Kungl. Maj:ts proposition nr 21 (Proposition 1954:21)

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Nr 21.

Kungl. Mcij:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939
(nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m.; given Stockholms
slott den 8 januari 195b.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ändring i krigsförsäkringslagen för att möjliggöra
statlig medverkan vid meddelande av återförsäkring av brandförsäkring
vid krig, krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden.
1

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 21

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68)
om statlig krigsförsäkring m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring
m. in.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

Vid krig —-------äga tillämpning.

Staten må ock under förhållanden,
som ovan angivas, efter förordnande
av Konungen, åt svenskt försäkringsbolag
eller sammanslutning av
sådana bolag meddela återförsäkring
av såväl försäkring, varom i första
stycket förmäles, som transportförsäkring
av annat slag än i nämnda
stycke avses.

Staten må ock under förhållanden,
som ovan angivas, efter förordnande
av Konungen, åt svenskt försäkringsbolag
eller sammanslutning av
sådana bolag meddela återförsäkring
av försäkring, varom i första stycket
förmäles, och av transportförsäkring
av annat slag än i nämnda stycke
avses ävensom av brandförsäkring.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. 1

1 Senaste lydelse se SFS 1942:369.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 december 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, social-, inrikes- och finansdepartementen
fråga om statlig återförsäkring av brandförsäkring vid krig,
krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Föredraganden
anför därvid följande.

Den beredskapslagstiftning, som avser att ge samhället möjlighet att
bemästra de svårigheter, vilka i olika hänseenden kan göra sig gällande
till följd av krig, krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga
förhållanden, omfattar åtskilliga lagar på försäkringsväsendets
område. I förevarande sammanhang må nämnas lagen den 21 juni 1940
(nr 541) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig
in. m. Denna lag innehåller bl. a. föreskrifter, som syftar till att ge ökade
möjligheter till åter för säkring inom landet. Enligt lagen äger vidare försäkringsinspektionen
under krigsförhallanden medge inländskt försäkringsbolag
— med visst undantag — rätt att utan återförsäkring ikläda sig ansvarighet
på samma risk för högre belopp än som kan ske jämlikt bolagsordningen.

Vidare kan erinras om lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig
krigsförsäkring m. in. (krigsförsäkringslagen). Enligt denna lag äger staten
bl. a. åt svenskt försäkringsbolag eller sammanslutning av sådana bolag
meddela återförsäkring av transportförsäkring såväl mot krigsrisk m. m.
som annan risk. I kungörelse den 3 september 1939 (nr 596) ges närmare
föreskrifter angående tillämpningen av lagen, enligt vilka försäkringsverksamhetens
handhavande ankommer på en särskild nämnd, statens krigsförsäkringsnämnd.
Jämlikt 3 § i kungörelsen gäller bl. a. att återförsäkring som
nyss sagts kan beviljas allenast när så prövas vara av väsentlig betydelse för
tillförseln av förnödenheter eller eljest för vidmakthållande av handel eller
annan näring.

I skrivelse den 20 juni 1951 har Svenska brandförsäkringsanstalters kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

sortium av år 1940 — som bildats för att ombesörja vissa för försäkringsväsendet
gemensamma angelägenheter under krig — fäst uppmärksamheten
på att det i händelse av krig kan komma att yppa sig svårigheter att åstadkomma
erforderlig riskutjämning inom landet på brandförsäkringsväsendets
område. I skrivelsen har med anledning därav såsom en beredskapsåtgärd
ifrågasatts, att staten skulle berättigas att genom krigsförsäkringsnämnden
i viss utsträckning meddela återförsäkring även för brandförsäkring.

Konsortiet har till stöd för framställningen anfört bl. a.:

Brandförsäkring meddelas i Sverige av svenska och utländska försäkringsinrättningar.
För meddelad försäkring svarar försäkringsgivaren intill
det belopp, som begränsas av den nominella försäkringssumman. Direktförsäkringsgivarna
ha emellertid genom ett omfattande system av återförsäkring
avbördat sig en del av det ansvar de stå gentemot försäkringstagarna.
En direktförsäkringsgivare, som har tecknat en försäkring på ett företag på
t. ex. 5 milj. kr., svarar gentemot försäkringstagaren för skador upp till
detta belopp men har kanhända genom återförsäkring avbördat sig 4,5 milj.
kr., så att han netto endast står för 500 000 kr. Det belopp direktförsäkringsgivaren
sålunda anser sig kunna svara för utan återförsäkring fastställes
"på basis av brandförsäkringsbolagens mångåriga erfarenhet av olika
riskers beskaffenhet och med hänsyn till bolagens kapital och premieinkomst.

De svenska bolagen taga i viss utsträckning återförsäkring hos varandra.
Erforderlig riskutjämning kan emellertid icke erhållas inom landet och
bolagen taga därför återförsäkring även hos utländska bolag. De senare återförsåkra
å sin sida hos svenska bolag, och genom det utbyte av återförsäkring
som sålunda förekommer erbålles till gagn för den svenska försäkringsrörelsen
och för det svenska folkhushållet en utjämning av risker som eljest
icke skulle kunna åvägabringas.

Om man tänker sig, att en direktförsäkringsgivare förlorar sitt återförsäkringsskydd,
blir hans faktiska ansvar på de av honom direkt försäkrade
riskerna betydligt större än vad han räknat med när försäkringen tecknades.
Även om återförsäkringsgivaren faller bort, kommer nämligen direktförsäkringsgivaren
icke från sitt avtal med försäkringstagaren.

Om under normala förhållanden en återförsäkringsgivare faller bort, torde
det icke möta några oöverstigliga svårigheter för direktförsäkringsgivaren
att på annat sätt avbörda sig den risk han icke anser sig kunna stå.
Skulle Sverige på grund av krigsförhållanden bli avspärrat, kan däremot
situationen bli den, alt de svenska försäkringsgivarnas förbindelser med de
utländska återförsäkringsgivarna brytas och att därför bolagets faktiska
ansvarighet ökas med ett belopp motsvarande vad som avgivits i återförsäkring.
I ett sådant läge kunna också de i Sverige såsom direktförsäkringsgivare
"arbetande utländska bolagen bli tvingade upphöra med sin verksamhet.
Om icke de försäkringstagare, som täckt hela eller en del av sitt försäkringsbehov
hos dessa bolag, kunna få dem överförda på svenska bolag —
vilket dessa bolag självfallet äro villiga att göra sitt yttersta för att möjliggöra
— bli de helt eller delvis utan försäkringsskydd. Skola de svenska bolagen
övertaga dessa de utländska försäkringsgivarnas direktförsäkringar
kommer deras ansvarighet att ytterligare ökas. Detta kommer att medföra
stora svårigheter särskilt i fråga om de försäkringsobjekt, där de svenska
bolagen redan tidigare svara för så stora försäkringssummor, som de anse
sig ha möjlighet göra.

Redan under första världskriget träffades vissa anordningar för att be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

mästra en dylik situation. Detta skedde också under andra världskriget. Sålunda
bildades före andra världskriget två jämställda konsortier, Svenska
Tariff-Brandförsäkringsbolags Konsortium av 1940 och Svenska Brandstodskonsortiet,
vart för sig kallat Konsortiet No 1, vilkas huvudsyfte var
att omhändertaga de utländska bolagens försäkringsbestånd, förvalta dessa
för deras räkning och återlämna dem, så snart tillfälle därtill gavs. Gemensamt
bildade de båda konsortiernas medlemmar Svenska Brandförsäkringsanstalters
Konsortium av år 1940, kallat Konsortiet No 2, med mera vittgående
uppgifter i händelse av en fullständig avspärrning. De svenska konsortierna
träffade med motsvarande, i samma syfte av de norska brandförsäkringsbolagen
grundade institut, avtal för ömsesidigt stöd. Dessa konsortier
ha sedan andra världskrigets slut fortlevat, ehuru de icke utövat någon
verksamhet. I dagens situation ha brandförsäkringsbolagen ansett det angeläget
ånyo överväga vad som behöver göras för att säkerställa erforderligt
försäkringsskydd åt landets produktionsapparat i händelse Sverige skulle
bli avspärrat och förbindelserna med utländska försäkringsgivare därmed
skulle avbrytas.

Man har därvid undersökt omfattningen av det ansvar bolagen iklätt
sig gentemot olika försäkringstagare. Bolagen ha gjort en förteckning över
de största riskerna. Förteckningen utvisar den maximiskada, som före senaste
tidens värdestegring beräknades kunna drabba riskerna under fredliga
förhållanden. För 66 risker utgör den beräknade maximiskadan över 10
milj. kr per risk, för 21 över 15 milj. kr och för 6 över 20 milj. kr. Den
största beräknade skadan uppgår till 28,5 milj. kr.

Därjämte ha bolagen undersökt maximibeloppet av den skada på en och
samma risk som de i konsortierna engagerade bolagen gemensamt kunna
täcka under nuvarande förhållanden utöver vad de hålla netto och utöver
de belopp de skulle komma att få svara för, om deras obligatoriska (d. v. s.
kontraktsbundna) återförsäkring bortfölle. Denna maximiskada beräknas
kunna få uppgå till ca 10 milj. kr per risk.

Med utgångspunkt från ovan nämnda täckningskapacitet anse sig de
svenska bolagen vara i stånd att i varje fall vid den prisnivå, som rådde i
början av år 1951, fullgöra de förpliktelser de själva iklätt sig gentemot
sina försäkringstagare, även om förbindelserna med de utländska återförsälcringsgivarna
skulle avbrytas.

Fortsätta priserna att stiga kunna bolagens möjligheter att vid en avspärrning
helt täcka de större riskerna komma att starkt försvåras eller
rent av omöjliggöras. Än svårare skulle det i en sådan situation bli för de
svenska bolagen att ikläda sig det ytterligare försäkringsansvar på sådana
risker, som kunde bli erforderligt, om de i Sverige arbetande utländska
direkttecknande bolagen nödgades upphöra med sin verksamhet här.

Det torde vara uppenbart, att det är ett synnerligen viktigt samhällsintresse
att produktionsapparaten hålles igång “även vid en avspärrning och
att försäkringstagarna kunna få full täckning för sina försäkringsbehov. I
den mån försäkringsbolagens egen kapacitet icke räcker till, synes det
därför ligga i statens eget intresse att inträda som återförsäkrare; detta så
mycket mera som de företag, vilka i ett sådant läge i första hand skulle
bliva nödlidande, kunna antagas komma att arbeta huvudsakligen för statens
räkning. Det får anses utomordentligt angeläget, att redan nu sådana
beredskapsatgärder vidtagas i antytt avseende att i händelse av avspärrning
försäkringsskydd utan dröjsmål kan beredas åt våra industrier. Därest
staten förklarar sig beredd att övertaga så stor del av ansvarigheten
för brandförsäkring av industririsker, som de svenska bolagen med utnyttjande
av hela sin kapacitet icke förmå täcka, torde detta lämpligast kunna

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

ske på så sätt, att staten inträder såsom återförsäkringsgivare åt ovan
nämnda konsortier.

En statlig medverkan vid täckande av toppriskerna inom brandförsäkring
under krigstid torde lämpligen kunna ske genom krigförsäkringsnämnden.

De former under vilka nämnden under det senaste kriget bedrev sin verksamhet
torde vara väl lämpade även för det fall, att reassurans beträffande
brandförsäkring inrymmes i nämndens befogenheter. Självfallet äro brandförsäkringsbolagen
— liksom på sin tid sjöförsäkringsbolagen — beredda
att ställa erforderlig sakkunskap inom sitt verksamhetsområde till nämndens
förfogande.

De svenska brandförsäkringsbolagen äro angelägna framhålla att de både
kunna och vilja fullgöra sina förpliktelser och att den åtgärd som här föreslagits
är att betrakta som en beredskapsåtgärd till folkhushållets bästa, i
händelse av ogynnsammast tänkbara omständigheter förorsakade av krig
eller av krig föranledda förhållanden.

över konsortiets framställning har yttranden avgivits av statskontoret,
kommerskollegium, försäkringsinspektionen, statens krigsförsäkringsnämnds
likvidatorer och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Kommerskollegium har i ärendet mottagit yttranden från Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, handelskammaren
i Gävle, Sveriges industriförbund samt Svenska försäkringsbolags
riksförbund.

Statskontoret har i sitt yttrande förklarat sig icke vara berett att enbart
på konsortiets framställning förorda att åtgärder vidtages i avsett syfte.
Emellertid anser statskontoret, att konsortiets förslag bör upptagas till övervägande
vid en översyn av lagen om statlig krigsförsäkring och övriga bestämmelser
rörande beredskapsåtgärder.

I samtliga övriga yttranden har konsortiets förslag tillstyrkts.

Kommerskollegium understryker att det är ett synnerligen viktigt samhällsintresse,
att produktionsapparaten hålles i gång även vid en avspärrning
och att försäkringstagarna också i dylikt fall kan få full täckning
för sina försäkringsbehov. Om den situationen skulle inträda, att de utländska
återförsäkringsgivarna bortfaller och samtidigt de utländska direktförsäkringsgivarna
upphör med sin verksamhet här, är det enligt kollegium
uppenbart att det — särskilt med hänsyn till förändringarna i penningvärdet
— knappast blir möjligt att säkerställa försäkringstagarnas intressen
utan statlig medverkan. På grund av de betydande samhällsekonomiska skadeverkningar,
som kan bli följden av eu sådan desorganisation av återiorsäkringsväsendet,
tillstyrker kollegium förslaget, att staten inträder som
återförsäkringsgivare.

Försäkringsinspektionen betonar, att det i första hand är ett intresse
för den enskilde, att ett tillfredsställande brandförsäkringsskydd i möjligaste
mån skall kunna upprätthållas vid krig eller krigsfara eller eljest under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden. Med hänsyn till de
ekonomiska värden, som de större brandriskerna representerar, måste frågan
emellertid också anses vara av utomordentlig betydelse för folkhus -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

hållet i dess helhet. Enligt inspektionens mening kan samhället därför
icke undandraga sig att vidtaga de mått och steg som erfordras för att
brandförsäkringen, så långt detta är möjligt, skall kunna fungera under
sådana extraordinära förhållanden.

De svenska försäkringsbolagen med sin mångåriga erfarenhet är enligt
försäkringsinspektionen utan tvivel bäst skickade att även under krigsförhållanden
ombesörja de med den direkta försäkringsverksamheten förknippade
arbetsuppgifterna, såsom premiedebitering och skadereglering. Att statens
engagemang begränsas till återförsäkringsplanet anser inspektionen
därför ändamålsenligt. Inspektionen har icke heller i övrigt funnit anledning
till anmärkningar mot det framlagda förslaget.

Statens krigsförsäkringsnämnds likvidatorer erinrar om att motivet till
den bestämmelse i krigsförsäkringslagen, varigenom staten tillagts befogenhet
att meddela återförsäkring även av annan transportförsäkring än mot
krigsrisk — d. v. s. mot s. k. civil sjörisk — är detsamma som åberopas av
konsortiet, nämligen att ett krig kan medföra sådant avbrott i försäkringsbolagens
normala återförsäkringsförbindelser att dessa helt eller delvis måste
ersättas av statlig återförsäkring. Dylik återförsäkring togs också, framhåller
likvidatorerna, i viss begränsad utsträckning i anspråk av sjöförsäkringsan'',
stalterna under krigsförsäkringsnämndens verksamhetstid. Då
situationen för brandförsäkringsbolagen i händelse av krig kan utveckla
sig på samma sätt som för sjöförsäkringsgivarna och möjlighet till statlig
återförsäkring i så fall kan bli av behovet påkallad, tillstyrker likvidatorerna,
att krigsförsäkringslagen erhåller en så tillvida ändrad lydelse att statlig
återförsäkring även skall kunna meddelas åt svensk försäkringsanstalt
eller sammanslutning av sådana anstalter av försäkring mot brandrisk.
Likvidatorerna förutsätter, att därest dylik återförsäkring skulle ifrågakomma
inom brandförsäkringsområdet, sakkunnig person i lämplig form
knytes till den institution, som kommer att handha den statliga försäkringen.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser den föreslagna
anordningen med statlig återförsäkring av brandförsäkringar utgöra ett mycket
värdefullt komplement till de åtgärder, som redan vidtagits eller är under
planläggning för beredskapens höjande på brandförsäkringsområdet.
Det föreligger uppenbarligen, framhåller nämnden, farhåga för att, särskilt
under ett krig vari riket indrages, konsortiernas täckningskapacitet
kan komma att visa sig otillräcklig för att säkra vissa topprisker inom industrien.
Att ett sådant förhållande skulle kunna medföra allvarliga vådor
finner nämnden självklart. I ett dylikt läge, då viktiga samhällsintressen
står på spel, anser nämnden staten böra inträda såsom garant.

Industriförbundet finner det vara av utomordentlig betydelse såväl för
industrien som för folkhushållet, att i möjlig mån betryggande garantier
kan skapas för att industriföretag och andra, som tecknat brandförsäkring,
i ett extraordinärt läge, då de internationella förbindelserna på återförsäkringsväsendets
område avbrutits, kan få täckning för uppkomna brandska -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

dor och därigenom bl. a. sättes i stånd att återuppbygga genom brand förstörda
anläggningar in. in. Förbundet understryker att konsortiet visserligen
förklarat, att de svenska brandförsäkringsanstalterna även vid en sådan
avspärrning skulle vara i stånd att fullgöra sina egna försäkringsförpliktelser
vid nuvarande prisnivå. Det är emellertid naturligt, anför förbundet,
om de svenska brandförsäkringsanstalterna i ett dylikt läge ej kan
med egna resurser reglera de högst betydande skador, som kan tänkas inträffa
därest kostnaderna för återuppbyggnad av brunna anläggningar o. d.
fortsätter att stiga. Härtill kommer enligt förbundet önskvärdheten av att
svenska brandförsäkringsanstalter i ett avspärrningsläge kan ikläda sig försäkringsansvar
i stället för de i Sverige arbetande utländska direkttecknande
bolag, som då nödgas upphöra med sin verksamhet här i landet. Industriförbundet
finner det därför vara naturligt, att de svenska brandförsäkringsanstalterna
erhåller möjlighet att teckna återförsäkring på affärsmässiga
villkor hos lämpligt statligt organ. I likhet med konsortiet finner förbundet
därvid krigsförsäkringsnämnden böra ifrågakomma i första hand.
Det betonas emellertid att den ifrågasatta anordningen icke bör träda i
kraft, med mindre de svenska försäkringsanstalterna på grund av avbrott i
förbindelserna med utländska återförsäkringsgivare eljest skulle bli urståndsatta
att fullgöra sina försäkringsförpliktelser.

Stockholms handelskammare ger uttryck åt liknande synpunkter som industriförbundet.
Även handelskammaren i Göteborg förklarar sig helt instämma
i de av konsortiet framförda önskemålen. Skånes handelskammare
framhåller bl. a., att därest direktförsäkringsgivarna icke är i tillfälle att i
tillräcklig utsträckning gardera sig genom återförsäkring, de kan bli nödsakade
att utesluta en del av försäkringsrisken genom att sänka ansvarighetssummans
storlek. Handelskammaren anser det vara uppenbart att ett
dylikt förhållande skulle vara til! betydande nackdel för såväl försäkringstagarna
som folkhushållet, enär brandförsäkringen icke endast omfattar
byggnader utan även varulager. Handelskammaren i Gävle betonar betydelsen
av att brandförsäkringarna upprätthålles även under krigsförhållanden,
så att näringslivets behov av trygghet tillgodoses. Ehuru handelskammaren
visserligen är principiell motståndare till en utvidgning av statens
inflytande över näringslivet, förklarar sig kammaren svårligen kunna finna
annan utväg till förebyggande av att brandförsäkringsföretagen under krigsförhållanden
hindras från att fullgöra sina uppgifter än att staten i viss utsträckning
inträder såsom återförsäkringsgivare.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har förklarat sig önska stödja konsortiets
framställning.

Frågan om statlig återförsäkring av brandförsäkring vid krig, krigsfara
eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden har sedermera
behandlats i en inom handelsdepartementet upprättad promemoria i
ämnet. I promemorian erinras inledningsvis om att under såväl första som
andra världskriget de av kriget föranledda svårigheterna på brandförsäkringsväsendets
område i vårt land kunnat bemästras utan statens direkta

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

medverkan. Att så kunnat ske har varit värdefullt ur allmän synpunkt, då
det av naturliga skäl är angeläget att statsmakterna icke under krigstid
tvingas påtaga sig flera uppgifter än som är strängt nödvändigt. Även vid
den fortsatta planläggningen för beredskapens höjande på försäkringsområdet
är det enligt promemorian angeläget, att man i första hand söker skapa
förutsättningar för att försäkringsverksamheten i händelse av krig skall
kunna i största möjliga utsträckning upprätthållas med hjälp av branschens
egna organisationer.

I promemorian hänvisas till att man på sätt av konsortiets framställning
framgår emellertid nu inom brandförsäkringsbranschen förutser, att ett sådant
läge kan inträda, att de svenska försäkringsföretagen även vid utnyttjande
av hela sin kapacitet genom inbördes samarbete icke förmår fullt täcka
samtliga industririsker. Detta förhållande har föranletts av de under senare
år väsentligt höjda försäkringsvärdena, en utveckling som betingats av
såväl inflation som industriens fortgående utbyggnad.

Enligt promemorian måste det uppenbarligen anses vara ett allmänt intresse
av stor betydelse, att brandförsäkringsskyddet inom industrien även
i krigstid kan upprätthållas i full utsträckning. Det råder därför knappast
tvekan om att det ur beredskapssynpunkt är angeläget att skapa förutsättningar
för en direkt statlig medverkan i detta syfte.

1 konsortiets framställning har föreslagits att den angivna statliga medverkan
skulle få den formen, att staten berättigas meddela återförsäkring
av brandförsäkring i samma ordning som enligt krigsförsäkringslagen gäller
för återförsäkring av transportförsäkring. Vad som sålunda föreslagits har
i promemorian bedömts innebära en lämplig lösning av frågan om anordnande
av erforderligt statligt stöd. I enlighet härmed föreslås i promemorian,
att den i 1 § andra stycket av angivna lag meddelade befogenheten för
staten att åt svenskt försäkringsbolag eller sammanslutning av sådana bolag
meddela återförsäkring utsträckes till att avse också brandförsäkring.

På sätt framhållits i industriförbundets yttrande bör enligt promemorian
sådan statlig återförsäkring icke meddelas med mindre de svenska försäkringsanstalterna
på grund av avbrott i förbindelserna med sina utländska
återförsäkringsgivare ser sig ur stånd att erhålla fullt betryggande återförsäkringar
för sina förpliktelser. Särskilda föreskrifter angående krigsförsäkringsnämndens
behörighet att meddela återförsäkring för brandförsäkring
förklaras i promemorian dock ej böra meddelas utöver de som redan gäller
enligt 3 § i kungörelsen den 3 september 1939.

För den händelse krigsförsäkringsnämnden ånyo skulle upprättas för att
handha den statliga krigsförsäkringen är det enligt promemorian uppenbart
att nämnden — om den ifrågasatta utökningen av nämndens arbetsuppgifter
då genomförts — bör tillföras erforderlig sakkunskap även från brandförsäkringsbranschens
område. Redan inom ramen för de i tillämpningskungörelsen
givna föreskrifterna angående nämndens sammansättning torde finnas
erforderligt utrymme härför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2t.

Över promemorian har utlåtanden inhämtats från statskontoret,
kommerskollegium, försäkringsinspektionen, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
statens krigsförsäkringsnämnds likvidatorer och Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Kommerskollegium har till sitt utlåtande fogat från
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare
och handelskammaren i Gävle införskaffade yttranden.

I samtliga inkomna remissyttranden har promemorians förslag tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Departementschefen. De svenska och utländska försäkringsföretag, som
meddelar brandförsäkring här i landet, brukar regelmässigt i fråga om de
större eller mer riskbetonade försäkringsobjekten avbörda sig en betydande
del av det ansvar, som direktförsäkringsgivaren står i förhållande till sin
försäkringstagare. Som erforderlig riskutjämning vad avser de mycket stora
försäkringsobjekten icke kan erhållas inom landet, tager de svenska försäkringsföretagen
i dylika fall vanligen återförsäkring även hos utländska
försäkringsföretag, liksom också utländska försäkringsinrättningar å sin
sida brukar taga återförsäkringar hos svenska försäkringsbolag. Av den tidigare
framställningen framgår, att farhågor uttryckts för att brandförsäkringsbolagens
möjligheter att vid en avspärrning helt täcka de större riskerna
kommer att försvåras eller omöjliggöras. I ett dylikt läge anses det också
kunna bli svårt för de svenska bolagen att övertaga det ytterligare försäkringsansvaret
för de försäkringsrisker, som nu täcks av utländska bolag,
därest dessa skulle nödgas upphöra med sin verksamhet här i landet. För att
åstadkomma en fullgod beredskap inom brandförsäkringsområdet har Svenska
brandförsäkringsanstalters konsortium av år 1940 därför hemställt om
statlig medverkan vid täckande av toppriskerna under krigstid. En sådan
statlig medverkan har konsortiet ansett lämpligen kunna ske därigenom, att
staten förbinder sig att meddela återförsäkring av brandförsäkring i samma
ordning som under andra världskriget skedde på transportförsäkringens område.

Såsom flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna
betonat får det anses vara ett viktigt allmänt intresse, att brandförsäkringsskyddet
inom näringslivet kan upprätthållas i full utsträckning också under
ett krig. Ur beredskapssynpunkt synes angeläget, att de åtgärder vidtages
som kan erfordras för att tillgodose detta syfte. I departementspromemorian
har föreslagits, att ökade möjligheter skapas för statlig medverkan vid
meddelande av återförsäkring. Enligt förslaget skulle sålunda den i krigsförsäkringslagen
givna befogenheten för staten att åt svenskt försäkringsbolag
eller sammanslutning av sådana bolag meddela återförsäkring, som nu
endast avser transportförsäkring, utsträckas till att omfatta även brandförsäkring.
Förslaget, som vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats
utan erinran, synes ändamålsenligt och tillstyrkes därför. Såsom i promemorian
framhållits bör statlig återförsäkring för brandförsäkring dock en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

dast meddelas, därest de svenska försäkringsanstalterna till följd av avbrott
i utlandsförbindelserna icke i annan ordning kan få fullt betryggande
återförsäkringar för sina åtagna förpliktelser. En dylik begränsning följer
av stadgandet i 3 § kungörelsen den 3 september 1939. Vad i promemorian
framhållits om krigsförsäkringsnämndens sammansättning synes mig böra
godtagas.

I enlighet med det anförda har inom handelsdepartementet upprättats förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68)
om statlig krigsförsäkring m. m. Förslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet
såsom bilaga A1.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
G. Ljungar.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 december
1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 23 december 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 18 december 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars
1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet Åke Martenius.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 januari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson. Lindell,
Nordenstam.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, social-, inrikes- och finansdepartementen
lagrådets den 28 december 1953 avgivna utlåtande över det
den 18 december 1953 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring
m. m. samt hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
G. Ljungar.

537911. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag