Kungl. Maj:ts proposition nr 221 (Proposition 1933:221)

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Nr 221.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder till
stöd åt hantverket; given Stockholms slott elen 17 mars 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över liandelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Fritjof Ekman.

Utdrag av protokollet över liandelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 17 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ekman:

I skrivelse den 21 januari 1933 har styrelsen för Sveriges hantverksor- .
ganisation hemställt, att Kungl. Majit ville avlåta proposition till riksdagen
örn anvisande av ett anslag av 2,000,00(1 kronor, att på förmånliga
villkor utlämnas såsom stödlån åt hantverksmästare, mindre industriidkare
och därmed jämställda företagare. Till stöd härför Ilar styrelsen
anfört i huvudsak följande!

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 221.

Kungl. Majlis proposition nr 221.

Krisens verkningar inom hantverket hade numera nått en sådan omfattning
oell ett sådant djup, att, såvitt styrelsen efter allvarlig prövning
kunnat finna, den enda ekonomiska räddningen för stora mängder av
självständiga yrkesutövare ocdi mindre industriidkare vore, att möjligheter
åstadkommes för deni att erhålla stödlån på förmånliga villkor.

Styrelsen vore i besittning av ett värdefullt primärmaterial, som utvisade
det nödläge, vari hantverket sedan några år befunne sig och vilket
alltmer intensifierats. Detta nödläge hade visat sig bland annat på så.
sätt, att omsättningen i genomsnitt inom hantverkets produktionsområden
under de två sista åren sjunkit med cirka 40 procent, och hade såsom
en följd därav antalet arbetsanställda inom dessa företag successivt
minskat. Ett mycket stort antal förliandsanmälningar om stödlån hade
ock inkommit till styrelsen från yrkesidkare. Av dessa anmälningar
framginge otvetydigt den förtvivlade kamp, vederbörande hade att utstå
för att hålla företaget i gång. Styrelsen, som till fullo insett det allvarliga
i den för hantverket nu tillspetsade situationen, såge sig ingen
annan utväg jin att inför Kungl. Majit framlägga hantverkets nödläge.

Över berörda framställning har kommerskollegium den 18 februari 1933
avgivit infordrat utlåtande. Vid detta utlåtande äro fogade dels en från
styrelsen för Sveriges hantverksorganisation till kollegium ställd, kompletterande
skrivelse i förevarande ämne ävensom en av styrelsen uppgjord
sammanställning över depressionens verkningar inom hantverket
och behovet av stödlån åt dess utövare, dels ock särskilda av Sveriges
bageri idkareförening, Sveriges smides- och mekaniska verkstadsidkare»
riksförbund samt Sveriges tapetseraremästares centralförening till kollegium
ingivna skrivelser, däri dessa organisationer förklarat sig förorda
det av hantverksorganisationens styrelse väckta förslaget.

I nyssnämnda till kommerskollegium ingivna skrivelse har styrelsen
för Sveriges hantverksorganisation anfört bland annat följande:

Det av styrelsen bearbetade utredningsmaterialet utgjordes av cirka
200 från styrelser för hantverksföreningar och hantverksdistrikt inkomna
yttranden rörande de ekonomiska förhållandena inom hantverket å olika
platser i landet ävensom av inemot 400 förliandsanmälningar örn önskade
stödlån till största delen ingivna av medlemmar i hantverksföreningar.

Ett studium av detta material gåve en ganska tydlig bild av det ekonomiska
läget bland hantverkets män vid det nyss passerade årsskiftet.
Av den utav styrelsen uppgjorda sammanställningen framginge med
vilka svårigheter hantverkarna under den rådande depressionen hade att
kämpa. För vissa yrkesmän, främst skräddare, skomakare, bokbindare
samt, utanför huvudstaden, samtliga av byggnadsindustrien beroende
företagare, syntes viss tillbakagång hava börjat redan för några år sedan,
kraftigare markerad dock först under år 1930. Numera syntes dock
nära nog samtliga branscher hava drabbats av krisen. Från alla håll
klagades över allmänhetens avtagande köpkraft och över avsättningens
oerhörda tillbakagång. Möst syntes avsättningen hava minskat i de bygder,
vilka hårdast träffats av krisen inom jordbruket och skogshanteringen
— vissa delar av Skåne respektive vissa trakter i Norrland
-— samt i större och mindre industrisamhällen, där omfattande driftsinställelser
ägt rum. Blott ett fåtal orter hade blivit relativt förskonade

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

från krisens verkningar. Särskilt kännbar hade krisen blivit för de mindre
företagarna. På grund av i regel obetydlig kapitalutrustning hade
dessa haft tämligen ringa förmåga att motstå krisens påfrestningar.

Den minskade arbetstillgången hade inom alla yrken skärpt konkurrensen.
Prisnivån hade pressats och vore alltjämt stadd i sjunkande. Från
nära nog hela landet rapporterades partiella och även totala driftsinställelser
med ty åtföljande avskedanden av arbetare. Arbetslösheten inom
hantverket hade under år 1932 undergått en kraftig ökning. Hantverksmästare,
vilka tidigare sysselsatt ett flertal arbetare, arbetade nu med väsentligt
reducerad arbetsstyrka. Mindre företagare, vilka tidigare haft
en eller annan arbetare, hade nu knappast full sysselsättning ens för den
egna arbetskraften. Genom att avskedade arbetare etablerade sig såsom
egna företagare ökades ytterligare konkurrensen. Krisen hade tagit sig
uttryck i en betydande stegring av antalet växelprotester, ackord och konkurser.

Med avsättningens nedgång hade följt stegrade krav på kredit från kundernas
sida. På många håll syntes för hantverkarna allt större svårigheter
yppa sig att få in betalning för utförda arbeten. Inträffade betalningsinställelser,
ackord och konkurser vållade hantverksmästarna gång
efter annan förluster.

Det bekymmersamma läge, i vilket hantverkets utövare genom krisen
råkat, hade ytterligare skärpts genom den restriktiva kreditpolitik, som
från affärsbankernas sida börjat tillämpas. Äldre bankkrediter hade
måst undan för undan nedbringas. Nya krediter beviljades blott i undantagsfall.
För stora hantverkargrupper syntes stora svårigheter att erhålla
kredit föreligga.

Styrelsen framhåller vidare, att de ifrågasatta stödåtgärderna lämpligen
borde avse tillgodoseende av hantverkets lånebehov. Övervägande
flertalet av de hantverksföreningar, från vilka yttranden förelåge, hade
delat denna styrelsens åsikt. Lånen syntes böra utlämnas för tvenne olika
ändamål, nämligen dels för främjande av ackordsuppgörelser mellan hantverkare
och deras fordringsägare (ackordslån), dels ock till rörelsekapital
(stödlån).

Körande den föreslagna låneverksamheten uttalar styrelsen följande:

För lånen syntes enligt styrelsens mening böra föreskrivas ungefärligen
enahanda lånevillkor, som enligt kungörelsen den 3 juni 1932 (nr 366)
gällde för ackordslån och stödlån åt jordbrukare. I överensstämmelse
med de bestämmelser, som enligt § 1 i angivna kungörelse gällde för dessa
lån, borde beträffande de av styrelsen föreslagna hantverkslånen föreskrivas,
att sådana lån finge utlämnas till hantverksmästare och idkare av
mindre industri, vilka på grund av krisen kommit i ekonomiska svårigheter
och vore i trängande behov av ekonomiskt bistånd, dock endast under
förutsättning, att vederbörande kunde antagas hava själv gjort allt,
vad på honom ankommit för övervinnande av svårigheterna, och i övrigt
funnes förtjänt av bistånd. Då enligt styrelsens åsikt i allmänhet icke
helt nyetablerade företagare borde komma i åtnjutande av lån, syntes
såsom ytterligare villkor böra uppställas, att vederbörande i regel skulle
hava arbetat viss tid, förslagsvis tre år, såsom självständig företagare.
I fråga örn maximibelopp, räntefot och amorteringstid syntes samma villkor
kunna föreskrivas för ackordslön och stödlån. Lånens maximibelopp

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

borde kunna sättas till 3,000 kronor. Viss ränta å lånebeloppen torde böra
föreskrivas. Räntefrihet under någon del av lånetiden syntes ej vara erforderlig.
Amorteringstiden borde kunna fastställas till fem år med första
amorteringen redan två år från lånets lyftningsdag.

Efter att hava uttalat att, då i anseende till syftet med ifrågavarande
lån vid lånens fördelning enligt styrelsens åsikt vederbörandes förmåga
att ställa säkerhet icke syntes höra vara av avgörande betydelse, några
villkor om tillfredsställande säkerhet för låns erhållande icke korde uppställas,
anför styrelsen i detta ämne vidare följande:

Därest säkerhet för låns erhållande bomme att oundgängligen erfordras,
skulle flertalet av de mindre hantverkarna, bland vilka behovet av ekonomiskt
bistånd torde vara störst och vilka på den grund borde i första
hand ifrågakomma därtill, hilva utestängda från låns erhållande. Lån
borde kunna utlämnas utan andra garantier för lånebeloppets återbetalning
än vederbörande låntagares allmänna kvalifikationer och personliga
heder. Därvid förutsattes dock, att örn vederbörandes person genom hantverkssammanslutningen
i orten nödiga upplysningar inhämtades. Med
hänsyn bland annat till den starka känsla av yrkets förpliktelser, som
sedan gammalt vore till finnandes bland hantverkets utövare, syntes enligt
styrelsens övertygelse all anledning vara att förvänta, att det förtroende,
som härigenom visades landets hantverkare, icke skulle komma
att svikas. Förlustprocenten å de utlämnade lånen torde icke komma att
bliva nämnvärt större, än vad eljest vore vid lånerörelse i sådant hänseende
brukligt.

Styrelsen uttalar slutligen, att det ur olika synpunkter synts styrelsen
lämpligast, örn ifrågavarande lånerörelse kunde handhavas av kommerskollegium.
Därest detta emellertid icke läte sig göra, syntes hela lånerörelsen
lämpligen kunna centraliseras till en enda central lånenämnd. Kontakten
med ortsförhållandena kunde förmedlas genom vederbörande hantverksföreningar.

I förenämnda utlåtande av den 18 februari 1933 har kommerskollegium
förordat, att särskilda stödåtgärder från statens sida måtte vidtagas förberedande
av hjälp åt hantverkare och idkare av mindre industri, som
på grund av krisen råkat i ekonomiskt betryck. Dessa stödåtgärder böra
enligt kollegii mening ske i form av tillhandahållande av lån åt vederbörande.
Härom anför kollegium till en början följande:

Den av hantverksorganisationen förebragta utredningen torde tydligt
giva vid handen, att hantverkarna och därvid särskilt småhantverkarna
å landsbygden, vilkas motståndskraft redan från början varit ringa, genom
krisen mångenstädes drabbats av allvarliga ekonomiska bekymmer.
Den av styrelsen lämnade skildringen av de svåra förhållanden, under
vilka hantverkarna för närvarande hade att arbeta, syntes, såvitt kollegium
kunde bedöma, i stort sett vara riktig.

Enligt kollegii uppfattning vore det ekonomiska läget inom hantverket
för närvarande sådant, att möjligheten och lämpligheten att genom särskilda
stödåtgärder bereda hjälp åt hantverkare och mindre industriidkare,
som på grund av krisen råkat i ekonomiskt betryck, måste tagas under all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

varligt övervägande. Med hänsyn till de vittgående följder, ett ekonomiskt
sammanbrott i större utsträckning bland angivna företagare i olika
hänseenden — icke minst för ökning av arbetslösheten — skulle havn,
bordo enligt kollegii mening staten icke undandraga sig medverkan till
att nödigt bistånd bereddes dem, som därav vore i trängande behov och
kunde anses därav förtjänta.

I enlighet med styrelsens förslag syntes statens mellankomst i förevarande
krisläge för hantverkarna böra ske i form av tillhandahållande av
lån åt hantverkare. För de flesta hantverkare i ekonomiskt betryck syntes
det vara en pressande börda av kortfristiga skulder, vilken de saknade
möjlighet att avlasta sig, som vore det mest kännbara uttrycket för svå-righeterna.
Genom att hantverkarnas behov av långfristiga förlagskrediter
tillgodosåges, skulle helt visst många beredas avsevärd lättnad.

Kollegium framhåller härefter, att för de statliga åtgärderna i nämnda
syfte tvenne alternativa linjer kunde ifrågakomma.

I första hand har det synts kollegium böra övervägas, huruvida icke det
avsedda syftet utan alltför krisbetonade föranstaltningar skulle kunna
uppnås genom en utbyggnad av hantverkslånefonden. Härom anför kollegium: Denna

fond, ur vilken lån för närvarande finge beviljas endast för anskaffande
av arbetsmaskiner, motorer och andra dyrbarare arbetsredskap,
syntes utan olägenheter kunna utvidgas att omfatta utlämnande av lån
jämväl till rörelsekapital. De för fonden gällande bestämmelserna borde
i övrigt kunna i huvudsak bibehållas oförändrade. Maximibeloppet för
förlagslånen — för maskinanskaffningslån 10,000 kronor —- borde sättas
till 3,000 kronor. Någon eftergift med avseende å i fråga örn hantverkslånefonden
föreskrivna säkerheter för beviljade lån syntes i sådant fall
icke böra ifrågakomma. För de ökade anspråk å fonden, som dennas vidgade
användning komrne att medföra, syntes en betydande ökning av fondens
kapital bliva erforderlig. Med bibehållande av de nuvarande kraven
å säkerhet syntes ökningen kunna begränsas till ett belopp av 350,000 kronor.
Vid nu angivna alternativ syntes emellertid ej kunna undgås, att
stora hantverkargrupper, däribland de mest hjälpbehövande, vilka saknade
möjligheter att prestera erforderliga säkerheter, bleve avstängda från
möjligheten att erhålla lån.

Alternativt till den sålunda ifrågasatta utvidgningen av hantverkslånefonden
föreslår kollegium, att, därest en av de rådande krisförhållandena
betingad, omfattande stödaktion, i likhet med vad som förlidet år skedde
till förmån för jordbrukets utövare, skulle anses böra igångsättas jämväl
för hantverkarna, en särskild lånefond å förslagsvis 1,000,000 kronor upprättas
för utlämnande av lån dels till förlagskapital, dels ock till främjande
av ackordsuppgörelser mellan hantverkarna och deras borgenärer.
I detta ämne uttalar kollegium vidare följande:

För sagda lånefond torde i enlighet med styrelsens för hantverksorganisationen
förslag i huvudsak enahanda bestämmelser böra gälla, som genom
kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 360) föreskrivits för ackordslån och
stödlån åt jordbrukare, med av styrelsen föreslagna ändringar och tillägg.
Till styrelsens förslag, att några föreskrifter icke skulle givas örn tillfreds -

Kungl. Majlis proposition nr 221.

ställande säkerhet för låns erhållande, kunde dock kollegium för sin del
icke ansluta sig. I fråga om säkerheterna ansåge kollegium näppeligen
lindrigare krav höra uppställas än de, som gällde för ackordslån och stödlån
till jordbrukare. För nu ifrågavarande lån syntes räntefoten höra beräknas
till 41/2 procent. De medel, som under angivna förutsättningar förslagsvis
borde beräknas såsom avsättning till nu angivna fond, torde icke
böra uppgå till ett högre belopp än 1,000,000 kronor.

En förutsättning för beviljande av stödlån eller ackordslån åt idkare av
hantverk eller mindre industri syntes vidare böra vara, att sökandens behov
av och lämplighet för låns erhållande vitsordades av kommunalordförande
eller kyrkoherde i den ort, där sökanden hade sin verksamhet,
eller ock av Sveriges hantverksorganisation.

Kollegium framhåller slutligen — under erinran att kollegium handhar,
bland annat, lånerörelsen från hantverkslånefonden — att det givetvis
framstode såsom önskvärt och lämpligt, att jämväl den nu avsedda låneverksamheten
hade kunnat anförtros åt kollegium. Med hänsyn, bland
annat, till det omfattande och betungande arbete, som denna låneverksamhet
med all sannolikhet skulle medföra, har kollegium dock funnit tveksamt,
huruvida kollegium kan åtaga sig samma verksamhet.

Statskontoret har i infordrat yttrande den 2 mars 1933 anfört, att den
i ärendet förebragta utredningen synts ämbetsverket giva A7id handen,
att hantverkarna och särskilt småhantverkarna å landsbygden genom den
rådande krisen mångenstädes drabbats av allvarliga ekonomiska bekymmer
och att även inom hantverket läget torde hava blivit sådant, att fara
för en ökning av arbetslösheten förelåge. Under sådana förhållanden
syntes förslag till undanröjande av denna fara icke böra avvisas.

Efter att hava framhållit, att även enligt ämbetsverkets mening statens
medverkan borde ske i form av tillhandahållande av lån åt hantverkarna
på förmånliga villkor, anför ämbetsverket vidare följande:

Statskontoret hade för sin del icke något att erinra mot det av kommerskollegium
framförda förslaget örn sådan ändring av bestämmelserna
för hantverkslånefonden, att lån ur fonden måtte kunna tilldelas hantverkare
och mindre industriidkare icke blott, såsom nu vore fallet, för anskaffande
av arbetsmaskiner, motorer och andra dyrbarare arbetsredskap,
utan jämväl till rörelsekapital. Ett dylikt förlagslån syntes, såsom kollegium
föreslagit, böra begränsas till högst 3,000 kronor och för detsammas
tillgodonjutande borde gälla de för övriga lån ur fonden stadgade villkor.
Att en ökning av fondens kapital härigenom skulle bliva ofrånkomlig vore
uppenbart. Statskontoret saknade anledning att göra någon erinran mot
det belopp av 350,000 kronor, som kollegium ansett bliva för ändamålet erforderligt.

Sveriges hantverksorganisation hade emellertid ifrågasatt, att en mera
omfattande stödaktion för hantverkarna borde igångsättas. Åtgärder
borde vidtagas för tillgodoseende av hantverkets lånebehov under nuvarande
tryckta ekonomiska förhållanden, och för lånen borde föreskrivas de
villkor, som enligt kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 366) gällde för ackordslån
och stödlån åt jordbrukare. Åtskilligt syntes statsutskottet tala för ett

Kungl. Majlis proposition nr 221.

sådant ingripande från statens sida. Ville nian bereda ifrågavarande yrkesutövare
någon hjälp i deras svårigheter och nå ett någorlunda verksamt
medel mot den inom hantverket befarade ökningen av arbetslösheten,
syntes det knappast bliva tillräckligt med den ifrågasatta utvidgningen av
liantverkslånefonden att omfatta utlämnande av lån jämväl till rörelsekapital.

Skäl syntes statskontoret sålunda förefinnas för anvisande av medel för
en stödaktion till förmån för hantverkarna. Med hänsyn till svårigheten
för att icke säga omöjligheten för de låntagare, varom här kunde bliva
fråga, att för lånen ställa sådan säkerhet, som kunde anses tillfredsställande,
ville statskontoret för sin del föreslå, att lånen utlämnades mot allenast
en av vederbörande låntagare avgiven skuldförbindelse. Därvid förutsattes
givetvis, att noggranna upplysningar inhämtades örn låntagarens
ekonomiska ställning, personliga kvalifikationer och den av honom bedrivna
verksamheten, upplysningar som utan större svårighet syntes kunna
tillhandahållas genom vederbörande hantverkssammanslutningar. Med
hänsyn till att lånen således skulle utlämnas utan särskild säkerhet, torde
lånebeloppen böra begränsas och förslagsvis icke överstiga 3,000 kronor för
varje låntagare. Ränta å lånen borde utgå efter 4 1/2 procent, räknat från
lyftningsdagen, och lånet återbetalas med en femtedel örn året. Därest så
ansåges skäligt, syntes amorteringsfriliet kunna medgivas något eller några
år från tiden för lånets lyftande och lånetiden sålunda utsträckas motsvarande
antal år.

Beträffande storleken av de medel, som borde beräknas såsom avsättning
dill den för ifrågavarande stödaktion avsedda fonden, ville statskontoret
framhålla, att, därest låneverksamlieten bomme att igångsättas under de
förutsättningar, ämbetsverket angivit, kapitalanvisningen lämpligen borde
begränsas till förslagsvis 500,000 kronor. Såväl förevarande belopp som
förenämnda summa å 350,000 kronor till utökning av liantverkslånefonden
borde anvisas att utgå av lånemedel.

Det syntes lämpligast, att den nu ifrågasatta låneverksamlieten anförtroddes
åt kommerskollegium, som redan nu hade den med hantverkslanefonden
förbundna lånerörelsen om hand. Härför talade också de nära
förbindelser, vilka kollegium i andra avseenden hade nied hantverkets utövare.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka beretts tillfälle yttra sig i ärendet,
anföra i utlåtande av den 2 mars 1933 till en början, att av handlingarna
framginge, att den alltmer tilltagande depressionen inom näringslivet
i vidsträckt omfattning fått insteg jämväl inom hantverket och
den mindre industrien. Läget syntes sålunda inom dessa grenar vara
ekonomiskt sådant, att vidtagande av statliga stödåtgärder mäste övervägas.

Efter att vidare hava erinrat örn de av kommerskollegium i sådant
syfte framlagda alternativa förslagen fortsätta fullmäktige:

För den händelse en utvidgad lånerörelse till förmån för hantverket
oell den mindre industrien i någon av de nu föreslagna formerna skulle
befinnas böra av Kungl. Majit föreläggas riksdagen, amsaga fullmäktige
en utbyggnad av den redan bildade liantverkslånefonden i främsta rummet
böra ifrågakomma, med bibehållande av nu gällande bestämmelser
angående ställande av säkerhet. Därest det emellertid skulle anses erfor -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

dcrligt att för ifrågavarande ändamål inrätta en ny lånefond, ville fullmäktige
förorda, att fondens belopp begränsades till 1,000,000 kronor, att
räntefoten sattes till 4 bi procent samt att säkerhet även i detta fall krävdes,
allt i enlighet med kommerskollegii förslag.

Skulle den föreliggande frågan komma att lösas enligt förstnämnda alternativ,
ville fullmäktige ej motsätta sig, att lånemedel anvisades till
den blivande utökningen av hantverkslånefonden, för vilken hittills endast
sådana medel kommit till användning. Örn åter en ny lånefond komme
att bildas, syntes det fullmäktige, med hänsyn till att det av riksdagen
förlidet år beviljade anslaget till ackords- och stödlån åt jordbrukare
ej utginge av lånemedel, vara riktigast, att lånemedel ej heller toges
i anspråk för den nya fonden.

På min anmodan har sedermera kommerskollegium med skrivelse den
7 mars 1933 överlämnat förslag till närmare bestämmelser för en lånerörelse
i form av ackords- oell förlagslån. Kollegium har därvid till en början
anfört följande:

Såsom kollegium i sitt tidigare utlåtande i ämnet framhållit, syntes förevarande
låneverksamhet bland hantverkarna lämpligen böra i görligaste
mån utformas efter samma linjer som den till förmån för jordbrukarna
föranstaltade verksamheten för enahanda ändamål. Densamma borde
sålunda avse såväl lån för underlättande av ackord som lån för betalning
av gäld annorledes än vid ackord eller för erhållande av för rörelsens
fortsatta bedrivande erforderligt rörelsekapital.

I fråga örn ackordslåneformen framginge av en utav den för låneverksamheten
bland jordbrukarna tillsatta centralnämnden den 11 januari
1933 till Kungl. Majit avgiven redogörelse över den av nämnden
handhavda låneverksamheten, att ackordslånen icke på långt när varit
föremål för den efterfrågan, som vid låneverksamhetens inrättande antagits
komma att uppstå. För hantverkarna syntes emellertid ackordslånen
bliva till avsevärt större gagn, än vad fallet blivit med dessa lån
inom jordbruket. Inom hantverket torde sålunda ackordsuppgörelser
förekomma i vida större utsträckning än inom jordbruket, detta icke
minst beroende på skuldernas olikartade beskaffenhet inom de båda näringsgrenarna.
Medan jordbrukarnas skulder i regel huvudsakligen bestode
av prioriterade sådana, beträffande vilka ackord icke gärna kunde
ifrågakomma, ävensom banklån mot borgen av närstående, utgjordes
skulderna bland liantverksidkarna i allmänhet till största delen av oprioriterade
skulder till leverantörer, affärsmän och industriföretag. Bland
de senare, vilka vid sin prissättning hade att kalkylera med vissa förluster
på grund av insolvens bland kunderna och i vilkas fordringar till
en icke obetydlig del inginge beräknad affärsvinst, torde en vida större
förståelse för ackordet såsom formen för avvecklingen av en ohållbar affärsställning
vara att finna än vad fallet vore i motsvarande kretsar
inom jordbruket.

För fastställande av ackordslånens storlek syntes det icke vara möjligt
att erhålla någon yttre norm. På grund av de mycket olikartade förhållanden,
under vilka hantverkets skilda näringsgrenar arbetade, syntes
det bliva nödvändigt att åt den myndighet, som bomme att få sig anförtrodd
låneverksamheten, överlämna att i varje särskilt fall med hänsyn
till rörelsens omfattning och övriga föreliggande omständigheter bestämma
lånebeloppet. Såsom maximibelopp för ackordslånen hade kol -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 221.

legitim i sitt första utlåtande i ärendet föreslagit 3,000 kronor. Då emellertid
fall kunde tänkas förekomma, då det vore önskvärt, att för upprätthållande
oell sanerande av sedan längre tid bestående välkänt hantverks-
eller mindre industriföretag större belopp kunde ställas till förfogande,
syntes det enligt kollega mening vara lämpligt, örn möjlighet
härtill ej vore utesluten. Såsom absolut maximibelopp torde, i likhet
med vad i nämnda hänseende föreskrivits beträffande ackordslånen till
jordbrukarna, kunna sättas 5,000 kronor. Såsom jämförelse finge erinras
därom, att de nuvarande hantverkslånens maximibelopp fastställts till
10,000 kronor.

Huvudvikten i den planerade stödlånerörelsen måste givetvis under alla
förhållanden komma att läggas å förlagslånen, vilka oek torde komma
att taga den ojämförligt största anparten av de medel, som kunde komma
att ställas till förfogande för ändamålet, i anspråk. Såsom oeftergivligt
villkor för att förlagslån skulle kunna erhållas, syntes böra gälla,
att vederbörande näringsidkares ställning vore sådan, att grundad anledning
funnes att antaga, att, därest lån erhölles, rörelsen skulle kunna,
fortsätta samt att detta kunde ske utan nämnvärd ytterligare ökad
skuldsättning. För förlagslånens storlek borde enligt kollega mening
omsättningen i den rörelse, tor vilken lån söktes, vara i någon mån bestämmande.
Härvid syntes emellertid böra beaktas, att icke alltför snäva
regler uppställdes, detta icke minst på grund av det särdeles skiftande
behovet av rörelsekapitalet i de olika hantverksyrkena. Synnerlig hänsyn
syntes böra tagas till de mycket olikartade förhållanden i skilda hänseenden,
under vilka hantverkarna hade att arbeta. Sålunda påfordrades
i vissa yrken stora utgifter för dyrbara materialier m. m., vilka däremot
i andra yrken ej vore av nöden. För somliga hantverkare erfordrades
relativt stor lagerhållning. För andra åter förelåge ej alls något behov
i nämnda hänseende. Med avseende å lämnande av kredit å betalning
för utfört arbete vore vidare i olika yrken bruket synnerligen skiftande.
I vissa yrken kunde det förekomma, att kontraherade arbeten icke utfördes
utan förskott från kunderna, i andra vore kontantbetalning regeln,
medan slutligen åter i andra långvariga krediter måste lämnas. Enligt
kollegii åsikt borde man beträffande förlagslånens storlek inskränka sig
till att föreskriva, att beloppen skulle avpassas efter förhållandena inom
den ifrågavarande yrkesgrenen, möjligen med tillägg att lån ej finge uppgå
till högre belopp, än som motsvarade exempelvis en fjärdedel av vederbörandes
genomsnittliga, årliga omsättning de senaste tre åren, eller,
därest rörelsen bedrivits kortare tid, den tid rörelsen bedrivits. För att
förlagslånen verkligen skulle kunna fylla sin uppgift, borde beloppet icke
sättas alltför lågt. Maximibeloppet syntes böra sättas till 3,000 kronor.

Kommerskollegium ingår härefter på frågan örn vilken myndighet, sora
lämpligen bör handhava förevarande låneverksamhet, och har kollegium
i avseende härå uttalat följande:

De betänkligheter, kollegium i sitt först avgivna utlåtande uttalat mot
att denna låneverksamhet skulle handhavas av kollegium, hade ingalunda
minskats under den tid, som förflutit sedan samma utlåtande avgavs.
Såvitt kollegium kunde bedöma, bomme efterfrågan å lånen frän
fonden att bliva synnerligen livlig, varför kollegium genom att åtaga sig
låneverksamheten bomme att tillföras en väsentligt ökad arbetsbörda.
Upplysningsvis kunde kollegium meddela, att kollegium sedan hilleva -

Kung1. Maj:ts proposition nr 221.

rande års början oell huvudsakligen efter det hantverksorganisationens
framställning ingivits haft att besvara närmare 250 skriftliga förfrågningar
angående stödlån, vartill komme ett större antal förfrågningar
per telefon eller vid personliga besök hos kollegium. Härtill komme, att
kollegium givetvis icke kunde bortse från olägenheterna av att inom
kollegium av naturliga skäl den orts- och personkännedom saknades, vilken
varit önskvärd, för att en landsomfattande låneverksamhet som den
nu ifrågavarande skulle hava kunnat utövas på tillfredsställande sätt.
Då emellertid skapandet av en särskild organisation för låneverksamhetens
utövande av kostnadsskäl icke syntes kunna ifrågakomma och det ej
heller torde vara lämpligt, att densamma uppdroges åt de för stödlåneverksamheten
inom jordbruket tillsatta nämnderna, ville kollegium med
tanke på det i det hela taget gynnsamma utfallet av den låneverksamhet,
som kollegium hitintills utövat bland hantverkarna, icke motsätta
sig, att verksamheten i fråga anförtroddes åt kollegium. Härvid förutsatte
kollegium dock, att kollegium för de merkostnader för ökad personal,
soliditetsupplysningar, resor m. m., som genom låneverksamheten
komme att uppstå, erliölle särskilda medel sig anvisade.

I samband härmed ansäge sig kollegium böra fästa uppmärksamheten
å den organisation av låneombud i orterna, som tillkommit för stödlåneverksamheten
inom jordbruket. En dylik organisation syntes knappast
vara erforderlig för hantverkarna. Kostnadshänsyn lade ock hinder i
vägen för dess inrättande. Emellertid syntes det vara lämpligt, att kollegium
erliölle befogenhet att i särskilda fall, på framställning av sökande
eller hantverksförening eller då det eljest vore erforderligt, tillsätta låneombud.
Särskilt vore det beträffande ackordslånen önskvärt, att sådant
ombud förordnades med uppgift bland annat att biträda vederbörande med
genomdrivande av ackordet.

Kollegium upptager härefter till behandling frågan örn de säkerheter,
vilka borde godtagas för lånen. Efter att hava erinrat, hurusom kollegium
i sitt första utlåtande i dylikt hänseende uttalat sig för att för nu förevarande
lån borde uppställas samma krav a säkerheter, som tillämpades för
ackordslån och stödlån till jordbrukare, anför kollegium följande:

De krav, som borde uppställas med avseende å säkerheten för sistnämnda
lån, angåves ej närmare i kungörelsen örn samma lån, än att enligt § 14
för lån skulle lämnas säkerhet, som lånenämnd funne sig kunna godtaga.
Förarbetena till författningen innehölle angående förevarande spörsmål ej
annat uttalande än följande yttrande av vederbörande departementschef
i propositionen i ämnet:

»För lånet torde böra ställas säkerhet, som med hänsyn till föreliggande
omständigheter må kunna godtagas. Som exempel på säkerheter, vilka synas
kunna ifrågakomma, vill jag nämna inteckning i sökandens fastighet,
inventarieinteckning och borgensförbindelse. Tydligen kunna fordringarna
beträffande säkerhetens beskaffenhet ej ställas höga. Såsom allmän regel
synes böra gälla, att man nöjer sig med den bästa säkerhet, sökanden
kan bjuda, varav således å andra sidan följer, att en sämre säkerhet ej
får godtagas, för den händelse sökanden anses ilga möjlighet att prestera
någon bättre.»

Från en av centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden upprättad
promemoria ville kollegium återgiva följande av nämnden däri gjorda uttalande
angående nämndens uppfattning i ämnet:

Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 11

»Såsom rimliga minimikrav på säkerhetens beskaffenhet synes kunna
uppställas

a) beträffande fastighetsbeteckning, att den ligger inom 85 procent av
nu gällande taxeringsvärde (därest uppskattade värdet är högre än 85
procent av taxeringsvärdet, lior dock inteckning liggande inom uppskattningsvärdet
kunna godtagas);

b) beträffande inventarieinteckning, att densamma ligger inom uppskattade
värdet å inventarierna;

c) beträffande borgen, att borgensmännen åtminstone tillsammans anses
goda för lånebeloppet (även borgen av endast en person, som anses vederhäftig
för beloppet, lärer kunna godkännas).

I fall, där låntagaren icke kan prestera säkerhet av ett av dessa slag,
som synes betryggande, men säkerhet av annat slag jämväl kan lämnas,
bör sådan krävas. Exempelvis kan det understundom vara påkallat att en
svag fastighetsbeteckning förstärkes med inventarieinteckning.

Örn ej ens härigenom säkerhet, som fyller ovannämnda minimikrav och
täcker lånebeloppet, kan åstadkommas, får emellertid icke lånet utan vidare
avslås, såvitt dock någon säkerhet kan lämnas. Men i sådana fall
lärer man hava anledning att nied alldeles särskild noggrannhet pröva
låntagarens personliga förutsättningar, och huruvida sannolikhet verkligen
föreligger för att han, örn lånet beviljas, skall kunna fortsätta sitt
jordbruk och göra rätt för sig.

Slutligen kan framhållas, att kraven på säkerhet böra vara något större
i fråga örn högre lånebelopp än i fråga örn lån på obetydliga summor,
samt att säkerhet skall presteras jämväl för sådana stödlån, som helt skola
återbetalas genom förbättringsarbete.»

Med hänsyn till syftemålet med de ifrågasatta lånen till hantverkarna
hade kollegium för sin del ej något att erinra mot att de av centralnämnden
gjorda uttalandena angående säkerheternas beskaffenhet vunne tilllämpning
jämväl vid prövning av ansökningar örn här ifrågavarande lån.
Kollegium ansåge sig emellertid böra i samband härmed understryka,
hurusom givetvis alldeles särskild hänsyn måste tagas till de garantier
för lånebeloppets återbetalning, som syntes vara att finna i sökandens
personliga kvalifikationer, hans vilja att göra rätt för sig, hans skötsamhet
och yrkesskicklighet. I fråga örn de olika säkerhetsformerna ville
kollegium härutöver blott framhålla, att institutet inventarieinteckning
icke förekomme inom hantverket, där motsvarande institut vore förlagsin
teckningen.

Kollegium hade beaktat, att i Kungl. Maj:ts proposition nr 92 till årets
riksdag angående fortsatt anslag för ackordslån och stödlån åt jordbrukare
föreslagits viss ändring av gällande bestämmelser örn säkerheten för
nämnda lån i syfte att möjliggöra utlämnande av lån utan säkerhet. Såsom
kollegium redan i sitt förra utlåtande i ämnet framhållit, vore kollegium
av den uppfattningen, att någon fullständig eftergift i fråga örn
kraven på säkerhet för lånen icke under några förhållanden borde ifrågakomma.
Därest lånen skulle kunna utlämnas utan säkerhet, vore det icke
minst att befara, att låneansökningonia skulle avsevärt öka i antal, varigenom
stora svårigheter skulle uppstå för ett tillfredsställande handhavande
av låneverksamheten.

Det av kommerskollegium enligt nu angivna grundlinjer utarbetade
förslaget till kungörelse örn ackordslån oell stödlån för hantverkare och
idkare av mindre industri torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

För förslaget har, i vad avser låneformerna, kungörelsen den 30 juni 1032
(nr 366) om ackordslån och stödlån till jordbrukare tjänat såsom förebild.
Beträffande motiveringen till nu avsedda bestämmelser bar kollegium
hänvisat till propositionen nr 256 till 1932 års riksdag angående åtgärder
för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter. Be i förslaget under rubriken
»Örn förfarandet i låneärenden m. m.» upptagna bestämmelserna,
vilka avse låneverksamlietens utövande, liro avfattade i huvudsaklig anslutning
till motsvarande bestämmelser i gällande kungörelse örn lånefonden
för hantverk och därmecl jämförlig mindre industri.

I fråga örn de särskilda föreskrifterna i förslaget hänvisar kollegium
till den av kollegium anförda allmänna motiveringen. Beträffande nedan
angivna bestämmelser har kollegium därutöver anfört följande:

§ 1. Styrelsens för Sveriges hantverksorganisation i dess skrivelse till
kollegium uttalade åsikt, att icke helt nyetablerade företagare borde komma
i åtnjutande av lån, utan att såsom villkor för lans erhållande borde
uppställas, att vederbörande i regel skulle hava arbetat viss tid, förslagsvis
tre år, såsom självständig företagare, hade kollegium ansett sig. böra
biträda i så måtto, att den rörelse, som skulle kunna ifrågakomma till erhållande
av understöd genom lån, såsom regel borde hava ägt bestånd i
mer än två år. Av praktiska skäl hade den avgränsande tidpunkten satts
till den 1 januari 1931. Dådet emellertid, enligt vad hos kollegium gjorda
förfrågningar givit vid handen, ofta torde komma att befinnas önskvärt
att kunna utlämna lån till näringsidkare, vilka bedrivit sin rörelse kortare
tid iin den ovan angivna, hade kollegium föreslagit, att i kungörelsen
intoges föreskrift av sådant innehåll, att lån måtte kunna utlämnas efter
fri prövning i nu avsedda hänseende av de föreliggande omständigheterna.

§ 3. Enligt kollega mening borde för ackordslån uppställas såsom
villkor, att gäldenärens skulder skulle genom ackordet så nedbringas, att
skuldsumman, örn däri inräknades ackordslånet, icke överstege tillgångarnas
sammanlagda värde. Något skäl, varför i skuldsumman efter ackordet
skulle, såsom föreskreves jämlikt § 3 mom. 1 i kungörelsen örn ackordslån
och stödlän till jordbrukare, inräknas blott hälften av ackordslånet,
hade kollegium icke ansett föreligga. Den i mom. 5 föreskrivna
maximiproeenten för vad i ackordet deltagande borgenär måtte erhålla,
ansåge kollegium ej böra sättas högre iin 60 procent, i enlighet med vad
som för närvarande gill leio för ackordslånen till jordbrukare. De skäl, som
i förenämnda proposition nr 92 till årets riksdag anförts för en höjning
av procentsatsen till 70 procent, vore enligt kollega mening ej övertygande
i fråga örn lån till hantverkare.

§§ 7—17. För den händelse i enlighet med kollega förslag handhavandet
av låneverksamheten komme att anförtros åt kollegium, vore det enligt
kollega mening ur olika synpunkter lämpligt, att verksamheten i
fråga i görligaste mån kunde anknyta till den praxis, som inom kollegium
utvecklats med avseende å förfarandet vid beviljandet av lån från
hantverkslånefonden. Av denna anledning hade för sagda fond gällande
bestämmelser, vilka visat sig för sistnämnda låneverksamhet lämpliga,
i avsedda delar nära nog oförändrade upptagits i det nu förevarande förslaget.
Den i förslaget upptagna föreskriften att, för att låneansökning
skulle kunna upptagas till prövning, vid densamma skulle vara fogat intyg
av offentlig myndighet i orten om vederbörandes kvalifikationer för

Kungl. Maj:ts proposition ur 221.

läns erhållande, hade därutöver ansetts böra upptagas i bestämmelserna.

En sådan föreskrift hade ansetts erforderlig, bland annat för att kollegium
skulle kunna beredas möjlighet till förbindelse med myndigheter i
de lånesökandes hemorter, vilka kunde antagas sitta inne med personlig
kännedom örn de sökandes förhållanden, ävensom till tryggande såvitt
möjligt av att endast lämpliga sökande bomme i åtanke för erhållande
av lån.

Kollegium framhåller slutligen, att de ökade utgifter, vilka kollegium
skulle komma att få vidkännas i förvaltningskostnader för låneverksamheten,
borde — i likhet med vad fallet vore beträffande förvaltningskostnaderna
för låneverksamheten bland jordbrukarna - - få gäldas av det
anslag, som kunde komma att anvisas för låneverksamheten. Härom anför
kollegium vidare:

Det vore givetvis icke möjligt att på förhand uppgöra någon säker
kalkyl över avsedda kostnader. Enligt kollega beräkning torde dessa
emellertid komma att uppgå till ett belopp av närmare 20,000 kronor. I
sagda belopp inginge i första hand beräknade kostnader för avlöning till
den extra personal, som komme att inom kollegium bliva erforderlig för
låneverksamheten. För denna torde erfordras en extra ordinarie tjänsteman
i 14:e lönegraden och ett extra kontorsbiträde i 4:e lönegraden. Såvitt
kollegium kunde bedöma, syntes det på grund av den arbetsbörda,
som åvilade chefen för kollegii industribyrå, sannolikt därutöver bliva
erforderligt att temporärt inom kollegium förordna särskild föredragande
för låneärendena. Viss ytterligare extra skrivhjälp komme möjligen ock
att tidvis behövas. I kostnaderna för låneverksamheten komme härtill
utgifter för blankettryck, skrivmaterial samt — till icke ringa belopp —-för soliditetsupplysningar. Slutligen tillkomme kostnader för ersättning
åt de låneombud i orterna, vilka kunde komma att av kollegium förordnas;
denna ersättning syntes böra bestridas av statsmedel och utgå av
låneanslaget. Då kollegium förutsatte, att inom vederbörande liantverkssammanslutningar
skulle kunna i största möjliga utsträckning ordnas
med bistånd åt lånesökande medlemmar för uppsättning av lånehandlingar
m. lii., varför låneombud i regel skulle bliva erforderliga allenast
för sökande av ackordslån, syntes för ändamålet tämligen begränsat belopp
bliva erforderligt.

Då det givetvis saknades möjlighet att nu avgöra huru stort antal
låneansökningar, som kunde komma att ingivas, vilket komme att vara
avgörande för omfattningen av den granskningsverksamhet, lånerörelsen
komme att medföra, liksom av därav betingade kostnader, syntes av riksdagen
böra begäras bemyndigande för Kungl. Majit att ställa till kollegii
förfogande för låneverksamhetens handhavande det belopp, som Kungl.

Majit kunde finna för ändamålet erforderligt.

Den sedan ett par år tillbaka rådande depressionen inom näringslivet Departementshar
numera i vidsträckt omfattning drabbat jämväl hantverket och den chefen.
mindre industrien. På grund av allmänhetens avtagande köpkraft har en
betydande nedgång i avsättningen inträtt inom de flesta branscher. Detta
har i sin tur skärpt konkurrensen och medfört en ytterligare pressning av
prisnivån. Dessa förhållanden, sedda i samband med uppkomna förluster

Kungl. Maj:ts proposition ur 221.

på grund av utebliven betalning för redan utförda arbeten och stegrade
krav på kredit från kundernas sida, hava åstadkommit, att många hantverkare,
vilkas motståndskraft på grund av obetydlig kapitalutrustning
måhända redan från början varit ringa, råkat i allvarliga ekonomiska
svårigheter. I ett flertal fall hava också inom hantverket oell den mindre
industrien partiella eller totala driftsinställelser inträffat med åtföljande
avskedanden av arbetarpersonal.

Med hänsyn till det sålunda inträdda läget har styrelsen för Sveriges
hantverksorganisation väckt frågan örn vidtagande av särskilda stödåtgärder
för att bereda hjälp åt hantverkare och därmed jämställda företagare,
som på grund av krisen råkat i ekonomiskt betryck. Kommerskollegium
har biträtt den gjorda framställningen i ämnet, och även övriga
myndigheter, som yttrat sig i frågan, hava varit ense örn att statsmakterna
höra träda emellan för att söka lindra svårigheterna för liantverksnäringens
utövare. För egen del är jag även av den meningen, att staten icke
bör undandraga sig att i den utsträckning så lämpligen låter sig göra
medverka till att stöd lämnas dem, som visa sig vara i trängande behov
av bistånd och kunna anses förtjänta därav. Jag förutsätter därvid, att
den stödaktion, som igångsättes, blir allenast av temporär natur, och att
densamma kommer att avvecklas, så snart det nuvarande krisläget så
medger.

Vad angår formen för statens ingripande har kommerskollegium föreslagit,
antingen att den nuvarande hantverkslånefonden, från vilken för
närvarande lån beviljas endast för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer
och andra dyrbarare arbetsredskap, utbygges till att jämväl omfatta
utlämnande av lån till rörelsekapital, för vilket ändamål fonden borde
ökas med 350,000 kronor, eller ock att, i likhet med vad förlidet år beslöts
till förmån för jordbrukets utövare, en särskild lånefond å förslagsvis
en miljon kronor upprättas för medgivande av lån dels till förlagskapital,
dels ock till främjande av ackordsuppgörelser mellan hantverkare
och deras borgenärer. Då sistnämnda alternativ synes mig i nuvarande
läge innebära den mest effektiva hjälpen, ansluter jag mig till detsamma.

Det förslag till närmare bestämmelser för en lånerörelse enligt sistnämnda
alternativ, som av kommerskollegium upprättats, bygger, i vad angår
låneformerna, väsentligen på kungörelsen den 30 juni 1932 om ackordslån
och stödlån till jordbrukare och förutsätter i enlighet härmed två slag av
lån, nämligen dels ackordslån för underlättande av ackord, dels förlagslån
för betalning av gäld annorledes än vid ackord eller för anskaffande av
kapital, som för rörelsens fortsatta bedrivande oundgängligen erfordras.
Huvudvikten i den planerade lånerörelsen kommer enligt kollegii mening
under alla förhållanden att läggas å lånen av den senare kategorien, vilka
torde komma att taga i anspråk'' den ojämförligt största anparten av de
medel, som kunna komma att ställas till förfogande för ändamålet.

Enligt kommerskollegii förslag bör maximibeloppet för lån av såväl det

KhihjI. Maj.-ts proposition nr 221.

eila som det andra slaget utgöra 3,000 kronor, dock att ackordslån, där rörelsens
omfattning eller andra särskilda omständigheter det föranleda,
bör kunna utgå med högre belopp, högst 5,000 kronor. Kollegium föreslår
vidare, att den rörelse, som skall kunna ifrågakomma till erhållande av
understöd genom lån, såsom regel bör hava ägt bestånd i mer än två år,
varvid den avgränsande tidpunkten satts till den 1 januari 1931. För lån,
som lämnas, skall enligt kollega förslag stiillas säkerhet, som av den
lånebeviljande myndigheten godkännes. För de första två åren efter Iåns
utbekommande föreslås amorteringsfriket. Därefter sker återbetala! ng
med en femtedel årligen under nästföljande fem år. Ä lyfta! lånebelopp
skall erläggas årlig ränta från lyftningsdagen efter 4.5 procent.

Mot vad kommerskollegium sålunda föreslagit har jag ingen annan
erinran att göra, än att det icke synes mig erforderligt att i den blivande
kungörelsen i ämnet intaga föreskrift av innehåll att lån i regel ej må utlämnas
till den, vars rörelse öppnats senare än viss angiven tidpunkt. Frågan
härom lärer böra avgöras efter omständigheterna i de särskilda
fallen. De bestämmelser rörande lånerörelsen, som kommerskollegium i
övrigt föreslagit, finner jag mig kunna i huvudsak biträda.

Den lånefond, som för ifrågavarande utlåningsverksamhet bör komma
till stånd, lärer böra stå under statskontorets förvaltning och synes lämpligen
kunna benämnas »lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare».
Efter samråd med chefen för finansdepartementet tillstyrker jag,
att för ändamålet å riksstaten för budgetåret 1933/1934 bland utgifter för
kapitalökning under rubriken »statens utlåningsfonder» ett reservationsanslag
anvisas å en miljon kronor. Med hänsyn till att lån ur fonden skola
från lyftningsdagen förräntas efter 4.5 procent, torde anslaget höra i sin
helhet täckas av lånemedel. I samband härmed torde den i riksstatsförslaget
upptagna inkomsttiteln »övriga lånemedel» böra i motsvarande grad
höjas.

Omhänderhavandet av låneverksamheten synes böra uppdragas åt kommerskollegium.
Ämbetsverket har för sin del förklarat sig icke vilja motsätta
sig en dylik anordning. Kollegium har härvid förutsatt, att särskilda
medel skola anvisas för de för kollegium uppstående merkostnaderna
för ökad personal, soliditetsupplysningar, resor m. m. Vidare har
kollegium ifrågasatt befogenhet att i särskilda fall tillsätta låneombud i
orterna. Särskilt vore det beträffande ackordslånen önskvärt, att sådant
ombud kunde förordnas med uppgift bland annat att biträda vederbörande
med genomdrivande av ackord. Det för täckande av kollegii kostnader
för låneverksamheten erforderliga medelsbehovet har av kollegium beräknats
till 20,000 kronor.

Då de administrationskostnader, varom här är fråga, icke torde böra
bestridas av det lånemedelsanslag, som för lånerörelsen beviljas, föreslår
jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet, att för ändamålet
av andra statsinkomster än lånemedel ett extra anslag på 20,000

Kungl. Majlis proposition nr 221.

kronor upptages under tionde huvudtiteln. Som det givetvis ej låter sig
göra att på förhand exakt beräkna det blivande medelsbehovet, förutsätter
jag, att medel från anslaget av Kungl. Maj:t ställas till förfogande
först i mån som behovet närmare styrkes. Jag utgår ifrån att särskilda
ortsombud icke skola behöva av kommerskollegium anlitas annat än i enstaka
undantagsfall, då det gäller åstadkommande av ackordsuppgörelser.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att en särskild statlig lånefond, benämnd
»lånefonden för ackordslån och förlagslån åt
hantverkare», skall inrättas, från vilken fond — som
skall förvaltas av statskontoret — må av kommerskollegium
beviljas ackordslån och förlagslån till hantverkare
och idkare av mindre industri i huvudsaklig överensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet angivna
grunder;

dels såsom kapital för nämnda fond å riksstaten för
budgetåret 1933/1934 bland utgifter för kapitalökning
under rubrik »Statens utlåningsfonder» anvisa ett
reservationsanslag av 1,000,000 kronor, att utgå av lånemedel; dels,

vid bifall härtill, höja den i statsverkspropositionen
upptagna inkomsttiteln »Övriga lånemedel» med
motsvarande belopp;

dels ock till bestridande av kostnaderna för den
med beviljandet av ackords- och förlagslån åt hantverkare
m. fl. förbundna verksamheten under riksstatens
tionde huvudtitel för budgetåret 1933/1934 anvisa
ett extra anslag av 20,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Einar Engelstedt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Bilaga.

Av kommerskollegium upprättat förslag

till

kungörelse om ackordslån och förlagslån till hantverkare och idkare

av mindre industri.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

§ 1.

Hantverkare, som på grund av rådande kris inom näringslivet kommit i
ekonomiska svårigheter och är i trängande behov av ekonomiskt bistånd,
ma, under förutsättning att han kan antagas hava själv gjort vad på honom
skäligen ankommit för övervinnande av svårigheterna och i övrigt Annes
förtjänt av bistånd, kunna, i den mån tillgängligt anslag det medgiver, erhålla
lån av statsmedel enligt bestämmelserna i denna kungörelse. Såsom
hantverkare enligt denna kungörelse skall ock anses den, som idkar med
hantverk jämförlig mindre industri.

o Til1 hantverkare, vars rörelse öppnats senare än den 1 januari 1931, må
lån allenast utlämnas, där särskilda omständigheter pröva därtill föranleda.

§ 2.

Lån må beviljas dels för underlättande av genomförande av ackord
(ackordslån), dels ock för betalning av gäld annorledes än vid ackord eller
för anskaffande av kapital, som för rörelsens fortsatta bedrivande oundgängligen
erfordras (förlagslån).

Om ackordslån.

§ 3.

Ackordslån må beviljas allenast där, å ena sidan, gäldenärens ställning
på grund av krisen blivit så försämrad, att skulderna överstiga värdet av
tillgangarna, och, a andra sidan, det med hänsyn till ackordets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt synes sannolikt, att han efter ackordets
genomförande skall kunna fortsätta sin rörelse och därunder göra rätt för
sig. Såsom grund för värderingen av gäldenärens tillgångar skall läggas
saluvärdet enligt opartisk, sakkunnig värdering.

Med avseende å ackordet skola, såvitt särskilda omständigheter ej annat
föranleda, följande villkor gälla:

1. Gäldenärens skulder skola genom ackordet så nedbringas, att skuldsumman,
om däri inräknas ackordslånet, icke överstiger tillgångarnas enligt
vad nyss sagts beräknade värde.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 221:

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

2. Ackordet skall omfatta jämväl fordran kos gäldenären, för vilken ställts
säkerhet i form av pant eller inteckning, till den del säkerheten kan antagas
ej förslå till fordringens gäldande.

3. I samband med ackordet skola betalas förfallen utskyld och hyresavgift
ävensom ränta å fordran varom under 2. sägs, i den mån säkerheten
beräknas förslå även till räntans gäldande, såvida icke borgenären medgiver,
att räntan får innestå, samt utfäster sig att under två år från dagen
för ackordslånets beviljande icke indriva fordringen.

4. Ackordet må icke innebära nedsättning av anställds lönefordran utan
hans medgivande till lägre belopp, än han varit berättigad att utfå i händelse
av konkurs.

5. De i ackordet deltagande borgenärerna må icke i ackordet erhålla mer
än sextio procent av fordringsbeloppet.

§ 4-

Ackordslån må ej överstiga ett belopp av 3,000 kronor, dock att, där rörelsens
omfattning eller andra särskilda omständigheter det föranleda, ackordslån
må utgå med högre belopp, dock högst 5,000 kronor.

Vid bestämmande av lånebeloppets storlek skall i övrigt iakttagas, att de
i ackordet deltagande borgenärerna icke genom ackordslånet erhålla, utöver
vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar och skulder kan anses belöpa å
deras fordringar, mer än fem procent av fordringsbeloppet.

Om förlagslån.

§ 5.

Förlagslån må beviljas allenast där grundad anledning är att antaga, att
sökanden, örn dylikt lån erhålles, skall kunna i fortsättningen bedriva rörelsen
utan ökad skuldsättning.

§ 6.

i Storleken av förlagslån skall anpassas efter förhållandena inom den yrkesgren,
rörelsen avser, men må ej uppgå till högre belopp, än som motsvarar
en fjärdedel av sökandens genomsnittliga årliga omsättning under de senaste
tre åren, eller, där rörelsen icke bedrivits under sagda tid, under den tid,
rörelsen bedrivits, och får icke i något fall utgå med högre belopp än tretusen
kronor.

Om förfarandet i låneärenden m. m.

§ 7-

Ansökan örn lån jämlikt denna kungörelse skall ställas till kommerskollegium
och dit ingivas inom tid, som av kollegium kungöres, dock senast
före utgången av kalenderåret 1933. Ansökan, som skall vara avfattad enligt
av kollegium fastställt formulär, skall angiva önskat lånebelopp samt det
ändamål, för vilket lånet är avsett att användas. Vid ansökan skola fogas
uppgifter örn sökandens ekonomiska ställning samt omsättningen å rörelsen
Under vart och ett av de senaste tre åren eller den kortare tid, varunder
rörelsen må hava bedrivits.

Ansökan skall för att kunna upptagas till prövning vara åtföljd av intyg

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

om sökandens lämplighet för erhållande av lån, utfärdat av person i kommunal,
statlig eller kyrklig ämbets- eller förtroendeställning i orten. Kollegium
må därutöver införskaffa yttrande från myndigheter ävensom från
sammanslutning inom hantverket.

§ 8.

Lån beviljas av kommerskollegium, som härvid fastställer de särskilda
villkor för lånebeloppets lyftande och åtnjutande, som må linnas påkallade
i syfte att trygga beloppets användande till avsett ändamål. Därvid må
föreskrivas, att lånebelopp helt eller delvis må utbetalas till viss angiven
borgenär.

§ 9.

Beviljat lån utlämnas av kommerskollegium, sedan låntagaren dit avlämnat
skuldförbindelse ävensom för lånet ställt säkerhet, som kollegium linner sig
kunna godkänna.

§ 10.

Därest för beviljat lån icke inom två månader efter därom från kommerskollegium
erhållet föreläggande avlämnats skuldförbindelse jämte säkerhet,
som i 9 § sägs, äger kollegium förklara rätten till lånets utbekommande
förverkad.

§ 11.

Av låntagare utbekommet lån skall, sedan det innehafts under två år
från första lyftningsdagen, enligt av kommerskollegium fastställd amorteringsplan
återbetalas med en femtedel årligen, så att inom utgången av
sjunde året lånet tillfullo guldits. Låntagaren äger dock att före lånetidens
utgång på en gång inbetala ogulden del av lånebeloppet. Inbetalning
av lånebelopp skall verkställas till kommerskollegium.

§ 12.

Å lyftat lånebelopp skall erläggas årlig ränta från lyftningsdagen efter
fyra och en halv procent, dock med skyldighet för låntagaren att, därest
till betalning förfallet kapitalbelopp icke inom åtta dagar efter förfallodagen
guldits, å det förfallna beloppet erlägga sex procent årlig ränta
från förfallodagen, till dess betalning sker.

§ 13.

Därest kommerskollegium under lånetiden skulle finna den ställda säkerheten
icke vidare nöjaktig, skall låntagaren inom två månader efter därom
erhållet föreläggande avlämna ny säkerhet, som av kollegium kan godkännas.

§ 14.

Kommerskollegium äger att förklara lånet eller vad därav återstår oguldet
vara till återbetalning genast förfallet, om

a) låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett lånets beviljande,

b) låntagaren icke erlägger likvid inom åtta dagar från förfallodagen
eller eljest försummar att fullgöra något för lånets åtnjutande uppställt
villkor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

c) sådana förhållanden inträffa, att låntagaren, med hänsyn till det med
lånet avsedda ändamålet, uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
detsamma.

§ 15.

Kommerskollegium äger, där skäl därtill är, utse låneombud i orterna.
Låneombuden skola hava till uppgift att verka för låneverksamhetens ändamålsenliga
bedrivande ävensom att med råd och hjälp tillhandagå allmänheten
i ärenden, vilka angå ackords- och förlagslån, såsom med upprättande
av låneansökningar, uppgörande av förteckning över tillgångar och skulder
samt upptagande och bedrivande av ackordsförhandlingar.

Kungl. Majit bestämmer, efter förslag av kollegium, ersättning till låneombuden.

§ 16.

Låntagaren skall, i den omfattning kommerskollegium kan komma att
påfordra, bereda av kollegium utsett ombud tillfälle att taga del av sättet
för verksamhetens bedrivande.

§> 17.

Finner kommerskollegium, att avskrivning av fordran på grund av utlämnat
lån bör äga rum, skall frågan därom underställas Kungl. Majit.

Denna kungörelse träder i kraft den

1933.

330661. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.