Kungl. Maj:ts proposition Nr 222 (Proposition 1925:222)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Nr 222.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning m. m.;
given Stockholms slott den 17 april 1925.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 9 december
1910 (nr 141 s. 42),

2) lag om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat,

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december
1910 (nr 141 s. 37), och

4) lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å
ecklesiastika löneboställen,

dels ock hemställa att riksdagen, därest de under 1), 3) och 4) omförmälda
lagarna bliva av riksdagen antagna, ville bemyndiga Kungl. Maj:t att bestämma
dagen för deras ikraftträdande.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt.

181 höft. (Nr 222.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

FÖRSLAG

till

Lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 9 december
1910 (nr 111 s. 42).

Härigenom förordnas, att ecklesiastik boställsordning den 9 decembei 1910
skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

9 §. .

Där vid syn eller ekonomisk besiktning föreskrift meddelas om storleken,
inredningen och övriga beskaffenheten av laga hus å prästgård, iakttages, å
ena sidan, att byggnadens varaktighet och boställshavarens skäliga behov
tillgodoses samt, å andra sidan, att de med byggnadsskyldighetens fullgörande
förenade kostnader ej varda mer än nödigt betungande.

III KAP.

Om löneboställen.

19 §.

1. Löneboställen skola upplåtas på arrende i enlighet med föreskrifter,
som meddelas i en av Konungen utfärdad ecklesiastik arrendeförordning.

2. I fråga om arrende, som nu sagts, skall vad här nedan i denna boställsordning
stadgas lända till efterrättelse. I de delar, varom boställsordningen
ej innehåller bestämmelser, tillämpas allmän lag och den ecklesiastika
arrendeförordningen.

20 §.

Löneboställe skall, där det ej på grund av svag beskaffenhet eller av
annat skäl anses kunna med större fördel utarrenderas obebyggt, vara försett
med de byggnader, som i den ordning, varom närmare stadgas i den
ecklesiastika arrendeförordningen, efter behörigt förslag bestämmas av den
utarrenderande myndigheten.

21 §■

A löneboställe skola de byggnader, som omförmälas i 20 §, nybyggas
och underhållas av arrendatorn. Sådana byggnader kallas i denna boställsordning
arrendatorns skyldighetslius.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 222.

22 §.

Arrendatorns skyldighetshus skola uppföras efter ortens sed och av ändamålsenliga
byggnadsämnen till den storlek och av den beskaffenhet, bohovet
i varje särskilt fall fordrar.

23 §.

Då föreskrift meddelas om vilka skyldighetshus skola finnas å löneboställe
samt om storleken, inredningen och övriga beskaffenheten av sådant hus,
skall iakttagas, att löneboställets bebyggande sker på ett i förhållande till
boställets storlek och avkastningsförmåga och med hänsyn till angelägenheten
att för bostället erhålla skäligt arrende så ekonomiskt sätt, som omständigheterna
medgiva.

24 §.

Uppkommande brister å arrendatorns skyldighetshus skola avhjälpas och
^byggnad av dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrives eller eljest
bliver nödigt.

25 §.

1. I fråga om rätt för tjänstinnehavare och arrendator samt pastorat eller
församling att erhålla virke från löneboställes skog lände till efterrättelse
vad särskilt är stadgat.

2. Andra å löneboställe tillgängliga byggnadsämnen än virke må, där
sådant kan ske utan men för bostället eller förnärmande av arrendators rätt,
användas till nybyggnad, förbättring eller underhåll av prästgård och kyrka.

26 §.

1. Nybyggnadsskyldigheten vid löneboställe skall uppskattas till visst årsbelopp
i penningar och i arrendekontraktet angivas. Angående årsbeloppets
beräknande och huru detsamma skall av arrendatorn genom nybyggnad eller
inbetalning i penningar utgöras samt om arrendatorns rätt att för nybyggnadskostnads
bestridande uppbära årsbelopp, som må finnas uppsamlade,
därom stadgas i den ecklesiastika arrendeförordningen.

2. Där arrendator verkställt nybyggnad, som godkänts som skyldighetshus,
och den i behörig ordning beräknade kostnaden för denna nybyggnad
överstiger vad på hans arrendetid belöper efter den i 1 mom. omförmälda
årsberäkning jämte årsbelopp, som må finnas från föregående arrendetid
uppsamlade, njute han gottgörelse för överskjutande beloppet antingen, på
sätt i den ecklesiastika arrendeförordningen närmare stadgas, genom nedsättning
i arrendet för vissa år eller ock, vid boställets avträdande, av den
nya arrendatorn; skolande härvid iakttagas, att nedsättning i arrendet må
beviljas allenast i avseende å ökning i byggnadsskyldighet, som uppstått till
följd av omständigheter, som inträffat under arrendetiden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Vad ny arrendator sålunda fått utgiva skall anses som av honom förskjuten
nybyggnadskostnad.

27 §.

Har behov av nybyggnad uppstått till följd av arrendatorns vanvård,
svare själv för kostnaden.

28 §.

Skyldighetshusen vare arrendatorn pliktig att brandförsäkra, då arrendet
för bostället uppbäres av vederbörande kyrkoråd, för kyrkorådets räkning,
men eljest för domkapitlets räkning till husens fulla, i behörig ordning uppskattade
värde; och skall sådan försäkring av honom behörigen vidmakthållas.
Arrendator, som försummat sin skyldighet att taga eller vidmakthålla
brandförsäkring, svare själv för brandskada.

29 §.

1. Alla andra byggnader å löneboställe än arrendatorns skyldighetshus äro
överloppshus, vilka tillträdaren äger att från avträdaren lösa till det värde, som,
i brist av åsämjande, bestämmes vid av- och tillträdessynen. Har tillträdaren
vid synen tillkännagivit sin avsikt att ej lösa överloppshus, eller underlåter
han att inom en månad efter synen förklara sig villig därtill, må avträdaren
bortföra huset inom tid, som vid synen föreskrives, eller, där sådan föreskrift
icke lämnats, inom ett år från avträdandet av arrendet; åliggande det
avträdaren, om han bortför huset, att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras
för återställande av jord eller byggnad i samma skick, vari den
befanns före överloppshusets uppförande; och böra vid synen meddelas härutinnan
erforderliga bestämmelser.

2. Har ej avträdaren inom den bestämda tiden bortfört överloppshus,
som han enligt 1 mom. är berättigad borttaga, tillfälle huset tillträdaren
med den rätt, med vilken avträdaren innehaft detsamma.

IV KAP.

Om tillsyn å boställen samt om ekonomiska besiktningar och syner.

Allmän bestämmelse.

30 §.

1. Domkapitlet bör tillse, att inom stiftet belägna boställen varda till hus
och ägor behörigen vidmakthållna. Anser domkapitlet boställes rätt vara
genom något av domstol eller annan myndighet meddelat beslut förnärmad
eller att vid sådant beslut icke iakttagits vad i 9 och 23 §§ föreskrives,
skall domkapitlet i behörig ordning överklaga beslutet.

2. Över fullgörandet av arrendator åliggande brandförsäkringsplikt hålle
domkapitlet noggrann tillsyn.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 222. 5

Ekonomisk besiktning.

31 §.

För tillsyn å samtliga boställens hävd till hus och jord skola hållas
ekonomiska besiktningar, å prästgårdar inom utgången av tionde året och
å löneboställen, där ej Konungen för visst boställe eller viss grupp av
boställen annorlunda bestämmer, inom utgången av femte året efter det, då
syn å hävden eller ekonomisk besiktning näst förut å bostället förrättats;
ägande domkapitlet att i händelse av särskilt behov även å annan tid förordna
om ekonomisk besiktning å visst boställe.

32 §.

1. Ekonomisk besiktning förrättas, efter förordnande av domkapitlet, av
en boställsnämnd, bestående av tre i lantbruks- och därmed sammanhängande
affärsförhållanden kunniga män, av vilka en, tillika ordförande, jämte ersättare
för honom, för högst tre år åt gången förordnas av Konungen och
två skola, jämte lika antal ersättare, för tre år åt gången, utses, den ena
av häradsrätten eller i fråga om stad, som anses böra utgöra eget tjänstgöringsområde,
av magistraten och den andra av domkapitlet, dock att Konungen
äger att, där särskilda skäl därtill föranleda, beträffande sättet för utseendet
av sistnämnda två ledamöter och ersättare för dem annorlunda förordna.
Boställsnämndens tjänstgöringsområde bestämmes av Konungen.

Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, galle vad de flesta säga.
Har var sin särskilda mening, galle ordförandens.

2. Ekonomisk besiktning å löneboställe må kunna förrättas av ordföranden
ensam, därest domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller
andra omständigheter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och arrendatorn
därtill lämnar medgivande. I sådant fall må dock ej vid besiktning
handläggas frågor om utdömande eller insyning av skyldighetshus.

33 §.

1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd galle: om han är med boställshavare
eller annan part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 13
kap. 1 § rättegångsbalken om jäv mot domare sägs; eller om ledamot är
boställshavares eller annan parts vederdeloman eller uppenbare ovän; eller
om ledamot eller den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag,
som nämnt är, äger i målet del eller eljest kan av förrättningen vänta
synnerlig nytta eller skada, därvid dock den omständighet, att ledamot eller
hans bemälde skyldeman, såsom medlem av församlingen, är pliktig deltaga
i kostnad för nybyggnad och underhåll å boställe, ej må såsom jäv räknas.
Har ledamot av boställsnämnd, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar
rättegång med boställshavare eller arrendator av boställe, eller söker
någon sak med ledamot eller tillfogar honom något med ord eller gärning
i uppsåt att honom därmed jävig göra, det må ej heller för jäv räknas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

2. Vet nämndens ordförande, att sådant jäv mot honom är, eller är han
av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkalie han i sitt ställe den
av Konungen för honom förordnade ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot
eller förfall för någon av nämndens övriga ledamöter, göre denne omedelbart
anmälan därom hos ordföranden, vilken ombesörjer inkallandet av ersättare.

3. Därest i det fall, att ordförande eller annan ledamot på grund av laga
förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant hinder möter
jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att om förhållandet göra anmälan
hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle förordna ordförande
eller ledamot av nämnden.

34 §.

Nämndens ordförande utsatte tid för de ekonomiska besiktningar, om vilka
domkapitlet på sätt i 32 § sägs förordnat, med iakttagande, att de hållas å
tjänlig årstid och att, där så kan ske, besiktningar i samma ort förrättas
omedelbart efter varandra.

35 §.

1. Minst en månad före besiktningen skall ordföranden om tiden därför
underrätta domkapitlet, vilket, där sådant prövas nödigt, förordnar sakkunnig
person att å domkapitlets vägnar närvara vid besiktningen. Inom lika
tid åligger det ordföranden att, när församlings rätt ifrågakommer, hos kyrkostämmans
ordförande påkalla kyrkostämma för utseende av ombud för församlingen
att vid besiktningen bevaka dess rätt. Om mottagandet av underrättelse,
varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande tillställas ordföranden.
Övriga parter skola minst fjorton dagar före besiktningen av
ordföranden kallas till densamma.

2. När ordföranden bevisligen iakttagit vad enligt 1 mom. åligger honom,
må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för besiktningens företagande.

36 §.

Anmäles vid förrättningen jäv mot ordföranden, och finner nämnden det
vara lagligen grundat, inställes förrättningen och förfares för inkallande av
annan ordförande så som i 33 § sägs. Förekommer mot annan ledamot
jäv, som av nämnden godkännes, ombesörje ordföranden inkallande av ersättare
för honom. Ogillas jävet, skall förrättningen fortgå; vederbörande
obetaget att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom
jävsanmärkning ogillats.

37 §.

1. Vid ekonomisk besiktning har nämnden att iakttaga vad här nedan sägs:

a) Tillses, huruvida instrument över förut å bostället hållna ekonomiska

Kung1. May.ts proposition Nr 222.

besiktningar och syner samt andra bostället rörande handlingar fortfarande
finnas i behåll, ävensom huruvida arrendatorns skyldighetshus äro behörigen
brandförsäkrade och försedda med nödig brandredskap, varjämte redovisning
avfordras ej mindre arrendatorn för husröte- eller brandskadeersättning
eller andra medel, vilka böra för boställets räkning redovisas, än även
församlingens ombud för årsbelopp, som enligt meddelade föreskrifter skolat
inbetalas till kyrkorådet.

b) Efterses och antecknas i vad mån förut föreskrivna nybyggnader, förbättringar
och andra åtgärder blivit verkställda.

c) Är efter senaste ekonomiska besiktning eller syn hus, som skall finnas
vid bostället, nybyggt, tillses, huruvida det är i överensstämmelse med givna
föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfört. Nämnden
meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan
därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhulpna, insynas, eller om
det icke kan godkännas, i vilket senare fall tillika lämnas föreskrift angåde
därav påkallade åtgärder.

d) Boställets hus i övrigt besiktigas, varvid, när fråga uppstår om nybyggnad
eller underhåll av hus å prästgård eller om nybyggnad å löneboställe,
efter noggrann prövning meddelas yttrande, huruvida anmärkta
bristfälligheter kunna anses hava uppkommit genom boställshavarens eller,
å löneboställe, arrendatorns vanvård, varjämte prövas, huruvida bristfällighetema
lämpligen kunna genom endast bättrande avhjälpas eller nybyggnad
skall anses nödig, dock att, där bristfälligheterna å sätesbyggning å prästgård
finnas sådana, att de ej kunna genom endast bättrande avhjälpas,
frågan om nybyggnad skall jämlikt 11 § hänvisas till handläggning vid
laga syn.

e) Föreskrives enligt stycket d), med den inskränkning där sägs, byggande
av nytt hus å prästgård, utser nämnden därtill plats, vilken, såvida utan
skada för bostället eller oskälig tillökning i byggnadskostnaden kan ske,
lämpas efter boställshavarens önskan. Vidare bestämmer nämnden storleken,
inredningen och övriga beskaffenheten av det nya huset samt uppgör kostnadsförslag,
därvid för virke eller andra byggnadsämnen, som, efter vad i
25 § sägs, erhållas från boställe, icke må beräknas annat värde än som
prövas motsvara erforderlig arbets- och forslingskostnad jämte andra utgifter
för byggnadsämnenas beredning.

f) Varder enligt stycket d) hus å löneboställe utsynat, meddelas tillika
åläggande för arrendatorn att, i enlighet med den föreskrift, som må komma
att meddelas av den utarrenderande myndigheten, i det utsynades ställe
uppföra nytt hus.

g) Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrivas, med
utsättande av därför erforderlig kostnad.

h) Boställets ägor besiktigas. De brister, som förefinnas å prästgård i
avseende å vården av prästgårdsområdet med tillhörande trädgård samt å

Kungi. Maj:ts proposition Nr 222.

löneboställe i avseende på åkerns hävdande, övriga ägors skötsel och vård,
hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses begagnande,
allt efter vad för varje fall är stadgat, antecknas, de åtgärder och
förbättringar, som i följd därav erfordras, föreskrivas och kostnaden för
desamma utsättes. Finnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart
leda till skada för bostället, föreskrives nödig rättelse.

i) Tid utsättes, inom vilken föreskriven nybyggnad, förbättring eller annan
åtgärd bör genom vederbörande vara verkställd.

j) I övrigt anställes undersökning och meddelas föreskrift i alla de frågor,
som enligt denna boställsordning eller annan författning skola vid ekonomisk
besiktning handläggas.

k) Vid förrättningens avslutande tillkännagives och i instrumentet antecknas,
att den med förrättningen missnöjde äger att, vid förlust av rätt till
vidare talan, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande anmäla sig
å landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med begäran
om laga syn.

2. I fall, som avses i 1 mom. f), skall nämnden efter undersökning upprätta
ej mindre förslag rörande platsen för det nya huset samt rörande storleken,
inredningen och övriga beskaffenheten därav än även, med iakttagande
av vad i 1 mom. e) sägs, kostnadsförslag.

Dessa förslag skall ordföranden omedelbart efter förrättningens avslutande
insända till den utarrenderande myndigheten med anmälan av frågan om
närmare föreskrifter rörande det nya husets uppförande.

Ordföranden åligge ock att ofördröjligen meddela kontraktsprosten skriftlig
underrättelse om tiden, inom vilken vid förrättningen föreskrivna arbeten
skola vara verkställda.

Av- och tillträdessyn:

38 §.

Av- och tillträdessyn å prästgård förrättas å tjänlig årstid, på landet av
domare jämte minst två, högst fyra nämndemän, allt efter som domaren
prövar nödigt, samt i stad av rådstuvurätt; ägande å landet domaren och i
stad rådstuvurätten att till rättens biträde vid synen, där så finnes behövligt,
tillkalla byggnadskunnig person.

39 §.

1. Av- och tillträdessyn å prästgård hålles, på begäran av domkapitlet,
vid ombyte av boställshavare, därest boställshavare eller vederbörande byggnadsskyldig
senast en månad efter avträdesdagen hos domkapitlet äskar
sådan syn eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Mottager boställshavare
prästgård utan av- och tillträdessyn, svare sedan för allt vad företrädaren
under dennes besittningstid i avseende å boställets vård ålegat.

Kung!. Maj:ts ■proposition Nr 222.

2. Av- och tilltriidossyn å prästgård, då sådan syn ifrågakommer, skall,
sedan avträde ägt rum, hållas inom sex månader därefter.

40 §.

Av- och tillträdessyn å prästgård begäres å landet hos domaren samt i
stad hos rådstuvurättens ordförande; och skola därvid insändas instrument
över senaste av- och tillträdessyn och därefter hållna laga syner ävensom
senaste ekonomiska besiktning, om sådan hållits senare än av- och tillträdessyn.

41 §.

1. Då av- och tillträdessyn å prästgård är begärd, skall domaren eller
rätten utsätta tid för densamma och därom minst en månad förut underrätta
domkapitlet, vilket förordnar vederbörande kontraktsprost eller, vid
förfall för denne, annat ombud att å dess vägnar vid synen bevaka boställets
rätt och bästa. Inom lika tid åligger domaren eller rätten att
hos kyrkostämmans ordförande påkalla kyrkostämma för utväljande av
ombud till bevakande av församlingens talan. Om mottagandet av underrättelse,
varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande översändas
till domaren eller rätten. Domaren eller rätten föranstalta ock, att övriga
parter varda minst fjorton dagar, om de bo inom pastoratet, eljest en månad
före synen till densamma kallade; skolande domaren till synen kalla nämnd.

2. Skall vid avträdandet boställe övertagas av domkapitlet för allmän
kassas räkning, och är den löntagare utnämnd, som efter domkapitlet kommer
att tillträda bostället, då skall jämväl sådan löntagare genom domkapitlets
försorg kallas till synen och bevis därom insändas till domaren eller
rätten.

42 §.

När domaren eller rätten bevisligen iakttagit, vad enligt nästföregående §
åligger dem, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för synens
företagande.

43 §.

1. Av- och tillträdessyn å löneboställe hålles, efter förordnande av
domkapitlet, av den i 32 § omförmälda nämnd i anledning av ombyte av
arrendator. Nämndens ordförande äger att till biträde vid synen, där så
finnes behövligt, tillkalla byggnads- eller eljest sakkunnig person.

2. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex månader före fardagen eller
senare än sex månader efter samma dag.

44 §.

Då av- och tillträdessyn å löneboställe påkallas, skola till nämndens ordförande
insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn samt därefter
hållna laga syner och ekonomiska besiktningar ävensom gällande arrendekontrakt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

45 §.

I avseende å av- och tillträdessyn å löneboställe skola i tillämpliga delar
gälla de i 32 § 1 mom. andra stycket samt 33—36 §§ för ekonomisk besiktning
givna bestämmelser.

46 §.

Vad i 37 § stadgas för ekonomisk besiktning gälle i tillämpliga delar för
av- och tillträdessyn å såväl prästgård som löneboställe. Därjämte skall
iakttagas, vid av- och tillträdessyn å prästgård: att, där synerätten finner
sätesbyggning böra nybyggas, bärutinnan erforderliga bestämmelser meddelas;
samt vid av- och tillträdessyn å löneboställe: att bestämmelse meddelas
angående beloppet av den gottgörelse för verkställd nybyggnad, avträdande
arrendator jämlikt 26 § må vara berättigad att av ny arrendator uppbära.

47 §.

1. På grund av vad vid av- och tillträdessyn å löneboställe av nämnden
blivit bestämt, skall, där så erfordras, mellan avträdare och tillträdare upprättas
och i nämndens utslag införas likvid, fullständigt upptagande å ena
sidan alla de belopp, vilka påförts avträdaren, och å andra sidan allt vad
honom tillgodoförts.

Likviden, som inrättas efter vad behovet i varje fall fordrar, skall tydligt
utvisa vad avträdaren eller tillträdaren bliver skyldig eller får till godo.

2. Har av- och tillträdessyn å löneboställe hållits före avträdet, må avträdaren
vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig kostnaden för de
avträdaren ålagda arbeten, som han före avträdandet verkställt.

48 §.

Sedan boställe avträtts, må avträdaren ej befatta sig med några arbeten å
bostället, utan skall vad då brister av det, varför han enligt föreskrift vid
av- och tillträdessyn har att svara, mot rätt till därför upptaget kostnadsbelopp
verkställas, å prästgård av pastoratet och å löneboställe av tillträdaren.

49 §.

I det fall, som i 41 § 2 mom. avses, äge den domkapitlet efterträdande
löntagaren att vid synen göra de anmärkningar i avseende å befintliga brister,
vartill han finner anledning. Rättsförhållandet mellan domkapitlet och honom
må vid denna syn komma under bedömande allenast där båda därom åsämjas,
och vare efterträdande löntagaren endast i sådant fall behörig att fullfölja
talan mot synerättens beslut.

Kungl. May.ts proposition Nr 222.

Laga syn.

50 §.

Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller
löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält,
ävensom eljest då laga syn av domkapitlet eller byggnadsskyldig begäres.

51 §.

1. Vid laga syn behandlas de ämnen, som blivit enligt denna boställsordning
eller annan författning till sådan syn hänskjutna.

2. År, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe
eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält,
klagan tillika förd över beslut, varigenom mot ledamot av boställsnämnd
gjort jäv ogillats, och finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad,
skall ny besiktning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de
föreskrifter, vilka av omständigheterna finnas påkallade.

52 §.

I fråga om laga syn skola de i 38 samt 40—42 §§ för av- och tillträdessyn
å prästgård meddelade föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

För ekonomiska besiktningar och syner gemensamma bestämmelser.

53 §.

Där ej inom stadgad tid anmälan om missnöje mot ekonomisk besiktning
å prästgård eller löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe
blivit gjord med begäran om laga syn, gånge det vid förrättningen
meddelade beslutet i verkställighet såsom laga kraft ägande dom.

54 §.

1. Ledamöter av boställsnämnd och synerätt samt konsistorieombud skola
för sitt uppdrag åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna
i gällande resereglemente, därvid ordförande i boställsnämnd
skall likställas med domänintendent och annan med nämndeman, där han
icke på grund av innehavande befattning är berättigad till högre ersättning.

2. Biträdande sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd
eller synerätt.

55 §.

1. Kostnaden för ekonomisk besiktning skall gäldas för prästgård, där
icke på grund av särskilt stadgande för visst fall annorlunda medgives, av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

pastoratet och för löneboställe av arrendatorn; dock att, där besiktning i
följd av någons tredska eller försummelse särskilt påkallats, den tredskande
eller försumlige skall vara skyldig att enligt boställsnämndens bestämmande
gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan besiktning bör utgivas.

2. Kostnaden för av- och tillträdessyn skall gäldas för prästgård av
pastoratet, avträdare och tillträdare till en tredjedel var samt för löneboställe
av avträdare och tillträdare till hälften vardera.

3. Kostnaden för laga syn skall gäldas för prästgård av pastoratet och
för löneboställe av arrendatorn, eller, där sådan syn hålles på grund av
klagan mot av- och tillträdessyn, av avträdare och tillträdare till hälften vardera,
dock att, där synerätten finner, att synen blivit utan giltig orsak påkallad
eller att, när synen ägt rum efter anmälan om vanvård, anmärkningen varit
befogad, den skyldige skall vara pliktig att, i den mån synerätten prövar
skäligt, gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan laga syn bör utgivas.

4. Till kostnad för av- och tillträdessyn å prästgård samt laga syn å
prästgård eller löneboställe räknas jämväl lösen för det exemplar av
syneinstrumentet, som i 57 § omförmäles.

56 §.

Vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig skall inom en månad
efter förloppet av den tid, då, enligt meddelad föreskrift, anmärkta brister
och felaktigheter bort vara avhulpna eller föreskriven nybyggnad verkställd,
till kontraktsprosten ingiva anmälan om fullgörandet eller ock, där underhålls-
eller nybyggnadsarbetet blivit honom ålagt vid ekonomisk besiktning
eller syn, visa att förrättningen överklagats. Sådan anmälan skall vara
vitsordad, beträffande pastoratet ålagda arbeten, av boställshavaren och,
beträffande andra arbeten, av två av pastoratet för sådant ändamål å kyrkostämma
utsedda ombud. Har anmälan ej inom bestämd tid inkommit, men
förrättning, varom här är sagt, vunnit laga kraft, anmäle kontraktsprosten
genast förhållandet hos domkapitlet, som har att ofördröjligen vidtaga åtgärder
till bevarande av boställets och efterträdares bästa antingen medelst
begäran hos överexekutor, att vad den försumlige eftersatt må genom
överexekutors ämbetsåtgärd varda för lega på den försumliges bekostnad
verkställt, eller, där fråga är om ekonomisk besiktning, genom beredande av
erforderlig säkerhet hos honom för husrötebeloppet. Skulle vad domkapitlet
såsom boställshavare blivit ålagt ej fullgöras, äger pastoratet eller efterträdande
boställshavare hos överexekutor påkalla verkställighet.

57 §.

Instrument över ekonomiska besiktningar och syner samt andra bostället
rörande handlingar skola, jämte förteckning å desamma, av boställshavare
eller arrendator väl vårdas och förvaras, vid besiktningar och syner tillhandahållas
samt vid avträdandet till efterträdaren överlämnas.

Klingl. May.ts proposition Nr 222.

V KAP.

Allmänna bestämmelser och övergångsstadganden.

59 §.

Utan hinder av beslut, som meddelats i fråga om vilka hus skola finnas å
prästgård, må synerätt, på grund av sedermera inträffade förändrade förhållanden,
i detta avseende annorlunda förordna.

64 §.

1. När lönereglering---— —

2. Skall prästgård------

Synerätten meddele------

3. I fråga om boställe----

4. Därest enligt lönereglering — — -

— --- sådan.

----anläggas.

---pastoratet.

gällande stadganden.
— bestämmelser.

67 §.

Har beträffande stad, som är delad i flera pastorat, Konungen meddelat
förordnande, varom i 27 § 1 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning
sägs, skall vad i denna boställsordning stadgas om pastorat i tilllämpliga
delar gälla om staden i dess helhet eller den del därav, där utgifterna
till prästerskapet utgöras samfällt.

I fall, som nu nämnts, skall vad i 35, 41 och 56 §§ denna boställsordning
stadgas om kyrkostämma gälla om kyrkofullmäktige, där sådana finnas.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma, men skall
icke verka rubbning i bestämmelserna i dessförinnan upprättade arrendekontrakt.
Där i sådant arrendekontrakt viss fråga hänvisats till beslut av
synerätt eller ekonomisk besiktning, skall i stället gälla beslut av den myndighet,
som enligt föreskrift i denna lag har att pröva fråga av motsvarande
beskaffenhet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

FÖRSLAG

till

Lag om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1. Varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister, som avses i lagen
om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910, skall, i den
mån sådant prövas erforderligt, såsom ersättning för skjuts för resor i tjänstärenden
erhålla ett fast resanslag.

2. Kyrkoherde och komminister, för vilken lönereglering enligt lagen
om reglering av prästerskapets avlöning blivit före denna dag fastställd,
äger, därest han fått sig tillerkänd skjutsersättning jämlikt 11 § 3 mom.
samma lag, med frånträdande av denna skjutsersättning, under tiden för löneregleringens
giltighet såsom fast resanslag bekomma ett årligt belopp, motsvarande
dubbla beloppet av nämnda skjutsersättning.

För tiden efter det förnyad lönereglering enligt sagda lag bliver gällande
bestämmer Konungen vid sådan lönereglerings fastställande, i enlighet med
de i pastoratet rådande förhållanden, det fasta resanslaget, som dock icke
må överstiga 500 kronor för år.

3. För annan än i 2 mom. omförmäld kyrkoherde och komminister bestämmes,
med iakttagande av vad i 2 mom. andra stycket stadgas, det fasta
resanslaget av Konungen vid löneregleringens fastställande.

2 §•

Fast resanslag, varom i 1 § förmäles, skall för varje pastorat, så vitt angår
dess prästerskap, bestridas medelst församlingsavgifter och, i den mån
sådant erfordras, medelst övriga till prästerskapet anslagna avlöningstillgångar
på sätt och i den ordning, 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen om reglering
av prästerskapets avlöning stadga. Har för bestridande av avlöning
och fast resanslag såsom församlingsavgifter inom pastoratet utdebiterats
sammanlagt större belopp, än som motsvarar sex öre för varje helt eller
påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, beräknat som i
19 § 1 mom. nämnda lag sägs, skall ersättning av kyrkofondens medel
beredas pastoratet för det överskjutande beloppet, i den ordning 21 § samma
lag stadgar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

3 §•

Kyrkoherde eller komminister, vilkens skäliga utgifter under visst år för
skjuts för resor i tjänstärenden överstiga det till honom utgående fasta resanslaget,
må, enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen, kunna som
bidrag till dessa utgifters bestridande ur kyrkofonden erhålla ett tillfälligt
resan slag.

För nu omförmält ändamål må icke något år användas mer än sammanlagt
200,000 kronor av kyrkofondens medel.

Denna lag skall träda i kraft

beträffande varje i 1 § 2 mom. omförmäld präst, till vilkens förmån förbehåll
om tjänstbarhet enligt 13 § förordningen den 15 september 1911
angående utarrendering av prästerskapets löneboställen icke finnes gjort: den
1 maj 1927,

beträffande varje i 1 § 2 mom. omförmäld präst, till vilkens förmån förbehåll,
som nyss sagts, finnes gjort: den 1 maj näst efter det arrendekontrakt,
som innefattar nämnda förbehåll, upphört att gälla, dock tidigast den
1 maj 1927, Konungen obetaget att i avseende å sådan präst förordna, att
lagen skall träda i tillämpning den 1 maj näst efter förordnandet, därest
pastoratet sådant medgiver och Konungen prövar särskilda skäl därtill föreligga,
samt

beträffande varje präst, som avses i 1 § 3 inom.: samtidigt därmed att
lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning först börjar
tillämpas inom pastoratet;

skolande för varje pastorat bestämmelsen i 2 § träda i kraft samtidigt
därmed, att lagen erhåller tillämpning å någon av pastoratets präster.

I den mån denna lag träder i kraft beträffande prästerliga tjänstinnehavare,
upphör 11 § 3 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning att äga
tillämpning.

De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av bestämmelserna i denna
lag kunna finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

FÖRSLAG

till

Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december 1910

(nr 141 s. 37).1

Härmed förordnas, att 6 § lagen om kyrkofond den 9 december 1910
skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Av kyrkofonden skola utgöras:

1 Senaste lydelsen: lag den 19 juni 1917 (nr 398) samt beträffande 8 inom.: lag den 16
maj 1924 (nr 196).

Kungl. Maj.ts proposition Nr 222.

1. ersättning för församlingsavgifter enligt stadgandena i 21 § lagen om
reglering av prästerskapets avlöning samt 2 § lagen om resanslag åt vissa
präster i nyreglerade pastorat;

2. ------

7. ålderstillägg, arvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen om
reglering av prästerskapets avlöning samt lagen om resanslag åt vissa
präster i nyreglerade pastorat skola av kyrkofonden gäldas, så ock emeritilöner,
vilka i enlighet med lagen om sådana löner blivit präster tilldelade;

8. ------

10. arvode åt ordförande i boställsnämnd, varom förmäles i 32 § ecklesiastik
boställsordning, med belopp, som av Konungen bestämmes.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma.

FÖRSLAG

till

Lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å
ecklesiastika löneboställen.

Härmed förordnas som följer:

1 §•

1. Där arrendator av med jordbruk förenat löneboställe, varå syn enligt
64 § ecklesiastik boställsordning hållits, genom arrendekontrakt, upprättat i
enlighet med de förändrade bestämmelser angående utarrendering av prästerskapets
löneboställen, som av Konungen utfärdas, får sig ålagt verkställande
av nybyggnad, som ansetts nödig för boställets iståndsättande med anledning
av ecklesiastik boställsordnings trädande i tillämpning beträffande bostället
(första bebyggandet), må förskott ur kyrkofonden utbetalas för bestridande
av kostnaden för sådan nybyggnads utförande.

2. Som ny byggnadskostnad, varom i 1 mom. stadgas, anses jämväl dels
kostnad för lösen av överloppshus, vilka skola bibehållas som arrendatorns
skyldighetshus, samt för sådana förbättringsarbeten å befintliga skyldighetshus,
som icke kunnat åläggas avträdande byggnads- eller underhållsskyldig,
dels ock gottgörelse, som tillträdande arrendator jämlikt 26 § ecklesiastik
boställsordning förpliktas utgiva till avträdaren för av denne utlagd kostnad
för första bebyggandet.

2 §•

Förskott, som omförmäles i 1 §, jämte ränta därå gottgöres kyrkofonden
ur avkomsten från bostället.

Kungl. Maj:tu proposition Nr 222.

3 §•

1. Där, jämlikt föreskrifterna i 62 § ecklesiastik boställsordning eller eljest,
löneboställe, för vars första bebyggande förskott utbetalats, eller del av sådant
boställe utbytes mot annan fastighet eller försäljes, äger kyrkofonden att av
därvid betingad mellangift eller köpeskilling, så långt densamma räcker,
återbekomma förskottet, i vad det återstår oguldet, jämte ränta.

2. Varder genom mellangift, som nyss sagts, kyrkofondens fordran ej till
fullo gulden, njuter kyrkofonden för sin återstående fordran jämte ränta
betalning ur avkomsten av den fastighet, som erhållits i utbyte mot lönebostället.

4 §•

För beredande av tillgång till medel, för utlämnande av förskott, som i
denna lag avses, må lån upptagas för kyrkofonden.

5 §■

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 181 käft. (Nr 222.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27
februari 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Und:én, statsråden
Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigeorss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Olsson
härefter:

Genom beslut den 17 oktober 1919 bemyndigades statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet, bland annat, att tillkalla högst fem sakkunniga
för att inom departementet biträda med revision av förordningen
angående utarrendering av prästerskapets löneboställen den 15 september
1911, vilket antal enligt beslut den 11 mars 1921 ökats med ytterligare en.

Med skrivelse den 28 februari 1923 hava de av departementschefen i enlighet
härmed tillkallade sakkunniga, vilka på anförda skäl funnit sig böra
utsträcka revisionen även till andra författningar än arrendeförordningen,
överlämnat sitt i ärendet avgivna betänkande jämte särskilda yttranden,
som beträffande delar av ämnet avgivits av vissa bland de sakkunniga,
ävensom tillhörande handlingar.

Betänkandet innefattar följande, av motiv åtföljda förslag, nämligen

1) förslag till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i ecklesiastik boställsordning
den 9 december 1910;

2) förslag till förnyad förordning angående utarrendering av prästerskapets
löneboställen;

3) förslag till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning
den 9 december 1910;

4) förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9
december 1910, sådan denna § lyder enligt lagen den 19 juni 1917;

5) förslag till lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss njrbyggnad
å ecklesiastika löneboställen; samt

6) förslag till kungörelse med villkor och bestämmelser rörande erhållande
av förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika
löneboställen.

Över betänkandet hava, på grund av remisser, yttranden avgivits av dels
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och domkapitel samt Stockholms
stads konsistorium — av vilka myndigheter vissa överlämnat av dem infor -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

drade eller eljest till dem inkomna yttranden av kontraktsprostar, domänintendenter
in. fl. — dels ock lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, statskontoret
och kammarkollegiet. Därjämte har i ärendet ingivits en skrift av allmänna
svenska prästföreningen.

På grund av vad i betänkandet anförts och vad i de däröver avgivna
yttrandena förekommit beträffande åtskilliga nog så allvarliga brister i
det nuvarande ecklesiastika arrendeväsendet, har jag funnit det angeläget
att nu till Kungl. Maj:ts åtgärd hemställa de sakkunnigas förslag.

Visserligen förhåller det sig så, att åtskilliga av sakkunnigberedningar
eller andra framlagda förslag, som avse förvaltningen eller dispositionen av
den ecklesiastika jorden och som förty kunna äga visst sammanhang med
frågan om det ecklesiastika arrendeväsendet, ännu ej blivit föremål för avgörande;
och likaså lärer det kunna tänkas, att en annan fråga, som äger
sammanhang därmed, nämligen den om en allmän revision av det prästerliga
avlöningsväsendet, inom en icke alltför avlägsen framtid måste upptagas
till utredning. Men dessa förhållanden lära med hänsyn till föreliggande
omständigheter icke böra eller få hindra, att de sakkunnigas förevarande
förslag bringas under övervägande och om möjligt föres fram till
positiva åtgärder. De ådagalagda missförhållandena på området i fråga
synas mig nämligen vara sådana, att det kan sägas'' föreligga fara i dröjsmål
med deras avhjälpande. De sakkunnigas förslag avser den ecklesiastika
jordens uppehållande vid högsta möjliga avkastningsförmåga, eller
rättare ett undanröjande av sådana förhållanden, som nu synas verka i
motsatt riktning, och dessa ändamål måste givetvis så långt som möjligt
redan nu tillgodoses oberoende av, huru den framtida förvaltningen av jorden
kommer att ordnas och vilka dispositionsåtgärder man anser sig böra vidtaga
beträffande denna jord, och likaledes oberoende av, huruvida vid en eventuell
revision av det prästerliga avlöningssystemet detta-må komma att undergå
sådan ändring, att jorden erhåller en annan betydelse som avlöningstillgång.
Ett genomförande av de sakkunnigas förslag, vare sig detta sker fullständigt
eller allenast delvis, lärer ej kunna föregripa de åtgärder beträffande förvaltning
och disposition, som äro ifrågasatta, eller förhindra eller försvåra
dessas bringande i verkställighet. Vad särskilt angår tanken att hålla den
ecklesiastika jorden tillgänglig för styckning och försäljning till mindre
jordbrukslägenheter m. m. torde få erinras att, därest ett beslut fattas om
en sådan åtgärd, beslutet av naturliga skäl ej kan genomföras annat än
successivt. Till följd bland annat av nedan omförmälda korttidsupplåtelser,
som redan skett och än ytterligare kunna komma att ske, är under ett vart
av de närmaste åren att påräkna ett stort antal ecklesiastika boställen, som
kunna göras tillgängliga för försäljning, om sådan prövas gagnelig. Nu
omförmälda frågor om den ecklesiastika jordens förvaltning och disposition
och i icke ringare grad spörsmålet om revision av avlöningsväsendet äro för
övrigt av synnerligen vittutseende och svårlöst beskaffenhet, varför det synts

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

av omständigheterna påkallat att söka åvägabringa ändrade grunder för utarrendering
av de ecklesiastika boställena oberoende av övriga spörsmål,
ty endast därigenom synes det vara möjligt att förekomma, att arrendefrågans
lösning till skada för den ecklesiastika jorden ställes på en oviss
framtid. En särskild anledning att nu välja denna utväg ligger i behovet
att kunna upphöra med det provisorium, som, med hänsyn jämväl till
arrendefrågans väntade avgörande, under en följd av år uppebålbts, nämligen
att boställena utarrenderats allenast för kortare tid (2—7 år), ett
provisorium, som så. gott som enstämmigt ansetts vara för boställenas vidmakthållande
synnerligen skadligt. Antalet boställen, som under de närmaste
fem åren skulle komma i åtnjutande av de förändrade bestämmelserna,
är ganska betydande; det uppgår till mer än 2,000, motsvarande nära 3/s
av hela boställsbeståndet.

De av de sakkunniga framlagda förslagen torde med hänsyn till deras inbördes
sammanhang lämpligen böra bringas till sin lösning samtidigt. Vissa
av förslagen — de ovan under 1), 3), 4) och 5) upptagna — äro av beskaffenhet
att böra föreläggas riksdag och kyrkomöte. Av dessa lärer allenast
det under 1) angivna — förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i
ecklesiastik boställsordning — vara att hänföra till sådan lag, som skall behandlas
i enlighet med stadgandet i § 87 regeringsformen.

Prästbos tallenas
betydelse
i det
prästerliga
avlöningssystemet.

Innan jag ingår i närmare yttrande över de sakkunnigas ifrågavarande
förslag, torde vissa erinringar om de författningar rörande det ecklesiastika
avlöningsväsendet, som utfärdades den 9 december 1910, vara på sin plats.

Denna lagstiftning är grundad på, bland andra, den grundsatsen, att de
prästerliga tjänstinnehavarna skola in natura åtnjuta fri bostad och, när
tillgång därtill finnes, ved till husbehov, och att i övrigt lönerna utgå helt i
penningar, vartill kommer till visst belopp fastställd ersättning för skjuts i
tjänstärenden. Prästerna skola sålunda ej vara hänvisade att söka utfå en
del av sin lön ur boställets avkastning, utan de bestämda lönerna skola tillhandahållas
tjänstinnehavarna av pastoratsborna genom vederbörande kyrkoråd.
Den fria bostaden beredes kyrkoherde och komminister sålunda, att
tomt med bostadshus och, där hinder ej möter, erforderligt område till trädgård
upplåtes å prästens förutvarande bostadsboställe eller å annat inom
pastoratet beläget boställe eller ock å plats, som av pastoratet för ändamålet
erbjudits. Boställe, som sålunda är avsett till löntagares bostad, kallas prästgård;
annat boställe kallas löneboställe. Under sist omförmälda benämning
inbegripas sålunda icke blott de förutvarande löningsboställena utan även de
förra bostadsboställena, till de delar som återstå efter prästgårdsområdets avskiljande.
Löneboställena skola alla utarrenderas. Enligt meddelade närmare
bestämmelser äro boställsarrendena i regel anvisade åt vederbörande pastorat
som bidrag till prästerskapets avlönande, men vissa arrenden skola ingå till
den genom den nya lagstiftningen tillskapade gemensamma avlöningstill -

Kungl. Maj ds proposition Nr 222.

gången, kyrkofonden. Till kyrkofonden äro kyrkoråden skyldiga att redovisa
arrenden, som av dem få användas till prästerskapets avlöning men ej äro
för detta ändamål i stadgad ordning behövliga.

Genom den förändrade uppgift, prästerskapets boställen erhållit enligt det
nya avlöningssystemet, har även deras betydelse i ekonomiskt hänseende
blivit en helt annan än förr. Tidigare bär prästen i sin egenskap av indelningshavare
själv haft intresse av att boställena — med undantag av det
jämförelsevis ringa antal, vars avkomst ingick till prästerskapets löneregleringsfond
— hölles uppe vid hög avkastningsförmåga. Sedan avkomsten
av de s. k. löneboställena enligt de nya bestämmelserna icke uppbäres av
prästen, har intresset av att dessa boställen lämna högsta möjliga avkastning
övergått på andra händer.

Numera är det pastoratet och, där boställets avkomst skall ingå till kyrkofonden,
denna fond, som har intresse av boställsarrendets storlek. Sagda
intresse förefinnes för pastoratet på den grund, att arrendet skall användas
som bidrag till avlöning av pastoratets prästerskap. I lagen om reglering
av prästerskapets avlöning är nämligen stadgat, att till bestridande av de för
kyrkoherde och komminister fastställda löner jämte ersättning och arvode åt s. k.
ständig adjunkt skola, i den mån sådant erfordras, i nedan nämnd ordning
användas 1) församlingsavgifter intill ett efter vissa grunder beräknat belopp, 2)
boställsarrenden med vissa undantag, som här äro utan betydelse, 3) lägenhetsavgälder,
räntor å vissa fonderade prästlönemedel m. m., 4) ett ur kyrkofonden
utgående belopp, motsvarande det på visst närmare angivet sätt beräknade
beloppet skogsförsäljningsmedel från vederbörligt löneboställe samt

5) ytterligare erforderliga församlingsavgifter. Storleken av boställsarrendena
kunna följaktligen komma att inverka på storleken av de församlingsavgifter,
som skola utgå enligt vad under 5) nämnts. Men under vissa förutsättningar
— vilka för övrigt äro för handen beträffande flertalet pastorat
— kan även kyrkofonden komma att jämte eller i stället för pastoratet vara
intresserad av arrendets storlek. Detta av följande skäl. Arrenden samt
lägenhetsavgälder och räntor in. in., som visst år ej äro behövliga för bestridande
av prästerskapets avlöning, skola inlevereras till kyrkofonden.
Skogsförsäljningsmedlen skola av kyrkofonden utbetalas endast i den mån
de visas vara för ändamålet behövliga. Kyrkofonden har skyldighet att till
pastorat utgöra ersättning, därest utdebiteringen av församlingsavgifter skulle
överstiga viss i löneregleringslagen bestämd, relativt lågt satt gräns, nämligen
ett belopp motsvarande sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor
av pastoratets hela inkomstbelopp. För kyrkofonden är det alltså av betydelse,
att boställena giva i avkomst vad de förmå, ity att i motsatt fall
kyrkofonden kan komma att antingen nödgas till pastorat utbetala högre
ersättning, än som annars varit behövligt, eller ock lida minskning i inkomst
av överskottsmedel, som eljest skolat tillkomma fonden.

Kyrkofondens omförmälda intresse är emellertid icke ett kyrkofondens en -

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

skilda intresse, utan det är i själva verket ett församlingarnas och hela
prästerskapets gemensamma intresse. Kyrkofonden har nämligen en synnerligen
vittgående betydelse för församlingar och prästerskap i det nya avlöningssystemet.
Med kyrkofondens medel skola alla de församlingar understödjas,
som icke kunna inom den förut omförmälda jämförelsevis snäva
gränsen själva avlöna sitt prästerskap, ur kyrkofonden skola bekostas skjutsbidrag
och ålderstillägg till ordinarie präster, emeritilöner, arvoden till e. o.
präster m. fl. kostnader ävensom vissa anslag, som erfordras till den kyrkliga
organisationens utveckling, och med dess medel skola ock bestridas de
ecklesiastika skogarnas förvaltningskostnader. Härtill har under de senaste
åren kommit, att kyrkofonden haft att till betydande andel bidraga till bestridandet
av vad prästerskapet under dyrtiden tillerkänts som dyrtidstillägg
och tillfällig löneförbättring. Detta åliggande att ansvara för vissa utgifter
har fonden i regel att fullgöra, även om för ändamålet skulle vara nödvändigt
att tillgripa fondens kapital. Det är sålunda av betydelse för såväl
församlingarna och prästerskapet som det allmänna, att kyrkofondens kapital
icke efter hand förbrukas, utan att fonden — och på grund därav alla de
kapitaltillgångar i penningar och fast egendom, av vilkas avkastning kyrkofondens
finansiella ställning är direkt eller indirekt beroende — hålles uppe
vid full funktionell förmåga, detta senare med hänsyn jämväl till möjligheten
av att ökade krav framdeles kunna behöva ställas på fonden på
grund av inträffande förändrade förhållanden.

Genom nu gällande ecklesiastika boställsordning, som utfärdades den 9
december 1910 i sammanhang med övriga vid riksdag och kyrkomöte samma
år antagna prästerliga avlöningslagar, har obligatorisk utarrendering införts
beträffande samtliga det territoriella prästerskapets boställen med undantag
av de nytillskapade, till bostad för tjänstinnehavare avsedda s. k. prästgårdarna
(19 §).

I fråga om sådant arrende innehåller boställsordningen vissa närmare
bestämmelser. I övrigt tillämpas allmän lag — lagen om nyttjanderätt till
fast egendom den 14 juni 1907 med däri senare vidtagna förändringar —
och de särskilda föreskrifter, Konungen enligt samma 19 § äger meddela.

De bestämmelser, som rörande löneboställena finnas meddelade i boställsordningen,
avse huvudsakligen att ordna frågorna om byggnadsskyldigheten
och tillsynen.

Beträffande byggnadsskyldigheten gäller, att löneboställena, där de ej, såsom
icke avsedda för jordbruk, erfordra hus av särskild beskaffenhet, skola
vara försedda med de laga hus, som av synerätt prövas nödiga. Yad som
räknas till laga hus finnes uttryckligen angivet. Alla laga hus skola nybyggas
och underhållas av arrendatorn. För nybyggnadskostnad, som överstiger
vad på arrendetiden belöper efter årsberäkning — för vilken årsberäkning
grunderna skola angivas i nyss omförmälda av Konungen medde -

Gällande bestämmelser

angående löneboställena.

Ecklesiastik
boställsordning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

iade särskilda föreskrifter — äger arrendatorn njuta gottgörelse efter synerätts
bestämmande antingen genom nedsättning i de närmaste årens arrende
eller vid boställets avträdande av den nye arrendatorn.

För tillsyn å boställenas hävd hållas ekonomiska besiktningar. Sådana
förrättas på landet av kronobetjänt i orten (numera landsfiskal) som ordförande
jämte två nämndemän och i stad av magistratsperson som ordförande
jämte två av magistraten utsedda sakkunniga män. Vidare hållas å
boställena husesyner, dels då missnöje mot ekonomisk besiktning blivit anmält
eller då syn begäres av domkapitlet (laga syn), dels ock vid ombyte av
arrendator (av- och tillträdessyn). Husesyn förrättas på landet av domare
jämte två, högst fyra nämndemän samt i stad av rådstuvurätt. Till rättens
biträde kan kallas byggnadskunnig person.

De i 19 § boställsordningen omförmälda särskilda föreskrifterna blevo av
Kungl. Maj:t utfärdade den 15 september 1911 genom den då utgivna förordningen
angående utarrendering av prästerskapets löneboställen.

Av förarbetena till boställsordningen inhämtas, hurusom uttalanden gjorts
såväl av vederbörande departementschef som inom riksdagen därom, att
gällande författning angående grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner
borde tjäna som förebild för avfattningen av föreskrifterna
rörande de ecklesiastika löneboställenas utarrendering, därvid emellertid hänsyn
måste i flera avseenden tagas till särskilda för de ecklesiastika boställena
säregna förhållanden. I enlighet med de sålunda gjorda uttalandena blev
omförmälda domänförfattning — kungörelsen den 4 juni 1908 — tagen till
ledning vid utarbetandet av 1911 års ecklesiastika arrendeförordning.

Enligt arrendeförordningen äger utarrenderingen rum genom länsstyrelsen,
efter domkapitlets och andra vederbörandes hörande. Utarrenderingen föregås
av en arrendeuppskattning, som verkställes på landet av kronofogde eller
länsman (numera landsfiskal) och i stad av magistratsperson i samråd med
kontraktsprosten, tjänstinnehavare, vars rätt av utarrenderingen beröres, samt
en av pastoratet eller i visst fall domkapitlet utsedd, i lantbruks- och affärsförhållanden
kunnig person. På grundvalen härav uppgör länsstyrelsen
arrendeförslag, vilket underställes domkapitlet och, därest förslaget icke biträdes
av domkapitlet, hänskjutes till kammarkollegiets avgörande. Under viss
förutsättning skall arrendet hembjudas förutvarande arrendator eller vissa hans
rättsinnehavare. Äger optionsrätt ej rum eller har den förfallit, skall arrendet
i regel utbjudas på offentlig auktion. Erhålles ej då eller vid förnyad auktion
antagligt anbud, ankommer på länsstyrelsen att tills vidare efter omständigheterna
förordna om boställets skötsel. Arrendetiden vid löneboställe, som är avsett
för jordbruk, skall i allmänhet vara tjugu år. Arrendeavgiften skall vara
utsatt i penningar. Arrendatorn kan under viss förutsättning tillförbindas att
mot måttlig ersättning till tjänstinnehavaren utgöra vissa tjänstbarheter. Den
arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten skall i arrendekontraktet upp -

Ecklesiastik

arrendeför ordning.

Provisoriska

bestämmel ser.

Utarrenderingens
otillfredsställande
resultat.

Huvudsakliga
brister
i arrendesystemet.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

skattas till visst årsbelopp i penningar. Årsbelopp, som icke omedelbart får
tagas i anspråk för nybyggnad, skall av arrendatorn erläggas i sammanhang
med arrendet för att fonderas, intill dess det får användas för sitt ändamål.

Genom särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade cirkulär, det första av den
I t oktober 1919, hava bestämmelserna i arrendeförordningen så till vida
modifierats, att arrendetiden för de för jordbruk avsedda ecklesiastika löneboställen,
vilka skulle utarrenderas för tiden från den 14 mars eller den 1
maj ett vart av åren 1920—1925, skulle begränsas till fem, högst sju, resp.
två och tre år, enligt de senare cirkulären dock med det undantag, att Kungl.
Maj.''t förklarade sig vilja på särskild framställning i fall, där utarrendering
jämlikt denna bestämmelse skulle lända boställe till uppenbar olägenhet,
meddela de särskilda föreskrifter angående boställets utarrendering på längre
tid, vartill omständigheterna kunde föranleda.

Omförmälda sakkunniga hava i betänkandet (sid. 6) erinrat, hurusom det
ganska snart visade sig, att löneboställenas utarrendering enligt den nya ordningen
icke lämnade tillfredsställande resultat. Enligt vad de sakkunniga vidare
meddelat har ett bestyrkande av riktigheten av detta omdöme även erhållits
vid resor, som tvä av de sakkunnigas ledamöter under år 1920 företagit i olika
delar av landet för att söka bereda sig en mera omedelbar uppfattning av
det nuvarande arrendesystemets verkningar, särskilt om de ogynnsamma
sidorna av dessa verkningar och om orsakerna till dem. Även för sin del
hava således de sakkunniga i likhet med andra, som uttalat sig i detta ämne,
funnit sig kunna konstatera, att det resultat, som vunnits vid utarrenderingen
av de ecklesiastika löneboställena enligt den nya ordningen, i stort sett
icke varit tillfredsställande.

Beträffande de huvudsakliga bristerna i arrendesystemet och deras orsaker
hava de sakkunniga anfört följande.

Orsakerna till det mindre gynnsamma arrenderesultatet kunna naturligtvis
vara helt och hållet lokala eller tillfälliga. Exempelvis har anledningen till
att utarrendering utfallit ogynnsamt eller omöjliggjorts stundom varit att
söka däri, att arrendeauktionen på grund av särskilda omständigheter kommit
att hållas allt för nära inpå tillträdet. De av kristiden framkallade
abnorma förhållandena hava i mycket skärpt de påtalade olägenheterna och
utgöra måhända i åtskilliga fall så gott som enda eller åtminstone huvudsakliga
förklaringen till dessa. Tillräckligt många omständigheter kvarstå
dock, som hänvisa på att orsakerna äro av mera bestående beskaffenhet och
böra sökas i vissa mera fundamentala brister i själva arrendesystemet, sådant
detta föreligger i gällande författningar.

I överensstämmelse med de erfarenheter, som gjorts av länsstyrelser och
andra, hava de sakkunniga funnit, att bristerna i det nuvarande arrendesystemet,
i vad dessa brister kunna anses som orsaker till de mindre gynnsamma
arrenderesultaten, huvudsakligen äro hänförliga till nedanstående omständigheter.

1. Den nämnd, som har fått sig anförtrott att verkställa arrendeuppskatt -

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 222. 25

ningen, äger icke den sammansättning, att en fullt pålitlig arrendevärdering
är att i regel påräkna.

2. Den uybyggnadsskyldighet, som enligt den nya lagstiftningen åligger
arrendatorn och som kommer att i särskilt stor utsträckning tagas i anspråk,
da löneboställe utarrenderas första gången efter det ny lönereglering, fastställd
enligt 1910 års löneregleringslag, trätt i tillämpning, är ofta för arrendatorn
synnerligen betungande med hänsyn framför allt därtill, att arrendatorn
har att förskjuta byggnadskostnaden, vilken först småningom återgäldas
honom, (lita förekommer härjämte, att löneboställes hus skola på grund
av meddelade bestämmelser byggas större och kostsammare än som är förenligt
med boställets storlek och avkastningsförmåga, något som är beroende
därpå, att bestämmandet av de hus, vilka skola finnas å löneboställe, icke
ingår som ett led i arrendeuppskattningen, utan överlämnats till avgörande
i judieiell-administrativ ordning av särskild myndighet, vilken vid frågans
prövning saknar erforderlig kännedom om betingelserna för boställets utarrendering
och om boställets avkastningsförmåga.

3. Den arrendatorerna på grund av bestämmelsen i arrendeförordningens
13 § i regel ålagda skyldigheten att tillhandahålla tjänstinnehavaren skjuts
och vissa andra tjänstbarheter »mot måttlig ersättning» förorsakar, att arrendebeloppet
måste sättas under vad eljest kunde hava varit att påräkna, samt
verkar återhållande på arrendespekulanter.

4. I nära sammanhang med nu omförmälda brister står ytterligare en,
som väl icke kan hava övat någon inverkan på det nuvarande arrenderesultatet,
men som har stor betydelse för ett gott resultat av boställes förnyade
utarrendering därigenom, att den motverkar boställenas hållande i god
hävd och uppehållandet av boställenas avkastningsförmåga. Nu berörda
brist hänför sig till det förhållandet, att den tillsyn, som utövas över att
arrendatorn håller lönebostället i god hävd till hus och jord, icke är tillfredsställande.
•

De myndigheter m. fl., som yttrat sig över arrendesakkunnigas betänkande,
instämma praktiskt taget enhälligt i vad de sakkunniga anfört beträffande
det mindre goda resultatet av den utarrendering, som enligt 1911 års ecklesiastika
arrendeförordning ägt rum av de ecklesiastika löneboställena. Det
enda mera betydelsefulla undantaget härifrån utgöres av allmänna svenska
prästföreningen, som hänvisat till vissa av kyrkofondskommittén meddelade
uppgifter. Anmärkas bör, att länsstyrelsen i Visby meddelat, att utarrenderingen
av löneboställena inom Gotlands län ej lämnat så nedslående resultat,
som de sakkunniga synts, allmänt taget, hava förutsatt. Anledningen härtill
hade varit, att vissa av de av de sakkunniga framhållna synpunkterna för förbättring
av förhållandena kunnat vid utarrenderingarna inom länet tillgodogöras.
Beträffande Västerbottens län har länsstyrelsen därstädes framhållit,
hurusom de inom länet rådande förhållandena föranlett, att den ecklesiastika
jorden i stor utsträckning blivit utarrenderad i smärre lotter för tillgodoseende
av befolkningens behov av jord.

Jämväl beträffande orsakerna till det mindre gynnsamma resultatet av
utarrenderingen har flertalet instämt, ofta reservationslöst, i de av de sakkunniga
anförda, ovan återgivna fyra huvudsynpunkterna, liksom i vad de sak -

Yttranden.

Kung1. Maj:ts proposition Kr 222.

kunniga yttrat i fråga om vissa lokala eller tillfälliga orsaker. Understundom
understrykes särskilt någon viss orsak. A andra sidan — och detta särskilt från
prästerligt håll beträffande naturaprestationerna — har dock framhållits, att de
angivna förhållandenas ogynnsamma inverkan på arrenderesultatet knappast
torde hava varit så stor som de sakkunniga ansett.

I fråga om andra omständigheter, som enligt de avgivna yttrandena bidragit
till det mindre gynnsamma arrenderesultatet, torde särskilt följande
förtjäna att framhållas.

Från åtskilliga håll, såväl länsstyrelser som domkapitel och enskilda, har
framhållits, att de ovan omförmälda s. k. korttidsarrendena haft en ytterst
menlig inverkan på utarrenderingarna under de senaste åren. En länsstyrelse
(Jönköping) har i samband med de av byggnadsfrågan vållade svårigheterna
och synerätternas fallenhet att förse boställena med alltför stora och
dyrbara hus, framhållit såsom sin uppfattning, att synerätterna icke sällan
lagt i dagen en viss obenägenhet att vid till- och avträdessyn av vederbörande
avträdare utkräva ersättning för försummelse eller vanvård, varigenom
kostnaderna för den tillträdande arrendatorn kommit att i väsentlig
mån ökas. Länsstyrelsen i Göteborg har särskilt fäst uppmärksamheten
på ett förhållande, vari enligt dess förmenande ändring vore behövlig.
Det hade hänt, att relativt stora områden av boställenas bästa och
mest centralt belägna mark — ända upp till 10 hektar, men som regel 2 k
3 hektar — blivit utlagda till »trädgård» för tjänstinnehavarna, varigenom
givetvis boställenas arrendevärde undergått en avsevärd minskning. I förbehållen
om tjänstbarheter hade vidare arrendatorn blivit ålagt att för skötseln
av dessa »trädgårdar» tillhandahålla ej blott gödsel utan även häst och
karl till nedsatt pris. Ofta hade det hänt, att dessa »trädgårdar» sedermera
av tjänstinnehavaren personligen utarrenderats till boställets arrendator mot
en särskild avgift. Vidare saknades understundom nödiga byggnader å
lönebostället, varemot dylika funnes å prästgården; bostället hade då utarrenderats
obebyggt eller endast delvis bebyggt — alltså för en relativt liten arrendeavgift
— varefter det kunde hända, att arrendatorn av tjänstinnehavaren
personligen fått arrendera de behövliga byggnaderna. Vidare har denna
länsstyrelse framhållit, att det i arrendeförordningen meddelade, stadgande,
som avsåge anbudsgivarens personliga lämplighet, sannolikt bidragit till att
minska antalet spekulanter. Slutligen har länsstyrelsen framhållit, att,
ehuru de enskilda församlingarna endast jämförelsevis sällan och tjänstinnehavaren
över huvud taget aldrig hade något ekonomiskt intresse av arrendenas
storlek, båda dessa parter vore representerade i arrendeuppskattningsnämnden,
under det att kyrkofonden, som alltid måste vara ekonomiskt intresserad av
arrendets storlek, icke på något sätt varit därstädes representerad. Domkapitlet
i Karlstad har gjort gällande, att svårigheterna till en stor del måste anses
vara grundade på »statens och det allmännas oförmåga att på ett ekonomiskt
och praktiskt sätt sköta sådana företag, som krävde intim kännedom om lokala
förhållanden och personligt eller åtminstone kommunalt intresse för saken.»

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

Allmänna svenska prästföreningen har velat finna orsakerna till ett mindre
gynnsamt arrenderesultat »minst lika mycket om ej mera på andra håll
än av de sakkunniga anförda». 1910 års lagstiftning hade brutit med hela
det föregående systemet på detta område och hade alltså varit ny och
oprövad, vilket givetvis hade måst medföra olägenheter, i all synnerhet som
det nya systemet saknat direktiv och enhetlighet.

Kammarkollegiet har i sitt utlåtande framhållit, hurusom de sakkunniga inriktat
sitt arbete på avhjälpandet av bristerna i det nuvarande ecklesiastika
arrendesystemet men till följd av begränsningen i sitt uppdrag icke inlåtit
sig på någon undersökning av möjligheterna för arrendefrågans lösning efter
helt nya linjer. Ville man en fullt verksam reform, finge man taga ett vida
djupare grepp på frågan, i vilket avseende kollegiet angivit vissa problem
av vittutseende beskaffenhet, som framställde sig. Emellertid hade kollegiet
funnit, alt spörsmålet om en grundligare omgestaltning av det ecklesiastika
arrendeväsendet icke syntes lämpligen kunna upptagas förr än i samband
med en allmän revision av den ecklesiastika lönelagstiftningen. A andra
sidan förelåge på området så många otillfredsställande förhållanden, som
krävde rättelse ju förr dess hellre, att kollegiet funne sig hava vägande skäl
att ändock tillstyrka omedelbara lagstiftningsåtgärder. Härvid förtjänade
de sakkunnigas förslag att i huvudsak följas.

Det ovan anförda torde giva vid handen, att erfarenheterna hos de när- Departemast
intresserade myndigheterna och andra landet runt i stort sett givit de mentschefen.
sakkunniga rätt i deras uttalanden rörande huvudorsakerna till det mindre
gynnsamma arrenderesultatet. De övriga orsaker, som här i det föregående
relaterats, stå ofta i ett ganska nära sammanhang med en eller flera av
dessa huvudorsaker.

Man kan väl ej alldeles bortse från att, såsom bland annat kammarkollegiet
antytt, det sätt, varpå löneboställena äro infogade i det ecklesiastika
lönesystemet, icke är utan skuld till vissa svagheter i det nuvarande ecklesiastika
arrendesystemet, men vid den nu behövliga revisionen av gällande
arrendebestämmelser torde man få finna sig i att de härav beroende bristerna
tills vidare ej äro möjliga att undanröja.

Med utgångspunkt alltså från de brister i det ecklesiastika arrendeväsendet,
vilka synas kunna avhjälpas utan rubbning av det ecklesiastika lönesystemet,
och på grundval av de sakkunnigas betänkande och de däröver avgivna
yttrandena har jag undersökt frågan om det ecklesiastika arrendeväsendets
reformering och ber nu att få redogöra för den huvudsakliga ståndpunkt
härutinnan, som jag funnit mig böra intaga.

De åtgärder, som de sakkunniga föreslagit till avhjälpande av de konstaterade Åtgärder till

bristerna i det ecklesiastika arrende väsendet, gå i huvudsak ut på följande: bristernas

° avnj alpande.

att arrendeuppskattningen skulle överlämnas till en av sakkymniga personer
sammansatt nämnd, bestående av tre ledamöter, samtliga med rösträtt,

att befogenheten att bestämma, huru löneboställe skall vara bebyggt, skulle,

De sakkunniga.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

efter utredning av arrendeuppskattningsnämnden, tillkomma de utarrenderande
myndigheterna, vilka det skulle åligga att tillse, att boställets bebyggande
lämpades efter boställets bärkraft,

att arrendator skulle för bestridande av kostnad för nybyggnad kunna
erhålla förskott ur kyrkofonden,

att uppdraget att förrätta av- och tillträdessyn samt ekonomiska besiktningar
skulle överflyttas på omförmälda nämnd,

samt att skyldigheten för arrendatorn att till tjänstinnehavaren utgöra
skjuts -och andra tjänstbarheter skulle begränsas till fall, då sådant vore
strängt nödvändigt, därvid arrendatorn skulle för sina prestationer berättigas
till full ersättning, ävensom att, såsom förutsättning härför, tjänstinnehavaren
tillerkändes en mot den verkliga kostnaden så vitt möjligt svarande ersättning
för ämbetsskjuts.

Vid min redogörelse för de sakkunnigas förslag och de åtgärder, förslagen
synas höra föranleda, torde jag få följa den ordning, vari frågorna behandlats
i betänkandet.

1. Arrendeuppskattningsnämnden och dess sammansättning.

Efter en redogörelse (sid. 13) för gällande bestämmelser i fråga om den
utarrenderingen föregående uppskattningen och med framhållande av den
vikt, som ligger på att arrendeuppskattningen sker på ett i alla avseenden
fullgott sätt, hava de sakkunniga uttalat som sin mening, att det vore nödigt
att revidera hithörande bestämmelser på det sätt, att större sakkunskap, skicklighet
och opartiskhet kunde förväntas hos uppskattningsnämnden. Tillräcklig
sakkunskap syntes i allmänhet ej numera kunna förväntas vare sig hos
landsfiskalen, vilken enligt gällande arrendeförordning har att leda arrendeuppskattningen,
eller hos kontraktsprosten, som har att därvid deltaga.

Denna som nödig ansedda förändring ansåges lämpligen böra gå i den
riktningen, att för uppdraget både som ordförande och som ledamöter
förvärvades verkligt dugande personer med en även på egen praktik
grundad sakkunskap i jordbruk, vilka personer borde utses för större områden.
Uppdraget borde lämnas dem för längre tid åt gången. Härigenom
skulle för de ecklesiastika boställena införas i huvudsak samma ordning, som
är gällande för kronans jordbruksdomäner och som även enligt ett av särskilda
sakkunniga uppgjort förslag till förändrade grunder för förvaltningen
av dessa domäner skulle för framtiden bestå allenast med vissa smärre
jämkningar.

De sakkunniga hava i detta sammanhang upptagit frågan, huruvida det kunde
anses lämpligt och möjligt att införa den ordningen, att för arrendeuppskattningen
av de ecklesiastika löneboställena alltid skulle anlitas kronans domänintendenter,
eller om för ändamålet borde inrättas särskilda ecklesiastika befattningar
av motsvarande beskaffenhet. Härvid hava de sakkunniga fram -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 222.

hållit, att de ansett sig böra föreslå sådan ändring i gällande bestämmelser, att
arrendeuppskattningsnämnden måtte få sig anförtrodda även andra uppdrag
än dom, som både sammanhang med själva arrendeuppskattningen, och därigenom
erhålla ställningen som eu ständigt fungerande nämnd, vilken de sakkunniga
därför benämnt boställsnämnd. Sålunda både de sakkunniga tänkt sig,
att denna nämnd skulle hava att å lönoboställena förrätta ekonomisk besiktning
likasom även av- och tillträdessyn. Frågan om ecklesiastika domänintendenter
ansåge de sakkunniga ligga vid sidan av deras uppdrag. De hava
emellertid förklarat sig finna denna frågas lösning icke utgöra eu nödvändig
förutsättning för lösningen av frågorna om arrendeuppskattningen och om tillsynen
å boställen. De sakkunnigas förslag i avseende på omförmälda nämnd vore
nämligen så avfattat, att det läte sig genomföra, evad man ansåge sig böra
inrätta ecklesiastika domänintendentsbefattningar eller ej, evad dessa befattningar
inordnades under domkapitlen eller länsstyrelserna eller någon central
myndighet eller ock erhölle en mera självständig ställning, och evad befattningarna
i fråga ansåges böra vara förenade med befattningarna som kronans
domänintendent eller ej.

De sakkunnigas förslag — beträffande vars närmare motivering torde få hänvisas
till betänkandet s. 13—16 — utmynnar i att förändringen i nu ifrågavarande
hänseende borde grundas därpå, att arrendeuppskattningen överlämnades
till eu nämnd, bestående av tre i lantbruks- och affärsförhållanden
kunniga män*, av vilka en, tillika ordförande, jämte ersättare för honom,
skulle för högst tre år åt gången förordnas av Konungen, och två, jämte lika
antal ersättare, likaledes för tre år åt gången, utses, den ene av landstinget
(event. domkapitlet) och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Då, såsom nyss nämnts, denna nämnd även borde få sig anförtrott
förrättandet av ekonomiska besiktningar samt av- och tillträdessyner å lönebostaden,
borde de huvudsakliga bestämmelserna rörande denna nämnds
sammansättning m. m. hava sin rätta plats, icke i arrendeförordningen, utan
i boställsordningen.

De sakkunnigas uppfattning om behövligheten av en omorganisation av den
nämnd, som har att verkställa arrendeuppskattningen för de ecklesiastika
löneboställena, samt deras förslag att giva denna nämnd även andra uppgifter
än sådana, som hänföra sig till utarrenderingen, hava vunnit godkännande
av nästan samtliga länsstyrelser. Därvid har emellertid stundom
— exempelvis av länsstyrelserna i Linköping och Vänersborg — framhållits
behovet att genom tjänstgöringsområdenas begränsning söka minska de med
den nya nämnden förenade ökade kostnaderna. Jämväl länsstyrelserna i LTmeå
och Luleå hava för sina läns vidkommande, understrukit nödvändigheten att
nedbringa kostnaden för nämndens verksamhet. Länsstyrelsen i Karlstad
bär ställt sig tveksam i frågan om boställsnämnd och uttalat sig för att de
nuvarande organen måtte bibehållas samt att större inflytande måtte in -

Yttranden.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 222.

rymmas åt kyrkoråden. Länsstyrelsen i Jönköping har ansett de sakkunnigas
förslag bliva för dyrt och därför avstyrkt detsamma, dock att, då landsfiskalen
ej kunde betraktas som verkligt sakkunnig, i dennes ställe borde
insättas den föreslagne domänintendenten.

Bland domkapitlen — under vilken benämning här inbegripes även Stockholms
stads konsistorium — falla rösterna ungefär lika för behovet av nämndens
omorganisation, därvid domkapitlet i Västerås förmält sig intaga denna
ståndpunkt oavsett de av den förändrade organisationen föranledda stora
kostnaderna, och för den nuvarande ordningens bibehållande. Flertalet av
de domkapitel, som intaga den senare ståndpunkten, hava som skäl angivit,
att den föreslagna nämnden skulle ställa sig för dyr. Tillika har åberopats,
bland annat, att anordningen i fråga innebure en försämring och en byråkratisering
av arrendeväsendet (Strängnäs) eller ej medförde någon förbättring
(Karlstad), och att de nuvarande olägenheterna på området likaväl kunde
avhjälpas med anlitande av den. nuvarande ekonomiska besiktningsnämnden
jämte kronoombud (Skara). Domkapitlen i Göteborg och Härnösand hava
emellertid härvid tänkt sig, att i landsfiskalens ställe kunde träda en av
Kungl. Maj:t, resp. länsstyrelsen och domkapitlet för viss tid utsedd person.

Även bland de kontraktsprostar m. fl., vilka yttrat sig, äro meningarna
delade. I åtskilliga av de prästerliga yttrandena fasthålles vid den nuvarande
ordningen, därvid huvudsakligen anförts samma skäl, som åberopats
av domkapitlen. I de icke-prästerliga yttrandena återigen förordas föränd
ringen.

Allmänna svenska prästföreningen har avstyrkt den föreslagna s. k. boställsnämnden.
Vissa förändringar i avseende å den nuvarande uppskattningsnämnden
borde dock ske. Det måste innebära ett stärkande av nämnden,
att bisittarna däri bleve ledamöter och ej såsom nu blott rådgivande.
Förutom landsfiskalen borde således kontraktsprosten och den av kyrkorådet
utsedde personen vara ledamöter av nämnden. Ytterligare kunde en lantbrukskunnig
bisittare från annat pastorat utses av länsstyrelsen. Denna
nämnd kunde, förstärkt med en byggnadssakkunnig person, tjänstgöra även
som ekonomisk besiktningsnämnd.

Lantbruksstvrelsen har förmält sig anse inrättandet enligt de sakkunnigas
förslag av boställsnämnder innebära en väsentlig förbättring av den ecklesiastika
arrendeorganisationen. Domänstyrelsen har framhållit lämpligheten
av att grunderna för förvaltningen av de ecklesiastika hemmanen och för
förvaltningen av kronans jordbruksdomäner bringades i närmaste möjliga
överensstämmelse med varandra. Kammarkollegiet har tillstyrkt en anordning
i det syfte, de sakkunniga avsett att tillgodose genom förslaget om tillsättande
av boställsnämnder.

Emellertid hava, även bland dem, som förordat omläggning av uppskattningsnämnden,
framställts erinringar mot den föreslagna sammansättningen
av nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Härmed sammanhänger frågan om boställsnämndens verksamhetsområden.
Härutinnan hava framställts olika förslag, som i allmänhet gå ut på att
länet (eller stiftet) skulle uppdelas i flera områden med gemensam ordförande
men särskilda bisittare för vart mindre område, varigenom kostnaderna
skulle nedbringas och nämnden tillförsäkras större ortskännedom.
Domkapitlet i Luleå har framhållit, att det inom stiftet funnes icke få boställen,
beträffande vilka även en förenklad nämnd bleve en allt för dyrbar
apparat, varför länsstyrelsen och domkapitlet borde tillerkännas rätt att för
sådana boställen träffa individuella åtgärder, som vore ägnade att för minsta
möjliga kostnad betrygga ett förståndigt tillgodogörande av bostället. På
liknande sätt har länsstyrelsen i Luleå yttrat sig.

I avseende å nämndens sammansättning har länsstyrelsen i Linköping
ifrågasatt, att bisittarna skulle tillsättas för domsaga eller härad och utses
av häradsrätten eller länsstyrelsen, eller eventuellt att en ledamot skulle utses
på berörda sätt och en såsom ombud för vederbörande socken. Enligt
länsstyrelsen i Vänersborg och domkapitlet i Lund borde en av ledamöterna
utses av domkapitlet i stället för av landstinget. Liknande uttalanden hava
gjorts av vissa andra vederbörande. Länsstyrelsen i Umeå har, med framhållande
att boställsnämnden med den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen
skulle bliva allt för betungande för att införas i Västerbottens
län, ansett, att som ledamöter i nämnden borde jämte en av Kungl. Maj:t
för hela länet utsedd person ingå landsfiskalen, vilken härför vore väl
skickad, samt en av pastoratet eller i visst fall av domkapitlet vald bisittare.
Domkapitlen i Linköping och Visby hava, i likhet med en del kontraktsprostar,
ansett kontraktsprosten och ett pastoratsombud böra få plats i nämnden.
Domkapitlet i Luleå har i huvudsak anslutit sig till länsstyrelsens i
Umeå förslag, dock att ordföranden skulle vara utsedd av länsstyrelsen samt
att, på sätt nyss sagts, nämnden ej skulle behöva taga befattning med en
del mindre bärkraftiga boställen.

Kammarkollegiet har förordat, att en av nämndens bisittare skulle vara
en inom pastoratet bosatt, av länsstyrelsen utsedd person med de kvalifikationer,
de sakkunniga angivit. En dylik anordning vore lämplig icke blott ur
kostnadssynpunkt utan även med hänsyn till önskvärdheten att inom nämnden
erhålla en representant för den speciella lokalkännedomen. I betraktande
av den ställning, domkapitlen alltjämt formellt intoge till inseendet
över boställsjorden, syntes det kollegiet mest följdriktigt att, på sätt de sakkunniga
alternativt föreslagit, den andre bisittaren utsåges av domkapitlet.

Frågan om domänintendentsinstitutionen har berörts av vissa bland myndigheterna.
Länsstyrelserna i Jönköping, Göteborg och Umeå hava förordat
sådana befattningars inrättande, de båda förstnämnda under framhållande av
befattningarnas nödvändighet.

De av de sakkunniga åberopade skälen för en omorganisation av den Departenuvarande
arrendeuppskattningsnämnden synas mig vara övertygande. mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Denna ståndpunkt intages även av flertalet av dem, som yttrat sig över betänkandet.
Naturligtvis kan det ej förnekas; att många nuvarande landsfiskaler
och kontraktsprostar äga förfarenhet på detta område och att exempelvis
landsfiskalernas befattning med fastighetstaxeringen och exekutiva
försäljningar tillför dem en erfarenhet, som kan vara av betydelse för arrendeuppskattningen
och den övriga verksamhet, som ifrågasatts för nämndsordföranden.
Men tjänstverksamheten som landsfiskal och kontraktsprost
lärer icke i och för sig tillföra vederbörande befattningshavare den förfarenhet
i jordbruk, som man måste fordra av ledamöterna i den ifrågasatta
nämnden. Vad beträffar den av pastoratet utsedde representanten torde ej
sällan kunna ifrågasättas, huruvida det för honom är möjligt att på ett fullt
opartiskt sätt bedöma frågorna i alla de fall, där pastoratet anser sig hava
särskilda intressen att bevaka vid utarrenderingen. Det måste givetvis vara
önskvärt att, såsom de sakkunniga (sid. 13) uttryckt det, uppdraget med arrendeuppskattningen
varder anförtrott åt verkligt sakkunniga och opartiska personer,
samt helst åt sådana, som genom en fortgående verksamhet som uppskattningsmän
förvärvat sig stor erfarenhet på området.

Den allvarligaste anmärkningen mot förslaget att frångå den nuvarande
uppskattningsnämnden ligger uppenbarligen i framhållandet av de med den
nya nämndens verksamhet förenade högre kostnaderna. Detta skäl har
stundom tillmätts den betydelsen, att med hänsyn därtill förändringen avstyrkts,
ehuru eljest erkänd som lämplig. Anmärkningen förtjänar också det
största avseende. I likhet med vad vissa vederbörande uttalat, anser emellertid
även jag, att de ökade kostnaderna, därest de hålla sig inom måttliga
gränser, komma att i längden betala sig. Hänsynen till kostnadsökningen
bör emellertid föranleda, att man i avseende å nämndens sammansättning
och verksamhet samt det område, inom vilket den skall fungera, meddelar
sådana bestämmelser, som äro ögnade att begränsa kostnaden utan att äventyra
vinnandet av det med förändringen avsedda målet, en i möjligaste måtto
fullt sakkunnig nämnd.

Jag anser mig sålunda böra i huvudsak biträda de sakkunnigas förslag i
fråga om inrättande av en kvalificerad uppskattningsnämnd,* vilken tillika
skulle få sig anförtrodda vissa andra uppdrag i avseende å tillsynen över
de ecklesiastika boställena m. m. och därigenom komme att få ställning
som en permanent boställsnämnd.

Någon betänklighet mot att tillerkänna rösträtt åt varje ledamot i boställsnämnden,
även när den fungerar som uppskattningsnämnd, hyser jag ej.

I avseende å nämndsledamöternas kvalifikationer lärer intet vara att erinra
mot vad de sakkunniga därutinnan föreslagit; dock bör, på sätt jag får tillfälle
att senare närmare angiva, de sakkunnigas förslag i visst hänseende
förtydligas.

Innan jag går närmare in på frågan om sättet, huru nämndsledamöterna
böra utses, torde vara nödigt att beröra spörsmålet om nämndernas verksam -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

hetsområden. Denna senare frågas lösning torde nämligen i viss män inverka
på lösningen av frågan, huru ledamöterna skola utses.

De sakkunniga hava (sid. 197) gått ut ifrån att verksamhetsområdena för do
enligt deras förslag kommunalt tillsatta ledamöterna (bisittarna) icke behövde
sammanfalla med nämndsordförandens utan stundom borde göras mera begränsade.
Lämpligheten av att med hänsyn bland annat till kostnaden tillsätta
bisittare för relativt små områden har starkt framhållits av åtskilliga
av dem, som yttrat sig i ärendet. Såsom jag nyss antytt, delar jag denna
uppfattning, dock under förutsättning att begränsningen ej drives för långt.

I de avgivna yttrandena förekomma ändringsförslag, som avse att stärka
ortskännedomen inom nämnden, något som förutsätter att tjänstgöringsområdena
göras små. Bland annat har ifrågasatts, att den ene bisittaren borde
vara utsedd av pastoratet eller åtminstone vara en inom pastoratet boende
person.

Det har synts mig allt för mycket strida mot ändamålet med den föreslagna
förändringen att i nämnden införa en direkt representant för pastoratsintresset.
Genom allt för små tjänstgöringsområden för bisittarna eller
den ene av dem skulle man dessutom motverka syftet att hos nämnden om
möjligt samla allsidig erfarenhet beträffande de ecklesiastika boställenas utarrendering.
Bemärkas bör ock, att enligt de sakkunnigas förslag, varemot
jag ej har någon erinran, ombud för församlingen skall närvara vid såväl
arrendeuppskattning som ekonomisk besiktning. För den rent lokala kännedomen
och det lokala intresset synes sålunda vara tillräckligt sörjt. Jag
anser följaktligen nu omförmälda synpunkter ej böra inverka på frågan om
tjänstgöringsdistriktens bestämmande.

Någon gensaga mot de av de sakkunniga (sid. 196) förslagsvis angivna
distrikten för nämndsordförandena har ej avhörts, med undantag för de två
nordligaste länen. Enligt förslaget skulle antingen varje län utgöra ett
distrikt, därvid dock Västerbottens och Norrbottens län med sina tillhopa
76 boställen beräknats som ett distrikt, varförutom Stockholms stad med 2
boställen sammanförts med Stockholms län, eller ock vissa län sammanföras
till ett distrikt, varjämte i båda fallen ifrågasatts, att det skulle tagas under
övervägande om ej ett flertal särskilda ordförande lämpligen borde tillsättas
för boställsnämnderna i lappmarken. Länsstyrelsen i Umeå har betonat nödvändigheten
av att, framför allt av kostnadshänsyn, särskild nämndsordförande
tillsattes för Västerbottens län, där han såsom domänintendent skulle
få full sysselsättning. Även domkapitlet i Luleå har uttalat sig för särskilda
nämnder för de båda nordligaste länen. Jag torde därför kunna gå ut
från att distriktsindelningen kommer att i huvudsak genomföras med länet
som indelningsgrund samt med iakttagande av de modifikationer, som, bland
annat ur kostnadssynpunkt, kunna visa sig lämpliga, särskilt i fråga om de
båda nordligaste länen.

Beträffande distrikten för bisittarna — för vilka distrikt i det följande

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand 181 höft. (Nr 222.) 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

användes beteckningen nämndsdistrikt — böra de, såsom nyss berörts, bestämmas
med hänsyn dels till nödvändigheten av kostnadernas begränsande
och dels till behovet av största möjliga sakkunskap hos nämnden. Vid övervägande
av olika förslag har jag trott mig finna den bästa lösningen i att,
i huvudsaklig överensstämmelse med vad länsstyrelsen i Linköping ifrågasatt,
låta indelningen i nämndsdistrikt i regel sammanfalla med indelningen
i tingslag. Städerna torde kunna bilda egna distrikt eller sammanföras med
det tingslag, som med hänsyn till belägenheten faller sig lämpligast. Utom
det att man genom sagda indelning skulle få distrikt av lämplig storlek,
skulle man genom den sålunda föreslagna anordningen erhålla en ganska
naturlig övergång från det gamla till det nya systemet, och det bleve lättare
att träffa ett sådant personval, att man kunde för boställsnämnden tillgodogöra
sig en genom föregående verksamhet inom synerätter och vid ekonomiska
besiktningar förvärvad erfarenhet i de hänseenden, som böra företrädas
inom boställsnämnden.

Innan jag för Kungl. Maj:t — som enligt förslaget skulle hava att bestämma
omfattningen av tjänstgöringsdistrikten — framlägger detaljerat
förslag till distriktsindelning, torde vederbörande ortsmyndigheters yttranden
däröver böra vara inhämtade.

Vad så angår frågan om sättet, huru nämndsledamöterna skola utses, lärer
någon erinran ej vara att framställa mot förslaget därom, att nämndens
ordförande jämte ersättare för honom utses av Kungl. Maj:t.

Då det, på sätt de sakkunniga föreslagit och jag tillstyrkt, lärer böra för
bisittarna i nämnden uppställas krav på vissa kvalifikationer, torde all tanke
på självskrivenhet för innehavare av viss allmän befattning eller uppdrag
— det må vara landsfiskal, kontraktsprost eller annan — att vara bisittare
i nämnden kunna lämnas å sido, utan lära bisittarna böra inträda på grund
av val. Med hänsyn såväl till att nämnda kvalifikationer böra angivas i
en blivande författning som till att bisittarna icke skola vara representanter
för något särintresse, torde valet få förutsättas komma att ske efter helt
objektiva grunder, och det kan därför sägas på det hela taget vara av mindre
betydelse, vem som undfår uppdraget att utse bisittare, allenast man äger
säkerhet för att väljaren förfogar över tillräckligt god personkännedom för
att kunna med sitt val träffa lämplig person. Härav följer, att frågan om
vem som skall utse bisittare i viss mån måste vara beroende av storleken
av det område, inom vilket bisittaren skall tjänstgöra.

Med hänsyn därtill, att nämndsdistrikten, i enlighet med vad jag nyss anfört,
böra göras ej allt för stora, har det synts mig böra komma under övervägande,
om icke den ene bisittaren borde utses av någon myndighet, vars
personalkännedom beträffande tjänstgöringsområdet kunde anses vara större
än hos de korporationer, som enligt sakkunnigförslaget skulle hava att förrätta
valet. Då jag, efter vad nyss anförts, tänkt mig att i regel tingslaget
skulle komma att utgöra nämndsdistrikt, synes det mig ganska naturligt

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 222.

att, på sätt även länsstyrelsen i Linköping ifrågasatt, häradsrätten bör
utse den eno bisittaren. För detta uppdrag synas häradsrätterna vara fullt
skickade. Därtill kommer, att personer, lämpade som bisittare i bostadsnämnd,
ofta torde vara att söka inom nämndemännens krets. Där stad
utgör eget distrikt, torde valet av bisittaren böra verkställas av magistraten.

Vad den andre bisittaren beträffar, synes det måhända kunna ifrågasättas,
att även denne skulle väljas av häradsrätten. Då det emellertid onekligen
torde vara förenat med en viss fördel att vid den lämplighetsprövning, som
ager rum vid "val av bisittare i nämnden, sådana olikheter i bedömandet,
som äro beroende på den väljande myndighetens särskilda kvalifikation och
verksamhet, må kunna göra sig gällande, anser jag mig hava giltig anledning
föreslå, att allenast den ene bisittaren utses av häradsrätten.

Vid övervägande av olika förslag, huru den andre bisittaren skall utses,
bär jag, i likhet med kammarkollegiet m. fl., funnit do starkaste skälen tala
för att domkapitlet beklädes med uppdraget härutinnan. Den ställning,
domkapitlet författningsenligt intager i avseende å det ecklesiastika boställsväsendet,
bör nämligen, principiellt sett, föranleda härtill. Detta förslag
överensstämmer ock med de sakkunnigas alternativt (sid. 14, noten) framlagda
förslag. De sakkunniga erinra nämligen där, att domänstyrelsen i sitt utlåtande
över de s. k. kronodomänsakkunnigas förslag på anförda skäl uttalat
som sin mening att, då fråga vore om kronodomänerna, den ene
värderingsmannen borde utses av staten. Skulle en dylik anordning genomföras
beträffande kronodomänerna, ansåge de ecklesiastika arrendesakkunniga
önskvärt, att motsvarande anordning, vilken syntes dem mycket välbetänkt,
vidtoges även för de ecklesiastika löneboställena, i vilken händelse rätten att
utse den ene värderingsmannen borde utövas av domkapitlet. Sin omförmälda
mening har domänstyrelsen vidhållit i ett senare, den 28 april 1924
avgivet utlåtande.

Redan nu torde jag böra meddela, att jag i avseende å innehållet i 32 §
i förslaget till ecklesiastik boställsordning kommer att föreslå, att därur skall
uteslutas bestämmelsen om huru de två bisittarna i nämnden skola utses.
Denna bestämmelse synes icke med nödvändighet höra hemma i boställsordningen
med dess karaktär av lag. Å andra sidan är det förenat med stora
fördelar, att bestämmelsen icke inrymmes där. Under tidernas lopp kan
nämligen vunnen erfarenhet tilläventyrs komma att ådagalägga önskvärdheten
att ändring vidtages i avseende å sättet för valet av ifrågavarande
nämndsledamöter, och det skulle då vara förmånligt att kunna genomföra
eu ändring härutinnan utan att nödgas anlita de tunga former, som äro
förknippade med en lagändring.

Ovan har jag framhållit behovet av att i avseende å boställsnämndetis verksamhet
meddela sådana bestämmelser, som vore ägnade att begränsa de med
nämnden förenade kostnaderna. Till denna fråga återkommer jag delvis vid
behandlingen av 31 och 32 §§ boställsordningen. I övrigt bör frågan upp -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 222.

märksammas vid framläggandet av förslag till ecklesiastik arrendeförordning,
därvid jag har för avsikt att beträffande de sakkunnigas förslag föreslå
vissa modifikationer i syfte bl. a. att till handläggning av nämndsordföranden
allena överlämna vissa frågor, som enligt förslaget skulle behandlas av
nämndens samtliga ledamöter.

Frågan om ecTclesiastika domänintendenter synes mig ej lämpligen böra
upptagas till prövning i nu förevarande sammanhang. Den utgör nämligen
eu ingående del i den stora förvaltningsreform, varom kyrkofondskommittén
framlagt förslag i sitt den 31 maj 1923 avgivna betänkande angående förvaltningen
av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna
medel.

2. Byggnadsfrågans ordnande.

De sakkun- Rörande de bestämmelser, som för närvarande gälla i fråga om löneboställenas
bebyggande m. m., torde få hänvisas till de sakkunnigas redogörelse
sid. 16 och 17 i betänkandet. Här torde allenast böra bringas i erinran,
att det jämlikt boställsordningen är på synerätt det ankommer att bestämma,
vilka och hurudana hus skola finnas å löneboställe.

Enligt vad de sakkunniga framhållit, hava löneboställena ofta blivit vid utarrenderingen
belastade med anmärkningsvärt dryg nybyggnadsskyldighet,
något som ej sällan medfört, att svårigheter mött för boställenas utarrendering
eller att arrendena blivit synnerligen låga. Det hade också framstått
som ytterst angeläget att vidtaga åtgärder för att råda bot på sagda olägenhet.

Förekomsten av de dryga byggnadskostnaderna vore enligt de sakkunniga
givetvis till mycket stor del beroende därpå, att boställena på grund av den
förändrade disposition, de erhållit genom 1910 åi’s lagstiftning, kommit att
behöva ett annat bebyggande än förut. Men skulden läge också till stor
del i de nya bestämmelserna om löneboställenas bebyggande och i det sätt,
varpå dessa bestämmelser tillämpats. Författningarna innehölle icke någon
föreskrift om samverkan mellan dem, som hade att verkställa arrendeuppskattningen,
och dem, åt vilka befogenheten att bestämma om löneboställenas
bebyggande anförtrotts. Snarare kunde författningarna sägas medföra
hinder för samverkan, ty arrendeförordningen förutsatte, att, då arrendeuppskattningen
ägde rum, det skulle föreligga behörigt beslut om vilka och
hurudana byggnader skulle finnas å bostället. En samverkan i nu berörda
hänseende vore dock uppenbarligen icke blott nyttig utan även nödvändig.
Det framställde sig helt naturligt som en oegentlighet, att frågan om boställets
bebyggande icke inginge som ett led i själva arrendeuppskattningen och
arrendebedömningen. Synerättens bibehållande för nu ifrågavarande funktion
syntes, efter vad de sakkunniga vidare yttrat, i själva verket vara beroende
huvudsakligen på historiska skäl. På den tid, då boställena voro anvisade
viss befattningshavare på lön, och den ene löntagaren hade att till
den andre överantvarda bostället i behörigt skick, hade det varit helt natur -

Kungl. Maj.is proposition Nr 222.

ligt, att boställets bebyggande skulle regleras efter övervägande rättsliga synpunkter.
Sedan boställena upphört att utgöra boställsförmån, hade däremot
grunden till att på detta sätt bestämma om boställenas bebyggande förfallit
och frågan övergått till att bliva eu fråga av övervägande ekonomisk innebörd.
Vid sina undersökningar i byggnadsfrågan hade de sakkunniga fått den
uppfattningen, att synerätterna vid tillämpningen av boställsordningens nog
så kategoriska bestämmelser om löneboställenas bebyggande allt för mycket
låtit sig bindas av de åskådningar, vartill ifrågavarande egendomars egenskap
av ecklesiastika boställen givit upphov under föregående avlöningssystem,
samt att synerätterna i följd därav allt för litet uppmärksammat, att dessa
egendomar, ehuru de fått behålla namnet boställen, numera förändrat karaktär
och övergått till att vara arrendegårdar, avsedda att så förvaltas, att de
måtte på uthålligt sätt giva den största möjliga avkastning till förmån för
sitt nya ändamål att bereda pastoraten bidrag till prästerskapets avlönande.

Med erinran att, ehuru jämförelsevis få pastorat återstode oreglerade, antalet
boställen, beträffande vilkas bebyggande efter ekonomiska grunder en
ny lagstiftning kunde komma att äga betydelse, icke vore ringa, hava de sakkunniga
förmält sig anse befogenheten att bestämma, vilka och hurudana
hus skulle finnas på utarrenderat löneboställe, böra överflyttas från synerätten
till de myndigheter, som omhänderhava xi t ar rend er ing en, och att den
utredning och det förslag, som föreginge detta bestämmande, borde verkställas
i samband med arrendeuppskattningen. Härigenom vunne man icke
blott den enhetlighet i förfarandet, som nu saknades, utan även möjligheten
att få frågan om boställenas bebyggande behandlad ur ekonomiska synpunkter.
Nämnda förändring ansåge de sakkunniga vara oundgänglig för
vinnande av gynnsammare arrenderesultat.

Förändringen i fråga kunde, efter vad vidare framhållits, ej genomföras
utan ändring i ecklesiastik boställsordning, där de grundläggande bestämmelserna
i detta ämne äro att söka.

Den orsak till det mindre gynnsamma arrenderesultatet, som angivits ligga
däri, att den arrendator! åliggande nybyggnadsskyldigheten ofta vore för arrendatorn
synnerligen betungande, hava de sakkunniga ansett det ej vara möjligt
att helt och hållet undanröja. Sådant kunde ske endast därigenom, att
lönebostället ställdes till arrendatorns förfogande i fullbyggt skick. Både praktiska
och legala hinder ansåges emellertid möta härför. Nu berörda orsak till
det mindre gynnsamma arrenderesultatet syntes för övrigt få sin egentliga betydelse
genom det tillika angivna förhållandet, att arrendatorn hade att förskjuta
byggnadskostnaden och att detta förskott endast småningom återgäldades
honom. Den åtgärd, som syntes kunna här ifrågasättas, vore att
tillse, om ej erforderligt byggnadskapital kunde ställas till arrendatorns förfogande.

På grund såväl härav som av vad de sakkunniga i övrigt (sid. 21—26) anfört
hava de sakkunniga föreslagit lagbestämmelser, syftande till att ur kyrkofonden

Kungl. Maj.is proposition Nr 222.

bereda arrendator!! byggnadsförskott. Då de erforderliga bestämmelserna
angående omförmälda byggnadshjelp icke lämpligen kunde inpassas i kyrkofondslagen,
har föreslagits utfärdandet av en särskild lag i ämnet (lag om
förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika
löneboställen).

Uppfattningen därom, att bestämmandet rörande löneboställenas bebyggande
bör utgöra ett led i arrendeuppskattningen och arrendebedömningen och att
alltså uppdraget härutinnan borde överlämnas till de utarrenderande myndigheterna,
har vunnit mycket allmän anslutning, bl. a. av lantbruksstyrelsen
och kammarkollegiet. I enstaka yttranden förekommer dock påstående om
att synerättens funktion härutinnan borde bibehållas. Denna mening synes
vara omfattad även av prästföreningen. Oklart är, huruvida vissa bland de
i ärendet hörda, vilka uttalat sig för synerätts bibehållande vid befogenheten
att förrätta av- och tillträdessyn, härvid åsyftat, att synerätten även skulle
bibehållas vid befogenheten att bestämma, vilka och lmrudana hus skola
finnas å löneboställe.

I en del yttranden har uttalats den uppfattningen, att synerätterna haft
benägenhet att belasta boställena med allt för stor byggnadstunga. I andra
yttranden åter framhålles, att synerätterna visat förståelse för de krav, som
framställts om att boställena ej skulle bebyggas dyrare än att bostället förmådde
bära husen. Länsstyrelsen i Visby har redogjort för hurusom genom
lämpliga anordningar ett ändamålsenligt samarbete kunnat åstadkommas
mellan förrättarna av arrendeuppskattningen, synerätten och de utarrenderande
myndigheterna.

Ännu större erkännande har ägnats förslaget att bereda arrendatorer byggnadsförskott
ur kyrkofonden. Bland myndigheterna är det endast överståthållarämbetet
samt domkapitlen i Strängnäs och Karlstad, som ställt sig
avvisande. Overståthållarämbetets mening härutinnan har emellertid grundats
därpå, att det synts ämbetet omöjligt för kyrkofonden att skaffa för ändamålet
erforderliga medel. Förstnämnda domkapitels avstyrkande vilar på
uppfattningen om att de sakkunnigas förslag i sin helhet ej doge som grund
för lagstiftning. En mellanställning intages av domkapitlet i Växjö, som
synes föredraga formen av lån till arrendatorn framför byggnadsförskott.
Domkapitlet i Luleå har ansett en lämpligare lösning ligga i att arrendegivaren
ålades att förse löneboställe med de för dess drift nödiga byggnaderna.
Även länsstyrelsen i Luleå har ifrågasatt eu liknande åtgärd.

Den av de sakkunniga lämnade utredningen beträffande nu berörda del
av ämnet samt de yttranden, som däröver avgivits, lämna icke utrymme
för något tvivel därom, att de ecklesiastika löneboställenas byggnadsfråga
blivit i nu gällande författningar löst på ett sätt, som ofta medfört svårigheter
för en fördelaktig utarrendering av boställena och därigenom medverkat
till arrendebeloppens oskäliga nedpressande. Från mer än ett håll

Kungl. May.ts proposition Nr 222. 39

inom orterna liar framhållits, att kärnpunkten beträffande de nu överklagade
olägenheterna vore att söka här.

De båda utvägar till byggnadsfrågans ordnande, som de sakkunniga föreslagit,
finner jag vara synnerligen väl motiverade. Till de skäl, som av de sakkunniga
andragits och av ortsmyndigheterna m. fl. åberopats, har jag intet
att tillägga.

Någon befogad erinran synes mig icke kunna framställas mot förslaget
därom, att de ifrågasatta byggnad sförskotten skola utlämnas ur kyrkofonden
och att kyrkofonden skall tillförsäkras rätt att ur boställets avkastning, eventuellt
det värde, vartill boställe må bliva förbytt, erhålla gottgörelse för
förskottet jämte ränta. Kyrkofondens förvaltare, statskontoret, har icke haft
någon erinran mot förslaget i denna del. De förutsättningar, som av de sakkunniga
angivits för förskottets beviljande, synas även mig betryggande.

Givetvis skulle det ur flera synpunkter vara fördelaktigt att, såsom exempelvis
domänstyrelsen förordat, kyrkofonden bekostade de ecklesiastika
löneboställenas bebyggande på samma sätt som domänfonden bekostar bebyggandet
av kronans jordbruksdomäner. Så länge det nuvarande egenartade
prästerliga avlöningssystemet består, lärer en sådan anordning icke vara
möjlig, med undantag för det mindretal boställen, vilkas avkastning ingår
direkt till kyrkofonden, och beträffande vilka för övrigt byggnadsfrågan
knappast är aktuell, därför att dessa boställen sedan gammalt varit bebyggda
som arrendegårdar.

Till detaljerna beträffande förskottsförfarandet återkommer jag i det följande
vid behandlingen av det av de sakkunniga framlagda lagförslaget.

Jag torde här lämpligen böra nämna, att jag, i likhet med de sakkunniga,
anser nödigt att man kraftigare än i den nuvarande bo ställsordningen
skett inskärper grundsatsen om löneboställenas bebyggande efter ekonomiska
normer (23 § i ändringsförslaget), ävensom att jag vid eventuellt
framläggande av förslag till ny arrendeförordning har för avsikt att i huvudsak
upptaga de av de sakkunniga beträffande arrendeförordningen föreslagna
ändringar, som avse tillämpningen av sagda grundsats.

3. Förbehållet om skyldighet för arrendator att till tjänstinnehavaren utgöra

vissa tjänstharheter.

Efter en, såsom det vill synas, uttömmande redogörelse beträffande till- De
komsten och innebörden av den i 13 § av gällande arrendeförordning meddelade
bestämmelsen rörande förbehåll om skyldighet för arrendator att till
tjänstinnehavaren utgöra vissa s. k. tjänstbarheter (sid. 27 42) hava de sakkun niga

erinrat, hurusom man redan under de första åren efter det utarrendering
av ecklesiastika boställen började företagas i enlighet med bestämmel -

sakkun niga.

Kunyl. Maj:ts jrroposition Nr 222.

serna i 1911 års förordning, gjorde den erfarenheten, att det bland arrendevillkoren
förekommande förbehållet om dylik skyldighet, ehuru tjänstbarheterna
skulle utgå mot betalning, vore av beskaffenhet att ofta nedsätta
boställenas arrendevärde eller förorsaka svårigheter vid utarrenderingen.

I fortsättningen av betänkandet redogöra de sakkunniga för en av dem företagen
undersökning av frågan om förbehållets inverkan på arrenderesultatet
(sid. 42—51), till vilken redogörelse torde få hänvisas. Här torde blott böra
atergivas följande av de sakkunniga i slutet av redogörelsen (sid. 51) gjorda
uttalanden. Ehuru man av svaren å de av de sakkunniga till tjänstinnehavare
och arrendatorer avlåtna förfrågningar i ämnet kunde skapa sig endast en
ofullkomlig bild av förhållandena, erhölles dock genom den belysning av situatl0ner\
som vunnes genom svaren, en bekräftelse på att uppfattningen om
förbehållets ogynnsamma inverkan på arrenderesultatet i stort sett vore riktig.
Tillika gåves genom svaren en belysning av det redan av kyrkofondskommittén
gjorda påpekandet, att berörda ogynnsamma inverkan till stor del
vore beroende på det sätt, varpå bestämmelserna om tjänstbarbeterna blivit
tillämpade. Vid tillämpningen av förevarande 13 § hade nämligen de utarrenderande
myndigheterna i stor utsträckning inlagt väsentligen olika betydelse
i paragrafens bestämmelser, i det att dessa förståtts dels så, att prästen
blott skulle tillförsäkras möjlighet att bekomma tjänstbarheterna mot
betalning efter ortens pris, dels så, att prästen genom en för honom gynnsam
betalningsgrund skulle komma i åtnjutande av eu större eller mindre
löneförhöjning. Det olika och ojämna sätt, varpå ifrågavarande 13 § tilllämpats,
måste framträda som en betydande orättvisa för alla de präster,
vilka, i motsats mot ett stort antal andra, icke genom arrendekontrakts bestämmelser
kommit att utöver den fastställda lönen erhålla löneförbättring
av beskaffenhet som ovan berörts eller åtminstone endast en obetydlig sådan.
Särskilt gjorde sig denna orättvisa kännbar för de icke fåtaliga prästerna i
orter, där löneboställe ej funnes så beläget, att prästen kunnat därifrån tillförsäkras
erhållandet av tjänstbarheter, låt vara mot full betalning; dessa
präster åtnjöte icke ens förmånen av den trygghet mot uppskörtning, som
ligger i förbehållet.

.Åy (ien av do sakkunniga lämnade redogörelsen framginge enligt de sakkunnigas
mening, hurusom lösningen av den nu föreliggande frågan angående
förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till tjänstinnehavaren utgöra
tjänstbarheter ägde mycket stor betydelse för lösningen av spörsmålet om
löneboställenas tillgodogörande på ekonomiskt bästa sätt. De sakkunniga hava
vidare framhållit, att bestämmelserna i nu gällande 13 § arrendeförordningen
framför allt till följd av det sätt, varpå de mångenstädes och i stor utsträckning
tillämpades — ofta medförde, att en större eller mindre del av
boställets arrendevärde läge dolt i de prestationer, tjänstinnehavaren åtnjöte
från arrendatorn — eller åtminstone blivit berättigad att åtnjuta, ty dessa
prestationer uttoges icke alltid i hela sin utsträckning — medan det av ar -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

rendatorn kontant utbetalade arrendebeloppet, yilket vore avsett som bidrag
till prästerskapets avlönande, omfattade allenast en del av arrendevärdet.

Vilken vikt man än, ur såväl det enskilda pastoratets som de gemensamma
avlöningstillgångarnas synpunkt, måste fästa vid löneboställenas uppehållande
vid högsta möjliga avkastning, finge man å andra sidan ej underskatta
betydelsen därav, att prästen mångenstädes skulle komma i en svår
ställning, om han ej hade kontraktsenlig rätt att från löneboställe erhålla
skjuts och andra arbetsprestationer ävensom den för hans hushåll erforderliga
mjölken och smöret.

De sakkunniga hava emellertid fäst uppmärksamheten på att det vid de
ecklesiastika lönelagarnas tillkomst förutsatts, att arrendatorn skulle kunna
vid arrendeavtalets ingående åläggas att till tjänstinnehavaren mot ersättning
utgöra vissa tjänstbarheter. Det borde därför icke ifrågasättas annat
än att bibehålla föreskriften därom, att arrendatorn skulle mot ersättning
utgöra vissa tjänstbarheter till tjänstinnehavaren. Den omständigheten, att
förbehåll i nu avsett syfte skulle komma att mer eller mindre ofta medföra
arrendebeloppens nedpressande,. torde icke i och för sig utgöra tillräckligt
skäl för att i ifrågavarande hänseende ändra författningarnas grund. När
sådant vore oundgängligt med hänsyn till tjänstinnehavarens berättigade intressen,
måste det därför vara fullt riktigt, att det eljest allt erkännande
värda intresset av att från löneboställena erhålla högsta möjliga avkastning
finge stå tillbaka.

Revideringen av arrendeförordningens ifrågavarande bestämmelser borde
därför enligt de sakkunnigas uppfattning gå ut på att giva bestämmelserna en
sådan avfattning, att deras tillämpning i full överensstämmelse med grunderna
i 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning och på så likartat sätt som
möjligt befrämjades.

Härvid framställde sig till en början den frågan, huruvida det överhuvud
överensstämde med lönelagstiftningens grund, att tjänstinnehavaren — såsom
ofta skett — genom förbehållet om tjänstbarheter tillfördes en löneförmån
av beskaffenhet att utgöra ett tillskott utöver den reglerade lönen.

Enligt de sakkunnigas uppfattning vore detta ingalunda förhållandet, på sätt
av dem närmare angives (sid. 53, 54).

Efter att hava fäst uppmärksamheten på att en gynnsam betalningsgrund
beträffande änibetsshjutsen icke behövde innebära tillerkännande åt prästen
av en löneförbättring, utan kunde hava allenast den betydelsen, att hans
utgifter i och för tjänsten begränsades, hava de sakkunniga vidare framhållit,
att den olika tillämpning av bestämmelserna i 13 § arrendeförordningen,
som efter vad förut berörts gjort sig gällande, till stor del syntes vara beroende
på en missuppfattning av uttrycket »måttlig ersättning», samt att
denna missuppfattning bestode däri, att man ofta velat i uttrycket lägga
den betydelsen, att ersättningen för tjänstbarheterna skulle kunna bestämmas
till pris i större eller mindre grad understigande de i orten gängse,

Skjutsersättningsfrågans

lösning en
nödvändig
förutsättning
för lösningen
av frågan om
tjänstbarheterna.

De sakkunniga.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

under det att syftet, efter vad den ovan lämnade redogörelsen för frågans
utveckling gåve vid handen, i själva verket varit att dels tillförsäkra prästen
tillgång till tjänstbarheterna i fråga och dels skydda honom för uppskörtning
vid utkrävandet av betalningen för dem.

På grund av det anförda hölle de sakkunniga före, att åt bestämmelsen om
den grund, efter vilken betalningen för tjänstbarheterna skulle erläggas,
borde — under förutsättning, som nedan omförmäles — givas sådan lydelse,
att man för framtiden förekomme kontraktsbestämmelser, varigenom betalning
till underpris ägde rum. Bestämmelsen borde i sådant syfte lämpligen
erhålla den avfattningen, att ersättningen skulle motsvara i orten vid
varje särskild tid gängse pris. Vid tillämpningen finge det sedermera ankomma
på de utarrenderande myndigheterna att närmare angiva betalningsgrunden,
såsom exempelvis att skjutsen skulle betalas efter den för orten
fastställda allmänna skjutslegan och mjölken efter inköpspriset vid närmaste
mejeri eller dylikt. Bestämmandet av fixt pris både erfarenheten under
kristiden visat vara synnerligen olämpligt. Försiktigtvis syntes alltid böra
stadgas, att i händelse av tvist frågan skulle avgöras av gode män.

Efter vad de sakkunniga vidare utvecklat, vilade enligt deras uppfattning
förevarande 13 § jämväl på den grundsatsen, att förbehåll om tjänstbarheters
utgörande icke skulle i arrendekontraktet intagas i annat fall än att
tjänstinnehavarens behov krävde, att prestationerna i fråga erhölles just från
bostället, eller med andra ord att utan dylikt förbehåll binder kunde förväntas
uppstå för tjänstinnehavaren att förskaffa sig tjänstbarheter av de i
paragrafen omförmälda slag till pris, icke överstigande det i orten gällande.

Ordnandet av frågan rörande tjänstbarheternas utgörande och ersättande
i enlighet med vad som nu anförts ägde emellertid, efter vad de sakkunniga
vidare anfört, det allra närmaste sammanhang med en annan fråga, som i
följd därav tvingade sig fram till samtidig lösning, nämligen den om beredande
åt prästen av behövlig ersättning för den skjuts i tjänstärenden, lian
har att bekosta sig.

Ordinarie präst är på grund av bestämmelsen i 11 § 3 mom. löneregleringslagen
berättigad att ur kyrkofonden uppbära ersättning för skjuts för
resor i tjänstärenden med belopp, som bestämmes av Konungen vid löneregleringens
fastställande men icke får överstiga 250 kronor årligen.

På sätt riksdagen framhöll i skrivelse den 1 juni 1910, har prästens behov
av bidrag till bestridande av kostnaden för sådan skjuts även blivit
delvis beaktat genom de bestämmelser, som meddelats i aveeende å sättet
för beräknandet av prästernas löner. I det fyllnadsbelopp, som beräknas
efter pastoratets areal (3 §), kan stundom prästen anses till någon del erhålla
gottgörelse för en av större areal föranledd ökning i reskostnad. Likaledes
kan i de fall, då antalet skjutsar för en präst i mera avsevärd grad
överstiger det normala, hänsyn härtill tagas vid bestämmandet av den för -

Kungl. Maj. ts proposition Nr 222.

höjning i lönen, som på grund av särskilda förhållanden kan äga rum enligt
4 §. En sådan förhöjning plägar ske särskilt då prästgården är belägen
avlägset från kyrkan eller då ständig adjunkt finnes anställd i pastoratet.

Vid meddelandet av de i ämnet gällande bestämmelserna hade man, fortsätta
de sakkunniga, uppenbarligen utgått från den förutsättningen, att prästen
i regel icke skulle behöva göra någon egen pekuniär uppoffring för fullgörandet
av sina ämbetsresor. Ofta och med styrka hade emellertid gjorts
gällande, att frågan om prästernas ämbetsskjuts icke blivit på ett tillfredsställande
sätt löst genom nuvarande bestämmelser, i det att de verkliga
kostnaderna för ämbetsskjutsen skulle, trots den i regel betingade låga betalningsgrunden,
flerstädes och ofta i betydlig mån överstiga det ersättningsbelopp,
prästen åtnjöte.

Efter att vidare hava lämnat redogörelse dels för vissa i skjutsfrågan
gjorda framställningar och dels för en av de sakkunniga verkställd utredning
rörande skjutskostnaden, hava de sakkunniga (sid. 61) yttrat följande:

Huru som helst är det uppenbart, att den av de sakkunniga föreslagna
ändringen i 13 § arrendeförordningen skall hava till följd, att de flesta prästers
utgifter för ämbetsskjutsen icke oväsentligt ökas utöver den kostnad,
prästerna för närvarande få vidkännas för ändamålet.

Det måste betraktas som ett både billigt och rättvist krav, att prästerna,
vilka för sina ämbetsåliggandens behöriga fullgörande äro hänvisade till att
i stor utsträckning företaga resor inom sitt pastorat, måtte få det så ordnat,
att de om möjligt icke skola nödgas till någon del själva bestrida kostnaden
för dessa med tjänsten förenade resor. Prästerskapets löner äro ingalunda
så beräknade, att uppoffringar i sådant hänseende skäligen kunna av dem
påfordras. Även från pastoratets sida framstår det som angeläget, att prästen
icke skall av hänsyn till den egna ekonomien förledas till att undandraga
sig resor, som ur försämlingsvårdens synpunkt äro påkallade.

Gäller det sagda redan under nuvarande förhållanden, då prästen synnerligen
ofta på grund av omförmälda förbehåll kan hålla sina utgifter för
skjutsen inom något så när rimliga gränser, äger det än större giltighet,
därest den nu föreslagna förändringen genomföres och skjutskostnaden därigenom
ökas.

Berörda ändring bör därför enligt de sakkunnigas bestämda uppfattning icke
genomföras under annan förutsättning, än att det tillika vidtages erforderlig
ändring i gällande bestämmelser om prästerskapets rätt till gottgörelse
för deras utgifter för ämbetsskjuts. I motsatt fall skulle nämligen de påtalade
olägenheterna av de nuvarande anordningarna ytterligare skärpas och
därigenom prästens ämbetsgärning bliva lidande i större utsträckning än
redan nu mångenstädes är fallet.

De sakkunniga förmäla sig hava till övervägande förehaft flera olika förslag
till lösande av denna fråga, vilkens svårlösthet och ömtålighet varit erkänd
under löneregleringsfrågans handläggning tiderna igenom, samt slutligen
6tannat vid att föreslå en anordning i huvudsak lika med den nuvarande,
d. v. s. att varje särskild präst tillerkändes ett fast ersättningsbelopp. Med

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

hänsyn till vissa angivna omständigheter syntes det icke lämpligt att, på
sätt nu skett, göra ersättningsbeloppet orubbligt för den tjuguåriga löneregleringsperioden,
utan ersättningen borde kunna av Kungl. Maj:t till beloppet
ändras under perioden på grund av sig företeende omständigheter.
Vidare syntes icke lämpligt att för ersättningsbeloppet fastställa ett visst
maximum.

Såsom förut nämnts, skall den efter 11 § 3 mom. löneregleringslagen utgående
skjutsersättningen gäldas ur kyrkofonden. Den av de sakkunniga nu
föreslagna ändringen har av skäl, som i det följande närmare angivas, synts
dem böra medföra som följd, att skjutsersättningen bekostades på enahanda
sätt, som stadgats i avseende å den kontanta lönen, d. v. s. med anlitande
av de i 19 § löneregleringslagen omförmälda, till pastoratets förfogande
ställda prästlönemedlen, med rätt för pastoratet att, därest för bestridande
av prästerskapets avlöning jämte skjutsersättningen såsom församlingsavgifter
utdebiterats sammanlagt större belopp, än som motsvarade sex öre för helt
eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, av kyrkofondens
medel erhålla ersättning för det överskjutande beloppet.

Sitt förslag därom, att skjutsersättningen borde gäldas med anlitande av
de medel, varmed avlöningen för de ordinarie prästerna bestridas, grunda
de sakkunniga (sid. G2 o. 63) huvudsakligen på följande omständigheter.

Den lågt satta taxa, efter vilken prästen för närvarande oftast har att ersätta
arrendatorn för skjutsen, medverkar till att nedpressa arrendebeloppen
under vad som eljest kunde hava betingats. Enär arrendebeloppen från
sådana boställen, varom här nästan undantagslöst är fråga, äro ställda till
pastoratets förfogande för att användas som bidrag vid prästerskapets avlönande,
är det i själva verket pastoratets prästlönemedel, som till följd av
minskad inkomst få vidkännas en del av kostnaden för ämbetsskjutsen.
Genom den nu föreslagna ändringen i 13 § arrendeförordningen hoppas
man kunna föranleda en höjning i boställets arrendevärde och därigenom
en ökning i de medel, som stå till pastoratets förfogande för prästerskapets
avlönande. Då. prästen nu skall hava att själv lämna betalning även för
den del av skjutskostnaden, som för närvarande tynger arrendet, men bör
därför erhålla gottgörelse, synes både riktigt och" billigt, att de medel —
prästlönemedlen — som få njuta fördelen av arrendets förhöjning, även
skola hava att vidkännas gottgörelsens erläggande. Härför talar ock den
omständigheten, att det i ämbetsresornas natur ligger, att de utgöra eu prestation.
i pastoratets intresse. Detta är fallet framför allt med resor för duplikation,
för förrättande av gudstjänst eller andaktsstund annorstädes än i
kyrkan, för öppenhållande av pastorsexpedition på annat ställe än i prästgården
o. s. v. Men även resor för sjukbesök in. m. äro ett församlingsintressc.
Det synes därför överensstämma med de grunder, varpå lönesystemet
vilar, att skjutsersättningen i sin helhet lägges på prästlönemedlen
med kyrkofonden såsom subsidiärt bidragsskyldig. En sådan åtgärd skulle
ock verka i . den riktning, som är ett av syftena med 1910 års ecklesiastika
lönelags tidning, nämligen till utjämning de olika pastoraten emellan. De
talrika svagare pastoraten, vilka redan nu tillgodonjuta tillskott ur kyrkofonden
enligt 21 § löneregleringslagen, skulle icke komma att få vidkännas

Kungl. May.ts proposition Nr 222. 45

någon ökad utgift till följd av den nu ifrågasatta förändringen. De starkare
pastoraten åter, vilka icke kommit upp till maximigränsen för vad ett
pastorat anses skäligen kunna bära för prästerskapets avlönande, skulle stundom
komma att få, dock inom sagda, lågt satta gräns, vidkännas en ökad
utdebitering med anledning av ersättningsbeloppets hänförande till övriga
utgifter för prästerskapets avlönande.

De sakkunniga hava företagit en approximativ beräkning, huru kostnaden
för den nu föreslagna anordningen skulle komma att ställa sig för de särskilda
pastoraten och för kyrkofonden. Sammanlagda beloppet skjutsersättning
enligt nu gällande 11 § 3 mom. löneregleringslagen kunde beräknas
komma att, sedan samtliga pastorat blivit nyreglerade, uppgå till ej fullt
‘A million kronor, ett belopp som, efter vad förut nämnts, gäldas ur kyrkofonden.
I händelse av bifall till den av de sakkunniga föreslagna ändringen
syntes detta belopp komma att, sedan förändringen vunnit tillämpning på
alla pastorat, två- eller tredubblas, således uppgå till högst D/2 million kronor.
Därest detta belopp bestredes på samma sätt, som funnes stadgat om
prästernas avlöning, kunde beräknas, att drygt hälften skulle komma att
stanna på pastoraten och knappt hälften på kyrkofonden. De sakkunniga ansåge
sig kunna antaga för visst, att den ökade inkomst, som kunde påräknas
för pastoraten i händelse av förändringens genomförande, skulle täcka
en mycket stor del av den ökade utgift, de skulle få vidkännas på grund
av skjutsersättningen, i enstaka fall kostnaden i dess helhet.

På sätt av de sakkunniga närmare motiverats, skulle de föreslagna förändrade
bestämmelserna angående prästernas rätt till ersättning för ämbetsskjutsen
och angående sättet för denna ersättnings gäldande icke komma att genomföras
beträffande andra präster än sådana, vilkas förra bostadsboställe blivit utarrenderat
med tillämpning av de föreslagna nya bestämmelserna, ävensom
präster i redan nyreglerade pastorat, som icke genom arrendekontrakt, upprättade
enligt 1911 års arrendeförordning, hava sig tillförsäkrade några
tjänstbarheter från löneboställe, varjämte de sakkunniga trott sig böra föreslå,
att en förhöjning i skjutsanslaget kunde under löneregleringsperioden äga
rum även i fall, då ett på nuvarande bestämmelser grundat arrendekontrakt,
innefattande förbehåll om tjänstbarheter, vore gällande. Härför borde dock
givetvis fordras noggrann prövning i varje särskilt fall; och syntes det även
böra krävas, att alldeles särskilt starka skäl för den ifrågavarande förmånens
beviljande vore åberopade och styrkta. Det sålunda ifrågasatta stadgandets
egenskap av undantagsstadgande ansåge sig de sakkunniga därför
böra starkt framhålla.

På anfört skäl hava de sakkunniga ansett bestämmelserna i fråga böra
avfattas i en särskild lag.

På grund härav och på de skäl i övrigt, de sakkunniga åberopat — i
avseende varå torde få hänvisas till betänkandet — hava de sakkunniga
hemställt

Yttranden.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

dels om sådan förändrad lydelse av nuvarande 13 § i arrendeförordningen,
att däri måtte stadgas, att — där hinder kunde antagas möta för tjänstinnehavare
att mot pris, icke överstigande det i orten gängse, förskaffa sig
erforderlig skjuts samt sådana förnödenheter och arbetsprestationer i övrigt,
som ovan nämnts, eller ock visst eller vissa slag därav, med mindre förbehåll
om förmånernas utgörande från prästgården närbeläget, för jordbruk
avsett löneboställe gjordes vid boställets utarrendering — skulle, i den mån
boställets avkastningsförmåga det medgåve, i arrendekontraktet göras förbehåll
om skyldighet för arrendatorn att utgöra sådana tjänstbarheter mot
ersättning, motsvarande i orten vid varje särskild tid gängse pris,

dels och — såsom förutsättning för den föreslagna ändringen i 13 § arrendeförordningen
— om utfärdande av särskild lag av huvudsakligt innehåll,
att ordinarie präst skulle erhålla ett fast resanslag, som av Konungen
bestämdes vid löneregleringens fastställande, att resanslaget skulle kunna
under loppet av löneregleringsperioden i händelse av behov jämkas, samt
att resanslaget skulle bestridas i samma ordning, som vore stadgad angående
gäldandet av prästernas kontanta lön, vilken lag efter hand skulle
träda i stället för 11 § 3 mom. prästlöneregleringslagen.

I sina avgivna yttranden instämma de bestå länsstyrelserna i huvudsak i
vad av de sakkunniga i detta hänseende anförts och föreslagits. Med undantag
för tre (Linköping, Karlskrona och Malmö) äro länsstyrelserna ense om
att tjänstbarheterna böra utgå endast under de av de sakkunniga angivna
förutsättningarna. Samtliga länsstyrelser anse, att full betalning bör erläggas
för tjänstbarheterna ävensom att förhöjd reseersättning bör utgå.

I länsstyrelsernas yttranden har stundom understrukits frågans ömtålighet
och framhållits de olägenheter, som vidlåda det nuvarande systemet, liksom
flera länsstyrelser särskilt betonat nödvändigheten av att prästerna genom
ökade skjutsbidrag erhölle kompensation för de ökade kostnader, som ett
bifall till de sakkunnigas förslag oundgängligen skulle medföra beträffande
tjänsteskjutsarna. Länsstyrelsen i Uppsala har angivit som sin mening, att
ersättning borde beredas prästerskapet genom löneförhöjning, i den mån de
nya bestämmelserna komme att visa sig ofördelaktigare än de nu gällande.
Länsstyrelsen i Jönköping, som framhållit, att prästerna utan tjänstbarheterna
mången gång skulle komma i en mycket svår ställning, har särskilt
framhållit vikten av att bestämmelser infördes rörande skiljedom vid tvist
mellan tjänstinnehavare och arrendator. Länsstyrelsen i Visby har som sin
mening uttalat, att enbart vetskapen om tvånget att tillhandahålla naturaprestationer
avhållit mången spekulant, samt att isynnerhet de mera personliga
tjänstbarheterna verkat mest avskräckande, vadan dessa borde utgå
endast då de vore oundgängligen nödvändiga. Över huvud taget borde eu
sovring av kraven på tjänstbarheter företagas. I likhet med åtskilliga andra
länsstyrelser in. fl. har emellertid denna länsstyrelse fäst uppmärksamheten

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

på den undantagsställning, tjänstesk jutsarna måste anses intaga, och föreslagit,
att det uttryckligen borde angivas, att arrendatorn skulle vara skyldig
att lämna dylik skjuts. Länsstyrelsen i Malmö bär ansett, att naturaprestationer
borde tillförbindas arrendatorn ej blott när hinder utan äveu när svårighet
kunde antagas möta för tjänstinnehavaren att dem förutan fullgöra
sin tjänst, varför de i arrendeförordningen uppräknade tjänstbarheterna såsom
förut borde åläggas arrendatorn, samt att, om föreskrift lämnades att
full betalning skulle erläggas för dessa prestationer, de då ej längre komme
att verka nedsättande på arrendena. Länsstyrelsen i Göteborg bar påpekat,
att det starka prästerliga inslaget i arrendeuppskattningsnämnden vållat, att
förbehåll om tjänstbarbeter blivit regel och icke undantag. Emot det föreslagna
ordnandet av tjänsteskjutsen har länsstyrelsen förklarat sig icke hava
något att erinra, men har tillika ifrågasatt, om icke föreskrifter om övriga
tjänstbarheter borde meddelas redan vid lönereglerings fastställande. Länsstyrelsen
i Härnösand bar funnit det rättvist och billigt, att prästerna ej
skulle behöva bekosta tjänsteskjuts av egna medel, men tillika framhållit,
att tjänstbarheter ej borde utgå, om det vid utredning visade sig, att bostället
ej borde belastas med dylika.

Domkapitlen hava i sina utlåtanden så gott som över lag kraftigt understrukit
prästerskapets beroende av tjänstbarheterna. Två av domkapitlen
(Strängnäs och Växjö) hava ställt sig helt avvisande mot de sakkunnigas ifrågavarande
förslag; ett tredje (Göteborg) likaså, dock med angivande att förslaget
rörande resanslag tillstyrktes. Stockholms stads konsistorium har förmält
sig ej vilja göra någon hemställan om bibehållandet av den nuvarande
bestämmelsen rörande betalningsgrunden för tjänstbarheterna och har förklarat
sig ej hava någon erinran mot förslaget i övrigt, så vitt nu är i fråga.
Domkapitlet i Luleå har ansett tjänstbarheterna in natura kunna, med
undantag för de jämförelsevis fåtaliga fall, då vansklighet skulle uppstå att
erhålla de avsedda prestationerna, upphöra och avlösas av en av länsstyrelsen
och domkapitlet fastställd skälig penningersättning att utgå av inflytande
arrendemedel. Övriga domkapitel intaga huvudsakligen den ståndpunkten,
att nuvarande rätten till tjänstbarheter borde bibehållas men mot full ersättning.

Ur domkapitlens yttranden torde få återgivas följande uttalanden. Domkapitlet
i Uppsala har givit uttryck åt den uppfattningen, att löneboställena
jämväl vore till för att med sina tjänstbarheter undanröja svårigheterna för
prästernas utövande av sin gärning och att prästgårdsarrendena därför
ingalunda finge jämställas med kronoarrendena. Förändringen borde förbindas
därmed, att åt tjänstinnehavarna finge av de till högre belopp utgående arrendena
restitueras visst belopp av den summa, som under året utlagts för tjänstbarheter.
Domkapitlet i Skara har som skäl mot den föreslagna beskärningen av
tjänstbarheterna åberopat, att tjänstinnehavaren måste genom avtal för längre
tid vara tillförsäkrad naturaprestationer, särskilt skjuts, och att under en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

tjuguårig arrendeperiod oförutsedda hinder kunde uppstå för anskaffandet
från annat håll av diverse förnödenheter m. m. Domkapitlet i Västerås
hade helst sett, att tjänsteskjutsen betalades efter räkning, men hade dock funnit
de sakkunnigas förslag i detta hänseende innebära så stora fördelar, att det
uppvägde de därmed förenade olägenheterna. Ehuru domkapitlet ansåge, att
med uttrycket »måttlig ersättning» borde förstås lindrig ersättning, ville
dock domkapitlet på grund av de ganska talrikt förekommande tvistigheterna
icke motsätta sig de sakkunnigas förslag i detta hänseende. Domkapitlet
i Göteborg har betonat, att det icke kunde ifrågasättas, att prästerna utan
ersättning skulle frånhändas här ifrågavarande förmån. Domkapitlet i Härnösand
har fäst uppmärksamheten på det obilliga i att på en gång fastslå en
bestämd boplats för en tjänsteman och att ej samtidigt sörja för, att betingelserna
för hans och hans familjs existens och tjänstens fullgörande i görligaste
mån förefunnes. Tungt vägande skäl talade onekligen för de sakkunnigas
förslag, men det vore omöjligt att utan ersättning frånhända prästerna
förmånen av tjänstbarheterna, då lönerna blivit satta så lågt just med tanke
på dem. Lönernas omreglering vore alldeles nödvändig, om förmånerna i
fråga om tjänstbarheterna borttoges. Enligt domkapitlets i Luleå mening
hade gällande lagstiftning avsett, att tjänstbarheterna såsom eu avlösning av
det direkta innehavet av jordbruksboställe skulle bereda prästerskapet en
särskild förmån genom deras betalande efter reducerade priser. Mistningen
av naturaförmånerna från boställena borde därför ersättas på annat sätt.
Prästerskapets behov av full ersättning för tjänsteresorna kunde icke tillgodoses
genom fast resanslag, även om detta gjordes rörligt under löneregleringsperioden.
Det vore mest rättvist att prästen erhölle gottgörelse för de
resor, han verkligen företoge. Domkapitlet i Visby har visserligen medgivit,
att ett visst hinder för utarrenderingen ofta uppstått genom förbehållet om
naturaprestationer, men dock ansett, att de härur härflytande svårigheterna
vore ganska överdrivna. De ecklesiastika boställena vore i första hand
till för att tillgodose de lokala prästerliga och pastorala behoven.

De av domkapitlen i deras ovanberörda utlåtanden framförda synpunkterna
hava ytterligare och ofta med synnerlig skärpa understrukits i de av medlemmar
av prästerskapet avgivna yttrandena. Vidare har från prästerligt håll
bland annat anförts. Skjutstaxan torde få anses vara för hög att läggas till
grund för arrendatorns ersättning för skjutsningen, då det ju avsetts att skjutsentreprenaden
skulle för innehavaren vara en inkomstgivande affär. Bostadstvånget
måste kompenseras med skjuts för moderat pris. Det hade icke
sällan varit till gagn för arrendatorerna att i sin närhet hava säkra avnämare
av sina naturaprodukter. Även om frågan om tjänsteskjuts genom de
sakkunnigas förslag blivit hjälpligt ordnad, skulle i vart fall de privata skjutsarna
komma att ställa sig ruinerande. De låga lönerna 1910 hade motiverats
med att prästerna skulle erhålla kompensation genom naturaförmånerna.
Ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle betyda en minskning i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222. 49

prästernas reallöner. — Samtidigt som prästerna i allmänhet motsatt sig en
ändring av nu gällande bestämmelser, i vart fall utan motsvarande förbättring
av lönerna, hava tillika från åtskilliga håll framställts olika förslag till
frågans lösning. Sålunda har upptagits förslaget om beredande av småbruk
för prästerna såsom den lämpligaste lösningen, en fråga, som redan utförligt
behandlats av de sakkunniga (s. 130 o. f. i betänkandet). Även har pekats
på den möjlighet för en gynnsam lösning av skjutsfrågan, som torde
ligga i den allt vanligare användningen av automobiler.

Allmänna svenska prästföreningen har framhållit, att den ecklesiastika
jorden tjänade helt andra ändamål än kronans, då den vore ett nödvändigt
underlag för den prästerliga verksamheten. Utan tjänstbarheter skulle
över hälften av Sveriges prästerskap icke kunna fullgöra sin tjänst såsom
deras plikt bjöde, och på många ställen skulle det helt enkelt bliva omöjligt
för dem. Den hotande prästbristen skulle härigenom än ytterligare
skärpas. Höjningen av arrendebeloppen komme sannolikt att bliva endast
en obetydlighet, då många arrendator^'' räknat med leveransen av naturaprestationer
som en förtjänst. Föreningen har dock förklarat sin anslutning
till de sakkunnigas förslag beträffande ersättning för tjänsteskjutsen, varvid
dock noga finge tillses, att denna skjuts icke komme att tagas i så snäv bemärkelse
som stundom skett, utan att jämväl skjutsar i det fria och frivilliga
församlingsarbetet måtte räknas hit. Dessutom måste det tillses, att även
privatskjutsarna, såsom hittills, finge betalas efter en i viss mån nedsatt taxa,
då det annars ofta skulle bliva ruinerande dyrt. Slutligen har föreningen
anfört, att det syntes opraktiskt och dessutom omöjligt att genomföra en
tillförlitlig undersökning beträffande behovet av tjänstbarheter.

Kammarkollegiet har ansett den föreslagna ändringen beträffande tjänstbarheterna
komma att råda bot för de påtagligaste bristerna, men tillika
erinrat att eu verkligt nöjaktig lösning ej kunde åvägabringas med mindre
systemet med tjänstbarheter helt övergåves. Förslaget om ökad skjutsersättning
har av kollegiet tillstyrkts på visst närmare angivet sätt.

Det torde icke kunna ifrågakomma, att jag i förevarande ärende skulle
göra något direkt uttalande, huru 13 § arrendeförordningen och särskilt huru
det där förekommande uttrycket »måttlig ersättning» är att tolka. Denna
tolkning bör äga rum i judiciell ordning.1)

Däremot lärer det vara nödigt, att jag gör ett uttalande huru jag anser,
att frågan om tjänstbarheterna bär för framtiden ordnas genom den ifrågasatta
nya arrendeförordningen.

*) Beträffande två av regeringsrätten handlagda ärenden, däri fråga varit om tillämpning
av 13 § arrendeförordningen, torde få hänvisas till regeringsrättens årsbok årg. 1920, ref.
nr 28, och årg. 1922, ref. nr 80, ang. utarrendering av löneboställena i Siljansnäs och
Torsång. Ytterligare ett ärende av delvis likartad beskaffenhet (Ytterlännäs) är draget
under regeringsrättens prövning men ännu ej avgjort.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 181 höft. (Nr 222.) 4

Departe mentschefen.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

I sådant avseende får jag meddela, att jag anser de sakkunnigas ståndpunkt
vara den riktiga. Vid frågans bedömande har jag gått ut från följande
omständigheter, nämligen: att 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning icke blott
vilar på utan även giver direkt stöd för den uppfattningen, att prästerskapet
icke vidare skall vara berättigat att från boställena uttaga någon del av sin
avlöning, frånsett bostad och under viss förutsättning vedfång, att det emellertid
vid lagarnas tillkomst var åsyftat, att löneboställes arrendator skulle
kunna vid arrendeavtalets ingående tillförbindas att till tjänstinnehavaren mot
ersättning utgöra vissa tjänstbarheter, under förutsättning dels att tjänstinnehavaren
eljest icke utan mot oskäligt pris kunde överkomma prestationerna
och förnödenheterna i fråga, och dels att boställets avkastningsförmåga det
medgåve, samt slutligen att man härvid förutsatt, att den ersättning, tjänstinnehavaren
hade att till arrendatorn erlägga, skulle motsvara vad som
skäligen kunde anses höra i orten betingas. Med dessa utgångspunkter finner
jag det fullt riktigt och med 19 LO års lagar rörande det prästerliga avlöningsväsendet
överensstämmande, att man vid revideringen av arrendeförordningen
ger den omtalade 13 § en så till vida ändrad lydelse, att paragrafens
innehåll närmare ansluter sig till de av de sakkunniga angivna grunderna,
vilka av mig, på sätt nyss sagts, biträdas.

Med de sakkunniga är jag även ense därom, att en ovillkorlig förutsättning
för denna förändrings genomförande är, att frågan om prästernas ämbetsskjuts
samtidigt löses på ett lämpligt sätt. Prästen i ett pastorat, som omfattar landsbygd,
är för sin ämbetsgärnings rätta fullgörande beroende av att äga åtminstone
något så när ohindrad tillgång till skjuts, och det är ett befogat
krav, att han om möjligt icke för denna, för ämbetsverksamhetens behöriga
fullgörande erforderliga skjuts skall behöva gorå någon egen pekuniär uppoffring.

Att föreliggande fråga angående prästerskapets ämbetsskjuts är synnerligen
svårlöst torde vara allmänt erkänt och framgår även av de många olika
uttalanden och förslag, som under tidens gång uppkommit och även nu
föreligga. Jag torde icke redan nu behöva ingå i en närmare redogörelse
för huru jag för min del tänkt mig, att de båda nu föreliggande, med varandra
förbundna frågorna om tjänstbarheters förbehållande vid löneboställens
utarrendering och om skjutsersättningens bestämmande böra lösas, utan torde
kunna begränsa mig till att, på sätt som skett, angiva den huvudsakliga
ställning, jag i dessa frågor intager, och i övrigt hänvisa till behandlingen
av förslaget till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning.

Dock torde jag böra här förutskicka den upplysningen, att jag biträder
det, såsom det vill synas, av samtliga vederbörande med undantag av
domkapitlet i Luleå omfattade förslaget därom, att skjutsersättningen skall
utgå av samma medel, som äro anvisade till prästerskapets avlöning, och i
samma ordning som dessa.

Kung!. Majds proposition Nr 222.

4. Tillsynen å löneboställcna.

Do sakkunniga hava (sid. 65 o. f.) närmare redogjort för det behov av
revision av nuvarande bestämmelser angående tillsynen å löneboställena, som
efter deras mening föreligger.

De egentliga bestämmelserna i detta ämne återfinnas i boställsordningen.
En revision av gällande bestämmelser, i den mån denna revision vill avse
åstadkommande av förbättrad tillsyn å boställena, kan därför ej äga rum
utan att vissa stadganden i ecklesiastik boställsordning bliva föremål för
ändring.

Tillsynen i fråga utövas dels vid ekonomisk besiktning, dels vid av- och
tillträdessyn. Därjämte äger i särskild ordning tillsyn rum däröver, att nybyggnads-
och förbättringsarbeten, som blivit föreskrivna vid ekonomisk
besiktning eller syn, bliva utförda.

Beträffande ekonomisk besiktning erinra de sakkunniga om att sådan skall
förrättas på landet av landsfiskal som ordförande jämte två nämndemän och
i stad av magistratsperson som ordförande jämte två av magistraten utsedda
sakkunniga män. Av- och tillträdessyn åter skall, såsom jämväl erinras,
förrättas på landet av domare, med biträde av nämndemän, samt i stad av
rådstuvurätt. Byggnadskunnig person kan tillkallas såsom biträde åt synerätten.

I fråga om båda dessa slag av förrättningar framhålla de sakkunniga, att de
för dem nu gällande formerna vilade på historisk grund men numera finge
anses hava förlorat sitt berättigande. De hava ansett uppdraget i båda hänseendena
lämpligen böra överlämnas till den förut omförmälda arrendeupp.
skattningsnämnden, vilken därigenom skulle erhålla ställningen som en ständigt
fungerande nämnd, vilken de sakkunniga därför kallat boställsnämnd.
De grundläggande bestämmelserna om sammansättningen av denna gemensamma
nämnd borde efter deras mening upptagas i boställsordningen, till
vilken skulle göras hänvisning i arrendeförordningen.

Vissa förändrade bestämmelser i fråga om nämndens befogenhet hava av
de sakkunniga föreslagits. Befogenhet har förbehållits nämnden att såväl vid
ekonomisk besiktning som vid av- och tillträdessyn skilja mellan parterna.

De sakkunniga hava vidare utvecklat behovet av en fortgående kontroll rörande
löneboställenas hävd, men hava på anförda skäl funnit sig icke böra
därutinnan framlägga något förslag.

Den förändrade anordningen beträffande ekonomisk besiktning vid löneboställen
hava de sakkunniga ansett böra komma till användning även vid
prästgårdar.

De sakkunniga — i fråga om vilkas närmare utredning rörande föreliggande
fråga torde få hänvisas till betänkandet — hava beträffande tillsynen å de
ecklesiastika boställena — såväl löneboställen som prästgårdar — föreslagit
följande huvudsakliga förändringar i vad boställsordningen därutinnan innehåller,
nämligen:

Do sakkunniga.

Yttranden.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Å samtliga löneboställen hållas ekonomiska besiktningar inom utgången
av femte året efter det, då syn å hävden eller ekonomisk besiktning näst
förut å bostället förrättats, med domkapitlet förbehållen rätt att i händelse
av behov även å annan tid äska ekonomisk besiktning å löneboställe.

Ekonomisk besiktning å såväl löneboställe som prästgård förrättas på anmodan
av domkapitlet av den boställsnämnd, som i det föregående (sid. 13)
omförmälts.

Av- och tillträdessyn å löneboställe förrättas av nyss omförmälda nämnd.

Laga syn hålles, då missnöje anmälts mot ekonomisk besiktning eller mot
av- och tillträdessyn å löneboställe ävensom eljest, då sådan syn begäres,
samt förrättas, på sätt nu är stadgat om husesyn, på landet av domare
jämte nämndemän och i stad av rådstuvurätt.

Förslaget om förändrad anordning i avseende å ekonomiska besiktningar
samt av- och tillträdessyner vid ecklesiastika löneboställen har tillstyrkts nästan
enhälligt av länsstyrelserna och av flertalet domkapitel. Länsstyrelsen
i Linköping har avstyrkt förslaget, så vitt angår av- och tillträdessyn; länsstyrelsen
i Jönköping har ansett ekonomisk besiktning böra förrättas av
domänintendenten jämte två nämndemän samt av- och tillträdessyn av synerätt
i närvaro av domänintendent som kronoombud; länsstyrelsen i Karlstad
synes vilja förorda bibehållandet av de nuvarande formerna; enligt länsstyrelsens
i Umeå mening borde besiktningen å löneboställe ordnas i överensstämmelse
med vad som vore stadgat för kronans domäner. Av de fem domkapitel,
som uttalat sig emot förslaget, har ett (Härnösand) emellertid förordat
såväl ekonomisk besiktnings som av- och tillträdessyns hållande genom
den föreslagne nämndsordföranden med biträde av två nämndemän. Domkapitlet
i Göteborg har som skäl för sin avvisande hållning åberopat, att vid
förrättningar av ifrågavarande slag ofta förekom me frågor av invecklad juridisk
natur. — Domkapitlet i Linköping har ansett den nuvarande ordningen
böra bibehållas vid förrättningar av ifrågavarande slag å prästgårdar.

I övrigt torde få hänvisas till den ovan (sid. 13) lämnade redogörelsen
beträffande vederbörandes yttranden över förslaget till boställsnämnd, därvid
särskilt torde få erinras om de betänkligheter, som framförts med hänsyn
till kostnaden.

Behovet av en fortgående tillsyn över boställena har av åtskilliga vederbörande
understrukits.

I likhet med de sakkunniga och på de av dem anförda skälen anser jag
lämpligt, att synerätt icke vidare bör i första hand hava befattning med avoch
tillträdessyn å löneboställen. Likaledes biträder jag förslaget att lägga
om sammansättningen av den nämnd, som skall hava att förrätta ekonomisk
besiktning å löneboställen och prästgårdar. Uppdraget i båda nu omförmälda
hänseenden synes lämpligen kunna anförtros åt arrendeuppskattningsnämnden
eller, såsom denna av de sakkunniga kallas med hänsyn till dess vidgade
åligganden, boställsnämnden.

Kung1. May.ts proposition Nr 222.

Till detaljerna av denna fråga återkommer jag i det följande, vid behandlingen
av 32 § ecklesiastik boställsordning.

Givetvis måste vid övergången från det gamla till det nya lönesystemet
genom syn i förut gällande ordning reglering ske av de skyldigheter och
rättigheter, som tillkomma de dittills byggnadsskyldiga i avseende å de hus,
vilka skola tillhöra lönebostället, varför så till vida synerätten kommer att
bibehålla sin befattning i avseende å boställen i de få ännu återstående
oreglerade pastoraten.

I överensstämmelse med de sakkunniga anser även jag, att frågan om en
fortgående tillsyn å de ecklesiastika boställena är för dessas uppehållande i
fullgott skick av en mycket stor betydelse. För denna frågas avgörande inverkar
i väsentlig mån, huru man ställer sig till den av de sakkunniga berörda
frågan om ecklesiastika domänintendenter. Nu berörda frågor hava ett nära
sammanhang med det vidlyftiga och svårlösta spörsmålet om förvaltningen
av de prästerliga avlöningstillgångarna, som varit föremål för utredning av
kyrkofondskommittén, och lära böra upptagas till avgörande först i sammanhang
med denna förvaltningsfråga.

Sedan jag sålunda angivit den huvudsakliga ståndpunkt, jag funnit mig
böra intaga till de av de sakkunniga framlagda förslagen, torde jag få övergå
till en detaljgranskning av de avlämnade författningsförslagen, så vitt dessa
böra föreläggas riksdagen och kyrkomötet.

Härvid torde jag emellertid få för närvarande inskränka mig till förslaget
till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i ecklesiastik boställsordning den 9
december 1910, enär det är angeläget att snarast möjligt erhålla lagrådets
yttrande över detta författningsförslag, vilket, efter vad förut nämnts, är
det enda av de i betänkandet innefattade förslagen, som skall underkastas
lagrådets granskning. Sedan lagrådets yttrande inkommit, anhåller jag att
få, samtidigt med att detta yttrande anmäles, fortsätta redogörelsen för sakkunnigbetänkandet
med en framställning beträffande granskningen av de
under 3), 4) och 5) upptagna lagförslagen.

Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i ecklesiastik
boställsordning den 9 december 1910.

De av de sakkunniga här föreslagna förändringarna hänföra sig, efter vad i
betänkandet framhållits och motiverats, i första hand till bestämmelserna dels
om löneboställenas bebyggande och dels om tillsynen å boställena. Då det
härvid visat sig att förändringarna, redan så vitt de anginge nyssnämnda
två frågor, måste beröra ett mycket stort antal paragrafer, hava de sakkunniga
utsträckt granskningen att jämväl avse icke blott en del andra i boställsoraningen
omförmälda frågor, vilka synts hava betydelse för ett gott

Detaljgran
sining.

Departe mentschefen.

54 Kungl. Maj.ts proposition Nr 222.

arrenderesultat, utan även övriga där förekommande bestämmelser. Denna
granskning har föranlett en del förslag till i regel oväsentliga sakliga eller
redaktionella ändringar.

Av den redogörelse, jag i det föregående lämnat beträffande mitt huvudsakliga
ställningstagande till de sakkunnigas förslag i sagda del av ämnet,
framgår, att jag kan ansluta mig till förslagets huvudgrunder. Jämväl de
av de sakkunniga eljest föreslagna ändringarna i boställsordningen har jag
funnit mig kunna i det väsentligaste biträda.

Då jag nu går att redogöra för granskningen av författningsförslaget,
torde jag få uppehålla mig allenast vid sådana delar, beträffande vilka jag
funnit anledning att framställa någon erinran eller eljest hava något att tillägga
eller särskilt anföra. I övrigt hänvisas till de sakkunnigas motivering. Vissa
av mig föreslagna redaktionella eller eljest mindre väsentliga ändringar torde
kunna förbigås.

Rubriken.

Då de föreslagna ändringarna i boställsordningen omfatta jämväl några
där förekommande underrubriker, synes den ifrågasatta nya lagen böra erhålla
rubriken »Lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning den 9
december 1910 (nr 141 sid. 42)».

19 §.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skola löneboställena upplåtas på
arrende »i enlighet med särskilda föreskrifter, som meddelas av Konungen».
I vissa andra paragrafer i boställsordningen hänvisas till nämnda »i 19 §
omförmälda särskilda föreskrifter».

Sagda särskilda föreskrifter utfärdades av Kungl. Maj:t den 15 september
1911 genom förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen.
Det synes då lämpligt, att hänvisning i boställsordningen må
kunna utan den förut nödiga men numera överflödiga omskrivningen göras
till omförmälda förordning. Då förordningen vanligen i korthet betecknas
med namnet »ecklesiastika arrendeförordningen» och detta kortare namn
synes böra upptagas som rubrik på den nya förordning, som torde böra utfärdas,
därest de nu föreslagna ändringarna i boställsordningen helt eller delvis
bliva antagna, har paragrafens första moment omredigerats därhän, att löneboställenas
utarrendering förklarats skola ske »i enlighet med föreskrifter,
som meddelas i en av Konungen utfärdad ecklesiastik arrendeförordning».
Tillika har i vederbörande paragrafer i övrigt hänvisats till den ecklesiastika
arrendeförordningen.

20 §.

Den förändring, som här föreslås, är en av de viktigare nu ifrågasatta. Genom
den gives uttryck åt de sakkunnigas av mig biträdda förslag därom, att befogenheten
att bestämma, vilka och hurudana hus skola finnas på utarrenderat
löneboställe, bör över flyttas från synerätten till de utarrenderande myndigheterna.

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 222.

En konsekvens av den nu omförmälda ändringen är, efter vad de sakkunniga
framhålla, att de bestämmelser, vilka kunna anses nödiga för att
ytterligare reglera bebyggandet, icke hava sin plats i boställsordningen utan
böra upptagas i arrendeförordningen. Andra stycket i nuvarande 20 § med
dess förteckning på de hus, som räknas till de laga husen, har därför uteslutits,
varjämte de sakkunniga i förslaget till arrendeförordning upptagit
bestämmelser, som åsyfta inskärpandet av att löneboställe ej får förses med
andra byggnader än sådana, som motsvara boställets behov och bärkraft
(4 § 3 mom. c, till vilket stycke med tillhörande motiv de sakkunniga
hänvisat).

I 1 mom. av förevaraude 20 §, sådan denna lyder enligt de sakkunnigas
förslag, har jag vidtagit viss omredigering, vilken emellertid icke innefattar
någon ändring i sak utan allenast avser att åt stadgandet giva eu fylligare
utformning.

Såsom ett 2 mom. hava de sakkunniga från nuvarande 24 § upptagit en
föreskrift rörande byggnader å till boställe hörande torp, fäbodställe m. m.
Då denna föreskrift icke synes mig innehålla något nytt utöver vad i 1 mom.
stadgats, har jag ansett densamma lämpligen böra utgå.

Med anledning av den hänvisning, som sålunda gjorts till de sakkunnigas
förslag till arrendeförordning, torde jag böra meddela, att jag är sinnad att,
om de föreslagna ändringarna i boställsordningen godkännas, vid framläggande
för Kungl. Maj:t av förslag till ny arrendeförordning i huvudsak
upptaga vad de sakkunniga föreslagit i avseende å boställenas bebyggande;
och vill jag härutinnan särskilt framhålla, att innehållet i 4 § 3 mom. c)
och d) samt 17 och 18 §§ synes mig vara förtjänt av beaktande.

I sammanhang med den vidtagna förändringen i nuvarande 20 § har
uttrycket »laga hus» lorttagits ur den nya paragrafen; och uttrycket har av
de sakkunniga jämväl eljest, så vitt angår löneboställe, uteslutits ur boställsordningen.
Anledningen därtill är, på sätt de sakkunniga närmare angivit,
att uttrycket måste anses hava förlorat sitt berättigande, då fråga är om
utarrenderat löneboställe.

Länsstyrelsen i Östersund har ansett uttrycket böra bibehållas såsom fortfarande
lämpligt.

För egen del biträder jag de sakkunnigas härutinnan uttalade mening.

21 §.

Mot den här förekommande nya beteckningen »skyldighetshus» har länsstyrelsen
i Jönköping framställt erinran under angivande, att uttrycket icke
vore lämpligt.

Jag har ej funnit anledning att frångå förslaget.

26 §.

I fråga om den av de sakkunniga i 1 mom. vidtagna ändringen anföra de
(sid. 103 o. f.) huvudsakligen följande. Bestämmelserna i boställsordningen

Departe mentschefen.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 222.

enligt dennas nuvarande lydelse innebure, att kostnaden för löneboställes bebyggande
skulle bäras av bostället genom dettas avkastning, därvid arrendator!!
vore skyldig att verkställa nybyggnaden (nuvarande 23 och 24 §§). Boställsordningen
meddelade däremot icke någon uttrycklig bestämmelse, huru det
skulle ställas för arrendatorn, så att de av denne havda kostnaderna komme
att stanna på bostället. Enligt nuvarande 27 § förutsattes emellertid, att
bördan av byggnadsskyldigheten skulle ordnas genom en årsberäkning. Där
stadgades nämligen, att om arrendatorn måst för nybyggnad vidkännas
större kostnad än som på hans arrendetid belöpte efter årsberäkning, så ägde
han njuta gottgörelse härför på närmare angivet sätt. Grunderna för denna
årsberäkning vore dock ej fastställda i boställsordningen, utan angåves skola
bestämmas genom de särskilda föreskrifter, som förelåge i den ecklesiastika
arrendeförordningen. I nuvarande arrendeförordningen återfunnes grunderna
för årsberäkningen i 18 §. Där stadgades, att den arrendatorn åliggande
ny byggnadsskyldighet en skulle i arrendekontraktet uppskattas till visst årsbelopp
i penningar. Tillika hade lämnats vissa anvisningar om vad som
vore att iakttaga vid verkställandet av denna uppskattning. De sakkunniga
hade till överläggning förehaft spörsmålet, huruvida det sätt, varpå frågan
om årsberäkningen blivit löst i arrendeförordningen, kunde anses i alla avseenden
tillfredsställande. Beträffande årsberäkningen syntes man hava att
välja på endera av två metoder, nämligen antingen en beräkning, grundad
på kostnadens fördelning efter s. k. byggnadsår, såsom enligt äldre rätt varit
fallet, eller byggnadskostnadens uppskattning i penningar och fördelning på
vissa år, på sätt i den nu gällande arrendeförordningen föreskrivits. De
sakkunniga hade stannat vid den uppfattningen, att de beträffande årsberäkningen
nu gällande bestämmelserna borde i huvudsak bibehållas, därvid
dessa dock borde något utfyllas för att erhålla större förmåga av anpassning.
Tillika hade det synts de sakkunniga nödigt, att redan i boställsordningen
infördes ett direkt stadgande angående årsberäkningen.

De av de sakkunniga beträffande 2 mom. ifrågasatta förändringarna avse
dels att i tydlighetens intresse och till förekommande av skiljaktig tillämpning
å olika orter i en uttrycklig bestämmelse upptaga vad enligt de sakkunnigas
uppfattning redan nu vore gällande, nämligen att den ersättning,
som byggnadsskyldig arrendator ägde uppbära för verkställd nybyggnad,
avsåge den förhandsvis i vederbörlig ordning beräknade kostnaden, och dels
att införa en bättre ordning i avseende å rätten för arrendatorn att som
gottgörelse för byggnadskostnad åtnjuta avkortning å arrende. I

I de inkomna yttrandena har icke framställts någon erinran vare sig-mot
bibehållandet av årsberäkning över huvud taget eller mot den form därav,
som finnes angiven i arrendeförordningen och även av de sakkunniga bibehållits,
eller mot införandet i boställsordningen av ett direkt stadgande angående
årsberäkningen. Däremot har förekommit uttalande om önskvärdheten
av att årsbeloppet inberäknades i arrendebeloppet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222. 57

Ej heller i övrigt har i yttrandena gjorts någon erinran mot förevarande
paragraf.

Under förutsättning att systemet med årsberäkning finnes böra bibehållas
vid utarrenderingen av de ecklesiastika boställena — i vilken händelse någon
anledning att frångå den beträffande dessa boställen införda metoden med
s. k. årsbelopp icke torde föreligga — synes det lämpligt att, på sätt de
sakkunniga föreslagit, ett direkt stadgande angående årsberäkningen intages
i boställsordningen.

Av de sakkunnigas betänkande framgår ej, huruvida de haft under övervägande
frågan om årsberäkningens borttagande. Det torde emellertid icke
saknas skäl att till närmare granskning upptaga denna fråga.

På sätt närmare inhämtas av det den 7 juni 1911 av särskilda sakkunniga
avgivna betänkande och förslag angående utarrendering av prästerskapets
löneboställen, avsågs att genom årsberäkningen skulle undanröjas
det osäkerhetstillstånd, vari en arrendator av ecklesiastikt löneboställe på
grund av den honom åliggande byggnadsskyldigheten befunne sig med hänsyn
därtill, att omfattningen av nämnda byggnadsskyldighet, vilken reglerades
vid husesyner, som hölles såväl vid boställets av- och tillträde som ock
under arrendetiden, icke kunde av arrendatorn med någon grad av tillförlitlighet
bedömas vid arrendeavtalets ingående utan vore beroende på efterföljande
förfoganden. Metoden med årsbelopp valdes med hänsyn å ena sidan
till att arrendatorn icke skulle göra en oskälig vinst, för den händelse den
beräknade byggnadsskyldigheten icke i verkligheten bleve till fullo utkrävd,
och å den andra till att han icke bleve över hövan betungad, om denna
skyldighet i en av honom icke förutsatt utsträckning drabbade honom.

Genom de av de sakkunniga föreslagna och av mig förordade förändringarna
i avseende på boställets bebyggande komme i icke ringa utsträckning
anledningarna till upprätthållande av systemet med årsberäkning att
försvinna. Arrendespekulanten skulle redan före avtalets ingående kunna
bedöma omfattningen av den med boställsarrendet förenade byggnadsskyldigheten,
och denna skyldighet bleve genom arrendekontraktet noggrant
bestämd. Omförmälda osäkerhetstillstånd skulle alltså till det väsentligaste
bortfalla. Det enda riskmoment, som kvarstode, vore det, att ett skyldighetshus
under loppet av arrendeperioden underginge så stor försämring, att
det funnes böra utsynas och ersättas med annat, i vilket fall det enligt de
allmänna reglerna om byggnadsskyldigheten skulle bliva arrendatorn ålagt
att verkställa nybyggnaden mot gottgörelse ur boställets avkastning på vanligt
sätt.

De med årsberäkningens bibehållande förenade fördelarna torde kunna sägas
för arrendatorn allenast bestå i att han därigenom erhåller visshet om hur
byggnadskostnad^! blir honom ersatt samt att han genom den årliga obligatoriska
avsättningen till byggnadsfonden bereder sig ett byggnadskapital att stå

Departe mentschefen.

Kungl. Maj.is proposition Nr 222.

till förfogande vid framtida behov. För pastoratet och, under vissa förutsättningar,
kyrkofonden torde som fördelar kunna angivas, dels att befintligheten
av en uppsamlad byggnadsfond medverkar till ett gynnsammare arrenderesultat
under en kommande arrendeperiod med stora byggnadsföretag, vilka — om
ej en byggnadsfond funnes uppsamlad -— skulle tvinga en arrendator att
genom upplåning anskaffa de för byggnadsarbetet erforderliga medlen, dels
att större jämnhet i den till prästerskapets avlöning avsedda arrendeavgiften
är att påräkna under olika år av en viss arrendeperiod och under olika
arrendeperioder, och dels att det fullgörande av byggnadsskyldigheten, som
äger rum genom den årsvis gjorda avsättningen, innebär en ökad trygghet
för att byggnadsskyldigheten under vissa förutsättningar, exempelvis insolvens,
icke bleve outkrävbar. Arsberäkningens borttagande åter skulle vara
fördelaktigt därutinnan, att man vunne större enkelhet i avseende å arrendeuppskattningen
och å bestämmandet av arrendatorns prestationsskyldighet,
att man undveke de missförstånd, vartill den nuvarande anordningen stundom
visat sig giva anledning, särskilt från arrendatorns sida, samt att man
undginge den mindre tilltalande anordningen med bildande av en mängd
fonder under kyrkorådens förvaltning.

Då berörda spörsmål om bibehållandet av systemet med årsberäkning icke
är av principiell innebörd utan bör lösas helt och hållet ur lämplighetssynpunkt,
torde jag nu kunna inskränka mig till att allenast meddela, att jag
kommer att ägna vidare uppmärksamhet åt detsamma vid utarbetande av
det förslag till arrendeförordning, som jag har för avsikt att anmäla för
Kungl. Maj:t, sedan det visat sig, om de förslag, jag i det följande framlägger,
föranleda lagstiftningsåtgärd.

På grund av nyss berörda synpunkter anser jag emellertid, i olikhet med
de sakkunniga, icke lämpligt, att i boställsordningen upptages ett uttryckligt
stadgande angående årsberäkningen. Nuvarande 27 § torde därför böra omarbetas
på det sätt, att därur uteslutes den nu förekommande hänsyftningen
på eu årsberäkning och att i stället införes bestämmelse därom, att nybyggnadsskyldigheten
vid löneboställe skall uppskattas i penningar och i arrendekontraktet
angivas samt att den sålunda beräknade kostnaden skall för verkställd
nybyggnad gottgöras arrendatorn ur boställets avkastning och eventuellt
av efterföljande arrendator. De närmare bestämmelserna i såväl det ena
som det andra hänseendet böra meddelas i arrendeförordningen.

Enligt de sakkunnigas förslag till arrendeförordning skola, därest redan vid
arrendekontraktets upprättande befinnes, att viss nybyggnad av skyldighetshus
skall verkställas, i kontraktet intagas noggranna bestämmelser i
avseende, bland annat, å de ruva byggnadernas beskaffenhet och de beräknade
kostnaderna därför. Förutom denna, aktuella, nybyggnadsskyldighet
skall arrendatorn tillförbindas även en eventuell nybyggnadsskyldighet, nämligen
den, som på grund av föreskrift vid ekonomisk besiktning eller syn
kan under arrendetiden ifrågakomma å bostället. Därjämte kan arrendatorn

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

under viss förutsättning utverka sig medgivande att som skyldighetshus uppföra
viss byggnad eller få redan uppförd byggnad insynad. I anslutning
härtill har i förevarande paragrafs 1 mom. bestämts, huru arrendatorn skall
erhålla gottgörelse för den i arrendekontraktet angivna kostnaden för den
aktuella byggnadsskyldigheten. I 2 mom. åter regleras motsvarande förhållande
för det fall, att omförmälda eventuella byggnadsskyldighet kommer
att utkrävas eller medgivande som nyss sagts lämnas honom.

Åt bestämmelserna i paragrafen har jag sökt giva en sådan utformning,
att de kunna äga tillämplighet vare sig systemet med årsbelopp i enlighet
med vad de sakkunniga närmare föreslagit i 18 § arrendeförordningen bibehålies
eller frångås.

27 §.

Beträffande den här förekommande bestämmelsen, att arrendatorn skall
själv svara för nybyggnadskostnaden, om behov av nybyggnaden uppstått
till följd av hans vanvård, yttra de sakkunniga, att densamma väl ej återfunnes
i boställsordningen, men innefattade en grundsats, som tvivelsutan
vore en av de ledande i boställsordningen.

Någon erinran mot bestämmelsen har ej förekommit i de över betänkandet
avgivna yttrandena.

För egen del instämmer jag i de sakkunnigas motivering till bestämmelsen
i fråga och biträder förslaget.

29 §.

Då av- och tillträdessyn — vid vilken syn förhållandena rörande överloppshusen
böra regleras — enligt förslaget icke längre skulle förrättas av
synerätt, hava de sakkunniga ansett nödigt att med annat stadgande ersätta
den i nuvarande 29 § förekommande bestämmelsen därom, att synerätt
skulle, i brist av åsämjande, sätta värdet å överloppshusen. Det hade synts
dem lämpligast, att vid sådant tillfälle borde tillämpas det i 2 kap. 8 §
ny ttj ander ättslagen stadgade skiljomannaförfarandet.

Med hänsyn till de omfattande befogenheter boställsnämnden, på vilken
det enligt förslaget skall framdeles ankomma att förrätta sådan syn, som nu
sagts, fått sig tillagda, förefaller det mig lämpligt, att värderingen av överloppshusen
anförtros åt boställsnämnden. I enlighet härmed har paragrafen
omredigerats.

31 §•

Förslaget innebär den ändring i förut gällande bestämmelser, att ekonomisk
besiktning framdeles skulle förrättas vart femte år jämväl å sådana
löneboställen, därifrån avkastningen ingår till vederbörande kyrkoråd, och
för vilka för närvarande gäller eu mellantid av tio år. Beträffande prästgårdar
har bibehållits bestämmelsen om sådan besiktning vart tionde år.

Departe mentschefen -

Departe mentschefen.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Enligt de inkomna yttrandena hava endast ett fåtal vederbörande haft
något att erinra mot förslaget. Två länsstyrelser (Jönköping och Mariestad)
och två domkapitel (Linköping och Skara) hava ansett ekonomisk besiktning
böra förrättas även å prästgård vart femte år. I denna mening har kammarkollegiet
instämt. Andra vederbörande hava funnit mindre lämpligt att
till fem år förkorta intervallerna mellan besiktningarna å löneboställena;
länsstyrelsen i Visby har förordat mellantidens bestämmande till högst sju år.

Vid övervägande av samtliga på frågan inverkande omständigheter har
jag funnit de av de sakkunniga för förslaget anförda skälen vara övertygande,
varför jag biträder förslaget.

Då det onekligen förekommer löneboställen, vilka på grund av avlägsen
belägenhet eller svag beskaffenhet eller båda dessa skäl tillsammans icke
förmå bära kostnaden för ekonomisk besiktning vart femte år, eller varå
ekonomisk besiktning på grund av sättet för boställets disposition (exempelvis
upplåtelse till tomt) är ändamålslös, synes det dock vara nödigt att bereda möjlighet
till undantag från den allmänna regeln om ekonomisk besiktnings
hållande å löneboställe vart femte år. Sådana undantag torde böra ankomma
på Kungl. Maj:t att medgiva. I överensstämmelse härmed har paragrafen
omredigerats.

32 §.

Efter vad förut närmare anförts, hava de sakkunniga föreslagit en förändrad
ordning beträffande förrättandet av ekonomisk besiktning, nämligen
sålunda att dylik förrättning skulle ske genom en nämnd, bestående av tre
i lantbruks- och affärsförhållanden kunniga män, av vilka eu, tillika ordförande,
jämte ersättare för honom skulle för högst tre år åt gången förordnas
av Konungen, och två skulle, jämte lika antal ersättare, likaledes för
tre år åt gången utses, den ene av landstinget, eventuellt domkapitlet, och
den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. I

I det föregående (s. 29 och 52) har lämnats redogörelse för vad beträffande
den sålunda föreslagna förändringen anförts i de i ärendet inkomna yttrandena.

För den huvudsakliga ståndpunkt, jag för egen del intager beträffande förslaget
i denna del, har jäg likaledes tidigare redogjort. Jag har sålunda tillkännagivit
min anslutning till förslaget om inrättandet av en boställsnämnd,
som skulle hava till huvudsaklig verksamhet att verkställa arrendeuppskattning
samt förrätta ekonomisk besiktning å löneboställen och prästgårdar
ävensom av- och tillträdessyn å löneboställen. Jag har vidare angivit de
grunder, efter vilka indelningen i verksamhetsområden borde äga rum, ävensom
meddelat, vilka myndigheter enligt min uppfattning borde få sig anförtrott
att utse dem, som, jämte den av Konungen valde ordföranden, skulle
vara ledamöter i boställsnämnden. Slutligen har jag förklarat mig anse,
att bestämmelsen i sistnämnda hänseende lämpligen icke borde hava sin
plats i boställsordningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

I anslutning härtill har jag låtit omredigera paragrafens första moment
sålunda, att två av nämndens ledamöter skola, jämte lika antal ersättare,
för tre år åt gången utses i den ordning, Konungen föreskriver. De sålunda
på Kungl. Maj;t ankommande föreskrifterna torde beträffande löneboställena
böra meddelas i den ecklesiastika arrendeförordningen samt i
fråga om prästgårdarna i särskild kungörelse.

Beträffande nämndens kvalifikationer hava dessa av de sakkunniga angivits
så, att nämnden skulle bestå av tre i »lantbruks- och affärsförhållanden
kunniga män». Det citerade uttrycket är hämtat från kungörelsen den 4
juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner
(punkt 6:o). Då ordet »affärsförhållanden» synts mig lätt
kunna missförstås, har uttrycket i fråga ändrats till »i lantbruks- och därmed
sammanhängande affärsförhållanden kunniga män».

Med anledning av en av kammarkollegiet framställd erinran har sista
punkten i 1 mom. utbytts mot det kortare uttrycket: »Boställsnämndens

tjänstgöringsområde bestämmes av Konungen».

Det har förut erinrats, att i en del av de i ärendet avgivna yttrandena
uttalats betänkligheter med anledning av de ökade kostnader, som skulle
uppstå som en följd av den föreslagna nämndens verksamhet, samt att
dessa betänkligheter synts mig vara förtjänta av uppmärksamhet. Jag
har även angivit, hurusom kostnadssynpunkten bör beaktas vid bestämmandet
av boställsnämndens tjänstgöringsområde och vid avfattningen av
arrendeförordningens föreskrifter om nämndens verksamhet.

Ett boställsordningen berörande förslag, som syftar till kostnadernas begränsande,
är det, som i vissa yttranden framförts därom, att boställsnämnden
icke alltid skulle behöva i sin helhet anlitas för ekonomisk besiktnings
hållande. Detta skulle bliva fallet exempelvis, då fråga vore om boställen
av ringare avkastningsförmåga eller då fråga ej kunde förväntas uppstå om
insyning eller utsyning av hus.

Dessa uttalanden torde vara gjorda i anslutning till nyssnämnda kungörelse
den 4 juni 1908 (punkt 28:o), enligt vilken besiktning av domänintendenten
eller den länsstyrelsen i hans ställe förordnar är det normala.

Då enligt de sakkunnigas förslag (53 §) det vid ekonomisk besiktning
meddelade beslutet skall, där det ej överklagas, gå i verkställighet såsom
laga kraft ägande dom, synes det visserligen betänkligt att åt nämndsordföranden
ensam anförtro att meddela beslut, som kunna medföra ekonomiska
förpliktelser för arrendator eller annan. Det har emellertid synts
mig önskvärt att, då fråga är om löneboställe, öppenhålla möjligheten av
ett enklare och därigenom billigare förfaringssätt. Såsom ett oundgängligt
villkor för detta enklare förfaringssätt lärer höra uppställas, att vederbörande
arrendator lämnar sitt medgivande därtill.

- I anslutning till det anförda har jag ansett ett särskilt moment böra insättas
i förevarande 32 § av det innehåll, efterföljande förslag närmare visar.
Detta moment har erhållit nummer 2, därvid det i de sakkunnigas förslag

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

under sagda nummer upptagna momentet erhållit plats som ett andra stycke
i 1 mom.

33 §.

Enligt 3 mom. av de sakkunnigas förslag skall under där angiven förutsättning
framställning om förordnande av särskild ordförande göras hos
Konungen. Det har synts mig obehövligt, att Kungl. Maj:t skulle besväras
för meddelande av sådant förordnande. Befogenheten härutinnan torde
lämpligen kunna delegeras på länsstyrelsen, så mycket hellre som Kungl.
Maj.t icke lärer vilja meddela förordnandet utan länsstyrelsens hörande, samt
behovet av särskild ordförande oftast torde vara brådskande.

I enlighet härmed har jag låtit omarbeta momentet.

35 §.

Med hänsyn till behovet att nedbringa kostnaden för ekonomisk besiktning
har jag ansett konsistorieombud icke behöva förordnas annat än i fall, då
sådant prövas nödigt. Jag förutsätter, att sådant förordnande endast i undantagsfall
skall befinnas erforderligt. I enlighet härmed har paragrafen omredigerats.

Den i paragrafen bestämda tiden av minst sex veckor, som domkapitel
och kyrkostämma skola ha på sig för utseende av ombud vid ekonomisk
besiktning, torde utan olägenhet kunna förkortas till en månad.

37 §.

Förevarande paragraf är i huvudsak allenast en kompilation av bestämmelserna
i nuvarande boställsordningens 39 och 50 §§. Därjämte hava
vissa bland de nuvarande bestämmelserna omredigerats för att göra dem
mera tydliga eller effektiva eller i syfte att bringa dem i överensstämmelse
med vissa i boställsordningen föreslagna förändrade bestämmelser. Genom
de vidtagna förändringarna, vilka väl medfört en något större vidlyftighet
än förut, men efter de sakkunnigas tanke tillika förlänat ökad tydlighet åt
bestämmelserna, har även åsyftats att giva förrättningsmännen bättre ledning
vid uppdragets fullgörande än de nuvarande bestämmelserna synas lämna.

Egentligt nytt är allenast, att insyning av hus kan äga rum vid ekonomisk
besiktning.

Mot den föreslagna nya lydelsen har icke avhörts annat än en oväsentlig
erinran, vilken hänför sig till 2 mom.

Det verkställda sammanförandet av de delvis olika lydande bestämmelserna
i ovannämnda 39 och 50 §§ likasom de i tydlighetens intresse vidtagna,
i huvudsak redaktionella ändringarna synas mig vara till uteslutande
fördel; och mot nyss omförmälda, i paragrafen införda nyhet har jag intet
att erinra.

Kung1. Maj: ts proposition Nr 222.

39 §.

Domkapitlet i Linköping har erinrat, att eu tillträdande boställe!)avare
kunde behöva någon tid att göra sig förtrogen med prästgårdens tillstånd.
I anslutning härtill har kammarkollegiet ansett den tid, inom vilken tillträdaren
må begära av- och tillträdessyn, lämpligen böra bestämmas till senast
en månad efter tillträdesdagen.

Erinringen synes mig befogad, varför jag i paragrafen infört den av kammarkollegiet
föreslagna bestämmelsen, dock att ordet »tillträdesdagen» lämpligen
bör utbytas mot »avträdesdagen».

43 §.

Enligt vad jag ovan anfört har jag biträtt de sakkunnigas förslag att frångå
den nuvarande formen för av- och tillträdessyn å löneboställen och överlämna
till boställsnämnden att förrätta sådan syn.

Paragrafens innehåll torde böra utfyllas med en bestämmelse att syn,
varom här är fråga, skall förrättas å tjänlig årstid.

53 §.

Innehållet i denna paragraf, som avser att under viss förutsättning åt
beslut vid ekonomisk besiktning samt av- och tillträdessyn förläna verkan
av laga kraft ägande dom, är nytt. Bestämmelsen är föranledd närmast
av att det judiciella förfarandet vid av- och tillträdessyn skulle upphöra.
Rörande den närmare motiveringen torde få hänvisas till betänkandet sid.
114 och 115.

Frånsett att bestämmelsen i fråga skulle vara obehövlig, därest, såsom av
enstaka vederbörande uttalats, den nuvarande ordningen vid ekonomisk besiktning
samt av- och tillträdessyn bibehölles, har någon erinran ej förekommit
i de i ärendet avgivna yttrandena.

För egen del tillstyrker jag den föreslagna bestämmelsen.

54 §.

Beträffande den här föreslagna ersättningen till ledamöterna av boställsnämnden
har länsstyrelsen i Jönköping uttalat som sin mening, att ersättningen
vore så knappt tilltagen, att det säkerligen skulle möta stora svårigheter
att till dylika ledamöter erhålla fullt kvalificerade personer, såvida
dem icke tilldelades särskilda arvoden. Även en kontraktsprost har ansett
ersättningen för njugg.

Uttalandena i fråga kunna väl ej frånkännas ett visst fog; men då eljest
ingen av dem, som yttrat sig i ärendet, framställt någon erinran mot de
sakkunnigas förslag, har jag funnit mig böra biträda detsamma.

55 §.

Den i 4 mom. gjorda hänvisningen till 40 § torde lämpligen böra göras
till 38 §.

Departe mentschefen.

64 Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

59 §.

Beträffande den här föreslagna förändringen hava de sakkunniga anfört bl. a.:

Enligt nuvarande 59 § är synerätt, utan hinder av beslut, som meddelats
ifråga om vilka hus skola finnas å boställe — såväl prästgård som löneboställe
— berättigad att, på grund av sedermera inträffade förhållanden,
i detta avseende annorlunda förordna. Härutinnan hava de sakkunniga nu
föreslagit den förändring, att denna rättighet skall bortfalla, så vitt löneboställe
angår. Förändringen inskränker sig icke till att blott utgöra en
konsekvens av förslaget om upphörandet av synerätts befogenhet att bestämma
över huru löneboställe skall vara bebyggt, den sträcker sig längre
och åsyftar, att ej heller de myndigheter, vilka i synerätts ställe skola hava
att bestämma rörande löneboställets bebyggande, skola äga att under löpande
arrendeperiod emot arrendatorns bestridande förordna om löneboställets bebyggande
annorlunda, än som vid arrendeavtalets ingående var mellan parterna
avsett.

Förslaget har icke mött någon erinran.

På de av de sakkunniga anförda skälen tillstyrker jag den här vidtagna förändringen.

62 §.

De sakkunniga hava av skäl, för vilka redogjorts i betänkandet sid. 120
—123, föreslagit upptagande i förevarande paragraf av bestämmelse därom,
att upplåtelse under tomträtt av tomt å löneboställe tillhörigt område, som
i stadgad ordning blivit planlagt till bebyggande, samt under vattenfallsrätt
av vattenfall, som hör till löneboställe, finge äga rum, där Konungen för
särskilt fall funne skäligt sådant medgiva.

För min del finner jag tillräckliga skäl för närvarande icke föreligga för
det sålunda föreslagna institutets införande.

68 §.

Med hänsyn till den av mig föreslagna omredigeringen av 32 § torde
den av de sakkunniga föreslagna 68 § böra utgå.

Sedan departementschefen därefter uppläst ett i enlighet med ovan angivna
grunder inom departementet upprättat förslag till lag om vissa ändringar
i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (nr 141, s. 42) hemställer
departementschefen, att lagrådets utlåtande över nämnda förslag måtte, för det
ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst utdrag av
protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Em. G:son Bergman.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 222.

FÖRSLAG

till

Lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910

(nr 141 s. 42).

Härigenom förordnas, att ecklesiastik boställsordning den 9 decembei 1910
skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse.

9 §■

III KAP.

Om löneboställen.

19 §.

1. Löneboställen skola upplåtas på arrende i enlighet med föreskrifter,
som meddelas i en av Konungen utfärdad ecklesiastik arrendeförordning.

20 §.

Löneboställe skall, där det ej på grund av svag beskaffenhet eller såsom
icke avsett för jordbruk eller av annat skäl anses kunna med större fördel
utarrenderas obebyggt, vara försett med de byggnader, som, på sätt i den
ecklesiastika arrendeförordningen närmare stadgas, bestämmas av den utarrenderande
myndigheten efter förslag, som uppgöres i sammanhang med
arrendeuppskattningen.

21 §.

A löneboställe skola de byggnader, som omförmälas i 20 §, nybyggas
och underhållas av arrendator!!. Sådana byggnader kallas i denna boställsordning
arrendatorns skyldighetshus.

Bihang till riksdagen» protokoll 1925. 1 samt. 181 käft. (Nr 222.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

22 §.

Arrendatorns skyldighetshus skola uppföras efter ortens sed och av ändamålsenliga
byggnadsämnen till den storlek och av den beskaffenhet, behovet
i varje särskilt fall fordrar.

23 §.

24 §.

Uppkommande brister å arrendatorns skyldighetshus skola avhjälpas och
nybyggnad av dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrives eller eljest
bliver nödigt.

25 §.

1. I fråga om rätt för tjänstinnehavare och arrendator samt pastorat eller
församling att erhålla virke från löneboställes skog lände till efterrättelse
vad särskilt är stadgat.

26 §.

1. Nybyggnadsskyldigheten vid löneboställe skall uppskattas i penningar
och i arrendekontraktet angivas. Där arrendator icke under sin arrendetid
ur boställets avkastning bekommer full gottgörelse för sålunda beräknad
kostnad för verkställd nybyggnad, äger han, vid boställets avträdande, av
den nye arrendatorn uppbära återstoden.

Närmare bestämmelser härom meddelas i den ecklesiastika arrendeförordningen.

2. Har arrendator haft att utföra nybyggnad, som icke blivit i arrendekontraktet
särskilt angiven, njuta han gottgörelse jämväl för denna ^byggnadskostnad
på sätt i 1 mom. sägs.

3. Vad ny arrendator jämlikt 1 eller 2 mom. fått utgiva skall anses som
av honom förskjuten nybyggnadskostnad.

(!7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

27 §.

Ilar behov av nybyggnad uppstått till följd av arrendator^ vanvård,
svare själv för kostnaden.

28 §.

29 §.

IV KAP.

Om tillsyn å boställen samt om ekonomiska besiktningar och syner.

Allmän bestämmelse.

30 §.

1. Domkapitlet bör tillse, att inom stiftet belägna boställen varda till hus
och ägor behörigen vidmakthållna. Anser domkapitlet boställes rätt vara
genom något av domstol eller annan myndighet meddelat beslut förnärmad
eller att vid sådaut beslut icke iakttagits vad i 9 och 23 §§ föreskrives,
skall domkapitlet i behörig ordning överklaga beslutet.

2. Över fullgörandet av arrendator åliggande brandförsäkringsplikt hålle
domkapitlet noggrann tillsyn.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

Ekonomisk besiktning.

31 §.

32 §.

1. Ekonomisk besiktning förrättas, på anmodan av domkapitlet, av en
boställsnämnd, bestående av tre i lantbruks- och därmed sammanhängande
affärsförhållanden kunniga män, av vilka en, tillika ordförande, jämte ersättare
för honom, för högst tre år åt gången förordnas av Konungen och
två skola, jämte lika antal ersättare, likaledes för tre år åt gången, utses i
den ordning, Konungen föreskriver. Boställsnämndens tjänstgöringsområde
bestämmes av Konungen.

Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, galle vad de flesta säga.
Har var sin särskilda mening, galle ordförandens.

2. Ekonomisk besiktning å löneboställe må ock kunna förrättas av ordföranden
ensam, därest domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller
andra omständigheter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och arrendatorn
därtill lämnar medgivande. Vid sådan besiktning må dock ej
handläggas frågor om utdömande eller insyning av skyldighetshus.

33 §.

1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd galle: om han är med boställshavare
eller annan part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 13
kap. 1 § rättegångsbalken om jäv mot domare sägs; eller om ledamot är
boställshavares eller annan parts vederdeloman eller uppenbare ovän; eller
om ledamot eller den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag,
som nämnt är, äger i målet del eller eljest kan av förrättningen vänta
synnerlig nytta eller skada, därvid dock den omständighet, att ledamot eller
hans bemälde skyldeman, såsom medlem av församlingen, är pliktig deltaga
i kostnad för nybyggnad och underhåll å boställe, ej må såsom jäv räknas.
Har ledamot av boställsnämnd i egenskap av tjänsteman rättegång med boställshavare
eller arrendator av boställe, eller söker någon sak med ledamot
eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att honom därmed
jävig göra, det må ej heller för jäv räknas.

2. Vet nämndens ordförande, att sådant jäv mot honom är, eller är han
av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkalle han i sitt ställe den

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

av Konungen för honom förordnade ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot
eller förfall för någon av nämndens övriga ledamöter, göre denne omedelbart
anmälan därom hos ordföranden, vilken ombesörjer inkallandet av ersättare.

34 §.

35 §''

2. När ordföranden bevisligen iakttagit vad enligt 1 mom. åligger honom,
må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för besiktningens företagande.

36 §.

37 §.

1. Vid ekonomisk besiktning har nämnden att iakttaga vad här nedan sägs:

a) Tillses, huruvida instrument över förut å bostället hållna ekonomiska
besiktningar och syner samt andra bostället rörande handlingar fortfarande
finnas i behåll, ävensom huruvida arrendatorns skyldighetshus äro behörigen
brandförsäkrade och försedda med nödig brandredskap, varjämte vederbörande
avfordras redovisning för husröte- eller brandskadeersättning samt
årsbelopp eller andra medel, vilka böra för boställets räkning redovisas.

KungJ. Maj:ts proposition Nr 222.

b) Efterses och antecknas i vad mån förut föreskrivna nybyggnader, förbättringar
och andra åtgärder blivit verkställda.

c) Är efter senaste ekonomiska besiktning eller syn hus, som bör finnas
vid bostället, nybyggt, tillses, huruvida det är i överensstämmelse med givna
föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfört. Nämnden
meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan
därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhulpna, insynas, eller om
det icke kan godkännas, i vilket senare fall tillika lämnas föreskrift angåde
därav påkallade åtgärder.

d) Boställets hus i övrigt besiktigas, varvid, när fråga uppstår om nybyggnad
eller underhåll av hus å prästgård eller om nybyggnad å löneboställe,
efter noggrann prövning meddelas yttrande, huruvida anmärkta
bristfälligheter kunna anses hava uppkommit genom boställshavarens eller,
å löneboställe, arrendatorns vanvård, varjämte prövas, huruvida bristfälligheterna
lämpligen kunna genom endast bättrande avhjälpas eller nybyggnad
skall anses nödig, dock att, där bristfälligheterna å sätesbyggning å prästgård
finnas sådana, att de ej kunna genom endast bättrande avhjälpas,
frågan om nybyggnad skall jämlikt 11 § hänvisas till handläggning vid
laga syn.

e) Föreskrives enligt stycket d), med den inskränkning där sägs, byggande
av nytt hus å prästgård, utser nämnden därtill plats, vilken, såvida utan
skada för bostället eller oskälig tillökning i byggnadskostnaden kan ske,
lämpas efter boställshavarens önskan. Vidare bestämmer nämnden storleken,
inredningen och övriga beskaffenheten av det nya huset samt uppgör kostnadsförslag,
därvid för virke eller andra byggnadsämnen, som, på sätt särskilt
finnes stadgat, erhållas från boställe, icke må beräknas annat värde än
som prövas motsvara erforderlig arbets- och forslingskostnad jämte andra
utgifter för byggnadsämnenas beredning.

f) Varder enligt stycket d) hus å löneboställe utsynat, meddelas tillika
åläggande för arrendatorn att, efter bestämmande i den i 20 § omförmälda
ordning, i det utsynades ställe uppföra nytt hus; och upprättas efter undersökning
ej mindre förslag rörande platsen för det nya huset samt rörande
storleken, inredningen och övriga beskaffenheten därav än även, med
iakttagande av vad i stycket e) sägs, kostnadsförslag.

g) Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrivas, med
utsättande av därför erforderlig kostnad.

h) Boställets ägor besiktigas. De brister, som förefinnas å prästgård i
avseende å vården av prästgårdsområdet med tillhörande trädgård samt å
löneboställe i avseende på åkerns hävdande, övriga ägors skötsel och vård,
hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses begagnande,
allt efter vad för varje fall är stadgat, antecknas, de åtgärder och
förbättringar, som i följd därav erfordras, föreskrivas och kostnaden för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222. 71

desamma utsättes. Finnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart
leda till skada för bostället, föreskrives nödig rättelse.

i) Tid utsättes, inom vilken föreskriven nybyggnad, förbättring eller annan
åtgärd bör genom vederbörande vara verkställd.

j) I övrigt anställes undersökning och meddelas föreskrift i alla de frågor,
som enligt denna boställsordning eller annan författning skola vid ekonomisk
besiktning handläggas.

2. Omedelbart efter förrättningens avslutande skall ordföranden dels, i fall
som i 1 mom. f) avses, med bifogande av de upprättade förslagen, å ort
som vederbör anmäla frågan om närmare föreskrifter rörande det nya husets
uppförande, dels ock skriftligen underrätta kontraktsprosten om tiden, inom
vilken vid förrättningen föreskrivna arbeten skola vara verkställda.

Av- och tillträdessyn.

38 §.

39 §.

1. Av- och tillträdessyn å prästgård hålles på begäran av domkapitlet,
därest vid ombyte av boställshavare denne eller vederbörande byggnadsskyldig
senast en månad efter avträdesdagen hos domkapitlet äskar sådan syn
eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Mottager boställshavare prästgård
utan av- och tillträdessyn, svare sedan för allt vad företrädaren under
dennes besittningstid i avseende å boställets vård ålegat.

2. Av- och tillträdessyn å prästgård, då sådan syn ifrågakommer, skall,
sedan avträde ägt rum, hållas inom sex månader därefter.

40 §.

Av- och tillträdessyn å prästgård begäres å landet hos domaren samt i
stad hos rådstuvurättens ordförande; och skola därvid insändas instrument
över senaste av- och tillträdessyn och ^därefter hållna laga syner ävensom
senaste ekonomiska besiktning, om sådan hållits senaro än av- och tillträdessyn.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

41 §.

1. Då av- och tillträdessyn å prästgård är begärd, skall domaren eller
rätten utsätta tid för densamma och därom minst en månad förut underrätta
domkapitlet, vilket förordnar vederbörande kontraktsprost eller, vid
förfall för denne, annat ombud att å dess vägnar vid synen bevaka boställets
rätt och bästa. Inom lika tid åligger domaren eller rätten att
hos kyrkostämmans ordförande påkalla kyrkostämma för utväljande av
ombud till bevakande av församlingens talan. Om mottagandet av underrättelse,
varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande översändas
till domaren eller rätten. Domaren eller rätten föranstalte ock, att övriga
parter varda minst fjorton dagar, om de bo inom pastoratet, eljest en månad
före synen till densamma kallade; skolande domaren till synen kalla nämnd.

42 §.

När domaren eller rätten bevisligen iakttagit, vad enligt nästföregående §
åligger dem, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för synens
företagande.

43 §.

1. Av- och tillträdessyn å löneboställe hålles, på begäran av domkapitlet,
av den i 32 § omförmälda nämnd i anledning av ombyte av arrendator och
förrättas å tjänlig årstid. Nämndens ordförande äger att till biträde vid
synen, där så finnes behövligt, tillkalla byggnads-eller eljest sakkunnig person.

2. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex månader före fardagen eller
senare än sex månader efter samma dag.

44 §.

Då av- och tillträdessyn å löneboställe begäres, skola till nämndens ordförande
insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn samt därefter
hållna syner och ekonomiska besiktningar ävensom gällande arrendekontrakt.

45 §.

I avseende å av- och tillträdessyn å löneboställe skola i tillämpliga delar
gälla de i 32 § 1 mom. andra stycket samt 33—36 §§ för ekonomisk besiktning
givna bestämmelser.

%46 §.

Vad i 37 § stadgas för ekonomisk besiktning galle i tillämpliga delar för
av- och tillträdessyn å såväl prästgård som löneboställe. Därjämte skall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

iakttagas, vid av- och tillträdessyn å prästgård: att, där synerätten finner
sätesbyggning böra nybyggas, härutinnan erforderliga bestämmelser meddelas;
samt vid av- och tillträdessyn å löneboställe: att bestämmelse meddelas
angående beloppet av den gottgörelse för verkställd nybyggnad, avträdande
arrendator jämlikt 26 § må vara berättigad att av ny arrendator uppbära.

47 §.

Likviden, som inrättas efter vad behovet i varje fall fordrar, skall tydligt
utvisa vad avträdaren eller tillträdaren bliver skyldig eller får till godo.

48 §.

Sedan boställe avträtts, må avträdaren ej befatta sig med några arbeten å
bostället, utan skall vad då brister av det, som enligt föreskrift vid av- och
tillträdessyn på honom ankommer, mot rätt till därför upptaget kostnadsbelopp
verkställas, å prästgård av pastoratet, och å löneboställe av
tillträdaren.

49 §. .

Laga syn.

50 §.

Öl §•

1. Vid laga syn behandlas de ämnen, som blivit enligt denna boställsordning
eller annan författning till sådan syn hänskjutna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

52 §.

I fråga om laga syn skola de i 38 samt 40—42 §§ för av- och tillträdessyn
å prästgård meddelade föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

För ekonomiska besiktningar och syner gemensamma bestämmelser.

53 §.

54 §.

2. Biträdande sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd
eller synerätt.

55 §.

1. Kostnaden för ekonomisk besiktning skall gäldas för prästgård, där
icke på grund av särskilt stadgande för visst fall annorlunda medgives, av
pastoratet och för löneboställe av arrendatorn; dock att, där besiktning i
följd av någons tredska eller försummelse särskilt påkallats, den tredskande
eller försumlige skall vara skyldig att enligt boställsnämndens bestämmande
gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan besiktning bör utgivas.

Kanyl. May.ls proposition Nr 222.

befogad, den skyldigo skall vara pliktig att, i den män synerätten prövar
skäligt, gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan laga syn bör utgivas.

4. Till kostnad för syn, varom förmäles i 38 och 50 §§, räknas jämväl
lösen för det exemplar av syneinstrumentet, som i 57 § omförmäles.

56 §.

Vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig skall inom eu månad
efter förloppet av den tid, då, enligt meddelad föreskrift, anmärkta brister
och felaktigheter bort vara avhulpna eller föreskriven nybyggnad verkställd,
till kontraktsprosten ingiva anmälan om fullgörandet eller ock, där underhålls-
eller nybyggnadsarbetet blivit honom ålagt vid ekonomisk besiktning
eller syn, visa att förrättningen överklagats. Sådan anmälan skall vara
vitsordad, beträffande pastoratet ålagda arbeten, av boställshavaren och,
beträffande andra arbeten, av två av pastoratet för sådant ändamål å kyrkostämma
utsedda ombud. Har anmälan ej inom bestämd tid inkommit, men
förrättning, varom här är sagt, vunnit laga kraft, anmäle kontraktsprosten
genast förhållandet hos domkapitlet, som har att ofördröjligen vidtaga åtgärder
till bevarande av boställets och efterträdares bästa antingen medelst
begäran hos överexekutor, att vad den försumlige eftersatt må genom
överexekutors ämbetsåtgärd varda för lega på den försumliges bekostnad
verkställt, eller, där fråga är om ekonomisk besiktning, genom beredande av
erforderlig säkerhet hos honom för husrötebeloppet. Skulle vad domkapitlet
såsom boställshavare blivit ålagt ej fullgöras, äger pastoratet eller efterträdande
boställshavare hos överexekutor påkalla verkställighet.

57 §.

V KAP.

Allmänna bestämmelser och övergångsstadganden.

59 §.

64 §.

1. När lönereglering —--—--------sådan.

2. Skall prästgård----—-------anläggas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Synerätten meddele---------— — pastoratet.

3. I fråga om boställe — -------gällande stadgande^

4. Därest enligt lönereglering —---:--bestämmelser.

67 §.

I fall, som nu nämnts, skall vad i 35, 41 och 56 §§ denna boställsordning
stadgas om kyrkostämma gälla om kyrkofullmäktige, där sådana finnas.

Denna lag träder i kraft den------—--dock med den

inskränkning, som må föranledas av bestämmelserna i dessförinnan upprättade
arrendekontrakt. Där i sådant arrendekontrakt viss fråga hänvisats
till beslut av synerätt eller ekonomisk besiktning, skall i stället gälla beslut
av den myndighet, som enligt föreskrift i denna lag har att pröva fråga av
motsvarande beskaffenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Protokoll, hållet i Kungl. Ma/}ds lagråd den 8 april 1925.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27 februari
1925, hade Kungl. Majt förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910
(nr 141 s. 42).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kammarrådet friherre Casten von Offer.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.

20 §.

Jiistitierådet Svedelius:

Den nuvarande anordningen, enligt vilken det ankommer på synerätt att
bestämma, vilka och hurudana hus böra finnas å löneboställe, medan arrendeuppskattningen
och utarrenderingen verkställas av andra myndigheter,
har otvivelaktigt visat sig medföra väsentliga nackdelar. Vid utarrenderingen
kan omfånget av arrendatorns nybyggnadsskyldighet icke alltid med säkerhet
bedömas, och i brist på föreskrifter om samverkan å området är synerätten
vid sin prövning ofta nog i saknad av erforderlig kännedom om betingelserna
för boställets utarrendering. Resultatet härav har, såsom erfarenheten
givit vid handen, icke sällan blivit, å ena sidan, lägre arrenden än
som eljest kunnat skäligen påräknas och, å andra sidan, föreskrifter om
nybyggnad till omfattning och kostnad, som icke stått i rimligt förhållande
till boställets storlek och avkastningsförmåga. Genom att, på sätt det remitterade
förslaget innebär, låta frågan om boställets bebyggande ingå som ett
led i själva arrendeuppskattningen och arrendebedömningen skulle tydligen
ovan anmärkta olägenheter, som vidlåda det nuvarande systemet, kunna und -

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

vikas. Förslaget härutinnan torde därför vara att förorda. I ett avseendo
synes emellertid förslagets vidare utformning i denna del giva anledning
till erinran, nämligen i fråga om överflyttandet av själva bestämmanderätten
rörande boställets bebyggande till de myndigheter, som skulle omhänderhava
utarrenderingen, d. v. s. länsstyrelsen i samråd med domkapitlet
eller eventuellt kammarkollegium. Frågan om iöneboställes bebyggande,
vilken i sig inbegriper sådana frågor som om platsen för samt storleken,
inredningen och den övriga beskaffenheten av erforderliga nya hus,
kräver uppenbarligen för ett riktigt bedömande en ingående kännedom om
de lokala förhållandena, vilken kännedom åtminstone i flertalet fall näppeligen
utan besiktning å stället kan i tillbörlig mån förvärvas. Såtillvida erbjuder
den nuvarande anordningen en fördel, som den bestämmande myndigheten
fattar sitt beslut vid eller efter eu av myndigheten själv å bostället
förrättad syn. Denna fördel skulle genom förslagets antagande försvinna.
Den utarrenderande myndighetens beslut om boställets bebyggande skulle
icke grundas å myndighetens egen iakttagelse, utan fattas på grundvalen
av ett av annan myndighet — boställsnämnden — efter besiktning å bostället
upprättat förslag. Klart är, att vid sådant förhållande ofta nog det
faktiska avgörandet i fråga om bebyggandet, åtminstone såvitt angår detaljerna,
komme att ligga hos nämnden, medan den utarrenderande myndighetens
befattning bleve inskränkt till en mera formell prövning av det
föreliggande förslaget. Under förutsättning att boställsnämnden erhåller
för ändamålet fullt lämplig sammansättning samt med hänsyn till de fördelar,
förslaget i denna del i övrigt innebär, därvid särskilt må beaktas, att
omtormälda nämnd jämväl skulle verkställa arrendeuppskattningen, synes
emellertid den föreslagna anordningen böra godtagas.

Justitieråd en Svedelius och Christiansson:

I fråga om innehållet i förevarande paragraf synes anmärkningsvärt, att
däri icke angives, vilken den utarrenderande myndigheten är, utan härutinnan
allenast hänvisas till arrendeförordningen. Rätten att bestämma över
Iöneboställes bebyggande är emellertid för ifrågavarande lagstiftning av den
grundväsentliga betydelse, att det principiellt riktiga synes vara att, såsom
också för närvarande är fallet, i boställsordningen fastställes, vilken myndighet
denna rätt tillkommer. Endast om det ur lämplighetssynpunkt kan
anses vara av särskild vikt, att denna fråga åtminstone tillsvidare får bero
på avgörande i administrativ ordning, synes ett dylikt fastställande i lag
kunna underlåtas.

Justitieråden Svedelius och Högstedt:

Då såsom exempel på fall, när ett löneboställe kan anses böra utarrenderas
obebyggt, här upptagits, att bostället icke är avsett för jordbruk, synes
detta kunna giva ett sken av att sistberörda förhållande i och för sig vore

7<>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

av beskaffenhet att böra föranleda en dylik åtgärd. Så torde emellertid icke
vara fallet, Exempelvis liirer ett område, avsett till och begagnat som kvarnplats,
i regel kunna med större fördel utarrenderas bebyggt än obebyggt.
Den nuvarande avfattningen av förevarande lagrum bar givit anledning
till den ur ekonomisk synpunkt i hög grad olämpliga uppfattningen, att även
icke för jordbruk avsedda löneboställen under alla förhållanden borde bebyggas,
om också ej med »laga bus» så åtminstone med »bus av särskild beskaffenhet».
Förslaget synes nu gå för långt i motsatt riktning. Det ifrågavarande
exemplet synes lämpligen böra uteslutas; de otvivelaktigt talrika fall, då för
jordbruk icke avsedda löneboställen eller delar därav böra utarrenderas
obebyggda, inbegripas i alla händelser under den här meddelade allmänna
föreskriften i ämnet.

Lagrådet:

Slutorden i paragrafen »efter förslag, som uppgöres i sammanhang med
arrendeuppskattningen» hänföra sig till det vanligast förekommande fallet,
eller att fråga om boställes bebyggande föreligger till bedömande i sammanhang
med utarrenderingen. På framställning av arrendatorn eller med
hans begivande kan emellertid sådan fråga uppstå även under löpande
arrendeperiod, då således någon arrendeuppskattning icke ifrågakommer.
Nämnda slutord kunna följaktligen icke, åtminstone icke utan omredigering,
bibehållas. Vill man icke helt utesluta desamma — vilket med hänsyn till
den i paragrafen förekommande hänvisningen till arrendeförordningen väl
låter sig göra — kunde de förslagsvis ersättas med orden »efter behörigt
förslag», vilka ord i så fall borde inskjutas framför orden »bestämmas av
den utarrenderande myndigheten».

26 §.

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Nögstedt:

Enligt vad av departementschefens uttalande framgår, har denna paragraf
erhållit sin nu föreslagna avfattning i syfte att kunna anpassas till ett blivande
stadgande i den ecklesiastika arrendeförordningen, vilket först längre
fram komme att till sin innebörd fixeras; paragrafen har fördenskull fått en
formulering, som skulle göra densamma tillämplig på skilda förfaranden.
Det är då naturligt, att paragrafens avfattning måst bliva helt allmän och
abstrakt samt att därav föga ledning står att vinna för bedömande, huru de
tilltänkta anordningarna skulle te sig i verkligheten och huru de kunde
komma att verka. Därest man redan nu velat definitivt bestämma sig för
endera av de utvägar, som stå till buds — nybyggnadsskyldighetens uppskattande
till visst årsbelopp i penningar i enlighet med de sakkunnigas
förslag eller en totaluppskattning därav för arrendeperioden i varje särskilt
fall, i huvudsaklig överstämmelse med vad som tillämpas vid utarrendering
av kronans jordbruksdomäner — hade säkerligen även åt förevarande stad -

Kungl. Maj:ts proposition Nr. 222.

gande i boställsordningen givits en annan lydelse av mera konkret innebörd
och bättre lämpad att lämna ledning för en riktig uppfattning av hithörande
regler, vilka, huru de än avfattas, torde erbjuda vissa svårigheter vid tilllämpningen
och hittills ofta visat sig giva anledning till missförstånd. Att
av paragrafens allmänt hållna bestämmelser om nybyggnadsskyldighetens
uppskattande i penningar och om gottgörelse ur boställets avkastning för
den beräknade kostnaden draga några slutsatser rörande förfarandet synes ej
gärna låta sig göra, och sådant torde väl heller knappast varit därmed avsett.

Något hinder att redan på nuvarande stadium närmare fixera tillvägagångssättet
i denna del torde emellertid knappast föreligga. Det synes nämligen
ej vara avsett, att genom blivande närmare bestämmelser skulle lämnas
öppet för vederbörande myndigheter att i skilda fall förfara på olika sätt,
med tillämpning således av den ena eller den andra metoden allt efter förefallande
omständigheter. Såsom av departementschefen framhållits, hava de
olika metoderna vardera sina fördelar och olägenheter. Då ett förfarande
utan utsatt årsberäkning bättre ansluter sig till verkligheten och det i varje
särskilt fall föreliggande behovet, ligger det närmast till hands att giva ett
dylikt förfarande företrädet. Det torde dock i allt fall av praktiska skäl vara
tillrådligt att bibehålla den nuvarande anordningen med årsbelopp. Därmed
skulle tillika bevaras den väsentliga fördel, som uppsamlande av ett kapital
för framtida nybyggnadsbehov otvivelaktigt innebär. Bestämmer man sig för
att anordna nybyggnadsskyldigheten enligt sist angivna metod, synes åt förevarande
paragraf lämpligen kunna givas en avfattning i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag.

Anses emellertid en så allmänt hållen formulering av förevarande stadgande
böra föredragas, att man icke nu binder sig vid systemet med årsberäkning,
synes dock ett förtydligande av 1 mom. i det remitterade förslaget
vara erforderligt. Då här talas om att arrendator icke för den beräknade
nybyggnadskostnaden bekommer full gottgörelse ur boställets avkastning,
syftas givetvis icke på den avkastning, bostället lämnar arrendatorn,
även om en dylik missuppfattning icke skulle kunna anses helt utesluten.
Uttrycket »boställets avkastning» lärer i detta sammanhang i första hand
avse det belopp, som utarrenderingen av bostället beräknats kunna inbringa,
därest någon ny byggnadsskyldighet för arrendatorn icke komme i fråga.
Innebörden av uttrycket torde dock ej vara fullt uttömd härmed. Om för
bostället finnes en genom tidigare inbetalning av årsbelopp besparad avkastning,
lära även sålunda tillgängliga medel, vilka sparats just för att komma
till användning vid bestridande av framtida ^byggnadskostnad, vara här
avsedda. Till tydliggörande av den nu angivna innebörden av omförmälda
uttryck förordas en omredigering av stadgandet.

Regeringsrådet Palmgren förklarade sig instämma i det av lagrådets övriga
ledamöter uttalade förordandet av ett förtydligande av ifrågavarande stadgande.

K magi. Maj:ts proposition Nr 222.

Lagrådet:

Det i 2 mom. förekommande uttrycket att arrendatorn haft att utföra nybyggnad,
som icke blivit i arrendekontraktet särskilt angiven, lärer vara
avsett att inbegripa dels det fall att föreskrift om nybyggnad meddelats till
ersättande av skyldighetshus, som under arrendeperioden utsynats, dels ock
det fall att arrendatorn utverkat sig antingen tillstånd att få såsom skyldighetshus
uppföra viss byggnad eller godkännande såsom dylikt hus av en
byggnad, som redan blivit av honom på eget initiativ uppförd. Eu omredigering
av stadgandet synes önskvärd, varigenom kunde komma till bättre
uttryck, att förutsättningen för stadgandets tillämplighet naturligtvis är, att
den avsedda nybyggnaden verkligen kommit till utförande och i vederbörlig
ordning insynats. Förslagsvis kunde begynnelseorden i paragrafen erhålla
följande ändrade lydelse: »Har arrendatorn utfört nybyggnad, som utan att
vara i arrendekontraktet särskilt angiven blivit såsom skyldighetshus insynad».

32 §.

Justitieråden Svedélius, Christiansson och Högstedt:

Enligt denna paragraf skall boställsnämnden bestå av tre i lantbruks- och
därmed sammanhängande affärsförhållanden kunniga män, av vilka ordföranden
jämte ersättare skall för viss tid förordnas av Konungen och de
båda bisittarna likaledes jämte ersättare för viss tid utses i den ordning,
Konungen föreskriver. Av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
framgår, att för ordförandena, till vilka man i regel tänkt sig kunna
anlita kronans domänintendenter, därest ej särskilda ecklesiastika befattningar
av motsvarande beskaffenhet inrättas, en distriktsindelning är påtänkt
med i huvudsak länet såsom indelningsgrund. För den ene bisittaren har
departementschefen avsett, att tingslaget resp. stad, som anses böra bilda
eget distrikt, skulle i regel utgöra nämndsdistrikt. Denne bisittare skulle
i så fall utses av häradsrätten resp. magistraten. Den andre bisittaren borde
enligt departementschefens åsikt utses av domkapitlet. Mot den sålunda
ifrågasatta anordningen lärer intet vara att erinra; om dessa grunder vinna
tillämpning, synes kunna påräknas, att boställsnämnden erhölle nödig
kvalifikation för de viktiga uppgifter, som skulle åt densamma anförtros.

I de sakkunnigas förslag finnes i förevarande paragraf intagen bestämmelse,
huru de två bisittarna i nämnden skulle utses. Såsom av vad ovan
anförts framgår, har denna föreskrift uteslutits i det remitterade förslaget.
Departementschefen har motiverat denna åtgärd därmed, att bestämmelsen
icke syntes med nödvändighet höra hemma i boställsordningen med dess
karaktär av lag. Å andra sidan vore det förenat med stora fördelar, att
bestämmelsen icke inrymdes där. Under tidernas lopp kunde nämligen

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 181 käft. (Nr 222.) 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

vunnen erfarenhet tilläventyrs komma att ådagalägga önskvärdheten att ändring
vidtoges i avseende å sättet för valet av ifrågavarande nämndsledamöter,
och det skulle då vara förmånligt att kunna genomföra en ändring härutinnan
utan att nödgas anlita de tunga former, som vore förknippade med
en lagändring.

Med de betydelsefulla uppgifter, som skulle åligga boställsnämnden, därvid
särskilt är att beakta, att nämnden vid fullgörandet av vissa funktioner
komme att utöva en dömande myndighet — nämnden skulle ju t. ex. efterträda
de nuvarande synerätterna såsom förrättare av av- och tillträdessyn å
löneboställen — synes det knappast förenligt att låta frågan om sättet för
utseende av bisittarna uteslutande bero av administrativa föreskrifter. Eu
bestämmelse om de korporationer, som regelmässigt skulle hava att utse
dessa bisittare, synes tvärtom hava sin naturliga plats i själva lagen. Inrymmes
åt Konungen befogenhet att, där särskilda skäl därtill föranleda,
meddela från huvudregeln avvikande bestämmelser liksom att förordna om
boställsnämndens tjänstgöringsområde, synes vederbörligen sörjt för, att
möjligheten att anpassa organisationen efter växlande förhållanden i olika
trakter kan tillgodoses. Den omständigheten att, därest ändring i själva
grundregeln framdeles komme att visa sig behövlig, eu sådan ändring med
mindre omgång skulle låta sig genomföra, om åt samma regel icke nu gives
karaktären av lag, synes icke i förevarande avseende böra tillmätas någon
avgörande betydelse. Det hemställes därför, att lagrummet måtte i nu angiven
riktning omarbetas.

37 §.

Lagrådet:

Föreskriften i senare delen av stycket f) att, då hus å löneboställe utsynats,
det åligger boställsnämnden att upprätta förslag rörande platsen för
det nya huset ävensom rörande storleken, inredningen och den övriga beskaffenheten
därav in. m. har tydligen en annan karaktär än de bestämmanden
av nämnden i olika hänseenden, varom paragrafen i övrigt handlar.
Omförmälda förslag upprättas endast för att tjäna den utarrenderande
myndigheten till ledning, då denna myndighet, som har avgöranderätten,
skall besluta i frågan om uppförande av nytt hus i det utsynades ställe.
Det bör följaktligen av lätt insedda skäl icke kunna ifrågakomma, att
nämndens beslut rörande förslaget skulle kunna överklagas i den ordning,
som eljest vid missnöje mot ekonomisk besiktning står vederbörande till
buds (jfr stycket k) samt 50 §). Till förebyggande av tvekan härutinnan
synes lämpligt, att bestämmelsen i fråga efter härav påkallad omredigering
överflyttas till 2 mom. i förevarande paragraf eller ock sådan ändring vidtages
i 1 mom. k), att rätt till talan mot omförmälda av nämnden upprättade
förslag uteslutes.

Kungl. May.ts proposition Nr 222.
43 §.

Lagrådet:

Då den i 45 § lämnade föreskriften, att de i 34 § för ekonomisk besiktning
givna bestämmelserna skola i tillämpliga delar gälla i avseende å avoch
tillträdessyn å löneboställe, bland annat innebär, att dylik syn skall
hållas å tjänlig årstid, lärer det i 43 § i samma avseende meddelade stadgandet
böra såsom överflödigt utgå.

Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.

Kung!. May.ts proposition Nr 222.

Departe mentschefen.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet A Stockholms slott den 17
april 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Olsson,
lagrådets den 8 april 1925 avgivna utlåtande över det genom Kungl. Maj:ts
beslut den 27 februari 1925 till lagrådet remitterade förslaget till lag om
vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (nr 141
s. 42).

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför departementschefen:

Emot innehållet i 20 § har av två av lagrådets ledamöter anmärkts, att
däri icke angåves vilken den utarrenderande myndigheten vore. Rätten att
bestämma över löneboställes bebyggande vore emellertid för ifrågavarande
lagstiftning av den grundväsentliga betydelse, att det principiellt riktigaste
syntes vara att, såsom också för närvarande vore fallet, i boställsordningen
fastställdes vilken myndighet denna rätt tillkomme. Endast om det ur lämplighetssynpunkt
kunde anses vara av särskild vikt att denna rätt åtminstone
tillsvidare finge bero på avgörande i administrativ ordning, syntes ett dylikt
fastställande i lag kunna underlåtas.

För närvarande finnes icke vare sig i boställsordningen eller i annan lag
föreskrivet vilken myndighet, som skall omhänderhava förvaltningen av de
ecklesiastika boställena. Det synes ej heller lämpa sig att i lag bestämma
härom, allra minst då lagstiftningen, såsom fallet är med den ecklesiastika
boställsordningen, förutsätter medverkan av kyrkomöte, som normalt
sammanträder med långa mellanrum. Att 1910 års ecklesiastika
boställsordning föreskriver vilken myndighet äger bestämma huru ecklesiastikt
löneboställe skall vara bebyggt har uppenbarligen sin förklaring däri,
att man — på sätt förut i annat sammanhang berörts — oansett den genom
samma års ecklesiastika lönelagstiftning vidtagna förändringen av de s. k.
lönebostäilena från boställsjord till arrendeegendom velat bibehålla åtskilligt
av de för egendomen i dess gamla egenskap gällande bestämmelserna av
mera offentligt-rättslig art, bland annat stadgandena om dess bebyggande
enligt föreskrifter, som meddelades av synerätt.

Såsom framgår av motiven till den föreslagna reformen rörande det ecklesiastika
arrendeväsendet har det ansetts som en av de viktigaste förutsättningarna
för ett gott arrenderesultat, att bestämmandet över löneboställes

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222. 85

bebyggande anförtros åt samma myndighet, som verkställer utarrenderingen,
eller med andra ord att den myndighet, som liar detta senare förvaltningsbestyr
om hand, även skall reglera boställes bebyggande. Intagandet i boställsordningen
av den av bemälda ledamöter angivna bestämmelsen skulle alltså
— under förutsättning att nämnda samband är avsett att uppehållas — innebära
ett avgörande av frågan vilken myndighet skall omhänderhava den
viktiga del av förvaltningen, som avser utarrenderingen. Då ett förslag
härutinnan skulle upprulla den ur många synpunkter svårlösta och i nära
sammanhang med andra aktuella spörsmål stående frågan om den ecklesiastika
jordens förvaltning, har jag ansett mig icke böra med anledning av nu
berörda erinran vidtaga någon ändring i förslaget.

Vad i övrigt anmärkts beträffande 20 § dels av lagrådet dels ock av vissa
bland dess ledamöter har jag ansett böra beaktas på sätt närmare framgår
av det förslag, jag i det följande kommer att uppläsa. Härvid torde
emellertid böra understrykas, att borttagandet, i enlighet med den inom lagrådet
därom framställda erinran, av orden »eller såsom icke avsett för jordbruk»
utgör en allenast redaktionell ändring, föranledd av önskvärdheten att
få bort en formell oegentlighet, och således ej innebär något underkännande
av den regel, som ordens intagande i paragrafen uppenbarligen avsett att
giva uttryck för, nämligen att löneboställe, som ej är avsett för jordbruk,
i regel skall utarrenderas obebyggt, där det ej såsom redan försett med
byggnad eller av annat skäl finnes kunna med större fördel utarrenderas i
bebyggt skick.

Med anledning av det förord, som tre av lagrådets ledamöter, beträffande
26 §, givit åt bibehållandet av den nu tillämpade metoden med årsbelopp,
avsett bland annat att möjliggöra uppsamlande av ett kapital för framtida
11 y b y gg n a d s b e h o v, har jag låtit verkställa en omarbetning av paragrafen,
därvid de av lagrådet gjorda erinringarna beaktats.

Beträffande 32 § hava tre av lagrådets ledamöter anmärkt, att det av mig
förut framlagda förslaget, i olikhet mot de sakkunnigas förslag, icke upptoge
bestämmelser huru de två bisittarna i boställsnämnden skulle utses. En dylik
bestämmelse syntes enligt bemälde ledamöters uppfattning hava sin naturliga
plats i boställsordningen. Inrymdes åt Kung! Maj:t befogenhet att, där
särskilda skäl därtill föranledde, meddela från huvudregeln avvikande bestämmelser
liksom att förordna om nämndens tjänstgöringsområde, syntes
vederbörligen sörjt för att möjligheten att anpassa organisationen efter växlande
förhållanden i olika trakter kunde tillgodoses. På grund härav och
av i övrigt anförda skäl hemställdes, att lagrummet måtte i angiven riktning
omarbetas. Tillika hava omförmälda ledamöter uttalat sin anslutning till
den av mig i mitt föregående anförande uttalade uppfattningen ej mindre
om det område, som i regel skulle utgöra nämndsdistrikt, än även huru
bisittarna skulle utses.

Jag har ansett mig icke böra motsätta mig den sålunda ifrågasatta för -

86 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 222.

ändringen utan låtit i överensstämmelse med det gjorda uttalandet omarbeta
förslaget.

Den av lagrådet i avseende å 37 § gjorda erinringen har jag beaktat på
det sätt, att föreskriften i senare delen av 1 mom. stycket f), att, då hus å
löneboställe utsynats, boställsnämnden skall upprätta förslag rörande platsen
för det nya huset samt rörande storleken därav m. m. jämte kostnadsberäkning,
överflyttats till 2 mom., vilket med anledning härav underkastats viss
omredigering.

Lagrådets beträffande 43 § föreslagna förändring har av mig iakttagits.

Förutom ovan omförmälda förändringar i lagförslaget hava av mig vidtagits
vissa smärre redaktionella jämkningar, bland vilka torde böra framhållas
allenast, att lagens rubrik i anslutning till vanligast förekommande uttryckssätt
ändrats till »lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den
9 december 1910». Då dagen för lagens ikraftträdande, med hänsyn till
att lagen skall föreläggas jämväl årets kyrkomöte, ej lämpligen kan nu angivas,
torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att därom förordna.

Härefter torde jag få övergå till en redogörelse för granskningen av övriga
av de ecklesiastika arrendesakkunniga framlagda, i betänkandet med numren
3), 4) och 5) betecknade förslag, vilka äro av beskaffenhet att böra föreläggas
riksdag och kyrkomöte, nämligen

förslag till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning
den 9 december 1910;

förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december
1910; och

förslag till lag om" förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad
å ecklesiastika löneboställen.

Förslag till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910.

Ordnandet av det för arrendefrågans ändamålsenliga lösning viktiga spörsmålet
rörande de s. k. tjänstbarheternas utgörande och ersättande äger —
vilket jag också i det föregående omförmält — det allra närmaste sammanhang
med en annan fråga, som i följd därav tvingar sig fram till samtidig
lösning, nämligen den om beredande åt prästen av behövlig ersättning för
den skjuts i tjänstärenden, han har att bekosta. Vid meddelandet av de
rörande tjänsteskjutsen gällande bestämmelserna, som återfinnas i 11 § 3
mom. löneregleringslagen, har man, såsom förut erinrats, uppenbarligen utgått
från den — för övrigt självklara — förutsättningen, att prästen i regel
icke skulle behöva göra någon pekuniär uppoffring för fullgörandet av sina
ämbetsresor. Emellertid är det ett alltjämt hört klagomål, att de verkliga
kostnaderna för ämbetsskjutsen skulle, trots den med stöd av 13 § arrendeförordningen
i regel betingade låga betalningsgrunden, flerstädes och ofta i
betydlig mån överstiga det ersättningsbelopp, prästen åtnjuter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

För att bereda sig material för bedömandet av föreliggande fråga hava
de sakkunniga beträffande förhållandena under ett visst år företagit en omfattande
undersökning, för vilken de närmare redogjort å sid. 58 o. f. i betänkandet
och vartill jag torde få hänvisa. Allenast så mycket torde böra
därifrån framhållas, att, oaktat den ofta låga betalningsgrunden, mer än
halva antalet av de präster, som undersökningen omfattat, fått för äinbctsskjutsen
vidkännas en kostnad, överstigande den beviljade skjutsersättningen.
Tages hänsyn jämväl till den å skjutsersättningen belöpande andelen av det
för undersökningsåret utgående dyrtidstillägget (G7 procent), var det nära eu
tredjedel av samtliga präster, för vilka skjutsersättningen jämte dyrtidstillägg
ej var tillräcklig. Tillika torde jag lämpligen böra återgiva följande
av de sakkunniga (sid. 58) rörande undersökningsresultatet gjorda uttalande:

För ett rätt bedömande av nu omförmälda förhållanden måste emellertid
beaktas att, där skjutskostnaden varit ringa, anledningen härtill, i den mån
den ej ligger i den billiga betalningsgrunden, mycket ofta uppgivits hava
varit det trängande behovet för prästen att med hänsyn till sina små inkomster
begränsa sina utgifter så mycket som möjligt, något som medfört,
att prästerna i stor utsträckning vid sina ämbetsresor begagnat sig av cykel,
sparkstötting och dylikt eller ock tillryggalagt vägen — även där den varit
lång — till fots. Stundom har förklaringen legat däri, att prästen på grund
av ålder eller sjuklighet varit urståndsatt att underkasta sig alla de tjänsteresor,
som en yngre eller frisk präst skulle hava företagit.

Genom omförmälda undersökning anse de sakkunniga sig hava visat,
hurusom de skjutsersättningsbelopp, som nu på grund av stadgandet i 11 §
It inom. löneregleringslagen plåga vid löneregleringarnas fastställande tillerkännas
prästerna, ofta vore — även med beaktande att vissa präster jämväl
på annan väg beretts viss gottgörelse för sina utgifter för skjuts — allt för
knappa. Likaså hava de sakkunniga fäst uppmärksamheten på den stora,
till orättvisa ledande ojämnhet, som i detta hänseende förefunnes olika präster
emellan, i det att somliga gjorde besparingar på skjutsersättningen,
medan andra finge för ändamålet vidkännas till storleken växlande tillskott
av egna medel.

Efter en erinran, att det sagda skulle vinna ökad giltighet, därest den av
de sakkunniga föreslagna ändringen beträffande 13 § arrendeförordningen
— nämligen införande av ett uttryckligt angivande, dels att betalningen
skulle erläggas efter ortens pris och dels att förbehållet skulle äga rum allenast
i fall, då tjänstinnehavarens behov krävde, att de prestationer, varom
det rörde sig, erhölles just från bostället i fråga — genomfördes och skjutskostnaden
därigenom ökades, hava de sakkunniga som en ovillkorlig förutsättning
för genomförandet av nyssnämnda ändring angivit, att det tillika
vidtoges erforderlig ändring i gällande bestämmelser om prästerskapets rätt
till gottgörelse för deras utgifter för ämbetsskjuts i syfte att gottgörelsen
närmare motsvarade kostnaden.

Do salt
kunniga.

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

De sakkunniga hava, efter vad de meddelat, till övervägande förehaft
flera olika förslag till lösande av denna svårbedömda och ömtåliga fråga
och slutligen stannat vid den uppfattningen, att den nuvarande anordningen
med fasta skjutsersättningar, som av Kungl. Maj:t bestämmas i sammanhang
med löneregleringens fastställande, borde i huvudsak bibehållas, men
därjämte föreslagit, dels att fastställt belopp skulle kunna av Kungl. Maj:t
ändras under perioden och dels att i lagen ej utsattes något visst maximum
för ersättningsbeloppet. Tillika hava de föreslagit den förändringen, att
skjutsersättningen skulle bekostas med anlitande av de i 19 § löneregleringslagen
omförmälda, till pastoratens förfogande ställda prästlönemedlen.

Stadgandena i den lag, till vilken de sakkunniga avgivit förslag i enlighet
med nu berörda grunder, ansåge de sakkunniga böra komma i tillämpning
successivt på det sätt, att — med den avvikelse, som nedan närmare omförmäles
— stadgandena bleve gällande i avseende dels å varje ny reglerad präst,
vars förra bostadsboställe vore utarrenderat med tillämpning av bestämmelserna
i den föreslagna nya arrendeförordningen, dels ock å varje präst, som
icke genom arrendekontrakt, upprättat enligt 1911 års förordning, hade sig
tillförsäkrade tjänstbarheter från löneboställe. Men därjämte hava de sakkunniga
ansett sig böra föreslå ett undantagsstadgande, enligt vilket Kungl.
Maj.t skulle kunna, när synnerliga skäl prövades föreligga, under löpande
löneregleringsperiod bevilja höjning i ett med tillämpning av nu gällande
bestämmelser fastställt skjutsersättningsbelopp även åt präst, till vilkens förmån
förbehåll om tjänstbarheter enligt 13 § i 1911 års förordning är gjort.

Med hänsyn till att de föreslagna förändrade bestämmelserna angående
prästernas rätt till ersättning för ämbetsskjutsen och om sättet för denna
ersättnings gäldande alltså icke kunde komma i tillämpning samtidigt över
hela riket, hava de sakkunniga ansett bestämmelserna i fråga böra avfattas
i en särskild lag.

Beträffande motiveringen till de sakkunnigas ifrågavarande förslag torde
få hänvisas till betänkandet sid. 61—65 samt 186—191.

flertalet av dem, som yttrat sig i ärendet, hava instämt i vad de sakkunniga
anfört beträffande nödvändigheten av att en förändring av grunderna
för ämbetsskjutsens betalning bleve förbunden med förändrade och
förbättrade grunder för skjutsbidragets utgående. Ofta har härvid betonats
det berättigade i att prästerskapet erhölle full ersättning för de kostnader,
som förorsakades dem till följd av resor i tjänstärenden. Beträffande sättet
för skjutsersättningsfrågans lösning har de sakkunnigas därutinnan avgivna
förslag i allmänhet vunnit anslutning. Vissa myndigheter hava dock framställt
erinringar däremot. Sålunda hava länsstyrelsen i Härnösand samt
domkapitlen i Tppsala och Västerås i första hand förordat frågans ordnande
på det sätt, att prästerna finge uppbära ersättning efter räkning. Om detta
icke läte sig göra, borde enligt förstnämnda domkapitels mening prästen

Kungl. Maj.ts proposition Nr 222. HD

berättigas att mot erläggande till arrendator!! av den fastställda skjutsersättningen
av denne erhålla samtliga tjänsteskjutsar. Domkapitlet i Karlstad har
betonat nödvändigheten av att skjutsersättningsfrågan fullständigt nyreglerades,
därvid intet annat syntes tillfredsställande än att innehavare av prästerlig
tjänst i likhet med innehavare av andra offentliga ämbeten finge sina verkliga
utlägg för resor honorerade. Domkapitlet i Luleå har förmält sig icke
kunna dela de sakkunnigas förslag om ifrågavarande ändamåls vinnande
genom ett fast resanslag, även om detta gjordes rörligt under löneregleringsperioden.
Det måste anses mest rättvist, att var präst erhölle gottgörclse för
de resor han verkligen gjorde. Onskligast vore, att resersättning till präst
bestämdes att utgå efter viss klass i resereglementet, dock utan rätt till dagtraktamente
och möjligen med begränsning av skjutsersättningen att avse
endast eu häst. Enligt domkapitlets mening vore lämpligast, att resersättningen
utginge ur kyrkofonden. En kontraktsprost har föreslagit, att arrendatorn
skulle för all skjutsning i tjänstärenden tillerkännas ett visst, på förhand
beräknat belopp, som borde utgå direkt ur kyrkofonden. Åtskilliga
präster hava för ordnandet av hela skjutsfrågan upptagit förslaget om småbruk
för prästerskapet, varigenom dessa skulle bliva helt oberoende av arrendatorerna
och kunna ordna skjutsfrågan efter behag. Eu kontraktsprost har
fäst uppmärksamheten på den stora betydelse, automobilerna framdeles torde
kunna få för denna frågas lösning, och i anslutning härtill föreslagit, att
bland de laga hus, som böra finnas å prästgård, även upptoges garage.

Kammarkollegiet, till vilket allmänna svenska prästföreningen härutinnan
anslutit sig, har —- med förmälan att kollegiet till fullo delade de sakkunnigas
mening om det billiga och rättvisa i kravet att prästerna icke skulle
nödgas till någon del själva bestrida kostnaden för nödiga tjänsteresor —
vidare anfört huvudsakligen följande:

Kollegiet hade emellertid icke funnit sig övertygat om att icke någon
slags lösning av denna vanskliga fråga skulle kunna ernås på ett annat och
mindre komplicerat sätt än det de sakkunniga förordat. Hänläggandet till
Kungl. Maj:t av eu så minutiös prövning i varje särskilt fall, som de sakkunnigas
förslag om periodvisa jämkningar i skjutsersättningsbeloppen syntes
förutsätta, måste ställa Kungl. Maj:t inför en ytterst betungande uppgift.
De sakkunniga hade på sid. 187 i betänkandet på ett belysande sätt redogjort
för den mångfald svårbedömda faktorer, som härvid i de särskilda
fallen skulle kräva beaktande. Det läge enligt kollegiets mening i dessa ersättningars
egen natur, att vid deras utmätande icke kunde utövas någon
absolut rättvisa. Man måste därför enligt kollegiets mening nöja sig med
att söka träffa eu anordning, som kunde vara ägnad att så att säga mera
generellt befordra det uppställda syftet att befrämja en riktig avvägning av
här ifrågavarande gottgörelser.

Kollegiet hade ansett en sådan lösning av denna fråga kunna ernås efter
följande grunder:

1) Å alla skjutsbidrag, som hittills beviljats och framdeles komme att
beviljas jämlikt 11 § 3 mom. löneregleringslagen, skulle utgå ett allmänt
procentuellt tillägg, förslagsvis efter 75 procent;

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

2) Ur kyrkofonden ställdes till Kungl. Maj ds förfogande ett särskilt årligt
anslag, förslagsvis 250,000 kronor, som av Kungl. Maj:t fördelades mellan
domkapitlen efter viss här nedan föreslagen grund. Av dessa till domkapitlens
disposition ställda belopp skulle domkapitlet äga tilldela prästerlig
befattningshavare inom stiftet den fyllnad i redan förunnad skjutsersättning,
som domkapitlet efter prövning i varje särskilt fall funne av omständigheterna
påkallad.

Till närmare motivering av detta förslag, vars huvudlinje, enligt vad
kollegiet försport, varit föremål för allvarligt övervägande hos de arrende.
sakkunniga själva, Unge kollegiet anföra följande.

Att den i 11 § 3 mom. löneregleringslagen för skjutsersättningen angivna
maximibegränsning till 250 kronor vore med hänsyn till nuvarande prisförhållanden
för snäv, därom torde icke råda mer än en mening. Det torde
till belysning härav vara tillräckligt att hänvisa till den omständigheten, att
skjutslegan vid landets skjutsstationer syntes hava under tiden 1914—1923
undergått en genomsnittlig ökning av mellan 100 och 200 procent. Med
stor sannolikhet torde kunna antagas, att någon ytterligare nedgång i den
nu till synes stabiliserade prisnivån icke vore att förvänta. Att denna prisfördyring
endast blivit i ringa grad kompenserad genom de dyrtidstillägg,
som utginge å skjutsersättningsbeloppen, torde ligga i öppen dag.

Mot tanken på en allmän procentuell förhöjning av skjutsbidrag, som
beviljats eller komrne att beviljas jämlikt berörda lagrum, inställde sig självmant
den invändningen, att, på sätt av de sakkunnigas utredning (tab. 7
och 8) framginge, redan nuvarande skjutsbidrag, med eller till och med
utan dyrtidstillägg, varit för ett stort antal präster, även sådana som icke
åtnjutit förmånen av skjutsning såsom tjänstbarhet mot lägre betalning,
tillräckliga — i vissa fall mer än tillräckliga. I alla sådana fall skulle alltså
det procentuella tillägget med hela sitt belopp verka som en ren lönetillökning.
Emellertid syntes invändningen i icke ringa mån förlora sitt berättigande
med hänsyn till de omständigheter, för vilka de sakkunniga å sid.
58 i betänkandet redogjort. Att i övrigt regleringen kunde på antydda sätt
medföra en viss ojämnhet vore ju obestridligt, men kollegiet kunde för sin
del — i betraktande av det ringa belopp, varom den »oförtjänta» lönetillökningen
i varje fall högst kunde röra sig — icke tillerkänna förhållandet
någon avgörande betydelse. Tyngre vägde enligt kollegiets mening den påtagligen
stora praktiska fördel för det allmänna förvaltningsintresset, vilken
skulle vara att vinna genom ifrågavarande anordning jämförd med den i de
sakkunnigas förslag upptagna. I löneregleringarna på andra områden mötte
utan all fråga vida större reala ojämnheter, som lämnades obeaktade.

Beviljades de av kollegiet under punkt 1) ifrågasatta, så att säga fasta
procentuella tilläggen, borde givetvis den nu gällande bestämmelsen, att
dyrtidstillägg finge beräknas jämväl å skjutsersättningsbeloppen, utgå.

Det av kollegiet här ovan under punkt 2) ifrågaställda anslaget syntes
lämpligen kunna mellan domkapitlen fördelas i förhållande till antingen totalantalet
ordinarie präster inom varje stift eller summan av redan jämlikt
11 § 3 mom. löneregleringslagen beviljade skjutsersättningar åt präster inom
stiften.

De belopp, som i denna ordning skulle ställas till domkapitlens förfogande,
borde enligt kollegiets mening tjäna det syftet, att — med stöd av
en av domkapitlen förvärvad förstahandskännedom om de särskilda personliga
och andra mer eller mindre tillfälliga förhållanden, vartill hänsyn vid

Kung1. Maj.ls proposition Nr 222.

<leu fasta skjutsersättningens utmätande av naturliga skäl icke kunnat tagas
— tillgodose sådana berättigade anspråk ä utfyllnad i nämnda ersättningar,
som hos domkapitlen anmäldes, (livetvis borde vid denna a domkapitlen
ankommande prövning särskilt och i första hand beaktas, i vad män en
anslagssökande prästerlig befattningshavare åtnjötc förmånen av särskild
billig betalningsgrund för av boställsarrcndator tillhandahållen skjutsning.

Av de sakkunniga hade föreslagits sådan ändring i den härför gällande
ordningen, att skjutsersättning skulle gäldas med anlitande av de medel,
varmed avlöningen för de ordinarie prästerna bestredes. Enligt kollegiets
mening hade synnerligen vägande skäl anförts för en åtgärd i sådant syfte.
Ett godtagande av det förslag till lösning av skjutsersättningsfrågan, som
kollegiet i det föregående framfört, förutsatte1 emellertid den modifikationen,
att omläggningen av sättet för skjutsersättningens bestridande begränsades
att avse de fasta ersättningsbeloppen d. v. s. dels den i löneregleringsresolutionen
bestämda grundersättningen, dels ock det procentuella dära belöpande
tillägget. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att anslaget för
bestridande av de fyllnadsersättningar, som skulle utanordnas genom domkapitlen,
borde tagas av kyrkofondens medel.

Vad slutligen beträffade kostnaden för den här ovan skisserade anordningen
torde densamma med ledning av de siffror, som anförts å sid. 63 i
betänkandet, kunna beräknas snarare under- än överstiga kostnaden för genomförandet
av de sakkunnigas förslag. Sannolikt skulle pastoratens anpart
av kostnaderna bliva något större i händelse av bifall till detta senare.

I detta sammanhang torde jag få för Kung!. Maj:t anmäla kyrkomötets
skrivelse den 23 november 1920, nr 38, i vad denna angår förslag till
ändrad lydelse av omförmälda 11 § 3 mom. lagen om reglering av prästerskapets
avlöning samt kammarkollegiets däröver den 21 december 1923 avgivna
utlåtande.

Av handlingarna i detta ärende inhämtas, bland annat, följande.

I särskilda hos kyrkomötet väckta motioner hade framlagts förslag om
ändring i, bland annat, prästlöneregleringslagens 11 § 3 mom. i syfte, att
prästerna skulle bekomma ersättning, som bättre än den nu utgående motsvarade
deras utgifter för ämbetsskjutsen.

Kyrkolagsutskottet tillstyrkte, i överensstämmelse med eu av de väckta
motionerna, sådan ändring i sagda moment; att nu föreskrivet maximum för
skjutsersättningen, 250 kronor, skulle bortfalla. Sin hemställan motiverade
utskottet med i huvudsak följande uttalande. När bestämmelsen i sagda
moment hade kommit till stånd, hade prisförhållandena vant väsentligt olika
de sedermera rådande. Någon tanke på en sa våldsam fördyring i dessa hänseenden,
som de senaste åren medfört och som syntes komma att under nu
icke överskådlig tid fortfara, hade då icke förefunnits. Ej heller hade man
någon erfarenhet om verkningarna av den sedan nämnda tid över hela landet
vidtagna stora indragningen av skjutsstationer, vilken föranlett, att skjuts på
de flesta håll måste anskaffas antingen från långt avlägsen skjutsstation med
till följd därav höjt belopp eller ock från privata personer efter godtycklig
taxa. Det då bestämda maximum av 250 kronor i skjutsersättning både för
övrigt redan då varit för lågt. Att man över huvud kunde stanna vid detta
belopp hade sin förklaring däri, att, då prästen dessförinnan hade tillgång
till skjuts antingen med egna hästar eller genom arrendator i arrendekontrakt

Kyrkomötets
skrivelse 93åt
1920.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 222.

föreskrivna försorg, någon räkning över antalet ämbetsskjutsar och deras
miltal knappast liållits, till följd varav man saknat material för frågans bedömande.
Sedan prästerskapet med tillämpningen av de nya löneregleringsbestämmelserna
fått avstå från sina löneboställen och därigenom satts ur stånd
att betjäna sig med egen skjuts samt hänvisats att för erhållande av sådan
vända sig till vederbörande boställsarrendator eller, om han icke enligt sitt
arrendekontrakt vore skyldig att skjutsa, andra närboende personer, hade det
i regel blivit för prästerskapet omöjligt att, där över huvud taget skjuts kunde
erhållas vid förefallande tjänstebehov, förskaffa sig sådan till det pris för
år av 250 kronor, som i författningen angivits såsom maximum, även om
därtill lades det numera å skjutsersättningen utgående dyrtidstillägget. Därtill
komme, att behovet av skjuts i tjänstärenden i verkligheten visat sig betydligt
överstiga vad som skäligen kunde anses hava legat till grund för bestämmande
av den nämnda siffran.

I sin omförmälda skrivelse bär kyrkomötet anmält, att kyrkomötet för
sm del antagit ett i skrivelsen intaget förslag till lag om ändrad lydelse av
11 § i lagen om reglering av prästerskapets avlöning, däri paragrafens tredje
moment erhållit följande lydelse:

»3- Ersättning för skjuts för resor i tjänstärenden skall, i den man
s*ådant prövas erforderligt, till vederbörande tjänstinnehavare utgå ur kyrkofonden
med belopp, som av Konungen, i enlighet med de i orten rådande
förhållanden, vid löneregleringens fastställande bestämmes».

Den föreslagna lagen innefattade tillika en promulgationsbestämmelse av
innehåll, bland annat, att lagen finge vinna tillämpning utan hinder av bestämmelserna
i förut enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning
fastställd lönereglering.

Kammarkollegiet har allenast hänvisat till de ecklesiastika arrendesakkunnigas
nu ifrågavarande förslag samt kollegiets och övriga vederbörandes
däröver avgivna yttranden.

Som jag förut anfört, är jag fullt ense med såväl de sakkunniga som de
i ärendet hörda myndigheterna därom, att den ifrågasatta och av mig förordade
ändiingen beträffande tjänstbarheternas utgörande och ersättande icke
bör genomföras annat än under den ovillkorliga förutsättningen, att frågan
om prästernas ämbetsskjuts samtidigt löses på ett lämpligt sätt,

Den föreliggande frågan om beredande åt prästerskapet av eu tillfredsställande
ersättning för skjuts i tjänstärenden är tydligen av den natur, att
lösningen maste vara förenad med stora vanskligheter. Detta omdömes
riktighet bestyrkes också av det förhållandet, att många olika förslag till
frågans lösning blivit framlagda.

Vid övervägande av dessa och andra förslag har jag, i likhet med de
sakkunniga, ansett särskild uppmärksamhet böra ägnas åt förslaget att bevilja
prästerna eu efter räkning utgående resersättning. Liksom de sakkunniga
har jag emellertid kommit till den uppfattningen att frågans lösning
ej lämpligen kan vinnas pa denna väg. Bland de svårigheter, som äro
förenade med en efter sådana grunder beräknad ersättning, äro att nämna
dels \ anskligheten att bestämma vilka resor äro av beskaffenhet att böra
hänföras tdl tjänsteresor och dels det synnerliga besvär, som föranledes

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

av reseräkningarnas granskning. Därtill kommer, att betalning efter räkning
skulle delvis innebära dubbelbetalning i sådana fall, där, på sätt
förut berörts, redan i lönebeloppet ligger någon gottgörelse för reskostnad.
Beträffande den å prästerligt håll livligt omfattade tanken att genom
upplåtande åt prästerskapet av småbruk underlätta möjligheten för
dem att förskaffa sig bland annat erforderlig skjuts, hava de av de sakkunniga
däremot anförda skälen (sid. 132 o. f. i betänkandet) synts mig
övertygande. Jag har även låtit undersöka, huruvida något praktiskt och
ekonomiskt utförbart uppslag till skjuts frågans lösning kunde erhållas från
den även av de sakkunniga gjorda hänvisningen till automobilerna, men trott
mig finna, att något allmängiltigt ordnande på tillfredsställande sätt av föreliggande
angelägenhet icke torde vara möjligt att på den vägen åstadkomma.

De förslag i ämnet, som framställts av de sakkunniga och av kammarkollegiet,
synas mig vara de, som äro bäst ägnade att avhjälpa de nuvarande
bristerna i omförmälda hänseende. I valet mellan dem har jag tvekat.
Mot de sakkunnigas förslag talar företrädesvis, att dess genomförande är
förenat med allt för mycken omgång, särskilt som de av dem förordade
bestämmelsernas tillämpning skulle förbehållas Kungl. Maj:t. Denna uppgift
skulle bliva betungande framför allt under de närmaste åren, då det
torde få förväntas, att de nya resanslagens fastställande skulle ifrågakomma
för ett synnerligen stort antal präster. Kollegiets förslag åter synes ej fullt
tillfredsställande däri, att det tager för liten hänsyn till de olika befattningshavarnas
särskilda behov och skulle medföra förhöjning i skjutsanslaget i
många fall, där sådan är obehövlig. Detta senare skulle isynnerhet bliva
förhållandet i avseende å en stor del tjänstinnehavare, vilka nu äro i åtnjutande
av billig betalningsgrund för skjutsar och andra tjänstbarheter,
som på grund av arrendekontrakt rörande löneboställe blivit till deras förmån
betingade.

Såväl de sakkunnigas som kammarkollegiets förslag torde kunna förenklas
eller eljest modifieras. Med beaktande av de möjligheter, som härutinnan
erbjuda sig, har jag kommit till den uppfattningen, att det av kollegiet
framlagda förslaget, erforderligt modifierat, bör kunna innebära en tillfredsställande
lösning, som kan genomföras utan nämnvärd omgång.

Jag anser sålunda, att frågan om beredande av kostnadsfri ämbetsskjuts
åt prästerna bör lösas på det sätt, att prästerna under nedan angivna förutsättning
erhålla ett fast resanslag, som motsvarar den med tillämpning av
11 § 3 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning utgående skjutsersättningen
med skälig procentuell förhöjning, samt att prästerna därutöver
må kunna, #efter särskild prövning, för vart särskilt år i händelse av behov
bekomma ett tillfälligt resanslag såsom fyllnad i det fasta anslaget.

Av det sagda följer, att jag ej kan ansluta mig till det i kyrkomötets
nyssnämnda skrivelse framlagda förslaget. Praktiskt sett vinnes emellertid
det i skrivelsen avsedda ändamålet genom mitt förslag till skjutsfrågans lösning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Såsom av det föregående framgår, hava de sakkunniga ansett, att det av dem
ifrågasatta, förhöjda resanslaget skulle tillgodokomma allenast nyreglerad präst,
som icke genom arrendekontrakt, upprättat enligt 1911 års förordning, har
sig tillförsäkrade tjänstbarheter från löneboställe, men endast undantagsvis
och efter prövning i varje särskilt fall präst, till vilkens förmån dylikt förbehåll
gjorts. Kammarkollegiets förslag åter är avsett att vinna tillämpning
på samtliga präster och således även på sådana, som på grund av den i
arrendekontraktet betingade billiga betalningsgrunden för tjänstbarheterna
äro i åtnjutande av en större eller mindre, i penningar uppskattningsbar
förmån utöver den reglerade lönen.

Efter min uppfattning hava de sakkunniga anfört vägande skäl för det
av dem avgivna förslaget beträffande tillämpningen av bestämmelserna om
den förhöjda resersättningen. De hava härutinnan (sid. 63 och 64) anfört
huvudsakligen följande:

De av de sakkunniga föreslagna förändrade bestämmelserna angående
prästernas rätt till ersättning för ämbetsskjutsen och om sättet för denna
ersättnings gäldande kunna givetvis icke komma i tillämpning omedelbart
eller samtidigt över hela riket. Då denna förändring har det allra närmaste
sammanhang med den föreslagna ändringen i arrendeförordningens 13 §,
kan den förra förändringen ej genomföras beträffande andra präster än sådana,
vilkas förra bostadsboställe blivit utarrenderat med tillämpning av de
nya bestämmelserna. De skulle i följd härav komma att gälla beträffande
prästerna i pastorat, som regleras efter ikraftträdandet av den nya arrendeförordningen,
samt beträffande övriga präster så snart det boställe, från
vilket de på grund av äldre arrendekontrakt åtnjuta tjänstbarheter, blir på
nytt utarrenderat med tillämpning av den nya arrendeförordningen. Vidare
torde de nya bestämmelserna angående skjutsen böra gälla sådana präster
i redan nyreglerade pastorat, som icke genom arrendekontrakt, upprättade
enligt 1911 års arrendeförordning, hava sig tillförsäkrade några tjänstbarheter
från löneboställe. Det skulle för de till denna grupp hörande prästerna,
vilka redan under den gångna tiden haft en i förevarande hänseende ogynnsammare
ställning än de övriga, innebära en uppenbar orättvisa, om de
icke skulle kunna omedelbart få del av förbättringen.

De sakkunniga hava ansett det böra tagas under övervägande, om icke
även präster, vilka åtnjuta tjänstbarheter på grund av arrendekontrakt, upprättade
enligt 1911 års arrendeförordning, men för vilka den kontraktsenligt
utgående betalningen för ämbetsskjutsen likväl överstiger det skjutsersättningsbelopp,
som uppbäres enligt 11 § 3 mom. löneregleringslagen, borde
i händelse av behov kunna få skjutsersättningen förhöjd. De sakkunniga
hava funnit, att vissa icke oväsentliga betänkligheter framställa sig mot eu
sådan anordning. Främst möter den erinran, att här saknas den förutsättning,
varpå rätten till den högre ersättningen bör vara grundad, nämligen
att bostället skall hava utarrenderats under sådana omständigheter, att arrendet
ej kunnat tyngas ned av en prestationsskyldighet, som blindt bestämd
på grund av stadgandena i arrendeförordningens 13 § i dennas nuvarande
lydelse. Vidare den erinran, att mången sådan prästs behov av ökat bidrag
till ämbetsskjutsens utgörande motväges därav, att han genom den för andra
tjänstbarheter, särskilt mjölken och smöret, bestämda betalningsgrunden åt -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222. 95

njuter eu ekonomisk fördel, som ställer honom gynnsammare än de präster,
vilkas tillgodoseende genom den nu föreslagna förändringen närmast avses.
Därtill kommer, att det alltid måste vara svårt att avgöra, om ett förbehåll
angående rätt till tjänstbarheter innebär eu ekonomisk fördel för den berättigade
och hur högt denna må kunna skattas.

Emot nu anförda och andra möjliga betänkligheter kunna dock åberopas
skäl, som icke utan styrka tala för en anordning av nyss berörda slag.
Tyngst väger härvid, att prästen ej bör vara nödsakad att till någon del
själv bestrida kostnaden för de med tjänsten förenade resorna, liksom att
det är ett församlingsintresse av betydelse, att prästen ej för resekostnadens
skull göres benägen att undandraga sig eljest behövliga ämbetsresor.

De sakkunniga hava därför trott sig böra föreslå, att en förhöjning i skjutsanslaget
må kunna under löneregleringsperioden äga runa även i fall, då ett
på nuvarande bestämmelser grundat arrendekontrakt, innefattande förbehåll
om tjänstbarheter, gäller. Härför bör dock givetvis fordras noggrann prövning
i varje särskilt fall; och lärer det även böra krävas, att alldeles särskilt
starka skäl för den ifrågavarande förmånens beviljande äro åberopade och
styrkta. Det ifrågasatta stadgandets egenskap av undantagsstadgande anse
sig därför de sakkunniga böra starkt framhålla.

Till det sålunda anförda, vilket i tillämpliga delar av mig åberopas, torde
jag böra lägga allenast, att det synes mig finnas så mycket mindre anledning
att låta samtliga de präster, till vilkas förmån gjorts förbehåll
rörande tjänstbarheter, komma i åtnjutande av förhöjningen, som den i
arrendekontrakten angivna betalningsgrunden för ämbetsskjutsen ofta synes
vara avpassad efter skjutsersättningens storlek, därvid det mångenstädes
ordnats så, att tjänstinnehavaren skulle mot avstående till arrendator!! av
den bestämda skjutsersättningen bekomma all erforderlig ämbetsskjuts.

Därigenom att de föreslagna förändrade bestämmelserna angående prästernas
rätt till ersättning för ämbetsskjutsen och om sättet för denna ersättnings
gäldande skulle vinna tillämpning först successivt inom de olika
pastoraten, komme det att inträffa, icke blott att olika präster åtnjöte olika
rättighet i nu berörda hänseende, utan även att olika pastorat härutinnan
hade olika skyldighet, i vilket senare hänseende det stundom kunde hända,
att pastorat med två eller flera präster hade olika skyldigheter i förhållande
till de särskilda prästerna. Ehuru detta förhållande onekligen innebär en
stor olägenhet, så länge det varar, är det dock av övergående beskaffenhet.
Jag anser därför, att berörda förhållande icke bör utgöra hinder för förändringens
genomförande, och detta desto mindre, som revideringen av be
stämmelserna såväl om tjänstbarheterna som om skjutsersättningen är en
fråga, som icke utan stor olägenhet låter sig undanskjuta.

I sakens natur torde ligga, att de präster, som komma i åtnjutande av
förhöjt resanslag enligt de föreslagna nya bestämmelserna, icke böra få därå
åtnjuta dyrtidstillägg. Detta kommer, för den händelse nu förevarande lagförslag
varder antaget, att av mig beaktas vid avgivande av förslag till grunder
för dyrtidstilläggets utgående under tid efter det lagen i fråga trätt i tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

I huvudsaklig anslutning till de av kammarkollegiet angivna synpunkterna
och med ledning i övrigt av de sakkunnigas förslag till lag i ämnet
har jag låtit utarbeta nytt förslag till lag av den lydelse, som av det följande
inhämtas.

Jag övergår nu till en redogörelse för innehållet av sistnämnda lagförslag
och för motiven för detsamma, i den mån dessa icke framgå av det förut
sagda.

Rubriken.

Ehuru lagen i fråga är avsedd att efter hand ersätta viss bestämmelse —
11 § 3 mom. — i lagen om reglering av prästerskapets avlöning och av
sådan anledning närmast är att beteckna så som de sakkunniga föreslagit,
anser jag dock lämpligare, att lagen erhåller eu benämning, som lämnar
upplysning om dess innehåll. Jag har på grund härav givit den rubriken
lag om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat.

1 §•

Huvudbestämmelsen i ämnet har intagits i förevarande paragrafs 1 inom.,
som innehåller, att varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister, som avses
i löneregleringslagen, skall, i den mån sådant prövas erforderligt, som ersättning
för skjuts för resor i tjänstärenden erhålla ett fast resanslag. Avfattningen
ansluter sig nära till stadgandena i löneregleringslagens 1 § 2
stycket och 11 § 3 mom. Skjutsersättningen har i förslaget upptagits under
benämningen fast resanslag för att närmare angiva dess karaktär.

Till undvikande av den stora omgång, som vore förenad därmed, att bestämmandet
av det nya resanslaget för präster, vilkas löner redan äro reglerade
enligt lagen den 9 december 1910, bleve beroende på ny prövning,
har jag, såsom ovan anförts, ansett mig kunna tillstyrka, att för sålunda
nyreglerade präster det nya resanslaget skall motsvara den enligt löneregleringen
utgående skjutsersättningen med skälig procentuell förhöjning.
Denna förhöjning anser jag böra medgivas till dubbla beloppet, således något
mer än den av kammarkollegiet föreslagna 75 procents förhöjningen. Denna
större förhöjning har synts mig av flera skäl befogad. Enligt de sakkunnigas
utredning (s. 63) skulle kunna beräknas, att prästerna, därest de hade att för
ämbetsskjutsen erlägga betalning efter skjutsens fulla värde, finge i skjutskostnad
tillsammans vidkännas minst dubbla beloppet av de enligt gällande
löneregleringar bestämda skjutsersättningarna (utan dyrtidstillägg beräknat).
Efter vad kammarkollegiet angivit, har skjutslegan vid landets skjutsstationer
sedan tiden för krigsutbrottet undergått eu genomsnittlig ökning av minst
100 procent. Då jag, i olikhet med kollegiet, tänkt mig, att från åtnjutandet
av det nya fasta resanslaget skulle i regel undantagas sådana nyreglerade
präster, vilka genom förbehåll i arrendekontrakt äro i åtnjutande av
en billig betalniugsgrund för ämbetsskjutsen, är risken för den av kollegiet
omförmälda »oförtjänta» lönetillökningen betydligt mindre enligt mitt förslag

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 222. 97

än enligt kollegiets. För löneregleringsperiod, som följer efter den nuvarande,
torde böra i sammanhang med ny lönereglerings fastställande bestämmas särskilt
resanslag. Dettas maximum torde böra uttryckligen angivas till 500
kronor för år eller dubbla beloppet av nuvarande maximum.

Stadganden rörande det nyreglerade präster tillkommande resanslaget har
i överensstämmelse härmed upptagits i paragrafens 2 mom. Ifrågavarande
präster torde icke böra automatiskt inträda i rätten till anslaget utan först
efter att hava blivit förklarade berättigade därtill. Till denna fråga skall
jag strax återkomma.

För kyrkoherde och komminister, för vilka lönereglering enligt lagen om
reglering av prästerskapets avlöning icke blivit fastställd, lärer resanslaget
böra bestämmas i sammanhang med löneregleringen. Föreskrift härom
bär meddelats i 3 mom.

2 §-

Såsom jag redan förut erinrat,- hava de sakkunniga ansett det av dem
föreslagna fasta resanslaget böra bekostas på enahanda sätt, som stadgats i
avseende å den kontanta lönen, d. v. s. med anlitande av de i 19 § löneregleringslagen
omförmälda, till pastoratets förfogande ställda prästlönemedlen,
med rätt för pastoratet att, därest för bestridande av prästerskapets avlöning
jämte skjutsersättningen såsom församlingsavgifter utdebiterats sammanlagt
större belopp, än som motsvarar sex öre för helt eller påbörjat tiotal kronor
av pastoratets hela inkomstbelopp, av kyrkofondens medel erhålla ersättning
för det överskjutande beloppet. För de av de sakkunniga härför anförda
skälen har redogörelse lämnats i det föregående (sid. 44). De i ärendet
hörda myndigheterna synas med undantag av domkapitlet i Luleå biträda
uppfattningen om att prästlönemedlen lämpligen böra anlitas för ändamålet.
Kammarkollegiet har även beträffande den av denna myndighet föreslagna,
till bestämt belopp utgående skjutsersättningen tillstyrkt samma anordning.

Givetvis ligger det en påtaglig konsekvens däri, att, då man genom
förändrade bestämmelser beträffande tjänstbarheterna söker befrämja löneboställenas
fördelaktiga utarrendering och dymedelst öka de för prästerskapets
avlöning till pastoratets disposition ställda medlen, man tillika tager
dessa ökade prästlönemedel i anspråk för bestridande av de reskostnader,
vilka till följd av nyssnämnda förändring beträffande tjänstbarheterna komma
att för ett stort antal präster uppgå till högre belopp än nu. Med hänsyn
härtill och på grund av de skäl i övrigt, de sakkunniga anfört till stöd för
sitt förevarande förslag, biträder jag — efter vad jag redan förut meddelat
—- förslaget därom, att det fasta resanslaget skall utgå av samma medel,
som äro anvisade till prästerskapets avlöning, och i samma ordning som
dessa. Därjämte är jag med kammarkollegiet ense om att den fyllnad i de
fasta anslagen, varom jag i det föregående talat och till vilken jag strax återkommer,
bör tagas av kyrkofondens medel.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 181 käft. (Nr 222.) 7

Ktmgl. Maj:ts proposition Nr 222.

Bestämmelse om sättet för bestridandet av det fasta resanslaget i enlighet
med vad nyss sagts har intagits i förevarande 2 §. Avfattningen av paragrafen
ansluter sig till de sakkunnigas motsvarande förslag och överensstämmer
med 4 § lagen angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade
pastorat m. fl. den 30 augusti 1918 samt 3 § lagen angående tillfällig löneförbättring
åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. fh
den 19 november 1920.

3 §•

Paragrafen innehåller, att kyrkoherde eller komminister, vilkens skäliga
utgifter under visst år för skjuts för resor i tjänstärenden överstiga det till
honom utgående fasta resanslaget, kunna, enligt bestämmelser, som meddelades
av Konungen, som bidrag till dessa utgifters bestridande ur kyrkofonden
erhålla ett tillfälligt resanslag. Därjämte har angivits det maximibelopp,
vartill de tillfälliga resanslagen sammanlagt må uppgå.

Någon ovillkorlig rätt för präst att genom tillfälligt resanslag erhålla fyllnad
i det fasta anslaget är sålunda icke avsedd, utan det bör vara beroende
på prövning i varje särskilt fall såväl huruvida som till vilket belopp fyllnad
må beviljas. Där merkostnaden är obetydlig eller blott tillfällig, synes
fyllnadsbelopp ej vara påkallat. Vidare måste vid det tillfälliga resanslagots
tilldelande uppmärksammas vad redan i det föregående (sid. 42) erinrats om
att, på sätt i riksdagens skrivelse den 1 juni 1910 framhölls, prästens behov
av bidrag till bestridande av kostnaden för ämbetsskjuts blivit delvis beaktat
även genom de bestämmelser, som meddelats i avseende å sättet för beräknandet
av prästernas löner. I detta hänseende har påpekats, hurusom behovet
i fråga kan hava i någon mån tillgodosetts genom det fyllnadsbelopp,
som utgår efter pastoratets areal, eller genom förhöjning i lönen enligt 4 §
löneregleringslagen.

Enär kyrkoherde har att bestrida kostnaden för hos honom anställd ständig
adjunkts ämbetsresor, skall givetvis sagda kostnad, i den mån den ej
blivit kyrkoherden tillgodoräknad genom förhöjning i lönen, inbegripas i de
utgifter, som i paragrafen avses.

Beträffande omförmälda maximibelopp torde få erinras, att kammarkollegiet
förslagsvis angivit en summa av 250,000 kronor som ett lämpligt maximum,
därvid kollegiet emellertid räknade med fasta resanslag till lägre belopp
än de av mig nu förordade. Mod hänsyn till det högre resanslag, som
av mig tillstyrkts, lärer det av kollegiet sålunda angivna beloppet böra nedsättas.
Med utgångspunkt från de sakkunnigas i det föregående berörda
beräkningar angående den ökning i prästerskapets samfällda utgifter för ämbetsskjuts,
som skulle uppstå, därest denna skulle betalas till fulla värdet,
har det synts mig skäligt, att till förfogande för tillfälliga resanslag bör
ställas så mycket, att detta tillsammans med det fasta resanslaget motsvarar
2—3 eller cirka 21/,2 gånger de fastställda skjutsersättningarnas samman -

Kungl. Maj. ts proposition Nr 222. 99

lagda belopp. Detta belopp har angivits till ej fullt Va miljon kronor. Då
skjutsersättningarna bliva genom det fasta resanslaget fördubblade, synes
alltså för tillfälliga resanslag behövas ej fullt V-t miljon kronor eller i avrundat
tal 200,000 kronor.

Beloppet i fråga är givetvis beräknat med hänsyn till hela antalet pastorat
i riket. Som de nya bestämmelserna om resanslag endast successivt skola
komma i tillämpning, bör anslaget allenast delvis och i efter hand stigande
mån tagas i anspråk.

Det är av mig avsett, att Kungl. Maj:t skall bestämma icke blott huru
mycket, som under varje särskilt år får tagas i anspråk för ifrågavarande
ändamål, utan även huru det sålunda bestämda beloppet skall fördelas mellan
de särskilda domkapitlen att av dem disponeras för tilldelande av
tillfälliga resanslag av skälig storlek åt präster, som visat sig vara i behov
därav.

Givetvis måste det vara förenat med stora svårigheter att träffa bestämmelser
i nu angivna hänseenden, särskilt så vitt angår de första åren.
Kammarkollegiet har förslagsvis angivit vissa grunder för beloppets fördelning
mellan domkapitlen. Ingendera av dessa grunder synes mig tillfredsställande.
Med tillämpning av dem komme nämligen icke prästerna i de
vidsträckta pastoraten till sin rätt. Det måste antagas, att exempelvis prästerna
i de norrländska stiften tarva icke obetydligt större tillskott till sina
resanslag än prästerna i största delen av landet i övrigt. Jag torde ej nu
behöva närmare angiva de grunder, efter vilka fördelningen bör efter min
tanke äga rum. Allenast så mycket torde jag böra antyda, att vissa uppgifter
rörande den sannolika reskostnaden för de till tillfälligt resanslag
eventuellt berättigade prästerna torde böra införskaffas från domkapitlen,
innan beloppets storlek och dess fördelning mellan domkapitlen bestämmas,
samt att i övrigt erfarenheten från varje år torde få reglera åtgärderna de
följande åren.

Kostnaden för prästernas ämbetsskjuts enligt mitt förslag skulle, under
förutsättning att det kommer i tillämpning över hela riket, uppgå till sammanlagt
ej fullt 1,200,000 kronor, därav ej fullt en miljon kronor i fasta
resanslag. Av detta senare belopp skulle, med tillämpning av den av de
sakkunniga angivna beräkningsgrunden, drygt hälften kunna antagas komma
att stanna på församlingarna och knappt hälften ersättas av kyrkofonden,
vilken därjämte skulle hava att ensam bära de tillfälliga resanslagen av tillhopa
högst- 200,000 kronor.

Tillämpningsbestämmelser.

I det föregående har redogjorts för, hurusom stadgandena i förevarande
lag synas böra komma i tillämpning successivt på det sätt att — med nedannämnda
avvikelse — stadgandena bliva gällande i avseende å varje nyreglerad

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

präst, vars förra bostadsboställe utarrenderats med tillämpning av bestämmelserna
i den blivande nya arrendeförordningen, liksom eljest å varje präst,
som icke genom arrendekontrakt, upprättat enligt 1911 års förordning, har
sig tillförsäkrade tjänstbarheter från löneboställe.

Lika med de sakkunniga anser jag väl, att de präster, som redan ingått
i ny lönereglering, icke skola automatiskt tillträda resanslaget. Konstaterandet
att präst skall komma i åtnjutande av det högre resanslaget och
att till följd därav medel för ändamålet skola utdebiteras inom pastoratet,
synes nämligen ej lämpligen kunna överlämnas till pastoratet och prästen,
helst denna förändring för med sig, att länsstyrelsen skall upphöra med
utanordnande av den förutvarande skjutsersättningen. Förklaringen att lagen
från viss tidpunkt skall vara tillämplig på viss präst bör det därför tillkomma
myndighet att meddela. I olikhet med de sakkunniga anser jag
dock icke behövligt att förbehålla denna befogenhet åt Kungl. Maj:t, utan den
synes lämpligen kunna anförtros åt domkapitlet. Härigenom vinnes uppenbarligen
större snabbhet i förfarandet. Bestämmelse i nu berörda hänseende
torde ej hava sin plats i lagen utan böra meddelas genom särskild föreskrift.
Allenast i det fall bör befogenheten att lämna sådan förklaring som nu sagts
förbehållas Kungl. Maj:t, då synnerliga skäl tala för att viss präst må komma

1 åtnjutande av den förhöjda skjutsersättningen, medan förbehåll enligt
1911 års arrendeförordning ännu är för honom gällande.

I enlighet härmed har i tillämpningsbestämmelserna föreslagits, att lagen
skall träda i kraft den 1 maj 1927 beträffande präst utan sådant förbehåll,
som här är i fråga, och för präster med förbehåll den 1 maj näst efter det
arrendekontrakt, som innefattar sådant förbehåll, upphört att gälla, dock
tidigast den 1 maj 1927, varjämte beträffande sistnämnda kategori tillhörande
präst, som prövas böra komma i åtnjutande av förhöjd skjutsersättning,
medan förbehållet ännu är för honom gällande, föreslagits, att
lagen skall gå i verkställighet den 1 maj näst efter det Konungen för honom
lämnat sådant medgivande, som ovan nämnts. Som förutsättning för
ett dylikt tidigare ikraftträdande har synts höra stadgas, att pastoratet lämnat
sitt medgivande. Detta har ansetts nödigt med hänsyn särskilt därtill,
att förändringen innebär även, att de vanliga prästlönemedlen skola i första
hand vidkännas kostnader för det nya resanslaget.

Vidare lämnas dels promulgationsbestämmelse beträffande präster, som
avses i 1 § 3 mom., dels ock stadgande att bestämmelsen om pastoratets i

2 § angivna ansvarighet för resanslaget skall träda i kraft samtidigt med
att lagen erhåller tillämpning å någon av pastoratets präster.

Ytterligare stadgas, att 11 § 3 mom. löneregleringslagen skall upphöra att
öga tillämpning i den mån den nya lagen träder i kraft.

Att den i 1 § löneregleringslagen gjorda hänvisningen till 11 § samma
lag, i vad angår ersättningen för skjuts i tjänstärenden, skall, i den mån
sistnämnda paragrafs 3 mom. upphör att äga tillämpning, i stället gälla den

Kung!. Maj:ts jn oposition Nr 222. 101

nu föreliggande tilläggslagen, synes vara tydligt utan att särskilt stadgande
därom är behövligt.

Slutligen upptager förslaget bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela
ytterligare erforderliga tillämpningsföreskrifter. Dessa föreskrifter torde i
första hand böra avse vad som är att iakttaga dels för meddelande genom
domkapitlet av ovannämnda förklaring rörande lagens ikraftträdande beträffande
vissa präster och dels för påkallandet av Kungl. Maj:ts beslut med
anledning av prästs önskan att tidigare än som regel föreskrivits komma i
åtnjutande av resanslag enligt de nya bestämmelserna.

I detta sammanhang torde uppmärksamheten böra fästas på möjligheten
att lönereglering, fastställd enligt 1910 års lag, upphör att äga tillämpning
innan arrendekontrakt, som innefattar förbehåll om tjänstbarheter enligt 13
§ i 1911 års arrendeförordning, förlorat sin giltighet. Om i sådant fall lagen
om resanslag icke enligt förberörda undantagsbestämmelse fått på grund
av Kungl. Maj:ts medgivande vinna tillämpning å vederbörande präst, lärer
det tydligen bliva nödvändigt att för honom vid den nya löneregleringens
fastställande bestämma dels skjutsersättning enligt 11 § 3 mom. löneregleringslagen
att utgå så länge arrendekontraktet gäller och dels resanslag
enligt den nya lagen att utgå för tiden efter arrendekontraktets upphörande.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond

den 9 december 1910.

1 mom.

Enligt 2 § i förslaget till lag om resanslag åt vissa präster i nyreglerade
pastorat hava de där ifrågasatta nya resanslagen likställts med prästerskapets
avlöning i fråga om sättet för deras gäldande liksom i fråga om
rättigheten för pastoratet att, när utdebiteringen av församlingsavgifter överskridit
ett visst mått, från kyrkofonden erhålla gottgörelse för det överskjutande
beloppet. Det har synts lämpligt, att i kyrkofondslagen intages
en föreskrift därom, att av kyrkofonden skall utgöras ersättning för församlingsavgifter
enligt stadgandet i nämnda 2 §, vilken föreskrift torde
hava sin rätta plats i förevarande sjätte paragrafs 1 mom. För detta moment
har därför, i enlighet med vad de sakkunniga ifrågasatt, föreslagits
den förändrade lydelse, som framgår av det förslag, jag kommer att
framlägga.

7 mom.

Såsom jag närmare angivit i redogörelsen för förslaget till lag om
resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat, har jag ansett frågan

Departe mentschefen.

Departementschefen
.

102

Depai te
mentsehefen.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 222.

om beredande åt präster av en behovet motsvarande ersättning för skjuts
i tjänstärenden lämpligen böra ordnas så, att prästen skall åtnjuta ett fast
resanslag till högre belopp än den nuvarande skjutsersättningen, vilket resanslag
skall utgå av prästlönemedlen, samt att för beredande i förekommande
fall av skälig fyllnad i detta resanslag visst belopp ur kyrkofonden
ställes till Kungl. Majrts förfogande för att fördelas mellan domkapitlen,
som skola hava att därur lämna anslag till präster, som äro därav
i behov.

Nu angivna lösning av skjutsfrågan betingar en ändring i förevarande
moment genom införande av eu bestämmelse därom, att av kyrkofonden
skola utgöras även kostnadsersättningar, som jämlikt den ifrågasatta lagen
om resanslag skola gäldas.

10 mom.

På sätt närmare framgår av det förut anförda, har jag, i likhet med de
sakkunniga, ansett, att vissa befogenheter i avseende å de ecklesiastika löneboställena
(och även prästgårdarna) skulle utövas av en s. k. boställsnämnd,
bestående av ordförande och två ledamöter, utsedda för vissa områden.
Denna boställsnämnd skulle hava, bland annat, att förrätta arrendeuppskattning,
att yttra sig i vissa frågor beträffande arrendeförhållandet samt att
förrätta ekonomisk besiktning och av- och tillträdessyn.

Härom hava bestämmelser intagits i förslaget till lag om ändring i vissa
delar av ecklesiastik boställsordning, och böra, i händelse av bifall härtill,
vid utarbetande av förslag till ny ecklesiastik arrendeförordning de sålunda
ifrågasatta förändrade grunderna för arrendeuppskattningen iakttagas.

Enligt förslaget till boställsordning (54 §) skola ordförande och ledamöter
i boställsnämnd vid där avsedda förrättningar erhålla resekostnads- och traktamentsersättning
efter närmare angivna grunder. Likartade bestämmelser
torde böra gälla även i avseende å arrendeuppskattningar, såsom de sakkunniga
ock föreslagit (37 § i förslaget till ny arrendeförordning). Dessa kostnader
skola enligt förslaget vid löneboställen bestridas antingen medelst boställets
avkastning eller av arrendatorn. För att ordföranden må kunna motsvara
de stora anspråk, som måste ställas på honom, därest ej den föreslagna
reformen skall förlora en del av sin betydelse, måste man kunna
för befattningen förvärva person av framstående duglighet. Sådant torde
ej låta sig göra, om befattningens innehavare nödgas nöja sig med endast
resersättning och dagtraktamente, utan det lärer vara ofrånkomligt att i
första hand avlöna honom med ett fast arvode av skälig storlek. Detta
arvode torde lämpligen böra utgå från kyrkofonden. Härför talar den omständigheten,
att kyrkofonden även för egen del har det allra största intresse
av boställenas vidmakthållande, och att man till detta ändamåls vinnande
ansett nödvändigt att införa anordningen med boställsnämnd. Då
någon fördelning av arvodet mellan de olika boställena knappast låter sig

Kung}. Maj:ts proposition Nr 222. 103

genomföra, synes det vara fullt förenligt med kyrkofondens ändamål att
ansvara för arvodet i fråga. För möjliggörandet härav kräves ändring i
kyrkofondslagen, och detta torde kunna ske genom införande i förevarande
O § av ett nytt moment, det tionde, av den lydelse nedan omförmälda förslag
närmare visar. I detta sammanhang torde jag få meddela, att det av de
sakkunniga i 37 § arrendeförordningen föreslagna arvodet för uppdrag, som
icke föranleder resa, förefaller mig opåkallat.

I sitt betänkande (sid. 193—197) hava de sakkunniga verkställt eu beräkning
av kostnaden för genomförandet av den föreslagna anordningen med
en boställsnämnd av förut angiven beskaffenhet och med avlöning efter
nyssberörda grunder. De hava därvid påpekat, att kostnaden givetvis
ställde sig olika, allt efter som uppdraget som nämndens ordförande förenades
med uppdraget som kronans domänintendent eller icke, men hava
i frågans nuvarande läge ansett sig böra vid kostnadsberäkningarna utgå
från den förutsättningen, att särskilda befattningshavare tillsattes för uppdraget
som ordförande i boställsnämnderna. Vidare hava de ansett lämpligast
att utgå från att länsindelningen borde vara grundläggande för indelningen
i verksamhetsområden för nämndsordförandena.

Vid den av de sakkunniga företagna beräkningen, som angivits vara helt
summarisk, hava de ansett sig böra företaga en jämförelse med kronans
domänintendenters verksamhetsområden och de dem tillerkända arvodena.
Efter vad de sakkunniga förmält sig hava inhämtat, syntes vården om 300
eller möjligen högst 350 jordbruksegendomar kunna läggas på en hand, under
förutsättning att för ändamålet kunde förvärvas skicklig person, som
kunde ägna uppdraget sin fulla arbetskraft. I intet län överstege antalet
prästboställen vad som syntes kunna läggas på en nämndsordföraude att
sköta. Största antalet förekomme i Malmöhus län med 323 boställen, där
efter följde Skaraborgs län med 261 boställen. I regel understege antalet
betydligt en mans arbetsbörda. Det syntes därför, enligt vad de sakkunniga
vidare anfört, kunna ifrågasättas, att vissa nämndsordförande bleve
gemensamma för två eller flera län. I ekonomiskt hänseende syntes det
nämligen vara fördelaktigare med ett färre antal befattningshavare med
större arbetsmängd än med ett större antal befattningshavare med mindre
arbetsmängd, ty fastän arvodet borde minskas med fallande arbetsmängd,
kunde den förra minskningen av naturliga skäl ej ske i samma proportion
som den senare.

Arvodets storlek ansåge de sakkunniga böra lämpas efter arbetets omfattning,
sålunda i stort sett efter antalet egendomar, varmed vederbörande
erhölle befattning. Det syntes böra beräknas så, att nämndsordföranden
skulle hava att själv bestrida sina utgifter för expenser. Till ledning vid
beräkningen av arvodet syntes kurma läggas de till kronans domänintendenter
utgående arvodena, därvid följande arvodesskala kunde uppställas:

Kostnadsberäkning

De sakkunniga -

Yttranden.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

arvode 5,500 kronor när boställenas antal vore.............. 301—350

» 5,000 » » » » » 251—300

» -1,500 » » » » » ........’...... 201—250

» 4,000 » » » » » 151—200

» 3,500 > » » » » 101—150

» 3,000 » » » > » 51—100

» 2,500 » » » » » .............. högst 50

Därest varje län bibehölles som ett distrikt i nu förevarande hänseende
''—• därvid dock Västerbottens och Norrbottens län med sina tillhopa 76 boställen
beräknats som ett distrikt, varförutom Stockholms stad med 2 boställen
sammanförts med Stockholms län — skulle arvodena bliva 5,500
kronor i Malmöhus län, 5,000 kronor i Skaraborgs län, 4,500 kronor i Östergötlands
län, 4,000 kronor i Jönköpings, Kristianstads och Älvsborgs län,
3,500 kronor i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar,
Hallands, Värmlands och Västmanlands län, 3,000 kronor i Gotlands, Göteborgs
och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands
samt Väster- och Norrbottens län samt 2,500 kronor i Blekinge län
eller tillhopa 81,500 kronor för 23 st. befattningshavare.

Antalet befattningshavare syntes dock möjligen kunna reduceras till 13
stycken sålunda:

Stockholms stad samt Stockholms och Uppsala län	242 bost., arvode	4,500	—
Södermanlands och Örebro län.....	214	»	»	4,500	—
Östergötlands och Kalmar län..............	351	»	»	5,500	—
Jönköpings och Kronobergs län............	295	»	»	5,000	—
Gotlands län .................	101	»		3,000	—
Kristianstads och Blekinge län.............	235		»	4,500	—
Malmöhus län..................	323	■»	»	5,500	—
Hallands samt Göteborgs och Bohus län......	215	»	»	4,500	—
Älvsborgs och Värmlands län..............	307	»	»	5,500	—
Skaraborgs län....................	261	»	»	5,000	—
Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. .	270	>	»	5,000	—
Västernorrlands och Jämtlands län.........	133		>	3,500	—
Västerbottens och Norrbottens län...........	76	*	7>	3,000 59,000	—

Enligt vad jag förut meddelat, har från orten icke gjorts annan erinran
mot de sakkunnigas förslag till distriktsindelning, än att länsstyrelsen i Umeå
framhållit behovet av att för detta län tillsattes en särskild ordförande. I
avseende å såväl Västerbottens som Norrbottens län har därjämte framhållits
lämpligheten av att med hänsyn till de dryga kostnaderna vissa avlägset
belägna boställen undantoges från tillämpningen av de i allmänhet gällande
bestämmelserna rörande utarrendering och tillsyn. Beträffande frågan vilketdera
av de två alternativa förslag till indelning, som de sakkunniga fram -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222. 105

lagt, vore att föredraga, har ej förekommit något uttalande i vidare mån,
än att länsstyrelsen i Jönköping förmält sig anse, att en nämndsordförande
i Jönköpings län komme att få full sysselsättning med de ecklesiastika boställena
därstädes.

Aven den av de sakkunniga framlagda -— som nämnt summariska —
kostnadsberäkningen bar lämnats utan anmärkning från länsstyrelsernas och
domkapitlens sida. Vissa ledamöter av prästerskapet däremot hava givit
uttryck åt den meningen, att ersättningen för nämndsordförandena syntes
vara för lågt beräknad.

Beträffande min egen ställning till frågan om nämndsordförandenas tjänstgöringsområden
har jag redan tidigare uttalat som min mening, att indelningen
i detta hänseende syntes kunna i huvudsak genomföras med länet
som indelningsgrund samt med iakttagande av de modifikationer, som, bland
annat ur kostnadssynpunkt, kunde visa sig lämpliga, särskilt i fråga om de
båda nordligaste länen. Tillika har jag framhållit som behövligt att, innan
ett detaljerat förslag till distriktsindelning framlägges, vederbörande ortsmyndigheters
yttranden däröver inhämtas.

Vid en förhandsvis gjord beräkning av arvodena för ordförandena i boställsnämnderna
torde man alltså kunna utgå från att ordförandenas antal
skulle bliva 24.

Mot den av de sakkunniga föreslagna storleken av arvodena har jag ej
funnit annat att erinra än att det synts mig påkallat att mellan sådana
nämndsordförande, vilkas arbetskraft helt eller till större delen beräknas
bliva tagen i anspråk för uppdraget som nämndsordförande, och .sådana,
beträffande vilka detta icke kan antagas bliva förhållandet, göra en större
skillnad än som följer av den av de sakkunniga tillämpade avlöningsskalan.
Berörda skala kan praktiskt talat sägas innebära, att varje ordförande skulle
åtnjuta ett grundarvode av 2,000 kronor och ett tilläggsarvode av 500 kronor
för varje helt eller påbörjat 50-tal boställen inom tjänstgöringsområdet.
Enligt mitt förmenande bör grundarvodet för de mindre betungade ordförandena
skäligen kunna beräknas till allenast 1,000 kronor. Det synes
mig nämligen kunna tagas för visst, att ordförandens arvode kan bestämmas
väsentligt lägre för det fall, att uppdraget som nämndsordförande kan av
honom utövas som bisyssla, än om det är avsett att taga hans fulla arbetskraft
i anspråk. Tillika bör härvid beaktas, dels att nämndsordföranden skall
vara berättigad att jämte arvodet åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning,
och dels att skyldighet att utöva någon fortgående tillsyn över
boställena icke för närvarande torde böra ifrågasättas. Gränsen mellan de
båda grupperna befattningshavare torde kunna dragas så, att nämndsordförande,
för vilka boställsbeståndet icke uppgår till minst hälften av det
beräknade maximiantalet 350 boställen, således till minst 175, tillföras gruppen
med det lägre grundarvodet.

Departe mentschefen.

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Med tillämpning'' av denna beräkningsgrund skulle sammanlagda arvodesbeloppet
för nämndsordförandena bliva 65,500 kronor, under det att summan
enligt de sakkunnigas beräkning — med den ändring däri, att i stället
för en nämndsordförande för boställena i Västerbottens och Norrbottens län
med arvode av 3,000 kronor skulle bräda två ordförande, en i vartdera länet,
med 2,500 kronors arvode var — uppgår till 83,500 kronor. I båda
fallen är, såsom förut erinrats, någon jämkning tänkbar för det fall, då
uppdraget som nämndsordförande förenas med befattningen som kronans
domänintendent.

De sakkunniga hava (s. 196, not 1) ansett det möjligen böra tagas under
övervägande, om ej ett flertal särskilda ordförande borde tillsättas för boställsnämnderna
i lappmarken mot vissa låga arvoden. Domkapitlet i Luleå har
framhållit, att det inom Luleå stift funnes icke så få boställen, vilkas arrendeavkastning
icke kunde antagas inbringa tillnärmelsevis så stort belopp,
att ens en persons uppresa till bostället kunde därmed gäldas, och har
förty, såsom tidigare meddelats, uttalat som sin mening, att länsstyrelsen
■och domkapitlet borde tillerkännas rätt att för sådana boställen vidtaga individuella
åtgärder. Ett liknande uttalande har länsstyrelsen i Luleå haft
beträffande Norrbottens län. För egen del har jag antytt lämpligheten av
erforderliga modifikationer i avseende å bestämmandet av ordförandenas
tjänstgöringsområden, särskilt då fråga vore om de båda nordligaste länen.
Den särskilda arvodeskostnad, som må bliva förenad med dessa i utsikt
ställda särskilda anordningar beträffande boställen i Luleå stift, och som
måste förutsättas komma att mer än uppvägas av minskade omkostnader
i övrigt, torde icke bliva av någon egentlig betydelse för den gjorda kostnadsberäkningen.

Förslag till lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande
av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen.

I det föregående har framhållits, att en av orsakerna till det mindre gynnsamma
resultat, som visat sig vid utarrenderingen av de ecklesiastika löneboställena,
utan tvivel ligger däri, att den arrendatorn åliggande ny byggnadsskyldigheten
ofta är för honom synnerligen betungande, en orsak, som
torde fått sin egentliga betydelse därigenom, att arrendatorn har att förskjuta
byggnadskostnaden och att detta förskott endast småningom återgäldas
honom.

Under framhållande av den föreliggande frågans stora betydelse för boställenas
utarrenderande på ekonomiskt bästa sätt, hava de sakkunniga redogjort
för behovet av en definitiv lösning av frågan och angivit skälet, varför
en sådan lösning borde ske lagstiftningsvis. Efter vad de sakkunniga vidare
anfört, syntes man för tillhandahållande åt arrendatorn av erforderligt byggnadskapital
vara hänvisad till att använda kyrkofondens medel; och syntes
den ifrågasatta byggnadshjälpen böra lämnas arrendatorn i form av bygg -

107

Kungl. Maj.ts proposition Nr 222

nadnförskott och ej, på sätt stundom ifrågasatts, som lån i egentlig mening.

De sakkunnigas i ämnet avgivna förslag fördelas i två särskilda författningar,
nämligen en lag och en kungörelse, den senare avsedd att utfärdas i administrativ
ordning. I lagförslaget hava intagits allenast de konstituerande
bestämmelserna, d. v. s. de, som fordras för att bereda rätt att för ändamålet
använda kyrkofondens medel, och de, som äro avsedda att skapa
säkerhet för förskottets återbekommande, varjämte där införts stadgande om
rätt att för kyrkofonden upptaga lån för beredande av erforderligt kapital
för förskottsverksamhetens uppehållande.

1 min föregående framställning ingår en kort redogörelse för den ställning,
de över sakkunnigbetänkandet hörda myndigheterna m. fl. intagit i
avseende å huvudgrunden i nu förevarande förslag. Därifrån torde allenast
böra erinras, att förslaget i fråga blivit så gott som enhälligt tillstyrkt.

För egen del har jag förklarat mig icke hava något att erinra däremot,
att de ifrågasatta byggnadsförskotten utlämnas ur kyrkofonden och att kyrkofonden
tillförsäkras rätt att ur boställets avkastning, eventuellt det värde,
vartill bostället må bliva förbytt, erhålla gottgörelse för förskottet jämte
ränta.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse för detaljerna i förslaget.

1 3 §§■

Beträffande dessa paragrafer hava de sakkunniga anfört huvudsakligen De
följande (sid. 198 o. f.).

Då syftet med den föreslagna anordningen med tillhandahållande åt arrendatorer
av ecklesiastika löneboställen av byggnadsförskott ur kyrkofonden
är att befrämja löneboställenas utarrenderande på ekonomiskt bästa sätt,
måste naturligtvis tillses, att förskottet icke beviljas i annat fall, än att det
sålunda angivna ändamålet förväntas kunna ernås.

Därav följer, att från åtnjutande av byggnadsförskott måste uteslutas arrendatorer
av sådana bostäilen, beträffande vilka arrendekontrakt blivit avslutade,
innan den föreslagna lagen om byggnadsförskott trätt i kraft. Sådana
arrendatorer hava nämligen åtagit sig arrendet med beräkning att
själva få förskottsvis vidkännas byggnadskostnaden med eget eller lånat
kapital och böra sålunda hava tagit i betraktande, att de skulle behöva
längre eller kortare tid gå förlustiga räntan å byggnadskapitalet, i följd varav
arrendeanbudet måste i motsvarande grad hava satts lägre, än om denna
ränteförlust icke ingått i beräkningen.

Förskott ur kyrkofonden i enlighet med de föreslagna bestämmelserna
böra fördenskull utlämnas allenast till arrendatorer å boställen, vilka utarrenderas
efter den föreslagna lagens ikraftträdande, men lärer det vara nödigt
att ytterligare uppställa vissa förutsättningar för rätten att bekomma förskott,
därest ej åtgärdens syfte skall äventyras. Sålunda måste ordnas så,
att förskottsförfarandet ej erhåller tillämplighet för andra arrendatorer än
sådana, vilka vid arrendeanbudets avgivande äro medvetna om att sådant
förskott ställes till deras förfogande — andra arrendatorer måste nämligen
räkna med en ränteförlust och lämpa sina anbud därefter — ej heller i

s»akk un
nipa.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

andra fall, un då arrendeförslaget, vilket ju tjänar arrendespekulanterna till
ledning vid deras bedömande av arrendets godhet, är uppgjort under beräkning
av att byggnadsförskott utgår — i motsatt fall måste nämligen vid
arrendeuppskattningen tagas i beräkning, att arrendator:! kan komma att
förskottera byggnadskostnaden och därå lida ränteförlust, och arrendevärdet
förty i motsvarande grad sänkas.

Det föreslagna förskottsförfarandet bör skäligen icke undautagslöst komma
till användning till förmån för alla boställen, som utarrenderas i enlighet
med bestämmelserna i den nya ecklesiastika arrendeförordningen och beträffande
vilka de nyss angivna förutsättningarna i övrigt föreligga, utan vissa
begränsningar torde härutinnan vara nödiga. Dessa begränsningar sammanhänga
på det närmaste med de förhållanden, vilka föranlett det föreliggande
behovet av byggnadshjälp åt arrendatorerna.

De höga nybyggnadskostnader, vilka i stor utsträckning medfört svårighet
vid utarrenderingen eller förorsakat låga arrendebelopp, äro till stor del
föranledda därav, att ett förutvarande bostadsboställe med inträdandet av
den nya löneregleringen skall förändras till löneboställe. I vissa fall kunna
dessa svårigheter naturligtvis ofta försvinna eller minskas. Annorlunda
ställer det sig i de mycket talrika fall, då å ett boställe jämsides med prästgårdshusen
skola beredas bostads- och eventuellt även andra hus för den
nye arren datorn. Det är i dessa fall, som de stora nybyggnadskostnaderna
med deras ofördelaktiga inverkan på utarrenderingen oftast förekomma. Det
är alltså närmast vid det första bebyggandet enligt det nya lönesystemet av
ett förutvarande bostadsboställe, som ett byggnadsförskott är av behovet
påkallat, och de sakkunniga hava även funnit, att ett förskottssystem bör
inskränkas till att komma i tillämpning endast i fråga om detta första bebyggande.
Beträffande de framdeles framträdande byggnadsbehoven har
man åsyftat att genom de i 18 § arrendeförordningen omförmälda årsbeloppen
vid varje särskilt boställe uppsamla en byggnadsfond, avsedd bl. a.
atto bereda medel till bestridande av dessa senare byggnadsbehov.

A andra sidan kunna onekligen ganska starka skäl anföras till förmån
för införande av ett permanent förskottssystem, varigenom arrendatorerna
av de ecklesiastika boställena även framdeles tillförsäkras förskott ur kyrkofonden
för sina byggnadsbehov, i den mån dessa ej kunna tillgodoses med
anlitande av befintlig årsbeloppsfond. Det lärer nämligen stundom kunna
inträffa, att byggnadsbehovet vid början av en kommande arrendeperiod är
kanske lika stort som vid den första utarrenderingen enligt det nya systemet,
och att den härav förorsakade kostnaden icke alls eller endast delvis
kan bestridas med anlitande av årsbeloppsfond, varigenom även då skulle
föreligga samma anledning till ofördelaktig inverkan vid utarrendering som
den, vilken man genom nu föreslagna anordning avsett att undanröja, så
vitt angår den nu närmast inträdande arrendeperioden. Tilläventyrs skulle
också kunna till förmån för ett permanent förskottssystem åberopas, att utsikterna
att endast vid den första utarrenderingen erhålla byggnadsförskott
möjligen kunde föranleda ett forcerat bebyggande av ett eller annat boställe.
Dessa skäl synas dock icke vara av någon större betydelse, det senare bl. a.
därför, att ett onödigt forcerat bebyggande icke synes vara att befara med
hänsyn till den sammansättning, som föreslagits för den s. k. bostadsnämnden.

Det avgörande skälet mot att ålägga kyrkofonden eu permanent förskottsverksamhet
för ifrågavarande ändamål ligger emellertid däri, att denna verk -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

109

samhet strängt taget är något för kyrkofonden främmande. Det ökade arrendevärde,
man genom förskotts utlämnande vill giva det särskilda bostället,
kommer ofta uteslutande, men, frånsett vissa undantag, alltid i första hand
en annan än fonden till godo, nämligen det pastorat, vilket äger använda
boställets avkastning för sitt prästerskaps avlöning. Därför måste det städse
tillses, att kyrkofonden får sitt åter med ränta. Detta framtvingar ett omständligt
och tidsödande och till följd därav för kyrkofondens förvaltare
betungande bokförings- och avräkningsarbete. Förskottsförfarandet med dess
besvärligheter bör fördenskull inskränkas till det mest nödvändiga.

Beträffande statens domäner hava ovannämnda domänsakkunniga föreslagit
den anordningen, att staten som jordägare skulle bestrida kostnaden
för nybyggnaderna, därvid arbetenas utförande skulle åläggas den blivande
arrendatorn mot kontant ersättning. Ett härmed överensstämmande förfarande
kan ej ifrågasättas för prästboställena. Statens domäner tjäna ett
och samma ändamål, varför det är möjligt att låta den fond, dit samtliga
arrenden ingå, vidkännas b y g g n a d s k o s t n a d e n å varje särskild statsdomän.
Varje särskilt prästboställe åter tjänar, såsom förut antytts, i regel sitt särskilda
ändamål — att lämna bidrag till avlönandet av vederbörande pastorats
prästerskap — och på grund därav låter det sig ej göra att lägga byggnadskostnaden
för det särskilda prästbostället på kyrkofonden.

Att förskottsförfarandet bör begränsas till att avse sådant förutvarande
bostadsboställe, som är förenat med jordbruk, torde ligga i öppen dag.

Förskottsförfarandet skulle närmast komma att erhålla tillämpning på boställen,
vilkas första utarrendering genom myndigheternas försorg äger rum
efter det att den föreslagna lagen trätt i kraft, samt å boställen, vilka, efter
att hava under en kortare tid varit omhändertagna av myndigheterna eller
ock för ett fåtal år utarrenderade, efter lagens ikraftträdande utarrenderas
på vanlig tid i enlighet med de nya bestämmelserna. 1 det senare fallet
kan det stundom på grund av 27 § boställsordningen inträffa, att den nye
arrendatorn varder skyldig att till den avträdande utgiva ersättning för av
denne verkställd nybyggnad, och då i sådant fall den nye arrendatorn skulle
kunna på grund av den nu föreslagna lagen erhålla förskott för gäldandet
av denna kostnad, i den mån den hänför sig till det första bebyggandet,
kan kyrkofonden få förskottsvis vidkännas kostnaden för byggnader, vilka
efter ekonomiska grunder bedömt äro för stora eller för dyrbara. Förskotts
utbetalande under nu angivna förutsättning torde dock skäligen ej böra förhindras.

Förskottet bör sålunda i regel komma att utbetalas under den första 20-årsperioden, men det torde kunna ifrågakomma att i vissa fall bevilja förskott
vid den andra 20-årsperiodens början. Har nämligen boställe före den
nu föreslagna lagens ikraftträdande utarrenderats för hel arrendeperiod med
skyldighet för arrendatorn att verkställa viss, av boställsordningens trädande
i tillämpning föranledd nybyggnad, samt någon del av kostnaden härför
icke hunnit genom årsbelopp eller nedsättning i arrendet bliva gottgjord avträdande
arrendatorn, utan tillträdande arrendatorn får sig ålagt att gottgöra
avträdaren, bör tillträdaren vara berättigad att för gäldande av sådan nybyggnadskostnad
erhålla förskott från kyrkofonden, där förutsättningarna
därför eljest föreligga.

Genom bestämmelsen i 1 § 2 mom. hava de sakkunniga avsett, att förskottet
bör kunna omfatta även viss kostnad, som väl ej är nybyggnadskostnad men
dock därmed jämförlig.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 222.

Eu fråga, som givetvis är av grundläggande betydelse för det föreslagna
1''örskottsförfarandet, är den som angår, huru kyrkofonden skall beredas säkerhet
för återbekommande till kapital och ränta av de utlämnade förskotten.

Genom att av en förskottstagande arrendator fordra samma säkerhet, som
är föreskriven för vanliga lån från fonden, skulle man i själva verket till
stor del omintetgöra den förmån, man avsett att vinna genom förskottssystemet.
Jämväl är av intresse att framhålla, hurusom det saknas lagbestämmelser,
som giva låntagare möjlighet att upplåta någon säkerhet i
bostället, dess byggnader eller dess avkastning i vidare mån, än att han
torde kunna för den tid, han innehar bostället, överlåta på kyrkofonden
rätten att tillgodonjuta de årsbelopp och eventuella avkortningar, vartill han
må varda berättigad.

Såsom jämväl av den allmänna motiveringen framgår, hava de sakkunniga
ansett den för förskottets återbetalning erforderliga säkerheten böra beredas
genom att kyrkofonden tillförsäkras företrädesrätt till avkomsten från
bostället. En sådan företrädesrätt torde ej kunna inrymmas åt kyrkofonden
utan ändring i eller tillägg till bestämmelser, tillkomna i den ordning, som
om lags stiftande är stadgad.

Då utarrenderat boställes avkastning utgår i form av dels arrendebelopp
dels årsbelopp, är det dessa båda belopp, som skulle ställas till kyrkofondens
förfogande. År boställe på annat sätt omhändertaget av myndigheterna,
blir det driftsöverskottet, som blir föremål för företrädesrätten.

I företrädesrätten bör givetvis ej ligga, att den alltid bör uttagas genast
så långt sig göra låter. Pastoratets intresse av att från bostället erhålla bidrag
till sitt prästerskaps avlöning bör ock i skälig utsträckning tillgodoses,
såsom även har skett genom den i 18 § nu gällande arrendeförordning meddelade
bestämmelsen angående årsbelopps beräknande, vilken bestämmelse
upptages i de sakkunnigas förslag allenast med viss omarbetning, avseende
bestämmelsens förtydligande. Rörande återbetalningens närmare ordnande
torde bära meddelas bestämmelser i den kungörelse angående lagens tilllämpning,
de sakkunniga förutsätta att Kungl. Maj:t kommer att utfärda.

Den för kyrkofonden ifrågasatta rätten till företräde till betalning ur boställets
_ avkastning kan väl sägas i någon mån ingripa i de enskilda församlingarnas
på 19 § löneregleringslagen grundade rätt, men då bostnllsoraningen
fastslår, att löneboställe skall bebyggas på boställets bekostnad,
kan intet vara att däremot invända, allra helst förskottsförfarandet måste
antagas komma att medföra ökad arrendeavkastning och således verka i församlingarnas
intresse.

Löneboställe, till vars bebyggande förskott utbetalats ur kyrkofonden, kan
komma att, jämlikt föreskrifterna i 62 § boställsordningen''eller eljest, försäljas
eller utbytas mot annan fastighet, innan förskottet blivit till fullo
återbetalat. Den företrädesrätt till betalning ur boställe, som upplåtits åt
kyrkofonden, bör givetvis utsträckas att omfatta även försäljningsbeloppet
eller den fastighet, som erhålles i utbyte.

På sätt närmare framgår av de sakkunnigas förslag till kungörelse med
villkor och bestämmelser rörande erhållande av förskott av ifrågavarande
beskaffenhet ävensom motiven för sagda förslag hava de sakkunniga ansett
nödigt att, utöver förberörda, i lagen gjorda begränsningar, även vissa andra
begränsningar måtte stadgas. Sålunda hava av dem dels från förskotts beviljande
undan tagits sådana fall, då pa grund av bvggnadskostnademas

Kungl. Maj:ta proposition Nr 222. 111

absoluta eller relativa obetydlighet förskott måste anses icke vara påkallat,
dels ock föreslagits ett efter vissa grunder beräknat maximum för förskott
i ändamål att förskott måtte begränsas till sådana byggnadskostnad^'', som
beräknades kunna amorteras inom skälig tid (kungörelseförslagets 2 §, som
återgives längre fram).

En bland de sakkunniga har i en vid betänkandet fogad reservation uttalat
skiljaktig mening, som, så vitt angår den ifrågasatta lagen, hänför sig
till förslaget att begränsa förskotten till kostnaderna för det första bebyggandet.
Han yttrade därutinnan följande:

Principen att byggnadsförskott ej bör utlämnas till andra arren datorer än
dem, som erhålla nya kontrakt efter det nya förslaget till arrendeförordning,
synes mig vara riktig. Men enligt mitt förmenande bör därefter på varje
löneboställe, oavsett om detsamma är f. d. bostadsboställe eller stomhemman
eller av annan natur, då ny arrendeuppskattning äger rum, byggnadsbehovet
alltid undersökas av boställsnämnden och, om sådant behov befmnes föreligga,
för varje gång avgivas fullständigt förslag beträffande det förskott,
som bör komma i fråga för boställets arrendator. Endast på detta sätt kan
ett ordentligt bebyggande av alla löneboställen främjas. Så mycket mindre
kan jag instämma med de sakkunnigas majoritet däri, att förskotten endast
böra utlämnas för boställenas »första bebyggande», som ovedersägligen även
senare på grund av många omständigheter likartade förhållanden kunna inträda
som vid den första upplåtelsen. Byggnaderna kunna behöva ombyggas
eller kompletteras i stor omfattning, nya arrendatorer kunna befinnas
ekonomiskt oförmögna att utan det allmännas hjälp genomföra mera betydande
byggnadsföretag.

Allenast ett fåtal bland de myndigheter, som yttrat sig över sakkunnigbetänkandet,
hava uttalat sig för att, i enlighet med reservantens mening, förskott
måtte kunna medgivas arrendator även vid verkställande av annan nybyggnad
än den, som vore att hänföra till det s. k. första bebyggandet (länsstyrelserna i
Karlskrona, Mariestad, Härnösand och Umeå, domkapitlet i Härnösand, lantbruksstyrelsen).
Lantbruksstyrelsen har därvid angivit som sin uppfattning,
att de ifrågasatta bestämmelserna syntes bliva av varaktigt värde först om de
utsträcktes att omfatta jämväl större nybyggnad, som uppfördes efter det
första bebyggandet.

Flertalet myndigheter däremot har biträtt majoritetens mening, därvid
exempelvis domkapitlet i Västerås uttryckligen betonat lämpligheten att
kyrkofondens förskottsgivande verksamhet principiellt inskränktes till det
första bebyggandet.

Domkapitlet i Visby har funnit önskvärt och lämpligt, att endast en viss
mindre del av kyrkofonden hölles disponibel för ifrågavarande ändamål.

Statskontoret —- som förmält sig på anförda skäl icke vilja motsätta sig,
att kyrkofondens medel anlitades för ifrågavarande ändamål, och därför tillstyrkt
sakkunnigmajoritetens förslag — har vidare beträffande innehållet i
de föreslagna bestämmelserna yttrat, bland annat, följande.

Yttranden.

Departe mentschefen.

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Om saken ordnas på detta sätt, synes det emellertid statskontoret, som
om fondens säkerhet för återbekommande av utgivet byggnadsförskott med
nödvändighet kräver, att vederbörande pastorat, som enligt de sakkunnigas
förslag skall äga att genom kyrkorådet från fonden mottaga det fastställda
byggnadsförskottet, i av kyrkorådet å pastoratets vägnar avgiven förbindelse
åtager sig ansvar för förskottets behöriga användning och för dess återbetalning
till fonden med ränta, där något härutinnan brister. Det skulle
visserligen också kunna ifrågasättas, huvuvida icke förbindelsen jämväl borde
innefatta ansvar för att på behörigt sätt använt förskott bleve i föreskriven
ordning återbetalt. Men då förslaget innebär, att förskottet jämte ränta skall
ersättas fonden genom att boställets årliga avkastning, i sin helhet eller del
därav, användes till amortering av och räntebetalning å förskottet, samt
pastoratet icke har något att skaffa med uppbörden av denna avkastning,
vill det synas statskontoret, som om vederbörande pastorats ansvarighet för
återbetalningen av förskottet icke skäligen kan sträckas längre än till skyldighet
att, om återbetalningen av en eller annan anledning icke kan ske
på regelmässigt sätt, ansvara med bostället självt för återbetalning eller med
andra ord att pastoratet i sådan händelse skulle vara skyldigt att vidtaga
åtgärder för utverkande av medgivande till boställets försäljning för likviderande
av kyrkofondens fordran till kapital och ränta.

Därest förevarande spörsmål löstes i enlighet med det i sakkunnigbetänkandet
framlagda förslaget med de jämkningar, som statskontoret
ifrågasatt, erfordrades, efter vad statskontoret vidare framhållit, en överarbetning
av författningsförslagen. Sålunda borde i 1 § av lagen om byggnadsförskott
uttryckligen angivas, att förskott från kyrkofonden skulle utbetalas
till vederbörande pastorats'' kyrkoråd för att genom dess försorg
tillhandahållas arrendatorn i mån av nybyggnadsarbetets fortskridande; och
i 2 § borde intagas bestämmelse om kyrkorådets förbindelse rörande pastoratets
ansvarighet för förskottets behöriga återbetalning under vissa förhållanden.

Därjämte har statskontoret ansett vad förslaget till kungörelse om byggnadsförskott
innehåller i 2 § vara av beskaffenhet att närmare sammanhänga
med stadgandena i 1 § 2 mom. av lagförslaget och förty böra dit
överflyttas.

Beträffande frågan, huruvida kyrkofondens förskottsgivande verksamhet
lämpligen bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, inskränkas till att avse
allenast det s. k. första bebyggandet eller, såsom omförmälde reservant förordat,
göras permanent, hava onekligen starka skäl anförts till förmån för
såväl den ena som den andra uppfattningen. Vid vägande mot varandra
av de olika skälen har det synts mig, att de starkaste skälen äro de, som
åberopats för det av de sakkunniga framlagda förslaget. Till det av dem
såsom det avgörande framhållna skälet, att ifrågavarande verksamhet strängt
taget är något för kyrkofonden främmande, vill jag tillägga, att denna förskottsverksamhet
måste betraktas som en nödfallsåtgärd, framkallad av behovet
att söka undanröja en olägenhet av huvudsakligen tillfällig beskaf -

113

Kungl. Maj;t* proposition Nr 222.

fenhet, nämligen den, som följt därav, att ett stort antal boställen vid övergången
från dot gamla till det nya, år 1910 antagna lönesystemet och just
till följd av denna övergång befunnit sig i skick att kräva en mer än vanligt
omfattande nybyggnad. Anordningen i fråga är därför att till övervägande
delen betrakta som ett provisorium, vilket icke bör bibehållas
längre än nödigt är. Jag finner mig också böra hänvisa till att allenast
ett litet fåtal bland de hörda myndigheterna uttalat sig till förmån för reservationen
samt att kyrkofondens förvaltare, statskontoret — vars yttrande
synes angiva, att ämbetsverket hyst någon tvekan i avseende å lämpligheten
av att kyrkofonden skulle utöva en sådan förlagsgivande verksamhet, som
här är i fråga — emellertid anslutit sig till sakkunnigmajoritetens förslag.

Jag biträder sålunda även beträffande nu berörda detalj det av de sakkunnigas
majoritet framlagda förslaget.

Vad angår ovanberörda, av statskontoret framställda förslag, att vederbörande
pastorat skulle vid byggnads förskottets mottagande för att tillhandahållas
arrendator:! hava att avgiva förbindelse rörande förskottets behöriga
användning eller eventuella återbetalning, synes mig en sådan anordning
icke vara påkallad. Pastoratet lärer näppeligen kunna tillförbindas att
utställa en dylik förbindelse. Skulle pastoratet vägra att frivilligt avgiva
den, komme förskottet att i det särskilda fallet icke kunna utlämnas, myndigheternas
utfästelse till arrendatorn att tillhandahålla förskott kunde ej
infrias, och den härav uppkomna situationen kunde sannolikt ej utredas
utan svårigheter och förluster. Även utan formlig ansvarsförbindelse
måste emellertid pastoratet uppenbarligen stå ett visst, om ock mera begränsat
ansvar för medlens behöriga användning, därest — på sätt de sakkunniga
i 7 § av sitt förslag till kungörelse om byggnadsförskott ifrågasatt
och jag även för min del anser lämpligt — i den kungörelse i ämnet, Kungl.
Maj:t lärer vilja utfärda, bestämmelse meddelas därom, att kyrkorådet
skall hava att omhänderhava de beviljade och utlämnade förskottsmedlen
på sätt om årsbelopp finnes stadgat i ecklesiastik arrendeförordning.

Icke heller synes det mig föreligga behov att, på sätt statskontoret tillstyrkt,
meddela föreskrift om skyldighet för pastoratet att under viss förutsättning
vidtaga åtgärder för utverkande av medgivande till boställes försäljande
för likviderande av kyrkofondens fordran till kapital och ränta.
Den i 62 § boställsordning^! givna föreskriften, att boställe, som ej kan mot
skälig avgift utarrenderas, må kunna efter Konungens beprövande försäljas,
lärer nämligen för ändamålet vara fullt tillräcklig.

I kungörelseförslagets 2 §, vars innehåll statskontoret, efter vad nyss omförmälts,
ansett böra överflyttas till lagens 1 § 2 mom., stadgas, att genom
förskottet avsåges att tillhandahålla arrendatorn de medel, som, utöver vad
arrendatorn kunde vara berättigad att av annan'' uppbära som husröteersätt Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 181 käft. (Nr 222.) 8

114

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

ning, avseende eftersatt nybyggnadsskyldighet, och vad som kunde hava
uppsamlats genom inbetalade årsbelopp, erfordrades till bestridande av den
i stadgad ordning beräknade kostnaden för nybyggnad, som omförmäles i
1 § lagen om förskott, att förskott icke finge beviljas, där nybyggnadskostnaden
understege ett belopp, motsvarande 2 års års- och arrendebelopp
för bostället, eller, med mindre boställets ringa storlek eller andra omständigheter
föranledde undantag, eljest icke uppginge till 3,000 kronor, samt
att förskott ej finge beviljas med högre belopp, än som motsvarade högst
12 års eller, där särskilda omständigheter sådant föranledde, högst 17
års års- och arrendebelopp för bostället.

Då det synts mig mindre lämpligt att i lagen upptaga ifrågavarande detaljbesiämmelser,
låt vara att de äro av synnerlig betydelse, har jag icke heller
med anledning av statskontorets sist omförmälda förslag vidtagit någon
ändring i lagförslaget.

Någon begränsning till viss summa av det belopp, som finge användas
för omförmälda ändamål, på sätt av domkapitlet i Visby ifrågasatts, har
jag icke ansett böra bestämmas.

Lydelsen av ifrågavarande 1—3 §§ enligt mitt förslag överensstämmer,
frånsett vissa huvudsakligen redaktionella ändringar, med de sakkunnigas
förslag. Jag torde böra särskilt yttra mig allenast över en av dessa ändringar.
De sakkunniga hava på anförda skäl ansett den erforderliga säkerheten
för återbetalningen av utlämnat förskott böra beredas kyrkofonden
genom att denna tillerkännes företrädesrätt till avkomsten från bostället och
hava i enlighet härmed avfattat förordningens 2 och 3 §§. Den föreslagna
bestämmelsen avsåge, efter vad av dem uttryckligen angivits, icke att giva
kyrkofonden någon förmånsrätt i konkurrens mellan arrendatorns borgenärer,
utan innebure ett konstituerande av en kyrkofondens företrädesrätt
framför pastoratet till boställsavkomsten. Då uttrycket företrädesrätt synes
mig lätt kunna giva anledning till missförstånd, och dess införande i lagen
icke heller torde vara nödvändigt för att åt kyrkofonden bereda den säkerhet
för förskottens återbekommande ur boställsavkastningen, som varit avsedd,
har jag ur paragraferna uteslutit uttrycket i fråga.

4 §■

De sakkun- I förevarande paragraf hava de sakkunniga föreslagit eu bestämmelse av
mga- innehåll, att lån finge för kyrkofonden upptagas för beredande av tillgång
till medel för utlämnande av förskott av ifrågavarande beskaffenhet.

I redogörelsen för sagda förslag hava de sakkunniga till en början upptagit
till besvarande frågan, huruvida kyrkofonden disponerar medel, tillräckliga
för detta ändamål. Efter vad de upplysa, hava de för frågans bedömande
undersökt, huru stort belopp kunde behöva tagas i anspråk för
bebyggandet av sådana boställen, varom det här rörde sig. Enligt de av

J15

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 222.

dem sålunda verkställda beräkningarna — vilka angivits hava varit i högsta
grad approximativa, och för vilkas gång lämnats redogörelse i betänkandet
— hava de sakkunniga ansett sig, under förutsättning, att de av dem föreslagna
bestämmelserna rörande de grunder, efter vilka byggnadsförskott
finge utbetalas till arrendatorer av ecklesiastika löneboställen, bleve godkända,
kunna antaga, att ett belopp av 8 miljoner kronor skulle visa sig erforderligt
till byggnadsförskott, så vitt anginge boställen, vilka ej redan vore utarrenderade
för 20 år. På sätt av en i betänkandet intagen tabell framginge,
vore dessa medel praktiskt taget behövliga under den allra närmaste
tiden, vilket innebure, att beloppet skulle behöva tagas i anspråk i sin helhet,
innan någon mera avsevärd del därav åter influtit till kyrkofonden i
form av amortering. Yad beträffade byggnadsförskott, som kunde ifrågakomma
vid sådana boställen, vilka redan vore utarrenderade på 20 år, mötte
givetvis för beräknandet av deras storlek nästan oövervinneliga svårigheter.
Beloppet syntes ingalunda bliva obetydligt; men då utlämnandet av dylika
förskott skulle ifrågakomma först under år 1934 och i något större omfattning
påkrävas först under åren 1936—1939, då amorteringen av de tidigare
utlämnade förskotten måste antagas hava fortgått i stor utsträckning, syntes
det icke föreligga anledning att räkna med, att sammanlagda beloppet samtidigt
utestående byggnadsförskott skulle något år överstiga den nämnda
summan av 8 miljoner kronor. Från år 1940 syntes en snabb amortering
av den sammanlagda förskottssumman vara att förvänta. Efter förloppet
av 40 år, räknat från det de sista mera betydande förskotten blivit utlämnade,
syntes förskotten kunna antagas praktiskt taget vara slutamorterade.

Efter en erinran om kyrkofondens tillväxt från den 1 januari 1914, då
den trädde i verksamhet, samt om dess storlek och placering vid 1922 års
slut hava de sakkunniga angivit som sin mening, att det emellertid vore
försiktigast att räkna med, att kyrkofonden under den närmaste framtiden
icke skulle annat än delvis hava medel tillgängliga för tillhandahållande
av byggnadsförskott, varom ovan förmälts, därest icke de därför erforderliga
medlen lösgjordes från sin nuvarande placering. Ett sådant lösgörande
syntes måhända icke möta några större betänkligheter; men då en realisering
av fondens valutor ej alltid kunde ske med fördel, syntes nödigt att
bereda möjlighet för det erforderliga beloppets eventuella anskaffande på
annat sätt. Den frågan framställde sig då, om ej beloppet lämpligen kunde
anskaffas genom upplåning för fondens -räkning under en eller annan form.
Härvid hade hos de sakkunniga närmast kommit i övervägande upptagande
av ett lån mot utsläppande av obligationer, utställda av kyrkofonden. Den
säkerhet, fonden hade att erbjuda för ett lån även av den storlek, varom
här eventuellt kunde bliva fråga, måste anses som den allra bästa. Denna
säkerhet läge icke blott i det samlade och på betryggande sätt placerade kapital,
över vilket fonden nu disponerade, utan även i avkastningen av de
utarrenderade löneboställena, vartill fonden efter förslaget skulle erhålla före -

Yttranden.

116 Kimgl. Mqj:ts proposition Nr 222.

trädesfält, jämte fondens övriga inkomster. För det dåvarande syntes det
ej föreligga någon anledning att närmare gå in på frågan om denna upplåning
av de för byggnadsförskotten erforderliga beloppen, utan syntes frågans
närmare detaljer böra göras till föremål för närmare utredning och
prövning vid den tid, då upplåningen bleve aktuell. Däremot syntes det
vara nödigt att så till vida förbereda upplåningen, att bemyndigande utverkades
till låns upptagande för kyrkofonden. Med stöd av nu gällande bestämmelser
— lagen om kyrkofond — syntes nämligen kyrkofondens förvaltare
icke äga befogenhet att upptaga lån och än mindre att som säkerhet
för lån ställa fondens inkomster eller tillgångar. Det uttryckliga medgivande
till låns upptagande, som alltså efter de sakkunnigas mening vore nödigt,
syntes böra lämnas i samma ordning som den, vari de huvudsakliga bestämmelserna
rörande fondens förvaltning, nämligen lagen om kyrkofond,
tillkommit. Detta bemyndigande syntes lämpligen böra givas genom ett
stadgande av det innehåll, de sakkunniga föreslagit i förevarande 4 §. Om
upplåningen framdeles bleve aktuell, syntes det få vara beroende på Kung!.
Maj:t att, efter vederbörandes hörande, bestämma sättet och villkoren för
upplåningen.

Kammarkollegiet har icke funnit anledning till någon särskild erinran
mot förslaget i nu förevarande del.

Statskontoret har väl icke motsatt sig, att medel, som, utöver fondens
egna kontanta tillgångar, eventuellt kunde erfordras för tillhandahållande
av erforderligt byggnadsförskott, anskaffades genom lån, men har ansett
annan utväg härför höra anlitas än den av de sakkunniga i första hand
ifrågasatta, Härutinnan har statskontoret anfört följande:

Med hänsyn till de många viktiga ändamål av olika slag, kyrkofonden
har att befordra, är det givetvis av största betydelse, att fondens kapital
icke'' förbrukas, utan att fonden, såsom de sakkunniga uttryckt sig, hålles
uppe vid full funktionell förmåga. Ett anlitande av fonden på sätt, som
nu föreslagits, skulle säkerligen medföra, att någon del av fondens valutor
behövde realiseras. Då detta måbända ej alltid skulle kunna ske på för
fonden fördelaktigt sätt, synes därför de sakkunnigas förslag om ställande
av särskilda medel till fondens förfogande för ändamålet vara värt beaktande.
Upptagande av ett lån mot obligationer, utställda av kyrkofonden, torde
dock icke böra ifrågakomma. En form för anskaffandet av erforderligt
kapital, som skulle kunna ifrågakomma, vore enligt statskontorets mening
öppnandet av eu kredit för fondens räkning i riksgäldskoutoret. Eu sådan
kredit synes böra begränsas till visst belopp, exempelvis 5,000,000 kronor,
att tagas i anspråk i mån av behov; och vad därav lyftes bör givetvis återbetalas
med ränta, i den mån fondens ställning det medgiver och allt efter
som amorteringar av byggnadsförskotten inflyta, utan att behöva användas
för ny dylik utlåning. Då å byggnadsförskotten enligt förslaget skall gäldas
ränta efter fem procent, mot vilket förslag statskontoret icke har något att
erinra, skulle en dylik kredit emellertid icke utan förlust för fonden kunna
ifrågakomma under annan förutsättning än att den ränta, fonden hade att
erlägga till riksgäldskontoret, icke överstege nämnda procenttal.

117

Kungl. May.ts proposition Nr 222.

Något fullständigande av den beräkning, som de sakkunniga verkställt
för utrönande av den sannolika nybj7ggnadskostnad, vars bestridande genom
byggnadsförskott från kyrkofonden kunde ifrågakomma, har jag icke ansett
vara påkallat. Ifrågavarande beräkning synes mig nämligen, så approximativ
den än är, vara för det föreliggande ändamålet tillräcklig.

Under den tid, som förflutit sedan de sakkunniga framlade sin beräkning,
hava emellertid inträtt förändrade förhållanden, så vitt frågan rör fördelningen
de olika åren emellan av det sammanlagda förskottsbeloppet. De
sakkunniga räknade med, att de erforderliga förskotten, så vitt anginge boställen,
som ej redan vore utarrenderade för 20 år, skulle behöva tagas i
anspråk i nästan hela sin omfattning under de 4 åren 1924—1927. Man
torde för närvarande hava att i första hand räkna med de boställen, som
bliva arrendelediga under åren 1926—1932. Antalet arrendelediga boställen
är för dessa år, enligt inhämtade upplysningar, resp. 230, 515, 410, 329,
493, 48 och 56 (olika lotter av ett och samma boställe härvid icke räknade
för sig). Man torde därför — med utgångspunkt från de sakkunnigas
beräkning, att tillhopa omkring 8 miljoner kronor bleve behövliga som
byggnadsförskott vid de icke redan för 20 år utarrenderade boställena —
vara berättigad antaga, att i byggnadsförskott för de boställen, som bliva
arrendelediga ett vart av de 5 åren 1926—1930, skulle ifrågakomma resp.
omkring 1, 2, 12/s, 1 Vä och 2 miljoner kronor. Då särskilda åtgärder torde
behöva vidtagas beträffande de år 1926 arrendelediga boställena, vilka, så
vitt nu kan bedömas, icke hinna omedelbart komma in under den nya lagstiftningen,
torde det för dem behövliga byggnadsförskottsbeloppet tagas i
anspråk först senare; i den mån dessa boställen vid nu förestående utarrendering
bliva behandlade enligt 1911 års arrendeförordning, torde förskottsfrågan
för dem få anses hava tills vidare förfallit. De för vartdera året
1931 och 1932 behövliga beloppen torde kunna uppskattas till 200,000—
250,000 kronor. Vad som må befinnas erforderligt att utlämna i byggnadsförskott,
då de redan för 20 år utarrenderade boställena varda efter
tilländagången arrendeperiod upplåtna på nytt arrende, lärer efter all sannolikhet
icke kunna antagas komma att överskrida vad som influtit i amortering
å de tidigare utlämnade byggnadsförskotten. Då kyrkofonden under
tiden den 1 januari 1914—den 30 juni 1924 tillväxt med i medeltal omkring
2,800,000 kronor årligen (för senaste budgetåret 3,300,000 kronor),
synes det föga sannolikt, att fonden — som den 30 juni 1924 ägde tillgodohavanden
i banker till belopp av mer än 2,000,000 kronor och fordringar
i domänstyrelsen å omkring 4,400,000 kronor — skulle vid något
tillfälle sakna tillräckliga medel tillgängliga för tillhandahållande av byggnadsförskott,
helst det torde få tagas för visst att statskontoret, därest
ifrågavarande lagförslag blir antaget, kommer att vid placeringen av fondens
medel beakta nu berörda behov.

Departe mentschefen.

118

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

Det skulle vid sådant förhållande kunna ifrågasättas, om en bestämmelse
med det i förevarande paragraf angivna innehållet är behövlig eller ens
lämplig.

Då kyrkofondens såväl inkomster som utgifter äro beroende på en mångfald
ofta osäkra faktorer, synes det mig emellertid försiktigast att, i likhet
med de sakkunniga och statskontoret, räkna med den möjligheten, att för
förskottens utbetalande erforderliga medel vid visst tillfälle icke finnas likvida
och icke heller kunna utan olägenhet göras likvida genom realisation av
fonden tillhöriga valutor. Jag tillstyrker alltså utverkande av medgivande
att för kyrkofonden upptaga lån för beredande av tillgång till medel för
utlämnande av förskott, varom fråga är. Sådant medgivande torde lämpligen
kunna meddelas genom stadgande i den nu ifrågasatta lagen.

Intagande i lagen av föreskrift beträffande den form, vari eventuell upplåning,
som nu sagts, bör äga rum, synes icke lämpligen böra ske och har
ej heller föreslagits av de sakkunniga. Jag saknar därför anledning att
vidare yttra mig härutinnan, men anser mig dock böra framhålla, att jag
finner den av statskontoret anvisade utvägen att hos riksgäldskontoret öppna
eu kredit för kyrkofonden vara tilltalande.

5 §■

Här har intagits bestämmelse om befogenhet för Kungl. Maj:t att utfärda
de ytterligare föreskrifter, vilka erfordras för lagens tillämpning.

Föredragande departementschefen uppläser härefter i enlighet med förestående
anförande avfattade förslag till

1) Lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 9
december 1910 (nr 141 s. 42),

2) Lag om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat,

3) Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december
1910 (nr 141 s. 37), samt

4) Lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å
ecklesiastika löneboställen;

och hemställer departementschefen, att, ehuru den tid, inom vilken Kungl.
Maj:ts propositioner i allmänhet böra vara till riksdagen avlämnade, förflutit,
förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till stöd härför anför departementschefen, med hänvisning i övrigt till sitt
uttalande till statsrådsprotokollet den 27 februari, sid. 19, följande. Lagrådet
har på grund av andra brådskande ärenden varit urståndsatt att förr än nu
behandla förstnämnda förslag. Samtliga förslagen kräva medverkan av kyrkomötet.
Sådant möte skall sammanträda innevarande år. I följd härav böra
lagförslagen behandlas av den nu församlade riksdagen. Kan frågan ej
bringas till avgörande under detta år, drabbas den av ett uppskov av fem
år, för så vitt ej kyrkomöte sammankallas före utgången av sagda tid. Det

119

Kungl. Majds proposition Nr 222.

har synts vara av högsta nöd påkallat, att de allvarliga olägenheter, som
enligt de sakkunnigas, av ortsmyndigheterna m. fl. i stor utsträckning bekräftade
omdöme föreligga i avseende å det ecklesiastika arrendeväsendet,
varda snarast möjligt avhjälpta, och ett uppskov av den längd, som här kan
ifrågakomma, måste anses lända den värdefulla jordbruksegendom, varom
det nu rör sig, till betänklig skada.

Vad föredragande departementschefen sålunda anfört och
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar
Hans Maj:t Konungen gilla och godkänna, samt förordnar,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gustaf Ödmann.