Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969 (Proposition 1969:22)

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Nr 22

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, in. m.; given
Stockholms slott den 7 februari 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213)
om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som syftar till att minska olägenheterna
av förekommande dröjsmål med rättspsykiatriska undersökningar i brottmål.

Det föreslås sålunda att häktad, som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning,
i väntan på att undersökningen kan inledas skall kunna förvaras
i fångvårdsanstalt och därvid vara underkastad vissa av de behandlingsregler
som gäller för den som annars är intagen i fångvårdsanstalt. Den häktade
avses härigenom få bättre möjligheter till arbete och gemenskap än som kan
ges i häkte och på nu befintliga rättspsykiatriska kliniker.

Vidare föreslås en bestämmelse om avräkning av häktningstid för den,
som döms till ungdomsfängelse eller internering efter att ha genomgått
rättspsykiatrisk undersökning i målet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

1) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål

Härigenom förordnas, dels att i 1, 3, 4 och 6 §§ lagen den 16 juni 1966 om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål ordet »medicinalstyrelsen» eller
böjningsform därav skall bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvarande
form därav, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av nedan
angiven lydelse.

7 a §.

Om det beträffande misstänkt, som är häktad, kan förutses att det kommer
att dröja avsevärt innan beslutad rättspsykiatrisk undersökning kan
inledas, får förordnas, att den misstänkte skall förvaras i fångvårdsanstalt
och därvid vara underkastad bestämmelserna i 45—48 §§ lagen den
6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar.
Sådant förordnande får meddelas endast om chefen för den klinik vid
vilken undersökningen skall utföras eller, om undersökningen ej skall utföras
vid rättspsykiatrisk klinik, undersökningsläkaren begär det samt
den misstänkte och åklagaren samtycka därtill. Innan förordnande meddelas
skall tillfälle beredas den misstänktes försvarare att yttra sig.

Så snart undersökningen kan inledas skall den misstänkte föras till den
plats där undersökningen skall utföras. Om särskilda skäl i annat fall föranleda
att förvaring under villkor som avses i första stycket avbrytes, skall
förordnandet därom återkallas.

Beslut enligt denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller
tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj :ts proposition nr 22 år 1969

2) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 aprii 1958 (nr 213) om
behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 25 april 1958 om behandlingen
av haktade och anhailna m. fl. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges. r

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §''

Närmare föreskrifter av Konungen.

Om behandlingen i vissa fall av
häktad, som skall undergå rättspsykiatrisk
undersökning, finnas särskilda
bestämmelser i 7 a § lagen den
16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPPg1“ utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om
behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i
tångvardsanstalt skall erhalia ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §.

Vad i eller internering.

/ fråga om den som dömts till
ungdomsfängelse eller internering i
mål, vari han hållits häktad och
undergått rättspsykiatrisk undersökning,
skall även iakttagas följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Har utlåtande över undersökningen
avgivits senare än vad som anges i
4 § andra stycket andra punkten
lagen den 16 juni 1966 (nr 301)
om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål, skall den överskjutande
tiden, i den mån den dömde därun-der hållits häktad, anses som tid un-der vilken påföljden verkställts i
anstalt. Detsamma gäller i fråga om
den, beträffande vilken i mål som nu
sagts förordnais att ungdomsfäng-else eller internering som ådömts ti-digare skall avse ytterligare brott.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969. Lagen skall dock ej gälla i fråga
om dom som meddelats före nämnda dag.

Kiingl. Maj. ts proposition nr 22 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
13 december 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg.

Tf. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning
med anledning av förekommande dröjsmål med rätts psykiatriska undersökningar
och anför.

1. Inledning

Åtgärder har vid upprepade tillfällen vidtagits för att förkorta väntetiderna
för dem som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning, de s. k. exspektanterna.
Någon varaktig förbättring har dock hittills inte kunnat uppnås.
Förbättringar förutses när den plan för omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet som antogs år 1961 blir genomförd.
Detta beräknas ske successivt med början år 1969 och med avslutning några
år in på 1970-talet.

Inom justitiedepartementet har tagits upp fråga om att genom vissa författningsändringar
minska olägenheterna av de långa väntetiderna. Företrädare
för departementet har överlagt i saken med representanter för socialdepartementet,
kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet. Övervägandena har resulterat i en departementspromemoria
(Stencil Ju 1968: 8) med förslag dels angående förvaring
och behandling av häktade som väntar på att genomgå rättspsykiatrisk
undersökning, dels angående avräkning av sådan väntetid för häktade som
döms till ungdomsfängelse och internering. De i promemorian ingående
lagförslagen bifogas som bilaga 1.

Yttranden över departementspromemorian har avgetts av riksåklagaren
(RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,
kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården, cheferna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

rättspsykiatriska klinikerna vid fångvårdsanstalten Långholmen, vid fångvårdsanstalten
i Malmö och vid fångvårdsanstalten Härianda, riksdagens
justitieombudsman (JO), Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges åklagare samt
Svenska Vårdpersonalförbundet.

RÅ har bifogat yttranden av överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt
och länsåklagaren i Värmlands län. Till överåklagarens yttrande finns fogat
yttrande av kammaråklagaren C. Edlund.

2. Nuvarande ordning m. m.

Enligt 4 § andra stycket lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål (LRU) skall rättspsykiatrisk undersökning
utföras med största möjliga skyndsamhet. Utlåtande över undersökningen
skall avges till rätten inom sex veckor från att beslut om undersökningen
inkom till den klinik eller station till vilken undersökningen hör.
Socialstyrelsen kan emellertid medge anstånd i särskilt fall.

Den som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning och är häktad skall
förvaras på den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om undersökningen
inte skall utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället
förvaras i fångvårdsanstalt eller häkte. I fråga om behandlingen av häktad
som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning gäller bestämmelserna i
lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. (i det följande kallad 1958 års behandlingslag).

Om den som bär hållits häktad och därvid genomgått rättspsykiatrisk
undersökning döms till fängelse på viss tid, kan domstolen enligt 33 kap.
3 § brottsbalken (BrB) förordna om avräkning på fängelsestraffet av häktningstiden.
Någon motsvarande möjlighet till avräkning finns däremot inte,
när den häktade döms till ungdomsfängelse eller internering.

Antalet personer som vid olika tidpunkter under de senare åren bär väntat
med anledning av rättspsykiatrisk undersökning och hur många därav
som har väntat mer än sex veckor framgår av en i det följande intagen tabell.

Som tabellen visar har under de senare åren såväl hela antalet exspektanter
som den andel därav som har väntat mer än sex veckor ökat från slutet
av år 196o fram till år 1968. Därefter visar siffrorna en vikande tendens.

Enligt senaste tillgängliga uppgift från socialstyrelsen (december 1968)
uppgår den genomsnittliga undersökningstiden för häktade i hela landet
till knappt tre månader.

Väntetiden sammanhänger bl. a. med tillströmningen av undersökningsfall.
Denna ökade från år 1965 till år 1966 och från år 1966 till år 1967. Även
den del av fallen som avsåg häktade ökade under dessa år. Under år 1968
bär emellertid tillströmningen gått ned. Antalet nya undersökningsfall un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

	häktade exspektanter	exspektanter på fri fot	summa
totalt	med mer än 6 veckors väntetid	totalt	med mer än 6 veckors väntetid	totalt	med mer än 6 veckors väntetid
1965
januari ..........	78	51	217	178	295	229
juli ...... :......	74	26	161	139	235	165
1966
januari ..........	126	69	125	89	251	158
juli ..............	134	75	115	86	249	161
1967
januari ..........	156	98	118	SO	274	178
juli ..............	177	103	133	106	310	209
1968
januari ..........	175	126	119	98	294	224
februari ..........	151	99	in	79	262	178
mars ............	135	84	116	75	251	159
april..............	115	75	123	77	238	152
maj..............	113	61	132	86	245	147
juni..............	107	56	127	85	234	141
juli ......: ......	114	55	127	98	241	153
augusti ..........	in	61	120	102	231	163
september ........	122	62	119	88	241	150
oktober ..........	129	64	120	84	249	148
november ........	130	62	123	75	253	137

der tiden januari—november 1968 var lägre än under motsvarande tid år
1966 och år 1967 såväl totalt som i fråga om häktade.

Antalet avgivna utlåtanden över rättspsykiatrisk undersökning har varit
tämligen konstant de senaste åren. Den del därav som avser häktade ökade
dock t. o. m. år 1967. Antalet utlåtanden som har avgetts beträffande häktade
under tiden januari—november 1968 var ungefär lika stort som under
motsvarande tid år 1987.

År 1961 godkände riksdagen vissa riktlinjer för omorganisation av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet (prop. 1961: 185, 1LU 49, rskr
398). Enligt dessa riktlinjer — 1961 års organisationsplan — ersätts den
tudelade organisationen — innebärande att häktade undersöks vid psykiatriska
avdelningar på fångvårdsanstalter och personer på fri fot undersöks
vid rättspsykiatriska avdelningar på mentalsjukhus — av en enhetlig organisation
med socialstyrelsen som chefsmyndighet. I den nya organisationen
skall ingå fem rättspsykiatriska kliniker, avsedda främst för undersökning
av häktade, och lika många rättspsykiatriska stationer, avsedda
främst för undersökning av personer på fri fot. Klinikerna skall finnas i
Stockholm, Uppsala, Göteborg, Lund och Umeå och vara anknutna till de
medicinska lärosätena där. Eftersom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
enligt organisationsplanen skall vara fristående från kriminalvården,
kommer organisationen inte att belastas med dömda personer som är

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

i behov av psykiatrisk vård eller observation. Liksom hittills skall utomstående
läkare kunna anlitas för att verkställa rättspsykiatrisk undersökning.

1966 års lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål utgår från att
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är organiserat i överensstämmelse
med 1961 års principbeslut. Den nya organisationen började fungera
i administrativt hänseende den 1 januari 1967, då nämnda lag trädde i
kraft. De planerade rättspsykiatriska klinikerna är emellertid inte färdiga.
Enligt Kungl. Maj :ts förordnande skall de psykiatriska avdelningarna vid
fångvårdsanstalterna Långholmen, Malmö, Härianda, Härnösand och Håga
tills vidare även utgöra sådana kliniker.

Det beräknas dröja några år innan samtliga planerade kliniker är färdiga
att tas i bruk. Klinikerna i Uppsala och Lund är under uppförande och
beräknas kunna tas i bruk under hösten 1969. Byggnadsverksamheten beträffande
kliniken i Göteborg väntas starta under våren 1969 och kliniken
väntas kunna tas i bruk under andra halvåret 1970. Kliniken i Umeå beräknas
kunna tas i bruk tidigast den 1 juli 1970 och kliniken i Stockholm år
1973.

3. Förvaring och behandling av häktade exspektanter

3.1. Gällande rätt

Enligt 24 kap. 22 § rättegångsbalken (RB) gäller som huvudregel att
häktad skall förvaras i allmänt häkte, dvs. i särskilt inrättat häkte eller i
fångvårdsanstalt (i regel på häktesavdelning inom anstalten). Om förvaring
av häktad som undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning
gäller emellertid särskilda bestämmelser i LRU. Enligt 7 § i denna
lag skall häktad exspektant så snart det lämpligen kan ske föras över till
den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om undersökningen
inte skall utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället förvaras i
fångvårdsanstalt eller häkte. Den som har förvarats på annan plats än i
häkte skall återföras till häktet så snart undersökningen har avslutats. Är
han enligt undersökningsläkarens utlåtande i behov av sluten psykiatrisk
vård, skall han dock i stället förvaras på rättspsykiatrisk klinik.

Som en allmän grundsats beträffande förvaringen av häktade gäller att
de inte skall förvaras tillsammans med dem som undergår straff eller annan
frihetsberövande påföljd. När häktade hålls i fångvårdsanstalter där
det också finns intagna som undergår påföljd, förvaras de därför i allmänhet
i särskilda häktesavdelningar eller i varje fall avskilda från andra intagna.
Bakom grundsatsen torde ligga tanken att häktade skall ha förmånligare
förhållanden än dömda och att de skall skyddas från risken för
olämpligt inflytande från dömdas sida. Principen kan också sägas ligga i
linje med det allmänna betraktelsesättet att ingen skall behandlas som sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

fälld innan verkställbar dom föreligger. Tidigare föreskrevs, i 19 § punkt
22 strafflagens promulgationslag, att häktad inte fick hållas tillsammans
med den som undergick straffarbete eller fängelse. Denna bestämmelse
upphävdes, när 1958 års behandlingslag trädde i kraft. Visserligen upptogs
inte någon motsvarighet till bestämmelsen i den nya lagstiftningen, men
förarbetena tyder inte på att man ville ta avstånd från regeln.

Grundsatsen att häktade skall hållas avskilda från dömda är upptagen
i regler angående behandlingen av fångar, Standard minimum rules for the
treatment of prisoners, som Förenta Nationernas ekonomiska och sociala
råd har godkänt år 1957. 1 dessa regler, som har karaktären av rekommendationer,
anges att olika kategorier av fångar skall hållas i skilda anstalter
eller skilda avdelningar i anstalt med hänsyn bl. a. till anledningen till frihetsberövande!.
Sålunda skall fångar som inte är dömda hållas skilda från
dem som är dömda. Reglerna anger inledningsvis bl. a. att de inte är avsedda
att hindra experiment och försök, om dessa stämmer överens med grunderna
för reglerna och söker främja ändamålet med reglerna som helhet, och att
det alltid är riktigt att tillåta avsteg från reglerna i denna anda. Grundsatsen
har också kommit till uttryck i en konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter, som år 1966 har antagits av Förenta Nationernas generalförsamling
och gjorts tillgänglig för ratificering. I konventionen har tagits
upp en regel att åtalade personer, som är berövade friheten, skall hållas avskilda
från dömda utom under särskilda omständigheter (save in exceptional
circumstances).

Det nu sagda avser förvaringen av häktade som skall undergå eller har
undergått rättspsykiatrisk undersökning. Beträffande behandlingen gäller
liksom för andra häktade bestämmelserna i 1958 års behandlingslag. I kungörelsen
den 25 april 1958 (nr 214) angående tillämpningen av 1958 års
behandlingslag ges ytterligare föreskrifter om behandlingen.

I 4 § 1958 års behandlingslag föreskrivs att mer än en person inte får
förvaras i varje rum, om det inte är nödvändigt av utrymmesskäl eller påkallas
av annan särskild anledning. Enligt tillämpningskungörelsens 4 §
skall den som är farlig för annans personliga säkerhet hållas skild från övriga
intagna. Vidare skall såvitt möjligt förhindras att förbindelse äger rum
mellan intagna som kan antas påverka varandra i mål eller ärende som är
anhängigt vid domstol eller annan myndighet. Det skall också i övrigt eftersträvas
att intagen, särskilt om han är under 21 år, inte utsätts för olämpligt
inflytande av annan intagen. Enligt 6 § nämnda lag får arbete inte
åläggas häktad, men denne får utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar
eller som eljest kan beredas honom, om det kan ske utan olägenhet.
Om häktad som är intagen i fångvårdsanstalt vill arbeta, skall enligt
8 § tillämpningskungörelsen föreståndaren söka bereda honom lämpligt arbete.
För arbete som kriminalvårdsstyrelsen tillhandahåller utgår ersättning
enligt styrelsens bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

I fråga om behandlingen av dem som har dömts till fängelse, ungdomsfängelse
eller internering ges bestämmelser i lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt (i det följande benämnd 1984 års behandlingslag).
Vissa frågor om arbete och fritid beträffande dem som har dömts
till fängelse och som är intagna i sluten anstalt regleras i 45—48 §§. I dessa
regler föreskrivs bl. a. följande. Intagen skall i regel arbeta tillsammans med
en eller flera andra intagna. Han får dock hållas till arbete i enrum, om det
av särskild anledning finnes erforderligt. Under fritid får intagen delta
tillsammans med andra intagna i undervisning, gudstjänst, utomhusvistelse,
gymnastik och dylikt, om inte särskilda skäl är däremot. Om det finnes kunna
ske utan fara för menlig påverkan, får intagen också i övrigt tillbringa
fritiden eller del av fritiden tillsammans med en eller flera andra intagna.
I den mån annat inte följer av vad som sägs i 45 och 46 §§ bör intagna hållas
skilda från varandra. Om intagen önskar arbeta eller tillbringa fritid i
enrum, får det inte vägras honom, såvida inte synnerliga skäl är däremot.
Lämpligt arbete skall anvisas intagen. I 48 § ges vissa ytterligare föreskrifter
angående arbete. Det anges bl. a. att hänsyn bör tas till den intagnes håg
och fallenhet vid valet av arbete.

3.2. Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålls att en varaktig förbättring av förhållandena
inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet förutsätts
komma till stånd i och med att 1961 års organisationsplan genomförs och
att man kan utgå från att undersökningsarbetet då kommer att effektiviseras
i hög grad.

Det konstateras i promemorian vidare att det f. n. råder överbeläggning
vid de psykiatriska avdelningar som skall anses utgöra rättspsykiatriska
kliniker och de allmänna häkten som finns i anslutning till dem. I synnerhet
gäller detta vid fångvårdsanstalten Långholmen. Detta beror självfallet
till stor del på det stora antalet undersökningsfall. En bidragande orsak
till överbeläggningen är emellertid också att det under senare tid har
förekommit, att ett jämförelsevis stort antal dömda som är intagna i fångvårdsanstalt
har behövt psykiatrisk vård eller varit svårhanterliga och därför
har förts över till de psykiatriska avdelningarna för vård eller observation.
Överbeläggningen på klinikerna och därtill anslutna allmänna häkten
gör att förhållandena blir svåra för exspektanterna. Överbeläggningen medför
också problem för undersöknings- och vårdpersonalen.

Av promemorian framgår att de svåra förhållanden som råder har föranlett
att inom justitiedepartementet har tagits under övervägande att öppna
möjligheter för häktade exspelctanter att få tillbringa den tid, som de
väntar på undersökning, på annat ställe inom kriminalvården än på nuvarande
rättspsykiatriska kliniker och därtill anknutna allmänna häkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Det har därvid ansetts föreligga skäl att införa en ordning varigenom häktade
exspektanter — under förvaring i fångvårdsanstalt — ges i huvudsak
samma möjligheter till arbete och gemenskap som andra i anstalten intagna.
För detta talar främst att bättre förhållanden därigenom kan erbjudas
vissa häktade som annars under sysslolöshet och isolering får vistas länge
på klinik eller i allmänt häkte i anslutning till klinik. Ett viktigt skäl är
också att en sådan ordning kan medföra lättnader i den överbeläggning som
råder på klinikerna.

En ordning som den nu skisserade innebär enligt vad som uttalas i promemorian
ett avsteg från principen att häktade inte bör förvaras tillsammans
med för brott dömda personer. Emellertid anses starka skäl tala för
ett sådant avsteg. I nuvarande läge torde den häktade i regel komma att
uppfatta det som en förbättring av sin situation, om han flyttas från klinik
(häkte) till fångvårdsanstalt och där får ta del i arbete och umgänge med
andra intagna. Det är också att märka att tanken är att förflyttning inte
skall få ske, om den häktade motsätter sig det eller om en förflyttning av
andra skäl framstår som olämplig.

Förvaring av häktade tillsammans med dem som undergår frihetsstraff
medför att anstaltspersonalen får tillämpa olika behandlingsregler för olika
kategorier av intagna. Detta torde enligt promemorian inte föranleda
större svårigheter. Vid varje tidpunkt kommer ju endast ett begränsat antal
häktade exspektanter att förvaras i en anstalt tillsammans med intagna
som undergår straff.

I enlighet med det anförda har i promemorian tagits upp förslag till nya
bestämmelser i LRU och 1958 års behandlingslag i syfte att möjliggöra att
vissa häktade exspektanter skall kunna förvaras i fångvårdsanstalt under
delvis samma villkor som andra där intagna. Bestämmelserna är upptagna
i en ny paragraf i förstnämnda lag, betecknad 7 a §, och i ett nytt andra
stycke av 12 § i behandlingslagen. De nya bestämmelsernas lydelse framgår
av bilaga 1.

I den föreslagna 7 a § LRU anges i första stycket till en början i vilka
fall den nya ordningen skall kunna komma i fråga. Det skall vara fråga
om sådana fall som avses i 7 § första stycket, dvs. fall där den misstänkte
som häktad skall undergå rättspsykiatrisk undersökning vid klinik eller
annorstädes. De nya bestämmelserna skall hli tillämpliga oberoende av om
den misstänkte har flyttats till klinik eller förvaras i allmänt häkte. Vidare
skall förutsättningen för tillämpning av paragrafen vara att det kan
förutses att avsevärt dröjsmål med undersökningens början kommer att
föreligga. Avsevärt dröjsmål torde — mot bakgrunden av 4 § andra stycket
i lagen — få anses vara för handen, om undersökningen inte kan inledas
inom omkring 14 dagar från det beslutet om undersökningen har inkommit
till kliniken. År dröjsmålet kortare, torde praktiska skäl tala emot att exspektantens
förhållanden ändras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

I fråga om förvaringen och behandlingen av den häktade är avsikten enligt
förslaget att den häktade skall förvaras i fångvårdsanstalt och därvid
ges tillfälle till arbete och samvaro med andra intagna. I enlighet härmed
anges i den föreslagna bestämmelsen, att den misstänkte skall under förvaring
i fångvårdsanstalt vara underkastad bestämmelserna i 44—48 §§
1964 år behandlingslag i tillämpliga delar. Dessa bestämmelser anger vad
som skall gälla i fråga om arbete och tillbringande av fritid när det gäller
dem som undergår fängelse. Bestämmelsernas innehåll är sådant att det blir
möjligt att ta hänsyn till de särskilda omständigheter som kan föreligga i
fråga om häktade som förvaras på fångvårdsanstalt i här avsedda fall. Sålunda
blir som huvudregel gällande att den häktade skall arbeta tillsammans
med en eller flera andra intagna och att han skall tillbringa fritiden
tillsammans med dem, men det finns också utrymme att göra undantag i
dessa avseenden under särskilda förhållanden. Behandlingen av häktade
kan sålunda nyanseras efter omständigheterna i det enskilda fallet. Det
anses inte föranleda några olägenheter om de nu nämnda bestämmelserna
tillämpas även när den häktade förvaras i ungdomsanstalt eller i interneringsanstalt
(jfr. 53 § andra stycket, 54 § första stycket och 58 § 1964 års
behandlingslag).

I promemorian framhålls, att hänvisningen inte omfattar 23 § tredje stycket
1964 års behandlingslag, som föreskriver principiell arbetsskyldighet.
I detta avseende gäller sålunda regeln i 6 § 1958 års behandlingslag som
innebär att den häktade inte får åläggas arbete men äger utföra sådant om
han själv vill det. Genom att i den föreslagna bestämmelsen förutsätts att
den misstänkte har samtyckt till förvaring i fångvårdsanstalt under de villkor
som här är i fråga, får han också antas vara villig att utföra sådant arbete
som kan beredas honom i anstalten. Skulle han sedermera vägra att
utföra arbete, utgör detta skäl att med stöd av andra stycket andra punkten
i den föreslagna paragrafen avbryta den här aktuella förvaringen och överföra
honom till förvaring i ordinär ordning. Självfallet är den häktade inte
underkastad de bestämmelser om disciplinära åtgärder som finns i 9 kap.
i 1964 års behandlingslag.

I fråga om rätten till ersättning för arbete som den häktade utför blir
8 § andra stycket i 1958 års behandlingskungörelse tillämplig. Ersättning
skall sålunda utgå enligt bestämmelser som kriminalvårdsstyrelsen meddelar.
Det synes lämpligt att ersättningen utgår enligt samma normer som
gäller enligt 8 kap. i 1964 års behandlingslag beträffande dem som i berörd
fångvårdsanstalt utför samma arbete som den häktade.

Av den föreslagna bestämmelsen följer att den häktade i andra avseenden
än dem som regleras i 44—48 §§ i 1964 års behandlingslag skall vara
underkastad de regler som gäller i fråga om behandlingen av häktade i allmänhet.

För att förvaring under sådana villkor som nu har berörts skall komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

till stånd fordras enligt den föreslagna paragrafen ett särskilt förordnande.
Det förutsätts att sådant meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman
inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Det anses lämpligt
att beslutanderätten åtminstone i viss utsträckning delegeras till lokala organ,
eftersom därmed kan uppnås snabbast möjliga handläggning.

I promemorian uttalas att en allmän lämplighetsbedömning bör föregå
förordnandet. Vid denna bedömning får hänsyn tas till den häktades personliga
förhållanden (ålder, hälsa, arbetsförmåga m. m.), till arten av den
brottslighet som han är misstänkt för och till eventuell flyktfara. Det skall
prövas vilka möjligheter som finns att placera den häktade exspektanten
på en med hänsyn till hans förhållanden lämplig fångvårdsanstalt. Inom
anstalten bör sålunda förekomma sådant arbete som passar för den häktade.
Vidare bör det vara en anstalt vars normala klientel är sådant att det
varken från den överflyttades egen synpunkt eller i övrigt framstår som
olämpligt att han förs dit.

I den föreslagna paragrafens första stycke föreskrivs ytterligare, att förordnande
om förvaring i fångvårdsanstalt får meddelas endast om undersökningsläkaren
begär det samt den misstänkte och åklagaren samtycker
därtill. Det har ansetts lämpligt att initiativet till förvaring i fångvårdsanstalt
i nu avsedda former skall tas av undersökningsläkaren, eftersom denne
bäst kan bedöma om det från medicinska synpunkter är lämpligt och möjligt
med förvaring på annat håll än i kliniken eller i allmänt häkte, som är
anknutet till kliniken. För att förvaring under nu ifrågavarande villkor
skall få ske bör ovillkorligen krävas att den misstänkte själv samtycker
därtill. Har han försvarare, bör tillfälle beredas även denne att yttra sig.
Ytterligare måste krävas att åklagaren samtycker till förflyttningen. Detta
är påkallat för att man skall förvissa sig om att förvaring i här avsedda
former inte skapar sådana risker som häktningen i det enskilda fallet är
avsedd att förebygga, främst riskerna att bevis undanröjs eller att sakens
utredning försvåras på annat sätt. Att åklagaren inkopplas motiveras vidare
av att han bör bedöma i vad män den häktade under vistelsen i fångvårdsanstalt
skall äga sända eller ta emot brev, ta emot besök eller läsa
tidningar m. in. (jfr. 8 § 1958 års behandlingslag och 9 § kungörelsen angående
tillämpningen av denna lag). Åklagaren bör kunna förbinda sitt
samtycke med villkor att den misstänkte inte förvaras på samma anstalt
som annan vilken är misstänkt i samma mål.

I den föreslagna paragrafens andra stycke behandlas de fall då den misstänkte
skall föras från fångvårdsanstalten till kliniken eller till allmänt
häkte i anslutning till denna. I första hand skall sådan överflyttning självfallet
ske så snart undersökning kan inledas. Genom bestämmelser av
Kungl. Maj :t bör föreskrivas, att chef för rättspsykiatrisk klinik eller undersökningsläkare
skall underrätta styresmannen för anstalten så snart
det kan förutses att undersökningen av den häktade kan inledas. Det måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

vara ett ovillkorligt krav att undersökningens igångsättande inte fördröjs
genom förvaringen på fångvårdsanstalt.

Enligt samma stycke andra punkten skall förvaring som här avses avbrytas
om särskilda skäl i annat fall föranleder det. Sådana särskilda skäl
kan enligt promemorian vara att den misstänkte inte önskar bli kvar på
anstalten eller inte vill delta i arbetet där eller tillbringa sin fritid tillsammans
med Övriga intagna. Den misstänkte bör dock inte anses ha en ovillkorlig
rätt att närhelst han önskar bli återförd till klinik resp. allmänt häkte.
Frågan om sådant återförande får bedömas under hänsynstagande till
samtliga förhållanden i saken, sålunda inte endast den misstänktes önskemål
och skälen härför utan även de praktiska förhållandena, såsom möjligheten
att ordna återflyttning på ett praktiskt sätt, frågan om plats i klinik
samt möjligheterna att fortsätta förvaringen på fångvårdsanstalt på ett tillfredsställande
sätt.

Ett annat särskilt skäl att aterföra den häktade trots att undersökningen
ännu inte kan inledas är att den häktade visar sig vara i behov av vård av
psykiater och att sådan vård inte kan beredas honom vid fångvårdsanstalt.

När återförande bör ske av skäl som avses i andra stycket andra punkten,
anses detta lämpligen kunna beslutas genom att det förordnande som
hai meddelats med stöd av första stycket återkallas. Därmed blir placeringsreglerna
i 7 § första stycket åter tillämpliga.

Beslut som innebär att förordnande enligt första stycket återkallas bör
enligt promemorian meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman
inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Eftersom behov av sådan
återkallelse kan uppkomma hastigt, t. ex. av hälsoskäl, torde delegering
av beslutanderätten vara befogad i större utsträckning än när det gäller
förordnande enligt första stycket. Det bör inte vara uteslutet att lägre instans
än den som har meddelat sådant förordnande beslutar om återkallelse.

Slutligen anges i den föreslagna paragrafen att talan mot beslut som avses
i paragrafen inte får föras i annat fall än da det påstås att beslut enligt
paragrafens första stycke har meddelats i strid mot första stycket sista
punkten, dvs. utan framställning av undersökningsläkaren eller samtycke
av den misstänkte eller åklagaren. I övriga fall anses behov av besvärsrätt
inte föreligga.

Kompletterande föreskrifter beträffande behandlingen av häktade exspektanter
som förvaras i fångvårdsanstalt på sätt förutsätts i den föreslagna
paragrafen bör meddelas av kriminalvårdsstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen.

I 1958 års behandling slag bör enligt promemorian tas in eu erinran om att
särskilda bestämmelser gäller i fråga om behandlingen av sådana häktade
som har berörts i det föregående. En sådan erinran kan tas in som ett andra
stycke i 12 § nämnda lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

3.3. Remissyttrandena

Flera remissinstanser berör den allmänna bakgrunden till
promemorieförslagen, nämligen de dröjsmål som förekommer med rättspsykiatriska
undersökningar, och betonar behovet av åtgärder som kan leda
till förbättringar. Uttalanden i den riktningen görs av bl. a. Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare, JO, RÅ, ungdomsfängelsenämnden
och chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Långholmen.

Remissinstansernas allmänna inställning till förslagen är att
dessa tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta. Av yttrandena
i den delen kan nämnas följande. Socialstyrelsen anför att möjligheterna
för häktade exspektanter att erhålla arbete och gemenskap med
dem som undergår påföljd måste anses medföra gynnsammare förhållanden
i undersökningssituationen än om de förvaras isolerade i enkelrum under
längre tid. Många exspektanter torde fördra väntetiden bättre, om de får
sådana möjligheter som har föreslagits i promemorian. RÅ anser att förslaget
innebär en betydande förbättring. Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare framhåller att förslaget innebär avsteg från den
hittills tillämpade grundsatsen att häktad inte bör förvaras tillsammans
med personer som har dömts för brott. Föreningen anser dock att detta
inte bör inge betänkligheter, eftersom för överförande till fångvårdsanstalt
skall fordras medgivande av den misstänkte och åklagaren. Rikspolisstyrelsen
antar att förslaget i någon mån kommer att minska den deprimerande
effekten av väntetiden.

Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda
anser att frågan om häktade exspektanter skall få arbeta i gemenskap med
intagna som undergår påföljd är alltför komplicerad för att kunna besvaras
kategoriskt och att bedömning måste ske från fall till fall. Han finner dock
att det skulle vara värdefullt om möjlighet finns att placera en häktad
exspektant på avdelning för dömda och bereda honom arbete i anstaltens
verkstäder. Att placera häktad bland dömda bör dock ske bara i yttersta
nödfall. Kommittén för anstalt sbehandling inom kriminalvården finner det
angeläget understryka att den föreslagna bestämmelsen bör ses som ett
provisorium i avvaktan på att väntetiderna kan nedbringas till föreskrivna
sex veckor.

Kriminalvårdsstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget och framför
vissa invändningar. Styrelsen framhåller att gällande lag inte innehåller
något uttryckligt förbud mot att förvara häktade tillsammans med dömda.
Detta innebär inte att grundsatsen att dessa kategorier skall förvaras var
för sig har ansetts vara av mindre vikt. Styrelser! påpekar att samma grundsats
är upptagen i de inom Förenta Nationerna antagna Standard minimum
rules för the treatment of prisoners. Styrelsen finner att värdet av att en

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

häktad samtycker till vistelse i gemenskap med dömda påverkas av det
eller de alternativ som har erbjudits den häktade och att medgivandet dessutom
bör ses mot bakgrund av att domstol har funnit anledning låta undersöka
den häktades psykiska tillstånd. Enligt styrelsens mening motiverar
därför inte medgivandet att man frångår den tidigare nämnda grundsatsen
annat än om de eftersträvade fördelarna inte kan vinnas på annat sätt. Därvid
nämner styrelsen möjligheten att vid Långholmsanstalten anordna en
specialavdelning för häktade exspektanter, som känner behov av arbete och
fritidssysselsättning tillsammans med andra.

Enligt styrelsens mening skulle en lösning efter riktlinjerna i promemorian
medföra beaktansvärda problem för anstaltspersonalen, som skall tilllämpa
olika behandlingsregler för häktade och andra intagna. Den olika
behandlingen skapar problem även bland de intagna. Om de föreslagna bestämmelserna
anses nödvändiga trots styrelsens betänkligheter, bör bestämmelserna
utformas på sådant sätt att det framgår att de avser endast den
nuvarande speciella situationen och att de är tidsbegränsade. Det bör överlämnas
åt Kungl. Maj :t att avgöra om och när bestämmelserna skall börja
tillämpas.

Förslaget avstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, i första
hand av principiella skäl. Hovrätten framhåller att förslaget utgår från att
dröjsmål kan få förekomma med själva påbörjandet av undersökning. Även
om det rent faktiskt går till så, är det enligt hovrättens mening inte godtaget
i lag. Häktad, som skall undersökas vid klinik, skall överföras dit
så snart det lämpligen kan ske, varefter klinikchefen torde ha ansvaret för
honom. Hovrätten anser det vara av vikt att detta ansvar och socialstyrelsens
överordnade ansvar för undersökningarnas bedrivande inte förringas
genom ett beslut av kriminalvårdsstyrelsen av innebörd att undersökningen
inte anses påbörjad. Även om undersökningsläkaren inte hinner ta itu med
den medicinska bedömningen, kan förberedande observationer och andra
åtgärder som ankommer på biträdande personal genast inledas. Undersökningstiden
bör därför kunna få ett meningsfullt innehåll redan från början.
Hovrätten finner förslaget väcka allvarliga betänkligheter. Om nämnda
principiella invändning inte godtas, har hovrätten i sak visserligen inte något
att erinra mot förslaget men kan inte finna att lagändring behövs för
att de i promemorian angivna principerna för placering och behandling
skall kunna tillämpas. Erforderliga bestämmelser torde enligt hovrätten
kunna meddelas i administrativ ordning.

F örslaget att häktad exspektant under väntetiden skall kunna förvaras
i fångvårdsanstalt förklarar sig ungdomsfängelsenämnden biträda
även såvitt avser att en häktad skall kunna överföras till ungdomsanstalt.
Nämnden anför att detta i praktiken torde komma att befinnas lämpligt
i fall där det med hänsyn till den tilltalades ungdom framstår som sanno -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 196!)

likt att han, om han döms till frihetsberövande påföljd, kommer att dömas
till ungdomsfängelse. Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten
i Malmö finner det mindre lämpligt att placera häktade undersökningsfall
i andra anstalter än centralanstalter, eftersom i sådant fall den
psykiatriska tillsynen måste bli mycket sämre och testning in. in. som behövs
för undersökningen inte kan ske. Enligt klinikchefens mening bör
därför häktad endast i nödfall placeras på annan anstalt än centralanstalt.
Kriminalvårdsstyrelsen anför att tillgång till psykiater måste finnas på den
anstalt till vilken undersökningsfält hänvisas. Liknande uttalande görs av
chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda.
Svenska Vårdpersonalförbundet, som anser att tillsynen över de häktade
undersökningsfallen kan bli besvärlig, förklarar sig förutsätta att de anstalter
som kan komma i fråga för omhändertagande är av typen Kumla,
Österåker, Norrtälje, Tidaholm, Hall och Mariefred. Kammaråklagaren Edlund
framhåller i fråga om placeringen av häktade narkotikamissbrukare
att dessa inte torde ha några större svårigheter att skaffa narkotika på en
allmän fångvårdsanstalt, medan svårigheterna synes vara större på de rättspsykiatriska
klinikerna.

Förslaget i promemorian att förordnande enligt 7 a § LRU skall få meddelas
endast på undersökningsläkarens begäran kritiseras
av socialstyrelsen och chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten
Långholmen. Klinikchefen anför att den enskilde undersökningsläkaren
knappast kan överskåda läget vid undersökningsavdelningen, i synnerhet
inte om det är en extraläkare som mot särskilt arvode skall utföra
undersökningen. Därför bör klinikchefen eller dennes ställföreträdare och
inte undersökningsläkaren ta initiativ till att en häktad skall förvaras i
fångvårdsanstalt. Socialstyrelsen anser också att initiativet bör tas av klinikchefen.

Förslaget om krav på samtycke av den misstänkte och
åklagaren har mött bara instämmanden i remissyttrandena. JO betonar
att den häktade bör ha möjlighet att samråda med sin försvarare. Länsåklagaren
i Värmlands län anför att detta bör anges i lagtexten.

JO vill vidare i fråga om åklagarens samtycke understryka att häktningens
effekt som processuell säkerhetsåtgärd inte får riskeras och att det
därför är av vikt att åklagarens prövning inte blir slentrianmässig. Kammaråklagaren
Edlund uppger att det i en stor del av de mål, vari rättspsykiatrisk
undersökning har beslutats, är av vikt med kontroll av kommunikationen
mellan den häktade och omvärlden för att undvika att den misstänkte
ändrar bevisläget. Genom kravet på åklagarens samtycke till att en
häktad placeras på allmän fångvårdsanstalt är intresset härav beaktat. Edlund
påpekar dock att åklagaren saknar kännedom om vilka personer som
är intagna på den fångvårdsanstalt där den häktade avses bli placerad.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Frågan om återkallande av förordnande tas upp av ett
par remissinstanser. Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten
Härianda föreslår att chefen för den fångvårdsanstalt, vari den
häktade förvaras i väntan på rättspsykiatrisk undersökning, får möjlighet
att återsända den häktade till kliniken eller häktet, om det skulle visa sig
direkt olämpligt att förvara honom i fångvårdsanstalten. Föreningen Sveriges
åklagare anser att åklagarens samtycke till att en häktad förvaras i
fångvårdsanstalt bör kunna återkallas. Exempelvis kan risken för att bevis
undanröjs eller sakens utredning på annat sätt försvåras aktualiseras efter
att den häktade har överförts till anstalten. Föreningen förordar därför att
i 7 a § andra stycket tilläggs att förordnande om förvaring av häktad i
fångvårdsanstalt omedelbart skall återkallas, om åklagaren begär det.

En del mer detaljbetonade påpekanden av remissinstanserna berörs i specialmotiveringen.

Slutligen kan nämnas, att några remissinstanser berör frågan om förhållandena
inom undersökningsväsendet kan väntas bli bättre sedan 1961 års
organisationsplan har genomförts. Kriminalvårdsstyrelsen anser att risk
föreligger att antalet beräknade platser på de nya klinikerna inte räcker till.
Styrelsen finner vidare angeläget att få klarlagt om inte endast vistelse i
häkte utan även vistelse på psykiatrisk klinik kan anses erbjuda sämre förvaringsformer
än vistelse i fångvårdsanstalt i gemenskap med andra intagna.
Om så skulle vara fallet, finns enligt styrelsen anledning till överväganden
som går längre än de som har redovisats i promemorian. Frågan synes nämligen
då böra påverka klinikernas framtida utformning, såvida inte väntetiderna
med visshet kan väntas nedgå snart. Cheferna för rättspsykiatriska
klinikerna vid fångvårdsanstalten i Malmö och vid fångvårdsanstalten Härlanda
anser att man även i den nya organisationen kan få svårigheter att bemästra
situationen. — Yttrandena i dessa delar har överlämnats till socialdepartementet,
där arbete med den nya organisationens genomförande pågår.

4. Avräkning av Iiäktningstiå när ungdomsfängelse eller internering ådöms

4.1. Gällande rätt

Om någon döms till fängelse på viss tid i mål, vari han har hållits häktad,
kan domstolen enligt 33 kap. 3 § första stycket BrB förordna att straffet
skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom att den dömde
har hållits i häkte. Detsamma gäller då någon döms till böter, suspension
eller disciplinstraff.

Någon motsvarande bestämmelse om avräkning av häktningstid finns inte
för det fall att häktad döms till ungdomsfängelse eller internering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

4.2. Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålls, att den som har hållits häktad
under lång tid för att rättspsykiatrisk undersökning skall genomföras och
som därefter döms till ungdomsfängelse eller internering ofta upplever det
som en orättvisa att den tid varunder han har hållits häktad för undersökningen
inte tillgodoräknas honom. Denna tid kommer ofta att för honom
framstå som en extra strafftid.

Det låter sig enligt promemorian sägas, att i berörda fall en avräkningsregel
som förkortar minimitiden för anstaltsvård är av diskutabelt värde.
Påföljdernas natur är ju sådan att anstaltsbehandlingen kan befinnas böra
pågå betydligt längre än minimitiden, och i så fall får den intagne inte
någon nytta av en avräkningsregel. Emellertid bör inte bortses från den
realiteten att det för den dömde är av alldeles central betydelse vilken dag
övergången till vård utom anstalt tidigast kan komma i fråga. När längden
av frihetsberövandet ökas på grund av dröjsmålen inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, är det förståeligt om den berörde anser sig orättmätigt
drabbad av att samhällets resurser på detta område inte räcker till
för alt laga tid för undersökningens genomförande skall kunna iakttas.
Det synes därför befogat att pröva om det inte är möjligt att undvika att
dröjsmålen med rätt spsykiatri ska undersökningar leder till — från den
berördes synpunkt — »onödig strafftid».

Mot bakgrunden av nu anförda synpunkter tas i promemorian upp fråga
om att beträffande den, som har dömts till ungdomsfängelse eller internering
och såsom häktad har undergått rättspsykiatrisk undersökning, införa
en avräkningsregel, som i viss mån liknar den som finns i 33 kap. 3 § första
stycket BrB. En sådan avräkningsregel anses motiverad endast för fall där
vänte- och undersökningstiden har överstigit den tidsfrist på sex veckor
för avgivande av undersökningsutlåtande som föreskrivs i 4 § andra stycket
andra punkten LRU. En avräkningsregel av ifrågavarande art torde kunna
betraktas som ett provisorium, i avvaktan på att det blir möjligt att regelmässigt
avge undersökningsutlåtanden inom sexveckor.

Om avräkningen sålunda automatiskt skall avse den tid varmed utlåtandet
har fördröjts, finns det inte anledning att låta avräkningen bli beroende
av domstols beslut. Lagtekniskt synes det lämpligare att avräkning
föreskrivs i de bestämmelser som avser beräkning av strafftid och annan
tid för straffrättsligt frihetsberövande.

Av 22 § 1964 års behandlingslag följer att för beräkning av minimitiderna
för vård i anstalt vid ungdomsfängelse resp. internering gäller de bestämmelser
som avser beräkning av tid för fängelse och som finns i 3 kap. i samma
lag. Det synes lämpligt att införa ifrågavarande avräkningsregel som

2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

ett andra stycke i 22 § och sålunda anknyta den till gällande bestämmelse
om beräkning av tid för ungdomsfängelse och internering.

Den föreslagna avräkningsregeln avses bli tillämplig när någon har dömts
till ungdomsfängelse eller internering i mål, vari han har hållits häktad
och undergått rättspsykiatrisk undersökning. Regeln innebär att avräkning
skall ske för tid motsvarande den varmed den fastställda sexveckorsfristen
för avgivande av utlåtande över undersökningen har överskridits. Därvid
anges — i viss mån efter mönster av den formulering som nu finns i 17 §
första stycket andra punkten i 1964 års behandlingslag — att avräkningen
skall ske vid fastställande av den dag som är av betydelse för tillämpning
av 29 kap. 4 § eller 30 kap. 5 § BrB. I promemorian anmärks, att det inte
är möjligt att föreskriva att avräkningen skall ske vid fastställande av
dag då frigivning från anstalt tidigast kan ske, eftersom minimitiden enligt
29 kap. 4 § BrB inte är absolut bestämd.

Avgörande när det gäller att bestämma vilken tid som i förekommande
fall skall avräknas blir dels tidpunkten för sexveckorsfristens utgång, dels
tidpunkten för avgivandet av undersökningsutlåtandet till domstolen. Avräkning
skall ske för den tid som har förflutit mellan dessa båda tidpunkter,
dock endast i den mån den dömde under denna tid varit häktad.

Beräkningen av tiden för vård i anstalt vid dom på ungdomsfängelse
eller internering görs i första hand av ungdomsfängelsenämnden resp. interneringsnämnden
(29 kap. 5 § och 30 kap. 6 § BrB). Avräkning enligt den
nu föreslagna regeln kommer därför också att få verkställas av dessa nämnder.
För att det skall kunna bestämmas huruvida avräkning över huvud
taget skall ske och, i förekommande fall, vilken tid som skall avräknas är
det nödvändigt, att vederbörande nämnd får upplysningar om de för avräkningen
relevanta tidpunkterna. Det bör ankomma på den domstol som
har dömt i målet att se till att ungdomsfängelsenämnden resp. interneringsnämnden
erhåller de uppgifter som behövs för tillämpning av den föreslagna
avräkningsregeln. En ändring i kungörelsen den 6 november 1964 (nr
635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. som klarlägger
detta blir aktuell, om förslaget genomförs.

4.3. Remissyttrandena

Den allmänna inställningen till en avräkningsregel av föreslagen
innebörd för dem som har dömts till ungdomsfängelse eller internering
är att förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott
som alla remissinstanser. Av de allmänna uttalanden som har gjorts kan
nämnas följande. JO finner förslaget i promemorian mycket elegant och
tilltalande. Han anser att bestämmelsen är av värde inte endast som ett
provisorium i avvaktan på att det regelmässigt blir möjligt att avge utlåtanden
inom sexveckorstiden utan även som en säkerhetsventil för fram -

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1969

tiden. För undvikande av oklarhet bör enligt JO:s mening vid genomförande
av förslaget klart uttalas att domstolarna i framtiden inte bör låta
överskridande av tiden för rättspsykiatrisk undersökning påverka minsta
tidens längd vid dom på internering. Chefen för rättspsykiatriska kliniken
vid fångvårdsanstalten Härianda hälsar förslaget med största tillfredsställelse.
Han framhåller att till ungdomsfängelse eller internering dömda personer
som har genomgått rättspsykiatrisk undersökning upplever det i
följd av undersökningstiden förlängda frihetsberövande! som en orättvisa,
särskilt eftersom undersökningstiderna är olika långa vid olika kliniker.
Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Långholmen
anser att den föreslagna avräkningen av häktningstid kommer att dämpa
missnöjet hos en del undersökningsfält och minska den känsla av orättvisa,
som de erfar i vetskap om att häktningstiden kommer att förlänga deras
frihetsberövande till skillnad från vad fallet är med dem som döms till
fängelse. Rikspolisstyrelsen anser visserligen att de skäl, som har anförts
till stöd för förslaget, inte är helt övertygande men vill dock inte motsätta
sig att den föreslagna bestämmelsen införs. Styrelsen förutsätter härvid att
bestämmelsen inte kommer att medföra ytterligare förlängning av undersökningstiden
för den kategori som det är fråga om i förhållande till andra
undersökningsfall.

Ungdomsfängelsenämnden godtar förslaget, men ifrågasätter om det
egentligen behövs lagändring för ungdomsfängelseklientelets de!. Den i 29
kap. 4 § BrB angivna minimitiden för behandling i anstalt av dem som
har dömts till ungdomsfängelse är nämligen inte absolut. Nämnden äger
sålunda underskrida tiden, om särskilda skäl är därtill. Så sker också i
inte obetydlig utsträckning. Bl. a. har nämnden ansett sig böra ta hänsyn
till de långa dröjsmålen med rättspsykiatri ska undersökningar. Nämnden
har sålunda i fall, då denna väntetid har varit lång, vid beräkning av den
tidigaste dagen för den första utskrivningen regelmässigt tillgodoräknat
den dömde den häktningstid som överskrider omkring två månader. Om
promemorians förslag om förvaring och behandling av häktade undersökningsfall
genomförs, kan skälen för nämndens berörda praxis sägas bli
i någon mån förstärkta. Enligt nämnden kan det givetvis befinnas lämpligt
att denna praxis kommer till uttryck i en direkt lagbestämmelse. Om lagändring
anses erforderlig beträffande internering, synes knappast tillräckliga
skäl föreligga att inte samtidigt reglera båda påföljderna.

Interneringsnämnden intar en i viss mån kritisk inställning till
förslaget. Nämnden vitsordar visserligen att det förekommer att intagna
upplever som en orättvisa att avräkning av häktningstid inte kan ske när
internering ådöms. Nämnden finner det dock tveksamt om enbart de i promemorian
angivna skälen är tillräckliga för att vidta den föreslagna ändringen.
Enligt nämndens mening skulle det vara önskvärt att en något utförligare
diskussion upptas mot bakgrund av syftet med och innebörden av

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

ungdomsfängelse och internering. Det torde nämligen vara mera dessa påföljders
art än det tekniska förhållandet att någon absolut gräns för frihetsberövandets
längd inte föreskrivits, som har föranlett att någon motsvarighet
till bestämmelserna i 33 kap. 3 § BrB inte har upptagits för dessa
påföljders del. Såvitt gäller internering bör man inte förbigå frågan huruvida
den avkortning av anstaltsvården, som blir följden av förslaget, kan
tänkas påverka tillämpningen av påföljden. Nämnden medger dock att skäl
onekligen finns för införande av en bestämmelse om avräkning av häktningstid.

Ett par remissinstanser sätter i fråga om avräkningsbestämmelsen — såsom
har skett i förslaget — bör konstrueras som en automatiskt
verkande regel, som det inte ankommer på domstolen att tillämpa.
Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare föreligger
knappast bärande skäl härför. Föreningen anser att också i dessa fall avgörandet
bör ligga hos domstolen, som med beaktande av omständigheterna
i det särskilda fallet får avgöra om avräkning skall ske. Bestämmelsen bör
enligt föreningen intas i 33 kap. 3 § BrB. Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser att förslaget att avräkningen skall vara automatisk ger anledning till
frågan om inte detsamma bör gälla i andra fall av avräkning. Det kan enligt
hovrättens mening ifrågasättas om inte automatisk avräkning av häktningstid
bör vara huvudregel och domstols befattning med frågan begränsas
till en möjlighet att utesluta avräkning vid rättegångsmissbruk. Interneringsnämnden
finner det anmärkningsvärt att enligt förslaget obligatorisk
avräkning skall ske vid ungdomsfängelse och internering men inte
i fråga om den som döms till fängelse, där de principiella betänkligheterna
med hänsyn till påföljdens art är mindre.

Vad beträffar den tid som föreslås skola avräknas vid dom
på ungdomsfängelse eller internering anser Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare att bärande skäl knappast föreligger för att
bara den del av undersökningstiden som överstiger i lagen angivna sex
veckor skall avräknas. Föreningen hänvisar till att vid dom på fängelse
avräkning vanligen får ske för hela vänte- och undersökningstiden. Chefen
för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten i Malmö och chefen
för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda ger uttryck
för samma uppfattning.

Några remissinstanser påpekar att en regel om avräkning av väntetid för
rättspsykiatrisk undersökning vid dom på ungdomsfängelse eller internering
bör inbegripa ytterligare en del fall som inte omfattas av
den föreslagna regeln. Synpunkterna i den delen behandlas i specialmotiveringen.

Några remissinstanser anser att en avräkningsregel av ifrågavarande
slag bör omfatta även andra dröjsmål än sådana som föranleds av

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

rättspsykiatrisk undersökning. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser
sålunda att lika starka skäl för avräkning kan föreligga t. ex. om förundersökningen
eller rättegången eljest har dragit ut på tiden utan att detta kan
läggas den dömde till last. Likartade synpunkter anförs av Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Interneringsnämnden anför
som exempel att någon, som efter nöjdförklaring har börjat undergå ett
fängelsestraff, av hovrätt efter klagan av åklagaren döms till internering
med minsta tid av ett år. Ett annat fall är att någon, som har dömts till
internering med minsta tid av ett år, fullföljer talan och av hovrätten frikänns
för något brott utan att hovrätten finner skäl ändra påföljden.

5, Departementschefen

5.1. Allmänna synpunkter

Enligt LRU skall rättspsykiatrisk undersökning i brottmål i allmänhet utföras
inom en tid av sex veckor. I verkligheten dröjer det emellertid regelmässigt
avsevärt längre innan en undersökning har hunnit verkställas. I
fråga om häktade har både hela antalet som väntar på att genomgå undersökning
och den del därav som har väntat mer än sex veckor ökat under senare
år. Detta torde främst bero på att tillströmningen av undersökningsfält
har ökat och att de rättspsykiatriska klinikerna har belastats med allt fler
vårdfall, dvs. dömda personer som är i behov av psykiatrisk vård eller observation.
Under år 1968 har dock antalet häktade exspektanter gått ned, såväl
totalt som i fråga om dem som har väntat mer än sex veckor. Enligt senaste
tillgängliga uppgift var antalet väntande häktade 130, varav 62 hade väntat
mer än sex veckor. Samtidigt kunde den genomsnittliga väntetiden för hela
landet beräknas till knappt tre månader. Väntetiden kan dock i vissa fall
bli betydligt längre.

Trots att olika åtgärder har vidtagits under senare år för att förbättra
förhållandena har en varaktig förbättring hittills inte kunnat uppnås. En
sådan har dock förutsatts komma till stånd i och med att 1961 års organisationsplan
för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet genomförs.
Enligt denna plan skall de psykiatriska avdelningar inom kriminalvården
som f. n. tjänstgör såsom rättspsykiatriska kliniker ersättas av fem fristående,
nybyggda kliniker. Vårdfallen inom kriminalvården kommer därefter
inte att belasta undersökningsväsendet. Organisationsplanen beräknas
vara genomförd delvis under 1969 och helt några år in på 1970-talet.

Jag vill nämna att Kungl. Maj :t under det senaste året har vidtagit vissa
åtgärder för att åstadkomma förbättringar inom undersökningsväsendet.
Sålunda har arvodet för rättspsykiatrisk undersökning, som har utförts av

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

utomstående läkare, höjts från 1 200 till 1 500 kronor fr. o. m. den 1 november
1967 för att ytterligare stimulera dessa läkare att medverka. Vidare har
vid rättspsykiatriska kliniken i Stockholm inrättats dels en extra överläkartjänst
fr. o. in. den 1 mars 1968 tills vidare t. o. in. juni 1969, dels en kuratortjänst
och två tjänster som kansliskrivare under budgetåren 1967/68 och
1968/69.

Jag är emellertid fullt på det klara med att man inte bör slå sig til! ro med
de förbättringar som kan åstadkommas genom redan beslutade organisatoriska
ändringar. Inom justitiedepartementet pågår f. n. en undersökning av
möjligheterna att genomföra reformer inom rättegångsväsendet som bl. a.
kan komma att medföra en bättre hushållning med resurserna på rättspsykiatrins
område.

I avbidan på att den nya organisationen blir verklighet och de mera ingripande
lagreformer, som kan komma att befinnas befogade, hinner genomföras
finns det emellertid skäl att göra vissa begränsade författningsändringar
som kan förbättra förhållandena för häktade exspektanter.

De förslag som jag nu ämnar lägga fram avser dels förvaringen och behandlingen
av häktade som väntar på att genomgå rättspsykiatrisk undersökning,
dels avräkning av väntetid för häktade som döms till ungdomsfängelse
och internering.

5.2. Förvaring och behandling av häktade exspektanter

Den som är häktad och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning skall
förvaras på rättspsykiatrisk klinik. Om undersökningen inte skall utföras
på sådan klinik, skall han i stället förvaras i fångvårdsanstalt eller häkte.
Om behandlingen av häktad som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning
gäller samma bestämmelser som för andra häktade. I fråga om arbete
innebär detta att han inte är skyldig arbeta men får utföra lämpligt arbete
som kan beredas honom, om det kan ske utan olägenhet.

De häktade exspektanterna är med anledning av undersökningen berövade
friheten under lång tid. Deras möjligheter att ägna sig åt meningsfullt
arbete under väntetiden är starkt begränsade. De blir ofta helt sysslolösa.
Vidare är deras tillvaro isolerad, eftersom de såsom häktade i princip hålls
avskilda från omgivningen.

För att minska olägenheterna för häktade som väntar på att genomgå
rättspsykiatrisk undersökning har i departementspromemorian föreslagits
en ordning, enligt vilken sådana häktade skall kunna förvaras i fångvårdsanstalt
och därvid få arbeta och tillbringa fritid tillsammans med andra i
anstalten intagna. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
nästan samtliga remissinstanser. Ett par remissinstanser har emellertid
ställt sig kritiska, främst av principiella skäl.

Vad först angår de skäl som talar för ändringar i den föreslagna rikt -

Kungl. Ma j:ts proposition nr 22 år 1969

ningen vill jag understryka, att sysslolösheten och isoleringen utgör påtagliga
problem för de häktade exspektanterna. Dessa problem blir större ju
längre väntetiden är. I fångvårdsanstalt kan erbjudas bättre möjligheter
till arbete och gemenskap än i häkte och på nu befintliga kliniker. Genom
att införa möjlighet att låta häktade exspektanter arbeta och tillbringa fritid
i fångvårdsanstalt tillsammans med andra intagna skulle de nämnda
olägenheterna kunna i viss mån undanröjas. Den föreslagna ordningen skulle
säkerligen också göra den ovisshet och oro som de häktade ofta känner
under väntetiden lättare att uthärda. Jag är därför övertygad om att förslaget
skulle medföra bättre förhållanden än f. n. för de häktade exspektanter,
på vilka bestämmelsen skulle kunna tillämpas. Förslagets genomförande
skulle också minska överbeläggningen på klinikerna och därigenom
bidra till att skapa drägligare förhållanden för dem som är intagna där.
Det är svårt att uttala något närmare i fråga om hur många häktade undersökningsfält
som skulle få direkt nytta av den föreslagna ordningen. Antalet
sammanhänger bl. a. med hur många häktade som väntar på att genomgå
undersökning och hur långa väntetiderna är. Även om det blir ett begränsat
antal som får nytta av nya bestämmelser av föreslagen art, är detta
inte skäl att avstå från en reform.

När det gäller de skäl som kan tala emot den föreslagna ordningen, vill
jag först erinra om att, som har framhållits i departementspromemorian,
det gäller som en allmän princip att häktade skall förvaras åtskilda från
dömda. Kriminalvårdsstyrelsen har betonat vikten av nämnda grundsats
och påpekat alt grundsatsen har kommit till uttryck i regler om fångars behandling,
vilka har godkänts av Förenta Nationernas ekonomiska och sociala
råd. Jag vill framhålla att grundsatsen också är upptagen i en konvention
om medborgerliga och politiska rättigheter, som har antagits av Förenta
Nationernas generalförsamling.

Grundsatsen att inte blanda häktade och dömda bärs upp av tre intressen:
att häktade skall ha förmånligare — i varje fall inte sämre — behandling
än de dömda, att de skall skyddas mot olämpligt inflytande och att
de inte skall behandlas som sakfällda innan dom föreligger. Enligt min mening
bör avsteg från grundsatsen kunna godtas så länge man inte kommer
i konflikt med de intressen som enligt det sagda ligger bakom grundsatsen.
Man kan också anlägga synpunkten att något av berörda intressen kan offras
om ett ännu starkare intresse motiverar detta (t. ex. när — som redan
nu förekommer — dömda, som är i behov av psykiatrisk vård, tas in på
rättspsykiatriska kliniker, där i övrigt häktade förvaras). Mot den nu anförda
bakgrunden vill jag anföra följande.

Förslaget innebär att de häktade exspektanter på vilka den föreslagna
bestämmelsen kommer att tillämpas får bättre förhållanden än de annars
skulle ha och förslagets syfte är just att uppnå en sådan förbättring. Den
föreslagna möjligheten skall inte kunna tillämpas på någon utan att han

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1969

har samtycki till det och hans försvarare har fått tillfälle att yttra sig i saken.
Kravet på samtycke av den häktade och hörande av försvararen utgör
en garanti mot att den häktades förhållanden försämras. Som jag senare
skall beröra närmare är avsikten att de häktade exspektanter som kommer
att förvaras i fångvårdsanstalt enligt den föreslagna bestämmelsen alltjämt
skall vara underkastade föreskrifterna i 1958 års behandlingslag och den
därtill anslutande tillämpningskungörelsen. Bara i fråga om arbete och tillbringande
av fritid skall gälla vad som föreskrivs i 1964 års behandlingslag.
För de häktade exspeldanterna i fångvårdsanstalt kommer alltså att
gälla föreskriften i 4 § nyssnämnda kungörelse att det skall eftersträvas
att intagen, särskilt om han är under 21 år, inte utsätts för olämpligt inflytande
av annan intagen. Rättspsykiatrisk undersökning får beslutas endast
om den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har
förebragts för att han har begått gärningen. Detta innebär att domstolen
i allmänhet måste hålla huvudförhandling i målet, om erkännande inte föreligger.
Domstolen är visserligen inte vid målets avgörande bunden av den
bedömning av skuldfrågan som har skett vid beslutet om rättspsykiatrisk
undersökning, men placeringen av en häktad bland dömda kommer dock
att föregås av att domstol har tagit ställning till skuldfrågan. Viktigare i nu
berört hänseende är dock att de häktade exspektanterna inte kommer att
behandlas som dömda och att det inte är fråga om straffverkställighet.

På grund av vad nu har anförts anser jag att det är befogat att göra avsteg
från grundsatsen enligt gällande rätt att häktade och dömda inte skall
förvaras tillsammans. Avsteget från denna grundsats står inte heller i strid
med principerna för de inom Förenta Nationerna godkända reglerna om
fångars behandling. Enligt dessa regler får nämligen sådana avsteg göras,
som står i överensstämmelse med grunderna för reglerna och söker främja
syftet med reglerna. När ställning skall tas till frågan om ratificering av den
av Förenta Nationernas generalförsamling antagna konventionen får prövas
i vad mån den nu ifrågasatta ordningen behöver föranleda ett begränsat förbehåll.

Om man i enlighet med det nu anförda är beredd att göra ett avsteg från
den berörda grundsatsen bör det ske genom lagstiftning. Jag delar alltså
inte den av hovrätten över Skåne och Blekinge framförda uppfattningen att
den föreslagna ordningen kan genomföras på administrativ väg.

Mot förslaget har hovrätten över Skåne och Blekinge vidare invänt att detta
utgår från att dröjsmål kan få förekomma med undersöknings påbörjande.
Hovrätten anser vidare att klinikchefens ansvar för dem som skall undersökas
på klinik och socialstyrelsens överordnade ansvar inte bör förringas
genom ett beslut som innebär att undersökningen inte anses påbörjad.
Hovrätten har framhållit att undersökningstiden kan få ett meningsfullt
innehåll redan från början, eftersom i vart fall förberedande åtgärder som
ankommer på biträdande personal genast kan inledas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Jag finner inte dessa invändningar mot förslaget avgörande. Någon särskild
olägenhet torde knappast följa av att klinikchefen inte har det omedelbara
ansvaret för häktad, som har ansetts kunna förvaras i fångvårdsanstalt
i stället för på klinik. Förvaring i sådan anstalt får givetvis inte
hindra eller fördröja utförandet av beslutad undersökning och inte heller
förberedande åtgärder som kan vidtas före den egentliga undersökningen. I
departementspromemorian har också föreslagits en bestämmelse om skyldighet
för vederbörande klinikchef eller undersökningsläkare att så snart
det är möjligt underrätta styresmannen för fångvårdsanstalten om tidpunkten
för undersökningens inledande.

Om förslaget genomförs kommer olika behandlingsregler att bli tillämpliga
på sådana i fångvårdsanstalt intagna som är häktade och andra i anstalten
intagna. Kriminalvårdsstyrelsen har ansett att detta skulle skapa
problem såväl för fångvårdspersonalen som bland de intagna. Jag kan för
min del inte finna att de smärre problem som kan uppstå bör hindra en sakligt
motiverad förbättring av situationen för de häktade exspektanterna.

Jag anser sålunda i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser
att möjlighet bör öppnas att förvara häktade exspektanter på fångvårdsanstalt
och där låta dem arbeta och tillbringa fritid tillsammans med andra
intagna.

Ett par remissinstanser anser att häktade exspektanter inte bör placeras
på andra anstalter än sådana där det finns tillgång till psykiater. I ett remissyttrande
har anförts att placering på annan anstalt än centralanstalt
bör ske bara i nödfall. En remissinstans har menat att tillsynen på fångvårdsanstalt
över undersökningsfallen kan bli besvärlig, varför endast anstalter
av typen Kumla, Österåker m. fl. bör komma i fråga.

Enligt min mening bör möjligheten att förvara häktade exspektanter på
fångvårdsanstalt inte inskränkas till vissa anstalter eller viss typ av anstalt.
Om en exspektant är i behov av psykiatrisk vård eller tillsyn, vilket
ofta torde vara förhållandet sett mot bakgrund av att beslut har meddelats
om rättspsykiatrisk undersökning, bör han givetvis placeras på en anstalt
där sådan vård eller tillsyn kan beredas honom. Därvid kommer närmast
centralanstalterna i fråga. Om tillsynen över en exspektant väntas bli besvärlig,
får detta beaktas vid prövningen huruvida han bör överföras till
fångvårdsanstalt och i så fall i vilken anstalt han bör placeras. Undantagsvis
bör häktad exspektant kunna förvaras i annan fångvårdsanstalt än allmän
anstalt, t. ex. i ungdomsanstalt.

I departementspromemorian har föreslagits att häktad exspektant som
förvaras i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar skall vara underkastad bestämmelserna
i 44—48 §§ 1964 års behandlingslag. Dessa bestämmelser reglerar
vissa frågor om arbete och fritid för dem som undergår fängelse. Förslaget
har i denna del inte mött invändning från någon remissinstans. Jag
har inte någon annan erinran mot förslaget än att 44 §, som avser den som

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

är intagen i öppen anstalt, inte bör tas med. På grund av 45—48 §§ 1964 års
behandlingslag kommer som huvudregel att gälla att den häktade skall arbeta
och tillbringa fritid tillsammans med en eller flera andra intagna. Möjlighet
finns dock att göra undantag härifrån. I andra avseenden än dem som
regleras i nämnda bestämmelser kommer för den häktade att gälla samma
bestämmelser som för häktade i allmänhet. Detta innebär bl. a. att den häktade
inte är skyldig att arbeta. Det bör å andra sidan framhållas att en häktad
exspektant som inte vill arbeta knappast bör komma i fråga för placering
i fångvårdsanstalt.

För att förvaring i fångvårdsanstalt under de villkor om vilka är fråga
skall komma till stånd bör särskilt förordnande därom meddelas. Som har
föreslagits i departementspromemorian bör detta förordnande meddelas av
kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen
bestämmer.

Förordnandet bör föregås av en allmän lämplighetsbedömning. Beträffande
denna kan jag hänvisa till vad som har anförts i referatet av departementspromemorian
(3.2. i det föregående).

Enligt departementspromemorian skall förordnande inte få meddelas
utan att undersökningsläkaren har begärt det. Detta har kritiserats av ett
par remissinstanser som anser att initiativet inte bör tas av undersökningsläkaren
utan av klinikchefen. Jag ansluter mig till dessa remissinstansers
uppfattning. Klinikchefen torde nämligen ha den bästa överblicken över
arbetsläget vid kliniken. I fråga om den som skall undersökas på annat
ställe än vid rättspsykiatrisk klinik och därför inte förvaras på klinik bör
dock begäran om förordnande framställas av undersökningsläkaren.

Som villkor för att förordnande skall få meddelas har i promemorian
vidare föreslagits att samtycke har lämnats av den misstänkte och åklagaren.
Detta har mött instämmanden i remissyttrandena. Även jag finner dessa
krav oeftergivliga. Enligt min mening bör dessutom uttryckligen föreskrivas
att försvararen skall få tillfälle att yttra sig.

Det måste vara möjligt att avbryta förvaringen i fångvårdsanstalt även
av annan anledning än att den rättspsykiatriska undersökningen skall inledas.
I departementspromemorian har föreslagits att sådant avbrytande
skall ske om särskilda skäl föranleder det. Beslutet skall ske i form av
återkallande av förordnandet om förvaring och meddelas av kriminalvårdsstyrelsen
eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer.
Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid Härlandaanstalten anser att chefen
för den fångvårdsanstalt där den häktade förvaras bör ha rätt att återsända
denne, om det visar sig olämpligt att ha honom på anstalten. Föreningen
Sveriges åklagare har föreslagit att förordnandet omedelbart skall återkallas,
om åklagaren begär det.

Även jag anser det lämpligt att beslut om avbrytande av förvaring — i

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

likhet med förordnande om förvaring — skall meddelas av kriminalvårdsstyrelsen
eller tjänsteman inom kriminalvården. Som exempel på anledning
till att förvaringen bör avbrytas kan nämnas att den häktade inte längre
önskar vara i fångvårdsanstalt eller ta del i arbete eller gemenskap med
andra eller att han behöver sådan psykiatrisk vård som inte kan beredas
honom i fångvårdsanstalten. Som har framhållits i departementspromemorian
bör emellertid frågan huruvida förvaringen bör avbrytas avgöras med
hänsvn tagen till alla omständigheter i saken, även till de praktiska förhållandena.
Anstaltschefs uppfattning om olämpligheten att ha viss häktad i
anstalten får beaktas vid den prövning om återkallande av meddelat förordnande
som beslutsberättigad tjänsteman företar. Likaledes får åklagares
begäran om förvaringens avbrytande beaktas inom ramen för sådan prövning.
Åklagarens begäran torde ofta innebära att särskilda skäl föreligger
att återkalla förordnandet.

Såsom framgår av vad jag bar anfört i det föregående är förslagets syfte
att minska olägenheterna av de långa väntetiderna vid rättspsykiatriska
undersökningar av häktade. Kriminalvårdsstyrelsen har ansett att förslaget
bör utformas på sådant sätt att det framgår att bestämmelsen avser
endast den speciella situation som har uppkommit och att de är tidsbegränsade.
Även enligt min mening bör bestämmelsen ses som ett provisorium
i avvaktan på alt förhållandena inom undersökningsväsendet förbättras.
Jag anser dock inte påkallat att detta kommer till uttryck i lagbestämmelsen.

Den föreslagna bestämmelsen bör las in som en ny paragraf i LRU. I 1958
års behandlingslag bör tas in en erinran om att särskilda bestämmelser
gäller om behandlingen av sådana häktade som nu avses.

Kompletterande föreskrifter om behandlingen i fångvårdsanstalt av häktade
exspektanter bör meddelas av kriminalvårdsstyrelsen efter samråd med
socialstyrelsen. Bestämmelse härom bör meddelas i tillämpningskungörelsen
till LRU.

5.3. Avräkning av häktningstid när ungdomsfängelse eller internering ådöms

Enligt gällande rätt kan häktningstid inte avräknas för den som döms
till ungdomsfängelse eller internering, medan sådan avräkning kan ske då
någon döms till fängelse på viss tid. Den som har dömts till ungdomsfängelse
eller internering i mål, vari han har varit häktad under lång tid med anledning
av rättspsykiatrisk undersökning, anser sig ofta orättvist behandlad
genom att häktningstiden inte avräknas från påföljden. Den dömde
uppfattar då ofta häktningstiden som en extra strafftid. Det förekommer
dock i viss utsträckning att domstolen uttryckligen förklarar, att den vid
bestämmandet av minsta tidens längd vid internering har tagit hänsyn till
väntetiden.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

I departementspromemorian har föreslagits att tid för rättspsykiatrisk
undersökning skall avräknas vid ungdomsfängelse och internering, i den
mån undersökningstiden har överstigit sex veckor och den dömde har hållits
häktad under den överskjutande tiden. Förslaget att införa en regel om
avräkning vid ungdomsfängelse och internering har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Endast interneringsnämnden
har ställt sig något kritisk. Nämnden anser det önskvärt att frågan
om avräkning tas upp till en något utförligare diskussion mot bakgrund
av syftet med och innebörden av ungdomsfängelse och internering. Nämnden
har dock vitsordat att skäl finns att införa en avräkningsregel.

Det är otillfredsställande att frihetsberövandet för den som döms till
ungdomsfängelse eller internering kan förlängas till följd av att laga tid för
utförande av rättspsykiatrisk undersökning inte kan hållas. Det måste anses
befogat att dröjsmål med sådan undersökning i fråga om den som därunder
har varit häktad får medföra minskning i motsvarande mån av frihetsberövandet
efter domen. Ungdomsfängelsenämnden har uppgett att
nämnden regelmässigt tillgodoräknar den dömde sådant dröjsmål vid beräknande
av minsta tiden i anstalt. Som har nämnts förekommer vidare att
domstol beaktar sådant dröjsmål vid bestämmande av minsta tiden för anstaltsvård
vid internering. Det bör emellertid komma till klart uttryck i lag
att dröjsmålet skall inverka på den ådömda påföljden. Jag delar därför uppfattningen
att det bör införas en regel om avräkning vid ungdomsfängelse
och internering av tid, under vilken den dömde har varit häktad för genomgående
av rättspsykiatrisk undersökning. Mot en sådan regel kan kanske
anföras vissa betänkligheter med hänsyn till påföljdernas art. Syftet med
regeln är emellertid endast att minska olägenheterna av de otillfredsställande
dröjsmålen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Bestämmelsen
bör ses som ett provisorium i avvaktan på att rättspsykiatrisk undersökning
i allmänhet skall kunna utföras inom föreskrivna sex veckor. Om
regeln utformas med beaktande härav bör de principiella betänkligheterna
få vika för de sakliga fördelar som uppnås.

Några remissinstanser har med hänvisning till vad som gäller för fängelse
föreslagit att avräkning skall kunna ske av hela vänte- och undersökningstiden.
Jag anser emellertid inte att avräkningsregeln bör utvidgas utöver
vad som är påkallat med hänsyn till dröjsmålen med undersökningarnas
utförande. Regeln bör därför avse endast den del av tiden som överstiger
i lagen angivna sex veckor. Inte heller är jag beredd att tillmötesgå de
remissinstanser, som har anfört att skäl för avräkning finns också när det
av annan anledning än rättspsykiatrisk undersökning har dröjt innan häktad
har dömts till ungdomsfängelse eller internering. Något behov av en
avräkningsregel torde knappast ha yppats i andra situationer än vid dröjsmål
med rättspsykiatrisk undersökning.

Enligt departementspromemorian skall avräkningen göras av ungdoms -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

fängelsenämnden och interneringsnämnden vid verkställigheten av påföljderna.
Domstolen skall alltså inte förordna om avräkning. Detta har kritiserats
av ett par remissinstanser. Såsom framgår av det tidigare anförda
anser jag att avräkning bör ske endast i den mån laga tid för utförande av
rättspsykiatrisk undersökning överskrids. Å andra sidan bör sådan överskjutande
tid alltid avräknas i den mån den dömde har varit häktad. Vid
sådant förhållande är det enligt min mening enklast och smidigast att avräkningen
får ske på verkställighetsstadiet. Som har föreslagits i departementspromemorian
kan bestämmelsen lämpligen las upp i 1964 års behandlingslag
i det lagrum som avser beräknande av tid för ungdomsfängelse och
internering.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213)
om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
2.1

7. De särskilda förslagen

7.1. Förslaget till lag angående ändring i lagen om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål

Bestämmelsen i 7 a § LRU, vilken avser misstänkt som är häktad och som
enligt meddelat beslut skall undergå rättspsykiatrisk undersökning, blir
tillämplig vare sig den misstänkte förvaras på rättspsykiatrisk klinik eller
i allmänt häkte när förordnande skall meddelas.

Med bestämmelsen avses att möjliggöra att häktad i väntan på rättspsykiatrisk
undersökning förvaras i fångvårdsanstalt tillsammans med andra
där intagna. Bestämmelsen tar naturligtvis i första hand sikte på att den
häktade i sådant fall överförs till den fångvårdsanstalt som blir aktuell
för hans del. Ett visst behov kan emellertid föreligga av att låta häktad,
som förvaras på klinik eller häkte i anslutning till fångvårdsanstalt, bo

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen
så när som på eu mindre, redaktionell jämkning i förslaget under 3).

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

kvar på kliniken eller häktet men arbeta och tillbringa fritid på själva
fångvårdsanstalten tillsammans med andra där intagna. Så bör kunna ske
inom ramen för bestämmelsen.

Enligt förslaget i departementspromemorian skulle i bestämmelsen anges
att det får förordnas, att den misstänkte skall under förvaring i fångvårdsanstalt
vara underkastad 44—48 §§ 1964 års behandlingslag i tillämpliga
delar. RÅ har ansett att avsikten att häktad skall kunna förvaras i fångvårdsanstalt
bör komma till tydligare uttryck, t. ex. genom lydelsen att det
får förordnas att den misstänkte »skall förvaras i fångvårdsanstalt». Lydelsen
av förslaget i departementspromemorian sammanhänger med att häktade
exspektanter redan enligt 7 § första stycket LRU i vissa fall förvaras
i fångvårdsanstalt, dock avskilda från intagna som är dömda. Jag har dock
ansett, att en lydelse i enlighet med vad RÅ har förordat är lämpligare. I bestämmelsen
anges därför att det får förordnas, att den misstänkte skall
förvaras i fångvårdsanstalt och därvid vara underkastad bestämmelserna i
45—48 §§ 1964 års behandlingslag i tillämpliga delar.

Interneringsnämnden har anlagt vissa synpunkter på förslaget i promemorian
att i fråga om behandlingen skall gälla bestämmelser i 1964 års behandlingslag,
vilka avser den som undergår fängelse. Nämnden har framhållit
att bestämmelserna om behandlingen av intagna i 5, 6 och 7 kap.
denna lag är anknutna till ådömd påföljd och inte till vilket slag av anstalt
som den dömde vårdas i. Förslaget stämmer enligt nämndens mening
överens med denna princip i och med att bestämmelser, som avser den som
har dömts till fängelse, blir tillämpliga på häktad, även om han förvaras i
ungdomsanstalt eller interneringsanstalt.

En förutsättning för att förordnande skall få meddelas är enligt den föreslagna
bestämmelsen att det kan förutses komma att dröja avsevärt innan
undersökningen kan inledas. Ett par remissinstanser, länsåklagaren i
Värmlands län och rikspolisstyrelsen, har ansett att uttrycket »dröja avsevärt»,
som var upptaget även i departementspromemorian, är alltför obestämt
och har därför förordat en mera bestämd tidsangivelse. Jag har emellertid
inte ansett det lämpligt att ange någon viss tid för den beräknade
väntetiden. Den minimitid som bör krävas för att förordnande skall kunna
meddelas kan nämligen, om hänsyn tas även till andra, mera praktiska omständigheter,
ställa sig något olika i olika fall. Det valda uttrycket bör ses
mot bakgrund av bestämmelsen i 4 § andra stycket LRU, enligt vilken undersökning
normalt skall utföras inom sex veckor. Avsevärt dröjsmål bör
föreligga, om det kan förutses dröja omkring 14 dagar innan undersökningen
kan inledas.

Som ytterligare förutsättning för att förordnande skall få meddelas föreskrivs
bl. a. att åklagaren samtycker därtill. Från åklagarhåll har under remissbehandlingen
påpekats att åklagaren saknar kännedom om vilka personer
som är intagna i den fångvårdsanstalt, vari den häktade avses bli pla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

cerad. Detta bör dock inte enligt min mening föranleda några olägenheter.
Åklagaren bör nämligen kunna lämna samtycke under villkor att den häktade
inte förvaras på samma anstalt som annan vilken är misstänkt i samma
mål.

I bestämmelsen föreskrivs att beslut meddelas av kriminalvårdsstyrelsen
eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Beslutanderätten
bör delegeras i sådan utsträckning att en tillräckligt snabb
handläggning kan ske. Det bör därvid beaktas att kravet på snabbhet gör
sig särskilt gällande i fråga om återkallande av meddelat förordnande. Chefen
för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda har ansett
att fråga om förordnande om förvaring och behandling i fångvårdsanstalt
bör lränskjutas till kriminalvårdsdirektören för yttrande. Jag har
inte funnit skäl alt föreslå en sådan föreskrift. Såsom följer av det tidigare
sagda kan beslutanderätten delegeras till kriminalvårdsdirektör.

Frågan huruvida förordnande om förvaring i fångvårdsanstalt och återkallande
av sådant förordnande skall kunna överklagas har i departementspromemorian
bedömts på det sättet att talan bör få föras mot förordnande,
som påstås ha meddelats i strid med kravet på begäran av läkaren och
samtycke av den misstänkte och åklagaren, medan besvärsrätt i övrigt inte
bör finnas. Förslaget i denna del har kritiserats av ett par remissinstanser.
Enligt RÅ:s mening har tillräckliga skäl för eu sådan begränsning av fullföljdsrätten
inte förebragts. RÅ anser att några nämnvärda fördelar inte
torde vara att vinna därmed och att för övrigt fall kan tänkas, där en misstänkt
med fog gör gällande att han mot sin vilja har förmåtts att lämna
sitt samtycke. JO sätter i fråga om behov av besvärsrätt föreligger. JO framhåller
att beslut, som efter delegation har meddelats av underordnad tjänsteman,
alltid torde kunna hänskjutas till kriminalvårdsstyrelsen och att behov
att kunna föra talan mot beslut av styrelsen knappast torde finnas.
Om styrelsen skulle meddela beslut i strid med föreskriften om krav på
begäran av undersökningsläkaren och samtycke av den misstänkte och åklagaren,
kan detta föranleda ingripande av JK eller JO. Ytterligare garantier
mot sådana fel bör enligt JO inte behövas. Om beslut har tillkommit på
grund av missförstånd, torde rättelse kunna ske utan anlitande av särskilt
besvärsförfarande. Länsåklagaren i Värmlands län finner det mindre tillfredsställande
på grund av åklagarens partsställning att talan inte skall
kunna föras mot åklagarens vägran att samtycka till förordnande enligt
7 a § första stycket. Visserligen kan den misstänkte begära prövning av
åklagarens vägran hos överordnad åklagare, men sådan åklagare torde inte
kunna göra någon ändring utan att överta målet. Även om saken måhända
är av mindre betydelse, finns anledning att överväga om inte 7 a § bör kompletteras
med en bestämmelse av innehåll att den tilltalade får begära prövning
av åklagarens vägran till samtycke hos domstolen i målet.

Jag instämmer i remissynpunkterna att man inte skulle vinna mycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

med att begränsa talerätten. Beslut om placering och behandling inom kriminalvården
torde i princip kunna överklagas. Det är därför mest konsekvent
att inte heller här begränsa rätten att föra talan mot meddelat beslut.
Något missbruk av en oinskränkt talerätt kan inte befaras. Jag anser
inte att förfarandet bör kompliceras med införande av möjlighet till sådan
överprövning hos domstol som länsåklagaren har ifrågasatt. Behov därav
torde knappast föreligga.

Förslaget till ändring i LRU i övrigt är föranlett av att medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen har förts samman till ett verk, kallat socialstyrelsen.

7.2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om behandling i
fångvårdsanstalt

De par t em ents pr om em or ian

Den i promemorian föreslagna bestämmelsen innebär att i fråga om den
som har dömts till ungdomsfängelse eller internering i mål, vari han har
hållits häktad och undergått rättspsykiatrisk undersökning, skall vid tilllämpningen
av 22 § första stycket i 1964 års behandlingslag iakttas följande.
Har utlåtande över undersökningen avgetts senare än vad som anges i
4 § andra stycket andra punkten LRU, skall den överskjutande tiden, i den
mån den dömde därunder har hållits häktad, avräknas vid fastställande av
den dag som är av betydelse för tillämpning av 29 kap. 4 § eller 30 kap. 5 §
BrB.

Remissyttrandena

Rikspolisstyrelsen kritiserar att tidpunkten för avgivandet av utlåtande
över undersökningen föreslås bli avgörande för beräknande av den tid som
skall avräknas. Styrelsen anför att med hänsyn till den tid som kan förflyta
i samband med att utlåtandet expedieras till domstolen beräkningen
bör anknytas till den dag, då utlåtandet inkommer till domstolen.

Ungdomsfängelsenämnden anser att den föreslagna bestämmelsen är alltför
begränsad. Nämnden framhåller att förslaget omfattar endast den i 29
kap. 4 § BrB föreskrivna minimitiden för den första anstaltsbehandlingen
vid ungdomsfängelse och av domstol bestämd minsta tid för internering. De
verkställighetstider som i övrigt gäller för ungdomsfängelse, 29 kap. 2 §
och 34 kap. 8 § första och andra styckena BrB, och i viss mån motsvarande
regler för internering ändras inte genom förslaget. Ett genomförande av
förslaget skulle, såvitt avser ungdomsfängelse, medföra att verkställighetstiderna
för varje av förslaget berörd intagen skulle behöva beräknas efter
två olika system. Detta skulle i praktiken vålla stora olägenheter för nämnden.
Enligt nämndens mening är det också principiellt riktigare att, om
man tillgodoräknar väntetiden vid bestämmandet av viss minimitid i anstalt,
väntetiden får inverka också i övrigt på verkställighetstiderna. Nämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

den föreslår därför att den föreslagna bestämmelsen utvidgas till att omfatta
även övriga i lag bestämda frister för påföljderna med resultat att den
avräkningsbara väntetiden blir att anse såsom verkställd påföljd. Nämnden
framhåller vidare att utan särskild föreskrift i lagen avräkning torde
böra ske även i fall, då den, som förut har dömts till ungdomsfängelse eller
internering, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 BrB döms till fortsatt sådan
påföljd. Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare bör
övervägas om bestämmelsen om avräkning bör göras tillämplig även på den
i 34 kap. 8 § andra stycket BrB föreskrivna tiden. Interneringsnämnden
framhåller att dagen för minsta tidens utgång vid internering är av betydelse
vid tillämpningen inte bara av 30 kap. 5 § BrB utan även av t. ex. 7
och 8 §§ i samma kapitel och 60 § 1964 års behandlingslag. Vad förslaget
syftar till torde enligt nämnden komma till bättre uttryck, om det anges
att tid motsvarande den, varmed sexveckorsfristen har överskridits, skall
avräknas vid beräkning av dagen för minsta tidens utgång. Nämnden vill
vidare fästa uppmärksamheten på ett ytterligare fall som inte omfattas av
den föreslagna lydelsen. Om den, som redan har dömts till internering, häktas
i ny rättegång och underkastas rättspsykiatrisk undersökning, vilken tar
längre tid än sex veckor, kan domstolen komma att tillämpa 34 kap. 1 §
1 BrB utan att därvid enligt 34 kap. 9 § bestämma ny minsta tid. Konsekvensen
kan möjligen, anför nämnden, anses kräva att den överskjutande
tiden bör få ingå i den tid om tre år, eller fem år, som det talas om i 30
kap. 8 § BrB.

Departementschefen

t det nya andra stycket i lagrummet anges att avräkningsregeln är tilllämplig
i fråga om den som har dömts till ungdomsfängelse eller internering
i mål, vari han har hållits häktad och undergått rättspsykiatrisk undersökning.
Häri inbegrips givetvis de fall då någon har dömts till sådan
påföljd med tillämpning av 34 kap. 1 § 2 eller 3 BrB. Avräkning skall alltså
kunna ske när domstol har dömt särskilt till ungdomsfängelse eller internering
för det nya brottet eller undanröjt den tidigare ådömda påföljden
och för brotten dömt till gemensam påföljd av ungdomsfängelse eller internering.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall avräkning äga rum om utlåtande
över undersökningen har avgetts senare än som anges i 4 § andra
stycket andra punkten LRU. Avräkning skall då ske av den överskjutande
tiden i den mån den dömde har hållits häktad under denna tid. I 4 § andra
stycket andra punkten nämnda lag föreskrivs att utlåtande skall avges
till rätten inom sex veckor från det att beslutet om undersökningen inkom
till den klinik eller den station till vilken undersökningen hör. De tidpunkter
som blir avgörande för i vad mån avräkning skall kunna ske är alltså
dels dagen då domstolens beslut om undersökning inkom till vederbörande

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

klinik, dels dagen då utlåtandet avgavs till rätten. Rikspolisstyrelsen hav
anfört att avgörande för den senare tidpunkten bör vara inte när utlåtandet
avges utan när det inkommer till rätten. Med att utlåtande har avgetts
till rätten vid viss tidpunkt, vilket anknyter till motsvarande uttryck i
4 § LRU, avses emellertid att utlåtande har inkommit till rätten vid den
tidpunkten.

Jag delar ungdomsfängelsenämndens och interneringsnämndens uppfattning
att avräkningsregeln bör få en mindre snäv tillämpning än som hai
kommit till uttryck i den i departementspromemorian föreslagna bestämmelsen.
Avräkningen bör naturligtvis i första hand få inverka på minsta
tiden för vård i anstalt. Minsta tiden är emellertid av betydelse inte bara
för att man skall kunna avgöra när den dömde tidigast får överföras till
vård utom anstalt utan även i vissa andra fall, vid internering t. ex. för att
påföljden skall kunna upphöra enligt 30 kap. 7 § BrB, då den dömde är i
varaktigt behov av sluten psykiatrisk vård, och för möjligheten att erhålla
s. k. långtidspermission enligt 60 § 1964 års behandlingslag. Avräkningen
bör inverka på minsta tiden även i dessa och liknande fall. Regelns räckvidd
bör dock inte begränsas härtill. De skäl som kan anföras för att införa
en avräkningsregel talar för att regeln bör gälla också vid beräknande av
längsta tiden för anstaltsvård. Annars kan den dömde om maximitiden utnyttjas
med samma fog som då det gäller minsta tiden anse att tiden lör
påföljden har förlängts. Om avräkningsregeln blir generellt tillämplig på
verkställighetstiderna vid ungdomsfängelse och internering uppnår man
också en mera konsekvent tillämpning. En sådan regel måste anses vara
den principiellt riktigaste. I enlighet med det anförda anser jag att avrakningsregeln
bör ges den utformningen att den avräkningsbara tiden skall
anses som tid under vilken påföljden har verkställts i anstalt.

Avräkning bör kunna ske också då domstol beträffande häktad, som har
undergått rättspsykiatrisk undersökning i målet, förordnar med tillämpning
av 34 kap. 1 § 1 BrB att tidigare ådömd ungdomsfängelse- eller interneringspåföljd
skall avse även det nya brottet. De skäl som föreligger för
avräkningsregeln är nämligen tillämpliga även i denna situation. En annan
sak är att i praktiken avräkning torde bli aktuell ytterst sällan i sådana
fall, bl. a. på grund av att häktning i allmänhet kan undvikas om den misstänkte
vårdas i anstalt. För att oklarhet inte skall uppstå bör anges att
bestämmelsen gäller även vid tillämpning av 34 kap. 1 § 1 BrB. Detta kommer
till uttryck i det nya styckets sista punkt, där det anges att vad som
har sagts tidigare i samma stycke skall gälla också i fråga om den, beträffande
vilken har förordnats att ungdomsfängelse eller internering som
har ådömts tidigare skall avse ytterligare brott.

Om 34 kap. 1 § 1 BrB har tillämpats beträffande den som har dömts till
internering och den dömde har hållits häktad i målet med anledning av
rättspsykiatrisk undersökning som har avslutats efter sexveckorsfristens ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

gång skall alltså anstaltsvård anses ha pågått under den överskjutande tiden.
Detta innebär att denna tid inverkar på verkställighetstiderna för påföljden,
bl. a. på minsta tiden för vård i anstalt. Om den dömde vårdas i
anstalt eller domstolen beslutar att han skall återintas i anstalt, skall domstolen
enligt 34 kap. 9 § första stycket bestämma minsta tid för den fortsatta
anstaltsvården, om inte särskilda skäl är däremot. Bestäms ny minsta
tid, skall den överskjutande undersökningstiden avräknas därifrån vid påföljdens
verkställande.

Om domstol har tillämpat 34 kap. 1 § 1 BrB beträffande den som tidigare
har dömts till ungdomsfängelse, skall likaledes avräkning ske vid beräknande
av verkställighetstiderna för påföljden, om övriga förutsättningar för
avräkning föreligger. Om det nya brottet har begåtts efter att verkställigheten
av den tidigare ungdomsfängelsepåföljden började, kan rätten enligt
34 kap. 8 § andra stycket föreskriva att den som vårdas i anstalt eller
som återintas inte får överföras till vård utom anstalt förrän sex månader
har förflutit från rättens beslut eller återintagningen, såvida inte längsta
tiden för vård i anstalt dessförinnan går till ända. Det förhållandet att denna
sexmånaderstid är anknuten till rättens beslut eller återintagningen bör
inte hindra att avräkning skall ske också i denna situation. Uppenbarligen
finns det inte någon saklig anledning till att detta fall skulle behandlas annorlunda
än övriga fall då avräkning skall ske.

Såsom har framhållits i det föregående skall avräkning kunna ske, när
domstol med tillämpning av 34 kap. 1 § 2 BrB har dömt särskilt till ungdomsfängelse
eller internering för det nya brottet. Avräkning enligt den
föreslagna bestämmelsen är däremot utesluten, om domstol med tillämpning
av 34 kap. 1 § 2 har dömt till annan påföljd. Detta innebär att om den, som
tidigare har dömts till ungdomsfängelse eller internering, i ny rättegång,
vari han har hållits häktad och genomgått rättspsykiatrisk undersökning
som inte har avslutats före sexveckorsfristens utgång, har dömts särskilt
till annan påföljd, avräkning inte kan ske på den tidigare påföljden, inte
ens om domstolen, då den tidigare påföljden är ungdomsfängelse, enligt
34 kap. 8 § första stycket har förlängt den längsta tid som ungdomsfängelse
får pågå. I vissa av dessa fall kan domstolen i stället förordna om avräkning
på den nya påföljden enligt 33 kap. 3 § första stycket.

Av avräkningsregehi följer att, när förutsättningar för avräkning enligt
bestämmelsen föreligger, domstolen inte skall låta den avräkningsbara tiden
påverka bestämmandet av minsta tiden för anstaltsvård vid internering.
Likaså bör domstolen bortse från den undersökningstid som skall
avräknas vid verkställigheten, när domstolen bedömer om den enligt 34
kap. 8 § andra stycket BrB skall föreskriva eu sexmånaderstid före vars
utgång den till ungdomsfängelse dömde inte får överföras till vård utom
anstalt.

Avräkningsregeln har tagits upp i 22 § 1964 års behandlingslag och an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

knutits till vad som är föreskrivet om beräkning av tid för ungdomsfängelse
och internering. Avräkningen skall alltså ske på verkställighetsstadiet.
Frågan om avräkning kommer därvid att åvila ungdomsfängelsenämnden
resp. interneringsnämnden. För att nämnderna skall ha tillgång
till nödvändiga uppgifter bör föreskrivas att vederbörande domstol skall
tillställa resp. nämnd de uppgifter som behövs för tillämpning av avräkningsbestämmelsen.
Sådan föreskrift kan lämpligen meddelas i 9 § kungörelsen
angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m.

Eftersom avräkningen inte skall göras av domstolen utan först vid påföljdens
verkställande, kan påföljdens längd bli kortare vid verkställigheten
än vad som kan utläsas av domen i målet. Jag finner därför lämpligt att
domstolen, när förutsättningar för avräkning föreligger, erinrar härom i
domen. En sådan erinran torde vara av värde främst för den dömde.

Avräkningsregeln kan lämpligen träda i kraft den 1 april 1969. Regeln
bör inte bli tillämplig när domen har meddelats före ikraftträdandet.

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213)
om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 198b (nr 5bl)
om behandling i fångvårdsanstalt

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Bilaga 1

1) Departementspromemorians förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 361) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål

Härigenom förordnas, dels att i 1, 3, 4 och 6 §§ lagen den 16 juni 1966
om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål ordet »medicinalstyrelsen» eller
form av detta ord skall utbytas mot ordet »socialstyrelsen» eller motsvarande
form därav, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad
7 a §, av följande lydelse.

7 a §.

Om det beträffande misstänkt, som är häktad, kan förutses att det kommer
att dröja avsevärt innan beslutad rättspsykiatrisk undersökning kan
börja, får förordnas, att den misstänkte skall under förvaring i fångvårdsanstalt
vara underkastad bestämmelserna i 44—48 §§ lagen om behandling
i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar. Sådant förordnande får meddelas endast
om undersökningsläkaren begär det samt den misstänkte och åklagaren
samtycka därtill.

Beslut enligt denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller
tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Talan mot sådant
beslut får icke föras i annat fall än då beslut enligt första stycket påstås
ha meddelats i strid mot detta styckes sista punkt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

2) Departementspromemorians förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213) om
behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 25 april 1958 om behandlingen
av häktade och anhållna in. fl. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

12 §.

Närmare föreskrifter----av Konungen.

Om behandlingen i vissa fall av häktad, som väntar på rättspsykiatrisk
undersökning, gälla särskilda bestämmelser i 7 a § lagen den 16 juni 1966
(nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3) Departementspromemorians förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om
behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i
fångvårdsanstalt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §.

Vad i-----------eller internering.

I fråga om den som dömts till
ungdomsfängelse eller internering i
mål, vari han hållits häktad och undergått
rättspsykiatrisk undersökning,
skall vid tillämpningen av
första stycket iakttagas följande.
Har utlåtande över undersökningen
avgivits senare än vad som anges i
i § andra stycket andra punkten lagen
om rättspsykiatrisk undersök -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

(Nuvarande lydelse)	(Föreslagen lydelse)
	ning i brottmål, skall den överskju-tande tiden, i den mån den dömde därunder hållits häktad, avräknas vid fastställande av den dag som är av betydelse för tillämpning av 29 kap. 4 § eller 30 kap. 5 § brottsbal-ken.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 4 februari 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet
justitierådet
regeringsrådet
justitierådet

Lind,

Alexanderson,

Ringdén,

CoNRADI.

Enligt lagrådet den 20 januari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 13
december 1968, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, 2) lag angående ändrad lydelse av
12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. och 3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj
1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Torkel Gregow.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
7 februari 1969.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Erig Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213)
om behandlingen av häktade och anhållna in. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 196b (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran,
och anför.

Jag förordar en mindre, redaktionell jämkning i förslaget under 3) och
hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga
förslagen med den vidtagna ändringen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 680596