändas, att principiellt sett enskild väg icke skall förvandlas till allmän,
utan att den är för allmänna samfärdseln behövlig, och att när så befinnes
vara förhållandet allmän väg skall åstadkommas utan enskild väghållares
betungande. Men tillämpas detta alltför strängt, blir residtatet, att svårigheten
att inom rimlig tid kunna disponera statsmedel för vägens iståndsättande
framtvingar ett uppskov med vägens övertagande till allmänt underhåll, som
icke är till fördel för någondera parten.

Det av de sakkunniga för enskild vägs förändring till allmän uppställda Dep%‘ej™nUl''
villkoret, att vägen befinner sig i eli för samfärdseln tillfredsställande skick,
synes mig med hänsyn till bl. a. risken för trafikolyckor välbetänkt. Mången
gång kunna dock de brister, som behöva undanröjas för alt vägen skall befinna
sig i ett för samfärdseln tillfredsställande skick, vara av den beskaffenhet,
att vägens upplåtande för allmän samfärdsel kan ske utan fara för trafiken,
exempelvis där endast diken behöva upptagas. Jag kan med hänsyn
härtill icke biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ändringsförslag.

Kan vägens skick anses innebära fara för trafiken, bör dess upplåtande
för allmän samfärdsel icke ske, förrän vägen satts i ett tillfredsställande
skick. Är därvid fråga örn mindre arbeten, bör i beslutet örn vägens föränd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements■
chefen.

ring till allmän uttryckligen angivas, att detsamma icke skall gälla, förrän
arbetena utförts och avsynats. Kan vägen icke utan större omläggningseller
förbättringsarbeten upplåtas för allmän trafik, skall frågan om utförandet
av nämnda arbeten, på sätt i vägstadgan närmare angives, behandlas i
den för vägbyggnadsärenden förutsatta ordningen.

Principiellt böra kostnaderna för iståndsättande av enskild väg, som prövas
nödig för den allmänna samfärdseln eller som eljest finnes vara till synnerligt
gagn för det allmänna, bestridas av väghållaren. Skall det allmänna
bekosta arbetena, blir vägens förändring till allmän följaktligen beroende av,
när medel härför bliva tillgängliga. Då de årliga anslagen för vägbyggnadsändamål
måste fördelas efter företagens angelägenhetsgrad, kan det dröja
länge, innan arbetena kunna utföras och vägen kan intagas till allmänt underhåll.
Med hänsyn härtill kan det för vägintressenterna ofta framstå såsom
fördelaktigt att själva åtaga sig kostnaden för vägens iståndsättande. Något
hinder härför bör givetvis icke möta. För att icke intressenterna skola behöva
riskera att nedlägga kostnader på vägen utan att denna därefter intages till
allmänt underhåll böra intressenterna kunna efter framställning erhålla ett
förhandsbesked om att vägen verkligen kommer att förändras till allmän,
om den sättes i stånd. Dylikt förhandsbesked bör dock gälla endast för viss
kortare tid.

8 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 13 § i sakkunnigförslaget (motiv, se
s. 73 och 74 i betänkandet).

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar beträffande detta stadgande.

Här stadgas, att väg må indragas, om »vägens indragande icke för bygden
föranleder annat än ringa olägenhet». Detta står icke fullt i överensstämmelse
med av de sakkunniga i motiven uttalad mening och bör kunna ändras till
»vägens indragande icke för bygden föranleder större olägenhet».

Ifrågavarande lagrum lärer avse jämväl indragning av särskild vinterväg.
Styrelsen förutsätter, att ifrågavarande stadgande och statsmakternas uttalanden
i ämnet icke skola anses lägga hinder i vägen mot en allmän omprövning
av exempelvis behovet av de särskilda vintervägar, om vilka 1942 års
statsrevisorer i sin berättelse framställt anmärkning.

Vågingenjören i Kronobergs län anför.

Indragning av väg synes, såsom paragrafen formulerats, endast i undantagsfall
kunna ske i samband med vägs omläggning. Utan att vilja förorda
att indragning av annan väg eller vägsträcka må ske annat än undantagsvis,
synes dock viss översyn av det allmänna vägnätets utsträckning tid efter annan
böra kunna vidtagas. Det ifrågasättes därför, huruvida icke formuleringen
bör ändras så att detta möjliggöres.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anmärker, att ordet »bygd» i den mening
här avses vid flera tillfällen visat sig så tänjbart, att det ifrågasättes, om det
ej kunde utbytas mot ett uttryck av mindre räckvidd. I

I 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande framhöll jag, att en
omorganisation av vägförvaltningen icke finge leda till en allmän indrag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ning av bygdevägar. Även om, uttalade jag vidare, i ett eller annat fall intagning
skett av väg, som icke kunde sägas tjäna ett allmänt samfärdselbehov,
kunde det icke vara skäligt att beröva en bygd en förmån, som redan
funnes och som vunnit hävd. Vad sålunda anförts synes mig alltjämt äga
giltighet. En indragning av allmän väg är ofta ägnad att rubba de ekonomiska
förutsättningarna för den av vägen berörda bygden och bör därför
icke ske annat än då så av ekonomiska skäl kan anses motiverat. Varje
beslut i ärende rörande indragning av väg bör enligt min mening grundas pa
en avvägning mellan å ena sidan kostnaderna för vägens underhall och a
andra sidan den nytta, vägens bibehållande såsom allmän medför ur det allmännas
synpunkt. Det är då utan vidare klart, att vägen bör bibehållas såsom
allmän, om dess indragande medför större olägenhet för den därav berörda
bygden. Jag vill emellertid framhålla, att det i förevarande stadgande uppställda
villkoret icke omöjliggör en indragning, som är till olägenhet blott
för ett fåtal fastigheter.

9 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak med 7 § första stycket i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 70 i betänkandet).

10 §.

Stadgandet är likalydande med 8 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 70 i
betänkandet).

Om väghållare.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 5 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 i betänkandet)
.

Kammarkollegiet anför i detta sammanhang.

Enligt detta lagrum skall, där någon på grund av särskilt åtagande åligger
att svara för väghållning, därvid förbliva, intill dess väghållningen i föreskriven
ordning övertages av kronan, respektive stad eller stadsplanesamhälle
som är väghållare. Enligt motiveringen avser detta stadgande aldre
privaträttsliga förpliktelser med avseende å väghållningen och överensstämmer
i sak med bestämmelsen i 11 § 2 st. gällande lag örn allmänna vägar.

Sådana skyldigheter bero ej alltid på åtagande utan kunna vara tratikföretaget
ifråga ålagda i administrativ eller judiciell ordning. Uttrycket »särskilt
åtagande» synes därför lämpligen böra utbytas mot »särskild förpliktelse».

Stadgandet har jämkats i överensstämmelse med kammarkollegiets hem-
ställan. Även i övrigt har paragrafen underkastals omarbetning huvudsak- 6 e en''
ligen av redaktionell innebörd.

12 §.

Detta stadgande överensstämmer i sak nied 6 § i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 69 i betänkandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Svenska vägstyrelsernas förbund anför beträffande denna paragraf.

Stadgandet förefinnes även i nuvarande väglag och har ansetts böra bibehållas.
Huvudmotivet för förstatligandet har varit att åstadkomma en skatteutjämning.
Förbundet anser, att med stadgandets bibehållande denna princip
betänkligt kommer att rubbas. Särskilt under tider med stor arbetslöshet
kan frestelsen ligga nära för kommun eller landsting att — liksom skedde
i ej ringa utsträckning under tidigare arbetslöshetsperioder — på denna bakväg
skaffa sig förtursrätt till vissa vägarbeten. Härigenom komma kommunens
skattedragare att beskattas extra för ett vägändamål. För den statliga
vägmyndigheten kommer det också att bliva svårt att icke mottaga ett erbjudande
örn större eller mindre bidrag till ett vägbygge, varigenom egna anslag
väsentligen utdrygas. Att sådana trakter, där ingen arbetslöshet förefinnes,
da komma att fa stå tillbaka beträffande vägbyggnadsprogrammet
torde vara ställt utom allt tvivel. Med stadgandets bibehållande föreligger
alltså en tvåfaldig risk: dels att vissa trakters vägbyggnadsplaner rubbas och
förskjutas av ovidkommande hänsyn, dels att vägskatteutjämningen göres
illusorisk genom vissa kostnaders överflyttande till annan skattetitel. Paragrafen
bör för den skull icke medtagas i den blivande lagen.

DeP<Zhei7nntS Tl11 förekommande av att kommunallagarnas bestämmelser om de uppgifter,
till vilka kommun må anslå medel, skulle utgöra hinder för kommun
eller landsting att lämna bidrag till väghållningen infördes år 1905 i 1891
ars väglag ett stadgande, likalydande med det av de sakkunniga föreslagna.
Detta stadgande bibehölls oförändrat i 1934 års väglag. Såsom de sakkunniga
framhålla, kan det även efter förstatligandet uppkomma fall, då landsting
eller kommun anser med sina intressen förenligt att bidraga till viss väg i
stad eller stadsliknande samhälle. Möjlighet bör även framdeles finnas för
kommun att, på samma sätt som för närvarande ofta är fallet, bidraga till
anskaffande av mark, som erfordras för nyanläggning av väg.

13 §.

Stadgandet saknar i huvudsak motsvarighet i sakkunnigförslaget. Det har
emellertid synts mig lämpligt att i överensstämmelse med 13 § gällande väglag
angiva, vilka myndigheter och organ som skola handha den allmänna
väghållningen. Redan i detta sammanhang torde av systematiska skäl böra
angivas, att väghållningen i städer och stadsliknande samhällen, som själva
äro väghållare, skall ombesörjas under närmaste inseende, i Stockholm av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest av vägförvaltningen i länet. Stadgandet
ersätter i sistnämnda hänseende 57 § i sakkunnigförslaget (motiv, se
s. 106 i betänkandet).

Om prövning av vägfrågor.

14 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar och tillägg 14 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 74—77 i betänkandet).

Kuno!. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, svenska vägslyrelsernas
förbund och Skaraborgs läns vägförening hemställa i sina yttranden om sådan
ändring av förevarande stadgande, att vägfrågor av mindre betydelse
och av mera lokal natur — arbetsplaner för bygdevägar, förändring av enskild
väg till allmän och inrättande av vintervägar — finge avgöras av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför härom.

Avgörandet av praktiskt taget alla vägbyggnadsfrågor skall ligga hos vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, medan den förberedande utredningen avses
skola ske genom länsstyrelsens och distriktsförvaltningens försorg. Länsstyrelsen
ifrågasätter, om det kan vara nödvändigt att vägfrågor av relativt underordnad
betydelse och av rent lokal natur skola avgöras centralt. Med tanke
på den stab av teknisk personal, som avses skola finnas inom dislriktsförvaltningarna
och vilkas biträde länsstyrelserna ha att påräkna, vill det synas
som örn exempelvis frågor om upprättande av arbetsplaner för bygdevägar,
förändring av enskild väg till allmän och inrättande av vinterväg skulle
kunna definitivt avgöras av länsstyrelsen och att sålunda ytterligare granskning
och prövning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle bliva obehövlig.
Allenast örn särskild anledning därtill föreligger borde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
taga befattning med arbetsplanerna för dylika företag,
medan eljest styrelsens prövning borde inskränka sig till den granskning,
som föranledes av företagens upptagande i vederbörliga flerårsplaner. Länsstyrelsen
är för övrigt av den uppfattningen, att även fyraårsplanernas prövning
och fastställande möjligen borde få ankomma på länsstyrelserna och
distriktsförvaltningama inom ramen för vissa av Kungl. Maj:t till förfogande
ställda anslag. Den i de föreliggande förslagen anvisade gången med fyraårsplanernas
och de därpå grundade arbetsplanernas insändande samt förnyade
granskning och prövning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synes
medföra ett enligt länsstyrelsens mening onödigt dubbelarbete. Om länsstyrelserna
till sitt förfogande få de enligt förslagen såväl kvalitativt som kvantitativt
starka distriktsförvaltningama, synes det därför också riktigt och
lämpligt, att större inflytande beredes länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna.

Beträffande stadgandets avfattning yttrar länsstyrelsen i Norrbottens län.

De för ett vägföretags tillkomst konstitutiva momenten äro dels företagets
upptagande i flerårsplan, dels ock arbetsplanens fastställande. Detta framgår
emellertid icke tydligt av väglagen. Enligt länsstyrelsens mening vore
det värdefullt, om exempelvis 14 § gåves en sådan formulering att detta förhållande
kunde där utläsas.

Förevarande stadgande är utformat i överensstämmelse med de i 1942 års Departementproposition
örn vägväsendcts förstatligande förordade och av riksdagen god- cheJenkända
huvudgrunderna för handläggning av vägfrågor. Av skäl, som då
anfördes, synes det nödvändigt alt prövningen av vägfrågor sker centralt
av en myndighet, som äger överblick över vägbehoven i hela landet.

Att såsom länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt knyta avgörandet av
vägbyggnadsfråga till företags upptagande i flerårsplan och fastställande av
arbetsplan för detsamma torde icke vara möjligt. Åtskilliga vägförctag torde
nämligen komma att utföras ulan att de upptagits i flerårsplan. Vidare är

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

det icke säkert, att alla företag som upptagas i flerårsplan komma till utförande.
Slutligen är det avsett, att smärre omläggnings- och förbättringsföretag
skola kunna verkställas utan att arbetsplan blivit för desamma fastställd
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Ur systematisk synpunkt har ansetts lämpligt att i denna paragraf omnämna
de lokala nämnder, som skola medverka vid handläggningen av vägfrågor,
ävensom att angiva, att vissa i lagen särskilt angivna frågor prövas av
länsstyrelse eller vägsynenämnd.

15 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar 15 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 77 och 78 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs
och Hallands län, ett stort antal vägingenjörer samt svenska teknolog!
Greningen giva uttryck för den uppfattningen, att en tid av tre år för
giltigheten av beslut om fastställande av arbetsplan är alltför kort. I flera
av yttrandena hemställes, att ifrågavarande tid måtte bestämmas till fem år;
i andra ifrågasättes öppnande av möjlighet till viss förlängning av giltigheten
efter treårsperiodens utgång.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån anför beträffande detta stadgande huvudsakligen
följande.

Till en början synes ur praktiska synpunkter önskvärt om tiden för giltighet
av fastställelsebeslutet kunnat i stället fixeras till t. ex. utgången av
det tredje året från den dag, beslutet vann laga kraft. Genom att giltighetstiden
av planerna utginge med jämna år vunnes ökad överskådlighet vid vägbyggnadsfrågornas
behandling, och möjligheterna att inom föreskriven tidsperiod
påbörja arbetena kunde lättare överblickas.

Härutöver vill länsstyrelsen ifrågasätta en uppmjukning av paragrafen så
Hilvida, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle av särskilda skäl kunna
förordna om viss förlängning av planens giltighetstid. Såsom de sakkunniga
i annat sammanhang framhållit (s. 235) måste växlingarna i fråga om vägbyggnadsverksamhetens
omfattning bliva betydande. För att tillgodose kraven
vid t. ex. en arbetslöshetskris måste sålunda alltid ett betydande antal
arbetsplaner finnas färdiga för arbetens igångsättande. Å andra sidan kunna
av ekonomiska och andra skäl arbetena under vissa perioder komma att i
hög grad nedbringas under det normala. Det lärer därför ej kunna undvikas,
att i vissa fall en fastställd arbetsplan skulle förlora sin giltighet utan
alt detta — såsom beträffande vissa större företag — behövt bero på att förslagen
för tidigt upprättats. Upprättande av ny plan med iakttagande av
föreslaget rätt tidsödande förfarande kunde då måhända understundom vålla
olägenheter och tidsspillan. För den föreslagna tidsbegränsningen talar visserligen,
som de sakkunniga framhållit, att vid dröjsmål förhållandena ofta
förändra sig så, att den fastställda sträckningen icke längre är den lämpligaste,
liksom en viss begränsning betingas av de rättsverkningar fastställelsebeslutet
skulle medföra. Örn en förlängning av planens giltighetstid ej medges
i andra fall än då planen fortfarande kan lända till efterrättelse och
sakägare underrättas örn beslutet om förlängningen i samma ordning som
vid planens fastställelse, synas de sålunda åberopade omständigheterna ej
behöva utgöra hinder för en uppmjukning av paragrafen i angiven riktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Vid dröjsmål med utförande av vägföretag kunna förhållandena ofta för- Departementsändra
sig så, att den fastställda sträckningen icke längre är den lämpligaste. c e''en''
Med hänsyn härtill bör fastställd arbetsplan såsom regel förlora sin giltighet,
om planen ej kommer till utförande inom viss kortare lid. En sadan begränsning
betingas även, såsom de sakkunniga framhållit, av de rättsverkningar
i olika hänseenden, som fastställelsebeslutet medför.

De sakkunniga ha föreslagit, att beslutet skall äga giltighet endast under
tre år, räknat från den dag det vann laga kraft. Da det är förutsatt, att
beslut om fastställande av arbetsplan såsom regel icke skola meddelas,
förrän företagen äro aktuella och medel för desamma kunna beräknas bliva
tillgängliga under den närmaste tiden, finner jag den föreslagna giltighetstiden
väl avvägd. Av praktiska skäl bör dock, såsom i några yttranden
framhållits, giltighetstiden räknas från utgången av det år, under vilket beslutet
vunnit laga kraft.

På sätt i yttrandena framhållits kan det förekomma fall, då arbetsplan
måste upprättas och fastställas, oaktat medel till företagets utförande icke
kunna förväntas bliva tillgängliga under de närmaste åren. Sådana undantag
kunna, såsom vägförstatligandekommittén framhöll, påkallas av hänsyn
till byggnadsverksamheten i orten eller laga skifte. Så är exempelvis fallet,
örn stadsplan eller stomplan skall upprättas för område, över vilket allmän
väg avses skola framdragas.

Jag anser med hänsyn härtill önskvärt, att möjlighet finnes att förlänga
giltighetstiden för beslut om arbetsplans fastställande. Beslut om dylik förlängning
torde böra ankomma på Kungl. Majit och bör meddelas endast
där synnerliga skäl därtill äro. Beslut örn förlängning mäste givetvis föregås
av utredning örn att förhållandena icke förändrat sig i sadan man, att
ny arbetsplan bör upprättas.

Om upplåtelse av mark för väg.

Enligt den äldre rätten skulle den mark, som behövdes till allmän väg,
i regel tagas av oskifto, d. v. s. av bys oskiflade ägor eller av allmänning. Vid
sådant förhållande torde vägs anläggande regelmässigt icke ha medfört någon
ändring i äganderätten till den mark, som togs i anspråk, ej heller marklösen
eller ersättning för annat intrång.

Redan tidigt fastslogs emellertid skyldighet för vederbörande jordägare
att avstå den mark, som erfordrades till allmän väg. Sålunda föreskrevs i
25 kap. 1 § byggningabalken i 1734 års lag, att till landsväg sådana ägor finge
tagas, »som möta och föreligga, utan att någon det vägra må; och njute by
som mister i åker och äng därför sin fyllnad av kronan». Av Konungens befallningshavandes
av utredning vid tinget föregångna beslut om var vägen
skulle läggas följde, att den behövliga marken skulle avstås.

I kungörelse den 9 mars 1824 lämnades vissa föreskrifter om förfarandet
i vägbyggnadsärenden. I sådana ärenden skulle häradsrätten i orten utreda
— förutom behovet och nyttan av väganläggningen samt huru densamma

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

borde verkställas — den ersättning, vartill enskilda hemmansägare kunde
vara berättigade för förlust av ägor, som åtginge till vägen. Sedan häradsrätten
avgivit sitt betänkande, skulle frågan om väganläggningen prövas
och avgöras av Konungens befallningshavande. Rätten att taga mark i anspråk
för väganläggningen berodde sålunda av beslut av länsstyrelsen.

Med tillkomsten av vår första expropriationsförfattning, förordningen den
20 november 1845 om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov,
blev det Kungl. Majit, som hade att pröva frågor örn skyldighet för enskilda
fastighetsägare att avstå mark till väg eller andra allmänna ändamål. Bestämmandet
av ersättningen skulle ankomma på särskild nämnd efter förhandling
vid domstol. Ersättning utgick med fulla värdet av egendomen jämte
hälften därutöver.

1845 års författning ersattes av expropriationsförordningen den 14 april
1866. Enligt den tillämpning, som gavs åt denna förordning, erfordrades icke
i alla fall att Kungl. Majlis medgivande lämnades direkt och uttryckligen.
Vid anläggande av ny väg ansågs nämligen expropriationsrätt följa av beslut,
varigenom Kungl. Maj :t i samband med beviljande av anslag till väganläggningen
fastställde arbetsplan för densamma. Örn statsanslag icke blivit sökt
eller beviljat samt Kungl. Majit följaktligen icke fastställt arbetsplan, måste
emellertid för expropriationsrätts vinnande särskild ansökan göras hos
Kungl. Majit. Ersättning för det exproprierade skulle utgå efter uppskattat
värde utan förhöjning.

Enligt nu gällande bestämmelser kan rätt till mark för vägändamål förvärvas,
förutom genom avtal med jordägaren, i den ordning, som föreslcrives
i lagarna den 12 maj 1917 om expropriation och den 16 maj 1930 om vågrätt.

Enligt 1917 års expropriationslag kan fastighet genom expiopriation
tagas i anspråk för allmän väg, därvid den exproprierande vinner
äganderätt eller nyttjanderätt till vägmärken. Ett regelmässigt handlagt
expropriationsärende har att genomgå prövning på tre olika håll, i det att
detsamma i regel kommer att bliva föremål för handläggning av dels Kungl.
Majit i administrativ väg, dels domstol och dels expropriationsnämnd.

Ansökan om expropriation skall ingivas till Kungl. Majit. Över ansökan
skall tillfälle beredas fastighetens ägare och innehavare, så ock annan som
kan lida men av expropriationen, att avgiva yttrande, huruvida den avsedda
markens avstående eller upplåtande är förenat med särskild olägenhet eller
annan lämplig mark kan med mindre olägenhet tagas i anspråk eller eljest
något är att erinra i anledning av ansökningen. Därefter beslutar Kungl.
Majit, huruvida expropriationen må äga rum.

Det andra stadiet av expropriationsärendet är dess instämmande till domstol.
Det avser särskilt att få utrett, vilka som äro sakägare, och få expropriationsförfarandet
kungjort för alla vederbörande, kända och okända.

Sedan målets förberedande handläggning avslutats, skall — därest överenskommelse
om expropriationsersättning ej träffats och fastställts av rätten
tillsättas expropriationsnämnd. Denna verkställer de av expropriatio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

nen föranledda uppskattningarna, varefter målet av rätten företages till slutligt
avgörande. Sedan rätten fastställt expropriationsersättningen, skall denna
i regel nedsättas hos länsstyrelsen. Då nedsättning skett, är expropriationen
fullbordad och den exproprierande berättigad att genast taga marken i besittning.
Den exproprierande må dock redan så snart stämning i expropriationsmålet
utfärdats taga marken i besittning, så framt han ställer pant eller borgen
för expropriationsersättningen jämte ränta. Ersättningsbeloppen utbetalas
av länsstyrelsen till de därtill berättigade. Besväras fastigheten av inteckning
för fordran, skall expropriationsersättningen fördelas på samma sätt
som köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom.

Genom 1930 års lag örn vågrätt har tillskapats en mindre omständlig
form för att taga i anspråk vagmark än den expropriationsinstitutet
erbjuder. Vägrättslagens syfte är närmast att bereda möjlighet att på ett enklare
sätt och i högre grad än genom ett vanligt avtal trygga nyttjanderälten
till vägmark utan att för detta ändamål behöva tillgripa expropriation, där
sådan ej är erforderlig för att erhålla rätt till marken. Då vägrättslagen erhållit
tillämpning även beträffande mark, som före lagens ikraftträdande tagits
i anspråk för allmän väg, innehaves vagmark numera i mycket stor utsträckning
med vågrätt. Sådan rätt innebär, att det allmänna med företräde
framför all annan rätt till marken äger nyttja denna till allmän väg utan annan
tidsbegränsning än att vågrätten upphör, om vägen indrages. Vågrätt
föreligger, om marken enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk
för allmän väg. Har allmän väg färdigställts över fastighet utan att
ägaren hos vägstyrelsen gjort erinran mot vägens framdragande å hans mark,
föreligger också vågrätt, och detta även om ägaren icke medgivit att marken
tages i anspråk. För upplåtelsen och för annat intrång, som orsakas av vägens
byggande eller begagnande, är väghållaren skyldig att utgiva ersättning,
där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts, att ersättning ej skall utgå. Har
ej överenskommelse träffats om ersättning, skall talan inom viss tid instämmas
till allmän underrätt i den ort, där fastigheten är belägen.

Då vägrättslagen är tillämplig blott om jordägaren icke motsätter sig att
vägmärken tages i anspråk, ha vägdistrikten ej sällan funnit sig föranlåtna
att hellre än att tillgripa det tidsödande och kostsamma expropriationsförfarandet
tillmötesgå jordägares ersättningsanspråk, även då de fordrade beloppen
väsentligen överstigit vad som kunde anses skäligt. Behovet av att förenkla
expropriationsförfarandet blev härigenom framträdande, och i detta
syfte genomfördes år 1935 sådan ändring i expropriationslagen, att bestämmelserna
i vägrättslagen i viss omfattning kunna bliva tillämpliga vid expropriation
för allmän väg. Ansökning örn expropriationsrätt prövas visserligen
alltjämt av Kungl. Majit, men om expropriationen avser nyttjanderätt,
äger Kungl. Majit beträffande fastighet, för vilken expropriationen finnes
icke medföra avsevärt intrång, på framställning av sökanden förordna, att i
fråga om rätt till ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande
stadgandena i lagen örn vågrätt skola äga motsvarande tillämpning. Har
förordnande örn tillämpning av vägrättsförfarandet meddelats, skall således

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

vad expropriationslagen innehåller om expropriationsmåls handläggning vid
domstol, om expropriationsnämnd, om utvidgning av expropriation, om expropriationsersättnings
erläggande, om tillträde av fastigheten samt om expropriationskostnad
icke tillämpas. Sedan sådant förordnande meddelats, är
den exproprierande berättigad att utan ställande av säkerhet genast taga marken
i anspråk.

Den sålunda vidtagna ändringen av expropriationslagen har icke fått någon
praktisk betydelse. Vid prövning av hittills gjorda ansökningar örn förordnande
örn tillämpning av vägrättsförfarandet vid expropriation har icke i
något fall ansetts, att nöjaktig utredning till stöd för yrkandet förebragts.

Under senare tid fram till nu pågående världskrig har vägbyggnadsverksamheten
avsevärt ökat i omfattning. Samtidigt har det av vägarna vållade
intrånget till följd av trafikens art väsentligen förstorats. Fastighetsägarna
lia funnits i allt mindre omfattning benägna att avstå från marklösen och
intrångsersättning. Till följd härav ha vägdistriktens kostnader för marklösen
och intrång och för markersättnings bestämmande stigit till betydande
belopp. För åren 1937 och 1938 uppgingo dessa kostnader, enligt en av vägförstatligandekommittén
verkställd utredning, till 3.8 miljoner kronor respektive
5.1 miljoner kronor.

Det är i hög grad önskvärt, att förfarandet vid förvärv av vägmark och
vid bestämmandet av sakägare tillkommande ersättningar blir så enkelt
och billigt som möjligt utan att säkerheten för ett riktigt bedömande av
frågorna äventyras. Klagomål över att det nuvarande tillvägagångssättet är
invecklat och kostsamt ha försports från många håll. Saken har flera gånger
varit föremål för behandling i riksdagen.

Senast ha statsrevisorerna i sin berättelse till 1939 års riksdag uttalat sig
för en undersökning av möjligheten att få till stånd ett förenklat och förbilligat
tillvägagångssätt för bestämmande av marklösen. Riksdagen delade
revisorernas uppfattning, att möjligheten att få till stånd ett enklare och
billigare tillvägagångssätt i dylikt hänseende borde bliva föremål för närmare
utredning, samt anhöll därför i skrivelse den 29 april 1939 (nr. 219 p. 5)
till Kungl. Majit örn föranstaltande av utredning i syfte att åvägabringa sådana
metoder vid bestämmandet av ersättning för upplåtelse av mark till
allmän väg, att detta kunde ske på ett enklare och mindre kostsamt sätt.

Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av vägförstatligandekommittén,
vilken i sitt förenämnda betänkande (SOU 1941: 12) uppdrog
riktlinjer för lösande även av denna fråga.

Kommittén erinrade till en början, att då bestämmelsen, att prövning av
anspråk å expropriationsrätt skulle ankomma på Kungl. Majit, infördes genom
1845 års expropriationsförfattning, i motiven anfördes att denna bestämmelse
innebure en garanti för att den enskildes rätt icke toges i anspråk för
annat än ett verkligt stort och allmänt behov. I yttranden över det lagutkast,
som legat till grund för 1935 års ändring i expropriationslagen, hade
från flera håll framhållits önskvärdheten av att prövning av expropriationsansökan
överfördes till länsstyrelse eller domstol. Till stöd härför hade bland

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

annat åberopats, att nödvändigheten av Kungl. Maj:ts medgivande i varje
fall, vilket medgivande ibland toge relativt lång tid att erhålla, kunde av
markägarna användas såsom press på vägstyrelserna i de fall, då marken
omedelbart behövde tagas i anspråk för att icke ett avbrott i ett redan påbörjat
vägarbete skulle behöva förekomma. I sådana fall ställdes vägstyrelsen
inför valet att betala vad markägaren begärde eller att behöva räkna
med olägenheten att icke kunna få disponera vissa delar av vägsträckan, när
så ur arbetssynpunkt vore lämpligt.

Härom yttrade vägförstatligandekommittén.

Behovet av att ovillkorligen fordra hänskjutande till Kungl. Majit av spörsmålet
om expropriationsrätt för väg kan naturligtvis med visst fog ifrågasättas,
om blott vederbörande jordägare får tillfälle att på ett tillräckligt
tidigt stadium framföra sina synpunkter samt erhåller säker kännedom örn
vägmyndighetens beslut och möjlighet att genom besvär draga beslutet under
Kungl. Maj :ts prövning. Besvärsrätt beträffande vägbyggnadsbeslut föreligger
väl för närvarande, men det är bristfälligt sörjt för att markägarna
alltid, innan beslutet meddelas, få tillfälle att göra sina erinringar mot planen
gällande eller ens erhålla kännedom om densamma. Den i beslutet fastställda
vägplanen är dessutom ofta icke i detalj eller eljest sorgfälligt utarbetad.
Då lång tid kan förlöpa mellan beslutet och igångsättandet av företaget,
ske ej sällan utan formligt beslut rätt betydande ändringar i planen
vid utförandet.

Med hänsyn till det nu anförda är det tydligen under nuvarande förhallanden
av vikt att särskilt tillstånd till expropriationen måste inhämtas hos
Kungl. Majit. Under handläggningen av expropriationsärendet får fastighetsägaren
åtminstone alltid kännedom om vägföretaget och tillfälle att framföra
sina synpunkter, varjämte expropriationens omfattning någorlunda
fixeras.

Likväl torde Kungl. Majits prövning av expropriationsansökan i regel endast
vara formell, en undersökning att det föreligger ett lagakraftvunnet utslag
beträffande väganläggningen, att ansökningen avser just den mark, som
enligt utslaget skall tagas i anspråk för vägföretaget, samt att tillfälle bereus
alla av företaget berörda fastighetsägare att yttra sig över ansökningen. Har
ändring i den fastställda arbetsplanen vidtagits, brukar detta förhållande,
om ändringen är av ringa betydelse, icke föranleda avslag på expropriationsansökningen,
åtminstone icke därest vederbörande fastighetsägare ej
motsatt sig ansökningen, överensstämmer ansökningen i allo med beslutet
om väganläggningen och föreligger icke något formellt hinder, torde ansökningen
så gott som alltid bifallas, även örn fastighetsägaren motsatt sig expropriationen.

örn vägväsendct förstatligas, skulle enligt de sakkunnigas förslag beslut
örn vägföretag meddelas av den centrala myndigheten och beslutet föregås av
ingående undersökningar samt arbetsplanen upprättas av kompetenta personer
och med stor noggrannhet. Jordägarna skulle personligen underrättas
och vara pliktiga att föra underrättelsen vidare till nyttjanderättshavare och
andra, vilkas rätt kan vara i fråga, så att alla vederbörande erhålla tillfälle
alt redan på ett förberedande stadium framföra sina synpunkter. Vid frågans
prövning skulle den beslutande myndigheten lia att taga ställning till alla de
omständigheter, som inverka på expropriationsfrågan, således bland annat
pröva huruvida den avsedda markens avstående eller upplåtande skulle vara
förenat med särskild olägenhet för vederbörande enskilda och örn annan
lämplig mark kan med mindre olägenhet tågås i anspråk. Beslutet skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

kunna överklagas av envar sakägare genom besvär hos Kungl. Maj:t. Arbetsplan
skulle icke fastställas, innan behovet av företaget vore aktuellt och
medel därtill funnes tillgängliga, så att förslaget skulle verkställas, så snart
marken finge tagas i anspråk.

Under sådana förhållanden borde det icke vara förenat med fara för rättssäkerheten
att låta lagakraftvunnet beslut, varigenom arbetsplan fastställes,
omfatta omedelbar expropriationsrätt till den mark som erfordras för företaget.
Härigenom vunnes en betydlig besparing av tid och kostnader. Ytterligare
förenkling och tidsvinst, av stor vikt särskilt när det gäller brådskande
aibeten, skulle erhållas, örn den sålunda förvärvade expropriationsrätten innebure
att väghållaren genast, utan avbidan på åtgärd för ersättningsfrågans
ordnande, Hnge taga marken i anspråk för ändamålet. Betänklighet häremot
synes icke behöva möta, om ränta å ersättningens belopp, såsom ske bör,
räknas Irån den tidpunkt, då marken togs i anspråk, samt garanti beredes
mot att väghållaren kan hur länge som helst hålla frågan om ersättningen
öppen. Alt en sådan garanti kan åstadkommas är klart, men hur det skall
ske är en fråga, som blir beroende på sättet för ersättningens bestämmande
och som därlör skall behandlas nedan i samband med problemet härom.
Ställande av säkerhet för ersättningens betalande ifrågakommer ju icke, när
det är staten som exproprierar. Möjligen kan befrielse från skyldighet härutinnan
utan fara medges även städer och samhällen, där dessa äro väghållare.

Vägförstatligandekommittén förutsatte, att den statliga vägorganisationen
såsom regel skulle förvärva endast nyttjanderätt (vågrätt) till behövlig mark.

I fråga om sättet lör bestämmandet av sakägare tillkommande ersättning
för vägmärken och för intrång uttalade kommittén, att vägorganisationen i
lörsta hand borde söka få till stånd frivillig överenskommelse med vederbörande
sakägare angående ersättningsbeloppens storlek. För att uppgörelserna
skulle kunna träffas efter enhetliga grunder borde normer för ersättningarnas
bestämmande utarbetas. Om väghållare och sakägare icke kunde komma
överens om ersättningen, borde denna liksom för närvarande kunna fastställas
antingen genom expropriationsförfarande eller i den i vägrättslagen
stadgade ordningen.

Kommittén var emellertid av den meningen, att förfarandet enligt vägrältslagen
vore mindre lämpligt i fall, där det av vägrätten orsakade intrånget
vore av stor betydelse och sekundära sakrättsägares intressen stöde på spel.
Detsamma gällde, därest mark skulle förvärvas med äganderätt, vare sig
större eller mindre del av fastighetens ägor åtginge för ändamålet.

Men örn det vid sidan av expropriationsförfarandet skulle i väghållarens intresse
finnas ett mindre omständligt och kostsamt förfarande att anlitas i därför
lämpade fall, syntes det, uttalade kommittén, böra ligga i väghållarens skön
att välja detta förfarande, när han så funne för gott och det ej vöre fråga örn
äganderättsförvärv. Bland vederbörande parter vore väghållaren, som ju hade
att gälda kostnaderna för förfarandet, den som hade det största intresset av
förenklingen. Men för att önskemålet om väghållarens valrätt skulle kunna
förverkligas utan att enskild rätt träddes för nära, måste reglerna vara sådana,
att väghållaren finge bära risken för de olägenheter, som kunde inträda
som en följd av att det enklare förfarandet kommit till användning i därför

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 81

icke lämpat fall. Med hänsyn härtill vöre vissa ändringar i vägrättslagens
regler erforderliga.

Härom anförde kommittén i huvudsak följande. Enligt nu gällande lag
skulle vid bestämmandet av jordägarens ersättning hänsyn tagas till vad
väghållaren utgivit eller kunde antagas bliva skyldig utgiva till annan sakägare.
Jordägaren borde emellertid icke behöva å sin ersättning vidkännas
avdrag på grund av mer eller mindre osäkra antaganden om andra sakägares
anspråk. Skulle hänsyn till deras anspråk tagas, borde de vara styrkta. Inteckningshavarna
borde, om de ej själva fordrat ersättning, icke kunna instämmas
i målet och tvingas att genast söka bevisa sin förlust. Dylik bevisning
kunde i regel icke presteras på detta tidiga stadium. Finge väghållaren
rätt att välja mellan expropriationslagens och vägrättslagens metoder, finge
den jordägaren i den förra lagen medgivna rätten att kräva utvidgning av
expropriation ej betagas honom. Yrkade jordägaren att väghållaren skulle
med äganderätt lösa större eller mindre del av fastigheten, borde expropriationsförfarandet
tillämpas. Skulle målet redan vara anhängiggjort i vägrättslagens
ordning, när yrkandet framställdes, borde domstolen pröva, huruvida
det vore grundat enligt expropriationslagens regler örn utvidgning av expropriation,
och, om så funnes icke vara förhållandet, avslå yrkandet, men i
motsatt fall, utan att bifalla yrkandet, hänvisa målet i dess helhet till handläggning
i expropriationslagens ordning.

Kommittén förordade slutligen, att vägrättsmålen i första instans skulle
handläggas av ägodelningsrätt.

Vägförstatligandekommitténs förslag beträffande sättet för förvärv av mark
för allmän väg tillstyrktes av nästan alla de myndigheter och sammanslutningar,
som yttrade sig över förslaget i denna del. Sålunda förklarade sig
de fyra hovrätterna, kammarkollegiet och föreningen Sveriges stadsdomare
icke ha något att erinra mot förslaget. Icke heller processlagberedningen, vars
utlåtande inhämtades angående den föreslagna överflyttningen av vägrättsmålen
från allmän underrätt till ägodelningsrätt, fann anledning till erinran.
Många av de hörda uttalade, att de funne kommitténs förslag i denna fråga
innebära väsentliga förbättringar i jämförelse med nu gällande regler och
att förslaget borde genomföras, även om något förstatligande icke komme
till stånd.

Endast länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrkte direkt förslaget i denna
del. Länsstyrelsen ansåg visserligen, att bestående förhållanden i fråga örn
rätt för vägmyndighet att komma i besittning av mark för väg vore både omständliga
och kostsamma och att det föreslagna sättet i förhållande härtill
utan tvekan erbjöde betydande fördelar. Då länsstyrelsen det oaktat avstyrkte
förslaget, skedde det främst med hänsyn till den erfarenhet, länsstyrelsen
hade av dylika förhållanden på andra områden, å vilka teknisk sakkunskap
skulle vara allenarådande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatte, örn så mycket bleve vunnet
med ett genomförande av förslaget. I många fall syntes nämligen komma att

Bihang till riksdagens protokoll 1901. 1 sami. Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

inträffa, att en upprättad arbetsplan, som måhända bomme till utförande
först efter många år, då måste frångås på grand av ändrade förhållanden,
och att detta skedde i så stor utsträckning, att de ursprungliga markägarförhållandena
väsentligt ändrats.

Länsstyrelsen i Kalmar län ansåg det önskvärt att ersättningsfrågornas avgörande
genom skiljenämnd upptoges till närmare behandling. Skiljemannaförfarandet
vore i regel avsevärt billigare än domstolsförfarandena.

De sakkunniga anse i likhet med vägförstatligandekommittén, att det skulle
medföra en betydande förenkling, örn lagakraftvunnet beslut om fastställande
av arbetsplan innefattade rätt för väghållare att omedelbart taga den för vägen
erforderliga marken i besittning och begagna densamma för avsett ändamål.
En dylik reform kunde icke medföra någon fara för rättssäkerheten, om
blott tillfälle bereddes jordägaren att före beslutets meddelande framföra sina
synpunkter och att sedermera överklaga detsamma. Härom gåves erforderliga
bestämmelser i förslaget till vägstadga.

De sakkunniga anföra vidare bland annat följande.

Vägförstatligandekommitténs förslag, att beslut om fastställande av arbetsplan
för vägbyggnadsföretag skall medföra expropriationsrätt till den mark,
som erfordras för väg, innebär rätt för väghållare att tvångsvis förvärva
antingen äganderätt eller ständig nyttjanderätt (vågrätt) till marken. Önskar
väghållaren förvärva äganderätt, skall enligt förslaget ersättningen, där överenskommelse
ej kan träffas, fastställas genom expropriationsförfarande, som
förenklas genom att fastställelsebeslutet skall ersätta det tillstånd, som nu
lämnas av Kungl. Majit. För vågrätten skall gottgörelsen i händelse av
tvist, efter väghållarens val, bestämmas antingen genom expropriationsförfarande,
förenklat på samma sätt som vid förvärv av äganderätt, eller genom
målets instämmande till ägodelningsrätt (vägrättsförfarande).

Skall beslut örn arbetsplans fastställande sålunda medföra ständig nyttjanderätt
till marken och skall väghållare, där överenskommelse ej träffas,
kunna framtvinga ersättningens fastställande genom det förordade, förenklade
vägrättsförfarandet, kan ifrågasättas, örn det förefinnes något behov att
vid sidan härav äga tillgång till det av vägförstatligandekommittén förordade,
förenklade exproprialionsförfarandet.

Detta skulle ju enligt kommitténs förslag först och främst tillämpas, om
väghållaren önskar förvärva vägmärken med äganderätt. Kommittén förutsatte
emellertid att väghållaren och då särskilt den statliga vägorganisationen
i regel skulle låta sig nöja med nyttjanderätt. Äganderättsförvärvet är
nämligen förenat med olägenheter och kostnader, som kunna undvikas vid
förvärv av blott nyttjanderätt. Marken måste avstyckas och fånget lagfaras.
För den uppgift, en väghållare har att fullfölja, är det i allmänhet utan
betydelse, om han besitter marken med äganderätt eller blott med ständig
nyttjanderätt. Endast om vägen framdeles skulle indragas från allmänt underhåll
— en åtgärd som, om vägarna byggas med förutseende, icke torde bliva
så vanlig — lärer det kunna vara av värde för väghållaren att inneha marken
med äganderätt, i det han i så fall kan försälja marken. Det torde emellertid
i de flesta fall, åtminstone på landsbygden, icke vara lätt att utfå vederlag
av någon betydelse för sådan mark. Annat kan förhållandet vara inom städers
och stadsliknande samhällens stadsplanelagda områden. Men beträffande
vägar inom sådana områden skola förevarande bestämmelser icke gälla;
stadsplanelagens föreskrifter äro här tillräckliga. Möjligen kan det, med

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

tanke på en eventuell framtida indragning av väg, tänkas vara lämpligt att
förvärva äganderätt till mark för vägar omedelbart utanför de planlagda
områdena. Utvidgas dessa områden, kan det nämligen vara av värde, att
marken innehas med äganderätt, om vägen skulle indragas. Antalet sådana
fall torde emellertid icke vara stort. Ur fastighetsbildningssynpunkt är uppkomsten
av en rad små vägfastigheter att anse såsom en olägenhet. Sådana
fastigheter kunna ju, om vägen indrages, i allmänhet icke bestå såsom självständiga.

De sakkunniga erinra, att en väghållare med nu gällande bestämmelser
ofta anlitade expropriationsförfarande även vid förvärv av nyttjanderätt till
vägmark i syfte att säkerställa sig mot ytterligare ersättningsanspråk. I den
i expropriationslagen stadgade ordningen inginge nämligen ett proklamaförfarande,
varigenom alla sakägare underrättades och måste framställa sina
anspråk vid äventyr, att de eljest förlorade sin talan. Hela ersättningsfrågan
avgjordes alltså i ett sammanhang, och väghållaren riskerade icke framtida
krav av förut okända sakägare.

De sakkunniga åberopa i detta sammanhang följande uttalande av vägförstatligandekommittén.

Vid en rent privat uppgörelse erhålles ju icke trygghet i detta hänseende.
Det enkla sätt att vinna vågrätt, som står till buds genom att träffa avtal med
jordägaren, kan sålunda under vissa omständigheter vara äventyrligt för väghållaren.
Sedan ersättningen till jordägaren utbetalats och vägen anlagts,
kunna nya ersättningspretendenter uppträda vid olika tillfällen under en hel
tioårsperiod och måhända inveckla väghållaren i den ena processen efter den
andra. Ersättningsbeloppet kan på detta sätt bliva vida större än vad som
förutsetts vid avtalet med jordägaren. Likväl står detta avtal fast och något
anspråk på att återfå det till jordägaren utbetalade beloppet eller del därav
äger väghållaren icke. Redan av allmänna rättsgrundsatser följer att han i
regel ej äger av dylik anledning häva avtalet med jordägaren och under förarbetena
till lagen om vågrätt framhölls uttryckligen att vägdistriktet ej skulle
äga regressrätt mot jordägaren för vad distriktet kunde kännas skyldigt utge
till andra sakägare.

Om ersättningen bestämmes i rättegång enligt vägrättslagen, inträder dock
knappast större säkerhet för väghållaren mot framtida krav från sakägare,
som icke intagit partsställning i målet. Lagen föreskriver visserligen att vid
bestämmandet av jordägarens ersättning hänsyn skall tagas till vad väghållaren
utgivit eller kan antagas bliva skyldig utgiva till annan sakägare,
och synes alltså förutsätta att i någon mån sker utredning i målet även om
sekundära sakägares anspråk. Men denna utredning måste ju ankomma på
väghållaren och det blir hans risk, lika väl här som vid privat avtal, därest
han saknar kännedom örn sakägarna och deras krav. Dessutom torde det
i regel vara synnerligen svårt för honom att prestera ens sannolikhetsbevis för
sin egen skyldighet att betala ersättning till kända sakägare, innan frågan
härom prövats. Att han godvilligt utgivit ersättning till deni bör ju icke
anses tillräckligt. Ej heller för inteckningshavarna själva torde det vara lätt
att på detta tidiga stadium förebringa någon utredning i frågan. Meningen är
ju icke att, så snart fastigheten är intecknad, markersättningen, såsom vid
expropriation, i första hand skall användas till täckning av inlecknad gilld,
ulan inteckningshavare är berättigad lill ersättning blott för förlust, som
genom vågrätten uppstått å hans fordran. Minskning av pantens värde är
alltså icke tillfyllest. För alt kunna visa anlaglighctcn av förlust torde van -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ligen förutsättas, att försök gjorts att realisera panten, åtminstone där ej
fastighetens värde — uppskattat efter taxeringsvärdet och den värdeminskning,
som vägrätten anses orsaka —- understiger summan av gravationerna.
Möjligen borde med hänsyn till lagens formulering även fordras att den
eller de för intecknade skulden personligen ansvariga få antagas vara insolventa.
Gäller inteckningen i flera fastigheter, kan frågan bliva än svårare
att bedöma.

De sakkunniga framhålla, att även med de av vägförstatligandekommittén
uppdragna riktlinjerna för lösande av hithörande spörsmål behov ofta skulle
föreligga att anlita expropriationsförfarande vid tvångsförvärv av nyttjanderätt
till mark för vägändamål för att skydda sig mot ytterligare ersättningsanspråk.
Behovet av att anlita expropriationsförfarande vid sådana förvärv
skulle emellertid i huvudsak bortfalla, om i väglagen — i likhet med vad
som skett i den nya fornminneslagen och genom 1942 års ändring av stenkolslagen
— stadgades, att avtalad eller av ägodelningsrätten fastställd ersättning
för upplåtelse av rätt till vägmark och för intrång skulle, om väghållaren
så önskade, kunna nedsättas hos länsstyrelsen samt fördelas och utbetalas i
enlighet med vad som stadgades om expropriationsersättning. Härigenom
skulle väghållare kunna befrias från risken att behöva utgiva ersättning för
samma skada till såväl fastighetsägare som inteckningshavare. Ett sådant
stadgande skulle väl icke utesluta ytterligare ersättningsanspråk från nyttjande-
och servitutsrättshavare, men risken för sådana anspråk syntes icke
vara av den beskaffenhet, att väghållare endast av hänsyn härtill skulle
föredraga expropriationsförfarande framför det enklare och billigare vägrättsförfarandet.
I de fall, då det funnes särskild anledning att befara förekomsten
av nyttjande- eller servitutsrätt, som lede skada genom vägföretag
och som sålunda kunde utgöra motiv för väghållare att anlita expropriationsförfarande,
hade ju väghållare möjlighet att i tid verkställa utredning
om förefintligheten av dylik rätt. Då sådan utredning i allmänhet icke mötte
några svårigheter, syntes expropriationsförfarandet, om ett dylikt stadgande
infördes, icke behöva anlitas till förekommande av framtida ersättningsanspråk
från nyttjande- eller servitutsrättsägare.

De sakkunniga anföra vidare.

Ett stadgande av ifrågasatt slag skulle medföra fördelar icke blott för
väghållare utan även och kanske framför allt för inteckningshavarna, vilka
härigenom skulle vinna större trygghet. För en inteckningshavare kan det
väl tänkas innebära olägenhet att intecknad fordran återbetalas tidigare än
som avtalats. Inteckningshavaren lärer emellertid — i de fall, då fastigheten
anses utgöra full säkerhet för fordringen även efter vägrättsupplåtelsen
— ha möjlighet att avstå1 från uppbärande av nedsatt belopp till förmån
för inteckningshavare med sämre rätt eller för fastighetsägaren. Endast för
fastighetsägarna kan stadgandet tänkas medföra verklig olägenhet. Dessa
skulle ju icke alltid kunna påräkna att själva få uppbära avtalad eller av
ägodelningsrätten utdömd ersättning. Ersättningens utbetalande till inteckningshavare
skulle emellertid komma fastighetsägaren till godo genom avskrivning
å inteckningshandlingen och berörda olägenhet bör därför icke
tillmätas något större avseende, i all synnerhet som fastighetsägaren ju icke

1 Se emellertid NJA 1930 s. 536.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ens med nu gällande regler kan hindra väghållaren att välja expropriationsvägen.
Fastighetsägaren kan följaktligen icke framtvinga ersättningens utbetalande
tili sig. Sladgandet kan möjligen tänkas försvåra frivilliga uppgörelser
rörande ersättningen. I de flesta fall torde emellertid denna icke
vara av den storlek, att nedsättning bör ske. I dessa fall skulle därför en
frivillig överenskommelse kunna underlättas genom att väghållaren ställer
i utsikt, att ersättning utbetalas direkt till fastighetsägaren. Där ersättningen
är av den storlek, att nedsättning bör ske, torde det ofta vara i fastighetsägarens
eget intresse att ersättningen utbetalas till inteckningshavaren, enär
risk eljest föreligger, att denne uppsäger lånet till omedelbar betalning.

Annan anledning att anlita expropriationsförfarande för bestämmande av
ersättning för nyttjanderätt till mark för vägändamål än syftet att vinna
säkerhet mot framtida ytterligare ersättningsanspråk torde icke finnas. Med
ett stadgande, som möjliggör för väghållare att hos länsstyrelsen nedsätta
dylik ersättning för fördelning i samma ordning som expropriationsersättning
skulle det sålunda icke förefinnas något praktiskt intresse för väghållaren att
välja det omständligare och dyrare expropriationsförfarandet för bestämmande
av ersättning för nyttjanderätt till mark för vägändamål. Därest ett dylikt
stadgande införes, skulle behovet av expropriationsförfarande för vägändamål
följaktligen inskränkas till de fall, då väghållare vill förvärva äganderätt till
marken.

Det förefaller tveksamt, om man endast för dessa fall bör förenkla expropriationsförfarandet
på ifrågasatt sätt. Med det föreslagna sättet för handläggning
av vägbyggnadsfrågor skulle det väl, såsom de sakkunniga redan
påpekat, icke behöva innebära någon fara för rättssäkerheten att låta lagakraftägande
beslut om arbetsplans fastställande medföra omedelbar expropriationsrätt
till den mark, som erfordras för vägföretaget. Ur principiell
synpunkt är det emellertid olämpligt att sönderbryta det för så många olika
ändamål nu enhetliga expropriationsförfarandet, i all synnerhet som det förenklade
expropriationsförfarandet skulle komma till användning endast i ett
ringa antal fall. Alt väghållaren i dessa måste inhämta särskilt tillstånd
av Kungl. Maj:t, på samma sätt som för närvarande, torde icke innebära
någon olägenhet av betydelse. Kostnaderna skulle väl vid ett bibehållande
av den nuvarande ordningen bliva större och förfarandet omständligare.
Det kan emellertid icke vara ändamålsenligt att rubba den nuvarande enhetligheten
blott för att i ett ringa antal fall vinna ett enklare och billigare
förfarande. Väsentligt för väghållaren är endast, att han genom lagakraftägande
beslut om arbetsplans fastställande alltid vinner nyttjanderätt till
vägmärken och rätt att omedelbart taga densamma i besittning, samt att
han för det övervägande antalet fall äger tillgång till ett enkelt och billigt
förfarande för ersättningens bestämmande i händelse av tvist.

Utformas bestämmelserna i förevarande hänseende belt i enlighet med de
riktlinjer, vägförstatligandekommittén uppdragit, skulle detta helt visst leda
till att det omständligare och dyrare expropriationsförfarandet i stor utsträckning
komme till användning även vid bestämmandet av ersättning för nyttjanderätt
lill mark. Valet mellan expropriationsförfarande och vägrättsförfarandc
.skulle ju ankomma på vägorganisationen. Svårigheten för de ansvariga
tjänstemännen att på förhand utreda, örn ytterligare ersättningsanspråk
kunna förväntas, torde ■— såsom vägförstatligandekommittén själv understrukit
— lätteligen föranleda, att den säkrare men omständligare metoden
väljes i nästan alla fall. Med hänsyn härtill torde införandet av ett stadgande
örn rätt för väghållare att för fördelning mellan sakägarna hos länsstyrelsen
nedsätta avtalad eller utdömd marklösen vara ägnat att minska vägorganisationens
kostnader och att förenkla hela förfarandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements chefen.

Av anförda skäl anse de sakkunniga den rättsverkan, som beslut örn fastställande
av arbetsplan skall medföra i förevarande hänseende, böra begränsas
till rätt för väghållare till tvångsförvärv av ständig nyttjanderätt (vågrätt)
till den mark, som erfordras för företaget, ävensom till rätt för honom
alt, utan anhängiggörande av mål om ersättning eller ställande av borgen,
omedelbart taga marken i besittning.

De sakkunnigas förslag i denna del har i de avgivna yttrandena endast blivit
föremål för detaljanmärkningar, till vilka jag återkommer i det följande.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, alt det föreslagna förfarandet för
upplåtande av nyttjanderätt till vägmark innebure en avgjord förbättring i
förhållande till nuvarande tillvägagångssätt. De i vägstadgan intagna föreskrifterna
om underrättelse till markägarna komme visserligen att vålla mycket
arbete men kunde icke undvaras, örn rättssäkerhetens krav skulle fullt
tillgodogöras.

Mot ägarens vilja kan mark för allmän väg enligt nu gällande ordning
tagas i anspråk endast genom expropriation efter särskilt tillstånd av Kungl.
Maj:t. Därest parterna i sådant fall icke komma överens om den ersättning,
som väghållaren bär att utgiva, skall ersättningen med visst undantag bestämmas
av expropriationsnämnd. Ersättningen nedsättes därefter i regel hos
länsstyrelsen för fördelning mellan därtill berättigade sakägare.

De sakkunnigas förslag innebär en genomgripande ändring av den ordning,
som sålunda gäller för närvarande. Enligt förslaget skall beslut om fastställande
av arbetsplan för vägföretag medföra rätt för väghållare att taga
i besittning den mark, som erfordras för vägen, samt att därefter nyttja marken
för väg utan hinder av den rätt annan må äga till fastigheten. Särskilt
tillstånd av Kungl. Maj:t skulle sålunda icke längre erfordras. Därest överenskommelse
icke träffas mellan väghållare och sakägare, skulle ersättningsfrågan
i första hand avgöras av ägodelningsrätten. Avtalad eller av domstol
fastställd ersättning skulle, där den icke är väsentligen utan betydelse för
inteckningshavarna, nedsättas hos länsstyrelsen och fördelas i samma ordning
som expropriationsersättning.

Förslaget innebär otvivelaktigt en icke oväsentlig förenkling med därav
följande besparing av tid och kostnader. En sådan förenkling är önskvärd'',
om den blott kan ske utan fara för rättssäkerheten.

Vad angår frågan, huruvida beslut örn fastställande av arbetsplan för vägföietag
bör kunna ersätta det tillstånd till tvångsförvärv, som nu beviljas
av Kungl. Majit, kan det naturligtvis ur fastighetsägarens synpunkt framstå
såsom värdefullt att spörsmålet, i vad mån ägarens rätt till marken skall vika
för det allmännas intresse, är underkastat Kungl. Majits avgörande. Enligt
förslaget skall emellertid ägaren, örn han så önskar, kunna genom besvär
bringa fastställelsebeslutet och därmed spörsmålet örn tvångsförvärvet under
Kungl. Maj :ts prövning. Vid sådant förhållande kan det ur ägarens synpunkt
icke föreligga något verkligt behov av att tvångsförvärv av mark för allmän
väg göres beroende av särskilt tillstånd av Kungl. Majit. Väsentligt för ägaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

är endast, att han får tillfälle att framföra sina synpunkter, innan vägföretaget
beslutas, samt att han underrättas om beslutet, så att han kan anföra besvär,
om hans synpunkter icke tillbörligt beaktats. Härutinnan innebär förslaget
en icke oväsentlig förbättring för fastighetsägarna i förhållande till nu
gällande ordning. De nuvarande utslagen örn väganläggning, vilka ligga till
grund för ansökningar örn expropriation, meddelas nämligen utan att betryggande
åtgärder vidtagas för att bereda fastighetsägarna tillfälle att få kännedom
om arbetsplanens upprättande och att inkomma, med eventuella
erinringar. Någon garanti för att utslaget blir bekant för fastighetsägarna
finnes icke heller. Sedan utslaget vunnit laga kraft, brukar ansökan om
expropriation av mark för vägen alltid beviljas av Kungl. Maj.t, även om
fastighetsägaren motsatt sig expropriationen. Efter reformens genomforande
kommer ägaren, enligt de sakkunnigas av mig i allt väsentligt biträdda
förslag till vägstadga, att få tillfälle att närvara vid förrättning för
arbetsplans upprättande och därvid framföra sina synpunkter pa den lämpligaste
sträckningen av vägen. Sedan arbetsplanen upprättats, skall ägaren
genom rekommenderad försändelse underrättas örn den upprättade arbetsplanen,
om den tid, inom vilken erinringar skola framställas och om vad av
hans mark skall tagas i anspråk för vägen. Han skall vidare erhålla besked
att lagakraftägande beslut örn planens fastställande medför rätt att taga marken
i anspråk. Vid prövningen av frågan om arbetsplanens fastställande har
den beslutande myndigheten att taga ställning till alla de omständigheter,
som äro av betydelse för bedömande av tvångsförvärvet, bland annat huruvida
den avsedda markens upplåtande är förenad med särskild olägenhet
för den enskilde och om annan lämplig mark kan med mindre olägenhet tagas
i anspråk. Efter det planen fastställts, skall jordägaren underrättas
härom och om vad den, som vill klaga däröver, har att iakttaga. Med dessa
bestämmelser torde jordägarens intresse bliva fullt tillgodosett.

Det bör givetvis i förekommande fall åligga jordägare att i sin tur underrätta
nyttjande- och servitutsrättshavare örn arbetsplanens upprättande, så
att dessa kunna i tid framställa sina erinringar. Vågrätt kan emellertid redan
enligt nu gällande ordning genom medgivande av fastighetens ägare eller eljest
uppkomma till mark, som besväras av nyttjande- eller servitutsrätt, utan att
vederbörande sakägare haft tillfälle att yttra sig. Med hänsyn härtill och då
sådan sakägares rätt att föra talan gentemot väghållare av mig föreslås skola
utsträckas från nuvarande två år, från det vägen blivit färdigställd över fastigheten,
till vanlig preskriptionstid, kunna nyttjande- och servitutsrättshavarnas
ställning icke anses försämrade vid ett genomförande av förslaget.

Innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar, har icke nu någon
självständig talerätt i expropriationsärende och kommer därför icke i sämre
ställning genom alt fastställelsebeslutet träder i stället för Kungl. Maj.ts
tillstånd till tvångsförvärv.

Beträffande därefter det av de sakkunniga föreslagna sättet för ersättningens
bestämmande i fall, då överenskommelse härom icke träffats, kan möjligen
hävdas, alt det för ägaren innebär en förmån att ersättningen uppskattas
av expropriationsnämnd. Ägaren bär ju möjlighet att påverka nämndens

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

sammansättning. Å andra sidan kan icke med fog göras gällande, att nämnden
i och för sig skulle ha större förutsättningar än ägodelningsrätten att
uppskatta de belopp, örn vilka här är fråga. Det torde även vara en fördel
för parterna att kunna överklaga uppskattningen. Detta är icke tillåtet, örn
uppskattningen sker av expropriationsnämnden, men väl om den, på sätt nu
föreslagits, verkställes av ägodelningsrätten.

För närvarande gäller enligt 12 § expropriationslagen, att om nyttjanderätt
eller servitutsrätt skall tvångsupplatas och därav föranledes synnerligt men
för fastigheten eller någon del därav, fastighetsägaren är berättigad fordra,
att område som lider sådant men skall lösas. Skall fastställande av arbetsplan
medföra tvångsupplåtelse av vågrätt till den mark, som erfordras för
vägen, bör därför ägaren — om han icke efter förstatligandet skall komma
i ett sämre läge — kunna påkalla skyldighet för väghållare att lösa fastighet,
som utsättes för synnerligt men, eller utgiva ersättning för område, som lider
sådant intrång. De sakkunnigas förslag synes tillgodose fastighetsägarnas behöriga
intresse i förevarande hänseende.

För inteckningshavare och därmed jämställda rättsägare medför väl expropriationsförfarandet
något större säkerhet. Deras intresse blir nämligen
enligt expropriationslagen ex officio beaktat vid ersättningens bestämmande,
vilket icke skulle bliva fallet enligt de sakkunnigas förslag. Värdet härav
bör emellertid ses mot bakgrunden av att inteckningshavarna icke kunna
framtvinga expropriation och att vågrätt kan upplåtas utan deras hörande.
Ha inteckningshavarna rätt att påkalla domstols prövning av ersättningsbeloppet
och blir avtalad eller av domstol fastställd ersättning nedsatt samt
fördelad på samma sätt som expropriationsersättning, torde någon risk för
åsidosättande av inteckningshavarnas behöriga intresse ej föreligga. Enligt
förslaget skola inteckningshavarna, da ersättningsbeloppet icke blivit prövat
av domstol, äga påkalla dennas prövning av beloppet, såvitt deras rätt därav
beröres. Visserligen skall ersättningen icke alltid nedsättas, men så förutsättes
dock skola ske, så snart ersättningen ej är väsentligen utan betydelse för inteckningshavarna.
Sker icke nedsättning, medför detta, att inteckningshavare
kan föra talan mot väghållare för förlust, som härigenom uppstått å den
intecknade fordringen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan enligt min mening den av de sakkunniga
föreslagna förenklingen av förfarandet vid tvångsförvärv av mark
för allmän väg icke medföra någon rättsosäkerhet. Jag anser mig därför böra
i princip biträda de sakkunnigas förslag i denna del.

16 §.

Denna paragraf återgiver med vissa ändringar av huvudsakligen redaktionell
art 16 och 17 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 87—89 i betänkandet).

Lantmäteristy reisen yrkar meddelande av föreskrifter om upprättande av
karta med beskrivning över mark, som tages i anspråk med vågrätt eller annan
nyttjanderätt. Styrelsen anför härom huvudsakligen följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Genom vågrätt blir vägmärken undantagen från fastighetsägarens disposition
under hela den tid marken användes som allmän väg. Då en sådan väg
så gott som undantagslöst bygges för att tillgodose elt bestående behov, blir
den sakliga skillnaden mellan upplåtelse med vågrätt och med äganderätt
praktiskt taget ingen. Det är vid sådana förhållanden av stor vikt, att vågrätt
sinstitut et blir så utformat, att ordning och reda på förevarande område
icke äventyras. Det betänkligaste i fråga örn detta institut är otvivelaktigt, att
vågrättens uppkomst icke förbundits med några åtgärder för fixerande av
området för vågrätten. Denna brist framträder allt starkare efterhand^ som
utvecklingen fortskrider på fastighetsbildningens och vägväsendets områden.

Det kan icke anses tillfyllest att, såsom föreslås, vågrätten konstitueras
omedelbart genom beslutet om arbetsplanens fastställande, helst som det förutsättes
att arbetsplanen skall åtminstone i viss mån kunna frångås. Gräns
för allmän väg, vilken på samma gång utgör gräns mellan olika intressesfärer
— väghållarens och jordägarens — kan bliva utsatt för förskjutningar åt
ena eller andra hållet. Exempelvis har iakttagits en viss benägenhet från
sakägarhåll att vid avstyckning av intill allmän väg belägen mark få gränsen
för det avstyckade området så nära vägbanan som möjligt. Denna olägenhet
har särskilt framträtt i fråga om vägar, som gå genom tättbebyggda områden,
där markvärdet är högt. Även vid uppsättandet av stängsel, grävning
av diken o. d. invid väg har ibland inkräktats på vägens område. Att efteråt
beivra sådant intrång är ofta mycket svårt i saknad av gränsmärken för och
karta över vägmärken. Å andra sidan kan genom underhållsarbete å väg —
vägskrapning o. d. — så småningom förorsakas en förskjutning av vägens
område. För sådant intrång skulle enligt 18 § i den föreslagna väglagen fastighetsägaren
vara berättigad till ersättning av väghållaren. Vid dylik småningom
skeende breddning torde emellertid jordägarens möjligheter att bekomma
ersättning vara mycket små (jfr N. J. A. 1937 sid. 133).

Enligt 20 § i förslaget till vägstadga skall, när arbetsplan upprättats, envar
ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas, underrättas örn vad
som av hans mark tages i anspråk för vägen. Utan i vederbörlig ordning upprättad
karta är emellertid mycket svårt att med tillfredsställande noggrannhet
utröna arealen av samma mark. Det har även visat sig att de arealuppgifter,
som lagts till grund för bestämda markersättningar, stundom varit
otillförlitliga. Jordägarna, som merendels sakna möjlighet att kontrollera de
av vägmyndigheten uppgivna arealerna, befinna sig därför i en ganska rättslös
ställning. Givetvis löper även väghållaren motsvarande risk. Då härtill
kommer att arbetsplanen vid renstakningen kan jämkas, torde vara uppenbart
att tillräcklig hänsyn icke tagits till angelägenheten av att kunna erhålla
tillförlitliga arealuppgifter å mark, som tages i anspråk med vågrätt.

Det måste vid angivna förhållanden och för att undvika framtida tvister
om med vågrätt upplåtet områdes omfattning och överhuvud förebygga ovisshet
därom samt för att kunna erhålla tillförlitliga arealuppgifter att läggas till
grund för bestämda markersättningar, framstå som elt viktigt behov att i
samband med markupplåtelsen, 1 arta med beskrivning •— motsvarande vad
som är bestämt i fråga om expropriation av nyttjanderätt och för frånskiljande
av försålt arealområde från stamfastighet — upprättas över mark, som tages
i anspråk med vågrätt. Dylik karta kommer i stor utsträckning att beröra
bestående fastighetsgränser och avse gällande fastighetsredovisning och
bör givetvis upprättas med erforderlig noggrannhet — utan att därför mera
arbete nedlägges än för det särskilda fallet oundgängligen tarvas — samt
uppfylla i mätningsförordningen den 17 december 1920 uppställda fordringar.
Snarast möjligt efter renstakningen bör kartläggningen verkställas,^ varvid
givetvis bör ske inmätning av gränser oell gränsmärken, samt där så finnes
erforderligt kompletteras så snart vägen färdigbyggts. Utförandet skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Bepartements thefen.

ske genom vederbörande lantmätare eller mätningsman på anmälan av vägmyndighet.
Konceptkartan med beskrivning bör redovisas till vederbörande
lantmäterikontor eller byggnadsnämnd att där förvaras för framtida behov.
Väghållaren torde böra vidkännas kostnaden för här avsett uppdrag. På lantmäteristyrelsen
lärer böra ankomma att utfärda de närmare bestämmelser,
som erfordras beträffande sättet för uppdragets verkställande och redovisning.

Enligt lantmäteristyrelsens mening bör alltså förslaget till väglag kompletteras
genom införande av bestämmelse om att vågrättens slutgiltiga omfattning
skall hänföra sig till av vederbörande lantmätare eller mätningsman
upprättad karta med därtill hörande beskrivning.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter, örn icke vägrättsinstitutet alltjämt
bör äga tillämpning i samma utsträckning som hittills inom område, för vilket
stadsplan eller stomplan fastställts.

Väg och vattenbyggnadsstyrelsen hemställer, att det av de sakkunniga under
17 § upptagna stadgandet, vilket avser att bevara den vägrätt som uppkommit
före lagens ikraftträdande, kompletteras så, att det även omfattar
väg som dömts men icke färdigställts före den 1 januari 1944.

Styrelsen, anför vidare.

Örn anledning finnes till antagande, att ytterligare mark för en beslutad
väg framdeles kan komma att erfordras — vägen utbygges exempelvis till en
början till mindre bredd än som anses senare bliva erforderligt — plägar vägväsendet
numera för att slippa betala genom väganläggningen uppkommande
markvärdestegring och förhindra bebyggelse samt för att undvika upprepade
markanskaffningar redan från början försäkra sig örn all för vägen
erforderlig mark. Detta förfarande lärer, såvitt styrelsen kan bedöma, knappast
kunna tillämpas enligt den av de sakkunniga föreslagna ordningen, för
såvitt icke innebörden av begreppet vägrätt utvidgas. Då detta förmodligen
skulle stöta på vissa svårigheter, lärer man i dylika fall, om så anses erforderligt,
få använda sig av expropriationsförfarandet; det kan kanske därför
vara lämpligt att låta expropriationslagen behålla sin nuvarande lydelse.

Vad lantmäteristyrelsen anfört om behovet av upprättande av karta med
beskrivning över den mark, som genom vägrätt tages i anspråk för allmän väg,
synes värt beaktande. De allmänna vägarna framgå emellertid i mycket stor
utsträckning över mark, vars värde är så ringa, att det icke föreligger något
praktiskt behov av att närmare precisera vägområdet genom upprättande av
karta. Med hänsyn härtill och till kostnaderna för kartläggning bör karta
upprättas endast i de fall, då så ur ekonomisk synpunkt kan anses påkallat.
Härom torde bestämmelser böra meddelas i administrativ ordning.

Då karta sålunda icke behöver upprättas i alla fall, kan vågrättens slutgiltiga
omfattning icke, såsom styrelsen förordat, hänföra sig till karta med
därtill hörande beskrivning.

Ehuru det förutsättes att arbetsplanen alltid utarbetas med sådan noggrannhet,
att planen vid renstakningen skall kunna i sin helhet följas utan
annat än oväsentliga jämkningar, kan det emellertid tänkas, att vägen efter
färdigställandet visar sig ha fått ett obetydligt annat läge än planen avsett.
Såsom de sakkunniga föreslagit bör väghållaren det oaktat erhålla vägrätt till
all den mark, som tagits i anspråk för vägen, och icke blott till den, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

sammanfaller med planen. En sådan utsträckning av tvångsrätten torde icke
behöva ingiva betänklighet. Redan nu kan Kungl. Majit med stöd av 77 §
expropriationslagen medgiva väghållare rätt att expropriera mark, som erfordras
för väg, utan att området blivit närmare bestämt.

Då beslut örn fastställande av arbetsplan skall medföra vågrätt till mark,
som erfordras för vägen, finnes beträffande vägbyggnadsföretag, som utföres
enligt fastställd arbetsplan, efter reformens genomförande icke något behov
av en vågrätt, som — i likhet med den nuvarande — grundar sig på ett
verkligt eller presumera! medgivande av fastighetsägaren. Vissa mindre förbättringsföretag
avses dock även framdeles kunna utföras utan att arbetsplan
blivit fastställd för desamma. I fråga örn mark, som tages i anspråk för
sådana företag, finnes fördenskull alltjämt behov av en vågrätt, grundad på
upplåtelse av markägaren. Dylikt behov föreligger även med avseende å
vagmark, som tagits i anspråk före den nya lagens ikraftträdande eller som
efter ikraftträdandet tages i anspråk för företag, vilket utföres på grund av
dessförinnan meddelat beslut och för vilket arbetsplan ej upprättats enligt
den nya ordningen. Däremot bör vågrätt efter den 1 januari 1944 icke kunna,
på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasatt, uppkomma genom att
väg, som påbörjats före nämnda dag, färdigställes därefter utan att ägaren
framställt någon erinran mot företaget. I sådant fall bör expropriationsförfarande
anlitas eller avtal träffas med jordägaren.

De sakkunniga ha i anslutning till vägrättslagens ursprungliga lydelse förutsatt,
att den nya väglagens vägrättsbestämmelser icke skola vara tillämpliga
inom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd. Enligt
en i samband med stadsplanelagens tillkomst vidtagen ändring i vägrättslagen
kunna emellertid vägrättsbestämmelserna i viss begränsad utsträckning bliva
tillämpliga även inom sådant område. De skäl, som anfördes till stöd för ändringen,
synas mig alltjämt äga giltighet. Jag anser därför, att de nya vägrättsbestämmelserna
böra i samma utsträckning som för närvarande gälla
inom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd.

17 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 18 § första
och andra styckena samt 20 § andra stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se
s. 89—91 i betänkandet).

18 §.

Detta stadgande motsvarar med vissa jämkningar 19 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 89 och 90 i betänkandet).

Kammarkollegiet erinrar, att den mark, som icke direkt erfordras för allmän
väg men till vilken nyttjanderätt skall under viss förutsättning lösas
av väghållare, torde vara avsedd att innehavas med vågrätt. Detta syntes böra
erhålla uttryck i lagtexten.

Enligt de sakkunnigas förslag skall väghållare, örn marks tagande i an- Departenunfspråk
för väg föranleder synnerligt men för en del av den återstående fastig- een''

Kimot. Maj.ts proposition nr 223.

heten, på yrkande av ägaren vara skyldig att lösa nyttjanderätt jämväl till
sådant område. Väghållaren äger i sådant fall därefter nyttja området, så
länge den mark, som tagits i anspråk för vägen, användes för avsett ändamål.
Mot vad de sakkunniga härutinnan föreslagit har jag i sak icke något
att erinra. Det synes dock lämpligare, att bestämmelsen utformas så, att område
som lider dylikt men skall anses utgöra en del av vägen och sålunda
omfattas av vågrätten, dock endast så länge den del av fastigheten, vilken
tagits i anspråk för själva vägen, nyttjas för avsett ändamål.

19 §.

Stadgandet, som motsvarar 21 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer i
sak med 5 § vägrättslagen.

20 §.

Denna paragraf ersätter med vissa ändringar 22 och 25 §§ i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 91 och 92 i betänkandet).

Länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands län ifrågasätta, om icke förlikningsförfarande
bör kunna tillämpas vid ersättningens bestämmande.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar härom huvudsakligen.

Det förfaringssätt för ersättningsfrågans prövande, som här föreslås, innebär
helt visst en förenkling i jämförelse med det nu vanligen förekommande
med expropriationsförfarande och handläggning i första instans hos
allmän underrätt liksom även i jämförelse med förfarandet enligt vägrältslagen.
På skilda håll här i landet har emellertid använts och torde alltjämt
användas ett annat förfaringssätt, som är ännu enklare och avgjort billigare,
nämligen att parterna hänskjuta ersättningsfrågans avgörande till skiljenämnd.
Någon grundad anledning till antagande att en skiljenämnd skulle
vara benägen utdöma högre ersättningar för mark och intrång än en ägodelningsrätt
förefinnes helt visst icke. Länsstyrelsen har sig väl bekant att fall
förekommit, då skiljenämnd utdömt så högt belopp att vederbörande länsstyrelse
funnit sig icke kunna förorda statsbidrag på hela ersättningsbelopPet.
Dylika fall torde emellertid vara undantag. De högsta beloppen torde
för övrigt ha utdömts i samband med expropriationsförfarande. Såsom regel
lära de av skiljenämnderna utdömda beloppen visa en bättre överensstämmelse
med de verkliga värdena än vad fallet varit vid ersättningsfrågornas
prövning genom expropriationsnämnd eller domstol. En betydande fördel
erbjuder för övrigt användandet av skiljenämnd därigenom att vid sådant
förfarande alla^ ersättningsfrågor, således även de, som röra ersättning för
skada och intrång hos sakägare, vars mark ej tagits i anspråk för vägen,
pläga prövas i ett sammanhang. Vid det av de sakkunniga föreslagna förfarandet
torde däremot åtskilliga ersättningsfrågor komma att förbli oavgjorda
ännu många år efter det vägen blivit färdigställd.

En av kammarkollegiets ledamöter framhåller i en reservation följande.

Enligt 22 ^skall talan om ersättning för vägrättsupplåtelse anhängiggöras
inom två år från det vägen blivit färdigställd över fastigheten. Motsvarande
regel återfinnes i gällande lag om vågrätt. Med den vidsträcktare tilllämpning
vägrättsinstitutet kommer att få, ian det ifrågasättas om bestämmelsen
ger ett fullt tillfredsställande rättsskydd för fastighetsägaren. Åtskil -

Kunell. Maj:ts proposition nr 223.

liga arbeten avse ej färdigställande av ny väg utan breddning, Tätning eller
förstärkning av befintlig väg. I många fall torde det vara svårt att avgöra,
när arbetet färdigställts. Det synes rimligt att kräva att den, som vill skydda
sig mot skadeståndsanspråk, bevisligen lämnar vederbörande fastighetsägare
underrättelse om att område tagits i anspråk för vägändamål och att arbetet
avslutats samt att preklusionstiden får löpa från sådan delgivning.

Enligt nu gällande ordning skola vägrättsmålen i första instans prövas Departementeav
allmän underrätt. Då härads- och rådhusrätterna endast undantagsvis chefen.

sammanträda på den plats, där vägen är belägen eller skall anläggas, blir
den av domstolen verkställda värderingen i allmänhet grundad på andras
utsago, vilket med hänsyn till målets natur är mindre lämpligt. Parterna
finna sig därför ofta föranlåtna att söka genom vidlyftig argumentering och
inkallande av vittnen och sakkunniga komplettera utredningen. Härigenom
förlänges och fördyras processen.

Motsvarande förhållanden ha på ett närliggande område, nämligen beträffande
mål om enskilda vägar, nyligen föranlett att allmän underrätt utbytts
mot ägodelningsrätt. De skäl, som anförts till stöd härför, torde med i
huvudsak samma fog kunna åberopas för att lägga vägrättsmålen under ägodelningsrätt.
Härigenom skulle vinnas större förutsättningar för en riktig
uppskattning av ersättningsbeloppen. Örn ägodelningsrätten sammanträder
på platsen, något som regelmässigt torde bliva fallet, lärer målet kunna
avgöras med förhållandevis små kostnader för parterna.

Jag biträder därför de sakkunnigas förslag beträffande vägrättsmålens
överflyttande till ägodelningsrätt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall talan, där överenskommelse om ersättningen
ej träffas, i överensstämmelse med nu gällande bestämmelse av
jordägare eller annan sakägare än innehavare av intecknad fordran instämmas
inom två år från det marken togs i anspråk. Det är naturligtvis i
och för sig av vikt, att slutlig uppgörelse om ersättningsanspråk träffas inom
tid, då tillförlitlig uppskattning av skadan kan åstadkommas. Skall emellertid
för väg erforderlig mark kunna tagas i anspråk utan att fastighetsägaren
lämnat medgivande därtill och utan att säkerhet ställts för ersättningen, bör
sakägarens talerätt icke begränsas till så kort tid som för närvarande. I
stället synes vanlig preskriptionstid böra gälla. Vägmyndigheterna böra givetvis
självmant taga initiativ till ersättningsfrågornas reglering.

Med anledning av vad i yttrandena anförts rörande förlikningsförfarande
vill jag framhålla, att förevarande stadgande icke lägger hinder i vägen för
att anlita dylikt förfarande för ersättningens bestämmande.

21 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 24 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 92 i betänkandet).

22 §.

Stadgandet är frånsett en mindre jämkning likalydande med 20 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 92 och 93 i betänkandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departementschefen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter med hänsyn till den utredning,
som är erforderlig för bedömande av ärende av förevarande slag, örn
icke samtliga utbetalningar böra ske genom länsstyrelsens försorg. Därigenom
skulle vinnas större säkerhet och enhetlighet i fråga om utbetalningssättet,
även örn åtgärden eventuellt bomme att medföra en något större kostnad. I
varje fall syntes beloppet alltid böra nedsättas hos länsstyrelsen, örn fastigheten
vore intecknad.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar.

I motiveringen till 26 § anföra de sakkunniga att stadgandet om ersättningsbelopps
nedsättande enligt denna paragraf icke får åberopas till stöd för en
praxis, enligt vilken ersättningsbeloppen i allmänhet nedsättas hos länsstyrelsen.
Då emellertid en utbetalning direkt till jordägaren sker på väghållarens
risk, ligger det nära till hands att antaga, att ersättningsbeloppen i regel
komma att nedsättas hos länsstyrelsen, som därigenom betungas med det
betydande arbete, sorn en dylik fördelningsförrättning som regel medför.
Varje överflyttning på länsstyrelsen av ersättningsbeloppens fördelning medför
dessutom, att fastighetsägaren måste avstå från ersättningen till förmån
tor innehavare av intecknad fordran, vilken sistnämnde oftast icke har något
intresse av att erhålla en betalning, som medför att avskrivning måste ske å
inteckningen samt anmälan göras hos domhavanden -—- en hos banker och
inteckningshavare synnerligen impopulär anordning. Länsstyrelsen kan emellertid
icke neka att mottaga och fördela nedsatt belopp, även örn ersättningen
uppenbarligen borde genom vägförvaltningens försorg utbetalas direkt till
jordägaren. Önskvärt hade därför varit, om i lagtexten på ett mera uttryckligt
sätt angivits, att vägförvaltningen under den i paragrafen angivna förutsättningen
hade skyldighet att utbetala ersättningsbeloppet direkt till jordägaren.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser i lagtexten böra angivas, att utbetalning
till jordägaren sker på väghållarens egen risk.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att reglerna för utbetalning av ersättning
till markägare förefölle något svävande- Avgörandet av frågan, huruvida
det vore utan betydelse för annan rättsinnehavare att ersättning utbetalades
direkt till sakägaren, syntes icke alltid vara så enkelt.

Några vägingenjörer anse, alt den i lagrummet angivna räntefoten bort anpassas
till numera gällande ränteläge.

För inteckningshavarna skulle det helt visst innebära större säkerhet, om
ersättning för vägrätt alltid, på sätt länsstyrelsen i Östergötlands län förordat,
nedsattes hos länsstyrelsen för fördelning. En föreskrift härom skulle
emellertid leda till en i de flesta fall onödig omgång och försvåra uppgörelserna
med fastighetsägarna. För inteckningshavarna torde det i allmänhet
vara tillräckligt, om ersättningen nedsättes i alla de fall, där den icke är väsentligen
utan betydelse för inteckningshavarna. Den omständigheten att
stadgandet någon gång kan leda till att nedsättning icke äger rum, då så bort
ske, torde icke komma att medföra rättsförlust för inteckningshavarna. På
sätt framgår av följande paragraf, skall nämligen inteckningshavare äga föra
talan mot väghållare för förlust, som uppstår på den intecknade fordringen
på grund av att väghållaren försummat nedsätta beloppet. För sådan talan

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

skall gälla vanlig 10-årspreskription, varför någon fara för rättsförlust icke
lärer föreligga.

Om nedsättning skett utan att behov av sådan åtgärd föreligger, bör länsstyrelsen
äga att utbetala beloppet direkt till sakägaren. För detta ändamål erfordras
en jämkning i de sakkunnigas förslag.

Ändring i den föreslagna procentsatsen för beräkning av ränta å ersättningsbelopp
bör icke ske, så länge samma räntefot enligt andra lagar gäller i
liknande fall (t. ex. i fråga om expropriationsersättning). En generell översyn
av olika författningars bestämmelser om räntefot beträffande ersättningar av
jämförlig art lärer icke kunna ske i nu förevarande sammanhang.

23 §.

Detta stadgande saknar direkt motsvarighet i sakkunnigförslaget. Till motivering
för stadgandet får jag anföra följande.

Framdragande av väg över fastighet kan i vissa fall minska fastighetens DeparUnunfvärde
så avsevärt, att inteckningshavares rätt råkar i fara. Innehavare av eA*^e*''
fordran, för vilken fastigheten svarar, har därför — såsom redan framhållits
— ett intresse av att ersättning för vagmark och för intrång bestämmes till
fulla värdet samt att ersättningen, i den mån fastigheten i övrigt icke utgör
full säkerhet för fordringen, nedsättes och fördelas mellan rättsinnehavarna.

Vid expropriation av fastighet bliva, såsom nämnts, inteckningshavarnas
intressen ex officio tillvaratagna. Till förfång för innehavare av fordran, för
vilken fastigheten svarar, får expropriationsersättningen sålunda icke bestämmas
lägre än till fulla värdet, även örn ägaren begärt mindre. Vidare skall ersättningen
nedsättas hos länsstyrelsen för fördelning mellan vederbörande
rättsinnehavare. Något behov att tillerkänna inteckningshavarna självständig
talan i expropriationsmål har med hänsyn härtill icke ansetts föreligga.

Vid upplåtelse av vågrätt äga däremot inteckningshavarna enligt nu gällande
lag rätt att föra självständig talan, något som betingas av att säkerhet
här icke finnes för vare sig att ersättningen bestämmes under hänsyntagande
till inteckningshavarnas intresse eller att ersättningen kommer dem till godo.

Vägrättslagens bestämmelser om självständig talerätt för inteckningshavarna
ha bibehållits i sakkunnigförslaget. Det kan emellertid ifrågasättas,
örn tillräckliga skäl härför äro för handen. Utgår full ersättning för i anspråk
tagen mark samt för intrång och nedsättes ersättningen för fördelning på
samma sätt som expropriationsersättning, synes behov av självständig talerätt
för inteckningshavarna knappast föreligga. Risken för att ersättningen
bestämmes till lägre belopp än nyss sagts torde icke vara stor. Det ligger ju
i jordägarens och annan sakägares intresse att ersättningen bestämmes till
så stort belopp som möjligt. Med hänsyn härtill och då ersättningen enligt
22 § alltid skall nedsättas, där den icke är väsentligen utan betydelse för annan
rättsinnehavare med avseende å fastigheten, torde enligt min mening
inteckningshavarnas talerätt i vägrättsmål böra göras allenast subsidiär och
begränsas till de fall, då deras intressen icke behörigen tillvaratagits.

Sådan talerätt bör först och främst tillkomma innehavare av intecknad

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

fordran för det fall att ersättning för mark och intrång bestämts till för lågt
belopp. Har ersättningens storlek prövats av domstol, bör dess beslut dock
på samma sätt som vid expropriationsnämndens avgörande gälla även gentemot
inteckningshavarna. Där åter ersättningsbeloppet till följd av överenskommelse
mellan jordägare och väghållare eller skiljemannaförfarande eller
på grund av medgivande eller av annan anledning icke prövats av domstol,
bör inteckningshavare, som förmenar att ersättningen blivit för lågt beräknad,
i likhet med vad som stadgas i 9 kap. 73 § vattenlagen, vara berättigad
påkalla, att ersättningen, såvitt på hans eller annan sådan fordringsägares rätt
inverkar, varder av domstol bestämd. Den föreslagna bestämmelsen i ämnet
blir självfallet tillämplig även örn ersättning över huvud taget icke blivit
fastställd.

Vid bifall till inteckningshavares talan skall det belopp, som utdömes, av
väghållaren nedsättas på sätt i 22 § sägs. Beloppet skall sålunda icke i målet
tillerkännas inteckningshavaren.

Talerätt bör vidare tillkomma inteckningshavaren för den händelse förlust
uppkommit å den intecknade fordringen på grund av att väghållaren icke på
föreskrivet sätt nedsatt ersättningen för mark och intrång jämte ränta.

Enligt vägrättslagen skall —- för att i görligaste mån förekomma, att väghållaren
får betala ersättning till flera för en och samma skada — vid bestämmande
av ersättning till fastighetens ägare hänsyn tagas till vad väghållare
utgivit eller kan antagas bliva skyldig utgiva till annan sakägare.
Detta stadgande har i sakkunnigförslaget (20 § första stycket) bibehållits
med den ändring, att sadan hänsyn skall skänkas intecknad fordran endast
i den man avskrivning skett a fordringshandlingen. Meddelas bestämmelser
till inteckningshavarnas skydd och begränsas i anledning därav inteckningshavamas
talerätt på sätt jag förordat, behöver vid bestämmande av ersättning
till fastighetens ägare hänsyn icke tagas till inteckningshavarnas talerätt.
Ifrågavarande stadgande i sakkunnigförslaget har därför icke bibehållits
i deparlementsförslaget.

24 §.

Stadgandet, som motsvarar 27 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer i
sak med 9 § vägrättslagen.

Vägingenjören i Gotlands län anför i detta sammanhang.

I 27 § förslaget till väglag äro bestämmelserna från lagen om vågrätt, 9 §,
intagna. Däri angives, att marken efter indragen väg tillfaller markens ägare.
Då den indragna vägen i allmänhet är av gammalt ursprung med oklara
fastighetsbestämningar, bör ett förfaringssätt, då äganderätten ej kan klarläggas,
finnas att tillgå. Att så nu ej är möjligt, vållar ofta besvärligheter
och missförstånd vid markuppgörelser. Detta ämne har tidigare behandlats
i särskilt lagförslag utan att dock lagbestämmelser följt. Det synes lämpligt,
att i detta sammanhang en lösning av denna fråga åter sökes nådd även om
de lantmäteritekniska omständigheterna skulle vara besvärliga och svårlösta.
Från militärt håll har dessutom frågan örn de nedlagda vägarna betydelse.
Chefen för försvarsstaben har sålunda i skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 9 september 1939 anhållit om att föreskrifter utför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

das för när och hur nedlagda vägar skola bibehållas i trafikdugligt skick.
Styrelsen har meddelat sådana i skrivelse till vägingenjörerna den 18 september
1939.

Svenska kommunaltekniska föreningen anser, att, om vägmaterialet skall
kunna ekonomiskt utnyttjas, en tid av ett år är för kort för bortförandet
från vägmärken. Föreningen föreslår därför, att tiden förlänges till normalt
två år.

Vad sålunda anförts har icke synts mig böra föranleda någon ändring i Departementsförslaget.
^

25 §.

Stadgandet motsvarar i huvudsak 23 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s.
92 i betänkandet).

De sakkunniga förutsätta, att expropriationsförfarande för förvärv av Departementsmark
för allmän väg även framdeles skall kunna vid behov anlitas. Lippen- chefen.
barligen kunna fall förekomma, då det kan vara till fördel för väghållare
att förvärva vägmärken med äganderätt. Med hänsyn härtill angives i förevarande
paragraf, att, örn väghållare erhåller tillstånd att taga mark i anspråk
enligt lagen örn expropriation, skall, därest frågan därom fullföljes,
i stället för bestämmelserna i 17—20 och 22—24 §§ gälla vad i expropriationslagen
stadgas. Därav följer självfallet att, om mål örn ersättning redan
anhängiggjorts vid ägodelningsrätten, målet skall avskrivas, i vad avser annat
än rättegångskostnaderna. I likhet med de sakkunniga anser jag att, om
ägare eller annan sakägare instämt målet till ägodelningsrätten, oaktat han
vet att väghållaren begärt eller ämnar begära expropriation, käranden bör
kunna åläggas att vidkännas kostnaderna å målet.

26 §.

Detta stadgande saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.

På sätt jag redan i motiven till 16 § i departementsförslaget framhållit böra Departementsde
nya vägrättsbestämmelserna i samma utsträckning som för närvarande chefen.
gälla inom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd.

Då mark, som innehas med vågrätt, tages i anspråk för gata eller annan allmän
plats enligt fastställd stadsplan eller stomplan, skall vågrätten enligt förevarande
paragraf upphöra. Däremot bör vågrättens upphörande icke medföra
någon inskränkning i markägares eller annan sakägares dessförinnan
uppkomna rätt till ersättning, liksom icke heller i markägares anspråk på lösningsskyldighet
enligt 18 §.

Om tillfällig upplåtelse av mark och örn rätt att taga väghållningsämncn.

Rubriken till 27—31 §§ har jämkats i förhållande till rubriken till 38—
42 §§ nu gällande väglag för att markera skillnaden i innehållet i förhållande
till bestämmelserna i 16—26 §§.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 223.

Kungl. Majlis proposition nr 223.

27 och 28 §§.

Dessa paragrafer äro, frånsett smärre jämkningar av redaktionell natur,
likalydande med 28 och 29 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 93 och 94 i
betänkandet).

29 §.

Stadgandet, som med någon jämkning motsvarar 30 § i sakkunnigförslaget,
överensstämmer i sak med 40 § gällande väglag.

Vägingenjörerna i Kronobergs och Malmöhus län hemställa om sådan ändring
av stadgandet, att rätt medgives väghållare att uppsätta snöskärm, ändock
att överenskommelse ej träffats med jordägaren. Vägsynenämnden
skulle således icke meddela tillstånd till uppsättandet utan endast i efterhand
bestämma ersättning för uppkomna skador.

Vägingenjören i Malmöhus län anför till stöd härför.

Enär uppsättandet av snöskärm, åtminstone i de tvenne sydligaste länen,
icke kan påbörjas förrän höstbruket å jorden avslutats, måste detta omfattande
arbete forceras. Det är därför av synnerlig vikt, att arbetet kan fortgå
utan störningar i form av jordägares vägran att medgiva uppsättande. Under
vintern uppsatta snöskärmar behöva icke nödvändigtvis medföra skada å grödan,
varför — örn skada bevisligen icke förekommit — någon ersättning till
markägare i sådant fall ej bör utgå. Det synes därför icke vara nödvändigt,
att väghållaren vid snöskärmars uppsättande skall söka träffa överenskommelse
härom med jordägaren. Ifrågavarande paragraf synes således böra
stadga, att uppsättande av snöskärm icke må vägras väghållare.

Departements■ Vad sålunda i yttrandena anförts torde icke böra föranleda ändring av
chefen. stadgandet.

30 §.

Stadgandet, som med obetydlig formell jämkning motsvarar 31 § i sakkunnigförslaget,
överensstämmer i sak med 41 § gällande väglag.

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställer, att ersättning skall utgå endast
om avsevärd skada föreligger på samma sätt som i 36 § av departementsförslaget.

Departements. Tillräcklig anledning har icke synts mig föreligga att begränsa fastighetschefen.
agares ersättningsrätt på sätt styrelsen föreslagit.

31 §.

Stadgandet, som med viss formell jämkning motsvarar 32 § i sakkunnigförslaget,
överensstämmer i sak med 42 § gällande väglag.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands
och Västerbottens län ha i sina yttranden beträffande detta avsnitt
av lagförslaget — under hänvisning till den fara för trafiksäkerheten, som ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

olämpligt anordnande av utfartsvägar till allmän väg innebär — hemställt,
att i den nya väglagen måtte intagas föreskrifter till förebyggande av olägenheter
i nämnda hänseende.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån anför till stöd härför.

Länsstyrelsen anser sig böra erinra om frågan om insläppande av enskild
väg på allmän, något som sedan lång tid tillbaka varit föremål för vägmyndigheters
och vägtrafikanters intresse. I den nuvarande väglagen finnas inga
bestämmelser härom, men frågan synes vara värd all uppmärksamhet. Särskilt
vid upprättandet av avstyckningsplaner utmed allmän väg hava planförfattarna
visat stor benägenhet för att låta varje i planen ingående tomtplats
få egen utfart till den allmänna vägen med påföljd, att ett flertal dylika
småvägar på en relativt kort sträcka löpa ut på den allmänna vägen.

Vilka stora risker en sådan anordning innebär ur trafiksäkerhetssynpunkt
är uppenbart. Visserligen kunna dessa olägenheter delvis reduceras genom
anordnande av s. k. sekundärgator, som upptaga trafiken från de olika tomterna
och sedan släppa ut denna på huvudvägen på något eller några ställen,
men effektiviteten av en sådan anordning är givetvis beroende av, att denna
sekundärgata kommer till utförande inom rimlig tid. Den mest effektiva metoden
torde då vara att genom lagstiftning förhindra dylika utsläpp på andra
ställen på den allmänna vägen än som medgives av förslagsvis länsstyrelsen.
Då ett sådant stadgande skulle i görligaste mån avhjälpa nu rådande missförhållanden
i ifrågavarande hänseende, vill länsstyrelsen för sin del förorda,
att väglagsförslaget kompletteras med ett stadgande i ovan angivet syfte.

Länsarkitekten i Örebro län, vars uttalande länsstyrelsen i samma län understrukit,
anför härom.

För att på ett tillräckligt tidigt stadium kunna komma till rätta med det
problem, varom här är fråga, synes en radikal lagstiftning vara nödvändig.
Utmed alla viktiga trafikleder, antingen de redan äro på marken anlagda
eller de endast genom stakning planerats, synas böra tillskapas kontrollområden,
inom vilka uppförande av byggnad, avstyckning av mark eller anläggning
av enskild utfartsväg icke tillåtes med mindre tillstånd därtill lämnats
av vederbörande länsstyrelse. Dessa kontrollområden, som icke torde
böra givas mindre bredd än 100 meter å ömse sidor om trafiklederna, skulle
alltid ''äga bestånd intill dess erforderlig planläggning medelst stadsplan,
stomplan eller byggnadsplan kommit till utförande.

Den i yttrandena upptagna frågan om reglering av enskild vägs anslutning
till allmän — vilken fråga icke har något sammanhang med spörsmålet
om vägväsendets förstatligande — är jag för närvarande icke beredd att taga
ställning till.

32 §.

Detta stadgande, som motsvarar 33 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer,
frånsett visst tillägg, med 29 § gällande väglag.

Chefen för försvarsstaben hemställer, att vad i denna paragraf stadgas ej
måtte avse militära vägspärrar och därmed jämförbara anordningar.

Vågingenjören i Värmlands län yttrar.

Beträffande upplag, grind eller annan anordning d väg bibehålies i den
nya lagen samma formulering av bestämmelserna som i nuvarande lag. IIu -

Departements chefen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements chefen.

ruvida upplag å väg utan länsstyrelsens tillstånd må anordnas är enbart beroende
av, om upplaget bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.
Under de senaste åren har kunnat konstateras, att vägarna börjat användas
såsom upplagsplatser. Det har icke enbart varit banketter som därvid
belamrats utan t. o. m. själva vägbanan. Det kan påstås att upplag på väg
nästan undantagslöst medföra fara för eller besvär för trafiken, varför de
icke böra få förekomma utom vid vägarbeten, då erforderliga säkerhetsanordningar
vidtagas, exempelvis genom uppsättandet av vägmärken, lyktor
eller dylikt. Även om upplag på vägbankett i många fall i och för sig icke
innebär fara eller olägenhet för trafiken, är detsamma indirekt besvärande,
därigenom att fordon skola stå på vägen och lasta. Med hänsyn till det anförda
synes ordet upplag böra utgå ur lagtexten i 33 § första stycket.

Stadgandet har jämkats i enlighet med chefens för försvarsstaben hemställan.
Då upplag i regel icke får förekomma å väg annat än med länsstyrelsens
tillstånd och då sådant tillstånd icke torde lämnas annat än i undantagsfall,
lärer vad vägingenjören i Värmlands län anfört icke böra föranleda
någon ändring av stadgandet.

33 §.

Denna paragraf återgiver med vissa ändringar 34 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 94 och 95 i betänkandet) och motsvarar 30 § nu gällande väglag.

Våg- oell vattenbgggnadsstyrelsen samt ett stort antal länsstyrelser och
vägingenjörer framhålla, att de i första punkten första stycket av gällande
väglags 30 § förekommande orden »som hindrar vägens avvattning, skymmer
utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten» stundom
feltolkats såsom hänförande sig till jämväl byggnad. Då en sådan tolkning
ansetts stå i strid med lagstiftarens avsikt, har i yttrandena hemställts
örn ett förtydligande av stadgandet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasätter
i detta sammanhang, om icke länsstyrelsens prövning av ansökan om
tillstånd att uppföra byggnad utmed väg bör avse icke endast huruvida byggnaden
innebär fara för trafiksäkerheten utan även örn den kan antagas bliva
till hinder för framtida breddning eller omläggning av vägen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län samt svenska kommunaltekniska
föreningen förorda en ökning av det minsta avstånd utmed väg, inom vilket
byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd. Till stöd härför anföres
bland annat, att anspråken på bredd och planläge hos väg avsevärt
stegrats, sedan 1934 års väglag tillkom. Vägarna erhölle numera allt större
bredder, understundom överstigande 40 meter. Avståndet borde icke räknas
från vägens mitt utan från vägens kant.

Såsom i yttrandena framhållits torde syftet med bestämmelsen i första
punkten av 30 § gällande väglag icke ha valdt, att tillstånd till uppförande
av byggnad utmed väg skulle erfordras endast för det fall, att byggnaden
hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär
fara för trafiksäkerheten. Till förekommande av feltolkning har stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

101

gandets avfattning i det föreliggande förslaget jämkats så, att därav tydligt
framgår, att tillstånd alltid skall inhämtas för uppförande av byggnad inom
angivna avstånd från vägbanans mitt.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt kunna — såsom de sakkunniga också framhållit
— vissa skäl anföras för en ökning av berörda avstånd. Jag anser mig
emellertid icke för närvarande böra taga ställning till denna fråga, som saknar
sammanhang med vägväsendets förstatligande.

Enär på sätt förut angivits begreppet ödebygdsväg i departementsförslaget
uteslutits ur väglagen, har ifrågavarande stadgande utformats så, att 12-metersavståndet
skall avse alla vägar och sålunda även ödebygdsvägarna. Någon
olägenhet härav torde icke vara att befara, då länsstyrelse vid prövning av
ärenden av förevarande art uppenbarligen har att beakta de skiftande förhållanden,
som kunna föreligga.

I anledning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande att länsstyrelses
prövning av ansökan om uppförande av byggnad utmed väg borde avse
icke endast om byggnaden innebure fara för trafiksäkerheten utan även om
den kunde antagas bliva till hinder för framtida breddning eller omläggning
av vägen, vill jag framhålla att, ehuru stadgandet tillkommit ur trafiksäkerhetssynpunkt,
ordalagen icke innefatta något hinder för länsstyrelse att vägra
tillstånd till uppförande av byggnad, som kan antagas bliva till hinder
för en planerad breddning eller omläggning av vägen.

34 §.

Stadgandet överensstämmer frånsett obetydlig formell jämkning med 35 §
i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 96 i betänkandet).

Vägingenjören i Kronobergs län yttrar beträffande denna paragraf.

Fråga om omläggning av väg kan uppstå långt innan medel till arbetets
utförande beviljas. Detta kan vara fallet exempelvis i samband med byggnadsplan^
uppgörande för tättbebyggda orter och beträffande uppläggning
av ett vägbyggnadsprogram i stort. Fastställelse av arbetsplan skulle visserligen
automatiskt medföra byggnadsförbud för viss vägsträcka, men dylik
fastställelse kan på grund av medelsbrist komma att dröja. Behov av byggnadsförbud
för längre tid än tre år torde därför bliva regel. På grund härav
synes lämpligt att länsstyrelsen finge rätt meddela byggnadsförbud för en
tidrymd av åtminstone fem år.

Vad i yttrandet anförts torde icke böra föranleda ändring i stadgandet.

35 §.

Denna paragraf, som motsvarar 36 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer
helt med 32 § gällande väglag.

Kammarkollegiet anför i sitt yttrande beträffande delta stadgande.

Undantaget beträffande bebyggande av område, för vilket stadsplan, stom plan

eller byggnadsplan fastställts, från förbuden i 34 och 35 §§ mot upp förande

av byggnad inom visst avstånd från beslutad eller planerad allmän

Departementschefen.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

väg torde vara föranlett därav, att hithörande förhållanden i-egleras av nämnda
planer.

Det har emellertid förekommit exempel på att behov av undantag från bestämmelse
i dylik plan förelegat i samband med framdragande av allmän
väg men att svårighet mött att åstadkomma ändring i planen. Möjlighet bör
därför beredas Kungl. Majit att meddela förbud även inom planområde, som
här avses.

Vägingenjörcn i Norrbottens län yttrar i detta sammanhang.

Genom denna bestämmelse kan kronan komma i en otrevlig situation gent
emot en enskild person, som önskar bygga å landet, där stomplan eller byggnadsplan
kan finnas fastställd. En befintlig gammal allmän väg genom ett
dylikt samhälle skall exempelvis ersättas av en rakare väg enligt den fastställda
planen, men samhället har icke haft tillfälle att bygga denna nya väg
ännu. Enligt planen kommer den äldre vägen att ingå i kvartersmarken och
kan sålunda utnyttjas för byggnadsändamål. Den enskilde, som önskar bygga,
kommer härvid att kunna tvingas taga del av allmän väg i anspråk för byggnadsändamål
innan den ersatts av ny väg. I Råneå har ett dylikt fall nyligen
inträffat. Vågrätten bör ej få förnärmas i ett dylikt fall, och detta bör även
komma till uttryck i 36 §.

Vad i yttrandena anförts synes mig med hänsyn till möjligheten att erhålla
ändring i stadsplan, stomplan och byggnadsplan icke innefatta tillräckliga
skäl för en ändring av nu gällande bestämmelse i ämnet.

36 §.

Stadgandet, som motsvarar 37 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer i
sak helt med 33 § gällande väglag.

En av kammarkollegiets ledamöter anför i en reservation.

I 37 § första stycket stadgas, att jordägare i vissa fall kan åläggas att företaga
röjningsarbeten för erhållande av fri sikt i kurvor m. m. dylikt, samt i
andra stycket, att väghållaren är skyldig att, örn avsevärd skada uppkommer
genom röjningen, gälda ersättning härför. Det synes kunna ifrågasättas, örn
anledning numera föreligger att låta denna rest av det forna väghållningsbesväret
kvarstå. Då en vägarbetarkår kommer att finnas, synes arbetet
lämpligen kunna utföras genom väghållarens försorg och jordägaren endast
böra åläggas att tåla intrånget. Då besväret i sin helhet övertages av statsverket,
lärer därav böra följa, att om förslagets bestämmelser behållas, jordägaren
bör erhålla ersättning även för arbetet med röjningen. I många fall
blir skadan så ringa, att någon ersättning ej kan utmätas, men ersättningens
begränsning till »avsevärd skada» synes alltför snäv. Då frågan örn tillstånd
till röjningens företagande skall prövas av vägsynenämnden, synes det ej
kunna vålla någon praktisk olägenhet att såsom skäligt är låta ersättning
utgå, så snart skadan ej är obetydlig.

Samfundet för hembygdsvård yttrar.

Som ett exempel på hur man även av andra skäl än för vinnande av fri
sikt m. m. har anledning att borttaga träd kan nämnas en av landets vackraste
utsiktsplatser vid Indalsälven, där genom vägväsendets försorg en parkeringsplats
ordnats men där några tallar nedanför vuxit upp, så att utsikten
skymmes. Det finnes nu ingen laglig rätt att ålägga markägaren att borttaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

103

dessa. Exemplet kan mångfaldigas. Av denna anledning föreslås, att träd och
buskar även skola kunna fällas i »trafiksäkerhetens eller landskapsvårdens
intresse».

I paragrafen bör även inryckas en bestämmelse om att, där i vägvårdens
eller trafikens intresse plantering eller annan åtgärd skall vidtagas vid sidan
av vägen, vägsynenämnden må, därest överenskommelse med markägaren icke
kan träffas, föreskriva skyldighet för denne att ställa erforderlig mark till
förfogande. Sådan plantering av träd eller buskar kan dels erfordras av estetiska
eller trevnadsskäl, dels i syfte att ge levande snöskydd i form av häckar.

Denna fråga är högaktuell i vissa delar av landet, särskilt på sandslätterna i
östra Skåne, där snöskärmar visat sig icke nog effektiva.

Vägingenjören i Kronobergs län har ifrågasatt ett stadgande om skyldighet
jämväl att bortflytta smärre byggnader, där så funnes påkallat för trafiksäkerheten.

Vad i yttrandena anförts har icke synts mig böra föranleda någon änd- Dep*££™nt*''
ring i bestämmelserna i förevarande paragraf.

37 §.

Detta lagrum, som motsvarar 38 § i sakkunnigförslaget, är likalydande
med 34 § gällande väglag.

Vägingenjören i örebro län framhåller, att det till följd av brist på medel
alltjämt funnes mycket långa vägsträckor, beträffande vilka man kunde säga,
att nödigt skyddsvärn saknades. Den kategoriska avfattningen av stadgandet
kunde tagas till grund för skadeståndskrav mot staten även i sådana fall,
där vägförvaltningen icke haft möjlighet vare sig med hänsyn till medel
eller tid att anordna erforderliga räcken. Stadgandet borde jämkas med hänsyn
härtill.

Vad i yttrandet anförts torde icke innefatta tillräckliga skäl för en änd- Dep“^™nta''
ring av stadgandet.

38 §.

Denna paragraf, som motsvarar 39 § i sakkunnigförslaget, är likalydande
med 35 § gällande väglag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att erfarenheten visat behov av
att förbudet i denna paragraf utvidgades att gälla även upptagande av grop,
som medförde fara för trafiksäkerheten.

Samfundet för hembygdsvård yttrar.

I 2 § angives — liksom hittills i gällande väglag — att slänt hör till väg.
Detta har emellertid icke hindrat markägare från att exempelvis öppna grustag
i åsskärningar, sedan slänterna genom vägbyggarens försorg snyggats
upp och torvbelagts. Det synes därför befogat, att en bestämmelse införes
örn att sand-, grus-, jord-, ler- och stentäkt icke må ske invid vägen utan
tillstånd av länets vägförvaltning och efter av denna godkänd plan, som tager
hänsyn till såväl trafiksäkerheten som landskapsbilden.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements- Att inskränka en fastighetsägares förfoganderätt över fastighet i den ut chefen.

sträckning, länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt, synes mig icke skäligt.

Upptagandet av grop eller grav kan vara betingat av bärande ekonomiska skäl
och bör därför icke förbjudas, såvida icke anordningen utgör fara för vägens
bestånd. Skulle upptagandet av grop eller grav utmed vägen medföra fara för
trafiken på vägen, bör väghållaren skäligen bekosta uppsättandet av skyddsvärn.

I anledning av samfundets för hembygdsvård yttrande må framhållas, att
slänt hör till väg och att markägare icke har rätt att utan vägförvaltningens
medgivande bryta igenom slänten för att utnyttja den grustillgång, som
kan finnas på hans mark vid sidan av vägen.

39 §.

Ifrågavarande paragraf, som saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget,
överensstämmer helt med 36 § gällande väglag.

Vid 1939 års lagtima riksdag hemställdes i likalydande motioner i båda
kamrarna, att riksdagen måtte dels besluta sådan ändring i 36 § gällande väglag,
att annonstavla, reklamskylt eller dylika anordningar, avsedda att i reklamsyfte
tilldraga sig de vägfarandes uppmärksamhet, icke finge utan länsstyrelsens
tillstånd förekomma utmed allmän väg, med förbehåll dock för
redan medgivna undantag, dels ock anhålla örn utredning av lämpligheten
att införa en dylik bestämmelse även beträffande järnvägarna. Till stöd för
denna hemställan anförde motionärerna bland annat följande. Då riksdagen
1934 väsentligt skärpt hithörande bestämmelser, hade det skett i förhoppningen,
att skärpningen skulle medföra en avsevärd minskning av antalet
skyltar utmed'' vägarna. Det förefölle icke, som örn denna förhoppning blivit
infriad. I och med att den nya lagen trätt i kraft hade skyltarna visserligen
flyttats längre ut i terrängen, men de hade samtidigt erhållit så mycket större
format. Därmed hade de blivit ett ännu mera störande inslag i landskapsbilden
än förut. Tiden syntes vara inne att helt avlysa dylika reklamanordningar.
Deras reklamvärde syntes vara ringa. I den mån de verkligen fyllde
sitt ändamål och droge till sig de vägfarandes uppmärksamhet, vore de uppenbarligen
ägnade att återverka ofördelaktigt på trafiksäkerheten. Framförallt
vore det emellertid angeläget, att naturen i trafikledernas omgivningar icke
förfulades av en olämpligt anbragt reklamkonst.

Vid samma riksdag motionerades i båda kamrarna om förtydligande av
de i 36 § medgivna undantagen från förbudet mot annonsering utan tillstånd,
särskilt beträffande affischering vid offentliga val och dylikt. Till stöd härför
anfördes följande skäl. Eftersom affischer rörande kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner eller dylikt vore tillåtna utan särskilt
tillstånd, kunde det förutsättas, att även affischering för de offentliga valen
finge förekomma. På vissa håll hade emellertid myndigheternas uppfattning
i denna sak varit en annan. Vid olika tillfällen hade lokala organisationer
efter hot om åtal nedtagit uppsatta valaffischer. Det kunde befaras, att denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

105

inskränkning komme att gälla även affischering för organisationernas offentliga
möten. På landsbygden vore affischeringen i stort sett den enda möjligheten
för kungörande av enskilda och offentliga möten. Att några hindrande
bestämmelser i detta avseende icke förekomme, vore ett demokratiskt
intresse för alla organisationer, ideella, politiska, religiösa, nykterhetsorganisationer,
idrottsorganisationer och andra föreningar.

Efter en redogörelse för två enligt motionärernas förmenande mot varandra
stridande hovrättsutslag härutinnan anfördes vidare i sistnämnda motioner.
Tydligt vore att det bland myndigheterna rådde delade meningar örn
tolkning och tillämpning av 36 § väglagen. Goda skäl funnes därför för en
ändring av ifrågavarande bestämmelser. Motionärerna ansåge, att undantagsbestämmelsen
i 36 § första stycket tredje punkten borde omformuleras
så, att stadgandet i första punkten samma stycke ej skulle äga tillämpning
beträffande affischering för meddelanden rörande kommunal angelägenhet,
föreningars enskilda eller offentliga möten eller övriga meddelanden, affischering
vid offentliga val, auktioner eller dylikt.

Jordbruksutskottet, till vilket motionerna hänvisades, yttrade i sitt utlåtande,
att utskottet funne önskvärt att åtgärder vidtoges för att på ett mera effektivt
sätt än vad väglagen medgåve förhindra uppsättandet av reklamanordningar
utmed vägarna. Emellertid syntes det utskottet ovisst, huruvida detta
vore en fråga, som i hela sin vidd lämpligen borde lösas genom ändring i väglagen.
Ifrågasättas kunde, om icke härför tarvades lagstiftning i annan ordning,
måhända närmast såsom ett led i naturskyddande åtgärder. Det syntes
utskottet vidare angeläget, att de åtgärder snarast vidtoges, som kunde vara
erforderliga för åvägabringande av en likformig praxis. Även om affischering
utmed vägarna principiellt borde begränsas, borde detta icke hindra, att räckvidden
av ifrågakomna undantagsbestämmelse toges under omprövning och
utvidgades till att omfatta den ytterligare affischering, som kunde befinnas
tillgodose ett legitimt behov. Från denna synpunkt syntes fog föreligga för
vad som yrkats beträffande undantagsbestämmelsen. Samtidigt ville dock
utskottet framhålla vikten av att erforderliga föreskrifter meddelades rörande
affischerings utförande, varigenom bland annat vunnes säkerhet för att
tillfällig affischering icke i fortsättningen finge kvarstå, sedan anledningen
till densammas bibehållande bortfallit. Under åberopande av det anförda
tillstyrkte utskottet anhållan hos Kungl. Majit om utredning i ämnet.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Genom beslut den 17 november 1939 uppdrog Kungl. Majit åt vcigförstatligandekommittén
att verkställa utredning rörande ifrågavarande spörsmål.

Kommittén föreslog i ett den 30 oktober 1941 avgivet utlåtande (ej tryckt),
att de bestämmelser örn affischering i det fria, som meddelats i väglagen och
i lagen örn naturminnesmärkens fredande, skulle upphävas och ersättas av
en ny lag örn förbud i vissa fall mot affärsannonser m. m. Enligt kommitténs
förslag till lag i ämnet skulle finnas dels ett absolut förbud mot anordningar,
vilka kunde förväxlas med för trafiken avsedda märken eller säkerhetsanord -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departementschefen.

ningar, dels ock ett generellt, dispensabelt förbud mot viss affischering. Sålunda
skulle sådan tavla, skylt, affisch, inskrift eller bild, som enligt sin beskaffenhet
vore att anse såsom affärsannons eller hänförlig till reklam eller
propaganda, icke utan länsstyrelsens tillstånd få finnas utomhus så anbragt,
att anordningen vöre synlig från allmän trafikled eller eljest från plats, till
vilken allmänheten hade tillträde. Från denna regel skulle dock gälla vissa
undantag. Stadgandet skulle sålunda icke äga tillämpning å vad som anbragts
a byggnad eller tomtstängsel till upplysning om på stället bedriven verksamhet,
ej heller inom stadsplanelagt område i stad eller annan ort, för vilken
ordningsstadgan för rikets städer vore gällande. Tillstånd skulle icke heller
vara erforderligt beträffande tavla, affisch eller anslag, som avsåge reklam
eller propaganda vid allmänt val eller allmän sammankomst eller annons örn
offentlig auktion, i den mån anordningen icke vore uppsatt tidigare än tre
veckor före eller bibehållen längre än två dagar efter det sålunda avsedda
tillfället.

Förslaget har i sina huvuddrag tillstyrkts av alla över detsamma hörda
myndigheter och organisationer utom en. I fråga om utformningen av förslagets
detaljer ha emellertid åtskilliga erinringar framförts.

1942 års vågsakkunniga ha i förevarande fråga — under erinran att Kungl.
Majit ännu icke tagit ställning till vägförstatligandekommitténs förslag —
anfört, att de sakkunniga med hänsyn till det läge, vari frågan om affischering
utmed väg sålunda befunne sig, icke ansett sig böra i förslaget till ny väglag
upptaga bestämmelser härom.

Åtskilliga länsstyrelser m. fl. ha i sina yttranden framhållit, att bestämmelser
angående affischering utmed väg borde intagas i den nya väglagen eller i
särskild lagstiftning, som trädde i kraft samtidigt med väglagen.

Vad först angår den uppkomna frågan om innebörden av det i 36 § första
stycket gällande väglag stadgade förbudet att utan länsstyrelsens tillstånd
utmed allmän väg på visst avstånd uppsätta annonstavla, reklamskylt eller
dylikt, må till en början erinras, att denna bestämmelse ursprungligen förekom
i sammanhang med ett förbud mot anordningar, som hindrade fri sikt.
I anledning av en motion vid 1931 års riksdag uttalade andra lagutskottet,
att bestämmelsen allenast avsåge att förhindra uppsättandet av reklamanordningar,
vilka försvårade fri sikt. Med hänsyn härtill lärer förbudet mot annonstavla,
reklamskylt eller dylikt endast avse särskilda anordningar för affischering.
Under uttrycket »eller dylikt» faller enligt min mening icke uppsättande
av affischer å husväggar, staket eller träd; ej heller torde under detta
uttryck falla själva anbringandet av affischer å redan befintlig tavla. Denna
tolkning överensstämmer med Göta hovrätts ståndpunkt i ett av hovrätten
den 8 mars 1934 avgjort mål (se Sv. Jur. Tidn. 1934 sid. 61), i vilket motsvarande
bestämmelse i 25 § 1891 års väglag icke ansetts utgöra hinder för att
inom det skyddade området utmed väg å träd, stolpar och byggnader uppsätta
affischer örn föredrag. I ett senare av samma hovrätt avgjort likartat

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

107

mål (rörande uppsättande av biografaffischer å träd) har bestämmelsen
i 36 § första stycket väglagen tolkats på samma sätt. Däremot har hovrätten
över Skåne och Blekinge — likaledes i full överensstämmelse med den av
mig angivna tolkningen — funnit uppsättande av särskilda anslagstavlor, å
vilka anbragts valaffischer, böra falla under förbudet mot annonstavlor m. m.

Med anledning av att från politiska partiorganisationer gjorts gällande, att
åklagarmyndigheterna i landet tolkat bestämmelsen i 36 § första stycket väglagen
på olika sätt, upprättades i juni 1940 inom kommunikationsdepartementet
en promemoria rörande innebörden av nämnda lagrum. Denna promemoria
delgavs samtliga åklagare i landet. Därefter har mig veterligt något
missförstånd icke yppats rörande räckvidden av ifrågavarande förbud.

Med hänsyn härtill och då förevarande stadgande synes giva tillräckligt
utrymme för affischering vid val eller eljest, lärer någon ändring av stadgandet
ur nu berörda synpunkt icke vara erforderlig.

På sätt framgår av det anförda har vid 1939 års lagtima riksdag jämväl
yrkats sådan ändring i 36 § väglagen, att annonstavla, reklamskylt eller dylik
anordning, avsedd att i reklamsyfte tilldraga sig de vägfarandes uppmärksamhet,
icke finge utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed allmän
väg. I likhet med vägförstatligandekommittén anser jag för min del nu gällande
bestämmelser tillräckliga, örn man med dem avser blott skydd för trafiken
å allmänna vägar. Ur naturskyddssynpunkt är måhända önskvärt att kunna
på ett mera effektivt sätt än vad nu är möjligt förhindra uppsättandet av
reklamanordningar. Frågan om revision av gällande bestämmelser till skydd
för naturen torde emellertid kräva ytterligare överväganden. Upptagande av
denna fråga, som ej äger samband med spörsmålet om vägväsendets förstatligande,
synes närmast ankomma på chefen för justitiedepartementet.

På grund av vad sålunda anförts anser jag stadgandena i 36 § 1934 års
väglag böra oförändrade upptagas i den nya väglagen, som uppenbarligen
icke bör sakna bestämmelser i förevarande hänseende.

40 §.

Denna paragraf, som motsvarar 40 § i sakkunnigförslaget, är likalydande
med 37 § gällande väglag.

Örn arbetslag för vinterväghållning på landet.

41—46 §§.

Dessa paragrafer återgiva med vissa ändringar 48—53 §§ i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 99—104 i betänkandet).

Enligt nu gällande bestämmelser skola, örn vägstyrelsen finner erforderligt,
för ordnande av vinterväghållningen lill snöploglag indelas lämpligt belägna
och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje snöploglag skall där -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

vid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget att, i den mån vägstyrelsen
så fordrar, därå fullgöra vinterväghållningen mot ersättning, som,
där överenskommelse ej träffas, bestämmes av länsstyrelsen. De till snöploglag
indelade fastigheterna skola, där ej annorlunda överenskommits, taga
del i arbetet i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden. Inom varje snöploglag
utses av medlemmarna en snöplogfogde. Denne åligger bl. a. att övervaka,
att ploglaget åvilande vinterväghållning behörigen fullgöres, samt att
för sådant ändamål vid inträffande behov utfärda uppbåd till ploglaget att
verkställa erforderligt arbete, vilket uppbåd medlemmarna äro skyldiga att
sig emellan fortskaffa. Underlåter medlem att fortskaffa uppbåd eller att sådant
uppbåd hörsamma, kan bötesstraff ådömas honom.

De sakkunniga ha från länsstyrelserna inhämtat uppgifter, i vilken utsträckning
bestämmelserna om snöploglag tillämpats efter den 1 januari 1937,
ävensom yttranden, huruvida behov av dylika bestämmelser alltjämt förefunnes
samt, därest så vore fallet, i vad mån bestämmelserna borde jämkas
och kompletteras.

Av länsstyrelsernas yttranden framgår, att bestämmelserna om spöploglag
efter den 1 januari 1937 icke tillämpats inom 9 län, nämligen Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Värmlands, örebro, Västmanlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län. I Västernorrlands län ha bestämmelserna
endast tillämpats i rena undantagsfall. Då snöförhållandena varit så svåra,
att vägdistriktens egen personal och egna maskiner ej i nöjaktig utsträckning
kunnat hålla vägarna framkomliga, har i Kopparbergs län erforderligt biträde
lämnats av fastighetsägare efter en på förhand träffad frivillig överenskommelse.
I Östergötlands län har man under de senaste åren förfarit på liknande
sätt.

I övriga 12 län ha bestämmelserna om snöploglag tillämpats i större eller
mindre utsträckning. I Jönköpings län har vinterväghållningen före år 1940
till allra största delen utförts i distriktens egen regi. Endast å ett ringa antal
mindre vägar, som på grund av sin beskaffenhet icke eller endast med
svårighet kunnat maskinplogas, har vinterväghållningen utförts av snöploglag.
Nu pågående världskrig med åtföljande knapphet på flytande drivmedel
i förening med de sista årens osedvanligt hårda och snörika vintrar har emellertid
tvingat vägstyrelserna att i ökad omfattning anlita snöploglagen för att
efter häftiga snöfall snabbt kunna öppna vägarna för trafik. Ploglagens arbete
har därvid huvudsakligen bestått i snöplogning av vägsträckor, som ej
kunnat maskinplogas eller beträffande vilka plogning ej medhunnits av vägdistriktet,
samt skottning på ställen, där sådan varit erforderlig. I Kronobergs
län ha ploglagen tagits i anspråk endast vid svårare snöfall och då endast
beträffande andra vägar än huvudvägar. Länsstyrelsen i Kalmar län meddelar,
att ploglagen erfordrats för uppehållande av trafik på sådana vägar,
som på grund av ringa bredd, skarpa kurvor, förekomsten av stenar i vägkanterna
eller kraftig snöanhopning icke kunnat maskinplogas. Ploglagen
ha även tagits i anspråk i sådana fall, då maskinplogning varit möjlig men
på grund av otillräcklig maskinpark icke kunnat utföras tillräckligt skynd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

109

saint. Samma har varit förhållandet även i Malmöhus län. I detta län ha ploglagen
anlitats först sedan det visat sig, att vägstyrelsen icke varit i stånd att
hålla viss väg eller vissa vägar i föreskrivet skick. Länsstyrelserna i Gotlands
och Skaraborgs län ha framhållit, att ploglagen kommit till ökad användning
på grund av de genomförda motorfordonsrestriktionerna. Ploglagen i sistnämnda
län ha i mindre omfattning utkallats att utföra handskottning. I
Hallands län ha bestämmelserna om snöploglag tillämpats i full utsträckning
utom i ett distrikt, där frivillig överenskommelse i stället träffats med lämpliga
personer att vid behov ställa sig till förfogande för snöröjning. I Älvsborgs
län ha ploglagen tagits i anspråk endast i 3 av 9 distrikt och i Jämtlands
län i 4 av 9 distrikt. I Västerbottens län ha endast 3 procent av de allmänna
vägarna varit ploglagsindelade. Däremot ha 55 procent av de enskilda
vägar, med en sammanlagd längd av 2,174 km, vilka av länsstyrelsen förordnats
skola hållas såsom särskilda vintervägar på vägdistriktens bekostnad,
ploglagindelats. I Norrbottens län ha bestämmelserna om snöploglag tillämpats
endast beträffande särskilda vintervägar på de stora sjöarna i Arjeplogs
vägdistrikt.

Tio av länsstyrelserna ha förklarat sig anse, att något behov icke förefinnes
att bibehålla den nuvarande ploglagsorganisationen. Några länsstyrelser
ha därvid framhållit att, i den mån ploglag alltjämt erfordrades, sådana kunde
organiseras på frivillighetens grund.

övriga 14 länsstyrelser anse emellertid, att snöploglagen böra finnas kvar
såsom en reservorganisation. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat sig
för att ploglagens uppgift begränsas att huvudsakligen avse skottning och
endast i rena undantagsfall plogning av sådana vägar, som icke kunna
maskinplogas. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att vid brist på arbetskraft
och bilar vinterväghållningen, ploglagen förutan, kan bliva lidande.
Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att även med sådana förbättringar av vägarna,
som tillåta maskinell snöplogning, behov av snöskottare och extra
manskap för snöplogning efter häst dock komme att föreligga. Ehuru de som
uppbure ploglagsbesväret visserligen hade ett eget intresse av att vinterväghållningen
behörigen tillgodosåges, skulle på somliga håll vid ploglagsindelningens
bortfallande svårigheter uppstå att tillräckligt snabbt öppna vägarna
för trafik. Trots de tre senaste vintrarnas påfrestande vinterväghållning
hade från brukarna av de fastigheter, som indelats till ploglag, ej försports
något allvarligare missnöje med detta besvär. Enligt länsstyrelsen i Hallands
län borde man i första hand försöka åstadkomma ploglag på frivillighetens
väg, men bestämmelserna om snöploglag borde bibehållas för den händelse
tillräcklig arbetsstyrka icke eljest kunde erhållas. Länsstyrelsen i Västerbottens
län pekar på jdoglagens betydelse i glest befolkade trakter, där det är
svårt att anskaffa dragare.

Icke någon av de länsstyrelser, som uttalat sig för ett bibehållande av snöploglagen,
har föreslagit annat än mindre ändringar i de nu gällande bestämmelserna
om snöploglag.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

De sakkunniga anse av utredningen framgå, alt snöploglagen icke längre
äro nödvändiga för snöplogning under normala väderleksförhållanden. Enligt
de sakkunnigas mening borde man icke anlita tjänstepliktsförfarande —
vilket ett användande av snöploglagsorganisationen innebure — för arbetsuppgifter,
vilka utan svårighet, låt vara i vissa fall med större kostnader,
kunde ombesörjas på annat sätt. Det borde icke förekomma att någon tvingades
till ett arbete, som lika väl kunde utföras av annan efter frivillig överenskommelse.
I den mån väg av ekonomiska skäl icke lämpligen kunde plogas
med vägorganisationens egna maskiner och egen personal, borde plogningen
bortsättas på entreprenad. Detta syntes i de flesta fall icke möta några
svårigheter. Om det i undantagsfall visade sig omöjligt att träffa entreprenadavtal
örn plogning, finge vägorganisationen själv taga hand om även
denna del av väghållningen.

De sakkunniga framhålla att, även örn snöploglagen icke längre kunde anses
behövliga för plogning under normala väderleksförhållanden, utredningen
likväl visat, att ploglagen på många håll i landet vid ihållande och svåra
snöfall samt vid drivbildning måst tagas i anspråk för snöskottning. Erfarenheten
särskilt från vintrarna 1939/40, 1940/41 och 1941/42 gåve vid handen,
att det vid sådana tillfällen krävdes betydande extra personal. Det vore
emellertid ofta svårt att omedelbart få tillräcklig personal. Örn icke snöploglagen
kunnat tagas i anspråk för snöskottning o. d., skulle det helt visst i
många fall icke lia varit möjligt att så snabbt som skett åter öppna vägarna
för trafik. Med hänsyn till behovet av och svårigheten att vid svåra snöfall
erhålla tillräcklig arbetskraft för vinterväghållningen syntes det, uttala de
sakkunniga, vara nödvändigt att på förhand organisera reservstyrkor härför.

Beträffande dessa reservstyrkor — av de sakkunniga med hänsyn till arten
av de uppgifter, för vilka de äro avsedda, kallade arbetslag för vinterväghållningen
— anföra de sakkunniga följande.

Sådana arbetslag synas, av länsstyrelsernas yttranden att döma, icke erfordras
i alla delar av landet och böra därför inrättas endast i de orter, som
äro särskilt utsatta för drivbildningar och där vinterväghållningen följaktligen
kräver stor extra personal. Det synes böra ankomma på länsstyrelserna
att avgöra, om särskilda arbetslag för vinterväghållningen böra inrättas.

Det vore givetvis önskvärt, örn arbetslagen kunde helt och hållet sammansättas
på frivillighetens väg. Att uteslutande lita till endast avtal med arbetslagets
medlemmar torde emellertid icke vara möjligt. Skola dessa reservstyrkor
bliva den effektiva organisation, med vilken tillfälliga, svåra snöförhållanden
skola kunna bemästras, får man icke utsätta sig för risken, att
medlem, då han kallas till tjänstgöring, bryter ingånget avtal. Arbetslagets
medlemmar torde därför i likhet med snöploglagen böra vara underkastade
tjänsteplikt. Intresset av att hålla de allmänna vägarna öppna för samfärdseln
är — icke minst för ortsbefolkningen — så stort, att det icke kan anses
oskäligt, att dennas medverkan tages i anspråk härför på samma sätt som
sker vid släckning av brand. Självfallet får sådan tjänsteplikt icke anlitas
annat än vid mera exceptionella förhållanden, då det icke är möjligt att på
annat sätt snabbt få vägarna öppnade för allmän trafik. Syftet med arbetslagen
är ju -— såsom framgår av det ovan anförda — att skapa en beredskapsorganisation
för särskilt svåra snöförhållanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Ill

För alt tjänsteplikten icke skall bli alltför betungande bör densamma begränsas
till viss vägsträcka. Arbetslagen skola sålunda icke få tagas i anspråk
för vilken väg som helst. När den väg, arbetslag tilldelats, åter försatts i
farbart skick, få medlemmarnas arbetsprestationer icke tagas i anspråk förrän
vid nästa svåra snöfall.

Att organisera arbetslagen i huvudsaklig överensstämmelse med de nuvarande
snöploglagen torde icke vara lämpligt eller ens möjligt. Redan av principiella
skäl synes stötande alt begränsa tjänsteplikten till jordbruksfastigheternas
brukare. Med de förändrade arbetsuppgifter, som skulle ankomma
på arbetslagen, skulle det vidare icke vara möjligt att rättvist fördela besväret
mellan fastigheterna. Med nu gällande ordning är detta möjligt genom att
tjänsteplikten avser att under en längre tid hålla viss vägsträcka framkomlig
för trafiken. Arbetsuppgiften kan då fördelas mellan fastigheterna i förhållande
till taxeringsvärdena. Framdeles avses arbetslagets tjänster endast
skola tagas i anspråk för att under en kort tidsrymd bortskaffa uppkommet
hinder. Alla de tjänstepliktiga måste då tagas i anspråk på en gång. Då
tjänsteplikten, enligt gällande bestämmelser, formellt sett endast omfattar
fastigheternas brukare, blir det icke heller möjligt att få tillräckligt med
folk.

Det torde emellertid vara lämpligt, att arbetslagen, liksom snöploglagen,
knytas till vissa fastigheter, vilka därtill indelas av länsstyrelsen. Indelningen
bör emellertid icke, såsom enligt nu gällande ordning, begränsas till endast
jordbruksfastigheter. Även fastigheter av annat slag, exempelvis industri- och
bostadsfastigheter, skola kunna därtill indelas, om de äro lämpligt belägna
och i övrigt tjänliga.

För att kunna skapa en effektiv beredskapsorganisation måste i förväg angivas,
huru många medlemmar i arbetslaget som skola uppsättas av varje
fastighet. Detta bör ske i samband med indelningen och under hänsynstagande
till antalet av dem, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på fastigheten.
För att organisationen skall bliva effektiv måste därjämte de tjänstepliktiga
namneligen utses. Detta förutsättes emellertid skola i största möjliga
utsträckning ske efter frivilligt åtagande. Det torde vara lättare att få personer
att frivilligt åtaga sig besväret, om de tjänstepliktiga skola utses bland
det mindre antal, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på fastigheten,
än om varje kommun skall utse ett visst större antal.

Enligt förslaget skola ägarna och brukarna medverka vid utseendet av
arbetslagets medlemmar. Där för någon fastighet det föreskrivna antalet
medlemmar icke kan utses efter överenskommelse, skulle länsstyrelsen bland
de män, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på fastigheten, uttaga
erforderlig personal. Därvid skulle icke få uttagas män under 17 eller över
55 år.

För varje arbetslag skulle länsstyrelsen förordna en fogde med uppgift
dels att tillse att erforderliga åtgärder vidtoges för utseende av ersättare till
den, som avgått ur arbetslag, dels att fortskaffa kallelse till medlemmarna att
infinna sig till tjänstgöring, dels ock att övervaka och leda fullgörandet av
de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagda.

Medlem av arbetslag, som kallats till tjänstgöring, skulle äga att sätta
annan i sitt ställe.

Till medlem av arbetslag skulle i mån av utfört arbete utgå ersättning,
som i brist på överenskommelse skulle bestämmas av länsstyrelsen.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Beträffande behovet av de av de sakkunniga föreslagna arbetslagen har
tvekan uttalats endast i ett pär av yttrandena. Länsstyrelsen i Älvsborgs län
förklarar sig sålunda icke övertygad om behovet av ifrågakomna bestämmelser.
De maskinella hjälpmedel, som numera vore att tillgå för vinterväghållning,
syntes — möjligen med undantag för vissa delar av landet — medföra
tillfredsställande möjligheter att utan användande av arbetslag ombesörja
väghållningen även vid svåra snöfall.

Länsstyrelsen i Uppsala län är icke övertygad örn att de föreslagna bestämmelserna
äro lämpligare än nu gällande ordning. Länsstyrelsen anför
huvudsakligen följande.

De sakkunniga förorda en omläggning av själva organisationen, så att denna
kommer att vila i första hand på överenskommelse och endast örn denna
befinnes otillräcklig på tvång, dock med rätt för den, som uttages, att sätta
annan i sitt ställe. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, har icke någon olägenhet
framträtt vid tillämpningen av hittillsvarande stadganden. När deltagandet
i plogning har påkallats, har det betraktats som en i allas intresse
föreskriven medborgerlig prestation. Då gällande lag binder plogningsindelningen
vid jordbruksfastigheter, har detta ansetts innebära att prestationen
skall utföras med fastighetens arbetskraft och dragare i den mån de räcka
till. Länsstyrelsen befarar, att det föreslagna systemet med särskilda avtal
kommer att vålla onödigt besvär och att uppluckra känslan av omedelbar

förpliktelse. Vad förslagets stadgande att »arbetslag skall uppsättas av---

fastigheter» innebär, synes oklart, då arbetslagen bildas genom personlig aftagning.
Länsstyrelsen anser således, att nuvarande stadganden bättre tillgodose
vinterväghållningens behov än de föreslagna bestämmelserna. I sammanhang
med den nya organisationen torde dock den ändringen böra vidtagas,
att förslag till indelning skall uppgöras av vägförvaltningen, vilken
också har att besluta om ploglagens ianspråktagande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida icke länsvägnämnden
bör höras, innan beslut om arbetslag fattas. Örebro läns vågstyrelseförening
förmenar, att länsvägnämndens yttrande bör infordras i alla
ärenden rörande arbetslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån anser systemet med arbetslag, vars personal
skall uttagas av länsstyrelsen, bliva ganska tungrott samt anför härom.

Då förändringar i arbetslagens sammansättning till följd av avflyttning
och av andra anledningar säkerligen bli mycket vanliga, kommer länsstyrelsens
åtgärd för utseende av ny personal att tid efter annan påkallas. Det
synes vara mindre tillfredsställande att, såsom i 52 § föreslagits, tjänstgöringsskyldig
skall äga att vid inkallelse till tjänstgöring i sitt ställe sätta
annan, vars lämplighet den tjänstgöringsskyldige har att själv pröva.

Det kan ifrågasättas, huruvida bärande skäl finnas för att knyta systemet
med arbetslag till fastigheterna. Att snöploglagen bildades genom uttagning
av jordbruksfastigheter sammanhängde med det förhållande att väghållningsbördan
tidigare burits enbart av dessa fastigheter. Örn nu, såsom de
sakkunniga föreslagit, vinterväghållningen skulle anknytas även till andra
fastigheter än jordbruksfastigheter, synes detta visserligen vara ett steg i
rätt riktning, örn vägbördans fördelning på olika beskattningsföremål —
såsom riktigt torde vara — skall bliva bestämmande, men det skulle innebära
att man stannade på halva vägen. Ett följdriktigt förfaringssätt komme
härvidlag till användning först om även andra beskattningsföremål än in -

Kungl. Majlis proposition nr 223.

113

komst av jordbruk och annan fastighet toges i anspråk, och detta bleve fallet
om de arhetsskyldiga ultogets utan anknytning till fastigheterna, litt sådant
system, närmast jämförligt nied uttagande av eldsläckningsmanskap, bör enligt
länsstyrelsens mening komma till användning. För att göra systemet så
litet tungrott som möjligt borde länsstyrelsens befattning nied rekryteringen
inskränkas till ett bestämmande av det antal män som skulle uppsättas av
varje kommun, och sedan kunde det ankomma på kommunen själv att uttaga
personerna. Självfallet skulle då bliva att uttagningen i första hand
skedde å frivillighetens väg.

Länsstyrelserna i Östergötlands oell Västmanlands län anse upprättandet
av arbetslag vara en angelägenhet, som närmast bör ankomma på vägförvaltningen,
och föreslå därför en ändring av bestämmelserna i sådan riktning.
Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, örn ej uttagandet av personal
kan anförtros landsfiskalen i samråd med vägförvaltningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, att förslag till uppsättande av arbetslag
skall uppgöras av vägförvaltningen. Prövning och fastställelse av
förslaget kunde lämpligen verkställas av länsstyrelsen.

Med de maskinella hjälpmedel, som numera finnas, kan vinterväghållning- Departement.»-

chpTPTt

en under normala väderleksförhållanden ombesörjas av den statliga vägorganisationen
utan anlitande av det tjänstepliktsförfarande, på vilket de nuvarande
snöploglagen bygga. Att — såsom på sina håll alltjämt förekommer
-— snöploglagen tagas i anspråk för att ombesörja en väghållning som, örn
ock med större kostnader, kan fullgöras på annat sätt utan tjänstepliktsförfarande,
bör icke vidare ske. Därest viss väg icke lämpligen kan maskinplogas,
bör vägförvaltningen träffa entreprenadavtal örn hästplogning.

Såsom de sakkunnigas utredning giver vid handen, lia emellertid snöploglagen
under senare år på många håll måst tagas i anspråk för snöskottning
vid svåra snöfall och vid drivbildning. Även framdeles torde vid sådana
tillfällen behov kunna uppkomma av att omedelbart mobilisera extra personal.
Då det ofta kan vara svårt att genast anskaffa arbetskraft i tillräcklig
omfattning, anser jag i likhet med de sakkunniga erforderligt, att en beredskap
för detta ändamål på förhand organiseras.

Att härför bibehålla de nuvarande snöploglagen torde icke vara lämpligt.

Dessa äro — på sätt framgår av benämningen — organiserade för plogning
och icke avsedda att utgöra en beredskap att anlitas vid särskilt svåra
snöförhållanden. Härför erfordras mera personal än den, som på grund av
snöploglagsbestämmelserna kan åläggas deltaga i snöskottning. Härtill kommer,
att snöploglagsbesväret för närvarande åvilar endast jordbruksfastigheternas
brukare. Med hänsyn till beskaffenheten av den uppgift, för vilken
beredskapen skulle organiseras, kan det icke anses vare sig rättvist eller
lämpligt att begränsa besväret till dem.

De sakkunnigas förslag går ut på att i stället för snöploglagen skulle för
den uppgift, varom här är fråga, i mån av behov organiseras särskilda arbetslag.

Det vore givetvis önskvärt, örn dessa arbetslag kunde sammanställas

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 tami. Nr 223.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 22,3.

helt på frivillighetens väg. Att uteslutande lita till avtal med arbetslagets
medlemmar torde emellertid icke vara möjligt. Skola dessa arbetslag bliva
den effektiva beredskapsorganisation, med vilken tillfälliga, svåra snöförhållanden
skola kunna bemästras, får man, på sätt de sakkunniga framhålla,
icke utsätta sig för risken, att medlem vid kallelse till tjänstgöring
bryter ingånget avtal. Jag anser mig därför böra biträda de sakkunnigas
förslag, att arbetslagets medlemmar skola i likhet med snöploglagen vara
underkastade tjänsteplikt. Intresset av att hålla de allmänna vägarna öppna
för samfärdseln är icke minst för ortsbefolkningen så stort, att det icke kan
anses oskäligt, att dennas medverkan vid här avsedda undantagstillfällen,
då det icke är möjligt att på annat sätt snabbt få vägarna öppnade för allmän
trafik, tages i anspråk på liknande sätt som vid släckning av brand.
För att tjänsteplikten skall bli så litet betungande som möjligt bör densamma
begränsas till viss vägsträcka.

De sakkunniga lia föreslagit, att arbetslagen skola uppsättas av lämpligt
belägna och i övrigt tjänliga fastigheter, vilka därtill indelas av länsstyrelsen.
Tvekan kan naturligtvis råda örn lämpligheten av att knyta arbetslagen
till fastigheterna. Skola lagens medlemmar vara underkastade tjänsteplikt,
är det av vikt, att besväret drabbar alla lika och sålunda icke begränsas
till viss grupp av personer. Då arbetslagen skola sammansättas av
dem, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på de fastigheter, vilka
komma i fråga, och besväret följaktligen icke skulle begränsas till någon viss
grupp av personer, anser jag emellertid grundad erinran i detta avseende
icke kunna göras mot förslaget. Med större fog kan anmärkas, att det innebär
en onödig omgång att låta arbetslagen uppsättas av fastigheterna samt
att det i och för sig vore mera tilltalande att för varje kommun bestämma
antalet tjänstgöringsskyldiga för där ifrågakommande vägsträckor och därefter
med stöd av tjänsteplikten uttaga detta antal med hänsyn till boplats
och lämplighet. Sannolikt är emellertid att, såsom de sakkunniga hävdat, rekrytering
av arbetslagen på frivillighetens väg underlättas, om medlemmarna
utses för varje fastighet och sålunda med fastighetsägarnas medverkan utväljas
bland det mindre antal, som bor eller stadigvarande arbetar på fastigheten,
än örn för varje kommun skall utses ett visst större antal. Med
hänsyn härtill har jag, i nära anslutning lill de sakkunnigas förslag, ansett
mig böra förorda, att arbetslag bildas genom att länsstyrelsen utser erforderligt
antal personer, vilka ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på lämpligt
belägna fastigheter, vilka bestämmas av länsstyrelsen.

Enligt förslaget skall ägare eller brukare av fastighet avgiva förslag på
den eller de personer, som för fastigheten skola uttagas till medlemmar. De
tjänstepliktiga skulle därefter utses av länsstyrelsen med ledning av förslaget.

Några länsstyrelser ha befarat, att det föreslagna förfaringssättet skulle
bliva betungande för länsstyrelserna. Deras befattning med arbetslagen torde
emellertid icke bliva så omfattande. Uppsättandet bör nämligen tillgå så, att
länsstyrelsen uppdrager åt lämplig person i orten, exempelvis landsfiskalen,
att utreda och inkomma med förslag beträffande de fastigheter, av vilka

Kungl. Muj.ts proposition nr 223.

115

arbetslaget bör bildas, och det antal tjänstepliktiga, som bör uttagas för varje
fastighet, ävensom att med ledning härav från fastigheternas ägare eller brukare
infordra förslag på de personer, som skola utses. Länsstyrelsens uppgift
blir sålunda att i ett sammanhang pröva dessa förslag. Hithörande ärenden
äro enligt min mening av den natur, att prövningen bör ankomma på länsstyrelsen
och icke på vägförvaltningen. Icke heller utseendet av ersättare för
de medlemmar, som avgå, torde medföra större besvär för länsstyrelserna.
Förslag till ersättare skall nämligen avgivas av den fogde, som skall utses för
varje arbetslag. Sådant förslag behöver emellertid icke avgivas för varje gång
någon avgår utan kan, där ej särskilda förhållanden annat påkalla, ske i ett
sammanhang en gång örn året, exempelvis omedelbart före vinterväghållningens
början.

Det är för övrigt självfallet icke meningen, att arbetslag skola upprättas i
alla trakter av landet utan endast där snöförhållandena erfarenhetsmässigt
kunna vara särskilt besvärliga.

Från några håll har ifrågasatts, att länsstyrelsen före meddelande av beslut
örn arbetslags uppsättande skall inhämta yttrande av länsvägnämnden rörande
behovet. Ett sådant förfaringssätt förefaller lämpligt. Att meddela föreskrift
härom i väglagen synes dock icke erforderligt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall till medlem i arbetslag, där ej frivillig
överenskommelse träffas, endast kunna uttagas män över 17 och under 55 år.
Enligt min mening bör tjänsteplikten icke begränsas till män. Under tider,
sådana som de nuvarande, då männen ofta i stor utsträckning äro inkallade
till militärtjänstgöring, bör möjlighet stå öppen att utse även kvinnor. Av
samma skäl anser jag, att även personer, som äro äldre än 55 år, böra kunna
uttagas för tjänstgöring i arbetslag. Åldersgränsen synes lämpligen kunna bestämmas
till 60 år.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, som är

väghållare.

47 §.

Stadgandet motsvarar med viss jämkning 55 § i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 105 och 106 i betänkandet).

Enligt de av riksdagen godkända huvudgrunderna för förstatligandet av Departement*-den allmänna väghållningen på landet och därmed sammanhängande frågor chefen.
skall statsbidrag utgå till stad, som är väghållare, med 95 procent av de
beräknade kostnaderna för byggande och underhåll av allmän väg. I berörda
kostnader må dock icke — på sätt framgår av förslaget till förordning
örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen i de städer och stadsliknande samhällen,
som äro väghållare — utan medgivande av Kungl. Majit inräknas ersättning
för upplåtelse av mark och för annat intrång. I kostnadsunderlaget
för beräknande av statsbidrag ina ej heller inräknas utgift för förvaltning.
Statsbidrag skall vidare icke utgå till den del av väghållningskostna -

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

derna, för vilken fastighetsägare på grund av äldre bestämmelser kan vara
skyldig att svara.

Då staten helt övertager kostnaderna för den allmänna väghållningen på
landet, synes det böra i väglagen angivas, att stad är berättigad till statsbidrag
med 95 procent av de beräknade våghål! ningskostnaderna för staden,
efter avdrag för vad som belöper på vägmark och kostnad för stadens förvaltningsorgan.
Då den del av utgifterna, för vilken fastighetsägare på
grund av äldre bestämmelser är skyldig svara, icke kan anses utgöra någon
kostnad för staden, torde något förbehåll härför icke behöva göras i lagtexten.

48 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar, huvudsakligen av redaktionell
art, 56 och 58 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se sid. 105 och 106 i
betänkandet).

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, huruvida administrativ domsrätt
kan tilläggas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i nu förekommande ordning.
I varje fall tarvades ett uttryckligt stadgande i den för styrelsen gällande
instruktionen.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån har, med hänvisning till att frågan örn
åläggande för stad att underhålla bristfällig väg kunde vara av stor vikt,
ifrågasatt, huruvida icke samma förfarande här borde tillämpas, som föreskrivits
beträffande vissa andra viktigare vägärenden, nämligen att avgörandet
skulle tillkomma Konungen, örn icke länsstyrelsens mening överensstämde
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens.

Departements- I anledning av vad i yttrandena anförts vill jag framhålla, att väg- och
chefen. vattenbyggnadsstyrelsen helt visst är den myndighet, som har de största förutsättningarna
att bedöma fråga, om brist i väghållning föreligger. Avgörandet
av fråga härom bör därför ankomma på styrelsen. Lämpligt torde vara att
denna före avgörandet av dylikt ärende inhämtar länsstyrelsens uppfattning.
Tillräcklig anledning att tillerkänna meningsskiljaktighet mellan väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i förevarande ärende samma verkan
som i vägbyggnadsmål och dylikt torde icke finnas.

49 §.

Stadgandet ansluter sig i sak till 60 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 116
i betänkandet).

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan

är väghållare.

50 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak med 54 § första punkten i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 104 och 105 samt 106—116 i betänkandet). På grund

Kanal. Majus proposition nr 223.

117

av bestämmelsen i 53 § i departementsförslaget skall stadgandet äga motsvarande
tillämpning å stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare.

Enligt 17 § gällande väglag åligger det samhälle att, där väg skall byggas
inom det stadsplanelagda området, utan kostnad för vägdistriktet tillhandahålla
mark, som erfordras för vägens byggande. Tillika stadgas, att den inskränkning
i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt stadsplanelagen
äger rum därest i gatumarken ingår allmän väg, ej skall inträda
i det fall, att väg efter den 1 januari 1928 (då ifrågavarande regler i väglagstiftningen
först blevo tillämpliga) byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

Vid riksdagsbehandlingen av 1934 års lag erinrade vederbörande utskott,
att hithörande bestämmelser i en del fall syntes komma att verka i viss mån
obilligt mot samhällena eller de enskilda tomtägarna i dem. För ändring av
den uti paragrafen gjorda regleringen av samhälles och tomtägares skyldighet
krävdes emellertid en mera ingående utredning än den. utskottet varit i
tillfälle åstadkomma.

Innan ännu 1934 års väglag trätt i kraft, yrkades vid 1936 års riksdag motionsvis,
att riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa örn utredning och
förslag till sådan ändring av 17 § väglagen, att där föreskriven skyldighet för
samhälle att tillhandahålla mark bortfölle eller avsevärt mildrades.

Såsom skäl för detta yrkande anfördes i motionen bland annat följande.

Särskilt inom samhällen i våra största städers grannskap — uppvuxna
kring starkt trafikerade infartsvägar till städerna — framkomme numera
krav på de stora infartsvägarnas utbyggnad till bredder, som man ännu för
ett årtionde sedan säkerligen ansett fullständigt otänkbara. Samhällenas skyldighet
att tillhandahålla vägmärken kunde i dylika fall otvivelaktigt bliva
i hög grad betungande trots rätten för dem att uttaga ersättning av vederbörande
tomtägare. För samhällen med stort tillmätta stadsplaner kunde det
dröja avsevärd tid. innan bebyggelsen nådde den omfattning, att ersättningsrätten
bleve av någon nämnvärd betydelse för samhället. Härtill komme, att
ersättningsrätten enligt stadsplanelagens bestämmelser vore begränsad'' i förhållande
till de invid vägen tillåtna hushöjderna. Med de vägbredder, som nu
kunde ifrågakomma i dylika fall, komme rätten till ersättning av tomtägarna
ofta att gälla endast en del av samhällenas markanskaffningskostnader. I
ett visst fall hade ifrågasatts skyldighet för eif litet samhälle (med ej fullt
800 invånare och c:a 11,500 skattekronor) att för markanskaffning till allmän
väg inköpa ej mindre än omkring 40,000 kvadratmeter mark, som eljest
skulle lia tagits i anspråk för tomtförsäljningar. Det syntes uppenbart, att
man vid tillkomsten av gällande bestämmelser icke räknat med att denna
skyldighet skulle kunna bliva ens tillnärmelsevis så betungande som enligt
exemplet numera kunde ifrågakomma.

I infordrat yttrande över motionen anförde svenska stadsförbundet i huvudsak
följande.

1927 års reglering av väghållningsbördan i samhällena kunde icke anses
innefatta någon fullt tillfredsställande avvägning av denna börda. Skyldigheten
att kostnadsfritt tillhandahålla mark, som erfordrades för vägbyggnad
inom stadsplanelagt område, utgjorde en extra börda för samhällena, som

lis

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

svårligen kunde försvaras. Enligt förarbetena till 1928 års reglering hade
man ursprungligen avsett att alltigenom pålägga vägdistrikten enahanda förpliktelser
nied avseende å väghållningen inom samhällena som på den egentliga
landsbygden. Några bärande skäl för att göra undantag härifrån beträffande
vagmark inom stadsplanen! område syntes icke hava anförts. Förslag
örn att låta samhällena ansvara för denna markanskaffning hade först
framförts under den antagna men sedermera ej förverkligade förutsättningen,
att särskilda fastighetsbidrag skulle uttagas till kostnaderna för markanskaffning
till landsbygdens allmänna vägar överhuvud. När samma förslag
framställdes år 1927, hade planerna på dylika fastighetsbidrag förfallit. Något
annat positivt skäl lör att likväl lägga ifrågavarande börda på samhällena
syntes då icke hava anförts än »den särskilda nytta de i allmänhet torde hava
av vägs anläggande». Till försvar för åtgärden framhölls dessutom, att skyldigheten
i regel icke syntes bliva betungande för samhällena och att dessa
skulle hava möjlighet att uttaga markkostnaden av tomtägare utmed vägen.
På grund av de sedan dess och alltjämt växande anspråken på de allmänna
vägarnas utbyggnad och förbättring syntes det numera orimligt vidhålla, att
bekostandet av vägmark inom stadsplan borde vara samhällenas ensak. Många
av de stadsplanelagda områdena genomlöptes av huvudvägar med betydande
genomgångstrafik. För denna trafik krävdes mångenstädes breddningar eller
ändamålsenligare sträckningar av vägarna också inom samhällenas planlagda
områden. Dylika vägförbättringar syntes vida oftare aktualisera frågor
om markanskaffning därstädes än nybyggnader av väg. Någon garanti för
att denna börda stöde i rimlig proportion till varje samhälles ekonomiska
bärkraft funnes icke. Det måste därför anses särskilt betänkligt, att skyldigheten
gällde generellt för samhällena utan någon möjlighet till eftergifter.
1 omtägares bidragsskyldighet till kostnad för gatumark beredde ingalunda
samhällena någon effektiv hjälp. Samhällets skyldighet att tillhandahålla
vägmark gällde hela det planlagda området, under det att bidragsskyldighet
för tomtägare inträdde först i mån av samhällsbebyggelsens fortskridande.
Den omständigheten, att tomtägare regelmässigt förr eller senare skulle
bliva skyldig att bidraga till gatumarkskostnader, syntes ej heller kunna
åberopas såsom skäl för att bibehålla bestämmelserna om samhälles skyldighet
att tillhandahålla vägmark inom planlagt område. Ett avskaffande
av sistnämnda skyldighet borde givetvis föranleda motsvarande inskränkning
även i fråga örn tomtägares bidragsplikt. Slutligen ville styrelsen
erinra därom, att statsbidrag numera utginge till kostnader för lösen axmark,
sorn erfordrades för byggande av allmän väg på landet. Att man
sålunda överflyttat en väsentlig del av markanskaffningskostnaderna på
den egentliga landsbygden från vägdistrikten till staten men likväl låtit
samma börda i fråga om planlagt område alltjämt åvila respektive samhällen
ensamma syntes vara ägnat att ytterligare framhäva obilligheten mot samhällena
i förevarande hänseende, särskilt som den mark, vilken erfordrades
för ändamalet, i regel vöre dyrare inom samhällenas planlagda områden än
på den egentliga landsbygden.

Jordbruksutskottet, till vilket motionen hänvisats, yttrade i sitt utlåtande.

Erfarenheten synes bekräfta vad särskilda utskottet vid behandlingen av
1934 års väglag därom anfört att förevarande bestämmelser örn skyldighet
tor municipalsamhälle och köping samt i sin ordning tomtägare att kostnadsfritt
tillhandahålla vägmark i en del fäll skulle komma att verka i viss
män obilligt mot municipalsamhällena och köpingarna eller tomtägarna. Med
hänsyn härtill finner nu jordbruksutskottet i likhet med motionären skäl

119

Kunni. Maj.ts proposition nr 223.

föreligga att närmare överväga ändring i dessa bestämmelser. Utskottet vill
ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Maj:t eller länsstyrelse bör tillerkännas befogenhet
att i vissa fall medgiva befrielse helt eller delvis från sagda skyldighet.
Förutsättningarna för en sådan möjlighet till jämkning torde därlör böra
göras till föremål för utredning.

Utskottet hemställde därför örn skrivelse till Kungl. Maj:l med begäran örn
utredning i anslutning till vad utskottet sålunda anfört. Utskottets hemställan
bifölls av riksdagen.

Kungl. Maj:t infordrade yttrande från byggnadsstyrelsen, som uttalade sig
för att möjlighet borde öppnas att helt eller delvis befria samhällena från
skyldighet att tillhandahålla vägmark.

Genom beslut den 17 november 1939 uppdrog Kungl. Majit åt vägförstatligandekommittén
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Kommittén verkställde i anledning härav en ingående utredning rörande
värdet av den mark, som samhällena tillhandahållit under åren 1934—1938.
och i vilken utsträckning samhällena uppburit eller förväntade att under
de närmaste åren erhålla ersättning av tomtägarna. Av utredningen —- för
vilken redogöres i kommitténs den 9 april 1941 avgivna betänkande (SOU
1941: 12) — framgick bland annat, att 65 av landets 231 köpingar och
municipalsamhälle!! under åren 1934—1938 tillhandahållit mark för allmän
väg och att värdet av denna mark uppgått till sammanlagt cirka 525,000
kronor. Beloppet av den ersättning, samhällena erhållit eller förväntade att
under den närmaste tiden erhålla av tomtägarna, uppgick enligt byggnadsnämndernas
uppgifter till endast 31.500 kronor eller 6 procent av värdet
av den tillhandahållna marken. För flertalet av de samhällen, som under
nämnda år tillhandahållit mark, hade de kostnader härför, som beräknades
komma att .stanna å samhällena, icke varit särskilt stora i förhållande till
skatteunderlaget. Motsatsen gällde emellertid beträffande åtskilliga av dessa
samhällen. I detta avseende anförde kommittén en del exempel.

Av de 231 samhällena kunde, enligt byggnadsnämndernas uppgifter, 108
förvänta att under 1939 eller de närmaste åren därefter bliva skyldiga att
kostnadsfritt tillhandahålla mark för beslutade eller planerade vägföretag.
Enligt byggnadsnämndernas uppgifter skulle endast 8 av dessa 108 samhällen
kunna räkna med en markupplåtelse utan uppoffring för samhällena.
I många fall vore det fråga örn betydande markupplåtelser. Endast en fjärdedel
av de samhällen, sorn berördes av beslutade eller planerade vägföretag.
syntes räkna med att inom överskådlig tid få någon väsentlig del av kostnaderna
för markupplåtelse täckt genom ersättningar från tomlägarna.

Vissa av byggnadsnämnderna hade angivit, varför ersättning av tomtägarna
icke kunde påräknas. Sålunda hade framhållits, att samhällena i ett flertal
fall nödgats eller bleve nödsakade att för dryga kostnader lösa byggnader,
vilka skulle rivas för att bereda plats för väg, och att vad samhälle finge utgiva
för sådant intrång icke kunde uttagas av tomtägarna. En annan anledning
till att gottgörelsen från tomtägarna icke vore större hade angivits vara,

1-20

Kuriffl. Maj.ts proposition nr 223.

att tomter belägna vid stora trafikleder numera ofta icke finge ha direkt utfart
till trafikleden utan endast via lokalväg och att ersättning i sådant fall
icke ansetts kunna uttagas av tomtägarna. Vidare byggdes de stora trafiklederna
ibland till sådan bredd, att tomternas bidragsskyldighet — som stöde
i visst förhållande till den tillåtna hushöjden — endast omfattade en mindre
del av vägen.

Beträffande skäligheten av att samhälle får bidraga till allmänna vägar
inom det stadsplanelagda området framhöll kommittén för egen del. att det
syntes äga sin riktighet att, såsom vid tillkomsten av nu gällande regler uttalats,
dessa trafikleder i regel vore av särskild nytta för samhället. De vore
vanligen dess huvudgator och betingelser för dess bestånd och fortsatta utveckling.
Det syntes ock finnas fog för att i förevarande hänseende göra skillnad
mellan samhällena och deras invånare, å ena, samt landskommunerna
och fastigheterna på rena landsbygden, å andra sidan. Vägnätet kunde knappast
betraktas som en angelägenhet för dessa kommuner i lika hög grad som
trafiklederna inom stadsplanelagda delar av ett samhälle vore ett dess eget
intresse. Erinras kunde ock, att äganderätten till allmän väg, som inginge i
gata, utan lösen tillfölle samhället, oavsett vem som bekostat markförvärvet.
Denna förman för samhället kunde ju bli av stor ekonomisk betydelse, örn
genom stadsplaneändring gatan förvandlades till tomtmark. Även bortsett
från samhälles möjlighet att i större eller mindre utsträckning av vederbörande
tomtägare njuta ersättning för gatumark, funnes alltså anledning att
såsom regel bibehålla bestämmelsen örn samhällenas ifrågavarande skyldighet.
I bestämmelserna om tomtägarbidragen såge kommittén ytterligare skäl
härför. En fullt tilllredsställande lösning av problemet örn tomtägarbidragen
stöde knappast till buds, med mindre samhällets ifrågavarande skyldighet i
princip bibehölles.

Undantagslöst syntes emellertid, uttalade kommittén, den i 17 § väglagen
stadgade regeln icke kunna upprätthållas, örn ej möjlighet bereddes samhälle
att erhålla lättnad i annan ordning. Av utredningen i ärendet syntes nämligen
framgå, att markanskaffningsplikten under vissa omständigheter kunde
bliva orimligt betungande. Orsaken härtill vore framför allt, att marken i vissa
fall måste anskaffas på ett mycket tidigare stadium än vad sorn skulle följa
av stadsplanelagens bestämmelser.

Kommittén påpekade, att frågan om huru lättnad skulle beredas samhällena
komplicerades av tomtägarbidragen, samt upptog i .samband därmed till
ingående diskussion fragan, örn tomtägarnas skyldighet att utgiva ersättning
för gatumarken kunde anses utgöra bidrag till samhällets kostnader för marken
och alltså borde borttälja, örn och i den mån samhällena befriades från
skyldigheten att kostnadsfritt tillhandahålla mark. Kommittén framhöll emellertid.
att örn tomtägarna vid de gator, som tillika vore allmänna vägar, befriades
fran sin bidragsplikt. de komme att intaga en i förhållande till övriga
tomtägare gynnad ställning. Det måste dock betecknas såsom önskvärt, att
alla samhällets tomtägare finge bidraga till gatuhållningen efter rättvisa och
billiga grunder. Kommittén ansåge å ena sidan ogörligt att låta tomtägarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

121

markersättningsskyldighet kvarstå oberoende av samhällets förpliktelse att
tillhandahålla vägmärken, samt å andra sidan icke önskvärt att lindra denna
tomtägarnas skyldighet med mindre den i något fall funnes gå längre än
vad som motsvarade deras fördel av gatuföretaget. Lösningen skulle alltså
vara att man undersökte, först om någon lättnad för tomtägarna tarvades
och därefter huruvida samhället borde erhålla lindring beträffande den del
av kostnaden, som icke ersattes samhället av tomtägarna. Mera sällan syntes
förhållandena vara sådana, att vägföretaget icke föranledde värdestegring å
kringliggande mark i tillräcklig grad för att tomtägarbidragen skulle kunna
utkrävas enligt stadsplanelagens huvudregel. Emellertid måste man räkna
med möjligheten att undantagsvis företagets nytta för tomterna kunde visa
sig mer eller mindre fiktiv. Detta gällde i särskild grad nu ifrågavarande trafikleder,
beträffande vilka andra synpunkter än trafikledens nytta för samhället
kunde bliva avgörande. Men även i fråga örn vanliga gator kunde ett
anläggnings- eller vidgningsföretag stundom vara av mycket ringa fördel för
tomterna, kanske snarare till skada än nytta. Markersättningen borde därför
kunna jämkas, i vissa fall ända ned till nollpunkten. För sådant syfte borde
stadsplanelagen ändras.

Den lättnad, som samhälle kunde behöva beträffande den del av markanskaffningskostnaden,
vilken skulle falla på samhället, skulle enligt kommitténs
förslag meddelas i form av statsbidrag. Då det ofta icke vore nog, att
statsbidrag lämnades först vid en sen och oviss tidpunkt, när tomtägarnas
bidrag fastställts, skulle samhälle, som behövde lindring i skyldigheten att
förskjuta markkostnaden, kunna erhålla större eller mindre lån av statsmedel.

För de av kommittén föreslagna grunderna för statsbidrag och lån till bestridande
av kostnaderna för tillhandahållande av mark redogöres närmare i annat
sammanhang.

Kommitténs förslag i här avsedd del blev i de infordrade yttrandena föremål
för mycket skiljaktiga uttalanden.

Byggnadsstyrelsen fann kommitténs förslag väl ägnat att bereda möjlighet
till önskvärd lättnad i en eljest under vissa omständigheter oskälig och betungande
hörda för såväl samhällen som tomtägare.

Förslaget tillstyrktes vidare av länsstyrelserna i Kristianstads, Västmanlands
och Västerbottens län samt av svenska vågstyrelsernas förbund och
svenska vå''^föreningen. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län yttrade sig i tillstyrkande
riktning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasatte, örn den lättnad i samhällenas
markanskaffningsplikt, som kommittén föreslagit, vore tillräcklig. Skulle det
ur principiella synpunkter finnas möjligt att gå längre för lättande av samhällenas
skyldighet att tillhandahålla mark. vore detta enligt länsstyrelsens
förmenande önskvärt.

Kammarkollegiet anförde i sitt utlåtande.

De resonemang sakkunniga här lägga som grund för sitt förslag, torde strida
mot gällande rättsuppfattning och rättspraxis, se N. J. A. avd. 1 1935: ref.
47. Denna rättsuppfattning och praxis grundar sig på, att stadsplanesamhället

122

Kunni. Maj:ts proposition nr 223.

skall i fråga örn kostnad för allmän väg likställas med landel. Men detta medför
ej, att den enskilde tomtägaren därmed befrias från sin gatubidragsskyldighet,
d. v, s. i detta fall att till samhället utge vad som motsvarar tomtens
värdestegring genom gatans (vägens) iordningställande, exklusive ledningar,
utan han skall till stadsplanesamhället utge en slags ekvivalent för vanligt
gatukostnadsbidrag, som stadsplanesamhället alltså får som bidrag till täckande
av sina gatu- och vägkostnader i allmänhet.

Vidare synas icke skäl vara anförda, varför mark till vägar, som icke tillika
utgöra gata enligt stadsplan, skall inom stad eller annat stadsplanesamhälle
av detta utan ersättning ställas till förfogande för ändamålet. Det synes omöjligt
att söka, på sätt sakkunniga synas göra beträffande köpingar och municipalsamhällen,
grunda stadsplanesamhällets skyldighet i nu senast angivna
fall på en förment»gatuhållningsskyldighet», eftersom en sådan i dessa fall
ej existerar. Att frågan skulle sakna större praktisk betydelse vederlägga de
sakkunniga själva i vad avser köpingar och municipalsamhällen. Man kan
emellertid väl knappast påstå, att frågan .skulle äga mindre betydelse i en
stad av t. ex. mindre storleksordning än i större köpingar eller municipalsamhället Särskilt

stötande torde regeln örn samhällets skyldighet att utan ersättning
tillhandahålla mark för allmän väg framstå i de fall, då vägen framgår inom
sådant icke tättbebyggt område som inkorporerats med eller ingår i en nybildad
stad eller eventuellt annat stadsplanesamhälle.

Inom redan stadsplanelagt område ställer sig denna markersättningsfråga
annorlunda. Det är möjligt, att ett rättvist resultat skulle ernås genom att
stadsplanesamhällets rätt att erhålla gatumark utan ersättning eller ock gatumarksersättning
i dessa fall överginge å statsverket i vad avser själva marken,
utgörande allmän väg, dock med iakttagande av de modifikationer, sorn
föranledas av bestämmelserna i 45 och 46 §§ stadsplanelagen, ävensom under
iakttagande att stadsplanesamhällets rätt till gatukostnadsbidrag icke inskränkes
utöver vad i 50 § sagda lag stadgas.

Svenska stadsförbundet fann det framlagda förslaget ej tillfredsställande
samt anförde till stöd för denna sin uppfattning bland annat.

Att de stadsliknande samhällena alls skola — såsom sådana — drabbas av
några kostnader för den mark till allmänna vägar, som tomtägare icke bli
skyldiga ersätta, är enligt förbundets mening oegentligt, då någon motsvarighet
härtill icke gäller eller nu ifrågasättes beträffande bekostandet av markanskaffningen
för väghållningen på landet i övrigt. De åtgärder, som de sakkunniga
nu föreslå i berörda hänsende, skulle däremot uppenbarligen endast
betyda, att dessa kostnader för samhällen skulle i enskilda fall kunna minskas.
Härtill kommer att den i sådant syfte föreslagna anordningen är .synnerligen
omständlig.

Det får visserligen medgivas, att det torde vara svårt att finna en enkel lösning
av förevarande fråga från den av de sakkunniga intagna utgångspunkten.
att lösningen icke bör innebära något avsteg från principen örn tomtägares
skyldighet att i viss mån ersätta gatumark. Men förbundet kan icke finna, att
några avgörande betänkligheter behöva hysas mot att göra undantag i fråga
örn denna skyldighet i vad angår markanskaffningen för allmänna vägar
i de stadsliknande samhällena och i stället låta kostnaderna för denna markanskaffning
helt bestridas i samma ordning som de egentliga vägbyggnadskostnaderna.
Med hänsyn till den härvid gjorda invändningen, att en sådan
lösning skulle betyda olikställighet för tomtägare inbördes inom ett och samma
samhälle, må erinras, att sådan olikställighet redan nu är för handen på
grund av den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som

Kungl. Mattts proposition nr 223.

123

enligt stadsplanelagen gäller, däresl i gatumarken ingår allmän väg byggd
före den l januari 1928.

Nästan alla köpingar och municipalsamhälle!!, som yttrat sig i denna del,
kritiserade i skarpa ordalag kommitténs förslag, därvid de nuvarande bestämmelserna
om skyldighet all tillhandahålla mark betecknades såsom »obilliga»,
»orättvisa» och »kränkande för rättsmedvetandet». Det framlagda förslaget
gjorde ej samhällena full rättvisa och beaktade icke tillräckligt samhällenas
bördor. Samhällena borde hell befrias från markanskaffningsplikten och sålunda
i detta avseende helt likställas med landsbygden. Förslaget vöre invecklat,
och samhällenas ekonomiska ställning bleve svår att överblicka. Ny utredning
om samhällenas skyldigheter i detta hänseende påkallades.

1942 års vägsakkunniga, vilka i förevarande fråga samrått med vissa av
mig särskilt tillkallade personer, ansluta sig för egen del till vägförstatligandekommilténs
uppfattning, att skyldigheten för de stadsliknande samhällena
att tillhandahålla mark för allmän väg bör i princip bibehållas. Då ifrågavarande
skyldighet i många fall verkat oskäligt betungande, anse de sakkunniga
emellertid erforderlig lättnad böra beredas samhällena. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle lindring i besväret åstadkommas helt genom statsbidrag.
För de sakkunnigas förslag till författning härom redogöres i annat
sammanhang.

De sakkunniga anse vidare, att de skäl, som tala för att den principiella
skyldigheten för samhällena att tillhandahålla mark för allmän väg inom
sladsplanelagt område bibehålies, kunna med samma fog åberopas i fråga
örn de städer, där kronan är väghållare.

De stadsliknande samhällena lia i väghållningshänseende alltid hänförts Departements chef

till landet. Det kunde då synas skäligt att samhällena även med avseende
å markanskaffningskostnaderna likställdes med landsbygden. Skulle samhällena
befrias från skyldigheten att tillhandahålla mark för allmän väg,
måste emellertid även tomtägarbidragen bortfalla. Det kan nämligen icke
anses rimligt, att samhällena uppbära bidrag från tomtägarna till kostnader,
från vilka samhällena befriats. I den mån tomtägarna icke lia någon nytta av
företaget, vore det givetvis icke något att erinra mot att de befriades från
bidragsskyldigheten. I de flesta fall lia emellertid tomtägarna sådan nytta
av företaget, att de skäligen böra bidraga till kostnaderna för marken. Härtill
kommer att, om ägarna av tomter vid de gator, som tillika äro allmänna
vägar, befrias från bidragsplikt, orättvisa kan uppkomma i ett annat avseende,
nämligen därutinnan, att dessa ägare komma att intaga en gynnad .ställning
i förhållande till övriga tomtägare i samhället, vilka kunna vara bidragspliktiga.
Det är visserligen sant, att även på landsbygden ägarna av fastigheter,
belägna vid allmän väg, åtnjuta en särställning framför (ivriga fastighetsägare,
men det är dock obestridligt, att vägbyggnadsföretag i eif samhälle i de flesta
fall medför större fördel för tomtägaren än vad ett dylikt företag pä landsbygden
medför för vederbörande fastighetsägare. .Tåg anser mig därför icke kunna

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

tillstyrka, att nu ifrågakomna tomtägare befrias från bidragsplikt På grund
härav finner jag även samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark för
allmän väg inom stadsplanelagt område höra i princip bibehållas. Jag kommer
emellertid att i det följande framlägga förslag örn statsbidrag till samhällena
för att bereda dem lättnad i besväret.

Om de stadsliknande samhällena sålunda även framdeles skola vara skyldiga
att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område,
bör självfallet samma skyldighet åvila de mindre städer, där kronan är väghållare.

51 §.

Detta stadgande utgör en sammanfattning av ett av stadsplaneutredningen
utarbetat, av de sakkunniga i betänkandet åberopat förslag till ändring i
vissa delar av stadsplanelagen (se betänkandet s. 26 och 120—123).

Enligt 39 § stadsplanelagen är stad ansvarig för iordningställande och
upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats inom
område, som ingår i stadsplan. Närmare föreskrifter meddelas i 40 § samma
lag angående tidpunkten för gatas upplåtande, i 42 § rörande gatas
beskaffenhet vid upplåtandet och i 43 § beträffande gatas framdragande genom
trafik-, skydds- eller säkerhetsområde. Jämlikt 54 § skall vidare underhållet
av gata vila å staden.

I 1942 års proposition örn förstatligande av den allmänna väghållningen på
landet uttalade jag, att den statliga vägorganisationen borde i de mindre städer,
som saknade förutsättningar att själva vara väghållare, ombesörja vägoch
gatuhållningen av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna. Från
riksdagens sida uttalades icke någon erinran häremot.

Kronans övertagande av gatuhållningsskyldighet, som åligger berörda städer,
nödvändiggör meddelandet av bestämmelser, genom vilka ifrågavarande
städer befrias från de skyldigheter, som enligt nyssnämnda föreskrifter i
stadsplanelagen åligga dem.

Stadsplaneutredningen anför härom följande.

De sålunda föreslagna ändringarna i lagen om allmänna vägar medföra
vissa förändringar i de ovannämnda föreskrifterna i stadsplanelagen. I sistnämnda
lag bör sålunda —- förslagsvis i en ny paragraf, benämnd 44 a §,
samt i 54 § — föreskrivas att, då kronan är väghållare i stad, stadens skyldighet
att iordningställa och underhålla gata, som tillika är allmän väg, i stället
skall åvila kronan. Vad sålunda stadgats angående stad erhåller på grund
av föreskrifterna i 56 och 57 §§ stadsplanelagen motsvarande tillämpning beträffande
köping och annat stadsliknande samhälle. Att i stad, där kronan är
väghållare, gata »tillika är allmän väg» innebär att den omfattas av kronans
väghållningsskyldighet. Vilka gator, som det sålunda åligger kronan att
bygga och underhålla, bestämmes i den i väglagen stadgade ordning. Beträffande
dylika gator blir det därför kronan som, bl. a., har att svara för
att gatorna på i 40 § stadsplanelagen föreskriven tid upplåtas till allmänt
begagnande och att de därvid äro i det skick, som 42 § samma lag stadgar.
Gata, som av kronan upplåtes till allmänt begagnande, skall i enlighet härmed,
där ej länsstyrelsen för visst fall på begäran av kronan eller staden med -

Kandi. Maj.ts proposition nr 223.

125

ger avvikelse, till bredd och hö.jdläge överensstämma med stadsplanen samt
vara försedd med beläggning enligt ortens sed, erforderliga gångbanor m. m.
Då det emellertid kan förekomma, att gatans bredd enligt stadsplanen är
större än som betingas av trafikens behov eller att gatan på grund av bestämmelserna
i stadsplanen förses med plantering eller eljest bygges eller
underhålles med dyrbarare utförande än trafikbehovet kräver, bör föreskrivas,
att merkostnaden härför skall gäldas av staden eller samhället. Storleken
av bidragsskyldigheten bör beräknas till skillnaden mellan anläggnings- och
underhållskostnaderna för gatan enligt stadsplanen och motsvarande kostnader
för en gata av en standard, som är avpassad efter samfärdselns behov
och väntade utveckling. Vidare böra givetvis kostnader för anordnande av
under jordisk avloppsledning eller annan sådan särskild anordning åvila staden
eiler samhället. Bidragsskyldigheten torde böra bestämmas efter självkostnadspris.
Enligt vägförstatligandekommitténs förslag skulle tvist angående
bidragsskyldighetens storlek hänskjutas till avgörande av skiljenämnd.
Sannolikt torde emellertid erforderlig utredning i fall som det förevarande,
där parterna utgöras av kronan, å ena, samt stad eller samhälle, å andra
sidan, i regel kunna åvägabringas och uppgörelse kunna ske lika bra ulan
som med biträde av skiljemän. Då det vidare ej torde kunna undvikas att
skiljemännens beslut skall kunna klandras vid domstol, synes ett obligatoriskt
hänskjutande av tvisten till skiljenämnd innebära en onödig omgång.
Uppstår tvist, bör den sålunda, där ej frivilligt avtal om anlitande av skiljenämnd
träffas, i vanlig ordning avgöras av domstol.

Då kronan iordningställer gata, som nu nämnts, är staden enligt 54 § väglagsförslaget
skyldig att utan kostnad för kronan tillhandahålla den mark,
som erfordras för ändamålet. Motsvarande gäller enligt 59 § väglagsförslaget
beträffande stadsliknande samhälle.1 Skyldigheten alt tillhandahålla den erforderliga
marken gäller hela gatubredden, även örn gatan på grund av stadsplanen
utföres bredare än som betingas av trafikbehovet. Rätt att lösa
gatumarken tillkommer staden eller samhället jämlikt 21 § stadsplanelagen.
Kronan har däremot ingen lösningsrätt.

Beträffande förslaget att kostnaden för underjordisk avloppsledning skall
gäldas av staden har svenska kommunaltekniska föreningen i sitt yttrande
yrkat sådan ändring, att kostnaden skulle påvila staden endast örn avloppsledningen
tjänade annat ändamål än bortledande av vatten från allmän väg.
Svenska teknologföreningen anser, att underhåll av underjordisk avloppsledning,
vilken är anordnad uteslutande för att avvattna gata som utgör allmän
väg, skall åvila kronan. Till stöd härför anföres, att avloppsledningar i
många fall komma till utförande uteslutande för att tjäna vägens eller gatans
avvattning. 1 varje fall torde dagvattensbrunnar och avloppsledningar i de
flesta fall bliva erforderliga, så snart en väg försåges med gångbanor, och
detta oberoende av huruvida vägen vore belägen inom sådant tättbebyggt
område, för vilket avloppsledningar eljest vöre erforderliga.

Vägingenjören i Uppsala län yttrar i detta sammanhang huvudsakligen
följande.

Olika uppfattningar hava hittills varit rådande beträffande Irågan, vem
som skall gälda den för dagvattenavledningen erforderliga underjordiska
ledningen i gatan. Det har förekommit att stad, där avloppsledning endast

1 54 oell 59 §§ av de sakkunnigas förslag till väglag motsvaras av 50 och 53 §§ i departementsförslaget.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements chefen.

delvis varit framdragen i gata och till otillräcklig längd för att direkt mottaga
servisledningarna från rännstensbrunnarna, fordrat att vägdistriktet skulle
framdraga rännstensbrunnamas servisledningar fram till gatans avloppsledning,
oaktat det givetvis varit tekniskt sett riktigare att framdraga gatans
huvudavloppsledning till mitt för den bortersta rännstensbrunnen. Det har
ävenledes förekommit, att i stadens gata funnits inlagd en avloppsledning
uteslutande avsedd för spillvatten (s. k. separat system). Till denna ha e.j
dagvattenledningarna fått inledas. Staden har därvid fordrat, att vägdistriktet
skulle framdraga dagvattenavloppsledning i gatan. I många fall har staden
bekostat huvudavloppsledningar (kombinerat system) samt vägdistriktet
servisledningar och rännstensbrunnar.

Av det ovan sagda synes erforderligt, att lagparagrafen ifråga förtydligas
på denna punkt, så afl med underjordisk avloppsledning som skall gäldas
av staden måtte förstås samtliga gatans för dagvattenavledningen erforderliga
underjordiska anordningar.

Detta skulle, innebära, atl kostnaderna för såväl rännstensbrunnar som underjordiska
servis- och dagvattenavloppsledningar skola gäldas av staden.

Kammarkollegiet uttalar, att med den föreslagna avfattningen av 54 § stadspianelagen
och såsom begreppet underhåll bestämts i förordningen om statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i de städer, där kronan är väghållare, de
fastighetsägare i städer och samhällen, som på grund av äldre bestämmelser
må hava skyldighet att verkställa snöskottning, skulle befrias från denna
skyldighet. Skulle detta icke hava avsetts, syntes reservation, motsvarande
vad som föreslagits i 5 § tredje stycket väglagen (11 § sista stycket i departementsförslaget),
höra göras för sådan skyldighet. I

I fråga örn skillnaden mellan allmän väg och gata tillämpas för närvarande
den regeln, alt i stad allmän väg, som ingår i mark vilken enligt stadsplan är
avsedd till gala, upphör att äga karaktär av väg i väglagens bemärkelse, i den
mån vägen upplåtes eller jämlikt 40 § stadsplanelagen bör upplåtas såsom
gata. Inom stadsplanelagt område i stad anses sålunda gata icke samtidigt
kunna vara allmän väg. I stadsliknande samhälle, där vederbörande vågdistrikt
är väghållare, anses däremot en allmän väg, oaktat den ligger inom
stadsplanelagt område och enligt 40 § stadsplanelagen skall vara upplåten
såsom gata, behålla sin vägkaraktär. I de stadsliknande samhällena finnas alltså
nu — i motsats till vad fallet är i städerna — trafikleder, som samtidigt äro
gata och allmän väg. Detta motsatsförhållande torde efter vägväsendets förstatligande
icke höra upprätthållas beträffande stad, där kronan är väghållare.
Mellan väghållningsbestämmelserna för sådan stad och för stadsliknande
samhälle, där kronan är väghållare, bör icke finnas någon saklig skillnad,
och även i stadsplanehänseende höra de vara likställda. Såväl i stad som i
stadsliknande samhälle böra sålunda, där kronan är väghållare, kunna finnas
trafikleder, vilka samtidigt äro vägar i väglagens mening och gator i
stadsplanelagens. Alla trafikleder som hållas av kronan böra i väghållningshänseende
betraktas såsom allmänna vägar.

Vilka gator i stad, som kronan skall hålla såsom allmänna vägar, bör —
på samma sätt som hittills skett beträffande de stadsliknande samhällena

Runn]. Maj.ts proposition nr 223. 1-7

— bestämmas i den ordning, som är stadgad för förändring av enskild väg
till allmän.

Om kronan i egenskap av väghållare skall ombesörja iordningställande
och underhåll av de gator, som tillika äro allmänna vägar, måste, såsom
redan nämnts, de städer, där kronan är väghållare, befrias från de skyldigheter,
som enligt stadsplanelagen ankomma på dem med avseende å berörda
gator. Stadsplaneutredningen har föreslagit, att detta skall ske genom införande
av erforderliga föreskrifter i stadsplanelagen. Då emellertid de förpliktelser,
örn vilka här är fråga, skola ankomma på kronan i egenskap av väghållare,
synes ur systematisk synpunkt riktigast, att föreskrifterna meddelas
i väglagen. I stadsplanelagen bör emellertid, på sätt jag i det följande skall
närmare angiva, intagas en erinran om de särskilda bestämmelserna i väglagen
rörande gata, som tillika är allmän väg.

Mot stadsplaneutredningens förslag till bestämmelser har jag i huvudsak
icke något att erinra.

Vad särskilt angår kostnaderna för underjordiska avloppsledningar torde
sådana ledningar i stad såsom regel avse huvudsakligen annat ändamål än
avledning av vatten från gata. Jag anser därför, att kostnaderna för sådana
ledningar böra åvila staden, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.

Den gatuhållning, som på grund av förevarande bestämmelser skall ankomma
på den statliga vägorganisationen, bör vintertid omfatta gatas hållande
fri från hinder av snö och is i den utsträckning, som erfordras för trafiken.
I den mån gatuhållningen skall åvila kronan, böra de fastighetsägare,
som på grund av äldre bestämmelser alltjämt kunna vara skyldiga att bidraga
till gatas underhåll, skäligen befrias härifrån. Jag vill emellertid i anledning
av kammarkollegiets yttrande framhålla, att bortskaffandet av de
snövallar, som på grund av plogning uppkomma utmed körbanan, i allmänhet
bör betraktas såsom renhållning och följaktligen icke åvila kronan.

I den av stadsplaneutredningen föreslagna lagtexten ha vidtagits vissa redaktionella
jämkningar.

52 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 54 § andra punkten i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 104 och 105 i betänkandet).

Väg- och vnttenbyggnadsstgrelsen ifrågasätter i sitt yttrande, om ej bestämmelserna
örn tomtägarnas skyldighet att i visst fall ersätta gatumark borde
meddelas i stadsplanelagen. Örn de skulle stå kvar i väglagen, syntes stadsplanelagen
böra förses med en hänvisning härom.

Skola de städer, där kronan är väghållare, på sätt jag förordat, tillhandahålla
mark för allmän väg inom stadsplanelagt område av staden, bör — av
samma skäl, som föranlett motsvarande bestämmelse med avseende å de
stadsliknande samhällena — den inskränkning i tomtägares skyldighet att
ersätta gatumark, som enligt 45 och 40 §§ stadsplanelagen eller äldre bestämmelser
äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, ej inträda för

Departements chefen.

128

Kunni. Maj:ts proposition nr 223.

det fall, att vägen efter det kronan övertagit väghållningen byggts inom område,
som ingår i stadsplanen.

Föreskrift härom synes, på samma sätt som hittills varit fallet beträffande
motsvarande bestämmelse med avseende å de stadsliknande samhällena,
böra ha sin plats i väglagen. Den förut omnämnda hänvisningen i stadsplanelagen
till de särbestämmelser i väglagen rörande gata, som tillika är allmän
väg, avser emellertid även nu berörda föreskrift.

53 §.

Stadgandet har sin motsvarighet i 59 § i de sakkunnigas förslag till väglag
och de av stadsplaneutredningen förordade bestämmelserna i stadsplanelagen.

Genom detta stadgande kommer vad i 50 och 52 §§ i departementsförslaget
stadgats om skyldighet för stad att tillhandahålla mark för allmän väg
och om utsträckning av tomtägarnas skyldighet att ersätta gatumark att gälla
även de stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare. Utsträckningen
av tomtägarnas ersättningsskyldighet bör dock, i överensstämmelse med vad
redan nu är föreskrivet, avse det fall, att vägen efter den 1 januari 1928
byggts inom område, som ingår i stadsplanen. Genom förevarande stadgande
komma vidare — såvitt avser gata, som tillika är allmän väg — de skyldigheter,
som enligt stadsplanelagen åvila samhälle, i stället att gälla kronan.

Om vägsynenämnd.

54—60 §§.

Dessa paragrafer äro — bortsett från några redaktionella jämkningar —
likalydande med 41—47 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 97—99 i betänkandet)
.

Gatunämnden i Stockholm anser, att vägsynenämnden icke har någon uppgift
ätt fylla för de större städerna. Dess nuvarande motsvarighet i huvudstaden
hade, yttrar gatunämnden, icke haft något ärende att handlägga sedan
sin tillkomst. Gatunämnden föreslår med hänsyn härtill, att Kungl. Maj :t
bemyndigas befria stad från skyldighet att utse vägsynenämnd.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Västmanlands och Kopparbergs län
framhålla, att de nuvarande vägnämnderna hittills anlitats allenast i begränsad
utsträckning. Med hänsyn härtill finna länsstyrelserna tillräckligt, att en
vägsynenämnd utses för hela länet. Med nuvarande ordning, då varje vägdistrikt
utgör en ekonomisk enhet för sig, kunde det måhända vara befogat
med särskilda vägnämnder, men så torde icke bliva förhållandet, sedan väghållaren
blivit en och densamma för den övervägande delen av länet. Genom
en begränsning av antalet vägsynenämnder skulle vinnas större enhetlighet.

Vägingenjörerna i Kronobergs och Malmöhus län föreslå för vinnande av
större enhetlighet i bedömningen, att ordföranden göres gemensam för samtliga
vägsynenämnder i länet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

129

Med hänsyn till vägsynenämndernas ringa arbetsbörda skulle hinder icke Departem&o*-möta att begränsa antalet nämnder till en för varje län. Vissa fördelar, fram- chefenförallt
större enhetlighet i bedömandet av förekommande frågor, skulle också
vinnas genom en sådan begränsning. Inrättande av en för hela länet gemensam
vägsynenämnd skulle emellertid även medföra påtagliga olägenheter. Med
den föreslagna ordningen, vilken ansluter sig till gällande regler om vägnämnd,
kan inom nämnden påräknas god kännedom örn de lokala förhållandena, en
faktor av stor betydelse för möjligheterna att träffa riktiga avgöranden. Sådan
kännedom om ortsförhållandena skulle icke alltid finnas, om nämnden bleve
gemensam för hela länet. Härtill kommer, att resekostnaderna för en gemensam
nämnd skulle bliva avsevärt större, särskilt i de nordligare länen. Jag
anser därför övervägande skäl tala för att vägsynenämnden organiseras på i
huvudsak samma sätt som den nuvarande vägnämnden. önskemålet att vinna
största möjliga enhetlighet i vägsynenämndernas avgöranden synes kunna
tillgodoses genom att länsstyrelserna, där så kan ske, förordna samma person
till ordförande i samtliga eller ett flertal vägsynenämnder i länet.

I övrigt har jag icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag i denna
del. I anledning av gatunämndens i Stockholm yttrande må allenast framhållas
att — därest i Stockholm ärenden av förevarande art icke skulle prövas
av vägsynenämnd — särskilda föreskrifter måste meddelas om frågornas
avgörande i annan ordning, något som icke kan anses lämpligt.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

61 §.

Stadgandet, som motsvarar 61 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 117 i betänkandet),
har i förhållande till detta jämkats med hänsyn till att det nu
gällande förbudet mot affischering utmed väg m. m. bibehållits i departementsförslaget.

62 §.

Denna paragraf är likalydande med 62 § i sakkunnigförslaget.

63 §.

Stadgandet motsvarar med vissa jämkningar 63 § i sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Hallands län anför i detta sammanhang.

Då i 68 § icke nämnes besvär över av överexekutor enligt ifrågavarande
63 § meddelat beslut om handräckning till undanröjande av olagligen uppförd
byggnad, synes tvekan kunna råda, huruvida ett sådant beslut skall gå
i verkställighet utan hinder av förd klagan. För att undanröja varje tvekan i
sådant avseende synes man efter orden »olagligen skett» böra tillägga orden
»och gäde enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fall» i analogi med stadgandet i 68 § andra stycket stadsplanelagen.
Göres ett sådant tillägg, skulle av 53 § utsökningslagen följa, att
beslutet örn handräckning skall gå i verkställighet, ändå att det överklagas.

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 223. 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements chefen.

Stadgandet har jämkats med hänsyn till dels vad i yttrandet anförts, dels
ock att det nu gällande förbudet mot affischering utmed väg m. m. bibehållits
i departementsförslaget.

64 §.

Denna paragraf motsvarar med viss jämkning 64 § i sakkunnigförslaget.

65 §.

Stadgandet motsvarar med ett par formella jämkningar 67 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 117 och 118 i betänkandet).

Kammarkollegiet anser den ändring i nu gällande fatalieregler, som de sakkunnigas
förslag på förevarande punkt innebär, motivera åtgärd för beslutets
bekantgörande, utom såsom föreslagits genom anslag, även genom införande
av underrättelse i tidning inom orten (jfr 1912 års lag om avlösning av vissa
frälseräntor).

Länsstyrelsen i Hallands län anför följande.

I motiven till denna paragraf anföra de sakkunniga (sid. 117) bland annat,
att den föreslagna ordningen icke torde innebära någon risk för de berättigade
intressen, som kunna tillkomma ägarna av de fastigheter, över vilka
vägen skall framdragas, i det att enligt 24 § förslaget till vägstadga varje
sådan fastighetsägare skall genom tjänsteförsändelse underrättas om beslutet.
Ett beslut om fastställande av arbetsplan kan emellertid på ett mycket betydelsefullt
sätt beröra även andra än nämnda fastighetsägare, t. ex. en kommun
och särskilda dess medlemmar. Det synes föga rimligt att -— såsom det
föreslagna stadgandet örn att beslutet skall meddelas efter anslag (som uppsättes
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens lokal i Stockholm) och att besvärstiden
skall räknas från beslutets dag innebär — uppställa den fiktionen,
att t. ex. av beslutet berörd kommun och dess medlemmar genom ett sådant
anslagsförfarande erhållit behörig del av beslutet samma dag som beslutet
meddelades.

Anledningen till förslaget örn nyssnämnda fastställelsebesluts meddelande
efter anslag och om besvärstidens beräknande från beslutets dag angives av
de sakkunniga vara den, att nu gällande ordning, enligt vilken klagotiden
räknas från den dag den klagoberättigade erhöll del av beslutet, ofta föranledde
ovisshet huruvida beslutet vore gällande. Riktigheten av detta påstående
kan länsstyrelsen svårligen vitsorda, i det att enligt nuvarande ordning
det icke erbjuder någon svårighet att erhålla bevis, huruvida laga kraft
åkommit ett beslut, som må överklagas i den för ekonomimål stadgade ordning
och som kungjorts i vederbörande församlingar i överensstämmelse
med föreskrifterna i svensk författningssamling år 1942 nr 117 och 314.
Länsstyrelsen förutsätter härvid, att dessa författningar nr 117 och 314, vilka
efter sin lydelse avse »kungörelse», som skall uppläsas i kyrka, även äro att
tillämpa i fråga örn beslut, som må överklagas i den för ekonomimål stadgade
ordning och som därtill berör eller kan tänkas beröra menighet eller
medlem därav och vars besvärshänvisning därför innehåller särskild upplysning
om den menighet tillkommande besvärstiden, en tillämpning, som torde
allmänt praktiseras av länsstyrelserna i fråga om bl. a. utslag om åläggande
för vägdistrikt att utföra vägföretag. Såvitt länsstyrelsen kan finna, saknas
sålunda anledning att föreskriva, att beslut om fastställande av arbetsplan
och övriga i första stycket av 67 § (departementsförslagets 65 §) omförmälda
beslut skola meddelas efter anslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

131

Vidare torde behov icke förefinnas att överklaga väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beslut, varigenom fråga hänskjutits till Konungens prövning i
anledning av meningsskiljaktighet mellan styrelsen och länsstyrelsen; rätt till
klagan i detta fall torde därför ej böra medgivas.

över länsstyrelses beslut i vägmål föres för närvarande klagan i den ordning,
som är bestämd för besvär över förvaltande myndigheters beslut i allmänhet.
I följd härav räknas klagotiden från den dag, den klagoberättigade
erhöll eller skall anses ha erhållit del av beslutet. För att vinna en enhetlig
och fast utgångspunkt för beräknande av klagotiden ha de sakkunniga föreslagit,
att beslut i ärenden rörande fastställande av arbetsplan, förändring
av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg, indragning av
väg samt övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskild
förpliktelse, skola meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet
skulle då ha att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet
meddelades, däröver anföra besvär hos Kungl. Maj:t. I samband med beslutets
anslående skall detsamma, på sätt framgår av förslaget till vägstadga, genom
tjänsteförsändelse delgivas länsstyrelse, vägnämnd, länsvägnämnd och
ägare av fastighet, som omedelbart beröres av beslutet, varjämte meddelande
om beslutet skall intagas i länskungörelserna. Någon tvekan synes mig icke
kunna råda örn att det av de sakkunniga föreslagna förfarandet i högre grad
än den nuvarande ordningen är ägnat att allmänt bekantgöra beslutet för
dem, som ha intresse av att erhålla kännedom därom. Jag anser mig därför
böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Det kan naturligtvis ifrågasättas
om icke beslutet borde, såsom kammarkollegiet förordar, även kungöras
i ortstidning. Beslutet kan ju vara av betydelse även för andra än dem,
som på det föreslagna sättet skola delgivas detsamma, exempelvis kommun
och dess medlemmar. Som emellertid beslutet skall särskilt delgivas vägnämnden
och i allmänhet även länsvägnämnden såsom organ för de lokala
intressena, synes något verkligt behov av kungörande i ortstidning icke föreligga.

66 och 67 §§.

Dessa paragrafer, vilka — bortsett från en redaktionell jämkning i 66 §
— återgiva 65 och 66 §§ i sakkunnigförslaget, överensstämma i sak med 56
och 57 §§ gällande väglag.

68 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar 68 § i sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Hallands län anför örn detta stadgande.

Här stadgas, att besvär över vissa närmare angivna beslut och förelägganden
ej må verka uppehåll med beslutets verkställande eller hindra uttagande
av kostnad därför, med mindre den myndighet, som har att pröva besvären,
annorlunda förordnar. Då det emellertid är av mycket stor vikt, att icke heller
besvär över med stöd av 34 § första stycket (33 § första stycket i deparmentsförslaget)
meddelad föreskrift örn ökning av där nämnda minsta avstånd
från vägbanans mitt eller över med stöd av 35 § andra stycket (departementsförslagets
34 § andra stycket) meddelat förbud att uppföra byggnad

Departements chefen.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

må verka uppehåll med föreskriftens eller förbudets bringande i tillämpning,
finner länsstyrelsen det angeläget, att ett tillägg göres till ifrågavarande 68 §
av innehåll, alt vad där stadgas skall gälla även i fråga örn besvär i sistnämnda
två fall. Även om en sådan tillämpning torde påkallas av sakens
egen natur utan uttryckligt lagstadgande, torde det sålunda förordade tilllägget
påkallas av kravet på nödig tydlighet och för att säkerställa en enhetlig
lagtillämpning i ifrågavarande avseenden.

Departements- Stadgandet har i departementsförslaget jämkats i enlighet med länsstyrelchefen.
sens hemställan.

övergångsbestämmelser.

69 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 69 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 118 i betänkandet).

70 §.

Denna paragraf motsvarar med viss redaktionell jämkning 70 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 118 och 119 i betänkandet).

71 §.

Stadgandet är likalydande med 71 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 119
i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att den i förevarande paragraf införda
principen — nämligen att fråga om byggande av väg m. m., som vid
lagens ikraftträdande är beroende av länsstyrelsens prövning, skall avgöras i
den ordning, som stadgas i den nya lagen — länsstyrelsen veterligt tidigare ej
tillämpats.

Departements- Vilka företag, sorn skola utföras efter förstatligandet, måste såsom de sakehefen.
kunniga framhållit avgöras med ledning av företagens angelägenhetsgrad.

Företagen måste med hänsyn härtill under alla förhållanden upptagas i flerårsplan,
som fastställes enligt den nya ordningen. Det är då meningslöst, att
företagen dessförinnan dömas av länsstyrelsen. Då arbetsplanerna, på sätt
framgår av vägstadgans bestämmelser, framdeles skola upprättas med större
noggrannhet och under intimare kontakt med dem, som beröras därav, är
det vidare ur det allmännas synpunkt önskvärt, att arbetsplaner beträffande
de företag, som skola utföras efter förstatligandet, i så stor utsträckning som
möjligt utarbetas enligt den nya ordningen. Jag finner därför ej skäl till avvikelse
från sakkunnigförslaget på förevarande punkt.

72 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar 72 § i sakkunnigförslaget

(motiv, se s. 119 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

133

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att det i paragrafen föreslagna
stadgandet om giltigheten av beslut om vägbyggnadsföretag, vilka meddelats
före den 1 januari 1944, borde avse även fall, då beslutet av länsstyrelsen
meddelats före nämnda dag, oavsett örn beslutet överklagats och sedermera
efter den 1 januari 1944 fastställts av Kungl. Majit.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt ett flertal vägingenjörer
anse den föreslagna giltighetstiden för tidigare meddelade beslut
om vägbyggnadsföretag vara alltför kort. I några av yttrandena hemställes,
att giltighetstiden måtte utsträckas till tio år. Till stöd härför åberopas bland
annat de senaste årens inskränkningar i vägbyggandet, de ovissa framtidsutsikterna
och det stora antalet dömda vägar. Det framhålles, att de arbetsplaner,
vilka upprättats under de senaste åren, utarbetats med stor noggrannhet
och omsorg. För vissa sålunda planerade vägföretag syntes endast revidering
av kostnadsberäkningarna samt mindre omarbetningar av arbetsplanerna
vara påkallade.

Såsom de sakkunniga framhålla kan det icke vara lämpligt, att de många Departementeicke
verkställda utslag, som nu föreligga och av vilka åtskilliga äro mycket chefen.

gamla, skola gälla för all framtid. Ofta förändra sig förhållandena så, att
förslagen icke böra verkställas enligt de uppgjorda planerna. Jag anser därför
nödvändigt att begränsa giltighetstiden för dessa utslag. Någon rättsförlust
kan därigenom icke uppkomma. Verkställandet av besluten måste ju
under alla förhållanden bli beroende av företagens angelägenhetsgrad.

Vidkommande den tid efter förstatligandet, under vilken utslagen alltjämt
böra äga giltighet, anser jag lämpligt att giltighetstiden för de äldre utslagen
också begränsas till tre år. Jag anser sålunda, att ifrågavarande utslag böra
såsom regel upphöra att gälla den 1 januari 1947. Då emellertid åtskilliga
vägföretag torde kunna utan olägenhet även efter nämnda dag verkställas
enligt de meddelade utslagen, synes beträffande sådana företag åt Kungl.

Majit böra givas befogenhet att besluta örn förlängning av giltighetstiden,
varje gång högst tre år.

Den av mig sålunda förordade begränsningen av giltighetstiden torde böra
avse jämväl sådana utslag, som meddelats av länsstyrelsen före den 1 januari
1944 men som överklagats och sedermera först efter nämnda dag fastställts
av Kungl. Majit.

Även sådana av länsstyrelse före den 1 januari 1944 meddelade beslut om
förändring av enskild väg till allmän under förutsättning, att vissa iståndsättningsarbeten
utföras, torde böra upphöra att gälla den 1 januari 1947, örn
icke arbetena verkställts före nämnda dag. Någon förlängning av sådana
beslut bör självfallet icke meddelas. Utföras arbetena efter nämnda dag och är
vägen alltjämt nödig för den allmänna samfärdseln, kommer vägen helt
visst att intagas till allmänt underhåll i den ordning, den nya lagen stadgar.

73 §.

Denna paragraf motsvarar delvis 73 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 119

i betänkandet).

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements chefen.

Med avseende å upplåtelse av vågrätt, som skett före den nya lagens ikraftträdande,
bör beträffande rätt till ersättning för upplåtelse av mark, för intrång
och för förlust samt beträffande rätten att föra talan gälla vad nu
finnas stadgat härom med den jämkning allenast, att mål härom, vilka icke
redan blivit anhängiggjorda, böra instämmas till ägodelningsrätten i orten.
Paragrafen har avfattats i överensstämmelse härmed.

74 §.

Stadgandet, som motsvarar 74 § i sakkunnigförslaget, har ansetts böra
kompletteras med bestämmelser örn att jämväl andra av länsstyrelse med
stöd av äldre lag meddelade beslut liksom även av vägnämnd meddelade
beslut skola, där ej annat följer av vad uttryckligen stadgats, gälla, intill
dess annorlunda förordnas.

75 §.

Stadgandet, som motsvarar 75 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer i sak
med 59 § sista punkten gällande lag.

76 och 77 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i sak med 76 och 77 §§ i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 120 i betänkandet).

78 §.

Stadgandet, som motsvarar 7 § andra stycket i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 70 i betänkandet), är likalydande med 67 § gällande väglag.

79—81 §§.

Dessa paragrafer äro, frånsett en redaktionell jämkning i 80 §, likalydande
med 78—80 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 120 i betänkandet).

82 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.

För att kronan redan från och med den 1 januari 1944 skall kunna övertaga
väghållningen i de städer, där kronan skall vara väghållare från och
med nämnda dag, måste redan under år 1943 bestämmas vilka gator, som
tillika skola vara allmänna vägar.

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Lag om ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931.

I 50—53 §§ i departementsförslaget till lag om allmänna vägar ha, såsom
framgår av vad förut anförts, meddelats särskilda bestämmelser beträffande
gata, som tillika är allmän väg. En erinran härom bör, på sätt jag i motiven
till nämnda paragrafer redan berört, intagas i stadsplanelagen för att icke
denna skall stå i strid med innehållet i nyssnämnda stadganden.

Vägförstatligandekommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1941:12,
se s. 220 och 223) ändring av 45 § andra stycket stadsplanelagen innebärande,
att det därstädes för möjligheten att verkställa skälig jämkning i
tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad uppställda villkoret,
att tomten förut hade utfartsväg, bortfölle. Denna ändring äger emellertid
icke direkt samband med frågan om vägväsendets förstatligande. Stadsplaneutredningen
har uttalat, att den senare torde komma att verkställa en allmän
översyn av hithörande bestämmelser. Den ifrågasatta lagändringen synes
utan olägenhet kunna anstå i avbidan härpå.

Lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom.

I 1 kap. 8 § tredje stycket nyttjanderättslagen erinras, att örn nyttjanderätt
till mark för allmän väg är stadgat i lagen örn vågrätt. Då sistberörda lag föreslagits
skola upphävas samt ersättas av bestämmelser i väglagen och då de
i nämnda kapitel meddelade föreskrifterna örn maximitid för upplåtelse av
nyttjanderätt m. m. icke heller framdeles böra vara tillämpliga å upplåtelse
av nyttjanderätt till mark för allmän väg, torde, på sätt de sakkunniga föreslagit,
ifrågavarande hänvisning till lagen om vågrätt böra ändras att avse
väglagen.

Lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

örn expropriation.

I 77 § andra stycket expropriationslagen stadgas att, örn expropriation avser
upplåtelse av nyttjanderätt till vägmark, Konungen må beträffande fastighet,
för vilken expropriationen finnes icke medföra avsevärt intrång, på
framställning av sökanden förordna, att i fråga om rätt till ersättning samt
ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena i lagen örn vågrätt
skola äga motsvarande tillämpning. Meddelas sådant förordnande, skall Konungen,
enligt tredje stycket samma paragraf, tillika utsätta viss tid, inom
vilken marken, på sätt i 1 § tredje stycket vägrättslagen är stadgat, skall hava
tagits i anspråk, vid äventyr att expropriationsrätten upphör. Ilar förordnande,
som här avses, meddelats, är den exproprierande, enligt 78 § andra
stycket samma lag, berättigad att ulan ställande av pant eller borgen genast
taga marken i besittning.

Skall beslut om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag, på
sätt jag förordat, medföra rätt för väghållare att taga i besittning den mark,

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

som erfordras för förelaget, samt nyttja marken för väg utan hinder av den
rätt annan må äga i avseende å fastigheten, kommer något behov av stadgandena
i 77 § andra och tredje styckena expropriationslagen icke mera att förefinnas.
Dessa stycken liksom även 78 § andra stycket böra följaktligen upphävas.
M /j

De föreslagna ändringarna nödvändiggöra även en jämkning av ordalagen
i 79 § expropriationslagen. Därjämte torde ordet »väghållningsdistrikt» i
79 a § samma lag böra utbytas mot »väghållare».

Under den närmaste tiden efter förstatligandet komma åtskilliga vägbyggnadsföretag
att utföras, vilka beslutats tidigare och för vilka arbetsplan icke
blivit fastställd enligt den nya ordningen. För sådana företag måste expropriation
av mark kunna ske enligt nu gällande ordning. Med hänsyn härtill
bör i övergångsstadgande föreskrivas, att förut gällande bestämmelser skola
äga tillämpning med avseende å expropriation för sådana vägbyggnadsföretag.

Lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande
av den allmänna väghållningen på landet.

Övergången från kommunal tili statlig väghållning nödvändiggör meddelandet
av åtskilliga föreskrifter av offentligrättslig natur. Att intaga alla dessa
bestämmelser i den nya väglagen har icke ansetts lämpligt med hänsyn
till dennas civilrättsliga karaktär och då lagen därigenom skulle förlora i
överskådlighet.

Ifrågavarande övergångsbestämmelser ha i stället i enlighet med de sakkunnigas
förslag sammanförts till en särskild lag om vad iakttagas skall i anledning
av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 128 och
129 i betänkandet).

Enligt de sakkunnigas förslag skola icke blott lagen örn vägdistrikt och
m'' förordningen angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket

utan även ett stort antal i administrativ ordning utfärdade bestämmelser —
kungörelser, reglementen och kungl, brev — vilkas giltighet bör upphöra i
samband med reformens genomförande, upphävas genom denna lag. Även
örn vissa praktiska skäl kunna anföras till stöd härför, anser jag dock lämpligast,
att alla utan riksdagens medverkan utfärdade författningar upphävas
genom en särskild kungörelse. Förslaget har i enlighet härmed jämkats så,
att det avser blott vägdistriktslagen och statsbidragsförordningen.

2—4 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 2—4 §§ i sakkunnigförslaget (mo tiv,

se s. 129 i betänkandet).

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

5 §.

Denna paragraf återgiver med visst tillägg 5 § i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 129 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt örebro läns vägsty reise förening
anse, att vad i paragrafen stadgats om vägstämmoombud bör med
hänsyn till innehållet i 14 § lagen örn vägdistrikt gälla även ordförande och
vice ordförande, som valts för år 1943.

Enligt 14 § lagen om vägdistrikt skall vägstämman varje år utse en ord- Departements■
förande och en vice ordförande för nästkommande kalenderår. Enligt 16 § c e en''
samma lag skall kallelse till vägstämma utfärdas av ordföranden eller, vid
förhinder för honom, av vice ordföranden. Val av ordförande och vice ordförande
brukar utom året näst efter det, då val av ombud ägt rum, ske å
ordinarie vägstämman i augusti månad. Därest, på sätt i 3 § denna lag förutsättes,
någon stämma icke hålles i augusti 1943, kommer måhända icke att
finnas någon person utsedd, vilken det åligger att sammankalla den eller de
vägstämmor, som kunna behöva hållas efter utgången av år 1943. Med hänsyn
härtill torde böra föreskrivas, att ordförande och vice ordförande, vilka
valts för år 1943, skola fungera i denna egenskap även efter utgången av
nämnda år, där ej ordförande och vice ordförande av vägstämman valts
för tiden efter år 1943. Lagförslaget har kompletterats i enlighet härmed.

6 §.

Stadgandet återgiver med viss redaktionell jämkning 6 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 129 och 130 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför i detta sammanhang huvudsakligen
följande.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det ej skulle kunna anses möjligt
att, då behållning i vägdistrikt finnes vid utgången av år 1943 och denna
icke uppkommit på grund av förhållanden, om vilka förmäles i 7 §, sådan
behållning skulle kunna få komma orten i någon form tillgodo, exempelvis
genom avsättning till en fond för andra vägändamål än dem det allmänna
skall tillgodose. Såvitt länsstyrelsen kan finna, synes vid avsedd tidpunkt här
i länet komma att redovisas en behållning av mer än 1 miljon kronor. Att
så stor behållning torde kunna redovisas beror av ett flertal omständigheter,
som ligga långt tillbaka i tiden, främst dock sedan 1939. För perioden 1939
—1943 har sålunda inom flertalet vägdistrikt i länet planerats omfattande
vägarbeten, för vilkas utförande vägdistriktens egen andel i företagen, 10—•

20 %> av kostnaden för dem, utdebiterats. Sålunda planerade arbeten hava
emellertid ej kunnat sättas i gång annat än i mycket obetydlig omfattning.

Under åren 1940—1942 har flertalet av dem — i varje fall praktiskt taget alla
arbeten av större omfattning — måst nedläggas på grund av dels brist på arbetskraft,
dels av olje- och bilgummirestriktioner m. m. orsakade transportsvårigheter,
dels ock brist på vissa materialier och förnödenheter. Jämväl
andra orsaker, vilka icke kunna läggas vägdistrikten till last såsom försummelse
i fråga örn vägunderhåll eller utdebitering av härför nödiga medel,

138

Departements■
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

skulle kunna anföras. Det må vidare framhållas, att mot underhållsstandarden
å länets allmänna vägnät befogade anmärkningar ej kunna riktas. I
vissa fall kan underhållet till och med utan överdrift betecknas såsom betydligt
över genomsnittlig nivå, ett förhållande, som framträder särskilt inom de
vägdistrikt, som redovisa den största behållningen. Ej heller finnes anledning
till anmärkning mot maskinparken inom vägdistrikten. Tvärtom äro vägdistrikten
härutinnan väl rustade, bortsett från att behov av ytterligare en
lastbil kan anses förefinnas inom flertalet distrikt, vilket behov emellertid
ej kunnat tillgodoses av hänsyn till rådande försörjningsläge i fråga örn
smörjmedel och bilgummi. Att vägdistrikten kunna redovisa behållning beror
alltså av helt andra orsaker än dem, som förutsättas i 7 §. I varje fall beror
förhållandet ej av omständigheter, över vilka vägdistrikten kunnat råda.
Med beaktande härav synes det vara en rättmätig och rimlig konsekvens
av stadgandet örn rätt till utdebitering under vissa omständigheter av beskattningsföremål
inom ett förutvarande vägdistrikt, att orten tillerkännes
även andel i en förefintlig behållning. Länsstyrelsen vill fördenskull hemställa,
att paragrafen omändras så, att möjlighet härtill beredes antingen
området för det forna vägdistriktet som sådant eller länet i dess helhet.

Enligt de i 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande angivna
och av riksdagen godkända huvudgrunderna för ett förstatligande skola vägdistriktens
tillgångar och förpliktelser övertagas av staten. Efter berörda
ställningstagande från statsmakternas sida har enligt min mening icke inträffat
något, som bör föranleda en omprövning av frågan.

7 §•

Denna paragraf ansluter sig med vissa formella ändringar till 7 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 130 och 131 i betänkandet).

Svenska vägstgrelsernas förbund föreslår, att paragrafen måtte ändras därhän,
att den icke komme att beröra underhållet samt att eventuell straffskatt
icke finge hänföra sig till tid, som ligger före 1 januari 1942. Förbundet anför
till stöd härför i huvudsak följande.

I 7 § har införts det stadgandet att ett upphört vägdistrikts tidigare beskattningsföremål
skola under vissa förhållanden kunna åläggas särskild
straffvägskatt fran 1 januari 1939. Förbundet kan icke ur motiven utläsa,
om de sakkunniga känna till huruvida missbruk förekommit. Den tanke, som
ligger bakom stadgandet, utgör ett allvarligt klander mot landets vägstyrelser.
Men klandret riktar sig även mot den redan nu befintliga statliga förvaltningsapparaten,
främst granskningsmännen — våghagen jörerna —• men
även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vägstyrelsernas förvaltning har dock
granskats först av vägstämmans revisorer och därefter av den statliga myndighetens
representanter utan att anmärkning gjorts. Skulle ett distrikt ha
handlat illojalt i syfte att å kronan överlyfta väghållningskostnader, som bort
gäldas genom vägskatt, hade väl detta blivit föremål för anmärkning vid revisionen
och granskningen. Och att sådant skulle ha skett redan under 1939,
långt innan förstatligandefrågan hade framförts så långt att det fanns ens
någon garanti för att den skulle genomföras, är väl närmast orimligt att förutsätta.
Att vidare göra krav gällande på grund av försummat underhåll den
1 januari 1944 kan icke vara förenat med rättvisa. Det bör ihågkommas de
svårigheter, med vilka vägdistrikten haft att kämpa de senaste åren på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

139

av statliga regleringsåtgärder och de direktiv, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lämnat beträffande underhållet — direktiv som icke minst vägdistrikten
själva reagerat mot såsom farliga med hänsyn till vägarnas bestånd
och de kommande underhållskostnaderna. Naturligtvis skall ett distrikt,
som handlat illojalt och i uppenbar avsikt att undandraga distriktet vissa utgifter,
straffas, men straffet bör icke gå tillbaka längre än till den tidpunkt,
då det blev ett faktum att vägväsendet skulle förstatligas.

Skaraborgs läns vägförening anser, att endast försumlighet eller illojalt
förfarande under år 1943 bör kunna föranleda straffåtgärder.

Beträffande de sakkunnigas förslag, att ersättning skall kunna uttagas av
vägdistrikt, som utan tillräckliga skäl slutit avtal eller gjort utfästelser, avseende
även tiden efter utgången av år 1943 och genom vilka kronan tillskyndats
avsevärt förfång, ifrågasätter våg- och vattenbyggnadsstgrelsen å
andra sidan viss skärpning, i det att styrelsen anser uttrycket »avsevärt förfång»
böra ändras till »förfång», detta så mycket mera som någon motsvarande
fordran på skada icke förekommer på andra ställen i paragrafen.

Då syftet med den efterbeskattning, varom här är fråga, är att neutrali- Dep^^ntei
sera verkningarna av ett illojalt förfarande från vägdistrikts sida i samband
med vägväsendets förstatligande, torde de omständigheter, som skola kunna
föranleda dylik efterbeskattning, böra, såsom de sakkunniga förordat, till
tiden begränsas så, att endast försumlighet eller åtgärder, som förelupit eller
vidtagits efter det frågan om förstatligandet blev aktuell, kunna läggas
till grund för uttagande av särskild skatt. De sakkunniga ha såsom lämplig
utgångspunkt föreslagit den 1 januari 1939, d. v. s. det närmast efter
vägförstatligandekommitténs tillsättande följande årsskiftet. Att bestämmandet
av en sådan utgångspunkt för granskningen av vägdistriktens verksamhet
skulle såsom i ett yttrande gjorts gällande, vara oförenligt med rättvisa och
billighet, kan jag icke finna. De vägdistrikt, som varit lojala — och det torde
kunna förutsättas vara det övervägande flertalet — komma ju icke att bli
föremål för någon åtgärd från statens sida. Att eftergiva anspråk på ersättning
från dem, som till äventyrs förfarit illojalt mot staten, av den anledning att
föi farandet skett före 1942 eller 1943, synes icke rimligt. Vägdistriktens förvaltning
under åren 1939—1942 har väl varit föremal för viss granskning
från statens sida, men denna granskning har icke avsett nu berörda förhållanden
och kan därför icke åberopas till stöd för en senare utgångspunkt än
den föreslagna. Jag anser mig därför böra biträda de sakkunnigas förslag
härutinnan. Ej heller i övrigt har jag funnit anledning till erinran mot vad
de sakkunniga i denna del föreslagit.

8 §■

Denna paragraf återgiver nied viss ändring 8 § i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 131 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen uttalar, att det kornine att bliva ett synnerligen
omfattande arbete att granska vägdistriktens räkenskaper fr. o. m.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departementschefen.

år 1939 i syfte att utröna, huruvida ersättning borde uttagas. Med hänsyn
härtill syntes den av de sakkunniga föreslagna tiden för ingivande av framställning
till Kungl. Majit om uttagande av ersättning böra utsträckas till
den 1 januari 1946.

Riksräkenskcipsverket ifrågasätter, örn icke arbetet med att utreda hithörande
ersättningsfrågor borde med hänsyn till dess speciella art anförtros åt
en särskild av Kungl. Majit tillsatt nämnd, så sammansatt att fackkunskaper
på olika områden bleve representerad i nämnden. Frågan örn ersättningsskyldighet,
där sådan ansåges föreligga, borde slutgiltigt avgöras av nämnden.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför i sitt utlåtande.

Enligt 7 och 8 §§ kan under vissa förutsättningar ersättning från försumligt
vägdistrikt uttagas efter Kungl. Majits beslut »genom att påföra beskattningsföremålen
inom distriktet särskild vägskatt». Lagen angiver icke, på
vilka beskattningsföremål vägskatten skall påföras. Då Kungl. Majits beslut
kan komma att meddelas så sent som under 1945, kunna olika alternativ
tänkas, vilka drabba de skattskyldiga på olika sätt. De sakkunnigas mening
synes vara att regleringen av dessa frågor skall bestämmas i administrativ
ordning, möjligen i det av Kungl. Majit meddelade beslutet. Nyssnämnda beskattningsfrågor
synas dock böra avgöras i lagen.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån yttrar i förevarande hänseende följande.

I 7 § förutsättes, att ersättning under vissa förhållanden skall kunna uttagas
av vägdistrikt »genom att påföra ’beskattningsföremålen’ inom distriktet
särskild vägskatt». Enligt 1 § skall lagen örn vägdistrikt den 7 juni 1943
upphöra att gälla den 1 januari 1944. Med avseende härå synes kunna ifrågasättas,
huruvida »beskattningsföremål», som avses i 7 §, finnas. Om möjligheten
att utlaga sådan ersättning skall finnas, bör därför enligt länsstyrelsens
mening lagen om vägdistrikt bibehållas i den utsträckning, att sådan
utdebitering av »beskattningsföremål» bliver lagligen möjlig.

Enligt de sakkunnigas förslag skall fråga om uttagande av ersättning av
vägdistrikt väckas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med hänsyn till den
mångfald av maktpåliggande uppgifter, som kommer att åvila styrelsen i
samband med förstatligandets genomförande, kan det med visst fog ifrågasättas,
om det är möjligt att pålägga styrelsen även denna uppgift. Det kan
måhända visa sig lämpligare, att fråga om uttagande av ersättning av distrikt
utredes av en särskild nämnd. Det slutliga avgörandet av sådant ärende bör
enligt min mening ankomma på Kungl. Majit i statsrådet. Frågan, på vilket
organ utredningen och anliängiggörandet bör ankomma, synes lämpligen
böra tills vidare lämnas öppen med befogenhet för Kungl. Majit att — sedan
revisionsarbetets omfattning kan bättre överblickas — avgöra vilken väg som
bör väljas.

Självfallet böra frågor om ersättningsskyldighet, som här avses, avgöras
så snart som möjligt. Då utredningen emellertid kan bliva omfattande och
tidsödande, bör någon viss tid för avgörande av sådana ärenden icke stadgas.

De sakkunniga lia beträffande grunderna för uttagandet av ifrågavarande
ersättning av vägdistrikt endast angivit, att detta skall ske genom att påföra
beskattningsföremålen inom distriktet särskild vägskatt. De sakkunniga lia

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

förutsatt, att det — om uttagande av ersättning visar sig erforderligt — skall
ankomma på Kungl. Majit att i administrativ väg utfärda erforderliga föreskrifter.
Därvid kan tänkas, att den särskilda vägskatten utdebiteras i enlighet
med de i vägdistriktslagen angivna grunderna på det skatteunderlag, som
förefinnes vid tiden för utdebiteringen. En annan utväg vore att verkställa
utdebiteringen på det skatteunderlag, på vilket utdebitering i erforderlig utsträckning
bort ske vid den ordinarie vägstämman i augusti 1942. Slutligen
kan ifrågakomma att utdebitera den särskilda vägskatten på det vanliga kommunala
skatteunderlaget. Skäl kunna anföras för att valet mellan dessa alternativ
borde träffas från fall till fall med hänsyn till föreliggande förhållanden,
t. ex. den tidrymd, vartill det förfarande som finnes böra föranleda uttagande
av straffskatt hänför sig, storleken av det belopp, varom fråga är o. s. v.
Ur dessa synpunkter vore det måhända i och för sig lämpligt att grunderna
för utdebitering finge, såsom de sakkunniga förutsatt, bestämmas av Kungl.
Maj:t, som alltså skulle äga befogenhet att meddela närmare föreskrifter beträffande
sättet för den särskilda vägskattens uttagande. Av principiella skäl
anser jag dock riktigast, att grunderna för uttagandet fastslås i lagen. Praktiska
hänsyn synas då tala för att välja alternativet med skattens uttagande
på det allmänna kommunala skatteunderlaget och i den ordning, som gäller
i fråga om allmän kommunalskatt. Stadgandet har kompletterats med
bestämmelser av denna innebörd.

9 §.

Stadgandet är likalydande med 9 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 131
och 132 i betänkandet).

Kammarkollegiet uttalar att, då det vore av intresse för det allmänna, att de
i paragrafen avsedda frågorna örn befrielse för stad från ersättningsskyldighet
till vägdistrikt snarast möjligt bleve avgjorda, anspråk på befrielse syntes böra
av stad anmälas hos kollegiet inom viss begränsad tid, förslagsvis inom samma
tid, som enligt 8 § av sakkunnigförslaget skulle gälla för fråga om särskild
ersättningsskyldighet för vägdistrikt, eller före den 1 januari 1945.

De sakkunniga ha förutsatt, att den översyn av de beslut örn ersättningsskyldighet
i samband med stadsbildning eller inkorporering, som i denna paragraf
avses, skall ex officio verkställas av kammarkollegiet. Även jag finner
övervägande skäl tala för att kollegiet utreder förevarande frågor oberoende
av framställning från stads sida.

10—12 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 10, 11 och 13 §§ i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 132 och 133 i betänkandet). 12 § i sakkunnigförslaget har såsom
obehövlig ansetts kunna uteslutas.

Departement»•
chefen.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd.

Enligt de av mig i 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande
angivna och av riksdagen godkända huvudgrunderna skola i varje län finnas
vägnämnder, vilkas områden avses skola i stort sett sammanfalla med de
nuvarande vägdistrikten, samt en länsvägnämnd. Vägnämnden har därvid avsetts
skola övertaga de nuvarande vägstämmornas och vägstyrelsernas rådgivande
uppgifter vid handläggning av frågor om byggande av väg, förändring
av enskild väg till allmän samt indragning av väg. Länsvägnämnden
skulle ha till uppgift att företräda hela länets samlade vägintressen vid planläggningen
av vägbyggnadsverksamheten.

Vidare skulle enligt nämnda huvudgrunder för förstatligandet finnas ett
rådgivande centralt organ, riksvägnämnden, vars uppgifter skulle begränsas
till för vägväsendet i dess helhet gemensamma frågor av mera principiell
natur.

De för reglering av vägnämndernas och länsvägnämndernas utseende och
verksamhet erforderliga bestämmelserna ha av de sakkunniga sammanfattats
i en särskild lag om vägnämnder och länsvägnämnder. Föreskrifter rörande
riksvägnämnden ha av de sakkunniga föreslagits skola meddelas i ett kungl.
brev till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sistnämnda föreskrifter äro väl
av den natur, att de icke behöva meddelas i författning av lags karaktär.
Jag anser det emellertid ur systematisk synpunkt lämpligt, att regler beträffande
samtliga dessa nämnder meddelas i en gemensam av Kungl. Maj:t och
riksdagen antagen lag. Härav följer dock icke, att alla de detalj föreskrifter,
som erfordras för riksvägnämnden, böra meddelas i denna lag. En överar -betning av sakkunnigförslaget i nu angivet hänseende har ägt rum.

1 §•

I denna paragraf angivas, i överensstämmelse med det nyss anförda, de
nämnder, som skola finnas vid vägväsendet. Första stycket är likalydande
med 1 § första stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 135 i betänkandet).

Om vägnämnd.

2 §•

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 2 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 135 i betänkandet).

Länsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs och örebro län, svenska vågstyrelsernas
förbund och örebro läns vägstyrelseförening ifrågasätta, om icke
vägnämndema borde såsom representanter för den trafikerande allmänheten
åtminstone i någon form erhålla rätt att öva tillsyn å vägunderhållet och framställa
de önskemål, som därav kunde föranledas.

Länsstyrelsen i örebro län framhåller, att vägnämndema med all sannolikhet
komme att sammansättas av ledamöter i nuvarande vägstyrelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

143

och således att bestå av personer med erfarenhet och förståelse för vägunderhåll.
Allmänheten skulle härigenom få kunniga representanter för bevakande
av trafikintresset. Betydelsen av vägnämnderna ökade ock härigenom.

Svenska vägstyrelsernas förbund yttrar i denna fråga huvudsakligen.

Vägnämnd skall företräda de lokala vägintressena. Till dessa intressen hör
emellertid även vägarnas väl avvägda underhåll. Det kan tänkas, att det
lokala statliga organet icke alltid kommer att handla på det för orten lämpligaste
sättet, då det gäller underhållet, särskilt i fråga om vinterväghållningen.
Någon möjlighet att då erhålla rättelse annat än genom klagomål av
enskild person synes icke föreligga. Ett sådant klagomål torde också ha
föga utsikt att få någon verkan. Örn vägnämnden i stället hade möjlighet
att ingripa genom att hos länsstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
påtala uppenbara missförhållanden skulle mycket vara vunnet.

Av skäl, som jag anfört vid 5 § i förslaget till väglag, torde något behov Departementsav
fortlöpande uppsikt över sättet för väghållningens ombesörjande från chefen.
länsstyrelsernas eller vägnämndernas sida icke komma att föreligga. Jag kan
därför icke biträda ändringsyrkandena i denna del.

3 §.

Stadgandet är i sak överensstämmande med 1 § andra stycket i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 135 i betänkandet).

4 §•

Denna paragraf är likalydande med 3 § i sakkunnigförslaget (motiv, se
s. 135 i betänkandet).

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Hallands,
Västmanlands och Gävleborgs lån förorda, att länsstyrelse får utse en av
vägnämndens ledamöter. Såsom skäl härför framhålles, att någon garanti
eljest icke funnes för att nödig sakkunskap och erfarenhet i vägfrågor bleve
representerad. Man hade vidare anledning befara, att ledamöterna komme
att utses efter politiska linjer, något som med hänsyn till nämndernas arbetsuppgifter
knappast kunde anses tillfredsställande.

Östergötlands låns vägstyrelseförening förordar, att antalet ledamöter i
nämnden begränsas till tre, vilket antal enligt föreningens mening utgjorde
en lämplig och effektiv arbetsenhet.

Med hänsyn till vägnämndens uppgifter och till storleken av varje sådan Departements■
nämnds område synes lämpligt, att antalet ledamöter i nämnden bestämmes chefen.
till fem. Då vägnämnden skall vara språkrör för de lokala intressena, torde
samtliga ledamöter i nämnden böra utses av lokala organ. Av nu nämnda
skäl biträder jag vad de sakkunniga i denna del föreslagit.

5 §.

Denna paragraf, som avser val av ombud jämte suppleanter för utseende
av vägnämndsledamöter, återgiver med vissa jämkningar, huvudsakligen av
redaktionell art, 4 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 136 och 137 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements chefen.

144

I fråga om obehörighet såsom ombud har jag, med viss avvikelse från
sakkunnigförslaget, ansett vad som är stadgat om ordförande i kommunalstämma
böra äga motsvarande tillämpning.

6 §■

Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar 5 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 137 och 138 i betänkandet).

7 §•

Stadgandet, som är likalydande med 6 § i sakkunnigförslaget, motsvarar
22 § tredje stycket vägdistriktslagen.

8 §•

Paragrafen återgiver med vissa jämkningar 7 § i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 138 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår, att det i paragrafen innefattade
förbudet för landshövding, landssekreterare, länsassessor på landskansliet
och vägdirektör att vara ledamot eller suppleant i vägnämnd måtte utsträckas
att omfatta även vägingenjör.

Enligt min mening bör ifrågavarande förbud omfatta alla befattningshavare
i länsstyrelse och vägförvaltning. Stadgandet har jämkats i enlighet
härmed.

9 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 8 g i sakkunnigförslaget,
motsvarar 33 § lagen örn vägdistrikt.

10—12 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 9—11 §§ i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 138 i betänkandet).

13 §.

Paragrafen återgiver med vissa tillägg och jämkningar 12 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 138 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggiwdsstyrelsen anser en erinran i någon form, att antalet
sammanträden bör inskränkas så mycket som möjligt, vara ur kostnadssynpunkt
påkallad.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads och Skaraborgs län förorda,
att vid förfall för landshövding länsstyrelsen skall äga förordna annan i
hans ställe eller ock att landssekreteraren skall äga utöva landshövdingens
befogenhet.

Länsstyrelsen i örebro län framhåller, att landshövdingen, då han är närvarande
vid vägnämnds sammanträde, enligt 12 § landshövdinginstruktionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

145

äger föra ordet, om han så finner påkallat. Detta syntes dock böra komma
till uttryck i lagtexten.

Självfallet bör handläggningen av de ärenden, som ankomma på nämn- Departement».
den, om möjligt sammanföras, så att antalet sammanträden begränsas. Någon chefen
erinran härom torde dock icke behöva intagas i lagtexten. Jag förutsätter
emellertid, att länsstyrelserna komma att ha sin uppmärksamhet riktad på
denna sak. För att möjliggöra viss kontroll från länsstyrelsernas sida torde
meddelande örn utsatt sammanträde böra insändas till länsstyrelsen. Föreskrift
härom erfordras även för att bereda landshövding och vägdirektör tillfälle
att närvara vid sammanträde. Till länsstyrelsen bör vidare efter sammanträde
insändas därvid fört protokoll.

Föreskrift örn att landssekreteraren vid förfall för landshövdingen skall
äga inträda i dennes befogenhet enligt denna paragraf anser jag ej erforderlig.
Det bör ankomma på landshövdingen själv att sätta i sitt ställe den han
finner lämplig.

År landshövdingen närvarande vid vägnämnds sammanträde, bör han äga
föra ordet, om han finner sådant påkallat.

14 §■

Stadgandet motsvarar med visst tillägg 13 § i sakkunnigförslaget.

15 och 16 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 14 och 15 §§ i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 138 och 139 i betänkandet).

17 §.

Denna paragraf, som med vissa ändringar återgiver 16 § i sakkunnigförslaget,
motsvarar 39 § lagen örn vägdistrikt.

Föreskriften om justering av vägnämnds protokoll har, i anslutning till ett
av länsstyrelsen i Västernorrlands län gjort påpekande, ansetts böra avfattas
i överensstämmelse med motsvarande stadgande i lagen om kommunalstyrelse
på landet. Av skäl, som anförts vid 13 §, har paragrafen kompletterats
med en bestämmelse om att justerat protokoll skall ofördröjligen insändas till
länsstyrelsen.

18 §.

Stadgandet är likalydande med 17 § i sakkunnigförslaget.

19 §.

Denna paragraf återgiver med viss ändring 18 § i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 139 i betänkandet).

Statskontoret föreslår, alt arvodet till ledamot, i överensstämmelse med
kommittékungörclscn, bestämmes till 12 kronor för den, som är bosatt å sammanträdesorten,
och eljest till 18 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 19A3. 1 sami. Nr 223.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements

chefen.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Västerbottens län anse det föreslagna
årsarvodet för ordföranden vara för lågt.

Länsstyrelsen i örebro län anför i detta sammanhang.

Länsstyrelsen finner det synnerligen angeläget, att vägnämnder och länsvägnämnder
icke bliva allenast en organisation på papperet utan sådan, att
ortsbefolkningen därigenom ges en möjlighet att få sina synpunkter i vägfrågor
och detta såväl beträffande anläggning som underhåll vederbörligen
beaktade. Härutinnan hör givetvis länsstyrelse samarbeta med nämnderna.
För detta ändamål är det önskvärt att tillfälle givcs länsstyrelse att, på sätt
hittills varit brukligt, kalla nämnderna till gemensamt sammanträde å lämplig
ort inom länet för att bese utförda vägarbeten och dryfta gemensamma
angelägenheter. I lagtexten bör komma till tydligt uttryck att ledamöterna vid
av länsstyrelsen utlyst dylikt sammanträde äga rätt till rese- och traktamentsersättning
såsom vid vanligt vägnämndssammanträde.

Vidkommande dagarvodet för ledamot i vägnämnd finner jag detsamma
böra — oavsett om ledamot är bosatt å sammanträdesorten eller annorstädes
— bestämmas till det högsta belopp, som ledamot i vägstyrelse enligt gällande
lag äger åtnjuta i arvode för deltagande i vägstyrelses sammanträde eller
sålunda 12 kronor.

I anledning av länsstyrelsens i örebro län förslag om att ersättning avstatsmedel
skulle utgå till vägnämndernas ledamöter, om samtliga nämnder i
länet kallades till sammanträde för att bese utförda vägarbeten eller för att
dryfta gemensamma angelägenheter, vill jag framhålla, att om behov uppkommer
av att orientera vägnämnderna om viss fråga eller att bereda representanter
för vägintressena i skilda delar av länet tillfälle att giva uttryck åt
sina synpunkter, detta lämpligast och billigast kan ske på det sätt, att länsvägnämnden
kallas till sammanträde. Då varje vägnämnd kommer att ha
en representant i länsvägnämnden, kan på detta sätt för information och meningsutbyte
ernås en god kontakt med de olika nämnderna.

Om länsvägnämnd.

20 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 19 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 139 i betänkandet).

21 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar 20 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 140 i betänkandet).

Chefen för försvarsstaben föreslår, att de territoriella militära myndighe
terna bliva representerade i länsvägnämnden.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads och Gävleborgs län förorda,
att en ledamot i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen. Länsstyrelserna i
Skaraborgs och Västernorrlands län ifrågasätta, huruvida icke motorfordonstrafikens
intressen borde vara företrädda inom nämnden.

Göteborgs stads fastighetskontor föreslår, att städerna bli representerade i
länsvägnämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

147

Länsstyrelsen i Gotlands län anför följande.

Då antalet vägnämnder i Gotlands län torde bliva två, skulle länsvägnämnden
i Gotlands län komma att bestå av tre ledamöter, varav en utsedd av
skogsvårdsstyrelsen. I likhet med vägingenjören och vägstyrelsema finner
länsstyrelsen, att genom en sådan sammansättning av länsvägnämnden skulle
vad detta län angår skogsbruket bliva överrepresenterat. Länsstyrelsen får
därför föreslå, att antalet ledamöter i länsvägnämnden bestämmes till minst
fem, varav en utsedd av skogsvårdsstyrelsen och de övriga av vägnämnderna.

Försvarets intressen med avseende å vägväsendet torde även utan särskild Departcmentarepresentation
i länsvägnämnden bliva tillräckligt beaktade vid handläggning- ehefen
en av vägfrågor.

Med hänsyn till länsvägnämndens uppgifter är det av vikt, att nämnden blir
så allsidigt sammansatt som möjligt. Det föreslagna sättet för ledamöternas
utseende torde icke lämna tillräcklig garanti för en sådan sammansättning. Då
vägnätets utbyggande är en fråga, som är av stor betydelse för städerna,
böra även dessa vara representerade i länsvägnämnden, så att de kunna utöva
inflytande på planläggningsverksamheten. Skulle varje stad berättigas att
utse en ledamot i nämnden, bleve städerna emellertid, .särskilt i vissa län,
överrepresenterade i förhållande till landsbygden. Städernas intressen torde
bliva tillräckligt beaktade, örn det i nämnden finnes en representant för samtliga
städer i länet. Att låta ombud för städerna sammanträda för att välja
denne torde bliva onödigt omständligt. Lämpligare synes vara, att denne utses
av länsstyrelsen. För att öka möjligheterna till en allsidig sammansättning
synes befogenhet böra givas länsstyrelsen att utse ytterligare en ledamot
i nämnden. Jag förutsätter därvid, att denne ledamot förordnas först sedan
vägnämndernas representanter blivit utsedda och det sålunda blir möjligt att
bedöma, huru en komplettering lämpligast bör ske.

22 §.

Stadgandet motsvarar med vissa jämkningar 21 § i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 140 i betänkandet).

23 §.

Enligt 23 § av de sakkunnigas förslag skall ordförande i länsvägnämnd väljas
av nämnden. Med hänsyn bland annat till de uppgifter, som skola ankomma
på länsvägnämndens ordförande, har det emellertid synts mig lämpligt,
att denne utses av länsstyrelsen.

24 §.

Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar 23 § i sakkunnigförslaget.

Om riksvägnämnden.

25 §.

Denna paragraf, som motsvarar punkt 1 i de sakkunnigas förslag till kungl,
brev örn inrättande av en riksvägnämnd (motiv, se s. 141 i betänkandet), har

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

i anslutning till en av chefen för försvarsstaben gjord hemställan jämkats i
syfte att angiva, att nämnden i sin verksamhet har att tillse, att den allmänna
vägpolitiken beaktar jämväl riksförsvarets behov.

26 §.

De sakkunniga ha, såsom framgår av vad nyss anförts, utarbetat förslag
till bestämmelser rörande riksvägnämndens sammansättning och verksamhet
(se s. 39, 40 och 141—143 i betänkandet). Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit
anser jag mig kunna i stort sett biträda. Ifrågavarande bestämmelser
äro emellertid icke av den natur, att de böra fixeras i lag. Med hänsyn härtill
och då en viss rörelsefrihet i dessa avseenden bör tillkomma Kungl. Majit,
finner jag erforderliga närmare föreskrifter härutinnan böra meddelas av
Kungl. Majit i administrativ väg. I samband med utfärdande av dylika föreskrifter
torde ställning få tagas till vissa i remissyttrandena gjorda framställningar
angående riksvägnämndens sammansättning m. m.

övergångsbestämmelser.

27—30 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 24—27 §§ i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 140 i betänkandet).

Stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor

(vägstadga).

Den av mig i 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande angivna
och av riksdagen godkända ordningen för handläggningen av frågor om byggande
av väg, om förändring av enskild väg till allmän, örn inrättande av särskild
vinterväg och fastställande av arbetsplan därför, örn indragning av väg
ävensom angående kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning,
som ålegat någon på grund av särskild förpliktelse, nödvändiggör meddelandet
av väsentligt mera omfattande bestämmelser än de, som nu meddelas
härom i 20—23 §§ gällande väglag. Orsakerna härtill äro flera. För det första
skall den beslutanderätt i vägfrågor, som nu tillkommer länsstyrelserna,
uppdelas mellan Kungl. Majit, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna.
Vidare avses beslut om byggande av väg och om förändring av
enskild väg till allmän skola innefatta tvångsupplåtelse av vågrätt till den
mark, som erfordras för vägen. En sådan ordning förutsätter — såsom redan
tidigare berörts — meddelandet av bestämmelser, vilka bereda säkerhet för
att fastighetsägare och andra få tillfälle att under handläggningen av sådan
fråga framföra sina synpunkter. Hänsyn får ock tagas till att beslut i vägbyggnadsfrågor
efter reformens genomförande måste, i motsats till vad nu i
princip är fallet, anknytas till befintlig eller påräknad medelstillgång. Slutligen
erfordras föreskrifter för att säkerställa, att upprättandet av arbetsplaner sker

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

mera detaljerat, med större noggrannhet och under intimare samråd med vederbörande
myndigheter, kommunala organ och fastighetsägare än enligt nu
gällande ordning.

De flesta av de föreskrifter, som i här berörda avseenden erfordras, äro
emellertid icke av den beskaffenhet att de behöva intagas i väglagen utan äga
mera natur av tillämpningsbestämmelser. Regleringen av hithörande frågor
har med hänsyn härtill — i viss likhet med vad som gäller beträffande sättet
för uppgörande av stadsplan — ansetts böra ske så, att i väglagen endast
angivas de myndigheter, på vilka det skall ankomma att utreda och avgöra
vägfrågor, och att i övrigt erforderliga föreskrifter meddelas i en särskild
vägstadga.

AVDELNING I.

Olika slag av allmänna vägar.

1 och 2 §§.

Enligt gällande väglag är allmän väg av två slag, nämligen landsväg,
vartill hänföres väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln, samt
ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig
över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru
den icke prövas nödig för den allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till
gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande.

Enligt kungörelse den 8 juni 1936 (nr 466) har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
för tillämpning av bestämmelserna om statsbidrag till vägbyggnadsföretag,
att efter infordrande av yttranden av länsstyrelserna fastställa, vilka
landsvägar som skola vara att anse såsom huvudvägar. Andra landsvägar
än huvudvägar ha icke fått någon i författning angiven benämning.

De sakkunniga ha i sitt förslag till väglag bibehållit begreppet ödebygdsväg
såsom benämning för vissa allmänna vägar. Övriga allmänna vägar lia i
nämnda förslag icke erhållit någon särskild benämning. I de sakkunnigas förslag
till vägstadga ha emellertid vissa av sistnämnda vägar, i överensstämmelse
med vad som stadgas i 1936 års förut omnämnda statsbidragsförfattning,
betecknats såsom huvudvägar, beträffande vilka särskilda bestämmelser
skola gälla. Någon särskild benämning på den stora grupp av allmänna
vägar, vilka icke äro alt hänföra till huvudvägar eller ödebygdsvägar, har icke
föreslagits av de sakkunniga.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför härom i sitt yttrande.

örn man inför särskild benämning — i detta fall huvudväg — endast för
cn grupp av vägarna, medför delta, att man vid angivande av den andra
gruppen alltid måste röra sig med negerande konstruktioner sådana som »ej
huvudväg», »annan väg än huvudväg» o. dyl. (jämför 9 §). Det synes därför
ur praktisk synpunkt påkallat, alt man även för denna andra avsevärt större
grupp inför en särskild benämning, och styrelsen vill föreslå, alt det gamla

150

Kungl. Maj:ls proposition nr 223.

Departements chefen.

begreppel b y g d e v ä g får återuppstå här. Detta skulle då omfatta även ödebygdsväg,
vilket begrepp enligt styrelsens förslag skulle försvinna. De allmänna
vägarna på landet skulle alltså uppdelas i huvudvägar och bygdevägar.

Mot vad sålunda föreslagits kan möjligen invändas, att indelningen icke
kan tillämpas beträffande städerna i allmänhet. Detta synes emellertid vara
utan någon betydelse, då här endast är fråga örn att på ett praktiskt sätt
ordna en detalj, sammanhängande med uppdelningen mellan länsstyrelserna
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av arbetet med handläggningen av
landsbygdens vägfrågor-.

Såsom jag i det föregående anfört finnes framdeles icke någon anledning
att i väglagen skilja mellan olika slag av allmänna vägar. För den avvägning
av medelsbehoven mellan skilda slag av vägar, som erfordras för att statsmakterna
skola kunna utöva en reglerande inverkan på utvecklingen inom
olika områden av vägväsendet, är det emellertid önskvärt att i anslagshänseende
skilja mellan olika slag av allmänna vägar. Vidare skola enligt de av
riksdagen godkända huvudgrunderna för handläggningen av vägfrågor särskilda
bestämmelser gälla beträffande de för samfärdseln särskilt viktiga trafiklederna.
Den uppdelning av de allmänna vägarna på olika grupper, som
på grund härav är erforderlig, torde emellertid böra begränsas så mycket
som möjligt.

Med avseende å handläggningen av vägfrågor är det strängt taget icke
nödvändigt att skilja mellan mera än två slag av vägar, nämligen huvudvägar
och övriga allmänna vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
också förordat en uppdelning i enlighet härmed, därvid sistnämnda grupp
av vägar föreslagits skola benämnas bygdevägar. Denna grupp skulle då
innefatta även de nuvarande ödebygdsvägarna. Det måste emellertid anses
påkallat, att även framdeles anslag för sistnämnda slag av vägar beviljas
under särskild anslagsrubrik i riksstaten. Begreppet ödebygdsväg bör därför
bibehållas. Ytterligare uppdelning torde icke erfordras. De allmänna vägarna
böra sålunda enligt min mening uppdelas i tre grupper, nämligen huvudvägar,
ödebygdsvägar och övriga allmänna vägar. Sistnämnda slag
av vägar torde i enlighet med redan vedertaget språkbruk böra benämnas
bygdevägar.

Det torde såsom de sakkunniga föreslagit böra ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att efter hörande av vederbörande länsstyrelse bestämma,
om viss väg skall anses såsom huvudväg. Länsstyrelse bör även kunna
taga initiativ härtill. Vid meningsskiljaktighet mellan länsstyrelsen och vägoch
vattenbyggnadsslyrelsen bör emellertid frågan -—- i överensstämmelse med
vad som skall gälla med avseende å andra vägfrågor —- avgöras av Kungl.
Maj:t.

Det torde även framdeles visa sig lämpligt att hänföra vissa huvudvägar
till rikshuvudvägar. Bestämmandet, vilka vägar som skola anses såsom rikshuvudvägar,
bör liksom hittills ankomma på Kungl. Maj:t. Föreskrifter härom
— i den mån de visa sig erforderliga — ha dock icke sin plats i vägstadgan.

Kunell. Maj.ts proposition nr 223. 101

Något behov av att myndighet i särskild ordning bestämmer, vilka redan
befintliga vägar som skola vara bygdevägar och vilka som skola vara ödebygdsvägar,
förefinnes icke. Ordningen för handläggningen av fråga örn omläggning
eller förbättring av sådana vägar är densamma för båda slagen.
Skillnaden är endast av intresse för att avgöra, örn kostnaderna för nyanläggning
av sådana vägar skola bestridas från det ena eller det andra anslaget.
Denna fråga kommer framdeles att avgöras av länsstyrelsen och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen genom ali företaget upptages i flerårsplan för bygdevägar
eller i sådan plan för ödebygdsvägar. Några särskilda föreskrifter
örn bestämmande av bygdevägs och ödebygdsvägs karaktär i likhet med dem,
som ansetts böra meddelas beträffande huvudvägar, torde sålunda icke erfordras.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående landet.

Örn förberedande utredning rörande behovet av allmän väg.

3 §•

Stadgandet är likalydande med 3 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 144
och 145 i betänkandet).

4 §•

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar, huvudsakligen av redaktionell
art, 4 och 5 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 144—146 i betänkandet)
.

Länsstyrelsen i Västerbottens lån ifrågasätter, om icke förslaget i denna del
borde uppmjukas genom en bestämmelse, att ansökan örn anläggande av väg
finge genast avslås, därest det syntes uppenbart, att densamma icke borde
beviljas. Härigenom skulle arbetet med rena okynnesansökningar underlättas.

Vägingenjören i Västerbottens län yttrar i detta sammanhang.

Ansökan om anläggning av väg bör av länsstyrelsen kunna avslås eller bifallas
utan remissförfarande i de fall, då vägbehovet och möjligheterna till
företagens igångsättande inom de närmaste åren äro väl kända. Enahanda
gäller beträffande omläggning och förbättring av väg. Sålunda bör exempelvis
förslag till ombyggnad av bristfällig bro kunna upprättas utan remissförfarande.

Såsom länsstyrelsen i Västerbottens län förordat, bör länsstyrelse äga befogenhet
att genast avslå ansökan, örn det är uppenbart att ansökningen icke
bör föranleda någon åtgärd. I annat fall bör såsom huvudregel gälla, att vägnämnden
skall höras. Varje bedömande av ett företags angelägenhetsgrad
kräver ingående kännedom örn de lokala förhållandena, och nämnden bör
därför få tillfälle att yttra sig i ärendet. Även örn initiativ till vägföretag
framkommer inom vägorganisationen, är det av vikt, att bygdens mening

Departements chefen.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

om behovet kommer till uttryck, innan dyrbart arbete nedlägges på undersökning.
Beträffande beläggnings- och smärre förbättringsföretag bör länsstyrelsen,
på sätt föreslås i 7 § i departementsförslaget, äga rätt att förenkla
förfarandet och kan följaktligen underlåta att inhämta nämndens yttrande.
I fråga om alla större företag bör dock nämnden få tillfälle att yttra
sig. Vad nu sagts utgör naturligtvis icke något hinder för vägorganisationen
att utan förberedande undersökning upprätta arbetsplan för ifrågasatt företag.

5 §.

Denna paragraf återgiver med vissa ändringar 6 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 144—146 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår, att orden »vid nästföljande revision
av flerårsplanen» utbytas mot »vid upprättande av flerårsplan», då ju
förslaget om det ej kunde upptagas vid den nästföljande revisionen —
likväl borde beaktas vid en därefter följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför.

Bestämmelsen att, om ansökning ej avslås, frågan huruvida företaget bör
komma till stånd skall prövas vid nästföljande revision av vederbörande flerarsplan
synes böra kompletteras med en erinran att frågan även kan prövas
i den ordning 14 § angiver.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att stadsplaner eller revision av
stadsplaner vore under arbete i åtskilliga städer och samhällen i länet. En
nödvändig förntsättning för dessa arbetens ändamålsenliga bedrivande vore,
att frågan örn huvudvägens sträckning blivit löst. Stadsplanerarnas krav i
detta hänseende vore fullt berättigat. På grund härav syntes 6 § vägstadgan
och 15 § väglagen böra omarbetas i ändamål att arbetsplaner på längre sikt
kunde upprättas och äga giltighet.

Svenska teknologföreningen yttrar.

De i 6 § angivna bestämmelserna angående handläggningen av ansökningar
om utförande av vägarbeten giva föreningen anledning till framhållande såsom
sin uppfattning, att upprättande av arbetsplan alltid bör ske, därest väg1''öretaget
vid den av länsstyrelsen verkställda prövningen anses erforderligt.
Vid utformande av bestämmelserna rörande projektering av vägarbeten synas
de sakkunniga hava utgått från den uppfattningen, att vägförslag hittills
upprättats i onödigt stor omfattning, att många projekt därför aldrig
kommit till utförande samt att upprättade arbetsplaner efter få år visat sig
otidsenliga och därför kunnat läggas till grund för vägarbetenas utförande
törst efter omarbetning. Föreningen vill hävda den uppfattningen, att kostnaderna
för projektering av vägföretag vid jämförelse med förslagens totalkostnader
hittills varit och även i fortsättningen komma att vara av ringa betydelse.
Det är därför av mindre vikt, om en eller annan arbetsplan ej kommer
till utförande eller måste omprövas, än att projekteringen igångsättes på
ett så sent stadium, att den icke kan utföras med tillräcklig grundlighet.

Vägingenjören i Södermanlands län anser uttrycket »under de närmaste
åren» vara alltför obestämt och därför böra utbytas mot förslagsvis »under
de närmaste fem åren».

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

153

Med nu gällande ordning förekommer i stor utsträckning att företag beslutas,
ehuru de icke äro av den angelägenhetsgrad, att medel till desamma kunna
påräknas bliva tillgängliga inom de närmaste åren. Upprättas arbetsplan
beträffande visst företag lång tid innan arbetet kan påbörjas, föreligger risk,
att planen på grund av ändrade förhållanden måste omarbetas. Det är därför
av vikt, att arbetsplan och kostnadsförslag icke upprättas beträffande
andra företag än sådana, som kunna förväntas bliva utförda under de närmaste
åren. Undantag härifrån kunna emellertid behöva göras med hänsyn
exempelvis till planerat upprättande av stadsplan, byggnadsverksamhet och
laga skifte. Stadgandet torde därför böra jämkas så, att arbetsplan för vägföretag
må, där synnerliga skäl därtill äro, upprättas, oaktat medel till detsamma
icke kunna påräknas under de närmaste åren. Huru snart ett företag
skall kunna förväntas komma till utförande, för att arbetsplan för detsamma
skall kunna upprättas, torde icke böra närmare preciseras än som skett i
de sakkunnigas förslag. Utrymme bör nämligen finnas för en diskretionär
prövning.

Prövning av fråga om broföretag bör givetvis ske på samma sätt som fråga
örn vägbyggnadsföretag. Då detta icke klart framgår av de sakkunnigas förslag,
har stadgandet förtydligats genom en hänvisning till 14 §.

6 och 7 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 7 och 8 §§ i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 144—146 i betänkandet).

Om upprättande av jlerårsplaner m. m.

8 §.

Denna paragraf återgiver med vissa ändringar 9 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 146 i betänkandet).

Väg- och vattenbm/gnadsstgrelsen anser, att samtliga planer böra vara fyraårsplaner,
då de olika planerna självfallet komma att bliva mer eller mindre
beroende av varandra.

Även vägingenjören i Jönköpings län anser, att fyraårsplaner för samtliga
arbeten äro att föredraga. Hittillsvarande erfarenhet visade, att många svårförutsedda
faktorer spelade in, som motiverade en översyn vartannat år.

Med avseende å upprättande av flerårsplaner föreligger en påtaglig skillnad
mellan, å ena sidan,-arbeten å huvudvägar samt, å andra sidan, arbeten
för nyanläggning, omläggning och förbättring av övriga allmänna vägar.
Beträffande huvudvägar finnes nämligen i den generalplan för arbeten å dylika
vägar, varom föreskrifter av Kungl. Maj:t meddelats genom brev den
10 december 1937, en tämligen fullständig utredning örn icke blott behovet
av föreliggande arbeten utan även angelägenhetsgraden av de olika arbetena
sinsemellan, bedömda med utgångspunkt från deri allmänna samfärdseln.
Det är med hänsyn härtill möjligt alt upprätta en flerårsplan för huvudvä -

Departemente

chefen.

Departementt

chefen.

Departements chefen.

154: i Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

gar, vilken avser en relativt lång tid. Någon liknande generalplan finnes
icke beträffande bygdevägar och ödebygdsvägar. Behovet av arbeten på sådana
vägar kan därför icke överblickas med samma säkerhet som i fråga om
huvudvägar. Flerårsplanerna för bygdevägar och ödebygdsvägar kunna på
grund härav icke rimligen avse lika lång tid som planerna för huvudvägar.
Härtill kommer, att de utslagsgivande förutsättningarna för ordningsföljd
mellan olika företag m. m. skifta snabbare för lokala vägar, varför möjlighet
måste finnas till en hastigare anpassning.

För att giva flerårsplanerna tillräcklig stabilitet böra de omfatta så många
års arbeten som nied hänsyn till nyss berörda omständigheter är möjligt.
Trots det vidlyftiga och noggranna arbete, som nedlagts på generalplanen,
torde det dock icke vara lämpligt att låta flerårsplanen för huvudvägar avse
längre tid än de sakkunniga förutsatt eller fem år. Vad angår flerårsplanerna
för övriga vägar, innebär de sakkunnigas förslag, att dessa planer skola
avse en tidrymd av fyra år. Skillnaden mellan femårs- och fyraårsplaner
kan synas icke vara så stor. Det är emellertid att märka, att fyraårsplanerna
i motsats till femårsplanerna skola revideras vartannat år. Fyraårsplanerna
bliva följaktligen i verkligheten tvåårsplaner, ehuru de ur planläggningssynpunkt
avse arbeten under fyra år framåt. Vad de sakkunniga föreslagit synes
mig därför ändamålsenligt.

Enligt förslaget skall femårsplanen endast avse omläggnings- och förbättringsarbeten
på huvudvägar. Det synes mig ur anslagssynpunkt lämpligt, att
denna plan även avser nyanläggning av huvudvägar, i den mån sådana arbeten
förekomma. Stadgandet har jämkats i enlighet härmed.

9 §•

Stadgandet är i sak lika med 10 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 146
och 147 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar beträffande detta stadgande.

Författningsförslaget torde förutsätta, att avgörandet av här berörda frågor
beträffande visst vägföretag i regel skall ske innan arbetsplan upprättats.
Emellertid kräves enligt länsstyrelsens mening för dessa frågors rätta bedömande
åtminstone en preliminär kostnadsberäkning, grundad på erforderlig
undersökning av vederbörande vägsträcka. Länsstyrelsen bör därför äga
befogenhet påkalla vägförvaltningens medverkan till en undersökning i berörda
avseende. Måhända anses en dylik befogenhet självfallen. I annat fall
synes den böra fastslås i författningsväg.

Såsom länsstyrelsen framhållit måste till grund för upprättande av flerårsplan
läggas åtminstone en preliminär kostnadsberäkning av de olika företagen.
För verkställande av en dylik kostnadsberäkning kan länsstyrelsen
självfallet påkalla vägförvaltningens medverkan.

10 §.

Stadgandet motsvarar med smärre redaktionella jämkningar 11 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 147 och 148 i betänkandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

155

11 §•

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 12 § första
stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 148 i betänkandet).

12 §.

Enligt 12 § andra stycket i sakkunnigförslaget skall beslut, varigenom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen fastställt fyraårsplan eller underställt fråga örn
fastställelse Kungl. Maj:ts prövning, delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden
och vägnämnderna samt intagas i länskungörelserna. Syftet med detta stadgande
har av de sakkunniga angivits vara att bereda möjlighet för den, som
så vill, att klaga över beslutet. Delgivningen har förutsatts skola ske genom
länsstyrelsens försorg på det sätt, att till ordförandena i länsvägnämnden och
vederbörande vägnämnder översändes ett utdrag av den länskungörelse, vari
beslutet intagits.

Länsstyrelsen i Hallands län anför i detta sammanhang.

Genom beslutets blotta intagande i länskungörelserna ( dess kungörande i
vederbörande församlingar i nedan omförmälda ordning nämnes ej i den föreslagna
författningstexten) och övriga åtgärder erhålla av beslutet berörda
sakägare — t. ex. vägintressent, vare sig enskild person eller kommun, som
kan tänkas vilja överklaga beslutet därför att visst vägföretag icke upptagits
i fyraårsplanen — icke sådan bevislig del av beslutet, som utgör en förutsättning
för att det skall vinna laga kraft. Härför erfordras, att beslutet uti
den i svensk författningssamling år 1942 nr 117 och 314 föreskrivna ordning
kungjorts i samtliga de församlingar, i vilka den mark är belägen, som
beröres av de i fyraårsplanen upptagna vägfcretagen eller av vägföretag, som,
emot i ärendet angående planens fastställande framställt yrkande, icke blivit
däri upptaget (jfr vad som yttrats örn 67 § förslaget till lag om allmänna
vägar). Kungöres beslutet i nyssnämnda ordning — med iakttagande bl. a.
att pastor håller avskrift av beslutet tillgänglig för allmänhet — vinnes dessutom
dels den fördelen, att detsamma icke behöver inlagas i länskungörelserna,
vilket såvitt länsstyrelsen har sig bekant nu icke förekommer beträffande
utslag örn åläggande att utföra vägföretag eller i allmänhet beträffande
utslag i vägmål och i allt fall icke erfordras, såvida själva utslaget kungöres
i vederbörande församlingar i ovan angiven ordning, och dels den lättnaden
att länsvägnämnden och vägnämnderna skulle kunna liksom länsstyrelsen
underrättas örn beslutet direkt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
genom (stencilerade) avskrifter av detsamma, varigenom länsstyrelsen besparades
arbetet med att anskaffa och till dessa nämnder översända utdrag
av länskungörelsen. I sammanhang härmed vill länsstyrelsen förorda
ett tillägg till ifrågavarande andra stycke av 12 § av innehåll, att länsstyrelsen
skulle hava att ombesörja, att fastställelsebeslutet bleve i den ordning,
som föreskrives i svensk författningssamling år 1942 nr 117 och 314, kungjort
i vederbörande församlingar. Vidare böra även länsarkitekten och överlantmätaren
få avskrift av beslutet direkt från väg- och valtenbyggnadsstyrelsen.
Slutligen torde styrelsen böra i författningstexten anvisas att tillställa
länsstyrelsen erforderliga exemplar av beslutet för att hållas tillgängliga för
allmänheten enligt 1 § andra .stycket i sistnämnda kungörelse.

Att, såsom länsstyrelsen förordat, kungöra beslut örn fastställande av flerårsplan
i vederbörande församlingar synes mig vara mera omständligt än

Departements chefen.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departementchef
en.

sorn påkallas av behovet. Det av de sakkunniga föreslagna kungörelseförfarandet
torde vara tillräckligt.

Delgivningen av fastställelsebeslut bör ske icke blott för att bereda den,
som vill klaga, tillfälle härtill, utan även för att vederbörande eljest skola
erhålla kännedom om beslutet. Med hänsyn härtill bör delgivning ske jämväl
av beslut av Kungl. Maj:t om fastställande av femårsplaner och sådana
fyraårsplaner, som hänskjutas till Kungl. Maj:t.

Med hänsyn till överlantmätarnas och länsarkitekternas uppgifter böra även
de erhålla del av de fastställda planerna.

Delgivningen synes mig lämpligen böra ombesörjas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och ske på det sättet, att de myndigheter och lokala organ,
som skola erhålla del av planen, få sig tillsänt ett exemplar av denna.

De sakkunnigas förslag i förevarande del har underkastats tillägg oell
förtydligande jämkning i anslutning till vad jag här anfört. Stadgandet har
upptagits såsom en särskild paragraf.

13 och 14 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 13 och 14 §§ i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 149 i betänkandet).

Om upprättande av arbetsplaner.

15 §.

Denna paragraf återgiver med smärre jämkningar 15 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 150 i betänkandet).

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser här upptagna föreskrifter lill övervägande
del utgöras av sådana, som enligt styrelsens mening borde meddelas
i de anvisningar och normalbestämmelser, vilka skulle utfärdas av styrelsen.

Skogsstyrelsen föreslår, att i paragrafen särskilt angives, att vid upprättande
av arbetsplan hänsyn även skall tagas till planerat vägnät. Det funnes
så mycket större skäl därtill, som de enskilda vägarna icke kunde utbyggas,
förrän de allmänna vägar kommit till stånd, på vilka de förra skulle
utmynna.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån erinrar, att vid planläggning av vägföretag
enligt nu gällande normalbestämmelser skall eftersträvas ett sådant läge
för vägen, som giver ett minimum av sammanlagd kostnad för anläggning,
underhåll och trafikarbete. Förevarande stadgande borde kompletteras med
föreskrift av liknande innehåll.

I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt, att de allmänna principer
för upprättande av arbetsplan, som böra beaktas i samtliga fall, angivas i
vägstadgan till ledning för de granskande myndigheterna och nämnderna.
Mot de sakkunnigas utformande av dessa principer har jag i stort sett icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

157

funnit anledning till erinran. Vissa jämkningar i anslutning till vad i yttrandena
förordats ha dock synts böra ske.

16 §.

Stadgandet motsvarar med viss jämkning 16 § i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 150 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och svenska teknolog föreningen framhålla,
att arbetsplaner för bro- och beläggningsarbeten komma att upprättas
även genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg. Stadgandet borde
med hänsyn härtill jämkas.

Vägförrättningsmännens förening anför.

Föreningen anhåller, att till övergångsbestämmelserna i vägstadgan eller
i annan förordning måtte fogas följande stadgande:

»Arbetsuppgifter i fråga örn projekterings- och byggnadsverksamhet, vilka
icke medhinnas av den ordinarie personalen, böra i första hand överlämnas
till konsulterande ingenjörer, vilka förklarats behöriga att verkställa dylika
förrättningar».

Vad beträffar sättet för anlitande av konsulterande ingenjörer, anser föreningen,
att förtydligande föreskrifter böra utfärdas. Föreningen föreslår,
att i samtliga fall förordnanden för dylika förrättningar utfärdas av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen efter av vägdirektören avgivet förslag.

Stadgandet har jämkats i överensstämmelse med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och teknologföreningens hemställan. Några bestämmelser av det
innehåll, vägförrättningsmännens förening föreslagit, torde icke böra meddelas
i vägstadgan.

17 §.

Stadgandet överensstämmer med viss redaktionell jämkning med 17 § i
sakkunnigförslaget (motiv, se s. 151 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår, att sådant samråd, som i paragrafen
avses, skall föreskrivas skola ske även med ordföranden i länsvägnämnden,
om ifrågasatt väg berör mer än ett vägnämndsområde.

Samfundet för hembygdsvård anför i sitt yttrande i huvudsak följande.

Även om den, som skall upprätta förslag till vägens sträckning, i vägstadgan
ålägges att fara varsamt fram med föremål eller områden av märklig
naturbeskaffenhet, innebär detta icke någon som helst garanti för att så
i verkligheten blir fallet, emedan det icke kan förutsättas, att han äger härför
erforderlig fackkunskap. Fornminnesskyddet tillgodoses därigenom, att
riksantikvariens ombud granskar planerna samt i erforderliga fall lämnar
anvisningar ute i terrängen. Motsvarande garanti bör krävas även för naturskyddet.
Det är endast den naturvetenskapligt bildade och med länets lokala
förhållanden synnerligen förtrogne fackmannen, som på kartan kan
avgöra, örn ett vägföretag berör områden eller föremål, som böra skyddas
ur dessa synpunkter. Det kan likaväl gälla märkliga geologiska bildningar
som växtplatsen för sällsynta örter eller märkliga träd.

Av dessa skäl synes det nödvändigt alt varje planerat vägbygge på ett

Departements chefen.

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements chefen.

så tidigt stadium som möjligt granskas av en specialist på naturskyddets
område med god lokalkännedom.

I varje län bör för detta ändamål utses en sakkunnig representant för naturskyddet,
vilken antingen kunde tänkas placerad såsom ledamot med särskilt
specialuppdrag i länsvägnämnden eller också på annat sätt obligatoriskt
underrättas om och beredas tillfälle taga del av varje arbetsplan innan densamma
avlämnas till länsstyrelsen. Detta uppdrag förutsättes icke avlönat,
men de direkta utgifterna, vilka i och för sig kunna väntas bli obetydliga,
böra ingå i vägkostnaderna.

I sakkunnigförslaget finnes ingenstädes angivet, på vilket sätt vägvårdsintresset
skall tillvaratagas ute i landet. Det kan ifrågasättas, örn icke även
för detta ändamål i varje län erfordras en person, vilken har sin uppmärksamhet
riktad på den egentliga vägvården och påkallar vägvårdskonsulentens
medverkan, där så synes lämpligt. I de flesta fall torde dessa båda uppdrag
kunna förenas, ehuru i några fall, där uppdragens omfattning blir särskilt
stor eller ur bägge synpunkter kvalificerad person icke kan erhållas,
skilda representanter erfordras. Ifrågavarande person eller personer torde
lämpligen böra utses av länsstyrelsen på förslag av samfundet för hembygdsvård
och svenska naturskyddsföreningen.

Något behov av samråd med ordföranden i länsvägnämnden torde såsom
regel icke föreligga vid upprättande av arbetsplan. Föreskrift härom torde
följaktligen icke böra meddelas. Fall kunna dock förekomma, då sådant samråd
bör äga rum. Jag förutsätter emellertid, att, då så är fallet, vägförvallningen
inhämtar ordförandens i länsvägnämnden mening.

Vid upprättande av arbetsplaner äger redan nu visst samråd rum med en
representant för hembygdsvården, för vars verksamhet statsbidrag utgår till
samfundet för hembygdsvård. Detta samråd har i många fall visat sig värdefullt.
Självfallet kommer förstatligandet icke att medföra någon ändring härutinnan.
Några särskilda föreskrifter om dylikt samråd torde emellertid åtminstone
för närvarande icke behöva meddelas i vägstadgan.

18 §.

Denna paragraf motsvarar med viss jämkning 18 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 151 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån anser det föreslagna underrättelseförfarandel
alltför omständligt. Ett bibehållande av kungörelseförfarandet syntes vara att
föredraga.

Vägingenjören i Kopparbergs län anför i detta sammanhang.

Inom Dalarna förekomma mycket säregna jorddelnings- och ägorättsförhållanden,
vilket bl. a. nödvändiggjort en speciallagstiftning beträffande jorddelning
och registerföring för de storskiftade delarna av Kopparbergs län. Laga
skifte finnes i dessa delar icke genomfört annat än i mycket begränsad omfattning.
Provskifte pågår visserligen på ett flertal ställen, men genomförandet
härav synes vara en både omständlig och tidsödande procedur. Den redan
genom storskiftet i mycket små brukningsdelar styckade jorden i dessa trakter
har genom s. k. sämjedelning uppdelats i än mindre delar. Områden finnas,
där brukningsdelarna endast hava några få meters bredd. Genom sämje -

Kunni. Maj.ts proposition nr 223. 159

delningar hava även ägorättsförhållandena blivit myckel invecklade och svårutredda,
varigenom i många fall lagfart å förvärvad mark icke kunnat erhållas
eller i varje fall endast s. k. vilande lagfart.

Av det anförda torde framgå, att det blir ett besvärligt och framförallt tidsödande
arbete att fastställa ägogränser och att utreda vem som är ägare till
fastighet, som beröres av tillämnat vägföretag. Dessa förhållanden böra givetvis
utredas i god tid före ett arbetes igångsättande. En utredning av förevarande
slag torde icke kunna utföras utan tillgång till lantmäteriteknisk sakkunskap.
Vad beträffar Kopparbergs län synes därför ofrånkomligt att redan
från början den av vägförstatligandekommittén föreslagna befattningen som
värderingsman tillsättes.

I vissa fall torde, ändock att värderingsman finnes att tillgå, behov förefinnas
av möjlighet till ett förenklat förfarande vid handläggning av frågor örn
upprättande av arbetsplan. Denna möjlighet bör få tillgripas, då det ej av
taxeringslängd eller registerförteckning kan direkt utrönas, vem som är ägare
av viss mark, eller då ägaren vistas å främmande ort. I sådant fall bör kallelse
enligt 18 § och underrättelse enligt 20 och 24 §§ få ske genom annonsering
eller på annat lämpligt sätt.

Det är uppenbart, att det av de sakkunniga föreslagna underrättelseförfarandet
är mera omständligt än det nuvarande. Skall emellertid fastställande
av arbetsplan medföra tvångsupplåtelse av vägrätt, måste fastighetsägaren
beredas tillfälle att på ett tidigt stadium framföra sina synpunkter på vägföretaget.
Det nuvarande kungörelseförfarandet innefattar icke tillräcklig säkerhet
för att ägaren erhåller kännedom om förrättningen och tillfälle att framföra
eventuella erinringar.

Det föreslagna underrättelseförfarandet kommer givetvis att medföra särskilda
svårigheter i Dalarna på grund av de invecklade jorddelningsförhållandena
därstädes. Jag vill emellertid framhålla, att viss äganderättsutredning
måste ske även enligt nu gällande ordning, då ju väghållare icke äger
rätt att taga mark i anspråk för väg utan medgivande av ägaren eller, i händelse
av expropriation, utan att ägaren beretts tillfälle att yttra sig. Att äganderättsutredning
enligt förslaget skall ske på ett tidigare stadium än enligt nu
gällande ordning kan icke i mera avsevärd mån öka arbetet.

Viss jämkning i förslaget har i anledning av vad vägingenjören i Kopparbergs
län anfört vidtagits, såvitt angår kallelse å markägare, för att klargöra
att förrättningens fortgång ej hindras av att ägare av viss fastighet ej
är känd eller inom riket boende.

19 §.

Stadgandet motsvarar med vissa jämkningar 19 § i sakkunnigförslaget
(''motiv, se s. 151 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Värmlands lån föreslår — med hänsyn till föreskriften i
20 §, att arbetsplan eller kopia därav skall under viss tid finnas tillgänglig
hos länsstyrelsen, vägförvaltningen och vägnämndens ordförande —- alt arbetsplan,
sedan densamma upprättats, skall ingivas till länsstyrelsen i tre
exemplar.

Departements chefen.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements chefen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar.

Det synes påkallat, att arbetsplaner, i vilka ingå broar, färjor och andra
konstarbeten eller beläggningar i allmänhet underkastas förberedande granskning
genom vederbörande experter i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Uttrycket
»svåra tekniska arbeten» torde såsom allt för obestämt böra förtydligas
i enlighet härmed.

Stadgandet har jämkats så, att därav framgår att arbetsplan skall ingivas
till länsstyrelsen i erforderligt antal exemplar.

I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser jag, att arbetsplaner,
som avse broar, färjor, andra konstarbeten eller beläggningar, böra i allmänhet
underkastas en förberedande granskning genom vederbörande experter
i styrelsen. Stadgandet har givits den avfattningen, att alla dylika planer
skola insändas för sådan granskning, där ej styrelsen annorlunda förordnar.
Jag förutsätter därvid, att styrelsen utfärdar erforderliga generella föreskrifter
örn i vilka fall granskning inom styrelsen skall äga rum.

20 §.

Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar 20 § i sakkunnigförslageti
(motiv, se s. 151 och 152 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslår, att tiden för avgivande av anmärkningar
skall bestämmas till högst en månad. Styrelsen förklarar sig
vidare förutsätta, att bestämmelsen, att fastighetsägaren skall underrättas
örn »vad av hans mark, som tages i anspråk» icke innebär, att lantmäteriteknisk
uppmätning skall göras. Det bleve i allmänhet icke möjligt att annat än
uppskattningsvis angiva markbehovet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar.

Enligt 20 § skall arbetsplan eller kopia därav under den tid länsstyrelsen
bestämmer vara tillgänglig för allmänheten hos länsstyrelsen, vägförvaltningen
och vägnämndens ordförande. Ehuru en sådan bestämmelse ej kan anses
utesluta möjligheten att hålla arbetsplan eller kopia tillgänglig även på annat
ställe, synes vara förtjänt att övervägas, huruvida icke detta bör komma till
uttryck i författningen, så mycket hellre som särskilt i fråga om planer med
lokal begränsning det kan vara lämpligare att för ifrågavarande ändamål anlita
annan än vägnämndens ordförande, exempelvis landsfiskalen eller kommunalnämnd.
Det kan också ifrågasättas, huruvida icke i bestämmelsen borde
beträffande tiden angivas att här endast skall avses söckendagar.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser mindre lämpligt, att arbetsplanen hålles
tillgänglig hos vägnämndens ordförande. Landsfiskalen, som hade fastställd
daglig expeditionstid'', syntes vara mera ägnad för denna uppgift.

Länsstyrelsen anför vidare följande.

Det föreskrives, att en var ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas,
skall underrättas bl. a. om vad av hans mark som tages i anspråk för
vägen. Underrättelsen skall lämnas genom rekommenderad försändelse. Ett
liknande underrättelseförfarande har för vissa fall föreskrivits i byggnadsstadgan,
exempelvis beträffande byggnadsplan. Med hänsyn till den mängd
fastighetsägare, som beröras av arbetsplan för en vägbyggnad, vill länsstyrelsen
ifrågasätta, huruvida icke i stället kungörelseförfarande bör komma till
användning. Uttrycket »om vad av hans mark, som tages i anspråk» synes
även böra förtydligas. Åsyftas att areal skall angivas, torde densamma av
förrättningsmannen böra angivas i fastighetsägarförteckningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

1G1

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser bestämmelserna angående underrättelse
till markägarna örn arbetsplans upprättande och fastställande innebära
en alltför omständlig procedur. Då markägarna redan under förrättningen
för planens upprättande varit i tillfälle att framföra sina synpunkter, borde
underrättelsen kunna ske genom kungörelse i tidning samt anslag i laga ordning
genom pastorsämbetenas försorg.

Liknande uttalanden hava gjorts av länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar
och Västerbottens lån.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter med hänsyn särskilt till äganderättsförhållandena
i nämnda län, huruvida icke — i likhet med vad som
gäller t. ex. vid sökande av lagfart i fall, då äganderätten icke kan styrkas
— kallelse borde kunna ske genom ett kungörelseförfarande.

överlantmätaren i Kopparbergs län anför.

Envar ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas, skall enligt
förslaget underrättas om vad av hans mark, som tages i anspråk. Detta
torde innebära att fastighetsägarna skola få uppgift om de arealer av olika
ägoslag, som tagas i anspråk. Örn så är meningen, förutsätter detta en uppmätning
och kartläggning av vägen jämte en ägobeskrivning till kartan. Därvid
torde det icke kunna undgås att arealredovisningen hänför sig till varje
berörd fastighet. Om då, såsom ofta är fallet inom de storskiftade byarna,
en jordägares brukningsenhet består av delar av flera fastigheter, blir anknytningen
mellan jordområde och vederbörlig fastighet en besvärlig och
omständlig procedur, och såväl kartläggningen som ägobeskrivningens upprättande
torde i regel erfordra lantmäteriteknisk sakkunskap.

Att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat, begränsa den tid, Departement*
inom vilken anmärkningar skola ingivas, till högst en månad, synes mig <*«/*»-icke lämpligt. Länsstyrelsen bör nämligen äga möjlighet att fritt bestämma
tiden med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, varvid såväl
längre som kortare tid än en månad kan ifrågakomma. Jag vill i detta
sammanhang framhålla, att länsstyrelsen givetvis kan besluta, att planen
skall hållas tillgänglig endast å söckendagar och under viss tid på dagen.

Då vägnämnden har att avgiva yttrande över upprättad arbetsplan, synes
det lämpligt, att ett exemplar av planen alltid finnes tillgängligt hos nämndens
ordförande. Det är emellertid icke något som hindrar, att länsstyrelsen
förordnar, att planen skall hållas tillgänglig även hos annan, exempelvis
landsfiskalen i orten.

Som ägarförteckning alltid kommer att vara fogad till arbetsplanen, torde
fastighetsägarnas underrättande icke behöva innebära mera betungande arbete
för länsstyrelsen. Delgivningen förutsättes skola ske genom användande
av brevkort med tryckt formulär, som ifylles. I anslutning till vad som föreslagits
under 18 § torde — på samma sätt som för motsvarande fall föreskrivits
i byggnadsstadgan — underrättelse endast behöva sändas till kända
och i riket boende markägare. Med hänsyn härtill torde äganderättsförhållandena
i Kopparbergs län icke böra medföra några särbestämmelser beträffande
underrättelseförfarandet.

Självfallet behöver underrättelsen till markägaren icke innehålla någon

lii hang lill riksdagens protokoll 194‘i. 1 sami. Nr 223. 11

162

Kungl. Majda proposition nr 223.

på lantmäteriteknisk uppmätning grundad, exakt uppgift om arealen av
den mark, som kommer att tagas i anspråk för vägen. Det räcker med en
på uppskattning baserad ungefärlig arealuppgift. I de fall, då arealuppgift
icke anses kunna lämnas, bör det vara tillfyllest att markägaren får besked
om vägens längd över hans mark samt vägens och dikenas bredd.

I övrigt torde vad i yttrandena anförts icke påkalla något uttalande.

21—23 §§.

Dessa paragrafer äro väsentligen likalydande med 21—23 §§ i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 152 i betänkandet).

24 och 25 §§.

Dessa paragrafer återgiva med vissa jämkningar 24 och 25 §§ i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 152 och 153 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår, att meningen »och att frågan äger
tillräcklig aktualitet» i 24 § utgår.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar.

Därest, på sätt av de sakkunniga föreslagits, tillfälle beredes de markägare,
som beröras av ett vägföretag, dels att närvara vid terrängundersökning
till utrönande av den tilltänkta vägens sträckning och dels att avgiva de
påminnelser, vartill uppgjord arbetsplan kan föranleda, synes i varje fall
överflödigt att de, såsom i 24 § föreslagits, skola särskilt underrättas örn
beslut, varigenom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt arbetsplan eller
fråga härom hänskjutits lill Konungens prövning. För markägarnas del torde
det få anses tillfyllest, om ifrågavarande beslut bekantgöres på det sätt,
som i 91 § byggnadsstadgan föreskrives i fråga örn beslut, varigenom byggnadsplan
fastställts, eller sålunda genom kungörelse i ortstidning och anslag
i vederbörande församlingskyrkor.

Lantmåteristyrelsen hemställer, att beslut enligt dessa paragrafer delgives
även överlantmätaren för att denne skall vid granskning och prövning av
fastighetsbildande förrättningar kunna taga hänsyn till ifrågasatta vägföretag.

Departements- I likhet med de sakkunniga anser jag, att arbetsplan icke bör fastställas,
efc/e». förrän företaget äger tillräcklig aktualitet. Därmed avses först och främst,
att medel till företaget kunna beräknas bli tillgängliga under de närmaste
åren. Även om så icke är fallet, bör emellertid arbetsplan kunna fastställas,
därest beslut påkallas av hänsyn till byggnadsverksamheten i orten eller
laga skifte.

För att markägarna skola få tillfälle att besvära sig över av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelat fastställelsebeslut bör detta på föreslaget sätt
delgivas dem.

Med hänsyn till överlantmätarnas och länsarkitekternas arbetsuppgifter
böra även de erhålla del av beslut örn fastställande av arbetsplan.

Delgivningen synes lämpligen böra ske genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
försorg.

1G3

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

26 §.

Denna paragraf överensstämmer med 26 § i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 153 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Kronobergs lån anför.

Frågan om vilka i andra stycket avsedda mindre omläggnings- och förbättringsarbeten,
som skola komma till utförande, lärer liksom hittills lämpligen
böra bedömas av länsstyrelsen. Då det synes ändamålsenligt att länsstyrelsen
i samband därmed jämväl må äga pröva, örn arbetet kan lända
någon till förfång, förordas sådan ändring i stycket att orden »efter vägförvaltningens
i länet beprövande» utbytas mot »efter länsstyrelsens beprövande».

Frågor av förevarande art skulle givetvis i länsstyrelsen föredragas av
vägdirektören.

Skogsstyrelsen yttrar i fråga örn denna paragraf.

Av vägstadgeförslagets 8 och 26 §§ (7 och 26 §§ i departementsförslaget)
framgår, att förfarandet dels vid förberedande utredning, dels vid upprättande
av arbetsplan för bland annat smärre omläggnings- och förbättringsarbeten
skall kunna förenklas med hänsyn till omständigheterna från fall till
fall. Skogsstyrelsen finner en sådan anordning ändamålsenlig och ägnad att
underlätta utförandet av dylika arbeten. I de fall, då avsikten med omläggnings-
och förbättringsarbeten är att gynna trafiksäkerheten eller endast lättare
trafik, är det uppenbart, att vägorganisationens eget bedömande av behövliga
åtgärder är tillfyllest. Förenklingen i förfarandet torde dock ej böra
drivas alltför långt. Skogsstyrelsen vill sålunda framhålla, att smärre omläggningar
och förbättringar å skogsbygdernas smärre allmänna vägar ej minst i
mellersta och södra delarna av landet äro av mycket stor vikt för skogsbrukets
transporter. På många av dessa vägar har ekonomisk transport av skogsprodukter
försvårats eller omöjliggjorts av vägarnas ringa bredd och låga bärighet
överhuvud eller på enstaka punkter. I sådana fall måste förbättringsarbetena
tillgodose den tunga trafikens krav i avseende på fordonsbredd och tillåtet
högsta hjultryck. Det kan därför i dessa fall vara lämpligt, att myndigheter
och organ, vilkas verksamhetsområden beröras, bliva hörda vid såväl förberedande
undersökning som angående arbetsplan. En sådan begränsning
av i detta avseende föreslagna förenklingar torde kunna vinnas genom instruktiva
bestämmelser med bibehållande av i vägstadgan föreslagen ordalydelse.

Förfarandet vid upprättandet och fastställandet av arbetsplan bör icke i Departemtnunågot
fall vara mera omständligt än nödigt. Då fråga är om smärre omlägg- <**/*“•
nings- och förbättringsarbeten, kan förfarandet uppenbarligen förenklas utan
att därigenom någons behöriga intressen eftersättas, .lag anser mig därför
böra biträda vad de sakkunniga under denna paragraf föreslagit. Jag förutsätter
därvid, att det förenklade förfarandet endast tillämpas med avseende
å smärre rätningar och breddningar av väg o. d. Med hänsyn härtill kan det
icke anses behövligt att länsstyrelse prövar fråga örn utförande av dylikt
arbete.

De av skogsstyrelsen anförda synpunkterna böra beaktas vid prövning av
arbetsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

27 §.

Stadgandet är likalydande nied 27 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s.
154 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Värmlands län anför.

I 27 § föreskrives, att närmare anvisningar om upprättande av arbetsplan
skola meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. För närvarande brukar
arbetsplan omfatta planritningar, betänkande och kostnadsförslag. Betänkandet
är merendels knapphändigt och ofullständigt. Enligt länsstyrelsens
mening bör i betänkandet, utom annat, intagas uppgift, huruvida och i vad
mån arbetsplanen berör område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan
eller avstyckningsplan fastställts. Vidare bör angivas, huruvida och i
vad mån samråd ägt runi på sätt föreskrives i 17 § vägstadgan. Därjämte är
det önskvärt, att i betänkandet angivas de kommuner, som beröras av arbetsplanen.
Därest utredningen göres fullständig, kommer länsstyrelsens arbete
med granskning av arbetsplanen att underlättas. Det är sålunda av vikt,
att ändamålsenliga och lämpliga anvisningar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utfärdas till ledning för förrättningsmännen. På grund härav får länsstyrelsen
hemställa, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmodas samråda
med länsstyrelserna vid meddelande av nya anvisningar.

Departementet- Vad länsstyrelsen sålunda anfört torde böra beaktas av väg- och vatten ellefQ71.

byggnadsstyrelsen vid utarbetandet av ifrågavarande anvisningar.

Om förändring av enskild väg till allmän.

28—33 §§.

Dessa paragrafer äro, bortsett från smärre jämkningar, likalydande med
28—33 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 154 och 155 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Kronobergs län har i fråga om 31 § förklarat sig anse, att
möjlighet borde finnas till undantag i särskilda fall från bestämmelsen om
att ärenden av hithörande slag skola prövas i ett sammanhang en gång om
året.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår beträffande 33 §, att beslut om intagning
av enskild väg till allmänt underhåll skall intagas i länsltungörelserna.
Då jämväl annan än sökanden kunde anses ha klagorätt, framstode ett
publicerande av beslutet som nödigt.

Stadgande^ ha jämkats i enlighet med vad i yttrandena hemställts.

Om handläggning av vissa andra vägfrågor.

34 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 34 § i sakkunnigförslaget (motiv, se
s. 155 i betänkandet).

Kungl. Metias proposition nr 223.

1G5

AVDELNING III.

Bestämmelser angående städer oeh stadsliknamlc samhällen, som

äro väghållare.

35—39 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i sak med 35 och 36 §§ i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 155—157 i betänkandet).

Överståthållarämbetet yttrar beträffande dessa bestämmelser.

Den föreslagna lydelsen av 35 § i vägstadgan innebär att, då fråga uppkommer
örn byggande av allmän väg i stad, utredning med avseende å betydelse
och angelägenhet skall genom länsstyrelse ske på huvudsakligen likartat
sätt, såväl då fråga är om väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan
eller avstyckningsplan skall ingå i gata, som då fråga är om väg utom
dylikt område. Då stad enligt nu gällande ordning äger rätt att utan statlig
myndighets vidare prövning bygga vägar av förstnämnda slag samt det jämväl
under den tidigare behandlingen av frågan om vägväsendets förstatligande
förutsatts, att stad endast skulle hava skyldighet att beträffande dylika
vägar underställa upprättade arbetsplaner väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
prövning, innebära de föreslagna bestämmelserna en utvidgning av kontrollen
över städernas vägbyggande. Vad Stockholm beträffar är emellertid
icke något att erinra mot den ökade befattning med vägfrågor, som härigenom
är att förvänta för överståthållarämbetets del. Överståthållarämbetet
äger nämligen genom trafikpolisintendenten och denne underlydande personal
inom sig tillgång till sakkunskap vid bedömandet av ifrågasatta vägföretags
betydelse med avseende å samfärdseln liksom beträffande uppkommande
trafiktekniska spörsmål, varjämte på grund av den begränsade lokala
omfattningen ämbetet torde äga förutsättningar för bättre överblick
över vägförhållandena än vad fallet kan bliva ute i länen.

Berörda bestämmelser i vägstadgan innebära emellertid avvikelse från vad
vid fastställandet av grunderna för förstatligandet förutsatts även i så måtto,
att arbetsplaner skola fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämväl
för det fall, att statsbidrag för företaget icke ifrågasättes av staden. Såsom
skäl för att sådan prövning finge anses påkallad har av vägsakkunniga anförts,
att statsbidrag avsåges utgå till underhållet av samtliga allmänna vägar
och att följaktligen den statliga vägorganisationen hade intresse av att
pröva huru vägar byggdes, även örn statsbidrag till byggandet icke komme
att utgå. De sålunda anförda skälen synas dock icke Överståthållarämbetet
övertygande vid det förhållandet, att jämlikt de sakkunnigas förslag till bestämmelser
angående beräkning av det statliga bidraget till underhåll skall
tagas i betraktande vad vägar och gator av liknande karaktär i andra städer
kosta i underhåll, varjämte begränsning av bidraget skall kunna ske, därest
väg eller gala byggis efter högre standard jin som betingats av samfärdselns
behov. Det skulle enligt överståthållarämbetets uppfattning vara olyckligt,
därest — såsom är att förvänta på grund av den föreslagna granskningen —
utförandet av ett flertal vägföretag av jämförelsevis ringa betydenhet onödigtvis
komme att förhalas. Det torde icke heller vara lämpligt, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, vars arbetsbörda efter förstatligandet likväl kommer
att avsevärt ökas, belastas med ifrågavarande arbetsuppgifter.

Svenska stadsförbundet uttalar, att en tillämpning av väglagsbestämmelserna
inom område med stadsplan eller stomplan svårligen kunde antagas

166

Kungl. Muj:ts proposition nr 223.

Departement,

chefen.

ifrågakomma beträffande andra byggnadsföretag än sådana av relativt enkel
beskaffenhet. I fråga om mera omfattande företag därstädes — nybyggnad
av trafikled eller mera kostsam omläggning eller förbättring av allmän väg
— syntes man få förutsätta, att städerna (samhällena) funne med sin fördel
förenligt att utföra dem i överensstämmelse med stadsplanen eller stomplanen.
Men därmed komme företagen att innebära iordningställande av gata,
varigenom tillämpning av väglagens bestämmelser på dem uteslötes. Meningen
knnde således icke vara, alt det nu uppställda kravet på statlig myndighets
fastställelse av arbetsplan skulle gälla företag av sistnämnda beskaffenhet,
och det vore ju också uppenbart orimligt att fordra fastställelse i
fråga om ett företag, som avsåge iordningställande av en trafikled i enlighet
med redan befintlig, av Kungl. Majit prövad och fastställd stadsplan eller
stomplan. Det hade icke anförts något bärande skäl för att kräva väg- och
vattenbyggnadsslyrelsens fastställelse av arbetsplan för de till vägbyggnad
verkligen häliförliga företag, som ju enligt det anförda knappast komme att
innefatta annat än nödtorftiga förbättringsarbeten. Särskilt med tanke på
möjligheten att stad funne sig böra utan statsbidrag vidtaga förbättringsarbete,
kunde det icke vara lämpligt att uppställa kravet på statlig fastställelse
av arbetsplanen.

Även gatunämnden i Stockholm påyrkar bibehållande av nuvarande ordning
samt anför därvid bland annat.

Därest en trafikled är såsom gata intagen i stadsplan eller stomplan, betyder
detta, att den efter omsorgsfull prövning ur olika synpunkter till läge
och sträckning slutgiltigt fastställts. Nämnden finner det då icke böra få
ifrågakomma, att för statsbidrag till dess byggande såsom allmän väg skola
kunna uppställas villkor om ändrad sträckning av vägen eller dess utförande
till mindre bredd än den fastställda, något som med det nya förfarandet
uppenbarligen kan bliva fallet.

Nämnden anser emellertid i fråga örn nya trafikleder befogat, att man går
ett steg längre. Med avseende å trafikleder, som framdeles upptagas i stadsplan
eller stomplan, torde det nämligen ur olika synpunkter vara lämpligast
och riktigast, att Konungen vid fastställelse av planen tillika fastställer, örn
trafikleden skall anses såsom allmän väg. Därmed vinnes, att tvist mellan
stad och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen örn vägens sträckning icke behöver
uppstå, utan prövningen i statsbidragsfrågan kommer att inskränka sig
till angelägenhetsgraden i relation till medelstillgången.

Enahanda bör i förekommande fall gälla med avseende å för biltrafiken
viktig gata. Om sålunda stadsplan ändras, så att en större trafikled inlägges
inom område, där redan föreligger skyldighet för staden att lia gator upplåtna,
bör i samband med stadsplaneändringen trafikledens karaktär av för
biltrafiken viktig gata angivas.

Vägar och gator inom stads- eller stomplanelagt område böra alltså enligt
nämndens mening endast på nu angivet sätt fastställas såsom allmänna, respektive
såsom för biltrafiken viktiga.

Enligt nu gällande väglag (20 §) äger stad bygga allmän väg, som enligt
fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller
allmän pats, utan att arbetsplan för företaget blivit fastställd av statlig myndighet.
Detta undantag från eljest gällande bestämmelser har föranletts av

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

167

att vägens sträckning avgjorts av statlig myndighet genom fastställande av
stadsplan eller av ändring däri.

Det är emellertid icke bara vägens sträckning, som är av intresse ur allmän
synpunkt. Skall statsbidrag utgå till vägens byggande eller underhåll, är
det för staten uppenbarligen av intresse, att vägen bygges på ett ändamålsenligt
sätt. Det förefinnes med hänsyn härtill ett påtagligt intresse av att arbetsplanen
för företaget granskas och fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Häremot har bland annat invänts, att något sådant intresse icke
föreligger, om trafikleden bygges utan statsbidrag. Denna invändning grundas
bland annat på det förhållandet, att vid bestämmande av statsbidraget till
vägens underhåll hänsyn skall tagas till vad vägar och gator av liknande karaktär
i andra städer kosta i underhåll och att en begränsning av bidraget
skall kunna ske, om vägen byggts efter högre standard än som betingats av
samfärdselns behov. Med hänsyn härtill skulle, har det gjorts gällande, sättet
för vägens byggande icke kunna påverka underhållsbidragets storlek.
Detta bidrag avses emellertid icke skola fastställas uteslutande med ledning
av en genomsnittskostnad för vägar eller gator av liknande karaktär. Vid bidragets
bestämmande måste hänsyn även tagas till lokala förhållanden. Sättet
för arbetets utförande blir därför av betydelse för underhållsbidragets
storlek.

Del har mot de sakkunnigas förslag i denna del även invänts, att intet hinder
möter mot att staden, i stället för att bygga sådan väg, varom nu är fråga,
upplåter trafikleden såsom gata, i vilket fall fastställande av arbetsplan icke
kommer i fråga. Det är emellertid att märka, att gatubyggnadsföretag, som
upptagits i fördelningsplan, redan enligt gällande statsbidragsbestämmelser
icke må påbörjas, förrän arbetsplanen blivit av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godkänd. En liknande bestämmelse har upptagits i det inom departementet
utarbetade förslaget till förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen.

Ur det allmännas synpunkt måste även eljest anses välbetänkt — liksom det
för flertalet städer torde vara behövligt — att alla arbetsplaner för vägföretag
bli föremål för granskning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens experter
på området. Den olägenhet och det dröjsmål, som härav kunna föranledas,
synas icke uppväga fördelarna av en dylik ordning. Jag anser mig därför
böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Enligt förslaget skall emellertid
förfarandet vid upprättande och fastställande av arbetsplan för väg,
som sammanfaller med gata eller allmän plats enligt fastställd stadsplan eller
liknande plan, kunna förenklas. Inhämtande av yttranden i dylikt fall över
arbetsplan torde i allmänhet icke erfordras.

40 §.

Stadgandet är likalydande med 38 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 158
i betänkandet).

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

AVDELNING IV.

Bestämmelser angående städer, där kronan är väghållare.

41 §.

Stadgandet motsvarar med viss redaktionell jämkning 37 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 158 i betänkandet).

övergångsbestämmelser.

Stadgandena överensstämma med 39 och 40 §§ i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 158 i betänkandet).

Förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i
städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare.

Enligt gällande rätt ha såväl landsbygdens befolkning som städernas invånare
skyldighet att bekosta för den allmänna samfärdseln nödiga vägar
och gator. Med hänsyn härtill skulle, uttalade vägförstatligandekommittén,
det nu bestående förhållandet mellan landsbygden och städerna i förevarande
hänseende rubbas, om landsbygdens befolkning helt befriades från
väghållningsbesväret, medan städerna — örn man bortsåge från de allra
minsta bland dem — även framdeles av praktiska skäl skulle hålla de för
den allmänna samfärdseln nödiga trafiklederna. Kommittén ansåg därför,
att någon lättnad i bördorna härför borde beredas städerna. Därmed vore
dock icke sagt, att man borde eftersträva en fullständig teoretisk likställighet
i alla avseenden.

Kommittén uttalade vidare att, om lättnad skulle beredas städerna, nu
gällande grunder för statsbidrag till städernas väg- och galuväsende måste
ändras. Det nuvarande systemet vöre nämligen förenat med vissa brister.

För att tillräcklig hänsyn skulle kunna tagas till städernas behov av bidrag
föreslog kommittén, att kostnaderna för underhållet av de för biltrafiken
viktiga vägarna och gatorna samt behovet av anläggning, omläggning
och förbättring av sådana trafikleder helt lades till grund för tilldelningen
av bidrag. I enlighet härmed borde anslaget för statsbidrag till vägoch
gatuhållningen i städerna uppdelas på två anslag, det ena för bidrag
till underhållet och det andra för bidrag till väg- och gatubyggnadsföretag.
Statsbidrag skulle utgå med viss procent av de beräknade kostnaderna för
underhåll och byggande av de för biltrafiken viktiga trafiklederna.

I 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande anslöt jag mig till
kommitténs åsikt om att vid ett förstatligande av vägväsendet på landet sådan
lättnad borde beredas städerna i deras bördor för de trafikleder, som vöre
nödiga för den allmänna samfärdseln, att största möjliga likställighet mellan
landsbygd och städer i förevarande hänseende vunnes. Den erforderliga
lättnaden borde åstadkommas statsbidragsvägen.

Kanal. Maj:ts proposition nr 223.

169

Jag förklarade mig icke hava något att erinra mot kommitténs förslag
till nya grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning samt förordade,
att statsbidraget till såväl underhåll som byggande av väg skulle bestämmas
till 95 procent av de beräknade kostnaderna.

Icke heller riksdagen framställde invändning mot de föreslagna nya grunderna
för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning. Riksdagen tillstyrkte
likaledes vad jag föreslagit beträffande bidragsprocenten.

Enligt de av mig föreslagna och av riksdagen godkända grunderna för
ordnandet av den allmänna väghållningen i de stadsliknande samhällena
skall till de samhällen, som erhålla rätt att själva ombesörja väghållningen
inom sina områden, utgå statsbidrag efter enahanda grunder.

För närvarande äro bestämmelser om statsbidrag till väg- och gatuhållningen
i städerna givna i två författningar, nämligen förordningen den 30
juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i
riket samt kungörelsen den 8 juli 1936 (nr 466) med närmare bestämmelser
rörande tillämpningen av sistnämnda förordning. Förordningen, som utfärdats
med riksdagen, innehåller grunderna för beviljande av statsbidrag. Båda
författningarna avse såväl vägdistrikt som städer.

Det kunde naturligtvis vara fördelaktigt att bibehålla systemet med två
författningar, av vilka den ena, som skulle föreläggas riksdagen för godkännande,
innehölle grunderna för bidragstilldelningen och den andra innefattade
tillämpningsföreskrifter, utfärdade av Kungl. Majit. Med en sådan
ordning kunde tillämpningsföreskrifterna ändras utan riksdagens hörande.

I förevarande fall äro emellertid de flesta av de bestämmelser, som erfordras,
av den natur, att de påverka storleken av statsbidragen.

Med framhållande av denna synpunkt hava de sakkunniga förklarat sig
finna lämpligast, att samtliga bestämmelser sammanföras till en författning,
som förelägges riksdagen. Därest behov av tillämpningsföreskrifter skulle
yppa sig, borde emellertid Kungl. Majit äga befogenhet att utfärda sådana.

Det nu framlagda förslaget till förordning i ämnet — vilket förslag avser
väg- och gatuhållningen i de städer och stadsliknande samhällen, som skola
vara väghållare inom sina områden — har utformats i enlighet med de av
mig föreslagna och av riksdagen godkända grunderna. Beträffande detaljbestämmelserna
rörande statsbidragets storlek i varje särskilt fall överensstämmer
förslaget i stort sett med de sakkunnigas förslag.

1 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak med 1 § i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 161 och 162 i betänkandet).

Kammarkollegiet ifrägasätler, huruvida icke i avseende å byggande och
underhåll borde i förtydligande syfte med gator likställas andra samfärdselleder,
t. ex. passager över torg och andra platser inom stadsplan.

Av kammarkollegiet avsedda samfärdselleder torde — örn förhållandena Departement
därtill föranleda — kunna beräknas ingå i de allmänna vägar och för auto- ehefen.

170

Kungl. Maj.-ts proposition nr 223.

Departements

chefen.

Departements chefen.

mobiltrafiken viktiga gator, till vilkas byggande och underhåll statsbidrag
skall utgå enligt denna förordning. Med hänsyn härtill synes vad kammarkollegiet
anfört icke nödvändiggöra någon komplettering av den av de sakkunniga
föreslagna avfattningen av denna paragraf.

2 §.

Stadgandet är likalydande med 2 § i sakkunnigförslaget och med 1 § andra
stycket nu gällande statsbidragsförordning.

3 §•

Detta stadgande överensstämmer med 3 § i sakkunnigförslaget (motiv, se
s. 162 i betänkandet).

I vissa yttranden har yrkats, att vederbörande stad eller samhälle skulle
höras, innan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt denna paragraf meddelar
beslut, vilka gator som skola anses såsom för biltrafiken viktiga. Föreskrift
härom torde icke vara erforderlig. På sätt de sakkunniga anfört förutsättes
emellertid, att staden eller samhället genom vederbörande organ
skall medverka vid prövningen. I andra yttranden har föreslagits, att frågans
avgörande skulle anförtros åt länsstyrelsen. Då en enhetlig prövning för hela
riket av förevarande frågor får anses önskvärd och några bärande skäl i
övrigt icke anförts för att i detta hänseende frångå nu gällande bestämmelser,
ansluter jag mig även härutinnan till de sakkunnigas förslag.

4 §•

Denna paragraf överensstämmer med 4 § i sakkunnigförslaget ävensom
med 1 § tredje stycket nu gällande statsbidragsförordning allenast med den
skillnad, att nu avses jämväl gata i samhälle.

5 §•

Paragrafen är, frånsett smärre formella jämkningar, överensstämmande
med 5 § i sakkunnigföl slaget (motiv, se s. 163 i betänkandet).

I vissa yttranden har föreslagits sådan formulering av paragrafen, att till
underhåll av väg och gata skulle räknas jämväl underhåll av avloppsbrunnar
med tillhörande ledningar, stödmurar m. m. I andra yttranden har ett klarläggande
av skillnaden mellan väghållning och renhållning m. m. påyrkats.

Det är icke möjligt att i statsbidragsförordningen i detalj angiva, vad som
bör räknas till underhåll av väg eller gata. Det angivande av underhållsåtgärder,
som innefattas i paragrafen och som ansluter sig till 5 § i förslaget
till väglag, är att betrakta närmast som en exemplifiering. Örn tvekan framdeles
skulle uppstå i fråga om tolkningen av underhållsbegreppet, bör frågan
kunna underställas Kungl. Majit, som med stöd av bestämmelserna i 21 §
äger utfärda tillämpningsbestämmelser. I ett avseende torde dylika bestämmelser
redan från början böra meddelas, nämligen i fråga om skiljande från

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

171

väghållningen av åtgärder för renhållning m. m. För bestämmande av städernas
underhållsbidrag är en i möjligaste mån klar gränsdragning mellan
gatuunderhåll och renhållning av stor betydelse. Enligt vad jag inhämtat,
komma 1942 års vägsakkunniga att längre fram avgiva förslag till erforderliga
tillämpningsbestämmelser i detta avseende.

Beträffande frågan örn underhåll av avloppsbrunnar m. m. vill jag hänvisa
till vad jag därom anfört i motiveringen till 2 § väglagen.

6 §.

Denna paragraf är likalydande med 6 § i sakkunnigförslaget (motiv, se
s. 163 och 164 i betänkandet).

7 §•

Stadgandet är med viss jämkning överensstämmande med 7 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 164—166 i betänkandet).

Svenska stadsförbundet har beträffande det i paragrafen innefattade stadgandet
om statsbidragets minskande med belopp motsvarande tomtägarbidrag
anfört i huvudsak följande.

Redan i sitt yttrande över vägförstatligandekommitténs betänkande har
förbundet haft anledning beröra frågan om statsbidragets eventuella reducering
med hänsyn till möjligheten att enligt gatukostnadsbestämmelser utfå
bidrag av tomtägare till iordningställande av gata. Förbundet nödgas konstatera,
att även enligt det nu framlagda förslaget skall som regel gälla, att
sådan reducering skall ske oberoende av om det befunnits skäligt att uttaga
tomtägarbidrag eller icke. Häremot har förbundet särskilt opponerat i nyssnämnda
yttrande, och det vidhåller alltjämt sin mening i detta avseende.

De sakkunniga lia också själva framhållit, att den nu föreslagna regeln
om denna reducering kommer att betyda, att för varje särskilt gatubyggnadsföretag,
till vilket statsbidrag ifrågasättes, måste utredas, huru stora tomtägarbidragen
kunna vara. Då denna utredning, såsom de sakkunniga klargjort,
skall avse vad som maximalt skulle kunna uttagas av tomtägarna enligt
stadsplanelagens allmänna regler om gatukostnadsbestämmelser, synes
det förbundet uppenbart, att arbetet därmed måste ej blott Idiva synnerligen
besvärligt utan överhuvud taget möta oöverstigliga svårigheter. Fluru långt
bidragsskyldigheten för tomtägarna rätteligen kan utsträckas, beror ju på
skiftande lokala omständigheter, förefintligheten av tidigare gatuhållningsskyldighet
eller sådan skyldighets avlösning genom galuskatter samt, såsom
erfarenheten visat, jämväl andra omständigheter av svårbedömbar art,
vilka i stadsplanelagen sammanfattas i stadgandet, att tomtägarnas åligganden
enligt gatukostnadsbestämmelserna skola motsvara »skäliga anspråk på
rättvisa och billighet». I flera fall har Kungl. Majit vid fastställelse av gatukostnadsbestämmelser
sålunda efter de detaljerade föreskrifterna örn bidragsskyldighets
omfattning tillfogat det förbehåll, att denna skyldighet ej
må utsträckas utöver vad som enligt stadsplanelagen är medgivet. Allt detta
gör, alt frågan örn bidragsskyldighetens omfattning ofta måste komma att i
sista hand prövas i domstolsväg och att det icke kan förutsattas vara möjligt
för administrativ myndighet att med någon grad av säkerhet i förväg
fastställa, vad som på grund av gällande gatukostnadsbestämmelser kan uttagas
eller, där sådana bestämmelser icke finnas, vad som maximalt skulle
kunna av tomtägare uttagas. Härvid bör jämväl uppmärksammas, att fråga

172

Kungl. Majlis proposition nr 223.

örn gatukostnadsbestämmelser av betydelse för viss vägbyggnad kunde vara
vackt men icke slutbehandlad, när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle
träffa avgörande i omförmälda hänseende för bestämmande av statsbidrag
till denna vägbyggnad, att således Kungl. Maid efter detta avgörande finee
taga ställning till samma spörsmål för fastställelse av gatukostnadsbestämmelser
och att slutligen detta samma spörsmål även kunde komma under
domstols handläggning såsom nyss nämnts.

Enligt de sakkunnigas egen mening torde »i många fall» bärande skäl
kunna anföras för att icke uttaga eller för att begränsa tomtägarbidragen.
I likhet med de sakkunniga anser förbundet självfallet, att statsbidrag bör i
sådana fall utgå även till den del av gatukostnaden, som skulle hava täckts
av tomtägarbidrag, därest erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits.
Såtillvida är det givetvis ur städernas och samhällenas synpunkt tacknämligt,
att de sakkunniga ansett sig böra föreslå en bestämmelse, som skulle
medge undantag — efter Kungl. Maj:ts prövning — i sådana fall från den
omförmälda regeln. Men det bör beaktas, att de för undantagsprövningen
avgörande skälen måste hänföra sig till rent lokala förhållanden. Att för en
stad eller samhälle — eller viss del därav — inga gatukostnadsbestämmelser
beslutats eller att lindrigare sådana bestämmelser där beslutats än som enligt
stadsplanelagen varit möjligt innebär givetvis vittnesbörd om att ur lokal
synpunkt bärande skäl härför ansetts föreligga. Örn det skall vara någon
mening med den på Kungl. Majit ankommande prövningen i motsvarande
hänseende i fråga örn statsbidrag till gatubyggnad, måste det förutsättas, att
den lokala uppfattningen i dylika fall kan komma att underkännas av Kungl.
Majit. Det torde bliva svårt för de kommunala representanterna att efter ett
sådant underkännande underlåta att besluta gatukostnadsbestämmelser av
den innebörd Kungl. Majit enligt avgörandet i statsbidragsfrågan funnit skäligen
böra gälla. Kravet på en särskild prövning i förevarande sammanhang
beträffande skäligheten av tomtägarbidrag till gatubyggnad och sådant bidrags
storlek måste därför anses innebära ett betydande ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätt, som stadsplanelagstiftningen härvidlag medgivit.

Av nu anförda skäl anser förbundet, att statsbidrag bör utgå på hela kostnaden
för gatas iordningställande med förbehåll allenast för sådana tomtägarbidrag,
som verkligen inflyta. Härvid torde man få tänka sig en anordning
med utbetalning av fullt statsbidrag under alla förhållanden och återbetalning
sedermera av mot inflytande tomtägarbidrag svarande statsbidragsbelopp
på sätt de sakkunniga föreslå i fråga om statsbidrag till vägmarksanskaffning
i samhällen (städer), där kronan skall vara väghållare.

Även kammarkollegiet anser de föreslagna reduktionsbestämmelsema medföra
synnerlig vansklighet. Objektiva grunder för bedömandet syntes blott
i undantagsfall stå till buds, och ett skälighetsbedömande bleve därför regel.
Frågan örn sådan reduktion borde hänskjutas till Kungl. Majits prövning.

Gatunämnden i Stockholm har i denna fråga intagit en ståndpunkt, som j
stort sett överensstämmer med vad stadsförbundet anfört.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner — med erinran, att reduktionen av bidraget
enligt de sakkunnigas motivering alltid skulle ske efter vad som maximalt
kunde uttagas av tomtägarna, oavsett om gatukostnadsbestämmelser
funnes eller icke — för sin del egendomligt att, där bestämmelser av Kungl.
Majit tidigare godkänts med stöd av stadsplanelagen, dessa på sådant sätt
skulle sättas ur kraft. Om det oaktat meningen vore, att så skulle ske, syntes

Kanal. Maj.ts proposition nr 223.

173

det nödvändigt att maximiregeln leonline till uttryck i författningen. Snarast
syntes motiveringens tolkning strida mot lagtexten.

Den möjlighet, som stadsplanelagen bereder stad eller samhälle att av tomt- Departementsägare
uttaga bidrag till gatukostnaderna, utnyttjas olika av olika städer och e
samhällen. Det beror i första hand på stadens eller samhällets avgörande, om
gatukostnadsbidrag skola uttagas med vad som maximalt är möjligt enligt
stadsplanelagens bestämmelser, med viss del av detta maximibidrag eller
icke alls. Då alla städer och samhällen i statsbidragshänseende böra vara
likställda, lcräves för en rättvis statsbidragstilldelning att alla sådana faktorer
elimineras, som äro beroende av stadens eller samhällets eget ställningstagande.
Till följd därav måste såsom huvudregel gälla, att statsbidrag utgår
endast till den del av byggnadskostnaderna, som icke skulle ha täckts,
även om erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits. Reduceringen skulle
alltså uppgå till vad som enligt stadsplanelagens bestämmelser maximalt
kan uttagas av tomtägarna. Jag finner sålunda principiellt hållbara skäl
tala för en reglering av frågan i enlighet med de sakkunnigas förslag. Med
hänsyn till de höga statsbidrag, som framdeles skola utgå, torde den nu
ifrågakomna reduceringen icke bliva betungande ens för de städer och samhällen,
där gatukostnadsbestämmelser icke antagits. Bestämmelsen i paragrafens
andra stycke gör det för övrigt möjligt för Kungl. Maj:t att, när särskilda
skäl därtill äro, medgiva bidrag utöver vad som följer av huvudregeln.

Med hänsyn till svårigheten att exakt fastställa det belopp, varmed reduceringen
skall ske, tillämpar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för närvarande
en summarisk beräkningsregel. Denna verkar emellertid alltför ojämnt.

Det är vid sådant förhållande önskvärt, att bidragstilldelningen, såsom de
sakkunnigas förslag innebär, närmare anslutes till de faktiska förhållandena.

Detta torde vara möjligt, örn städerna och samhällena i samband med avgivande
av de uppgifter, som skola ligga till grund för fördelningsplanens utarbetande,
lämna erforderligt material för ett mera detaljerat bedömande i
varje särskilt fall av nu förevarande fråga. Väl är det sannolikt att en viss
osäkerhet kan komma att vidlåda detta material med påföljd att avgörandet
icke alltid kommer att exakt svara mot de verkliga förhållandena. Denna omständighet
synes emellertid icke böra stå hindrande i vägen för en lösning av
frågan på den väg, som befunnits i och för sig riktig. Måhända kan det,
sedan närmare erfarenhet vunnits, visa sig önskvärt och lämpligt att på
grundval av denna erfarenhet utforma ett förenklat förfarande. Härom bör
Kungl. Maj:t med stöd av stadgandet i 21 § kunna meddela anvisningar.

Då den av de sakkunniga föreslagna författningstexten synes mig stå i saklig
överensstämmelse med de sakkunnigas motivering, finner jag icke erforderligt
att genomföra ändring i det avseende, som länsstyrelsen i Uppsala län
föreslagit.

8 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak med 8 § i sakkunnigförslaget (motiv,
sc s. 107 i betänkandet).

174

Kungl. Majda proposition nr

00 0
wvy.

9 §•

Stadgandet är lika med 9 § i sakkiinnigförslaget (motiv, se s. 167—169 i
betänkandet).

Svenska stadsförbundet har beträffande den i paragrafen innefattade bestämmelsen
örn inräknande i vissa fall i kostnadsunderlaget för statsbidrag
av ersättning för upplåtelse av mark m. m. anfört, alt det knappast syntes
befogat, åtminstone i vad anginge allmän väg, att göra frågan om markanskaffningskostnaden
beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall.
Förbundet anför vidare.

I de sakkunnigas motivering uttalas, att endast i de fall, då vägföretaget
kan anses vara »av utpräglat lokal betydelse och av särskild nytta för staden
eller samhället», böra kostnaderna för markanskaffning till allmän väg helt
bäras av staden eller samhället. Säkerligen måste man räkna med att de fall
komma att bli ytterligt sällsynta, då statsbidrag alls anses kunna ifrågakomma
till vägföretag av »utpräglat lokal betydelse». Att med tanke enbart på dessa
sällsynta fall besvära Kungl. Maj.-t med alla ifrågavarande vägbyggnadsärenden
synes, då statsbidragsfrågan i övrigt skulle avgöras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
föga rimligt. Naturligare vore väl alt i statsbidragsbestämmelserna
intaga en generell regel örn inräknande av markanskaffningskostnaden
i kostnadsunderlaget för statsbidrag till vägbyggnad och samtidigt där
intaga föreskrift att fråga örn statsbidrag till vägföretag av så utpräglat lokal
betydelse, att markanskaffningsbidrag ej synes böra ifrågakomma, skall i sin
helhet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Även svenska kommunaltekniska föreningen och Göteborgs stads fastighetskontor
uttala sig i samma riktning som svenska stadsförbundet.

Gatunämnden i Stockholm påyrkar, att samma regler skola gälla för statsbidrag
till ersättning för mark inom som utom stadsplanelagt område eller att
statsbidrag beträffande mark inom sådant område åtminstone icke skall göras
beroende av att kostnaden är för staden eller samhället betungande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär ifrågasatt, om ej i kostnadsunderlaget
borde få inräknas jämväl ersättning för å marken belägen byggnad samt
skiljedomskostnad.

jbepartements- Stads utgifter för anskaffande av mark må enligt nu gällande bestämmelebefen.
ser icke inräknas i den kostnad, som lägges till grund för beräknande av
statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag. Möjligheten för stad eller
samhälle att i kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidrag till byggande
av allmän väg eller för biltrafik viktig gata få inräkna ersättning för
upplåtelse av mark m. m. har emellertid ansetts utgöra en förutsättning för
den principiella likställighet mellan landsbygd och städer, som i det nu
framlagda författningsförslaget eftersträvats.

I detta avseende har invändning ej gjorts mot förslaget. Erinringarna
rikta sig i första hand mot att frågan om markersättning skall behöva underställas
Kungl. Maj:ts prövning. I anslutning till vad som tidigare tillämpats
i fråga om statsbidrag till marklösen för landsbygdens vägar anser jag
emellertid, att frågor örn statsbidrag till förevarande ändamål åtminstone
under den första tiden böra i varje särskilt fall avgöras av Kungl. Maj:t. Att

Kunni. Metias proposition nr 223.

statsbidrag lill marklösen för företag inom stadsplanelagt område göres beroende
av huruvida ersättningen finnes vara synnerligen betungande, lärer
vara rimligt nied hänsyn till den särskilda nytta sådant väg- och gatuföretag
regelmässigt bereder staden eller samhället.

10 §.

Denna paragraf är väsentligen överensstämmande med 10 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 169 och 170 i betänkandet).

11 §■

Ifrågavarande stadgande överensstämmer i huvudsak med 11 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 170 och 171 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstijrelsen har ansett, att bestämmelserna örn upprättande
av fördelningsplan för tilldelning av statsbidrag till städernas vägbyggnadskoslnader
böra ändras. Styrelsen anför härom följande.

Vid uppläggningen av nu gällande regler för fördelningsplanens uppgörande
torde lia förutsatts, att de årliga bidragen till byggande och förbättring
av städernas för biltrafiken viktiga vägar och gator skulle kunna hållas
tämligen konstanta. Denna förutsättning har emellertid icke uppfyllts. Vidare
må framhållas, att ett stort antal av i gällande fördelningsplan upptagna
arbeten icke kunnat komma till utförande på grund av rådande krisförhållanden.
Bidragsutbetalningarna ske dock enligt planen, och städerna få tillgodogöra
sig ränteinkomster å uppburna bidrag, varigenom statsbidraget i
verkligheten kan komma att avsevärt överstiga 85 °/o. Då bidragsprocenten
fr. o. m. år 1944 liöjes till 95 %>, kan verkliga bidraget jämte å bidraget influten
ränta komma att uppgå till mera än 100 °/o av byggnadskostnaden.

Enligt nu gällande ordning skall i fördelningsplanen angivas den procent
av totalsumman av de för städernas väg- och gatuarbeten årligen anslagna
statsmedlen, som skall tillfalla varje stad. Då fördelningsplanen uppgöres,
är denna totalsumma känd endast för det ena av de båda år, som fördelningsplanen
skall omfatta. Det är därför ej möjligt att då beräkna, vilken
procent som skall angivas i planen för att stad skall erhålla resterande bidrag
till ett pågående företag. Olägenheten härav elimineras, därest nytt
företag medtages i den nya fördelningsplanen, men så är ej alltid fallet. I
fördelningsplanen för åren 1942—1943 ha t. ex. nya företag medtagits endast
för 32 städer. Bidragsprocenten kan även beräknas, örn totalsumman
av städernas byggnadsbidrag är konstant för den tvåårsperiod, som planen
omfattar. Men örn byggnadsbidragen äro konstanta, synes det vara en onödig
omgång att bestämma bidragsbeloppet via procentberäkningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill föreslå, att fördelningsplanen uppgöres
på i huvudsak samma sätt som en flerårsplan. Styrelsen skulle då beräkna
ett särskilt belopp till varje företag, men i den fastställda planen
.skulle endast angivas totalsumman för varje stad. Därest stad fått mer än
ett företag upplaget i planen, bör staden liksom hittills äga frihet att själv
bestämma, i vilken ordning de olika företagen skola bringas till utförande.
Fördelen med dylik fördelningsplan skulle vara, dels att förut omnämnda
svårighet att beräkna procenttalet för slulbidrag bortfaller, dels att bidragens
storlek kunna varieras och smidigare anpassas efter arbetenas bedrivande
under den tvåårsperiod, som planen omfattar.

Styrelsen uttalar sig liven i frågan, huruvida vid fördelningsplanens upprättande
länsstyrelserna böra börås. Därom anför styrelsen följande.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Vid fördelningsplanens upprättande skola de olika arbetena i rikets samtliga
städer i fråga om angelägenheten vägas mot varandra. Då länsstyrelserna
icke kunna förutsättas äga överblick över behovet i andra städer än dem,
som äro belägna inom eget län, synes bestämmelsen om länsstyrelsernas hörande
medföra onödigt besvär och tidsspillan. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vill erinra örn att länsstyrelserna för närvarande höras endast angående
de behovsplaner, som respektive städer upprätta till grund för fördelningsplanernas
uppgörande. Länsstyrelserna få då tillfälle att pröva angelägenheten
av de olika företagen inom länets städer. Denna ordning synes
böra bibehållas.

I vissa yttranden föreslås, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall höra
vederbörande länsstyrelse även före förordnande enligt näst sista stycket och
före avgivande av förslag enligt sista stycket i paragrafen.

På grund av de i sistberörda yttranden framställda önskemålen har jag
ansett sådan jämkning i de sakkunnigas förslag böra äga rum, att vederbörande
länsstyrelse skall höras jämväl vid handläggning av frågor om utbytande
av visst företag i fördelningsplanen mot annat företag och om avgivande
av förslag rörande särskild bidragstilldelning för brådskande företag.

I övrigt överensstämma de i departementsförslaget upptagna bestämmelserna
örn upprättande av fördelningsplan med nu gällande föreskrifter med
det undantaget allenast att planen i enlighet med de sakkunnigas förslag
skall fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

När nu gällande bestämmelser år 1938 fastställdes att gälla från och med
den 1 juli 1939, var avsikten att städerna skulle erhålla en rätt långt gående
frihet i fråga om utförande av väg- och gatubyggnadsföretag med statsbidrag.
Sålunda avsågs, att städerna skulle äga själva bestämma, i vilken ordning
de i planen upptagna företagen skulle komma till utförande. En sådan
anordning förutsätter emellertid, dels att fördelningsplanen upptager byggnadsföretag
i större omfattning än som motsvaras av de anvisade medlen,
dels ock att anslagstilldelningen är relativt riklig och konstant, så att åtminstone
de flesta städer kunna räkna med att en följd av år kontinuerligt
utföra väg- och gatubyggnadsföretag. När den första fördelningsplanen (för
åren 1940 och 1941) fastställdes, hade krisläget redan inträtt och anslagstilldelningen
minskats. För många städer blevo bidragen mycket små. Då
företag av detta slag icke kunna med ekonomisk fördel drivas med mindre
vissa minimiprestationer utföras varje år, läto vissa städer anstå med arbetenas
påbörjande till dess jämväl nästa års bidrag influtit. När nästa fördelningsplan
(för åren 1942 och 1943) fastställdes, hade anslagstilldelningen
ytterligare reducerats. Detta nödvändiggjorde, att vissa städer helt uteslötos
ur fördelningsplanen. Kungl. Maj:! var då nödsakad att med särskilda, till
beloppet fixerade bidrag tillgodose dessa städers behov av medel för påbörjade
företags färdigställande. I övrigt fastställdes fördelningsplan enligt gällande
regler. På grund av att mycket små belopp beräknades komma städerna
till godo, måste de i planen upptagna företagen så starkt begränsas, att
valfriheten för många städers vidkommande blev illusorisk. Av det anförda

Kungl. Majda proposition nr 223.

177

framgår, att Kungl. Majit varit nödsakad att på grund av med krisen sammanhängande
förhållanden genomföra medelsfördelningen på ett från de
gällande bestämmelserna i viss mån avvikande sätt. Man kan då ifrågasätta,
örn icke bestämmelserna borde ändras. Det råder intet tvivel om att en återgång
till den fördelningsmetod, som tidigare tillämpades för städernas s. k.
utjämningsandel och som innebar beviljande av fixerade belopp till bestämda
företag, bättre skulle lämpa sig vid fördelning av de under krisen starkt
beskurna byggnadsämnen till städerna. Emellertid lära städerna ha satt
stort värde på den avsedda friheten i fråga örn arbetenas utförande. Med
hänsyn härtill och då de nu gällande bestämmelserna böra utan olägenhet
kunna tillämpas, när mera normala förhållanden åter inträda, vill jag icke
föreslå någon ändring i desamma. Jag förutsätter emellertid, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen skall äga rätt att — liksom Kungl. Majit redan gjort
— vid tillämpningen av bestämmelserna vidtaga av krisförhållandena påkallade
avvikelser.

Om jag sålunda icke anser skäl vara för handen att för närvarande rubba
principen för bidragstilldelningen, synes anledning föreligga att ändra bestämmelserna
för medlens utanordnande. För närvarande skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
årligen till stad utanordna staden enligt fördelningsplanen
tillkommande andel av bidragsmedlen. Detta sker vare sig staden påbörjar
arbetet omedelbart eller icke. Jämväl enligt de sakkunnigas förslag blir
medlens utbetalande oberoende av frågan om arbetets omedelbara utförande.
De beviljade statsbidragen äro emellertid avsedda att användas under det i
fördelningsplanen angivna arbetsåret. Redan på grund av att arbetsåret sammanfaller
med kalenderåret förskjutes medlens användning ett halvt år i
förhållande till det budgetår, för vilket de anvisats. Ytterligare försenande av
medlens användning bör icke ske annat än när särskilda förhållanden giva
anledning därtill. Men även om sådan försenad användning icke alltid kan
undvikas, bör det förebyggas att bidragsbeloppen ligga lyftade hos städer
och samhällen, vilka sålunda kunna göra sig räntevinst på beloppen. Jag
anser goda skäl tala för att utanordnandet av bidragsmedel till väg- och
gatubyggnadsföretag sker i mån av arbetets fortgång. Då man emellertid —
örn största möjliga likställighet skall upprätthållas mellan städer och landsbygd
— icke bör kräva, att städerna och samhällena förskottera byggnadskostnaderna,
böra bidragen utbetalas i förskott av lämplig storlek. Stadgande
härom har i departementsförslaget införts under 16 §.

12 och 13 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 12 och 13 §§ i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 171—173 i betänkandet).

14 §•

Stadgandet överensstämmer, bortsett från smärre redaktionell jämkning,
med 14 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 171—173 i betänkandei).

Bihang lill riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223.

178

Kungl. Mcij:ts proposition nr 223.

Peptsrlemcnts chefen.

Svenska teknolog föreningen har beträffande de föreslagna förutsättningarna
för rätt att i underhållskostnaderna inräkna ränta och avskrivning å
utgifter för beläggningsarbeten framhållit, att avsevärda besparingar i de
flesta fall uppkomme efter utförande av permanentbeläggning å väg eller
gata genom minskad åtgång av drivmedel och minskat slitage å fordonen.
Detta medförde enligt föreningen en nationalekonomisk vinst, vilken skulle
motivera, att vid jämförelse mellan den årliga kostnaden för beläggningen och
den årliga kostnaden för underhåll av vägen eller gatan medelst grusning
eller makadamisering hänsyn jämväl finge tagas till den vinst, som genom
beläggningen uppstode för trafiken.

Gatunämnden i Stockholm uttalar sig i samma riktning som teknologföreningen.

Enligt nu gällande bestämmelser för statsbidrag till vägdistriktens väghållning
kan statsbidrag för beläggning av väg utgå antingen enligt reglerna
för statsbidrag till byggande av väg, i vilket fall bidrag av vägbyggnadsanslag
utgår i samband med arbetets utförande, eller enligt regler i stort sett
överensstämmande med nu föreslagna. I sistnämnda fall åtnjutes statsbidrag
av vägunderhållsmedel till annuiteten å ett för beläggningen upptaget lån.
Vid ett par tillfällen hava framställningar gjorts om ändring i gällande bestämmelser
på sätt av svenska teknologföreningen nu föreslagits. Dessa framställningar
lia emellertid icke föranlett någon åtgärd, enär beläggningsarbetenas
finansiering medelst underhållsmedel ansetts icke böra få öka statens
kostnader för underhållet. Ett bifall till framställningarna skulle lia
kunnat medföra automatiska kostnadsökningar för slaten. Beläggningar, vilka
icke enligt gällande bestämmelser kunnat finansieras med underhållsmedel,
ha dock — på sätt nyss nämnts — i mån av tillgängliga byggnadsmedel
kunnat finansieras såsom byggnadsföretag.

När nu möjlighet beredes städer och samhällen att finansiera beläggningsarbeten
medelst underhållsmedel, bör man enligt min mening icke
sträcka sig längre än hittills skett beträffande vägdistrikten. Som av de sakkunnigas
motivering framgår, bör det dock stå stad eller samhälle fritt att
finansiera ett dyrare beläggningsföretag av underhållsmedel. Detta medför
dock icke, att statsbidraget ökas.

15 §.

Denna paragraf överensstämmer med 15 § i sakkunnigförslaget (motiv, se
s. 171—173 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar om att jämkningar i de fastställda bidragsbeloppen
enligt de sakkunnigas förslag kunde ske under vissa förutsättningar.
Dit hörde förändring i väg- eller gatunätets omfattning. Däremot
vore det ej klart, vad de sakkunniga avsett i fråga om förändring i prisläge
eller trafikintensitet.

Väg^ och vattenbyggnadsstyrelsen bär påpekat, att det vore förenat med

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

179

svårigheter att med önskvärd noggrannhet beräkna underhållskostnaderna
för en så pass lång tid som fyra år.

Mot de sakkunnigas förslag, att fastställd underhållskostnad skall jämkas Departementsmed
hänsyn till förändringar i väg- och gatunätets omfattning, har jag intet che1enatt
erinra. Däremot synes det vara erforderligt att framhålla, att förändringar
i fråga om prisläge eller trafikintensitet icke skola föranleda sådan jämkning.
Fastställandet av underhållskostnader för fyraårsperioder och icke
för ett år har föreslagits uteslutande för att minska de administrativa bestyren
med kostnadernas fastställande. Om jämkningar med hänsyn till förändringar
i prisläge och trafikintensitet under fyraårsperioden skulle få ske på
framställning av stad vid sjunkande penningvärde eller ökad trafik, borde
självfallet jämkningar ex officio genomföras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vid en utveckling i motsatt riktning. Detta skulle medföra en högst avsevärt
ökad arbetsbörda för styrelsen. Örn variationerna i avseende å prisläge
och trafikintensitet skulle förutsättas kunna bliva så stora inom en fyraårsperiod,
att jämkningar erfordrades, vore det bättre att minska periodens
längd till exempelvis två år. Emellertid torde avvikelserna i olika riktningar
från beräkningen i regel komma att på långt sikt jämna ut sig. Några större
olägenheter av dessa ojämnheter torde i betraktande härav icke uppstå för
de städer och samhällen, som skola vara väghållare inom sina områden.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 173 och
174 i betänkandet). Med hänsyn till vad jag anfört under 11 § har emellertid
i paragrafen införts bestämmelse örn att statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag
skall utbetalas i förskott i mån av arbetets fortgång. Bestämmelsen
är likalydande med nu gällande föreskrift i § 4 mom. 3 statsbidragskungörelsen
i fråga om utbetalande av statsbidrag till vägföretag i vägdistrikt.

Det har ansetts lämpligt att jämväl införa nu gällande förbehåll i fråga om
utbetalande av statsbidrag till företag, som skall underställas vattendomstols
prövning.

17 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.

Enligt 38 § i departementsförslaget till vägstadga skall väg- och vatten-DtpartemevUbyggnadsstyrelsen
fastställa arbetsplan för varje vägbyggnadsföretag i stad. chftenDetta
gäller vare sig vägen är belägen inom eller utom stadsplanelagt område
och vare sig företaget utföres med eller utan statsbidrag. De skäl, som
åberopats till stöd härför, tala för att även gatubyggnadsföretag, till vilket
statsbidrag ifrågasättes, skall utföras enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
granskad och godkänd arbetsplan. En sådan anordning innebär intet
nytt utan bär motsvarighet i en bestämmelse, som Kungl. Majit hittills plägat
meddela vid fastställande av fördelningsplan för tilldelning av medel till vägnell
gatuarbeten i städerna. Emellertid torde det vara erforderligt att gå ett

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements

chefen.

Departements chefen.

steg längre. Då, såsom förut berörts, underhållskostnaderna väsentligen äro
beroende av sättet för gatas byggande, bör statsbidrag till underhåll av gata,
vars iordningställande påbörjats efter den 1 januari 1944, icke utgå, såvida
icke väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — även om gatan iordningställes
utan statsbidrag — granskat och godkänt arbetsplan för gatubyggnaden.
Kungl. Majit bör dock äga medgiva att statsbidrag skall utgå utan hinder
av vad nu sagts.

18 §.

Denna paragraf överensstämmer med 17 § i sakkunnigförslaget (motiv, se
s. 174 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört, att det syntes uppenbart, att
eventuellt överskott på beviljat statsbidrag icke skulle få användas för andra
ändamål än som avsåge allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator.
Ett uttalande härom borde göras i propositionen eller också bestämmelse i
ämnet intagas i paragrafen.

I 19 och 20 §§ departementsförslaget meddelade bestämmelser torde på
tillfyllestgörande sätt klargöra, huru förfaras skall med statsbidrag till vägoch
gatubyggnadsföretag eller del av sådant statsbidrag, beträffande vars användning
stad eller samhälle icke förmått vederbörligen redovisa.

Har däremot visst överskott uppstått å till underhåll utanordnat statsbidrag,
utan att överskottet orsakats av försummat underhåll eller dylikt, bör
staden eller samhället få behålla överskottet på samma sätt som staden eller
samhället får svara för den brist, som kan uppkomma för det fall att de
verkliga kostnaderna överstiga de beräknade.

19—21 §§.

Dessa paragrafer överensstämma — bortsett från vissa redaktionella ändringar
— med 18—20 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 174 och 175 i
betänkandet).

övergångsbestämmelser.

De till författningsförslaget hörande övergångsbestämmelserna äro, bortsett
från visst tillägg, väsentligen överensstämmande med de sakkunnigas förslag
(motiv, se s. 175 i betänkandet).

Kammarkollegiet framhåller, att bidragsskyldighet, som avses i detta författningsrum,
i vissa fall kunde åligga ägare av annan fastighet än tomt.
Vidare erinrar kollegiet om att i ett flertal fall skyldigheter vilade på fristående
trafikföretag av olika slag, kanaler, järnvägar och spårvägar, avseende
ansvar för hållande av samfärdselleder. I den mån staden eller samhället
ägde rätt till på dylika skyldigheter grundade bidrag, syntes dessa böra behandlas
pa samma sätt som föreslagits i fråga örn fastighetsägarbidrag.

Vad kammarkollegiet sålunda anfört har föranlett ett tillägg till de av de
sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

181

Förordning; om statsbidrag: till städer och stadsliknande
samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande
av mark för allmän väg m. m.

På sätt jag i motiven till 50 och 53 §§ i förslaget till väglag närmare utvecklat,
bör skyldigheten för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla
mark för allmän väg inom stadsplanelagt område i princip bibehållas. Därmed
är dock icke sagt, att samhällena böra ensamma hära denna börda.

Såväl vägförstatligandekommittén som de sakkunniga ha funnit besväret
i många fall verka alltför betungande för samhällena samt med hänsyn härtill
ansett nödvändigt, att lättnad beredes dem i förevarande hänseende.

Enligt vägförstatligandekommitténs förslag skulle den lättnad i skyldigheten
att tillhandahålla mark, som kunde finnas påkallad, meddelas i form
av statsbidrag. Därvid måste emellertid, uttalade kommittén, tillses att samhälle
icke genom stats- och tomtägarbidrag finge dubbel ersättning. Mer
eller mindre osäkra förhandskalkyler rörande lomtägarbidragen vore icke
tillräckliga för en slutlig reglering av statsbidragsfrågan. Ä andra sidan kunde
det i vissa fall medföra alltför stora svårigheter för ett samhälle att av
egna medel förskjuta kostnaden i dess helhet, och det vore då ej nog att
statsbidrag lämnades först vid en sen och oviss tidpunkt, när tomtägarbidragen
fastställts. Emellertid syntes, bland annat ur kontrollsynpunkt, ej
heller lämpligt att, medan storleken av lomtägarnas tillskott ännu vore oviss,
lämna statsbidrag mot förpliktelse för samhället att till statsverket redovisa
de från tomtägarna inflytande ersättningsbeloppen. Lika litet kunde den
lösningen förordas, att samhället å staten överläte sina anspråk mot tomtägarna,
så att statlig myndighet skulle indriva dessa bidrag och kronan i fall
av process stå som tomtägarnas motpart. Saken borde därför ordnas så, att,
i den mån samhälle funnes behöva lindring i sin förpliktelse att förskjuta
markkostnader, detta erhölle större eller mindre lån av statsmedel mot en
efter förhållandena lämpad räntesats, eventuellt räntefritt. Lånet kunde
lämpligen ställas på viss, någorlunda kort tid, t. ex. 5 år, och förnyas erforderligt
antal gånger, varje gång efter särskild prövning och på viss tid.
Örn, sedan tomtägarbidragen influtit, tillräcklig anledning skulle kvarstå till
nedsättning av samhälles egen andel av kostnaden, finge samhälle dåmera
söka statsbidrag därtill. Alltid skulle det dock icke vara erforderligt att låta
statsbidragsfrågan på dylikt sätt anstå, lills tomtägarbidragen betalats. Det
kunde ju t. ex. redan från början vara klart, att viss del av samhällets ifrågavarande
prestationer icke vore av beskaffenhet att föranleda ersättningsskyldighet
för tomtägarna. Beviljande av statsbidrag och lån till samhällena
för bestridande av markanskaffningskostnader skulle ankomma på Kungl.
Maj:l, sorn sålunda skulle bestämma bidragsprocent för statsbidraget, lånetid
för statslånet samt, örn ränta skulle utgå, räntefoten. För ändamålet skulle
tillskapas en särskild fond, till vilken riksdagen i mån av behov ansloge nödiga
medel.

182

Kungl. Mcij:ts proposition nr 223.

Den kritik, som anfördes i yttranden över vägförstatligandekommitténs
förslag i denna del, riktade sig i huvudsak mot behållandet i princip av samhällenas
markanskaffningsplikt och endast i mindre mån mot det sätt, varpå
lättnaden i nämnda förpliktelse skulle beredas. I åtskilliga yttranden framhölls
emellertid, såsom i annat sammanhang delvis redan berörts, att lättnaden
vore otillräcklig samt att förslaget vore invecklat, varjämte samhällenas
ekonomiska ställning bleve svår att överblicka. Länsstyrelsen i Uppsala
län uttalade, alt förslaget örn statsbidrag i form av lån mot omprövning vart
femte år eller liknande syntes vara mindre lyckligt. Själva frågan, huruvida
samhällets svaga ekonomi eller dess obetydliga intresse av vägföretagets tillkomst
borde föranleda jämkning, borde prövas i samband med tillkomsten av
företaget. Kunde tomtägaren sedermera förpliktas att erlägga marklösen, borde
beloppet redovisas till statsverket. Kontroll över att så skedde syntes utan
större svårighet kunna utövas genom landsfiskalen och landskontoret.

De sakkunniga uttala, att de föreslagna bestämmelserna — tillämpade på
det sätt kommittén torde hava förutsatt — syntes bereda erforderlig lättnad
åt samhällena och skapade förutsättningar för en rättvis fördelning av besväret
mellan staten, samhällena och tomtägarna. Å andra sidan kunde icke
bestridas, att förslaget vore förenat med betydande olägenheter. Såsom samhällena
själva antytt, kunde den andel av markanskaffningskostnaderna, som
skulle falla på samhällena, icke på förhand beräknas. Samhällena kunde
nämligen, då de hade att taga ställning till ifrågasatt vägföretag, icke bedöma
med vilket procenttal statsbidraget komme att utgå eller om det lån,
som kunde komma att beviljas, bleve räntefritt eller icke. Denna ovisshet
kunde leda till att samhällena motsatte sig visst vägföretag eller en ifrågasatt
utsträckning av stadsplan. Betydelsen av nu berörda olägenhet borde
dock icke överdrivas.

De sakkunniga anföra vidare.

Vad som emellertid framför allt invänts mot vägförstatligandekommitténs
förslag är, att statens och samhällets mellanhavanden i anledning av ett
vägföretag icke bliva uppklarade inom rimlig tid. Beviljat lån förutsättes ju
skola omsättas vart femte år, varje gång efter ny prövning, ända till dess
tomtägarbidragen uppburits. Såsom i annat sammanhang redan påpekats
uppgick beloppet av de tomtägarbidrag, som uppburits för den mark, som
samhällena tillhandahållit under åren 1934—1938, och som beräknades inflyta
under de närmaste åren därefter, till allenast 6 procent av markens
sammanlagda värde. Det är sålunda uppenbart, att man måste räkna med
att tomtägarbidragen inflyta först efter en mycket lång tid. Örn en del av
tomtägarbidragen icke inflyter — något som mycket väl kan tänkas — skulle
lånet vara i evighet. En sådan ordning synes knappast lämplig och skulle
därjämte gira anledning till mycket onödigt arbete. Varje omsättning
skulle ju föregås av en prövning, vid vilken bl. a. skulle kontrolleras, att
tomtägarbidragen icke influtit. De fördelar, som metoden medför — främst
säkerhet för att staten icke belastas med utgifter, som i''ätteligen böra falla
på tomtägarna — kunna icke uppväga nu nämnda olägenheter. Det är icke
ens säkert, att den åsyftade kontrollen kan — ekonomiskt sett — uppväga
kostnaderna för det omständliga förfarandet.

183

Kungl. Majda proposition nr 223.

Nu berörda olägenheter skulle kunna undvikas, örn statsbidrag till markanskaffningskostnaderna
lämnades, redan innan tomtägarbidragen bestämts
och influtit, med skyldighet dock för samhället att sedermera till statsverket
redovisa de från tomtägarna inflytande ersättningsbeloppen. Det är visserligen
obestridligt, att staten med en sådan lösning av frågan icke skulle ta
fullt samma säkerhet för att alla tomtägarbidragen komma statsverket till
godo som med den av vägförstatligandekommittén föreslagna ordningen. De
belopp, som härigenom skulle kunna förloras, äro dock på sått Damgar av det
förut angivna sammanlagda beloppet av de tomtägarbidrag, som influtit för
den under åren 1934—1938 tillhandahållna marken, både absolut och relativt
sett så små, att det omständligare och med andra olägenheter förenade förfarandet
icke på grund härav är att föredraga. Tillräcklig säkerhet skulle för övrigt
kunna vinnas genom en på enklare sätt anordnad kontroll och genom föreskrift
om skyldighet för samhälle att ersätta statsverket den kapital-och ränteförlust,
som detta kan lida, om samhället eftergiver sin rätt i förhållande till
tomtägarna elier försummar sin redovisningsskyldighet gentemot statsverket.

Beträffande storleken av det statsbidrag, som borde utgå, yttra de sakkunniga.

Då staten framdeles kommer att helt bära kostnaderna för all niark för
allmän väg på den egentliga landsbygden, kan i förstone synas skäligt, att
statsbidraget till samhällenas markanskaffningskostnader utgår med 100 procent,
så att samhällena i nu berörda hänseende få samma lättnad som landsbygden.
Det förhåller sig dock så, att ett vägbyggnadsföretag inom ett samhälle
i allmänhet medför större fördelar för dess tomtägare och därmed även
för samhället än vad ett dylikt företag på landet medför för vederbörande
fastighetsägare och den kringliggande bygden. Skulle staten helt bekosta vagmarken
i samhällena, skulle dessa faktiskt komma i ett bättre läge än landsbygden.
De sakkunniga anse därför rättvist att samhällena själva svara för en
del av kostnaderna. Denna andel synes skäligen kunna regelmässigt bestämmas
till 20 procent. Statsbidraget skulle följaktligen såsom regel utgå med 80
procent av de verkliga kostnaderna. I den mån samhälle kan göra antagligt,
att det icke har motsvarande nytta av vägföretaget, bör statsbidraget kunna
höjas utöver vad nu sagts.

Öm statsbidraget till markanskaffningskostnaderna bestämmes pa nu angivet
sätt, bör det åligga samhälle, som erhållit statsbidrag till kostnaderna,
att till statsverket redovisa så stor del av uppburna tomtägarbidrag, som statsbidraget
utgör av samhällets kostnader för markens tillhandahållande. Utgår
statsbidraget med 80 procent, skulle samhället .sålunda självt få behålla 20 procent
av tomtägarbidragen, varigenom samhälles andel av kostnaderna åtminstone
delvis skulle täckas. Samhället skulle härigenom få ett visst intresse
av att indriva sistnämnda bidrag.

De företrädare för städer och stadsliknande samhällen, vilka av mig tillkallats
att överlägga med de sakkunniga i denna fråga — trafikchefen A. Larsson
i Malmköping, kommunalkamreraren ,T. Ericsson i Finspång och stadsingenjören
A. Stenberg i Katrineholm — lia tillstyrkt vad de sakkunniga salunda
föreslagit med avseende å lättnad i skyldigheten för de stadsliknande samhällena
att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del har i principiellt avseende erinran
gjorts endast av svenska stadsförbundet, som i sitt yttrande anför.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departementschef
en.

Vad angår förslaget till förordning angående statsbidrag till vissa stadsliknande
samhällen och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg
får förbundet erinra, att det i sitt yttrande över vägförstatligandekommitténs
betänkande uttalat starka betänkligheter mot det förslag, som denna kommin®
framställt i motsvarande hänseende. Den lösning av frågan, som nu
föreslås, synes innebära avsevärda förbättringar. Örn man nödvändigt skall
förutsätta, att tomtägarbidrag enligt stadsplanelagens bestämmelser skola uttagas
beträffande mark i gata, som tillika är allmän väg, synes denna lösning
avgjort vara att föredraga framför vägförstatligandekommitténs förslag. Förbundet
kan dock, såsom framhållits i yttrandet över sistnämnda förslag, icke
finna att några avgörande betänkligheter behöva hysas mot att härvidlag
göra undantag från principen om sådana tomtägarbidrag.

Ej heller synas bärande skäl hava anförts för den av de sakkunniga föreslagna
begränsningen av statsbidragsnormen till 80 procent av de bidragsberättigade
kostnaderna. Det synes i allt fall föga rimligt att därför åberopa
de större fördelar, som tomtägare i ett samhälle i jämförelse med landsbygdens
fastighetsägare förmenas lia av ett vägbyggnadsföretag, då man samtidigt
kräver, att särskilda tomtägarbidrag skola erläggas och att mot statsbidraget
svarande andel därav skall inbetalas till statsverket. Enligt förbundets
mening bör från den givna utgångspunkten — största möjliga överensstämmelse
med den egentliga landsbygden i fråga örn väghållningens bekostande
— statsbidragsprocenten icke sättas lägre än till 95.

Då skyldigheten för de stadsliknande samhällena att utan kostnad för vederbörande
vägdistrikt tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt
område infördes i väglagstiftningen år 1927, uttalade föredragande departementschefen,
att skyldigheten i regel icke syntes kunna bliva betungande
för samhällena och att dessa hade möjlighet att uttaga markkostnaden av
tomtägare utmed vägen. Erfarenheten har emellertid visat, att markanskaffningsplikten
i många fall varit för samhällena alltför betungande.

Orsakerna härtill äro flera. Man synes vid 1927 års reglering av väghållningsbördan
i samhällena icke hava uppmärksammat eller fäst avseende vid,
att skyldigheten är mera omfattande än vad som skulle följa av en efter
samhällets behov anpassad gatuhållning. Marken måste nämligen i vissa fall
anskaffas redan innan skyldighet uppkommit för samhället att upplåta trafikleden
såsom gata. Såsom en följd härav har gatumarksersättning icke
kunnat genast uttagas av tomtägarna. Samhällena ha därjämte ej sällan
tvingats att lösa sådana byggnader, som de enligt stadsplanelagens bestämmelser
kunde lia räknat med skulle utan deras försorg bortrivas, innan skyldighet
att upplåta gata för allmän trafik inträdde. Utredningen visar vidare,
att gatumai ksersättning av tomtägarna influtit i mycket begränsad utsträckning,
oftast beroende av att byggnadsverksamheten varit ringa. Härtill kommer,
att tomtägarnas bidragsplikt är begränsad i förhållande till tillåten hushöjd
m. m. Slutligen må framhållas, att samhällenas markanskaffningsplikt
pa grund av ökad vägbyggnadsverksamhet tagits i anspråk i väsentligt större
utsträckning än vad som kunde förutses vid 1927 års lagändring. Samtidigt
har bördan för samhällena blivit mera betungande genom alt vägarna under
senare tid erhållit allt större bredder.

Då samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark av skäl, som anförts

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

i annat sammanhang, måste bibehållas, anser jag med hänsyn till nu berörda
förhållanden skäligt, att lättnad beredes samhällena i förevarande hänseende.
Det kan naturligtvis ifrågasättas, örn icke denna lättnad borde åstadkommas
på det sättet, att bidrag endast lämnades i de fall, då bördan befinnes alltför
betungande för vederbörande samhälle. En sådan lösning av denna fråga synes
emellertid icke stå i god överensstämmelse med grunderna för förstatligandet
av väghållningen på landet.

Genom denna reform komma kostnaderna för mark för allmän väg på den
egentliga landsbygden att helt falla på staten. Skillnaden mellan den egentliga
landsbygden och samhällena är icke så stor, att det kan anses rimligt,
att de även framdeles ensamma skola bära kostnaderna för markanskaffning.
Å andra sidan medför ett vägbyggnadsföretag i ett samhälle i allmänhet större
nytta för detta än vad ett vägföretag på landsbygden medför för vederbörande
kommun. Skulle staten helt bekosta vägmärken i samhällena, skulle dessa
faktiskt komma i ett bättre läge än landsbygden. Jag anser med hänsyn härtill,
att markanskaffningskostnaderna böra fördelas mellan staten och samhällena.

Vägförstatligandekommitténs förslag, att den erforderliga lindringen i samhällenas
markanskaffningsskyldighet skulle lämnas genom lån och statsbidrag,
kan jag icke tillstyrka. Såsom de sakkunniga framhållit är kommitténs
förslag förenat med betydande olägenheter.

I likhet med de sakkunniga anser jag lättnaden i samhällenas bördor i
förevarande hänseende böra åstadkommas statsbidragsvägen. De sakkunniga
ha föreslagit, att sådant bidrag såsom regel skall utgå med 80 procent av
kostnaderna. Samhällena skulle sålunda själva svara för endast 20 procent
därav. Enligt min mening är denna del i flertalet fall för liten i förhållande
till den särskilda nytta, samhällena lia av ett vägföretag. Samhällenas andel
synes mig därför skäligen böra bestämmas till 40 procent. I enlighet härmed
skulle statsbidrag utgå med 00 procent av samhälles kostnader för mark för
allmän väg.

Fall kunna emellertid förekomma, då det skulle bliva alltför betungande
för ett samhälle att självt svara för 40 procent av kostnaderna. Möjlighet
bör därför finnas att höja statsbidraget utöver vad nyss sagts. Bestämmes
bidraget såsom regel till 60 procent och får Kungl. Maj:t befogenhet att höja
detsamma, ökas möjligheterna att rättvist anpassa bidraget i förhållande till
varje samhälles behov.

Örn statsbidraget till markanskaffningskostnaderna bestämmes på nu angivet
sätt, bör det åligga samhälle att till statsverket redovisa så stor del av
uppburna galumarksersättningar, som statsbidraget utgör av samhällets kostnader
för markens tillhandahållande.

Vad här sagts örn samhälle bör även gälla de små städer, där kronan är
väghållare.

1 §•

Stadgandet motsvarar med vissa smärre jämkningar 1 § i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 178 och 179 i betänkandet).

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements chefen.

Departementschef
en.

Kammarkollegiet anser uttrycket »bidrag av statsmedel för mark» böra
förtydligas till »bidrag av statsmedel för värdet av mark».

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen förordar, alt bidrag skall kunna utgå
även till skiljedomskoslnad.

Stadgandet har förtydligats i enlighet med kammarkollegiets hemställan.

Vidkommande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag synes mig någon
anledning i allmänhet icke finnas att anlita skiljemannaförfarande i stället
för rättegång vid domstol för ersättningens bestämmande. Säkerheten för att
ersättningen bestämmes på ett riktigt sätt torde vara större, om densamma
prövas av domstol än av skiljemän. På grund härav och då staten, som
skall betala den övervägande delen av ersättningen, icke skulle ha möjlighet
att påverka skiljenämndens sammansättning, anser jag mig icke kunna tillstyrka,
att statsbidrag skall utgå även till kostnad för skiljedom.

2 §■

Stadgandet är i huvudsak likalydande med 2 § i sakkunnigförslaget (motiv,
se s. 179 i betänkandet) med den ändring allenast, att bidragskvoten i enlighet
med vad förut anförts satts till 60 i stället för 80 procent.

I anledning av de sakkunnigas i motiven gjorda uttalanden, att skälighetsprövning
av ersättning icke borde äga rum, i den mån ersättning fastställts
av domstol, framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt yttrande, att
det kunde tänkas, att domstolen icke haft anledning att taga ställning till
det berättigade i framställt krav, exempelvis om staden eller samhället utan
vidare godkänt kravet. Skälighetsprövning vid bidragsbeviljandet borde då
kunna ske.

I likhet med styrelsen anser jag skälighetsprövning av utdömt belopp böra
ske i det av styrelsen angivna fallet. I den mån ersättningens belopp prövats
av domstol, bör utdömt belopp utan vidare läggas till grund för bidragsbeviljandet.

3—7 §§.

Dessa paragrafer äro väsentligen likalydande med 3—7 §§ i sakkunnigförslaget
(motiv, se s. 179—181 i betänkandet).

Departementschefens hemställan.

Förut omförmälda, inom kommunikationsdepartementet utarbetade författningsförslag
torde få såsom bilagor fogas till statsrådsprotokollet (Bilaga
A—I)}

1 Bilaga C (Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom), Bilaga D (förslag till lag örn ändring i vissa delar
av lagen den 12 maj 1917 örn expropriation), Bilaga E (förslag lill lag örn vad iakttagas
skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet), Bilaga
F (förslag till lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd), Bilaga G (förslag
till stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor), Bilaga H (förslag till förordning
om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

187

Jämväl de av 1942 års vägsakkunniga och stadsplaneutredningen upprättade
förslagen till lag om allmänna -vägar, lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen
den 29 maj 1931, lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom och lag om ändring i vissa delar
av lagen den 12 maj 1917 om expropriation torde få biläggas statsrådsprotokollet
(Bilaga J—M).

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda
inom kommunikationsdepartementet upprättade förslag till lag örn allmänna
vägar, till lag om ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142),
till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1);
om nyttjanderätt till fast egendom och till lag örn ändring i vissa delar av
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

.4. C. F. v. Krusenstierna.

ten, som äro väghållare) och Bilaga I (förslag till förordning om statsbidrag till städer
och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark
för allmän väg m. m.) hava här uteslutits. Bilagorna överensstämma med motsvarande
vid propositionen fogade författningsförslag med allenast följande ändringar. Förslaget
till lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd har såtillvida ändrats, att
under rubriken »Om besvär» införts tre med nr 27—29 betecknade paragrafer, att 27—
30 89 • bilagan erhållit härav betingad omnumrering samt att viss redaktionell jämkning
ägt rum i 1 §. Rubriken till förslaget till stadga angående handläggningen av vissa
vägfrågor (vägstadga) har undergått viss jämkning.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Allmän väg är sådan för den allmänna samfärdseln öppen väg, som enligt
vad nedan sägs hålles genom det allmännas försorg.

Vad i lagen stadgas om väg gäller, där ej annat särskilt angives, allenast
allmän väg.

2 §•

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas
för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats,
ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens
bestånd eller brukande utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna
samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled (särskild vinterväg).

3 §•

Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg.

4 §.

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omläggning
och förbättring av väg.

Ny väg må anläggas, om den prövas nödig för den allmänna samfärdseln
eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Örn så prövas
erforderligt ur det allmännas synpunkt, må väg omläggas eller på annat sätt
förbättras.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt
byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta
intrång och olägenhet för annan.

Inom område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
äro gällande, må väg ej göras så, att planen eller bestämmelserna
motverkas.

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

5 §•

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.

Till underhåll av väg räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i fargalt
skick, såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande,
dikesrensning, underhåll och iståndsättning av bro eller färja samt ombyggnad
av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik
anordning, såvida åtgärden ej företages i samband med vägens byggande,
dels ock öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

Underhåll av väg omfattar vintertid även arbete för att hålla vägbanan till
erforderlig bredd fri från hinder av snö och is samt för dess utmärkande, där
så tarvas, ävensom sändning och åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning
av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått
menföre, som med hänsyn till trafikens art och omfattning är till avsevärd
olägenhet.

I fråga örn väg, varå automobiltrafik är tillåten, ankommer det på länsstyrelsen
att bestämma, huruvida vägen skall hållas fri från snö och is i den
omfattning, som kräves för sådan trafik, eller allenast i den utsträckning, som
erfordras för samfärdsel med åkdon framfört av dragare.

6 §.

Särskild vinterväg må inrättas, örn den prövas nödig för den allmänna samfärdseln
eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna.

Bliver genom inrättande av särskild vinterväg annan väg under vintertid
obehövlig, vare dess hållande i laggillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, vid sidan av
väg tillfällig körled, må med vägens försättande i laggillt skick anstå, så
länge det på grund av det inträffade hindret finnes nödigt och körleden hålles
i farbart stånd.

7 §•

Enskild väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest
finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, må förändras till allmän,
om vägen befinner sig i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.

Tarvas för vägens upplåtande för allmän trafik iståndsättningsarbeten,
vilka blott äro av mindre omfattning, skall vad i första stycket sägs icke utgöra
hinder för vägens förändring till allmän, örn medel för arbetena finnas
eller kunna beräknas bliva tillgängliga under den närmaste framtiden.

8 §•

Väg må indragas, om den efter tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre
anses behövlig ur det allmännas synpunkt och olägenheten för bygden av vägens
indragande är ringa.

9 §•

Konungen bestämmer, huruvida och under vilka villkor avgift må upptagas
för fär jas begagnande.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

10 §.

Vid väghållning skall iakttagas vad om fornminnen, naturminnesmärken
och nationalparker är särskilt stadgat.

Om väghållare.

11 §•

Väghållare är:

på landet kronan;

inom stads område staden.

I fråga om köping eller annat samhälle, för vilket stadsplanelagens bestämmelser
angående stad äga tillämpning (stadsliknande samhälle), äger
Konungen på begäran av samhället förordna, att detta skall vara väghållare.

Finnes stad eller sådant samhälle, för vilket Konungen meddelat förordnande
att det skall vara väghållare, sakna förutsättningar därtill, må Konungen
förordna, att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället.

Där någon på grund av särskild förpliktelse har att svara för väghållning,
skall därvid förbliva, intill dess väghållningen i föreskriven ordning övertages
av kronan eller annan väghållare som ovan sägs.

12 §.

Vad i 11 § sägs innefattar ej hinder för landsting eller för kommun, ändå
att den ej är väghållare, att lämna bidrag till byggande av väg.

13 §.

Där kronan är väghållare, handhaves väghållningen, enligt vad därom särskilt
stadgas, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna i
länen. j .1 i

Där stad eller annat samhälle är väghållare, handhaves väghållningen av
den kommunala nämnd eller styrelse som därtill utsetts, i Stockholm under
inseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest under närmaste inseende
av vägförvaltningen i länet.

Om prövning av vägfrågor.

14 §.

Fråga om byggande av väg och fastställande av arbetsplan därför, om förändring
av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild vinterväg, om
indragning av väg, så ock om övertagande av väghållning, som åligger någon
på grund av särskild förpliktelse, skall, där ej Konungen annorlunda förordnar,
prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen.
Stannar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i annan mening än länsstyrelsen,
skall ärendet hänskjutas till Konungens prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

191

Vid handläggning av frågor, som i första stycket avses, företrädas de lokala
vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare, av vägnämnder
och länsvägnämnder. Närmare bestämmelser örn handläggningen
meddelas av Konungen.

Ordnings- och säkerhetsfrågor, så ock vissa andra särskilt angivna frågor
prövas enligt vad nedan sägs av länsstyrelsen eller av vägsynenämnd.

15 §.

Beslut örn fastställande av arbetsplan vare förfallet, där icke inom tre år
från utgången av det år, under vilket beslutet vunnit laga kraft, vägens sträckning
i terrängen blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet
påbörjats. Örn synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen föreskriva
förlängning av giltighetstiden, varje gång högst tre år.

Örn upplåtelse av mark för väg.

16 §.

Sedan arbetsplan för väg fastställts genom lagakraftägande beslut, vare
ägare av mark, som erfordras för vägen, pliktig att, där ej beslutet enligt
15 § förfallit, upplåta sådan mark åt väghållaren; och åge väghållaren nyttja
marken för vägen utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten.
Sådan nyttjanderätt kallas vägrätt.

Har mark för väg tagits i anspråk enligt medgivande av fastighetens ägare,
föreligge ock vägrätt. Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning
över fastigheten blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt
och vägarbetet påbörjats å fastigheten.

Har väg före den 1 januari 1944 färdigställts över fastighet utan att ägaren
hos väghållaren gjort erinran mot vägens framdragande över hans mark,
njute väghållaren jämväl vägrätt.

Förändring av enskild väg till allmän medför likaledes vägrätt för väghållaren.

17 §.

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av
vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till
ersättning av väghållaren, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att
ersättning ej skall utgå. Medför vägens framdragande jämväl nytta för ägaren,
skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits,
innan marken tagits i anspråk.

18 §.

Lider fastighet genom vägs framdragande över densamma synnerligt men,
skall fastigheten av väghållaren lösas, örn ägaren yrkar det.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Föranleder vägen synnerligt men vid nyttjandet av visst område av den
återstående fastigheten, skall området, där ägaren yrkar det, läggas till vägen,
och åge väghållaren, mot ersättning enligt 17 §, nyttja området med
vågrätt, så länge den del av fastigheten, som eljest tagits i anspråk för vägen,
användes för avsett ändamål.

19 §.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare, gäde
jämväl mot den, som efter det marken tagits i anspråk förvärvat sakägarens
rätt i avseende å fastigheten.

20 §.

Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill framställa
ersättningsanspråk, instämma sin talan till ägodelningsrätten i den
ort, där fastigheten ligger. Samma lag vare, om ägaren vill framställa yrkande,
som avses i 18 §.

Väghållaren stånde jämväl öppet att få frågan om ersättning prövad av
ägodelningsrätten.

Väghållaren vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å
målet, såvitt ej ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner
skäligt annorlunda förordna.

21 §.

Bifalles yrkande örn lösningsskyldighet enligt 18 § första stycket, skall
målet i övrigt, utom såvitt angår kostnaderna vid ägodelningsrätten, hänvisas
till handläggning i den ordning, som stadgas i lagen örn expropriation. I
ty fall åge såväl väghållaren som fastighetens ägare instämma talan därom.

22 §.

Ersättning för nyttjande av mark, så ock för annat intrång som orsakas
av vägens byggande eller begagnande, skall jämte sex procent ränta därå
från den dag, marken togs i anspråk, nedsättas hos länsstyrelsen, och gäde
örn fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tilllämpliga
delar vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation
nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes; dock att beloppet må utan hinder
av vad nu sagts utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen
utan betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten.

23 §.

Förmenar innehavare av fordran, varför fastigheten på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftade, då marken togs i anspråk,
att ersättning, varom i 17 § förmäles, blivit för lågt beräknad, vare
han, i den mån ersättningens belopp till följd av överenskommelse mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

193

väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit prövat
av domstol, berättigad att, där ej full betalning för hans fordran lämnas
honom, föra talan örn att ersättningen, såvitt på hans eller annan sådan
fordringsägares rätt inverkar, bestämmes av ägodelningsrätten.

Har ej ersättningen jämte ränta nedsatts hos länsstyrelsen på sätt i 22 §
sägs, åge innehavare av fordran, som avses i första stycket, att mot avskrivning
å fordringshandlingen erhålla ersättning av väghållaren för förlust, som
till följd av underlåtenheten uppstått å fordringen. Talan härom instämmes
till ägodelningsrätten.

24 §.

Indrages väg, upphör vågrätten; och åge väghållaren bortföra vad å marken
anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med hänsyn till uppkommen
fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda
bestämma.

Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen
indragits eller vid den senare tidpunkt, länsstyrelsen på grund av särskilda
omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

25 §.

Har väghållaren erhållit tillstånd att taga mark för vägen i anspråk enligt
lagen om expropriation, skall, där väghållaren fullföljer frågan därom,
i stället för bestämmelserna i 17—20 och 22—24 §§ här ovan gälla vad i
lagen örn expropriation stadgas.

26 §.

Å mark till väg, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata
eller annan allmän plats, skall vad i 16 § stadgas om vågrätt icke äga tilllämpning,
sedan marken tagits i anspråk för avsett ändamål.

Om tillfällig'' upplåtelse av mark och om rätt att taga väghåliningsämnen.

27 §.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

28 §.

29 §.

Vill väghållare uppsätta snöskärm invid väg och kan överenskommelse
med jordägaren icke träffas, äger vägsynenämnden meddela väghållaren tillstånd
därtill.

30 §.

För skada genom åtgärd, som i 27 § avses, eller till följd av tillfällig vägs
anordnande eller begagnande eller snöskärms uppsättande skall väghållaren
gälda ersättning med belopp som, där överenskommelse ej träffas, bestämmes
av vägsynenämnden.

31 §.

Vill väghållare å mark, som tillhör annan än kronan, taga sand, grus, jord
eller sten till vägs underhåll och kan överenskommelse med jordägaren icke
träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden som, där ej upplåtelse av
sådan rätt finnes lända jordägaren till märkligt men, äger bestämma, att upplåtelse
skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att föreskriva, i vilken
omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt till vilket belopp
eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas.

Vad sålunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning,
som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller
stentäkt.

Ordnings- oell säkerhetsföreskrifter.

32 §.

Å väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller
annan anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av
väg, därå uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast
under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas,
att därigenom, såvitt möjligt, varken samfärdseln lider olägenhet eller vägens
avvattning försvåras.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

195

grind eller born, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller
i fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens eller riksförsvarets
behov.

33 §.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre
avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt avstånd
utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning,
som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest
innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodoseende
av trafiksäkerheten öka avståndet, äger länsstyrelsen föreskriva sådan
ökning, dock högst till tjugu meter. Vid uppförande av byggnad å mark
i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta
avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv
gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan ållmänna vägar, mellan allmän
väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och
järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras
eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma
inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter, belägna
i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen.

I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel,
som förorsakar snösamling på vägen.

Upplag eller annan anordning, som allenast på grund av vägs omläggning
eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under
förbud enligt denna paragraf, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden
föreskriver skyldighet för jordägaren att borttaga eller ändra anordningen
eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet, som
ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande,
skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

34 §.

liar arbetsplan för vägbyggnadsföretag blivit fastställd genom lagakraftägande
beslut, skall, så länge beslutet är gällande, vad i 33 § första stycket är
stadgat örn förbud mot uppförande av byggnad äga motsvarande tillämpning
med avseende å mark, som enligt arbetsplanen skall tagas i anspråk för vägen,
och område utmed sådan mark.

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

35 §.

Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande
av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts.

36 §.

Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av
snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd
kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må, därest
överenskommelse med jordägaren icke kan träffas, vägsynenämnden föreskriva
skyldighet för jordägaren att inom viss tid ombesörja den erforderliga
röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område, föreläggandet
avser, skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom jordägarens försorg
hållas fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet närmare
angives.

Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd
skada, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av
vägsynenämnden.

37 §.

Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erforderliga
vägmärken.

38 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra
fara för vägens bestånd.

39 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

197

kommer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning
med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

40 §.

Om framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt
stadgat.

Om arbetslag för vinterväghållning på landet.

41 §.

Därest länsstyrelsen finner det erforderligt, skall å länets landsbygd finnas
ett eller flera arbetslag med uppgift att vid svåra snöfall biträda med vinterväghållningen,
då det av vägförvaltningen prövas oundgängligt för att
hålla väg öppen för trafik. Varje arbetslag tilldelas viss vägsträcka.

42 §.

Arbetslag bildas genom att länsstyrelsen utser erforderligt antal personer,
vilka ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på lämpligt belägna fastigheter,
som länsstyrelsen bestämmer.

Den, som fyllt sjutton men ej sextio år, vare skyldig att tjänstgöra i arbetslag.

Vad nu sagts gäller dock ej

a) den som av ämbete eller allmän tjänst är hindrad att tjänstgöra i arbetslaget; b)

den som i yrke eller anställning skulle lida synnerligt förfång, om han
utkallas till tjänstgöring i arbetslag;

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen.

För den som avflyttar från orten upphör tjänstgöringsskyldigheten.

43 §.

Länsstyrelsen uttager i första hand dem, som åtagit sig tjänstgöringsskyldighet
och som prövas därtill lämpliga.

44 §.

Länsstyrelsen förordnar tills vidare för fem år i sänder fogde för arbetslaget.

Fogde som tjänstgjort fem år är ej skyldig att mottaga nytt förordnande.

Fogden vare pliktig

att på anmaning av vägförvaltningen kalla arbetslagets medlemmar till
tjänstgöring,

att under vägförvaltningens överinseende övervaka och leda fullgörandet
av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagda, samt

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

att tillse att erforderliga åtgärder vidtagas för utseende av ersättare till
den, som avgått ur arbetslaget.

Instruktion för fogde utfärdas av länsstyrelsen.

45 §.

Medlem av arbetslag är skyldig att, efter beslut av vägförvaltningen, på
kallelse infinna sig till arbete på anvisad plats; dock åge han i sitt ställe sätta
annan lämplig person.

46 §.

Ersättning till arbetslag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överenskommelse
ej träffas, bestämmes ersättningen av länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, som är

väghållare.

47 §.

48 §.

Innan föreläggande meddelas, skall länsstyrelsens yttrande inhämtas.

49 §.

Vad i 47 och 48 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å
stadsliknande samhälle, som är väghållare.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan

är väghållare.

50 §.

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

51 §.

Beträffande gata, som tillika är allmän väg, skall vad i 39, 40, 42 och 43 §§
stadsplanelagen stadgas om staden i stället tillämpas å kronan, dock att
framställning, som avses i 42 § första stycket nämnda lag, må göras såväl
av kronan som av staden.

Underhållet av gata, som tillika är allmän väg, skall åvila kronan.

Staden skall, där ej Konungen annorlunda förordnar, gälda den kostnad,
som föranledes av att gatan enligt stadsplanen bygges eller underhålles till
större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av trafiken
eller förses med underjordisk avloppsledning.

52 §.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta staden gatumark, som
enligt 45 och 46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelser
gäller, därest i gatumark ingår allmän väg, skall ej inträda, om vägen efter
det kronan övertagit väghållningen byggts inom område, som ingår i
stadsplanen.

53 §.

Vad i 50—52 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å
stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare; dock att vad i 52 § stadgas
skall gälla, om vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område, som
ingår i stadsplanen.

Om vägsynenämnd.

54 §.

Vägsynenämnd skall utses för varje område, för vilket enligt vad särskilt
föreskrivits skall finnas vägnämnd, så ock för stad, där allmän väg finnes,
och stadsliknande samhälle, som är väghållare. Vägsynenämnden skall bestå
av ordförande och två ledamöter.

Vid tillsättande av vägsynenämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet
beträffande såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola, såvitt
möjligt, finnas företrädda inom nämnden.

55 §.

Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för en var
av dem förordnas av länsstyrelsen för fyra år, räknat från utgången av det
år, då förordnandet meddelades. En ledamot jämte suppleant för honom utses
för samma tid, inom vägnämndsområde av vägnämnden samt i stad eller
stadsliknande samhälle av den myndighet, som utövar dess beslutanderätt.
De två ledamöterna och suppleanterna för dem skola vara mantalsskrivna
och boende inom vägsynenämndens område.

Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgöringstidens
utgång, skall ersättare utses för den tid, som återstod för den avgångne.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

56 §.

Den som vill påkalla vägsynenämndens prövning av något ärende skall
göra framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar örn ärendets hänskjutande
till nämnden.

57 §.

Mot ordförande eller ledamot i vägsynenämnd gälla samma jäv, som i lag
stadgas i fråga om domare.

Kan till följd av jäv eller laga förfall nämnden icke bliva fulltalig, skall
länsstyrelsen förordna ersättare för behandling av det ärende, varom fråga
är.

58 §.

För besluts fattande inom vägsynenämnden fordras, att nämnden är fulltalig.
Äro vid omröstningen inom nämnden meningarna delade, gälle vad
de flesta säga. Har en var sin särskilda mening, gälle ordförandens.

59 §.

Ordförande och ledamot i vägsynenämnd skola för sitt arbete och därmed
förbundna kostnader njuta ersättning av väghållaren; dock äger nämnden,
örn det av särskild anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens motpart
att helt eller delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva.

Väghållare eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans
bevakande inför nämnden.

60 §.

Närmare bestämmelser rörande vägsynenämnd meddelas av Konungen.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

61 §.

Bryter någon mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av
föreskrift däri;

eller underlåter jordägare att ställa sig till efterrättelse föreläggande, som
meddelats med stöd av 33 § tredje stycket, 36 § första stycket eller 39 § tredje
stycket;

eller eftersätter fogde för arbetslag vad honom åligger;
eller underlåter, utan tillstånd eller godtagbar anledning, medlem av arbetslag
att på kallelse inställa sig till eller fullgöra arbete och har han ej satt
annan lämplig person i sitt ställe,

straffes med böter från och med tio till och med trehundra kronor.

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

62 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

63 §.

64 §.

Ansökan om handräckning enligt 63 § må göras av väghållaren. Kostnaden
för förrättningen skall, där ansökan gjorts av annan väghållare än kronan,
förskjutas av väghållaren och omedelbart efter förrättningens slutförande av
utmätningsmannen uttagas hos den försumlige.

65 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut örn fastställande av arbetsplan
för vägbyggnadsföretag, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande
av särskild vinterväg, örn indragning av väg eller örn övertagande
av väghållning, som ålegat någon på grund av särskild förpliktelse, meddelas
efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust,
inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär
hos Konungen.

över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i annan fråga, som omförmäles
i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må klagan
hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

66 §.

67 §.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

68 §.

Besvär över beslut jämlikt 28 § om upplåtelse av nyttjanderätt till mark
för tillfällig väg, jämlikt 29 § om uppsättande av snöskärm, jämlikt 33 §
första stycket om ökning av där angivna minsta avstånd eller jämlikt 34 §
andra stycket om förbud att uppföra byggnad eller över föreläggande jämlikt
48 § må ej verka uppehåll med beslutets eller föreläggandets verkställande
eller hindra uttagande av kostnad därför, med mindre den myndighet,
som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

69 §.

Denna lag skall, där ej annat föranledes av vad nedan stadgas, träda i kraft
den 1 januari 1944.

Genom denna lag upphävas

lagen den 7 juni 1934 (nr 241) örn allmänna vägar, med undantag dock
för bestämmelserna i 62—65 §§;

lagen den 16 maj 1930 (nr 141) örn vågrätt;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya
lagens bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tilllämpas.

70 §.

71 §.

Är vid tiden för denna lags ikraftträdande fråga örn byggande av väg, förändring
av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg, indragning
av väg eller övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av
särskild förpliktelse, beroende på länsstyrelsens prövning, skall ärendet handläggas
och prövas i den ordning, som stadgas i nya lagen.

72 §.

Beslut om vägbyggnadsföretag, som av länsstyrelsen meddelats före den 1
januari 1944 men som icke verkställts före den 1 januari 1947, upphör att
gälla sistnämnda dag, om icke dessförinnan vägens sträckning blivit genom
renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats. Konungen
äger dock föreskriva förlängning av tiden för beslutets giltighet, varje gång
med högst tre år.

Kunni. Maj.ts proposition nr 223.

203

Har länsstyrelse före den 1 januari 1944 beslutat, att enskild väg skall förändras
till allmän under förutsättning, att vissa iståndsättningsarbeten utföras,
skall beslutet förfalla, om arbetena icke verkställts före den 1 januari
1947.

73 §.

Har vågrätt uppkommit före den 1 januari 1944, skall, i stället för 17—
23 §§ nya lagen, vad i 3—6 §§ lagen den 16 maj 1930 örn vågrätt finnes
stadgat om rätt till ersättning och om rätt att föra talan alltjämt äga tillämpning,
dock att talan skall instämmas till ägodelningsrätten i den ort, där fastigheten
ligger. Mål som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande skola
behandlas enligt äldre lag.

74 §.

Beslut, som länsstyrelse eljest meddelat med stöd av äldre lag, vare, där ej
annat följer av vad ovan stadgas, gällande intill dess annorlunda förordnas.

Av vägnämnd enligt äldre lag meddelat beslut vare ock gällande, intill dess
annorlunda förordnas.

75 §.

Vad i denna lag stadgas örn förbud i vissa fall mot byggnads uppförande
samt om ansvar och handräckning vid överträdelse av sådant förbud skall
icke äga tillämpning med avseende å byggnad, som vid 1943 års utgång redan
påbörjats och mot vars uppförande hinder icke förelåg enligt då gällande
bestämmelser.

76 §.

Upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud
enligt 33 §, må, om anordningen lagligen tillkommit före 1943 års utgång,
förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för jordägaren
att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. Underlåter jordägaren att
ställa sig föreläggandet till efterrättelse, vare lag som i 61 § och 63 § andra
stycket sägs.

För skada, som uppkommer i anledning av föreläggande enligt första
stycket, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av
vägsynenämnden.

77 §.

Ersättning, som jämlikt 14 § lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar
tillkommer samhälle för väghållning under år 1943 eller tidigare, skall bestämmas
enligt förut gällande föreskrifter.

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

78 §.

79 §.

80 §.

Snöploglag, som vid denna lags ikraftträdande äro inrättade enligt bestämmelser
i äldre lag, skola bibehållas till den 1 juni 1944 eller, om arbetslag
för vinterväghållning dessförinnan uppsättes enligt denna lag, till dess så
skett. Å snöploglag, som bibehålies efter utgången av år 1943, skola förut
gällande bestämmelser alltjämt äga tillämpning.

81 §.

Vägsynenämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

82 §.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 223.

205

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att i stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall införas
en ny paragraf, betecknad 55 a §, jämte rubrik av följande lydelse.

Om gata som tillika är allmän väg.

55 a §.

Beträffande gata, som tillika är allmän väg, skall iakttagas vad särskilt är
stadgat i lagen om allmänna vägar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

20G

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Bilaga J.

1942 års väg,sakkunnigas förslag

till

Lag

örn allmänna vägar.

Allmänna bestämmelser.

1 §''

Denna lag avser sådana för den allmänna samfärdseln öppna vägar, vilka
på grund av vad i denna lag sägs skola hållas genom det allmännas försorg.
Sådana vägar kallas allmänna.

2 §.

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas
för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats,
ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd
eller brukande utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna
samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled (särskild vinterväg).

3 §.

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.

4 §.

Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig, vare
dess hållande i fargillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak vid sidan
av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, må nied vägens försättande
i laggill skick anstå, så länge sådant till följd av det inträffade hindret
finnes nödigt.

I fråga örn väg, varå automobiltrafik är tillåten, ankommer det på länsstyrelsen
att bestämma, huruvida vägen skall hållas fri från hinder av snö och
is i den omfattning, som kräves för sådan trafik, eller allenast i den utsträckning,
som erfordras för samfärdsel med åkdon framfört av dragare.

5 §.

Kronan är väghållare på landet; dock åge Konungen, på begäran av köping
eller annat samhälle, för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad
äga tillämpning, förordna, att samhället skall vara väghållare inom sitt område.

Väghållare inom stads område är staden; dock åge Konungen förordna,
att kronan skall vara väghållare inom stad, som finnes sakna förutsättningar
att_ själv ombesörja väghållningen inom sitt område.

Åligger någon på grund av särskilt åtagande att svara för väghållning,
förbliver därvid, intill dess väghållningen i föreskriven ordning övertages av
kronan, staden eller samhället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

207

6 §.

Vad i 5 § sägs innefattar ej hinder för kommun eller landsting att lämna
bidrag lill byggande av väg.

7 §•

På Konungens prövning ankommer, huruvida och under vilka villkor avgifter
må upptagas för begagnande av färj inrättning.

Såvida ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, skola väg- och
bropengar, där de hittills av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan ske
utan förnärmande av någons enskilda rätt.

8 §.

Vid väghållning skall iakttagas vad om fornminnen, naturminnesmärken
och nationalparker är särskilt stadgat.

Om byggande av väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av
särskild vinterväg och indragning av väg m. m.

9 §.

Ny väg må anläggas såsom allmän, om den prövas nödig för den allmänna
samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna.

Ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig
över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru
den icke prövas nödig för den allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till
gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande,
må ock byggas såsom allmän.

10 §.

Väg må, om så prövas nödigt med hänsyn till samfärdseln eller eljest ur
det allmännas synpunkt, omläggas, breddas eller på annat sätt förbättras.

11 §•

Enskild väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller som
eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, må förändras till allmän,
örn vägen befinner sig i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.

Tarvas för vägens upplåtande till allmän trafik iståndsättningsarbeten,
vilka blott äro av mindre omfattning, skall detta icke utgöra hinder för
vägens förändring till allmän, om medel för arbetena finnas eller kunna
påräknas bliva tillgängliga under den närmaste framtiden.

12 §.

Särskild vinterväg må inrättas, om den kan anses nödig för den allmänna
samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna.

13 §.

Väg må indragas, om den på grund av tillkomsten av ny väg eller eljest
icke längre anses behövlig ur det allmännas synpunkt samt vägens indragande
icke för bygden föranleder annat än ringa olägenhet.

14 §.

Utredning av fråga om anläggning, omläggning, breddning eller annan
förbättring av väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande
av särskild vinterväg, om indragning av väg ävensom angående kronans,

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund
av särskilt åtagande, ankommer, där ej Konungen annorlunda förordnar, på
vederbörande länsstyrelse och den statliga vägorganisationen.

Avgörandet av fråga, varom i första stycket sägs, så ock fastställandet
av arbetsplan för vägbyggnadsföretag skola, i den mån Konungen icke annorlunda
förordnar, ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dock
skall avgörandet eller fastställandet tillkomma Konungen, örn väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen vid sin prövning finner sig vara av annan mening än
länsstyrelsen och de båda myndigheternas åsikter icke kunna sammanjämkas.

Närmare bestämmelser rörande handläggningen av de vägfrågor, varom i
första stycket förmäles, så ock om upprättandet och fastställandet av arbetsplan
för vägbyggnadsföretag meddelas av Konungen.

15 §.

Beslut om fastställande av arbetsplan skall vara förfallet, i den mån icke
vägens sträckning i terrängen blivit genom renstakning eller eljest tydligt
utmärkt och vägarbetet påbörjats inom tre år från den dag, beslutet vann
laga kraft.

Om upplåtande av mark för väg.

16 §.

Har mark enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för
väg utom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd, må
marken sedan nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må äga i
avseende å fastigheten. Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning
över fastigheten blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt
och vägarbetet påbörjats å fastigheten.

Beslut om fastställande av arbetsplan för väg utom område, för vilket
stadsplan eller stomplan blivit fastställd, skall, i den mån beslutet icke på
grund av vad i 15 § stadgas förfallit, medföra rätt för väghållare att taga
den mark, som erfordras för vägen, i besittning samt nyttja marken för väg
utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Jämväl
beslut om förändring av enskild väg till allmän medför för väghållare rätt,
som nu sagts.

Sådan nyttjanderätt, som i denna paragraf avses, kallas vågrätt.

17 §.

Har väg före den 1 januari 1944 färdigställts över fastighet utan att ägaren
hos väghållaren gjort erinran mot vägens framdragande, föreligge ock vågrätt,
ändå att ägaren icke medgivit, att marken tages i anspråk.

18 §.

För upplåtelse av mark till väg så ock för annat intrång, som orsakas
av vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till
ersättning av väghållare, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts, att
ersättning ej skall utgå.

Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits,
innan marken togs i anspråk.

Innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar vid tiden för markens
tagande i anspråk, njute mot avskrivning å fordringshandlingen ersättning
av väghållaren för förlust, som genom vågrätten uppstått å fordringen.

Kungl. Majlis proposition nr 223.

209

19 §.

Föranledes av marks tagande i anspråk för väg synnerligt men för en
del av den återstående fastigheten, vare väghållare på yrkande av ägaren
skyldig att lösa nyttjanderätt jämväl till sådant område, och åge väghållaren
därefter, utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten,
nyttja området, så länge den mark, som tagits i anspråk för vägen, användes
för avsett ändamål.

Lider genom marks tagande i anspråk för väg hela den återstående delen
av fastigheten synnerligt men, skall äganderätten till hela fastigheten av väghållaren
lösas, örn ägaren det begär.

20 §.

Vid bestämmandet av ersättning till fastighetens ägare skall hänsyn tagas
till vad väghållare visar sig hava utgivit till annan sakägare, beträffande
innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar, dock endast i den mån
avskrivning skett å fordringshandlingen.

Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild
rätt i avseende å denna, skall den ersättning, som må tillkomma fastighetens
ägare eller annan sakägare, jämkas med hänsyn därtill.

21 §.

Vad i avseende å ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan väghållare och fastighetens ägare eller annan sakägare, gällö
jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk förvärvat sakägares
rätt i avseende å fastigheten.

22 §.

Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill framställa
ersättningsanspråk, anhängiggöra sin talan, om han är innehavare av
fordran, inom tio år och eljest inom två år från det vägen blivit färdigställd
över fastigheten. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Talan instämmes
till ägodelningsrätten i den ort, där fastigheten ligger.

Vad nu sagts beträffande ersättningsanspråk skall äga motsvarande tilllämpning
med avseende å yrkande av fastighetens ägare örn lösningsskyldighet
för väghållare enligt 19 §.

Väghållare stånde jämväl öppet att få fråga om ersättning prövad av ägodelningsrätten
enligt vad nu sagts, dock må talan mot sådan innehavare av
in tecknad fordran, som ej framställt ersättningsanspråk, ej mot dennes bestridande
upptagas till prövning.

23 §.

Har talan om ersättning eller lösningsskyldighet enligt 19 § första stycket
instämts till ägodelningsrätten och vill väghållare förvärva rätt till mark,
som erfordras för väg, genom expropriation, skall målet på yrkande av väghållare
förklaras vilande, intill dess Konungen prövat ansökan om expropriation
och det visat sig, om väghållare inom föreskriven tid fullföljt rätten
till expropriation. Bifalles ansökan om expropriation och fullföljer väghållare
inom föreskriven tid rätten till expropriation genom stämning till behörig
domstol, skall det hos ägodelningsrätten anhängiggjorda målet avskrivas,
såvitt angår huvudsaken.

24 §.

Bifalles yrkande om lösningsskyldighet enligt 19 § andra stycket, skall
målet, i vad avser annat än kostnaderna å detsamma, av rätten hänvisas till
handläggning i den ordning, som stadgas i lagen örn expropriation; och åge
i ty fall såväl väghållaren som fastighetens ägare göra ansökan örn stämning.

llihang till riksdagens protokoll Idis. 1 sand. Nr 223. 14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

25 §.

Väghållare vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å
mål rörande vågrätt, såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner
skäligt annorlunda förordna.

26 §.

Ersättning för nyttjande av mark så ock för annat intrång, som orsakas
av vägens byggande eller begagnande, skall jämte sex procent ränta därå
från den dag, marken togs i anspråk, nedsättas hos länsstyrelsen, och gäde
om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tilllämpliga
delar vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation
nyttjanderätt eller servitutsrätt uppiåtes; dock att beloppet må utan
hinder av vad nu sagts av väghållaren utbetalas direkt till sakägaren, där
det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å
fastigheten.

27 §.

Varder väg indragen, upphöre vågrätten; och åge väghållare bortföra vad
å marken anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med hänsyn till
uppkommen fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt
annorlunda bestämma.

Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen
indragits eller vid den senare tidpunkt, länsstyrelsen på grund av särskilda
omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

- Om visst tillfälligt upplåtande avemark och om rätt att taga väg hållningsämnen.

28 §.

Är fråga väckt om anläggning eller omläggning av väg och skall i anledning
härav på offentlig myndighets föranstaltande verkställas stakning eller
mätning å marken, undersökning av grund eller annan dylik förberedande
åtgärd, må därför erforderligt tillträde till fastighet icke vägras.

Vid förrättningen skall tillses, att skada å växande gröda såvitt möjligt
undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må i trädgård, annan
därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens medgivande träd skadas
eller fällas.

29 §.

Kan på grund av arbete med vägs omläggning eller förbättring eller på
grund av naturhändelse såsom jordras eller översvämning eller av annan
orsak samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på framställning
av väghållare föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfällig
väg skall upplåtas för så lång tid, sådan väg till följd av det inträffade
hindret är nödig.

30 §.

Vill väghållare, till förekommande av snösamling å väg, uppsätta snöskärm,
och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger den i
41 § omförmälda vägsynenämliden meddela väghållaren tillstånd därtill.

31 §.

Har genom åtgärd, som i 28 § avses, eller till följd av tillfällig vägs anordnande
eller begagnande eller snöskärms uppsättande skada uppkommit,
skall väghållaren härför gälda ersättning med belopp, som i brist på överenskommelse
bestämmes av vägsynenämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

211

32 §.

Vill väghållare å annan än kronan tillhörig mark taga sand, grus, jord
eller sten till vägs underhåll, och kan överenskommelse med jordägaren icke
träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden, som, där ej upplåtelse
av rätt i nämnda avseende kan anses lända jordägaren till märkligt men, äger
bestämma, att sådan upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden
att föreskriva, i vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts,
må utövas samt till vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall
gäldas.

Vad sålunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning,
som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller
stentäkt.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

33 §.

Ä väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller
annan anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av
väg, därå uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast
under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas, att
därigenom, såvitt möjligt, varken samfärdseln beredes olägenhet eller vägens
avvattning försvåras.

Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast
beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro.
Länsstyrelsen äger när som helst återkalla tillståndet så ock meddela föreskrifter,
ägnade att minska olägenheten av grinden.

34 §.

Utmed väg må ej på mindre avstånd än tolv meter eller, vad angår ödeby
gdsväg, nio meter från vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd uppföras
byggnad eller förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning, som
hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär
fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodoseende
av trafiksäkerheten öka de i första punkten angivna minsta avstånden, äger
länsstyrelsen föreskriva sådan ökning, dock högst till tjugu meter. Vid uppförande
av byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas,
att till det eljest tillåtna minsta avståndet lägges så mycket, som motsvarar
höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Vid korsning i samma plan
mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild, allmänneligen befaren
väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg må icke utan
länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd, för
trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma inom ett område, som begränsas
av räta linjer mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer femtio
meter från korsningen.

1 närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel,
som förorsakar snösamling på vägen.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet, som
ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande,
skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

35 §.

Har arbetsplan för vägbyggnadsföretag blivit fastställd, skall, så länge
beslutet om fastställandet är gällande, vad i 34 § första stycket är stadgat
om förbud mot uppförande av byggnad äga motsvarande tillämpning med
avseende å mark, som enligt arbetsplanen skall tagas i anspråk för vägen,
och område utmed sådan mark.

Är fråga väckt om anläggning eller omläggning av väg, äger länsstyrelse]!
meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst
område, som kan beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att
ligga i omedelbar närhet av densamma. Sådant förbud må ej meddelas för
längre tid än tre år. Vid behov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av
tiden; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning. Då vägens
sträckning blivit bestämd genom beslut örn fastställande av arbetsplan
för vägen, upphör förbudet och träder i stället bestämmelsen i första stycket
i tillämpning.

36 §.

Vad i 34 och 35 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande
av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts.

37 §.

Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av
snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd
kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må,
därest överenskommelse med jordägaren icke kan träffas, vägsynenämnden
föreskriva skyldighet för jordägaren att inom viss tid ombesörja den erforderliga
röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område, föreläggandet
avser, skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom jordägarens
försorg hållas fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet närmare
angives.

Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd
skada, skall väghållare gälda ersättning med belopp, som bestämmes av
vägsynenämn den.

38 §.

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan
höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande,
skall vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn.

Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erforderliga
vägmärken.

39 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra fara
för vägens bestånd.

40 &

Örn framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt
stadgat.

Om vägsynenämnd.

41 §.

För varje vägnämndsområde och för varje stad, där allmän, väg finnes,
så ock för varje samhälle på landet, vilket är väghållare inom sitt område,

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

213

skall utses en vägsynenämnd för fullgörande av de uppgifter, som jämlikt
denna lag tillhöra sådan nämnd. Vägsynenämnd skall bestå av ordförande
och två ledamöter.

Vid tillsättande av vägsynenämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet
beträffande såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola, såvitt
möjligt, finnas företrädda inom nämnden.

42 §.

Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för en
var av dem förordnas av länsstyrelsen för fyra år, räknade från och med
den 1 januari året näst efter det, då förordnandet skedde. En ledamot
jämte suppleant för honom utses för samma tid inom vägnämndsområde av
vägnämnden, i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana icke finnas, å
allmän rådstuga samt i samhälle av dess fullmäktige, eller, där sådana icke
finnas, av kommunal- eller municipalstämman. De två ledamöterna och
suppleanterna för dem skola vara mantalsskrivna och boende inom vägsynenämndens
område.

Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgöringstidens
utgång, skall ersättare utses för den tid, som för den avgångne
återstått.

43 §.

Den, som vill påkalla vägsynenämndens prövning av något ärende, skall
göra framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar örn ärendets hänskjutande
till nämnden.

44 §.

Mot ordförande eller ledamot i vägsynenämnd gälla samma jäv, som i
lag stadgas i fråga om domare.

Kan till följd av jäv eller laga förfall nämnden icke bliva fulltalig, skall
länsstyrelsen förordna ersättare för behandling av det ärende, varom fråga är.

45 §.

För besluts fattande inom vägsynenämnden fordras, att nämnden är fulltalig.
Äro vid omröstningen inom nämnden meningarna delade, gäller vad
de flesta säga. Har en var sin särskilda mening, gäller ordförandens.

46 §.

Ordförande och ledamot i vägsynenämnd skola för sitt arbete och därmed
förbundna kostnader njuta ersättning, som skall gäldas av väghållaren;
dock äger nämnden, om så av särskild anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens
motpart att helt eller delvis återgälda väghållaren vad denne fått
utgiva.

Väghållaren eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans
bevakande inför nämnden.

47 §.

Närmare bestämmelser rörande vägsynenämnd meddelas av Konungen.

Om arbetslag för vinterväghållniiig.

48 §.

I kommun på landet skall, i den mån länsstyrelsen finner erforderligt,
finnas ett eller flera arbetslag med uppgift att vid svåra snöfall biträda vägförvaltningen
med vinterväghållningen. Varje arbetslag tilldelas viss vägsträcka.

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Arbetslag må icke tagas i anspråk för vinterväghållning annat än då vägförvaltningen
finner så oundgängligen erforderligt för att hålla den vägsträcka,
arbetslaget tilldelats, öppen för trafik.

49 §.

Arbetslag skall uppsättas av lämpligt belägna och i övrigt tjänliga fastigheter,
vilka därtill indelats av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen bestämmer det antal män, som skall uppsättas av varje fastighet.

50 §.

Ägare eller brukare av indelad fastighet eller annan, som är satt att företräda
ägaren eller brukaren, skall, på begäran av länsstyrelsen eller den länsstyrelsen
förordnar, avgiva förslag på vem eller vilka, som för fastigheten
böra uttagas för tjänstgöring i arbetslaget. I förslaget böra i första hand
upptagas personer, som äro villiga att åtaga sig dylik tjänstgöringsskyldighet.

Till tjänstgöring i arbetslag uttager länsstyrelsen bland de sålunda föreslagna
den eller dem, som åtagit sig tjänstgöringsskyldighet och som prövas
därtill lämpliga. Där för någon fastighet det föreskrivna antalet tjänstgöringsskyldiga
i arbetslaget icke kan utses efter överenskommelse, äger länsstyrelsen
att bland de män, som ha hemvist eller stadigvarande arbete på
fastigheten, uttaga erforderlig personal. Därvid må icke uttagas män under
sjutton eller över femtiofem år.

Av länsstyrelsen meddelat beslut örn uttagning av personal för arbetslag
skall gälla tills vidare.

Rätt till befrielse från tjänstgöringsskyldighet i arbetslag äger

a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att tjänstgöra
i arbetslaget;

b) den som på grund av sitt yrke eller anställningsförhållande skulle lida
synnerligt förfång, om han utkallas till tjänstgöring i arbetslag;

c) den som uppnått femtiofem års ålder; eller

d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen.

För den, som avflyttar från orten, upphör tjänstgöringsskyldigheten.

51 §.

Länsstyrelsen förordnar för fem år i sänder någon av arbetslagets medlemmar
att vara fogde för detta.

Fogde som tjänstgjort fem år är ej skyldig att mottaga nytt förordnande
såsom fogde.

Fogde vare pliktig

att tillse att erforderliga åtgärder vidtagas för utseende av ersättare till
den, som avgått ur arbetslag,

att på anmaning av vägförvaltningen fortskaffa kallelse till arbetslagets
medlemmar att infinna sig till tjänstgöring, samt

att under vägförvaltningens överinseende övervaka och leda fullgörandet
av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagt.

Instruktion för fogde utfärdas av länsstyrelsen.

52 §.

Medlem av arbetslag är skyldig att på anmaning av vägförvaltningen infinna
sig till tjänstgöring på anvisad plats, dock åge medlem rätt att i sitt
ställe sätta annan, som är därtill lämplig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

215

53 §.

Ersättning till arbetslag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överenskommelse
ej träffas angående ersättningens belopp, skall detta bestämmas
av länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser rörande väghållningen i stad.

54 §.

Stad, där kronan är väghållare, vare skyldig att utan kostnad för kronan
tillhandahålla mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för
vilket stadsplan blivit fastställd. Den inskränkning i tomtägares skyldighet
att ersätta gatumark, som enligt 45 och 46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande
äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän
väg, skall ej inträda i det fall, att vägen byggts efter det kronan övertog
väghållningen inom område, som ingår i stadsplanen.

55 §.

Till bestridande av kostnaderna för väghållningen i annan stad än som i
54 § avses utgår bidrag av statsmedel efter ty därom är särskilt stadgat.

56 §.

Stad vare icke skyldig att bygga andra vägar än sådana, till vilkas utförande
bidrag av statsmedel utgår med 95 procent av stadens beräknade
utgifter för byggnadsarbetena.

57 §.

Den närmaste uppsikten över väghållningen i annan stad än Stockholm
utövas av vägförvaltningen i länet, och åligger det förty vägförvaltningen
att övervaka väghållningens behöriga fullgörande samt att vidtaga därför
nödiga åtgärder, allt i enlighet med vad i denna lag eller särskilda författningar
närmare stadgas. I Stockholm utövas den närmaste uppsikten över
väghållningen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

58 §.

Underlåter stad att bygga väg, beträffande vilken arbetsplan blivit fastställd
och till vars utförande staden erhållit bidrag av statsmedel, eller yppas
brist i underhållet av väg och sker ej rättelse efter tillsägelse av vägförvaltningen,
skall förhållandet genast anmälas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som förelägger staden viss tid. inom vilken erforderliga åtgärder skola
hava företagits vid äventyr, örn den tid försittes, att åtgärderna varda genom
styrelsens försorg på stadens bekostnad vidtagna. Föreläggande må av styrelsen
meddelas jämväl utan särskild anmälan.

Innan föreläggande meddelas, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämta
länsstyrelsens yttrande i ärendet.

Särskilda bestämmelser rörande väghållningen inom stadsliknande

samhällen.

59 §.

Skall i samhälle, där kronan är väghållare, väg byggas inom område, för
vilket stadsplan blivit fastställd, åligger det samhället att utan kostnad för
kronan tillhandahålla mark, som erfordras för vägens byggande. Den inskränkning
i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och
46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

i gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den
1 januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

60 §.

Vad i 55—58 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl med avseende
å väghållningen i sådant stadsliknande samhälle på landet, som är
väghållare inom sitt område.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

61 §.

Med böter från och med tio till och med trehundra kronor straffes

den som bryter mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund
av föreskrift däri;

jordägare, om han underlåter att ställa sig till efterrättelse föreläggande,
som meddelats med stöd av 34 § tredje stycket, 37 § första stycket eller
76 §;

fogde, därest han eftersätter vad honom enligt 51 § tredje stycket åligger;
samt

medlem av arbetslag, vilken kallats till tjänstgöring, därest han, utan att
i sitt ställe sätta annan, som är därtill lämplig, utan tillstånd eller godtagbar
anledning utebliver från eller lämnar arbete, som han blivit satt att utföra.

Förseelse åtalas av allmän åklagare.

62 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

63 §.

Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av
34 eller 35 §§, åge överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad sålunda
olagligen skett.

_ Varder förbud, som meddelats i eller med stöd av 33, 34 eller 39 §§ och
eJ avser byggnads uppförande, icke iakttaget och sker ej rättelse genast efter
tillsägelse av väghållaren eller utmätningsmannen i orten, eller efterkommes
ej föreläggande, som med stöd av 34 § tredje stycket, 37 § första stycket
eller 76 § meddelats, åge utmätningsmannen föranstalta om rättelse.

64 §.

Ansökan om handräckning enligt 63 § må göras av allmän åklagare eller
väghållare. Kostnaden för förrättningen skall av väghållaren förskjutas men
omedelbart efter förrättningens slutförande av utmätningsmannen uttagas av
den försumlige.

65 §.

Den, som ej åtnöjes med vägsynenämndens beslut i fråga, som omförmäles
i denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast å
femtonde dagen från det han erhöll del av beslutet.

66 §-

över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag eller med
stöd av densamma utfärdad författning, må klagan hos Konungen föras i
den ordning, som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition ni 223.

217

67 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan
för vägbyggnadsföretag, om förändring av enskild väg till allmän, örn inrättande
av särskild vinterväg, om indragning av väg ävensom angående
kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon
på grund av särskilt åtagande, meddelas efter anslag. Den som är missnöjd
med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den dag,
då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen.

68 §.

Besvär över beslut jämlikt 29 § om upplåtelse av nyttjanderätt till mark
för tillfällig väg eller jämlikt 30 § om uppsättande av snöskärm eller över
föreläggande jämlikt 58 § må ej verka uppehåll med beslutets eller föreläggandets
verkställande eller hindra uttagande av kostnad därför, med
mindre den myndighet, som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

69 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Genom denna lag upphävas

lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar, med undantag dock för bestämmelserna
i 62—65 §§;

lagen den 16 maj 1930 om vågrätt;

kungörelsen den 30 april 1936 med närmare bestämmelser angående vägnämnd; så

ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
nya lagens bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelse i
stället tillämpas.

70 §.

Den statliga vägorganisationen samt de städer och samhällen, vilka skola
själva ombesörja väghållningen inom sina områden, skola vid 1944 års ingång
övertaga alla de vägar, som enligt förut gällande lag voro att anse såsom
allmänna.

71 §.

Är vid denna lags trädande i kraft fråga örn byggande av väg, förändring
av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg, indragning av
väg eller kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning, som
ålegat någon på grund av särskilt åtagande, beroende av länsstyrelsens prövning,
skall frågan handläggas och avgöras i den ordning, som stadgas i den
nya lagen.

72 §.

Beslut örn vägbyggnadsföretag, som meddelats före den 1 januari 1944
men som icke verkställts före den 1 januari 1950, skola upphöra att gälla
sistnämnda dag, örn icke dessförinnan vägens sträckning i terrängen blivit
genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats.

Har länsstyrelse före den 1 januari 1944 beslutat, att enskild väg skall

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

förändras till allmän under förutsättning, att vissa iståndsättningsarbeten
utföras, skall beslutet förfalla, om arbetena icke verkställts före den 1 januari
1950.

73 §.

Mål örn ersättning för upplåtelse av vågrätt, som anhängiggjorts före denna
lags ikraftträdande, skola behandlas enligt äldre lag.

74 §.

Av länsstyrelse jämlikt äldre lag meddelat tillstånd till uppsättande eller
bibehållande av grind å väg eller annat dylikt särskilt tillstånd skall icke
till följd av denna lags ikraftträdande upphöra att gälla.

75 §.

Vad i denna lag stadgats om förbud i vissa fall mot byggnads uppförande
samt om ansvar och handräckning i anledning av överträdande av nämnda
förbud skall icke äga tillämpning med avseende å byggnad, som vid 1943
års utgång redan påbörjats och mot vars uppförande hinder icke förelåg
enligt då gällande bestämmelser.

76 §.

Upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud
enligt 34 §, må, örn anordningen lagligen tillkommit före 1943 års utgång,
förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för jordägaren
att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. För skada, som uppkommer
i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning
med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

77 §.

Har ersättning, som jämlikt 14 § lagen den 7 juni 1934 om allmänna
vägar tillkommer samhälle för väghållning under år 1943 eller tidigare, icke
blivit vid utgången av sistnämnda år bestämd, skola beträffande sättet för
ersättningens bestämmande förut gällande föreskrifter tillämpas.

78 §.

Finnes kassa samlad för byggande eller underhåll av bro eller färja, som
övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott
av väghållningsskyldiga, äga de att däröver förfoga. I annat fall skall den
överlämnas till väghållaren.

79 §.

Snöploglag, som vid denna lags ikraftträdande äro inrättade enligt bestämmelser
i äldre lag, skola bibehållas till den 1 juni 1944 eller, om arbetslag
för vinterväghållning dessförinnan uppsatts enligt denna lag, till dess så
skett. Under den tid efter utgången av år 1943, som snöploglagen bibehållas,
skola förut gällande bestämmelser beträffande snöploglagen alltjämt äga tilllämpning.

80 §.

Vägsynenämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

219

Bilaga K.

Stadsplaneutredningens förslag
till

lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931.

Härigenom förordnas, att 33 och 54 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931
skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma
lag skall införas en ny paragraf, betecknad 44 a §, av nedan angivna innehåll.

33 §.

Är fråga örn marks avstående till gata eller annan allmän plats, äger
staden taga marken i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats
och hos Konungens befallningshavande ställts pant dier borgen för
expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta därå från tillträdesdagen.
I fall som nu nämnts skall stadgandet i 79 § lagen örn expropriation
äga tillämpning.

44 a §.

Är kronan väghållare i stad, skall beträffande gata, som tillika är allmän
väg, vad i 39, 40, 42 och 43 §§ stadgas angående staden i stället gälla i
fråga om kronan med iakttagande:

att framställning, som i 42 § första stycket sägs, må göras antingen av
kronan eller av staden, samt

att, om gata enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare
utförande i övrigt än som betingas av trafiken eller förses med underjordisk
avloppsledning, merkostnaden skall gäldas av staden.

54 §.

Underhåll av gata eller annan allmän plats så ock av underjordisk avloppsledning
skall vila å staden.

Är kronan väghållare i stad, skall dock beträffande gata, som tillika är
allmän väg, underhållet åvila kronan; skolande, där gatan enligt stadsplanen
underhålles till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som
betingas av trafiken eller är försedd med underjordisk avloppsledning, merkostnaden
för underhållet gäldas av staden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Bilaga L.

1942 års vägsakkuiinigas förslag

till

lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 § tredje stycket lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Örn nyttjanderätt till mark för allmän väg är stadgat i lagen om allmänna
vägar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Bilaga M.

1942 års vägsakkunnigas förslag

till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Härigenom förordnas dels att 77 § andra och tredje styckena samt 78 §
lagen den 12 maj 1917 om expropriation skola upphöra att gälla, dels ock
att 79 § samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har den exproprierande tagit marken i besittning utan att ersättningen
blivit bestämd av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke
lämpligen äga rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen sker,
längre fortskridit, äge rätten på framställning av part låta anstå med tillsättande
av nämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944, dock att förut gällande
bestämmelser skola äga tillämpning med avseende å expropriation för vägbyggnadsföretag,
som beslutats dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

221

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 april
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Erigsson.

Enligt lagrådet den 1 april 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över
kommunikationsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
26 mars 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om allmänna vägar;

2) lag örn ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142);

3) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom; samt

4) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn
expropriation.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet T. A. Bexelius.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om allmänna vägar.

7 §•

Gällande lag innehåller icke någon föreskrift örn det skick, vari enskild
väg skall befinna sig för att kunna intagas till allmänt underhåll. I förslaget
har däremot enskild vägs förändring till allmän med visst undantag gjorts
beroende av att vägen befinner sig i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick. Vad sålunda stadgats torde närmast vara avsett som en erinran till
de prövande myndigheterna, att väg icke må upplåtas såsom allmän för
samfärdseln förrän vägen försatts i fargillt skick. Då fråga örn enskild vägs
intagande till allmänt underhåll framdeles skall avgöras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller, i händelse av meningsskiljaktighet mellan denna
och länsstyrelse, av Kungl. Majit, lärer något behov av en dylik erinran icke
förefinnas. Såsom en följd härav kan även andra stycket utgå.

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Andra stycket torde för övrigt, om ock första stycket bibehölles oförändrat,
vara utan självständig betydelse. Erinras må sålunda att, om enskild väg
icke kan utan betydande omläggnings- eller förbättringsarbeten upplåtas för
allmän trafik, frågan örn utförandet av sådana arbeten skall enligt 29 § i
förslaget till vägstadga behandlas i den för vägbyggnadsärenden angivna
ordningen samt spörsmålet örn vägens förändring till allmän avgöras i samband
därmed. Vägens övertagande till allmänt underhåll är följaktligen beroende
av att medel till arbetena finnas tillgängliga. Lika litet som detta
ansetts behöva angivas beträffande vägföretag i allmänhet, torde föreligga
något behov att för det i andra stycket av förevarande paragraf avsedda fall
uttryckligen angiva, att beslutet är beroende av att medel finnas eller beräknas
bliva tillgängliga under den närmaste framtiden.

Där allmänna medel icke finnas eller kunna ställas till förfogande för
iståndsättande av enskild väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln
eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, kan det för
vägintressenterna ofta framstå såsom fördelaktigt att själva åtaga sig kostnaden
för vägens iståndsättande. För att icke intressenterna skola behöva
riskera att nedlägga kostnader på vägen utan att denna därefter intages till
allmänt underhåll böra enligt remissprotokollet intressenterna kunna efter
framställning erhålla ett förhandsbesked örn att vägen verkligen kommer att
förändras till allmän örn den sättes i stånd. Det med sådant förhandsbesked
avsedda syftet torde även kunna vinnas, där beslutet om vägens förändring
till allmän förknippas med det villkoret att de erforderliga arbetena utföras
av intressenterna inom viss kortare, i beslutet angiven tid.

14—15 §§.

I 14 § första stycket meddelas bestämmelser om de myndigheter som ha att
pröva vägfrågor, bl. a. fråga örn fastställande av arbetsplan för vägföretag,
varjämte i 15 § angives under vilka förutsättningar beslut om fastställd arbetsplan
förfaller. De närmare föreskrifterna om arbetsplan äro meddelade
i förslaget till vägstadga. Då upprättande av arbetsplan skall ske för varje
vägföretag och planens fastställande — som i regel skall äga rum — är en
förutsättning för väghållarens rätt att taga vägmärken i anspråk och därigenom
förvärva vågrätt, vore det onekligen en fördel örn den i praktiskt och
rättsligt avseende viktiga grundval för vägföretag som arbetsplanen sålunda
utgör kunde i själva lagen komma att tydligare framträda än som skett i förslaget.
Detta syfte torde kunna vinnas genom att i 15 § utsäges att, innan väg
bygges, arbetsplan för vägen skall upprättas och fastställas, och att det — i
anslutning till 26 § vägstadgan -— föreskrives att fastställande ej är erforderligt
i fråga om sådant förbättringsarbete eller mindre omläggningsarbete som
ej kan antagas lända till förfång för ägare av fastighet som beröres av vägföretaget
eller nyttjanderätts- eller servitutsrättshavare. Som en följd av det
föreslagna nya stadgandet bör omnämnande av arbetsplan i 14 § första stycket
ej ske.

Som en väsentlig förutsättning för markägarens skyldighet att upplåta

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

223

mark för väg angiver remissprotokollet att ägaren får tillfälle närvara vid
förrättning för arbetsplans upprättande och att han underrättas örn upprättad
arbetsplan och örn dess fastställande. Föreskrifterna härutinnan äro meddelade
i förslaget till vägstadga. Enligt lagrådets mening bör en erinran om
dessa föreskrifter, som äro av grundläggande betydelse för enskild rätt, komma
till uttryck i själva lagen. Viss föreskrift i ämnet finnes ock i gällande väglag,
38 § tredje stycket. En erinran i angivet syfte torde såtillvida kunna meddelas
att i det av lagrådet ifrågasatta stadgandet angående arbetsplan utsäges
att fastställande skall föregås av planens utställelse för granskning.

Det nuvarande stadgandet i 15 § torde, efter jämkning, böra upptagas såsom
ett andra stycke efter det av lagrådet föreslagna nya första stycket.

Vid omnämnandet i andra stycket av 14 § av de lokala nämnder som skola
medverka vid behandlingen av vägfrågor synes — på motsvarande sätt som
skett beträffande hänvisningen till vägstadgan — böra erinras om den lag
om vägnämnder m. m. vartill förslag samtidigt framlagts.

Stadgandet torde lämpligen kunna upptagas, efter bestämmelserna om arbetsplan,
såsom särskild paragraf, 16 §, varjämte hänvisningen till vägstadgan
med fördel kan intagas i en ny, 17 §.

16 §.

Då av den avfattning första stycket i förevarande paragraf erhållit ej
med full tydlighet framgår, att vågrätten och följaktligen även rätten till ersättning
härför uppkommer icke i och med att beslutet örn fastställande av
arbetsplan vinner laga kraft utan först genom att marken tages i anspråk för
avsett ändamål, synes stadgandet böra undergå en härav betingad jämkning.

Som vågrätt, vilken uppkommit före den nya lagens ikraftträdande, uppenbarligen
utan särskilt stadgande äger bestånd jämväl därefter, synes tredje
stycket böra utgå.

17 §.

I 22 § av förslaget — som innehåller bestämmelser om nedsättning och
utbetalning av sakägare tillkommande ersättningsbelopp — stadgas att sex
procent ränta å sådant belopp skall utgå från den dag då vägmark togs i anspråk.
Då stadgandet örn räntas utgående synes ha sin plats i nu förevarande
bestämmelse som reglerar själva ersättningsskyldigheten, torde en härav
betingad jämkning böra vidtagas i såväl denna bestämmelse som 22 §.

18 och 21 §§.

Enligt 18 § andra stycket skall väghållare, om marks tagande i anspråk
för väg föranleder synnerligt men för en del av den återstående fastigheten,
på yrkande av ägaren vara skyldig att lösa nyttjanderätt jämväl till sådant
område. I anslutning härtill meddelas vissa processuella bestämmelser i 21 §.
Området anses skola utgöra en del av vägen och sålunda omfattas av vågrätten.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Uppenbarligen bör ägare av fastighet i allo hållas skadeslös i anledning
av vägs framdragande över fastigheten. I enlighet härmed bör ägaren, på sätt
också stadgas i första stycket av 18 §, kunna, därest fastigheten lider synnerligt
men, fordra att den löses. Om endast en del av fastigheten på ett eller
annat sätt kommer att kunna mindre väl utnyttjas för sitt ändamål, torde
ägaren merendels kunna bliva ersatt genom gottgörelse för det intrång som
orsakas honom, utan att dock nyttjanderätten och än mindre äganderätten
till det område, vars brukbarhet blivit nedsatt, frånhändes honom. Hinder
bör ej heller föreligga att, efter omständigheterna, få nyttjanderätten till sådant
område inlöst. Men för att så skall kunna ske i den ordning som stadgas
angående vågrätt synes en förutsättning böra vara, att området såsom vanligen
också torde vara fallet kan användas för vägändamål. Att härutöver
vidga vägrättsbegreppet torde av flera skäl icke vara tillrådligt. Framför allt
skulle det ur rättssäkerhetssynpunkt vara mindre tillfredsställande, därest
även jämförelsevis stora områden utan att kunna anses höra till vägen skulle
vara upplåtna under vågrätt. I dessa fall bör äganderätt — icke vågrätt —
ifrågakomma och följaktligen expropriationsförfarande tillämpas. I den mån
fråga ej är örn större områden torde något verkligt behov av särskild inlösningsplikt
knappast föreligga. Antingen lärer, såsom nämnts, gottgörelse
för dessa områdens mindre användbarhet kunna beredas jordägaren i form
av ersättning för intrång eller också torde områdena, åtminstone som regel,
kunna och böra hänföras till vägen enligt den bestämning av begreppet väg
som upptages i förslagets 2 § och såsom sådana böra upplåtas under vågrätt.

I enlighet med denna uppfattning synes å ena sidan lösningsplikten enligt
första stycket böra vidgas att omfatta jämväl del av fastighet, å andra sidan
bestämmelserna i andra stycket örn vågrättens utvidgning att omfatta jämväl
områden för annat än vägändamål böra utgå. Då avgörandet av frågan huruvida
i det särskilda fallet lösningsplikt föreligger skall ankomma å ägodelningsrätten,
lärer det icke behöva befaras, att expropriationsförfarande skall
bliva erforderligt i andra fall än som verkligen betingas av jordägarens berättigade
intressen, än mindre att genom expropriation av allenast viss del av en
fastighet olägenhet därav skulle uppstå ur fastighetsbildningssynpunkt. Ej
sällan torde för övrigt den exproprierade — och således gravationsfria —
delen kunna sammanläggas med annan fastighet.

Lagrådet får alltså hemställa, att åt hithörande bestämmelser gives det
huvudsakliga innehåll, att därest vägs framdragande över fastighet föranleder
synnerligt men vid nyttjandet av densamma eller viss del därav ägaren skall
vara berättigad fordra, att fastigheten eller delen skall lösas, att yrkande härom
skall framställas i enahanda ordning som är stadgad beträffande talan
örn ersättning, att, därest väghållaren förklarats lösningspliktig, i avseende å
frågans vidare behandling bestämmelserna i lagen om expropriation i tilllämpliga
delar skola lända till efterrättelse, samt att såväl väghållaren som
fastighetens ägare må göra ansökan örn stämning.

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

20 §.

1 de fall då efter jorddelningslagens tillkomst ägodelningsrättens kompetens
vidgats till att omfatta annat än jorddelningsmål (jfr jorddelningslagen

21 kap.) eller ändring skett i lag, som jämväl tidigare tillerkände ägodelningsrätt
sådan vidgad kompetens, har fråga varit örn särskilda förrättningar,
företagna av lantmätare eller annan (jfr 1939 års lag örn enskilda
vägar resp. 1925 års ensittarlag), och hava i sådant sammanhang särskilda
hestämmelser meddelats i fråga örn förfarandet i målet och talan mot däri
meddelade beslut. Lagrådet har intet att erinra emot förslaget att låta ägodelningsrätten
bliva första domstol jämväl beträffande vägrättsmål men
anser erforderligt att särskilt stadgande meddelas om förfarandet och talerätten
i sådana mål. Stadgandet torde lämpligen kunna erhålla den avfattning,
att i fråga örn förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri
meddelade beslut skall i tillämpliga delar gälla vad angående jorddelningsmål,
som anhängiggöras genom stämning, finnes stadgat i lagen örn delning
av jord å landet.

22 §.

Till skydd för inteckningshavare och nied deni likställda rättsägare stadgas
i 22 § att ersättning för nyttjande av mark och för intrång skall jämte
ränta nedsättas hos länsstyrelsen för fördelning och utbetalande i den ordning
som är stadgad för det fall att enligt expropriationslagen nyttjande- eller
servitutsrätt upplåtes. Från denna regel stadgas dock det undantag, att beloppet
må utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen utan betydelse
för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten.

Då ersättningen i övervägande antalet fall icke torde beröra inteckningshavarnas
rätt, bör utbetalningen i dessa fall, såsom de sakkunniga jämväl framhållit,
göras till sakägaren. Anledningen till att stadgandet det oaktat avfattats
som örn ersättningens nedsättande skulle vara regel har av de sakkunniga
angivits vara behovet att understryka, att utbetalning sker på väghållarens
egen risk. Detta framgår emellertid med tillräcklig tydlighet av bestämmelsen
i 23 § andra stycket. På det att i samtliga parters intresse nedsättning
icke må ske i onödan, torde stadgandet böra jämkas på det sätt, att däri uttryckligen
angives under vilken förutsättning ersättningen skall nedsättas.
Lagrådet hemställer alltså, alt nedsättning förklaras skola äga runi allenast
där genom vågrätt fastigheten undergått sådan minskning i värde, att den
kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade
då marken togs i anspråk.

23 §.

Utöver det skydd som herodes inteckningshavare genom bestämmelsen i

22 § och det därtill anslutande stadgandet i andra stycket av förevarande
paragraf äger enligt första stycket inteckningshavare som förmenar att ersättning
blivit för lågt beräknad att, i den mån ersättningsbeloppet till följd
av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av an -

Rihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 223.

1f>

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

nan anledning ej blivit prövat av domstol, lora talan om att ersättningen,
såvitt på hans eller annan sådan fordringsägares rätt inverkar, bestämmes
av ägodelningsrätten.

Stadgandet, som avfattats med 9 kap. 73 § vattenlagen såsom förebild,
torde för inteckningshavaren sakna större praktiskt värde men kunna giva
anledning till onyttiga värderingar med därav följande fördelningar. I de
undantagsfall, då på förevarande område tillämpningen av regeln kan ifrågakomma,
torde inteckningshavarens rätt, helst väghållaren mäste antagas
städse vara solvent, kunna på enklare sätt fullt tillgodoses därigenom, att
inteckningshavaren jämväl för detta fall erhåller rätt till ersättning av väghållaren
för liden förlust. Någon fara för väghållaren lärer härigenom icke
kunna uppkomma. Förutsättning för bifall till en talan om dylik ersättning
torde nämligen som regel vara, att vid exekutiv auktion å fastigheten utretts
att fordringen blivit nödlidande. Erinras må slutligen, att någon speciell
preskriptionstid till förkortning av den allmänna icke föreslås, medan för
motsvarande fall enligt vattenlagen talan måste anhängiggöras inom sex månader.

25 §.

Det torde, liksom hittills, utan särskilt stadgande vara klart att den omständigheten
att väghållaren är berättigad att förvärva eller måhända redan
förvärvat vågrätt icke utesluter honom från att vid behov anlita expropriationsförfarande
för förvärv av mark för allmän väg, vare sig med äganderätt
eller med nyttjanderätt. Förevarande stadgande, som saknar motsvarighet
i vägrättslagen, synes hava till syfte att reglera förfarandet i .sådana fall,
då talan om ersättning för vågrätten anhängiggjorts vid ägodelningsrätt och
väghållaren inleder expropriationsförfarande. Motsvarande spörsmål var föremål
för uppmärksamhet under förarbetena till gällande vägrättslag. Sålunda
framhölls i den till grund för lagstiftningen liggande promemorian, att
det vöre tydligt att, örn stämning i expropriationsmålet redan utfärdats, den
jämlikt vägrättslagen väckta talan borde avvisas. Hade expropriationsfrågan
ej fortskridit så långt, att stämning ågått, syntes målet böra förklaras vilande
i avbidan på huruvida expropriation komme till stånd, varvid vore att märka,
att en beviljad expropriationsrätt förfölle, därest densamma icke fullföljdes
genom stämning inom viss utsatt tid. Fullföljdes ej expropriationen, förelåge
uppenbarligen intet hinder för talans prövning enligt vägrättslagen. Mot detta
uttalande restes icke någon gensaga under lagstiftningsärendets fortsatta behandling.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit hemställer lagrådet, att
förevarande stadgande — som för övrigt icke löser samtliga kolli si onsfall —
måtte utgå.

Bestämmelserna om vågrätt och vad därmed hör samman, 16—26 §§, synas
lämpligen böra så uppställas, att efter det grundläggande stadgandet örn
vågrätt (16 §) upptagas reglerna örn ersättning till jordägaren samt nyttjanderätts-
och servitutsrättshavare (17 §) och därefter stadgandena örn de

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 227

rättsanspråk inleckningshavare kunna göra gällande jämte det därtill knutna
uedsättningsförfarandet (22 och 23 §§). Därefter synas böra följa bestämmelserna
i 19 §, vidare reglerna om förfarandet beträffande vägrättsmål
(20 §) och om lösningsplikt (18 och 21 §§) samt slutligen föreskrifterna i 24
och 26 §§.

Vägrättsbestämmelserna torde lämpligen böra upptagas under rubriken
»Örn vågrätt.»

42 §.

Enligt förevarande paragraf har för den som skall vara skyldig tjänstgöra
i arbetslag för att biträda med vinterväghållning bestämts en minimiålder
av sjutton år. I de för närvarande gällande författningar, jämlikt vilka personal
må uttagas till fullgörande av anvisat arbete, har motsvarande ålder
fastställts till i vissa fall sexton och i andra aderton år. Då det torde vara
lämpligt att beträffande personal som tvångsvis kan åläggas arbetsplikt åldersgränserna
ej varieras mera än som av förhållandena betingas, ifrågasätter
lagrådet huruvida icke i nu ifrågavarande fall minimiåldern borde fastställas
till sexton år.

50—53 §§.

Enligt det föreliggande förslaget skall stad fortfarande i regel vara väghållare
inom sitt område, men Kungl. Majit skall äga förordna att kronan skall
vara väghållare inom stad som saknar förutsättningar att själv ombesörja
väghållningen inom sitt område. Vidare skall enligt förslaget kronan som regel
vara väghållare inom stadsliknande samhällen. Vad sålunda föreslagits har
ansetts medföra vissa ändringar i föreskrifterna i stadsplanelagen angående
ansvarigheten för iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande
samt underhåll av gata inom område som ingår i stadsplanen. Ändringarna
innebära att, då kronan är väghållare i stad eller stadsliknande samhälle,
stadens eller samhällets skyldigheter i angivna hänseenden skola åvila kronan.
Erforderliga föreskrifter härom hade efter samråd mellan vägsakkunniga
och stadsplaneutredningen ansetts böra införas i stadsplanelagen, 44 a
och 54 §§, varom förslag utarbetats av utredningen. Genom hänvisningen i
56 § samma lag kommo ändringarna att bliva tillämpliga jämväl å stadsliknande
samhällen. Då emellertid de förpliktelser örn vilka här är fråga skola
ankomma å kronan i egenskap av väghållare ha bestämmelserna i ämnet
synts departementschefen böra meddelas i väglagen och upptagits i 51 och
53 §§, medan en erinran örn de särskilda bestämmelserna rörande »gata som
tillika är allmän väg» intagits i stadsplanelagen. De av departementschefen
anförda skälen för bestämmelsernas placering synas vara beaktansvärda.
Tillgodoseende av såväl stadsplaneutredningens som departementschefens synpunkter
torde enligt lagrådets mening lämpligen böra ske på det sätt, att bestämmelserna
såsom innebärande ändringar i stadsplanelagens regler införas
i nämnda lag, men att samtidigt den erinran örn dessa ändringar som bör
upptagas i väglagen så avfattas att redan därav kronans förpliktelser i detta
hänseende tydligt framgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

22»

Bestämmelserna i stadsplanelagen torde kunna utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplaneutredningens förslag. Vid avfattandet av
dessa bestämmelser böra örn möjligt komma till tydligare uttryck i lagtexten
vilka gator varom här är fråga. Frånsett de gator i staden eller samhället,
som framdeles komma att byggas av kronan som väghållare, avses sålunda
dels sådana allmänna vägar som efter lagens ikraftträdande komma att efter
hand iordningställas och upplåtas som gata, dels sådana redan upplåtna
trafikleder som, såvitt gäller stad, komma att i anslutning till kronans övertagande
av väghållningen förklaras tillika vara allmänna vägar samt, i fråga
örn samhällena, komma alt alltjämt bestå såsom allmänna vägar.

Med utgångspunkt från de sålunda föreslagna bestämmelserna i stadsplanelagen
torde åt stadgandet i 51 § i väglagen kunna givas det innehåll att för
iordningställande och upplåtande av väg såsom gata i stad, där kronan är
väghållare, kronan i stället för staden är ansvarig efter vad i 44 a § stadsplanelagen
stadgas, samt att underhållet av väg i sådan stad skall, jämväl
sedan vägen upplåtits såsom gata, i stället för staden åvila kronan enligt 54 §
stadsplanelagen och att samma lag skall vara i fråga örn gata som förklarats
tillika vara väg. Genom hänvisning i 53 § väglagen bliva dessa bestämmelser
tillämpliga jämväl å de stadsliknande samhällena.

Den föreslagna regleringen av väghållningen i stad och stadsliknande samhälle,
där kronan skall vara väghållare, har ansetts böra medföra — utöver
vad i det föregående berörts om kronans skyldighet att fullgöra vissa staden
åvilande förpliktelser i fråga om gata som tillika är allmän väg — att staden
gentemot kronan skall vara pliktig att kostnadsfritt tillhandahålla mark
som erfordras för vägs byggande inom stadsplanelagt område. Bestämmelse
härom har upptagits i förslagets 50 §. I anslutning härtill har i 52 §.
som enligt hänvisningen i 53 § gäller jämväl stadsliknande samhälle, stadgats
att den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta staden gatuinark,
som enligt 45 och 46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelser
gäller därest i gatumark ingår allmän väg, ej skall inträda, om
vägen efter det kronan övertagit väghållningen byggts inom stadsplanelagt
område. Medan bestämmelserna i 50 och 51 §§ uppenbarligen reglera förhållandet
mellan kronan såsom väghållare och staden, avser stadgandet i
52 § att reglera förhållandet mellan staden och tomtägarna i denna. Den
tidigaste motsvarigheten till ifrågavarande bestämmelse tillkom år 1927 i
sammanhang med ordnandet av frågan örn köpingars och inunicipalsamhällens
förhållande till det allmänna väghållningsbesväret och infördes då
i 9 § av 1891 års lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,
varefter stadgandet med i sak oförändrat innehåll upptogs i 17 § i 1934
års allmänna väglag. Bestämmelsen tillkom för att för stadsliknande samhällen
underlätta den då införda skyldigheten att utan kostnad för väghållningsdistriktet
tillhandahålla mark, som erfordrades för byggande av väg inom
stadsplanelagt område, ett förhållande som klart framgår av dåvarande departementschefens
yttrande, att det därigenom vore sörjt för att samhällena
skulle kunna enligt fastighetsbildningslagens bestämmelser uttaga markkost -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. --9

midén av tomtägarna utmed vägen. Enligt lagrådets mening har stadgandet,
såsom i realiteten innebärande en ändring i och utvidgning av stadsplanelagens
bestämmelser örn tomtägares skyldighet att ersätta gatumark,
sin rätta plats i stadsplanelagen.

Då nu en genomgripande reglering av frågan örn väghållningen sker, synes
anledning föreligga att upptaga stadgandet i dess naturliga sammanhang.
Stadgandet bör i vad det avser stad införas i 45 § stadsplanelagen och
upptagas såsom ett tillägg till första stycket med innehåll, alt däri angiven
inskränkning ej skall gälla såvitt avser allmän väg i stad, där kronan är
väghållare och vägen efter det väghållningen övertagits av kronan byggts
inom område som ingår i stadsplanen. Då för samhällenas del reglerna avse
väg som byggts efter den 1 januari 1928, torde beträffande dem ett särskilt
stadgande av huvudsakligen samma innehåll som det i 17 § 1934 års
väglag upptagna vara påkallat och böra införas som ett tredje stycke i 56 §
stadsplanelagen. Emellertid synes jämväl i väglagen en erinran böra göras
örn dessa bestämmelser. Detta synes lämpligen kunna ske genom upptagande
såsom ett andra stycke i 50 § förevarande förslag av ett stadgande, alt
om stadens rätt att av tomtägare uttaga ersättning för den tillhandahållna
marken är stadgat i stadsplanelagen. Genom hänvisningen i 53 § blir stadgandet
tillämpligt jämväl å samhällena.

55 §.

Enligt förevarande paragraf skall en ledamot i vägsynenämnd på landet
utses av vägnämnden inom området. Varken i förslaget till väglag eller i
förslaget till lag örn vägnämnder m. m. upptagas bestämmelser örn rätt till
klagan över sådant val eller annat beslut av vägnämnd eller länsvägnämnd.
Möjlighet torde dock böra finnas att föra talan mot dylikt beslut. Föreskrift
härom synes böra givas i sistnämnda lag.

69 §.

I 62 § gällande väglag stadgas att den skyldighet att utföra väghållning,
sorn enligt tidigare bestämmelser kunde åligga medlem av stadskommun,
skall upphöra från och med den 1 januari 1937, såvida icke Kungl. Majit,
på framställning av staden, förordnar örn skyldighetens avskrivning under
en tid av tio år, räknade från nämnda dag. I 63—65 §§ samma lag givas
närmare bestämmelser om den successiva avskrivningen.

I 69 § i det remitterade förslaget föreslås alt 62—65 §§ gällande lag icke
skola upphävas i samband med lagen i övrigt. De sakkunniga lia såsom skäl
härför anfört, att sistnämnda lagrum väl nu torde sakna all aktualitet, men
att det vore tänkbart alt behov av bestämmelserna kunde uppkomma, varför
de icke nu borde upphävas. Alt överföra dem till den nya väglagen vore
icke lämpligt, då de. på sätt framginge av innehållet, endast avsåge tiden till
den 1 januari 1947.

Enligt vad lagrådet inhämtat hava samtliga av städer gjorda framställningar
örn successiv avskrivning av den skyldighet att utföra väghållning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

.sorn tidigare åvilat fastighetsägare, av Kungl. Majit lämnats utan åtgärd.
På grund härav och då ifrågavarande skyldighet enligt bestämmelsen i 62 §
skulle upphöra den 1 januari 1937, därest framställning om avskrivning icke
dessförinnan inkommit till Kungl. Majit, lärer något behov av föreskrifterna
i 62—65 §§ gällande lag icke längre förefinnas. En härav betingad ändring
bör följaktligen vidtagas i förevarande paragraf.

I övrigt torde vissa paragrafer i förslaget böra jämkas i formellt hänseende.

Förslaget till lag om ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Lagrådet hänvisar till vad som anförts vid 50—53 §§ av förslaget till lag
om allmänna vägar.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

(nr 189) örn expropriation.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Majlis proposition nr 223.

231

Utdrag av protokollet över kommunikationsurenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 30 april 19A3.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Eriksson, Bergquist, Andersson, Gjöres.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler
efter gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, lagrådets den 28 april 1943 avgivna utlåtande över de den
26 mars 1943 till lagrådet remitterade förslagen till lag örn allmänna vägar,
lag örn ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), lag om ändrad
lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom samt lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj
1917 (nr 189) örn expropriation.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden.

De ändringar i förslagen, om vilka lagrådet hemställt, beröra icke förslagens
huvudgrunder och äro väsentligen av formell natur. .lag anser mig
böra biträda ändringsförslagen.

Härutöver lia i redaktionellt hänseende vissa jämkningar ansetts böra vidtagas
såväl i förenämnda till lagrådet remitterade lagförslag som ock i vissa
av de övriga vid statsrådsprotokollet för den 26 mars 1943 fogade författningsförslagen.

De sålunda överarbetade författningsförslagen torde nu böra föreläggas
riksdagen.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

dels föreslå riksdagen att antaga förslagen till

1) lag om allmänna vägar;

2) lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr
142);

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.
1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn
expropriation;

5) lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den
allmänna väghållningen på landet; samt

6) lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd;

dels föreslå riksdagen att godkänna förslagen till

1) förordning örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och
stadsliknande samhällen, som äro väghållare; samt

232

Kungl. Majlis proposition nr 223.

2) förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över förslaget till stadga angående
behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Hans
Ma,j:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:
F. Wessberg.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

431012