Kungl. Maj:ts proposition nr 220 (Proposition 1929:226)

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Nr 226.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen;
given Stockholms slott den 22 mars 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om skiljemän och lag om ändrad lydelse
av 46 § utsökningslagen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bis smark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929.

1 samt.

190 häft. (Nr 226-)

Kungl, Maj:ts proposition nr $126.

Förslag

till

Lag

om skiljemän.

Härigenom förordnas som följer:

Skiljeavtalet.

1 §•

Fråga av tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning kan träffas, så ock fråga
om ersättning för skada på grund'' av brott må, då tvist härom uppstått, genom
avtal mellan parterna hänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän.
Skiljeavtal om sådan fråga kan ock avse framtida tvist, härflytande av visst
rättsförhållande, som angives i avtalet.

Skiljemän må ej upptaga fråga, varom rättegång eller lagsökning pågår,
dock att rättegång ej hindrar skiljemannaförfarande, där anmälan om målets
nedläggande skett hos rättens ordförande.

2 §•

Slutes skiljeavtal utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,
skola de anses hava utfäst sig att åtnöjas med densamma.

Denna lag äger icke tillämpning å skiljeavtal, som innefattar förbehåll om
rätt för parterna att klandra skiljedomen.

3 §.

Har, sedan yrkande framställts om skiljeavtals tillämpning, part bestritt yrkandet,
eller har part, som skolat välja skiljeman, ej fullgjort vad honom i
sådant avseende åligger, och vill motparten, hellre än att vidare påkalla skiljedom
i tvisten, utföra sin talan vid domstol, må skiljeavtalet ej utgöra hinder
för tvistens prövning vid domstol.

4 §.

Ej må gentemot part, som har hemvist utom riket och ej skulle, i tvist
av den art varom fråga är, kunna sökas vid svensk domstol, skiljemannaförfarande
enligt denna lag inledas, med mindre avtalet innebär, att förfarandet
skall äga rum här i riket, eller parten eljest därtill samtycker.

Kungl. Maj:ts proposition nr SSO.

Skilj emännon och huru de utses.

5 §.

Emot skiljeman gälle dessa jäv:

1. om han är omyndig;

2. om han blivit dömd ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest
på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller
genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,
varom sist förmäles, eller om han blivit dömd ovärdig att föra annans talan
inför rätta;

3. om han såsom domare eller eljest å tjänstens vägnar prövat den fråga,
varom skiljedom äskas, om han vittnat i saken eller yttrat sig såsom sakkunnig
i tvistefrågan, om han eller någon, som till honom är i den skyldskap
eller det svågerlag, som utgör jäv mot domare, äger del i saken eller kan
därav vänta synnerlig nytta eller skada, eller om han är part i en lika sak;

4. om han är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som utgör jäv
mot domare, om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän, om han
av nagondera parten åtnjuter lön eller underhåll, om han lyder under någondera
partens förmanskap, om han varit part behjälplig att förbereda eller utföra
hans talan i saken eller om han mottagit eller betingat sig ersättning i
strid mot vad i 23 § stadgas;

5. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att minska förtroendet
till hans opartiskhet; samt

6. om mot uppdragets utförande för honom möter hinder, som kan antagas
bliva långvarigt.

... ^?en’0 SOm åtniuter 1™- eller underhåll av kronan, vare ej på grund därav
javig såsom skiljeman i sak, däri kronan är part, såvida han icke är anställd
hos eller under den myndighet, vars verksamhet saken angår.

Söker någon^ sak med skiljeman eller tillfogar honom något med ord eller
gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för jäv.

6 §.

Hava parterna ^ej enats om skiljemännen och ej heller överenskommit, till
vi ket antal och på vad sätt de böra utses, skola skiljemännen vara tre, av vilka
vardera parten väljer en och de sålunda valda tillkalla den tredje.

7 §•

Skola parterna var för sig välja skiljemän, och har endera parten skriftligen
underrättat motparten om sitt val, vare denne, där ej annorlunda är överenskommet
pliktig att inom fjorton dagar lämna den andra parten skriftlig underrättelse
om sitt val av skiljeman.

Part, som lämnat motparten underrättelse om sitt val av skiljeman, må ej
utan motpartens medgivande återkalla valet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

8 §.

Fullgör ej part, som skall välja skiljeman, vad honom i sådant avseende
åligger, eller kunna, i det fall att skiljeman skall utses av andra skiljemän,
dessa ej ena sig om valet, skall, såvitt ej parterna annorlunda överenskommit,
skiljeman på parts ansökan utses av överexekutor.

Skall skiljeman väljas av annan än part eller skiljemän, men underlåter
denne att inom skälig tid förrätta valet, vare, om ej annat av parterna bestämts,
skiljeavtalet förfallet, såvitt gäller den tvist, varom fråga är.

9 §.

Har någon, som blivit genom skiljeavtalet utsedd till skiljeman, avlidit, vare
avtalet förfallet, där ej parterna annorlunda överenskommit. Har skiljeman,
som utsetts på sätt nu nämnts, avsagt sig uppdraget, eller varder han av jäv
eller annan anledning hindrad att fullgöra det, vare lag samma i avseende på
den tvist, som är i fråga.

10 §.

Om skiljeman, som ej är nämnd i skiljeavtalet, avgår, skall, såvitt ej parterna
bestämt annorlunda, överexekutor på parts ansökan utse annan skiljeman.

Hade skiljemannen avlidit, eller berodde hans avgång av jäv eller laga förfall,
som uppkommit efter valet, välje dock, därest ej annat är av parterna bestämt,
den eller de, som utsett skiljemannen, annan i hans ställe; och gälle om
sådant val i tillämpliga delar vad i 7 § är stadgat.

Befattar sig skiljeman, som ej är nämnd i skiljeavtalet, icke med arbetet på
sätt för dess vederbörliga fortgång kräves, skall han på parts ansökan av överexekutor
skiljas från uppdraget och, därest ej annat av parterna bestämts,
annan av överexekutor förordnas i hans ställe.

Förfarandet.

11 §•

Tillämpning av skiljeavtal må påkallas av envar av parterna.

Avser skiljeavtalet uppkommen tvist men är det icke skriftligen upprättat
med tydligt angivande av tvistefrågan, eller avser avtalet framtida tvist,
skall den, som påkallar dess tillämpning, skriftligen meddela motparten uppgift
på den eller de frågor, varom skiljedom äskas. Utan hinder av vad nu
sagts må skiljemännen upptaga fråga, om vars liänskjutande till skiljemännen
parterna inför dem enats.

12 §.

I skiljenämnd, som består av flera ledamöter, skall en av dem föra ordet.
Ordförande vare, i brist på annat åsämjande, skiljeman, som tillkallats av
andra skiljemän eller av överexekutor förordnats i sådan skiljemans ställe.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2ZG.

Ordföranden har att bestämma lämplig ort och tid för skiljemännens sammanträde,
ombesörja kallelser och andra expeditionsgöromål samt leda förhandlingen.

13 §.

Under iakttagande av nedan givna bestämmelser om förfarandet hava skiljemännen
att, i den mån hinder ej möter, tillämpa vad parterna därom må hava
föreskrivit och att i övrigt handlägga saken opartiskt, ändamålsenligt och
skyndsamt.

14 §.

Skiljemännen skola bereda parterna erforderlig tillgång att muntligen eller
skriftligen utföra sin talan. Underlåter part utan giltigt förhinder att begagna
sig härav, äga skiljemännen avgöra tvisten på föreliggande utredning.

15 §.

Om parterna ej annorlunda bestämma, äga skiljemännen vidtaga åtgärder för
utredningens främjande såsom att anmoda part eller sakkunnig eller annan att
infinna sig för att höras i saken eller uppmana part eller annan, som innehar
skriftligt bevis, att hålla det till handa. Skiljemännen äga ej stadga vite eller
eljest använda tvångsmedel, ej heller upptaga ed.

Vill part, att vittne eller sakkunnig skall höras inför domstol, göre ansökan
därom hos den allmänna underrätt, inom vars område vittnet eller den sakkunnige
vistas. Hava skiljemännen prövat åtgärden nödig, och tillhandahålles erforderlig
utredning till ledning för förhöret, skall rätten anställa förhör, därest
laga hinder ej möter; och skall om sådant förhör i tillämpliga delar gälla, vad
som är stadgat om vittnesförhör, som i rättegång hålles vid annan domstol än
den, där rättegången är anhängig.

16 §.

Samtliga skiljemän skola deltaga i tvists avgörande. Uppkomma mellan
dem olika meningar, gälle, såvitt ej annat är bestämt av parterna, den mening,
om vilken mer än halva antalet av skiljemännen förenar sig. Är ej flertalet
bland skiljemännen ense angående fråga, som blivit överlämnad till deras prövning,
vare i avseende därå skiljeavtalet förfallet, där ej parterna annorledes
överenskommit.

17 §.

Skiljedom skall avfattas skriftligen och undertecknas av skiljemännen. Skiljemännen
böra sa snart ske kan och senast omedelbart efter skiljedomens meddelande
underrätta parterna, när och var den hålles till handa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

18 §.

Parterna äga bestämma viss tid, inom vilken skiljedom skall meddelas.
Är ej skiljedomen meddelad inom denna tid, vare skiljeavtalet förfallet med
avseende å den tvist, som överlämnats till skiljemännens prövning.

Hava parterna ej föreskrivit tid för skiljedoms meddelande, skall skiljedomen
meddelas inom sex månader räknade från den dag, då skiljeavtalet
slöts, eller, där skiljeavtalet avser framtida tvist eller ej är skriftligen upprättat
med tydligt angivande av tvistefrågan, från den dag, då dess tillämpning
påkallades i den ordning, som i 11 § sägs; dock skall, därest tvist om
skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet inom nämnda tid varder anhängiggjord
vid domstol, tiden för skiljedoms meddelande räknas från den dag, då
sådan tvist blivit slutligen avgjord. Överexekutor må likväl, när särskilt
skäl därtill är, på ansökan av part medgiva förlängning av den i detta stycke
bestämda tiden, dock icke, utan synnerlig anledning, med mera än sammanlagt
sex månader. Skiljeavtalet vare i avseende å den ifrågakomna tvisten
förfallet vid den fastställda tidens utgång, där ej dessförinnan antingen meddelats
skiljedom eller rörande tidens förlängning gjorts ansökan, som bifalles
av överexekutor.

19 §.

Hava i saken framställts flera yrkanden, må skiljemännen, där det kan
ske utan förfång för part, giva dom över något eller några av dem, ändå att
förhandlingen angående de övriga icke avslutats. Likaledes må skiljemännen,
där part till viss del medgivit ett yrkande, giva särskild dom över vad
som medgivits.

Skiljedoms ogiltighet och klander & skiljedom.

20 §.

Skiljedom är ogill:

1. om ej giltigt skiljeavtal förelegat;

2. om skiljedomen ej är så avfattad och undertecknad, som i 17 § sägs; eller

3. i den mån skiljemännen dömt angående fråga, som ej enligt lag må skjutas
under skiljemän, eller om, då domen meddelades, sådant hinder mot skiljemannaförfarande,
varom i 1 § andra stycket sägs, förelåg.

Saknas skiljemans underskrift, föranleder detta dock icke domens ogiltighet,
om den är undertecknad av de flesta skiljemännen och dessa å domen intygat,
att den, vilkens underskrift saknas, deltagit i tvistens avgörande.

Är domen ogill i någon del och kan den av sådan anledning ej verkställas
i övrigt, vare den ogill i allo.

21 §.

På parts talan skall skiljedom av domstol hävas:

1. i den mån skiljemännen överskridit sitt uppdrag eller meddelat dom efter
utgången av den därför bestämda tiden;

Kungl. Maj:ts proposition nr SSO. 7

2. om skiljemännen dömt i fall, där skiljemannaförfarandet ej bort äga rum
här i riket;

3. om skiljeman var jävig eller ej utsedd i behörig ordning; eller

4. om, utan partens förvållande, i avseende på ärendets behandling förelupit
annat fel, som med sannolikhet kan antagas hava inverkat på utgången.

Fel, som nu sagts, må icke av part göras gällande, där lian genom att utan
gensaga inlåta sig på förhandling eller annorledes bör anses hava avstått
från att åberopa felet.

Klander skall instämmas inom nittio dagar från det parten fått del av
skiljedomen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Försitter parten denna
tid, är hans rätt att klandra domen förverkad.

22 §.

Finner överexekutor skiljedom så mörk, att verkställighet ej kan meddelas
därå, utgör skiljedomen ej hinder för part att till domstol instämma den
fråga, skiljemännen sålunda prövat.

Skilj edomskostnaderna.

23 §.

Skiljeman må ej av part mottaga eller betinga sig ersättning, med mindre
lika förmån tillkommer honom från andra parten. Avtal, som häremot strider,
vare ej gällande; och vare skiljeman skyldig återbära vad han obehörigen
mottagit.

Har giltig uppgörelse ej träffats om skiljemännens ersättning, skola parterna,
en för alla och alla för en, gälda skiljemännen skälig ersättning för deras
arbete och omkostnader. Om annat icke överenskommits mellan parterna
och skiljemännen, äga skiljemännen i slutlig skiljedom fastställa ersättningens
belopp särskilt för varje skiljeman och ålägga parterna betalningsskyldighet
härför.

Ej må skiljemän hålla domen inne i avbidan därå att ersättning till dem
gäldas.

24 §.

Om parterna ej annorledes överenskommit, äga skiljemännen på yrkande av
någondera parten pröva, huruvida och i vad man motparten skall gottgöra
parten honom åliggande ersättning till skiljemännen och övriga kostnader å
förfarandet.

25 §.

Nöjes ej part åt skiljemännens beslut angående dem tillkommande ersättning,
må han draga frågan under domstols prövning, såframt han instämmer
sin talan inom nittio dagar från det han fick del av skiljedomen. Enahanda
rätt tillkommer skiljeman, i vad angår av honom framställt ersättningsanspråk;
dock att tiden, inom vilken sådan talan må instämmas, skall räknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

från skiljedomens meddelande. I skiljedomen skall lämnas tydlig hänvisning
om vad part, som vill föra talan mot beslutet, har att iakttaga.

Av part anställd talan i ersättningsfrågan skall så till vida gälla även till
förmån för part, som ej deltagit i densamma, att dennes slutliga ersättningsskyldighet
icke varder vidsträcktare än som skolat åvila honom, därest talan ej
förts.

Särskilda bestämmelser.

26 §.

Rätt domstol vare i mål, som avses i 21 §, den allmänna underrätt, varunder
svaranden lyder i tvistemål, som rör hans person, och i mål, varom förmäles i 25 §,
domstolen i den ort, där skiljedomen meddelats. Finnes ej behörig domstol efter
vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådstuvurätt.

Ansökningsärenden enligt 8, 10 och 18 §§ upptagas av överexekutor i den
ort, där endera parten har sitt hemvist. Har enahanda ansökan gjorts hos mer
än en överexekutor, vare den överexekutor behörig, hos vilken ansökan först
gjordes, och beslut, som av annan överexekutor meddelas, ogillt. Ansökan må
ej bifallas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig. Avser
ansökan skiljemans skiljande från uppdraget, bör jämväl skiljemannen
höras.

Mot överexekutors beslut, varigenom skiljeman blivit utsedd eller skild från
uppdraget eller fråga om förlängning av tiden för skiljedoms meddelande avgjorts,
må klagan ej föras.

27 §.

År i lag stadgat, att parts talan skall anhängiggöras inom viss tid, har parten,
därest enligt skiljeavtal hans talan skall prövas av skiljemän, att inom
-den stadgade tiden på sätt i 11 § sägs påkalla skiljeavtalets tillämpning.

Möter sedermera mot erhållande av laga skiljedom hinder, som ej beror av
parten, vare hans rätt förvarad, om han instämmer sin talan till domstol inom
nittio dagar, räknade från det hindret blev honom kunnigt eller, om skiljedomen
blivit efter klander hävd, från det dom härom vunnit laga kraft. Lika
med hinder, varom nu sagts, skall anses sådant förfarande av motparten, varom
förmäles i 3 §.

28 §.

I fråga om tillämpande av utländskt skiljeavtal och utländsk skiljedom lände
till efterrättelse vad i sådant hänseende finnes särskilt föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929 men äger ej utan parternas medgivande
tillämpning å skiljeavtal, som slutits dessförinnan.

Genom denna lag upphäves lagen den 28 oktober 1887 (nr 83 s. 1) om skiljemän,
och skall, där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
1887 års lag, nya lagen i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2%G.

Förslag

till

Lag

om lindrad lydelse av 4(> § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 46 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos överexekutor.
Sådan ansökan må ej bifallas, utan att tillfälle att svara därå blivit lämnat
den, mot vilken verkställigheten sökes.

Sökes verkställigheten av part, förordne överexekutor därom, såframt icke
skiljeavtalet innefattar förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen
eller någon omständighet förekommer, på grund varav skiljedomen är ogill
ändå att talan mot densamma icke föres, eller motparten gör sannolikt, att
domen jämlikt 21 § i lagen om skiljemän kan varda på hans talan av domstolen
hävd. Söker skiljeman verkställighet å skiljedom i vad part ålagts att
gälda honom ersättning, förordne överexekutor därom, såframt tid för parts
talan mot skiljedomen i denna del gått till ända och sådan talan ej visas vara
förd, samt någon omständighet icke förekommer, på grund varav skiljedomen
är ogill, ändå att talan mot densamma icke föres.

Har överexekutor meddelat förordnande varom nu sagts, gånge skiljedomen
i verket lika som domstols laga kraft ägande dom, där ej av högre myndighet
eller av domstol, varest talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes förordnat
varder.

Skall eljest enligt lag eller särskild författning skiljedom lända till efterrättelse,
varde den efter överexekutors förordnande verkställd lika som domstols
laga kraft ägande dom, där ej av högre myndighet annorledes förordnas.

Om verkställighet av utländsk skiljedom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

I fråga om verkställighet av skiljedom, grundad på skiljeavtal, varå lagen
den 28 oktober 1887 eller äldre lag äger tillämpning, skall gälla vad hittills
varit stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygg ep., statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler fråga om ny
skiljemannalagstiftning samt anför:

»I skrivelse den 8 mars 1918 (nr 55) har riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, låta företaga en fullständig revision
av lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning av denna skrivelse företogs inom justitiedepartementet en utredning
i syfte att åstadkomma en fullständig omarbetning av skiljemannalagen.
Då med hänsyn till frågans omfattning denna utredning icke kunde förväntas
fullbordad inom den närmaste tiden och behovet att undanröja de möjligheter
till obstruktion, som lagen erbjöd, ansågs trängande, begränsades arbetet
till att avse sistnämnda syfte. Genom proposition (nr 384) framlade
Kungl. Maj:t år 1919 för riksdagen ett förslag till lag om ändring i vissa delar
av skiljemannalagen. Förslaget, vars omfattning var inskränkt till åtgärder
mot obstruktion och vad därmed omedelbart sammanhängde, bifölls av riksdagen
i huvudsakligen oförändrat skick. Vid behandlingen av propositionen förklarade
första lagutskottet sig i sitt utlåtande (nr 35) uttryckligen vilja framhålla
vikten av att icke denna partiella ändring måtte föranleda ett undanskjutande
av den allmänna revision av skiljemannalagen i dess helhet, varom riksdagen
gjort framställning. Lag, innehållande de av riksdagen beslutade partiella
ändringarna, utfärdades den 19 juni 1919 (Sv. Förf.-saml. nr 354).

Genom skrivelse den 25 juni 1925 anmodade dåvarande chefen för justitiedepartementet
överståthållarämbetet och länsstyrelserna samt kommerskollegiet
att inkomma med yttrande, huruvida behov ansågs föreligga av en omarbetning
av skiljemannalagen i vidare mån än som skett genom omförmälda lag den
19 juni 1919 samt, därest så skulle anses vara fallet, angående innehållet av
de bestämmelser, vilka i dylikt avseende kunde anses erforderliga. Yttranden
hava avgivits av de sålunda anmodade myndigheterna, av vilka åtskilliga bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr %2(i. 11

fogat utlåtanden från underordnade myndigheter samt vissa institutioner och
sammanslutningar.

Uti en vid 1926 års riksdag väckt motion (nr 51 i första kammaren) framställdes
anmärkning mot skiljenämndernas bristande opartiskhet samt mot de
höga kostnader, särskilt arvoden till skiljemännen, som vore förenade med
skiljemannaförfarandet. Motionären yrkade, att riksdagen ville anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte överväga behovet av en allmän revision av lagen om skiljemän
med eller utan skiljedomsförfarandets inarbetande såsom ett led i den allmänna
processreformen. I avgivet, av riksdagens kamrar godkänt utlåtande
(nr 10) förklarade första lagutskottet sig vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning,
att skiljemannalagen vore i behov av en fullständig omarbetning,
samt framhöll önskvärdheten av att den pågående utredningen bedreves så, att
det förslag till fullständig revision av skiljemannalagen, varom riksdagen anhållit,
kunde inom den närmaste tiden framläggas inför riksdagen.

Med stöd av den 8 april 1927 givet nådigt bemyndigande uppdrog min företrädare
i ämbetet åt hovrättsrådet Nils Vult von Steyern att biträda inom departementet
vid utredning angående omarbetning av lagen om skiljemän,
varjämte Kungl. Maj:t genom beslut den 27 april 1928 förordnat professorn,
juris doktorn Martin Fehr att i egenskap av sakkunnig inom departementet
jämte hovrättsrådet von Steyern deltaga i omförmälda utredningsarbete. Efter
det hovrättsrådet von Steyern den 2 oktober 1928 utnämnts till statsråd, har
professor Fehr ensam slutfört ifrågavarande arbete samt till Kungl. Maj:t
överlämnat, jämte tillhörande motiv, förslag till lag om skiljemän och lag om
ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen.

Under utredningsarbetets senare skede har jag varit i tillfälle att taga kännedom
om den ståndpunkt, den sakkunnige funnit sig böra intaga såväl i fråga
om grunderna för skiljemannaväsendet som beträffande de särskilda lagbestämmelserna.
På grund härav och då jag kan i allt huvudsakligt biträda de
nu avlämnade förslagen, är jag beredd tillstyrka att lagrådets yttrande må
inhämtas över desamma. Förslagen med tillhörande motiv torde få såsom bilaga
fogas vid detta protokoll.

Det är min avsikt att inom den närmaste tiden underställa Kungl. Maj:t
förslag till lag om tillämpande av utländskt skiljeavtal och utländsk skiljedom
i syfte att förslaget må kunna föreläggas den nu samlade riksdagen.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag till lag om skiljemän
och lag om ändrad) lydelse av 46 § utsökning slag en av den lydelse, den vid detta
protokoll fogade bilagan utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande måtte
för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas över nu nämnda
förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Bilaga.

Till KONUNGEN.

Sedan Chefen för Justitiedepartementet uppdragit åt dåvarande hovrättsrådet
Nils Vult von Steyem att biträda inom departementet vid utredning angående
omarbetning av gällande lag om skiljemän, har Kungl. Maj:t den 27

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

april 1928 förordnat undertecknad att jämte hovrättsrådet von Steyern i egenskap
av sakkunnig inom departementet deltaga i omförmälda utredningsarbete.

Sedan hovrättsrådet von Steyern den 2 oktober 1928 utnämnts till statsråd
har undertecknad ensam fullföljt detta arbete.

Vid tiden för statsrådet von Steyerns avgång från utredningsuppdraget förelåg
ett av honom och undertecknad gemensamt utarbetat förslag till lagstiftning
i ämnet jämte därtill hörande motiv. De utarbetade lagförslagen ha därefter
underkastats vissa jämkningar, varjämte motiven fullständigats och justerats
på grundval av det redan i oktober föreliggande utkastet.

Sedermera har Kungl. Maj:t den 24 november 1928 förordnat att ifrågavarande
utredningsuppdrag skulle vara slutfört före den 1 februari 1929.

.Tåg får härmed överlämna, jämte tillhörande motiv:

1) Förslag till lag om skiljemän;

2) Förslag till lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen.

Stockholm den 31 januari 1929.

Underdånigst
MARTIN FEHR.

Kungl. Maj:ts proposition nr 826.

Förslag

till

Lag

om skiljemän.

Härigenom förordnas som följer:

Skiljeavtalet.

1 §•

Fråga av tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning kan träffas, så ock fråga
om ersättning för skada på grund av brott må, då tvist härom uppstått, genom
avtal mellan parterna hänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän.
Skiljeavtal om sådan fråga kan ock avse framtida tvist, härflytande av visst
rättsförhållande, som angives i avtalet.

Om rätten att till avgörande av skiljemän hänskjuta tvister rörande kollektivavtal
och hyresavtal är särskilt stadgat.

Skiljemän må ej upptaga fråga, varom rättegång eller lagsökning pågår, försåvitt
icke skriftligt avtal träffats om dess nedläggande. Ej heller må de upptaga
fråga, som blivit genom lagakraftägande beslut avgjord.

2 §.

Slutes skiljeavtal utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,
skola de anses hava utfäst sig att åtnöjas med densamma.

Denna lag äger icke tillämpning å skiljeavtal, som innefattar förbehåll om
rätt för parterna att klandra skiljedomen.

3 §.

4 §•

Ej må gentemot part, som har hemvist utom riket och av sådan anledning ej
skulle, i tvist av den art varom fråga är, kunna sökas vid svensk domstol,
skiljemannaförfarande enligt denna lag inledas, med mindre avtalet innebär,
att förfarandet skall äga rum här i riket, eller parten eljest därtill samtycker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Skiljemännen och huru de utses.

5 §•

Emot skiljeman gälle dessa jäv:

1. om han är omyndig;

3. om han är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som utgör jäv
mot domare;

4. om han såsom domare eller eljest å tjänstens vägnar prövat den fråga,
varom skiljedom äskas;

5. om han varit part behjälplig att förbereda eller utföra hans talan i saken; 6.

om han vittnat i saken eller yttrat sig däri såsom sakkunnig;

7. om han eller någon, som till honom är i den skyldskap eller det svågerlag,
som sägs i 3 punkten, äger del i saken eller kan därav vänta synnerlig
nytta eller skada, om han är part i en lika sak, om han är parts vederdeloman
eller uppenbara ovän, om han av någondera parten åtnjuter lön eller underhåll,
om han lyder under någondera partens förmanskap, eller om han mottagit
eller betingat sig ersättning i strid mot vad i 23 § stadgas;

8. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att minska
förtroendet till hans opartiskhet; samt

9. om mot uppdragets utförande för honom möter hinder, som kan antagas
bliva långvarigt.

Den, som åtnjuter lön eller underhåll av kronan, vare ej på grund därav jävig
såsom skiljeman i sak, däri kronan är part. Dock skall den, som är anställd
i något statens affärsdrivande verk, vara jävig i sak, som rör dess verksamhet.

Söker någon sak med skiljeman eller tillfogar honom något med ord eller
gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för jäv.

6 §.

Hava parterna ej enats om skiljemännen och ej heller överenskommit, till
vilket antal och på vad sätt de böra utses, skola skiljemännen vara tre, av vilka
vardera parten väljer en och de sålunda valda tillkalla den tredje.

Hava parterna avtalat, att tvist skall slitas av endast en skiljeman men ej
nämnt honom eller föreskrivit huru han skall utses, ankommer det på parterna
att gemensamt välja skiljemannen.

7 §.

Skola parterna var för sig välja skiljemän, och har endera parten skriftligen
underrättat motparten om sitt val, vare denne, där ej annorlunda är överens -

Kungl. Maj:ts proposition nr 826.

kommet, pliktig att inom fjorton dagar lämna den andra parten skriftlig underrättelse
om sitt val av skiljeman.

Part, som lämnat motparten underrättelse om sitt val av skiljeman, må ej
utan motpartens medgivande återkalla valet.

8 §.

Skall skiljeman väljas av annan än part eller skiljemän, men underlåter
denne att inom skälig tid förrätta valet, eller kunna parter, som skola gemensamt
välja skiljeman, ej enas om valet, vare, om ej annat av parterna bestämts,
skiljeavtalet förfallet, såvitt gäller den tvist, varom fråga är.

9 §.

10 §.

Om skiljeman, som ej är nämnd i skiljeavtalet, avgår, skall, såvitt ej parterna
bestämt annorlunda, överexekutor på parts ansökan utse annan skiljeman.

Förfarandet.

11 §•

Tillämpning av skiljeavtal må påkallas av envar av parterna.

Avser skiljeavtalet framtida tvist, skall den, som påkallar dess tillämpning
skriftligen meddela motparten uppgift på den eller de frågor, varom skiljedom
äskas. Vad nu sagts skall ock gälla, om skiljeavtalet avser uppkommen tvist
men ej är skriftligen upprättat med tydligt angivande av tvistefrågan. Parterna
må ock inför skiljemännen enas att till dem hänskjuta angiven tvistefråga.

Kuntjl. Majrts proposition nr 220.

12 §.

Ordföranden har att bestämma lämplig ort och tid för skiljemännens sammanträde,
ombesörja kallelser och andra expeditionsgöromål samt leda förhandlingen.

13 §.

14 §.

15 §.

Om parterna ej annorlunda bestämma, äga skiljemännen vidtaga åtgärder för
utredningens främjande såsom att anmoda part, vittne eller sakkunnig att infinna
sig för att höras i saken eller uppmana part eller annan, som innehar
skriftligt bevis, att hålla det till handa. I fråga om skriftligt bevis eller vittne
må sådan åtgärd likväl ej företagas, med mindre den av part påkallats. Skiljemännen
äga ej stadga vite eller eljest använda tvångsmedel, ej heller upptaga
ed.

16 §.

Samtliga skiljemän skola deltaga i tvists avgörande. Uppkomma mellan dem
olika meningar, gälle, såvitt ej annat är bestämt av parterna, den mening, om
vilken mer än halva antalet av skiljemännen förenar sig. Är ej flertalet bland
skiljemännen ense angående fråga, som blivit överlämnad till deras prövning,
vare i avseende därå skiljeavtalet förfallet, där ej parterna annorledes överenskommit.

17 §.

Skiljedom skall avfattas skriftligen och undertecknas av skiljemännen samt
hållas parterna till handa. Skiljemännen böra meddela parterna när och var
skiljedomen är att tillgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 190 haft. (Nr 226.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

18 §.

Parterna äga bestämma viss tid, inom vilken skiljedom skall meddelas. Hålles
ej skiljedomen inom denna tid parterna till handa, vare skiljeavtalet förfallet
med avseende å den tvist, som överlämnats till skiljemännens prövning.

Hava parterna ej föreskrivit tid för skiljedoms meddelande, skall skiljedomen
vara tillgänglig för parterna inom sex månader räknade från den dag, då skiljeavtalet
slöts, eller, där skiljeavtalet avser framtida tvist eller ej är skriftligen
upprättat med tydligt angivande av tvistefrågan, från den dag, då dess tilllämpning
påkallades i den ordning, som i 11 § sägs; dock skall, därest tvist
om skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet inom nämnda tid varder anhängiggjord
vid domstol, tiden för skiljedoms meddelande räknas från den dag, då sådan
tvist blivit slutligen avgjord, överexekutor må likväl, när särskilt skäl
därtill är, på ansökan av part medgiva förlängning av den i detta stycke bestämda
tiden, dock icke, utan synnerlig anledning, med mera än sammanlagt
sex månader. Skiljeavtalet vare i avseende å den ifrågakomna tvisten förfallet
vid den fastställda tidens utgång, där ej dessförinnan antingen skiljedom
tillhandahålles eller rörande tidens förlängning gjorts ansökan, som bifalles
av överexekutor.

19 §.

Hava i saken framställts flera yrkanden, må skiljemännen, där det kan ske
utan förfång för part, giva dom över något eller några av dem, ändå att förhandlingen
angående de övriga icke avslutats. Likaledes må skiljemännen, där
part till viss del medgivit ett yrkande, giva särskild dom över vad som medgivits.

Skiljedoms ogiltighet och klander & skiljedom.

20 §.

Skiljedom är ogill:

1. om den ej är så avfattad och undertecknad, som i 17-§ sägs; eller

2. i den mån skiljemännen dömt angående fråga, som ej enligt lag må skjutas
under skiljemän eller varom, då domen meddelades, rättegång eller lagsökning
pågick utan att skriftligt avtal träffats om dess nedläggande, eller
som då var genom lagakraftägande beslut avgjord.

Är domen ogill i någon del och kan den av sådan anledning ej verkställas i
övrigt, vare den ogill i allo.

21 §.

På parts talan skall skiljedom av domstol hävas:

1. i den mån skiljemännen överskridit sitt uppdrag eller givit dom efter
utgången av den därför bestämda tiden;

Kungl. Maj:ts proposition nr 226. 19

2. om skiljemännen dömt i fall, där skiljemannaförfarandet ej bort äga rum
här i riket;

3. om skiljeman var jävig eller ej utsedd i behörig ordning; eller

4. om, utan partens förvållande, i avseende på ärendets behandling förelupit
annat fel, som med sannolikhet kan antagas hava inverkat på utgången.

Fel, som nu sagts, må icke av part göras gällande, där han genom att utan
gensaga inlåta sig på förhandling eller annorledes bör anses hava avstått från
att åberopa felet.

Klander skall instämmas inom nittio dagar från det parten fått del av skiljedomen
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Försitter parten denna tid, är hans
rätt att klandra domen förverkad.

22 §.

Finner överexekutor skiljedom så mörk, att verkställighet ej kan meddelas
därå, utgör skiljedomen ej hinder för part att till domstol instämma den fråga,
skiljemännen sålunda prövat.

Skilj edomskostnadema.

23 §.

Skiljeman må ej av part mottaga eller betinga sig ersättning, med mindre
lika förmån tillkommer honom från andra parten. Avtal, som häremot strider,
vare ej gällande, och vare skiljeman skyldig återbära vad han mottagit.

Har giltig uppgörelse ej träffats om skiljemännens ersättning, skola parterna,
en för alla och alla för en, gälda skiljemännen skälig ersättning för deras
arbete och omkostnader. Om annat icke överenskommits mellan parterna
och skiljemännen, äga skiljemännen i slutlig skiljedom fastställa ersättningens
belopp och ålägga parterna betalningsskyldighet härför.

Nöjes ej part åt skiljemännens beslut angående dem tillkommande ersättning,
må han till domstol instämma klander däremot inom nittio dagar från
det han fick del av skiljedomen. I skiljedomen skall lämnas tydlig hänvisning
om vad part har att iakttaga, därest han vill klandra beslutet.

Ej må skiljemän hålla domen inne i avbidan att ersättning till dem gäldas.

24 §.

Om parterna ej annorledes överenskommit, äga skiljemännen på yrkande av
någondera parten pröva, huruvida och i vad mån motparten skall gottgöra parten
honom åliggande ersättning till skiljemännen och övriga kostnader å förfarandet.

Särskilda bestämmelser.

25 §.

Rätt domstol i mål, som avses i 21 och 23 §§, är den allmänna underrätt, varunder
svaranden lyder i mål, som rör hans person. Finnes ej behörig domstol
efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådstuvurätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Mot överexekutors .beslut, varigenom skiljeman blivit skild från uppdraget
eller skiljeman utsetts eller fråga om förlängning av tiden för skiljedoms meddelande
avgjorts, må klagan ej föras.

26 §.

År i lag stadgat, att parts talan skall anhängiggöras inom viss tid, har parten,
därest enligt skiljeavtal hans talan skall prövas av skiljemän, att inom
den stadgade tiden på sätt i 11 § sägs påkalla skiljeavtalets tillämpning.

27 §.

Där enligt lag eller författning viss fråga skall prövas av skiljemän, gälle
-vad därom är särskilt stadgat.

28 §.

I fråga om tillämpande av utländskt skiljeavtal och utländsk skiljedom
lände till efterrättelse vad i sådant hänseende finnes särskilt föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929 men äger ej utan parternas medgivande
tillämpning å skiljeavtal, som slutits dessförinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 46 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

46 §.

1 mom. Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos överexekutor.
Sådan ansökan må ej bifallas, utan att tillfälle att svara därå blivit
lämnat den, mot vilken verkställigheten sökes.

Sökes verkställigheten av part, förordne överexekutor därom, såframt icke
skiljeavtalet innefattar förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen
eller någon omständighet förekommer, på grund varav skiljedomen är ogill
ändå att talan mot densamma icke föres, eller motparten gör sannolikt, att
domen jämlikt 21 § i lagen om skiljemän kan varda på hans talan av domstolen
hävd. Söker skiljeman verkställighet å skiljedom i vad part ålagts att
gälda honom ersättning, förordne överexekutor därom, såframt tid för talan
mot skiljedomen i denna del gatt till ända och sådan talan ej visas vara förd,
samt nagon omständighet icke förekommer, på grund varav skiljedomen är
ogill, ändå att talan mot densamma icke föres.

Har överexekutor meddelat förordnande varom nu sagts, gånge skiljedomen
i verket lika som domstols lagakraftägande dom, där ej av högre myndighet
eller av domstol, varest talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes förordnat
varder.

2 mom. Skall-----förordnas.

3 mom. Om verkställighet av utländsk skiljedom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

I fråga om verkställighet av skiljedom, grundad på skiljeavtal, varå lagen
den 28 oktober 1887 eller äldre lag äger tillämpning, skall gälla vad hittill*
varit stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Motiv.

Uti eu vid 19>18 års riksdag av greve Spens väckt motion, nr 58 i första
kammaren, angåvos vissa brister, som enligt motionärens mening vidlådde
skiljemannaförfarandet sådant detta på grundvalen av lagen den 28 oktober
1887 (nr 83 s. 1) om skiljemän utvecklat sig i praxis. Motionären angav i
sådant hänseende särskilt, att lagen erbjöde möjlighet för part att genom obstruktion
hindra förfarandet att leda till ett positivt resultat, att skiljemännen,
i synnerhet de av parterna omedelbart utsedda, icke handlade opartiskt och
under känsla av domaransvar, att vissa i lagen stadgade frister vore alltför
långa samt att bestämmelse saknades om hur tid och ort för skiljenämndens
sammanträde skulle utsättas. Motionären yrkade, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om fullständig omarbetning av skiljemannalagen
eller förslag till ändring i vissa delar därav.

Lagutskottet vitsordade i sitt utlåtande (nr 10) över motionen de i denna
angivna förhållanden och förklarade sig anse, att endast en allmän omarbetning
av skiljemannalagen vore ägnad att på ett tillfredsställande sätt avhjälpa
bristerna hos skiljemannaförfarandet och bringa det i överensstämmelse med
rättsutvecklingens fordringar och tidens krav. Omarbetningen borde icke
uppskjutas i avvaktan på den blivande rättegångsreformen.

Med åberopande- av vad utskottet sålunda anfört avlät riksdagen i enlighet
med utskottets hemställan skrivelse (nr 55) till Kungl. Maj:t med anhållan
om förslag till fullständig revision av skiljemannalagen.

I anledning av denna skrivelse företogs inom justitiedepartementet en utredning
med syfte att åstadkomma en fullständig omarbetning av skiljemannalagen.
Då med hänsyn till frågans omfattning denna utredning icke kunde
förväntas fullbordad inom den närmaste tiden och behovet att undanröja de
möjligheter till obstruktion, som lagen erbjöd, ansågs trängande,1 begränsades
arbetet till att avse sistnämnda syfte. Genom proposition (nr 384) framlades
år 1919 för riksdagen ett förslag till lag om ändring i vissa delar av skiljemannalagen.
Förslaget, vars omfattning var inskränkt till åtgärder mot obstruktion
och vad därmed omedelbart sammanhängde, bifölls av riksdagen i
huvudsakligen oförändrat skick. Vid behandlingen av propositionen framhöll
första lagutskottet (utlåtande nr 35) vikten av att icke denna partiella ändring
föranledde ett undanskjutande av den allmänna revision av skiljemannalagen
i dess helhet, varom riksdagen gjort framställning.

Lag, innehållande de av riksdagen beslutade partiella ändringarna, utfärdades
den 19 juni 1919 (nr 354). Samma dag utfärdades ett kungl. cirkulär

1 K. prop. nr 384/1918 s. 5—6.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

till samtliga överexekutorer rörande vikten av en omsorgsfull prövning av frågor
angående val av skiljemän.

Genom skrivelse den 23 juni 1925 anmodade därpå chefen för justitiedepartementet
överståthållarämbetet och länsstyrelserna ävensom kommerskollegiet
— efter hörande av de myndigheter och andra kollegiet kunde finna lämpligt —''
att inkomma med yttrande, huruvida behov ansåges föreligga av en omarbetning
av skiljemannalagen i vidare mån än som skett genom 1919 års lag samt, därest
så skulle anses vara fallet, angående innehållet av de bestämmelser, som ansåges
erforderliga. Yttranden ha avgivits av överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser
och kommerskollegiet. Några länsstyrelser ha infordrat och bilagt yttranden
från länets övriga överexekutorer, underrätter eller landsfiskaler ävensom
landsfogden i länet. Kommerskollegiet har berett tillfälle att avgiva utlåtande
åt rikets auktoriserade handelskamrar, Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut,
Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln, Sveriges
industriförbund, svenska arbetsgivarföreningen, landsorganisationen i Sverige,
Sveriges advokatsamfund, svenska teknologföreningen, järnkontoret, Stockholms
byggnadsförening, Göteborgs industrikammare, elektriska entreprenörsföreningen,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och Stockholms byggnadsingenjörsförening.
Samtliga dessa institutioner och sammanslutningar
utom de tre sist nämnda ha avgivit utlåtanden.

Uti en år 1926 inom första kammaren av herr Lindhagen väckt motion, nr 51,
framställdes anmärkning mot skiljenämndernas bristande opartiskhet samt mot
de höga kostnader, särskilt arvoden till skiljemännen, som vore förenade med
skiljemannaförfarandet. Motionären yrkade, att riksdagen ville anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte överväga behovet av en allmän revision av lagen om skiljemän
med eller utan skiljedomsförfarandets inarbetande såsom ett led i den allmänna
processreformen. Vid behandlingen av motionen förklarade sig första
lagutskottet (utlåtande nr 10) vidhålla sin åren 1918 och 1919 uttalade uppfattning,
att skiljemannalagen vore i behov av en fullständig omarbetning.
Emellertid vore frågan föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet intoge
liksom 1918 den ställningen, att revisionen av skiljemannalagen icke borde uppskjutas
i avvaktan på den blivande rättegångsreformen. Med hänsyn till nu
nämnda omständigheter syntes en förnyad framställning i ämnet till Kungl.
Maj:t icke för det dåvarande påkallad. Men utskottet ansåge sig böra framhålla
önskvärdheten av att utredningen bedreves så, att det förslag till fullständig
revision av skiljemannalagen, varom riksdagen anhållit, kunde inom
den närmaste tiden framläggas inför riksdagen. Utskottet hemställde, att
motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd. Denna hemställan bifölls av
riksdagen. Motionen och första lagutskottets utlåtande ha genom chefens för
justitiedepartementet försorg överlämnats till de myndigheter, som på grund
av ovannämnda remiss hade att yttra sig om behovet av en revision av skiljemannalagen
för att därvid av dem beaktas.

I detta sammanhang bör slutligen erinras om det av riksdagen likaledes 1926
fattade beslutet, att justitieråd och regeringsråd ej, med visst undantag, må
inneha uppdrag såsom skiljeman.

Kungl. May.ts proposition nr 226.

De sakkunniga myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig om behovet
av en revision av skiljemannalagen, synas tämligen allmänt anse, att
1919 års lagändring, såvitt genom lagstiftning kan ske, på ett i huvudsak tillfredsställande
sätt rått bot mot den obstruktion av skiljemannaförfarandet,
‘som ej sällan bedrevs av part eller hans skiljeman. Men det ojämförligt övervägande
flertalet bland dem äro tillika av den meningen, att skiljemannaförfarandet
tarvar en reformering även i andra avseenden än dem, som berördes
av 1919 års lagstiftning. I många stycken yrkas sålunda ändrade bestämmelser.
Såsom naturligt är med hänsyn till de hörda myndigheternas och institutionernas
olika verksamhet och därunder samlade erfarenheter skifta i viss
mån uppfattningarna om vad som brister i den nuvarande lagen, liksom enighet
ej råder i vad mån de i praxis yppade olämporna låta sig avhjälpas genom
lagstiftning. Särskilt uttalas av många tvekan huruvida det ganska allmänt
erkända förhållandet att skiljemän ofta mera betrakta sig såsom partsombud
än som oväldiga domare kan förebyggas genom lagstiftningsåtgärder, medan
däremot andra förorda mer eller mindre ingripande bestämmelser i detta syfte.
Bland brister i den gällande lagen, som ej endast röra detaljer, framhålles med
ganska stor enstämmighet saknaden av bestämmelser om förfarandet, särskilt
bevisnings upptagande vid domstol, och om skiljemännens arvode.

Det här framlagda förslaget åsyftar så till vida en allmän revision av den
gällande skiljemannalagen, att denna skulle upphävas och ersättas av en ny
författning. Men revisionen rubbar ej lagstiftningens grunder. Sålunda är
skiljemannaförfarandets tillämpningsområde bestämt lika som nu. Statens befattning
med skiljemannaväsendet innefattar ej någon allmän kontroll å dess
funktion utan är, såsom i gällande lag, inskränkt till att myndigheterna på
begäran tillhandagå part med åtgärder i särskilda fall, när så erfordras för
att ett inlett skiljemannaförfarande skall kunna genomföras. Åt parterna överlåtes
således allt fortfarande att bestämma skiljenämndens sammansättning.
Reglerna om skiljenämndens tillsättande äro väsentligen de samma som i den
nuvarande lagen. Skiljedomen kan ej överklagas vid domstol med avseende
på sitt innehåll men kan liksom nu klandras på formell grund och är under
vissa omständigheter ogill. För skiljedoms verkställande föreslås samma grunder
som nu. Såsom sakliga nyheter av större vikt i förslaget kunna betecknas
en genom utvidgning av jäven mot skiljeman ökad möjlighet att avlägsna partiska
skiljemän, reglering av huvuddragen av förfarandet inför skiljemännen
och av förutsättningarna för domstols medverkan vid bevisnings upptagande
samt stadgande om skiljemäns arvode och parternas kostnader. Åtskilliga
mindre betydande ändringar i den gällande lagen föreslås härjämte, och förslaget
fullständigar skiljemannalagstiftningen med stadganden i den del frågor,
varom nu föreskrifter saknas. Slutligen har stadgandenas ordningsföljd ändrats
och lagen för översiktlighetens skull försetts med underrubriker.

Med hänsyn till utredningen angående en allmän rättegångsreform kan det
ifrågasättas om skiljemannalagen bör underkastas en revision av den omfattning,
som nu angivits, så länge ovisshet råder om den stora reformfrågans utgång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

Processkommissionen har i sitt betänkande (del I s. 82) förutsatt att, vid
sidan av domstolsprocessen, ett skiljemannaförfarande skall bibehållas i svensk
rätt. Såsom kommissionen erinrar beror säkerligen skiljemannaförfarandets stora
betydelse för närvarande i viss grad på den långsamhet, varav domstolarnas
rättsskipning nu lider, och det kan därför förväntas, att rättegångsreformen
kommer att medföra någon minskning i skiljemannaförfarandets användning.

Något hinder att nu skrida till en revision av skiljemannalagen lär så mycket
mindre möta, som, på sätt redan sagts, förslaget vilar på samma grunder som
den gällande författningen. Dessa grunder för skiljemannaväsendet äro också
allmänt tillämpade i främmande länder med domstolsförfarandet ordnat i huvudsaklig
överensstämmelse med vad hos oss lärer bliva fallet efter processreformens
genomförande. Det kan därför antagas för givet, att processreformen
ej behöver rubba grunderna för den nu ifrågasatta lagen, om ock utan
tvivel flera av dess bestämmelser måste jämkas till överensstämmelse med en
ändrad organisation och rättegångsprocess. Då önskvärdheten av skyndsamma
åtgärder för avhjälpande av bristerna i skiljemannaväsendet vitsordats av flertalet
bland de myndigheter och korporationer, som äga de bästa förutsättningarna
att bedöma behovet av en lagändring, synas alla skäl tala för riktigheten
av den av riksdagen uttalade uppfattningen att med skiljemannalagens revision
ej bör anstå till processreformens genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Förslaget till lag om skiljemän.

Allmän motivering.

Grundvalen för skiljeavtalet är parternas önskan att undandraga den föreliggande
eller framtida tvisten domstolarnas bedömande och att i stället underkasta
tvisten ett avgörande av skiljemän. Denna önskan har olika grunder.
Den kan bottna i en strävan att undanhålla tvisten från offentligheten — en
strävan, som ej sällan torde förklara de skiljedomsavtal, som träffas i samband
med hemskillnad och äktenskapsskillnad eller rörande andra intimt personliga
frågor. Skiljeavtalet kan också bero av parternas önskan att tillförsäkra sig
ett i särskild grad sakkunnigt bedömande av tvistefrågan. Sålunda stadgas
stundom i skiljeavtal beträffande tvister av teknisk eller kommersiell art, att
till skiljemän skola utses i branschen sakkunniga personer. Den vanligaste
grunden för skiljeavtalet torde dock vara en strävan att vinna ett snabbt avgörande.

När enskilda parter i sådant syfte, som här angivits, av fri vilja överenskomma
att undandraga sina mellanhavanden domstols prövning, blir den första
frågan, huruvida staten har anledning att motsätta sig en sådan disposition.
Härom råder av gammalt den säkerligen riktiga meningen, att staten icke har
något självständigt intresse av att alla tvister mellan enskilda prövas av statens
domstolar. Dessa äro tvärtom anordnade till tjänst för sådana parter, som
icke kunna träffa godvillig uppgörelse. Undantag gäller allenast för sådana
fall där ett offentligt intresse föreligger. Gällande skiljemannalag medgiver
också frihet för enskilda parter att träffa bindande skiljeavtal rörande sådana
tvister, varom förlikning kan träffas. I denna regel har icke ifrågasatts någon
saklig ändring.

Det är i väsentligen tre hänseenden som staten tillerkänner rättsverkan åt
skiljeavtal och skiljedom. För det första grundlägger avtalet en processhindrande
invändning. Om en av parterna i skiljeavtalet instämmer den andra till
domstol, äger denne göra invändning därom att tvisten skall avgöras av skiljemän,
och domstolen skall då vägra att taga befattning med tvisten. Detta innebär
ett godkännande från statens sida av parternas rätt att få sina tvister avgjorda
genom skiljedom. För det andra kan staten lämna sitt bistånd till skiljeavtals
förverkligande, därest ena parten skulle söka undandraga sig sina genom
skiljeavtalet åtagna förpliktelser att medverka till åstadkommande av en
giltig skiljedom. Detta står i överensstämmelse med statens uppgift att lämna
erforderlig medverkan till framtvingande av sådant fullgörande av lagliga avtal
av vad slag de vara må, som icke frivilligt utföres. För det tredje äger en

Kungl. Maj:ts proposition nr 22G.

på ett giltigt skiljeavtal grundad skiljedom samma rättsverkningar som tillkomma
en av domstol meddelad dom. Sålunda ställer staten sina exekutiva
myndigheter till förfogande för skiljedomens verkställande och ett rättegångsförfarande
må ej inledas angående den genom skiljedomen avgjorda tvisten.

Av dessa allmänna grunder för skiljedomsinstitutet lär följa, att staten icke
har något direkt ansvar för skiljedomars riktighet lika litet som staten har något
ansvar för klokheten i frivilligt träffade avtal rörande privaträttsliga
förhållanden.

Däremot är det rimligt och riktigt att staten för att över huvud tillerkänna
skiljeavtal och skiljedomar rättsverkan dels uppställer vissa formella krav,
dels söker, så långt det kan ske utan ett otillbörligt begränsande av parternas
avtalsfrihet, bereda möjligheter för materiellt riktiga avgöranden.

Redan vid tillkomsten av 1887 års skiljemannalag underströks vikten av att
till skiljemän finge utses personer, för vilka parterna hade förtroende, men det
uttalades också farhågor för att skiljemännen bleve partiska. Bland annat uttalade
en talare i riksdagens första kammare att det mycket väl kunde hända,
att den part, som lyckades få en dugligare, skickligare och mera diplomatisk
skiljeman än motparten, också kunde laga så att den tredje skiljemannen bleve
utsedd efter hans önskan, med verkan att saken redan på förhand vore avgjord.

I 1918 års motion anföres, såsom redan antytts, att parternas skiljemän i
allmänhet uppfattade sin ställning mera såsom ombud för parten än som domare.
Ett sätt att hjälpa detta missförhållande vore att särskilda skiljemannakårer
inrättades, bland vilkas medlemmar skiljemän kunde utses. Till ledning
för lagstiftningen kunde jämväl tjäna expropriationslagens bestämmelser om
sammansättning i expropriationsnämnd. En annan utväg vore måhända en bestämmelse
att skiljenämnden skall bestå av 4 ledamöter, av vilka vardera parten
utsåge en och offentlig myndighet de två övriga.

I sitt utlåtande (nr 10) över denna motion yttrade lagutskottet bl. a.: »Erfarenheten
har visat, att de förväntningar, som vid lagens tillkomst på visst
håll ställdes på skiljemännen, icke gått i uppfyllelse. Det har ofta visat sig,
att part vid utseende av skiljeman icke så mycket ser på att få den bäste eller
insiktsfullaste utan den, som med största energi står på hans rätt. Parternas
skiljemän bliva snarare ombud för parterna än domare. Tredje man blir den
egentliga domaren. Men ej ens denne kommer alltid att bliva opartisk, i det att
den part, som lyckats få en dugligare och mera smidig skiljeman, ofta lagar
så, att den tredje skiljemannen blir utsedd efter hans önskan. Att häri ligger
en fara för hela skiljemannainstitutet och dess utveckling i en sund riktning
är uppenbart, likaväl som det är tydligt, att det sätt, varpå skiljedomstolen enligt
skiljemannalagen anordnats, lätteligen leder till skiljemännens förbiseende
av sin ställning som domare. För vinnande av ändring härutinnan kräves oundgängligen
lagstiftningens medverkan. Även om man på skiljemannaförfarandet
icke får lägga samma måttstock som på domstolarna, kan staten enligt utskottets
förmenande likväl icke undandraga sig att tillse, att rättssäkerheten
blir på bästa möjliga sätt tillgodosedd även genom skiljemannaförfarandet».

I 1919 års proposition berördes möjligheten att — i anslutning till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

grundtanke, som tagit sig uttryck i gällande bestämmelser i fråga om de fasta
skiljedomsinstituten — upprätta särskilda skiljemannakårer. I propositionen
anfördes emellertid: Parterna skulle visserligen själva få utöva rätten

att välja skiljemän men skulle, där de ej annorlunda överenskommit, vara förpliktade
att vid valet hålla sig inom kretsen av de personer, vilka upptagits å
särskilda, officiellt fastställda förteckningar. Om uppgörandet av dessa förteckningar
föreginges av en omsorgsfull prövning, komme den angivna utvägen
givetvis att medföra en ökad grad av trygghet med avseende å skiljemännens
opartiskhet; därmed skulle ock förebyggas de fall av obstruktion från
skiljemans sida, som ägde grund i hans önskan att gynna den ena parten. Ett
realiserande av denna utväg torde emellertid möta stora praktiska svårigheter.
Upprättandet av en lista över till skiljemannabefattningar lämpliga personer
måste anförtros åt någon myndighet, t. ex. Konungens befallningshavande för
var sitt län. Det skulle dock säkerligen ofta inträffa, att parterna icke funne
den sakkunskap, som de för avgörande av deras tvist ansåge önskvärd, representerad
bland de å förteckningen hos vederbörande länsstyrelse upptagna
personerna. Och överhuvud taget måste det ifrågasättas, om parterna i allmänhet
— sålunda bortsett från dem som nu anlita permanenta skiljenämnder
— skulle finna en anordning, sådan som den nu berörda, överensstämmande
med vad de åsyftat vid skiljeavtalets slutande. Då det ej gärna kan vara
lämpligt att åt lagens föreskrifter angående personvalet giva en tvingande
karaktär, vore i själva verket föga vunnet med införandet av bestämmelser,
vilka icke kunde förväntas i flertalet fall överensstämma med parternas önskningar.

Vid behandlingen i andra kammaren av lagutskottets utlåtande i frågan
(Andra kammaren n:r 65:34) framhöll en talare såsom sin uppfattning att
själva grundvalen för lagen vore oriktig, nämligen därutinnan att parterna ägde
rätt att själva välja skiljemän, d. v. s. att själva välja domare. Hela detta
system vore oriktigt och med detsamma kunde ej några reformer i skiljemannalagen
åstadkommas, som gjorde lagen till vad den borde vara. Skiljemännen
borde utses opartiskt eller åtminstone borde man komma därhän, att skiljemännen
utses bland särskilt på förhand utvalda personer, som kunde anses
verkligen kompetenta att fullgöra skiljemannaskapet, således i överensstämmelse
med vad numera gäller i fråga om expropriationslagstiftningen vid utseende
av expropriationsnämnd.

I 1926 års motion uttalades klagomål över att parternas skiljemän, åtminstone
i flertalet fall, icke sutte i nämnden som domare utan huvudsakligen som
parternas sakförare. Tredje skiljemannen vore väl i allmänhet bättre skickad
än de av parterna utsedda, men valet av denne kunde ofta vara godtyckligt,
i det att en företagsam företrädare för en av parterna lätt kunde genomdriva
en utnämning efter sitt sinne. Härtill komme att befogenheten att
sitta som medlare mellan två partiintressen vore vansklig och lockade till kompromisser,
som föga motsvarade den verkliga rättens krav. Det ifrågasattes
för att göra skiljenämnden mera oväldig och därigenom skapa större förtroende
för densamma från allmänhetens sida att, i likhet med vad som äger rum för

Kungl. Maj.ts proposition nr Säd.

2!)

val av liandelsdomare och expropriationsnämnder, eu valkorporation skulle
utses, inom vilken skiljemän skulle väljas.

I de yttranden, som inkommit med anledning av 1926 års remiss, ägnas särskild
uppmärksamhet åt frågan om skiljemännens tillsättande, särskilt med hänsyn
till frågan om möjligheten att vinna önskade garantier för deras opartiskhet.
Ett stärkande av skiljenämndens opartiskhet uttalas ganska allmänt såsom
ett tvingande önskemål. De föreslagna medlen äro av olika art. Här
skall i korthet lämnas en översikt över vissa av dessa utlåtanden, vilka därvid
sammanföras under olika rubriker, allt eftersom de påyrka mer eller mindre
långt gående ändringar av gällande regler.

1. Parterna berövas valrätt.

Befallningshavanden i Gävleborgs län understryker, att på grund av bristande
garantier i fråga om skiljenämndens sammansättning avgörandet nu ofta
beror på en slump och att en allmän osäkerhet vilar över skiljemannaförfarandet.
Efter att hava betonat angelägenheten av att äga tillgång till ett
skiljemannaförfarande av verkligt förtroendeingivande natur och sedan olika
utvägar i syfte att stärka tilltron till skiljenämndernas opartiskhet påpekats,
framhåller befallningshavanden följande. Det gjordes stundom gällande, att
skiljemannaförfarandets vara eller icke vara eller åtminstone dess popularitet
skulle sammanhänga med att parterna själva finge omedelbart deltaga i valet
av domare. Detta nedslående omdöme torde endast med stark begränsning vara
riktigt, och man syntes vara berättigad räkna med en fortgående ändring till
det bättre i den allmänna uppfattningen. Skiljemannakulturen -— skiljemannens
ansvarskänsla inför domaruppgiften — stode visserligen alltjämt i många
fall på en låg nivå, vilket vore naturligt nog, då personer, vilka som helst,
kunde till domare välja vem som helst. Men för det stora flertalet av vederhäftiga
rättssökande inom näringslivet, för vilka opartiskhet, sakkunskap
och snabbhet i avgörandet vore det väsentliga, skulle ändringar hälsas välkomna,
vilka beredde större trygghet i dessa avseenden än den gällande lagen.
Enligt befallningshavanden torde garantier för opartiskhet icke kunna vinnas,
så länge parterna själva äga välja skiljemän. Såvitt befallningshavanden kan
finna, uppnår man eu för såväl skiljemannainstitutionen som parterna tillfredsställande
lösning genom att som regel låta samtliga skiljemännen utses
av en opartisk myndighet eller institution. I samband härmed åberopar befallningshavanden
de gynnsamma erfarenheterna från det tekniskt-industriella
skiljedomsinstitutets och även handelskamrarnas skiljenämnders verksamhet.
Endast efter en närmare utredning torde det emellertid kunna avgöras,
om man lämpligen kan bygga vidare på de fasta skiljedomsinsitutens organisation
eller om man i stället bör, under medverkan av statliga, kommunala och
enskilda organ, söka framskapa ett helt nytt allmänt skiljedomsinstitut.

Skiljemannavalets överlåtande helt och bållet å vissa myndigheter eller institutioner
förordas jämväl av befallningshavandena i Västerbottens och Norrbottens
län samt av en majoritet inom magistraten i Gävle, medan minoriteten
däremot gör gällande, att skiljemannainstitutets användning kommer att väsentligt
minskas, därest parterna utestängas från att öva inflytande på skiljenämndens
sammansättning.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt det teknisktindustriella
skiljedomsinstitutet ifrågasätta, att parterna beträffande vissa
grupper av tvister, t. ex. handelstvister, skulle uteslutas från rätt att välja

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

skiljemän, och att i stället för sådana tvister vissa fasta skiljenämnder eller
skiljemannakårer skulle legaliseras. Samma uppfattning synes delas av Sveriges
skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln.

I förevarande sammanhang kan slutligen omnämnas, att åtskilliga myndigheter
och institutioner, såsom befallningshavanden i Stockholms län, handelskammaren
i Karlstad samt handelskammarens för Örebro och Västmanlands
läns utskott för sistnämnda län, helt allmänt framhålla behovet av lagstiftningsåtgärder
i syfte att erhålla garantier för skiljemännens opartiskhet.

2. Tredje man utses alltid av myndighet.

I ett flertal utlåtanden uttalas betänkligheter mot att utesluta parternas
valrätt. En lagstiftning härom kunde befaras vara ägnad att helt utesluta eller
åtminstone motverka skiljemannainstitutionens användning. Å andra . sidan
framhålles vikten av att den av parternas skiljemän utsedde tredje skiljemannen,
i regel ordförande i skiljenämnden och i verkligheten ofta den. utslagsgivande,
utses på sådant sätt, att garantier för verklig opartiskhet vinnas. I
sådant syfte föreslås, att den tredje skiljemannen alltid skall utses av offentlig
myndighet, företrädesvis överexekutor, eller auktoriserad organisation. Till
myndigheter eller institutioner, som förorda eller ifrågasätta den tredje skiljemannens
utseende av myndighet eller institution höra befallningshavandena i
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Värmlands och Jämtlands län,
Smålands och Blekinge handelskammare, överexekutor i Västervik samt landsfogden
i Kronobergs län. Befallningshavanden i Jämtlands län ifrågasätter
en utökning av antalet skiljemän, som utses av de utav parterna valda skiljemännen,
vilket i och för sig skulle öka skiljenämndens opartiskhet och i ännu
högre grad bleve fallet, därest det opartiska elementet alltid utsages av offentlig
myndighet. Befallningshavanden påpekar emellertid den betydande olägenhet
ur kostnadssynpunkt, som en ökning av skiljemännens antal måste innebära.

3. Skiljemannakårer.

I åtskilliga av förut avsedda utlåtanden, däri förordats samtliga skiljemännens
eller åtminstone den tredje skiljemannens utseende genom offentlig myndighet
eller organisation, har ifrågasatts, att särskilda skiljemannakårer skulle
inrättas, bland vilkas medlemmar skiljemännen skulle .utses.

Särskilda skiljemannakårers inrättande men bibehållande i övrigt av parternas
valrätt samt de av parterna valda skiljemännens befogenhet att utse
den tredje skiljemannen förordas eller ifrågasättes av överståthållarämbetet
samt befallningshavandena i Södermanlands, Gotlands,.. Kristianstads, Hallands
och Kopparbergs län. I dessa myndigheters utlåtanden undertryckas
ingalunda svårigheterna att erhålla skiljemannakårer med tillräckligt allsidig
representation, men det göres gällande, att problemet härom dock bör
kunna lösas. Såsom en lindring i den eljest ovillkorliga plikten att vid utseende
av skiljeman anlita kåren föreslås, av överståthållarämbetet att parterna
skulle äga i skiljeavtalet utse skiljeman och därvid ej behöva halla sig till
kåren, av befallningshavanden i Södermanlands län, att parter, som därom
åsämjas, borde kunna utse skiljemän utom kåren samt av befallningshavanden
i Gotlands län, att parternas ur kåren utsedda skiljemän, eventuellt Konungens
befallningshavande, borde äga befogenhet, att på parts begäran eller da eljest
ansåges erforderligt utse den tredje skiljemannen utom kåren.

En modifierad ståndpunkt i frågan om skiljemäns utseende ur särskilda skil -

Kunrjl. Maj:ts proposition nr ££6.

jomannakårer intages av befallningshavandena i Älvsborgs och Västmanlands
län, vilka förorda, att parterna icke skola vara skyldiga att vid val av skiljemän
hålla sig till någon särskild kår men att däremot den tredje skiljemannen
alltid skall ur en sådan utses.

4. Ökado kompetensvillkor och ed.

. Ett flertal av de myndigheter och institutioner, vilka för att erhålla garantier
för skiljenämndernas opartiskhet framlagt ovan relaterade förslag i sådan
syftning, hava tillika, för samma ändamåls vinnande, uttalat sig för ökade
kompetensvillkor hos skiljemännen eller åtminstone den tredje skiljemannen
samt för ett inskärpande av skiljemännens plikt att vid utövning av sitt kall
förfara opartiskt genom en föreskrift, att skiljemännen skulle, före inträdet i
sin funktion, avlägga en för ändamålet lämpad ed eller högtidlig försäkran.

Dessa uttalanden biträdas av en del andra myndigheter och institutioner,
vilka emellertid i övrigt tillstyrka bibehållande av det nuvarande systemet
med avseende å skiljemännens utseende.

Behörighetsvillkor för skiljemännen i överensstämmelse med vad som gäller
beträffande valbarhet till ledamot i expropriationsnämnd förordras sålunda
av befallningshavanden i Östergötlands län, som dessutom tillstyrker uppställande
av särskilda kvalifikationer i fråga om den tredje skiljemannen. Magistraten
i Linköping, borgmästaren i Ulricehamn, handelskammaren i Gävle
samt elektriska entreprenörsföreningen anse, att endast i fråga om den tredje
skiljemannen särskilda kompetensvillkor böra ifrågakomma, t. ex. samma
villkor, som uppställas för behörighet att utöva domarämbetet, överexekutor
i Vimmerby efterlyser helt allmänt bestämmelser om större kompetens för
skiljemännen.

Vad angår stärkande av skiljenämndens opartiskhet genom bestämmelse om
skyldighet för skiljeman att avlägga ed, t. ex. domared, eller högtidlig försäkran,
förordas detta av advokatsamfundets göteborgsavdelning, som emellertid
samtidigt uttalar tvivelsmål angående möjligheten att i lagstiftningsväg
åstadkomma en verklig inre opartiskhet. Befallningshavanden i Östergötlands
län förordar, att alla skiljemännen skola avgiva en högtidlig försäkran om sitt
uppsåt att opartiskt skilja mellan parterna och i samma riktning uttalar sig
borgmästaren i Ulricehamn.

5. De fasta institutens ställning starkes.

I åtskilliga utlåtanden framhålles det betänkliga i att genom legala regler
utesluta eller kringskära parternas valrätt i fråga om skiljemäns utseende.
Samtidigt understrykes emellertid betydelsen av att genom särskilda bestämmelser
stärka de fasta skiljenämndernas ställning, varigenom allmänheten skulle
på frivillighetens väg föranledas att använda sig av dessa i större utsträckning
än vad som för närvarande är fallet. I denna riktning uttala sig sålunda
kommerskollegiet, Skånes handelskammare, teknologföreningen samt en
skiljaktig mening i Stockholms handelskammare. Kommerskollegiet framhåller,
att frågan om skiljemäns utseende och skiljenämnds sammansättning utgör
det centrala problemet i förevarande lagstiftningsfråga samt att tillräckliga
garantier för en objektivt riktig skiljedom saknas. Efter att hava redogjort
för de olika förslag, som framkommit i syfte att råda bot på missförhållandet,
fastslår kollegiet, att kollegiet för sin del bibragts den uppfattningen,
att ett frångående av de nu gällande bestämmelserna rörande utseende av skil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 286.

jemän icke syntes kunna, med frånseende av de fasta skiljedomsinstitutens
ställning, äga rum utan fara för att skiljemannalagens praktiska användbarhet
starkt begränsas. Det vore utan tvivel så, att parternas möjlighet att inverka
på skiljenämndens sammansättning ofta för dem vore det avgörande momentet,
då de genom skiljeavtalet frånsade sig rätten att gå till domstol. Sedan kollegiet
av denna grund avvisat någon inskränkning i parternas valrätt framhåller
kollegiet, att den enda åtgärd från det allmännas sida, som kollegiet för
sin del funnit böra ifrågakomma, vore ett stärkande genom statens medverkan
av de bestående fasta skiljedomsinstitutens ställning, i den mån. sådant ansåges
lämpligt och påkallades från institutens egen sida. Kollegiet tillstyrker
för sin del, att möjlighet beredes till offentlig auktorisation av sådana fasta
skiljedomsinstitut samt föreslår närmare villkor för erhållande av auktorisation.
Det syntes även böra övervägas, huruvida icke särskilda lättnader kunde
genomföras för verkställighet av skiljedom,. som meddelas av skiljenämnd,
tillsatt av auktoriserat institut. Med hänsyn till de garantier för en formellt
riktig skiljedom, som finge anses vara för handen i nu avsedda fall, borde det
kunna överlåtas till utmätningsman att verkställa skiljedomen utan föregående
förordnande av överexekutor. I samma anda uttala sig Skånes handelskammare,
teknologföreningen samt en skiljaktig mening i Stockholms handelskammare.

6. I huvudsak bibehållande av det nuvarande systemet.

Ett bibehållande av det nuvarande systemet, möjligen modifierat genom
skärpta jävsbestämmelser för att omöjliggöra de mest flagranta fallen av
olämplig partiskhet, förordas slutligen i åtskilliga utlåtanden. Härvid framhålles
det i regel såsom en förutsättning för hela skiljemannainstitutet, att
den största frihet medgives parterna, framförallt i fråga om valet av skiljemän.
Myndigheter och institutioner, som yttra sig i denna anda, äro befallningshavandena
i Uppsala, Malmöhus, Skaraborgs och Örebro län, magistraten
i Halmstad, Stockholms samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare,
arbetsgivareföreningen samt advokatsamfundet. _

I ett längre utlåtande motiverar Stockholms handelskammare sin ställning
till förevarande fråga. Efter att hava kritiserat den hos skiljemännen ofta
rådande partiskheten framhåller handelskammaren svårigheten att genom lagstiftningsåtgärder
råda bot härför. Parternas möjlighet att inverka på skiljenämndens
sammansättning vore faktiskt ett avgörande moment, då parterna
frånsade sig rätten att gå till domstol. Parterna ville anförtro sitt väl^och ve
endast i händerna på personer, som de personligen kände och litade pa. Ett
stöd för denna uppfattning vore, att de fasta skiljedomsinstituten anlitades i
mycket mindre omfattning än man kunnat vänta med hänsyn till de garantier
för objektivitet, som de erbjöde. Frågan om en särställning åt de fasta instituten,
vilken skulle uppmuntra allmänheten att anlita dem i stället lör enskilda
skiljenämnder, hade väl varit pa tal inom handelskammaren, men kammaren
hade kommit till den uppfattningen, att de fasta skiljenämnderna borde
få utveckla sig utan hämmande kontroll och söka genom sin egen verksamhet
tillvinna sig allmänhetens förtroende. Även advokatsamfundet understryker,
att det icke vore lyckligt att minska parternas nuvarande stora inflytande
på skiljenämnds sammansättning, i det parternas tillit till skiljemannaförfarandet
i övervägande grad vilade just på detta inflytande och det därav a strade
— mer eller mindre befogade — förtroendet för skiljenämnden. Man hade
i stor utsträckning funnit sig i, att parternas valrätt överflyttats pa privata
korporationer, organiserade av vissa grupper av medborgare, men det vore ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

troligt, att det förtroende dessa korporationer åtnjöte skulle kunna överflyttas
på någon ämbetsmyndighet eller ens på några statsorganiserade institutioner.

Beträffande utländsk rätt bör erinras följande.

Det synes icke i något kulturlands lagstiftning finnas exempel på att parternas
frihet ifråga om personvalet i det allmänna skiljemannaförfarandet är
underkastad andra regler iin sådana, som kunna sammanfattas under beteckningen
jävsbestämmelser. Frihet för parterna att välja skiljemän råder sålunda
exempelvis i Frankrike, Italien, Tyskland, Holland, Österrike, Polen, England,
Skottland, Danmark, Norge och Finland. Myndighets befattning med skiljenämndens
tillsättning ifrågakommer endast för komplettering av skiljenämnden,
företrädesvis i sådana fall där någondera parten undandrager sig att utse sin
skiljeman eller de av parterna utsedda skiljemännen icke kunna enas om tredje
skiljeman. I vissa lagstiftningar är även denna befogenhet för vederbörande
myndighet synnerligen begränsad.

De i det föregående angivna grunderna för skiljedomsinstitutet göra det uppenbart,
att ett strängt principiellt åtskiljande mellan domstolar och skiljenämnder
är av nöden. Staten fullgör sin uppgift för rättsskipningen genom
domstolarna. Genom dessa beredes varje medborgare tillfälle att få sina tvister
prövade med all den auktoritet, varmed staten förmår att utrusta sina domare.
Snabbheten är den, som följer av de anordningar, staten finner nödiga och lämpliga.
Kravet på snabbare rättsskipning genom domstolarna är en fråga om domstolsorganisationen,
vid vars bedömande staten icke kan bortse ifrån, att rättssäkerheten
likväl är den förnämsta synpunkten. Den som icke önskar anlita
domstolarna för lösningen av sina tvister har intet anspråk mot staten att få en
särskild domstolsorganisation anordnad för sina särskilda syften. Staten har
heller icke anledning att övertaga något ansvar för sådana utom domstolsförfarandet
träffade avgöranden, som enskilda parter för att undvika detta förfarande
kunna finna lämpliga.

När de av staten anordnade domstolarna för sin prövning av tvist nödgas taga
förhållandevis lång tid i anspråk, beror detta sålunda därpå, att staten med
hänsyn till rättssäkerheten och i viss mån även av ekonomiska skäl icke funnit
lämpligt att anordna snabbare rättsskipning. Kravet på en dylik kan väl åberopas
till förmån för förslag till reformer på rättegångsordningens område men
kan icke med fog läggas till grund för ett yrkande att staten skall auktorisera
skiljemannaförfarandet. För de enskilda parter åter, som önska undandraga
sig domstolarnas prövning av uppkommande tvister, ligger det närmast till hands
att en skiljenämnd skall vara grundad icke på statens auktoritet utan på parternas
förtroende. Eftersom staten icke funnit sig kunna ordna domstolsförfarandet
snabbare än som skett följer därav att domstolssystemet icke kan fullständigas
med någon institution, som skulle vid sidan av domstolarna med större
snabbhet utöva statens dömande myndighet.

Det synes därför både från statens och den enskildes synpunkt följdriktigt,
att ansvaret för skiljedomares sakkunskap och oväld principiellt måste bäras av
de enskilda parter, som önska anlita skiljemän i domstols ställe.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 190 käft. (Nr 226.)

Kungl. Mai ds proposition nr 226.

Ur dessa synpunkter framgår, att förslagen om att helt eller delvis beröva
parterna valrätt icke överensstämma med grunderna för skiljemannaförfarandet.
Om den regel infördes, att skiljenämnden i sin helhet eller den tredje skiljemannen
skall utses av domstol eller överexekutor, skulle å ena sidan statens ansvar för
sålunda tillsatta skiljenämnder bliva så stort att därav borde följa ett utbyggande
av skiljenämnderna till statliga domstolar, och å andra sidan skulle de önskemål,
som för närvarande föranleda enskilda att ingå skiljeavtal, icke längre kunna förverkligas.

Ett förslag åter om inrättande av fasta skiljemannakårer möter icke samma
principiella invändning, men torde av praktiska skäl vara föga ägnat att motsvara
behovet.

När det såsom föredöme åberopas reglerna för utseende av expropriationsnämnd,
synes denna jämförelse lida av två avgörande brister. Till en början är
att märka, att expropriationsförfarandet är ett av staten anordnat tvångsförfarande,
som icke grundar sig på frivilligt avtal. Statens skyldighet att svara för
värderingsmännens lämplighet är därför vida mer påtaglig än vid frivilliga
skiljeavtal. Men vidare är det vid expropriationsnämnd fråga om ett både lokalt
och sakligt sett ganska begränsat område, inom vilket dess medlemmar böra vara
sakkunniga. Det gäller ju blott att verkställa en värdering av vad som skall på
viss plats expropriationsvis avstås eller upplåtas. Vid det privata skiljeavtalet
åter kunna frågor av de mest skilda slag uppkomma. Den lista över kompetenta
skiljemän, som skulle upprättas, måste därför göras så omfattande att den
skulle sakna praktiskt värde. För avgörande av exempelvis en familjerättslig
tvist kunna parterna önska att till skiljeman utse en dem närstående person, som
i övrigt måhända icke hade några särskilda kvalifikationer för en auktorisation
att i varje tvist vara skiljeman. Listan över skiljedomare borde därför, om
parternas valrätt skulle begränsas till personer upptagna på denna lista, omfatta
snart sagt alla hederliga medborgare.

En annan sak är att på frivillighetens väg anordna fasta skiljenämnder eller
skiljemannakårer. Dessa ha en synnerligen betydelsefull uppgift att fylla. Den
förtjänstfulla verksamhet, som utövas av vissa fasta skiljenämnder, är värd allt
understöd. Men så snart det är klart, att ett anlitande av dylik skiljenämnd bör
grundas på ett frivilligt avtal, så följer därav, att ett sådant understöd icke bör
lämnas i form av någon lagbestämmelse. Det faller därför utom ramen för denna
utredning att anvisa de vägar, på vilka ett sadant understöd ma kunna lämnas.
Det måste emellertid i varje fall ytterst ankomma på de fasta skiljenämnderna
själva att genom sin egen verksamhet vinna ökat förtroende.

Om sålunda det nuvarande systemet till sina principer synes vara fast grundat
såväl ur statens som de enskildas synpunkt, så följer därav, att kravet på
ökad sakkunskap och opartiskhet hos skiljemännen och på ökade garantier
för skiljedoms materiella riktighet icke kan vinna beaktande pa sadant
sätt, att staten därigenom skulle påtaga sig ansvaret härför eller den enskilde
berövas sin frihet. Men av det sagda följer ock, att staten icke är ointresserad
av objektiviteten i skiljemannaförfarandet. Det är fastmera ett statsintresse
att söka tillgodose denna, så långt det låter sig göra utan att ådraga

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

staten det direkta ansvaret för förfarandet och utan att beröva den enskilde den
frihet, varå han med fog kan göra anspråk.

De stadganden, varmed det föreliggande förslaget söker tillgodose dessa ändamål,
ha därför väsentligen karaktär av skärpta jävsbestämmelser för skiljemännen,
varjämte emellertid vissa ändringar av reglerna rörande förfarandet och
rörande skiljedomens klander och ogiltighet ävensom en föreslagen ny regel om
skiljemans rätt att betinga sig arvode avse att tjäna samma syfte.

Liksom fallet är med den gällande lagen, äro förslagets bestämmelser tvingande
för parter och skiljemän, om annat ej angives. När en föreskrift kan genom
överenskommelse sättas ur kraft, har antytts, huruvida enighet mellan
parterna är tillräcklig eller om jämväl skiljemännens samtycke fordras.

Det föreliggande förslaget avser icke att lösa de spörsmål inom den internationella
privat- och processrättens område, som kunna uppstå, när här i landet
blir fråga om att tillämpa ett skiljeavtal, som i ett eller annat avseende — t. ex:
med hänsyn till att parterna äro bosatta i utlandet eller förfarandet ägt rum å
främmande ort — tilläventyrs kan betraktas såsom utländskt. Spörsmålet
om de lagbestämmelser, som kunna vara av nöden i fråga om utländska skiljeavtal,
har emellertid, som bekant, gjorts till föremål för en särskild utredning,
som väntas föreligga under den närmaste tiden; och i den lag, vartill nämnda
utredning kan giva upphov, synes gränsen lämpligen kunna uppdragas mellan
tillämpningsområdena för, å ena sidan, denna internationellt-privaträttsliga lagstiftning
och, å andra sidan, den för inre svenska förhållanden avsedda lag
varom här är fråga. I denna senare lag synes alltså allenast böra inflyta en
erinran om förefintligheten av särskilda lagbestämmelser rörande utländskt
skiljeavtal och utländsk skiljedom.

Med avseende på lagförslagets uppställning bör inledningsvis anmärkas, att
stadgandena sammanförts i olika grupper under rubrikerna: skiljeavtalet, skiljemännen
och huru de utses, förfarandet, skiljedoms ogiltighet och klander å skiljedom,
skiljedomskostnaderna samt särskilda bestämmelser. Härav har föranletts
en ganska väsentlig omflyttning av nuvarande bestämmelser, men lagen torde
vinna i översiktlighet.

Skiljeavtalet.

1 §•

Liksom 1887 års lag behandlar lagförslaget endast skiljemannaförfarande på
grund av skiljeavtal. Vad angår genom bestämmelser i lagar och förordningar
pabjudna skiljemannaförfaranden göres i 27 § en erinran, motsvarande nuvarande
17 §, att därom skall gälla vad särskilt är stadgat. Det har ansetts obehövligt
att stadga att med skiljeavtal likställes förordnande i lagakraftvunnet
testamente om tvisters hänskjutande till skiljemän. I fråga om skiljedomsbestämmelse
i bolags eller förenings stadgar innehålla bolags- och föreningslagarna
föreskrift om dess likställighet med skiljeavtal.

Kungl. May.ts proposition nr 226.

Föremål för
skiljeavtal.

Undanlag.

Liiispende

Parternas möjlighet att undandraga sina tvister statens rättsskipningsorgan
och överlämna deras avgörande åt skiljemän måste av naturliga skäl vara begränsad
till sådana ämnen, i vilkas reglering det allmänna icke äger ett omedelbart
intresse. I enlighet härmed brukar gränsen för skiljemannaförfarandets
tillämplighet allmänt sättas så, att parterna äga sluta skiljeavtal om sådana
frågor, som de kunna fritt avgöra genom en dem emellan träffad förlikning.
Med hänsyn till den för svensk rätt egendomliga gränslinjen mellan
tvistemål och brottmål har området för skiljeavtal, i överensstämmelse med
1887 års lag, i förslaget angivits så, att fråga av tvistemåls beskaffenhet, varom
förlikning kan träffas, och fråga om ersättning för skada på grund av
brott må överlämnas åt skiljemän. Lika med lagen innebär förslaget, att parterna
må bestämma skiljemännens antal till en eller flera. Liksom nu är fallet
må enligt förslaget skiljeavtal slutas antingen om uppkommen tvist eller om
framtida tvist, härflytande av visst rättsförhållande, som angives i avtalet.

Genom lag den 22 juni 1928 infördes i 1 § skiljemannalagen ett tredje stycke
innefattande en erinran om att annorstädes stadgats om rätten att till avgörande
av skiljemän hänskjuta tvist rörande kollektivavtal. Med hänvisningen
avses 11 § i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol. Detta lagrum innefattar
en viss inskränkning i befogenheten att till skiljemän hänskjuta frågor av
tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning kan träffas. En annan inskränkning
i denna befogenhet har tidigare gjorts genom lagen den 10 mars 1923
med vissa bestämmelser rörande hyra, i det att dess 11 § stadgar att skiljeavtal
mellan hyresvärd och hyresgäst om framtida tvist utan förbehåll om rätt
att klandra skiljedomen ej skall äga tillämpning å tvist angående hyresgästens
rätt eller skyldighet att tillträda eller behålla lägenheten.

Den år 1928 i 1 § skiljemannalagen införda erinringen har upptagits såsom
2 stycket i förevarande § och utsträckts att omfatta jämväl stadgandet i
1923 års liyreslag.

I 1 § 1 stycket 2 punkten av gällande skiljemannalag stadgas, att om tvist
redan är vid domstol anhängig, skiljeavtal, som slutes därom, icke är gällande,
med mindre saken vid domstolen nedlägges. Denna bestämmelse ger uttryck
åt en riktig grundsats, nämligen att skiljemän, lika väl som allmän domstol,
ej må upptaga tvist, som redan är anhängig vid domstol, samtidigt som det
bör vara parterna medgivet att genom rättegångens nedläggande vinna möjlighet
att hänskjuta tvisten till skiljenämnd. Skiljenämndens behörighet bör
då emellertid icke göras beroende av frågan huruvida ett formellt nedläggande
av rättegången verkligen äger rum. Genom förbiseende kan detta försummas
och skiljedomen skulle då bliva ogiltig. Det bör vara tillfyllest att parterna
träffat avtal om rättegångens nedläggande, men för god ordnings skull synes
det vara lämpligt föreskriva att detta avtal skall hava träffats skriftligen.
Ett stadgande av denna innebörd, avseende såväl att rättegång som att lagsökning
pågår, har upptagits såsom 3 stycke i förevarande §. I sammanhang
därmed har tillagts, att skiljemän ej heller må upptaga fråga, som blivit genom
lagakraftägande beslut avgjord. Även om det står parterna fritt att genom
förlikning ordna sitt mellanhavande på ett från sådant beslut avvikande

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

sätt, kan det ej anses riktigt, att detta sker i den ordning att den avgjorda,
tvisten underkastas en förnyad prövning genom skiljemän. I vad mån en överträdelse
av de nu föreslagna förbuden för skiljemän att upptaga tvist bör medföra
skiljedomens ogiltighet, framgår av 20 §.

Beträffande formen för skiljeavtalet förslås icke någon ändring av den gällande
regeln, att skiljeavtalet icke bindes vid skriftlig form.

2 §.

1887 års lag uppställer i motsats till äldre rätt den presumtionen, att parter,
som sluta skiljeavtal, skola anses hava utfäst sig att åtnöjas med den blivande
skiljedomen, så snart de icke gjort förbehåll om rätt att klandra domen.
Denna presumtion, som säkerligen motsvarar parternas avsikt i det ojämförligt
övervägande antalet fall, har bibehållits.

Lagen förklarar sig vara icke tillämplig å avtal med klanderförbehåll. Det
av nya lagberedningen framlagda förslaget till skiljemannalag omfattade däremot
sådana avtal. En frist stadgades, inom vilken skiljedomen skulle av
missnöjd part klandras. Häremot gjordes vid förslagets granskning inom högsta
domstolen anmärkning bl. a. ur den synpunkten, att därigenom skulle tillskapas
en första domstolsinstans, vars existens skulle bero av parternas frivilliga
överenskommelse. Skiljeavtal med klanderförbehåll vore endast ett
förlikningsförsök, och då lagen ej reglerade andra former för förlikningsförsök
utom rätta, vore en lagstiftning angående förevarande form icke av nöden. E»
av lagen stadgad frist för klandret kunde lätt förbises av part. Anmärkning
gjordes ock mot att ett av enskilda personer givet utlåtande, som endast hade
naturen av ett förlikningsförslag, skulle genom underlåtet klander kunna verkställas
såsom dom. I anledning av dessa anmärkningar ändrades i propositionen
förslaget så, att lagen förklarades otillämplig på skiljeavtal med klanderförbehåll.

Bortsett från fransk och därmed besläktad lagstiftning är det ej i utländska
rättsordningar vanligt, att skiljeavtal med parterna förbehållen rätt att i
materiellt avseende överklaga skiljedomen gjorts till föremål för behandling
i lag. Stundom anses avtal, som innehåller sådant förbehåll, ogiltigt. I några
av de avgivna utlåtandena påyrkas en legal reglering av dessa avtal. Framställning
härom göres av handelskammaren i Gävle och kommerskollegiet. Eu
minoritet inom Smålands och Blekinge handelskammare har ock omfattat
denna mening, under det att flertalet uttalat sig däremot. Befallningshavanden
i Uppsala län framhåller till övervägande att lagstifta om avtal med klanderrätt.
I avstyrkande riktning uttala sig befallningshavanden i Blekinge
län och handelskammarens för Örebro och Västmanlands län utskott för sistnämnda
län.

De sparsamma uttalanden, som sålunda förekomma till förmån för en lagstiftning
om skiljeavtal med parterna förbehållen rätt att vid domstol överklaga
skiljedomen i materiellt hänseende synes icke tyda på att något behov
av en sådan reform gjort sig mera allmänt känt. Om någon fördel över huvud
vore att hämta av en sådan lagstiftning, skulle den sannolikt hänföra sig till

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

ett stadgande, som begränsade klandertiden till en legal frist efter vars förlppp
skiljedomen finge verkställas. I övrigt lära dessa avtal ock deras rättsverkningar
föga ägna sig för reglementering, och den kritik som ägnades nya
lagberedningens förslag på denna punkt synes alltjämt i huvudsak befogad.
Avtalets utpräglade syfte att åvägabringa en förlikning mellan parterna vinnes
bäst om full frihet får råda med avseende på förfarandet. Mot lagstiftning
kunna för övrigt anföras i viss mån samma skäl, som gälla mot inrättandet
av fasta förlikningsinstitutioner. Avtalen kunna befaras oftare leda till
förhalande än till påskyndande av rättstvisters avgörande. Tanken på en
lagstiftning synes därför böra förfalla. Ej heller torde det, efter förebilden av
vissa utländska lagar, erfordras regler om skiljeavtal med förbehåll om klander
till en högre skiljenämnd.

B §.

Om, sedan yrkande om tillämpning av skiljeavtal blivit framställt, part bestritt
detta yrkande, eller om part ej fullgör vad honom åligger i fråga om val av
skiljeman, utgör enligt 10 § i skiljemannalagen skiljeavtalet ej längre hinder för
motparten att få tvisten prövad vid domstol. Detta undantag från regeln om
skiljeavtalets processhindrande verkan har upptagits i sammanhang med övriga
stadganden om skiljeavtalet.

4 §•

. Såsom i den inledande motiveringen framhållits, falla utanför den föreslagna
lagens område de spörsmål, som angå tillämpningen av utländskt skiljeavtal
eller utländsk skiljedom.

En fråga, som emellertid svårligen kan förbigås i denna lag, gäller lagens
tillämplighet gent emot part, som har hemvist utom riket. Ett sådant
förhållande kan nämligen tänkas vara för handen även i fall då skiljeavtalet
inåste här i landet betraktas såsom svenskt, exempelvis när vid dess avslutande
endera parten har hemvist här i riket och det ej av omständigheterna framgår
att förfarandet skall äga rum å utländsk ort. Därest ej i förevarande lag infjöte
eu bestämmelse i ämnet, skulle i dylikt fall ett skiljemannaförfarande mot
parts bestridande kunna under medverkan av svensk myndighet framtvingas här
i landet. Att på detta sätt inskrida mot en part, som icke kan vid svensk domstol
sökas för gäld, har vid det övervägande, som ägt rum i samband med utredningen
om erforderliga lagbestämmelser i fråga om utländska skiljeavtal,
synts icke riktigt. Annat blir emellertid förhållandet om skiljeavtalet innebär,
att förfarandet skall förläggas till Sverige. Vid bedömandet av vad avtalet
i detta hänseende innebär måste tagas hänsyn icke blott till avtalets bokstavliga
innehåll utan även till omständigheter, som eljest äro ägnade att belysa parternas
syfte. Skulle exempelvis skiljemannauppdraget hava anförtrotts en eller
annan här i landet verkande fast skiljenämnd eller eljest till här boende skiljemän
måste det antagas, att parterna varit ense om förfarandets förläggande
till vårt land.

Kungl. Maj:ts proposition nr SSO.

Skiljemännen och huru de utses.

5 §•

Förevarande § i förslaget återger i åtskilliga stycken vad redan i 4 § av
gällande lag finnes stadgat. I dessa delar liksom beträffande sådana stadganden.
som i förslaget underkastats formella eller mindre väsentliga ändringar,
är särskild motivering i detta sammanhang ej av nöden.

En fråga, som vid lagförslagets beredande varit föremål för särskild uppmärksamhet
är -—• helt naturligt med hänsyn till de uttalanden som givit anledning
till lagarbetet — spörsmålet, i vad mån det må vara möjligt att genom skärpta
jävsbestämmelser bereda ökade garantier för skiljemans skicklighet och opartiskhet.

I de inkomna utlåtandena har befallningshavanden i Uppsala län ifrågasatt
möjligheten av att såsom jävsgrund stadga det fall, att skiljemans val uppenbarligen
måste anses föranlett mera av hans personliga förhållanden till part
än av hans sakkunskap och omdömesförmåga. Magistraten i Halmstad har
ifrågasatt jäv för person, som tillhandagår allmänheten med juridisk rättshjälp,
att vara skiljeman i tvist, däri han på ett förberedande stadium varit biträde åt
endera parten, ävensom för den, som i tidigare skiljedom uttalat viss mening i
den föreliggande rättsfrågan, att vara tredje skiljeman. Slutligen har borgmästaren
i Ulricehamn givit uttryck åt den uppfattningen, att personer, som
ägna sig åt sakförarverksamhet, borde vara uteslutna från behörighet att vara
skiljemän.

I 8 punkten av förslaget uppställes såsom en allmän jävsgrund, att särskild
omständighet föreligger, som är ägnad att minska förtroendet till skiljemannens
opartiskhet, varjämte i 6 punkten, i anslutning till magistratens i Halmstad
yttrande, stadgas jäv för den, som varit part behjälplig att förbereda eller utföra
hans talan i saken. Enligt gällande rätt är allenast den jävig, som varit fullmäktig
i saken, varmed torde förstås den, som vid tidigare handläggning inför
domstol varit parts ombud i saken. Möjligen kan jävet anses omfatta
jämväl den, som med motparten för sin huvudmans räkning förhandlat däri
utom rätta. Den föreslagna bestämmelsen avser att undanröja det stötande
men icke så sällan förekommande tillvägagångssättet, att en advokat, efter
att hava förberett partens talan genom råd och anvisningar, låter sig av parten
väljas till skiljeman och överlåter åt någon sig närstående jurist att utöva
det formella fullmäktigskapet.

I gällande lag uppställes såsom jävsgrund, att skiljeman vittnat i saken.
Förslaget likställer härmed i 6 punkten det fall att han däri yttrat sig såsom
sakkunnig.

Slutligen har i angivet syfte jäv stadgats för den, som mottagit eller betingat
sig ersättning i strid mot vad i förslagets 23 § stadgas. Även detta stadgande
är avsett att bereda en viss garanti mot skiljemans partiskhet.

Jäv.

Eungl. Maj:ts proposition nr 226.

När i förslaget uteslutits den i gällande lag angivna jävsgrund, att skiljemannen
blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta, har detta skett för
att undanrycka ett stöd åt den förvisso felaktiga uppfattningen, att de av parterna
valda skiljemännen skulle vara att betrakta såsom ombud för den part,
som utsett skiljemannen. Det lär emellertid ej sällan komma att inträffa, att
de personer, som skulle vara jäviga enligt detta stadgande, hemfalla under nyss
berörda, i 8 punkten upptagna allmänna jävsbestämmelse.

Enligt gällande lag måste skiljemannen ha fyllt 25 år, vilket synes betyda
att han för att vara behörig måste hava vid valet fyllt 25 år. Enligt förslaget
stadgas, att skiljeman skall vara myndig. Detta överensstämmer med den
grundsatsen, att parternas vilja bör vara avgörande. Part, som finner sina intressen
betjänta med att utse en person i åldern 21—24 år, har uppenbarligen
ett stort förtroende till den valde, och det är från allmän synpunkt knappast
tillräcklig anledning att motsätta sig dennes utseende till skiljeman. För motparten
kan å andra sidan den sålunda valde skiljemannens ungdom icke inverka
menligt, då den på sin höjd kan giva minskad auktoritet åt hans motparts synpunkter.
Det föreslagna stadgandet innebär jämväl, att den, som är förklarad
omyndig, är jävig såsom skiljeman.

Enligt gällande skiljemannalag 4 § må, då saken handlagts vid häradsrätt,
nämndeman, som deltagit i behandlingen, ej av sådan anledning anses jävig såsom
skiljeman. Det torde kunna antagas, att detta stadgande tillkommit med
tanke särskilt på det fall, att häradsrätten i sin dom överlämnar viss fråga, t. ex.
rörande skadeståndsbelopps bestämmande, till skiljemäns avgörande. Om nu
jävet i enlighet med förslagets 4 punkt begränsas till det fall, att skiljemannen
såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut, som kan bli föremål för skiljemännens
prövning, inträder i sådana fall som nyss sagts alltjämt icke något jäv
för nämndemannen att vara skiljeman. Detta synes heller icke bliva fallet, om
häradsrätten förklarat sig på grund av skiljeavtal obehörig och nämndeman, som
deltagit i detta beslut, blir vald till skiljeman. Visserligen ha skiljemännen att
för sin del pröva frågan om skiljeavtalets tillämplighet, men detta är ej en prövning
av häradsrättens beslut. Föreligger åter ett fall, där skiljemän verkligen
ha att pröva domstols beslut, synes jäv böra inträda även för nämndeman. På
dessa grunder vilar avfattningen av förslagets 4 punkt.

Enligt gällande lag är den, som åtnjuter lön eller underhåll av kronan, icke
på grund därav jävig såsom skiljeman i sak, däri kronan är part. Förslaget
stadgar härifrån det undantaget, att den, som är anställd i något statens affärsdrivande
verk, dock skall vara jävig i sak, som rör dess verksamhet. Detta undantag
synes betingat av dylika verks ställning och av beskaffenheten av de
tvister, för vilka ett sådant verk genom att driva affärer kan utsättas.

I anslutning till de regler, vilka redan i gällande lag uppställas till motverkande
av parts försök att i samverkan med den av honom utsedde skiljemannen
iörhindra åvägabringande av en giltig skiljedom, har i 9 punkten av förslaget
såsom jävsanledning upptagits det förhållande, att för skiljeman mot uppdragets
utförande möter hinder, som kan antagas bliva långvarigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Enligt gällande rätt anses den omständigheten, att part vid skiljenämndens
sammanträde ägt kännedom om förhållande, som grundar jäv beträffande den av
motparten valde skiljemannen, icke medföra, att parten förlorat sin rätt att
genom klander av skiljedomen göra jävet gällande.1 Härutinnan innefattar förslaget,
såsom framgår av 21 §, näst sista stycket, den, efter vad det förefaller,
av god ordning påkallade avvikelse, att part icke må göra gällande jävsanledning,
där han genom att utan gensaga inlåta sig på förhandling eller annorledes
bör anses ha avstått från att åberopa felet.

I vissa utlåtanden har ifrågasatts upphävande av det förbud för justitieråd
och regeringsråd att vara skiljemän, som enligt beslut av 1926 års riksdag
stadfästs i Kungl. brev till statskontoret den 11 juni 1926. Huru uppenbart
det än vill förefalla, att detta förbud, sett från skiljemannainstitutets synpunkt,
inskränker möjligheten att vinna lämpliga skiljemän, torde frågan härom icke
falla under skiljemannalagens reglering, enär de skäl, som föranlett förbudet,
äro att söka i andra grunder än sådana, som äro att taga under beaktande vid
lagstiftningen i detta ämne.

6 §.

I de allmänna motiven har framhållits, att förslaget, liksom den gällande Skiljenämnlagen,
överlåter åt parterna att bestämma skiljemännens antal och hur de skola dens normala
utses. Parternas överenskommelse i denna del kan innefatta ett mer eller mindre mtning.
fullständigt avgörande om skiljenämndens sammansättning. Sålunda kunna
parterna enas om, att tvisten skall avgöras av viss person eller av flera namngivna
personer. Överenskommelsen kan innefatta att skiljemännens antal och
sättet för deras utseende bestämmes, utan att personvalet samtidigt sker. En
tillämpning av grundsatsen om parternas dispositionsrätt över skiljenämndens
sammansättning föreligger, då parterna gemensamt överlämna åt en fast skiljedomsinstitution
att avgöra tvisten. Därmed bli dennas stadgar avgörande för
skiljemännens antal och utväljande.

I vad sålunda gäller avser förslaget ingen ändring.

För den händelse parterna ej träffat överenskommelse om skiljemännens antal
och huru de skola utses, giver lagen i 3 § föreskrift om en viss normal sammansättning
av skiljenämnden, som då blir att iakttaga. Skiljenämnden skall bestå
av tre ledamöter, av vilka parterna välja var sin och de sålunda valda den tredje.

Denna föreskrift har visat sig utomordentligt praktisk och tack vare densamma
har skiljedomsklausulen i de flesta avtal kunnat inskränkas till: »tvister på
grund av detta avtal skola avgöras av skiljemän enligt lagen den 28 oktober
1887» eller dylikt. Emot stadgandet har emellertid anmärkts, att det enligt sin
avfattning är tillämpligt, så snart parterna ej i skiljeavtalet nämnt skiljemännen
eller däri bestämt deras antal och sättet för deras utväljande. Då krav på
särskild form för skiljeavtalet ej uppställes, synes anledning ej föreligga att
frånkänna en av parterna utom skiljeavtalet träffad överenskommelse i dessa
stycken verkan. Förslaget bibehåller stadgandet men låter det träda ur funktion
genom varje avvikande överenskommelse parterna emellan.

1 Sv. juristtidning 1927 rf. s. 62.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS6.

7 §•

Parternas val överensstämmer med vad nu är föreskrivet i 6 §. I sak kar endast den modiav
skiljemän. fjkati0nen vidtagits, att stadgandet om parts skyldighet att fjorton dagar
efter mottagen skriftlig underrättelse om motpartens val av skiljeman underrätta
motparten om sitt val, kan sättas ur kraft genom varje parternas överenskommelse
och ej endast sådan, som innehålles i skiljeavtalet.

8 §.

överexekutor 8—10 §§ giva regler för den händelse hinder av olika slag möta mot skilje eller

rätten? namn(Jeils tillsättande eller dess fortsatta bestånd. Liksom enligt den gällande
lagen (7—9 §§) ställes för vissa av dessa fall offentlig myndighets
medverkan till förfogande för part, som önskar genomföra skiljemannaförfarandet,
sålunda att myndigheten på hans framställning förordnar skiljeman.
Därvid möter till en början frågan, om vilken myndighet lämpligen bör utöva
denna funktion.

Till detta spörsmål intaga de till grund för 1887 års lag liggande förslagen
olika ställning. Nya lagberedningen föreslog i sitt principbetänkande (1884),
att allmän underrätt skulle utse skiljeman. Beredningens förslag till lag
om skiljemän (1885) förläde befogenheten till överexekutor. Vid förslagets
granskning i högsta domstolen yppades skiljaktiga meningar. En ledamot
förordade rätten i stad, domaren på landet och överexekutor. Tre ledamöter
uttalade i princip sympatier för rätten eller undantagsvis dess ordförande
men befarade att därav under dåvarande förhållanden möjligen kunde
framkallas förvecklingar och tidsutdräkt och stannade därför vid att föreslå
Konungens befallningshavande eller rätten i stad och domaren på landet eller
utmätningsmannen i orten. En ledamot tillstyrkte överexekutor och slutligen
en ledamot rätten eller domaren. Propositionen till 1887 års riksdag stannade
vid att föreslå överexekutor, den lösning, som ock blev lagens. Denna ståndpunkt
motiverades i propositionen med, att det vore mindre lämpligt att lämna
ett dylikt uppdrag åt underrätt, som framdeles kunde nödgas ingå i prövning
av instämd talan angående felaktighet, som förmenades hava förelupit vid
skiljemännens utseende. Då ett sådant uppdrag närmast avsåge en verkställighetsåtgärd,
som äskades på grund av skiljeavtalet, borde det lämpligen lämnas
åt överexekutor.

Mot överexekutorernas utövning av befogenheten att utse skiljemän ha ej
sällan anmärkningar framställts. Anmärkningarna ha för det mesta avsett
att en slentrianmässig behandling ägnats dessa ärenden. Hos överexekutorerna
förmenas den praxis ha utbildat sig att utan tillbörligt beaktande av tvistens
beskaffenhet och den olika art av sakkunskap, som i skilda fall må ha varit
önskvärd, samma person utses, ofta någon i verket anställd. Att dessa klagomål
icke saknade fog, vitsordades av Kungl. Maj:t i propositionen till 1919 års
riksdag om ändringar i skiljemannalagen och av första lagutskottet i dess utlåtande
över propositionen. Samtidigt med utfärdandet av sistnämnda lag
erinrade också Kungl. Maj:t, såsom redan antytts, i ett cirkulär samtliga överexekutorer
om de uttalanden, som vid behandlingen av förslaget till denna lag

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

gjorts såväl i statsrådet som i riksdagen angående vikten av att vederbörande
överexekutor före utseende av skiljeman ägnade synnerligen omsorgsfull prövning
åt frågan om de kvalifikationer, som för den i det särskilda fallet föreliggande
tvistens avgörande skäligen böra fordras av skiljemannen. Tillika
anbefalldes överexekutorerna att inkomma med vissa uppgifter angående de
under tiden 1 juli—31 december 1919 till skiljemän förordnade personer. Med
anledning av ånyo anförda klagomål infordrade sedermera chefen för justitiedepartementet
enahanda uppgifter för åren 1923 och 1924.

Några av de institutioner, som avgivit utlåtande om skiljemannalagens reformering,
ha därvid tillika uttalat sig om överexekutorernas praxis vid förordnande
av skiljemän. Sålunda säger Stockholms handelskammare, att tidigare
starkt missnöje försports med det sätt, varpå överexekutorerna fullgjort
ifrågavarande uppdrag, men att förhållandena torde ha blivit bättre efter utfärdandet
av 1919 års cirkulär. Advokatsamfundet yttrar sig i samma riktning
och anser det ej kunna bestridas, att fortfarande i en hel del fall genom
myndighet utsedda skiljemän icke besitta de kvalifikationer, som skäligen
kunna fordras.

Vad sålunda förekommit ger anledning att taga under övervägande om icke
någon annan ordning kunde vidtagas för utseende av skiljeman, när sådant
skall ske genom offentlig myndighets försorg. Såvitt kan bedömas av de från
överexekutorerna inkomna uppgifterna sakna advokatsamfundets erinringar
ej helt fog. De skäl, som vid skiljemannalagens tillkomst anfördes för att
lämna uppdraget åt överexekutor hellre än åt domstol, synas ej vara nödvändigt
avgörande. Uppgiften att i förekommande fall förordna skiljeman lär böra
räknas till sådan rättsvårdande verksamhet, som naturligast tillkommer domstolarna
och för vilken domarna genom utbildning och vana vid rättsliga spörsmål
äga goda förutsättningar. Enligt flera författningar (t. ex. vattenlagen
4:6 mom. 2, nyttjanderättslagen 2:8) har uppdraget att utse skiljeman anförtrotts
domaren. Om processkommissionens förslag att överexekutorsgöromålen
skola övertagas av underrätterna genomföres, kommer befogenheten att
utse skiljeman att utövas av domstol.

Likväl synes det icke kunna tillstyrkas, att den ifrågavarande uppgiften
under nuvarande förhållanden flyttas från överexekutor till underrätt. Vad
städerna beträffar skulle åtgärden i många fall ej innebära någon förändring;
i andra endast att ärendena handlades av flera av magistratens och rådstuvurättens
ledamöter. På landsbygden måste, så länge underrätternas permanens
ej genomförts, befogenheten anförtros åt domaren, ej åt häradsrätten, om tillbörlig
skyndsamhet skall uppnås. Men med det rådande vikariatsystemet kan
ej förväntas, att erforderlig personkännedom och allmän erfarenhet alltid förefinnes
hos dem, som komme att handlägga dessa ärenden. Vid sådant förhållande
och då en överflyttning till domstolarna skulle påkalla en del särskilda
föreskrifter om förfarandet i dessa ärenden, torde tills vidare överexekutorerna
böra bibehållas vid sin befattning med dessa ärenden. Av vikt är emellertid
att från tid till annan undersökes, huru uppgiften fullgöres, och tilläventyrs
befunna missbruk göras till föremål för sådana åtgärder, som må
finnas påkallade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Underlåtenhet
att utse
skiljeman.

9 § i den gällande lagen föreskriver, att om vad part, som skall välja skiljeman,
i sådant avseende åligger, ej varder fullgjort, eller om skiljemän, som
skola tillkalla ytterligare skiljeman, ej kunna enas om valet, skiljeman skall,
såvida skiljeavtalet ej innehåller annan bestämmelse, utses av överexekutor i
den ort, där endera parten har sitt bo och hemvist.

Denna föreskrift, som jämte andra är avsedd att giva lojala parter medverkan
från statens sida för att få skiljemannaförfarandet genomfört, har i
praxis visat sig oumbärlig och ändamålsenlig. Den har ock upptagits i förslaget.
Liksom annorstädes har den ändringen vidtagits, att en utom skiljeavtalet
träffad partsöverenskommelse tillerkänts samma förmåga att bryta
lagen som en klausul i skiljeavtalet.

I utlåtandena yppas någon gång tvekan, huruvida, i det fall, att skiljemän
ej kunna enas om val av ytterligare skiljeman, ansökan hos överexekutor må
göras endast av part eller jämväl av skiljeman. I det för riksdagen 1919
framlagda förslaget till ändringar i skiljemannalagen förutsattes i 11 a §
att sådan ansökan skulle kunna göras jämväl av skiljeman. Häremot gjorde
lagutskottet anmärkning och paragrafen erhöll en avfattning, som anger att
ansökningen förutsattes utgå från part. För att undanröja varje tvekan har
i förevarande § uttryckligen sagts, att endast part må göra ansökan om förordnande
av skiljeman.

Om skiljeman skall utses av parterna gemensamt men dessa ej kunna enas,
har överexekutor nu ej befogenhet att förordna skiljeman. Om parterna ej
meddelat föreskrift hur skiljeman i denna situation skall utses, blir följden av
parternas oenighet, att skiljeavtalet vid utgången av den för skiljedoms meddelande
bestämda tiden förfaller. En sådan verkan kunde måhända synas
ej nödvändigt böra följa av parternas oförmåga att enas. Ej sällan kan det
för parterna väsentliga ha varit att få uppkommande tvister avgjorda i skiljemannaförfarande
i stället för att anlita den långsammare domstolsprocessen.
Det kunde därför synas påkallat, att lagen läte parternas bristande enighet
vid valet föranleda, att överexekutor på ansökan utsåge skiljeman. Emellertid
lärer i de flesta dylika fall den huvudsakliga grunden till parternas
överenskommelse vara just att de lyckats ena sig om en enligt bådas mening
lämplig skiljeman. Det synes därför bäst överensstämma med vad som genomsnittligt
kan antagas ha varit parternas avsikt att låta skiljeavtalet vara förfallet,
om parterna ej kunna enas om valet av skiljeman, som det ankommer på
dem att välja gemensamt.

Lagen ger ej nu någon regel för det fallet, att en utomstående, d. v. s. någon
som ej är part eller skiljeman i målet, åt vilken parterna anförtrott att välja
skiljeman, vägrar åtaga sig detta uppdrag eller underlåter att fullgöra valet
inom skälig tid. Denna fråga har några gånger varit föremål för prövning i
högsta instans,1 därvid ansetts, att skiljeavtalet under angivna förhållande ej
utgjorde hinder för domstols prövning av tvistefrågan. Denna ståndpunkt
synes böra fastslås i lagen. När parterna anförtro valet av skiljemän åt en
utomstående, t. ex. en fast skiljedomsinstitution, lär detta i regel bero på att

1 N. J. A. I 1916, s. 466 och 1920 s. 97.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2SG.

parterna ansett denna på grund av sakkunskap eller eljest besitta särskilda
förutsättningar för valrättens utövning. Avtalet kan då ej skäligen fullständigas
med en lagbestämmelse, som låter valrätten övergå till en myndighet utan
särskild sakkunskap, utan bör påföljden bliva att skiljeavtalet förfaller, såvitt
den uppkomna tvisten angår, med mindre parterna bestämt annat.

9 och 10 §§.

I dessa §§ behandlas i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande 7 och
8 §§ påföljden av skiljemans avgång från uppdraget eller uraktlåtenhet att
vederbörligen befatta sig med arbetet. Denna påföljd är olika, allt eftersom
fråga är om en i skiljeavtalet utsedd eller en senare tillkallad skiljeman. Beträffande
den i skiljeavtalet nämnde skiljemannen stadgas i förslaget § 9 överensstämmande
med nuvarande 7 §, att hans vägran att mottaga uppdraget, hans
avsägelse av ett redan åtaget uppdrag liksom ett på jäv eller annan anledning
beroende förhinder för honom att fullgöra uppdraget medför, att skiljeavtalet
i brist på annan partsöverenskommelse förfaller, såvitt angår den ifrågavarande
tvisten. När vid sidan av nu angivna omständigheter namnes skiljemannens
frånfälle, lär därmed ej föreslås någon ändring i vad nu gäller. Det kunde
sättas i fråga att fullständiga lagrummet med en föreskrift att skiljeavtalet
förfölle, jämväl om skiljemannen ej befattade sig med uppdraget på sätt för
dess vederbörliga fortgång kräves. Då skiljeavtal i varje händelse förfaller
efter sex månader och med hänsyn till frågans beskaffenhet ett slutligt domstolsavgörande
rörande skiljeavtalets bestånd för det mesta ej skulle hinna dessförinnan
utverkas, lär emellertid det ifrågasatta stadgandet kunna undvaras.

10 §, som skulle ersätta nuvarande 8 §, reglerar motsvarande fall med avseende
på skiljeman, som ej utsetts i skiljeavtalet. I likhet med vad den gällande
lagen föreskriver blir påföljden av sådan skiljemans avgång eller tredska icke
att avtalet förfaller utan att skiljemannen ersättes med en annan. Fråga uppstår
då, om denne skall utses av den eller dem, som valt den förre, eller om
valrätten skall övergå till överexekutor. För att förekomma obstruktion överflyttades
genom 1919 års lagändring valrätten i betydande mån från part eller
skiljemännen till överexekutor. De regler, som i förevarande paragraf i förslaget
härom upptagas, överensstämma med innehållet i 8 § i dess nuvarande
lydelse ehuru förslaget sökt giva lagrummet en mera omfattande och följdriktig
avfattning. Endast såtillvida ha sakliga ändringar ifrågasatts, att huvudregeln,
enligt vilken överexekutor förrättar kompletteringsvalet, må brytas
även av sådan parternas överenskommelse, som ej fått plats i skiljeavtalet,
samt att undantaget, enligt vilket den nya skiljemannen i vissa fall får utses
av part, utsträckts så, att även skiljemän i motsvarande fall må anställa kompletteringsval.
Därjämte har en erinran gjorts om att sistnämnda undantagsbestämmelse
ej kommer till användning i fall parterna överenskommit om annan
ordning för komplettering av skiljenämnden.

Vid dessa lagrum må slutligen anmärkas att förslaget överensstämmande
med den gällande lagen ej stadgar tvångsmedel mot den, som åtagit sig skiljemannauppdrag,
men uraktlåter att behörigen driva saken. Det säger sig självt,

Skiljemäns
avgång eller
tredska.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

att sådana medel, även om de ej kunna anses helt stridande mot uppdragets
natur, föga äro ägnade att hos skiljemannen väcka det intresse för saken, varförutan
ett gott resultat av hans arbete ej kan förväntas. En annan sak är
att en skiljeman, som utan giltig anledning avgår från ett åtaget uppdrag eller
tredskas att fullgöra det, enligt allmänna rättsgrundsatser är pliktig gottgöra
parterna därigenom vållad skada.

Förfarandet.

Skiljemannalagen giver i 5 § regler om parts rätt att påkalla skiljeavtals
tillämpning och om vad han därvid har att iakttaga. I 11, 12 och 13 §§ meddelas
stadganden om skiljedomen, tiden för dess meddelande, sättet för dess beslutande
och dess form. Själva förfarandet efter det skiljeavtalets tillämpning
blivit påkallat och till dess saken överlämnats till dom lämnar lagen oreglerat,
om man bortser från en år 1919 införd bestämmelse (9 a §) om sammankallande
ledamot.

Såsom uttalanden vid lagens tillkomst1 giva vid handen, är denna lagens
knapphet avsiktlig. Bestämmelser, som binda skiljemännen i deras göranden
och låtanden, borde icke meddelas; endast regler, som hjälpte en lojal part att
få skiljenämnden till stånd och förhindrade allt för stor tidsutdräkt, ansågos
erforderliga.

I de nu avgivna utlåtandena betecknas ganska allmänt lagens regler om förfarandet
såsom otillräckliga och utförligare bestämmelser i ämnet efterlysas.
Allmänna uttalanden i detta syfte innehålla, bland andra, utlåtandena från befallningshavandena
i Kronobergs och Kalmar län, överexekutor i Kalmar och
Västergötlands—norra Hallands handelskammare. Många angiva tillika, i vilka
avseenden föreskrifter anses önskvärda. Så är fallet med befallningshavandena
i Jönköpings, Kalmar, Blekinge och Västmanlands län, magistraten i Göteborg,
borgmästarna i Borås och Ulricehamn, Stockholms, Smålands—Blekinge,
Göteborgs handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län och handelskammaren i Gävle, tekniskt-industriella skiljedomsinstitutet,
elektriska entreprenörsföreningen, teknologföreningen, advokatsamfundet och
dess göteborgsavdelning samt kommerskollegiet, önskemålen avse särskilt att
erhålla föreskrifter, som tillförsäkra parterna behörig tillgång att utveckla sin
talan, ävensom bestämmelser om bevisnings upptagande. Längst går befallningshavanden
i Västmanlands län, som framlägger huvuddragen av en ganska
detaljerad rättegångsordning, avsedd att lagfästas för skiljemannaförfarandet.
Å andra sidan saknas ej röster, som varna för en ingående reglering av förfarandet.
I denna riktning uttala sig Stockholms handelskammare, handelskammarens
för Örebro och Västmanlands län utskott för sistnämnda län, elektriska
entreprenörsföreningen, advokatsamfundet och kommerskollegiet.

Denna mening, som ju överensstämmer med den av 1887 års lagstiftare omfattade,
synes vara riktig. Friheten från tyngande former är helt visst en

1 I kamm. prot. 1887 B nr 18 s. 18 och 28.

Kungl. Maj:ts proposition nr %26.

nödvändig förutsättning för skiljemannaväsendets trivsel ocli utveckling och
tillika ett av de viktigaste bland de motiv, som bestämma parter att välja skiljemannaförfarandet
framför den allmänna rättegången, En del av de tvister,
som vanligast skjutas under skiljemän, såsom värderingsfrågor, låta väl behandla
sig i ett utomordentligt enkelt och formlöst förfarande. Med skiljemannaförfarandets
uppgift att i högre grad än rättsskipningen vid domstolarna
lämna rum för avgöranden efter billighet står bäst överens att parterna och
skiljemännen fa en vidsträckt befogenhet att gestalta förfarandet efter vad som
synes dem ändamålsenligt i varje fall. Även ur kostnadssynpunkt är det angeläget
att ej tynga förfarandet med former, som skulle nödga parterna att
anlita högre kvalificerade skiljemän och ombud än sakens beskaffenhet måhända
kräver.

Såsom utlåtandena giva vid handen synes det dock påkallat att i några viktiga
avseenden fullständiga reglerna i den gällande lagen. Erfarenheten torde
ha visat, att skiljemännen ej alltid inse nödvändigheten att lämna parterna tillbörlig
och lika åtgång att utföra sin talan. Å andra sidan förekommer det ej
sällan, att skiljemän, när part tredskas att infinna sig vid sammanträde, tveka
om sin befogenhet att behandla och avgöra tvisten. Ett annat viktigt område,
där saknaden av varje lagbestämmelse visat sig kännbar, är bevisnings upptagande
vare sig inför skiljemännen eller vid domstol under pågående skiljemannaförfarande.
Såsom en brist torde ock få anses, att lagen i den vanliga
skiljenämnden med tre bisittare icke utmärker någon av dem såsom ordförande
och antyder hans åligganden med avseende å processledning och expedition. En
bestämmelse härom bör vara ägnad att göra förfarandet mera planmässigt och
motverka slapp processledning.

11 §•

Denna § motsvarar 5 § i 1887 års lag och handlar om påkallande av skilje- Påkallande
avtals tillämpning. Liksom det nuvarande lagrummet inledes förevarande § a\^iljeayMs
med grundsatsen, att skiljeavtals tillämpning kan påkallas av vardera parten, P ^
även om han i rättegång endast kunnat uppträda såsom svarande.

De föreslagna stadgandena om huru skiljeavtals tillämpning skall påkallas
överensstämma med vad nu är stadgat eller bör anses såsom gällande rätt.

Skriftlig^ uppgift på den eller de frågor, varom skiljedom äskas, skall alltså
av den på,kallande parten lämnas hans motpart dels alltid när skiljeavtalet avser
framtida tvist, dels ock när avtalet avser uppkommen tvist men ej är skriftligen
avfattat. När härtill lagts »med tydligt angivande av tvistefrågan», torde
harmed endast utsägas, huru det nuvarande stadgandet är att förstå. Har
s nftligt skiljeavtal angående uppkommen tvist upprättats, men tvisten däri
ej otvetydigt angivits, har part, som vill påkalla avtalets tillämpning, att
skriftligen meddela motparten uppgift på den fråga, han vill hänskjuta till
skiljemän. Salunda tillgodoses det viktiga önskemålet, att vad av skiljemännen
skall prövas blir klart angivet.

I överensstämmelse med vad i rättspraxis antagits,* 1 har föreskrivits, att om

1 N. J. A. I 1924 s. 569: jfr. 1924 s. 224.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Skiljenämnds

ordförande.

parterna inför skiljemännen enas att till dem hänskjuta angiven tvistefråga,
skiljeavtals tillämpning därmed skall anses vara på ett tillfyllestgörande sätt
påkallat. Det ankommer tydligen på den, som vill göra bruk av en i denna
ordning tillkommen skiljedom, att vid behov genom skiljemännens protokoll
eller annorledes styrka, att parterna inför skiljemännen enats om att till dem
hänskjuta den fråga, varom de dömt.

12 §.

Vid behandlingen av propositionen till 1887 års skiljemannalag förordade
lagutskottet ett stadgande om sammankallande ledamot i skiljenämnd, bestående
av flera skiljemän. Detta förslag vann emellertid ej riksdagens bifall.

Ett sådant stadgande kom emellertid till stånd 1919 såsom ett led i de då
genomförda lagändringarna till förekommande av obstruktion. Stadgandet,
9 a §, innehåller, att skiljeman, som blivit tillkallad av andra skiljemän, eller,
där dessa ej enats, utsedd av överexekutor, har att bestämma lämplig ort och
tid för skiljemännens sammanträde.

Såsom skiljemannaförfarandet utvecklats, lär en mer eller mindre framträdande
ställning såsom ordförande vara vanlig för den ledamot av skiljenämnden,
som av lagen tillagts befogenhet att utsätta ort och tid för sammanträde.
Hur verksam en sådan ordförandeställning må bliva, beror naturligtvis i hög
grad på fallenhet och förutsättningar, men ej sällan lär den ifrågavarande ledamotens
handlingskraft försvagas av ovisshet om hans ställning och uppgifter
med avseende på förfarandet. Det har ock redan framhållits, att lagen bör
angiva ordförandeskapets innebörd och sålunda giva ledning med avseende på
ordförandens åligganden och befogenheter. Lika väl här som eljest i fråga om
förfarandet bör dock iakttagas, att lagen ej har att inlåta sig på ett detaljerat
reglementerande. Endast grunderna böra angivas.

I princip bör det tillkomma parterna att bestämma, vilken skiljeman skall
vara ordförande, ehuru sådant förordnande ej ofta lär förekomma. Därnäst
bör hinder ej möta för skiljemännen att inom sin krets utse lämplig ordförande,
om de enas. Lagens regel, som alltså endast skulle äga subsidiär giltighet men
faktiskt lär komma att allmänt följas, synes överensstämmande med vad nu
är stadgat om sammankallande ledamot böra innefatta, att ordföranden skall
vara den skiljeman, som tillkallats av andra skiljemän eller av överexekutor
förordnats i sådan skiljemans ställe. Att giva regler för det hos oss utomordentligt
sällsynta fallet, att flera skiljemän utses av andra skiljemän, torde
vara överflödigt.

I ordförandens åligganden skall tydligen ingå att bestämma ort och tid för
sammanträden. Kallelse till sammanträde bör han ock expediera. Även andra
förekommande expeditionsgöromål, särskilt den i 17 § stadgade underrättelsen
till parterna om skiljedomen, böra åvila honom. Vid sidan härav erinras i det
föreslagna stadgandet om den förnämsta av hans uppgifter, nämligen att leda
förhandlingen. På honom faller alltså ansvaret för redig och ändamålsenlig
processledning. Sin verksamhet i detta avseende utövar ordföranden främst
vid sammanträde inför skiljemännen men även utanför sammanträdena bör ord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

föranden genom anvisningar till parterna kunna bidraga till att tvistefrågorna
bli vederbörligen utredda. En erinran om att han vid utövningen av den processledande
verksamheten har att förfara strängt opartiskt är given i nästa
paragraf. Att ordföranden i sin processledning efter omständigheterna kan ha
anledning att samråda med de övriga skiljemännen, torde ej vara erforderligt
att framhålla i lagen.

13 §.

Väsentligen samma skäl, som föranleda att åt parterna överlåta bestämmandet
av fiagan om skiljemannaförfarande skall användas och om skiljenämndens
sammansättning, kunna ock anföras till förmån för att parterna må få avgörande
inflytande på skiljemannaförfarandets gestaltning. Endast i några fall
bör lagen avvika härifrån genom att uppställa tvingande bestämmelser. Anledning
därtill föreligger i fråga om några för en god rättsskipning grundläggande
regler, vilkas iakttagande maste fordras, om staten skall medverka till
att skiljedom verkställes. Ur samma synpunkt är det nödigt att lagen giver
föreskrifter om skiljedomens beslutande, dess form och dess tillhandahållande.
I det allmännas intresse måste lagen på ett för parterna bindande sätt angiva
förutsättningarna för erhållande av rättshjälp hos domstol till skiljemannaförfarandets
genomförande. Ej heller kan det få stå parterna fritt att medgiva
skiljemännen bruket av tvångsmedel eller ed. Men bortsett härifrån måste det
åligga skiljemännen att iakttaga de föreskrifter om förfarandet, som parterna
må ha lämnat. En tillämpning av denna regel föreligger, då parterna överlämnat
tvisten åt en fast skiljedomsinstitution, som utfärdat föreskrifter angående
förfarandet inför skiljenämnder, som lyda under institutionen. Genom
att hänvisa tvisten till en sådan institution ha parterna gjort dess föreskrifter
bindande för skiljemännen.

I fråga om denna skiljemännens bundenhet av parternas instruktioner måste
den reservation dock alltid göras, att vad parterna föreskrivit är av beskaffenhet
att kunna genomföras. Möter hinder av rättslig eller faktisk art mot att
iakttaga parternas regler för förfarandet, måste skiljemännen vara befriade
från att tillämpa dem.

I den mån skiljemännen sålunda ej äro bundna av lagbestämmelser eller
partsföreskrifter, står det dem fritt att anordna förfarandet efter som de finna
tjänligt. Det har emellertid synts påkallat att i största allmänhet angiva de
riktlinjer, som skiljemännen och särskilt ordföranden därvid ha att följa. I
sådant syfte har i förslaget stadgats, att saken skall av skiljemännen behandlas
opartiskt, ändamålsenligt och skyndsamt. Ilravet på opartiskhet innebär,
att ena parten ej må förvägras en förmån, som beviljas den andra. En tillämpning
härav bjuder, att båda parterna skola kallas till skiljemännens sammanträden
för muntlig förhandling, vilket någon gång torde av ovana skiljemän
ha förbisetts.

Om skiljemännen gjort sig skyldiga till fel vid förfarandet och detta med
sannolikhet kan antagas ha inverkat på utgången, skall skiljedomen enligt
21 § på parts klandertalan av domstol hävas.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 190 häft. (Nr 226.)

Allmänna
regler om
förfarandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Dom utan
hinder av
utevaro.

14 §.

Såsom en ofrånviklig regel för förfarandet bör stadgas, att skiljemännen
skola bereda parterna erforderlig tillgång att utföra sin talan. Även om man
får antaga, att denna för allt gott rättegångsskick grundläggande sats i allmänhet
iakttages, torde det ej saknas exempel på att den av skiljemän åsidosatts.
Såsom redan anförts, har i ett betydande antal utlåtanden gjorts framställning
om grundsatsens upptagande i lagen. Ett stadgande av detta innehåll
torde ock vara ägnat att underlätta verkställighet i utlandet av svensk
skiljedom. Uppenbarligen innebär grundsatsen ej, att skiljemännen måste giva
parterna allt det tillfälle de begära för att utföra sin talan. Därigenom skulle
ett alltför lätt tillfälle beredas part, som så önskar, att förhala saken. Eörslaget
överlämnar åt skiljemännen att bedöma, om vidare partsförhandling
erfordras. Så länge detta är fallet, må de ej förmena part att framlägga sina
synpunkter eller gendriva motpartens. Men skiljemännen kunna och böra
vägra uppskov, när det begäres för att utreda något, som ej kommer saken vid
eller varom redan är tillfyllest förhandlat.

Att närmare än så normera förhandlingsordningen skulle helt säkert ej vara
lämpligt. Sålunda bör lagen ej binda parterna eller skiljemännen i valet mellan
muntligt och skriftligt förfarande. I mål av någon betydenhet, särskilt
om skiljemännen eller ordföranden äro rättsbildade, lär väl, liksom nu, ofta
befinnas ändamålsenligt att parterna först växla skrifter, varefter ett eller
flera sammanträden inför skiljemännen äga rum. Men fall kunna också tänkas,
där ett rent skriftligt eller ett uteslutande muntligt förfarande är ändamålsenligt,
och lagen bör då ej lägga hinder därför.

Åsidosätta skiljemännen sin skyldighet att lämna parterna nödig tillgång
att utföra sin talan, lär i regeln därmed ett sådant fel i förfarandet vara begånget,
att domstol jämlikt 21 § på parts talan häver skiljedomen.

I flera utlåtanden framhålles, att skiljemän ej sällan tveka om sin befogenhet
att avgöra mål, när part underlåter att inställa sig till sammanträde. Befallningshavanden
i Västmanlands län, Stockholms handelskammare, handelskammaren
för örebo och Västmanlands län, tekniskt-industriella skiljedomsinstitutet,
elektriska entreprenörsföreningen, teknologföreningen, advokatsamfundet
och kommerskollegiet hemställa därför om föreskrift i lagen, att parts
utevaro, i varje fall om den är självförvållad, ej må hindra dom i saken.

Har partens utevaro från muntlig förhandling eller hans uraktlåtenhet att
begagna erbjudet tillfälle att skriftligen yttra sig förorsakats av ett giltigt
förhinder, bör han äga anspråk på att skiljemännen ånyo sätta honom i tillfälle
att utföra sin talan. Men kan parten icke åberopa sig på något sådant
förhållande, synes, med hänsyn till skiljemannaförfarandets syfte att snabbt
och obundet av tyngande former föra till slut i saken, befogenhet böra tillerkännas
skiljemännen att avgöra tvisten utan hinder av partens beteende. Då
det ej kan komma i fråga att införa tredskodom i skiljemannaförfarandet, blir
den sålunda givna domen jämnställd med en efter kontradiktorisk förhandling
meddelad skiljedom. Detta innebär, att skiljemännen skola beakta all från

Kungl. Ma}ris proposition nr %26.

båda sidorna förebragt utredning och avgöra tvisten på grundval därav. Vid
sitt bedömande av det mellan parterna omtvistade sakförhållandet må därvid
.skiljemännen tillmäta partens tredska det bevisvärde, som de under förhanden
varande omständigheter finna befogat.

Har malet blivit avgjort oaktat parten haft giltigt förhinder, föreligger,
vare sig skiljemännen haft kännedom om förhindrets art eller ej, ett fel med
avseende på ärendets behandling. Detta fel äger parten jämlikt 20 § åberopa
för att hos domstol utverka skiljedomens hävande, dock endast om han ej själv
vållat felet. Vållande till felet bör anses ligga honom till last, bland annat om
han kunnat anmäla sitt förhinder men ej gjort det. En ytterligare förutsättning
för bifall till klandertalan är enligt 21 §, att det med sannolikhet kan antagas,
att felet inverkat på avgörandet. Vid bedömande av sistnämnda spörsmål
lär domstolen fästa särskilt avseende vid om parten tidigare haft erforderlig
tillgång att utföra sin talan i saken.

Gällande skiljemannalag stadgar ej skyldighet för skiljemännen att föra Protokoll.
protokoll över vad som förekommer vid förhandling inför dem. I främmande
rättssystem råder vanligen ej heller protokolleringstvång. Under förarbetena
till den norska civilprocesslagen förordades ursprungligen obligatorisk protokollering,
men ståndpunkten övergavs senare.

I några utlåtanden (befallningshavandena i Jönköpings och Kronobergs
län, advokatsamfundets göteborgsavdelning) hemställes om införande av skyldighet
för skiljemännen att föra protokoll. De av Sveriges skiljenämnd för
spannmåls- och foderämneshandeln samt handelskamrarna utfärdade reglementen
stadga delvis ganska utförlig protokollering.

En föreskrift härom skulle säkerligen ur vissa synpunkter vara motiverad
åtminstone om protokolleringsskyldigheten inskränktes till anteckningar om
förfarandets allmänna gång. Å andra sidan bör betydelsen av ett sådant protokoll
ej överskattas. Oftast kan väl den erforderliga anteckningen lika väl
göras i skiljedomen. Och då skiljedomen ej får överklagas i sak, förfaller det
viktigaste skälet för uppteckning av vad hos skiljemännen förelupit. Otvivelaktigt
skulle i många tvister protokoll vara överflödigt och dess förande en
onödig tunga på förfarandet. Protokolleringsskyldighet torde för övrigt
knappast låta sig genomföras, med mindre fordran på rättsbildning eller andra
kvalifikationer uppställas för skiljenämndens ordförande. De, som uttalat sig
till förmån för obligatorisk protokollering, ha också förutsatt regler om särskilt
kompetent ordförande. I enlighet med detta övervägande synes protokolleringstvång
ej böra förordas. Liksom nu bör det överlåtas åt parterna eller
skiljemännen att förfara efter omständigheterna.

15 §.

Av den förut utvecklade regeln om parternas och skiljemännens befogenhe- Bevisning inter
med avseende på förfarandet följer, att, i den mån parterna ej föreskrivit lörJskaitannorlunda,
skiljemännen principiellt äga företaga de åtgärder, som de finna männtn‘
påkallade för sakens utredning. Då det ej sällan lärer förekomma, att skiljemän
tveka om sin befogenhet härutinnan, torde det vara lämpligt att lagen

Kungl. May.ts proposition nr 226.

Bevisnings
upptagande
vid domstol.

angiver de viktigaste medel för upplysning av saken, som stå skiljemännen till
buds, men tillika stadgar de gränser, som i det allmännas eller parternas intresse
böra dragas för skiljemännens verksamhet.

Skiljemännen böra, om parterna ej inskränkt deras befogenhet, äga anmoda
part, vittne eller sakkunnig att infinna sig till deras sammanträde för att höras
i saken och uppmana part eller annan, som innehar en skriftlig handling av
betydelse för tvisten, att ställa handlingen till förfogande. Såvitt angår parts
inkallande och anmodan till sakkunnig om biträde bör denna skiljemännens befogenhet
ej lida någon inskränkning. Men i fråga om skriftliga bevis och
vittnen synes, bland annat med hänsyn till parternas kostnader, böra uppställas
samma begränsning i skiljemännens befogenhet, som gäller för allmän
underrätt i tvistemål, nämligen att åtgärd för sådan bevisnings införskaffande
ej må vidtagas, med mindre någondera parten påkallat det.

Uppenbarligen kan det ej tillåtas, att skiljemännen bruka vite, hämtning
eller andra tvångsmedel för att framkalla inställelse, handlings företeende eller
annan åtgärd. Förbud häremot har upptagits i förevarande paragraf. Det
blir dens ensak, till vilken skiljemännen riktat sin anmaning, att efterkomma
den eller ej. Om part härutinnan visar tredska, står det skiljemännen fritt
att därav draga de slutsatser i bevishänseende, som må vara befogade.

Utan vidare lär det vara klart att skiljemän ej böra få förelägga eller upptaga
ed.

När i skiljemannaförfarandet fråga uppstår om att höra vittne eller sakkunnig,
lärer sådant förhör i allmänhet kunna åvägabringas inför skiljemännen
i den ordning, som nu angivits. Stundom gör sig dock gällande ett behov
att anlita domstol för hållande av förhöret. Så kan vara förhållandet på
grund av att den, vars hörande sättes i fråga, vägrar att efterkomma skiljemännens
anmodan om inställelse. Ett förhör inför rätta kan ock vara påkallat,
när det anses oundgängligt att vittnet eller den sakkunnige bekräftar sin
utsaga med ed.

För närvarande råder ovisshet om möjligheten att under pågående skiljemannaförfarande
anordna förhör med vittne eller sakkunnig inför rätta. Därest
sådant förhör skall hållas, måste det ske med tillämpning av 17 kap. 23 §
rättegångsbalken. Detta lagrum förutsätter emellertid för sin tillämpning, att
den, som hos rätten söker vittnesförhör, »ännu ej rättegång med annan haver»
samt åsyftar närmast ett ännu ej aktuellt behov av utsagans användande förestavat
av möjligheten att förhör framdeles kan bliva omöjligt genom vittnes
död, sjukdom, bortresa eller liknande förhållande. Ytterligare betänklighet
mot stadgandets tillämpning under skiljemannaförfarande föranledes av att
det för sin tillämpning ej förutsätter, vare sig att sökanden inhämtat skiljenämndens
mening om behovet eller att motparten kallas till förhöret. Enligt
vad som uppgives lär olika praxis i fråga om medgivande av vittnesförhör enligt
17 kap. 23 § rättegångsbalken råda vid olika domstolar1 och till och med
vid olika avdelningar av samma domstol.

1 Sv. juristtian. 1921 Ef. s. 22. Rådstuvurätten avslog, hovrätten biföll parts av skiljemännen
tillstyrkta ansökan om vittnesförhör.

Kungl. Maj:ts proposition nr SUG.

I många utlåtanden har hemställts om tydliga lagregler i ämnet. Flertalet
handelskammare, advokatsamfundet och kommerskollegiet, bland andra, uttala
sig härför. Några utlåtanden, t. ex. Stockholms handelskammare, advokatsamfundet
och kommerskollegiet, framhålla att, ehuru möjligheten till förhör
inför rätta ej kan undvaras, den för skiljemannaförfarandet tjänligaste metoden
måste vara omedelbart förhör inför skiljenämnden. Advokatsamfundet erinrar,
att reglerna om vittnesförhör för dödsfalls skull äro föga lämpliga att
använda under skiljemannaförfarandet och förordar i stället ett förfarande
motsvarande det, som iakttages, då domstol i rättegång förordnar om vittnesförhör
inför annan domstol.

Till dessa synpunkter har förslaget i huvudsak anslutit sig. Om ock ett förhör
inför skiljemännen oftast torde låta sig genomföras samt enklast och bäst
leder till målet, måste av ovan anförda skäl möjlighet förefinnas att anlita
domstol för upptagande av bevis genom vittne eller sakkunnig. När skiljemannaförfarande
inletts, kan det ej stå part fritt att härmed förfara efter sitt
gottfinnande. Behovet och lämpligheten av ett domstolsförhör måste det tillkomma
skiljemännen att pröva. Därvid ha skiljemännen att liksom eljest efter
sin övertygelse fritt bedöma partens yrkande. Hans framställning kunna skiljemännen
avslå, ej endast därför att förhör begäres angående en omständighet,
som ej kommer saken vid eller redan är tillräckligt utredd, utan även
därför att förhöret lämpligen bör äga rum inför skiljemännen eller därför
att jäv eller annat laga hinder möter.

Har part utverkat skiljemännens beslut att åtgärden är nödig, har han enligt
förslaget att göra ansökan om förhöret vid den allmänna underrätt, inom
vars område vittnet eller den sakkunnige vistas. Han skall därvid tillhandahålla
erforderlig utredning till ledning för förhöret. Om de i saken föreliggande
skriftliga handlingarna och tilläventyrs av skiljemännen fört protokoll
ej giva tillräcklig ledning, torde det ofta vara lämpligt att skiljemännen
tillhandagå rätten med ett kort sammandrag av sakens omständigheter och
det av parten uppgivna syftet med förhöret. Hätten har närmast att undersöka,
om jäv eller annat laga hinder möter mot förhöret. Är så ej fallet,
skall den anställa förhöret och därmed förfara såsom när förhör under rättegång
upptages vid annan domstol än där målet är anhängigt. Hänvisningen,
som närmast gäller 4 och 5 §§ i 17 kap. rättegångsbalken, innebär, bland annat,
att motparten skall kallas till förhöret.

Underkastas ordningen för vittnes eller sakkunnigs hörande inför domstol en
reglering i enlighet med vad nu förordats, lär det utan vidare vara tydligt, att
förhör enligt 17 kap. 23 § rättegångsbalken ej må äga rum i sak, som är under
behandling av skiljemän.

Ett, om ock ej lika framträdande, behov gör sig måhända gällande att bereda
part i skiljemannaförfarande möjlighet till domstols medverkan för framskaffande
av skriftligt bevis, varå han vill åberopa sig. Så länge emellertid
editionsplikten i rättegång — om än till fullo erkänd -— ej blivit i lag reglerad,
lär denna fråga ej böra upptagas till behandling med avseende på skiljemannaförfarandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Z6.

Skiljedomens

beslutande.

Skiljedomens
form och
innehåll.

16 §.

I 16—18 §§ ha upptagits regler om skiljedomen, i allt väsentligt överensstämmande
med dem, som nu gälla jämlikt 11, 12 och 13 §§. 16 § handlar

om skiljedomens beslutande. Den överensstämmer sakligt med nuvarande 12 §,
allenast med iakttagande att ett vid riksdagsbehandlingen 1887 inkommet redaktionsfel
blivit rättat.

17 §.

Enligt 13 § i 1887 års lag skall skiljedom avfattas skriftligen och undertecknas
av skiljemännen. Lagen modifierar dock sitt krav på skiljemännens
underskrift genom att stadga, att skiljedomen är giltig, om blott de flesta
skiljemännen undertecknat den och å domen intygat, att den, vilkens underskrift
saknas, deltagit i tvistens avgörande. En på sammanträde för parterna
muntligt avkunnad dom är sålunda ej giltig, utan först när skiljemännen uppsatt
den i sådan skriftlig form, som lagen fordrar, är tvisten att anse såsom
av skiljemännen avgjord.

Dessa regler om skiljedomens form ha visat sig ändamålsenliga och ha i förslaget
bibehållits. Stadgandet att skiljedomen under viss förutsättning är
giltig oaktat den ej blivit av alla skiljemännen underskriven, betingas uppenbarligen
av den nu i lagen ej uttalade regeln, att en brist i lagens krav på
skiljedomens form medför att skiljedomen är ogiltig, från vilken regel stadgandet
är ett undantag. Stadgandet har därför flyttats till paragrafen om
skiljedoms ogiltighet, där både regeln och undantaget fått sin plats.

Såsom en ytterligare förutsättning för att skiljedom skall anses meddelad
eller given lär efter gällande rätt böra fordras, att den i vederbörlig form upprättade
skiljedomen är för parterna tillgänglig. I förevarande paragraf har i
överensstämmelse härmed en erinran införts om, att skiljemännen skola hålla
domen parterna till handa. Ett uttryckligt angivande härav i lagen är så
mycket mera påkallat, som förslaget bibehåller den gällande lagens krav
på att skiljedomen skall givas inom viss tid, vid påföljd att den eljest är ogiltig.
Än vidare har tillagts, att parterna böra underrättas om tid och plats,
varå skiljedomen är att tillgå. Denna underrättelse, som kan verkställas
såväl före som efter skiljedomens meddelande, ankommer enligt 12 § på ordföranden.
Någon påföljd av försummelse att meddela underrättelse synes ej
böra stadgas, och det får således i sista hand ankomma på parterna att hos
ordföranden förvissa sig om, huruvida skiljedom blivit given.

Med den betydelse tidpunkten för skiljedoms givande har i svensk rätt kunde
det sättas i fråga att närmare reglera detta ämne än som sålunda skett i förslaget.
I detta hänseende kunde föreskrifter om skyldighet för skiljemännen
att datera domen och på något betryggande sätt delgiva parterna den tänkas
vara påkallade. Emellertid har i praxis olägenhet knappast vållats av saknaden
av sådana bestämmelser, vilka av mindre övade skiljemän lätt kunde förbises.
Ytterligare formkrav, vilka ej bleve effektiva, med mindre deras åsidosättande
medföra skiljedomens ogiltighet, skulle bereda förevändning för en
mindre lojal part att undandraga sig en meddelad skiljedom. Redan nu lärer

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

allmänt iakttagas, att skiljedomen dagtecknas. Om andra förhållanden ej föranleda
ett motsatt antagande, torde man vara berättigad att förutsätta, att
skiljedomen varit för parterna tillgänglig på den dag, då den genom sin datering
angives vara meddelad.

I vissa yttranden har ifrågasatts att ålägga skiljemännen att motivera sin
dom. De skulle därigenom tvingas att framlägga de skäl, varpå de stöda sitt
avgörande, och häri skulle ligga en viss garanti mot partiska eller eljest materiellt
oriktiga skiljedomar. Emellertid synes en dylik föreskrift sakna värde
såsom garanti, så länge man icke kan uppställa något krav på motiveringens
beskaffenhet. Förslaget uppställer därför liksom gällande lag ej något krav
på att skiljedomen skall innehålla motiv.

18 §.

I olikhet mot några främmande lagar innehåller skiljemannalagen ej bestäm- Tid för skiljemelser,
enligt vilka parterna kunna hos domstol utverka föreläggande för skil- ^efawfef"
jemännen att påskynda sitt arbete och avsluta det inom en för detta ändamål
av domstolen utstakad frist. I stället är i 11 § stadgat, att parterna kunna
överenskomma om viss tid, inom vilken skiljedomen skall vara meddelad och
att, om sådan överenskommelse ej träffats, domen skall givas inom en i lagen
bestämd tid av sex månader, vilken vid behov kan förlängas. Påföljden av att
skiljemännen ej iakttaga den på ena eller andra sättet fastställda tidsbegränsningen
är, att skiljeavtalet förfaller med avseende på den ifrågavarande tvisten.

Dessa regler, som visat sig på ett lämpligt sätt fylla sin uppgift att påskynda
skiljemannaförfarandet, ha bibehållits i förslaget. I anslutning till vad vid
närmast föregående paragraf utvecklats har det förtydligande skett, att skiljedomen
inom den för varje fall gällande tiden skall hållas parterna till handa.

De övriga, huvudsakligen redaktionella jämkningar, som vidtagits, torde ej
tarva närmare förklaring.

19 §.

Hos skiljemän lär stundom tvekan göra sig gällande, huruvida de, när flera Deldom och
yrkanden framställts i saken, äro berättigade att genom särskild dom, s. k. me^an<iomdeldom,
avgöra ett yrkande, varom förhandlingen tidigare förts till slut, för
att sedan fortsätta behandlingen av övriga yrkanden. Att sådan befogenhet
tillkommer skiljemännen lärer framgå av 16 § 1 stycket i 1887 års lag. Om,
såsom förslaget avser, detta stadgande uteslutes, torde skiljemännens rätt att
giva deldom böra uttryckligen lagfästas, särdeles då en sådan befogenhet principiellt
ej lär förefinnas för domstol i nuvarande rättegångsförfarande. Därvid
bör åt skiljemännen överlämnas att pröva, om deldom lämpligen kan givas.

Särskilt måste skiljemännen beakta, att genom deldomen oförrätt ej tillskyndas
motparten, såsom händelsen kan vara, bland annat när han framställt kvittningsyrkande.
I ännu ett fall synes deldom kunna tillstädjas, nämligen när
part yrkat ett belopp och motparten medgivit en del av beloppet. Tvisten rör
då endast överstigande del av det fordrade beloppet, och kärandeparten bör ej
därav uppehållas i sin rätt till det medgivna beloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

OgiUighet och
klander.

Deldomen är av samma natur som slutlig skiljedom. Den skall sålunda särskilt
överklagas och kan särskilt verkställas.

Det kunde härutöver sättas i fråga att medgiva skiljemännen befogenhet att
på ett annat sätt uppdela sin dom. Ej sällan rör tvisten såväl parts skyldighet
över huvud att gälda ett belopp som ock, därest sådan skyldighet anses
föreligga, ersättningens storlek. För dessa fall kunde man sätta i fråga, att
skiljemännen finge meddela särskild dom, s. k. mellandom, över grunden för att
sedan övergå till förhandling om beloppet. Såväl nya lagberedningen som
processkommissionen ha emellertid avstyrkt införandet av mellandom i allmän
rättegång. Än mindre skäl synes föreligga att upptaga mellandomen i skiljemannaförfarandet,
då dess värde väsentligen sammanhänger med möjligheten
att sakligt överklaga den. För skiljemannaförfarandets vidkommande bör den
fördel mellandomen skulle medföra lika väl stå att vinna genom en ändamålsenlig
processledning från skiljenämndens ordförandes sida.

Skiljedoms ogiltighet och klander å skiljedom.

Vid ''2 § har redan framhållits, att förslaget liksom 1887 års lag uppställer
den presumtionen, att parterna skola anses hava utfäst sig att nöjas med skiljedomen.
Vilja parterna kunna överklaga skiljedomen i sakligt hänseende, måste
de göra förbehåll härom i skiljeavtalet. Och lagförslaget har liksom lagen endast
avseende på skiljeavtal, i vilka sådant förbehåll ej intagits.

Om sålunda skiljedomar, meddelade enligt lagen eller förslaget, ej kunna
av part angripas av den anledning att skiljemännen oriktigt avgjort tvisten,
bör det likväl ej vara part betaget att få domen upphävd, om skiljemannaförfarandet
varit behäftat med något allvarligare fel i formellt avseende. Skiljeavtalet
måste anses av parterna slutet under förutsättning, att skiljemannaförfarandet
blir i vederbörlig ordning genomfört. Även det allmänna kan hava
ett intresse i att en med åsidosättande av lag tillkommen skiljedom ej blir beståndande.

Med utgångspunkt från dessa synpunkter upptagas i skiljemannalagstiftningen
i olika länder allmänt stadganden om rättsmedel mot skiljedom. I åtskilliga
lagar angivas dessutom vissa omständigheter, som antingen medföra
att skiljedomen utan vidare är ogill, eller åtminstone föranleda att skiljedomen
lämnas utan avseende, därest omständigheten ådagalägges av part i ett på
grund av skiljedomen mot honom inlett rättsligt förfarande. 1887 års svenska
skiljemannalag uppdelar de formella brister i skiljemannaförfarandet, åt vilka
lagen tillmäter betydelse, i två grupper, dels sådana, som förutsätta en av part
inom viss tid väckt klandertalan mot skiljedomen och dels sådana, som göra
skiljedomen utan vidare ogill. Rätt att efter klander få skiljedomen av domstol
hävd tillkommer part enligt 14 §, om skiljeman var jävig eller av annan
orsak obehörig eller om annan felaktighet ägt rum i avseende på ärendets behandling.
Ogill angives skiljedomen i 15 § vara, om den givits efter utgången
av den för skiljemannaåtgärden bestämda tiden, om skiljemännen överskridit

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

sitt uppdrag och om de meddelat dom angående något, som cj enligt lag må
skjutas under skiljemän.

I flera av de avgivna utlåtandena framställes den anmärkningen, att dessa
bestämmelser äro ofullständiga och otydliga särskilt därutinnan, att gränsen
mellan klander- och nullitetsfall ej angivits med erforderlig skärpa. En fullt
tillfredsställande lösning av de här mötande lagstiftningsproblemen torde emellertid
ej för närvarande stå att vinna. Såsom lätt inses, råder ett nära samband
mellan de omständigheter, som böra kunna åberopas mot en skiljedom,
och de som böra medföra, att en av domstol meddelad laga kraftägande dom
må upphävas. Så länge det senare spörsmålet är så ofullständigt behandlat i
lagen, som nu är fallet, kan det ej vara möjligt att åvägabringa slutgiltig reglering
av rättsmedlen mot skiljedom. I en begränsad utsträckning torde emellertid
redan nu önskemålen om en revision av stadgandena i förevarande ämne
kunna tillmötesgås.

Ett av de viktigare spörsmålen är då, huruvida den nuvarande indelningen
i klander- och nullitetsskäl bör bibehållas, och i sådant fall, huru gränsen dem
emellan bör dragas. Den gällande lagens principiella ståndpunkt är, att i den
mån skiljedomen överskrider gränserna för skiljemännens uppdrag den blir
utan vidare ogill. Härtill lägger lagen den av publika skäl förestavade nullitetsgrunden
att skiljemännen — låt vara inom sitt uppdrag — dömt om något,
som enligt lag ej må prövas av skiljemän. Bortsett från sistnämnda omständighet,
giva fel, som vidlåda ett inom ramen för skiljemännens uppdrag förlöpande
skiljemannaförfarande, endast upphov till klandergrund. Med avseende
pa fragan, när skiljemännen skola anses hava överskridit sitt uppdrag,
synes praxis1 — i motsats till vad inom teorien antagits — hit hänföra icke
blott det fall, att skiljemännen dömt om något, som faller utom skiljeavtalet
eller parts inom gränserna för avtalet gjorda påkallande, utan även det fall,
att skiljemännen avgjort en fråga, som av part hänskjutits till dem jämlikt
skiljeavtalet, men utan att parten iakttagit vederbörlig ordning för påkallande
av skiljeavtalets tillämpning. Därvid lärer praxis dock ej nödvändigt fordra,
att den i 5 § för vissa fall stadgade skriftliga formen iakttagits; om båda parterna
inför skiljemännen muntligen enas att till dem hänskjuta en fråga, anses
skiljemännen ej överskrida sitt uppdrag genom att meddela dom däröver.

Förutsatt att skiljedomen över huvud givits i ett under parternas medverkan
tillkommet skiljeförfarande, kunde det sättas i fråga att alltid låta dess
upphävande bero på parts klandertalan. För en sådan ståndpunkt kunde måhända
åberopas, att domstols dom aldrig i sig är ogiltig utan måste genom
rättsmedel undanröjas.

Men skiljemannaförfarandet erbjuder ej samma garantier för rättssäkerheten
som domstolsprocessen. Och det allmännas intresse kräver stundom, att en skiljedom
utan vidare må betraktas som ogiltig. Detta påkallas redan av att vissa
rättsområden ur allmän synpunkt undantagits från skiljemannaförfarandets
tillämpning. En skiljedom, vari skiljemännen prövat en fråga, som enligt lag
ej må skjutas under skiljemän, kan sålunda ej genom försummat klander få

1 N. J. A. I 1924 s. 224 och 569.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

verkan av ett rättskraftigt avgörande. Vidare kräver den allmänna rättssäkerheten
ävensom statens medverkan till skiljedoms verkställande, att vissa
minimifordringar i fråga om skiljedomens form upprätthållas. Brista de,
måste skiljedomen kunna anses obefintlig, även utan att en rättegång inom
viss tid anställes för bristens konstaterande. I den utsträckning nu sagts böra
i varje fall ogiltighetsgrunder stadgas i lagen.

Andra förfarandet vidlådande fel inverka endast på parternas rätt. Hit
höra bland annat de nu såsom klandergrunder angivna förhållandena men
även den praktiskt viktigaste ogiltighetsgrunden, nämligen att skiljemännen
överskridit sitt uppdrag liksom den därtill hörande, i lagen särskilt angivna
ogiltighetsgrunden, att skiljedomen givits efter utgången av den bestämda
tiden.

Rent principiellt synes det riktigast att till ogiltighetsgrundema hänföra
sådana förhållanden, som medföra, att ur allmän synpunkt skiljedom ej hör
upprätthållas, medan det må ankomma på part att vidtaga mått och steg för
skiljedomens hävande, om det förelupna felet endast rörer hans rätt. Ur praktiska
synpunkter måste det ock vara önskligt att såvitt möjligt inskränka
ogiltighetsgrundema. En ogiltighetstalan, som bifalles, kan rubba rättsförhållanden,
som den ena eller måhända båda parterna under lång tid antagit
vara genom skiljedomen slutgiltigt ordnade. Skiljedomen kan godvilligt eller
efter exekution ha blivit verkställd. Förklaras därefter skiljedomen ogill, måste
verkställigheten gå åter. Klandersystemet åter erbjuder fördelen, att inom
en jämförelsevis kort tid visshet nås, huruvida skiljedomen skall bliva beståndande
eller ej. Om lagen ålägger den, som ingått skiljeavtal och därefter uppträtt
såsom part i ett enligt avtalet inlett skiljemannaförfarande, att klandra
domen, när han av denna finner, att skiljemännen överskridit sitt uppdrag
eller att de givit sin dom för sent, vid påföljd att domen eljest blir mot honom
bindande, så kan parten svårligen anses härigenom ha blivit otillbörligt
betungad. Äro båda parterna missnöjda med vad skiljemännen dömt utom
uppdraget, kunna de genom överenskommelse sätta domen ur kraft utan att
klander behöver instämmas. Å andra sidan kan det ej vara tillfredsställande
att, såsom nu är fallet, överexekutor skall vara förhindrad att förordna om
verkställighet å en sådan skiljedom, även om båda parterna äro beredda att
låta den gälla. Överföras nu angivna omständigheter från ogiltighets- till
klandergrunderna, beredes ock lättare möjlighet att beakta det förhållandet,
att part, som överklagar skiljedom, genom sitt handlingssätt måhända godkänt
skiljemännens förfarande och därför ej bör få åberopa det begångna
felet.

Med hänsyn härtill synes den omständigheten, att skiljemännen överskridit
sitt uppdrag jämte det specialfall därav, som föreligger, då skiljedom givits
efter utgången av den därför bestämda tiden, icke längre bör leda till att
skiljedomen härutinnan är ogill utan endast medföra rätt för parterna att
inom viss tid klandra domen. En oeftergivlig förutsättning för denna ändringär,
att sådana regler givas om klandertalan, att, såvitt möjligt, rättsförlust
ej behöver drabba part, som skiljedomen gått emot. Ur denna synpunkt är

Kungl. Maj:ts proposition nr 820.

särskilt att märka, att förslaget, liksom lagen, låter klandertiden löpa först
från det part fått del av skiljedomen och sålunda satts i tillfälle att bedöma,
om skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Förslaget upptager vidare i 25 §
fullständiga bestämmelser om forum för klandertalan, för att part ej må genom
misstag härom förlora sin rätt. Ytterligare kunde sättas i fråga att ålägga
skiljemännen att meddela fullföljdshänvisning. Då det för icke rättsbildade
skiljemän ofta skulle möta svårighet att riktigt avfatta en sådan ganska invecklad
hänvisning, har tanken härpå likväl fått förfalla.

Om skiljemännens överskridande av sitt uppdrag göres till klandergrund,
måste svaranden äga i exekutionsförfarandet åberopa ett sådant fel och därmed
förhindra, att skiljedomen verkställes. Föreskrift härom bär föreslagits i 4G §
uts ökningslagen.

Med avseende på den utländska rättens ställning till det nu behandlade
spörsmålet må anmärkas, att skiljemännens överskridande av uppdraget enligt
tysk, österrikisk, norsk och engelsk rätt utgör klandergrund men enligt finska
lagen medför att domen är ogiltig.

20 §.

Såsom första ogiltighetsgrund upptager förslaget, att skiljedomen ej är så
avfattad och undertecknad, som i 17 § sägs, d. v. s. ej skriftligen avfattad
och undertecknad av alla skiljemännen. Även enligt gällande rätt medför, såsom
av 13 § i 1887 års lag framgår, sådant fel ogiltighet, ehuru felet ej nämnes
bland ogiltighetsgrunderna i 15 §. Det nu i 13 § stadgade undantaget,
enligt vilket skiljedom är giltig, om den är undertecknad av de flesta skiljemännen
och dessa å domen intygat, att den, vilkens underskrift saknas, deltagit
i tvistens avgörande, har i förslaget införts i detta sammanhang.

Förslaget upptager vidare det nuvarande nullitetsskälet, att skiljemännen
dömt angående fråga, som enligt lag ej må skjutas under skiljemän.

Enligt 1 § 3 stycket i förslaget må skiljemän ej upptaga fråga, varom rättegång
eller lagsökning pågår, försåvitt icke skriftligt avtal träffats om dess
nedläggande. Sker det likväl, bör detta ej nödvändigt medföra, att skiljedom,
som meddelas, blir ogiltig. Nedlägges eller avskrives rättegången eller lagsökningen,
innan skiljedom meddelas eller träffas dessförinnan sådant avtal,
som bort ingås innan skiljemännen upptagit tvisten till prövning, bör felaktigheten
ej medföra sådan påföljd. Har processen lett till laga kraftägande
dom, bör däremot tydligen skiljedom, som därefter meddelas, vara ogill, en regel,
som ej böra vara inskränkt till samtidiga förfaranden utan gälla allmänt,
så snart skiljemän giva dom över någon fråga, som blivit avgjord genom laga
kraftägande beslut.

När ogiltigheten beror på att skiljedomen ej avfattats skriftligen eller undertecknats
på föreskrivet sätt, drabbar den tydligen domen i dess helhet. De övriga
ogiltighetsgrunderna inverka endast på den del av domen, som därav
beröres.

Från den gällande lagen har upptagits stadgandet, att skiljedom, som är

Ogiltighets grunderna.

Klander grunderna.

.4» part god
taget fel.

60 Kungl. Mai:ts proposition nr 226.

ogill i någon.del och av sådan anledning ej kan verkställas i övrigt, skall
vara ogill i allo.

21 §.

Bland klandergrunderna har först upptagits den nuvarande ogiltighetsgrunden,
att skiljemännen överskridit sitt uppdrag eller givit dom efter utgången av
den därför bestämda tiden. I övrigt överensstämma förslagets klandergrunder
i huvudsak med lagens. Sålunda skall skiljedom kunna klandras, om skiljeman
var jävig eller ej utsedd i behörig ordning, varmed avses detsamma, som
i lagen uttryckes med att skiljeman var jävig eller av annan orsak obehörig.
Lagen angiver vidare såsom klandergrund, att annan felaktighet ägt rum
i avseende på ärendets behandling. Att uttömmande angiva de fel med avseende
på förfarandet, som böra medföra att skiljedomen kan hävas, låter sig ej
göra. Åt domstolen bör överlämnas att pröva felets betydelse. En ledning
för bedömandet av vad som må anses såsom fel i ärendets behandling gives
av de föreslagna stadgandena om förfarandet. Härutöver har ansetts böra stadgas,
att icke varje konstaterat fel må leda till skiljedomens hävande utan
endast sådant, som med sannolikhet kan antagas hava inverkat på utgången.
Har parten själv föranlett, att ärendet ej blivit riktigt behandlat, bör hans
klander ej få framgång.

En annan klandergrund, som ansetts böra uttryckligen omnämnas, ligger däri
att skiljemannaförfarandet ej bort äga rum här i riket, ett förhållande som,
såvitt avser den svenska skiljemannalagens tillämplighetsområde, kan inträda
genom åsidosättande av den i 4 § intagna bestämmelsen rörande part, som har
hemvist utom landet.

1887 års lag uppställer icke någon särskild frist för anförande av jäv mot
skiljeman. Principiellt står möjligheten härtill part öppen, ända till dess fristen
för klander av skiljedomen för honom utlöper. Någon ändring häri föranledes
ej av att parten tidigare haft vetskap om den omständighet, som utgör jäv.
Endast om parten med sådan vetskap själv utsett skiljemannen torde hans
jävsrätt anses förverkad.1 Detta betecknas i flera utlåtanden såsom ett missförhållande,
som bör genom lagstiftning avhjälpas.

Den fråga, som sålunda väckts, har i själva verket en vidare räckvidd. Även
med avseende på andra fel i förfarandet än jäv inträffar det ej sällan, att
part, med full insikt om felet, utan gensaga fortsätter att förhandla i saken,
i akt och mening att låta skiljedomen gälla, om den blir förmånlig för honom,
men i annat fall sätta den ur spelet genom att lägga felet till grund för
klandertalan eller invändning om nullitet. Den möjlighet, som lagen sålunda
bereder part att spekulera i skiljemannaförfarandets utgång, måste betecknas
såsom stötande för rättskänslan. Ett stadgande till förekommande av sådant
missbruk synes påkallat. Regeln bör vara, att om part uttryckligen eller genom
sitt förhållande avstått från att åberopa en omständighet, som i och för
sig ger upphov till klander mot skiljedom, parten ej må göra denna omständighet
gällande till stöd för talan mot domen. Ett sådant avstående kan före -

1 Jfr N. J. Å. I 1900 s. 347 och 1921 s. 219.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226. 61

ligga på förhand, t. ex. om parten själv, ehuru ej i vederbörlig ordning, till
skiljemännen hänskjutit en av dem prövad fråga. Parten kan ha under den
fortsatta förhandlingen uppgivit sin rätt uttryckligen eller genom att med
insikt om felet inlåta sig i förhandlingen utan att framställa anmärkning.
Huruvida ett sådant förhållande från partens sida må anses innebära, att han
verkligen godtager felet, måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i
det särskilda fallet. Godkännandet kan ock meddelas efter skiljedomen. I
varje fall bör det utöva den verkan, att parten ej får åberopa felet.

Stadgas denna grundsats med avseende på klander mot skiljedom, lär det
utan uttrycklig föreskrift vara klart, att den må följas jämväl av skiljemännen,
när part till dem framställer anmärkning om fel. Om sålunda part inlåter sig
på förhandling, oaktat han har kännedom om ett jäv mot en av skiljemännen,
må dessa, därest parten senare anmäler jävet, lämna hans jävsanmärkning
utan avseende.

Förslaget behåller den gällande lagens frist för klanders instämmande,
nämligen nittio dagar från det parten i huvudskrift eller bestyrkt avskrift
fått del av skiljedomen. I 1918 års riksdagsmotion anmärktes, att denna frist
vore för lång med hänsyn till nuvarande utveckling av kommunikationerna.
Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar ha ock hemställt om en förkortning
av klanderfristen. I denna riktning uttala sig överståthållarämbetet, befallningshavandena
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Hallands och
Skaraborgs län, Smålands-Blekinge och Skånes handelskammare, handelskammaren
i Gävle, elektriska entreprenörsföreningen, Sveriges skiljenämnd
för spannmåls- och foderämneshandeln, arbetsgivarföreningen och kommerskollegiet.
Vanligast föreslås att fristen sättes till 30 dagar. Någon avsevärd
förkortning av fristen torde emellertid ej kunna genomföras. Fristen
skall bereda part tillräcklig tid att undersöka om klanderanledning
föreligger och att överväga, om denna förtjänar att läggas till grund
för talan mot skiljedomen. Inom fristen skall han därefter delgiva motparten
stämning. Vistas denne på avlägsen utrikes ort eller har han veterligen farit
ur riket utan att man känner hans vistelseort, åtgår för stämningens delgivning,
på sätt lagen för dessa fall föreskriver, en lång tid. Beaktas bör ock,
att fristen för alla fall räknas från det parten fått del av skiljedomen; en ny
frist börjar alltså ej att löpa, om parten senare får kännedom om klandergrund.
Aven härav föranledes, att den ursprungliga fristen göres ganska rymlig.
Slutligen bör olägenheten för part, som vunnit skiljedom, av en längre klanderfrist
ej överskattas; att möjligheten till klander står öppen, hindrar i och för
sig icke, att domen verkställes. Någon förkortning av klanderfristen synes
vid nu angivna förhållanden ej kunna förordas.

22 §.

I 1 stycket av 16 § i 1887 års lag stadgas, att om skiljemännen i sin dom
förbigått fråga, som varit överlämnad till deras prövning, och ej meddelat särskild
dom över det förbigångna, innan tiden för skiljemannaåtgärden utgick,
det skall stå part fritt att instämma sådan fråga till domstol.

Klander fristen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Skiljemännens
arvode
och omkostnader.

Till sitt omedelbara innehåll är detta stadgande endast en tydlig konsekvens
av regeln i 11 §, att skiljeavtal förfaller, om skiljedom ej gives inom föreskriven
tid. I den mån stadgandet kan anses giva hemul åt en skiljemännens befogenhet
att genom deldom uppdela avgörandet av flera till dem hänskjutna frågor,
är det i förslaget obehövligt, då uttrycklig föreskrift härom intagits i 19 §.
Åberopade stadgande i 1887 års lag har jämväl berett tillfälle till en fasts tällelsetalan,
som vid tiden för lagens tillkomst icke torde utan uttryckligt stöd i
lag ha stått till buds. Med hänsyn till den utveckling, som praxis numera har
att uppvisa beträffande möjligheten att anställa fastställelsetalan, lärer stadgandet
även ur denna synpunkt vara överflödigt. Stadgandet har på dessa
grunder i förslaget utgått.

Senare stycket i lagens 16 §, enligt vilket skiljedom ej utgör hinder för part
att till domstol instämma en fråga, varutinnan skiljedomen är så mörk, att överexekutor
funnit sig ej kunna förordna om verkställighet därå, har däremot upptagits
i förevarande paragraf.

Skilj edomskostnaderna.

Skiljemannalagen innehåller inga bestämmelser om de kostnader, som äro förbundna
med skiljemannaförfarandet. Frånvaron av lagstadganden i detta ämne
framhålles såsom en kännbar brist såväl av herr Lindhagen i hans motion vid
1926 års riksdag som av ett mycket stort antal bland de myndigheter och institutioner,
vilka avgivit utlåtanden.

Den fråga, som sålunda bragts å bane, innefattar två moment, vilka måste
noga hållas isär. Dels avses skiljemännens anspråk att av parterna få ersättning
för utfört arbete och havda utgifter. Dels föreligger spörsmålet om dessa
och andra med förfarandet förbundna kostnaders (t. ex. vittneslöner, ombudsarvoden)
fördelning parterna emellan. Det förra ämnet behandlar förslaget i
23 §, det senare i 24 §.

23 §.

Frågan om skiljemännens anspråk på arvode och ersättning för omkostnader
(resa, uppehälle, lokalhyra, porto m. in.) innefattar i sin ordning flera spörsmål,
om vilkas besvarande delade meningar kunna yppas. Sålunda kan frågas,
huruvida betalningsskyldigheten gent emot skiljemännen bör åligga båda parterna
eller endast den, som påkallat förfarandet. Anses båda parterna betalningsskyldiga,
kan man tveka, huruvida denna skyldighet .bör åvila dem till
hälften var eller solidariskt eller så att vardera parten är skyldig att ersätta den
av honom eller för hans räkning utsedde skiljemannen och båda parterna ordföranden.
Ett annat spörsmål, som upptagits i motionen till 1926 års riksdag
och i några utlåtanden, är huruvida lagen bör genom fastställande av taxor
eller annorledes söka skydda parterna mot oskäliga arvodeskrav. En av de
viktigaste uppgifterna för lagstiftningen i detta ämne är att angiva, i vilken
ordning skiljemännens ersättningsanspråk bör prövas. Bör avgörandet härom

Kungl. Maj:ts proposition nr SZO.

tillkomma skiljemännen själva eller den myndighet, som förordnar om verkställighet,
eller förbehållas domstol? Till besvarande framställer sig också frågan,
huruvida skiljemännen böra äga hålla inne med skiljedoms meddelande, tills dem
tillkommande ersättning gäldas, eller om de skola vara skyldiga att, oberoende
härav, tillhandahålla parterna dom i saken.

I fransk rätt anses skiljemännen tillkommande arvode och ersättning för utlägg
skola gäldas av parterna solidariskt. Skiljemännen äga själva tillerkänna
sig ersättning för utgifter, om skiljeavtalet bemyndigat dem därtill, och deras
beslut härutinnan verkställes liksom skiljedomen i huvudsaken. Däremot äga
de icke, ens efter uppdrag, fastställa sitt arvode, utan måste föra talan därom
vid domstol.

Enligt tysk rätt hava skiljemännen ett mot båda parterna riktat anspråk på
ersättning. Skiljemännen torde icke vara berättigade att hålla domen inne i
avbidan på dem tillkommande gottgörelse. I praxis synes den uppfattningen
råda, att skiljemännen själva äga fastställa sin ersättning, under förutsättning
att parterna i skiljeavtalet uppdragit åt skiljemännen att träffa avgörande härom.
Samma ståndpunkt torde den österrikiska rätten intaga.

Jämväl i England anses parterna gemensamt ansvariga för skiljemännens ersättning,
oavsett av vilken part varje skiljeman utsetts. Den engelska lagen
tillerkänner skiljemännen befogenhet att i skiljedomen fastställa sin ersättning
och avgöra av vem den skall betalas, så snart annat ej bestämts i skiljeavtalet.
Skiljemännens beslut i denna del har samma rättskraft och exigibilitet som i huvudsaken.
Endast om skiljemännen tillerkänt sig ett så högt arvode, att de
därigenom kunna anses hava gjort sig skyldiga till »misconduct», kan part hos
domstol utverka, att skiljedomen härutinnan upphäves. Vanligen tillhandahålla
skiljemännen domen endast mot erläggande av det av dem fordrade arvodet.

Emellertid ha i England klagomål försports över att den där rådande ordningen
medfört alltför höga kostnader för skiljemannaförfarandet. En för revision
av skiljemannalagen tillsatt kommitté har haft sin uppmärksamhet riktad på
dessa förhållanden och i sitt 1927 avgivna betänkande föreslagit, att skiljemännen
väl liksom hittills skulle äga fastställa sitt arvode och göra dess erläggande
till villkor för domens utgivande, men att part alltid skulle kunna påkalla rättens
prövning av arvodets storlek och, om han det gjort, äga utfå skiljedomen mot
nedsättande hos rätten av det av skiljemännen fordrade arvodet.

Danmark saknar, bortsett från ett ålderdomligt stadgande i Christian V :s lag,
allmänna bestämmelser om skiljemän. Enligt rådande uppfattning torde det
tillkomma skiljemän att i domen fastställa sitt arvode, även om parterna ej särskilt
givit dem bemyndigande härtill.

Den norska civilprocesslagens kapitel om skiljemannaförfarande innehåller
inga bestämmelser om skiljemännens ersättning. Enligt vad som inhämtats av
vederbörande myndigheter i Norge gäller enligt praxis följande. När icke annat
framgår av skiljeavtalet, äger skiljenämnden fastställa skiljemännens arvode.
Några bestämmelser om arvodets storlek finnas icke. Som värvet att
vara skiljeman är frivilligt, kunna skiljemännen neka att avsäga dom, förrän deras
tillgodohavande är guldet eller säkerställt. Parterna äro solidariskt ansva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

riga för såväl skiljemännens arvode som dessa tillkommande gottgörelse för utlägg.
Vad angår rättsmedel och exekution i fråga om skiljenämnds avgörande
angående skiljemännens arvode gälla samma regler som beträffande skiljenämndens
övriga avgöranden.

Den nya finska skiljemannalagen stadgar, att skiljemännen, så framt parterna
icke annorlunda avtalat, äga i skiljedomen bestämma såväl dem tillkommande
arvode som vem denna kostnad skall stanna till last. Part skall dock äga rätt
att inom viss tid överklaga skiljedomen vid rätten, såvitt angår arvodets belopp.

Såväl nya lagberedningens principbetänkande angående rättegångsväsendets
ombildning (1884) som beredningens förslag till lag om skiljemän (1885) innehöllo
ett stadgande i ämnet. Detta innehöll, att skiljemännen skulle äga i skiljedomen
tillerkänna sig skälig gottgörelse för kostnad och tidsspillan. Deras beslut
i denna del skulle emellertid vara underkastat prövning av domstol, om part
inom viss tid instämde klander mot beslutet. Liksom i övriga delar skulle skiljedomen
bärutinnan ej kunna verkställas, förr än klandertiden gått till ända. Inom
högsta domstolen hemställde flertalet i förslagets granskning deltagande ledamöter,
att detta stadgande måtte utgå. Därvid anfördes huvudsakligen det skälet,
att skiljemännen skulle komma att döma i egen sak. Med avseende på klanderrätten
anmärktes, att förslaget ej löst frågan vilken domstol vore behörig att
pröva klander. Propositionen till 1887 års riksdag samt lagen upptaga ej något
stadgande i ämnet.

I viss mån olika meningar ha i vårt land yppats angående den rättsliga naturen
av skiljemännens förhållande till parterna. Enligt en åsikt uppfattas förhållandet
närmast såsom ett sysslomannaskap, bestående, såvitt ordföranden angår,
mellan honom och båda parterna men eljest mellan varje skiljeman och den part,
som valt honom, eller för vars räkning han blivit utsedd. Härav har ansetts följa,
att ersättningsskyldighet föreligger för vardera parten gentemot den av honom
utsedde skiljemannen och för båda parterna gentemot ordföranden. Denna åskådning
ansluter sig nära till den blott alltför vanliga föreställningen, att skiljenämnden
består av en representant för vardera parten och en opartisk ordförande.
Utan tvivel är en sådan uppfattning av skiljemännens rättsställning
i hög grad ägnad att hos partsskiljemännen skymma blicken för deras förpliktelse
att opartiskt medverka till tvistens lösning.

Emellertid synas goda skäl tala för en annan uppfattning av rättsförhållandet
mellan parter och skiljemän. Enligt denna, som torde vara tämligen allmänt
omfattad i främmande rätt och som haft förespråkare jämväl i svensk-finsk
rättsvetenskap, handla samtliga skiljemän, av vem de än utsetts, å båda parternas
vägnar. Deras förpliktelse att efter bästa förstånd pröva tvisten gäller
båda parterna och motsvaras av ett anspråk på ersättning, som för varje skiljemän
är riktat mot båda parterna. Denna mening synes också ha omfattats av
svenska domstolar i några av dem avgjorda mål.1 Kan detta anses vara den gällande
svenska rättens ståndpunkt, är dock i varje fall ersättningsskyldigheten
delad mellan parterna; anledning saknas att antaga, att parterna stå i solidariskt
ansvar för ersättningen.

1 Sv. juristtidn. 1919 rf. s. 21 och 1920 rf. s. 48.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

(55

Storleken av skiljemännens ersättning beror i första hand av överenskommelse
mellan dem och parterna. Mera sällan lär väl sådan överenskommelse träffas.
Skiljemännen ha då anspråk på ersättning innefattande skäligt arvode och vederlag
för utgifter. Huruvida gällande rätt medger skiljemännen att vägra utgiva
skiljedomen, med mindre dem tillkommande ersättning erlägges, må här
lämnas åsido. Säkert är, att det i allt större omfattning blivit vanligt, att skiljemän
göra domens utgivande beroende av att parterna betala fordrat arvode.

Såsom gällande rätt, bekräftad av flera avgöranden i högsta domstolen1 kan
anses, att, därest skiljemännen fatta beslut om dem tillkommande ersättning,
sådant beslut ej må verkställas, även om parterna uppdragit åt skiljemännen
att fastställa sin ersättning. Denna ståndpunkt lärer bero på att skiljemän ej
anses äga döma i egen sak och att vad de sålunda besluta är ogillt. Prövningen
av vad skiljemännen äga uppbära tillkommer i stället domstol. Ha skiljemännen
ej själva tillgodogjort sig vad de anse sig ha att fordra, ankommer det på
dem att instämma parterna till domstol. Å den andra sidan står det part, som
nödgats erlägga oskälig ersättning, fritt att föra talan om återbekommande av
vad han för mycket betalt.

Den lösning dessa spörsmål sålunda fått i vår rätt kunde synas ur parternas
synpunkt ganska tillfredsställande, särskilt så tillvida, som skiljemännens ersättning
aldrig må fastställas av dem själva utan av domstol. Det oaktat lär det
ej kunna bestridas, att, sasom uppgives i 1926 års motion och flera utlåtanden,
en ganska allmän uppfattning råder, att skiljemannaförfarandet tynges av höga
skiljemannaarvoden. Förklaringen härtill är säkert att söka till stor del i praxis
att ej utlämna domen annat än mot erläggande av den av skiljemännen fixerade
ersättningen. Helt naturligt vidtager part, som nödgats erlägga denna ersättning,
sällan eller aldrig åtgärder för att i domstolsväg återfordra en del därav.
Men det bör ej heller förbises, att om skiljemännen tagit sig vanan att betinga
sig arvode såsom villkor för skiljedomens utgivande, detta förfaringssätt varit
påkallat av den osäkerhet och svårighet, som eljest enligt svensk rätt är förenad
med arvodets utfående. Förbjudas skiljemännen att hålla domen inne och hänvisas
de i stället att efter skiljedomens meddelande i rättegångsväg av vardera
parten utsöka halva arvodet eller att stämma vardera den part, som valt honom,
på hela arvodet, måste skiljemännen ofta komma att gå miste om sin rättmätiga
lön. Särskilt lär väl hos den tappande parten bristande vilja och förmåga att
gottgöra skiljemännen ofta göra dessas anspråk mot honom skäligen värdelöst.
Följden skulle bliva, att uppdraget att vara skiljeman skulle befinnas föga eftersträvansvärt.
Därmed skulle säkerligen, till skada för rättslivet, svårighet yppas
att för skiljemannauppdrag förvärva dugliga krafter. I ett betydande antal
av de avgivna utlåtandena betonas ock, att den reglering av förevarande spörsmål,
som erfordras, bör ej blott taga sikte på parternas intresse av ett billigt
skiljemannaförfarande utan även beakta skiljemännens anspråk att i en betryggande
och snabb ordning utfå sin ersättning.

Vid övervägandet av tänkbara åtgärder torde till en början kunna fastställas,
att anledning ej föreligger att förbjuda parter och skiljemän att genom av 1

Bl. a. N. J. A. I 1906 s. 420, 482.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 190 häft. (Nr 226.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S6.

tal bestämma om den ersättning, som skiljemännen skola åtnjuta. Men en inskränkning
i avtalsfriheten synes påkallad så tillvida, att avtal mellan skiljemän
och part ej blir gällande, såframt icke även andra parten åtagit sig lika
förpliktelse mot samma skiljeman.

Föreligger ej ett i överensstämmelse med vad nu sagts giltigt avtal, måste
lagen söka rättvist avväga parternas och skiljemännens intressen. Därvid erbjuda
sig flera möjligheter. I motionen vid 1926 års riksdag framföres tanken
att genom fastställande av taxor reglera skiljemännens arvoden. Endast i två
utlåtanden (befallningshandena i Blekinge och Norrbottens län) har denna utväg
förordats. Flera myndigheter avstyrka uttryckligen (befallningshavandena
i Kalmar, Gotlands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Jämtlands län).
Övriga, som yttrat sig härom, framställa förslag, som ej vila på en normering
av arvodets storlek. En legal fixering av skiljemannaarvodet skulle också säkerligen
visa sig omöjlig att på ett rättvist sätt genomföra. Någon måttstock
på skiljemännens möda står ej att utfinna av sådana yttre omständigheter i
målet som tvisteföremålets värde, antalet sammanträden och dylikt, varpå en
taxa måste byggas. Den påtagliga risken att ej få tillbörlig ersättning skulle
avhålla lämpliga personer från att åtaga sig skiljemannaskap.

Några myndigheter (överståthållarämbetet, befallningshavandena i Östergötlands,
Skaraborgs och Västmanlands län) förorda, att skiljemännen berättigas
fastställa sin ersättning men att deras beslut i samband med verkställighetsansökan
skall vara underkastat överexekutors prövning. Mot detta förslag,
som i fråga om enkelhet har vissa företräden, kan emellertid göras den
invändningen, att utredningen om skiljemännens arbete i mera invecklade fall
är så omfattande och avgörandet av den rättsliga betydelse, att den slutliga
prövningen av dessa frågor ej bör överföras från domstolarna till de exekutiva
myndigheterna.

Den anordning, som funnit förespråkare i de flesta utlåtandena, går ut på
ett återupptagande av nya lagberedningens förslag att skiljemännen skola
själva äga fastställa sin ersättning med parterna öppen lämnad rätt att genom
klander vid domstol påkalla dess prövning av arvodets skälighet. Såsom redan
omtalats har den nya finska skiljemannalagen ock löst problemet så. I denna
riktning uttala sig, bland andra, befallningshavandena i Kalmar, Kristianstads,
Älvsborgs och Värmlands län, handelskammaren i Gävle, elektriska entreprenörsföreningen,
teknologföreningen samt kommerskollegiet. I några utlåtanden
förordas att skiljemännens beslut i arvodesfrågan må verkställas åtminstone
om parterna före eller efter skiljedomen godkänt beloppet (Stockholms
och Smålands-Blekinge handelskammare, kommerskollegiet).

Av de sålunda föreslagna utvägarna synes den av nya lagberedningen föreslagna
anordningen innefatta den efter omständigheterna bästa lösningen av
spörsmålet om skiljemännens ersättning. Med utgångspunkt från att skiljemännen
äga åtnjuta skälig ersättning för arbete och omkostnader, skall det enligt
förslaget tillkomma skiljemännen att i den slutliga skiljedomen fastställa
ersättningens belopp och ålägga parterna betalningsskyldighet. Den principiella
betänkligheten mot att skiljemännen »döma i egen sak» synes ej böra

Kungl. Majrts proposition nr 22fi.

(57

vara avgörande, om en lätt tillgång beredes parterna att få skiljemännens
krav granskade av domstol och deras beslut ej får verkställas, förrän klandertiden
gått till ända utan att av part begagnas. Skiljemännens beslut får då
mera karaktären av ett av dem uppgjort förslag, som blir gällande, om part
ej inlägger gensaga däremot.

Skiljemännens befogenhet att fastställa sin ersättning kan enligt förslaget
uteslutas genom överenskommelse mellan parterna och dem. En sådan överenskommelse
föreligger tydligen, om skiljemännen mottaga sitt uppdrag på grund
av ett skiljeavtal, som innehåller en bestämmelse, att skiljemännen ej må fastställa
sin ersättning.

_ Om lagen på angivet sätt tillerkänner skiljemännen befogenhet att fastställa
sitt arvode, förfaller en huvudsaklig anledning för den nuvarande, ofta stötande
praxis att skiljemännen vägra utlämna domen annat än mot betalning.
Att förbjuda sådant förfarande vore dock betänkligt, om man icke på bättre
sätt än nu är fallet sörjer för skiljemännens utsikt att få betalt av parterna.
Med skiljemannauppdragets natur synes det ej oförenligt att parterna förpliktas
att solidariskt svara för ersättningen till skiljemännen. Förslaget upptager
bestämmelse härom. Till gengäld förbjudas skiljemännen att hålla domen
inne i avbidan på att ersättningen gäldas.

Klandertiden har, lika med den allmänna tiden för klander mot skiljedom,
satts till nittio dagar från delfåendet. Det bör vara skiljemännens plikt att
i domen införa underrättelse för parterna om vad de ha att iakttaga för domens
klandrande. Försummelse att meddela sådan föreskrift bör dock ej medföra,
att skiljedomen blir ogiltig, utan endast att klandertiden börjar löpa först från
det part fått del av en med behörig hänvisning försedd dom. Huruvida alla
skiljemännen skola instämmas beror på domens avfattning och omfattningen
av parts klandertalan. Har i domen utsatts särskild ersättning till varje skiljeman,
erfordras ej att part instämmer andra skiljemän än den eller de, i fråga
om vilka han vill göra anmärkning. Då det ofta kan vara önskvärt att alla
parters eventuella klander samtidigt prövas, kunde ifrågasättas att ålägga part,
som vill klandra, skyldighet att i rättegången inkalla övriga parter. Föreskrift
härom har emellertid ansetts överflödig, då det ligger i skiljemännens
intresse att skyndsamt delgiva domen med alla parter och klanderfristerna alltså
torde utlöpa någorlunda samtidigt.

24 §.

Ersättningen till skiljemännen utgör en av parternas mera betydande kostnader
för skiljemannaförfarandet. I rättegång motsvaras denna kostnad av
utgifter för domares avlöning, rättegångslokaler, skrivmateriel m. m., som väsenthgen
bäras av det allmänna och endast delvis falla parterna till last. Här7T
T,Tna \ skiljemannaförfarandet kostnader av samma slag som i rättegång
för förberedandet och utförandet av parternas talan, såsom ombudsarvoden,
lnstallelsekostnader, vittneslöner och sakkunnigersättningar. Om kostnader av
bada slagen galler nu, att parterna äga gemensamt hänskjuta till skiljemännen
att prova, huru de skola parterna emellan fördelas. Men skiljemännen anses

Parternas

kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Domtfol.

Överactkutor.

ej på yrkande av allenast ena parten äga pröva frågor om kostnadsfördelningen.
I flera utlåtanden framliålles det såsom önskvärt, att skiljemännen
få vidgad befogenhet härutinnan. Det torde ock få anses naturligt, att om
parterna ej särskilt undantagit kostnadsfördelningen från skiljemännen, deras
avsikt är att samtidigt med tvistens avgörande denna med förfarandet sammanhängande
fråga löses. I enlighet härmed föreslås, att, om parterna ej annorledes
överenskommit, skiljemännen skola på yrkande av endera parten vara
berättigade att pröva, huruvida och i vad mån motparten skall gottgöra honom
ersättning till skiljemännen och andra kostnader å förfarandet.

Särskilda bestämmelser.

25 §.

Lagen anger nu ej, till vilken domstol part, som vill klandra skiljedom, har
att instämma sin motpart. I utländska lagar förklaras ofta den domstol vara
behörig, som haft att pröva den till skiljemännen överlämnade tvisten, om
skiljeavtal ej varit slutet. I svensk rättspraxis1 har denna fråga besvarats
så, att klandret skall instämmas till svarandens personliga forum. Denna
ståndpunkt synes böra fastställas i lagen och gälla jämväl, när part mot skiljeman
för klandertalan beträffande hans ersättning. Då reglerna om svarandens
personliga forum i 10 kap. 1 § rättegångsbalken ej äro uttömmande och det
är av vikt, att forum ej må saknas gentemot en utländsk part eller skiljeman,
föreslås tillika, att om behörig domstol ej finnes efter nämnda lagrum, målet
skall upptagas av Stockholms rådstuvurätt.

Enligt 8, 9 och 11 §§ i skiljemannalagen tillkommer det överexekutor i den
ort, där endera parten har sitt bo och hemvist, att förordna skiljeman eller
förlänga tiden för skiljedoms meddelande. Samma regel upptages här. Av
utlåtandena framgår, att det ej sällan inträffar, att parterna göra överensstämmande
ansökningar hos var sin överexekutor. Utsikten att sålunda flera
skiljemän förordnas eller att olika beslut om tidsförlängning givas, bör visserligen
ej vara stor, då lagen i 11 a § föreskriver, att motparten skall höras
över ansökningen. Emellertid uppgives det förekomma, att stridiga beslut
meddelas. Förslaget upptager därför den regeln, att den överexekutor är behörig,
hos vilken ansökan först gjordes, och att beslut, som meddelas av annan
överexekutor, är ogillt. Föreskriften om kommunikation med motparten har
bibehållits, så tillvida modifierad, att en ogrundad ansökan kan utan delgivning
avslås. När ansökan avser att skiljeman, jämlikt 10 § 3 stycket i förslaget,
på grund av försumlighet skall skiljas från sin syssla, bör den, såsom
rörande skiljemannens rätt, ej bifallas utan att han fått tillfälle yttra
sig. En erinran härom, som dock ej ansetts böra vara under alla omständigheter
tvingande, har införts i denna paragraf.

överensstämmande med vad nu är stadgat i 11 a § 2 stycket, bör klagan
ej få föras över beslut, varigenom skiljeman utsetts eller fråga om förläng1
N. J. A. avd. I 1925 s. 100 (plenum).

Kungl. Maj.ts proposition nr 226

ning av tiden för skiljedoms meddelande avgjorts. Regeln har i förslaget fullständigats
med att klagan ej heller må föras mot beslut, varigenom skiljeman
skilts från uppdraget. Motivet är att förekomma avsiktligt eller oavsiktligt
förhalande av skiljemannaförfarandet. 11 a § innehåller slutligen en
bestämmelse, att beslutet är utan verkan, där domstol förklarar skiljeavtalet
icke hava ägt giltighet eller tillämplighet å den tvist, varom är fråga. Denna
föreskrift har såsom självklar ansetts kunna utgå.

26 §.

I vissa fall stadgar lagen, att part skall anhängiggöra sin talan inom be- Lagstadgad
stämd tid, vid äventyr att han eljest förlorat sin rätt till talan. Exempel på
sådana stadganden erbjuda lagen om nyttjanderätt till fast egendom med avseende
på jordägares och arrendators fordringsanspråk samt aktiebolags- och
föreningslagarna med avseende å klander av bolagsstämmo- och föreningsbeslut.
Efter förebilden av sistnämnda lagar synes lämpligt att stadga, att när
skiljeavtal äger tillämpning å sådan tvist, part har att inom den föreskrivna
tiden i vederbörlig ordning (11 §) påkalla skiljeavtalets tillämpning, om han
vill förvara sin talan.

För det fall, att ett sålunda i behörig tid inlett skiljemannaförfarande ej
leder till giltig skiljedom, uppstår fråga vad part, vilkens talerätt faller
under en legal tidsbegränsning, har att iakttaga. Sådana fall uppkomma t. ex.,
då skiljemannaförfarandet ej avslutas inom stadgad tid eller då en i skiljeavtalet
utsedd skiljeman avsäger sig uppdraget. Beror skiljemannaförfarandets
misslyckande av parten själv, må han stå sitt kast, om tiden för stämning
till domstol är förfluten. Är parten utan skuld i det uppkomna läget,
kan det ej vara tillfredsställande, att hans talerätt går förlorad. Å andra
sidan bör parten genom vad som förefallit ej bliva fri från varje tidsbegränsning.
Förslaget upptager därför den bestämmelsen, att parten för att förvara
sin rätt har att instämma talan till domstol inom nittio dagar från det
hindret blev kunnigt.

Om, när parten yrkade skiljeavtalets tillämpning, motparten bestred yrkandet
eller om motparten ej fullgjorde sina förpliktelser med avseende å val av
skiljeman, äger enligt nuvarande 10 § och förslagets 3 § den påkallande parten
övergiva skiljemannavägen och instämma sin talan till domstol. I dessa
fall möter ej hinder mot erhållande av skiljedom, ty skiljenämnden kan åvägabringas
med överexekutors medverkan. För att partens befogenhet att välja
domstolsvägen ej skall bliva illusorisk, då hans talerätt är underkastad tidsbegränsning,
1 har förslaget likställt dessa fall med sådana, då hinder möter
mot erhållande av skiljedom.

27 §

innehåller samma erinran som nuvarande 17 § om skiljemannaförfarande på
grund av stadgande i lag eller författning.

1 Se N. J. A. avd. I 1927 s. 637.

Kungl. Maj:ta proposition nr 886.

Förslaget innehåller en övergångsbestämmelse av liknande innehåll som den
i 1887 och 1919 års lagar upptagna. Avgörande är ej, om skiljemannaförfarandet
inletts under äldre eller nyare lag, utan tiden för skiljeavtalets ingående
bestämmer, vilken lag skall tillämpas. 1887 års lag skulle alltså bliva tilllämplig
på skiljemannaförfaranden, som grunda sig på avtal, ingångna före
lagens ikraftträdande, men som inledas senare. Parterna kunna emellertid medgiva,
att den nya lagen tillämpas.

Med iakttagande av vad nu sagts skall äldre skiljemannalagen upphöra
att gälla. I några författningar hänvisas till 1887 års skiljemannalag. Därest
enligt grunderna för förslagets övergångsbestämmelse den nya lagen bör tilllämpas,
bör en sådan hänvisning anses gälla denna lag. En erinran härom
har upptagits i förslaget.

28 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad i den inledande motiveringen
anföres om den tillämnade lagstiftningen rörande utländskt skiljeavtal och utländsk
skiljedom.

Kungl. Maj:ts proposition nr %%6.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen.

Utgångspunkten för de i 46 § utsökningslagen givna bestämmelserna om
verkställighet av skiljedom är, att skiljedomen verkställes liksom domstols
lagakraftägande dom. Den vinnande parten kan omedelbart erhålla exekution.
Han behöver ej ställa säkerhet för återbäring av vad han vid verkställigheten
mottager. Den förlorande parten kan ej genom att ställa säkerhet eller
nedsätta penningar avvärja exekutionen. Möjligheten att skiljedomen efter
klander kan av domstol hävas beaktas således ej av de exekutiva myndigheterna.
Endast såtillvida utövar förefintligheten av en klandergrund inverkan på
exekutionen, att om klandertalan är vid domstol anhängig, domstolen kan förordna,
att skiljedomen ej må verkställas. Däremot ha de verkställande myndigheterna
sig ålagt att självmant beakta nullitetsskäl; förordnande om verkställighet
får ej givas, om någon omständighet förekommer, på grund varav
skiljedomen är ogill, ändå att talan mot densamma icke föres. Innan förordnande
gives, skall ock tillses, att parterna under skiljemännen skjutit den
fråga, varom dessa dömt, och att skiljeavtalet slutits utan förbehåll om rätt
för parterna att klandra skiljedomen. En skillnad mellan det exekutiva förfarandet,
när det grundas på skiljedom och när det avser verkställighet av
domstols dom, är ock, att förordnande om verkställighet av skiljedom alltid
skall meddelas av öxerexekutor.

Vid behandlingen av det förevarande ämnet bör skiljas mellan det fall, att
part söker verkställighet å skiljedom, i vad därigenom dömts mellan parterna,
och det fall, att skiljeman på grund av skiljedomen utsöker sin ersättning
av part.

Vad angår exekution parterna emellan, förordas i några utlåtanden1 lättnader,
åtminstone där tvisten avgjorts av en skiljenämnd med viss auktoritativ
sammansättning. De ifrågasatta lättnaderna skulle bestå i att överexekutors
förordnande i regel ej skulle behöva inhämtas i andra fall än då så skall
ske vid verkställighet av domstols dom eller att överexekutors förordnande ej
skulle få överklagas.

Med hänsyn tagen till de svagheter i organisatoriskt och andra hänseenden,
som vidlåda skiljemannaförfarandet, synes någon eftergift i fråga om villkoren
för skiljedoms verkställande ej böra tillstyrkas. Med mera fog kan det
övervägas, huruvida den tappande partens rätt är tillbörligt tillgodosedd genom
de bestämmelser, som nu gälla. Sannolikheten för att en skiljedom efter
klander eller talan om ogiltighet av domstol upphäves, måste anses större än
att en laga kraftägande dom rubbas genom extraordinära rättsmedel. Ur denna
synpunkt kunde det sättas i fråga att likställa skiljedomen icke med ett

1 BefälIningshavanden i Jönköpings län, borgmästaren i Skara., en skiljaktig ledamot i Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammarens för Örebro och Västmanlands läns utskott
för sistnämnda län och kommerskollegiet.

Parts

ansökan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Skiljemäns

ansölcan.

rättskraftigt domstolsavgörande utan med en ännu ej laga kraftvunnen dom.
Detta skulle innebära, att den vinnande parten måste ställa säkerhet eller, då
betalningsskyldighet ålagts den tappande parten, att denne kunde avvärja
verkställigheten genom att ställa säkerhet. Det bör emellertid beaktas, att
mellan domstols ännu ej laga kraftvunna dom och skiljedomen består den väsentliga
skillnaden, att skiljedomen ej kan angripas på grund av att skiljemännen
oriktigt bedömt tvisten. Den talan, som vanligast föres mot domstols
dom, är således utesluten. Därför och då det är angeläget, att den vinnande
parten ej onödigt uppehälles i sin rätt, synes anledning ej föreligga
att frångå den gällande rättens principiella ståndpunkt, att skiljedomen omedelbart,
utan avbidan på klanderfristens utgång, må verkställas såsom domstols
lagakraftägande dom.

Den angivna synpunkten bör dock medföra några jämkningar i syfte att
förebygga rättsförlust för den tappande parten genom att en skiljedom verkställes,
som sedan av domstol förklaras ogill eller efter klander häves. Med
de föreslagna jämkningarna avses att bereda ökad möjlighet för den tappande
parten att avvärja verkställighet, då grundad anledning förekommer att
skiljedomen skall bliva förklarad ogill eller hävd.

Först och främst bör i sådant syfte stadgas, att verkställighetsförordnande
ej må givas, utan att tillfälle att svara å ansökningen därom lämnats den,
mot vilken verkställigheten sökes. Redan nu lär detta allmänt iakttagas av
överexekutorerna.

Såsom sakliga förutsättningar för meddelande av verkställighetsförordnande
bör i likhet med gällande lag upptagas, att skiljeavtalet icke innefattar förbehåll
om rätt för parterna att klandra skiljedomen samt att någon omständighet
icke förekommer, på grund varav skiljedomen är ogill, ändå att talan mot
densamma icke föres. Såsom av det redan anförda torde framgå, består faran
att den förlorande parten tillskyndas rättsförlust genom exekutionsförfarandet,
egentligen däri, att klandergrunder ej vinna beaktande. Än mer skulle
detta bliva fallet om, såsom förslaget innebär, den praktiskt viktigaste ogiltighetsgrunden,
att skiljemännen överskridit sitt uppdrag eller dömt för sent,
överföres till klandergrunderna. Det har ock redan framhållits, att en sådan
lagändring måste medföra, att den nya klandergrunden må göras gällande i
utsökningsförfarandet. Men även de förutvarande klandergrunderna böra kunna
beaktas. Att ålägga överexekutor att självmant iakttaga förekomsten av
klandergrunder, kan tydligen ej komma i fråga. Det måste ankomma på den
tappande parten, om han vill göra gällande en sådan omständighet eller ej
Åberopar han en klandergrund och gör sannolikt, att domen kan bliva på hans
talan av domstol hävd, bör överexekutor ej få förordna om verkställighet.
Klandergrunder skulle alltså, såsom naturligt är, ej vinna beaktande, om klandertiden
gått till ända utan att talan instämts, medan å andra sidan talans
anhängiggörande ej skulle vara en förutsättning för att klandergrunden må
åberopas.

Vad därefter angår villkoren för verkställighet av skiljedom, i vad den ålagt
part att gälda ersättning till skiljeman, så är det tydligt, att strängare regler

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

böra gälla. 1 denna del skulle skiljedomen vara underkastad parternas klander
med avseende å sitt materiella innehåll. Vid sådant förhållande kan skiljedomen
härutinnan ej jämställas med en lagakraftägande dom, förrän klandertiden
gått till ända utan att klandertalan väckts. Dessförinnan bör skiljedomen
alls icke får verkställas. Den part, mot vilken skiljeman söker verkställighet,
skall enligt förslaget beredas tillfälle att bliva hörd, innan ansökningen
må bifallas, och det ankommer då på honom att visa, att han instämt
klander. Har klandertiden förflutit och visar ej parten, att han instämt klander,
bör förordnande om verkställighet givas, om det icke förekommer skälig
anledning att antaga, att skiljedom är ogill.

Med avseende å all verkställighet av skiljedom, vare sig den gäller parts inhibition.
eller skiljemans ansökan, bör, i överensstämmelse med vad nu är stadgat, gälla,
att skiljedomen, sedan överexekutor förordnat om verkställighet, går i verket
lika som domstols lagakraftägande dom, därest icke annorledes förordnas av
högre myndighet eller av domstol, varest talan är anhängig mot skiljedomen.

Skånes handelskammare och skiljenämnden för spannmåls- och foderämnes- Ansökningshandeln
framställa anmärkning mot att olika överexekutorer tillämpa olika handltn9arpraxis
i fråga om, vilka handlingar böra ingivas av part, som vill erhålla
exekution å skiljedom. En del överexekutorer uppgivas nöja sig med skiljeavtalet
och skiljedomen, medan andra skulle kräva, att jämväl parternas växlade-
skrifter och skiljemännens protokoll företes. Handelskammaren påyrkar
en lagbestämmelse, enligt vilken förstnämnda handlingar skola vara tillräckliga,
så snart motparten ej gör invändning mot verkställigheten. Häri instämmer
kommerskollegiet.

Enligt förslaget inskränker sig den prövning, som överexekutor har att ex
officio företaga, till en undersökning, huruvida skiljeavtalet innefattar klanderförbehåll
och huruvida någon ogiltighetsgrund föreligger, vartill beträffande
skiljemans ansökan kommer, att klandertiden gått till ända. Förekomsten
av klandergrund ankommer det däremot på förklaranden att uppvisa, liksom
i fråga om skiljemans ansökan förklaranden har att visa, att han överklagat
skiljedomen i ersättningsfrågan.

Med hänsyn till den föreslagna beskärningen av ogiltighetsgrunderna bör
den prövning, som överexekutor har att självmant företaga, så gott som alltid
kunna ske på grundval av skiljeavtalet och skiljedomen eller skiljedomen
ensamt, om avtalet däri återgivits. Vid skiljemans ansökan tillkommer bevis
om domens delgivning med den, mot vilken verkställighet sökes. Vid sådant
förhållande kan det antagas, att överexekutorerna i regel komma att åtnöjas
med dessa handlingar. Men att, såsom i vissa utlåtanden hemställts, beskära
överexekutors befogenhet att infordra material synes ej välbetänkt.

De föreslagna ändringarna i 46 § utsökningslagen lära böra tillämpas på
skiljedomar, meddelade på grund av skiljeavtal, varå den förslagna nya skiljemannalagen
är tillämplig.

I fråga om det tillagda sista momentet hänvisas till vad i den inledande motiveringen
yttras om tillämnad lagstiftning rörande utländsk skiljedom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 mars
1929.

N ärvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Gärde.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 8 februari 1929, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till lag om skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 § utsökning
sia g en.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Trygve Liljestrand.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om skiljemän.

1 §•

Lagrådet:

Den hänvisning, som förekommer i andra stycket av förevarande paragraf,
avser de stadganden om inskränkningar i rätten att använda skiljemannaförfarandet,
som upptagits i 11 § av lagen om arbetsdomstol och 11 § första stycket
i 1923 års lag med vissa bestämmelser rörande hyra. Lika väl som hänvisning
göres till dessa stadganden, borde i skiljemannalagen erinras om den
avvikelse från lagen, som innefattas i andra stycket av sistnämnda paragraf,
där den dispositiva karaktären av vissa skiljemannalagens stadganden upphäves
med avseende å avtal, varigenom hyresvärd och hyresgäst utan klanderförbehåll
överenskommit, att av hyresförhållandet härflytande framtida tvist
skall hänskjutas till avgörande av skiljemän. Med den vidgade omfattning
dessa hänvisningar till annan lagstiftning sålunda skulle erhålla torde de böra
sammanföras med det stadgande av liknande art, som upptagits i 27 § av förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S(ii.

1 1 § tredje stycket föreslås, att ej blott anhängig rättegång angående viss
tvist utan även pågående lagsökning skall förklaras i regel utgöra hinder
för tvistens upptagande av skiljemän. Det kan då, vad lagsökning angår, frågas,
om dylikt hinder föreligger redan när lagsökningsinlaga ingivits till överexekutor
eller först då ansökningen, efter att hava upptagits av överexekutor,
blivit delgiven den lagsökte; olika meningar hava yppats därom, vid vilkendera
av de båda tidpunkterna ett lagsökningsmål blir anhängigt. Sammanställningen
i förevarande stycke av lagsökning med rättegång •— som ej är anhängig
förr än stämningen delgivits — torde dock tillräckligt tydligt utmärka, att ett
lagsökningsförfarande icke skall hindra skiljemän att pröva uppkommen tvist,
såvida ej ansökningen delgivits sökandens motpart.

Från regeln, att rättegång eller lagsökning utesluter skiljedom, vill förslaget
undantaga det fall, att anhängigheten av rättegången eller lagsökningsförfarandet
visserligen ännu icke formellt upphört men skriftligt avtal träffats
om nedläggande av den hos statsmyndighet pågående proceduren. Såsom skäl
härför anföres allenast, att ett förbiseende av att dylikt nedläggande utgör
förutsättning för skiljemäns behörighet att upptaga tvisten kunde föranleda,
att skiljemännens dom bleve ogiltig. Denna omständighet bör dock enligt lagrådets
mening icke få vara avgörande. Skulle, sedan skriftligt avtal träffats
om nedläggande av ett mål vid domstol, skiljemän få upptaga samma tvist,
innan det formella nedläggandet av rättegången ägt rum, kunde, i följd av
försummelse att hos domstolen anmäla avtalet eller dröjsmål därmed, inträffa,
att såväl domstol som skiljemän meddelade dom i saken. Särskilt om målet
låge hos högre rätt, där tiden för utslags meddelande vanligen icke på förhand
är för parterna känd, kan dylikt lätteligen hända. Då det torde vara
ovisst, om ett dylikt avtal, som ingåtts före meddelandet av domstolens utslag,
kan vid fråga om utslagets verkställande åberopas som hinder för verkställighet,
synes för förslagets genomförande särskild bestämmelse härutinnan
erfordras. Utan sådan bestämmelse torde kollisioner mellan skiljedomar och
domstolsutslag knappast kunna undvikas. Lämpligheten av en dylik bestämmelse
kan dock starkt ifrågasättas. Det kan icke anses överensstämma med
god processuell ordning, att domstolarna, såsom skulle kunna bliva följden
av förslagets ståndpunkt, föranledas att meddela utslag, vilka redan vid sin
tillkomst äro utan all verkan. Med stöd av vad sålunda anförts hemställer
lagrådet om uteslutande av den föreslagna modifikationen i den uti första
punkten av 1 §:s tredje stycke upptagna regeln.

Justitieråden Stenberg och Tiselius samt regeringsrådet Gärde:

I andra punkten av 1 § tredje stycket bestämmes, att skiljemän ej må upptaga
fråga, som blivit genom lagakraftägande beslut avgjord. Mot en sådan
bestämmelse torde intet vara att erinra, såvitt därigenom förhindras, att en
tvistefråga, varå ingånget skiljeavtal är tillämpligt men som till följd av parts
underlåtenhet att åberopa avtalet blivit föremål för rättsligt avgörande, dock
sedermera på grund av avtalet upptages till bedömande av skiljemän. Att i
vidare mån stadga förbud i förevarande hänseende lärer däremot icke böra ifrå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

gakomma. Väl torde det vara sällsynt, att den, till vilkens förmån en process
utfallit, är villig att hänskjuta saken till förnyad prövning med risk att i större
eller mindre mån förlora vad han vunnit. Det kan dock tänkas, att båda parterna
— måhända till följd av ändrade förhållanden — enas i önskan att få
sitt mellanhavande överlämnat till ny utredning och bedömning och att det härför
vore tjänligt att anlita en av sakkunniga personer bestående skiljenämnd.
Att i sådant fall utestänga dem från skiljemannavägen synes icke vara av andra
hänsyn påkallat. Ifrågavarande bestämmelse bör därför enligt vår mening inskränkas
i enlighet med vad nu anförts, varvid torde böra iakttagas, att under
först angivna förutsättning skiljeavtalet förklaras vara förfallet beträffande
den avsedda frågan. Därjämte må erinras, att den i förslaget använda
termen »lagakraftägande beslut» är för obestämd; det bör utsägas, att
-— såsom meningen lärer vara •—• fråga är om beslut av domstol eller i lagsökningsmål.

Justitierådet Appelberg:

I andra punkten av tredje stycket bestämmes, att skiljemän ej må upptaga
fråga, som blivit genom lagakraftägande beslut avgjord. Härmed torde, såvitt
av motiven framgår, icke avses det fall, att frågan omfattas av ett tidigare
träffat skiljeavtal, som parterna underlåtit att göra gällande i den försiggångna
processen -— i sådant fall lärer skiljeavtalet vara att anse såsom förfallet
— utan endast att efter processen träffats skiljeavtal mellan parterna
rörande den där avgjorda frågan. Det kan ifrågasättas, om stadgande i detta
ämne är nödigt eller lämpligt. Det spörsmål, som där beröres, saknar uppenbarligen
nämnvärd praktisk betydelse. Hava efter processen ändrade förhållanden
inträtt, äro naturligtvis parterna i allt fall oförhindrade att till
skiljemän hänskjuta frågan, vilken verkan dessa ändrade förhållanden må äga
på parternas genom den föregående domen reglerade mellanhavande. Att den
vinnande parten eljest skulle vara villig att hänskjuta en redan prövad fråga
till nytt bedömande, är knappast tänkbart under annan förutsättning än att något
nytt faktum framkommit, som skulle kunna föranleda återbrytande av den
förra domen. Därest parterna i sådant fall funne det tjänligt att anlita skiljemän
för frågans avgörande, synes icke föreligga tillräcklig anledning att av
hänsyn till rättskraften förbjuda det. Någon bestämmelse motsvarande den
nu behandlade har hittills ej funnits i skiljemannalagen, och detta förhållande
torde ej hava visat sig vara till olägenhet. Det må ytterligare framhållas, att
termen »lagakraftägande beslut» är alltför obestämd och att man följaktligen,
om ett stadgande i ämnet skall givas, torde vara nödgad att närmare angiva
vilka beslut som här avses.

4 §■

Lagrådet:

Av den föreslagna avfattningen framgår icke med tydlighet, huruvida med
stadgandet i denna paragraf avses att förbjuda inledande av skiljemannaförfarande
här i riket jämväl i det fall, att part, som har hemvist utom riket, skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

enligt reglerna i 10 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken kunna sökas vid
svensk domstol. Det till stöd för stadgandet anförda motivet, vilket lagrådet
finner bärande, synes leda till att i dylikt fall skiljemannaförfarande bör få
äga rum här. Stadgandets avfattning torde i enlighet härmed böra något
jämkas.

5 §.

Lagrådet:

Att den gällande lagen såsom jävsgrund upptager även det förhållandet, att
skiljeman blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta, torde, i motsats
till vad i motiven till förslaget anföres, knappast kunna tagas till intäkt
för riktigheten av uppfattningen, att de utav parterna valda skiljemännen
vore att betrakta såsom ombud envar för den part, som utsett honom. Nämnda
påföljd medför ej blott den direkt åsyftade obehörigheten att vara rättegångsombud,
utan i lagstiftningen har med densamma förknippats obehörighet i flera
andra hänseenden. Sålunda må i detta sammanhang särskilt framhållas, att
nämndemannens domarvärv ej får utövas av den, som förklarats ovärdig att
inför rätta föra andras talan. Det skulle vid sådant förhållande förefalla
inkonsekvent, om han skulle tillåtas att vara skiljeman, och lagrådet anser sig
icke kunna biträda förslaget om uteslutande ur lagen av ifrågavarande skiljemanna
jäv.

Om någon såsom sakkunnig avgivit utlåtande i fråga, som är eller kan väntas
bliva föremål för rättstvist, torde han oftast hava så bundit sig vid en viss
uppfattning, att det måste antagas för honom möta svårighet att, utsedd
till skiljeman, med full objektivitet bedöma det föreliggande spörsmålet. Det
synes därför vara skäl att för honom stadga jäv såsom skiljeman, vare sig han
yttrat sig utom rättegång eller inför rätta. Då det är tvivelaktigt, om detta
jäv med den avfattning, stadgandet därom erhållit, fått sådan räckvidd, som
nu antytts, torde formuleringen böra ändras därhän, att det säges vara jäv,
om skiljeman yttrat sig såsom sakkunnig »i tvistefrågan».

Bland de skärpningar av jäven, genom vilka avses att bereda ökade garantier
för skiljemännens opartiskhet, är den, som innefattas i bestämmelsen under
8 i 5 §:s första stycke, den ojämförligt längst gående. Så önskvärt det
än må vara, att utseendet av partiska skiljemän direkt motarbetas genom jäv
av mera materiell natur, får det icke förbises, att den ifrågavarande nya bestämmelsen
genom sin allmänna innebörd och obestämda avfattning är ägnad
att medföra svårigheter och inkonsekvenser vid tillämpningen, så mycket mer
som denna i stor utsträckning kommer att åvila personer, vilka sakna juridisk
utbildning och erfarenhet. Det ligger ock nära till hands, att, sedan skiljedomen
meddelats, den förlorande parten söker uppleta någon omständighet,
på grund varav han med stöd av förevarande bestämmelse kan vid domstol
yrka upphävande av skiljedomen. Ett dylikt förfarande är endast ofullständigt
förebyggt genom stadgandet i andra stycket av 21 §, då med avseende å
sådan omständighet, som kan tänkas hänförlig under 8 i 5 §, part ofta lärer
kunna göra gällande, att han icke före förhandlingens början ägt kännedom där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

om. Det synes emellertid icke omöjligt att i avsevärd mån undgå de med stadgandets
föreslagna avfattning förenade olägenheterna utan att det ändamål,
som man genom stadgandet velat vinna, väsentligen förfelas. Detta kan enligt
lagrådets mening bäst ske så, att i stadgandet såsom exempel på däri avsedda
omständigheter införas vissa av de förut i 5 § upptagna jävsanledningarna.
Härav skulle framgå, att en omständighet för att kunna enligt det allmänna
stadgandet under 8 åberopas såsom jäv måste vara jämförlig med de såsom
exempel upptagna jäven, och stadgandet skulle sålunda till sin innebörd bliva
mindre obestämt och icke giva allt för stort utrymme åt rent subjektiva förmodanden
om partiskhet. De anledningar till jäv mot skiljeman, vilka sålunda
borde såsom exempel införas i det under 8 upptagna stadgandet, synas vara:
om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän, om han av någondera
parten åtnjuter lön eller underhåll, om han lyder under någondera partens
förmanskap, om han varit part behjälplig att förbereda eller utföra hans
talan i saken eller om han mottagit eller betingat sig ersättning i strid mot
vad i 23 § stadgas.

I fråga om den ordningsföljd, i vilken de olika jäven böra upptagas i lagen,
synes sådan gruppering vara lämplig, att efter de absoluta jäven, angivna under
1 och 2 i förslaget och kompletterade med jäv bestående i ovärdighet att
inför rätta föra andras talan, följa först de jävsanledningar, som hänföra sig
till skiljemans förhållande till tvisten, nämligen jäven under 4 och 6 i förslaget,
det senare utvidgat i enlighet med lagrådets hemställan, samt de under 7
nämnda jäv, vilka icke skulle överflyttas till den av lagrådet föreslagna grupp
av jäv, som — avseende skiljemans förhållande till någondera parten •— skulle
allmänt karakteriseras därav, att särskild omständighet, ägnad att minska förtroendet
till vederbörandes opartiskhet, förelåge, därefter skyldskaps- och
svågerlagsjävet under 3 i förslaget samt nyssnämnda jävsgrupp och slutligen
jävet under 9 i förslaget.

De skäl, som ligga till grund för undantagsbestämmelsen i andra styckets
andra punkt, göra sig i allmänhet gällande även med avseende å tvister, som
härröra ur annan statens verksamhet än den, som utövas av de s. k. affärsdrivande
verken, exempelvis ur statsverksamhet, som står under ledning av
armé- eller marinförvaltningen. Undantaget torde därför böra utsträckas att
omfatta alla de fall, då vederbörande är anställd vid eller under den myndighet,
vars verksamhet saken rör.

6 och 8 §§.

Lagrådet:

För det fall att skiljeavtalet innehåller, att tvist skall slitas av endast en
skiljeman, men parterna ej nämnt honom och ej heller föreskrivit, hur han skall
utses, stadgas dels i 6 § andra stycket, att det ankommer på parterna att gemensamt
välja skiljemannen, och dels i 8 § andra stycket att därest de ej kunna
enas om valet, skiljeavtalet skall vara förfallet, om ej annat av parterna bestämts.
Vad sålunda skulle stadgas är tämligen självfallet och gäller otvivelaktigt
redan enligt nuvarande lag, oaktat ingen direkt regel härom givits. Då

Kungl. Maj:ts proposition nr £226.

förslaget i övrigt icke reglerar den skiljenämndstyp, varom bär är fråga, synas
nämnda båda stadganden såsom överflödiga böra utgå. Tilläggas må, att desamma
jämväl kunna föranleda missförstånd, då vad de innehålla uppenbarligen
bör gälla icke blott när enligt avtalet skiljenämnden skall bestå av en
person utan även när den skall bestå av två eller flera.

8 §.

Justitierådet Stenberg:

Här möter en fråga av stor betydelse för åstadkommande av dugliga skiljenämnder:
vilka myndigheter skall det tillkomma att för möjliggörande av skiljemannaförfarandets
genomförande utse skiljeman, då part undandrager sig att
välja sådan eller skiljemän ej kunna enas om vem de skola utse att jämte dem
bilda nämnden? Sådan befogenhet utövas enligt 1887 års lag av överexekutorerna.
Redan vid lagens tillkomst voro emellertid meningarna delade i denna
fråga; av många ansågos underrätterna och lantdomarna vara mera skickade
att träffa ett gott val. Det måste också medgivas, att, såsom i motiven till förevarande
förslag anföres, fog ej helt saknats för de anmärkningar, som ofta
framställts mot det sätt, varpå överexekutorerna fullgjort sitt uppdrag. Förslagets
författare har emellertid kommit till det resultatet, att överexekutorerna
torde tills vidare böra bibehållas vid sin befattning med dessa ärenden.

Vid myndighets val av skiljeman är det av särskild vikt, att den valde, vilken
ofta kommer att bliva skiljenämndens ordförande, besitter de speciella egenskaper,
som göra honom lämplig att deltaga i avgörandet av en tvist av den art, som är
i fråga. För bedömande av olika personers lämplighet härutinnan synas de, som
själva utöva domarverksamhet, böra äga större förutsättningar än tjänstemän
med administrativa funktioner, och den slentrianmässighet, som stundom ansetts
utmärka överexekutorernas handhavande av nämnda ärenden, bleve, om uppgiften
å landet anförtroddes åt domhavandena, här utesluten redan av den anledningen,
att envar av dem i regel finge endast ett fåtal fall att behandla. Ej heller
kan jag finna väsentlig vikt böra fästas vid den i motiven framförda erinran,
att med det vid lantdomstolarna rådande vikariatsystemet det ej kunde förväntas,
att erforderlig personkännedom och allmän erfarenhet alltid förefunnes hos dem,
som där komme att handlägga dessa ärenden. Frånsett att nämnda system numera
blivit begränsat, bör man kunna förutsätta, att en ung domarvikarie
komme att taga den ordinarie domhavanden till råds i dylika fall. För min del
anser jag mig alltså böra föreslå den ifrågavarande befogenhetens överflyttande
å stadsdomstolar och lantdomare.

Skulle denna hemställan vinna avseende, bör motsvarande ändring vidtagas
i 10 § första och tredje styckena, likasom avgörandet av fråga, huruvida skiljeman
enligt sistnämnda stycke skall entledigas, bör förklaras tillkomma rätten
eller domaren. Ävenledes påkallas ändringar i 12 och 25 §§.

Justitierådet Appelberg och regeringsrådet Gärde:

Ur de synpunkter, som av justitierådet Stenberg utvecklats, finna vi det principiellt
riktigast, att den befattning med skiljemannaförfarandet, som enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

gällande lag tillkommer överexekutor, överflyttades å domstol eller, å landet,
domaren. Då emellertid, särskilt med nuvarande organisation av domstolarna,
en dylik överflyttning icke kan väntas bliva av större praktisk betydelse,
anse vi oss icke äga tillräcklig anledning att påyrka någon ändring av
förslaget i denna del.

9 och 10 §§.

Lagrådet:

Enligt gällande lag göres i reglerna om utseendet av skiljemän och verkan av
deras avgång m. m. skillnad i första hand mellan det fall, att skiljemännen
nämnts i avtalet, och det fall, att så ej skett. Förslaget upprätthåller endast
delvis denna skillnad. I 6 § avses såväl de fall, att skiljemännen nämnts i själva
skiljeavtalet, som ock de, då parterna sedermera överenskommit, att viss eller
vissa personer skola utgöra skiljenämnd. Tveksamt är, om detta icke kan anses
hava gällt även enligt nuvarande lag; en dylik överenskommelse kan möjligen
betraktas såsom ett fullständigande av skiljeavtalet eller modifikation däri.
Anses emellertid ifrågavarande stadgande böra för undvikande av tvekan vid
tillämpningen avfattas på föreslaget sätt, återverkar denna omständighet på
tolkningen av stadgandena i 9 och 10 §§. Den förra av dessa paragrafer avser
endast skiljeman, som utsetts i skiljeavtalet; avlider eller avgår skiljeman,
som väl ej utsetts i skiljeavtalet men om vilkens val parterna senare enat
sig, skulle alltså icke denna paragrafs bestämmelser utan reglerna i 10 § bliva
tillämpliga. Huruvida detta varit avsett, framgår ej av motiven. I allt fall synas
övervägande skäl tala för att låta reglerna i 9 § gälla även skiljeman, om
vilken parterna efter skiljeavtalets slutande enat sig.

Enligt ordalydelsen av 10 § gälla däri upptagna regler om alla andra skiljemän
än dem, som nämnts i skiljeavtalet, alltså, utom skiljeman som utsetts av
endera parten eller av andra skiljemän eller överexekutor, även skiljeman, varom
parterna efter skiljeavtalets ingånde enat sig eller som utsetts av någon
utomstående, exempelvis någon myndighet eller institution. Att dessa regler
icke böra få gälla beträffande skiljeman, om vilken parterna enat sig, sedan de
slutit skiljeavtalet, är redan nämnt. I fråga om skiljeman, utsedd av någon
utomstående, torde visserligen bestämmelserna i nuvarande lags 8 §, vilka i sak
motsvara de i 10 § av förslaget upptagna, äga tillämplighet. Detta kan dock
näppeligen hava varit avsett. Att därest dylik skiljeman avgått, kompletteringsvalet
under vissa förutsättningar skall verkställas av överexekutor, överensstämmer
säkerligen icke med parternas ursprungliga mening. Det ligger i
sakens natur, att den myndighet, institution eller enskilda person, som valt
skiljemannen, städse skall utse ersättare. Särskilda bestämmelser för dessa
fall synas ej behövliga.

Det hemställes om ändringar i 9 och 10 §§ i enlighet med vad nu anförts.

11 §•

Lagrådet:

Beträffande sista punkten i andra stycket av denna paragraf må erinras,
att redan av den grundläggande bestämmelsen i 1 § första stycket torde följa,

Iiungl. Maj ds proposition nr 226.

att parterna i en hos skiljenämnd anhängig tvist äga att inför skiljemännen
enas att till dem hänskjuta annan fråga än den, som föranlett nämndens till -sättade. Detta behöver sålunda ej utsägas i 11 §. Däremot är här på sin
plats ett stadgande, att skiljemännen må upptaga dylik fråga, ändå att tilllämpning
av det om densamma träffade skiljeavtalet icke påkallats i den ordning,
som i paragrafen föreskrives.

15 §.

Lagrådet:

Skiljemännen äga enligt förslaget anmoda sakkunnig att infinna sig inför
skiljemännen för att höras i saken. Denna deras rätt är icke, såsom när det
gäller vittne, gjord beroende av att åtgärden påkallats av part. Att skiljemännen
sålunda skola vara berättigade att av eget skön ådraga part de ofta
betydliga kostnader, som förorsakas av sakkunnigas tillkallande, finner lagrådet
icke riktigt. Då skiljemannaförfarandet äger sin grund i parternas avtal
och i de fall, där särskild sakkunskap för tvistens bedömande erfordras,
parternas avsikt i allmänhet lärer hava varit att genom skiljenämndens sammansättning
få detta behov tillgodosett, böra parterna äga att själva avgöra,
vilken utredning de med hänsyn till kostnadsfrågan vilja prestera. Enahanda
regel bör alltså i förevarande hänseende givas beträffande sakkunnig som i
fråga om vittne.

Enligt lagrådets mening finnas däremot icke tillräckliga skäl att frånkänna
skiljenämnden rätt att utan parts begäran anmoda den, som innehar skriftligt
bevis, att hålla det skiljemännen tillhanda, åtminstone ej så vitt det är part,
som innehar beviset. Någon utgift av betydenhet kan icke genom sådan åtgärd
åsamkas parterna.

I formellt hänseende kan beträffande reglerna i första stycket anmärkas,
att uttrycket vittne ej bör användas om den, som skall höras inför skiljenämnd,
varest edgång ju ej kan komma i fråga.

17 och 18 §§.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall liksom enligt gällande lag skiljeavtalet vara förfallet
med avseende å den ifrågavarande tvisten, såvida ej skiljedom meddelats inom
viss tid. När skiljedomen är att anse såsom meddelad finnes ej närmare angivet
i den gällande lagen, men avfattningen av 18 § i förslaget giver vid handen,
att skiljedomen skall anses vara meddelad först då den blivit tillgänglig
för parterna. Detta lärer, såsom jämväl framhålles i motiven, ej innebära någon
saklig ändring. Även enligt gällande rätt torde skiljedomen, om den också
föreligger i fullständigt skick, icke vara att anse såsom meddelad, såframt
den icke är för parterna att tillgå, låt vara att den i allmänhet kan presumeras
hava blivit för dem tillgänglig, då dess uppsättande och undertecknande fullbordats.

Med hänsyn till avfattningen av förevarande paragrafer i förslaget skulle
emellertid den uppfattningen kunna göras gällande, att skiljedomen icke kan
anses hava tillhandahållits parterna, med mindre dessa erhållit meddelande,

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 190 käft. (Nr 226.) 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

när och var den vore att tillgå. För undvikande av denna icke avsedda tolkning
synes dels 17 §:s andra punkt böra erhålla det innehåll, att skiljemännen
böra så snart ske kan och senast omedelbart efter skiljedomens meddelande
underrätta parterna, när och var den är att tillgå, dels och bestämmelserna i
18 § böra jämkas så, att i förevarande hänseende uteslutande talas om skiljedomens
meddelande.

20 och 21 §§.

Lagrådet:

Det lärer icke förefinnas någon tvekan därom, att enligt gällande rätt en
skiljedom, som meddelats utan stöd av ett giltigt skiljeavtal, saknar verkan,
även om den icke överklagas. Däremot synes tvivelaktigt, om detta fall är
hänförligt under den i 15 § av skiljemannalagen upptagna nullitetsgrunden,
att skiljemännen överskridit sitt uppdrag, eller om skiljedomens ogiltighet är
att anse såsom en konsekvens av den i 1 § uttalade allmänna förutsättningen,
att skiljemannaförfarandet skall vara grundat på ett skiljeavtal. I varje fall
saknas uppenbarligen, om giltigt skiljeavtal ej förelegat, den i 46 § utsökningslagen
enligt dess nuvarande lydelse för skiljedoms verkställbarhet stadgade förutsättningen,
att parterna finnas hava under skiljemännen skjutit den fråga,
varom skiljemännen dömt.

I det remitterade förslaget har av skäl, som lagrådet finner giltiga, från nullitetsgrunderna
till klandergrunderna överflyttats nyssberörda omständighet,
att skiljemännen överskridit sitt uppdrag, men, såvitt av motiven framgår, lärer
näppeligen hava avsetts annat än att sasom hittills skiljedom skall vara
ogiltig utan klander i det fall, att något giltigt skiljeavtal ej förelegat. Det
torde emellertid kunna ifrågasättas, om icke även denna omständighet bör —
såsom skett i den gällande norska lagen — hänföras till klandergrunderna. Visserligen
kan det synas väl strängt att fordra, att part i exempelvis det fall, att
någon fullkomligt obehörigt å hans vägnar ingått skiljeatal, skall för att icke
bliva bunden av skiljedomen nödgas att inom viss tid efter erhållen del av densamma
instämma klandertalan. Men dylika fall lära vara sa sällsynta, att de
i förevarande hänseende nästan sakna betydelse. För de fall ater, da giltigheten
av ett föreliggande skiljeavtal är mer eller mindre omtvistlig, äga de skäl tilllämplighet,
vilka i motiven anförts för överflyttande till klandergrundema av
den omständigheten, att skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Lagrådet hemställer
därför, att under 1 i 21 § första stycket måtte bland klandergrunderna
upptagas även det fall, att giltigt skiljeavtal ej förelegat.

Därest emellertid ifrågavarande omständighet icke anses böra hänföras till
klandergrunderna, torde den, särskilt med hänsyn till den föreslagna ändringen
av 46 § utsökningslagen, böra uttryckligen upptagas bland nullitetsgrunderna
i förslagets 20 §.

Vid bifall till vissa inom lagrådet framställda förslag till ändringar i 1 §
tredje stycket, böra motsvarande ändringar vidtagas i 20 § första stycket under
2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Även om skiljeavtalet avsett en fråga av tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning
kan träffas, är det icke uteslutet, att skiljedomen får sådant innehåll,
att dess verkställande skulle strida mot en materiell rättsregel av tvingande
natur. Huruvida denna omständighet skall anses äga någon inverkan å skiljedomens
giltighet, lämnas av förslaget, liksom av nu gällande skiljemannalag,
obesvarat. Att detta spörsmål vid tillkomsten av 1887 års lag icke beaktats,
torde kunna förklaras därav, att det först är på senare tid som bestämmelser
av ovan angivna innebörd i någon större utsträckning upptagits i vår civillagstiftning.
Saknaden i skiljemannalagen av stadgande i detta ämne har,
uppenbarligen på grund av sist angivna förhållande, icke ännu gjort sig praktiskt
känd; och med hänsyn härtill finner sig lagrådet, som anser frågan ej
kunna utan mera ingående undersökning upptagas till behandling, icke böra
framställa någon anmärkning mot förslaget på denna punkt.

23 §.

Lagrådet:

Med avvikelse från nu gällande rätt tillerkänner förslaget i denna paragraf
skiljemännen befogenhet, om ej annat överenskommits med parterna, att i
skiljedomen fastställa beloppet av den ersättning, som tillkommer skiljemännen
för deras arbete och omkostnader. Skiljemännens avgörande i denna del
är dock av annan natur än bedömandet av själva tvistefrågan. Under det att
beträffande denna fråga skiljedomen icke på materiella grunder kan överklagas,
har skiljemännens beslut i fråga om deras ersättning, såsom i förslagets
motiv framhålles, mera karaktären av ett förslag, som blir gällande under
förutsättning, att part däremot ej inlägger gensaga. I överensstämmelse med
denna åsikt har i paragrafens tredje stycke medgivits part, som ej nöjes åt
skiljemännens beslut, att inom viss tid från erhållen del av skiljedomen instämma
klander till domstol, varjämte föreskrivits, att i skiljedomen skall
intagas tydlig hänvisning om vad part har att iakttaga, därest han vill klandra
beslutet.

Enligt lagrådets uppfattning innebär förslaget i allt väsentligt en godtagbar
lösning av nu omhandlade spörsmål; dock torde vissa jämkningar vara påkallade.
Sålunda må framhållas, att rätt till talan mot skiljemännens beslut
enligt förslaget tillkommer allenast part, varemot denna utväg icke står öppen
för skiljeman, som i överensstämmelse med de flesta skiljemännens mening
erhållit sitt anspråk på ersättning till någon del ogillat. De skäl, som legat
till grund för förslagets ståndpunkt härutinnan, framgå icke av motiven. Med
karaktären av den prövning av dessa frågor, som tillkommer skiljenämnden,
torde emellertid vara mest överensstämmande, att rätt till talan i förevarande
fall tillerkännes skiljeman. Tiden för talans anhängiggörande bör i detta fall
räknas från skiljedomens meddelande, och intagande i skiljedomen av hänvisning
angående talans fullföljd torde icke erfordras. Vidare är att märka,
att, ehuru talan angående skiljemännens ersättning är av helt annan innebörd
än den i 21 § behandlade klandertalan, densamma likväl i lagtexten betecknats
som »klander». Då enligt förslaget icke i skiljedomen skall inta -

Eungl. Maj:ts proposition nr 226.

gas -underrättelse om vad part, som enligt 21 § vill klandra skiljedomen, har
att iakttaga, skulle en jämlikt ifrågavarande paragrafs tredje stycke meddelad
hänvisning, vari nämnda beteckning förekommer, kunna föranleda den
missuppfattningen, att någon rätt till klander av själva skiljedomen icke stode
parten till buds. Till undvikande härav torde bestämmelsen böra något omformuleras,
varvid ordet »klander» bör utbytas mot »talan».

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att tredje stycket erhåller
det innehåll, att om part ej nöjes åt skiljemännens beslut angående
dem tillkommande ersättning, han må draga frågan under domstols prövning,
såframt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det han fick del av
skiljedomen, att enahanda rätt tillkommer skiljeman i vad angår av honom
framställt ersättningsanspråk, dock att tiden, inom vilken sådan talan må instämmas,
skall räknas från skiljedomens meddelande, samt att i skiljedomen
skall lämnas tydlig hänvisning om vad part, som vill föra talan mot beslutet,
har att iakttaga.

Därest endast den ena parten i en genom skiljedom avgjord tvist instämmer
talan mot skiljemännens beslut angående dem tillkommande ersättning och
domstolen finner ersättningen böra nedsättas, torde med den avfattning förslaget
erhållit domen böra innehålla, att, såvitt kärandeparten angår, skiljemännen
icke äro berättigade till ersättning med högre belopp än det domstolen funnit
skäligt. En sådan dom kan, till följd av bestämmelsen om solidariskt ansvar
för parterna, hava en mindre tillfredsställande inverkan å den andra partens
ställning i fråga om ersättningen. Om t. ex., efter det skiljedomen ålagt parterna
att till skiljemännen solidariskt gälda 500 kronor och förklarat, att parterna
skola sig emellan ansvara envar för hälften av ersättningen, domstolen
till 300 kronor nedsätter beloppet av den ersättning, för vilken kärandeparten
skall svara gent emot skiljemännen, lärer följden härav bliva, att den
andra parten, hos vilken skiljemännen fortfarande kunna uttaga 500 kronor,
härav icke kan i regressväg av kärandeparten erhålla ersättning med mer än
hälften av 300 kronor eller 150 kronor. Den ena partens talan har således för
den andra medfört, att hans slutliga utgift ökats från 250 till 350 kronor. Eör
undvikande av dylika stötande resultat och då i sådana fall, varom här är
fråga, med billigheten torde bäst överensstämma, att anställd talan skall gälla
även för part, som ej deltagit i densamma, synes ett stadgande härom böra införas
i tredje stycket av förevarande paragraf.

25 §.

Lagrådet:

På grund av stadgandet i första punkten av förevarande paragrafs första
stycke har part, som är missnöjd med skiljemännens beslut angående dem tillkommande
ersättning och av sådan anledning vill föra talan mot detsamma, att
instämma en var av skiljemännen till den domstol, varunder denne lyder.
Ifrågavarande stadgande torde väl icke utgöra hinder för tillämpning i förekommande
fall av bestämmelsen i 10 kap. 7 § rättegångsbalken, och synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 220,

alltså, för den händelse i beslutet icke utsatts vad varje skiljeman liar att bekomma
av det fastställda ersättningsbeloppet, part, som är missnöjd med
detta, äga att i ett mål instämma talan mot samtliga skiljemän. Har däremot
i beslutet särskilt ersättningsbelopp bestämts för varje skiljeman — och detta
kommer säkerligen, om förslaget upphöjes till lag, att bliva det vanliga —
lärer part, som är missnöjd med ersättningsbeloppens storlek, vara nödsakad
att, om skiljemännen lyda under olika domstolar, föra lika många rättegångar
som skiljemännen till antalet äro. Om man beaktar, att fastställandet av ersättningarna
verkställts av skiljemännen själva och, när talan mot beslutet
förts, närmast är att anse endast som ett av dem avgivet förslag, synes emellertid
föga rimligt att ålägga part, vilken finner de fordrade ersättningsbeloppen
för höga, en sådan börda i processuellt avseende, som den föreslagna lagen
skulle medföra, och detta i all synnerhet som grunderna för den förda talan i
vanliga fall torde vara enahanda, evad det gäller den ene eller den andre skiljemannens
ersättning. Med det sätt, på vilket enligt 23 § i förslaget proceduren
för bestämmandet av den skiljemännen tillkommande ersättningen blivit ordnad,
torde i själva verket bäst överensstämma att förläna viss domstol behörighet
att ensam upptaga fråga om dylik ersättning. Gillas vad lagrådet förordat
därom, att även skiljeman ma äga föra talan i ersättningsfrågan, synes
behovet av ett enhetligt forum för mål, avseende talan mot skiljemäns beslut
om ersättning åt dem själva, än starkare framträda.

Tveksamt är, vilken av de domstolar, som härvidlag kunna komma i fråga,
man lämpligen bör stadga såsom forum för talan av nu nämnd beskaffenhet.
Lagrådet anser emellertid övervägande skäl tala för att man väljer domstolen
i den ort, där skiljedomen meddelats, och hemställer förty om ändring av den
föreslagna paragrafen i enlighet härmed. Då det kan inträffa, att skiljedomen
ej utmärker, å vilken ort den meddelats, är måhända nödigt att tillägga en
regel för detta fall; denna bör då enligt lagrådets mening innehålla, att i nu
nämnd händelse domen skall anses meddelad å den ort, varest skiljemännen sist
sammanträtt.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen.

Lagrådet:

Då enligt den nuvarande lydelsen av förevarande paragraf för verkställighet
å skiljedom förutsättes, att parterna finnas hava under skiljemännen skjutit
den fråga, varom skiljemännen dömt, följer därav, såsom lagrådet framhållit
vid 20 och 21 §§ i förslaget till skiljemannalag, att överexekutor skall vägra
verkställighet, om giltigt skiljeavtal ej förelegat. Detta fall torde också enligt
den föreslagna lydelsen av 46 § utsökningslagen bliva med avseende å verkställigheten
tillfredsställande reglerat om, såsom lagrådet föreslagit, fallet
uttryckligen hänföres antingen under klandergrunderna eller under nullitetsgrunderna.
Därest åter icke någotdera förslaget godkännes, synes önskvärt,
att förevarande paragraf jämkas så, att därav tydligt framgår, att för verkställighet
fordras förefintlighet av ett giltigt skiljeavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Vid 23 § i förslaget till lag om skiljemän har lagrådet förordat, att
man må berättigas att föra talan mot skiljedomen i vad därigenom hans
språk på ersättning blivit ogillat. Då dylik talan icke bör fördröja uttagan
av utdömda ersättningar till skiljemän samt skiljeman uppenbarligen
skall äga att föra talan mot skiljedomen i vad därigenom ersättning
andra skiljemän, synes — om lagrådets nyssnämnda framställning beaktas
andra punkten av andra stycket i förevarande paragraf böra så jämkas, att vad
däri säges om talan mot skiljedomen uttryckligen begränsas till att avse parts
talan däremot.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsäreriden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 22 mars 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets
den 21 mars 1929 avgivna utlåtande över det den 8 februari 1929 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om skiljemän och lag om ändrad lydelse av
46 § utsökningslagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Förslaget till lag om skiljemän.

»Lagrådet har ansett, att hänvisningen i förslagets 1 § andra stycke bör
omfatta jämväl andra stycket i 11 § av 1923 års lag med vissa bestämmelser
rörande hyra, samt att med den vidgade omfattning hänvisningen vid bifall
härtill skulle erhålla densamma borde sammanföras med stadgandet i förslagets
27 §. Jag finner lagrådets erinran följdriktig. Då emellertid tvekan
icke lärer kunna råda därom, att de rörande såväl kollektivavtal som hyresavtal
givna specialstadgandena gälla framför de allmänna bestämmelserna i
skiljemannalagen, ändå att dessa tillkommit senare, förordar jag, att hänvisningen
i dess helhet utgår. Av motsvarande skäl torde jämväl 27 § kunna uteslutas.

Lagrådet har vidare vid denna paragraf hemställt om uteslutande av den i
tredje stycket första punkten upptagna modifikationen i regeln, att pågående
rättegång eller lagsökning utesluter skiljedom. Såsom skäl härför framhåller
lagrådet vikten därav att kollisioner mellan skiljedomar och domstolsutslag
undvikas. Då jag finner skäl tala för modifikationens bibehållande så till vida,
att rättegång icke bör hindra skiljemannaförfarande, där anmälan om målets
nedläggande skett hos rättens ordförande, och då den av lagrådet framställda
erinran icke träffar ett sålunda modifierat stadgande, har jag låtit ändra paragrafen
i enlighet härmed. Härav påkallas jämkning jämväl i förslagets 20 §
punkt 2.

Jag ansluter mig till den inom lagrådet vid denna paragraf på angivna grunder
uttalade uppfattning, att stadgandet i tredje stycket andra punkten kan
utgå.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

4 §. På de av lagrådet vid 4 § anförda skäl finner jag orden ''av sådan anledning’

kunna utgå.

5 §. Jag biträder lagrådets förslag att såsom jävsgrund i 5 § upptaga även det

förhållandet, att skiljeman blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför
rätta.

Ej heller har jag något att erinra emot att i den föreslagna punkten 6 ordet
’däri’ utbytes mot ’i tvistefrågan’.

Vidkommande åter de jäv, som avse att bereda ökade garantier för skiljemännens
opartiskhet, må framhållas, att ett av de främsta syftemålen med
den av riksdagen begärda allmänna revisionen av skiljemannalagen varit
att genom lagstiftningens medverkan erhålla sådana garantier. Ur denna
synpunkt torde den i punkten 8 upptagna allmänna jävsgrunden vara av ej
ringa betydelse, ej minst därigenom, att densamma kan förväntas avhålla personer,
som själva äro medvetna om att omständigheter föreligga av beskaffenhet
att göra dem mer eller mindre jäviga, från att mottaga skiljemannauppdrag.
Den av lagrådet förordade ändringen skulle otvivelaktigt ej oväsentligt
inskränka stadgandets tillämplighet. På nu anförda grunder och då de av
lagrådet framförda betänkligheterna mot stadgandets allmänna avfattning icke
synas mig böra tillmätas avgörande betydelse, anser jag mig icke böra biträda
lagrådets hemställan i denna del.

Lagrådets förslag med avseende å de olika jävens gruppering giver jag min
anslutning, liksom jag biträder lagrådets erinran med avseende å paragrafens
näst sista stycke beträffande jäv i sak, däri kronan är part.

6 och 8 §§. På de av lagrådet vid 6 och 8 §§ anförda skäl finner jag mig kunna föreslå
uteslutandet av bestämmelserna om enmansskiljenämnd.

8 §. En ledamot av lagrådet har vid denna paragraf hemställt om överflyttande

till rätten i stad och domaren på landet av den överexekutor enligt förslaget,
liksom enligt gällande rätt, tillkommande befogenhet att för vissa fall utse
skiljeman. Två ledamöter av lagrådet hava ansett den sålunda föreslagna
överflyttningen ur principiell synpunkt riktig men, under framhållande av att
en sådan överflyttning, särskilt med nuvarande organisation av domstolarna,
icke kunde väntas bliva av större praktisk betydelse, ej ansett sig böra påyrka
någon ändring av förslaget i denna del. Såsom av motiven till sakkunnigförslaget
framgår har den sakkunnige själv varit tveksam beträffande denna
fråga. På de av honom anförda skäl anser jag mig böra stå fast vid förslagets
ståndpunkt.

9 och 10 §§. Vid 9 § har lagrådet funnit övervägande skäl tala för att låta de där givna
reglerna gälla — icke allenast den, som nämnts i själva skiljeavtalet — utan
jämväl skiljeman, om vilken parterna efter skiljeavtalets slutande enat sig.
Jag kan icke ansluta mig härtill. I förra fallet lärer skiljemannauppdragets
anförtroende åt den i avtalet nämnde skiljemannen av parterna närmast uppfattas
såsom en förutsättning för skiljeavtalets bestånd; avgår skiljemannen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

brister alltså en förutsättning för avtalet och det bör till följd därav förfalla.
1 senare fallet torde parterna icke hava åsyftat en sådan verkan av skiljemans
avgång utan snarare ett tillämpande av skiljeavtalets ursprungliga bestämmelser.

Vid 10 § har lagrådet anmärkt, att paragrafen enligt ordalydelsen avser
jämväl det fall, då skiljeman utsetts av någon utomstående, exempelvis myndighet
eller institution, och därvid framhållit, att det fastmera låge i sakens
natur, att den som valt skiljeman — och icke överexekutor — utsåge ersättare.
Särskilda regler syntes lagrådet dock icke erfordras. Jag finner väl lagrådets
anmärkning, principiellt sett, grundad. Enligt lagrummet skall emellertid avvikelse
från regeln ske, så snart parterna annorlunda överenskomma. Det lärer
få förutsättas, att i allmänhet överenskommelse träffas, och skiljedomsinstitut
hava ofta i sina stadgar intagna bestämmelser om sättet för skiljenämndens
komplettering i händelse av skiljemans avgang. Ej heller har erfarenheten
adagalagt nagot behov av ändring på denna punkt i gällande, med remissförslaget
överensstämmande lagstiftning, sedan denna år 1919 ändrats i syfte att undanröja
påtalade möjligheter till obstruktion. På grund härav och då den av lagrådet
anvisade utvägen att helt utmönstra dessa fall ej synes mig tillfredsställande,
har jag funnit vad lagrådet härutinnan anfört icke böra föranleda ett
frångående av förslagets ståndpunkt.

Lagrådet® erinran beträffande 11 § sista punkten lärer böra föranleda en
redaktionell jämkning.

n §■

Lagrådet har vid 15 § icke funnit riktigt, att skiljemännen berättigas att 15 §.
av eget skön inkalla sakkunnig för att höras i saken, samt hemställt om sådan
ändring, att dylik åtgärd icke ma vidtagas, med mindre den av part påkallats.

Inom teorien har enstämmigt ansetts att domstol, när den finner sig sakna erforderliga
förutsättningar för att bedöma en fråga, som tarvar särskilda insikter
av vetenskaplig eller annan art, äger självmant hänvända sig till sakkunnig
för att erhålla hans yttrande. I praxis begagna sig domstolarna ofta härav då
sakkunnigutlåtande står att erhålla från offentlig myndighet, institution eller
akademi, som utan kostnad för parterna avgiver utredning. Samtliga äldre och
nyare processreformförslag tillerkänna domstolarna rätt att anlita sakkunnig
oavsett om kostnad för parterna därav uppkommer. Den omständigheten att
befogenheten att tillkalla sakkunnig av domstolarna utomordentligt sällan utnyttjas,
när kostnad därav skulle uppkomma för parterna, lärer ej med
nödvändighet föranleda, att skiljemännen icke nu tillerkännes en dylik rätt. Väl
kan det sägas, att inom en skiljenämnd ofta företrädes den sakkunskap, som
kan erfordras för den speciella tvistefrågan. Så är emellertid ingalunda alltid
fallet. På grund härav och då i skiljemannaförfarandets natur ligger, att en
vidsträckt befogenhet med avseende å utredningens förebringande bör tillkomma
skiljemännen, har jag funnit vad lagrådet anfört icke innefatta tillräcklig
grund att i denna del frångå det remitterade förslaget.

Lagradets hemställan om utsträckt befogenhet för skiljenämnd att infordra
skriftligt bevis finner jag mig böra biträda. En sådan vidgad befogenhet synes
mig ock kunna i skiljemannaförfarandet lämpligen utsträckas att gälla jämväl

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 190 haft. (Nr 226.) 7

17 och 18 §§.

20 och 21 §§.

23 §.

25 § (26 §).

27 §.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

vittnes’ inkallande, självfallet under förutsättning att parterna ej annorlunda bestämma.

På sätt lagrådet föreslagit synes ordet vittne’ i första stycket av 15 § icke
där böra komma till användning.

Jag ansluter mig till lagrådets förslag om jämkning av bestämmelserna i
17 och 18 §§ med avseende å skiljedoms meddelande.

Vad lagrådet anfört vid 20 och 21 §§ finner jag icke böra föranleda annan
ändring i det remitterade förslaget än att bland nullitetsgrunderna i 20 §
upptages jämväl det fall, att giltigt skiljeavtal ej förelegat, varjämte — i anslutning
till min ståndpunkt beträffande sista stycket i 1 § — punkten 2 i förslagets
20 § torde böra jämkas.

De av lagrådet vid 23 § föreslagna bestämmelser angående rätt jämväl för
skiljeman att draga under domstols prövning skiljenämndens beslut angående
av honom framställt ersättningsanspråk finner jag mig böra biträda. Jag
har tillika ansett det böra uttryckligen i paragrafen utsägas, att, om skiljemännen
i skiljedomen fastställa ersättningens belopp, det skall ske särskilt för varje
skiljeman. i

Lagrådet har ansett, att i 23 § bör upptagas ett stadgande av innehåll, att av
part anställd talan mot skiljemännens beslut angående dem tillkommande
ersättning skall gälla även för part, som ej deltagit i densamma. Den av lagrådet
till stöd härför anförda motiveringen, vilken jag anser mig kunna biträda,
synes mig dock icke påkalla ett stadgande av längre gående räckvidd
än att en part icke skall kunna få sättas i en ogynnsammare ställning än om
talan i ersättningsfrågan icke förts.

Förslagets 23 § i dess sålunda vidgade omfattning har synts mig böra uppdelas
på två paragrafer, varav påkallas viss omparagrafering.

Med den ståndpunkt jag intagit beträffande skiljemans rätt att draga ersättningsfrågan
under domstols prövning anser jag mig böra förorda lagrådets
förslag om upptagande i 25 § (26 §) av den regeln, att forum för talan, varom
här är fråga, skall vara domstolen i den ort, där skiljedomen meddelats.

Av skäl, som anförts vid 1 §, torde det remitterade förslagets 27 § kunna utgå.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 46 § ut sökning slag en.

Då jag vid 21 § i förslaget till skiljemannalag förordat, att såsom nullitetsgrund
skall upptagas jämväl den omständigheten, att giltigt skiljeavtal
ej förelegat, erfordras icke, på sätt lagrådet jämväl framhållit, någon jämkning
av förevarande förslag i syfte att klarlägga, att för verkställighet fordras
förefintlighet av ett giltigt skiljeavtal.

På sätt lagrådet hemställt synes mig andra punkten av andra stycket i förevarande
paragraf i utsökningslagen böra så jämkas, att vad däri säges om
talan mot skiljedomen uttryckligen begränsas till att avse parts talan däremot.

Kungl. May.ts proposition nr $>%6.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag vidtagit erforderliga ändringar
i det förslag, som förelädes lagrådet till granskning, i samband varmed
jämväl vissa jämkningar av formell art skett.»

Föredraganden hemställer, att det sålunda utarbetade förslaget till lag om
skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 § utsökning slag en måtte, jämlikt
S 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

11. Stéfenson.