Kungl. Maj:ts proposition nr 21 (Proposition 1934:21)

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
allmänna vägar m. m.; given Stockholms slott den 3
januari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) ’ig inanna vägar;

2) lag örn vägdistrikt; samt

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287)
om ödebygdsvägar.

GUSTAF.

Henning Leo.

Bihang till riksdagens protokoll 1984.

1 sami. Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Allmän väg är av två slag:

a) landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för allmänna samfärdseln; b)

ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längWfeträcker s’
över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru
den icke prövas nödig för allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till gagn
för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande.

2 §.

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas
för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats,
ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd
eller brukande utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna
samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled, som prövas nödig (särskild
vinterväg).

3 §.

Väg skall läggas där den tarvas och utan oskälig kostnad bäst kan göras.
Den skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden och beskaffenhet
i övrigt vara lämpad efter samfärdselns behov.

4 §•

Där väg skall ledas över vatten eller eljest så, att den icke kan framdragas
å marken, skall byggas bro; dock må, där bro över vatten icke kan läggas
utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, i stället hållas färja eller,
när fråga är örn ödebygdsväg, vidtagas annan lämplig anordning.

5 §•

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Intill
dess annat varder i vederbörlig ordning medgivet, skall väg vidmakthål -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

las till bredd och beskaffenhet i övrigt, som genom författning eller särskilt
meddelad föreskrift stadgats.

6 §.

Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig, vare
dess hållande i fargillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, vid sidan
av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, må med vägens försättande
i laggillt skick anstå, så länge sådant till följd av det inträffade hindret
finnes nödigt.

I fråga örn väg, varå automobiltrafik är tillåten, ankommer det på länsstyrelsen
att bestämma, huruvida vägen skall hållas fri från hinder av snö
och is i den omfattning, som kräves för sådan trafik, eller allenast i den
utsträckning, som erfordras för samfärdsel med åkdon framfört av dragare.

7 §•

Väghållning omfattar:

byggande av väg (8 §),

vägunderhåll (9 §),

vinterväghållning (10 §).

8 §•

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omläggning
och förbättring av väg.

9 §•

Till vägunderhåll räknas:

1) åtgärd för vägs vidmakthållande i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning,
underhåll och iståndsättande av bro eller färja samt ombyggnad av
trumma;

2) uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, såvida
åtgärden ej företages i samband med vägens byggande; samt

3) öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

10 §.

Yinterväghållning omfattar arbete för att hålla vägbana till erforderlig
bredd fri från hinder av snö och is ävensom för dess utmärkande, där så tarvas,
så ock åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å
kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med
hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägenhet.

11 §•

Väghållare är på landet vederbörande vägdistrikt och inom stads område
staden.

Åligger någon på grund av särskilt åtagande att svara för väghållning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 21,

förbliver därvid intill dess, i den ordning 23 § stadgar, väghållningen övertages
av vägdistriktet eller staden.

Angående vägdistrikt stadgas i lagen om vägdistrikt.

12 §.

Vad i 11 § sägs innefattar ej hinder för kommun eller landsting att lämna
bidrag till byggande av väg.

13 §.

Väghållning, som åligger vägdistrikt, besörjes av en för ändamålet utsedd
vägstyrelse.

Stad åliggande väghållning verkställes av den kommunala nämnd eller styrelse,
som därtill utsetts.

14 §.

Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens
bestämmelser angående stad äga tillämpning, är samhället berättigat och, örn
vägdistriktet därom framställer begäran, skyldigt att vara väghållare i fråga
örn vägsträcka, som på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt
begagnande såsom gata. För denna väghållning skall samhället njuta ersättning
av distriktet, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden för väghållningens
utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas. Samhället
är ock berättigat att för distriktets räkning, mot enahanda ersättning,
i vidare mån än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället.

15 §.

Ersättning jämlikt 14 § för byggande av väg skall till beloppet bestämmas
av länsstyrelsen efter parternas hörande, och ankommer det tillika på länsstyrelsen
att föreskriva tid för ersättningens utbetalande.

Ersättning jämlikt 14 § för vägunderhåll och vinterväghållning skall årligen
erläggas med belopp, som fastställes i den ordning nyss sagts. Sådan
fastställelse skall gälla för en tid av tio år. övertages under löpande tioårsperiod
enskild trafikled inom samhället till allmänt underhåll eller bygges
ny allmän väg eller övertager samhället till underhåll väg, som förut underhållits
av vägdistriktet, skall den ersättning för ökning i vägunderhåll och
vinterväghållning, som må tillkomma samhället, i enahanda ordning särskilt
fastställas för återstående delen av tioårsperioden. Indrages under nämnda
tid allmän väg, för vars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet
i enahanda ordning jämkas. Inträda under löpande tioårsperiod väsentligen
förändrade förhållanden i avseende å vägunderhåll eller vinterväghållning,
, må ny fastställelse av ersättningen äga rum.

16 §.

I fall, som i 15 § avses, äger länsstyrelsen utse två gode män att efter
syn å marken avgiva yttrande med förslag till ersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Hava parterna i fråga om ersättningen träffat överenskommelse, ma länsstyrelsen
icke meddela från överenskommelsen avvikande beslut, med mindre
yttrande avgivits av gode män.

För sitt arbete och därmed förbundna kostnader äga gode männen bekomma
gottgörelse av vägdistriktet med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

17 §.

Skall i samhälle, som i 14 § avses, väg byggas inom område, för vilket
stadsplan blivit fastställd, åligger det samhället att utan kostnad för vägdistriktet
tillhandahålla mark, som erfordras för vägens byggande. Den inskränkning
i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och
46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest
i gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1
januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

18 §.

Vid väghållning skall iakttagas vad örn fasta fornlämningar, naturminnesmärken
och nationalparker är särskilt stadgat.

19 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Om behandling av frågor angående byggande av väg m. m.

20 §.

Fråga om byggande av väg ankommer på länsstyrelsens prövning; dock må
i stad väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall
ingå i gata eller annan allmän plats, omläggas eller förbättras utan sådan
prövning.

21 §.

Göres hos länsstyrelsen ansökning om anläggning av ny väg på landet,
skall länsstyrelsen, där ansökningen gjorts av annan än vägstyrelsen, inhämta
dennas yttrande i ärendet. Länsstyrelsen äger jämväl, därest med hänsyn till
frågans omfattning och betydelse eller eljest så finnes lämpligt, kalla trafikanter
samt övriga, vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen
eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig rörande ansökningen.

Föranleder icke den verkställda utredningen avslag å ansökningen, skall
länsstyrelsen låta på vägdistriktets bekostnad upprätta plan och kostnadsförslag
rörande företaget. Berörda plan och förslag skola under viss kort tid och
i den ordning länsstyrelsen bestämmer hållas tillgängliga för allmänheten.
Berör företaget område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller avstyckningsplan
fastställts, skall från byggnadsnämnd, där sådan finnes, in -

Kungl. Majlis proposition nr 21.

hämtas yttrande, huruvida ur plansynpunkt något är att erinra mot företaget.
Efter det vägstyrelsen ånyo och jämväl vägstämman lämnats tillfälle att yttra
sig samt länsstyrelsen föranstaltat om den utredning i övrigt, som kan anses
erforderlig, meddelar länsstyrelsen beslut i ärendet.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning i det fall, att länsstyrelsen
själv eller därtill av Konungen anbefalld upptager fråga örn anläggning
av ny väg.

22 §.

Uppstår fråga om anläggning av ny väg i stad, skola bestämmelserna i 21 §
äga motsvarande tillämpning. Plan och kostnadsförslag skola dock, där länsstyrelsen
ej annorlunda beslutar, upprättas genom stadens försorg.

23 §.

I enahanda ordning, som i 21 och 22 §§ stadgas, behandlas jämväl fråga
angående omläggning eller förbättring av väg, som icke enligt fastställd stadsplan,
stomplan eller avstyckningsplan för stad skall ingå i gata eller annan allmän
plats; dock ankommer det på länsstyrelsens prövning, huruvida annan av
de i nämnda lagrum omförmälda åtgärderna än hörande av vägstyrelsen eller
däremot svarande styrelse eller nämnd i stad bör vidtagas.

Vad nu är sagt skall i tillämpliga delar gälla angående fråga om inrättande
av särskild vinterväg, om sådan ändring av vägs bredd och beskaffenhet
i övrigt, som avses i 5 §, även om ändringen ej är att hänföra till byggande av
väg, om förändring av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg, örn indragning
av väg ävensom angående vägdistrikts eller stads övertagande av väghållning,
som ålegat någon på grund av särskilt åtagande.

Om snöploglag.

24 §.

För ordnande av vinterväghållningen å landet skola, örn vägstyrelsen så finner
erforderligt, till snöploglag indelas lämpligt belägna och i övrigt tjänliga
jordbruksfastigheter. Varje snöploglag skall därvid tilldelas viss vägsträcka
med skyldighet för ploglaget att, i den mån vägstyrelsen så fordrar, därå fullgöra
vinterväghållningen mot ersättning enligt vad nedan sägs.

Indelning till snöploglag skall ske så, att de fastigheter, som för ändamålet
kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika därtill nyttjade samt att ploglags
vägsträcka förlägges så nära ploglagets fastigheter som möjligt. Besvär,
som enligt vad nu är sagt vilar å fastighet, åligger den, som brukar fastigheten.

Förslag till indelning av snöploglag uppgöres av vägstyrelsen. Sedan ägare
och brukare av jordbruksfastigheter blivit å kommunalstämma hörda över
förslaget, verkställer länsstyrelsen indelningen. Sådan indelning skall gälla
tills vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

25 §.

De till samma snöploglag indelade fastigheterna skola, där ej annorlunda
överenskommits, taga del i ploglagets arbete i förhållande till fastigheternas
taxeringsvärden.

26 §.

Inom varje snöploglag skola medlemmarna sig emellan för minst ett ar i
sänder utse en snöplogfogde. Örn valet skall underrättelse meddelas vägsty
reisen. Underlåter ploglag att utse snöplogfogde eller kunna ploglagets medlemmar
ej enas i valet av sådan, skall snöplogfogde utses av länsstyrelsen.

Snöplogfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är ej skyldig
att ånyo mottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Snöplogfogden är pliktig att övervaka, att ploglaget åliggande vinterväghållning
behörigen fullgöres, samt att för sadant ändamål vid inträffande behov
utfärda uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket
uppbåd medlemmarna äro skyldiga att sig emellan fortskaffa.

Snöplogfogde tillkommer att uppbära och mellan ploglagets medlemmar fördela
den till ploglaget för dess vinterväghållning utgående ersättningen.

27 §.

Ersättning till snöploglag skall utgå i man av utfört arbete. Kan överenskommelse
ej träffas angående ersättningens belopp, skall detta bestämmas av
länsstyrelsen.

28 §.

Eftersättes snöploglags vinterväghållning, äger vägstyrelsen låta på lämpligt
sätt avhjälpa bristerna. Kostnaden härför skall av den försumlige gäldas
i den mån kostnaden överskjuter den ersättning, som skolat tillkomma honom
för arbetets utförande

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

29 §.

Å väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller annan
anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av väg,
därå uppläggas. Å. vägbana ma dock sadant upplag förekomma allenast under
pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas, att därigenom,
såvitt möjligt, varken samfärdseln beredes olägenhet eller vägens avvattning
försvåras.

Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast
beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro.
Länsstyrelsen äger när som helst återkalla tillståndet så ock meddela föreskrifter,
ägnade att minska olägenheten av grinden.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

grind eller bom, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller
i fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens behov.

30 §.

Utmed väg må ej på mindre avstånd än tolv meter eller, vad angår ödebygdsväg,
nio meter fran vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd uppföras
byggnad eller förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning, som hindrar
vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara
för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodoseende av trafiksäkerheten
öka de i första punkten angivna minsta avstånden, äger länsstyrelsen
föreskriva sådan ökning, dock högst till tjugu meter. Vid uppförande
av byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att
till det eljest tillatna minsta avstandet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden
en och en halv gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan allmänna
vägar, mellan allmän väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller
mellan allmän väg och järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd
byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten
vådlig anordning förekomma inom ett område, som begränsas av räta linjer
mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen.

I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel,
som förorsakar snösamling på vägen.

Upplag eller annan anordning, som allenast pa grund av vägs omläggning
eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud
enligt denna paragraf, ma förbliva orubbad, där ej den i 46 § omförmälda
vägnämnden föreskriver skyldighet för jordägaren att borttaga eller ändra
anordningen eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet,
som ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande,
skall väghallaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av
vägnämnden.

31 §.

Är fråga väckt örn anläggning eller omläggning av väg, äger länsstyrelsen
meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst
område, som kan beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att
ligga i omedelbar närhet av densamma. Sadant förbud må ej meddelas för
längre tid än tre år. Vid behov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av
tiden; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning. Då vägens
sträckning blivit slutgiltigt bestämd, upphör förbudet att gälla och träda i
stället bestämmelserna i 30 § i tillämpning.

32 §.

Vad i 30 och 31 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande
av område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller avstyckningsplan
fastställts.

Kungl. Maj:ts proposition nr %1.

33 §.

Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av
snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd
kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må,
därest överenskommelse med jordägaren icke kan träffas, vägnämnden föreskriva
skyldighet för jordägaren att inom viss tid ombesörja den erforderliga
röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område, föreläggandet avser,
skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom jordägarens försorg hållas
fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet närmare angives.

Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd skada,
skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägnämnden.

34 §.

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd
över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande, skall
vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn.

Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erforderliga
vägmärken.

35 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra
fara för vägens bestånd.

36 §.

Annonstavla, reklamskylt eller dylikt må ej utan länsstyrelsens tillstånd
förekomma utmed väg på mindre avstånd än tjugufem meter från vägbanans
mitt. Vad nu är sagt avser dock icke å byggnad inom tättbebyggt område uppsatt
tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som uppsatts å annorstädes
belägen byggnad till upplysning örn på stället bedriven affärsrörelse
eller annan verksamhet.

Ej må i något fall inom synhåll från väg förekomma i första stycket avsedd
anordning, som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av vägfarande
kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd typ.

Anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed
jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt första stycket,
må förbliva orubbad, där ej vägnämnden föreskriver skyldighet för jordägaren
att borttaga anordningen. För skada, som uppkommer i anledning av
sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes
av vägnämnden.

37 §.

Om framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt
stadgat.

Kungl. Majlis proposition nr SI.

Om visst upplåtande av mark och örn rätt att taga väghållningsämnen.

38 §.

Är fråga väckt om anläggning eller omläggning av väg och skall i anledning
härav på offentlig myndighets föranstaltande verkställas stakning eller
mätning å marken, undersökning av grund eller annan dylik förberedande
åtgärd, må därför erforderligt tillträde till fastighet icke vägras.

Vid förrättningen skall tillses, att skada å växande gröda såvitt möjligt undvikes
samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må i trädgård, annan därmed
jämförlig plantering eller park utan ägarens medgivande träd skadas eller
fällas.

Underrättelse om förrättningens påbörjande skall av den, som har att företaga
densamma, senast en vecka förut med posten översändas till fastighetens
ägare samt, där fastigheten är utarrenderad, även till arrendatorn eller ock införas
i en eller flera ortstidningar.

39 §.

Kan på grund av arbete med vägs omläggning eller förbättring eller på
grund av naturhändelse såsom jordras eller översvämning eller av annan orsak
samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på ansökning
föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas för så
lång tid, sådan väg till följd av det inträffade hindret är nödig.

40 §.

Vill väghållare, till förekommande av snösamling å väg, uppsätta snöskärm,
och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger vägnämnden meddela
väghållaren tillstånd därtill.

41 §.

Har genom åtgärd, som i 38 § avses, eller till följd av tillfällig vägs anordnande
eller begagnande eller snöskärms uppsättande skada uppkommit, skall
väghållaren härför gälda ersättning med belopp, som i brist på överenskommelse
bestämmes av vägnämnden.

42 §.

Vill väghållare å annan än kronan tillhörig mark taga sand, grus, jord eller
sten till vägs underhåll, och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas,
må frågan hänskjutas till vägnämnden, som, där ej upplåtelse av rätt i nämnda
avseende kan anses lända jordägaren till märkligt men, äger bestämma, att
sådan upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att föreskriva,
i vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt
till vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas.

Vad sålunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning,
som angives i lagen örn expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller
stentäkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Om tillsyn å väghållningen.

43 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillkommer, enligt vad därom är stadgat,
att utöva den centrala tekniska och ekonomiska uppsikten över vägväsendet.

44 §.

Den närmaste uppsikten över vägväsendet utövas av länsstyrelsen, och åligger
det förty länsstyrelsen att övervaka väghållningens behöriga fullgörande
samt att vidtaga därför nödiga åtgärder, allt i enlighet med vad i denna lag
eller särskilda författningar närmare stadgas.

45 §.

Underlåter väghållare att verkställa beslut örn byggande av väg eller yppas
brist i vägunderhåll eller vinterväghållning och sker ej rättelse efter tillsägelse
av den myndighet eller tjänsteman i orten, som har att biträda länsstyrelsen
vid tillsyn å väghållningen, skall förhållandet genast anmälas till
länsstyrelsen, som förelägger väghållaren viss tid, inom vilken erforderliga
åtgärder skola hava företagits vid äventyr, örn den tid försittes, att åtgärderna
varda genom länsstyrelsens försorg på väghållarens bekostnad vidtagna. Föreläggande
må av länsstyrelsen meddelas jämväl utan särskild anmälan.

Innan föreläggande meddelas, äger länsstyrelsen, örn så finnes lämpligt, inhämta
vägnämndens yttrande i ärendet.

Om vägnämnd.

46 §.

För varje vägdistrikt och för varje stad, där allmän väg finnes, skall utses
en vägnämnd för fullgörande av de uppgifter, som jämlikt denna lag tillhöra
sådan nämnd. Vägnämnd skall bestå av ordförande och två ledamöter.

Vid tillsättande av vägnämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet beträffande
såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola finnas företrädda
inom nämnden.

47 §.

Ordförande och ledamöter i vägnämnden jämte tre suppleanter, av vilka en
skall vara suppleant för ordföranden, förordnas av länsstyrelsen för fyra år,
räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då förordnandet skedde.

Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgöringstidens
utgång, skall länsstyrelsen förordna ersättare för den tid, som för den
avgångne återstått.

48 §.

Den, som vill påkalla vägnämndens prövning av något ärende, skall göra
framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar örn ärendets hänskjutande
till nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

49 §.

Mot ordförande eller ledamot i vägnämnd gälla samma jäv, som i lag stadgas
i fråga örn domare.

Kan till följd av jäv nämnden icke bliva fulltalig, skall länsstyrelsen förordna
ersättare för behandling av det ärende, i fråga örn vilket jäv föreligger.

50 §.

För besluts fattande inom vägnämnden fordras, att nämnden är fulltalig.
Äro vid omröstning inom nämnden meningarna delade, gäller vad de flesta
säga. Har en var sin särskilda mening, gäller ordförandens.

51 §.

Ordförande och ledamot i vägnämnd skola för sitt arbete och därmed förbundna
kostnader njuta ersättning enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen.
Ersättningen skall gäldas av väghållaren, men äger nämnden, örn
så av särskild anlednig prövas skäligt, ålägga väghållarens motpart att helt
eller delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva.

Väghållare eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans
bevakande inför nämnden.

Örn ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

52 §.

Eftersätter snöplogfogde vad honom enligt 26 § tredje stycket åligger eller
underlåter medlem av snöploglag att fortskaffa snöplogsfogdes uppbåd eller
att sådant uppbåd hörsamma, bote från och med tio till och med etthundra
kronor.

Bryter någon mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift
däri, eller underlåter jordägare att ställa sig till efterrättelse föreläggande,
som med stöd av 30 § tredje stycket, 33 § första stycket, 36 § tredje
stycket eller 71 § meddelats, bote från och med tio till och med trehundra
kronor, där ej å förseelsen följer straff enligt allmän lag.

Förseelse åtalas av allmän åklagare.

53 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

54 §.

Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av
30 eller 31 §, äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad sålunda
olagligen skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Varder förbud, som meddelats i eller med stöd av 29, 30, 35 eller 36 § och
ej avser byggnads uppförande, icke iakttaget och sker ej rättelse genast efter
tillsägelse av väghållaren eller utmätningsmannen i orten, eller efterkommes
ej föreläggande, som med stöd av 30 § tredje stycket, 33 § första stycket, 36 §
tredje stycket eller 71 § meddelats, äger utmätningsmannen föranstalta örn rättelse.

55 §.

Ansökan örn handräckning enligt 54 § må göras av allmän åklagare eller
väghållare. Kostnaden för förrättningen skall av väghållaren förskjutas men
omedelbart efter förrättningens slutförande av utmätningsmannen uttagas av
den försumlige.

56 §.

Den, som ej åtnöjes med vägnämndens beslut i fråga, som omförmäles i
denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast å femtonde
dagen från det han erhöll del av beslutet.

57 §.

över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag, må klagan
hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning, som är
stadgad för ekonomimål i allmänhet.

58 §.

Besvär över beslut jämlikt 39 § örn upplåtelse av nyttjanderätt till mark
för tillfällig väg eller jämlikt 40 § örn uppsättande av snöskärm eller över
föreläggande jämlikt 45 § må ej verka uppehåll med beslutets eller föreläglandets
verkställande eller hindra uttagande av kostnad därför med mindre
den myndighet, som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

59 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Vad i 30—32 samt 52—55 §§ är stadgat örn förbud i vissa fall mot byggnads
uppförande samt örn ansvar och handräckning i anledning av överträdelse
av nämnda förbud skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1935, då bestämmelsen i 25 § första stycket lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet skall upphöra att gälla. Förstnämnda
stadganden skola dock icke äga tillämpning med avseende å byggnad,
som vid 1934 års utgång redan påbörjats och mot vars uppförande hinder
icke förelåg enligt då gällande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

60 §.

Med avseende å ödebygdsväg, som vid denna lags ikraftträdande är under
byggande genom statens försorg, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning,
intill dess vägen blivit färdigställd och till allmänt underhåll övertagen.

61 §.

De distrikt, i vilka rikets landsbygd jämlikt lagen om vägdistrikt indelas,
ävensom rikets städer skola, varje distrikt och stad inom sitt område, vid 1937
års ingång övertaga samtliga vägar, som då äro föremål för allmänt underhåll,
och skola dessa därvid vara försatta i laggill skick. Finnes brist, vars
bättrande i vederbörlig ordning påkallats, icke vara avhjälpt vid vägens övertagande,
äger distriktets vägstyrelse eller stadens däremot svarande styrelse
eller nämnd avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

62 §.

Är enligt vad om väghållningsbesvärets fullgörande gäller medlem av stadskommun
skyldig att utföra väghållning eller att i stället härför erlägga särskild
avgift till staden, skall skyldigheten upphöra från och med dagen för
denna lags ikraftträdande, såvida icke Konungen, på framställning av staden,
förordnar om skyldighetens avskrivning under en tid av tio år, räknade från
nämnda dag. Sådant förordnande må icke meddelas, örn skyldigheten är av
ringa ekonomisk betydelse för staden.

Vad i denna paragraf stadgats skall icke äga tillämpning beträffande skyldighet,
som vid denna lags ikraftträdande är föremål för avskrivning.

63 §.

Skall jämlikt 62 § första stycket successiv avskrivning av skyldighet att
utföra väghållning äga rum, ersättes denna skyldighet av förpliktelse att utgiva
en årlig avgift till staden. För avskrivningsperiodens första år skall avgiften
utgå med belopp, svarande mot den normala årskostnaden för väghållningens
utförande. Beloppet fastställes av länsstyrelsen, och skall därvid hänsyn
tagas jämväl till de bidrag av automobilskattemedel och andra statsmedel,
som staden åtnjuter eller kan väntas komma att åtnjuta. För avskrivningsperiodens
återstående tid nedsättes avgiften årligen med en tiondel av det ursprungliga
beloppet.

64 §.

Skall jämlikt 62 § första stycket avgiftsskyldighet successivt avskrivas,
utgår avgiften för avskrivningsperiodens första år med det belopp, vartill avgiften
under åren 1934—1936 årligen i medeltal uppgått. Har vid avgiftens
bestämmande hänsyn icke tagits till bidrag, varom förmäles i 63 §, äger länsstyrelsen
föreskriva skälig jämkning av beloppet. För avskrivningsperiodens
återstående tid nedsättes avgiften årligen med en tiondel av det för periodens
första år bestämda beloppet.

Kungl. Majlis proposition nr 21.

Innefattar avgift vederlag jämväl för annat än väghållning, ankommer på
Konungen att efter stadens och de avgiftsskyldigas hörande förordna, huru
stor del av avgiften skall anses motsvara väghållningsskyldigheten.

65 §.

Innan länsstyrelsen jämlikt 63 § fastställer avgift eller jämlikt 64 § föreskriver
jämkning av avgift, skall särskild utredning förebringas angående den
normala årskostnaden för fullgörande av den väghållningsskyldighet, för vilken
vederlag skall utgå, samt angående övriga omständigheter av betydelse för
ärendets avgörande.

Utredningen skall verkställas av en särskild nämnd, bestående av ordförande
och två ledamöter. Ordföranden förordnas av länsstyrelsen, en ledamot utses
av staden och en av de väghållningsskyldiga eller, där fråga är om jämkning
av avgift, de avgiftsskyldiga. Sistnämnde ledamot utses å sammanträde inför
magistrat eller stadsstyrelse eller, där sådan myndighet icke finnes, kommunalborgmästare.

Sedan nämnden slutfört sin utredning, skall nämndens protokoll jämte övriga
till ärendet hörande handlingar insändas till länsstyrelsen.

Nämndens ordförande åtnjuter enligt länsstyrelsens beprövande ersättning
av allmänna medel.

66 §.

Ersättning, som jämlikt 14 § tillkommer samhälle för byggande av väg,
skall, där beslut örn byggandet meddelats före den 1 januari 1937, bestämmas
och utbetalas i den ordning, som för dylikt fall föreskrives i 9 § lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

överenskommelse örn ersättning till samhälle för vägunderhåll eller vinterväghållning
eller i brist på överenskommelse meddelad fastställelse av sådan
ersättning rubbas icke genom denna lags ikraftträdande.

67 §.

Väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, skola upphöra,
då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

68 §.

Finnes kassa samlad för byggande eller underhåll av bro eller färja, som
övertages till underhåll av vägdistrikt eller stad, och har den bildats genom
sammanskott av väghållningsskyldiga, äga de att däröver förfoga. I annat
fall skall den överlämnas till vägdistriktet eller staden.

69 §.

Snöploglag, som vid denna lags ikraftträdande äro inrättade enligt bestämmelser
i äldre lag, skola bibehållas till dess ny ploglagsindelning verkställts
eller ploglag förklaras icke vidare vara erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

70 §.

Jämlikt äldre lag av länsstyrelse meddelat tillstånd till uppsättande eller
bibehållande av grind å väg eller annat dylikt särskilt tillstånd skall icke till
följd av denna lags ikraftträdande upphöra att gälla.

71 §.

Upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud
enligt 30 § eller 36 § första stycket, må, örn anordningen lagligen tillkommit
före 1934 års utgång, förbliva orubbad, där ej vägnämnden föreskriver skyldighet
för jordägaren att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. För skada,
som uppkommer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda
ersättning med belopp, som bestämmes av vägnämnden.

72 §.

Vägnämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

73 §.

Såvitt icke här ovan eller i övergångsbestämmelserna till lagen örn vägdistrikt
annorlunda stadgas, skola dels 25 kapitlet byggningabalken, i vad samma
kapitel ännu gäller, dels lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, dels lagen den 13 juni 1919 örn ödebygdsvägar,
dels ock alla övriga stadganden, som strida mot denna lag, upphöra att gälla
från och med den 1 januari 1937.

74 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Förslag

till

Lag

om yägdistrikt.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

Rikets landsbygd skall vara indelad i vägdistrikt. Indelningen bestämmes
av Konungen och iakttages därvid, att delar av samma kommun icke förläggas
till olika distrikt samt att distrikt icke må omfatta kommuner inom skilda län.

2 §.

Medlem av vägdistrikt är en var, som är medlem av kommun inom distriktet.

3 §.

Yägdistrikt äger att självt, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda
sina gemensamma angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.

4 §.

Rör anskaffande av medel till bestridande av vägdistrikts utgifter, i den
mån distriktets inkomster icke förslå därtill, äger distriktet beskattningsrätt
enligt vad i denna lag stadgas.

5 §.

Vägdistrikts beslutanderätt utövas å vägstämma.

Förvaltning och verkställighet tillkomma vägstyrelse.

6 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Om vägstämma.

7 §.

För utövande av vägdistriktets beslutanderätt skola ombud för de till distriktet
hörande kommunerna sammanträda å vägstämma.

Ombuden jämte suppleanter för dem väljas å kommunalstämma eller, i
kommun där kommunalfullmäktige finnas, av dessa. Valet förrättas under
tiden från och med den 1 september till och med den 15 november.

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 21.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 21.

8 §.

Antalet ombud bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda, att en
var kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av 2,000 eller
det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för hela vägdistriktet
skall uppgå till minst 15.

Det ankommer på länsstyrelsen att i god tid före valet för en var kommun
fastställa antalet ombud.

Varje kommun utser suppleanter till lika antal som ombud samt därutöver
ytterligare en suppleant.

9 §.

Val av ombud jämte suppleanter skall i kommun, som utser två eller flera
ombud, vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,
som motsvara det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes antal delas med
siffran för det antal ombud valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet vid
sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej valet proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken
suppleanterna skola inkallas.

10 §.

Valbar till ombud eller suppleant är en var inom vägdistriktet boende man
eller kvinna, som är röstberättigad i någon till vägdistriktet hörande kommuns
gemensamma angelägenheter.

Ombud eller suppleant kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd,
som nu är sagd; eller

e) är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara ombud eller suppleant än:

a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra
uppdraget;

b) den som uppnått sextio års ålder;

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av vägstämman; eller

d) vid valet den som de fyra senaste åren, det år då valet sker inberäknat,
tjänstgjort såsom ombud.

11 §•

Ombud jämte suppleanter skola väljas för fyra år, räknade från och med
den 1 januari året näst efter det, då valet skedde.

Avgår ombud före valperiodens slut, inkallas den suppleant, som enligt
den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda.

Inträffar för ombud eller behörigen kallad suppleant sådant hinder, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

han ej kan inställa sig å vägstämma, åligger det honom att därom ofördröjligen
underrätta stämmans ordförande, som till tjänstgöring vid stämman inkallar
den närmast i ordningen varande, till sådan tjänstgöring förut ej inkallade
suppleanten.

12 §.

Vägstämman utser varje år bland ombuden en ordförande och en vice ordförande
för nästkommande kalenderår. Underrättelse örn dessa val, med angivande
av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till
länsstyrelsen.

För året näst efter det, då val av ombud ägt rum, skall ordförandevalet
hållas vid första vägstämman under året och ordförandeskapet intill dess utövas
av den, som å föregående års sista ordinarie stämma därtill särskilt utsetts.

13 §.

Vägstämma skall hållas å ort inom vägdistriktet eller å annat ställe, som
för sådant ändamål blivit av stämman särskilt bestämt.

14 §.

Två ordinarie vägstämmor skola årligen hållas:

en före april månads utgång för besluts fattande i anledning av berättelsen
örn föregående årets räkenskaper och förvaltning; samt

en under tiden från och med den 15 till och med den 31 augusti för fastställande
av vägdistriktets utgifts- och inkomststat, för val av ledamöter i
vägstyrelsen, därest dylikt val under året skall äga rum, samt för val av
revisorer.

Extra vägstämma hålles, när länsstyrelsen därom förordnar eller vägstyrelsen
eller ombud med sammanlagt mer än hälften av vägdistriktets rösttal
sådant äska eller ordföranden finner det nödigt.

15 §.

Kallelse till vägstämma utfärdas av stämmans ordförande eller, vid hinder
för honom, av vice ordföranden. Kallelsen, vilken skall utfärdas skriftligen
och innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och de ärenden, som skola förekomma
å stämman, skall senast en vecka före stämman med posten översändas
till eller på annat sätt delgivas varje ombud ävensom införas i en eller flera
ortstidningar. Den omständigheten, att kallelsen ej blivit införd i tidning, utgör
ej hinder för stämmans hållande.

Länsstyrelsen samt en var ledamot av vägstyrelsen skola skriftligen underrättas
örn stämma.

16 §.

Ombud för kommun, som utsett allenast ett ombud, röstar å vägstämma för
kommunens hela rösttal enligt den under nästföregående året upprättade röst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

längden för kommunalval och kommunala beslut. Det rösttal, som tillkommer
ombud för annan kommun, bestämmes sålunda, att kommunens hela rösttal
delas med siffran för antalet av kommunen utsedda ombud. Vad som icke
uppgår till hel röst bortfaller.

17 §.

Vägstämma må ej företaga ärende eller besluta däri, såvida icke ombud
med sammanlagt mer än hälften av vägdistriktets rösttal äro tillstädes. År
tillstädesvarande ombud enligt stadgandet i 47 § andra stycket hindrat att
deltaga i visst ärende, utgör ej den omständigheten, att till följd därav de
deltagandes rösttal icke överstiger hälften av hela rösttalet, hinder för ärendets
företagande.

Ombud eller till stämma behörigen kallad suppleant, som utan anmält, av
stämman godkänt hinder avhåller sig från stämman, skall böta till vägdistriktets
kassa fem kronor och dubbelt så mycket, örn stämman måste i anseende
till det representerade rösttalets otillräcklighet inställas eller upplösas.

18 §.

Vid vägstämma äga landshövdingen eller den han i sitt ställe förordnar,
vägingenjören ävensom ledamot av vägstyrelsen, ändå att de icke utsetts till
ombud, att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.
Den rätt nu är sagd tillkommer jämväl revisor vid granskning av den av honom
avgivna revisionsberättelsen.

19 §.

De ärenden, som företagas till avgörande å vägstämma, skola förut vara
vederbörligen beredda av vägstyrelsen.

Val må dock av vägstämma förrättas utan föregående beredning. Detsamma
gäller örn avgörande av ärende, som fordrar skyndsam handläggning
och icke avser utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhändande av
vägdistriktet tillhörig egendom eller efterskänkande av någon distriktets rättighet.

20 §.

Kan ärende, som handlägges å vägstämma, icke å den utsatta dagen bringas
till slut, skall stämman fortsättas å annan dag. Om stämmans fortsättande
skall, därest stämman så beslutar, kallelse i vanlig ordning utfärdas.
Beslutes icke sådan kallelse, har ordföranden att, innan stämman upplöses,
bestämma och för de närvarande tillkännagiva tid för den fortsatta stämman.

Örn fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt,
gäller vad i sådant hänseende är stadgat beträffande kommunalstämma.

Begäres vid ärendes behandling å vägstämma bordläggning av ärendet och
förena sig ombud med sammanlagt minst en tredjedel av de närvarandes röst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

tal därom, skall ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att
bestämma och i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röstövervikt,
ske i fråga örn val eller mera än en gång i samma ärende.

21 §.

Ordföranden åligger att å vägstämma framställa ärendena till överläggning
samt att tillse, att ej andra frågor företagas till avgörande än de, som finnas
angivna i kallelsen till stämman.

Fråga, som fordrar skyndsam handläggning, må med iakttagande av vad
i 19 § är stadgat, ändå att den ej angivits i kallelsen, företagas till avgörande
å stämman, där samtliga närvarande ombud besluta, att den skall upptagas.

22 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordföranden
proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej. Ordföranden
tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet utfallit,
och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val
ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången
genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika
meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall den
mening beslut, som ordföranden biträder.

Val av vägstyrelse samt av revisorer och revisorssuppleanter skall vara proportionellt,
därest det begäres av väljande med sammanlagt minst så många
röster, som motsvara det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes rösttal
delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet
vid sådant proportionellt val skall gälla vad örn proportionellt val å
kommunalstämma är stadgat, i den mån avvikelse icke betingas av bestämmelsen
i 16 § örn röstvärdets beräkning.

23 §.

För beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster,
då beslutet avser beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom
upplåning, samt upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående
av borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.

Beslut om beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida anslaget
skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall uttaxeras eller
upplånas.

24 §.

Vägstämmas ordförande är icke i denna sin egenskap berättigad att uppbära
arvode eller ersättning för andra med uppdraget förenade kostnader än
för skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för väg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

distriktets räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Vägstämman må
för ett år i sänder besluta, att sådan ersättning skall utgå med visst belopp,
vilket icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn till beräkneliga utgifter
av nämnda art.

Ombud åtnjuter för deltagande i vägstämma gottgörelse av vägdistriktets
medel i form av dagtraktamente med åtta kronor för varje dag stämma hålles
samt, där våglängden mellan ombudets hemvist och stället för stämmans hållande
är större än tio kilometer, resekostnadsersättning, beräknad efter hälften
av lägsta avgift för automobil eller hästskjuts, där icke järnväg eller ''omnibus
är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, samt efter avgiften för tredje klass
på järnväg eller plats i omnibus, där något av dessa fortskaffningsmedel finnes,
eller för salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.

25 §.

Ordföranden skall vid vägstämma föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll.

Protokollet, av vilket skall framgå, vilka ombud varit närvarande, skall
upptaga för varje ärende överläggningsämnet och beslutet, med angivande
huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.

Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter stämman å
tid, som ordföranden bestämmer och vid stämman tillkännagiver, av ordföranden
jämte minst två därtill för varje gång av stämman utsedda närvarande
ombud. Justering må ock genast verkställas av stämman. Protokollet underskrives,
med anteckning örn justeringen, av ordföranden och de utsedda
justeringsmännen eller, där justeringen verkställts av stämman, minst två vid
stämman närvarande ombud.

Sedan protokollet justerats, skall tillkännagivande därom så fort ske kan
införas i den eller de ortstidningar, i vilka kallelsen till stämman varit införd.

26 §.

Den, som å vägstämma deltagit i avgörandet av ärende, äger anföra reservation
mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas innan stämman
avslutas samt, örn den närmare utvecklas, avfattas skriftligen och avgivas sist
vid justeringen av protokollet.

27 §.

Ordföranden skall tillse, att avskrift av vägstämmans justerade protokoll
tillställes länsstyrelsen och vägstyrelsen. För övrigt äger en var att taga avskrift
av protokollet och att utan avgift få avskriftens riktighet bestyrkt.

28 §.

Vägstämmas förhandlingar skola vara offentliga; dock må stämman för
visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda dörrar.

Kungl. Majlis proposition nr £1.

Ordföranden vakar över ordningen å vägstämman saint kan varna och, efter
förutgången varning, låta utvisa en var, som förhåller sig oskickligt. Uppstår
oordning, som ordföranden icke kan avstyra, äger han upplösa stämman.

Om vägstyrelse.

29 §.

Vägstyrelsen tillhör att:

1) ombesörja utförandet av vägdistriktet åliggande väghållning;

2) förvalta för distriktets vägväsende avsedda medel (vägkassan);

3) verkställa vederbörande myndighets och vägstämmans beslut rörande
vägväsendet;

4) verkställa beredning av ärenden, som skola förekomma till behandling
å vägstämma;

5) vidtaga övriga åtgärder, som jämlikt lag eller författning ankomma på
styrelsen.

Med beaktande av den för vägdistriktet fastställda utgifts- och inkomststaten
äger vägstyrelsen antaga och entlediga tjänste- och arbetspersonal för
vägdistriktet.

30 §.

För vägstyrelsen skall finnas ett av länsstyrelsen utfärdat reglemente. Innan
reglemente utfärdas, skall tillfälle beredas vägstämman att avgiva yttrande
i ärendet.

31 §.

Antalet ledamöter av vägstyrelsen bestämmes av vägstämman. Antalet
må dock icke vara under tre eller över fem.

En ledamot jämte suppleant för honom förordnas av länsstyrelsen. De övriga
ledamöterna jämte minst lika många suppleanter väljas av vägstämman.
Sker ej valet proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken
suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

32 §.

I avseende å valbarhet, obehörighet och rätt till avsägelse skall vad i 10 §
är stadgat angående ombud å vägstämma äga motsvarande tillämpning beträffande
ledamot och suppleant i vägstyrelsen; dock må länsstyrelsen kunna till
ledamot eller suppleant förordna även den, som icke är mantalsskriven eller boende
inom vägdistriktet.

Följande personer må icke vara ledamöter eller suppleanter i vägstyrelsen:
landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor, vägingenjör, ledamot
av vägnämnd, domare eller allmän åklagare i orten, ej heller den, som är
anställd av styrelsen eller eljest inför denna redovisningsskyldig.

Kungl. Maj:ts •proposition nr £1

33 §.

Ledamöter och suppleanter i vägstyrelsen utses för fyra år, räknade från
och med den 1 januari aret näst efter det, då förordnandet eller valet skedde.
Val skall förrättas å andra ordinarie vägstämman under året näst efter det,
då val ägde rum av ombud å vägstämma.

Avgår ledamot eller suppleant, som förordnats av länsstyrelsen, under den
för honom bestämda tjänstgöringstiden, förordnar länsstyrelsen ledamot eller
suppleant i den avgångnes ställe för den återstående delen av tjänstgöringstiden.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, inkallas till ledamot den
suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda;
den sålunda inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den
avgångne. Avgår annan vald ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående
delen av tjänstgöringstiden.

34 §.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande att tjänstgöra
den tid, för vilken de blivit utsedda till ledamöter. Till dessa befattningar
kunna ordförande och vice ordförande i vägstämman väljas, såvida de äro
ledamöter i styrelsen.

Underrättelse örn dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,
skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

35 §.

Vägstyrelsen sammanträder å det ställe och å de tider styrelsen bestämmer
och dessutom sa ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom då länsstyrelsen
därom förordnar eller minst halva antalet av styrelsens ledamöter för uppgivet
ändamål gör framställning därom.

Vid vägstyrelsens sammanträden äger vägingenjören att vara tillstädes och
deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

36 §.

Suppleanterna i vägstyrelsen böra i den mellan dem bestämda ordningen
kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot
eller vid uppkommen ledighet, som ej ännu kunnat fyllas, efter ledamot,
som icke utsetts vid proportionellt val.

Suppleant vare obetaget att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden.

37 §.

Vägstyrelsen må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av ledamöterna
äro tillstädes.

Kungl. Majlis proposition nr SI.

Ledamot eller till tjänstgöring kallad suppleant, som utan anmält, av styrelsen
godkänt hinder avhåller sig fran sammanträde, skall böta till vägkassan
fem kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet måste i anseende till de
närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

38 §.

I fråga om sättet för besluts fattande och därför erforderlig omröstning
skall vad i 22 § är stadgat örn vägstämma äga motsvarande tillämpning med
avseende å vägstyrelsen. Vid omröstning för tillsättande av tjänstebefattning
skall förfaras såsom vid val.

39 §.

Vid vägstyrelsens sammanträde skall ordföranden föra eller pa sitt ansvar
låta föra protokoll.

Justering av protokollet verkställes av styrelsen antingen genast eller vid
nästa sammanträde. Hava vid sammanträdet närvarit flera än tre ledamöter,
må justering ock verkställas av ordföranden jämte tva därtill av styrelsen
utsedda närvarande ledamöter.

Därest någon i sammanträdet deltagande ledamot eller ock vägingenjören
det yrkar, skall avskrift av det justerade protokollet ofördröjligen insändas
till länsstyrelsen. En var äger att taga avskrift av protokollet och att
utan avgift få avskriftens riktighet bestyrkt.

40 §.

Ordföranden åligger att ombesörja vägstyrelsens skriftväxling, mottaga alla
till styrelsen ställda framställningar, ansvara för att räkenskaper föras i enlighet
med givna föreskrifter, vårda styrelsens handlingar och hålla register
över dem.

41 §.

Vägstyrelsen utser för varje kalenderår inom eller utom sig en kassaförvaltare.

42 §.

Penningar eller värdehandlingar, som för vägdistriktets räkning innehavas
av vägstyrelsen, skola så förvaras, att de icke sammanblandas med andra penningar
eller värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för verkställande av nära förestående utbetalningar,
skola för vägdistriktets räkning insättas hos bank eller å postgirokonto.

43 §.

En var ledamot av vägstyrelsen ansvarar gemensamt med de övriga för de
medel styrelsen har under sin förvaltning ävensom för de säkerhetshandlingar,
mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

44 ''§.

Ledamot av vägstyrelse äger för deltagande i sammanträde eller förrättning
i vägdistriktets angelägenhet ur vägkassan åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode
med skäligt belopp, som bestämmes av vägstämman. Arvodet må
icke sättas högre än till tolv kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag.
Vid resa för sammanträde eller förrättning, som nu sagts, utgår enligt av vägstämman
fastställda grunder tillika resekostnads- och traktamentsersättning
med högst vad som pa grund av gällande bestämmelser utgår till vägingenjör
vid resa inom tjänstgöringsområdet. För dag, då dagarvode åtnjutes, må likväl
ej beräknas traktamentsersättning.

Jämte gottgörelse, som avses i första stycket, samt ersättning för kostnader
för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för vägdistriktets
räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter vägstämmans bestämmande
för med uppdraget förenat besvär utgå årsarvode till sådan ledamot av
vägstyrelsen, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare
eller innehavare av annan motsvarande befattning inom styrelsen.
Arvodet skall till beloppet bestämmas för ett år i sänder och må icke överstiga
vad på grund av göromålens omfattning och art kan anses skäligt, ej heller
bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets
innehavare genom dess fullgörande går förlustig. Ersättningen för
kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter må bestämmas
att utgå med visst belopp för år, vilket belopp icke må överstiga vad skäligt är
med hänsyn till beräkneliga utgifter av nämnda art.

Om utgifts- och inkomststat samt revision.

45 §.

För vägdistrikt skall årligen upprättas en utgifts- och inkomststat för det
nästföljande kalenderåret.

Statens utgiftssida skall upptaga:

a) det löpande årets beräknade brist;

b) de belopp i kapital och ränta, varmed distriktets skulder under det nästföljande
året förfalla till betalning;

c) de anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år, så ock de anslag,
som beslutats i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag
för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det löpande årets beräknade behållning;

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan
grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som
ytterligare skall anskaffas, ävensom sättet för dess anskaffande.

I stället för det löpande arets beräknade brist eller behållning må upptagas
det belopp, vartill nästföregående ars brist eller behållning enligt avslutade
räkenskaper uppgått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

46 §.

Före juli månads utgång skall vägstyrelsen uppgöra och till vägstämmans
ordförande avlämna förslag till utgifts- och inkomststat. Avskrift därav skall
samtidigt insändas till länsstyrelsen.

Statförslaget skall från och med dagen för tillkännagivandet av den andra
ordinarie vägstämman under året vara offentligen tillgängligt pa lämpligt
ställe, som utsättes i tillkännagivandet. På nämnda stämma upptages statförslaget
till granskning och fastställelse.

Avskrift av den fastställda utgifts- och inkomststaten skall så fort ske kan
och senast den 5 september insändas till länsstyrelsen.

47 §.

För granskning av det nästföljande årets förvaltning skola årligen tre revisorer
utses, två av vägstämman och en av länsstyrelsen. Pa enahanda sätt
utses jämväl tre suppleanter.

Den, vilken såsom ledamot av vägstyrelsen eller eljest är redovisningsskyldig
till vägdistriktet, må icke utses till revisor eller revisorssuppleant för
granskning av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller deltaga i
val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning
eller i beslut med anledning av granskningen.

Revisorerna äga att när som helst inventera vägkassan samt taga del av
räkenskaper och andra handlingar, som beröra förvaltningen. Vägstyrelsen
må ej vägra att angående förvaltningen lämna revisorerna begärd upplysning.

48 §.

Vad i 44 § är stadgat angående arvoden till ledamot av vägstyrelse, traktaments-
och resekostnadsersättning samt gottgörelse för skrivmaterialier med
mera skall äga motsvarande tillämpning med avseende å revisor.

49 §.

Det åligger vägstyrelsen att enligt av Konungen meddelade föreskrifter föra
vägdistriktets räkenskaper och avsluta dem för kalenderår. Räkenskaperna
skola årligen före den 15 februari tillställas vägstämmans ordförande, vilken
oförtövat, med föreläggande av viss tid för revisionsberättelsens avgivande,
tillhandahåller dem åt revisorerna.

50 §.

Revisionsberättelsen avlämnas till vägstämmans ordförande, som över framställda
anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar så tidigt, att de
jämte revisionsberättelsen kunna framläggas till granskning å den första ordinarie
vägstämman under året. Därjämte åligger det vägstämmans ordförande
att före nämnda stämma tillställa länsstyrelsen avskrift av såväl revisionsberättelsen
som de avgivna förklaringarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

51 §.

\ ägstämman äger för sin del besluta, huruvida framställd anmärkning skall
förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen meddelas eller laga åtgärd för
bevarande av vägdistriktets rätt skall vidtagas.

Finner länsstyrelsen ansvarsfrihet icke böra meddelas, äger länsstyrelsen
förordna örn vidtagande av därav påkallade åtgärder.

Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelsen avser inom ett år
från det berättelsen framlades å vägstämma, skall så anses, som örn ansvarsfrihet
blivit beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats må talan
föras på grund av brottslig handling, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen
avsett även den handlingen.

Om medel till bestridande av vägdistriktets utgifter.

52 §.

Till bestridande av kostnaderna för väghållningen utgår bidrag av statsmedel
efter ty därom är särskilt stadgat.

53 §.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och under vilka villkor tillstånd
må meddelas vägdistrikt till upptagande av avgifter för begagnande av
färjinrättning.

54 §.

Vägdistriktets medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom uttaxering av vägskatt.

55 §.

Skyldighet att utgöra vägskatt skall, med den i 56 § tredje stycket stadgade
inskränkning, åligga en var, som jämlikt senast fastställda taxeringslängder
är inom vägdistriktet skattskyldig till allmän kommunalskatt.

Vägskatt utgöres av skattskyldig i förhållande till det antal vägskattekronor
och vägskatteören, som påföres honom.

56 §.

Vägskattekronor och vägskatteören påföras enligt följande grunder:

För varje skattekrona och skatteöre, som enligt kommunalskattelagen påförts
skattskyldig såsom underlag för fastighetsskatt, påföras honom såvitt
angår jordbruksfastighets jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde så ock
annan fastighet en och en halv vägskattekrona respektive ett och ett halvt
vägskatteöre samt såvitt angar jordbruksfastighets skogsvärde en och tre

Kungl. Maj:ts proposition nr %1.

fjärdedels vägskattekrona respektive ett och tre fjärdedels vägskatteöre. Vad
som icke uppgår till helt vägskatteöre bortfaller. Etthundra vägskatteören
bilda en vägskattekrona.

För varje skattekrona och skatteöre, som enligt kommunalskattelagen påförts
skattskyldig såsom underlag för kommunal inkomstskatt, påföres honom
en vägskattekrona respektive ett vägskatteöre; dock skall i fråga örn
fysisk person, som för kommunal inkomstskatt i hemortskommunen påförts
mindre än tre skattekronor, sådan påföring därstädes icke äga rum. Beträffande
äkta makar skall, därest de i fråga örn taxering till kommunal inkomstskatt
icke äro att anse såsom av varandra oberoende skattskyldiga, befrielse
enligt vad nyss sagts äga rum, allenast örn makarna påförts sammanlagt
mindre än tre skattekronor.

57 §.

Vad i 75 § kommunalskattelagen är stadgat örn dödsbos och dödsbodelägares
ansvarighet för kommunal utskyld skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om vägskatt.

58 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande skola häradsskrivarna varje år
efter slutade taxeringsförrättningar före juni månads utgång till vägstyrelsen
insända förteckning, som för varje kommun inom vägdistriktet summariskt
upptager antalet vägskattekronor. Vägstyrelsen låter däröver upprätta sammandrag,
upptagande summan för hela vägdistriktet.

59 §.

Vad örn debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av landstingsmedel
är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande vägskatt.

Örn. underställning och besvär.

60 §.

Vägstämmas beslut angående upptagande av lån, därunder inbegripet ingående
av borgen, skall, där fråga är örn lån, ställt på längre återbetalningstid
än två år, för att vinna bindande kraft underställas Konungens prövning
och fastställelse.

Beslut, varom i första stycket sägs, skall insändas till länsstyrelsen, vilken
det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande, till Konungen.

61 §.

Vägstämmas beslut skall för att vinna bindande kraft underställas länsstyrelsens
prövning och fastställelse, örn beslutet avser:

Kungl. Majlis proposition nr 21.

a) upptagande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, i andra
fall än i 60 § avses; dock att underställning icke erfordras, där ej i följd av
beslutet sammanlagda beloppet av vägdistriktets utan underställning skedda
upplåning överstiger skillnaden mellan, å ena sidan, ett belopp motsvarande
tre gånger antalet av de skattekronor och skatteören, varefter vägskatt skolat
utgöras för sistförflutna året, och, å andra sidan, den summa, som för nämnda
ar beslutits skola i vägdistriktet anskaffas genom uttaxering;

b) årsarvode till ledamot av vägstyrelse eller till revisor; eller

c) utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än fem år.

Vid prövning av beslut angående årsarvode äger länsstyrelsen, såframt det
beslutade beloppet överstiger vad som kan anses skäligt, fastställa arvodet att
utgå med visst lägre belopp.

över vägrad fastställelse må vägdistriktet föra klagan hos Konungen.

62 §.

Underställning såsom i 61 § sägs skall ske jämväl i fråga örn vägstyrelses
beslut, om:

a) beslutet avser upplåtande av vägarbete på entreprenad, såframt arbetet
innefattar en väsentlig del av väghållningen å den vägsträcka, som detsamma
avser;

b) beslutet avser tillsättande av befattningshavare för tillsyn å eller ledning
av väghållningen; eller

c) den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av vägstyrelsen låtit till protokollet
anteckna från beslutet avvikande mening.

Vid prövning av sålunda underställt beslut äger länsstyrelsen förordna i saken
efter ty prövas lämpligast.

över vägrad fastställelse må vägstyrelsen föra klagan hos Konungen.

63 §.

Medlem av vägdistrikt, som ej nöjes åt vägstämmans beslut, äger att söka
rättelse däri genom besvär, örn beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

star i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider
vägstämmans befogenhet, eller

kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, ingivas till länsstyrelsen
inom trettio dagar efter den dag, då vägstämmans protokoll justerades, dagen
då det skedde likväl oräknad. Det åligger klaganden därjämte såväJ att vid
besvären foga bevis örn dagen, då sådan justering ägde rum, som ock att inom
fjorton dagar efter det tiden för besvärens inlämnande utgått till vägstämmans
ordförande ingiva diariibevis över att han besvärat sig.

Försummar klaganden något av vad sålunda föreskrivits, må beslutet gå i
verkställighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

64 §.

Gå besvären ut därpå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning, eller att
det står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider
vägstämmans befogenhet, äger länsstyrelsen, där besvären finnas böra godkännas,
att förbjuda beslutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit genom beslutet
kränkt, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för den som
klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot
allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund, då länsstyrelsen
må förordna örn upphävande av beslutet i dess helhet.

65 §.

I länsstyrelsens utslag må ändring sökas hos Konungen senast före klockan
tolv å trettionde dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet, dagen
då det skedde likväl oräknad; dock äger menighet, som klagar, tillgodonjuta
femton dagar längre besvärstid än nu sagts.

66 §.

Där medlem av vägdistrikt ej nöjes åt vägstyrelsens beslut, som icke är av
rent förberedande eller verkställande art, skall vad i 63—65 §§ är stadgat äga
motsvarande tillämpning. Där beslutet rör uteslutande enskild persons förhållande,
skall dock tiden för talans fullföljande räknas från den dag, då
beslutet genom utdrag av protokollet delgavs klaganden.

Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet, där icke den
prövande myndigheten annorledes förordnar.

Övergångsbestämmelser.

67 §.

Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, lända till efterrättelse
från och med den 1 januari 1937, och skall vad i lag eller författning är däremot
stridande från och med nämnda dag upphöra att gälla.

68 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

69 §.

Indelning i vägdistrikt skall ske före den 1 april 1935 att gälla från och
med den 1 januari 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

I samband därmed skola meddelas de övergångsbestämmelser, som finnas
erforderliga, och må, där särskilda skäl därför äro, föreskrivas, att å beskattningsföremålen
inom område, som förenats med annat till ett vägdistrikt,
skall till fullgörande av området åliggande ersättningsskyldighet påföras
vägskatt utöver vad som eljest utdebiteras inom distriktet.

70 §.

I de distrikt, som bestämts vid den i 69 § föreskrivna indelningen, skall
under tiden från och med den 1 september till och med den 15 november 1935
förrättas val av ombud å vägstämma ävensom suppleanter för dem.

Angående vägstämma med dessa ombud skola även för tiden före år 1937
denna lags bestämmelser tillämpas, där ej annat följer av vad nedan stadgas.

Ordinarie vägstämma skall under år 1936 hållas första gången före mars
månads utgång för val av ledamöter i distriktets vägstyrelse samt andra
gången under tiden från och med den 15 till och med den 31 augusti för fastställande
av distriktets utgifts- och inkomststat för år 1937 samt för val av
revisorer för sistnämnda år.

Kallelse till den första vägstämman utfärdas av det ombud, som länsstyrelsen
därtill utsett.

71 §.

Före utgången av mars 1936 skall länsstyrelsen utse en ledamot och en suppleant
i vägstyrelse i distrikt, som i 70 § avses, samt utfärda reglemente för
sådan vägstyrelse.

72 §.

Den i distrikt, som i 70 § avses, första gången utsedda vägstyrelsen skall
tjänstgöra från och med den 1 april 1936 till 1940 års utgång. År 1936 ankommer
det på densamma — förutom att upprätta förslag till utgifts- och
inkomststat för år 1937 — att förbereda distriktets övertagande av väghållningen
från och med sistnämnda år.

Där ej annat följer av vad ovan stadgats, skola angående vägstyrelse i distrikt,
som i 70 § avses, denna lags bestämmelser tillämpas även för tiden
före år 1937.

73 §.

Denna lags bestämmelser örn upprättande av utgifts- och inkomststat samt
örn vägskatt skola lända till efterrättelse från och med år 1936. Beträffande
debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av vägskatt på grund av tidigare
fattat beslut örn uttaxering skola dock förut gällande bestämmelser tilllämpas.
: , .i.*!*!

Vägskatt skall icke utgöras för äldre lotshemman, så länge de äro underkastade
lotsningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

74 §.

Angående utseende av revisorer år 1936 för granskning av 1937 års räkenskaper
och förvaltning skola denna lags bestämmelser tillämpas.

75 §.

Den av vägstyrelse i äldre distrikt under år 1936 utövade förvaltningen
skall granskas och fråga örn ansvarsfrihet därför behandlas i den ordning,
som stadgas i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet.

Bihang till riksdagens protokoll 1934,

1 sami.

Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om

ödebygdsvägar.

Härigenom förordnas, dels att 3—11 §§ lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar
skola upphöra att gälla, dels ock att 2 § nämnda lag skall erhålla
följande ändrade lydelse:

2 §.

Lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet skall i tillämpliga delar gälla med avseende å ödebygdsväg som vore
den allmän väg. _

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934. Med avseende å ödebygdsväg,
som vid denna tid är under byggande, skall dock äldre lag fortfarande äga
tillämpning, intill dess vägen blivit färdigställd och till allmänt underhåll
övertagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Utdrag av protokollet över kommunikations är e uden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 17 november 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo, frågan
örn ny väglagstiftning samt anför därvid:

Inledning.

Hen nu gällande lagen den 23 oktober 1891 angående väghallningsbesvärets
utgörande på landet, vilken, såvitt angar landsbygden, ersatte bestämmelserna
i 25 kap. byggningabalken, grundades på förutsättningarna, att i
regel varje härad skulle i fråga örn byggande och underhall av allmän väg
utgöra en gemensamhet för sig (väghållningsdistrikt) samt att väghallningsbesväret
skulle åvila huvudsakligen jordbruksfastigheterna. Vägunderhållet
skulle efter vägdelning utgöras in natura av dessa fastigheter, varemot övriga
i väghållningsbesväret deltagande beskattningsföremål skulle bidraga till väghållningen
allenast med penningar, som skulle uttagas såsom vägskatt och
ingå till en för distriktet gemensam vägkassa under förvaltning av en vägstycke.
Till bestridande av kostnaden för vägunderhållet skulle lämnas allenast
ett jämförelsevis ringa bidrag av statsmedel.

Redan kort tid efter det att den nya lagen år 1895 i allmänhet trätt i
kraft framkommo anmärkningar mot densamma, och år 1900 begärde riksdagen
viss revision av lagen, dock icke beträffande dess huvudgrunder, vilka
borde lämnas orubbade. Fem år senare genomfördes vissa ändringar i lagen,
av vilka de viktigaste voro: utsträckning av väghållningsskyldigheten till flera
förut fritagna beskattningsföremål och skärpning av samma skyldighet för en
del andra; inrättande av s. k. vägstämma såsom organ för de väghållningsskyldigas
yttrande- och beslutanderätt; höjning av det ordinarie statsbidraget
till vägunderhållet och anvisning på extra statsunderstöd åt synnerligen betungade
vägdistrikt i mån av därför tillgängliga medel.

År 1911 ansågs tiden inne att låta väglagen, vari även efter 1905 företagits
en del ändringar, bliva föremål för fullständig omprövning. Särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

sakkunniga, den s. k. vågkommissionen, tillkallades nied uppdrag att verkställa
utredning angående de åtgärder, som kunde finnas nödiga för åvägabringande
av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret, samt utarbeta
det förslag till förändringar av väglagen m. m., vartill utredningen kunde föranleda,
ävensom i samband därmed underkasta väglagstiftningen revision jämväl
i andra avseenden. Kommissionen framlade år 1916 förslag till lag örn
allmänna vägar pa landet samt följande år förslag till lag örn vägkommunal
styrelse på landet och förslag till övergångslag till båda lagarna.

Med anledning av framställda anmärkningar mot kommissionens förslag
uppdrogs åt särskilt tillkallade sakkunniga, de s. k. 1920 års väg sakkunniga,
att verkställa granskning och omarbetning av förslagen. Sedan dessa sakkunniga
under år 1921 avgivit betänkande med förslag till lag örn allmänna
vägar på landet, utarbetades på grundval av detta förslag proposition i ämnet
till 1922 års riksdag (nr 100). Vid frågans behandling inom riksdagen
vann det framlagda förslaget i stort sett allmänt gillande, men enighet kunde
icke uppnås om grunderna för vägskattens utgörande och beräkningen av
statsbidraget till väghållningen, varför propositionen icke blev av riksdagen
antagen. Vid 1923 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner i ämnet
(1:124 och 11:160), vilka emellertid ej heller ledde till något positivt
resultat.

Emellertid hava under senare år, i avbidan på en fullständig revision av
väglagen, ytterligare ändringar gång efter annan däri vidtagits, delvis åsyftande
en reglering av vägskattebördan till lättnad för fastigheterna samt i
övrigt mestadels betingade av behovet att med hänsyn till den alltmer tilltagande
automobiltrafiken åstadkomma bättre vägunderhåll och ökad trafiksäkerhet.
De viktigaste förändringarna innebära, att möjlighet beretts väghållnings
distrikt att övertaga samtliga allmänna vägar inom distriktet till underhåll
medelst vägkassan, att statsbidraget till vägunderhållet inom distrikt,
som begagnat sig av denna möjlighet, skall beräknas å distriktets verkliga
kostnader för underhållet och icke, såsom förut, å uppskattad kostnad samt
att statsbidrag skall utgå även till vinterväghållningen. I väghållningens
och samfärdselns intresse hava de stadganden, som avse borthuggande av
skymmande träd och buskar samt förekomsten av grind, stängsel och annan
dylik anordning å eller utmed väg, ändrats eller kompletterats. Vidare hava
beträffande väghållningen inom stadsliknande samhälle tillkommit bestämmelser
för reglering av rättsförhållandet mellan samhället och väghållningsdistriktet.

Dessa partiella förändringar av väglagen hava skapat en god grund för
åstadkommande av en förbättrad väghållning. Emellertid har den rastlösa
utveckling, som vägväsendet under senare år undergått, till stor del reglerats
vid sidan av väglagen genom i olika författningar meddelade bestämmelser,
särskilt sådana varigenom föreskrivits villkor för åtnjutande av statsbidrag
utöver dem, vartill väglagens stadganden berättiga. Sålunda hava dylika
bestämmelser verksamt främjat den nu allmänt genomförda, synnerligen betydelsefulla
övergången till vägunderhåll medelst vägkassan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Enligt 1891 års väglag i de delar, som äga tillämplighet å nn rådande förhållanden,
samt enligt andra vägväsendet på landsbygden rörande författningar
gäller för närvarande i huvudsak följande.

Allmän väg är enligt väglagen av två slag, nämligen landsväg och bygdeväg,
varjämte i de flesta avseenden under allmän väg inbegripes även ödebygdsväg.
Särbestämmelser örn sådan väg återfinnas i lagen den 13 juni
1919 örn ödebygdsvägar. Vissa författningar bygga på en ytterligare indelning
av de nämnda slagen av allmän väg, exempelvis vanliga bygdevägar
och enkla sådana. Det ankommer på länsstyrelsen att besluta örn byggande
av allmän väg, örn indragning därav samt örn förändring av enskild väg till
allmän. Väghållningen inom distrikten besörjes av en utav vägstämman utsedd
vägstyrelse bestående av minst tre ledamöter. Vinterväghållningen utföres
dock i vissa fall av särskilt inrättade ploglag. Inom köping eller annat
samhälle på landet, för vilket vad i stadsplanelagen är stadgat för stad äger
tillämpning, åligger det samhället att mot ersättning av distriktet ombesörja
väghållningen med avseende å allmän väg, som på grund av nämnda lag skall
vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata. Samhället är berättigat
att jämväl i vidare mån än nu sagts för distriktets räkning mot ersättning
ombesörja väghållningen inom samhället. Enligt väglagen tillkommer det
länsstyrelsen att övervaka vägarnas behöriga underhåll och vidtaga därför erforderliga
åtgärder. Närmast under länsstyrelsen utövas tillsynen över vägväsendet
av vederbörande landsfiskal med biträde av fjärdingsmän. Jämlikt
kungörelsen den 16 maj 1930 (nr 160) angående den statliga vägorganisationen
i länen skola länsstyrelserna utöva uppsikten över och bestyret med
vägväsendet med biträde av vägingenjörer, biträdande vägingenjörer och vägingenjörsassistenter.
Enligt den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gällande
instruktionen åligger det styrelsen bland annat att utöva den centrala
tekniska uppsikten över vägväsendet. Till bestridande av kostnaderna för
vägunderhållet utgår enligt väglagen statsbidrag med 30 procent, men därutöver
utgå jämlikt andra författningar ytterligare bidrag till sagda kostnader
ävensom bidrag till kostnaderna för byggande av väg. Sammanlagda bidraget
uppgår i regel till minst 75 procent. I den mån distriktet tillkommande bidrag
av statsmedel, huvudsakligen automobilskattemedel, och andra inkomster,
exempelvis färjavgifter, icke förslå till bestridande av distriktets utgifter,
täckas dessa genom uttaxering av vägskatt. Sådan skatt påföres praktiskt
taget all jordbruksfastighet, för vilken fastighetsskatt enligt kommunalskattelagen
utgöres, all annan fastighet, för vilken sadan fastighetsskatt utgöres,
därest taxeringsvärdet uppgår till minst 800 kronor, samt till kommunal
inkomstskatt beskattningsbar inkomst, därest den taxerade inkomsten
uppgår till minst 1,000 kronor. Yägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande,
att en vägfyrk påföres fastighet för varje 200 kronor av taxeringsvärdet
samt inkomst för varje 15 kronor därav. Vid vägstämma beräknas
röstvärdet efter vägfyrktal. Omfattar distriktet mer än en kommun, äga
de väghållningsskyldiga låta sin talan å vägstämman föras genom av dem
kommunvis å kommunalstämma efter vägfyrktal utsedda ombud. Sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

ombud skall rösta för sin kommuns liela vägfyrktal, enskilda väghållningsskyldiga
obetaget att vid vägstämman utöva rösträtt för eget vägfyrktal, som
i ty fall avräknas från det, för vilket kommunombudet skall äga rösta.

Såsom förut nämnts bygger 1891 års väglag på principen örn vägunderhållets
utförande in natura av jordbruksfastigheternas innehavare. Då den allmänna
övergången till underhåll medelst vägkassan, vilken förändring inom
de flesta väghållningsdistrikt kom till stånd under 1920-talets senare år, alitsa
medförde, att stora delar av lagen saknade tillämpning, syntes tiden vara
inne att ånyo upptaga frågan örn en allmän revision av lagen. Även av
andra skäl ansågs en sådan revision då påkallad. Sålunda förelågo hos Kungl.
Maj :t ett betydande antal framställningar, därav flera från riksdagens sida,
angående ändringar i väglagen, över vilka framställningar erforderliga yttranden
inhämtats. Därtill kom, att statsmakterna år 1929 i syfte bland annat
att främja en rationell planläggning och kontroll av vägarbetena fattat
beslut om en genomgripande förändring av den statliga lokala vägorganisationen,
varigenom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän och
vägkonsulenterna, vilkas inkomst utöver en mindre avlöning och förrättningsarvoden
huvudsakligen härflutit av enskild ingenjörsverksamhet, ersattes av
helt statsavlönade vägingenjörer, vilka skulle vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänstemän med stationsort i vederbörande residensstad och med
tjänstgöring hos länsstyrelsen. I samband med denna ändring av själva organisationen
genomfördes vad angår vägärendenas behandling en långt gående
decentralisering från Kungl. Majit samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till
länsstyrelserna i syfte att förenkla och påskynda ärendenas handläggning.
Sålunda överflyttades till länsstyrelserna bland annat en stor del av ärendena
rörande beviljande av statsbidrag till vägföretag.

År 1929 hade även frågan örn städernas vägväsende bragts på dagordningen,
i det att riksdagen i skrivelse den 24 maj 1929 (nr 191) anhållit örn
skyndsam utredning angående revidering av bestämmelserna rörande städernas
allmänna vägar.

Genom beslut den 29 november 1929 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkuniga med uppdrag att verkställa
revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt örn städernas allmänna vägar.

I anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag lämnade dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet en kortfattad redogörelse för tidigare utredningar
rörande en allmän revision av väglagen samt för de i berörda lag vid
olika tillfällen vidtagna ändringarna ävensom för åtskilliga framställningar
angående ytterligare lagändringar, varefter han yttrade bland annat följande:

Av vad jag i det föregående anfört torde framgå, att behov av en revision
av väglagen föreligger. Då nydaningsprocessen inom vägväsendet alltjämt pågår,
kan emellertid den frågan uppställa sig, huruvida tidpunkten för en sådan
åtgärd kan anses ännu vara inne. I detta avseende må framhållas, att trots den
fortgående utvecklingen en viss stabilisering av hithörande förhållanden dock
numera synes hava inträtt; jag erinrar örn, förutom den i allmänhet genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

förda övergången till vägkasseunderhåll, de rationella och i stort sett standardiserade
underhållsmetoder, som numera tillämpas av åtminstone de större
vägliållningsdistrikten, samt icke minst örn den snart ikraftträdande nya vägorganisationen
med den rationalisering och den utvidgade kontroll av vägväsendet,
som därmed avsetts och som torde medföra ökad fasthet och reda pa
detta område. Med hänsyn härtill och då en fullständig stabilisering på förevarande
område i viss mån torde vara avhängig av en efter det nya läget avpassad
lagstiftning, synes mig anledning icke föreligga att dröja med en revision
av ifrågavarande lagstiftning, helst utredningen av de vägväsendet. avseende
spörsmål, som omförmälas i riksdagens förut nämnda skrivelser, icke
lärer böra uppskjutas. Jag tillstyrker därför, att en sådan revision nu kommer
till stånd.

Utan att närmare ingå på de föreliggande framställningarna örn vissa ändringar
i väglagen vill jag dock framhålla, att i fråga örn de allmänna vägarnas
beskaffenhet, konstruktion och indelning efter storleksordning och avsedda
trafikändamål synas böra beaktas de på grund av automobiltrafiken inträdda
nya förhållandena med därav orsakade förändringar beträffande den i
skilda fall lämpliga vägbredden m. m., varjämte behovet av anordningar för
trafikanvisningar torde få tagas under omprövning. Vidare framträder i avsende
å väghållningsdistriktens organisation bland annat, att ^distrikten efter
nutida förhållanden måste i vissa fall anses utgöra alltför små enheter. Visserligen
lämna bestämmelserna i 5 § av väglagen möjlighet för°länsstyrelserna
att oberoende av vägdelning förordna örn förening av. väghållningsdistrikt,
men dessa bestämmelser hava, enligt vad som upplysts, icke i något enda fall
kommit till tillämpning. Sedan underhållet och vinterväghållningen med endast
oväsentliga undantag numera övertagits av vägkassorna, hava väghallningsdistrikten
för att möta automobiltrafikens krav på väl underhållna och
snöröjda vägar tvingats att i stor utsträckning bedriva väghållningen maskinellt
och för detta ändamål anskaffa erforderliga vägmaskmer —- lastbilar,
väghyvlar, vältar, snöplogar och stenkrossar m. m. Nämnda anskaffningar
representera betydande utgiftsbelopp. För att dessa dyrbara redskap skola
bliva rationellt utnyttjade, vilket givetvis är av stor betydelse, mäste emellertid
väghållningsdistrikten omfatta tillräckligt stor väglängd ^ Aven för ett
ändamålsenligt användande av den tekniska personal, sorn vägnallningsdistrikten
behöva för vägarbetenas behöriga tillsyn och skötsel, liksom också tor nedbringande
av förvaltningskostnaderna är det uppenbarligen av vikt, att väghållningsdistrikten
erhålla tillräcklig storlek. Slutligen har denna fråga betydelse
jämväl för spörsmålet om vägskattebördan; en lämpligt avvägd indelning
av väghållningsdistrikten skulle otvivelaktigt bidraga till att utjämna
denna börda.

Därest på grund av det nya läge, vari vägväsendet kommit, eller av andra
skäl lagändringar, utöver vad för närvarande ifrågasatts, under arbetets gång
skulle visa sig påkallade, böra givetvis även sådana frågor upptagas till behandling.
. , , , ......

Vad slutligen angår vägväsendet i städerna, torde jag kunna inskränka mig
till att hänvisa till jordbruksutskottets i riksdagens förenämnda skrivelse åberopade
utlåtande (nr 24). Såsom utskottet framhållit, äro de bestämmelser,
som finnas rörande städernas väghållning, föråldrade och oklara, vilket även
medfört, att såväl beträffande väghållningens utförande som vägbördans fördelning
skiftande och i vissa avseenden otillfredsställande förhållanden föreligga.
Lika med riksdagen anser jag därför, att en utredning beträffande
detta invecklade spörsmål bör komma till stånd. Med hänsyn till de beröringspunkter,
som berörda spörsmål och frågan örn revision av väglagen i viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

mån torde äga, synas utredningarna, som i allt fall torde få verkställas av
särskilda inom kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga, böra
sammanföras och uppdragas åt samma personer.

Av vikt är, att den utredning, vars igångsättande nu avses, i all erforderlig
utsträckning verkställes i samarbete med på närliggande områden arbetande
utredningar. Jag syftar därvid närmast på den av Kungl. Maj :t den 18 oktober
1929 beslutade utredningen av frågan örn rationell utjämning av skattetrycket
inom kommunerna.

Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallades den 4 december 1929
följande sakkunniga, nämligen landshövdingen Gr. Sederholm, ordförande, ledamoten
av riksdagens första kammare lantbrukaren Elof B. Andersson i Fältenborg,
dåvarande ledamoten av samma kammare hemmansägaren Karl
Andersson i Eliantorp, ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägarna
C. J. Johansson i Uppmälby och N. E. Nilsson i Antnäs, drätseldirektören
i Västerås Theofil Öberg samt dåvarande extra byråchefen numera t. f.
överdirektören och chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Nils Bolinder.

Dessa sakkunniga, de s. k. 1929 års väg sakkunnig a, avlämnade den 31
augusti 1932 betänkande med förslag till lag om allmänna vägar och lag örn
vägdistrikt jämte därmed sammanhängande förslag till ändringar i vissa lagar
(statens offentliga utredningar 1932: 21). Vid betänkandet var fogat särskilt
yttrande av ledamoten Johansson. Då i det följande talas örn de vägsakkunniga,
de sakkunniga eller sakkunnigförslaget, avses därmed, örn sammanhanget
ej giver annat vid handen, 1929 års vägsakkunniga respektive
deras förslag.

Jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande hade de sakkunniga uppdragit åt kammarrådet
Erik Schalling att för de sakkunnigas räkning verkställa särskild
utredning angående väghållningsbesväret i städerna. Schallings i anledning
härav gjorda utredning finnes såsom bilaga fogad vid de sakkunnigas betänkande.

över detta betänkande med förslag hava, till följd av remisser eller därförutan,
yttranden inkommit från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegium,
statskontoret, riksräkenskapsverket, byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
lotsstyrelsen, chefen för generalstaben samt de s. k. 1931 års väg- och
brosakkunniga, vilka nämnda år av dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades med uppgift
att verkställa utredning beträffande åtgärder till vinnande av rationell
ekonomisering i fråga örn väg- och brobyggnader jämte i samband därmed
stående spörsmål. Yttranden hava vidare inkommit från Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna och vägingenjörerna i samtliga län, landstingets förvaltningsutskott
i flertalet län, de flesta vägstämmor, vägstyrelser, magistrater
och stadsstyrelser, stadsfullmäktige i de flesta städer samt följande föreningar
eller deras styrelser, nämligen svenska vägstyrelsernas förbund, flera lokala
vägstyrelseföreningar, svenska vägföreningen, svenska landstingsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, svenska kommunaltekniska
föreningen, svenska teknologföreningen, tekniska samfundet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Göteborg, skånska ingenjörsklubben, svenska järnvägsföreningen och kungl,
automobilklubben, med vilken sistnämnda ett stort antal andra föreningar av
liknande slag instämt. Anmärkas må att i flera fall myndighet, som avgivit
infordrat yttrande, i enlighet med vad i remissen anbefallts yttrat sig över förslagen
allenast såvitt dessa angå myndighetens ämbetsområde.

Den av de sakkunniga föreslagna lagen örn allmänna vägar inrymmer stadganden
örn vad som är att hänföra till sådan väg, om byggande och underhåll
av väg, örn tillsyn å väghållning samt örn enskildas av väghållningen berörda
förhållanden m. m. Den föreslagna lagen örn vägdistrikt, som enligt de sakkunnigas
uttalande borde bliva av kommunallags natur, innehåller bestämmelser
örn rikets indelning i vägdistrikt, örn sådant distrikts beslutande, verkställande
och kontrollerande organ, örn utgifts- och inkomststat samt örn medel
till bestridande av vägdistriktets utgifter.

Båda lagförslagen avse såväl land som stad. Den föreslagna egentliga
väglagen innehåller i allmänhet gemensamma bestämmelser för landsbygden
och städerna, varemot förhållandet är annorlunda beträffande den föreslagna
vägkommunala lagen.

Enligt sistnämnda lag utgör varje stad eget vägdistrikt, och väghållningen
blir i sådant distrikt en vanlig kommunal angelägenhet. De jämförelsevis fåtaliga
bestämmelser, som utöver de i lagen örn kommunalstyrelse i stad givna
ansetts böra gälla för stadskommunen i egenskap av vägdistrikt, hava inrymts
i en särskild avdelning av den vägkommunala lagen.

Då däremot vägdistrikten på landet enligt de sakkunnigas förslag skola
liksom hittills utgöras av för väghållningens ombesörjande särskilt bildade
kommunala samfälligheter, hava för dessas del i lagen örn vägdistrikt lämnats
bestämmelser ungefär lika fullständiga som de i gällande kommunallagar
förekommande. Härom jättra de sakkunniga:

I de mycket talrika fall, då för vägdistrikten kunna och böra gälla samma
eller nära motsvarande regler som de för primärkommunerna eller landstingen
gällande, innehåller lagförslaget endast undantagsvis hänvisning till. annan
kommunallag. För de personer, som på ett eller annat sätt deltaga i handhavandet
av vägdistriktens angelägenheter, försvåras nämligen arbetet, därest
de nödsakas att kombinera direkta bestämmelser och sådana, till vilka hänvisats.
De sakkunniga hava därför ansett det lämpligast att göra den vägkommunala
lagens bestämmelser så fullständiga, att dess tillämpning i de
allra flesta fall skall kunna ske utan dylik kombination.

Kort tid efter avlämnandet av de vägsakkunnigas betänkande förelåg ytterligare
ett av tillkallade sakkunniga avgivet, vägväsendet berörande betänkande.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande hade chefen för finansdepartementet
år 1929 tillkallat sakkunniga att biträda med utredning av frågan
örn rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna ävensom andra
därmed sammanhängande spörsmål. Dessa sakkunniga, vilka antogo namnet
skatteutjämningsberedningen, voro 1. d. radmannen E. E. Lyberg, ordförande,
ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren O. L. Carlström,
f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare
möbelsnickaren J. E. G. Fast och hemmansägaren E. O. Magnusson, ledamö -

Kungl. Maj:ts proposition nr £1.

terna av riksdagens första kammare lantbrukaren 0. L. Tjällgren och generaltulldirektören
N. R. Wohlin samt sekreteraren i svenska landstingsförbundet
S. A. Odén. I ett den 12 december 1932 dagtecknat betänkande, benämnt
»Skatteutjämningsberedningen III. Principbetänkande med förslag till skatteutjämnande
åtgärder genom överflyttning till staten eller till större kommunala
utdebiteringsområden av kostnaden för kommunala förvaltningsuppgifter)-
(statens offentliga utredningar 1933:4) framlade beredningen förslag
angående, bland annat, vägdistriktens omfattning och organisation.

I skrivelse den 27 januari 1933 anbefallde Kungl. Majit länsstyrelserna och
övriga myndigheter, från vilka utlåtande över de vägsakkunnigas förslag infordrats,
att vid utlåtandets avgivande taga i övervägande vad i skatteutjämningsberedningens
principbetänkande anförts angående vägväsendet, varjämte
länsstyrelserna tillika anbefalldes att lämna landstingens förvaltningsutskott,
vägingenjörerna och vägstyrelserna tillfälle till dylikt övervägande.

Sedan de över de vägsakkunnigas förslag avgivna yttrandena inkommit, har
frågan om ny väglagstiftning varit föremål för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet
och hava därvid på grundval av sakkunnigförslaget
utarbetats förslag till lag om allmänna vägar och lag örn vägdistrikt. Såsom
i många av yttrandena vitsordats, torde nämligen den av de sakkunniga föreslagna
uppställningen av hithörande lagstiftning i två lagar vara lämplig.
Även vad angår de erforderliga bestämmelsernas inrymmande i den ena eller
den andra lagen ansluta sig departementsförslagen, utom i några mindre betydelsefulla
fall, till vad de sakkunniga föreslagit.

Jag övergår härefter till att redogöra för berörda inom departementet utarbetade
lagförslag, därvid jag ämnar först uppehålla mig vid förslagens huvudprinciper
och särskilt sådana, beträffande vilka mera betydande meningsskiljaktigheter
kommit till uttryck i de avgivna yttrandena eller eljest.

Allmän motivering.

Vägdistriktens omfattning.

En av de viktigaste frågorna vid utformandet av den nya väglagstiftningen
och den som vid de olika utredningarna på vägväsendets område tilldragit sig
den måhända största uppmärksamheten är spörsmålet örn vägdistriktens omfattning.
En väl avvägd distriktsindelning anses nämligen allmänt vara
av synnerligen stor betydelse för ernående av en rättvis fördelning av
väghållningsbesväret och för åstadkommande av rationell och ekonomisk väghållning.

Vad beträffar utjämningen av vägbördan skulle uppenbarligen mest stå att
vinna genom ett förstatligande av hela det allmänna vägväsendet,
och förslag därom hava även flera gånger väckts.

Vägkommissionen ansåg sig emellertid icke kunna förorda vägväsendets
övertagande av staten. De av kommissionen anförda skälen härför kunna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

korthet sammanfattas sålunda: Det vore väl obestridligt, att de allmänna vä garna

i betydande mån tillgodosåge statens intressen, men det måste dock fasthållas,
att till varje väg i främsta rummet knöte sig ett lokalt intresse. Till
följd av järnvägarnas och vattenvägarnas utveckling hade betydelsen av de allmänna
vägarna alltmer lokaliserats. Den ökade användningen av automobiler
syntes icke kunna förändra detta förhållande. Övertoge staten hela det allmänna
vägväsendet, skulle det krävas en alltför omfattande, tung och dyrbar
förvaltningsapparat. Det vore en gammal erfarenhet, att arbeten ställde sig
jämförelsevis kostsamma, när de skulle utföras för statens räkning. Svårigheter
att för skäligt pris erhålla entreprenader skulle säkerligen yppa sig
i högre grad för staten än för mindre distrikt. Efter vad kommissionen kunde
finna, skulle kostnaderna för statens handhavande av väghållningen hilva
avskräckande stora. Statens övertagande av väghållningen skulle medföra,
att kostnaden för denna täcktes pa samma sätt som övriga statsutgifter. Bibehölles
däremot väghållningsbesväret som ett åliggande för lokala samfälligheter,
bleve det möjligt att såsom hittills tillämpa beskattningsprincipen: skatt
efter intresse. Denna princip framstode just i fråga örn vägväsendet utan
all tvekan som den mest berättigade. Övertoges hela det allmänna vägväsendet
av staten, skulle jordbrukets vinst av reformen gå utöver skälighetens
gränser. Därtill komme, att, da i sadant fall städerna finge lika med landsbygden
deltaga i underhållet av de allmänna vägarna, rättvisan krävde, att
staten övertoge städernas väghållning och, åtminstone delvis, deras gatuhållning.

I likhet med kommissionen och huvudsakligen på de av denna anförda skäl
funno 1920 års vägsakkunniga statens övertagande av det allmänna vägväsendet
icke kunna tillstyrkas. De sakkunniga, bland vilka rådde delade
meningar såväl örn önskvärdheten av en fullständig utjämning av väghållningsbesväret
som beträffande frågan örn intresseprincipens berättigande vid
vägbeskattnmgen, framhöllo, att, vilken åsikt man än därutinnan hade, det
dock syntes uppenbart, att statens övertagande av den allmänna väghållningen
skulle medföra en tung förvaltningsapparat och att väghållningen skulle såväl
på grund härav som genom de ofta nog överdrivna anspråk, som da antagligen
skulle ställas på vägnätets utsträckning och vägarnas beskaffenhet, bliva
vida dyrare än örn väghållningen ordnades som en kommunal angelägenhet.
Den kommunala förvaltningen syntes ock kunna anordnas smidigare, under
starkare kontakt med ortsbefolkningen och med ett bättre tillgodogörande av
erfarenheten hos de gamla vägstyrelserna.

Även 1929 års vägsakkunniga hava av nu anförda skäl funnit sig icke
kunna tillstyrka vägväsendets förstatligande. Samma ståndpunkt har intagits
av skatteutjämningsberedningen.

Ehuru största delen av kostnaderna för väghållningen numera i sista hand
gäldas av statsmedel och ehuru de allmänna vägarna och särskilt vissa av
dem under de senare åren fått en allt större betydelse för den genomgående,
långväga samfärdseln, anser jag dock lika med de sakkunniga, att övervägande
skäl fortfarande tala mot förstatligande av vägväsendet. De fördelar,

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

som därigenom skulle kunna vinnas i ett eller annat avseende, synas icke vara
av den betydelse, att de kunna uppväga olägenheterna av en statlig väghållning.
En sådan skulle nämligen säkerligen komma att bliva bland annat förhållandevis
dyrbar och kräva en vidlyftig förvaltningsapparat. I den mån vägbyggandet
och vägunderhållet ytterligare standardiseras, vägväsendet utvidgas
och vägtrafikens ställning och uppgift i förhållande till andra trafikgrenar
klarlägges och fastställes, ökas måhända skälen för ett förstatligande av
vägväsendet, men än så länge torde kravet på en efter de olika förhållandena
i vårt land väl avpassad och ekonomisk väghållning bäst tillgodoses genom
väghållningens ordnande som en kommunal angelägenhet. Frågan om statlig
väghållning beträffande vissa slag av allmänna vägar, s. k. riksvägar och
ödebygdsvägar, kommer att i ett senare sammanhang ägnas särskild behandling.

Örn man alltså kan utgå ifrån att den allmänna väghållningen fortfarande
bör handhavas av kommunalt organiserade organ, vägdistrikt,
har man att avgöra vilken omfattning dessa distrikt skola hava.

Yägkommissionens förslag innebar, att landstingsområdet med undantag av
dithörande städer och stadsliknande samhällen skulle utgöra vägdistrikt.
Landstinget skulle vara vägdistriktets beslutande organ. I landstingets överläggningar
och beslut i vägfrågor skulle dock ombuden från städerna icke äga
deltaga. Landstingsområdet skulle vara ekonomisk enhet för väghållningen
men samtidigt vara uppdelat i arbetskretsar för väghållningens fullgörande.
Därvid skulle så tillgå, att alla kostnader för väghållningen, i den mån de ej
täcktes genom statsbidrag, skulle gäldas av landstinget och täckas genom
uttagande av vägskatt å samtliga vägskatteskyldiga inom landstingsområdet.
Men att överlämna även väghållningens ombesörjande åt landstings förvaltningen
ansåg kommissionen däremot ej tillrådligt. En dylik anordning skulle
enligt kommissionens åsikt ur förvaltnings- och kostnadssynpunkt kunna bliva
förenad med svårigheter av samma art, som anförts i fråga örn vägväsendets
övertagande av staten, visserligen i mindre skala men dock alltid avsevärda.
Kommissionen föreslog därför, att landstinget skulle genom sitt organ vägstyrelsen
i allmänhet blott ombesörja vägbyggnader samt underhållet av broar
och färjor, under det att primärkommunerna skulle bilda arbetskretsar,
vilka omhänderhade allt övrigt vägunderhåll liksom vinterväghållningen inom
respektive kommuner och ordnade därmed helt och hållet på sätt kommunen
funne lämpligt. Kommunen skulle därefter äga att ur landstingskassan bekomma
ersättning för vägunderhållet med belopp, vartill underhållet blivit i
vederbörlig ordning uppskattat, och för vinterväghållningen efter det i verkligheten
utförda arbetets skäliga värde.

Mot kommissionens förslag, att arbetets utförande skulle överlämnas åt primärkommunerna,
riktade flera av de hörda myndigheterna och korporationerna
en skarp kritik. I denna kritik instämde 1920 års vägsakkunniga.
De ansågo därjämte, att i stort sett enahanda anmärkningar kunde göras
mot en på sina håll ifrågasatt anordning, varigenom de gamla vägdistrikten
i stället för primärkommunerna finge på det av kommissionen tänkta sättet

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

tjänstgöra som arbetsdistrikt. De sakkunniga förordade för sin del, att
landstingsområdet ej blott gjordes till ekonomisk enhet för väghållningen
utan även finge omhändertaga själva utförandet av arbetet. Bland de
fördelar, som härigenom skulle vinnas, nämnde de sakkunniga följande:
Utjämningen av väghållningsbesväret bleve effektivare än enligt vägkommissionens
förslag. Då all väghållning skulle utföras genom landstingsvägstyrelsens
försorg, bleve primärkommunernas befattning med vägväsendet
obehövlig. Uppskattningen av vägunderhållet och därmed förbundna
kostnader ävensom övriga nackdelar skulle försvinna. De för väghållningen
erforderliga medlen skulle utdebiteras såsom landstingsvägskatt
och ingå direkt i landstingsvägkassan. På grund av landstingsområdets
större ekonomiska bärkraft skulle möjlighet förefinnas att anskaffa för ett
rationellt vägunderhåll nödiga redskap och att åstadkomma ett gott vägunderhåll.

Det väglagförslag, som framlades i proposition till 1922 års riksdag, anslöt
sig till 1920 års sakkunnigas förslag. Propositionsförslaget innehöll tilllika
en uttrycklig bestämmelse att, där sadant funnes lämpligt, landstinget
ägde för särskilda delar av vägdistriktet (vägnämndsdistrikt) utse
vägnämnder att biträda vägstyrelsen, i den mån sådant genom särskild
instruktion eller annorledes uppdroges åt vägnämnden. Propositionen, som
hänvisades till särskilt utskott, blev av detta avstyrkt. Emellertid framgår
av utskottsutlåtandet jämte därvid fogade reservationer, att flertalet
av utskottets ledamöter gillade förslagets huvudgrunder. Anledningen till avstyrkandet
var den, att en utslagsgivande del av utskottets ledamöter icke ville
ansluta sig till förslaget, med mindre detta i fråga örn vägskattegrunderna och
statsbidrag till väghållningen underginge vissa ändringar. Utskottets hemställan
bifölls av båda kamrarna. Av dem, som icke gillade förslagets huvudgrunder,
framhölls bland annat, att den nya organisationen skulle påkalla
inrättandet av ett betydande antal nya tjänstebefattningar samt leda till ett
mera byråkratiskt system och till fördyring av kostnaderna för vägväsendet
ävensom att genom tillskapandet av de större distrikten möjligheten att
överskåda väghållningen inom distrikten skulle försvinna, vilket även skulle
bliva fallet med vägstyrelsernas goda personalkännedom, faktorer som säkerligen
spelade en betydande roll i fråga örn möjligheten att begränsa och nedbringa
kostnaderna för vägväsendet.

Enligt 1929 års väg sakkunnig as förslag skall vägdistriktsindelningen ankomma
på Konungen. I motiven hava de sakkunniga förordat distrikt till omfattningen
betydligt större än flertalet av de nuvarande men mindre än landstingsområden.
För erhållande av dylika distrikt bör enligt de sakkunnigas mening
sammanslagning av nuvarande distrikt i stor utsträckning komma till
stånd. Ledamoten Johansson har emellertid beträffande ifrågavarande spörsmål
uttalat en från de övriga sakkunnigas uppfattning avvikande mening samt
föreslagit en lösning av frågan i huvudsaklig överensstämmelse med 1922 års
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Efter att hava påpekat de nuvarande distriktens mycket växlande storlek
ingå de sakkunniga på de med gällande indelning förenade olägenheterna och
yttra härom:

Om de flesta distrikt torde gälla, att de äro alltför små för att möjliggöra
ett effektivt utnyttjande av moderna tekniska hjälpmedel, utan vilka en fullgod
väghållning numera svårligen kan utföras. Det må i detta sammanhang
nämnas, att våglängden inom de olika distrikten i medeltal icke uppgår till
mer än något över 20 mil. I åtskilliga distrikt torde med hänsyn till den
ringa våglängden anskaffande av maskinell utrustning knappast vara ekonomiskt
försvarbart; inom andra, där detta visserligen kan vara fallet, kan maskinparkens
kapacitet likväl icke helt utnyttjas, varigenom väghållningen onödigt
fördyras. Enahanda äro förhållandena i fråga örn möjligheterna att
anställa och utnyttja för vägarbetet erforderlig, tekniskt skolad personal. Dessa
för vägväsendets såväl tekniska som ekonomiska utveckling betydelsefulla
frågor synas icke heller kunna i nödig omfattning lösas genom samverkan
mellan angränsande distrikt. Den nuvarande distriktsindelningen medför vidare
ur administrativ synpunkt en alltför tungrodd och onödigt dyrbar organisation.
Vart och ett av landets 376 vägdistrikt bildar en förvaltningsenhet
med egen vägstyrelse, medelsförvaltning och räkenskapsföring. Den skärpning
av den statliga kontrollen över vägdistrikten, som påkallas av att kostnaderna
för väghållningen numera till övervägande delen bestridas av statsmedel,
möter stora svårigheter bland annat just på grund av det stora antalet förvaltningsenheter.
Så länge den nuvarande distriktsindelningen består, lärer man
sålunda icke utan en synnerligen omfattande apparat kunna ernå effektiv kontroll
över väghållningen och användningen av därtill anslagna medel. I sistnämnda
hänseende må särskilt framhållas betydelsen av likformig, överskådlig
bokföring. Visserligen hava normerande bestämmelser angående räkenskapernas
förande lämnats, men erfarenheten har givit vid handen, att erforderlig enhetlighet
i tillämpningen icke kunnat åvägabringas. För de myndigheter, som
utöva den allt mer betydelsefulla statliga ledningen av och uppsikten över vägväsendet,
framstår såsom en allvarlig olägenhet det jämförelsevis stora antalet
förvaltningsenheter, med vilka förbindelse skall upprätthållas och vilkas verksamhet
skall övervakas och kontrolleras.

Mot de nuvarande små distrikten har vidare anmärkts, att lokalbetonade synpunkter
blivit allt för utslagsgivande vid behandlingen av frågor rörande byggande
av väg. Denna anmärkning sammanhänger med det förhållandet, att
initiativet i nämnda ärenden oftast tages av vägdistriktens organ, till vilkas
mening den beslutande myndigheten givetvis tager stor hänsyn. Ehuru nu berörda
anmärkning icke lärer kunna anses allmängiltig, har dock erfarenheten
visat, att svårigheter stundom yppa sig, när det gäller att åstadkomma samverkan
mellan flera distrikt för utförande i ett sammanhang av behövliga större
vägföretag. Ofta nog bottna dessa svårigheter i den omständigheten, att ett
planerat vägföretag berör något distrikt endast beträffande en relativt obetydlig
sträcka och sålunda saknar större intresse för detta distrikt. Vad nu
sagts belyser emellertid en långt ifrån betydelselös svaghet i den nuvarande
distriktsindelningen. En annan olägenhet är, att i smärre distrikt, omfattande
allenast några få kommuner, skillnaden i storlek mellan dessa lätt leder till att
en kommun får ett dominerande inflytande i fråga örn distriktets vägväsende,
ett förhållande ägnat att giva detta en än mer lokalbetonad prägel.

De sakkunniga upptaga härefter till granskning förslaget att göra landstingsområdet
till vägdistrikt och framhålla därvid till en början, att förhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

landelia inom vägväsendet numera äro helt annorlunda än da statsmakterna år
1922 hade att taga ståndpunkt till nu ifrågavarande spörsmål. Den oerhört
ökade trafiken nödvändiggjorde ett intensifierat vägunderhåll och den i samband
därmed utvidgade medelsförvaltningen hade tillsammans med ökningen
av administrativa göromål i övrigt ytterligare skärpt anspråken på de verkställande
organens aktivitet. Den arbetsmängd, som genomförandet av en
organisation med landstingsområdet såsom vägdistrikt skulle övervältra på
landstinget och dess vägstyrelse, vore således av en helt annan storlek nu än
för blott ett tiotal år sedan. Efter att hava framhållit, att trots nu anförda
förhållanden förslaget örn landstingsdistrikt alltjämt hade sina ivriga förespråkare,
ägna de sakkunniga nämnda förslag en ingående kritik och anföra
därvid bland annat följande:

Ehuru en indelning efter landstingsområden i jämförelse med den nuvarande
distriktsindelningen otvivelaktigt skulle medföra vissa fördelar, kunna de sakkunniga
likväl icke förorda en dylik indelning. _ Framhållas må först, att
landstingen, som väljas huvudsakligen efter politiska linjer, i allmänhet icke
hava en sammansättning, som kan antagas vara särskilt lämpad för prövning
av de från landstingens övriga uppgifter artskilda vägärendena. Härtill kommer,
att landstingens arbetsbörda utan undantag torde vara så tyngande, att på
dem icke lämpligen kan läggas prövningen av den vidlyftiga grupp av ärenden,
som hänför sig till vägväsendets skötsel. Tvivelaktigt är väl ock, om landstingsorganisationen,
icke minst därför att landstinget i regel sammanträder
blott en gång årligen, då alla dess angelägenheter skola avgöras under ett fåtal
dagar och en jäktande arbetstakt, besitter den smidighet, som erfordras för
de ofta nog brådskande men på samma gång en grundlig prövning krävande vägärendenas
avgörande. En utväg att undvika nu anmärkta olägenheter vore
att uppdraga distriktets beslutanderätt åt särskilda för ändamålet valda
vägfullmäktige. Detta synes i själva verket vara den enda lämpliga utvägen,
därest en organisation med läns- eller landstingsdistrikt skulle genomföras.

På den i ett landstingsdistrikt fungerande vägstyrelsen skulle på grund
av vägnätets avsevärda omfattning komma att vila en högst betydande arbetsbörda.
Det torde med skäl kunna antagas, att arbetet skulle taga styrelsens
tid och krafter i anspråk i sådan grad, att uppdraget som vägstyrelseledamot
komme att nära nog fullständigt förlora karaktären av förtroendesyssla och att
uppdraget måste lämnas åt personer, villiga att mot därefter tillmätta arvoden
ställa sig så gott som helt till disposition för ändamålet. Erfarenheterna från
vägingenjörsorganisationen giva vid handen, att ett läns vägväsende även i den
begränsade omfattning, vari det faller inom vägingenjörens arbetsområde, är
av den storleksordning med avseende å arbetsmängden, att dess skötsel kräver
en ständig och energisk insats av arbete. Även örn det icke skulle möta oöverstigliga
hinder att förvärva fullt lämpliga personer, som ville ägna sin huvudsakliga
arbetskraft åt vägstyrelsearbetet, äro dock svårigheterna härutinnan
påtagliga, särskilt i betraktande av att uppdrag som ledamot av vägstyrelse
lämnas endast för en jämförelsevis kort tid utan säkerhet för uppdragets förnyande.
I varje fall torde man få räkna med, att länsdistriktsorganisation på
ett betänkligt salt skulle leda till allt för stor byråkratisering i fråga örn vägväsendets
skötsel.

Ytterligare bör framhållas, att landstingsområdenas i allmänhet vida omfattning
skulle medföra svårigheter för distriktets beslutande och verkställande
organ att vinna erforderlig kännedom örn rent lokala men måhända synnerligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

beaktansvartlå intressen och behov. Dylika skulle i vägdistrikt av ifrågavarande
storleksordning antagligen få svårt att göra sig gällande. Ehuru vägnätet
till avsevärd del redan nu har sin särskilda betydelse såsom förmedlare
av mera långväga trafik, är det dock av vikt, att även de lokala behoven av
goda vägförbindelser bliva tillgodosedda. Åtgärder, som kunna leda till ett
eftersättande av betydelsefulla men mera lokalt betonade vägfrågors lösning,
böra därför enligt de sakkunnigas mening undvikas, i den mån så kan ske med
beaktande av organisationsfrågans sammanhang med de stora ekonomiska spörsmålen
på vägväsendets område.

Delvis ur sist anförda synpunkter torde den tanken hava framkommit att
låta landstingsområdet bilda vägdistrikt vad angår huvudvägarna, medan de
mindre vägarnas skötsel skulle ankomma på de nuvarande små distrikten. En
lösning av frågan enligt detta uppslag, som mera sällan kommit till synes
och som torde sakna egentlig aktualitet, skulle visserligen åtminstone teoretiskt
sett innebära en del beaktansvärda fördelar i jämförelse med det nuvarande
systemet men kan likväl icke av de sakkunniga förordas. Det skulle
vara förenat med ganska stor svårighet att verkställa en praktisk och naturlig
indelning av vägnätet på länsdistriktet och de lokala distrikten, varjämte
såväl i förvaltningshänseende som i flera andra avseenden en icke önskvärd
dualism skulle uppstå. Olägenheterna av en dylik organisation skulle göra
sig särskilt gällande i fråga örn underhållsarbetet.

Beträffande de fördelar i skatteutjämningsavseende, som skulle vinnas under
förutsättning av landstingsområdet som vägdistrikt, yttra de sakkunniga:

Verkställda undersökningar giva visserligen vid handen, att skattetryckets
ojämnhet under sist angiven förutsättning skulle betydligt minskas. Den utjämning,
som på denna väg skulle vinnas, inskränker sig emellertid till varje
landstingsområde för sig och undersökningarna visa, att mellan de skilda landstingsområdena
skulle komma att föreligga stor olikhet i skattebelastning.
Maximisiffran skulle bliva omkring tre gånger större än minimisiffran och
ungefär två gånger större än medeltalet. Ett särskilt utjämningsförfarande
torde alltså, om man vill vinna en någorlunda jämn avvägning av vägskattebelastningen,
komma att erfordras även vid indelning efter landstingsområden.
Verkningarna av en sådan indelning skulle därför i nu ifrågavarande hänseende,
bortsett från den ur rikssynpunkt jämförelsevis oväsentliga utjämningen
inom varje landstingsområde för sig, inskränka sig till ett av den starka
minskningen av antalet enheter orsakat underlättande av ett särskilt skatteutjämningsförfarande.
Lättnader i detta avseende äro visserligen icke betydelselösa,
men det är de sakkunnigas bestämda uppfattning, att vad härutinnan
skulle vinnas icke uppväger de avsevärda nackdelar ur väghållningssynpunkt,
vilka enligt det förut sagda vidlåda landstingsdistrikten. Det väsentliga i
frågan örn distriktsindelningen hänför sig otvivelaktigt till vad som ur teknisk
och ekonomisk synpunkt är lämpligast. Skatteutjämningen är ett spörsmål
i andra hand, som kommer i betraktande först sedan de frågor lösts, som
avse ett förbilligande av väghållningen samt därigenom lindring av det absoluta
skattetrycket.

I det kapitel i betänkandet, som handlar örn medel till bestridande av väghållningskostnadema,
hava de sakkunniga förordat en med automobilskattemedel
finansierad utjämning av vägskattebelastningen samt angivit de riktlinjer,
som härvid borde följas.

Enligt de sakkunnigas åsikt bör, utom i undantagsfall, våglängden inom ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 49

distrikt icke understiga 30 och icke överstiga 70 mil. Härom anföra de sakkunniga: Vid

bedömandet av förevarande spörsmål inverka emellertid åtskilliga omständigheter
av den art, att man icke utan vidare kan fastslå, att ett valdistrikt
under alla förhållanden lämpligen bör hava en viss storlek, uttryckt i ett bestämt
antal vägmil. Sålunda måste hänsyn tagas till trafikens art och omfattning,
faktorer vilka äro av särskild betydelse för väghållningen. Ytterligare
bör beaktas, att vägdistriktets område icke bör vara så utsträckt, att
vägarbetet därigenom försvåras och fördyras. I landsändar med tätmaskigt
vägnät kan ett distrikt lämpligen omfatta en större våglängd än i trakter, där
vägnätet är glest. Erfarenheterna från verksamheten inom de nuvarande distrikten
giva emellertid vid handen, att ett distrikt med en sammanlagd våglängd
av omkring 50 mil i allmänhet kan anses till omfattningen väl avvägt.
Skötseln av ett vägnät av denna storlek kan i de flesta fall utan svårighet
omhänderhavas av en vägstyrelse utan att styrelsens ledamöter behöva allt för
mycket tagas i anspråk och dess verksamhet byråkratiseras. Arbetsmängden
inom ett dylikt distrikt motiverar väl anställande av tekniskt skolad _ personal
och medgiver ett effektivt utnyttjande av erforderliga maskiner, varigenom
vägarbetet kan bedrivas på ett såväl tekniskt som ekonomiskt tillfredsställande
sätt. Härmed är givetvis icke sagt, att en god och ekonomisk väghållning
icke kan utföras i distrikt, där vägnätets längd avviker från den nyss angivna
måttstocken. Vanskligt är att därutinnan uppdraga bestämda gränser, men
enligt de sakkunnigas mening bör, örn önskvärdheten av en tekniskt och ekonomiskt
tillfredsställande väghållning tillmätes avgörande betydelse, våglängden
inom ett distrikt icke understiga 30 och icke överstiga 70 mil.

Med det nu sagda hava de sakkunniga angivit vissa riktlinjer för distriktsindelningen.
Vid denna göra sig emellertid även andra synpunkter gällande
än de förut omnämnda. Hänsyn till den nuvarande indelningen synes böra
tagas så till vida, att nya, större distrikt i allmänhet böra bildas genom sammanslagning
av hittillsvarande distrikt. Uppdelning av sådant distrikt bör
endast i undantagsfall förekomma. I vissa fall lärer det dock av praktiska
skäl vara befogat att i någon mån lämpa distriktsindelningen mera efter
de väggeografiska förhållandena än efter nuvarande väghållningsenheter, varvid
klyvning av hittillsvarande distrikt stundom icke kan undvikas. De sakkunniga
syfta härvid närmast på det förut berörda fallet, att en väg — och
detta gäller särskilt de större vägarna — på endast en kort sträcka genomlöper
ett vägdistrikt, för vilket som helhet sett vägen saknar större betydelse. Härav
följande olägenheter i skilda hänseenden böra, i den mån så lämpligen kan
ske, undanröjas genom avskiljande av en eller annan socken, som vägen genomlöper,
från det gamla distriktet för att tilläggas det nya distrikt, inom vilket
vägen i övrigt sträcker sig. Uppdelning av en socken på olika vägdistrikt bör
givetvis icke ifrågakomma. I sakens natur ligger, att ett vägdistrikt bör
vara geografiskt sammanhängande, så att vägarnas skötsel ävensom kontrollen
däröver icke försvåras. Detta önskemål bör dock icke hindra sammanslagning
av de nuvarande ödistrikten med närliggande fastlandsdistrikt. Måhända kan
det dock i vissa fall befinnas lämpligt att alltjämt bibehålla större öar som
särskilda vägdistrikt.

De sakkunniga omnämna, att de för att lättare kunna bedöma verkningarna
i olika hänseenden av en med beaktande av sålunda framhållna synpunkter verkställd
distriktsindelning på ett tidigt stadium av utredningen försöksvis uppgjort
en dylik indelning, omfattande 172 distrikt, däribland åtskilliga ödistrikt.

Bihang lill riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 21. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Under utredningens gång hade de sakkunniga dock kommit till den uppfattningen,
att distrikten lämpligen kunde göras något större än vad de sakkunniga
till en början ansett.

Skatteutjämning sberedning en har i likhet med 1920 års vägsakkunniga föreslagit,
att landstingsområdet med undantag av dithörande städer skall utgöra
vägdistrikt. Beredningen anser emellertid lagen böra inrymma befogenhet för
Konungen att efter hörande av länsstyrelsen, landstinget och andra vederbörande
förordna örn större landstingsområdens uppdelning i två vägkommuner.
Beträffande öar, som nu bilda eget vägdistrikt, framhåller beredningen,
att många av dem befinna sig i en särställning så till vida, att de praktiskt
taget sakna allmän väg och hava exceptionellt små kostnader för sitt vägväsende.
För det fall, att det därjämte kan antagas, att befolkningen på dessa
öar i ringa omfattning är i tillfälle att begagna det övriga vägnätet, torde,
yttrar beredningen, möjlighet böra beredas dem att fortfarande utgöra eget
vägdistrikt.

Sedan beredningen såsom förut nämnts förklarat sig icke kunna tillstyrka
väghållningens förstatligande, yttrar beredningen vidare:

Det torde därför endast återstå att välja mellan kommunala vägkommuner
av högre eller lägre ordning. På grunder, som beredningen angivit vid klarläggandet
av de allmänna riktlinjerna för eventuella kommunala förstoringar
(Kap. IV), måste beredningen avstyrka och såsom skäligen värdelös beteckna
en lagstiftning, som åsyftar att antingen direkt genom generella bestämmelser
i ämnet eller efter prövning i varje särskilt fall av länsstyrelsen eller annan
myndighet nå fram till en indelning i vägkommuner, större än de nuvarande
väghållningsdistrikten men mindre än landstingsområdet. De ekonomiska
motsättningarna bliva för starka eller utjämningseffekten illusorisk, örn man
söker sig fram efter denna linje. Hedan vägkommissionen betecknade på huvudsakligen
samma skäl som beredningen en sådan lösning av problemet såsom
mycket svår att genomföra och såsom i och för sig otillfredsställande. På
sätt i den föregående framställningen påpekats, har det också visat sig, att den
för några år sedan åt länsstyrelserna lämnade befogenheten att förordna örn
sammanslagning av väghållningsdistrikt blivit så gott som resultatlös. över
huvud har det, som i Kap. IV utvecklats, varit tämligen fruktlöst att söka
åvägabringa större utdebiteringsområden genom allmänna eller speciella bestämmelser
örn befogenhet för Kungl. Majit eller länsstyrelserna att förordna
därom. Därest större vägkommuner än de nuvarande överhuvud finnas behövliga,
lär följaktligen landstingsområdet regelmässigt böra bliva det nya utdebiteringsområdet.

Å sid. 193—197 i beredningens betänkande finnas intagna en del tabeller,
av vilka framgår, att utdebiteringen av vägskatt år 1929 var högst 90 öre och
lägst 6 öre per vägfyrk (bortsett från vissa ödistrikt med ännu lägre siffra)
samt att under förutsättning av landstingsområdet som vägdistrikt maximum
skulle hava sjunkit till 42.4 öre och minimum stigit till 14.5 öre, medan riksmedeltalet
var 21.8 öre. I 208 distrikt skulle utdebiteringen hava sjunkit,
medan den skulle hava stigit i 171 distrikt. Den maximala minskningen skulle
hava uppgått till 60.9 öre per vägfyrk, under det den maximala ökningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 51

skulle hava stannat vid 37.4 öre eller, om ödistrikten undantagas, 17.1 öre per
vägfyrk.

Efter att hava understrukit betydelsen av den skatteutjämning, som sålunda
skulle inträda under förutsättning av landstingsområde som vägdistrikt, ingår
beredningen på prövning, huruvida med sådana distrikt äro förknippade administrativa
och andra praktiska olägenheter av den betydelse, att tanken på
dylika distrikt trots de skatteutjämnande verkningarna måste uppgivas. Härom
yttrar beredningen bland annat:

Utgångspunkten för denna prövning är, att överflyttning av kostnaderna
måste medföra överflyttning jämväl av beslutanderätten i vägfrågor och omläggning
av förvaltningen. Det torde vara berättigat påstå, att de invändningar,
vilka under 1922 års riksdagsbehandling med särskild skärpa framfördes
mot landstingens övertagande av väghållningen, i stort sett icke längre
hava giltighet, emedan underlaget för dem bortfallit genom de betydelsefulla
förändringar, som därefter inträffat. Sedan vägkassorna praktiskt taget över
hela linjen övertagit vägunderhållet, gäller detta omdöme framför allt den
år 1922 hävdade uppfattningen att den då ifrågasatta omorganisationen ej
borde godtagas, emedan den förutsatte avskaffande av naturaunderhållet och
för den skull måste komma att medföra ett avsevärt fördyrande av särskilt
jordbrukarnas underhållsutgifter. Vidare hava, oberoende av organisationsfrågan,
de krav på minskning av jordbrukets andel i vägskattebördan och på
högre statsbidrag, som av motståndarna till 1922 års förslag uppställdes såsom
oeftergivliga villkor för dess godtagande, ^sedermera vunnit beaktande.
Såvitt beredningen kan finna, hava yrkandena på ytterligare lättnader i förstberörda
hänseende ej något inre samband med spörsmålet örn landstingsområdet
såsom förvaltningsenhet, även örn det kan tänkas, att olägenheterna av och
motståndet mot skatteöverflyttning från jordbruksfastighet till andra beskattningsföremål
bliva mindre, sedan vägskattebördan lagts på en sådan större
utdebiteringsenhet. _ _ .

I de verkställda sakkunnigutredningarna liksom ock av departementschefen,
då beslut örn tillkallande av 1929 års vägsakkunniga fattades, har, jämte det
önskvärdheten av en skatteutjämning understrukits, framför allt den meningen
samstämmigt uttalats, att större distrikt skulle medföra bättre tillgång pa
och ett rationellare utnyttjande av teknisk sakkunskap, erforderliga maskiner
och redskap samt övad arbetskraft, ävensom att större distrikt skulle vara
ägnade att minska förvaltningskostnaderna. Riktigheten härav torde knappast
kunna jävas. I alla händelser är det tydligt, att. utgifterna för adininistrationen
så till vida skulle minskas, som skriftväxling, räkenskapsförmg
och kontroll måste vara betydligt besvärligare och ställa sig dyrare, när vägstyrelserna
äro 376, än örn de till antalet ej na tiondelen av denna siffra.
Även vägingenjörernas uppgift skulle underlättas, emedan deras kontakt med
den vägkommunala ledningen kunde bliva mera intim och deras skrivarbete
betydligt mindre, om förvaltningen koncentrerades, än då den är söndersplittrad
i organ, självständigt verksamma på många skilda orter inom länet.

Ehuru det vitsordats, att vägstyrelserna i allmänhet på ett förtjänstfullt
sätt fullgjort sina åligganden, har det sagts, att stora svårigheter ej sällan
mött att för uppdraget anskaffa tillräckligt kvalificerade och intresserade
personer. Örn detta förhållande hittills på sina håll medfört mindre tillfredsställande
effektivitet och onödigt höga kostnader, bör någon svårighet däremot
ej yppa sig att inom det större området, länet, finna ett färre antal
personer, lämpliga att utgöra vägstyrelse och att i denna egenskap mot varandra
väga framkomna krav, planera och finansiera vägföretag samt hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

uppsikt över dem. Samtidigt skulle det bliva lättare för staten, som till
den övervägande delen ställer till förfogande de för väghållningen erforderliga
medlen, att genom en eller annan representant i varje vägstyrelse direkt
följa och öva inflytande på besluten. Att den kommunala självstyrelsen på
vägväsendets område komme att minskas genom överflyttningen och än vidare
beskäras därigenom, att en statens representant direkt deltoge i förvaltningen,
torde få anses vara en naturlig konsekvens av statens berörda ekonomiska
intresse.

Av mera allvarlig beskaffenhet äro invändningarna att vägförvaltningen
genom den ifrågasatta centraliseringen skulle byråkratiseras och förlora den
direkta kontakt med arbetet, som för dettas ändamålsenliga bedrivande är av
stor betydelse, samt att landstingen med sina mångahanda och måhända framdeles
på andra områden utökade uppgifter skulle bliva alltför betungade med
göromål. Framför allt fruktar man, att därigenom väghållningens administration
och vägarbetena skulle fördyras.

Även om, på sätt nyss utvecklats, flera med en förstoring av förvaltningsenheten
förbundna omständigheter äro ägnade att hålla vägkostnaderna nere,
är det givetvis omöjligt att med bestämdhet förutsäga, huruvida icke dessa
fördelar skulle uppvägas utav de skadliga verkningarna av en byråkratiserad
och opersonlig förvaltning, som måste befatta sig nied en mängd olikartade
bestyr. Utan tvivel skulle farhågorna hava fog för sig, örn organisationen
bleve sådan, att länsstyrelserna och landstingen skulle besluta om
och landstingets vägstyrelse verkställa vägarbetena utan biträde av andra än
tjänstemän. En dylik konstruktion av förvaltningsmaskineriet bör och kan
emellertid undvikas. Visserligen måste så tillvida en »byråkratisering» äga
rum, som centralisationen förutsätter anlitande i högre grad än förut av arbetskraft,
som helt tages i anspråk för vägfrågornas behandling. Kostnaden för en
förvaltning ^av detta slag behöver dock ej bliva större, än när göromålen äro
fördelade pa mångdubbelt flera personer, vilka var för sig åtnjuta en mindre
ersättning och endast delvis ägna sin tid åt vägväsendet. Än mindre synes
detta behöva bliva fallet, därest vid arbetets utförande fortfarande får påräknas
intresserat biträde ute i orterna av kommunala förtroendemän med insikt
i vägfrågor och intim kännedom örn de lokala förhållandena.

Det förefaller, som örn möjligheten att på detta sätt i administrationen av
vägväsendet bibehålla kontakten med ortsförhållandena förbisetts eller värdet
därav underskattats av dem, som äro motståndare till förslaget att göra landstingsområdet
till enhet för en mera centraliserad förvaltning. Över huvud torde
det för ett praktiskt handhavande av väghållningen inom det förstorade
vägdistriktet vara av värde, att lagstiftningen förutsätter och möjliggör en viss
decentralisering med avseende å beredning och verkställighet av samt uppsikt
över de vägarbeten, vilkas centrala planläggning och finansiering ankommer
på landstinget och dess förvaltningsorgan. När landstingsområdets relativt
ringa omfattning icke gör det överflödigt, skulle därför landstingets
vägstyrelse hava skyldighet att uppdela distriktet i arbetskretsar, var och
en med sin av vägstyrelsen (eller landstinget) utsedda kretsstyrelse eller vägnämnd,
_som skulle hava att utöva nyss omförmälda funktioner och därvid bland
annat tillse, att i första hand Örtens befolkning bereddes tillfälle till arbetsförtjänst
pa väghållningen, örn det än emellanåt torde visa sig fördelaktigare att
göra arbetskretsen större, får det antagas, att den ofta komme att sammanfalla
med det nuvarande väghållningsdistriktet, och att till ledamöter i kretsstyrelsen
merendels bleve utsedda förutvarande vägstyrelseledamöter. -Det
bör lämnas öppet för landstingsförvaltningen att bestämma såväl härom som
beträffande administrationens detaljer i övrigt allt efter de speciella förhållanden,
som karakterisera landstingsområdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Det arbete, som därmed komme att läggas på landstingsförvaltningen, måste
utan tvivel anses mycket krävande. Men det får ej förbises, att det framför
allt bleve landstingets vägstyrelse, som skulle drabbas av detsamma, att vägbyggnader
liksom hittills skulle beslutas av länsstyrelsen, sedan de av dem
närmast berörda kommunerna och dessutom vägstyrelsen blivit hörda, samt
att landstingets prövning av vägbudgeten och på densamma inverkande frågor
enligt sakens natur måste bliva mera allmän och principiell. _ Någon desorganisation
av landstingsförvaltningen eller omotiverad expansion av vägbyggandet
borde under sådana omständigheter icke vara att befara såsom följd
av överflyttningen.

De för beredningens ståndpunktstagande avgörande skälen har beredningen
sammanfattat sålunda:

Med hänsyn till de betydande ojämnheterna i vägskattebördans fördelning
och då kontantunderstöd för åstadkommande av utjämning måste betecknas
såsom ett botemedel, vilket så sparsamt som möjligt bör anlitas, har beredningen
alltså ansett ett starkt behov av förstorade vägkommuner föreligga.
Den praktiskt taget enda lämpliga större enheten har befunnits vara landstingsområdet.
Å ena sidan torde, förutom skatteutjämning, vissa administrativa
fördelar ernås genom en dylik utvidgning av förvaltningsområdet, och å
andra sidan synes det möjligt att förekomma de olägenheter, som befarats vara
förbundna med utvidgningen.

Fyra av beredningens ledamöter hava funnit beredningens förslag icke böra
läggas till grund för en reform på området. Dessa ledamöter, herrar Carlström,
Magnusson, Wohlin och Tjällgren, hava härutinnan anfört:

Vad vägväsendet angår, innebär beredningens förslag en vittgående omläggning
av de nu gällande reglerna för handhavandet och finansieringen av
denna förvaltningsuppgift. Även beträffande denna gren av den kommunala
verksamheten hysa vi uppfattningen, att en överflyttning av ansvaret för densamma
på ett förvaltningsområde av länskommunens storlek skulle medföra
en ökning av det allmännas totala utgifter för ändamålet och en byråkratisering
av förvaltningen, även örn det är sant, att ur skatteutjämningssynpunkt
det bästa resultatet vinnes genom att göra landstingsområdet till väghållningsdistrikt.
Det nuvarande mycket värdefulla lokala intresset för vägfrågorna
skulle emellertid därigenom i betänklig grad avtrubbas. Med hänsyn till dessa
förhållanden synes oss beredningens förslag på denna punkt alltför äventyrligt.
Då därjämte 1929 års vägsakkunniga framlagt ett förslag, som går
ut på ett sammanförande av de nuvarande i många fall otvivelaktigt alltför
små väghållningsdistrikten till större distrikt och då nämnda sakkunniga därjämte
till behandling upptagit frågan örn väghållningstungans fördelning mellan
skilda skatteobjekt — vilken sistnämnda fråga jämväl ur skatteutjämningssynpunkt
äger icke ringa betydelse — sakna vi anledning att i förevarande
sammanhang närmare ingå på ämnet och finna med hänsyn till det
läge, vari frågan örn vägväsendet befinner sig, beredningens förslag i förevarande
del icke vara tillräckligt starkt motiverat för att läggas till grund
för en reform på området.

Bland de myndigheter, korporationer m. fl., vilka yttrat sig över förslagen,
har det ojämförligt största antalet förordat en lösning av frågan enligt de av
de vägsakkunniga uppdragna riktlinjerna.

Kungl. Majlis proposition nr 21.

Av de centrala ämbetsverken hava kammarkollegiet, statskontoret och lantbruksstyrelsen
uttalat sig mot förslaget örn landstingsområdet som vägdistrikt.
De två förstnämnda hava emellertid framhållit, att sammanslagning av nuvarande
distrikt syntes böra ske i större utsträckning än vad de sakkunniga tänkt
sig. Vad de sakkunniga anfört därom, att ledamöterna i vägstyrelsen böra
vara väl förtrogna med förhållandena inom distriktet och utöva sin verksamhet
som bisyssla, har lantbruksstyrelsen funnit så vägande, att styrelsen trots
sin sympati för större vägdistrikt ansett sig böra förorda sakkunnigförslaget.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordar däremot landstingsområdet som
vägdistrikt och åberopar härför, utom de skatteutjämnande verkningarna,
framför allt de fördelar i avseende å själva väghållningen, som med dylika
distrikt enligt styrelsens förmenande skulle stå att vinna. Härom yttrar
styrelsen:

Det starkaste skälet för styrelsens uppfattning att landstingsområdet bör
utgöra den lämpligaste förvaltningsenheten är dock, att en sådan anordning
skulle medföra bättre tillgång pa och möjlighet till ett rationellare utnyttjande
av teknisk sakkunskap, erforderliga maskiner och redskap samt övad
arbetskraft. Den tekniskt kvalificerade ledning av vägväsendet, som nödvändiggöres
av. den oerhört ökade trafiken, torde icke kunna åstadkommas
med en uppdelning i vägdistrikt i enlighet med de sakkunnigas förslag. Splittringen
i administrationen torde icke möjliggöra anställande av tillräckligt
kvalificerad arbetskraft eller utnyttjande till full effektivitet av erforderlig
maskinpark.

. Sos vägstyrelserna finnas redan nu anställda ett stort antal tekniskt utbildade
tjänstemän (vägmästarna), vilkas verksamhet nu ledes av i regel tekniskt
oskolade vägstyrelseordförande. Behovet av enhetlig kvalificerad teknisk
ledning för dessa synes styrelsen ofrånkomlig för såvitt de krav, som
numera ställas på väghållningen, skola kunna tillfredsställas. Vägingenjörernas
nuvarande, praktiskt taget endast rådgivande funktion har icke visat
sig för ändamålet tillräcklig. Behovet av denna enhetliga kvalificerade tekniska
ledning med befälsrätt är icke genom de sakkunnigas förslag tillgodosett
och synes styrelsen utgöra ett tungt vägande skäl för att icke godtaga de
sakkunnigas förslag.

Genom, införande av möjlighet inom det förstorade vägdistriktet av en viss
decentralisation med avseende.å beredning och verkställighet av de vägärenden,
.vilkas centrala planläggning och finansiering ankommer på det förstorade
distriktet, skulle det lokala medinflytandet väl kunna tillgodoses. Någon
i lagen föreskriven skyldighet till sådan decentralisation med kretsstyrelse
eller vägnämnd anser dock styrelsen icke böra föreskrivas.

Efter ett ingående bemötande av de mot landstingsområdet såsom vägdistrikt
framställda anmärkningarna giver styrelsen uttryck åt den uppfattningen,
att förvaltningskostnaderna icke skulle ställa sig dyrare med landstingsdistrikt
än med mindre distrikt. Styrelsen föreslår emellertid, att en kostnadsutredning
i detta hänseende måtte verkställas, vilken utredning även borde
avse formen för en organisation med landstingsområde såsom enhet.

Även domänstyrelsen har uttalat sig för landstingsdistrikt.

Riksräkenskapsverket anser, att åtminstone beträffande de mindre landstingsområdena
övervägande skäl tala för att hittillsvarande vägdistrikt inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

ett landstingsområde sammanföras till en vägkommun. Huruvida jämväl medelstora
och större landstingsområden regelmässigt böra utgöra distriktsenheter
synes riksräkenskapsverket böra göras beroende av ställningstagandet
till frågan om den nya vägorganisationens utformning i vad angår dels utövandet
av beslutanderätten i vägärenden, dels beredningen och verkställigheten
av samt uppsikten över beslutade vägarbeten. För sin del finner riksräkenskapsverket
ett genomförande jämväl för de medelstora och större landstingsområdena
av skatteutjämningsberedningens förslag nödvändiggöra, att vägdistriktens
uppdelning i arbetskretsar och kretsstyrelsernas arbetsuppgifter fastare
regleras än som framgår av beredningens förslag. Enligt riksräkenskapsverkets
mening bör frågan härom göras till föremal för närmare utredning liksom även
frågorna örn dels formerna för vägärendenas behandling i landstinget och dels
vägstyrelsernas arbetsordning och befogenhet.

1931 års väg- och brosakkunniga hava framhållit, att vägande skäl kunde
anföras för såväl det ena som det andra av de bada huvudförslagen. Da emellertid
förslaget om landstingsområdet som vägdistrikt icke förelåge i ett så
utarbetat skick, att en fullt klar jämförelse kunde göras, ville de sakkunniga
förorda, att detta förslag gjordes till föremål för en verkligt klarläggande utredning.

En ledamot av de sakkunniga har emellertid i denna punkt anmält reservation
under bestämt avstyrkande av den förordade utredningen, enär enligt
samma ledamots mening landstingens övertagande av vägväsendet otvivelaktigt
skulle medföra en allmän fördyring av väghållningen och många andra
olägenheter.

Länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens län hava förordat landstingsområdet
som vägdistrikt. Enligt förstnämnda länsstyrelses mening borde
dock distriktets beslutanderätt utövas icke av landstinget utan av särskilt för
ändamålet valda länsvägfullmäktige.

Länsstyrelsen i Stockholms län har visserligen funnit, att goda skäl talade
för landstingsdistrikt, men har tillika framhållit, att med hänsyn till den
bland vägmännen själva och inom landstingen utbredda obenägenheten mot
dylika distrikt man för närvarande ej syntes kunna komma längre än till förstorade
lokala distrikt enligt de sakkunnigas linje. En reform enligt denna
linje skulle i varje fall innebära ett betydande framsteg, och det vore enligt
länsstyrelsens åsikt synnerligen olyckligt, om hela den viktiga reformfrågan
komme att falla.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har pa grund av hittills vunnen erfarenhet av
det nuvarande systemets verkningar ansett sig kunna uttala, att man i detta
län genom omreglerade vägkommuner, två för Gästrikland och fyra för Hälsingland,
kunde trygga en god vägförvaltning, dock under förutsättning att
teknisk ledning regelbundet och i vidgad omfattning utövades av fackutbildade
ingenjörer. Huruvida en i skilda avseenden lika god lösning kunde vinnas
genom ett landstingsdistrikt läte sig icke utan särskild utredning bedömas,
och ville länsstyrelsen förorda en dylik hela riket avseende utredning.

De övriga tjugu länsstyrelserna förorda distrikt mindre än landstingsområ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

den och de allra flesta ansluta sig härutinnan till de sakkunnigas uttalade
uppfattning angående riktlinjerna för distriktsindelningen. Några länsstyrelser
hava emellertid funnit den av de sakkunniga angivna minimistorleken otillräcklig,
medan en del andra däremot finna, att den utan olägenhet torde kunna
minskas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som med tvekan ansluter sig till sakkunnigförslaget,
uttalar, att man åtminstone torde höra göra ett försök med en
vägorganisation i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas linjer,
innan man beslutar sig för en så radikal omläggning av organisationen som
skatteutjämningsberedningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har givit uttryck åt en liknande uppfattning.

Bland vägingenjörerna hava meningarna varit mycket delade. Medan elva
vägingenjörer förordat frågans lösning i huvudsaklig överensstämmelse med
de sakkunnigas förslag, har flertalet av de övriga tretton enats örn ett förslag
av i stort sett följande innebörd. Länet skulle bilda utdebiteringsenhet. För
själva väghållningens utförande skulle emellertid länet uppdelas i vägdistrikt,
vart och ett med sin vägstyrelse, som självständigt skulle handhava väghållningen
i enlighet med den utgiftsstat, som fastställts av länets vägrepresentation,
länsvägfullmäktige. Dessa senare skulle utse ledamöter i distriktsstyrelserna.
För att bland annat bereda hos vägfullmäktige förekommande ärenden
skulle finnas en länsvägstyrelse. Varje distriktsstyrelse skulle inom sig
utse en ledamot i länsvägstyrelsen.

Av de över trehundra vägstyrelser och ungefär lika många vägstämmor, som
avgivit yttrande, hava alla utom cirka ett tiotal av vartdera slaget uttalat sig
mot förslaget örn landstingsområdet eller länet som vägdistrikt. I dessa yttranden
har den uppfattningen ganska allmänt kommit till uttryck, att man
vid en blivande omreglering av distrikten bör framgå med stor varsamhet och
icke sammanslå nuvarande distrikt i den stora utsträckning, som de sakkunniga
förordat.

Svenska väg styrelsernas förbund yttrar härom:

Ovedersägligen är det ett önskemål att sådana åtgärder vidtagas, att en jämnare
avvägning av vägdistriktens storlek och skattebördan inom desamma
avagabringas, ehuru härvidlag den allra största försiktighet vid genomförano
^ iakttagas. Förbundet kan ingalunda för sin del vara med örn eni

sa fullständig omvälvning som bildandet av landstingsdistrikt skulle innebära.
Den motivering, som de sakkunnigas majoritet anfört för sitt långt
i?i j rej V1tt&aepde förslag, synes förbundet vara av den vikt, att frågan örn
bildandet av så stoja enheter som landstingsdistrikt knappast på allvar kan
upptagas till prövning. Enligt förbundets bestämda mening kommer en sammanslagning
till landstingsdistrikt att, tvärt emot vad reservanten anser, medföra
en tung organisation och en avsevärd byråkratisering vid ärendenas handläggning.
Ehuru förbundet salunda helt instämmer i de sakkunnigas motivering
för en icke allt för långt gående omvälvning i detta avseende, kan det
dock icke finna, att man ens bör sträcka sig till den gräns, som förslaget synes
avse. Sant är visserligen att något bestämt förslag härutinnan icke framlagts,
utan att det föreslagits, att Eungl. Maj :t skall bestämma örn denna indelning

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

och att därvid länsstyrelserna skola komma med förslag i ärendet, varvid förutsättes
»att vid indelningen böra en del lokala synpunkter få göra ^sig gällande».
I den allmänna motiveringen säges att »det väsentliga i fråga örn distriktsindelning
hänför sig otvivelaktigt till vad som ur teknisk och ekonomisk
synpunkt är lämpligast».

Denna synnerligen klokt formulerade huvudprincip torde alla kunna enas
örn och det gäller blott att vid utformandet av bestämmelserna finna denna
gyllene medelväg. Förbundet vill erinra örn, att den nuvarande vägdistriktsindelningen
dock varit gällande under den med all sannolikhet mest påfrestande
period, som hela vårt vägväsende genomgått, men att vägdistrikten lyckats
klara svårigheterna utan att alltför stora misstag begåtts eller att oskäliga
kostnader uppstått. Största svårigheten för vägdistrikten under denna tid har
varit avsaknaden av en fast ledning av hela vägväsendet och som följd härav
bristen på enhetliga riktlinjer och bestämmelser. _ Likaså har tillgången på väl
utbildad teknisk personal varit kännbar, en brist som emellertid näppeligen
vägdistrikten kunna lastas för. Båda dessa svårigheter komma dock att sannolikt
relativt snart försvinna och då bliva förutsättningarna gynnsammare för
vägdistrikten att än bättre än hittills gå i land med sina uppgifter. Det synes
därför klokt att gå försiktigt fram och låta de lokala synpunkterna få spela en
väsentlig roll.

Beträffande storleken av distrikten kan denna naturligtvis icke generellt
fastställas. Vägförbindelsers förefintlighet spela en oerhörd roll, varvid bör
tagas hänsyn till ej blott de radiella vägarna, utan kanske än mer till befintligheten
av ringvägar. Med ett bra vägnät skapas möjlighet för att maskiner
o. d. kunna rationellt utnyttjas. Förbundet anser, att de tänkta gränserna 30
och 70 mil i stort sett äro lämpliga. Befolkningstäthet och trafikintensitet böra
jämväl beaktas vid fastställandet av distriktens storlek. Det får icke förglömmas
att örn distrikten bliva för stora erfordras en betydligt utvidgad tjänstepersonal,
varigenom genast kontrollarbetet med därav orsakade kostnader springer
i höjden.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har förklarat sig dela de
synpunkter, som de sakkunniga framhållit till ledning vid en blivande distriktsindelning.
En ledamot av styrelsen har emellertid anmält avvikande mening,
i det han ansett yttrandet böra ansluta sig till sakkunnigledamoten Johanssons
förslag.

Landstingens förvaltningsutskott, av vilka nitton yttrat sig, hava i allmänhet
uttalat sig för sakkunnigförslaget. Endast tre hava förordat landstingsområdet
som vägdistrikt. I åtskilliga fall har emellertid en minoritet inom
utskottet anmält reservation. Inom svenska landstingsförbundets styrelse hava
tre ledamöter anslutit sig till de sakkunniga och tre ledamöter till skatteutjämningsberedningen.

Svenska vägföreningens styrelse har med fem röster mot fyra beslutat förorda
landstingsdistrikt. Minoriteten biträdde sakkunnigförslaget.

Svenska teknolog för euin g ens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst
har förordat landstingsområdet som vägdistrikt samt hemställt om utredning
angående den lämpligaste organisationen av dylikt distrikts beslutande organ.

Kungl, automobilklubben, med vilken nittiotre till klubbens landsförbund anslutna
organisationer förenat sig, har däremot i huvudsakliga delar biträtt sakkunnigförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe ments chefen.

År 1931, det sista år för vilket fullständig officiell statistik rörande vägväsendet
föreligger, var antalet vägdistrikt i riket 379, men sedan dess har genom
sammanslagningar av distrikt antalet något minskats. Nämnda år utgjorde
våglängden inom distrikten i medeltal 20.3 mil. Olikheten i detta avseende
mellan de skilda distrikten är emellertid högst betydande, vilket framgår av
följande sammanställning.

Våglängd (nttrvckt i mil) år 1931	Antal distrikt	Väglängd (uttryckt i mil) år 1931	Antal distrikt
0 —10 . . . .	... 100	60.1— 70 . . .	... 6
10.1-20 . . . .	... 134	70.1— 80 . . .	... 4
20.1—30 . . . .	... 74	80.1— 90 . . .	... 1
30.1—40 . . . .	... 33	90.1—100 . . .	... 2
40.1— 50 . . . . 50.1- 60 . . . .	... 16 ... 9		379

Såsom de sakkunniga framhållit och tämligen allmänt vitsordats, torde de
allra flesta distrikten vara till sin omfattning alltför små för att möjliggöra
en fullt ekonomisk väghållning under ledning av tekniskt utbildad personal
och med effektivt utnyttjande av moderna vägmaskiner. Även ur andra synpunkter
äro betydande olägenheter förknippade med de nuvarande små vägdistrikten
och hänvisar jag till vad de sakkunniga och skatteutjämningsberedningen
härutinnan anfört. AV en inom kommunikationsdepartementet uppgjord
tabell med uppgifter från samtliga väghållningsdistrikt å förvaltningskostnader
m. m. för år 1932 (tabell 1) synes framgå, att nämnda kostnader i regel
äro relativt störst i de mindre distrikten. Berörda tabell torde jämte övriga i
det följande åberopade tabeller såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet.

Örn det alltså i stort sett råder en välgrundad enighet därom, att en vägorganisation
med förstorade distrikt är av behovet påkallad, dela sig meningarna,
då det gäller att lösa frågan, huru vittgående förstoringen skall göras
och huru de nya distrikten skola vara organiserade. Härvid torde dock
knappast flera än två alternativ kunna ifrågakomma, nämligen å ena sidan
medelstora distrikt med vägstämma eller vägfullmäktige som beslutande organ
och å andra sidan landstingsdistrikt.

Otvivelaktigt skulle bildandet av landstingsdistrikt för vägväsendet medföra
icke obetydliga fördelar i vissa hänseenden. Sålunda skulle härigenom skatteutjämningssynpunkten
tillgodoses bättre än vid en organisation enligt sakkunnigförslaget.
Denna synpunkt har emellertid i och med den utveckling av förhållandena,
vilken medfört, att statsbidragen numera täcka huvuddelen av kostnaderna
för väghållningen, för frågans bedömande minskat i vikt och synes icke
böra vara utslagsgivande, helst som särskilda skatteutjämningsåtgärder för
riket i dess helhet bliva erforderliga såväl i det ena som det andra fallet och,
såsom de sakkunniga framhållit, en avsevärd utjämning kan ske även med
mindre distrikt.

Med landstingsdistrikt skulle — förutom en effektivare eller åtminstone enklare
skatteutjämning — även vinnas fördelen av större enhetlighet och överskådlighet
såväl med avseende å planerandet av nya vägföretag som i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

om vägunderhållet. För de statliga myndigheter, som hava att taga befattning
med vägväsendet, skulle landstingsdistrikt medföra större lättnader än vad
som kan vinnas vid ett genomförande av sakkunnigförslaget. Slutligen må
ej heller förbises, att vid sammanslagning av de nuvarande distrikten till landstingsdistrikt
frågan örn övertagandet av de gamla distriktens ekonomiska förbindelser
torde kunna lösas mera friktionsfritt än vid en sammanslagning till
distrikt av mera begränsad omfattning.

Ehuru sålunda åtskilliga fördelar skulle uppnås vid en organisation med
landstingsområdet som vägdistrikt, torde emellertid i andra avseenden vissa
olägenheter vara förenade med dylika distrikt. En vägstyrelse för ett helt
landstingsområde, särskilt i de norra delarna av landet, kan näppeligen tänkas
förfoga över tillräcklig kännedom örn vägväsendets behov inom distriktets
alla delar och skulle ej hinna att på samma sätt som vägstyrelsen i ett
medelstort distrikt övervaka väghållningen. Ledningen skulle lätt komma
att helt glida över till den för distriktet utsedde arbetschefen eller vägdirektören
och hans tekniska medhjälpare. Visserligen hava både skatteutjämningsberedningen
och reservanten bland de sakkunniga tänkt sig, att de gamla
vägstyrelserna skulle fungera såsom kretsstyrelser, men deras ställning
torde i så fall närmast bliva den av ett rent verkställighetsorgan utan större
inflytande på vägärendenas avgörande. Man lärer knappast kunna förvänta,
att kretsstyrelserna under sådana förhållanden skulle fatta något livligare
intresse för sina uppgifter.

Vad de rena förvaltningskostnaderna angår föreligger visserligen ingen närmare
utredning, varpå en jämförelse mellan de bada huvudförslagen kan grundas,
men då resekostnaderna kunna förväntas bliva större ju vidsträcktare distriktet
är och då arvoden och övriga ersättningar till ledamöterna i kretsstyrelserna
inom ett landstingsdistrikt icke torde komma att väsentligt understiga
vad i sådant avseende skulle erfordras för vägstyrelser i självständiga
medelstora distrikt, förefaller det sannolikt, att förvaltningskostnaderna inom
landstingsdistrikt, organiserade på sätt föreslagits, icke skulle bliva lägre än
kostnaderna vid en distriktsindelning enligt de sakkunnigas riktlinjer.

Utöver vad nu sagts hava mot landstingsdistrikt riktats åtskilliga andra
anmärkningar, bland andra den, att det efter politiska linjer utsedda landstinget
icke skulle vara lämpat för prövning av vägfrågorna. Häremot må
emellertid framhållas, att politiska synpunkter göra sig på vissa håll starkt
nog gällande även vid valen av kommunombud till de nuvarande vägstämmorna,
och antagligen skulle detta också bliva fallet vid val av vägfullmäktige
enligt de sakkunnigas förslag. Vidare kan mot berörda anmärkning invändas,
att landstingen visat sig lämpliga att handhava andra allmänviktiga
opolitiska ärenden, exempelvis dem som röra sjukvården. Däremot torde
man icke kunna frånkänna den invändningen viss betydelse, att landstingens
arbetsbörda redan nu är så tyngande, att man icke utan mycket
starka skäl bör åt dessa församlingar överlämna den vidlyftiga grupp av
ärenden, som hänför sig till vägväsendet. Med hänsyn till att landstinget
i regel sammanträder blott en gång örn aret, skulle landstingsorgani -

Kungl. Majlis proposition nr 21.

sationen därjämte komma att sakna den för de ofta nog brådskande vägärendenas
behandling erforderliga smidigheten. Skatteutjämningsberedningen
har visserligen framhållit, att landstingets provning av vägbudgeten
och på densamma inverkande frågor måste bliva mera allmän och principiell,
men det vill dock förefalla som örn ett dylikt förfaringssätt skulle
bliva svårt att praktiskt tillämpa. Landstinget skulle ju hava att fatta beslut
i frågor örn byggande av väg och rörande annat, som kunde inverka på
utdebiteringen. Att härvid inskränka prövningen till en allmän och principiell
sådan torde knappast vara möjligt. Tvärtom torde lämpligheten och
behovet av varje särskilt vägföretag komma att träda i förgrunden och giva
anledning till långvariga debatter.

Vid övervägandet av förevarande spörsmål må därjämte erinras om att,
enligt vad av den lämnade redogörelsen för inkomna yttranden framgår,
en övervägande majoritet av hörda myndigheter och landets vägstyrelser uttalat
sig mot en indelning i landstmgsdistrikt. För en lösning av vägfrågorna
efter denna linje förefaller således tiden under alla förhållanden uppenbarligen
icke vara mogen.

Då emellertid, såsom jag förut framhållit, de flesta av de nuvarande distrikten
hava alltför ringa omfattning för att en tillfredsställande vägorganisation
skall anses föreligga, måste likväl en allmän distriktsreglering företagas. I
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag synes den nya indelningen böra
ankomma på Kungl. Maj :ts prövning.

I fråga om de riktlinjer, som därvid böra följas, kan jag i stort
sett instämma med de sakkunniga. Dock anser jag, att distrikten med fördel
kunna göras något större än vad de sakkunniga tänkt sig. I anledning
av vad dessa i berörda avseende yttrat har från några håll anmärkts,
att våglängden tillmätts alltför stor betydelse som norm vid bestämmande
av distriktens omfattning. Denna anmärkning kan jag icke dela. De
sakkunniga hava nämligen framhållit även flera andra för distriktsindelningen
betydelsefulla faktorer och just med hänsyn härtill påpekat vanskligheten
av att fastslå någon viss väglängd som den lämpliga, vilken uppfattning även
kommit till uttryck i den vida latituden mellan den angivna minimilängden,
30 mil, och maximilängden, 70 mil. Såsom de sakkunniga även framhållit, bör
största möjliga hänsyn tagas till den bestående indelningen, så till vida att
de nya större distrikten i regel böra bildas genom sammanslagning av äldre
distrikt. Delning av sådant distrikt synes endast undantagsvis böra ifrågakomma.
I vissa fall kunna givetvis särskilda skäl föreligga för bibehållande
av ett äldre distrikt, ehuru våglängden därinom icke uppgår till nyss angivna
minimum, d. v. s. 30 mil. Jag tänker härvid närmast på sådana ödistrikt, vilkas
befolkning endast i ringa mån har möjlighet till eller behov av att använda
vägarna inom närbelägna fastlandsdistrikt, men även på områdena i de norrländska
fjälltrakterna, där vägnätet visserligen för närvarande är synnerligen
glest men föremål för snabbt utbyggande.

Beträffande verkningarna i skatteutjämningshänseende vid bildandet av
medelstora distrikt får jag hänvisa till tabell 2, som avser fem förslagsvis

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

tänkta distrikt. Av tabellen framgår, att en icke obetydlig skatteutjämning
vinnes även med distrikt mindre än landstingsområden.

Vägdistriktens beslutande organ.

Frågan om utövandet av de väghållningsskyldigas beslutanderätt har under
de senaste årtiondena tilldragit sig livligt intresse. I riksdagen hava väckts
motioner örn begränsning av rösterna såväl för enskilda väghållningsskyldigas
fyrktal som för kommuners genom ombud företrädda fyrktal, om införande
av allmän och lika rösträtt å vägstämma, om ändrade grunder för val av
vägstämmoombud samt örn genomförande av fullmäktigesystem för vägfrågornas
behandling. Åren 1909 och 1924 anhöll riksdagen i skrivelser till Kungl.
Maj:t örn utredning angående begränsning av rösträtten vid vägstämma.

Enligt de väg sakkunnig as förslag skulle vägdistriktets beslutanderätt utövas
av för ändamålet särskilt valda fullmäktige, i förslaget benämnda vägfullmäktige.
För val av sådana skulle distriktet indelas i valkretsar, varje
valkrets bestående av en eller flera kommuner. Antalet fullmäktige skulle
bero av folkmängden på så sätt, att en var valkrets skulle utse en fullmäktig
för varje påbörjat befolkningstal av 1,000 eller det lägre tal, som kunde erfordras
för att antalet fullmäktige för hela distriktet skulle uppgå till minst 10.
Vid valkretsindelningen skulle iakttagas, att varje krets skulle hava en folkmängd
överstigande 1,000, att kommun, vars folkmängd överstege nämnda tal,
icke finge förenas med annan sådan kommun samt att varje valkrets skulle
kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje. Valet skulle förrättas
kommunvis å kommunalstämma enligt särskild röstlängd och vara proportionellt,
om så begärdes av röstande med sammanlagt visst antal röster. En
del särbestämmelser skulle gälla angående valet i krets, som omfattade mer
än en kommun. I sådan krets skulle valet, oavsett huruvida begäran därom
framställdes, vara proportionellt och röstsammanräkningen för dylik krets
skulle förrättas av länsstyrelsen. Rösträtt skulle tillkomma allenast de vägskattskyldiga
och skulle röstvärdet beräknas så, att varje röstberättigad ägde
en röst för varje påbörjat antal av fem vägskattekronor, som påförts honom,,
dock högst tio röster. Rösträtt skulle icke få utövas av den, som med avseende
å honom påförd vägskatt till distriktet, vilken förfallit till betalning under
de tre sistförflutna kalenderåren, häftade för skatt för flera än två av
dessa år.

I motiveringen för sitt förslag örn införande av fullmäktigesystemet hava
de sakkunniga anfört:

Vad först angår själva sättet för utövandet av de väghållningsskyldigas beslutanderätt
torde för införande av fullmäktigesystem tala samma skäl, som
beträffande övriga kommuner föranlett, att beslutanderätten i de flesta frågor
uppdragits åt fullmäktige. Endast vad angår smärre borgerliga samt smärre
och medelstora kyrkliga kommuner är fullmäktigeinstitutionen icke obligatorisk.
Faran för att tillfälliga majoriteter skola bliva i stånd att utöva ett bestämmande
inflytande på avgörandet av vägdistriktens ärenden är visserligen
på grund av det vanligen tillämpade systemet med kommunombud betydligt

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

mindre än motsvarande fara i andra kommuner utan fullmäktigerepresentation,
men systemet med kommunombud är å andra sidan, särskilt i mindre distrikt,
ägnat att underlätta majoritetsförtryck från de större kommunernas sida. Ett
eller ett pär dylika ombud kunna ofta diktera stämmans beslut. Förhållandena
torde nämligen vanligen gestalta sig så, att kommunombudets rösträtt endast
i ringa omfattning inskränkes genom närvaro av enskilda väghållningsskyldiga.
^ Systemet medför visserligen i regel ett snabbt avgörande av ärendena,
men å andra sidan föreligger en viss fara för att ärendena icke underkastas
en tillräckligt grundlig och allsidig prövning. När det gäller frågor av synnerlig
betydelse för distriktet eller någon del därav, tilldrager sig givetvis
vägstämman större intresse hos de enskilda väghållningsskyldiga, och under
sådant förhållande händer det ej så sällan, att stämman blir talrikt besökt och
att förhandlingarna bliva synnerligen tidsödande. Om vägdistriktens territoriella
omfattning^ ökades, skulle detta uppenbarligen komma att återverka på
de enskilda väghållningsskyldigas möjlighet att närvara å vägstämma; ökade
resekostnader och ytterligare tidsförluster skulle självfallet verka återhållande.
Sannolikt skulle också som en följd av distriktens förstorande systemet
med kommunombud komma att så gott som undantagslöst tillämpas, ett system
som emellertid enligt vad förut sagts är behäftat med vissa ganska betydande
olägenheter.

Då de sakkunniga förordat indelning av riket i betydligt större vägdistrikt
än de flesta av de nuvarande, hava de sakkunniga däri funnit en alldeles särskild
anledning att taga under noggrant övervägande, huruvida de väghållningsskyldigas
beslutanderätt må kunna utövas på lämpligare sätt än för närvarande.
De sakkunniga hava därvid funnit det naturligast med ett representationssystem
av det slag, som tillämpas inom andra kommunala samfälligheter.

I fråga örn de föreslagna rösträttsbestämmelserna yttra de sakkunniga:

Den betydelsefulla frågan örn rösträtt vid vägfullmäktigeval har varit föremål
för _ de sakkunnigas ingående prövning, därvid de sakkunniga i första
hand tagit i övervägande, huruvida bestämmelser motsvarande dem, som stadgats
angående rösträtt å vägstämma, böra gälla vid val, varom nu är fråga.
Såsom redan nämnts beräknas röstvärdet å vägstämma efter vägfyrktal och
någon begränsning i fråga örn antalet röster finnes icke föreskriven. Följden
härav har i många distrikt blivit den, att ett fåtal väghållningsskyldiga äro
i tillfälle att utöva ett bestämmande inflytande på vägärendenas avgörande
å vägstämma. I verkligheten torde emellertid olägenheterna av gällande rösträttsbestämmelser
hava varit föga framträdande, och synas de ofta framkomna
ändringsförslagen hava föranletts huvudsakligen av rent principiella
skäl. _ Det torde för övrigt i detta sammanhang även böra framhållas, att för
den viktiga grupp av ärenden, som avser byggande av väg, ett korrektiv mot
maktmissbruk förefinnes däri, att vägstämma icke har det slutliga avgörandet
av dessa ärenden i sin hand. Detta tillkommer offentlig myndighet, som
givetvis ägnar frågorna en fullt saklig behandling.

Val av vägfullmäktige enligt graderad röstskala och med rösträtt endast
för dem, som äro skyldiga att erlägga skatt till vägdistriktet, skulle vissserligen
stå i dålig samklang med vad som gäller i fråga om val av övriga kommunala
representationer, men vägande skäl kunna å andra sidan anföras mot likformighet
härvidlag. Landstingens samt de borgerliga och kyrkliga primärkommunernas
arbetsuppgifter äro till övervägande delen av social eller kulturell
art, något som icke är fallet med vägkommunens. I fråga örn vägväsendet
göra sig i främsta rummet gällande synpunkter av ekonomisk och teknisk
natur. Med hänsyn till att väghållningen i så hög grad är en ekonomisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

angelägenhet, synes det rimligt att låta endast dem öva inflytande på vägväsendet,
vilka deltaga i väghållningskostnadernas bestridande, d. v. s. dels
staten, företrädande såväl egna som motortrafikanternas intressen, dels ock de
vägskatteskyldiga. Rösträtt vid val av vägfullmäktige bör i överensstämmelse
härmed tillkomma endast den, som är pliktig att erlägga vägskatt. Det
sagda torde även väl motivera en på så sätt graderad röstskala, att röstvärdet
ställes i viss relation till storleken av vederbörandes andel i vägskattebördan.
En sådan gradering torde vara så mycket mer påkallad, örn vägbeskattningen,
såsom de sakkunniga föreslå, fortfarande anordnas enligt andra och för fastighetsägarna
ogynnsammare repartitionsgrunder än beskattningen till primärkommunerna.
För att emellertid förhindra att avgörandet vid vägfullmäktigeval
lägges i ett fåtal vägskatteskyldigas hand, varigenom intresset. för vägärendena
skulle slappna hos det stora flertalet av de övriga o.ch möjlighet lätt
öppnas för mer eller mindre oberättigade enskilda intressen att få ett dominerande
inflytande på hithörande område, torde dock ett väl avvägt högsta röstetal
böra bestämmas.

De över sakkunnigförslaget hörda myndigheterna, vilka icke förordat landstingsdistrikt,
hava i allmänhet uttalat sig för den nuvarande vägstämmans ersättande
med vägfullmäktige. Reformen har däremot avstyrkts av de flesta
vägslyrelser och vägstämmor, som yttrat sig i ämnet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har avstyrkt sakkunnigförslaget i denna
del under framhållande att vägstämmorna med den nuvarande organisationen
i viss mån och kanske i huvudsak redan vore representantförsamlingar, i det
att kommunombuden så gott som undantagslöst bestämde besluten. Den tungroddhet,
särskilt vid omröstningarna, som vidlådde kommunal- och kyrkostämmorna,
vore knappast tillfinnandes vid vägstämmorna. Till kommunombud
torde som regel utses personer med särskild insikt i och intresse för vägväsendet,
vadan i fråga örn den kvalitativa sammansättningen av distriktets beslutande
organ knappast några förbättringar skulle vinnas genom införande
av vägfullmäktigeinstitutionen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner den föreslagna anordningen icke
lämpligare än den nuvarande, mot vilken åtminstone i nämnda län icke hade
försports några anmärkningar. Länsstyrelsen i Jämtlands län har givit uttryck
åt en liknande uppfattning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län förklarar sig tveksam rörande lämpligheten
av att med vägfullmäktige ersätta vägstämmorna, vilka enligt länsstyrelsens
mening fungerat fullt tillfredsställande. Vad som ibland vållar oreda
vid sådana stämmor är, yttrar länsstyrelsen, den enskilde väghållningsskyldige
tillerkända rätten att deltaga i stämmans förhandlingar och där utöva rösträtt,
en rättighet vilken såsom i praktiken fullkomligt betydelselös lämpligen
kunde borttagas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det icke tilltalande att skapa en ny
genom proportionella val utsedd, på grundval av en ny valkretsindelning och
eventuellt särskild vallängd tillkommen kommunal beslutande församling, men
enligt länsstyrelsens förmenande torde under nuvarande förhållanden knappast
någon annan utväg finnas, därest man ej lämnar uppdraget åt någon
redan befintlig kommunal församling, varvid ej gärna någon annan än landstinget
kunde ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser sig icke kunna biträda förslaget örn
vägfullmäktige men föreslår i fråga om vägstämman vissa reformer, däribland
borttagande av enskild väghållningsskyldigs rätt att deltaga i besluten. Den
enskildes yttranderätt bör däremot enligt länsstyrelsens mening bibehållas.

Även väg styrelseförening arna i Kristianstads och Malmöhus län samt landstingets
i förstnämnda län förvaltningsutskott, vilka samtliga förorda vägstämmans
bibehållande, föreslå borttagande av enskild väghållningsskyldigs rösträtt
å sådan stämma.

Svenska väg styrelsernas förbund finner det vara både onödigt och olämpligt
att på ifrågavarande område vidtaga så genomgripande förändringar, som
de sakkunniga föreslagit. Förbundet anser, att gällande bestämmelser örn
vägstämma böra i huvudsak bibehållas.

I fråga örn rösträttsbestämmelserna äro meningarna synnerligen
delade. Medan i ett avsevärt antal yttranden, däribland en stor del av
länsstyrelsernas, sakkunnigförslaget lämnats utan erinran eller i huvudsak
tillstyrkts, hava i de övriga yttrandena framförts anmärkningar i två mot varandra
gående riktningar. Under det sålunda många, däribland flertalet vägstyrelser
och vägstämmor, finna den föreslagna tiogradiga röstskalan alltför
starkt begränsa de större vägskattebetalarnas inflytande, påyrka däremot
andra, bland vilka märkas åtta länsstyrelser, lika rösträtt för alla röstberättigade.
Bland dessa senare finnas åter två grupper, av vilka den ena vill tillerkänna
rösträtt allenast åt den, som är väghållningsskyldig d. v. s. pliktig att
erlägga vägskatt, medan den andra gruppen förordar allmän och lika rösträtt
i enlighet med vad som gäller vid val inom andra kommunala samfälligheter.

I flera yttranden har framhållits, att för rätt att utöva rösträtt bör gälla
det villkoret, att vederbörande gäldat honom påförd vägskatt, som förfallit
till betalning under de tre senaste åren.

Vad angår antalet vägfullmäktige, valkretsindelningen
och valförfarandet har sakkunnigförslaget blivit föremål för
en hel del anmärkningar.

Sålunda har ganska allmänt den meningen kommit till uttryck, att med tilllämpning
av bestämmelserna i sakkunnigförslaget antalet fullmäktige i folkrika
distrikt skulle bliva för stort. För att råda bot härför borde bestämmas
visst maximiantal fullmäktige eller också föreskrivas att en fullmäktig skall
utses, icke såsom enligt förslaget för varje påbörjat befolkningstal av 1,000,
utan för visst högre sådant -tal, exempelvis 2,000, i vilket fall stadgandena
örn valkretsindelning finge givas ett häremot svarande ändrat innehåll. Såsom
lämpligt maximiantal har i de flesta av de yttranden, där förslag härutinnan
framställts, nämnts antingen siffran 30 eller siffran 40.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Norrbottens län anse, att hela vägdistriktet
bör utgöra en enda valkrets.

Vad de sakkunniga föreslagit angående själva valet av vägfullmäktige
har i allmänhet lämnats utan erinran.

I fråga örn det proportionella valsättet vid val av vägfullmäktige hava
dock från åtskilliga håll uttalats farhågor för att detsamma skall medföra
den mindre önskvärda konsekvensen, att valen komma att ske efter partipoli -

Kungl. Maj:is proposition nr 21.

tiska linjer. I en del andra yttranden åter har man föreslagit bestämmelse
därom, att valet även i valkrets, som består av endast en kommun, skall vara
proportionellt, oavsett örn begäran därom framställes eller ej.

Den föreslagna bestämmelsen, att valet skall förrättas å kommunalstämma,
har från ett och annat håll utsatts för kritik, därvid man förordat val
i samma ordning, som gäller vid val av övriga kommunala representantförsamlingar,
d. v. s. med tillämpning av den kommunala vallagen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i detta hänseende anfört: Det

torde få anses uteslutet, att ett proportionellt val skulle i större kommuner
kunna förrättas på kommunalstämma. Det läge visserligen närmast
till hands att föreskriva, att val av vägfullmäktige skulle förrättas inför
respektive valnämnder. I mindre kommuner och i kommuner, där enighet under
hand kunde vinnas örn en gemensam lista, vöre det emellertid en onödigt
stor apparat att engagera valnämnderna i dessa val. Det kunde därför ifrågasättas
att föreskriva, att valet finge förrättas å kommunalstämma, såvida ej
proportionellt val begärdes av ett på visst sätt beräknat antal deltagare i
stämman, i vilket sistnämnda fall valet finge anordnas inför valnämnderna.
Ett annat sätt för frågans lösning vore att bestämma, att valet i kommuner av
en viss storlek, exempelvis kommuner med flera än 1,500 invånare, alltid
skulle vara proportionellt.

Lika med de sakkunniga finner jag den nuvarande vägstämman icke vara
ett lämpligt organ för utövandet av vägdistriktets beslutanderätt, och än mera
skulle säkerligen de med densamma förenade olägenheterna komma att framträda
efter en i enlighet med förut angivna riktlinjer genomförd ny distriktsindelning
med förstorade distrikt. Den naturligaste och enklaste lösningen av
förevarande fråga torde otvivelaktigt stå att vinna genom att lägga beslutanderättens
utövning i händerna på för ändamålet särskilt valda representantförsamlingar.

Frågan örn utformandet av ett lämpligt representationssystem för vägdistriktens
del torde i viss mån vara beroende av ställningstagandet till den av
de vägsakkunnigas majoritet förfäktade grundsatsen, att endast de som deltaga
i väghållningskostnadernas bestridande böra äga rätt att öva inflytande
på vägväsendet och att den enskildes inflytande bör ställas i relation till storleken
av hans andel i vägskattebördan.

De sakkunniga medgiva, att de av dem föreslagna rösträttsbestämmelserna
stå i dålig samklang med vad som gäller i fråga om val av övriga kommunala
representationer, men finna att vägande skäl kunna anföras mot likformighet
härvidlag. De sakkunniga hava i detta sammanhang framhållit, att landstingens
och de borgerliga och kyrkliga primärkommunernas arbetsuppgifter
till övervägande delen vore av social eller kulturell art, vilket däremot icke
vore fallet med vägkommunernas, enär i fråga om vägväsendet i främsta rummet
gjorde sig gällande synpunkter av ekonomisk och teknisk natur. Häremot
kan emellertid med fog invändas, dels att de allmänna vägarna hava stor
social och kulturell betydelse och dels att även landsting och primärkommuner
hava att avgöra frågor av betydande ekonomisk räckvidd och även frågor av
teknisk natur, exempelvis byggnadsfrågor, frågor örn vatten- och avloppsled Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 21. 5

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

ningar, om ledningar för elektriskt ljus och kraft o. s. v. Vidare må påpekas,
att till vägväsendet hörande frågor i städerna behandlas av de på grundval av
allmän och lika rösträtt utsedda stadsfullmäktigeförsamlingarna, och någon
förändring härutinnan har icke föreslagits av de sakkunniga. Förglömmas
må ej heller, att större delen av vägmedlen tillskjutes av staten och att det
därför så mycket mindre finnes anledning att vid val av de organ, som skola
besluta örn dessa medels användning, tillämpa en graderad kommunal röstskala
eller utesluta vissa eljest kommunalt röstberättigade. Vad de sakkunniga
anfört till stöd för sitt förslag örn särskilda rösträttsbestämmelser vid
val av vägdistriktens representantförsamlingar kan jag alltså icke anse bärande,
utan synes även för vägdistriktens del den på andra kommunala områden
sedan länge gällande principen örn allmän och lika rösträtt böra tillämpas.
Därmed vinnes även den praktiska fördelen, att upprättande av särskild röstlängd
för val av vägdistriktets representation icke behöver äga rum samt att
valet inom kommun, där kommunalfullmäktige finnas, kan företagas av dessa.

Såsom i flera yttranden framhållits, förekomma nämligen redan nu så
många kommunala allmänna val, att utseendet av vägdistriktens beslutande
organ, i den mån så lämpligen kan ske, bör uppdragas åt redan varande kommunala
representantförsamlingar, varvid icke gärna några andra dylika
än primärkommunernas fullmäktige kunna ifrågakomma. Örn valen förrättas
av kommunalfullmäktige, vilka i regel besitta god insikt och erfarenhet
rörande handhavandet av allmänna ekonomiska angelägenheter, torde även
skapas ytterligare garanti för att vägdistrikten skola erhålla representationer,
väl lämpade för sin uppgift. I mindre kommuner, där kommunalfullmäktige
icke finnas, måste däremot direkta val äga rum och torde dessa, såsom de sakkunniga
föreslagit, böra förrättas å kommunalstämma. Att låta valet i sådana
kommuner med tillämpning av den kommunala vallagen äga rum inför
valnämnderna torde nämligen icke vara erforderligt. De betänkligheter, som
framförts mot vägfullmäktigeval å kommunalstämma, avse också så gott
som uteslutande sådant val i större kommuner.

Om alltså i enlighet med vad nu sagts valet i de stora och medelstora
kommunerna skall förrättas av kommunalfullmäktige och allenast i mindre
kommuner, där kommunalfullmäktige ej finnas, å kommunalstämma, torde
emellertid flera kommuners sammanförande till en valkrets, på sätt de sakkunniga
tänkt sig, komma att stöta på stora praktiska svårigheter, helst örn
valkretsarna, såsom från många håll föreslagits, skulle göras större än
enligt sakkunnigförslaget. Redan vid tillämpande av samma förslags
bestämmelser skulle det emellertid säkerligen ofta visa sig erforderligt
att sammanföra en eller två småkommuner med en stor eller medelstor
kommun. Gåves åter valkretsarna avsevärt större omfattning än vad de sakkunniga
tänkt sig, skulle även sammanförande av två kommuner, vilka båda
hava fullmäktige, i vissa fall bliva behövligt. I detta sammanhang må erinras
därom, att antalet fullmäktige i en kommun kan ganska betydligt övereller
understiga antalet fullmäktige i en annan kommun med ungefär samma
folkmängd. Med hänsyn till det nu sagda anser jag sammanslagning av två
eller flera kommuner till en valkrets icke böra ifrågakomma.

Kungl. Majlis proposition nr 21.

För att icke sammanlagda antalet kommunombud i ett vägdistrikt skall
bliva alltför stort, torde allenast de folkrikare kommunerna böra få utse
mer än ett ombud vardera. Valet i sådan kommun synes i enlighet med sakkunnigförslaget
böra vara proportionellt, örn så begäres av tillräckligt många
väljande. I allmänhet lagom talrika representantförsamlingar torde kunna erhållas
genom föreskrift, att en var kommun äger att utse ett ombud för varje
påbörjat befolkningstal av 2,000 eller det lägre tal, som må erfordras för att
antalet ombud för hela vägdistriktet skall uppgå till minst 15. I syfte att förhindra
att vissa smärre kommuner genom en dylik bestämmelse skola bliva alltför
starkt överrepresenterade i förhållande till andra kommuner, synes man i
vad angår vägdistriktens representationer böra frångå den för andra kommunala
representantförsamlingar gällande regeln, att varje representant äger
en röst. I stället torde röstvärdet böra bestämmas så, att ombudet röstar
för sin kommuns hela rösttal. I de fall en kommun utsett två eller flera ombud,
bör givetvis varje kommunens ombud rösta allenast för en mot antalet
ombud svarande bråkdel av kommunens hela rösttal. Genom en dylik uppdelning
av rösttalet blir risken för att majoriteten inom en eller ett par stora
kommuner skall utöva ett alltför dominerande inflytande på avgörandet av
ett vägdistrikts angelägenheter avsevärt mindre än för närvarande, då varje
kommun representeras av allenast ett ombud. Den tilltänkta förstoringen av
distrikten kommer även att bidraga till avlägsnande av nämnda risk.

Huruvida de kommunombud, som enligt det nu sagda böra utgöra vägdistriktets
representation, skola benämnas vägfullmäktige eller om man fortfarande
skall röra sig med begreppet vägstämma saknar praktisk betydelse.
Då emellertid, örn man bortser från den praktiskt taget ganska betydelselösa
rätten för enskilda väghållningsskyldiga att deltaga i vägstämmans överläggningar
och beslut, den föreslagna representationen företer stora likheter med
den nuvarande i regel av kommunombud sammansatta vägstämman, synas mig
övervägande skäl tala för bibehållandet av begreppet vägstämma. Under det
att stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige och övriga fullmäktige utses genom
direkta val och vid besluts fattande varje fullmäktig äger en röst, skola
ju, enligt vad förut anförts, i båda dessa viktiga avseenden gälla andra regler
i fråga örn vägdistriktens kommunombud.

Statligt inflytande på den vägkommunala förvaltningen.

Vägdistriktets förvaltande och verkställande organ är, såsom förut nämnts,
den av de väghållningsskyldiga utsedda vägstyrelsen. På styrelsen ankommer
att ombesörja väghållningens utförande, förvalta vägkassan, upprätta förslag
till utgifts- och inkomsstat samt även i övrigt bereda de ärenden, som
skola behandlas å vägstämman, allt i enlighet med instruktion, som fastställes
av länsstyrelsen. Då vägstyrelsens ledamöter i allmänhet innehava sitt
uppdrag såsom en förtroendesyssla, visserligen avlönad men icke avsedd att
taga större delen av deras arbetskraft i anspråk, och då de tillika i regel icke
besitta teknisk sakkunskap, finnes i de flesta distrikt anställd en vägmästare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

De uppgifter, som åligga denne, äro givetvis mycket beroende av i vad mån
vägstyrelsen själv eller någon dess ledamot tager befattning med det löpande
väghållningsarbetet. Vågmästaren torde i allmänhet hava till viktigaste uppgifter
att hava befäl över distriktets arbetspersonal, leda pågående vägarbeten
och öva ständig tillsyn å vägunderhållet.

De väg sakkunnig a hava icke funnit anledning att föreslå några genomgripande
organisatoriska förändringar i fråga om den vägkommunala förvaltningen.
De sakkunnigas förslag till lag örn vägdistrikt ansluter sig härutinnan
nära till innehållet i kommunallagarna. Särskilda förhållanden hava
dock synts påkalla vissa avvikelser från de regler, som gälla för andra kommunala
samfälligheter. Framför allt är så fallet beträffande det inflytande,
som staten bör äga å handhavandet av vägdistriktets angelägenheter, och yttra
de sakkunniga härom:

För blott något tiotal år sedan omfattade medelsförvaltningen inom vägdistrikten
huvudsakligen distriktens egna skattemedel. Bidragen från statsverket
inskränkte sig till underhållsbidraget enligt gällande väglag samt jämförelsevis
blygsamma anslag till byggande av vägar. Genom successiva höjningar
av statsanslagen såväl till byggande av väg som till vägunderhåll, vilka
höjningar sammanhänga med automobilskattemedlens snabba tillväxt, har
statsverkets bidrag till väghållningen tagit sådan omfattning, att de av vägdistrikten
förvaltade medlen till övervägande delen utgöras av statsmedel. För
närvarande torde vägdistriktens andel i väghållningskostnaderna utgöra omkring
30 procent. I betraktande härav framstår som ett betydande allmänt
intresse, att statsverkets andel i väghållningskostnaderna i lämplig omfattning
motsvaras av inflytande på vägmedlens användning. För att ett dylikt inflytande
skall nå önskvärd effektivitet synes det nödvändigt att gå något utöver
den beslutanderätt i fråga örn vägbyggande och den efterhandskontroll
å räkenskaperna, som redan nu finnas. Den förefintliga intressegemenskapen
har synts de sakkunniga väl motivera, att visst utrymme beredes för statligt
inflytande inom vägstyrelserna och hos vägfullmäktige. Man må visserligen
icke överskatta den ekonomiska betydelsen av ett statligt insteg i den lokala
vägförvaltningen, men Hacket vore vunnet, om därigenom tryggades ett intimare
samarbete mellan distrikten och statens myndigheter; utan tvivel har
det ock pin betydelse, att de statliga synpunkterna få göra sig gällande redan
på ett tidigt stadium av vägärendenas behandling.

De sakkunnigas förslag till lag om vägdistrikt innehåller på olika punkter
bestämmelser, som syfta till att bereda staten tillbörligt inflytande på den
vägkommunala förvaltningen. Innebörden av dessa föreskrifter, som delvis
hava sin motsvarighet i gällande väglag, är i korthet följande.

Länsstyrelsen skall utse en ledamot jämte en suppleant i vägstyrelsen. Har
denne ledamot deltagit i avgörande av ärende, däri vägstyrelsen fattat mot
hans mening stridande beslut, skall han vara skyldig att anteckna avvikande
mening till protokollet. För vägstyrelsen skall finnas ett av länsstyrelsen
efter vägfullmäktiges hörande utfärdat reglemente. Länsstyrelsen äger förordna
örn hållande av sammanträde med vägstyrelsen. Avskrift av vid vägstyrelsens
sammanträde hållet protokoll skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.
Såväl förslaget till utgifts- och inkomststat som den sedermera

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

fastställda staten skola i avskrift tillställas länsstyrelsen. Denna myndighet
skall vidare utse en av de tre revisorer, som skola granska vägstyrelsens för-''
vältning, och revisorerna äga att när som helst inventera vägkassan samt taga
del av räkenskaper och andra handlingar, som beröra förvaltningen. Skulle
länsstyrelsen finna ansvarsfrihet för vägstyrelsens förvaltning icke böra med-1
delas, äger länsstyrelsen förordna örn vidtagande av därav påkallade åtgärder.

Med avseende å vägfullmäktige innefattar sakkunnigförslaget icke någon
motsvarande statlig representation. Emellertid skall länsstyrelsen underrättas
örn vägfullmäktiges sammanträde och äger själv förordna om hållande av
extra sådant sammanträde. Landshövdingen eller den han i sitt ställe förordnar
äger att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten,
och protokollsavskrift skall tillställas länsstyrelsen.

I likhet med vad nu, ehuru i mindre utsträckning, är fallet, skola enligt sakkunnigförslaget
vissa beslut för att vinna bindande kraft underställas Konungen
respektive länsstyrelsen för prövning och fastställelse. Sålunda skola vägfullmäktiges
beslut angående upptagande av lån, därunder inbegripet ingående
av borgen, underställas Konungens prövning och fastställelse, där fråga är
örn lån, ställt på längre återbetalningstid än två år. Beslut, som avse upptagande
av lån eller ingående av borgen i andra fall än nyss nämnts och då vägdistriktets
sammanlagda upplåning överstiger viss gräns, skola underställas
länsstyrelsens prövning och fastställelse. Detsamma gäller om beslut, som
avse årsarvode till ledamot av vägstyrelse eller till revisor eller utgifter, som
erfordra uttaxering under längre tid än fem år. I fråga örn årsarvode äger
länsstyrelsen, så framt det av vägfullmäktige beslutade beloppet överstiger
vad som kan anses skäligt, fastställa arvodet att utgå med visst lägre belopp.

Såsom en betydelsefull nyhet ingå i de sakkunnigas lagförslag stadganden
om underställning i vissa fall jämväl av vägstyrelses beslut. Sålunda skall
beslut, som avser upplåtande av vägarbete på entreprenad, sa framt arbetet
innefattar en väsentlig del av väghållningen a den vägsträcka arbetet avser,
underställas länsstyrelsens prövning och fastställelse. Detsamma gäller örn
beslut, som avser tillsättande av vägmästare eller annan befattningshavare för
tillsyn å eller ledning av väghållningen. Därjämte skall underställning av
beslut ske, då den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av vägstyrelsen låtit till
protokollet anteckna från beslutet avvikande mening. I samtliga dessa fall
äger länsstyrelsen förordna i saken efter ty prövas lämpligast.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas vissa stadganden av annan innebörd
men dock liksom de nyss berörda föreslagna huvudsakligen i syfte att
begränsa vägdistriktens utgifter eller möjliggöra en effektiv kontroll å desamma.
I förstnämnda hänseende märkas normerande bestämmelser rörande
dagarvoden, rese- och traktamentsersättning m. m. till vägstyrelseledamoter
och revisorer, vilka bestämmelser överensstämma med de år 1931 i gällande
väglag införda. Beträffande räkenskapsföringen har stadgats, att densamma
skall ske enligt av Konungen meddelade föreskrifter. Den förordade
minskningen av antalet vägdistrikt torde, yttra de sakkunniga, i betydande

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe ments chefen.

grad komma att underlätta genomförandet av den önskvärda enhetligheten i
fråga örn vägdistriktens räkenskaper. Förslaget stadgar slutligen, att penningar
eller värdehandlingar, som för vägdistriktets räkning innehavas av
vägstyrelsen, skola sa förvaras, att de icke sammanblandas med andra penningar
eller värdehandlingar, samt att penningmedel, som ej erfordras för
verkställande av nära förestående utbetalningar, skola för vägdistriktets räkning
insättas hos bank eller å postgirokonto.

Vad de sakkunniga enligt det nu sagda föreslagit i syfte att bereda staten
erforderligt inflytande å den lokala vägförvaltningen har av åtskilliga vägstyrelser
och vägstämmor utsatts för kritik, därvid man gjort gällande, att förslagets
realiserande i dessa delar skulle medföra ett oskäligt ingrepp i vägdistriktens
självstyrelse samt förorsaka onödig omgång och kostnad. Vägstyrelsernas
förbund har däremot inskränkt sig till att framställa en del detaljerinringar.

De hörda myndigheterna hava så gott som undantagslöst tillstyrkt eller
lämnat utan erinran de viktigare av förslagets bestämmelser i ifrågavarande
del, varemot beträffande vissa mindre betydelsefulla föreskrifter ganska skiftande
meningar kommit till uttryck.

De länsstyrelser, inom vilkas län vägdistriktens organ ställt sig avvisande
till förslaget i vad det avser stärkandet av det statliga inflytandet, hava i
allmänhet, med understrykande av de sakkunnigas skäl, förklarat sig finna
den framförda kritiken i huvudsak icke förtjäna avseende.

Slutligen må nämnas, att några länsstyrelser framhållit, att förslagets
genomförande skulle få inverkan på länsstyrelsernas arbetsbörda och sannolikt
nödvändiggöra en ökning av deras personal. I

I betraktande av att de vägdistrikten tillkommande bidragen av statsmedel
numera täcka den övervägande delen av distriktens utgifter, finner jag
lika med de sakkunniga det vara i hög grad angeläget och endast stå i överensstämmelse
med god ordning, att staten bereder sig möjlighet att genom
sina organ bättre än nu övervaka vägmedlens användning. Såsom de sakkunniga
framhållit, är det av vikt att de statliga synpunkterna få göra sig
gällande redan på ett tidigt stadium av vägaren denas behandling. Mot
sakkunnigförslagets bestämmelser i ifrågavarande avseenden torde i stort sett
inga berättigade anmärkningar kunna göras. Vad från vissa håll anförts
därom att förslaget skulle innefatta alltför starka ingrepp i vägdistriktens
självstyrelse synes med hänsyn till det förut sagda icke förtjäna beaktande.
Förslaget syftar, såsom de sakkunniga påpekat, till ett ur skilda synpunkter
önskvärt samarbete mellan statliga och vägkommunala organ, vägväsendet och
skattedragarna till båtnad.

Ehuru de föreslagna bestämmelserna alltså i stort sett torde få anses väl
motiverade, hava måhända dock de sakkunniga i sin strävan att stärka
det statliga inflytandet gatt något längre än som av omständigheterna påkallas.
En och annan av sakkunnigförslagets hithörande föreskrifter, dock
ingen av de mera betydelsefulla, hava därför icke intagits i departementsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

slaget. Vilka bestämmelser som bland annat i syfte att förenkla förfarandet
sålunda utsovrats framgår av den speciella motiveringen till departementsförslagets
olika paragrafer.

Med anledning av de i vissa yttranden framställda erinringarna, att länsstyrelsernas
arbetsbörda skulle komma att ökas såsom en följd av förslagets
genomförande, må framhållas, att länsstyrelsen visserligen tillagts beslutanderätt
i ett flertal frågor — och detta enligt båda de föreslagna huvudlagarna
— men att i allmänhet det egentliga arbetet med ärendenas beredning torde
komma att åvila länsstyrelsens sakkunniga biträde, vägingenjören, som är
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman. Dennes uttalade mening torde,
åtminstone i mindre viktiga ärenden, i regel kunna läggas till grund för beslutet
utan en alltför ingående saklig prövning från länsstyrelsens sida.

Grunderna för vägskattens utgörande.

Enligt 1734 års lag ålåg det allmänna väghållningsbesväret på landet uteslutande
den i mantal satta jorden. Denna princip bibehölls orubbad ända
till 1891 års vägreform, då besväret utsträcktes till andra beskattningsföremål
och fördelades sålunda, att jordbruksfastighet, med undantag av staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, skulle påföras en vägfyrk —
den nya repartitionsenheten -—- för varje 100 kronor av taxeringsvärdet, att
nämnda skogar, frälseränta, till bevillning taxerad annan fastighet med taxeringsvärde
av minst 800 kronor ävensom staten tillhörig dylik fastighet, såvitt
inkomst därav droges och taxeringsvärdet uppginge till minst nyssnämnda
belopp, skulle påföras en vägfyrk för varje 400 kronor av taxeringsvärdet,
samt att inkomst skulle påföras en vägfyrk för varje 30 kronor av den till bevillning
beskattningsbara andelen därav. Vägskatt erlades icke för taxerade
inkomster under 1,000 kronor och ej heller för inkomst av kanal, järnväg och
annan farväg, inkomst av skeppsrederi och sjöfart, inkomst genom avlöning,
arvode och traktamente eller annan med allmän eller enskild tjänstebefattning
förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, livränta och undantagsförmån
samt inkomst, som förvärvades genom arrende av staten tillhörig
jordbruksfastighet. Bestämmelsen örn en vägfyrk för varje 30 kronor av den
beskattningsbara inkomsten tillkom genom sammanjämkning, sedan första
kammaren beslutat en vägfyrk för varje 40 kronor och andra kammaren en
vägfyrk för varje 20 kronor av den beskattningsbara inkomsten.

Den lindring för jordbruket i väghållningsbesväret, som 1891 års väglag
innebar, ansågs emellertid icke tillräcklig, och revision av lagen påyrkades
snart. År 1905 utfärdades lag om ändring i vissa delar av väglagen, innebärande,
bland annat, höjning av repartitionstalen för vissa beskattningsföremål,
i det att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar skulle påföras
en vägfyrk för varje 150 kronor av taxeringsvärdet och att frälseränta
samt annan fastighet skulle påföras en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.
I fråga örn inkomst utökades skatteplikten salunda, att vägskatt
skulle utgå för inkomst, som uppgick till minst 1,000 kronor och varför be -

Kungl. Majlis proposition nr 21.

vinning till staten utgjordes, dock med undantag för inkomst, som förvärvades
genom arrende av staten tillhörig jordbruksfastighet.

Vägkommissionen föreslog i fråga örn grunderna för vägskattens utgörande
icke några ändringar i de gällande bestämmelserna. Kommissionen åberopade
härvidlag, att den kommunala beskattningens reformering vore förestående
samt att en definitiv omreglering av vägbeskattningen, vilken vore i högsta
grad beroende av kommunalbeskattningen, icke kunde tänkas genomförd fristående
för sig.

I samband med 1920 års förslag till kommunalskattelag — vilket bland annat
upptog beskattningsformerna fastighetsskatt, näringsskatt och kommunal
inkomstskatt — framlade Kungl. Majit i särskild proposition (nr 358) förslag
till lag örn ändring av väglagen i vissa delar. Då bevillningstaxeringen, vilken
låg till grund för vägskatten, skulle upphöra efter antagande av den föreslagna
kommunalskattelagen, önskade man anknyta vägskatten till den nya taxeringen
till kommunalskatt, men, enär frågan örn en fullständig revision av
väglagstiftningen stod på dagordningen, ville man icke ingå på frågan örn en
omläggning av vägbeskattningen. Förslaget nöjde sig därför med att i väglagen
infoga sådana i det föreslagna kommunalskattesystemet ingående beskattningsföremål,
som närmast motsvarade de gamla, med iakttagande av att
förut gällande repartitionsgrunder i huvudsak bibehölles oförändrade. Förslaget
innebar emellertid, att för vägbeskattningen särskild taxering av inkomst
måste äga rum i vissa fall.

Då 1920 års riksdag avslog förslaget till kommunalskattelag och antog det
sedermera till år 1929 gällande kommunalskatteprovisoriet, gjordes icke några
ändringar i själva väglagens beskattningsbestämmelser. De år 1920 vidtagna
ändringarna beträffande bevillningstaxeringen — särskilt införandet av rätten
till allmänna avdrag samt orts- och familjeavdrag — fingo emellertid en betydande
inverkan å det relativa trycket av vägskattebördan.

I det förslag till väglag, som framlades i proposition till 1922 års riksdag,
voro repartitionsbestämmelserna avfattade i överensstämmelse med då
gällande väglags, dock att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar
skulle åsättas vägfyrk lika med andra jordbruksfastigheter.

Vid 1927 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till kommunalskattelag
och i samband därmed i särskild proposition (nr 197) förslag till lag örn
ändring av väglagen. Enligt detta voro repartitionsgrunderna bestämda sålunda,
att en vägfyrk skulle påföras jordbruksfastighet för varje 200 kronor
av taxeringsvärdet, annan fastighet för varje 300 kronor av taxeringsvärdet,
såvitt detta uppginge till minst 800 kronor, och inkomst för varje 30 kronor
av den beskattningsbara andelen därav. Den gällande skattefriheten för inkomst
understigande 1,000 kronor skulle enligt förslaget bortfalla, vilket motiverades
därmed, att de skattefria orts- och familjeavdragen medförde den
verkan, som med 1,000-kronorsgränsen torde hava åsyftats. I fråga örn allmänningsskogar
innebar förslaget, att repartitionen för dessa, i motsats till
vad då gällde, skulle vara densamma som för jordbruksfastighet i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Kommunalskatteförslaget blev icke av riksdagen antaget, medan däremot
vägskattefrågan löstes i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, dock med den
ändring att skattefriheten för inkomst understigande 1,000 kronor bibehölls.
De av Kungl. Maj :t föreslagna repartitionstalen, 200, 300 och 30, nedräknades
till hälften, d. v. s. till respektive 100, 150 och 15.

Beträffande den i propositionen nr 197 föreslagna ändringen av repartitionstalen
för jordbruksfastighet och annan fastighet framhöll departementschefen,
att förslaget i första hand åsyftade ett återställande av den relativa fördelningen
av vägskattebördan före 1920 års kommunalskatteprovisorium. Detta
hade nämligen, främst på grund av de då införda bestämmelserna örn skattefria
avdrag, medfört en så betydande omläggning av nämnda börda, att fastighetsägarna,
från att förut hava burit omkring 50 procent därav, fått denna sin
andel ökad till över 60 procent. I detta sammanhang framhölls vidare, att,
sedan vägarna i de flesta distrikt övertagits till underhåll medelst vägkassan
och för jordägarna därmed inträtt skyldighet att i stället för utgörande av
vägunderhåll in natura erlägga kontanta bidrag till vägkassan, vägbördan
otvivelaktigt kommit att för jordägarna kännas avsevärt tyngre än vad tidigare
varit fallet. En snar jämkning av skattebördans fördelning mellan fastighet
och inkomst vore alltså av behovet påkallad. Beträffande förhållandet
mellan jordbruksfastighets och annan fastighets repartitionstal yttrade
departementschefen, att den stora skillnaden såsom dåmera uppenbart mindre
befogad borde i någon mån minskas.

Nytt förslag i kommunalskattefrågan, i huvudsak överensstämmande med
1927 års förslag, framlades för 1928 års riksdag och vann i det väsentliga
riksdagens bifall, varefter samma år den nu gällande kommunalskattelagen
utfärdades. I samband därmed upphävdes bevillningsförordningen, som förut
var grundläggande för den kommunala beskattningen.

Enär även vägbeskattningen byggde på bevillningstaxeringen, föranledde
bevillningsförordningens upphävande en samtidig ändring av väglagen, varigenom
denna lags bestämmelser angående beskattningsföremålen anknötos till
kommunalskattelagen i stället för bevillningsförordningen. Någon ändring
beträffande repartitionstalen för de olika beskattningsföremålen företogs däremot
icke.

Några genomgripande principiella nyheter i själva skattesystemet medförde
1928 års kommunalskattelagstiftning icke. Den allmänna kommunalskatten,
som är dels fastighetsskatt och dels kommunal inkomstskatt, är
utformad enligt den s. k. garantiskatteprincipen, innebärande att det belopp,
som beskattas genom fastighetsskatt, får vid taxeringen till kommunal inkomstskatt
avdragas från fastighetsinkomsten. Repartitionstalen i fråga örn
den kommunala fastighetsskatten (i anslutning till fastighetsbevillningen)
voro, örn man sätter repartitionstalet för inkomst till 1, för jordbruksfastighet
0.06 och för annan fastighet 0.05, d. v. s. beträffande jordbruksfastighet skattade
man såsom om man haft en inkomst av 6 procent och beträffande annan
fastighet såsom örn man haft en inkomst av 5 procent på taxeringsvärdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Genom lagstiftningen 1928 ändrades dessa repartitionstal så, att de kommo
att utgöra för jordbruksfastighets jordbruksvärde 0.06, tomt- och industrivärde
0.O5 och skogsvärde 0.04 samt för annan fastighet 0.05.

Genom lagändring år 1932 har repartitionstalet för jordbruksfastighets
jordbruksvärde sänkts till 0.05. Till en i anledning av beslut av 1933 års riksdag
genomförd betj^delsefull förändring i skattebördans fördelning återkommer
jag längre fram.

Enligt de väg sakkunnig as nu föreliggande förslag skall vägskatt utgöras i
förhållande till antalet påförda särskilda vägskattekronor och vägskatteören.
Dylika skattekronor och skatteören skola påföras på grundval av antalet kommunala
skattekronor respektive skatteören sålunda, att för varje skattekrona
och skatteöre, som påförts någon såsom underlag för kommunal fastighetsskatt,
påföras honom en och en halv vägskattekrona respektive ett och ett
halvt vägskatteöre samt att för varje skattekrona och skatteöre, som påförts
någon såsom underlag för kommunal inkomstskatt, påföres honom en vägskattekrona
respektive ett vägskatteöre.

I motiven till sitt nu berörda förslag hava de sakkunniga anfört bland annat
följande:

De nu gällande repartitionsgrunderna kunna enligt de sakkunnigas uppfattning
icke anses svara mot rättvisans och billighetens krav. I betraktande
av vägarnas stora betydelse för alla grupper av skattebetalare, såväl fastighetsägare
som andra, framstår fördelningen av vägbördan som en uppenbar
orättvisa mot de förra. Vägtrafiken utgöres numera till allra största delen
av automobiltrafik, och torde denna trafik icke tillgodose fastighetsägarnas
intressen i stort högre grad än övriga medborgares. Vägarna användas allt
mer i genomgångstrafik, ofta av yrkesmässig art. Genom dessa förändringar
i trafikförhållandena har fastighetsägareintresset med avseende å vägarna
mer och mer trängts i bakgrunden. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen
för vägskattefrågans tidigare behandling, sammanhänger jordbruksfastigheternas
hårda belastning icke blott därmed, att vägarna ansetts äga
synnerlig betydelse för dessa fastigheter, utan även och i icke obetydlig grad
med den omständigheten, att jordbrukarna fått utgöra sin andel av väghållningsbesväret
huvudsakligen in natura. Då även i sistnämnda hänseende numera
inträtt helt ändrade förhållanden, föreligger häri ett ytterligare skäl för
jämkning av repartitionstalen.

Vad angår själva skattesystemet har bland de sakkunniga erinrats därom,
att de skäl, som i fråga örn beskattningen till primärkommunerna talade för
uttagande av en särskild objektskatt, icke förelåge beträffande vägskatten och
att denna förty rätteligen borde utgå i form av en ren inkomstskatt. Då detta
emellertid skulle nödvändiggöra ett särskilt taxeringsförfarande för bestämmande
av vägskatteunderlaget, något som icke synes böra ifrågakomma, hava
de sakkunniga enats örn att föreslå vägbeskattning enligt hittills tillämpat
system. Enär beskattningsföremålen, dock med vissa mindre betydelsefulla
undantag, äro desamma enligt kommunalskattelagen och enligt väglagen, synes
i debiteringsavseende en förenkling kunna åstadkommas, därest vägskattens
debitering baseras på de skattekronor, som enligt kommunalskattelagen
påföras vederbörande skattskyldiga, och detta även i händelse å fastigheterna
lägges en större andel i vägskattebördan än i den kommunala skattebördan.
Under sistnämnda förutsättning erfordras allenast en bestämmelse, att fastig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 75

hetsskattekronorna skola för att tjäna som underlag för vägskatt multipliceras
med visst tal.

När de sakkunniga behandlat frågan örn grunderna för vägskattens utgörande,
hava de sakkunniga funnit sig böra taga i noggrant övervägande det
från jordbrukarhåll med alltjämt växande styrka framförda kravet på. vägbördans
fördelning så, att full likställighet vinnes mellan jordbruksfastighet,
annan fastighet och inkomst, varmed torde åsyftas vägskattens utgörande efter
de grunder, som gälla i fråga om den allmänna kommunalskatten. Bland
de sakkunniga har å ena sidan den meningen gjorts gällande, att en dylik fördelning
av vägskattebördan vore i princip befogad, medan å andra sidan ansetts,
att fastigheterna allt fort ägde ett visst särintresse med avseende å vägarna,
som motiverade en något drygare vägskattebelastning å dessa än å
andra skatteobjekt. Då vägskattens utgörande enligt de allmänna kommunalskattegrunderna
skulle medföra en plötslig, synnerligen genomgripande förändring
i bestående skatteförhållanden, något som anses böra undvikas, hava
de sakkunniga emellertid enhälligt stannat vid att föreslå en till sina verkningar
mindre långt gående ändring av vägskattegrunderna.

De sakkunniga förklarade sig dela åsikten, att de minsta inkomsttagarna
böra befrias från vägskatt, vilken mening tagit sig uttryck i nu gällande skattefrihet
för taxerade inkomster under 1,000 kronor. I stället för bestämmelsen
härom föreslogo emellertid de sakkunniga, att inkomstvägskattekronor icke
skulle påföras den, som för kommunal inkomstskatt påförts mindre än tre
skattekronor. Såsom skäl härför åberopades, att den personliga skatteförmågan
syntes böra tillmätas avgörande betydelse och att i betraktande därav
skattskyldighetsgränsen borde bestämmas nied hänsyn icke till den taxerade
utan till den beskattningsbara inkomsten, varigenom dessutom skulle vinnas
en förenkling i debiteringsavseende. Under hänvisning till vissa betänkandet
bifogade tabeller framhölls, att i fråga örn vägskatteunderlagets totala storlek
den föreslagna bestämmelsen torde komma att få ungefär samma verkan
som föreskriften örn skattefrihet för inkomster under 1,000 kronor.

Beträffande stadgandet örn skattefrihet för annan fastighet än jordbruksfastighet,
därest taxeringsvärdet understiger 800 kronor, anmärkte de sakkunniga,
att detsamma såsom numera tämligen betydelselöst icke borde bibehållas.

De sakkunniga, som vid avfattandet av övergångsbestämmelserna till de av
dem föreslagna lagarna utgingo från förutsättningen, att frågan örn ny väglagstiftning
skulle vinna sin lösning genom beslut av statsmakterna linder år
1933, föreslogo, att lagarna skulle träda i kraft den 1 januari 1936. Emellertid
ansågo de sakkunniga, att ändring i de vid tiden för betänkandets avlämnande
gällande bestämmelserna örn vägskatt borde komma till stånd tidigare.
I anledning härav framlade de tillika förslag till lag örn ändrad lydelse av
59 § i 1891 års väglag att träda i kraft den 1 januari 1934. Förslaget avsåg
den ändringen, att, i stället för att jordbruksfastighet då påfördes en vägfyrk
för varje 100 kronor av taxeringsvärdet och annan fastighet en vägfyrk för
varje 150 kronor av samma värde, all fastighet skulle påföras en vägfyrk för
varje 200 kronor av taxeringsvärdet. De sakkunniga framhöllo, att genom
denna ändring skulle praktiskt taget vinnas samma fördelning av vägskattebördan
som enligt bestämmelserna i den föreslagna lagen örn vägdistrikt.

Kungl. Majlis proposition nr 21.

De flesta av de över förslagen hörda myndigheterna, såväl de centrala som
de lokala, hava icke haft något att erinra mot de i förslaget till lag örn vägdistrikt
angivna grunderna för vägskattens utgörande.

Kammarkollegiet har i sitt yttrande anfört:

I sitt i anslutning till den i betänkandet omnämnda propositionen nr 197 till
1927 års riksdag avgivna utlåtande den 27 november 1925 uttalade sig kammarkollegiet
för vägbeskattningens omläggning till kongruens med den kommunala
repartitionsbeskattningen, under framhållande att genom motortrafikens
utveckling den gamla uppfattningen örn vägarnas nytta och behövlighet
huvudsakligen för fastigheterna icke längre kunde med fog försvaras. Då
bland de sakkunniga den meningen nu gjorts gällande, att fastigheterna allt
fort ägde ett visst särintresse med avseende å vägarna, som motiverade en något
drygare vägskattebelastning å dem än å andra skatteobjekt, torde detta i
allt fall i regel icke gälla andra fastigheter än jordbruksfastigheter. Emellertid
torde det icke utan fog kunna göras gällande, att en nedsättning av fastigheternas
vägskattebörda till likställighet med inkomst bör, för undvikande av
alltför genomgripande förändringar i bestående skatteförhållanden, ske i etapper,
och har kollegiet med hänsyn härtill icke någon erinran mot de sakkunnigas
förslag härutinnan.

I stället för den nuvarande bestämmelsen, att inkomst under 1,000 kronor
är fri från skyldigheten att utgöra vägskatt, hava de sakkunniga, som ansett
att den personliga skatteförmågan bör tillmätas större betydelse än vad nu
är fallet och att skattskyldighetsgränsen sålunda bör bestämmas med hänsyn
till den beskattningsbara inkomsten, föreslagit att de, som för kommunal inkomsskatt
påförts mindre än tre skattekronor, icke skola vara vägskatteskyldiga.

Då man genom de i gällande kommunalskattelag föreskrivna avdrag från
den taxerade inkomsten just avser att träffa den personliga skatteförmågan
samt anledning att fran vägskatt befria andra än dem, som med tillämpning
av avdragsrätten icke bliva kommunalt skattskyldiga, numera icke torde föreligga,
anser kollegiet den föreslagna begränsningen böra bortfalla.

Lantbruksstyrelsen finner reella skäl föreligga för att fastighetsägarna
skola bära en relativt något högre andel i kostnaderna för vägunderhållet än
andra skattskyldiga. Å andra sidan måste det enligt styrelsens åsikt anses
billigt, att jordbruksfastigheterna, som förr på ganska naturliga grunder fått
bära en relativt mycket hög andel i nämnda kostnader, få tillgodonjuta lindring
i detta avseende. Styrelsen har därför förklarat sig icke hava något att
erinra mot sakkunnigförslaget på denna punkt.

Riksräkenskapsverket anser den föreslagna nedsättningen av fastigheternas
andel av vägskattebördan tillsvidare kunna godtagas. Därest emellertid i enlighet
med skatteutjämningsberedningens förslag ansvaret för väghållningen
överlåtes på landstingen, skulle, framhåller riksräkenskapsverket, med all säkerhet
kravet på vägbördans fördelning så, att full likställighet vinnes mellan
jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst, erhålla ökad aktualitet.

Statskontoret, domänstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava
lämnat förslaget i nu ifrågavarande del utan erinran.

Av länsstyrelserna hava sexton direkt tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran.

Kungl. Majlis proposition nr 21.

Länsstyrelserna i Uppsala och Blekinge län hava funnit förslaget innebära
en väl kraftig övervältring av skattebördan från jordbruksfastighet, särskilt
dylik fastighet med skog, på andra beskattningsföremål. Förstnämnda
länsstyrelse yttrar härutinnan:

Länsstyrelsen, som finner befogat, att för vägskattebördans fördelning
särskilda, från grunderna för kommunalskatten till ^ primärkommunerna avvikande
regler skola vara gällande, kan icke underlåta att uttrycka tvekan
örn lämpligheten av att redan nu, så kort efter genomförandet av senaste ändring
i grunderna för vägskattens utgörande, skrida till ny omläggning
av dessa grunder, synnerligast som frågan örn den kommunala beskattningen
är föremål för utredning genom särskilda organ. Beaktas måste
även, enligt länsstyrelsens mening, att under de närmaste åren beskattningen
av inkomst med all sannolikhet kommer att stegras. Skattebördans
fördelning mellan olika grupper av skattdragande synes böra ske
under beaktande av alla de slag av skatter, som samtidigt skola utgöras,
och icke verkställas isolerat för en enda skatteform, såsom nu ifragasättes.
Mot det nu framlagda förslaget, enligt vilket vägskattekronan skall för fastighet
anknytas till den enligt kommunalskattelagen bestämda skattekronan, kan
jämväl erinras, att därigenom åstadkommes större lättnad för skogsvärde än
för jordbruksvärde samt för tomt- och industrivärde, eftersom enligt kommunalskattelagen
repartitionstalet för skogsvärde är lägre än för de övriga delvärdena
och jämväl lägre än för annan fastighet, under det att hittills^ för
vägskatten ingen skillnad rått i repartitionen för dessa värden. En sådan
större lättnad för skogsvärdet synes icke motiverad i fråga örn vägskatten,
då vägdistrikten icke såsom primärkommunerna uppbära skogsaccis. Ytterligare
må framhållas, att vid den allmänna fastighetstaxering, som innevarande
år företages, skogsvärdena torde bliva avsevärt sänkta — inom detta
län med inemot 30 procent. Härigenom kommer beskattningsunderlaget, särskilt
inom skogrika kommuner, att starkt nedgå. Då tillika på många håll
— det må vara nog med att peka på Norrlands industrikommuner ■— beskattningsunderlaget
även av andra orsaker kommer att starkt sjunka samtidigt
som kommunernas utgifter ökas, kan det med fog sättas i fråga, örn den närvarande
tiden är lämplig för övervältring i den omfattning, som av de vägsakkunniga
föreslås, av vägskattebördan från jordbruksfastigheter och i synnerhet
jordbruksfastigheter med skog till andra beskattningsföremåh I varje
fall synes det befallningshavanden skäligt, att en sådan övervältring icke företages
isolerat utan först i samband med åtgärder, varigenom vägskattebördan
i dess helhet minskas.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands
och Västerbottens län hava mer eller mindre bestämt uttalat sig för
vägskattens utgörande efter samma grunder, som gälla i fråga örn den allmänna
kommunalskatten.

I ett stort antal yttranden av vägstyrelser och vägstämmor har med skärpa
påyrkats vägskattebördans fördelning enligt sistnämnda grunder.

De sakkunnigas förslag till lag örn ändrad lydelse av 59 § gällande
väglag föranledde i regel icke något särskilt uttalande.

Sedan i en vid 1933 års riksdag väckt motion (IT: 359) hemställts, att riksdagen
måtte antaga sistnämnda lagförslag, samt riksdagen bifallit denna motion,
har genom lag den 26 juni 1933 59 § väglagen erhållit den av de sak -

Departe ments chefen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

kunniga föreslagna ändrade lydelsen. Denna lagändring träder i kraft den 1
januari 1934.

I jordbruksutskottets i anledning av motionen avgivna utlåtande yttrade utskottet: Utskottet

finner en omläggning av vägskattebördan i den riktning, som
1929 års vägsakkunniga föreslagit, vara starkt motiverad av billighetsskäl. Så
gott som samtliga de myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag
härutinnan, hava också tillstyrkt detsamma eller förordat ännu längre
gående reformer i fastighetsägarnas intresse. Med hänsyn till nu rådande
förhållanden inom jordbruksnäringen måste särskilt en snar jämkning av jordbruksfastigheternas
vägskattebelastning anses vara av behovet påkallad. Då
de sakkunnigas betänkande tydligen icke kan föranleda någon proposition
till årets riksdag, kan den föreslagna ändringen i 59 § väglagen icke bliva
genomförd till den 1 januari 1934 på annat sätt än genom bifall till motionen.

I fråga om vägbeskattningen har som nyss nämnts redan av 1933 års riksdag
beslutats en reform, vilken i huvudsak medfört den förskjutning av skattebördan
från jordbruksfastighet till övriga beskattningsföremål, som är syftemålet
med de vägsakkunnigas föreliggande förslag. Inom kommunikationsdepartementet
hava på basis av 1932 års taxeringssiffror verkställts undersökningar
rörande verkningarna av denna reform. Det huvudsakliga resultatet
av dessa undersökningar redovisas i tabellerna 2, 3 och 4. Verkningarna
av riksdagsbeslutet äro, som av nämnda tabeller framgår, så betydande, att
det enligt mitt förmenande ej kan anses lämpligt att, såsom från några håll
ifrågasatts, gå än längre och genomföra en fullständig anslutning till kommunalskattelagens
skattefördelning. För min del finner jag det nämligen obestridligt,
att fastigheterna äga ett högre värde tack vare vägnätet, varför en
viss merbeskattning av dem rent sakligt sett ej synes oberättigad. Men oavsett
detta lärer tidpunkten just nu för en längre gående reform vara särskilt
olämplig i betraktande av den knappa tillgången till andra mera bärkraftiga
beskattningsföremål.

Med hänsyn till hela strukturen av gällande väglagstiftning kunde skattereformen
vid 1933 ars riksdag ej upptaga de rent tekniska ändringar, som förordats
av vägsakkunniga och som gå ut på borttagande av vägfyrktalssättningen
och vägskattens närmare anknytning till den kommunala taxeringen genom
att bestämma antalet »vägskattekronor» i förhållande till antalet kommunalskattekronor.
Detta förslag har ej mött gensagor från något håll och
har av vissa hörda myndigheter m. fl. direkt förordats. Fördelarna av en dylik
reform ligga också i öppen dag. Vägfyrktalslängden bortfaller och debiteringen
blir för övrigt i hög grad förenklad. Åtskilliga för närvarande tämligen
oklara frågor såsom örn skattskyldighet till vägskatt vid fastighetsförsäljning
o. dyl. finna sin lösning. Överhuvud åstadkommes genom den föreslagna
ändringen över hela linjen av kommunalskatter ett enhetligt system,
varigenom flera fördelar vinnas. Att skatteuppbörden blir enhetlig för hela
riket och genomgående kommer att verkställas på samma sätt och på samma
gång som uppbörden av landstingsskatt torde även vara ett steg i rätt riktning.
Klara regler erhållas för klagomål rörande skattskyldigheten och rörande de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

biteringen, allt för närvarande rätt invecklade spörsmål. Jag tvekar därför ej
att i huvudsak förorda förslaget i denna del. Det torde böra framhållas, att
de ändringar, som inträda vid övergången till den nya lagstiftningen, ej böra
påverka det privaträttsliga förhållandet mellan ägare och brukare av utarrenderad
fastighet. I detta syfte fordras viss ändring i den s. k. norrländska
arrendelagen. Frågan härom kommer att anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Emellertid uppställa sig i förevarande sammanhang på grund av vägskattens
anslutning till det kommunala beskattningsunderlaget ett par speciella
frågor, vid vilka jag torde böra särskilt uppehålla mig.

Den ena av dessa frågor rör beskattningen av det i jordbruksfastighets
taxeringsvärde ingående skogsvärdet. Repartitionstalet för detta utgör vid
den kommunala beskattningen 0.04, medan repartitionstalet för fastighet i
övrigt är 0.05. Skillnaden utfylles för kommunalbeskattningens vidkommande
av en skogsaccis. Enligt vägsakkunnigas förslag skulle för varje kommunalskattekrona
för fastighetsskatt åsättas en och en halv vägskattekrona,
vilket är liktydigt med att för 100 kronor jordbruksvärde samt tomt- och
industrivärde så ock för annan fastighet skulle åsättas 0.075 skattekrona, men
för 100 kronor skogsvärde endast 0.06 skattekrona. Förhållandet skulle även
kunna uttryckas så, att repartitionstalet i fråga örn vägskatten skulle bliva
0.06 beträffande skogsvärde men 0.075 beträffande annat fastighetsvärde. Det
i förhållande till fastighetens taxeringsvärde utgående vägfyrktalet enligt de
av riksdagen år 1933 antagna grunderna är emellertid detsamma för skogsvärde
som för annat värde, medan å andra sidan det s. k. procentavdraget,
d. v. s. det avdrag som göres från fastighetsinkomst för det genom fastighetsskatt
beskattade beloppet, är större i fråga örn jordbruksvärde än beträffande
skogsvärde. Följaktligen kan den växande skogen anses bliva i vissa
fall relativt något för högt beskattad enligt nu gällande grunder. Enligt de
vägsakkunnigas förslag blir förhållandet det motsatta, nämligen en icke oväsentlig
lättnad för skogsvärde, vilken ej här som i fråga örn den allmänna
kommunalskatten kompenseras med skogsaccis. Denna ojämnhet, som ej av
de sakkunniga motiverats, har påpekats särskilt av länsstyrelsen i Uppsala
län, vilken tillika framhållit den betydande minskning i skogsskattekronornas
antal, som uppstått på grund av skogsvärdenas sänkning vid 1933 års
allmänna fastighetstaxering. För min del finner jag det i sin ordning, att
man sätter repartitionstalet för vägskatt något lägre beträffande skogsvärde
än beträffande jordbruksvärde för att därigenom bereda viss kompensation
för det lägre procentavdrag, som svarar mot skogsvärdet. Härigenom åstadkommes
viss lättnad i den växande skogens beskattning i förhållande till vad
som gäller enligt de av 1933 års riksdag antagna grunderna. Ett medgivande
av så stor nedsättning av repartitionstalet, att skogsvärdet skulle komma
att gynnas framför övriga fastighetsvärden, kan jag däremot ej tillstyrka;
tillräckliga skäl för en sådan skatteövervältring på övriga beskattningsföremål,
som skulle bliva en följd av en dylik nedsättning, hava ej förebragts.
En tillfredsställande jämvikt mellan de olika beskattningsföremålen torde
ernås, om man stadgar, att för varje kommunalskattekrona i fråga örn skogs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

värde åsättas en och trefjärdedels vägskattekrona. Detta skulle innebära,
att repartitionstalet för vägskatten i fråga om skogsvärde bliver 0.07 mot
0.075 för övriga värden. Den omständigheten, att procentavdraget för skogsvärde
är en procent lägre än för övriga värden, uppväges sålunda därav, att
repartitionstalet för skogsvärde blir en halv procent lägre än för övriga värden,
vilket får anses utgöra en tillräcklig kompensation, eftersom procentavdraget
i genomsnitt kan endast till viss del utnyttjas. Några större tekniska
svårigheter torde denna olikhet beträffande vägskattekronornas bestämmande
ej medföra.

Den andra fråga jag vill beröra i avseende å övergången från vägfyrk till
vägskattekronor avser den s. k. tusenkronorsgränsen. Enligt gällande grunder
är taxerad inkomst, som understiger 1,000 kronor, fri från vägskatt. Vägsakkunniga
hava härutinnan föreslagit sådan ändring, att frihet från vägskatt
skall åtnjutas av den, vilkens antal kommunala inkomstskattekronor understiger
tre. Detta innebär detsamma som att skattefrihet skall åtnjutas, örn
den skattskyldiges till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomst understiger
300 kronor. Det har antagits, att det antal skattekronor, som genom
sistnämnda förslag skulle undantagas från vägskatt, bleve i genomsnitt ungefär
detsamma som enligt gällande grunder. Jag har på grundval av skattematerialet
från vissa vägdistrikt låtit verkställa en undersökning, huru därmed
i verkligheten skulle förhålla sig, och har därvid för jämförelsens skull
låtit undersökningen omfatta även ett av en av de sakkunniga förordat alternativt
förslag, enligt vilket skattefrihet skulle gälla, örn mindre än fyra inkomstskattekronor
påförts den skattskyldige. Det torde böra framhållas, att man
vid denna undersökning även i övrigt utgått från de sakkunnigas förslag,
bland annat därutinnan att jämväl beträffande skogsvärde för varje kommunalskattekrona
beräknats allenast en och en halv vägskattekrona, en omständighet
som emellertid endast obetydligt påverkar undersökningsresultaten. Dessa
redovisas i tabellerna 5 och 6. Undersökningen styrker som synes de sakkunnigas
antagande, att undantag för intill tre inkomstskattekronor skulle i stort
sett innebära en motsvarighet till nuvarande bestämmelser; givetvis med den
olikhet som följer av att vid undantagets medgivande enligt sakkunnigförslaget
hänsyn skulle komma att tagas till levnadskostnadernas höjd, familjeförhållanden
o. dyl., enär de vid de beskattningsbara beloppens uträknande åtnjutna
skattefria avdragen vore bestämda med hänsyn till dessa förhållanden.
Det alternativa förslaget örn frihet för intill fyra skattekronor synes väl i
allmänhet icke medföra någon väsentligt större minskning av beskattningsunderlaget
än de sakkunnigas förslag. Emellertid förhåller det sig ju så,
att en minskning av beskattningsföremålen betyder en ökad utdebiteringssats,
vilken skulle drabba samtliga beskattningsföremål, även de till mycket stor
del smärre löntagare, som skulle kvarstå såsom skattskyldiga, varför jag ej
anser det rådligt att gå längre än de sakkunniga föreslagit. Jag tillåter mig
i detta sammanhang understryka den fördel, som i debiteringstekniskt avseende
vinnes genom att vid undantagens bestämmande utgå från den beskattningsbara
inkomsten.

I fråga örn förslagets detaljer föreslår jag för övrigt den ändring, att skatte -

Kungl. Majlis proposition nr 21.

friheten för den, som påförts mindre än tre inkomstskattekronor, blir gällande
endast i vederbörandes hemortskommun — denna frihet synes därigenom komma
att bättre anpassas efter den personliga skatteförmågan.

Sakkunnigförslaget i vad det avser detaljutformningen av beskattningsgrunderna
giver mig för övrigt ej anledning till något särskilt uttalande.

Riksvägar.

Enligt 2 § i de sakkunnigas förslag till lag örn allmänna vägar skall landsväg,
som är av synnerlig betydelse för den genomgående långväga samfärdseln,
benämnas riksväg. Annan landsväg skall benämnas vanlig landsväg.
Jämlikt 23—26 §§ i samma lagförslag skola angående riksväg gälla följande
särskilda bestämmelser. Fråga örn byggande eller indragning av riksväg eller
örn förändring av vanlig landsväg eller enskild väg till riksväg eller riksväg
till vanlig landsväg skall ankomma på Konungens prövning. Byggande av
riksväg skall ske genom statens försorg; dock äger Konungen, i händelse byggnadsarbetet
är av mindre omfattning, ålägga vägdistriktet att mot ersättning
utföra arbetet. Vidare äger Konungen förplikta vägdistriktet att lämna bidrag
till riksvägs byggande med högst en tiondel av den beräknade kostnaden
för företaget. När riksväg blivit färdigställd, skall den övertagas till underhåll
av distriktet.

Angående den betydelse, som de s. k. riksvägarna hava för den allmänna
samfärdseln, yttra de sakkunniga:

När det gäller att taga ställning till frågan örn vägväsendets förstatligande,
helt eller delvis, måste särskild uppmärksamhet ägnas de jämförelsevis ^fåtaliga
vägar, vilka hava till huvuduppgift att förmedla långväga, genomgående
samfärdsel. Skillnaden mellan olika slag av vägar i nu berörda avseende framträdde
givetvis mycket utpräglad under den tid, då ännu inga järnvägar funnos.
De viktigaste landsvägarna voro då verkliga långfärdsleder av betydelse
för hela riket eller stora delar därav. Så t. ex. talas i den förut omnämnda
kungl, resolutionen den 8 januari 1735 örn »kungs- och allmänna landsvägar,
som gå igenom landet stapel- och uppstäderna emellan samt med gästgivaregårdar
försedda äro». Under senare hälften av adertonhundratalet, då landet
fick ett utvecklat järnvägsnät, förlorade de allmänna vägarna till följd härav
alltmer sin forna betydelse för den långväga samfärdseln. Landsvägarnas ursprungliga
uppgift att förmedla jämväl den stora genomgående person- och
godstrafiken övertogs av järnvägarna.

I och med automobilismens genombrott under det senaste årtiondet hava
trafikförhållandena emellertid ånyo fullständigt förändrats. En stor del av
den person- och godstrafik, som förut förmedlades av järnvägarna, har överflyttats
å de allmänna vägarna, och detta gäller i icke ringa utsträckning även
den långväga trafiken. De stora stråkvägar, som denna genomgående samfärdsel
företrädesvis begagnar sig av och vilka i lagförslaget benämnas riksvägar,
hava för landsvägstrafiken fått en betydelse, motsvarande den stambanorna
äga för järnvägstrafiken.

De sakkunniga omnämna i detta sammanhang, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter erhållen anbefallning i juni 1932 till Kungl. Majit avlämnat generalplan
beträffande vägar för den genomgående mera långväga trafiken
ävensom en beräkning av kostnaderna för erforderlig omläggning eller förbättring
av de i planen upptagna vägarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition nr Zl.

Till motivering av förslaget, att byggande av riksväg i regel skall ske genom
statens försorg, hava de sakkunniga, efter att hava påpekat att dylikt
byggande i de flesta fall torde komma att innebära omläggning eller förbättring,
anfört:

. Kravet på planmässighet och enhetlighet i fråga örn riksvägarnas iordningställande
torde bäst tillgodoses, därest staten tager arbetet i egen hand.
Härigenom lärer även vinnas, att dessa vägföretag komma till utförande inom
en någorlunda snar framtid, vilket eljest sannolikt icke torde bliva fallet. Det
kan nämligen förväntas, att vägdistrikten icke skola omfatta riksvägarnas
iordningställande med samma livliga intresse, som ägnas andra, ur lokala
synpunkter mera betydelsefulla vägfrågor. Även örn emellertid ett dylikt
intresse förefunnes, skulle likväl svårigheter möta att ernå det intima samarbete
mellan vägdistrikt och mellan länsstyrelser, som oundgängligen erfordras för
att arbetet med riksvägarnas byggande skall kunna planeras och utföras efter
rationella, enhetliga principer. Ett ytterligare skäl för statens övertagande
av väghållningen i nu berörda avseende föreligger i den omständigheten, att
kostnaderna för arbetena i de flesta fall torde böra helt gäldas av automobilskattemedel.

De sakkunniga, som förklarat sig förutsätta, att byggande av riksväg skulle
ske genom den centrala vägmyndighetens försorg, hava till motivering av de
föreslagna bestämmelserna i övrigt anfört bland annat:

Enligt förslaget kan vederbörande vägdistrikt förpliktas att lämna bidrag
till riksvägs byggande, dock högst med en tiondel av beräknade kostnaden för
företaget.^ Dylikt åläggande måste anses motiverat i händelse företaget är av
behovet påkallat, även örn hänsyn icke tages till genomfartstrafiken. De flesta
vägar, som kunna väntas bliva förklarade för riksvägar, torde emellertid redan
nu vara av den jämförelsevis goda beskaffenhet, att de kunna på nöjaktigt
sätt betjäna lokaltrafiken. Där så är fallet, bör vägdistriktet icke förpliktas
att deltaga i kostnaderna för riksvägs omläggning eller förbättring.

_ Underhållets omhänderhavande av staten skulle enligt de sakkunnigas mening
innebära en mindre ekonomisk och särskilt i organisatoriskt hänseende föga
rationell anordning. I betraktande av att riksväg tillgodoser också det rent
lokala behovet av vägförbindelser men att det oaktat kostnaden för sådan vägs
byggande icke alls eller endast i obetydlig grad kommer att belasta vederbörande
vägdistrikt, synes det rimligt, att detta i vanlig ordning underhåller
genom distriktet löpande riksvägdel. För övrigt bör beaktas att, sedan riksvägarna
antagligen inom en ej alltför avlägsen framtid blivit omlagda och förbättrade,
deras underhåll icke torde bliva särskilt ekonomiskt betungande, helst
om vägdistrikten, såsom troligt är, även framdeles komma i åtnjutande av
statsbidrag enligt sådana grunder, att endast en mindre del av underhållskostnaderna
stannar å distrikten.

Skatteutjämning sberedning en har, vad angår frågan örn statens handhavande
av väghållningen med avseende å riksvägarna, givit uttryck åt en annan
mening än de sakkunniga. Efter att hava förklarat sig icke kunna tillstyrka
ett fullständigt förstatligande av väghållningen yttrar nämligen beredningen
vidare:

I likhet med 1911 års vägkommission finner beredningen sig ej heller kunna
tillstyrka, att staten helt övertager utgifterna för en del av vägarna, nämligen
de mest betydande av dem (riksvägarna), under det att väghållningen
i övrigt förbliver ett i princip kommunalt bestyr. En dylik anordning skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

otvivelaktigt uppkalla en allmän strävan att i tillämpningen utvidga begreppet
riksvägar, en strävan som sannolikt skulle bliva svår att hålla tillbaka och
därför komme att leda till ett ständigt ökat antal sådana vägar med allt drygare
kostnader för det allmänna och allt flera av de olägenheter, som ansetts
förbundna med ett fullständigt förstatligande av vägväsendet. Framför allt
ur skatteutjämningssynpunkt torde anordningen vara förkastlig, emedan den,
såsom vägkommissionen framhållit, snarare måste antagas komma att förstora
olikheterna i de skilda vägdistriktens skattebelastning och därför föranleda
ökade krav på statligt utjämningsunderstöd. Erfarenheterna från Norge,
där sedan några år tillbaka en uppdelning av vägarna på angivet sätt är genomförd,
bekräfta dessa farhågor.

Att låta ansvaret för och arbetet med väghållningen inom de särskilda delarna
av landet åvila beträffande vissa vägar staten men i övrigt förvaltningsområden
av mindre omfattning skulle dessutom betyda en uppdelning av
väghållningens organisation och utförande, vilken skulle vara ägnad att höja
de med arbetet förbundna totalkostnaderna. Det stundom framförda förslaget
att staten skulle anlägga riksvägarna men väghållningsdistrikten ombesörja
och det kommunala skatteunderlaget i sista hand svara för deras underhåll,
träffas, örn ock i mindre grad, av enahanda anmärkning och skulle
medföra ytterligare dualism så till vida, som ansvaret för samma väg bleve
tudelat, och sättet för ansvarets fördelning i praktiken säkerligen komme att
leda till komplikationer.

I de avgivna yttrandena hava mycket skiftande meningar gjorts gällande
angående sakkunnigförslagets bestämmelser ■ örn riksvägar, men från de flesta
håll har förslaget i denna del rönt motstånd.

Åtskilliga myndigheter m. fl. hava uttalat sig mot att överhuvud taget införa
begreppet riksväg i väglagen, därvid framhållits att de särbestämmelser,
exempelvis i fråga örn upprättande av plan och kostnadsförslag samt tilldelande
av statsbidrag, vilka kunna anses påkallade beträffande vägar av synnerlig
betydelse för genomgångstrafiken, böra meddelas i särskilda författningar.
En dylik uppfattning har gjorts gällande av, bland andra, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län,
vägingenjören i Kopparbergs län, vägstyrelseföreningarna i Kalmar, Malmöhus
och Jämtlands län, svenska landstingsförbundet samt landstingens förvaltningsutskott
i Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Gävleborgs
län.

Vad som framför annat väckt opposition är den föreslagna bestämmelsen,
att riksväg i regel skall byggas genom statens försorg. I denna del hava även
de flesta av dem, som icke uttalat sig mot införande i väglagen av begreppet
riksväg, givit tillkänna en från sakkunnigförslaget avvikande mening.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har angående sakkunnigförslaget, i vad
det avser riksvägar, anfört:

Några vägande skäl att förstatliga en särskild klass av vägar, de s. k. riksvägarna,
anser styrelsen ej förefinnas. Det bör enligt styrelsens mening såsom
nu är fallet i fråga om viktiga genomfartsleder ankomma på Kungl. Maj :t att
bestämma storleken av statsbidraget, som för dessa vägar bör vara större än
normalt. Det är givetvis av vikt att dylika för trafiken betydelsefulla vä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

gar snarast, i den man så erfordras, iståndsättas för att motsvara den moderna
trafikens krav. Å andra sidan bör man ej förbise, att ett förstatligande
av dylika trafikleder med all sannolikhet kommer att leda till betydligt ökade
kostnader för det allmänna icke minst genom ökade krav på att i tillämpningen
utvidga begreppet riksvägar. Härtill kommer att anordningen ur skatteutjämningssynpunkt,
särskilt örn de sakkunnigas förslag till lag om vägdistrikt
skulle vinna statsmakternas bifall, måste anses mindre lämplig, då den
är ägnad att förstora olikheterna i vägdistriktens skattebelastning och därigenom
föranleda ökade krav på statligt utjämningsunderstöd. Den föreslagna
anordningen, att den kommunala vägorganisationen skulle underhålla de av
staten byggda vägarna, innebär också en olämplig dualism med tudelning av
ansvaret av beskaffenhet att i praktiken föranleda svårigheter. I fråga örn
själva vägbyggandet torde det, enligt styrelsens mening, bereda vare sig den
av de sakkunniga föreslagna vägorganisationen med förstorade vägdistrikt
eller ännu mindre den särskilt ur teknisk synpunkt starka organisation med
landstingsområde såsom enhet, vilken styrelsen ämnar föreslå, någon svårighet
att bygga vägar av den klass här är i fråga; och att för ändamålet inrätta
en särskild central huvudorganisation synes styrelsen överflödigt, örn ock den
centrala vägmyndighetens inflytande å dylika vägars planläggande och byggande
bör ökas. Lämpligen synes styrelsen böra inrymmas i huvudsak samma
befogenhet i fråga örn dessa viktigare trafikleder som styrelsen nu äger
i fråga örn broar och permanentbeläggningar. Styrelsen finner därför den i
§ 1 av lagen gjorda indelningen av de allmänna vägarna i landsvägar och ödebygdsvägar
vara tillräcklig, vadan §§ 2 samt 23—26 och delvis § 17 i lagen
torde böra utgå.

Statskontoret anser sig däremot icke böra framställa någon erinran mot att
byggandet av riksväg övertages av statsverket mot ett relativt ringa kostnadsbidrag
från vederbörande vägdistrikt.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att skyldighet för statsverket att bekosta riksvägs
byggande skulle innebära en välbehövlig utjämning av vägbyggnadskostnaderna.

Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning skulle, därest en vägorganisation
med landstingsvägdistrikt genomfördes, anledning saknas att åt en central organisation
överlåta byggandet av riksvägar. Örn den centrala statliga vägmyndigheten
utrustades med särskild befogenhet beträffande dessa vägars
planläggning, syntes deras byggande kunna anförtros åt vägstyrelserna.

Domänstyrelsen anser lika med de sakkunniga, att fråga om byggande av
riksväg bör ankomma på Kungl. Maj:ts prövning. Huruvida själva byggandet
bör ombesörjas av staten beror enligt styrelsens åsikt på huru frågan örn
vägdistriktens blivande storlek löses. Efter att hava framfört vissa betänkligheter
mot riksvägs byggande genom statens försorg, yttrar nämligen styrelsen
:

Sådant de sakkunnigas förslag i fråga örn vägdistrikt utformats kunna likväl
rent tekniska och organisatoriska skäl tala för statligt byggande av riksväg.
Utgår man däremot från landstingsområde såsom vägdistrikt förefaller
det styrelsen, som om hithörande frågors organisatoriska och tekniska lösning
bättre tillgodoses, om riksväg i regel bygges genom vägdistriktets och icke
genom statens försorg. Behovet av en dyrbar och för samarbetet med de lokala
organen mindre lämplig statlig organisation skulle härigenom bortfalla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

1931 års väg- och brosakkunniga ställa sig avvisande emot det framlagda
förslaget om riksvägar. Nämnda sakkunniga, som funnit den av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen uppgjorda generalplanen för ett stamvägnät i stort
sett acceptabel, yttra bland annat följande:

Beträffande behovet att så snart som möjligt realisera generalplanen växla
förhållandena mycket i olika delar av landet. Stamvägarna sammanfalla i
stor utsträckning med redan befintliga huvudvägar, vilka delvis befinna sig i
mycket gott skick. Och i de flesta fall torde vägar finnas, som en lång tid
framåt motsvara behovet.

Det är också mycket vanskligt att säga, örn alla de föreslagna vägarna i
fråga örn sin betydelse för den allmänna samfärdseln på sådant sätt skilja sig
från andra huvudvägar, att en särskilt gynnsam behandling med anslag av
statsmedel för dem är motiverad. Den genomgående trafiken är i regel icke
särskilt stor, vilket ej heller är underligt, då de ifrågavarande huvudorterna
alla ligga vid landets järnvägsnät.

Sakkunniga ha ej kunnat komma till den övertygelsen, att tillräckliga skäl
ännu föreligga för att skilja ur några vägar såsom riksvägar samt behandla
dem administrativt eller organisatoriskt sett i annan ordning än landets övriga
landsvägar.

Det synes tillräckligt, att man har ett generalschema för stamvägar uppgjort
samt giver den centrala vägmyndigheten sådan befogenhet vid planläggandet
av arbetena med vägbyggandet i landet, att schemats successiva och
planmässiga genomförande genom de lokala vägmyndigheterna blir tryggat.

Det ökade inflytande på vägnätets utformning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle erhålla, enligt utredningsmännens förslag till omorganisation
av styrelsen, även utan särskilt organ för byggande av riksvägar, torde
giva styrelsen sådan möjlighet. Det torde därför vara skäl, att mati låter
riksvägsprojektet ligga, tills man ser, vad en omorganiserad väg- och vattenbyggnadsstyrelse
kan åstadkomma.

Bland länsstyrelserna hava de i Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus,
Skaraborgs och Västernorrlands län anslutit sig till sakkunnigförslaget eller
lämnat det utan erinran. Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt de
jämkningar i förslagets bestämmelser, att dels arbete för byggande av riksväg
må kunna i vidare omfattning än som föreslagits anförtros vägdistrikt, dels
ock underhåll av dylik väg må, där så anses nödigt, kunna utföras genom statens
försorg.

Övriga länsstyrelser hava uttalat sig mot statligt byggande av riksvägar
eller gjort gällande, att sådant endast i undantagsfall bör ifrågakomma. De
skäl, som länsstyrelserna i allmänhet åberopat för denna sin mening, sammanfalla
i stort sett med de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförda. Några
länsstyrelser understryka, att, örn staten själv skulle bygga riksvägarna, denna
omständighet skulle leda till obenägenhet hos distrikten att beträffande
viktigare vägar företaga omläggnings- och förbättringsarbeten, enär distrikten
frestades att räkna med sådan vägs förändring till riksväg. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län yttrar, att redan förslaget örn riksvägar medfört tendenser
i denna riktning. Flera länsstyrelser hava givit uttryck åt den meningen,
att statligt riksvägsbyggande skulle menligt inverka på arbetsförhållandena
å landsbygden. Därigenom skulle nämligen uppkomma en särskild vägarbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe ments chefen.

tarkår vid sidan av de lokala, vilket ur såväl ekonomiska som sociala synpunkter
icke skulle vara lyckligt.

Svenska väg styrelsernas förbund, som starkt framhåller sistberörda synpunkter,
finner så många skäl tala mot förslaget örn riksvägs byggande genom statens
försorg, att förbundet allvarligt varnar för detsammas genomförande. Däremot
har förbundet intet att erinra mot den föreslagna bestämmelsen, att fråga
om riksvägs byggande skall ankomma på Konungens prövning. Emellertid
förutsätter förbundet, att jämväl vederbörande vägdistrikt beredes möjlighet
att före beslutets fattande framföra sina synpunkter och att hänsyn härtill
tages i görligaste mån.

Vägingenjörerna hava i allmänhet uttalat den meningen, att det skall ankomma
på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida riksväg skall byggas genom
statens eller vägdistriktets försorg.

Svenska väg föreningen anser anledning icke föreligga att skapa en särskild
central organisation för riksvägars byggande.

Svenska teknolog förening en biträder sakkunnigförslaget, därest vägdistrikten
skola hava den storlek de sakkunniga förordat, men under förutsättning
av landstingsvägdistrikt anser föreningen särskild riksvägorganisation obehövlig.
Den centrala vägmyndigheten bör emellertid i detta fall utrustas med
särskild befogenhet beträffande riksvägarna.

Svenska stadsförbundets styrelse har intet att invända mot sakkunnigförslaget
i och för sig men framhåller, att stadsplanelagstiftningens verkningar
inom sådant område av stad, som skulle beröras av riksväg, torde kräva särskilt
beaktande vid frågans lösning.

Mot de av de sakkunniga föreslagna särskilda bestämmelserna rörande vägar,
som för den genomgående, långväga samfärdseln äro av synnerlig betydelse,
de s. k. riksvägarna, hava som synes tungt vägande invändningar anförts.
Närmast gäller detta förslaget, att byggandet av sådan väg regelmässigt
skulle ske genom statens försorg och väl i de flesta fall helt på statens bekostnad.
Såsom skatteutjämningsberedningen understrukit, skulle också en dylik
anordning otvivelaktigt uppkalla en allmän strävan att utvidga begreppet
riksväg och leda till ett ständigt ökat antal sådana vägar. Den gynnade ställning,
som vägdistrikt med riksväg inom sitt område skulle intaga i förhållande
till andra vägdistrikt, skulle utgöra en omständighet av beskaffenhet att
framkalla slitningar mellan distrikten. Av åtskilliga länsstyrelser har i detta
sammanhang framhållits, att inom deras län finnas flera vägar med ungefär
lika stor betydelse för genomgångstrafiken och att det skulle bliva mycket
vanskligt att utvälja en av dessa såsom riksväg. Man torde kunna befara,
att månget vägdistrikt, i förhoppning att en väg av viss betydelse för genomgångstrafiken
förr eller senare skulle bliva riksväg, komme att visa sig obenäget
att med avseende å densamma utföra erforderliga omläggnings- och
förbättringsarbeten. Därest, såsom föreslagits, byggandet av riksväg skulle
ankomma på staten, medan i fråga örn sådan vägs underhåll vanliga regler
skulle gälla, komme detta att innebära ett särskilt gynnande av de vägdistrikt,

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

där riksvägarna försetts med varaktig beläggning och underhållskostnaderna
därigenom nedbringats till ett minimum. Den föreslagna uppdelningen
av väghållningsskyldigheten skulle för övrigt otvivelaktigt innebära en opraktisk
dualism, förbunden med ökade totala kostnader. De sakkunniga hava
i annat sammanhang själva framhållit de stora svårigheter, som möta vid försök
att uppdraga en bestämd gräns mellan begreppen vägunderhåll och vägförbättring,
vilket senare faller under begreppet byggande av väg.

Ett genomförande av sakkunnigförslaget skulle vidare förutsätta en relativt
dyrbar central organisation för byggnadsärendenas handläggning. Då emellertid
någon svårighet för de blivande, i allmänhet förstorade vägdistrikten att själva
bygga vägar av det slag, varom nu är fråga, icke torde komma att föreligga, synas
ej heller tekniska skäl tala för att uppdraga byggandet åt den statliga centrala
vägmyndigheten. De sakkunniga hava själva framhållit, att de med sin
indelning av de allmänna vägarna i riksvägar, vanliga landsvägar och ödebygdsvägar
icke åsyftat att skapa tre i fråga om vägs bredd och beskaffenhet
i övrigt från varandra åtskilda vägklasser, och i detta sammanhang papekat,
att å mindre trafikerade sträckor en riksväg självfallet bör vara av enklare
beskaffenhet än en med tung och Hvilg trafik belastad vanlig landsväg.

Av nu anförda skäl finner jag mig icke böra biträda de sakkunnigas förslag,
att vägar av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln
skola byggas genom statens försorg. Däremot delar jag till fullo de
sakkunnigas mening örn det riktiga och behövliga uti att den centrala vägmyndigheten
beredes tillräckligt inflytande rörande dessa vägars planläggning
och utförande. I detta syfte torde det dock icke vara nödigt att lata frågor
örn byggande av dylika vägar alltid ankomma på Konungens prövning; det
synes vara tillfyllest, om vad väglagen beträffar det i den utsäges, att Konungen
äger i förekommande fall låta föranstalta örn erforderliga undersökningar,
och har ett stadgande därom intagits i 21 §. Några därutöver i väglagen
intagna särbestämmelser för nu ifrågavarande vägar anser jag icke behövliga.
I den mån beträffande dem böra gälla särskilda regler, exempelvis
i fråga örn statsbidrag eller den centrala vägmyndighetens befogenheter, synas
dylika regler böra meddelas i annan ordning, och saknar jag vid sådant
förhållande anledning att i detta sammanhang till behandling upptaga berörda
spörsmål.

Ödebygdsvägar.

Enligt lagen den 13 juni 1919 örn ödebygdsvägar förstås med ödebygdsväg
sådan väg, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom skogar eller
genom glest befolkade trakter och som, ehuru vägen icke prövats vara för
allmänna samfärdseln nyttig och nödig, likväl finnes vara till gagn för det
allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande. Enligt
nämnda lag gäller följande:

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, efter det plan och kostnadsförslag
uppgjorts samt de väghållningsskyldiga ävensom landsfiskalen
blivit i ärendet hörda, länsstyrelsen pröva, huruvida den tillämnade vägen är
att hänföra till ödebygdsväg. I samband med denna prövning äger läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

styrelsen ålägga vägstyrelsen i distrikt, där vägen skall framgå, att, om företaget
kommer till ^ stand, ur vägkassan lämna bidrag till vägens byggande
med visst belopp i penningar. Ej må sådan bidragsplikt åläggas, där densamma
skulle för de väghållningsskyldiga verka oskäligt betungande, ej heller
ma bidraget i allmänhet sättas högre än till en sjättedel av beräknade kostnåden
för den del av företaget, som faller inom distriktet. Huruvida väg, som
länsstyrelsen prövat vara att hänföra till ödebygdsväg, skall byggas eller ej,
därom bestämmes i den ordning, som är eller må varda föreskriven i fråga örn
beslut rörande användningen av statsanslag till sådana vägföretag. Anläggning
av ödebygdsväg sker genom statens försorg, ödebygdsväg skall till
byggnadssättet vara av sa enkel beskaffenhet, som kan vara förenlig med
vägens ändamål. När ödebygdsväg eller del därav, som lämpligen kan upplåtas
för allmän samfärdsel, blivit färdigställd, skall vägen övertagas till allmänt
underhall. Intill dess sa skett, underhålles vägen av staten under den
tid mark är bar. Vinterväghållningen åligger emellertid vägdistriktet. Underhållet
övertages av vägdistriktet fr. o. m. året efter det, då länsstyrelsens
beslut örn övertagandet vunnit laga kraft. Beträffande omläggning av ödebygdsväg
skola nu återgivna bestämmelser äga motsvarande tillämpning, med
iakttagande att länsstyrelsens prövning för sådant fall skall gälla frågan,
huruvida omläggningen länder det allmänna till gagn.

Byggande av ödebygdsväg sker genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
försorg, och skall styrelsen därvid samråda med vederbörande vägstyrelse.
För utförande av arbeten genom styrelsens omedelbara försorg äger styrelsen
förordna arbetschef och nödiga biträden eller upprätta entreprenadavtal. Styrelsen
plägar åt vederbörande vägingenjör anförtro uppsikten över och ledningen
av vägbyggnadsföretagen.

De väg sakkunnig a, vilkas förslag till lag örn allmänna vägar under 27—
33 §§ innehåller bestämmelser om ödebygdsväg, hava angående sådan väg icke
föreslagit några väsentliga nyheter. Enligt de sakkunnigas åsikt kan det
emellertid understundom vara lämpligt att låta arbete med byggande av ödebygdsväg
utföras av vägdistriktet, och har i förslaget av denna anledning
Konungen tillagts rätt att ålägga vägdistrikt förpliktelse härutinnan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar i sitt yttrande över sakkunnigförslaget,
att byggande av ödebygdsväg bör, såsom hittills, åligga den centrala
vägmyndigheten, vilken dock bör äga att, där så finnes lämpligt och
sedan Kungl. Majrts medgivande därtill utverkats, överlämna arbetets utförande
till vägdistriktet.

I ett flertal andra yttranden har däremot gjorts gällande, att byggande av
ödebygdsväg bör ske genom vägdistriktets försorg.

Sålunda yttrar länsstyrelsen i Stockholms län:

c< u a(3ebygdsvägarna angår, förekomma icke några vägar av denna typ i
Stockholms län, och har länsstyrelsen i följd härav icke någon egen erfarenhet
av det hittillsvarande systemet att överlåta dessa vägars byggande åt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Då de sakkunniga nu föreslagit detta systems
bibehållande, vilket skett utan annan motivering, än att förslaget i denna
del icke innebär något nytt i huvudsak, föranleder detta till antagandet, att
de sakkunniga härvidlag låtit sig huvudsakligen påverkas av det bestående
taktiska förhållandet. Enligt länsstyrelsens mening förefinnes emellertid grundad
anledning ifrågasätta, huruvida det kan vara lämpligt och behövligt att

Kungl. Majlis proposition nr 21.

för framtiden behålla en dylik undantagsställning för ödebygdsvägarna. Den
särställning, som dessa nu intaga, torde förklaras därav, att deras byggande
från början tett sig som rent extraordinära arbeten med förhöjda statsbidrag.
Länsstyrelsen förmodar emellertid, att det ur arbetsteknisk synpunkt numera
knappast kan finnas något bärande skäl att förbehålla utförandet av dessa av
ett förenklat byggnadssätt kännetecknade vägar åt ett statligt organ. Fastmera
synes det antagligt, att dessa uppgifter utan olägenhet skola kunna överlåtas
till vederbörande väghållningsdistrikt.

Även länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs, Kopparbergs, Västerbottens och
Norrbottens län samt domänstyrelsen hava uttalat, att byggandet av ödebygdsväg
bör ankomma på vägdistriktet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför härom:

Länsstyrelsen hyser den uppfattningen att det ej är motiverat att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen fortfarande skall handhava bestyren _ med anläggning
av ödebygdsvägar. Styrelsen förordnar i regel vägingenjören som
arbetsledare vid sådana företag, oavsett antalet vägbyggnader, samt tillsätter
för varje företag en redogörare med särskilt arvode. Inspektionen utföres av
styrelsen. Andra och vida större vägföretag handhavas av länsstyrelserna.

Arbetet vid sådana vägar utföres genom vägstyrelsernas försorg. Dessa ombesörja
även redogörarskapet och vägingenjören utövar kontrollen. Goda
skäl tala för att bestyren med byggandet av ödebygdsvägar överflyttas till
länsstyrelserna och den lokala vägorganisationen. Detta skulle innebära en
icke oväsentlig besparing för statsverket.

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, att vissa av de skäl, som
av länsstyrelsen anförts för att byggandet av riksväg borde åligga vägdistriktet,
rent principiellt sett torde kunna åberopas för ett liknande förfarande
även beträffande ödebygdsväg. Emellertid hade länsstyrelsen knappast anledning
att ingå på denna fråga, då den för länet vore utan betydelse.

Våg styrelsernas förbund har föreslagit, att byggandet av ödebygdsväg i
regel skall utföras genom vägdistriktets försorg. Samma mening har gjorts
gällande av vägingenjören i Göteborgs och Bohus län.

Departementschefen.

Av definitionen på begreppet ödebygdsväg framgår, att sådan vägs huvuduppgift
icke är att betjäna den allmänna samfärdseln utan i stället att
främja uppodlande och bebyggande av landets ödemarksdelar. Detta förhållande
torde väl motivera den nu tillämpade grundsatsen, att kostnaden för ödebygdsvägs
byggande helt eller i det närmaste helt skall åvila statsverket. Men
härav följer icke utan vidare, att själva arbetet med vägföretagen bör omhänderhavas
av staten. I detta sammanhang må anmärkas, att till vissa vägbyggnadsarbeten,
som utföras av distrikten, lämnas numera statsbidrag med ända
upp till nittio procent av den beräknade kostnaden. Då ödebygdsväg till
byggnadssättet skall vara av enkel beskaffenhet, kunna tekniska synpunkter
icke åberopas för statligt byggande av ödebygdsvägar. Åtskilliga skäl synas
däremot tala för ändring av det nu tillämpade systemet, överlämnandet av
ifrågavarande vägbyggnadsarbeten till vägdistrikten skulle sålunda bland annat
bidraga till att förenkla lösningen av den aktuella frågan örn den statliga
vägorganisationen och torde icke komma att medföra ett fördyrat vägbyggande
utan snarare kostnadsbesparing.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

På nu anförda skäl torde den i lagen om ödebygdsvägar och i sakkunnigförslaget
förekommande bestämmelsen, att anläggning av ödebygdsväg sker
genom statens försorg, icke böra upptagas i den blivande väglagen. Skall
alltså i enlighet med det sagda vederbörande vägdistrikt bygga ödebygdsväg,
synes även flertalet övriga av de sakkunniga föreslagna särbestämmelser i
fråga örn dylik väg böra utelämnas. Samtliga dessa stadganden — med några
mindre betydelsefulla undantag ■— sammanhänga nämligen med bestämmelsen
örn ödebygdsvägs byggande genom statens försorg. Örn man bortser från ett
par i departementsförslaget intagna föreskrifter, som i detta sammanhang icke
hava något intresse, saknar sagda lagförslag särskilda bestämmelser angående
ödebygdsvägar. I fråga om byggnadssätt och i statsbidragshänseende bör däremot
åtskillnad göras mellan dylika vägar och flertalet andra allmänna
vägar. Hithörande frågor skola emellertid icke regleras i väglagen.

Vägväsendet i städerna.

Först med 1891 års väglag infördes en särlagstiftning för landsbygdens
väghållning. Bestämmelserna i byggningabalkens 25 kapitel, som förut gällt
beträffande såväl landsbygdens som städernas vägar, ägde därefter tillämpning
endast i fråga örn de senare. Medan 1891 års väglag, såsom förut berörts,
gång efter annan i skilda avseenden ändrats, hava däremot byggningabalkens
nämnda bestämmelser kvarstått oförändrade. Angående innebörden
och tillämpningen av desamma får jag hänvisa till kammarrådet Schallings vid
de sakkunnigas betänkande fogade utredning.

I anledning av en vid 1929 års riksdag väckt motion (II: 194) anhöll riksdagen,
såsom förut nämnts, i skrivelse den 24 maj samma år (nr 191) örn
skyndsam utredning angående revidering av bestämmelserna rörande städernas
allmänna vägar.

I jordbruksutskottets i anledning av motionen avlämnade och i riksdagens
skrivelse åberopade utlåtande erinrade utskottet örn vad enligt utskottets mening
gällde på ifrågavarande område i allmänt rättsligt hänseende och om
den inverkan 1862 års kommunallagstiftning fått på väghållningsbesväret i
städerna, samt anförde vidare bland annat:

De bestämmelser, som funnes rörande städernas väghållning, vore i hög grad
föråldrade och oklara, vilket även medfört, att såväl beträffande väghållningens
utförande som vägbördans fördelning skiftande och i vissa avseenden
otillfredsställande förhållanden förelåge. I fråga örn vägbördan kunde otvivelaktigt
påvisas, att denna på sina håll ej vore fördelad efter rättvisa grunder;
särskilt torde så hava blivit förhållandet under de senare åren på grund
av alltjämt ökade vägunderhållskostnader. En annan viktig fråga, som i detta
avseende påkallade uppmärksamhet, vore fördelningen av städerna tillkommande
automobilskattemedel; under nuvarande förhållanden torde tillräckliga
garantier saknas för att i de städer, där väghållningsskyldighet ålåge en särskild
kategori invånare, dessas intressen i detta hänseende behörigen iakttoges.
Den bristande enhetlighet och de ojämnheter, som i dessa avseenden förelåge, utgjorde
enligt utskottets mening i och för sig tillräckliga skäl till en revidering
av förhållandena på detta område. Från trafiksynpunkt framstode emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

behovet av en sådan revidering såsom ännu mera trängande; att tidsenlig lagstiftning
helt saknades rörande utförandet av väghållningen å städernas allmänna
vägar, inbegripande viktiga delar av landets hårdast trafikerade vägsträckor,
måste anses vara ett orimligt och ohållbart förhållande. ^ Vid övervägande
av frågan, i vilken ordning revideringen borde komma till stånd, hade utskottet
icke förbisett, att den uppfattningen skulle kunna göras gällande, att
spörsmålet borde lösas i sammanhang med reglering av samtliga övriga fastighetsonera,
beträffande vilka den i princip erkända kommunala likställighetsgrundsatsen
ännu icke blivit genomförd. Vid en sadan fullständig reglering
mötte emellertid åtskilliga andra svårlösta, med andra lagstiftningskomplex
sammanhängande spörsmål. På grund härav syntes kunna befaras, att lösningen
av de förevarande vägfrågorna i berörda ordning skulle bliva ställd på
lång och oviss sikt, och en sådan utgång borde med hänsyn till föreliggande
omständigheter framförallt undvikas. Från anförda synpunkter förordade utskottet
för sin del, att en särskild utredning, gående ut på en revidering av bestämmelserna
örn städernas allmänna vägar, snarast komme till stand.

Yttranden över riksdagens ifrågavarande skrivelse inhämtades från städerna
och länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet,
styrelsen för svenska stadsförbundet, svenska vägföreningen, svenska
vägstyrelsernas förbund och Kungl, automobilklubben. Så gott som enhälligt
tillstyrktes den begärda utredningen, varemot olika uppfattningar
gjorde sig gällande, vilka frågor borde bliva föremal för ny lagstiftning, och
huru de nya bestämmelserna skulle gestaltas.

Såsom i inledningen redan omnämnts uppdrogs åt 1929 års vägsakkunniga
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

De sakkunniga hava ansett sig icke böra föreslå någon särskild väglagstiftning
för städernas del. De sakkunnigas huvudlagförslag avse båda såväl
land som stad. Bortsett från vissa stadganden till reglering av förhållandet
mellan å ena sidan vägdistrikt på landet och å andra sidan till sådant
distrikt hörande stadsliknande samhälle innehåller den föreslagna egentliga
väglagen, på något enstaka undantag när, icke några särbestämmelser i fråga
örn vare sig landsbygdens eller städernas vägväsende, varemot förhållandet är
annorlunda beträffande den föreslagna lagen örn vägdistrikt. De sakkunniga
erinra därom, att enligt förslaget varje stad utgör eget vägdistrikt och
att väghållningen i ett sådant distrikt blir en vanlig kommunal angelägenhet,
för vars handhavande lagen örn kommunalstyrelse i stad och på grund
av denna tillkomna stadgar och reglementen böra i huvudsak bliva normerande.
De jämförelsevis fåtaliga bestämmelser, som av särskilda skäl ansetts
därutöver böra gälla för stadskommunen i egenskap av vägdistrikt, hava av
de sakkunniga inrymts i en särskild avdelning av den vägkommunala lagen.

De för städernas del mest betydelsefulla stadgandena i förslaget till lag om
allmänna vägar äro de, som avse väghållningsskyldigheten, behandlingen av
frågor örn byggande av väg samt tillsynen a väghållningen. Beröida bestämmelser
innebära, dels att varje vägdistrikt, d. v. s. även stad, genom sin vägstyrelse
skall ombesörja väghållningen inom distriktet, dels att fråga örn byggande
av väg skall bero på länsstyrelsens prövning och dels att länsstyrelsen
skall övervaka väghållningens behöriga fullgörande samt vidtaga därför nö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

diga åtgärder. Beträffande kommunaliseringen av väghå.llningsbesväret i städerna
föreslå de sakkunniga vissa övergångsbestämmelser, enligt vilka en
successiv avskrivning av fastighetsägare åliggande förpliktelser kan ifrågakomma
i fall, da dessa skyldigheter med hänsyn till deras ekonomiska betydelse
för staden anses icke böra omedelbart upphöra.

Beträffande spörsmålet, huruvida stad såsom hittills skall utgöra egen väghållningsenhet
eller uti ifrågavarande avseende sammanföras med kringliggande
landsbygd, hava de sakkunniga framhållit följande:

Våglängden inom städerna uppginge sammanlagt till endast 186 mil, och
vore det allenast 17 städer, inom vilka våglängden överstege 3 mil. I 7 städer
funnes inga allmänna vägar. Vad de sakkunniga i fråga örn landsbygdsdistriktens
omfattning yttrat örn en viss större våglängd inom ett distrikt såsom
förutsättning för en rationell och ekonomisk väghållning talade således
mot städernas fortsatta särhållande såsom egna vägdistrikt. Emellertid måste
härvid beaktas den nära frändskapen i tekniskt avseende mellan väg- och
gatuhållningen, som redan i och för sig motiverade gemensam skötsel av vägar
och gator i stad. Sådan gemensamhet torde också överallt vara för handen
i de städer, där väghållningen icke längre utfördes av enskilda väghållningsskyldiga.
Städernas inordnande i vägdistrikt, omfattande såväl landsbygd
som stad, skulle visserligen få ska tteutjämnan de verkningar, men frågan
örn en interkommunal skatteutjämning komplicerades därav, att städerna utom
vägar bekostade även andra trafikleder, nämligen gatorna. Sammanfördes stad
och landsbygd, krävde rättvisan, att kostnaderna för hållande av sådana gator,
som tjänade den allmänna samfärdseln, framför allt genomfartsleder, lades å
vägdistriktet i överensstämmelse med vad som nu gällde beträffande sådana
gator i de stadsliknande samhällena pa landet. Men detta skulle i sin tur
göra gränsen mellan begreppen väg och gata ännu mera svävande än den
för närvarande vore samt skapa talrika tvisteanledningar. På grund av berörda
förhallanden vore det ganska svart att bedöma, i vad mån städernas
sammanförande med landsbygden i väghållningsavseende skulle medföra en
lindring för landsbygdens skattebetalare. Uppenbart vore emellertid, att lindringen
skulle tillgodokomma dem synnerligen ojämnt. Den utjämning mellan
land och stad, som ansages erforderlig, kunde lättast vinnas genom ändrade
grunder för fördelningen av de statliga vägmedlen. I

I betraktande av anförda förhallanden hava de sakkunniga funnit sig sakna
skäl att förorda ett brytande av den historiskt givna åtskillnaden mellan land
och stad i nu ifrågavarande avseende. Ehuru de sakkunniga alltså voro av
den uppfattningen, att stad skulle i väghållningsavseende utgöra en gemensamhet
för sig och i denna sin egenskap liksom väghållningsenheterna på landsbygden
benämnas vägdistrikt, funno de sakkunniga emellertid, att organisationen
inom de båda slagen av vägdistrikt borde vara helt olika. I detta sammanhang
hava de sakkunniga framhållit, att medan vägdistrikten på landsbygden
vore för väghållningens ombesörjande särskilt bildade kommunala
samfälligheter, hade städerna av ålder varit och sedermera under reglerande
inflytande av den för dem gällande kommunallagstiftningen ännu mera blivit
samhällen av stor administrativ fasthet med väl ordnad självstyrelse. Vid
sådant förhållande vore det tämligen uppenbart, att den för landsbygdsdistrikten
föreslagna organisationen ej lämpligen kunde ifrågakomma för vägdistrikt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

bestående av stad. I dylikt distrikt borde i stället väghållningen utgöra en
vanlig kommunal angelägenhet.

Med hänsyn till att även städernas väghållningskostnader, enligt vad de
sakkunniga tänkt sig, skulle till övervägande delen i sista hand gäldas av statsmedel,
hava de sakkunniga emellertid, i anslutning till vissa av förslagets
bestämmelser angående vägdistrikt på landet, föreslagit stadganden i syfte
att även för städernas del, utöver vad som gäller för kommunala ärenden i allmänhet,
tillförsäkra statens vederbörande organ erforderligt inflytande i allmänhet
och möjlighet att utöva nödig kontroll i synnerhet över medelsförbrukningen.
Emellertid syntes det de sakkunniga mindre lämpligt att utan vidare
låta vad som härutinnan föreslagits för landsbygdens del i tillämpliga delar
gälla för städerna, utan kunde enklare och mindre vittgående stadganden här
vara tillfyllest. I detta sammanhang yttra de sakkunniga:

Den svenska kommunala självstyrelseförvaltningen är med sin mångsidiga
verksamhet, till övervägande del eller i varje fall i utpräglad grad, ekonomiskt
betonad som den är, enligt de sakkunnigas uppfattning väl skickad att på ett
tillfredsställande sätt handhava sådana angelägenheter, som röra den allmänna
väghållningen även med behörig hänsyn tagen till det betydande statsintresse,
som är knutet därtill. Särskilt kan det sagda anses gälla städerna,
vilkas förvaltningsorgan ju för övrigt allt hitintills ombesörjt alla ärenden
hörande till städernas vägväsende, frånsett i viss mån de numera icke så talrika
fall, där naturaväghållning av vissa därtill särskilt skyldiga ännu består.
Härtill kommer ytterligare, att i städerna finnes en särskild myndighet,
magistraten respektive stadsstyrelsen, som det åligger att utöva legal och
statlig uppsikt över kommunalförvaltningen och detta beträffande såväl de
beslutande som de verkställande och i inskränkt bemärkelse förvaltande organen.
Vidare må beaktas, att den i städernas förvaltning anställda personalen
i allmänhet är kameralt och administrativt skolad och i de flesta fall även
tekniskt utbildad. Härmed ernås ett ämbetsmannamässigt inslag i förvaltningen
med därav följande noggrannare aktgivande på reglementen och författningar
än som i regel torde kunna bliva fallet vid ett rent lekmannastyre, och
varigenom i huvudsak torde nås samma syftemål, som avsetts med de för landsbygdens
vidkommande föreslagna bestämmelserna om länsstyrelsens direkta
och indirekta medverkan i förvaltningen.

Rikets städer äro alla, vad angår våglängden, mycket små distrikt. En
jämförelse mellan å ena sidan våglängderna i de olika städerna och å andra
sidan städernas storlek till folkmängd och i andra avseenden visar, att den
del av det kommunala förvaltningsarbetet i städerna, som påkallas av väghållningen,
är av relativt mycket ringa omfattning och detta även i en mindre eller
medelstor stad med förhållandevis stort vägnät.

Med avseende å redovisning och räkenskapsföring samt kontroll över medelsförvaltningen
böra dock bestämmelserna för stad, så nära som med hänsyn
till olikheterna i fråga örn förvaltningsorganen är möjligt, överensstämma
med vad som föreslagits beträffande landsbygdens vägdistrikt.

I fråga om vägdistrikt, bestående av stad, innebär de sakkunnigas förslag
följande. Distriktets beslutanderätt utövas av stadsfullmäktige. Länsstyrelsen
skall underrättas örn stadsfullmäktigesammanträde, varvid till vägväsendet
hörande ärende skall behandlas. Vid sådant sammanträde äger landshövdingen
eller den han i sitt ställe förordnar att deltaga i fullmäktiges över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

läggningar. Såsom vägstyrelse skall tjänstgöra den kommunala styrelse eller
nämnd, som stadsfullmäktige därtill utse. Länsstyrelsen äger icke såsom i
fråga örn vägdistrikt på landet förordna någon ledamot i vägstyrelsen, och
styrelsens beslut skola icke i något fall underställas länsstyrelsens prövning
och fastställelse. Däremot skall även beträffande stad gälla, att vägstyrelsens
protokoll liksom den fastställda utgifts- och inkomststaten i avskrift
skola tillställas länsstyrelsen. I staten skall vad som är att hänföra till väghållningen
upptagas skilt från stadens övriga utgifter och inkomster. Vad
utöver de för staden såsom vägdistrikt beräknade inkomster finnes erforderligt
för bestridande av kostnaderna för väghållningen skall täckas på sätt är
stadgat örn kommunala utgifter i allmänhet. Räkenskaperna skola föras enligt
av Konungen meddelade föreskrifter. Länsstyrelsen skall utse en revisor
att jämte stadens egna revisorer granska förvaltningen, i vad den avser väghållningen,
och frågan örn ansvarsfrihet i detta avseende skall prövas icke
blott av stadsfullmäktige utan även av länsstyrelsen.

Angående lämpligheten av den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen,
i vad den berör städerna, hava i de inkomna yttrandena mycket olika meningar
kommit till uttryck. Praktiskt taget full enighet synes emellertid råda
därom, att varje stad fortfarande bör utgöra egen väghållningsenhet och att
väghållningsbesväret i de städer, där så ej redan är fallet, bör kommunaliseras.

Kammarkollegiet förklarar sig icke hava något att erinra mot en gemensam
lagstiftning för land och stad samt anför härom:

De förvaltningsrättsliga skiljaktigheterna med avseende å vägväsendet,
som föreligga mellan land och stad, torde icke vara av den beskaffenhet, att
de lägga hinder i vägen för gemensam lagstiftning, vilken torde medföra fördelar
i fråga örn enhetlig reglering av väghållningens utförande och enskildas
av väghållningen berörda förhållanden och av statens bidrag till väghållningen
m. m. Berörda skiljaktigheter hänföra sig i huvudsak blott till olikheter
i den administrativa organisationen, varvid emellertid är att märka, att
uppsiktsmyndigheten är en och densamma (länsstyrelsen), samt till olikheter
i grunderna för väghållningsbesvärets utgörande. Sagda skiljaktigheter hava
i de sakkunnigas förslag föranlett vissa särskilda bestämmelser för städerna.

De flesta av länsstyrelserna hava i sina yttranden icke särskilt berört frågan
om förslagens lämplighet vad angår väghållningen i städerna.

Länsstyrelsen i Hallands län har såsom en stor fördel med förslagen framhållit,
att de reglerade vägväsendet både på landet och i städerna. Landets
vägnät utgjorde ett sammanhängande nät av trafikleder och det vore nödvändigt,
att vägärendena kunde behandlas mera enhetligt än som för närvarande
vore möjligt. Emellertid ville det synas länsstyrelsen som örn de sakkunniga
gått i vissa avseenden väl långt i sin strävan efter likformighet. Det som
främst erfordrades beträffande städernas vägväsende vore att giva statens
organ, d. v. s. närmast länsstyrelserna, ökat inflytande. Detta åstadkommes
genom den föreslagna lagen om allmänna vägar och särskilt de bestämmelser
dari, enligt vilka beslutanderätten i frågor örn byggande av väg tillerkändes
länsstyrelsen. I lagen örn vägdistrikt vore däremot endast vissa av de föreslagna
stadgandena behövliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att städerna böra i huvudsak få sköta
sina vägar under former, som tillämpas vid annan kommunal ekonomisk verksamhet.
Det statliga inflytandet över städernas vägväsende, som förut haft
sitt stöd i föråldrade delar av byggningabalken, borde klarläggas i nya bestämmelser,
vilka dock icke syntes behöva föreskriva sådan detaljerad uppsikt,
som de sakkunniga föreslagit. Sålunda kunde saklöst vissa av de för
städerna föreslagna bestämmelserna i lagen örn vägdistrikt utgå.

Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig hava fått det intrycket, att den
föreslagna unifieringen av landsbygdens och städernas väglagstiftning lägger
på städerna en schablon, som icke lämpar sig för dem, samt att man bör söka
få fram en enklare och smidigare apparat, och detta antingen bestämmelserna
infogas i en allmän väglagstiftning eller — och enligt länsstyrelsens förmenande
hellre — utformas i särförfattningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att städernas väghållningsfråga
borde kunna lösas efter betydligt enklare linjer, örn den frigjordes
från lagstiftningen angående landsbygdens vägväsende. Ny utredning vore
önskvärd och kunde lämpligen äga rum i samband med blivande utredning
örn rationell fördelning av automobilskattemedlen. Redan nu ville länsstyrelsen
emellertid framhålla önskvärdheten av att — såsom de vägsakkunniga
föreslagit — länsstyrelsernas inflytande beträffande städernas väghållning
väsentligt ökades.

Länsstyrelsen i Örebro län finner förevarande spörsmål synnerligen tveksamt
och vill närmast förorda, att frågan örn städernas inordnande i det allmänna
vägväsendet tillsvidare lämnas åsido, men att särskilda bestämmelser
utfärdas i syfte av skärpt statlig tillsyn över byggande och underhåll av städernas
vägar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att den föreslagna uppdelningen
i dels allmänna vägar och dels gator samt övriga vägar skulle, liksom
därmed samhörande bokföring och kontroll, bliva ganska besvärlig. Länsstyrelsen
har härutinnan åberopat svenska teknologföreningens i saken avgivna
yttrande, i vilket föreningen uttalat tvekan, huruvida sakkunnigförslaget på
enklaste sätt löste städernas vägproblem, samt ifrågasatt, örn det icke vore
tillräckligt, därest vägmyndigheterna erhölle större inflytande i fråga örn de
vägföretag inom städerna, som utföras med bidrag av statsmedel.

Överståthållarämbetet avstyrker, att förslagen läggas till grund för lagstiftning
avseende städernas vägar, men hemställer, då en ny sådan lagstiftning
enligt ämbetets mening är önskvärd, att frågan härom må bliva föremål
för fortsatt utredning. Såsom skäl för sitt avstyrkande anför ämbetet:

I de av stadskollegiet i dess utlåtande åberopade yttrandena hava, särskilt
av gatunämnden och gatukontoret, framförts enligt ämbetets mening synnerligen
beaktansvärda erinringar mot de remitterade förslagen såvitt städerna
angår. Dessa erinringar sammanfalla för övrigt i väsentliga delar med de
synpunkter, som av svenska stadsförbundets styrelse gjorts gällande i dess
den 29 mars 1933 i ärendet avgivna underdåniga yttrande, av vilket Överståthållarämbetet
fått tillfälle att taga del.

I den kritik, som i dessa yttranden framförts över den föreslagna organisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

ti onen av städernas väghållning i överensstämmelse med förhållandena å
landsbygden, kan Överståthållarämbetet i huvudsak instämma. Att i uniformitetens
intresse och i syfte att stärka kontrollen över städernas vägväsen
införa en lagstiftning, som i och för sig är för städernas vidkommande så
föga ändamålsenlig som den nu föreslagna, kan Överståthållarämbetet, lika
litet som de hörda myndigheterna, förorda.

I det av Överståthållarämbetet åberopade, av svenska stadsförbundets styrelse
avgivna yttrandet göres gällande, att de sakkunnigas försök att inordna
städernas väghållning under en av landsbygdens förhållanden väsentligen
betingad lagstiftning icke innebure ett lyckligt grepp på frågan. Härom yttrar
förbundets styrelse:

När uppslaget gavs till den utredning beträffande väghållningsbesväret i
städerna, som fullgjorts i och med avlämnandet av föreliggande betänkande,
framfördes frågan härom utan något direkt samband med frågan om en revision
av bestämmelserna rörande väghållningen på landsbygden. Varken den
motion vid 1929 års riksdag, vari förslag väcktes örn en sådan utredning,
eller jordbruksutskottets med anledning av motionen avgivna utlåtande, vilket
åberopades vid riksdagens hemställan om utredningen, gav någon anledning
att räkna med en sammankoppling av denna utredning med en undersökning
beträffande landsbygdens väghållningsfråga. När dåvarande statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet hemställde örn erforderligt bemyndigande
för verkställande av den av riksdagen begärda utredningen, föreslogs
emellertid att denna skulle infogas i ett betydligt vidare sammanhang. Behovet
av en revision av lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet underströks
i första rummet, och med hänsyn till de beröringspunkter, som
spörsmålet örn väghållningen i städerna och frågan örn väglagens revision i
viss mån torde äga, förordades en gemensam utredning i dessa angelägenheter.

Under det att frågan om en revision av bestämmelserna rörande väghållningen
i städerna sålunda ursprungligen framförts oberoende av frågan örn
den allmänna väghållningen på landet, hava de sakkunniga med stöd av det
åt dem givna uppdraget behandlat dessa bägge frågor såsom i princip samhörande.
Med denna uppläggning av utredningen hava de ansett sig böra
ifrågasätta, örn överhuvud städernas nuvarande särställning såsom självständiga
förvaltningsenheter för väghållningsuppgifterna bör bibehållas. De hava
emellertid funnit sig sakna skäl att förorda ett brytande av den historiskt
givna åtskillnaden mellan land och stad i detta avseende. Däremot hava de
ansett sig böra föreslå en för såväl stad som landsbygd gemensam lagstiftning
i ämnet., vilken på viktiga punkter skulle komma att innebära en ensartad
reglering av väghållningsuppgifterna, oberoende av örn dessa hänföra
sig till stads område eller icke. Det sistnämnda skulle sålunda nästan oinskränkt
gälla beträffande den del av väglagstiftningen, som ansetts böra hava
karaktär av allmän civillag (förslaget till lag örn allmänna vägar). Härutinnan
hava de sakkunniga själva framhållit, att de vid utarbetandet av förslaget
visserligen haft förhållandena på landsbygden närmast i tanke men
därefter ingående prövat, i vad mån olikartade förhållanden i stad påkallade
tillägg till eller förändringar i förslaget, vilket emellertid visat sig vara fallet
endast i obetydlig mån.

Styrelsen nödgas från början framhålla, att den sålunda föreslagna lagstiftningen
synes i avgörande punkter föga ändamålsenlig för städernas vidkommande.
Försöket att inordna städernas väghållning under en av landsbygdens
förhållanden väsentligen betingad lagstiftning torde i och för sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

icke hava inneburit ett lyckligt grepp på frågan. Styrelsen vill ej bestrida,
att en del av de väghållningsuppgifter, som föreligga inom städernas gränser,
kunna vara beroende av praktiskt taget samma villkor, som gälla för
väghållningen på den egentliga landsbygden. Men a andra sidan torde det
ej heller kunna förnekas, att väghållningen inom städernas områden i betydande
utsträckning måste bli beroende av säregna förhållanden, som ytterst
betingas av stadsbebyggelsens speciella krav. I den mån detta är fallet,
torde reglerna för väghållningens utförande och vägfrågornas behandling
kräva en särskild anpassning i åtskilliga hänseenden.

Stadsförbundets styrelse ingår härefter i sitt yttrande på en granskning av
vissa bestämmelser i lagförslagen, som enligt styrelsens mening äro ägnade
att väcka betänkligheter från städernas sida, samt finner sig efter slutad
granskning böra avstyrka de sakkunnigas lagförslag, i vad de avse städernas
väghållning.

En undersökning av yttrandena från städerna utvisar, att ungefär ett femtiotal
av dem lämnat lagförslagen utan någon erinran. Denna grupp omfattar
huvudsakligen mindre städer, dock aterfmnas där åtskilliga andra såsom
Norrköping, Linköping, Uppsala, Karlstad och Landskrona. En del städer,
som funnit lagförslagen i stort sett lämpliga, hava i överensstämmelse med
denna sin uppfattning framställt anmärkningar endast mot vissa enstaka bestämmelser.
Sålunda yttrar drätselkammarens i Malmö andra avdelning, vilket
uttalande stadsfullmäktige därstädes åberopa, att avdelningen anser förslagen
i stort sett tillfredsställande och funnit sig föranledd att framställa endast
några smärre erinringar däremot. Drätselkammaren i Västerås, vars yttrande
stadsfullmäktige åberopa, finner, att förslagen på ett väl avvägt sätt
utskifta skyldigheterna i fråga om byggande och underhåll av väg och att
förslagen därför kunna läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet. Magistraten
i samma stad säger sig sakna anledning att framföra några erinringar
mot de grundläggande principerna i förslagen, såvitt desamma avse
städernas vägar, utan finner dem väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.
Även drätselkammarens i Borås av stadsfullmäktige åberopade
uttalande innehåller en tillstyrkan av förslagen i princip.

Inemot halva antalet av städerna har emellertid framställt betydelsefulla
anmärkningar. I de flesta fall rikta sig dessa mot bestämmelserna i lagen
örn vägdistrikt.

De mot förslaget till lag om allmänna vägar gjorda erinringarna avse huvudsakligen
den ordning, i vilken frågor örn byggande av väg skola beredas och
avgöras. Den enligt förslaget länsstyrelsen tillerkända befogenheten att låta
på vägdistriktets, d. v. s. stadens, bekostnad upprätta plan och kostnadsförslag
angående vägföretag har liksom länsstyrelsens beslutanderätt i vägbyggnadsfrågor
utsatts för skarp kritik från vissa städer, särskilt de största. Man har
härvid gjort gällande, dels att förslagets bestämmelser innebure ett obefogat ingrepp
i städernas för närvarande utövade, praktiskt taget oinskränkta självbestämningsrätt
i sina vägfrågor, dels ock att hänsyn icke tagits till det i
städerna föreliggande intima sambandet mellan väghållningen å ena sidan
samt gatuhållningen och stadsplaneringsuppgifterna å den andra. Handlägg Bihang

till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 21. 7

Kungl. Majlis proposition nr 21.

ning av vägfrågor i en ordning, som ej anknöte till stadsplanelagstiftningens
principer, vore olämplig.

De mot förslaget till lag örn vägdistrikt riktade anmärkningarna gå framför
allt ut därpå, att vissa av bestämmelserna, exempelvis de örn revision och
meddelande av ansvarsfrihet, skulle innebära ett icke befogat ingrepp i städernas
självstyrelse, medan däremot andra, och då närmast de, som avse budgetuppställningen
och räkenskapsföringen, skulle bliva svåra att följa eller
i varje fall medföra en högst betydande ökning av de kommunala förvaltningsorganens
arbetsbörda. Den kontroll, som staten borde äga över de till bestridande
av städernas väghallningskostnader lämnade statsmedlens användning,
kunde och borde erhållas på ett mycket enklare sätt än genom den av de sakkunniga
föreslagna vidlyftiga kontrollapparaten.

Den mest ingående kritiken av sakkunnigförslaget i dessa delar har framförts
av de kommunala förvaltningsorganen i Stockholm, Göteborg och vissa
andra av de största städerna.

Gatunämnden i Stockholm yttrar:

. Den nu föreslagna organisationen av städernas väghållning i särskilda vägdistrikt
i överensstämmelse med förhållandena å landsbygden måste gatunämnden
finna konstlad och endast ägnad att medföra besvär och omgång utan motsvarande
gagn och i åtskilliga fall även verkliga olägenheter. De syften, som
ligga till grund för den tilltänkta lagstiftningen, nämligen ökad kontroll över
städernas .vägväsen, kan enligt nämndens mening, örn så anses nödigt, lätt
vinnas i vida enklare former.

På sätt de sakkunniga framhålla bildar gatu- och väghållningen i städerna
en enhet för sig, som icke lätt kan delas. Ett uppläggande av särskilda räkenskaper
för vägarna mäste därför, då arbetena å väghållningen naturligen ske
i samband med de egentliga gatuarbetena, i avsevärd utsträckning vila på
uppskattningar och konstruktioner. Av samma skäl torde det visa sig endast
ägnat att leda till besvär utan motsvarande nytta, därest staden skulle vara
nödsakad att uppställa en särskild utgifts- och inkomststat för väghållningen,
och icke heller är det lätt att inse, varför en sådan stat skulle, skild från
stadens utgifts- och inkomststat i övrigt, insändas till Överståthållarämbetet
för särskild kontroll. Gatunämnden har icke något skäl att motsätta sig
en sadan kontroll genom en av Överståthållarämbetet utsedd revisor för väghållningen.
Nämnden kan emellertid icke underlåta att anmärka, att en dylik
revision av just vägutgifterna måste te sig något omotiverad, då motsvarande
anordningar icke föreskgits i fråga örn gatuarbeten, för vilka de sakkunniga
förutsätta, att liksom hittills bidrag av automobilskattemedol kan komma att
utgå, och ej heller äger rum i avseende a andra kommunala förvaltningsuppgifter,
till ^vilka utgå statsbidrag, ofta med avsevärt större belopp än vad som
för nu ifrågavarande ändamål skulle ifrågakomma. Ej heller torde det vara
lätt att inse vad gagn och intresse den föreslagna bestämmelsen örn skyldighet
för gatunämnden att till Överståthållarämbetet insända avskrift av protokoll
över nämndens beslut i vägfrågor kan äga.

Uttalanden av liknande innebörd hava gjorts även av gatukontoret, kammarkontoret
och drätselnämnden i Stockholm. Stadskollegiet därstädes finner
den föreslagna lagstiftningen ur stadskommunal synpunkt förfelad och
ägnad att åstadkomma olägenheter och skada för viktiga kommunala intressen
samt motsätter sig bestämt, att förslagen upphöjas till lag. Stadsfullmäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

tige hava i sitt yttrande åberopat vad stadskollegiet och de övriga förvaltningsorganen
anfört. Anmärkas må emellertid, att magistraten icke funnit
anledning till erinran mot de allmänna principer, som ligga till grund för förslagen,
men magistraten har icke ingått i någon detaljgranskning.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava såsom preliminärt yttrande över lagförslagen
åberopat en av stadens fastighetskontor upprättad promemoria samt
tillika framhållit, att fullmäktige ansåge sig icke kunna avgiva slutligt yttrande
i saken, förrän fullmäktige beretts tillfälle att taga del jämväl av blivande
förslag örn statens ekonomiska andel i väghållningsbesväret.

Även andra städer, vilkas yttranden innehålla anmärkningar mot sakkunnigförslagen
i väsentliga punkter, särskilt mot förslaget till lag örn vägdistrikt,
hava gjort sitt definitiva ställningstagande till förslagen beroende av statsbidragsfrågans
lösning. Så t. ex. yttra stadsfullmäktige i Gävle, att, därest
statsbidrag till städernas vägväsende kunde bliva att påräkna i den av de
sakkunniga förordade utsträckningen, staden torde hava anledning att, trots
i yttrandet framförda betänkligheter, tillstyrka ny väglagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med sakkunnigförslaget. Stadsfullmäktige i Karlskrona
åberopa ett av stadens ombudsman avgivet utlåtande, vari yttras, att
då den för städernas vägar gällande lagstiftningen vore omodern och ej uppfyllde
sitt ändamål, städerna torde sakna anledning att avstyrka de sakkunnigas
förslag, även örn förslaget med sina kontrollföreskrifter m. m. måste
anses innebära ett ganska kraftigt ingrepp i den stadssamhällena nu
tillkommande självbestämningsrätten och även om städerna, därest förslaget
upphöjdes till lag, komme att inordnas såsom ett led i ett tillsyningssystem,
vars byråkratiska inriktning ej torde kunna helt undgås. En viktig förutsättning
för städernas biträdande av förslaget syntes emellertid vara, att städerna
bereddes gottgörelse för den ökade börda i ekonomiskt avseende, som
förslagets genomförande torde komma att i gemen orsaka städerna.

Såsom allmänt vitsordats föreligger otvivelaktigt ett verkligt behov av att
få de för väghållningen i städerna gällande, i hög grad föråldrade och oklara
lagbestämmelserna ersatta av föreskrifter, som äro anpassade efter nutida
förhållanden.

Den fråga, som vid den sålunda erforderliga lagstiftningens utarbetande
först möter, är spörsmålet, huruvida stad såsom hittills skall utgöra egen väghållningsenhet
eller i likhet med köpingar och andra stadsliknande samhällen
ingå i kringliggande vägdistrikt. Skäl finnas visserligen, som tala för en
dylik sammankoppling, men i betraktande av de betydande olägenheter, som
— enligt vad av den lämnade redogörelsen framgår — i olika avseenden därmed
skulle vara förbundna, synes man dock utan tvekan böra stanna vid ett
bibehållande av den historiskt givna åtskillnaden mellan stad och land i nu
ifrågavarande hänseende.

Vad härefter angår frågan, i vad mån olika regler skola gälla för å ena
sidan den av vägdistrikten på landet och å andra sidan den av städerna utförda
väghållningen, har man att skilja mellan två olika slag av stadgan -

Departe

ments Shefen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

den. Till det ena höra de, som av de sakkunniga sammanförts i förslaget till
lag örn allmänna vägar, medan det andra slaget reglerar den vägkommunala
förvaltningen.

Lika med de sakkunniga finner jag övervägande skäl tala för att den
egentliga väglagstiftningen utformas i en för land och stad gemensam lag.
Skulle man tillskapa en särskild väglag för städernas del, torde nämligen
denna komma att innehålla i stort sett samma bestämmelser som den för landsbygden
erforderliga lagen. I detta sammanhang må erinras därom, att förhållandena
i städernas ytterområden, särskilt i städer med vilka hela socknar
inkorporerats, mångenstädes föga skilja sig från landsbygdens. Däremot
torde vissa skäl kunna åberopas för att låta lagen om allmänna vägar i likhet
med lagen om enskilda vägar icke äga tillämpning beträffande städernas
till bebyggande planlagda områden. Emellertid må härvid anmärkas, att
vissa städer i motsats till andra låtit planlägga områden, som sträcka sig
långt utanför stadsbebyggelsen och där ännu landsbygdsförhållanden råda.
Vid sådant förhållande torde vid bestämmande av lagens tillämplighetsområde
undantag icke böra göras för de planlagda områdena. Med hänsyn härtill
synes emellertid, såsom i ett flertal yttranden framhållits, bestämmelsen,
att fråga örn byggande av väg skall ankomma på länsstyrelsens prövning,
böra undergå viss jämkning. Även i övrigt torde den av de sakkunniga föreslagna
väglagen böra i vissa punkter närmare anpassas efter stadsförhållandena.
I den speciella motiveringen till departementsförslagets olika paragrafer
skall angivas, i vilka avseenden dylika jämkningar ansetts böra företagas
och de närmare skälen därför.

Beträffande den vägkommunala förvaltningen synes däremot gemensam
lagstiftning för land och stad icke lämpligen böra ifrågakomma. Detta sammanhänger
med det förhållandet, att landsbygdens vägdistrikt äro för väghållningens
ombesörjande särskilt bildade kommunala samfälligheter, under
det att nämnda förvaltningsuppgift i stad utgör endast en — och en för-''
hållandevis obetydlig —- uppgift vid sidan av alla de andra stadskommunen
åliggande. De städerna rörande bestämmelserna i förslaget till lag örn vägdistrikt
hava de sakkunniga föreslagit huvudsakligen i syfte att, utöver vad
som gäller för kommunala ärenden i allmänhet, tillförsäkra statens organ
inflytande på vägväsendets handhavande och i all synnerhet möjlighet att
utöva nödig kontroll över medelsförbrukningen, detta särskilt med hänsyn därtill
att väghållningskostnaderna även i städerna, enligt vad de sakkunniga
tänkt sig, skulle komma att till större delen i sista hand gäldas av statsmedel.

I fråga örn denna till grund för de sakkunnigas förslag liggande förutsättning
må anmärkas, att pågående utredningar örn motorfordonstrafikens skäliga
andel i väghållningskostnaderna och örn automobilskattemedlens fördelning
mellan land och stad m. m. ännu icke fortskridit så långt, att man med
någon större säkerhet kan uttala sig om, i vilken mån städernas väghållningskostnader
komma att i framtiden bestridas med statsmedel eller med städernas
skattemedel. Emellertid torde man hava anledning räkna med att åtminstone
en högst väsentlig del av kostnaderna kommer att liksom för närvarande täc -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

101

kas av statsmedel, och vid dylikt förhållande anser även jag i likhet med de
sakkunniga det ofrånkomligt, att staten beredes ett tillbörligt inflytande i
fråga örn vägväsendet i städerna.

Såsom i ett stort antal yttranden framhållits, torde, vad själva sättet för
statsintressenas tillgodoseende beträffar, sakkunnigförslaget komma att för
städerna medföra vissa förvaltningstekniska olägenheter. Det bör nämligen
ihågkommas, att vägväsendet i städerna står i intimt samband med gatuväsendet,
varför det synes önskvärt, att städernas gator och vägar så vitt möjligt
betraktas såsom en enhet. Enligt sakkunnigförslaget skulle vägväsendet och
gatuväsendet få hållas isär beträffande bokföring, revision, tilldelning av statsbidrag
m. m., vilket onekligen skulle komma att medföra en betydande ökning
av förvaltningsorganens arbetsbörda. Då för gatu- och väghållningen i regel
användas samma personal och samma maskiner, skulle den föreskrivna åtskillnaden
i räkenskaper m. m. komma att till stor del vila på mer eller mindre
osäkra uppskattningar och giva anledning till tvistigheter mellan de statliga
kontrollmyndigheterna, å ena, samt stadens myndigheter, å andra sidan.

Vid bedömandet av behovet av de föreslagna bestämmelserna bör till en början
beaktas det av de sakkunniga även omnämnda förhållandet, att i städerna
finnes en särskild myndighet, magistraten respektive stadsstyrelsen eller
kommunalborgmästaren, som det åligger att utöva legal och statlig uppsikt
över kommunalförvaltningen. Vidare må erinras örn att enligt kungörelsen
den 16 maj 1930 (nr 162) med närmare bestämmelser angående fördelningen
av automobilskattemedel väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka,
att stad tillkommande dylika medel på lämpligt sätt användas för avsett ändamål.
Uraktlåter stad att ställa sig till efterrättelse av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
givna anvisningar, äger styrelsen anmäla förhållandet för
Kungl. Majit. Det åligger stad att årligen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ingiva redogörelse för användningen av staden tilldelade automobilskattemedel.
Slutligen må framhållas, att enligt den föreslagna lagen örn
allmänna vägar statens organ skola utöva ett högst betydelsefullt inflytande
å väghållningen även i stad. Sålunda har avgörandet av vägbyggnadsfrågor
lagts i länsstyrelsens hand, och samma myndighet har att övervaka väghållningens
behöriga fullgörande m. m. Skulle emellertid ytterligare statskontroll
över städernas väghållning och då närmast över de statliga vägmedlens användning
anses erforderlig, torde den lämpligaste och enklaste lösningen av
frågan stå att vinna genom komplettering av nyss återgivna föreskrifter i kungörelsen
den 16 maj 1930.

Då på sätt förut angivits flertalet av de i de sakkunnigas förslag till lag örn
vägdistrikt intagna bestämmelserna örn vägdistrikt bestående av stad skulle
medföra betydande praktiska olägenheter och då det ökade statsinflytande, som
må anses erforderligt, synes lämpligare kunna vinnas i annan ordning, hava
berörda stadganden icke upptagits i departementsförslaget. Med hänsyn vidare
därtill, att de återstående, städerna rörande bestämmelserna i de sakkunnigas
nämnda lagförslag i stort sett endast fastslå regler, som även utan ny
lagstiftning komma att gälla, har det inom departementet utarbetade förslaget
till lag örn vägdistrikt begränsats till att avse allenast landsbygden.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Specialmotivering.

Lag om allmänna Tagar.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Paragrafen motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget (s. 60—63 och 73). Enligt
2 § i samma förslag skulle landsvägarna indelas i två grupper, riksvägar
och vanliga landsvägar. Av skäl, som i den allmänna motiveringen angivits,
återfinnes emellertid icke denna indelning i departementsförslaget.

1931 års väg- och hr osakkunnig a, vilka i sitt den 15 mars 1933 avgivna
yttrande över 1929 års vägsakkunnigas förslag uttalat sig angående riksvägar
på sätt i den allmänna motiveringen återgivits men i övrigt gått förbi
frågan om vägnätets indelning, hava i en den 31 augusti 1933 avlåten skrivelse
närmare ingått på detta spörsmål och därvid anfört bland annat:

Vägtrafikens utveckling motiverar en starkare differentiering av vägnätet
än den föreslagna och framtiden kommer sannolikt att medföra än större
krav i detta avseende samt även krav på nya vägtyper, som logiskt böra kunna
inpassas i indelningen. En sådan mer differentierad indelning har sin betydelse
dels ur synpunkten,. att det är ett önskemål att erhålla en nomenklatur,
som passar för ett i realiteten befintligt system, dels emedan den
administrativa behandlingen och bidragstilldelningen torde gestalta sig något
olika, för olika vägkategorier. Därmed vinnes även en anvisning till besparing,
i det att med en större differentiering av vägnätet följer av sig själv
en differentiering av den tekniska standarden med anpassning efter de olika
behoven till fromma för en rationell ekonomisering.

För sin del hava 1931 års väg- och brosakkunniga föreslagit följande indelning,
vilken enligt deras uppgift nära ansluter sig till de beslut, som fattades
vid den internationella vägkongressen i Washington år 1930:

I. Huvudvägar

a) riksvägar,

b) länsvägar.

II. Bygdevägar

a) vanliga bygdevägar,

b) enkla bygdevägar,

c) ödebygdsvägar.

III. Lokala vägar (som ej ingå i I och II)

a) vägar och gator i städerna, stadsvägar,

b) vägar i landsbygdens samhällen, ortsvägar,

c) utfartsvägar.

IV. Specialvägar

a) automobilvägar, »autostrador»,

b) cykelvägar,

c) gångvägar,

d) ridvägar och släpvägar.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.

103

Angående den sålunda föreslagna indelningen yttra nämnda sakkunniga
bland annat följande:

Huvudvägar äro vägar, som sammanbinda städer och större samhällen,
uppsamlande trafik från eller spridande trafik till anstötande bygdevägar
och lokala vägar. På huvudvägarna ställas större krav än på övriga vägar.

Riksvägar äro huvudvägar, som sammanbinda olika delar av riket och i
allmänhet äro av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln.
Annan huvudväg benämnes länsväg, som huvudsakligen sammanbinder
länets olika delar. _

Bygdevägar äro vägar, som utgöra en viss bygds inre förbindelseleder, vilka
tillföra trafik till huvudvägarna och vilka vanligen ej hava någon genomgående
trafik. Allt efter sin betydelse och sitt byggnadssätt indelas bygdevägarna
i vanliga bygdevägar, enkla bygdevägar och ödebygdsvägar.

Lokala vägar äro vägar, som endast tillgodose begränsade lokala behov.
Hit höra vägar och gator i städerna, stadsvägar, vägar i landsbygdens samhällen,
ortsvägar samt utfartsvägar. Vissa allmänna bygator, stationsvägar
m. m. höra till denna grupp.

Specialvägar äro vägar uteslutande avsedda för visst slag av trafik. Annu
saknas dylika vägtyper i Sverige. Enär det emellertid förefaller sannolikt,
att vissa dylika vägar även komma att visa sig behövliga och lämpliga i vart
land liksom i andra länder, bör plats för dessa vägtyper finnas inom systemet
för vägnätets indelning. I första hand synes behov av cykelvägar föreligga,
till vilken fråga de sakkunniga återkomma i annat sammanhang.

Även behov av särskilda gångvägar finnes t. ex. i Norrland. Särskilda
automobilvägar, enbart upplåtna för automobiltrafik, förekomma pa vissa
platser utomlands (»autostrador»). Förslag har framlagts om dylika vägar
även i vårt land, vartill, enligt de sakkunnigas mening, f. n. icke något behov
föreligger. Denna vägtyp skulle emellertid tillhöra gruppen specialvagar.

De sakkunniga uttala vidare, att den av dem föreslagna indelningen vore
av administrativ art och hänförde sig huvudsakligen till vägarnas geografiska
belägenhet och trafikens karaktär. Byggnadssättet borde emellertid icke enbart
bestämmas av till vilken administrativ vägkategori vägen hörde. I första
hand vore det trafikens mängd och beskaffenhet, som borde bliva avgörande
beträffande byggnadssättet.

Beträffande definitionen på ödebygdsväg, som helt överensstämmer med den
i gällande lag givna, har länsstyrelsen i Västerbottens län papekat, att erfarenheterna
inom länet visat, att definitionen vore något för snäv. En ödebygdsväg
borde få byggas, även örn den ej vore direkt ägnad att främja landets
uppodlande och bebyggande men däremot ägnad att bereda en i fjälltrakter
bosatt, ekonomiskt svagt utrustad befolkning nödtorftig förbindelse
med det allmänna vägnätet.

Svenska stadsförbundets styrelse har framhållit betydelsen av att en klar
avgränsning kommer till stånd mellan begreppen allmän väg och gata. Efter
att hava berört de sakkunnigas i motiveringen gjorda uttalande därom yttrar
styrelsen:

Man torde hava anledning att hysa tvekan, huru denna avgränsning lämpligen
borde bestämmas, därest den formella skillnaden mellan väg och gata
skulle få så betydande praktiska verkningar, som fallet skulle bliva vid ett
genomförande av de sakkunnigas förslag i övrigt. Styrelsen skall framdeles

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe ments chefen.

återkomma till dessa verkningar men vill redan här framhålla, att stadsplanerna
icke torde — såsom de sakkunniga möjligen förutsatt — giva säkra
utgångspunkter för bedömande under alla förhållanden av frågan, om viss
del av en trafikled skall anses hava fått karaktären av gata. Man synes
visserligen enligt stadsplanelagen få räkna med att vägmark kan tagas i anspråk
för gata, innan gatuhållningsskyldighet inträtt, men under vilka förutsättningar
sadant ianspraktagande skall anses hava skett torde vara en svårbesvarad
fråga.

I ett och annat yttrande från städerna har ifrågasatts, huruvida det icke
skulle vara lämpligt att i lagtexten klarlägga avgränsningen mellan begreppen
allmän väg och gata.

I den allmänna motiveringen har jag beträffande de sakkunnigas förslag
om riksvägar framhållit obehövligheten av att i väglagen införa några särbestämmelser
angående sådana vägar, d. v. s. dem som äro av synnerlig betydelse
för den genomgående långväga samfärdseln, därvid jag påpekat, att
de särskilda regler, exempelvis örn tilldelning av statsbidrag eller den centrala
vägmyndighetens befogenheter, som må erfordras med avseende å nämnda
slag av allmänna vägar, icke böra givas lags natur. Vad sålunda sagts om riksvägarna
synes äga motsvarande tillämpning med avseende å övriga grupper
av allmänna vägar. Med hänsyn till sin uppgift intaga emellertid ödebygdsvägarna
en sådan särställning, att deras upptagande såsom en från övriga allmänna
vägar skild klass kan anses motiverat.

Något bärande skäl för att, på sätt länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasatt,
ändra definitionen på ödebj^gdsväg finner jag icke förebragt.

Vad slutligen angår frågan, huruvida en trafikled i stad skall anses som
allmän väg eller gata, torde böra gälla, att sådan väg, som ingår i mark, vilken
enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata, upphör att äga karaktär
av väg i väglagens bemärkelse, i den mån vägen jämlikt bestämmelserna
i 40 § stadsplanelagen skall vara upplåten till allmänt begagnande såsom
gata. Har emellertid vägen tagits i anspråk för avsett ändamål, innan gatuhållningsskyldighet
inträtt, bör dock tidpunkten för ianspråktagandet vara
avgörande. Att i lagtexten reglera avgränsningen mellan begreppen allmän
väg och gata synes icke erforderligt. I detta sammanhang må för övrigt anmärkas,
att enligt departementsförslaget ifrågavarande gränsdragning får långt
mindre praktisk betydelse än enligt de sakkunnigas förslag. 2

2 §•

Paragrafen motsvarar 3 § i sakkunnigförslaget (s. 74).

Vägstyrelseföreningen i Malmöhus län har påpekat att i de fall, dii väg läge
i jämnhöjd med intillvarande mark, det ofta inträffade, att vägen inkräktades
genom plöjning eller på annat sätt. Det borde därför åligga väghållaren att,
därest dike, vägbanans läge eller annat icke tydligt å marken angåve gränsen
för vägområdet, anbringa särskilt gränsmärke, örn länsstyrelsen prövade sådant
vara erforderligt.

Beträffande vägområdes fixerande har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län yttrat:

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

105

Ej sällan förekomme i samband med marklösen eller gratis upplåtelse av
vagmark, att dylik mark med tanke på eventuell framtida vägbreddning lämnades
till större bredd än som betingades av vägens omedelbara utläggning.
Örn upplåtelsen skett på sådant sätt, att den endast medfört vågrätt, vilket
väl torde vara regel, förelåge givetvis risk för att, när vägens breddning
ifrågakomme, upplåtelsens innehåll avglömts, med påföljd att ny lösen mäste
från vägdistriktets sida utgivas för mark, som i verkligheten avsetts att redan
vara ställd till dess disposition. Kunde med vågrätten kombineras rätt att påkalla
något slags avstyckningsförrättning, varigenom redan vid den ursprungliga
upplåtelsen fixerades, hur stort markområde som ställts till vägdistriktets
förfogande, borde detta kunna vara till fördel.

I detta sammanhang må anmärkas, att väg styrelseföreningen i Malmöhus
län i skrivelse den 16 mars 1931 hemställt, att Kungl. Majit täcktes föranstalta
om sådan ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord
å landet, att bestämmande av allmän vägs gränser må kunna verkställas efter
ansökan av vägdistrikt. Sedan dåvarande chefen för justitiedepartementet anmodat
de vägsakkunniga att avgiva yttrande i berörda ärende, hava dessa, efter
länsstyrelsernas och lantmäteristyrelsens hörande, i yttrande den 14 februari
1933 vitsordat behovet av ändring i jorddelningslagen i berörda avseende
samt förordat lagstiftningsåtgärd i framställningens syfte.

Lantmäteristy reisen har i sitt yttrande angående framställningen anfört:

Att väghållningsdistrikt åtminstone för betydande delar av de allmänna
vägarna knappast enligt jorddelningslagen kan anses behörigt att påkalla
gränsbestämningsförrättning, är enligt styrelsens mening sannolikt. Styrelsen
finnér även, att de skäl, som tala för att dylik behörighet borde finnas, äro
värda allt beaktande, och att således en ändring av jorddelningslagen kan
ifrågasättas. Emellertid har 1926 års jorddelningslag nu tillämpats så länge,
att erfarenhet bör hava vunnits örn eventuellt behov av jämkningar överhuvud
taget i densamma. På grund härav har styrelsen den 1 oktober 1931 anmodat
samtliga överlantmätare och distriktslantmätare att före den 1 april 1932 till
styrelsen inkomma med yttrande örn önskvärdheten av jämkningar i jorddelningslagen.
Vid den behandling av frågan örn dylika jämkningar, som styrelsen
därefter kommer att företaga, kommer styrelsen även att upptaga frågan
örn behörighet för väghållningsdistrikt att påkalla gränsbestämningar för
allmän väg.

Vägingenjören i Göteborgs och Bohus län har såsom en brist i sakkunnigförslaget
framhållit, att såsom hörande till väg icke omnämnes dike eller
annan anordning, varigenom vatten kan bortledas från det egentliga vägdiket
eller eljest från vägmärken.

Länsstyrelsen i samma län har härom yttrat:

Frågan kunde svårligen praktiskt lösas genom att, såsom vägingenjören
ifrågasatt, dylik vattenavledningsanordning tillerkändes egenskapen av tillhörighet
till vägen. Emellertid vore det obestridligen ett. mycket betänkligt förhållande,
att såväl i nuvarande lagstiftning som enligt förslaget möjlighet
syntes saknas för vägdistrikt att mot vederbörande markägares bestridande
tvinga sig till rätt att bortleda vatten för vägs torrläggning.^ Icke ens vägdistrikt,
som själv ägde den vägmark, vars torrläggning åsyftades, torde
nämligen, efter vad länsstyrelsen kunnat finna, för detta ändamål hava dikningsvitsord
enligt 7 kapitlet i gällande vattenlag. Och att vägdistrikt med
endast vägrätt saknade dylikt vitsord torde i varje fall kunna förutsättas. Med

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe ments chefen.

hänsyn till dessa förhållanden och då vägdistrikten i synnerligen stor omfattning
icke kunde beträffande sin rätt till vägmärken åberopa annat än vågrätt,
syntes angeläget, att genom lagändring — väl närmast då av 7 kapitlet vattenlagen
— redan innehavet av vågrätt komme att medföra rätt att påfordra avlopps
anordnande genom annans mark. Möjlighet att genom något med servitut
likartat institut fa en mellan vägdistrikt och ägare av mark vid sidan
av vägen träffad överenskommelse örn rätt för vägdistriktet att framleda avloppsdike
från vägen genom sistnämnda mark bindande för framtida ägare
av marken i förhållande till vägdistriktet såsom innehavare av vågrätt syntes
också lämpligen böra beredas.

De i yttrandena berörda spörsmålen örn rätt för väghållare att påkalla lantmäteriförrättning
för bestämmande av vägområdes gränser och att över annans
mark bortleda vatten från vägen synas mig värda beaktande. Då emellertid
dessa frågor, vilkas lösning torde kräva ändringar i jorddelningslagen
och vattenlagen, böra bliva föremål för ytterligare utredning och övervägande,
anser jag mig sakna anledning att i detta sammanhang närmare ingå på desamma.

Enär fragan örn skyldighet för väghållare att å marken utmärka vägområdes
gränser äger visst samband med nyssnämnda spörsmål örn rätt att påkalla
lantmäteriförrättning, har jag, ehuru skäl kunna anföras för stadgande
av dylik skyldighet i vissa fall, likväl funnit mig icke nu böra föreslå någon
bestämmelse härutinnan. 3

3 §•

Paragrafen motsvarar 4 § i sakkunnigförslaget (s. 75).

I anslutning till vad de sakkunniga i motiveringen yttrat må omnämnas,
att 1931 års väg- och brosakkunniga, vilka tillkallats för att verkställa utredning
beträffande åtgärder till vinnande av rationell ekonomisering i fråga
örn väg- och brobyggnader jämte i samband därmed stående spörsmål, i sin
förut berörda skrivelse den 31 augusti 1933 föreslagit tre vägbyggnadstyper,
vilka skilja sig åt beträffande körbanans och vägrenarnas bredd, körbanans
motståndskraft mot tryck samt det avstånd, inom vilket fri sikt i vägens riktning
skall förefinnas. I motiveringen till detta förslag yttra nämnda sakkunniga
bland annat:

Trafiken fördelar sig i regel ganska olika efter en väg. Närmast samhällena
är trafiken i regel störst, för att därefter avtaga, ju längre man kommer
från deni. Trafikens sammansättning är även en annan omkring samhällena
än ute på fri landsbygd. Omkring samhällena förekommer sålunda ofta betydande
cykel- och gångtrafik, som betingar en annan tvärsektion på vägen
än längre bort fran samhället. Där kräves större bredd å körbanan för att
medge plats för stillastående fordon längs bebyggelse utmed vägen. Den
livligare körtrafiken, liksom bebyggelsen, fordrar mer bärkraftiga och dammfria
vägbeläggningar på körbanan närmast och inom samhällena.

Det skulle vara felaktigt att stereotypt använda samma tvärsektion eller
samma vägbeläggning längs hela sträckan av en väg. Byggnadssättet bör anpassas
efter de växlande behoven: bredden på körbanan bör varieras och ökas
nära och inom samhällena, cykel- och gångbanor böra där tillkomma, vägbeläggningen
bör lämpas efter trafikens krav o. s. v.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

107

Det är sålunda icke möjligt att fastställa några generella byggnadsbestämmelser
för huvudvägarna, resp. för bygdevägarna och för övriga administrativa
vägkategorier enligt den av de sakkunniga föreslagna indelningen.

Huruvida en indelning av vägarna ur teknisk synpunkt bör göras, har varit
föremål för diskussion. De sakkunniga hava emellertid enats örn den uppfattningen,
att med hänsyn till vägnätets tekniska systematisering en indelning
av vägarna ur teknisk synpunkt i vissa typklasser är lämplig. En
sådan teknisk indelning är ägnad att skapa reda vid de tekniska vägfrågornas
behandling. Visserligen äro, såsom ovan framhållits, kraven på vägarna så
starkt differentierade, att det är svårt att draga upp skarpa gränser mellan
många olika vägbyggnadstyper. De sakkunniga föreslå därför endast tre
byggnadstyper och angiva för utformandet av de tekniska bestämmelserna
i fråga örn huvudmåtten endast gränsvärden. Vad som i främsta rummet
bör skilja de olika byggnadstyperna åt, äro de olika kraven på fri sikt och
därav betingat läge i plan och profil, eller med andra ord vägens tracé.
På huvudvägarna, för vilka man har att påräkna större trafikökning och
större fordonshastighet, måste i detta avseende uppställas större krav än på
bygdevägarna. Vidare böra för de olika vägtyperna gälla vissa minimimått
för vägbredder, vissa fordringar beträffande vägbanans och broarnas bärighet
m. m.

De sakkunniga föreslå sålunda följande vägbyggnadstyper att gälla vid
ny- och ombyggnad av vägar, sålunda motsvarande den standard, som man vid
vägnätets utveckling så småningom bör eftersträva att uppnå.

Byggnadstyp I, avseende huvudvägarna,

Byggnadstyp II, normalt avseende bygdevägarna,

Byggnadstyp lil, normalt avseende ödebygdsvägarna.

Huvudvägarna böra städse byggas enligt typ I, medan bygdevägarna kunna
byggas efter både typ I och II; ödebygdsvägarna alltid enligt typ III.

Den i 1929 års sakkunnigas förslag till lag örn allmänna vägar i 4 § intagna,
ur 3 § gällande väglag hämtade bestämmelsen, att väg skall läggas
där den tarvas och var den jämnast och genast kan göras, hava tre länsstyrelser
och en vägingenjör funnit icke lyckligt avfattad, enär genom densamma
de ekonomiska synpunkterna vid bestämmande av vägs sträckning ej
framhölles. Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar i detta sammanhang, att
numera förekomme överdrifter i bokstavlig efterlevnad av 3 § väglagen, kanske
i föga mindre omfattning än detta lagrum fordom fått vara en död bokstav.
Det vore nu alltför vanligt, att betydande kostnader nedlades på att bygga
spikraka vägar, till intet annat ändamål än att få bort svaga buktningar på
i övrigt felfria äldre vägar. Dylik misshushållning skulle fortfarande få författningsenligt
stöd, därest nu ifrågakomna paragraf gåves den av de sakkunniga
föreslagna avfattningen.

Svenska stadsförbundets styrelse anser det icke möjligt att för städernas
del förbehållslöst fordra, att samfärdselns krav skola vara bestämmande för
vägs sträckning och beskaffenhet. Härom yttrar styrelsen:

Redan den nödvändiga anslutningen av vägarna till en stads gatunät, för
vars utformning ju icke endast samfärdselns krav kunna vara avgörande,
torde påkalla eftergifter från dessa regler. Härtill kommer den enligt styrelsens
mening mycket beaktansvärda omständigheten, att man i detta hänseende
har att räkna med verkningar av de planeringsåtgärder för stadsbebyggelsens
utvidgning, som enligt stadsplanelagstiftningen måste förutsät -

108

Kungl. May.ts proposition nr 21.

Departe ments chefen.

tas långt innan fråga om väghållningsskyldighetens avlösning av gatuhållningsskyldighet
blir aktuell. Även om det ej skulle kunna ifrågasättas, att
en sådan planläggning, som här avses, skulle vara strikt normerande för väghållningen,
så synes själva syftet med planläggningen i allt fall kräva, att
största möjliga hänsyn därtill tages vid vägfrågornas avgörande.

På grund av det nu sagda torde det kunna sättas i fråga, örn det i förevarande
avseende vöre tillräckligt att i väglagstiftningen göra de eftergifter,
som under alla förhallanden äro påkallade för en rationell lösning av stadsplaneringsuppgifterna.
Det synes böra övervägas, örn det icke också kunde
vara erforderligt att i denna lagstiftning för städernas del giva direkta anvisningar,
att frågor om vägarnas sträckning och beskaffenhet böra bedömas
med största möjliga hänsynstagande till föreliggande stadsplaneringsuppgifter.

Liknande uttalanden återfinnas i yttranden från åtskilliga städer.

Angående motsvarande förhållanden i de stadsliknande samhällena på landet
yttrar stadsförbundets styrelse:

De nuvarande särbestämmelserna örn den allmänna väghållningen i omförmälda
samhällen synas hava givit anledning till åtskillig tveksamhet örn
fastställd stadsplans verkningar vid lösandet av frågor angående omläggning
eller förbättring av allmän väg inom dylikt samhälle. Det nu föreliggande
förslaget synes ej innehålla något, som kan vara ägnat att undanröja denna
tveksamhet. I enlighet med vad som framhållits beträffande motsvarande
spörsmål för städernas del anser styrelsen, att vid dylika omläggnings- eller
förbättringsarbeten största möjliga hänsyn måste tagas till stadsplanen. Då
detta emellertid ej synes hava uppfattats såsom självfallet, får styrelsen ifrågasätta,
örn icke några klarläggande bestämmelser härutinnan kunde vara behövliga.

Även byggnadsstyrelsen framhåller, att vid vägärendenas behandling frågan
om vägarnas betydelse ur stadsplanesynpunkt för vederbörande samhälle
i allmänhet hittills icke ägnats erforderlig uppmärksamhet, samt anför vidare: Det

har under senare år även förekommit, att befintligheten av en stadsplan
helt^förbisetts och att vägföretag fastställts inom samhälles stadsplanelagda
område, oaktat vägens planerade sträckning ej överensstämt med den för
samhället gällande stadsplanen. Innan detta uppmärksammats, har även inträffat,
att vägen kunnat utföras och iordningställas, varför man med hänsyn
till de på vägföretaget redan nedlagda kostnaderna i allmänhet icke haft annat
att göra än att ändra stadsplanen till överensstämmelse med den på detta
sätt tillkomna vägen, oavsett huruvida stadsplanen därigenom blivit försämrad.
I

I anslutning till de framställda anmärkningarna har bestämmelsen i paragrafens
första punkt omformulerats i syfte att framhålla de ekonomiska synpunkternas
betydelse vid bestämmande av vägs sträckning.

Med anledning av de av stadsförbundets styrelse gjorda erinringarna mot
paragrafens innehåll må det förhållandet understrykas, att, om väg skall byggas
inom område, för vilket stadsplan fastställts, vägen skall givas en sträckning,
som står i överensstämmelse med stadsplanen. Skulle alltså vid vägbyggnadsfrågans
behandling visa sig, att vägen lämpligen bör läggas över
mark, som enligt stadsplanen icke är avsedd till gata utan exempelvis till

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

109

byggnadskvarter, kan beslut om vägens sträckning över sådan mark likväl
icke meddelas, innan planen blivit i vederbörlig ordning ändrad. Vad nu
sagts om stadsplan, torde äga motsvarande tillämpning i fråga örn andra dylika
planer. De oegentligheter, som möjligen förekommit därutinnan, att väg inom
samhällen på landet utlagts i strid mot fastställda planer, hava uppenbarligen
berott på förbiseende från vägmyndigheternas sida, och torde något dylikt för
städernas del icke vara att befara.

4 §.

Paragrafen motsvarar 5 § i de sakkunnigas förslag (s. 75).

Mot bestämmelsen, att i fråga örn ödebygdsväg i stället för bros läggande
eller färjas hållande må vidtagas »annan lämplig anordning», har från några
håll anmärkts, att sistnämnda uttryck vore till innebörden dunkelt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har givit uttryck åt den meningen, att,
därest med uttrycket i fråga avsåges anordnande av vadställe, bestämmelsen
borde utgå. Till följd av brist på broar skulle, yttrar länsstyrelsen, trafik å
ödebygdsvägarna helt hindras vid tiden för vårfloden och vid långvarigt regn.
I varje fall syntes det obilligt begära, att befolkningen i ödebygderna skulle
tvingas att vid färder till mer bebyggda trakter vada i merendels iskallt vatten,
helst kostnaderna för här erforderliga brobyggnader med hänsyn till vattendragens
ringa bredd borde vara överkomliga.

Vägingenjören i Norrbottens län har som exempel på vidtagande av »annan
lämplig anordning» framhållit anordnande av vadställe och s. k. stensatt
svacka, men tillika påpekat, att därigenom icke möjliggjordes automobiltrafik
under tider av högvattenstånd.

Lika med de sakkunniga finner jag med avseende å ödebygdsväg ovillkorlig
fordran på bro eller färja icke böra uppställas, utan torde i vissa fall anordnande
av vadställe eller annan dylik enklare åtgärd vara tillfyllest.

5 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i de sakkunnigas förslag (s. 75).

6 §•

Paragrafen motsvarar 7 §i de sakkunnigas förslag (s. 76). 7

7 §•

Paragrafen motsvarar 8 § i de sakkunnigas förslag (s. 76).

I vägkommissionens och 1920 års vägsakkunnigas förslag liksom i viss mån
även i gällande väglag behandlas begreppet vinterväghållning såsom ett med
vägunderhåll sidoordnat begrepp. 1929 års vägsakkunniga hava däremot —
då enligt deras mening till vinterväghållningen hörande arbeten folie under
begreppet vägunderhåll i vidsträckt bemärkelse och icke skulle ombesörjas

Departe ments chefen.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

genom ploglag — ansett sig sakna skäl att i lagförslaget skilja mellan vinterväghållning
och vägunderhåll.

Då emellertid enligt departementsförslaget vinterväghållningen i viss omfattning
skall utföras genom ploglag — skälen härför återfinnas under 24 § -—
har det synts lämpligt att vid angivande av de arbeten, som väghållningen omfattar,
fortfarande skilja mellan vinterväghållning och vägunderhåll.

8 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i de sakkunnigas förslag (s. 76).

Angående innehållet i denna paragraf har länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anfört:

Lagförslaget byggde på ett mycket strängt särskiljande av begreppen byggande
av väg och vägunderhåll. Örn också gränslinjen teoretiskt kunde dragas
och länsstyrelsen icke hade något att ur denna synpunkt erinra mot vad förslaget
härutinnan innehölle, torde emellertid i praktiken vara ytterligt svårt
att klart skilja underhåll från vissa principiellt till byggande hänförliga förbättringsarbeten.
Att en mångfald smärre förbättringsarbeten med större
fördel läte sig utföras i samband med det löpande årsunderhållet av vägarna
än som självständiga företag, torde i varje fall vara ovedersägligt. Genom i
administrativ väg tillkomna bestämmelser hade under senare år uttryckligen
lämnats länsstyrelserna möjlighet att tillåta, att smärre förbättringsarbeten
finge till utförande och ur statsbidragssynpunkt behandlas som underhållsarbeten.
Länsstyrelsen hade för sin del funnit uteslutande fördelar vara förenade
med detta system och kunde icke finna några verkliga sakskäl tala för
systemets övergivande. Länsstyrelsen ansåge tvärtom så starka skäl tala för
motsatsen, att länsstyrelsen ifrågasatte, om icke redan i texten till lagen örn
allmänna vägar borde inryckas bestämmelse, att smärre förbättringsarbeten
finge enligt riktlinjer, som a,v Kungl. Majit närmare bestämdes, behandlas såsom
vägunderhåll. De administrativa bestämmelserna kunde sedan lämpligen
så avfattas, att ingen tvekan behövde råda örn att vederbörande länsstyrelse
alltid ägde att såsom underhållsarbeten behandla vanligen förekommande gränsfall
mellan vägförbättring och egentligt vägunderhåll, exempelvis kurvskevning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det böra föreskrivas, att det tillkommer
länsstyrelsen att i tveksamma fall avgöra, huruvida ett arbete skall anses
som byggande av väg eller som vägunderhåll.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat önskvärdheten av bestämmelser
att tjäna till ledning vid tolkningen av begreppet förbättring av väg.

Departe
mentschefen.

Såsom de sakkunniga framhållit, omfattar väghållningen en sådan mångfald
arbeten av skilda slag, att en uppräkning av arbetena och en indelning av desamma
i det avseende, varom nu är fråga, endast med svårighet låta sig göra.
Härtill kommer, att den fortlöpande utvecklingen inom vägväsendet med därav
föranledda förändringar beträffande väghållningen medför, att en dylik uppräkning
snart nog skulle bliva ofullständig och till innehållet föråldrad. En
tämligen allmän formulering av hithörande stadganden i väglagen synes därför
vara att förorda. Förtydligande detaljbestämmelser att tjäna till ledning i
tveksamma fall böra meddelas i administrativ väg. I anledning av vad i ytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

lil

randena anförts må vidare framhållas, att de föreslagna lagbestämmelserna
örn vad som är att hänföra till det ena eller andra slaget av väghållning icke
äro avsedda att lägga hinder i vägen för att i statsbidragshänseende — i enlighet
med vad som nu gäller — låta vissa smärre förbättringsarbeten behandlas
som vägunderhåll.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 10 § i de sakkunnigas förslag (s. 76).

Bland de åtgärder, vilka nämnas såsom exempel på underhållsarbeten, har
— i anslutning till vad i många yttranden förordats — medtagits även
»underhåll och iståndsättande av bro eller färja». Enär enligt departementsförslaget
— i olikhet med sakkunnigförslaget — till vinterväghållningen hörande
arbeten angivas i en särskild paragraf, återfinnas icke i förevarande
paragraf de i sakkunnigförslaget omnämnda åtgärderna »snöplogning» och
»vägbanans utmärkande, där så tarvas».

10 §.

Denna paragraf, vilken angiver vad som är att hänföra till vinterväghållning,
motsvarar 19 § i vägkommissionens och 11 § i 1920 års vägsakkunnigas
förslag. Enligt dessa förslag skall till vinterväghållning räknas även arbete
för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å kortare sträckor till
följd av ojämn snösamling uppstått menföre. För att emellertid utmärka, att
dylik påskottning i regel bör ifrågakomma allenast å väg, där en någorlunda
livlig trafik med hästfordon försiggår, har i förevarande paragraf av departementsförslaget
efter ordet »menföre» tillagts satsen »som med hänsyn till samfärdselns
art och omfattning är till avsevärd olägenhet».

11 §•

Första och tredje styckena i denna paragraf motsvara 11 § i de sakkunnigas
förslag (s. 78) med den sakliga skillnad, som betingas därav, att enligt
departementsförslaget jämväl de vägar, vilka i sakkunnigförslaget benämnas
riksvägar, ävensom ödebygdsvägar skola byggas av vägdistrikten. Den omständigheten,
att stad i egenskap av väghållningsenhet enligt departementsförslaget
icke liksom enligt sakkunnigförslaget kallas vägdistrikt, har såväl
beträffande förevarande som åtskilliga andra paragrafer föranlett redaktionella
olikheter mellan de båda förslagen.

Paragrafens andra stycke motsvarar 58 § i de sakkunnigas förslag till lag
om vägdistrikt (s. 152). Enligt nämnda paragraf i sakkunnigförslaget skulle
landsting, kommun eller municipalsamhälle äga att lämna bidrag till byggande
av väg.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att det knappast torde
förefinnas tillräckliga skäl att helt generellt tillerkänna ett municipalsamhälle
rätt att deltaga i kostnaderna för vägväsendet, och detta särskilt icke
för fall då municipalsamhälle skilde sig från den rena landsbygden endast
därigenom, att hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande stad skulle tilläm -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe ments chefen.

pas å detsamma. Ehuru det föreslagna stadgandet i praktiken knappast torde
få någon större tillämpning, syntes detsamma i sin nuvarande avfattning,
teoretiskt sett, icke vara riktigt.

Även länsstyrelsen i Örebro län finner bestämmelsen, att municipalsamhälle
skall äga lämna bidrag till byggande av väg, kräva viss begränsning
samt yttrar härom:

Municipalsamhällen, som bildats för tillämpning allenast av ordningsstadgan
för rikets städer samt brandstadgans eller hälsovårdsstadgans bestämmelser
för stad, torde vara av den beskaffenhet, att frågor örn vägväsendet folie
utanför deras uppgifter. Om föreskrift däremot lämnats, att byggnadsstadgan
eller de i lag meddelade bestämmelserna örn stadsplan eller tomtindelning
i stad skola inom samhället lända till efterrättelse, borde däremot hinder icke
föreligga för sådant samhälle att i likhet med kommun understödja ett för
samhället nyttigt vägföretag.

Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott anser förevarande stadgande
i dess helhet böra utgå.

Chefen för generalstaben har ifrågasatt, huruvida icke i nu behandlade
paragraf av väglagförslaget borde införas en bestämmelse av innehåll, att vid
krigsfara eller under krig angående väghållningen skall gälla vad Konungen
därom stadgar. Till motivering av förslaget har generalstabschefen anfört:

Det vore avsett, att väghållningen under krig skulle omhänderhavas inom
hemorten av den i fred befintliga vägorganisationen samt inom krigsskådeplats
av nämnda organisation, förstärkt med av ingenjörstrupperna uppsatta
väghållningsförband. För att bästa resultat skulle ernås, syntes det nödvändigt,
att en myndighet samordnade den civila och den militära väghållningen.
Den, som militärt sett förde befälet på krigsskådeplats, borde därför även
kunna öva inflytande på den civila väghållningen därstädes.

På grund av stadgandet i förevarande paragraf, att skyldighet att ombesörja
väghållning åligger på landet vederbörande vägdistrikt och inom stads
område staden, komma de skyldigheter, som i vissa fall vägdistrikt eller stad
nu äger med avseende å väghållning utom sitt område, att upphöra, i den mån
de vila på offentlig-rättslig grund. Angående förekomsten av dylika skyldigheter
hänvisas till Schallings utredning (s. 106 ff.).

Gällande väglags 5 § innehåller den bestämmelsen, att vad örn väghållningsbesvärets
fördelning på särskilda distrikt är stadgat icke må innefatta
hinder för kommuner eller landsting att lämna bidrag till byggande av allmän
väg, bro eller färja. Att på sätt de sakkunniga föreslagit utsträcka
detta stadgande till att avse även municipalsamhällen synes mig icke motiverat
i betraktande av de strängt begränsade uppgifter, som enligt 87 § lagen örn
kommunalstyrelse på landet tillkomma dessa samhällen. Ehuru de municipalsamhällen,
för vilka byggnadsstadgan eller de i lag meddelade föreskrifterna
örn stadsplan och tomtindelning i stad skola lända till efterrättelse, i
förevarande avseende kunna sägas i viss mån intaga en annan ställning än de
övriga samhällena, torde dock knappast tillräckliga skäl föreligga att härutinnan
i lag fastslå någon skillnad mellan olika slag av municipalsamhällen.

Vad härefter angår den av chefen för generalstaben berörda frågan örn väg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

113

hållningen under krig eller vid krigsfara, torde — särskilt i betraktande av
det starka statliga inflytandet på vägväsendets område — näppeligen behöva
befaras, att den civila väghållningen under dylika tider skall komma att utföras
utan tillbörligt hänsynstagande till den militära ledningens önskemål. Vid
sådant förhållande lärer den föreslagna tilläggsbestämmelsen ieke vara av behovet
påkallad.

12 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i sakkunnigförslaget (s. 79).

13 §.

Paragrafen motsvarar 13 § i sakkunnigförslaget (s. 79).

14 §.

Paragrafen motsvarar 14 § i sakkunnigförslaget (s. 79).

Svenska stadsförbundets styrelse har anfört:

Rörande de särskilda bestämmelser, som enligt den föreslagna lagstiftningen
skulle gälla för köpingar och andra samhällen pa landet, där stadsplanelagens
bestämmelser angående stad äga- tillämpning, anser sig styrelsen främst böra
erinra därom, att från dess sida tidigare vid flera tillfällen uttalats, att en
ställning jämförlig med städernas borde tillkomma dessa samhällen med avseende
å den allmänna väghållningen. I betraktande av statsmakternas så
sent som år 1927 fattade beslut örn särbestämmelser i väglagen för dessa samhällens
del utgår styrelsen dock nu ifrån, att någon ändring i princip beträffande
samhällenas ställning i berörda hänseende ej kan påräknas.

I den nu föreslagna lagen om allmänna vägar hava nyssnämnda särbestämmelser
upptagits med vissa jämkningar. Dessa jämkningar innebära väsentligen,
att länsstyrelsen skulle tillerkännas beslutanderätten i några av de särskilda
frågor, som aktualiseras på grund av omförmälda^samhällens särställning.
I vad detta gäller frågan, örn samhälle må självt få ombesörja väghållningen
beträffande allmän väg, som ej behöver vara upplåten såsom gata, kail
styrelsen icke tillstyrka förslaget. Den nuvarande bestämmelsen, att samhället
skall hava en ovillkorlig rätt att få ombesörja sådan väghållning, synes utgöra
ett naturligt komplement till det grundläggande stadgandet, att samhället
kan förpliktas och under alla förhallanden skall hava rätt att, örn det sa
önskar, utföra väghållningen, i den mån gatuhållningsskyldighet föreligger.
Det torde icke kunna tänkas inträffa, att ett samhälle skulle taga den här
ifrågasatta rätten i anspråk utan att också ombesörja väghållningen i sistnämnda
avseende. Örn sålunda ett samhälle i alla fall skall utföra en del av
väghållningen inom sitt område — och regelmässigt väl den mest krävande
ficlen _ Synes det föga rimligt att förutsätta, att det skulle vara mindre
skickat att utföra väghållningen i övrigt.

Länsstyrelsen i Blekinge län har yttrat:

Det kunde ifrågasättas, huruvida ej rättsförhållandet mellan vägdistriktet
och samhället borde regleras på ungefär följande sätt: Örn ej annat bestäm des,

skulle vägdistriktet ombesörja väghållningen inom samhället. Därest
emellertid endera parten — vägdistriktet eller samhället •— pakallade, att samhället
skulle övertaga denna väghållning, skulle förhandlingar upptagas dem
emellan örn villkoren härför. Kunde parterna enas i detta avseende, skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 21. 8

114

Kungl. Majlis proposition nr SI.

deras överenskommelse underställas länsstyrelsens prövning. Kunde parterna
däremot ej enås, ägde part hänskjuta frågan till länsstyrelsen, som skulle avgöra
såväl frågan örn samhället lämpligen borde övertaga väghållningen som
— i händelse så skedde — den ersättning, som skulle utgå härför.

Väg styrelsernas förbund har uttalat följande:

Stadgandena. i förevarande paragraf kunde åsamka vägdistrikten kostnader,
större än om distrikten själva ombesörjde vägarbetena inom samhällena. Det
förelåge exempel på att samhälle vid utförande av vägarbete måst betala avsevärt
högre timpenning och ackordsersättningar än vad vägdistriktet såsom
arbetsgivare skulle behövt göra. Visserligen ägde enligt förslaget länsstyrelsen
fastställa den samhället tillkommande ersättningen, men det torde många
gånger bliva svårt att avgöra, vilken kostnad skulle åsamkats vägdistriktet,
i händelse detta ombesörjt arbetets utförande. I varje fall torde det vara tvivel
underkastat, huruvida länsstyrelsen komme att fastställa ersättningen till
lägre belopp än det av samhället för arbetet utgivna.

Väg styrelseförening en i Malmöhus län har anfört i huvudsak följande:

De föreslagna särbestämmelserna beträffande väghållningen inom samhällen,
vilka bestämmelser vore skäligen betydelselösa, borde utgå, enär de kunde
befaras åstadkomma onödiga tvister. Vägdistriktet borde självfallet så
hygga och underhålla vägarna, att de speciella fordringar, som kunde uppställas
beträffande väg inom köping eller annat samhälle, uppfylldes. Däremot
torde det vara befogat att genom lagbestämmelser reglera förhållandet
mellan vägdistrikt och samhälle i fråga om renhållning och vattenavledning
å allmän väg. Om renhållningen stadgades vanligen i för samhället fastställd
stadga och borde sådan stadga avse renhållningen i sin helhet och således
även å allmän väg. Likaledes borde vattenavledningen ankomma på samhället.
I större samhällen funnes ofta ett ordnat kloakväsen och borde vattenavledningen
från väg, där så erfordrades och ansåges lämpligt, inordnas i
detta. Då samhället handhade kloakväsendet i övrigt, torde det vara icke
blott praktiskt utan även ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare, att samhället
ordnade även den del, som berörde allmän väg. Med renhållning följde vanligen
snöröjning. Emellertid syntes det vara mera praktiskt, att vägdistriktet
ombesörjde icke blott snöröjningen å vägbanorna utan även bortforsling av
snö, i den mån sådant vore erforderligt.

Vägingenjören i Stockholms län har framhållit åtskilliga olägenheter, som
enligt hans uppfattning äro förenade med den nuvarande regleringen av förhållandet
mellan vägdistrikt och dithörande samhällen. I anslutning till dessa
vägingenjörens anmärkningar har länsstyrelsen i samma län anfört:

I förslaget till lag örn allmänna vägar ersätta bestämmelserna i 14—17 §§
de stadganden, som finnas i 9 § uti nu gällande väglag. Det torde vara en
allmän erfarenhet, att nämnda 9 § icke i allo verkat på ett tillfredsställande
sätt. Vägingenjören i länet har i en till sitt yttrande fogad bilaga närmare
belyst de olägenheter, som framkallats av de nuvarande bestämmelserna. I
likhet med vägingenjören kan länsstyrelsen konstatera, att de sakkunnigas
förslag innebär en del förbättringar och förtydliganden, men anser länsstyrelsen
ändock, att sakkunnigförslaget i denna del bör underkastas ytterligare
granskning, så att ännu större tydlighet och fasthet beträffande ifrågavarande
förhållanden vinnas. Vägingenjören har i sitt yttrande särskilt påpekat
nödvändigheten av, att länsstyrelsen sättes i tillfälle att utöva en effektiv kontroll
på det underhåll av allmänna vägar, vilket utföres av samhällen utav

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

115

här ifrågavarande slag, och därvid även berört frågan om en närmare reglering
av förfarandet, då sådana samhällen önska utföra beläggningsarbeten å
sina allmänna vägar. För ändamålet har vägingenjören förordat en anordning
med kontrakt mellan vägdistriktet och samhället enligt formulär, som
skulle av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utarbetas. Länsstyrelsen finner
detta uppslag beaktansvärt och håller före, att det bör närmare undersökas.

Vägingenjören i Skaraborgs län anser, att samhälle tillkommande ersättning
för väghållning bör utgå efter samhällets verkliga kostnad för arbetet.

De i 9 § gällande väglag intagna bestämmelserna synas mig innefatta en
i stort sett tillfredsställande lösning av frågan rörande de stadsliknande samhällenas
förhållande till det allmänna väghållningsbesväret, och jag finner därför
anledning saknas att i denna del av väglagstiftningen vidtaga några mera
betydelsefulla ändringar.

Beträffande samhälles rätt och skyldighet att för vägdistriktets räkning
mot ersättning ombesörja väghållning med avseende å allmän väg, i den mån
vägen på grund av stadsplanelagen skall vara upplåten för allmänt begagnande
såsom gata, innebär sakkunnigförslaget icke någon saklig förändring.
Även vad angår allmän väg, i fråga örn vilken gatuhållningsskyldighet ännu
icke inträtt, äger enligt gällande väglag samhälle en ovillkorlig rätt att mot
ersättning av distriktet få ombesörja väghållningen. Enligt sakkunnigförslaget
ankommer det däremot på länsstyrelsen att medgiva samhälle sådan rätt.
På huvudsakligen de skäl, som stadsförbundets styrelse i sitt yttrande i denna
del åberopat, anser jag det emellertid icke nödigt att upptaga de sakkunnigas
berörda ändringsförslag.

Vad angår det av vägingenjören och länsstyrelsen i Stockholms län uttalade
önskemålet örn effektiv kontroll över det vägunderhåll, som utföres av
samhälle, må anmärkas, att vad i departementsförslagets 45 § stadgas angående
påföljd av yppad brist i vägunderhåll skall gälla även för samhällenas del.

Enligt gällande lag är vägdistriktets ersättningsskyldighet begränsad till
en väghållning »efter samfärdselns behov». I sakkunnigförslaget förekommer
i detta sammanhang i stället uttrycket »efter den allmänna samfärdselns
behov». Huruvida med det ändrade uttrycket avsetts att införa en begränsning
av ersättningsskyldigheten framgår ej av motiveringen. Har en trafikled
karaktär av allmän väg, måste det emellertid anses rimligt, att vägen av
vägdistriktet bygges och underhålles med hänsyn till all den trafik, som där
äger rum. En uppdelning av denna trafik i allmän och enskild sådan skulle
för övrigt icke låta sig göra. För undvikande av missförstånd torde nuvarande
lags uttryck böra bibehållas.

Med den samhälle ålagda väghållningsskyldigheten avses endast att reglera
förhållandet mellan samhället och vägdistriktet och icke att avlyfta dc
skyldigheter i avseende å gatas anläggande och underhåll, som på sätt i stadsplanelagen
omförmäles kunna åligga de särskilda tomtägarna inom ett samhälle.
I den mån kostnaderna för väghållningen på grund av dylika förpliktelser
skola drabba tomtägarna, bör alltså en motsvarande minskning inträda
i vägdistriktets ersättningsskyldighet. Då missuppfattning av gällande bc -

Departe ments chefen.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

stämmelser i detta avseende på sina håll synes hava förekommit, har en klarläggande
bestämmelse härutinnan upptagits i lagförslagets förevarande paragraf.

15 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i sakkunnigförslaget (s. 80).

Jämlikt 9 § andra stycket i gällande väglag skall samhälle tillkommande
ersättning för byggande av väg utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande
och skall, i händelse av tvist örn beloppet eller om sättet för dess erläggande,
tvisten avgöras av tre gode män, av vilka en utses av länsstyrelsen,
en av distriktets vägstyrelse och en av samhället. Enligt tredje stycket i
samma paragraf skall samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll
årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse fastställes i den
ordning nyss sagts. Sådan fastställelse skall gälla för en tid av tio år. Inträda
emellertid under löpande tioårsperiod ändrade förhållanden med avseende
å vägunderhållet inom samhället, skall ersättningsbeloppet jämkas eller
ny fastställelse äga rum.

Enligt förevarande paragraf i förslaget skall ersättningen, oavsett huruvida
tvist därom föreligger, alltid bestämmas av länsstyrelsen, sedan parterna blivit
i ärendet hörda.

Beträffande den sålunda föreslagna ändringen yttrar svenska stadsförbundets
styrelse:

Med ledning av hittills vunna erfarenheter av gällande bestämmelsers verkningar
i praktiken synes det styrelsen snarast vara en fördel att få den av de
sakkunniga föreslagna ändringen till stånd. Det förefaller nämligen, som örn
den nu såsom regel förutsatta möjligheten, att ersättningsfrågan skulle kunna
avgöras genom godvillig överenskommelse mellan samhället och vägdistriktet,
givit anledning till onödiga dröjsmål med igångsättandet av erkänt behövliga
vägarbeten inom samhällena. Vid de förhandlingar, som förts för vinnande
av sådan överenskommelse, synes det ej heller hava varit ovanligt, att
själva utgångspunkterna för ersättningsfrågans bedömande missuppfattats. Då
samhället oftast haft det största intresset i att de ifrågavarande vägarbetena
skulle komma till utförande, har det legat nära till för vägdistriktet att vid
ifrågavarande förhandlingar söka frampressa särskilda uppoffringar från samhällets
sida. Man torde däremot få taga för givet, att sådana synpunkter icke
skulle komma att läggas på ersättningsfrågorna, örn avgörandet däri överlämnades
åt länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser däremot tillräckliga skäl saknas att
på länsstyrelsen överflytta avgörandet av ersättningsfrågorna. Då väghållningskostnaderna
fortfarande till avsevärd del skola åligga vägdistriktet, torde
det, yttrar länsstyrelsen, knappast vara anledning befara att de väghållningsskyldiga,
till statsverkets förfång, icke med tillräcklig skärpa skola bevaka
sina intressen i nu berörda frågor. Länsstyrelsen torde för övrigt knappast
förfoga över erforderlig sakkunskap för bedömandet av dessa ärenden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har, i enlighet med förslag av vägingenjören
i länet, förordat slopandet av bestämmelsen, att fastställelse av ersättning
för vägunderhåll skall gälla för en tid av tio år, samt anför härom:

Kungl. Majlis proposition nr 21.

117

Departe ments chefen.

16 §.

Paragrafen motsvarar 16 § i sakkunnigförslaget (s. 80).

Hava parterna träffat överenskommelse örn ersättningen, torde länsstyrelsen
i de flesta fall kunna fastställa avtalet utan att dessförinnan hava inhämtat
yttrande av gode män. Med anledning av uttalanden av vägstyrelsernas förbund
m. fl. må framhållas, att gode männens yttrande icke skall på något sätt
vara bindande för länsstyrelsen, vilken alltså må kunna meddela från parternas
överenskommelse avvikande beslut, även örn gode männen för sin del icke
haft något att erinra mot densamma.

17 §.

Paragrafen motsvarar 17 § i sakkunnigförslaget (s. 80) med den ändring,
som betingas därav att departementsförslaget saknar särbestämmelser örn riksväg.

Väg- och vattenbi/ggnadsstyrelsen har ifrågasatt det berättigade i att samhälle
under alla förhållanden skall vara pliktigt att utan kostnad för vägdistriktet
tillhandahålla mark för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan
blivit fastställd. Föreskriften härom borde enligt styrelsens åsikt uppmjukas
i så måtto, att Kungl. Majit eller länsstyrelsen tillerkändes befogenhet
att, i händelse samhället icke åstundat vägbyggandet, helt eller delvis befria
samhället från förpliktelsen i fråga.

Svenska stadsförbundets styrelse uttalar, att berörda skyldighet icke gärna
kunde anses motiverad under annan förutsättning än att samhället skulle kunna
utfå gottgörelse för markkostnaden enligt stadsplanelagens bestämmelser örn
tomtägares skyldighet att ersätta gatumark. En uttrycklig begränsning av
samhälles ifrågavarande skyldighet, så att denna komme att avse allenast
mark, som enligt stadsplan skall utgöra gatumark, syntes alltså påkallad.

Bestämmelsen örn viss giltighetstid synes nämligen olämplig av det skäl,
att den i alltför hög grad låser fast ersättningsfrågan, vilket kan vara särskilt
olägligt för det fall, att vederbörande samhälle underlåter att utföra vägunderhållet
på nöjaktigt sätt och att i följd härav ett ingripande mot samhället
erfordras. Det kan i sådan händelse vara värdefullt att hava möjlighet
till en snabb revision av ersättningsfrågan, och synes därför böra föreskrivas,
att fastställelse av underhållsersättning skall gälla tillsvidare intill dess
länsstyrelsen må finna anledning vidtaga ändring.

Med hänsyn till att största delen av den samhälle för dess väghållning tillkommande
ersättningen i sista hand gäldas av statsmedel anser jag, lika med
de sakkunniga, det icke vara lämpligt att lata fråga örn sadan ersättning
behandlas som en vägdistriktets och samhällets ensak, och finner jag mig böra
biträda de sakkunnigas förslag att lägga frågans avgörande i länsstyrelsens
hand. Genom stadgandet i nästföljande paragraf är sörjt för att länsstyrelsen
vid bedömandet av dylikt ärende må kunna äga tillgång till av sakkunniga
personer verkställd utredning. Vad länsstyrelsen i Stockholms län anfört
beträffande den tid, under vilken fastställelse av ersättning skall gälla, synes
mig icke böra föranleda någon ändring i förslaget.

118

Kungl. Majlis proposition nr 21.

Departe ments chefen.

Enär man torde kunna utgå ifrån att vid byggande av väg inom samhälles
planlagda område vägen kommer att få samma sträckning som någon enligt
stadsplanen tilltänkt gata, lärer i praktiken samhälles ifrågavarande skyldighet
alltid komma att avse mark, som enligt stadsplan skall utgöra gatumark.
Då vederbörande tomtägare jämligt stadsplanelagen äro skyldiga att ersätta
samhället värdet av sådan mark, finner jag alltså i nyssnämnda yttranden förordade
ändringar av gällande lags bestämmelser icke påkallade.

18 §.

Paragrafen motsvarar 18 § i sakkunnigförslaget (s. 80).

19 §.

Paragrafen motsvarar 19 § i sakkunnigförslaget (s. 81).

Om behandling av frågor angående byggande av väg m. m.

20—23 §§.

Dessa paragrafer motsvara 20—22 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 81).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser det böra i lagen föreskrivas, att,
innan länsstyrelse meddelar beslut rörande större vägföretag, avseende för
den allmänna samfärdseln viktigare genomfartsvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall hava granskat arbetsplan och kostnadsförslag.

Det i 21 § sakkunnigförslaget föreskrivna förfarandet vid behandling av
fråga om byggande av landsväg har synts åtskilliga länsstyrelser allt för
omständligt. Sålunda hava länsstyrelserna i Stockholms och Kristianstads län
uttalat, att de nuvarande handläggningsformerna icke visat sig förenade med
några olägenheter, som motiverade införandet av en vidlyftigare och mera
tungrodd apparat i detta avseende. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län finner den i 21 § sakkunnigförslaget föreskrivna proceduren vidlyftig, särskilt
i jämförelse med det enklare förfarande, som jämlikt 22 § samma förslag
efter länsstyrelsens prövning kan ifrågakomma vid behandling av ärenden
örn vägs omläggning eller förbättring. Under framhållande att ett vägföretags
omfattning och betydelse icke i och för sig är beroende av örn det
gäller nyanläggning eller omläggning eller förbättring, har länsstyrelsen därför
föreslagit, att det enklare förfarandet enligt 22 § må kunna få användas
även beträffande smärre nybyggnadsföretag, där länsstyrelsen finner så kunna
ske. Länsstyrelsen i Västerbottens län har fäst uppmärksamheten på föreskriften
örn sammanträde med trafikanter och övriga, vilka saken kan angå.
Denna bestämmelse synes, yttrar länsstyrelsen, vara alltför kategorisk, och
torde det böra anförtros åt länsstyrelsen att för varje särskilt fall avgöra,
huruvida sådant sammanträde erfordras eller ej.

Länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län anse föreskrift böra lämnas
om vederbörande landsfiskals hörande i ärenden av nu ifrågavarande art.

Väg styrelsernas förbund framhåller risken av ett allt för livligt projekterande
av vägar med därav följande kostnader för vägdistrikten samt yttrar
härom vidare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

119

Det saknas icke redan nu ansatser i denna riktning och dessa kunna icke
förhindras med mindre en viss återhållsamhet iakttages av länsstyrelsen. Här
är utan tvivel ett område, där vissa besparingar kunna göras, och förbundet
vill ånyo fästa uppmärksamheten på den skrivelse, som av förbundet den 28
april 1982 ingavs till chefen för kommunikationsdepartementet beträffande
önskvärdheten av ett enklare förfarande vid den första projekteringen av vägar.
Det gives många exempel på huru ganska stora belopp bortkastas på fullkomligt
meningslösa undersökningar eller på förslag, utarbetade i detalj, där endast
en enkel uppskattning bort vara tillräcklig. Här förefinnes ett inom
vägdistrikten allmänt önskemål örn besparingar, vilka emellertid hittills icke
av statsmakterna rönt vederbörligt beaktande.

Förbundet hemställer att det överväges, huruvida icke ett särskilt anslag
kunde ställas till länsstyrelsernas förfogande att användas i vissa särskilda fall
till bekostande av sådan undersökning, där, enligt vägstyrelsens enhälliga
mening, behov av dylik icke finnes. Skulle vägdistriktet sedermera komma
att bygga den föreslagna vägen, torde detsamma i detta sammanhang åläggas
att jämväl gälda dessa undersökningskostnader.

Även länsstyrelsen i Värmlands län uttalar önskvärdheten av att i vissa
fall kunna använda ett enklare förfarande med verkställande endast av en
uppskattning utan fullständig undersökning och detaljerat förslag. Ehuru 21
paragrafens avfattning enligt länsstyrelsens uppfattning icke torde utesluta
det sålunda ifrågasatta förfaringssättet, borde dock, till undanröjande av all
tvekan därom, detsamma uttryckligen medgivas.

Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot gjort gällande en motsatt uppfattning
i denna fråga och härutinnan yttrat följande:

Vad vägstyrelsernas förbund anfört örn önskvärdheten av ett enklare och
som följd därav även billigare förfarande vid den första projekteringen av
vägar kan vid första påseendet synas ha goda skäl för sig. En närmare
granskning av detta förbundets förslag torde dock ge vid handen, att man ej
skulle vinna vad man önskar med dess realiserande. En så pass tillförlitlig
kostnadsberäkning som den, vilken länsstyrelsen mäste ha tillgänglig för att
ta ställning till ett framkommet vägprojekt, torde i regel icke kunna åstadkommas
utan uppgörandet av ett mera detaljerat förslag. _ Förbundets förslag
skulle säkerligen ofta medföra, att tvenne undersökningar — kanske
avsevärt skilda till tiden och därför verkställda av olika personer — bleve
nödvändiga, först en mera summarisk och preliminär och sedan en mera noggrann
och definitiv med därmed följande ökade kostnader. Denna nackdel
torde vara minst lika stor som den, vilken i viss man är förenad med det
nuvarande förfarandet, i det att ett uppgjort förslag ibland kail komma att
få »ligga» så länge, att det måste omarbetas, innan det lägges till grund för
ett ståndpunkttagande. Erfarenheten ger förresten vid handen, att en dylik
olägenhet i de flesta fall kan undvikas genom ett förtroendefullt samarbete
mellan länsstyrelse, vägingenjör och vägstyrelser.

Vad angår behandlingen av städernas vägbyggnadsfrågor yttrar svenska
stadsförbundets styrelse:

Särskilt betänkliga ur städernas synpunkt äro enligt styrelsens mening de
bestämmelser, som enligt förslaget skulle komma att gälla beträffande ordningen
för avgörandet i praktiskt taget alla vägfrågor av någon betydelse. De
bestämmelser, som härutinnan föreslagits i 21 och 22 §§, och som (bortsett fran
riksväg) enligt 9 § skulle gälla icke blott anläggning av ny väg utan även

120

Kungl. Majlis proposition nr 21.

omläggning och förbättring av väg, skulle komma att medföra en genomgripande
förändring av vad hittills i praktiken tillämpats för städernas del.
Såsom torde framgå av den vid de sakkunnigas betänkande fogade särskilda
utredningen angående väghållningsbesväret i städerna, hava dessa hittills utövat
en praktiskt taget oinskränkt självbestämmanderätt i sina vägfrågor.
Det torde visserligen också genom nämnda utredning få anses påvisat, att utvecklingen
i detta hänsende gått vid sidan av gällande rätt, men samtidigt har
denna utveckling där karakteriserats såsom helt naturlig och betingad av
rådande förhållanden. Enligt de sakkunnigas förslag skulle nu denna utveckling
brytas och beslutanderätten i de vägfrågor, som här avses, även för
städernas vidkommande förbehållas länsstyrelsen. Överhuvud skulle tillvägagångssättet
vid dylika frågors prövning nära anpassas efter den praxis, som
utbildats för behandlingen av landsbygdens vägfrågor.

Också på denna punkt måste styrelsen återkomma till det intima samband,
som i städerna föreligger mellan väghållningen å ena sidan samt gatuhållningen
och stadsplaneringsunpgifterna å den andra. Förslaget i denna
del avser ju uppenbarligen att säkerställa ett ökat statligt inflytande på vägärendenas
behandling i städerna. Även örn detta i och för sig vore behövligt
— vilket styrelsen betvivlar — synes det på grund av nämnda samband uteslutet
att slå in på den väg förslaget innebär.

En mycket vägande invändning däremot synes först och främst vara, att
på så vis delar av i realiteten ett och samma trafikledsproblem inom en stads
område ofta skulle bli föremål för behandling i olika former. Härmed åsyftas
det så gott som regelmässigt föreliggande förhållandet, att en väg i stad
har direkt fortsättning i en infarts- eller genomfartsgata. Man kan icke få
förbise, att den formella skillnaden i dylika fall mellan väg och gata betingas
av andra anledningar än ur samfärdselns synpunkt. Det torde ligga i sakens
natur, att frågor angående omläggnings- eller förbättringsarbeten, vilka beröra
såväl gator som vägsträckor, ofta aktualiseras i städerna. Likaledes
kunna givetvis mindre sådana arbeten för vägarnas vidkommande direkt föranledas
av gatunätets nödvändiga utvidgning. Att under dylika förhållanden
införa en helt fristående ordning för vägärendenas behandling synes omöjligen
vara rationellt.

Ej mindre beaktansvärd synes härvidlag den omständigheten vara, att vägfrågorna
i städerna, såsom redan nämnts, i stor utsträckning direkt sammanfalla
med stadsplaneringsuppgifter. Den ingående och allsidiga prövning,
som måste ägnas en stads trafikledsproblem vid upprättandet av stadsplan
eller stomplan, torde i och för sig få sägas innebära bättre garantier
för en ljudelig lösning därav än ett överlämnande till statlig myndighet att
träffa avgörandet i enskilda fall, då detaljfrågor rörande vägväsendet aktualiseras.
En handläggning av dylika frågor i en ordning, som formellt ej
skulle anknyta till stadsplanelagstiftningens principer, synes med nödvändighet
innebära en oformlighet.

Icke heller torde det få förbises, att den procedur för behandlingen av här
avsedda vägfrågor, som utbildats för landsbj^gdens vidkommande, till stor
del lär hava sin förklaring i att vägdistrikten ej själva förfogat över erforderlig
teknisk sakkunskap för ändamålet. För städernas del torde man däremot
få utgå ifrån, att sådan sakkunskap ändock måste finnas tillgänglig för
gatuhållningsuppgifterna. Man bör kunna antaga, att den personal, som för
sådant ändamål anlitas i städerna, skall kunna lösa även de arbetsuppgifter,
som stadsvägarna erbjuda, på ett i tekniskt avsende tillfredsställande sätt.

I yttranden från många städer har gjorts gällande i stort sett samma mening
som den av stadsförbundets styrelse framförda, därvid särskilt understrukits,
att städerna i regel hade i sin tjänst tekniskt skolad personal, som vore bäst

Kungl. May.ts proposition nr SI. 121

skickad att upprätta planer och kostnadsförslag beträffande ifrågasatta vägbyggnadsföretag.

Den i 21 § sakkunnigförslaget föreskrivna ordningen för behandling av
fråga om anläggning av väg finner jag vara i huvudsak lämplig. Emellertid
synes bestämmelsen om sammanträde med trafikanter och övriga, vilka saken
kan angå, böra i så måtto uppmjukas, att det må ankomma på länsstyrelsen
att avgöra, huruvida med hänsyn till frågans omfattning och betydelse m. m.
dylikt sammanträde bör hållas. Föreskrift örn vederbörande landsfiskals
hörande, på sätt tvenne länsstyrelser föreslagit, anser jag icke böra lämnas,
men står det givetvis länsstyrelsen fritt att inhämta landsfiskalens yttrande,
därest utredningen därigenom kan anses bliva främjad.

Sakkunnigförslagets bestämmelser angående upprättande av plan och kostnadsförslag
föranleda ingen erinran från min sida, i vad desamma avse landsbygden.
Såsom av motiveringen till förslaget framgår hava de sakkunniga
icke tagit ställning till frågan, i vad män beträffande vägar, som skola byggas
med bidrag av statsmedel, i administrativ ordning böra meddelas ytterligare
bestämmelser i berörda hänseende. Sådana bestämmelser finnas nu givna i
instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och i kungörelsen angående
statsbidrag till allmänna vägars byggande m. m. och komma givetvis
även för framtiden att erfordras. Frågan örn revision av härutinnan gällande
föreskrifter torde komma att behandlas i annat sammanhang och kan därför
här lämnas å sido.

I förtydligande syfte hava de sakkunniga i 21 § intagit bestämmelse, att vad
i samma paragraf stadgats skulle äga motsvarande tillämpning i det fall, att
länsstyrelsen själv upptager fråga om anläggning av ny landsväg. I departementsförslaget
återfinnes ett motsvarande stadgande med en tilläggsbestämmelse
av innebörd, att föreskrifterna örn vägbyggnadsfrågors behandling skola
äga tillämpning även för det fall, att Kungl. Maj :t anbefaller länsstyrelsen att
upptaga fråga örn anläggning av väg. Skälen för detta tillägg har jag framhållit
i den allmänna motiveringen.

Vidkommande städernas vägbyggnadsfrågor finner jag i likhet med de
sakkunniga ett ökat statligt inflytande vara av behovet påkallat. Även för
städernas del torde därför, såsom de sakkunniga föreslagit, beslutanderätten
i dessa frågor böra utövas av länsstyrelsen. På grund av vissa i yttrandena
berörda förhållanden lärer det likväl icke vara ändamålsenligt att beträffande
alla vägbyggnadsföretag i stad kräva länsstyrelsens prövning. Härvid må
erinras örn att väg inom område, för vilket stadsplan eller stomplan fastställts,
i de flesta fall är avsedd att ingå i gata eller annan allmän plats.
Omläggning eller förbättring av dylik väg sammanhänger i regel med vägens
iordningställande som gata. Att underkasta hithörande arbeten länsstyrelsens
prövning torde i allmänhet icke vara erforderligt utan endast ägnat att medföra
omgång och besvär. I överensstämmelse med det nu sagda innehåller
departementsförslaget den bestämmelsen, att väg, som enligt för stad fastställd
stadsplan eller stomplan skall ingå i gata eller annan allmän plats, må omläggas
eller förbättras utan länsstyrelsens prövning.

Departe ments chefen.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Enligt sakkunnigförslaget skall länsstyrelsen låta upprätta plan och kostnadsförslag
rörande vägbyggnadsföretag, och detta skall gälla även vägar i
stad. Med beaktande av vad stadsförbundets styrelse och flera städer anfört
därom, att städerna i regel förfoga över tekniskt sakkunnig personal, väl skickad
för dylika arbetsuppgifter, har i departementsförslaget stadgats, att plan
och kostnadsförslag skola upprättas genom stadens försorg, där länsstyrelsen
ej annorlunda beslutar. Beträffande vägar inom de större och medelstora städerna
torde man kunna utgå ifrån att sådant beslut endast i undantagsfall
kommer att meddelas.

Om snöploglag.

24 §.

I fråga örn vinterväghållningen gäller enligt 65 § i 1891 års väglag, att länsstyrelsen
skall, efter vederbörandes hörande, inom varje vägdistrikt av lämpligt
belägna jordbruksfastigheter med undantag av staten eller menighet tillhöriga
allmänningsskogar inrätta så kallade ploglag, av vilka ett vart tilldelas en
viss vägsträcka för vidmakthållande. Enligt 75 § i samma lag äger emellertid
länsstyrelsen förordna örn vinterväghållningens utförande på annat sätt än
genom ploglag.

I det uti proposition till 1922 års riksdag framlagda förslaget till väglag
funnos bestämmelser om indelning av jordbruksfastigheter icke blott till ploglag
för vinterväghållningens ombesörjande utan även till körlag för framskaffande
av väglagningsämnen, därest sådant framskaffande icke kunde på
frivillighetens väg åvägabringas.

I olikhet härmed innefattar 1929 års vägsakkunnigas förslag icke någon
rätt för vederbörande vägdistrikt att av fastigheter mot ersättning uttaga arbetsbidrag
in natura. Beträffande detta spörsmål yttra de sakkunniga:

Erfarenheten under den tid systemet med vägkasseunderhåll tillämpats har
icke givit vid handen, att indelning av fastigheter till körlag med skyldighet
att framskaffa erforderliga väghållningsämnen är av behovet påkallad. Vid
sådant förhållande skulle lagstiftning härutinnan enligt de sakkunnigas mening
giva uttryck åt en alltför långt driven försiktighet. Ur enahanda synpunkter
hava de sakkunniga i sitt förslag icke upptagit bestämmelser örn snöploglag.
I de flesta distrikt torde redan nu vinterväghållningen ombesörjas
av vägstyrelsen. Bland de arbeten, som ingå i denna väghållning, är snöröjningen
det ojämförligt viktigaste och utföres numera i stor utsträckning med
maskinplogar, särskilt i landets mera snörika delar. Detta arbetssätt har
visat sig fördelaktigt såväl ur teknisk som ekonomisk synpunkt.

I yttrandena över sakkunnigförslaget har emellertid den meningen allmänt
kommit till uttryck, att möjlighet att för vinterväghållningens utförande anlita
särskilt inrättade ploglag alltjämt borde föreligga. Behov av ploglag
gjorde sig gällande särskilt beträffande bivägarna men även i fråga örn övriga
vägar vid de tillfällen, då snön under stormväder packats så hårt, att nödig
röjning icke kunde ske annorledes än genom skottning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 123

Väg styrelsernas förbund har anfört:

Behov av ploglag förefunnes särskilt inom rikets sydligare delar, där vägstyrelserna
icke, på samma sätt som i de snörikare trakterna, kunde stå maskinellt
rustade för att möta ett kraftigt snöväders följder. De numera förefintliga
anspråken på öppethållande av de allmänna vägarna torde vara praktiskt
taget omöjliga att tillmötesgå, därest icke ploglag snabbt kunde mobiliseras.
Ej minst bidragande till svårigheterna i detta avseende vore de längs vägarna
ofta förekommande stengärdesgårdarna. Kostnaderna för att mildra verkningarna
av starka snöfall bleve utan tvivel, örn ploglagen bibehölles, väsentligt
mindre än örn denna möjlighet vore stängd.

Då behov av ploglag alltjämt torde föreligga, hava bestämmelser örn sådana
inarbetats i departementsförslaget. I förevarande paragraf, som med
vissa ändringar motsvarar 65 § första stycket och 72 § gällande väglag, stadgas,
att länsstyrelsen skall verkställa ploglagsindelningen. Förslag därtill
skall uppgöras av vägstyrelsen, varefter ägare och brukare av jordbruksfastigheter
skola å kommunalstämma höras över förslaget. I motsats till vad som
nu gäller skall även staten eller menighet tillhörig allmänningsskog kunna
indelas till ploglag, örn den är lämpligt belägen och i övrigt för besväret tjänlig,
d. v. s. i erforderlig mån förfogar över arbetskraft och dragare. Då vinterväghållningen
i allmänhet lämpligast torde utföras på annat sätt än genom
ploglag, bör det stå vederbörande vägstyrelse fritt att bestämma, i vilken
omfattning den skall anlita ploglagen. Det har därför i förslaget stadgats,
att varje ploglag skall tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget
att efter vägstyrelsens bestämmande därå fullgöra vinterväghållningen.

25 §.

Paragrafen motsvarar 65 § andra stycket gällande väglag.

26 §.

Paragrafen motsvarar med vissa mindre ändringar 73 § gällande väglag.

27 §.

Paragrafen motsvarar 70 och 71 §§ gällande väglag. Enligt dessa lagrum
skall å vägstämma uppgörelse söka träffas med ploglagen örn ersättning för
vinterväghållningen under en period av minst fem högst tio år. Kan överenskommelse
ej träffas, skall ärendet hänskjutas till prövning av länsstyrelsen,
som bestämmer ersättningsbeloppen. Dessa föreskrifter örn fasta beting med
ploglagen tillämpas emellertid numera i allmänhet icke, utan ersättning utgår
i form av timlön för utfört arbete, vilket förfaringssätt ur såväl principiell
som praktisk synpunkt torde vara att föredraga. I förevarande paragraf har
därför stadgats, att ersättning skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överenskommelse
icke träffas angående ersättningens belopp, skall detta bestämmas
av länsstyrelsen.

28 §.

Enligt denna paragraf, som skall ersätta 74 § gällande väglag, äger vägstyrelsen,
örn snöploglags vinterväghållning eftersättes, låta på lämpligt sätt

Departe ments chefen.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr Bl.

Departe ments chefen.

avhjälpa bristerna. Låter vägstyrelsen mot lega utföra arbetet, skall den försumlige
ersätta den merkostnad, som kan uppstå därigenom, att han icke utfört
arbetet. Någon svårighet att utröna merkostnaden torde ej föreligga, då
den timlön, som den försumlige skulle ägt tillgodoräkna sig, bör vara förut
bestämd.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

29 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 34 och 35 §§ i de sakkunnigas
förslag (s. 85).

Svenska stadsförbundets styrelse har framhållit, att det föreslagna stadgandet,
att väg ej må inkräktas genom upplag av andra ämnen än sådana,
som erfordras för vägens underhåll, svårligen kunde tänkas gälla förbehållslöst
för stadsvägarnas vidkommande. Den successiva utvidgning av gatunätet,
som föranleddes av stadsbebyggelsens tillväxt, behövde formellt ej ske, förrän
i varje fall sådan bebyggelse i viss utsträckning först ägt rum. Då dylik bebyggelse
således kunde äga rum utmed allmän väg, torde det vara nödvändigt
att räkna med att väg i någon mån skulle kunna tagas i anspråk för
upplag av byggnadsmaterial.

Såsom i berörda yttrande påpekats, torde ett förbehållslöst förbud mot upplag
å väg i åtskilliga fall kunna medföra svårigheter, exempelvis när fråga
är örn uppförande av byggnad utmed väg, särskilt i tättbebyggda samhällen.
På grund härav har enligt departementsförslaget länsstyrelsen tillagts dispensrätt
även vad angår förbudet mot upplag, varjämte vidtagits vissa smärre,
huvudsakligen redaktionella ändringar i sakkunnigförslaget.

30—32 §§.

Dessa paragrafer motsvara 38 och 39 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 88).

Enligt 38 § första stycket i sakkunnigförslaget må icke utmed väg utan
länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras på mindre avstånd från vägbanans
mitt än 9 meter eller det större avstånd, dock högst 15 meter, som länsstyrelsen
på grund av särskilda skäl må hava bestämt. Är fråga örn uppförande
av mark i annat höjdläge än vägbanans, skall avståndet ökas så mycket,
som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad.

I samma paragrafs andra stycke stadgas, att, örn fråga väckts om nyanläggning
eller omläggning av väg, länsstyrelsen äger meddela förbud att
uppföra byggnad inom område, som kan beräknas komma att ligga inom visst
i beslutet angivet avstånd, dock högst 15 meter, från den tillämnade vägbanans
mitt. I

I de avgivna yttrandena bar ganska allmänt framhållits, att de i 38 § i sakkunnigförslaget
angivna avstånden icke äro tillräckliga, och denna anmärkning
gäller särskilt beträffande områden vid vägskäl och vid korsningar i
plan mellan allmän väg oell järnväg. Från åtskilliga håll har påpekats ange -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

125

lägenheten av att begreppet byggnad klarlägges oell att de i paragrafen stadgade
förbud må gälla icke allenast beträffande byggnader i egentlig mening
utan även i fråga örn andra anläggningar av mera bestående art, exempelvis
murar, staket, brädgårdar och bensinanläggningar, vilka äro av beskaffenhet
att minska sikten eller att genom sin omfattning eller dyrbarhet försvåra
genomförandet av framtida vägbreddning.

Byggnadsstyrelsen anser de föreslagna stadgandena innebära betydande fördelar
i förhållande till de nu gällande samt anför vidare:

Vad beträffar bestämmelserna i första stycket, första meningen, har byggnadsstyrelsen
i och för sig intet att erinra däremot. Styrelsen vill emellertid
ifrågasätta, huruvida icke maximiavståndet, 15 meter, skall komma att visa
sig vara för snävt tilltaget, i synnerhet beträffande områdena närmast de större
städerna. I allmänhet brukar nämligen stadsplanen för dylika samhällen,
åtminstone för ytterområdena, angiva ett avstånd mellan byggnadslinjerna å
ömse sidor örn huvudtrafikled av minst 30 meter, ofta betydligt större. ^ Styrelsen
vill i varje fall framhålla angelägenheten av att i dessa fall avståndet
av länsstyrelsen bestämmes till maximimåttet.

Mot bestämmelserna i paragrafens andra stycke har styrelsen intet att erinra
i vad de avse den egentliga landsbygden, där någon samhällelig bebyggelse
ej är att förvänta.

Därest en planerad väg skall tjäna som tillfart till ett större samhälle eller
förmedla genomgångstrafik över detsamma, är det av synnerlig vikt, att den
avsedda bebyggelsen och övriga användningssätt beträffande de områden, som
äro belägna närmast utanför samhället, noga klarläggas. Den mest rationella
lösningen av vägfrågan skulle i ett sådant fall givetvis erhållas genom att
man först upprättade en allmän dispositionsplan för tillräckligt stor del av det
område, inom vilket vägen skulle framdragas till samhället. Utan en sådan
plan torde någon tillförlitlig utredning icke kunna åstadkommas och kännedom
vinnas om alla de på en dylik fråga inverkande omständigheter. Innan
klarhet vunnits örn vägens lämpligaste sträckning, bör därför sådan bebyggelse
förhindras, som kan fördyra eller hindra den planerade vägens framdragande.

Enligt byggnadsstyrelsens mening torde det sålunda kunna starkt ifrågasättas,
huruvida, med hänsyn till svårigheten att omedelbart bestämma en
sådan vägs slutliga sträckning, något maximimått beträffande omfattningen
av det område, inom vilket byggnadsförbud må utfärdas, överhuvud bör meddelas
i lagen och örn det icke vore lämpligare att i nu angivna fall låta länsstyrelsen,
efter företagen utredning, bestämma erforderligt område, varå nybyggnad
utan särskilt lov ej finge ske. Ett dylikt byggnadsförbud torde icke
innebära större inskränkningar i markägares rätt att förfoga över sin fastighet
än som följer t. ex. av ett enligt 64 § stadsplanelagen utfärdat byggnadsförbud.
Givetvis bör ett sådant utvidgat byggnadsförbud icke givas längre
giltighetstid än intill dess den ifrågavarande vägsträckningen blivit till sitt
läge slutgiltigt bestämd.

Länsstyrelsen i Stockholms lån uttalar, att det icke synes lyckligt att begränsa
länsstyrelsens bestämmanderätt till det i förslaget angivna avståndet
av 15 meter från vägbanans mitt, vilket avstånd i vissa fall kan bliva otillräckligt,
utan torde den begränsning, som förslaget i denna del innehåller,
helt böra bortfalla.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

1931 års väg- och brosakkunniga hava yttrat:

Den nya väglagen kommer att tillämpas även för infartsvägar till stora
städer och för vägar genom tät bebyggelse. Dylika vägar kunna behöva skilda
banor för körtrafik, för fotgängare och cyklister, stundom även för spårvägslinjer
och för ryttare, vilka anordningar kunna kräva en sammanlagd bredd
av upp till 40 m. De sakkunniga vilja därför föreslå, att maximimåttet från
vägbanans mitt till bebyggelsen, som av länsstyrelsen kan bestämmas, må
ökas till 20 m. Beträffande minimimåttet, som av 1929 års vägsakkunniga
föreslagits till 9 m, kan det ifrågasättas, örn icke detta mått även är för litet
för huvudvägar och örn icke för dessa vägar en ökning till 12 m vore önskvärd.
Stadgandet om utökning av avståndet, när byggnad ligger i annat
höjdläge än vägbanan, är välbetänkt.

Vid vägskäl, där livligt trafikerade vägar sammanstöta, erfordras stundom
ytterligare ökning av det område, inom vilket byggnad utan särskilt tillstånd
icke må uppföras. Vid dylika vägskäl kan erfordras utrymme för roterande trafik.
De sakkunniga vilja därför föreslå, att länsstyrelse må äga befogenhet att
vid vägskäl förbjuda bebyggelse inom ett område, begränsat av en cirkel med
viss radie och med medelpunkten i skärningspunkten mellan de korsande vägarnas
mittlinjer.

De faromoment, som järnvägskorsningarna i plan utgöra, betinga, att särskilda
föreskrifter om bebyggelse vid dessa erfordras. De sakkunniga vilja
därför föreslå, att länsstyrelse må äga befogenhet förbjuda bebyggelse vid
järnvägskorsningar i plan inom visst erforderligt område.

Beträffande bestämmelserna i 38 § vilja de sakkunniga slutligen framhålla
behovet av att det område, som sålunda av länsstyrelse frilägges från bebyggelse,
noga fixeras. Varken bestämmelsen i den föreslagna lagen, att måtten
skola räknas från vägens mitt, eller, som i nuvarande lag stadgas, från vägens
kant, äro fullt tillfredsställande i detta avseende, ehuru 1929 års vägsakkunnigas
förslag innebär en betydande förbättring.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har föreslagit, att måtten i första stycket
skola bestämmas till 12 respektive 20 meter samt till 15 respektive 25
meter vid vägskäl och korsningar i plan mellan allmän väg och järnväg. Det
i andra stycket föreslagna måttet 15 meter borde ökas till 20 meter samt till
25 meter vid vägkorsning.

Järnvägsstyrelsen förklarar sig icke hava något att erinra mot förslaget,
under förutsättning att till de »särskilda skäl», som må föranleda länsstyrelse
att bestämma större avstånd än det normala, är att hänföra jämväl behovet
av fri sikt vid korsning mellan allmän väg och järnväg.

Väg styrelsernas förbund anför:

Genom skrivelse den 10 februari 1930 fäste förbundet chefens för kommunikationsdepartementet
uppmärksamhet på önskvärdheten av att vissa bestämmelser
beträffande »byggnadslinjer» vid vägar snarast måtte utarbetas. Det
är därför med glädje förbundet ser att dessa önskemål beaktats och att bestämmelser
härom inarbetats i det framlagda förslaget. Dessa bestämmelser
synas också i stort sett vara väl avvägda, men erfordra enligt förbundets oavvisliga
mening dels viss mindre ändring, dels vissa tillägg.

Ändringen avser de mått av minst 9 och högst 15 meter, inom vilka byggnad
ej utan länsstyrelses tillstånd må uppföras från vägbanans mitt. Dessa
mått synas ej vara tilltagna med tillräckligt beaktande av de breddningsmöjligheter,
som böra förefinnas vid de allmänna vägarna, åtminstone vid de av

•Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

127

riksvägs och vanlig landsvägs natur. Viel ödebygdsväg åter torde de kunna
fylla behovet. Vid livligare trafikerade vägar torde högsta gränsen böra ökas
till minst 17.5 meter och helst förslagsvis upp till 20 meter. Det förekommer
redan vägar i Stockholms närhet, där bredden på vägbanan fastställts
till 15 meter. I dylika fall äro de föreslagna minimi- och maximiavstånden
redan för små för att giva nödig trygghet för den i dessa fall vid vissa tillfällen
ytterst livliga trafiken. I kurvor synes dessutom det föreslagna minimiavståndet
av 9 meter vara alldeles för litet å innersidan och bör därför
vid kurvor under 500 m. radie ökas till 12 meter.

Tilläggen äro följande: Förtydligande bör göras över vad som i denna paragraf
avses med byggnad eller också bör paragrafen utsträckas att gälla jämväl
för bensinanläggningar, kyrkogårdsmurar, stängsel o. d. eller liknande anläggningar
av mera bestående art.

Tillräcklig hänsyn har ej tagits till de svårigheter, som särskilt förefinnas
i korsningspunkterna mellan två vägar eller mellan en väg och en järnvägslinje.
Ett friläggande från byggnader eller andra skymmande föremål i dylika
punkter på ett från den matematiska korsningspunkten större avstånd än
det som uppstår med de föreslagna bestämmelserna är en nödvändighet. Storleken
av den sålunda frilagda ytan kan givetvis göras till föremål för särskilt
övervägande och anser sig förbundet för närvarande icke kunna ange
något exakt mått å densamma, utan inskränker sig här endast till ett påpekande
av nödvändigheten med särskilda bestämmelser härutinnan.

Svenska väg föreningen föreslår, att de i första stycket angivna måtten skola
ändras till minst 12 respektive 20 meter samt att vid vägskäl och plana korsningar
mellan allmän väg och järnväg betydligt större områden än eljest må
friläggas från bebyggelse.

Svenska teknolog för euin g en, med vilken skånska ingenjörsklubben instämt,
bär förordat bestämmelser av följande innebörd:

Byggnad må icke utan länsstyrelsens tillstånd uppföras närmare vägbanans
mitt än 12 meter eller det större avstånd, dock högst 20 meter, som länsstyrelsen
på grund av särskilda skäl må bestämma. Vid vägskäl må ej utan dylikt
tillstånd byggnad uppföras på ett område, begränsat av en cirkel med
förslagsvis 30 meters radie och medelpunkten i skärningspunkten mellan de
korsande vägarnas mittlinjer. Vid vägs korsning i plan med järnväg skall
det från bebyggelse frilagda området bestämmas så, att det begränsas av räta
linjer från punkter på vägens och järnvägens mittlinjer, vilka punkter äro belägna
förslagsvis 100 meter från korsningspunkten. Länsstyrelsens befogenhet
att meddela byggnadsförbud beträffande mark utmed en tillämnad väg
bör omfatta ett område intill 20 meter från vägens mitt, vid vägkorsningar
utökat på sätt i det föregående angivits.

Flertalet vägingenjörer har föreslagit, att vid vägskäl byggnad icke skall
få uppföras inom ett område, som begränsas av sammanbindningslinjer mellan
punkter, belägna i de korsande vägarnas mittlinjer 50 meter från skärningspunkten.
Samma förslag har framställts av tekniska samfundet i Göteborg.

Enligt tredje stycket i 38 § sakkunnigförslaget skall vad i sagda paragraf
är stadgat icke äga tillämpning i fråga örn bebyggande av område, för vilket
stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.

128

Kungl. Maj: t a proposition nr SI.

Byggnadsstyrelsen har hemställt, att ifrågavarande stadganden måtte göras
tillämpliga även beträffande bebyggande av område, för vilket utomplansbestämmelser
fastställts. Härom yttrar styrelsen:

Paragrafen skall sålunda äga tillämpning beträffande dels den egentliga
landsbygden, där byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej äro gällande,
och dels de områden av stad och stadsliknande samhälle, vilka ej ingå i stadsplan
och för vilka ej heller fastställts stoxnplanebestämmelser eller utomplansbestämmelser.
För sistnämnda områden finnas vissa allmänna föreskrifter
meddelade i 80 § byggnadsstadgan angående storleken av tomtplats och den
del därav, som må bebyggas, byggnads avstånd i förhållande till väg, grannfastighet
och annan byggnad ävensom angående byggnads höjd och antal våningar.
Rörande byggnads avstånd till väg stadgas, att byggnad ej må läggas
närmare gräns mot väg än 4.5 meter och ej närmare vägs mittlinje än
9 meter. Vid mindre väg av ringa trafikbetydelse (enskild väg) kan dock byggnadsnämnden
medgiva mindre avstånd till vägs mittlinje, dock ej under 6 meter.

Enligt byggnadsstyrelsens mening böra bestämmelserna i ifrågavarande paragraf
av förslaget göras tillämpliga även inom område, för vilket fastställts
utomplansbestämmelser. I motsats till de sakkunniga kan byggnadsstyrelsen
icke finna, att de i utomplansbestämmelser upptagna föreskrifterna skulle kunna
ersätta de föreslagna bestämmelserna i 38 §. Utomplansbestämmelser innehålla
nämligen föreskrifter, motsvarande dem som finnas angivna i 80 § byggnadsstadgan.
De för områden på landet hittills fastställda utomplansbestämmelserna
överensstämma i huvudsak med stadgans föreskrifter, och de bestämmelser,
som fastställts för stadsområde^ innehålla i allmänhet endast obetydliga
avvikelser från dessa föreskrifter, i regel allenast beträffande tomtplats
storlek. Där icke utomplansbestämmelser redan finnas fastställda, torde de
alltså hädanefter ytterst sällan komma till användning inom stadsområden,
då 80 § byggnadsstadgan i allmänhet är tillfyllest. Genom utomplansbestämmelser
skulle visserligen kunna meddelas föreskrift av samma innehåll som
bestämmelserna i första stycket av 38 §. Någon möjlighet att genom utomplansbestämmelser
medgiva länsstyrelse tillstånd att utfärda sadant byggnadsförbud,
som avses i paragrafens andra stycke, förefinnes däremot icke.
Det byggnadsförbud, som omnämnes i 15 § stadsplanelagen, torde icke hava
avseende å föreliggande fall och någon rätt för länsstyrelse att meddela byggnadsförbud
för bestämmelseområde på landet stadgas icke i lagen. Ett dylikt
byggnadsförbud inom bestämmelseområdena skulle bliva av större betydelse än
beträffande övriga områden, för vilka paragrafen skall gälla. Den i utomplansbestämmelserna
intagna föreskriften örn byggnads avstånd till väg avser
— liksom 80 § byggnadsstadgan — endast att reglera bebyggandet i förhållande
till redan befintlig väg. Framdragandet av en ny väg inom ett dylikt
bestämmelseområde kan icke — såsom beträffande stadsplan, stomplan och
byggnadsplan är fallet — sägas komma att hindra genomförandet av bestämmelserna
eller stå i strid med desamma, då bestämmelserna med sin generella
avfattning närmast äro avsedda att reglera byggnadsverksamheten t. ex. i
förhållande till en trafikled, var helst den än må^ framdragas inom området.
Huruvida för bestämmelseområdenas del denna fråga bör ordnas genom ändring
av stadsplanelagstiftningen eller därigenom att 38 § i förslaget göres
tillämplig inom desamma, kan måhända vara tveksamt. Styrelsen anser för
sin del hinder icke möta mot att reglerna härom upptagas i ett sammanhang i
väglagen.

Även i en del andra yttranden, däribland av 1931 ars ruth och brosakkunniga
samt svenska teknolog föreningen, hava den blivande väglagens bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

129

melser om byggnadsförbud ansetts böra göras tillämpliga jämväl beträffande
område, för vilket utomplansbestämmelser fastställts.

I 39 § av sakkunnigförslaget stadgas bland annat, att utmed väg må ej på
mindre avstånd än 9 meter från vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd
förekomma upplag eller annan anordning, som hindrar vägens avvattning,
skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten.

Icke så få myndigheter m. fl. hava funnit det angivna avståndet, 9 meter
från vägbanans mitt, otillräckligt. De flesta av dem, som yttrat sig härutinnan,
hava föreslagit antingen 12 eller 15 meter samt vid vägskäl och järnvägskorsningar
i plan ännu större avstånd.

Länsstyrelsen i Gotlands län har förordat, att lagrummet gives en mera
allmän avfattning, innebärande förbud mot varje anordning utmed väg, vare
sig stängsel, upplag, bensinpump, telefonstolpar eller annat, som kan skymma
utsikten, verka snösamlande eller försvåra underhållet eller överhuvud innebära
fara för trafiksäkerheten. Det torde, enligt nämnda länsstyrelses uppfattning,
knappast vara möjligt att låta dylikt förbud vara knutet till visst
avstånd från vägen; de lokala förhållandena och anordningarnas art försvårade
uppställande av en bestämd regel härutinnan.

Svenska stadsförbundets styrelse har — under framhållande av liknande
skäl som av förbundet åberopats beträffande upplag å väg — förklarat sig
anse berörda stadgande i 39 § av sakkunnigförslaget icke kunna ifrågakomma
vad angår stadsvägarna.

Yad först angår förbud mot byggnads uppförande utmed väg lära de inkomna
yttrandena giva vid handen, att sakkunnigförslagets bestämmelser i
denna del böra skärpas. I anledning härav har i departementsförslaget stadgats,
att byggnad ej må uppföras på mindre avstånd än 12 meter (enligt sakkunnigförslaget
9 meter) från vägbanans mitt. Beträffande ödebygdsväg har
emellertid det i de sakkunnigas förslag angivna avståndet bibehållits. I överensstämmelse
med allmänt uttalade önskemål skola, på sätt lagtexten närmare
utvisar, särbestämmelser gälla rörande område vid korsning i samma plan mellan
allmänna vägar eller mellan sådan väg och vissa andra trafikleder. Föreligga
eljest särskilda skäl att för tillgodoseende av trafiksäkerheten öka de
förutnämnda minsta avstånden av 12 respektive 9 meter, skall länsstyrelsen
äga föreskriva sådan ökning, dock högst till 20 meter (enligt sakkunnigförslaget
15 meter).

Vidkommande länsstyrelsens rätt att utfärda byggnadsförbud i anledning av
väckt fråga örn nyanläggning eller omläggning av väg har, huvudsakligen på
av byggnadsstyrelsen anförda skäl, i lagtexten icke fastslagits något maximimått
beträffande omfattningen av det område, med avseende å vilket förbud må
utfärdas.

Vidare föreligger mellan förslagen den olikheten, att enligt departementsförslaget
stadgandena om byggnadsförbud skola vara tillämpliga även vad angår
område, för vilket utomplansbestämmelser fastställts. Rörande skälen härför
får jag hänvisa till vad byggnadsstyrelsen i denna del yttrat.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 21.

Departe ments chefen.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Bestämmelserna örn upplag, stängsel eller dylik anordning, som hindrar
vägs avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara
för trafiksäkerheten, hava synts lämpligen böra ansluta sig till stadgandena örn
förbud mot byggnads uppförande utmed väg.

33 §.

Paragrafen motsvarar 37 § i sakkunnigförslaget (s. 87).

Från många håll har uttalats den från de sakkunnigas mening avvikande
uppfattningen, att det i lagrummet föreskrivna tvångsförfarandet bör kunna
tillämpas även för att befordra vägs upptorkande. Denna åsikt har framförts
av, bland andra, sex länsstyrelser, fjorton vägingenjörer samt vägstyrelseföreningarna
i två län.

Länsstyrelsen och väg styrelseföreningen i Kalmar län framhålla såsom önskvärt,
att föreläggande må kunna meddelas även angående borthuggande av
buskar, som förorsaka snösamling å väg.

Länsstyrelsen och vägingenjören i Göteborgs och Bohus län föreslå, att beslutanderätten
beträffande röjningsåtgärder skall överlämnas åt vägingenjören
i stället för åt vägnämnden, vilken senare allenast borde hava att pröva tvistiga
ersättningsfrågor. Samma förslag har framförts av vägstyrelsernas förbund,
väg styrelse förening en i Skaraborgs län samt tekniska samfundet i Göteborg.

I några yttranden har uttalats önskvärdheten av lagtextens avfattande så, att
därav tydligt framgår, att vägnämndens tillkallande icke bör ifrågakomma,
förrän försök till överenskommelse med jordägaren misslyckats.

I fråga om skadeståndsskyldighetens omfattning hava länsstyrelserna i Blekinge
samt Göteborgs och Bohus län ställt sig tveksamma till borttagandet av
den nu gällande begränsningen, att ersättning skall lämnas allenast i händelse
jordägaren lider avsevärd skada. Den föreslagna utökningen av skadeståndsskyldigheten
kunde nämligen antagas komma att medföra en del trakasserier.
Från vissa håll har föreslagits en sådan formulering av stadgandet örn skadeersättning,
att därav tydligt måtte framgå, att jordägaren är berättigad till
ersättning jämväl för sitt arbete med röjningens utförande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, v äg ingeniör erna i Östergötlands och
Gävleborgs län samt vägstyrelsefGreningen i Östergötlands län hava gjort gällande,
att röjning eller i allt fall den upprepade röjning, som erfordras för
att för framtiden bibehålla fri sikt, borde ombesörjas av väghållaren själv
och att förty vägnämndens beslut icke borde innefatta ett föreläggande för
jordägaren att utföra röjningen. Såsom skäl härför har åberopats, bland annat,
att jordägaren i allmänhet torde sakna större intresse för fri sikts erhållande
och bibehållande och icke utan upprepade påminnelser komme att fullgöra
sin röjningsskyldighet. Länsstyrelsen i Östergötlands län har däremot
förklarat sig dela den uppfattning, som kommit till uttryck i de sakkunnigas
förslag, nämligen att föreläggandet bör riktas mot jordägaren och icke mot
väghållaren. Att själva utförandet av den föreskrivna röjningen lämpligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

131

bör överlåtas åt väghållaren, är val — yttrar länsstyrelsen -—- riktigt, men härom
torde överenskommelse i regel kunna träffas mellan jordägaren och väghållaren.

I anledning av att olika meningar uttalats i frågan, huruvida 24 § gällande
väglag, vilket lagrum motsvaras av 37 § i sakkunnigförslaget, kan tillämpas för
erhållande av fri sikt över järnväg vid korsning med allmän väg, hava de sakkunniga
anmärkt, att de icke avsett, att nämnda paragraf i deras förslag skulle
kunna tillämpas för sådant fall.

De sakkunniga, vilka den 20 november 1931 tillkallats för att inom kommunikationsdepartementet
biträda med utredning örn åtgärder till höjande av
trafiksäkerheten vid korsningar i plan mellan vägar och järnvägar m. m., hava
i sitt den 31 januari 1933 avgivna betänkande uttalat sig i denna fråga och
därvid anfört:

Att 24 § i gällande väglag icke är tillämplig för erhållande av fri sikt över
järnväg i den utsträckning, som avses i § 5 uti 1924 års kungörelse angående
varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan
mellan järnväg och väg, förefaller tämligen tydligt. Enligt § 2 i denna kungörelse
åligger det järnvägs innehavare att i förekommande fall uppsätta i
kungörelsen angivna säkerhetsanordningar. Då dylika anordningar som regel
skola uppsättas endast där fri sikt enligt § 5 i kungörelsen icke förefinnes,
skulle — därest åt 24 § väglagen gåves nyssnämnda vidsträckta tillämpning
— detta kunna hava till följd, bland annat, att järnvägs innehavare i första
hand påkallade skyldighet för vederbörande vägdistrikt att anordna fri sikt
enligt § 5 i 1924 års kungörelse och endast för det fall, att dylik sikt icke
kunde —• i allt fall icke utan betydande kostnader — åstadkommas, uppsatte
säkerhetsanordningar enligt § 4 i kungörelsen. I likhet med de vägsakkunniga
finna utredningsmännen därför, att det stadgande, som i det nya väglagsförslaget
är avsett att ersätta ifrågakomna bestämmelse i 24 § väglagen,
icke bör givas tillämplighet med avseende å fall, som avses i nyssberörda § 5.

Att helt utesluta stadgandets tillämpning med avseende å korsning mellan
järnväg och allmän väg torde emellertid icke böra ifrågakomma och är förmodligen
ej heller av de vägsakkunniga avsett. Exempelvis förekomma fall,
då visserligen kryssmärke är synligt inom avstånd, som föreskrives i § 3 uti
1924 års kungörelse, eller ljussignal kan iakttagas inom det avstånd, som i
;§ 8 av kungörelsen stadgas, men i vilka fall kryssmärket eller ljussignalen
skulle kunna göras synligt på ett betydligt större avstånd — vilket givetvis
innebure en avsevärd förbättring — därest några skymmande träd bleve borthuggna,
en skymmande häck klippt etc. Till att utföra dylika åtgärder äro
järnvägarna icke pliktiga; ofta sakna de för övrigt möjlighet därtill. Enligt
utredningsmännens uppfattning ligger det lika mycket i trafiksäkerhetens intresse,
att åtgärder av nu angiven art vidtagas, som att, för erhållande av
fri sikt över vägbanan, i en vägkurva träd borthugges eller kvistas. Det vill
därför synas utredningsmännen, att den möjlighet till beredande av bättre sikt,
som av de vägsakkunniga föreslagits, bör föreligga jämväl med avseende å nyss
angivna och därmed jämförliga förhållanden vid korsning i plan mellan järnväg
och allmän väg. I dylikt syfte kunde måhända räcka att — i stället för
den föreslagna lydelsen »fri sikt över vägbanan» — det i gällande väglag förekommande,
mera obestämda uttrycket »fri sikt» bibehölles samt att i motiveringen
till ett blivande stadgande av sådant innehåll gåves uttryck åt den uppfattning
om dess tillämplighet, som här uttalats.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget anfört:

Styrelsen kunde för sin del icke finna annat, än att det föreslagna stadgandets
ordalydelse lämnade utrymme för en sådan tolkning, att stadgandet vore
tillämpligt jämväl då det gällde att förebygga fara i anledning av korsning
mellan järnväg och landsväg. Även örn här ej vore fråga örn »fri sikt över
vägbana», så syntes hänsyftningen på trafiksäkerheten i övrigt såsom motiv
till ifrågavarande åtgärder utgöra tillräckligt stöd för denna uppfattning.
En sådan tolkning måste även vara sakligt sett synnerligen befogad i betraktande
av att plankorsningar mellan järnväg och landsväg enligt vad erfarenheten
visat utgjorde en så betydande fara, närmast för landsvägstrafiken, att
.så pass enkla och blygsamma åtgärder för ökat skydd i form av fri sikt över
järnvägen, varom i § 37 förmäldes, måste anses, under förutsättning av en förståndig
tillämpning, särdeles väl motiverade. Såvitt styrelsen kunde finna
förelåge heller intet skäl, varför det skulle föreligga större behov av ifrågavarande
skyddsåtgärder vid exempelvis en landsvägskrök, en korsning mellan
två landsvägar eller vid en utfartsvägs anslutning till landsväg än vid en plankorsning
mellan järnväg och landsväg. Därest paragrafen ej skulle anses
kunna eller böra givas den tolkning, som styrelsen sålunda funne påkallad,
hemställde styrelsen för den skull, att paragrafen måtte givas sådan formulering,
att den bleve tillämplig jämväl å korsning mellan järnväg och väg.

Svenska jämvägsföreningen finner likaledes den föreslagna bestämmelsen
böra gälla i fråga örn åstadkommande av fri sikt över järnväg vid korsning
med allmän väg. Till utmärkande härav torde, yttrar föreningen, efter orden
»över vägbana» lämpligen böra införas orden: »eller densammas korsning med
väg eller järnväg». — Liknande uttalande har gjorts av vägstyrelseföreningen
i Malmöhus län.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att för möjliggörande av fri sikt,
som järnvägsförvaltning önskar åstadkomma, jordägare bör vara skyldig att
tåla skogsröjning. I

I anledning av att det i 24 § gällande väglag använda uttrycket »fri sikt»
i förslaget utbytts mot uttrycket »fri sikt över vägbana» har länsstyrelsen i
Malmöhus län ifrågasatt ett förtydligande samt härom yttrat:

Huruvida med förändringen i uttryckssättet avsetts att giva, föreskriften
ett annat innehåll, framgår ej klart av motiveringen till föreskriften. Nuvarande
föreskrift lär i allmänhet hava tolkats så, att den gällt fri sikt icke blott
över den väg, på vilken den vägfarande i ett visst ögonblick befinner sig, utan
också över en väg, som stöter till denna. För sistnämnda händelse har fordran
på »fri sikt» inskränkts till krav på avlägsnande av sådant, som omöjliggör
iakttagande på nödigt avstånd av fordon, som framföres på den tillstötande
vägen. Det skulle kunna tänkas att de sakkunniga avsett, att föreskriften endast
rör fri sikt över den vid ett givet tillfälle använda vägbanan, men mot ett
sådant antagande strider det av de sakkunniga i motiven till paragrafen gjorda
uttalandet, att de icke avsett att förevarande föreskrift i förslaget skulle tilllämpas
för erhållande av fri sikt över järnväg vid korsning med allmän väg.

Jämväl länsstyrelsen i Skaraborgs län finner ett förtydligande i berörda
avseende påkallat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

133

Angående den föreslagna bestämmelsen, att å väg växande träd, vars bevarande
anses önskvärt ur naturskyddssynpunkt, icke må borthuggas utan
tillstånd av vägnämnden, yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Att naturskyddssynpunkten vunnit beaktande i sista stycket av 37 § finner
länsstyrelsen riktigt. Skyddet bör dock icke inskränkas till allenast å
väg växande träd — i praktiken liktydigt med alléträd — utan få omfatta jämväl
vid sidan av vägen befintliga träd, vilka särskilt förtjäna bevaras, men
beträffande vilka tillämpning av paragrafens första stycke satts i fråga.
Länsstyrelsen förmenar, att i dylika fall vägingenjören _— örn, såsom länsstyrelsen
föreslagit, denne erhåller beslutanderätt örn röjning — skall kava att,
oberoende av anförda besvär, hänskjuta frågan, icke till vägnämnden utan till
länsstyrelsen, innan träds borthuggande må äga rum. Detsamma synes böra
gälla även beträffande å eller invid väg växande träd, som äro att. betrakta
som kulturminnesmärken eller med vilka historiska minnen äro förknippade.

Aven länsstyrelsen i Västmanlands län har funnit det icke lämpligt med
vägnämndens medverkan för vidtagande av åtgärder ur naturskyddssynpunkt.
Tillståndet till träds borthuggande borde meddelas av länsstyrelsen, som enligt
gällande författningar handhade liknande ärenden. Enligt länsstyrelsens
i Örebro län mening lärer, därest stadgandet skall bibehållas, för vinnande
av nödig effektivitet detsamma böra ändras därhän, att å väg växande träd,
som kan antagas hava värde ur naturskyddssynpunkt, ej må borthuggas utan
vägnämndens tillstånd.

De sakkunniga hava framhållit, att röjning i syfte att befordra vägs upptorkande
i betraktande av vägarnas nuvarande beskaffenhet icke kunde anses
så av behovet påkallad, att tvångsförfarande borde ifrågakomma, i händelse
överenskommelse med jordägaren icke kunde träffas. Med hänsyn till här avsedda
åtgärders betydelse för vägunderhållet anser jag emellertid, att man icke
bör avhända sig enligt gällande lag föreliggande möjlighet att i fall av behov
förordna örn dylika åtgärder för befordrande av vägs upptorkande. Vidare
torde, såsom i några yttranden påpekats, skyldighet böra kunna åläggas jordägaren
att borthugga snösamlande buskar.

Det i vissa yttranden framförda förslaget, att föreläggande att vidtaga röjningsåtgärder
skulle meddelas av vägingenjören, medan däremot skadeståndsfrågan
skulle prövas av vägnämnden, synes av flera skäl icke vara lämpligt.
Prövningen av skadeståndsanspråket torde böra ankomma på den, som meddelat
föreläggandet, och båda funktionerna fyllas av vägnämnden. I detta sammanhang
må erinras därom, att jämlikt 46 § kunskap och erfarenhet beträffande
såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola finnas företrädda
inom nämnden, som alltså kan förväntas erhålla en för fullgörande av
nu ifrågavarande uppgifter väl lämpad sammansättning. I enlighet med vad
i några yttranden förordats har lagtexten avfattats så, att därav tydligt framgår,
att vägnämnden bör anlitas först sedan försök till överenskommelse med
jordägaren misslyckats.

Vad angår skadeståndsskyldigheten anser jag, att till förekommande av bagatellartade
tvister den i gällande väglag stadgade begränsningen, innebärande

Departe ments chefen.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

att ersättning skall lämnas allenast i händelse jordägaren lider avsevärd skada,
bör bibehållas. Vid bedömandet av det i vissa yttranden berörda spörsmålet,
huruvida och i vad mån jordägaren skall vara berättigad till ersättning jämväl
för själva röjningsarbetet, må beaktas, att jordägaren givetvis äger tillgodogöra
sig de träd eller buskar, som borthuggas. Vid sådant förhållande kan
icke såsom en allmängiltig regel gälla, att ersättning skall utgå för arbetet.

Beträffande frågan, huruvida föreläggande må kunna meddelas för erhållande
av fri sikt över järnväg vid korsning med allmän väg, kan jag i huvudsakliga
delar instämma i det uttalande, som därutinnan gjorts av förenämnda
sakkunniga för utredning örn åtgärder till höjande av trafiksäkerheten vid
korsningar mellan väg och järnväg. I enlighet med vad dessa sakkunniga förordat
har i stället för det av 1929 års vägsakkunniga använda uttrycket »fri
sikt över vägbana» det i gällande väglag förekommande, mera vida uttrycket
»fri sikt» upptagits i departementsförslaget.

I detta förslag återfinnes icke det i sakkunnigförslaget intagna stadgandet,
att å väg växande träd, vars bevarande anses önskvärt ur naturskyddssynpunkt,
icke må borthuggas utan tillstånd av vägnämnden. Det finnes knappast
anledning befara någon vandalisering i detta avseende, och en bestämmelse
däremot skulle i allt fall med den vaga formulering, som åt densamma
torde få givas, komma att vid tillämpningen erbjuda åtskilliga svårigheter
och ofta förorsaka onödig kostnad och tidsutdräkt.

34 §.

Paragrafen motsvarar 36 § i sakkunnigförslaget (s. 87).

I enlighet med vad några länsstyrelser föreslagit, har i fråga örn vägmärkena
tillagts, att de skola vara av beskaffenhet, som i särskild ordning bestämmes.
I kungörelsen den 12 juni 1931 (nr 252) angående vägmärken hava
meddelats detaljerade föreskrifter angående olika slag av sådana märken.

35 §.

Paragrafen motsvarar 41 § i sakkunnigförslaget (s. 91).

I vissa yttranden har föreslagits, att det i paragrafen avsedda förbudet
skall utsträckas att gälla även upptagande av grop eller grav av beskaffenhet
att medföra fara för trafiken. Med hänsyn till innehållet i nästföregående
paragrafs första stycke synas emellertid knappast tillräckliga skäl föreligga
för en dylik skärpning av förbudet.

36 §.

Paragrafen motsvarar 40 § i sakkunnigförslaget (s. 89).

I yttrandena har ganska allmänt uttalats, att förslagets bestämmelser böra
avsevärt skärpas. Beträffande det i första punkten av 40 § angivna avståndet
9 meter från vägbanans mitt hava tre länsstyrelser, flertalet vägingenjörer
och kungl, automobilklubben förordat ökning till 25 meter. Två länsstyrelser
och en vägingenjör föreslå 20 meter, medan åter en länsstyrelse, fyra vägin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 135

genjörer och en vägstyrelseförening uttala sig för ett avstånd av 12 meter.
Tre länsstyrelser hava utan angivande av visst mått förordat skärpta bestämmelser.
En vägstyrelseförening har föreslagit stadgandets ändring därhän,
att annonstavlor, reklamskyltar och dylikt överhuvud taget icke få uppsättas
utan länsstyrelsens tillstånd.

Länsstyrelsen i Blekinge län har påpekat, att med den allmänna avfattning
stadgandet erhållit syntes det svårt att under förbudet icke inbegripa
även anbringande av skylt å byggnad till upplysning exempelvis om där bedriven
affärsrörelse eller annan näring. Det syntes därför nödvändigt, att
undantag i detta hänseende uttryckligen stadgades. Undantaget borde emellertid
gälla endast å byggnad fastsatt annonstavla o. d. samt vidare avse
endast första punktens och ej även andra punktens fall.

Även kungl automobilklubben framhåller, att föreskrifterna böra gälla allenast
fristående tavlor och skyltar. Enligt klubbens åsikt bör förbud stadgas
mot anbringande av reflektorer å anordningar, varom nu är fråga.

Andra punkten i sakkunnigförslaget hava väg styrelsernas förbund samt
länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads och Örebro län m. fl. funnit allt för
vagt formulerad och därför svår att tillämpa. Att objektivt avgöra, örn en
tavla eller skylt är av beskaffenhet att så tilldraga sig vägfarandes uppmärksamhet,
att trafiksäkerheten därigenom menligt påverkas, torde icke gärna
vara möjligt, yttrar länsstyrelsen i Kristianstads län.

Från åtskilliga håll har förordats, att lagtexten gives en avfattning, som
tydligt tillkännagiver, att förbudet gäller icke blott skyltar, vilka på grund
av sin form kunna förväxlas med vägmärken av fastställd typ, utan även sådana,
som utförts i för vägmärken oell vägsignaler föreskriven färg.

Järnvägsstyrelsen finner det visserligen självfallet, att med det i paragrafen
använda uttrycket »vägmärke av fastställd typ» avsetts även de varningsmärken
och säkerhetsanordningar, som enligt särskild författning skola finnas
vid vissa järnvägsövergångar, men anser likväl att detta bör tydligt utsägas
i lagtexten.

Telegrafstyrelsen har —- med förmälan att styrelsen sedan någon tid tillbaka
låtit längs de allmänna vägarna uppsätta mindre skyltar eller snarare
vägvisare, avsedda att utmärka vägen till närmaste telefonstation — hemställt,
att väglagens ordnings- och säkerhetsföreskrifter icke måtte göras tilllämpliga
beträffande dessa skyltar. I

I likhet med de sakkunniga finner även jag, att nu gällande förbud mot
uppsättande utmed väg av annonstavlor, reklamskyltar eller dylikt bör skärpas.
Det avstånd från vägbanans mitt, inom vilket sådan anordning icke må
förekomma, har i sakkunnigförslaget angivits till 9 meter men torde, såsom
i yttrandena ganska allmänt framhållits, böra avsevärt utökas. I överensstämmelse
härmed har det i departementsförslaget bestämts till 25 meter.
Ifrågavarande förbud skall emellertid icke avse å byggnad inom tättbebyggt
samhälle uppsatt tavla eller skylt samt ej heller sådan anordning, som upp -

Departe ment»- chefen.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

satts å annorstädes belägen byggnad till upplysning om på stället bedriven
affärsrörelse eller annan verksamhet.

Den i sakkunnigförslaget förekommande bestämmelsen, att ej i något fall
inom synhåll från väg må förekomma tavla, skylt eller dylikt, som av vägfarande
kan förväxlas med vägmärke av fastställd typ, återfinnes i något
omredigerad form i departementsförslaget. Däremot innehåller detta icke
någon motsvarighet till det av de sakkunniga föreslagna stadgandet örn förbud
mot tavla, skylt eller dylikt, som är av beskaffenhet att så tilldraga sig
vägfarandes uppmärksamhet, att trafiksäkerheten därigenom menligt påverkas.
En dylik föreskrift skulle nämligen med hänsyn till den vaga formulering,
som åt densamma torde få givas, komma att erbjuda åtskilliga svårigheter
i fråga örn tillämpningen.

I anslutning till innehållet i 25 § gällande väglag hava såsom ett tredje
stycke i förevarande paragraf av departementsförslaget införts bestämmelser
med avseende å sådana tavlor och skyltar, som allenast på grund av vägs
omläggning eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att
falla under förbud enligt paragrafens första stycke.

Med anledning av telegrafstyrelsens förut berörda hemställan beträffande
av styrelsen uppsatta mindre skyltar, avsedda att utmärka vägen till närmaste
telefonstation, må framhållas, att dylika skyltar, som hava karaktär
mera av vägmärken än av reklamanordningar, icke torde vara att räkna till
de anordningar, varom nu är fråga.

37 §.

I kungörelsen den 6 juli 1906 (nr 66) angående förbud att utan särskilt
tillstånd upprätta enskilda telegraf-, telefon- eller andra svagströmsledningar
å viss mark m. m. stadgas, att stolpar eller stöd, som uppsättas längs
efter allmän väg, icke få anbringas å vägbanan eller i övrigt på sådant sätt, att
genom stolparna eller de mellan dem spända ledningstrådarna uppstår hinder
eller olägenhet för vägtrafiken eller vägunderhållet. Då ledning korsar allmän
väg, skall avståndet från nedersta ledningstråden till vägbanan vara minst
4.4 meter.

Föreskriftterna i nämnda kungörelse avse visserligen icke telegrafverkets
inom område för allmän väg framdragna svagströmsledningar, men kungörelsens
bestämmelser angående sättet för ledningars uppsättande hava dock i
viss mån ansetts böra vara normerande även i fråga örn telegrafverkets ledningar.
Beträffande dessa senare har i telegrafverkets byggnadsinstruktion
av år 1902 föreskrivits, bland annat, att ledning utmed väg skall framdragas
så nära vägen som möjligt med iakttagande, att ingen ledningstråd bör
komma marken närmare än 3 meter eller, vid korsning med vägen, 4.4 meter.
I samma instruktion stadgas vidare, att stolpe icke får placeras så, att den
blir till hinder för vägtrafiken. Dessa föreskrifter hava senare kompletterats
med anmodan till telegrafverkets linjedirektörer att tillse, att stolpar och stag,
som äro placerade i vägkanter och därigenom inkräkta på vägbredden, vid
utbyte eller vid ändring av linjen icke placeras så nära vägkanten, att de bliva

Kungl. Majlis proposition nr 21.

137

till hinder för trafiken. Tillika hava linjedirektörerna anmodats tillse, att stolparna
icke sättas i dikena, så att avrinningen försvåras.

De sakkunniga, som i motiven till 35 § i sitt förslag till lag örn allmänna
vägar omnämnt nyssberörda bestämmelser, hava i sammanhang därmed uttalat,
att de med det i 35 § stadgade förbud mot förekomsten å väg av anordningar,
som bereda samfärdseln olägenhet, avsett jämväl telegraf- och telefonledningar,
i den mån de medföra sådan verkan. De sakkunniga tillägga, att
beträffande dylika ledningars anordnande å eller utmed väg uppenbarligen
erfordras i administrativ ordning meddelade detaljerade föreskrifter.

Genom beslut den 20 januari 1928 uppdrog Kungl. Majit åt telegrafstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att gemensamt, efter samråd
med länsstyrelserna samt svenska vägföreningen och automobilklubben, verkställa
utredning och till Kungl. Maj :t inkomma med därav föranledda förslag
i fråga örn dels lämpligaste sättet för framdragande av telegrafverkets stolplinjer
utmed allmänna vägar samt normerande bestämmelser för dylika arbeten,
dels nödvändiga förändringar beträffande redan befintliga stolplinjer,
dels ock sättet för täckande av kostnaderna för i planen ingående arbeten.

Telegrafstyrelsen har i sitt den 28 februari 1933 avgivna yttrande över
sakkunnigförslaget — efter omnämnande att den telegrafstyrelsen och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen anbefallda utredningen vore slutförd och resultatet
därav sammanfattat i en promemoria — anfört:

Vid en jämförelse av bestämmelserna i lagförslagets paragrafer, så vitt de
avse framdragande av telegraf- och telefonledningar å eller utmed väg, med
de föreskrifter, som av telegrafstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagits i sådant hänseende och som äro avsedda att gälla även framdragande
av svagströmsledningar i jordkablar inom område för allmän väg,
framgår följande.

I 34 § föreskrives: »Väg må ej inkräktas^ genom upplag av^ andra ämnen
än sådana, som erfordras för vägens underhåll. Å vägbana må upplag, som
nu sagts, förekomma allenast under pågående arbete med vägens underhåll.»
Detta stadgande komme att, därest det ^skulle tillämpas även då fråga är örn
framdragande av svagströmsledningar å eller utmed allmän väg, i hög grad
försvåra och fördyra sådant arbete. Detta gäller även och i ännu högre grad,
då fråga är om framdragande av svagströmsledningar i jordkablar inom område
för allmän väg. Det är nämligen så gott som ofrånkomligt att vid arbeten
av ifrågavarande slag hava möjlighet till upplag inom vägområdet av
uppgrävda jordmassor och av erforderlig materiel. Ett stadgande av motsvarande
innehåll ha telegrafstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen givetvis
icke upptagit i sitt förslag till föreskrifter för framdragande av svagströmsledningar
inom område för eller utmed allmän väg. Styrelserna hava
ansett, att erforderlig plats inom vägområdet för upplag av materiel för arbetets
bedrivande vore en självfallen sak, allenast^ med den inskränkning, att
upplagen örn möjligt inskränkas till tiden för pågående arbete och i varje fall
förläggas så, att hinder eller olägenhet för vägtrafiken i möjligaste mån und vikcs.

„

Mot 35 § i väglagsförslaget har telegrafstyrelsen icke något att erinra.
Styrelsen måste emellertid härvid fiirutsätta att ett visst rådrum lämnas för
undanflyttandet av stolpar m. m., som kunna anses medföra olägenhet för sam -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

färdseln eller väghållningen. Detta torde jämväl stå i överensstämmelse med
innehållet i 71 § av väglagsförslaget.

I 39 § av detta förslag stadgas:

»Utmed väg må ej heller på mindre avstånd än nio meter från vägbanans
mitt utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag eller annan anordning,
som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest
innebär fara för trafiksäkerheten.» Örn telegrafverket utan att begära länsstyrelsens
tillstånd skulle uppsätta sina stolplinjer på kortare avstånd än det
sålunda föreslagna, kunde telegrafverket alltid riskera att påstående gjordes
att stolplinjen skulle åstadkomma hinder eller fara. Telegrafverket skulle
därför, för att vara på den säkra sidan, under alla förhållanden behöva begära
dylikt tillstånd. Ett slikt förfaringssätt skulle för telegrafverket medföra
en sådan omgång — eventuellt genom överklagande av länsstyrelsens beslut
— att telegrafverkets anläggningar därigenom skulle fördröjas på ett
sätt, som icke stöde i samklang med den snabbhet i fråga om telefonförbindelsernas
tillhandahållande, som kräves av allmänheten och även av telegrafstyrelsen
anses ofrånkomlig. För undvikande av ett sådant dröjsmål
skulle telegrafverket då vara hänvisat till att placera sina stolplinjer på minst
nio meters avstånd från vägbanans mitt. Detta skulle emellertid för telegrafverket
medföra oöverkomliga kostnader genom nödvändigheten att för
stolpar och stag taga i anspråk stora utrymmen av enskild mark. Telegrafstyrelsen
uppskattar kostnaden för en genomgående utflyttning av telegrafverkets
stolplinjer utefter de allmänna vägarna i enlighet med vägförslagets
bestämmelser örn minimiavstånd till omkring 44,000,000 kronor. En sådan
utflyttning skulle för övrigt på flera ställen, till exempel i tätt bebyggda
områden, vara praktiskt taget omöjlig. Under sådana förhållanden anser telegrafstyrelsen
• dessa bestämmelser icke kunna godtagas i vad de skulle avse
framdragande av stolplinjer inom området för eller utmed de allmänna vägarna.
De bestämmelser, som av telegrafstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansetts i sådant hänseende lämpliga, avvika också väsentligt från
väglagsförslagets. De bada styrelserna föreslå sålunda som huvudregel, att
stolpar och stag ej få anbringas på mindre avstånd i horisontalled från vägens
krönkant än en meter eller placeras på sådant sätt, att den behövliga
avrinningen i vägdike hindras. En genomgående utflyttning av telegrafverkets
stolplinjer enligt dessa bestämmelser skulle visserligen även medföra
väsentliga kostnader för telegrafverket, men dock stanna vid omkring
5,300,000 kronor.

Då bestämmelserna i 34 och 39 §§ alltså i högsta grad skulle försvåra, fördyra
och fördröja framdragandet av telegrafverkets ledningar, anser telegrafstyrelsen
sig icke kunna godtaga förslaget i dessa delar, med mindre de
omarbetas till överensstämmelse med de föreskrifter, som telegrafstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit och som dessa styrelser anse
fullt betryggande. Härom yttrar telegrafstyrelsen vidare:

En dylik omarbetning skulle emellertid bli mindre lämplig. Väglagsförslagets
föreskrifter äro mahända lämpliga i vad de icke avse framdragande av
svagströmsledningar. I lagen skulle då behöva intagas särskilda föreskrifter
för dessa senare. Detta skulle komma att i väsentlig mån tynga lagen, då
dessa särskilda föreskrifter behövde bli rätt omfattande. Telegrafstyrelsen
anser det därför mera lämpligt, att en blivande väglags ordnings- och säkerhetsföreskrifter
icke göras tillämpliga, då fråga är örn framdragande av telegraf-,
telefon- och andra svagströmsledningar inom område för eller utmed
allmän väg, utan att samtliga för sådant framdragande erforderliga föreskrif -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

1S9

ter intagas i en särskild författning. Ett motiv härför utgör även den omständigheten
att framdragandet av svagströmsledningar inom område för eller
utmed allmän väg utgör ett komplex för sig av sådan vikt och omfattning,
att dess reglerande synes böra ske genom bestämmelser i en och samma författning.
Vägsakkunniga ha för sin del uttalat, att det beträffande svagströmsledningars
anordnande å eller utmed allmän väg i varje fall erfordrades
i administrativ ordning utfärdade detaljerade föreskrifter utöver de i väglagsförslaget
intagna stadgandena. På grund härav och då telegrafstyrelsen samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ovan åberopade promemoria uttalat önskvärdheten
av att, i den mån så visade sig kunna ske, de i promemorian föreslagna
nya föreskrifterna rörande stolplinjer, jordkablar och flyttningsarbeten
tillika med stadgandena i 1906 års kungörelse sammanfattades till en ny författning
— eventuellt i form av lag — synes det lämpligt att samtliga föreskrifter
rörande framdragning av svagströmsledningar inom område för eller
utmed allmän väg intagas i en dylik ny författning. I väglagsförslaget skulle
då som särskild paragraf under rubriken »Ordnings- och säkerhetsföreskrifter»
intagas en bestämmelse av följande innehåll:

»I fråga örn framdragande av telegraf-, telefon- eller andra svagströmsledningar
inom område för eller utmed allmän väg gäller vad därom är särskilt
stadgat.»

De båda styrelsernas förslag torde komma att uppgöras i överensstämmelse
''härmed.

Télegrafstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava den 8 juni
1933 till Kungl. Maj :t avlämnat ett i huvudsakliga delar på grundval av förenämnda
promemoria utarbetat förslag till kungörelse med vissa bestämmelser
rörande telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar.

Vattenfallsstyrelsen har i sitt yttrande över väglagförslaget påpekat, att,
då däri intagna ordnings- och säkerhetsföreskrifter — enligt vad i motiven till
förslagets 35 § anförts — skulle avse exempelvis telegraf- och telefonledningar,
även starkströmsledningar måste anses vara inbegripna. Under åberopande
av de synpunkter telegrafstyrelsen i sitt yttrande över väglagförslaget
framhållit rörande de under telegrafstyrelsens förvaltningsområde hänförliga
ledningarna, hemställde vattenfallsstyrelsen för sin del, dels att berörda ordnings-
och säkerhetsföreskrifter måtte omarbetas i sådan riktning, att starkströmslednings
anordnande i förhållande till allmän väg reglerades genom särskild
författning, dels ock att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt de sakkunniga,
som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 februari 1933 tillkallats
att inom handelsdepartementet biträda med verkställandet av utredning
rörande frågan om kontrollen över starkströmsanläggningar och andra i samband
därmed stående frågor, måtte anbefallas utarbeta förslag till sadan författning.

Genom beslut den 31 mars 1933 anbefallde därefter Kungl. Maj:t väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt sist angivna sakkunniga att gemensamt före
den 1 september 1933 avgiva utlåtande med förslag till bestämmelser i fråga
om elektrisk starkströmslednings anordnande i förhållande till allmän väg.

Med skrivelse den 30 augusti 1933 hava väg- och vattenhy g gnadsstyrelscn
samt nu omförmälda sakkunniga, vilka antagit benämningen sakkunniga för
elektriska kontrollväsendet, till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till ett stad -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

gande avsett att införas i den blivande väglagen. Den föreslagna bestämmelsen
är av följande lydelse:

I fråga örn elektrisk starkströmslednings anordnande i förhållande till allmän
väg gäller vad därom av Konungen föreskrives; dock att vägdistrikt skall
vara skyldigt bekosta sådan ändring av starkströinsledning, som erfordras på
grund av att allmän väg anlägges eller att redan befintlig dylik väg på så
sätt omlägges, att den nya vägbanan, i plan räknat, helt förlägges utanför den
gamla, eller ock att befintlig enskild väg förändras till allmän väg.

Till stöd för detta förslag anföres i skrivelsen:

Gällande särskilda föreskrifter angående starkströmslednings anordnande i
förhållande till allmän väg äro av Kungl. Ma.j:t utfärdade i administrativ ordning
med stöd av bemyndigande i 15 § lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar. Bestämmelserna äro intagna
dels i kungl, stadgan den 31 december 1902 örn elektriska anläggningar för
belysning eller arbetsöverföring, dels ock i kungörelsen den 19 maj 1916 med
vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande i förhållande
till trafikleder och svagströmsledningar m. m. I motiven till väglagsförslaget
förutsättes, att detaljerade föreskrifter rörande telegraf- och
telefonledningar å eller utmed väg skola behöva i administrativ ordning meddelas.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt sakkunniga för elektriska kontrollväsendet
anse minst lika vägande skäl tala för att även starkströmsledningars
anordnande i förhållande till allmän väg alltjämt regleras genom i administrativ
ordning meddelade bestämmelser. Härvid torde särskilt böra understrykas,
att en allmän modernisering av föreskrifterna i 1902 års stadga
och 1916 års kungörelse är en av de huvuduppgifter sakkunniga för elektriska
kontrollväsendet fått sig av Kungl. Maj:t förelagda. De sakkunniga
äro på grund av nämnda arbetsuppgifts synnerligen komplicerade natur icke i
tillfälle att redan nu framlägga dylikt förslag, jämväl innefattande bestämmelser
örn starkströmslednings anordnande i förhållande till allmän väg. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt de sakkunniga nödgas därför, i anledning
av här ifrågavarande uppdrag, rörande förslaget till lag om allmänna vägar,
för närvarande inskränka sig till att förorda, att i väglagsförslaget intages en
särskild bestämmelse, som beträffande starkströmslednings anordnande i förhållande
till allmän väg hänvisar till vad därom av Konungen föreskrives. •—-De sakkunniga — som innevarande dag på grund av särskild remiss avgiva utlåtande
över en av telegrafstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagd utredning med förslag till kungörelse med vissa bestämmelser rörande
telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar, vilken kungörelse även
avses skola utfärdas med stöd av en ifrågasatt undantagsbestämmelse i förslaget
till lag örn allmänna vägar — vilja i detta sammanhang uttala, att de
hava för avsikt att vid utarbetande av förslag till särbestämmelser rörande
starkströmslednings anordnande i förhållande till allmän väg, såvitt möjligt, i
tillämpliga delar söka anpassa dessa efter de bestämmelser i ämnet, som ifrågasatts
för svagströmsledning.

Därjämte torde emellertid i fråga örn starkströmsledning erfordras ytterligare,
ett tillägg till väglagsförslaget, nämligen rörande vem som skall bekosta
ändringar av dylik ledning, som förorsakas av anläggning eller omläggning
av allmän väg. Gällande bestämmelser återfinnas i § 1 mom. 6 och § 5 i
ovan angivna kungörelse den 19 maj 1916. Det förstnämnda författningsrummet
ålägger starkströmslednings innehavare att bekosta till följd av vägs
igenläggande, omläggning eller förbättring behövlig ändring av ledningens förläggning
inom vägens område. Den senare bestämmelsen stadgar, att sådan
ändring av redan befintlig starkströmsledning, som erfordras till följd av att

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 141

ny trafikled (allmän väg, vattentrafikled eller järnväg) anlägges, skall vidtagas
av ledningens innehavare, under förutsättning dock att trafikledens
ägare förbinder sig att gälda kostnaden därför. För närvarande föreligger
hos Kungl. Majit i handelsdepartementet ett ärende rörande ändring av bl. a.
nämnda båda bestämmelser i 1916 års kungörelse. Den ursprungliga framställningen
i ämnet gjordes år 1927 av Svenska elektricitetsverksförenmgen och
avsåg sådant förtydligande av bestämmelserna i fråga »att ägare till koncessionerad
kraftledning, vars ändring, komplettering eller flyttning påkrävdes
för vägomläggning, icke måtte vara skyldig bestrida kostnaderna därför i annan
mån. än de betingades av ändring av vägen inom dess förutvarande område».
Sedan emellertid genom högsta domstolens dom den 29 februari. 1928
i mål mellan vattenfallsstyrelsen och Oppunda härads vägstyrelse givits en
tolkning av kungörelsens § 1 mom. 6 i motsatt riktning mot det av föreningen
begärda förtydligandet, ändrade denna sill framställning till att avse ändring
av författningen på denna punkt. I ärendet, vari avgivits ett stort antal
utlåtanden, har slutligen kommerskollegium den 13 december 1932 avgivit
härvid i avskrift bifogade utlåtande, vilket väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt de sakkunniga tillåta sig åberopa. Såsom av bilagan framgår åtföljes
utlåtandet av ett av kollegium utarbetat, av vattenfallsstyrelsen samt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen biträtt förslag till ändringar. i berörda kungöreise,
varigenom — vid sidan av en helt fristående ändring i kungörelsens ^ 3
— dels den i slutet av nuvarande § 5 angivna förutsättningen ändras till en
förpliktelse för trafikledens ägare att gälda kostnaderna, dels ock följande nya
mening fogas till paragrafen: »Såsom anläggning av väg skall ock anses, därest
vägen o inlägges på sådant sätt, att den nya vägbanan i plan helt förlägges
utanför den gamla eller ock att redan befintlig väg förändras till bygdeväg
elior landsväg.» Förslaget innehaller dessutom en av sistberörda tillägg
påkallad hänvisning i § 1 mom. 6 till § 5 samt ett särskilt, stadgande om de
ifrågasatta nya bestämmelsernas ikraftträdande. — Förenämnda ärende har
ännu icke avgjorts av Kungl. Maj :t. Anledningen härtill torde, närmast vara
den att inom handelsdepartementet gjorts gällande, att en tolkning av uttrycket
»anläggning av väg» ävensom ett åläggande för trafikledens ägare att gälda
kostnaderna för ändring av starkströmsledning icke torde böra meddelas genom
i administrativ ordning utfärdad författning, en uppfattning, som delvis vinner
stöd redan av bestämmelsens nuvarande icke förpliktande avfattnmg. Vid
sådant förhållande och då de av kommerskollegium anförda skälen för ett genomförande
av ifrågavarande ändringar synas sakligen väl motiverade, anse
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt de sakkunniga sig böra förorda, att erforderlig
bestämmelse i ämnet i stället intages i förslaget till lag örn allmänna
vägar. Med hänsyn härtill har den senare delen av den föreslagna tilläggs paragrafen

till nämnda lagförslag utformats. .

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt de sakkunniga vilja^slutligen framhålla,
att de vid utarbetandet av sitt ifrågavarande förslag utgått från att den
i kommerskollegii utlåtande den 13 december 1932 berörda praxis - enligt
vilken, då Kungl. Maj :t meddelat tillstånd till framdragande av elektrisk ledning
inom område för allmän våg, ledningsägaren icke har att erlägga ersättning
till vägens ägare — får betraktas såsom hävdvunnen.

Av skäl, som i de återgivna yttrandena framhållits, torde de föreslagna ordnings-
och säkerhetsföreskrifterna icke böra göras tillämpliga i fråga örn framdragande
av elektriska ledningar å eller utmed allmän våg, utan härutinnan
erforderliga bestämmelser synas böra meddelas i särskilda författningar. Vid
sådant förhållande anser jag mig icke böra biträda det av våg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt de sakkunniga för elektriska kontrollväsendet fram -

Departe ments chefen.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe ments ehefen.

förda förslaget att i väglagen intaga bestämmelser örn vägdistrikts skyldighet
att i vissa fall bekosta arbete för ändring av elektrisk starkströmsledning.
Då de i fråga örn elektriska ledningars framdragande å eller utmed allmän
väg anbefallda utredningarna ännu icke slutförts, finner jag mig sakna anledning
att i detta sammanhang till behandling upptaga frågan om det sakliga
innehållet i den på hithörande område erforderliga lagstiftningen. Jag utgår
ifrån att denna blir riksdagen förelagd på sådan tid, att den kan träda
i tillämpning samtidigt med den nya väglagen.

Om skyldighet i vissa'' fall för jordägare att lämna tillträde till fastighet

m. m.

38 §.

Paragrafen motsvarar 42 § i de sakkunnigas förslag (s. 91).

Kammarkollegiet har anmärkt, att den befogenhet, som genom bestämmelsen
i denna paragraf lagts i väg- och vattenbyggnadsingenjörernas händer,
torde kunna befaras giva anledning till missbruk, åtminstone för såvitt
bestämmelsen vore avsedd att giva vederbörande befogenhet att företaga ingrepp
i egendomens substans eller att fälla träd å egendomen. Visserligen
ägde jordägaren bekomma ersättning för därvid uppkommen skada, men torde
ofta onödig skada å egendomen kunna förhindras, örn vederbörande jordägare
bleve satt i tillfälle att lämna anvisningar vid företagande av vägstakningar
eller andra förberedande åtgärder i och för anläggning av väg. Det syntes
därför böra stadgas att åtgärd, som innebure ingrepp å egendomens substans
eller å växande träd, icke finge ske utan att jordägaren eller nyttjanderättshavaren
dessförinnan underrättats.

Då, såsom kammarkollegiet framhållit, i många fall onödig skada å egendomen
torde kunna förhindras, därest i paragrafen avsedda åtgärder företagas
i närvaro av jordägaren, har i departementsförslaget stadgats skyldighet för
den, som skall vidtaga åtgärderna, att dessförinnan underrätta jordägaren.
Därest fastigheten är utarrenderad, skall även arrendatorn erhålla underrättelse.
Med hänsyn särskilt till de fall, då ett flertal ägare eller brukare skall
underrättas, bör emellertid skyldigheten i detta avseende kunna fullgöras även
genom införande av annons i en eller flera ortstidningar.

39 §.

Paragrafen motsvarar 43 § i de sakkunnigas förslag (s. 91).

40 §.

Paragrafen motsvarar 44 § i de sakkunnigas förslag (s. 91).

I anslutning till vad i åtskilliga yttranden förordats har paragrafen givits
en sådan avfattning, att därav tydligt framgår, att utverkande av vägnämndens
tillstånd bör förekomma först sedan försök till överenskommelse med
jordägaren misslyckats. Från ett och annat håll framkommet förslag om att

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 145

överlämna beslutanderätten åt landsfiskalen eller vägingenjören anser jag mig.
icke böra biträda.

41 §.

Paragrafen motsvarar 45 § i de sakkunnigas förslag (s. 91).

42 §.

Paragrafen motsvarar 46 § i de sakkunnigas förslag (s. 92).

Enligt kammarkollegiets mening torde man — under förutsättning att i
lagen angives att juridisk sakkunskap skall vara representerad i vägnämnden
— icke behöva hysa en eljest befogad tveksamhet mot tillrådligheten av
de föreslagna bestämmelserna vad angår tagande av väghållningsämnen till
underhåll av väg. Däremot anser kammarkollegiet, att rätt att till vägs byggande
taga dylika ämnen, såsom i allmänhet innebärande ett större ingrepp
i den enskilda äganderätten, bör såsom hittills kunna förvärvas allenast genom
expropriation, därest överenskommelse icke kan träffas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län gör gällande, att jordägaren bör vara berättigad
att få ersättningsfrågan prövad av expropriationsnämnd eller domstol.
Uttalande av samma innebörd har gjorts av landstingets i nämnda län
förvaltningsutskott.

Väg styrelsernas förbund har däremot uttryckligen förklarat sig icke hava
något att erinra mot den föreslagna befogenheten för vägnämnden.

Vidkommande kronan tillhörig mark har domänstyrelsen erinrat därom,,
att man beträffande all offentlig verksamhet numera eftersträvade att låta inkomst-
och utgiftsposter framträda renodlade. Vad de vägsakkunniga i motiveringen
till sitt förslag uttalat angående hämtning av väghållningsämnen å
kronans mark stöde däremot främmande för den affärsmässighet, vilken vore
en nödvändig förutsättning för all såväl enskild som statlig förvaltning. Styrelsen,
som i skrivelse den 5 februari 1929 hemställt, att Kungl. Majit ville
vidtaga åtgärder för ändring av gällande författningar därhän, att domänfondens
fastigheter i fråga örn skyldighet att avstå sand, grus eller sten till
allmän vägs underhåll bleve likställda med enskilda fastigheter, har nu åberopat
följande av styrelsen i motiveringen för berörda hemställan gjorda uttalande: Genom

de mångfaldiga arbetena å våra vägars förbättring, som blivit en
följd av den alltmera stegrade trafiken å desamma, har den avgiftsfria hämtningen
av väglagningsämnen å kronans fastigheter tagit en allt större omfattning.

Fråga har uppstått att med hänsyn till de värden, det här gäller för domänverket,
rättigheten till avgiftsfritt förfogande för det allmänna vägunderhållet
av väglagningsämnen bör upphöra.

Erfarenheten har ock givit vid handen, att grustag, som upplåtas å jordbruksdomän,
ej skötas i överensstämmelse med de föreskrifter, som meddelas,
och i varje fall ej omhänderhavas på de för grustäktens bästa utnyttjande
lämpligaste sättet, trots att av styrelsen vid medgivande av grustäkt å jord -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe ments chefen.

bruksdomän detaljerade bestämmelser lämnas om vad vid grushämtning är
att iakttaga rörande grustagets skötsel.

Det har även visat sig att grushämtningen å kronoparkerna, vilken med avseende
å det bortförda grusets värde har den ojämförligt största betydelsen,
i regel sker på ett mindre tillfredsställande sätt. Till väglagningsämnen ej
tjänligt material forslas icke undan och grustagningen sker planlöst inom det
utstakade området på de ställen, där gruset med minsta besvär kan åtkommas.
Stora delar av grustagen bliva så att säga endast skummade, under det att
dugliga väglagningsämnen finnas på djupet. Även i andra avseenden medför
grushämtningen å kronans fastigheter avsevärda olägenheter bland annat genom
den skada, som uppstår å växande skog.

Det synes ock med fog kunna ifrågasättas, huruvida ett fortsatt avgiftsfritt
upplåtande av rätt till väglagningsämnen av den art, varom här är fråga, kan
vara förenligt med domänverkets ställning såsom affärsdrivande verk. Genom
det sätt, varpå ifrågavarande stadgande av de väghållningsskyldiga numera
utnyttjas, berövas domänfonden årligen tillgångar av icke ringa betydenhet.
De väghållningsskyldiga erhålla i själva verket indirekt anslag av
staten, utan att domänfonden erhåller någon motsvarande gottgörelse.

Alla skäl tala därför enligt styrelsens mening för upphörandet av de väghållningsskyldigas
ifrågavarande rätt. Därest åt väghållarna skola lämnas
särskilda bidrag, bör detta ske i annan ordning, därvid styrelsen tillåter sig
erinra örn de bidrag, som väghållningsdistrikten erhålla av bilskattemedlen.

Slutligen får styrelsen framhålla, att någon motsvarande rätt som den nu
ifrågavarande icke tillkommer de väghållningsskyldiga beträffande de ecklesiastika
fastigheterna.

Domänstyrelsen har vidare erinrat därom, att liknande synpunkter som de
av styrelsen i förenämnda skrivelse framhållna gjorts gällande av, bland
andra, socialiseringsnämnden i dess år 1930 avlämnade utredning och förslag
rörande domänverkets omfattning, uppgifter och organisation ävensom de sakkunniga
för avgivande av förslag till ändrade grunder för domänverkets bokföring.

Drån många håll har däremot framförts en mening, avvikande från domänstyrelsens.
I flera yttranden, däri uttalats anslutning till de vägsakkunnigas
uppfattning angående beredande av möjlighet för väghållare att såväl till
vägs byggande som underhåll erhålla grus m. m. från kronan tillhörig mark,
har emellertid föreslagits, att väghållares rätt härutinnan bör fastslås i lagen.
Sådant uttalande har gjorts av, bland andra, väg- och vattenby g g nadsstyrelsen
och våg styrelsernas förbund. Länsstyrelsen och väg styrelseförening en
i Kalmar län hava föreslagit lagrummets komplettering med en hänvisning
till särskilt stadgande angående avgiftsfri hämtning av grus m. m. från kronans
mark. Länsstyrelsen i Blekinge län och flertalet vägingengör förorda
bibehållande av gällande väglags bestämmelse örn rätt för väghållare att a
kronans allmänning taga väghållningsämnen.

Lika med de sakkunniga anser även jag, att väglagen bör innehålla bestämmelser,
vilka bereda möjlighet för väghållare att i en enklare ordning än
den i fråga örn expropriation föreskrivna förskaffa sig grus och andra ämnen,
som erfordras för underhåll av väg, och jag har ingen erinran att framställa
mot sakkunnigförslagets bestämmelser i detta avseende. Vad däremot angar

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

145

rätt att till byggande av väg taga grus m. m. å annans mark, finner jag i
likhet med kammarkollegiet, att sådan rätt bör, såsom för närvarande är fallet,
kunna förvärvas allenast genom expropriation, därest överenskommelse med
jordägaren icke kan träffas.

Beträffande frågan örn hämtning av väghållningsämnen å kronan tillhörig
mark är jag ense med de sakkunniga därutinnan, att väglagen icke bör innehålla
några bestämmelser i ämnet. Emellertid bör Kungl. Majit eller av
Kungl. Maj :t utsedd myndighet äga möjlighet att, där så utan olägenhet kan
ske, upplåta rätt för väghållare att till vägs såväl byggande som underhåll
taga dylika ämnen å kronomark. I överensstämmelse härmed synes, på sätt
de sakkunniga föreslagit, en utvidgning böra äga rum av det riksdagens medgivande,
som Kungl. Maj :t enligt vedertagen ordning varje år utverkar åt sig
eller central förvaltningsmyndighet att för vissa ändamål, bland vilka nämnes
anläggande eller förändring av allmän väg, avstå kronan tillhörig mark eller
upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma, och bör i samband därmed
avgöras frågan, huruvida ersättning för väghållningsämnena skall lämnas.

Om tillsyn å väghållningen.

43 §.

Paragrafen motsvarar 49 § i de sakkunnigas förslag (s. 94).

44 §.

Paragrafen motsvarar 47 § i de sakkunnigas förslag (s. 93).

45 §.

Paragrafen motsvarar 48 § i de sakkunnigas förslag (s. 93).

Om vägnämnd.

46 §.

Paragrafen motsvarar 50 § i de sakkunnigas förslag (s. 94).

I de flesta yttranden har vad i nämnda paragraf föreslagits tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Ganska många vägstyrelser och vågstämmor hava emellertid framhållit, att
den föreslagna vägnämndsinstitutionen icke syntes erforderlig och att densamma,
därest den komme till stand, skulle förorsaka såväl vägdistrikten som
staten icke oväsentliga kostnader utan motsvarande nytta. De uppgifter, som
skulle åligga vägnämnden, syntes utan större fara för rättssäkerheten kunna
anförtros åt den i 35 § gällande väglag omnämnda vägsynenämnden, bestående
av landsfiskal och två nämndemän, eller i allt fall åt en nämnd med
mindre kvalificerad sammansättning än den av de sakkunniga avsedda.

I yttranden från några städer har gjorts gällande, att vägnämnd för stad
vore obehövlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 21.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner de framförda betänkligheterna
mot vägnämndsinstitutionen värda beaktande samt tillägger, att det i varje
fall torde vara lämpligt att begränsa vägnämndens uppgifter till frågor örn
ersättning för skada i vissa fall ävensom till fråga örn rätt att hämta väghållningsämnen.

I ett och annat yttrande har däremot föreslagits utvidgande av vägnämndens
uppgifter. Sålunda hava väg styrelseföreningen i Kristianstads län och
landstingets i samma län förvaltningsutskott ansett vägnämnden böra tillerkännas
viss befogenhet att besluta angående expropriation av mark för allmän
väg.

Länsstyrelsen i Värmlands län förklarar, att vissa av de uppgifter, som
tillagts den föreslagna vägnämnden, utan olägenhet torde kunna fullgöras av
landsfiskal med biträde av gode män, varigenom förrättningskostnaderna borde
kunna nedbringas. Särskilt syntes så vara förhållandet, då fråga uppstode
örn tillämpning av bestämmelserna örn röjning av träd och buskar.
Länsstyrelsen ville därför föreslå, att länsstyrelse berättigades att, där så
efter framställning funnes lämpligt, förordna landsfiskal och två gode män
att verkställa förrättning, som eljest skolat tillkomma vägnämnd. I dessa fall
skulle i fråga örn beslutande- och klagorätt m. m. i tillämpliga delar lända till
efterrättelse vad som eljest skulle gälla vägnämnd. I händelse detta förslag
antoges, ansåge länsstyrelsen allenast en vägnämnd, utsedd för hela länet, vara
erforderlig.

I fråga örn antalet vägnämnder finner väg- och vattenhy g gnadsstyrelsen det
tillräckligt med allenast en vägnämnd inom varje län. Med hänsyn till arten
av de ärenden, med vilka sådan nämnd skall taga befattning, bör dock enligt
styrelsens åsikt antalet ledamöter i nämnden utökas till fem. Även länsstyrelserna
i Kronobergs och Kalmar län samt åtskilliga vägingengör anse det
lämpligast med blott en vägnämnd inom varje län. I varje fall torde det, yttrar
sistnämnda länsstyrelse, vara ändamålsenligt och önskvärt, att samma ordförande
fungerar i så många vägnämnder i länet som möjligt. Svenska vägstyrelsernas
förbund, som beträffande vägnämnd förklarat sig lämna sakkunnigförslaget
utan erinran, uttalar emellertid det önskemålet, att till ordförande
i ett läns vägnämnder måtte utses samma person, möjligen dock icke i de nordligaste
fyra länen. Jämväl länsstyrelsen i Blekinge län uttalar sig för gemensam
ordförande i vägnämnderna inom samma län.

Kammarkollegiet anser, att vägnämnderna inom varje län böra bliva så få
som möjligt, samt föreslår lagtextens komplettering med anvisning om att samma
vägnämnd må förordnas för två eller flera vägdistrikt. Enligt vad kammarkollegiet
vidare yttrat bör i lagrummet intagas anvisning om att juridisk sakkunskap
skall vara representerad i vägnämnderna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot framhållit, att det icke så mycket
vore juridiska insikter som fastmer praktisk erfarenhet på hithörande områden,
varpå det komme an, när det gällde att få en väl sammansatt vägnämnd.
Skulle en av de tre ledamöterna vara jurist, bleve det säkerligen ej så lätt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

147

få den »kunskap och erfarenhet beträffande såväl väghållning som jordbruk
och skogsskötsel», varom paragrafen talade, företrädda på ett fullt tillfyllestgörande
sätt. Enligt länsstyrelsens mening skulle det säkerligen ofta visa sig
mest ändamålsenligt att till ordförande och dennes suppleant utse en tekniskt
utbildad och beträffande väghållning erfaren man samt låta de övriga ledamöterna
utgöras av personer, som äga kunskap och erfarenhet örn jordbruk
och skogsskötsel.

Även landstingets i Jämtlands län förvaltningsutskott har vänt sig mot de
sakkunnigas uttalande om lämpligheten av att i regel förordna en jurist till
ledamot av vägnämnden, något som enligt utskottets mening skulle i de flesta
fall medföra en onödig och avsevärd fördyring av kostnaderna, särskilt i ett
län som Jämtlands, där tillgång till juridiskt skolade personer, som kunde åtaga
sig uppdraget, icke torde finnas annorstädes än i residensstaden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttryckt farhågor för att svårighet skall
komma att föreligga att finna för ledamotskap i vägnämnd lämpliga kandidater,
vilken svårighet kunde antagas bliva ökad, därest ordföranden och dennes
suppleant skulle hava juridisk bildning.

De sakkunnigas förslag örn tillsättande av en vägnämnd för varje vägdistrikt
synes mig lämpligt. Även i fråga örn de uppgifter, som skola åligga
vägnämnden, ansluter jag mig i stort sett till de sakkunniga. Enligt departementsförslaget
har nämnden till uppgift att jämlikt 30, 33, 36 och 72 §§ meddela
föreläggande örn borttagande eller ändring av vissa anordningar utmed
väg samt örn röjning av träd och buskar, att jämlikt 40 och 42 §§ meddela
väghållare tillstånd att uppsätta snöskärm och att till vägs underhåll taga
grus m. m. å annan än kronan tillhörig mark samt att i nu angivna ävensom
i de i 38 och 39 §§ avsedda fall bestämma, huruvida och i vad mån väghållaren
skall gälda skadeersättning. Vidare må i detta sammanhang nämnas
att länsstyrelsen, innan den enligt 45 § meddelar föreläggande i anledning av
yppad brist i väghållningen, äger om så finnes lämpligt inhämta vägnämndens
yttrande i ärendet.

Med hänsyn till arten av vägnämndens åligganden finner jag välbetänkt
det av de sakkunniga föreslagna stadgandet, att vid nämndens tillsättande
skall iakttagas, att kunskap och erfarenhet beträffande såväl väghållning som
jordbruk och skogsskötsel skola finnas företrädda inom nämnden. Denna bestämmelse
.må dock icke tolkas som ett krav på att någon i nämnden skall
hava teknisk utbildning, i vilket sammanhang jag även får påpeka, att befattningen
som nämndens ordförande synes kunna lämpligen innehavas även
av person, som icke är jurist.

Att utse någon till ordförande eller ledamot i flera vägnämnder bör icke
möta lagligt hinder, utan bör lämpligheten därav bedömas med hänsyn till de
olika person- och lokalförhållandena, med aktgivande på bland annat angelägenheten
av att nämndens resekostnader icke bliva onödigt stora.

Departe ments chefen.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

47 §.

Paragrafen motsvarar 51 § i de sakkunnigas förslag (s. 94).

Bestämmelsen, att liela vägnämnden skall tillsättas av länsstyrelsen, har i
många yttranden blivit föremål för anmärkning. Ett stort antal vägstyrelser
har sålunda föreslagit, att en ledamot i nämnden skall utses av vägdistriktets
organ. Till denna uppfattning hava även fyra länsstyrelser anslutit sig.

En av dessa, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, anför:

En institution, som förslaget tilldelat en mycket betydelsefull ställ liing, är
vägnämnden. Institutionen som sådan torde kunna antagas bliva synnerligen
värdefull ur de synpunkter som legat till grund för förslaget i denna del. Beträffande
nämndens sammansättning har emellertid länsstyrelsen blivit tveksam,
örn det är lämpligt, att nämnden i sin helhet och icke endast dess ordförande
tillsättes av vederbörande länsstyrelse. Av vikt är nämligen, att vägnämnden
icke blott i verkligheten utan också i den allmänna uppfattningen
har fullt opartisk karaktär. Särskilt i vissa värderingsfrågor, där givetvis det
allmännas intresse i regel måste gå ut på att få låga värden som grund för
ersättningar, till vilka statsmedel delvis utgå, skulle den enligt förslaget givna
sammansättningen av vägnämnden lätt kunna giva denna sken av att otillbörligt
tillgodose dessa intressen. Då varje misstanke i dylik riktning, hur oberättigad
den än måste förutsättas vara, skulle kunna allvarligt skada vägnämndsinstitutionens
auktoritet i allmänhetens ögon, förmenar länsstyrelsen,
att just för erhållande av auktoritet och förtroende vägnämnden bör så sammansättas,
att den snarare får egenskapen av skiljenämnd än av ett slags offentlig
myndighet. Principiellt sett är väl icke heller fullt tilltalande, att rättelse
i vägnämndens beslut skall sökas hos samma myndighet, som tillsatt
nämnden, något, som förslaget förutsätter. Får vägnämnden en sammansättning,
som mera liknar en skiljenämnds enligt skiljemannalagen eller en expropriationsnämnds,
kunde säkerligen behovet av besvärsrätt överhuvud bortfalla
utom för rättelse av formella felaktigheter. I varje fall skulle under dylika förhållanden
länsstyrelse som besvärsinstans icke giva anledning till några betänkligheter.
För sin del vill länsstyrelsen föreslå, att vägnämnd skall bestå
av -— förutom ordförande, utsedd av vederbörande länsstyrelse — en ledamot,
representerande vägdistriktet, utsedd av dess vägstyrelse, samt en ledamot, företrädande
allmänhetens, särskilt markägarnas intressen, vald av domhavanden
i den domsaga, inom vilken huvuddelen av vägdistriktet befinner sig. För
såväl ordförande som ledamöter skulle finnas i enahanda ordning utsedda suppleanter,
avsedda att vid hinder eller jäv inträda i den ordinaries ställe.

Vägingenjören i Göteborgs och Bohus län föreslår, att länsstyrelsen, landstinget
och vägstyrelsen skola utse var sin ledamot i vägnämnden.

Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot yttrat, att några grundade betänkligheter
icke kunde resas mot att låta länsstyrelsen utse vägnämnden i dess
helhet.

De i 46 § meddelade bestämmelserna om allsidig sammansättning av vägnämnden
torde bäst kunna uppfyllas, örn personvalet anförtros en och samma
myndighet. Därvid lärer knappast kunna ifrågakomma annan än länsstyrelsen,
och jag ansluter mig därför till sakkunnigförslaget. I detta sammanhang
må erinras örn att vägdistrikten icke äga att utöva något inflytande på
sammansättningen av de nuvarande vägsynenämnderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

149

48 §.

Paragrafen motsvarar 52 § i de sakkunnigas förslag (s. 94).

Länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands och Västmanlands län hava funnit
det föreslagna förfarandet, att framställning örn ett ärendes handläggning av
nämnden skall göras hos länsstyrelsen, innebära en onödig omgång. Dylik
framställning torde, yttrar sistnämnda länsstyrelse, kunna göras hos nämndens
ordförande och av denne diarieföras. I lagen borde införas bestämmelse, att
förteckning å vägnämndsordförandena med deras postadress årligen skulle intagas
i länskungörelserna. För sådant fall, där vägnämndens ordförande vägrade
att till prövning av nämnden upptaga inkommen framställning, borde länsstyrelsen
utgöra besvärsinstans efter samma grunder, som föreslagits i 59 §
av sakkunnigförslaget, över länsstyrelsens beslut i dylika frågor syntes besvärsrätt
icke böra medgivas.

Landstingets i Västmanlands län förvaltningsutskott yttrar, att vissa ärenden
torde vara av beskaffenhet att böra föranleda framställning till länsstyrelsen,
under det att åtskilliga smärre ärenden borde kunna direkt bringas
under vägnämndens behandling.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anmärkt, att av stadgandet ej med önskvärd
tydlighet framginge, huruvida och i vad mån länsstyrelsen ägde av eget
initiativ påkalla nämndens prövning.

V äg styrelseförening en i Malmöhus län, som i likhet med de sakkunniga anser
vägnämndens behörighet böra i första hand prövas av länsstyrelsen, föreslår,
att länsstyrelsens prövning tillika skall avse frågan örn ärendet är av den
betydelse, att vägnämndens anlitande kan anses motiverat.

Departementschefen.

49 §.

Paragrafen motsvarar 53 § i de sakkunnigas förslag (s. 94). Därest vägnämnden
till följd av jäv icke skulle kunna bliva fulltalig, bör det ankomma
på länsstyrelsen att förordna ersättare för behandling av det ärende, i fråga

De framställda anmärkningarna synas icke böra föranleda avvikelse från
sakkunnigförslagets stadgande, att den, som vill påkalla vägnämndens prövning
av något ärende, skall göra framställning därom hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen
har att avgöra, örn ärendet är av den natur, att nämnden äger taga
befattning med detsamma, men däremot torde man icke böra tillägga länsstyrelsen
befogenhet att göra ärendets hänskjutande till nämnden beroende av
länsstyrelsens uppfattning om ärendets betydelse. I detta sammanhang må
påpekas bestämmelsen i 51 § örn skyldighet att gälda nämnden tillkommande
ersättning, vilket stadgande i de flesta fall torde avhålla vederbörande från
att i oträngt mål påkalla nämndens prövning.

I anledning av vad länsstyrelsen i Gotlands län anmärkt må framhållas,
att ett ärendes hänskjutande till vägnämnden av länsstyrelsens eget initiativ
icke kan anses stå i god överensstämmelse med länsstyrelsens ställning som
besvärsinstans i förhållande till vägnämnden.

1Ö0 Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

örn vilket jäv föreligger. Bestämmelse härom Ilar insatts som andra stycke i
förevarande paragraf.

50 §.

Paragrafen motsvarar 54 § i de sakkunnigas förslag (s. 94).

51 §.

Paragrafen motsvarar 55 § i de sakkunnigas förslag (s. 94). I förtydligande
syfte har det i nämnda förslag använda ordet »förskjutas» utbytts mot ordet
»gäldas».

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

52 och 53 §§.

Dessa paragrafer motsvara 56 § i de sakkunnigas förslag (s. 94). Då några
bestämmelser örn snöploglag icke finnas i sakkunnigförslaget, saknar detta
emellertid stadgande, motsvarande det i 52 § första stycket departementsförslaget
intagna.

54—58 §§.

Dessa paragrafer motsvara 57—61 §§ i sakkunnigförslaget (s. 95).

Övergångsbestämmelser.

59 §.

Paragrafen motsvarar 62 § i sakkunnigförslaget (s. 95). Den angivna
tidpunkten för lagens ikraftträdande, den 1 januari 1937, har bestämts med
hänsyn till att den föreslagna lagen örn vägdistrikt icke torde kunna helt träda
i kraft förrän vid nämnda tid. Sistnämnda lag och den förevarande synas
nämligen, i den mån så låter sig göra, böra träda i kraft samtidigt.

60 §.

Såsom under föregående paragraf nämnts, är den nya väglagen avsedd att
träda i kraft den 1 januari 1937. Då det emellertid synes angeläget, att den
föreslagna ändringen med avseende å ödebygdsvägs byggande m. m. kommer
till stånd tidigare, har jag låtit utarbeta förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om Ödebygdsvägar. Enligt
detta lagförslag, som föreslås skola vinna tillämpning från och med den 1,
juli 1934, skall den allmänna väglagen i tillämpliga delar gälla med avseende
å ödebygdsväg som vore den allmän väg. Beträffande ödebygdsväg, som vid
sistnämnda tidpunkt är under byggande, skall dock, intill dess vägen blivit
färdigställd och till allmänt underhåll övertagen, äldre lag fortfarande äga
tillämpning, vilket innebär, att vägen skall färdigställas genom statens försorg.
Då det likväl icke kan med säkerhet förutses, att alla den 1 juli 1934
pabörjade vägbyggnadsföretag fullbordats vid den nya väglagens ikraftträ -

Kungl. Majlis proposition nr Säl.

151

dande den 1 januari 1937, har i denna lag under förevarande paragraf intagits
en motsvarande övergångsbestämmelse med avseende å ödebygdsväg, som vid
sistnämnda tid är under byggande genom statens försorg.

61 §.

Paragrafen motsvarar 65 § i sakkunnigförslaget (s. 96).

62 §.

Paragrafen motsvarar 95 § i de sakkunnigas förslag till lag örn vägdistrikt
(s. 159).

Några få städer hava uttalat, att successiv avskrivning av sådan skyldighet,
varom här är fråga, bör bliva regel och icke undantag. Ett par städer anse,
att det bör ankomma på vederbörande stad själv att bestämma, örn skyldigheterna
skola upphöra omedelbart eller successivt avskrivas. I fråga örn avskrivningstiden
har från ett och annat hall uttalats önskvärdheten av längre
tid än tio år.

Kammarkollegiet ifrågasätter, huruvida icke successiv avskrivning borde
komma till stånd även i de fall, då fastigheternas vägkostnader, ehuru av
ringa ekonomisk betydelse för staden, likväl för fastigheterna representera en
jämförelsevis betydande börda, detta ur den synpunkten att den tvära och kraftiga
nedskrivningen i vägskatteplikten för fastighet skulle at den tillfällig©
innehavaren skapa en allt för stor oförtjänt vinst.

Den behövliga avvecklingen av stadsfastigheters ännu kvarstående skyldigheter
av den natur, varom nu är fråga, torde icke, såsom under den hittillsvarande
sedvanemässiga utvecklingen ofta nog ägt rum, böra överlämnas
till uppgörelse mellan vederbörande kontrahenter, de väghållningsskyldiga och
staden, utan regleras i lagstiftningsväg. Då de sakkunnigas förslag i denna
del synes väl avvägt, har detsamma i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

63—65 §§.

Paragraferna motsvara 96—98 §§ i de sakkunnigas förslag till lag >m
vägdistrikt (s. 159).

66—68 §§.

Paragraferna motsvara 67—69 §§ i sakkunnigförslaget (s. 97).

69 §.

Då det i regel icke torde vara av behovet påkallat att i vägdistrikt, där
snöploglag finnas, företaga ny ploglagsindelning vid den nya väglagens ikraftträdande,
har i denna paragraf stadgats, att vid nämnda tid redan inrättade
ploglag skola bibehållas, därest länsstyrelsen icke finner ny ploglagsindelning
erforderlig.

Departe

ments chefen.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

70 §.

Närmast med anledning av det i några yttranden påpekade förhållandet,
att vederbörande länsstyrelse med hänsyn till innehållet i 31 § gällande väglag
får antagas i allmänhet redan hava prövat frågan om rätten att hålla nu
uppsatt grind, har i förevarande paragraf stadgats, att jämlikt äldre lag av
länsstyrelse meddelat tillstånd till uppsättande eller bibehållande av grind å
väg eller annat dylikt särskilt tillstånd icke skall till följd av denna lags
ikraftträdande upphöra att gälla.

71 §.

I denna paragraf, som motsvarar 70 § i sakkunnigförslaget (s. 97), stadgas,
att lagens bestämmelser örn förbud i vissa fall mot byggnads uppförande skola
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1935.

72 §.

Paragrafen motsvarar 71 § i sakkunnigförslaget (s. 97).

73—75 §§.

Paragraferna motsvara 72—74 §§ i sakkunnigförslaget.

Lag om vägdistrikt.

Allmänna bestämmelser.

1 §■

Paragrafen motsvarar 1 § första stycket i de sakkunnigas förslag (s. 141).

I den allmänna motiveringen har jag behandlat frågan, efter vilka riktlinjer
distriktsindelningen bör företagas. Att genom föreskrifter i lagen, utöver
vad paragrafen därutinnan innehåller, inskränka Kungl. Maj:ts handlingsfrihet
torde vara förenat med vissa praktiska olägenheter och ej av behovet
påkallat.

2—4 §§.

Paragraferna motsvara 2—4 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 142).

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § i de sakkunnigas förslag (s. 142) med den avvikelse,
som betingas av att departementsförslaget i olikhet med sakkunnigförslaget
avser allenast rikets landsbygd.

6 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i de sakkunnigas förslag (s. 142).

Kungl. Majlis proposition nr 21.

153

Örn. vägstämma.

7 §.

Angående denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

8 §.

Angående denna paragraf, som delvis motsvarar 13 och 14 §§ i de sakkunnigas
förslag (s. 144), hänvisas till den allmänna motiveringen.

9 §•

Beträffande denna paragraf, som delvis motsvarar 15 § i de sakkunnigas
förslag (s. 144), hänvisas till den allmänna motiveringen. Anmärkas må, att
på grund av denna lags bestämmelse i 8 § första stycket, jämfört med 8 § i
lagen örn kommunalstyrelse på landet, regelmässigt endast kommun, i vilken
kommunalfullmäktige finnas, torde komma att utse mer än ett ombud. I allmänhet
kommer således proportionellt valsätt icke att kunna tillämpas i kommuner,
där valet skall förrättas å kommunalstämma. Örn förfarandet vid proportionellt
val för utseende av kommunombud synes böra gälla detsamma som
vid övriga proportionella val inom kommunalfullmäktige eller å kommunalstämma.
Bestämmelser härom äro meddelade i lagen den 6 juni 1930 örn proportionellt
valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m.

10 §.

Paragrafen motsvarar 11 § i de sakkunnigas förslag (s. 143).

11 §•

Paragrafen motsvarar 17 § i de sakkunnigas förslag (s. 145).

12 §.

Paragrafen motsvarar 18 § i de sakkunnigas förslag (s.‘ 145).

I några yttranden har föreslagits, att vägstyrelsens ordförande skall vara
självskriven ordförande i vägdistriktets representantförsamling, liksom han
enligt gällande väglag är vägstämmans ordförande. Detta förslag har jag
emellertid icke ansett mig böra biträda. Då det likväl i många fall torde
vara lämpligt, att de båda ordförandeposterna innehavas av samma person,
har såsom en anvisning härom i 34 § utsagts, att till befattningarna som vägstyrelsens
ordförande och vice ordförande kunna vägstämmans ordförande och
vice ordförande väljas, såvida de äro ledamöter i styrelsen.

13 §.

Paragrafen motsvarar 19 § i de sakkunnigas förslag (s. 145).

14 §.

Paragrafen motsvarar 20 § i de sakkunnigas förslag (s. 146).

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Enligt sagda förslag skulle vägfullmäktiges första ordinarie sammanträde
hållas före mars månads utgång, varemot enligt departementsförslaget första
ordinarie vägstämman skall hållas före april månads utgång. Denna olikhet
har huvudsakligen sin grund däri, att den tidpunkt, före vilken räkenskaperna
skola avlämnas för revision, enligt departementsförslaget bestämts till en
senare dag än enligt sakkunnigförslaget. Enligt sistnämnda förslag skulle
vägfullmäktiges andra ordinarie sammanträde hållas under tiden den 15
augusti—den 15 september, medan åter enligt departementsförslaget den andra
ordinarie vägstämman skall hållas under tiden den 15—31 augusti. Denna avvikelse
sammanhänger därmed, att vägskatten skall debiteras samtidigt med
kronoutskylderna. Skulle den andra ordinarie vägstämman hållas senare än
under augusti, skulle detta innebära en förkortning av den nu till häradsskrivarnas
förfogande stående tiden för debiteringsarbetet, vilken förkortning lätt
torde kunna vålla betydande olägenheter och äventyra uppbördsbokens färdigställande
inom stadgad tid.

15 §.

Paragrafen motsvarar 21 § i de sakkunnigas förslag (s. 146).

16 §.

Angående denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

17 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i de sakkunnigas förslag (s. 146).

18 §.

Paragrafen motsvarar 23 § andra stycket i de sakkunnigas förslag (s. 146)
med den avvikelse i fråga örn innehållet, att — såsom i flera yttranden förordats
— även vägingenjören tillagts rätt att deltaga i vägstämmans överläggningar.
I detta sammanhang må framhållas, att jämlikt kungörelsen den 16
maj 1930 (nr 160) angående den statliga vägorganisationen i länen det åligger
vägingenjören att närvara vid viktigare vägstämmor.

19—21 §§.

Paragraferna motsvara 24—26 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 147).

22 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i de sakkunnigas förslag (s. 147). När sluten
omröstning förekommer, måste givetvis å varje röstsedel ske anteckning örn
dess röstvärde.

23 §.

Paragrafen motsvarar 28 § i de sakkunnigas förslag (s. 147).

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

155

24 §.

Paragrafen motsvarar 29 § i de sakkunnigas förslag (s. 147).

Det av de sakkunniga föreslagna dagtraktamentet, fem kronor, anser jag
vara för lågt. I betraktande av att ombuden i regel torde bliva nödsakade att
för deltagande i vägstämman tillsätta en hel arbetsdag och intaga måltider
utom hemmet, synes dagtraktamentet böra bestämmas till åtta kronor.

25 §.

Paragrafen motsvarar 30 § i de sakkunnigas förslag (s. 148).

Med anledning av att åtskilliga vägstyrelser m. fl. uttalat sig mot bestämmelsen,
att tillkännagivande örn protokollets justering skall införas i den eller
de ortstidningar, i vilka kallelsen till sammanträdet varit införd, må framhållas,
att stadgandet tillkommit för att eventuellt klagande skall få kännedom
örn tiden för protokollsjusteringen, från vilken besvärstiden räknas. Det synes
vara vida enklare och effektivare att låta tillkännagivandet örn justeringen
inflyta i en eller ett par ortstidningar än att låta uppläsa det i kyrkorna inom
vägdistriktet, såsom för närvarande skall ske.

26 §.

Paragrafen motsvarar 31 § i de sakkunnigas förslag (s. 148).

27 §.

Paragrafen motsvarar 32 § i de sakkunnigas förslag (s. 148).

I flera yttranden, däribland tre länsstyrelsers, framställt förslag att utesluta
föreskriften örn protokollets insändande till länsstyrelsen anser jag icke
böra vinna beaktande.

28 §.

Paragrafen motsvarar 33 § i de sakkunnigas förslag (s. 148).

Om vägstyrelse.

29 §.

Paragrafen motsvarar 34 § i de sakkunnigas förslag (s. 148).

I några yttranden framfört förslag örn bestämmelse, att vägmästare och
förmän i liknande ställning skola tillsättas i samråd med vägingenjören, finner
jag icke böra föranleda tillägg till sakkunnigförslaget. I detta sammanhang
får jag framhålla bestämmelsen i 62 §, att vägstyrelses beslut om tillsättande
av dylika befattningshavare skola underställas länsstyrelsens pröv -

ning.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe
mentsele
fen.

30 §.

Paragrafen motsvarar 35 § i de sakkunnigas förslag (s. 149).

Till ledning för länsstyrelserna, när de skola utfärda reglementen för de
olika vägstyrelserna, torde normalreglemente böra uppgöras i god tid före
lagens ikraftträdande.

31 §.

Paragrafen motsvarar 36 § i de sakkunnigas förslag (s. 149).

I fråga örn antalet ledamöter i vägstyrelse hava tre länsstyrelser, vägstyrelsernas
förbund samt ett stort antal vågstyrelser och vägstämmor föreslagit
ökning av det i sakkunnigförslaget angivna maximiantalet. I allmänhet har
i dessa yttranden föreslagits ett högsta antal av sju.

Pörslaget därom, att länsstyrelsen skall utse en ledamot i vägstyrelsen, har
i yttranden av många väg styrelser och vägstämmor mött gensägelse. Väg styrelsernas
förbund har icke framställt anmärkning i nu berörda avseende, men
dock upplyst om att inom förbundet och dess styrelse funnes de, som ansåge
en av länsstyrelsen utsedd ledamot alls icke erforderlig. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län förklarar sig tveksam i detta avseende. Likaså landstingets förvaltningsutskott
i två län.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, huruvida den av länsstyrelsen
utsedde representanten behövde vara ledamot av vägstyrelsen och örn det icke
ur åtskilliga synpunkter vore lämpligare att han, utan att vara sådan ledamot,
blott hade att närvara vid styrelsens sammanträden med rätt dels att deltaga
i överläggningarna, men ej i besluten, och dels att påyrka bordläggning
av visst ärende för inhämtande av länsstyrelsens mening. Den möjligheten
torde ock enligt länsstyrelsens mening förtjäna övervägas, att åt landsfiskalen
i orten uppdroges att å tjänstens vägnar utan särskilt förordnande handhava
detta uppdrag, i den mån icke vid sammanträdet särskild representant för
länsstyrelsen vore närvarande.

I likhet med de sakkunniga och på av dem anförda skäl finnér jag, att antalet
ledamöter i vägstyrelsen icke lämpligen bör överstiga fem. De sakkunnigas
förslag, att en ledamot av vägstyrelsen skall utses av länsstyrelsen, anser jag
välbetänkt med hänsyn till att, som även tidigare påpekats, den övervägande
delen av väghållningskostnaderna i sista hand gäldas av statsmedel.

32 §.

Paragrafen motsvarar 37 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

Flertalet av dem, som framställt anmärkning mot den föreslagna befogenheten
för länsstyrelsen att utse en ledamot i vägstyrelsen, ävensom åtskilliga
andra, däribland väg styrelsernas förbund och länsstyrelsen i Västerbottens län,
hava gjort gällande, att, därest det skall finnas en av länsstyrelsen utsedd
ledamot, därtill må kunna ifrågakomma endast den, som uppfyller de för ledamotskap
i allmänhet uppställda villkor beträffande mantalsskrivningsort m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

157

Vid utseendet av den ledamot av vägstyrelsen, vilken särskilt skall hava
till uppgift att tillgodose statens intressen inom vägförvaltningen, torde länsstyrelsen
böra vara obunden av vissa regler, som eljest gälla vid val av kommunala
förtroendemän, såsom att vederbörande skall vara bosatt inom den
kommunala enbeten.

33 §.

Denna paragraf motsvarar 38 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

34 §.

Denna paragraf motsvarar 39 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört:

Länsstyrelsen känner sig icke övertygad av de skäl, som de sakkunniga anfört
för att vägstyrelsen själv — och sålunda icke vägfullmäktige — skall
bestämma vem av vägstyrelsens ledamöter, som skall vara ordförande i vägstyrelsen.
När det gäller en befattning av nu ifrågavarande betydelse — en
vägstyrelseordförande torde mer än de flesta andra ordförande vara den, som
måste utåt företräda vederbörande styrelse samt underhandla och träffa preliminära
avtal å dess vägnar — synes icke föreligga tillräcklig anledning att
ej, efter mönster av vad som gäller om kommunalnämndsordförande, låta vederbörande
valkorporation — i detta fall vägfullmäktige — utse ordförande
i vägstyrelsen. För denna avvikelse från de sakkunnigas förslag talar även
den omständigheten, att ju mindre en styrelse är—- här lägst 3, högst 5 ledamöter
— desto större fara föreligger för att vid ordförandevalet vissa personliga
hänsyn såsom vederbörandes ålder eller ställning i samhället och ej
enbart lämpligheten för uppdraget blir det avgörande vid valet. För att ej
låta styrelsen själv utse vice ordförande torde däremot ej föreligga tillräckliga
skäl.

Den av länsstyrelsen i Blekinge län framställda anmärkningen mot sakkunnigförslaget
i denna del torde icke böra föranleda avvikelse från nämnda förslag,
som härutinnan överensstämmer med gällande väglag. Såsom de sakkunniga
framhållit, lärer ett gott och förtroendefullt samarbete inom vägstyrelsen
främjas, örn styrelsens ledamöter betros att själva utse sin ordförande
och dennes ställföreträdare.

35 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 40 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

Andra stycket innehåller bestämmelse örn att vid vägstyrelsens sammanträden
vägingenjören äger att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Något stadgande av denna innebörd finnes icke i sakkunnigförslaget.
Anmärkas må i detta sammanhang, att jämlikt kungörelsen den
IG maj 1930 angående den statliga vägorganisationen i länen det åligger vägingenjören
att närvara vid viktigare vägstyrelsesammanträden.

Departe ments chefen.

36 och 37 §§.

Paragraferna motsvara 41 och 42 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 150).

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

38 §.

Paragrafen motsvarar 43 § första stycket i de sakkunnigas förslag (s.
150).

Enligt andra stycket i nämnda paragraf av sakkunnigförslaget skulle det
åligga den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av vägstyrelsen att, örn lian deltagit
i avgörande av ärende, däri fattats mot hans mening stridande beslut,
låta till protokollet anteckna sin avvikande mening.

Då det emellertid synes böra överlåtas åt nämnde ledamot att själv avgöra,
huruvida ärendet är av den vikt, att han bör reservera sig, med påföljd att
ärendet jämlikt 62 § underställes länsstyrelsens prövning, har — i överensstämmelse
med vad i flera yttranden uttalats — berörda bestämmelse i sakkunnigförslaget
icke upptagits i departementsförslaget.

39 §.

Paragrafen motsvarar 44 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

Fyra länsstyrelser, fyra v äg ingenjörer, väg styrelsernas förbund och flera
lokala vägstyrelseföreningar m. fl. hava framhållit, att tillkännagivande i
ortstidningarna örn justering av vägstyrelsens protokoll skulle orsaka onödiga
besvär och kostnader, varför stadgandet därom borde utgå.

I många yttranden, däribland nio länsstyrelsers, har anmärkning framställts
mot den föreslagna bestämmelsen, att avskrift av vägstyrelsens protokoll
skall insändas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen och väg styrelseföreningen i Kalmar län anse rätten för en
var att taga avskrift av vägstyrelsens protokoll icke böra gälla beträffande
ärenden, som angå upphandlingar, entreprenadanbud, löner samt liknande ekonomiska
frågor. Vägstyrelseföreningen i Jämtlands län, med vilken länsstyrelsen
i samma län härutinnan instämmer, anmärker, att det bör ankomma på
vägstyrelsen själv att bestämma, om avskrift av protokoll skall få tagas. Vägstyrelseföreningarna
i Kristianstads och Malmöhus län anse nu ifrågakomna
bestämmelse böra helt utgå.

Depante
mentschefen.

Den i sakkunnigförslaget intagna bestämmelsen, att tillkännagivande örn
justering av vägstyrelsens protokoll skall införas i en eller flera ortstidningar,
har givetvis tillkommit för att den, som önskar klaga över styrelsens beslut,
skall få kännedom om tiden för protokollsjusteringen, från vilken besvärstiden
räknas, dock icke där beslutet rör enskild persons förhållande. Då emellertid
överklagande av styrelsens beslut icke torde bliva vanligt och då den, som vill
besvära sig, icke saknar möjlighet att på annat sätt göra sig underrättad örn
tiden för protokollsjusteringen, synes sakkunnigförslagets berörda stadgande
lämpligen kunna uteslutas.

Den i samma förslag förekommande bestämmelsen, att avskrift av vägstyrelsens
protokoll skall insändas till länsstyrelsen, anser jag böra i enkelhetens
intresse i så måtto ändras, att insändande skall ske endast under den förutsättningen,
att någon i sammanträdet deltagande styrelseledamot eller väg

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

159

ingenjören det yrkar. I fråga om rätten att taga avskrift av protokollet ansluter
jag mig till de sakkunniga.

40 och 41 §§.

Paragraferna motsvara 45 och 46 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 150).

42 §.

Paragrafen motsvarar 47 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

I en del yttranden har framförts förslag örn införande i denna paragraf
av en bestämmelse, att äganderätts- och andra viktigare handlingar skola förvaras
å brandskyddat -ställe. Då emellertid de lokala förhållandena i vissa fall
torde lägga svårigheter i vägen för uppfyllande av en sådan föreskrift, har jag
icke ansett mig böra biträda förslaget. Emellertid synes det vid fastställande
av reglementen för de olika vägstyrelserna böra tagas i övervägande, huruvida
en dylik bestämmelse bör meddelas.

43 §.

Paragrafen motsvarar 48 § i de sakkunnigas förslag (s. 150).

44 §.

Paragrafen motsvarar 49 § i de sakkunnigas förslag (s. 151).

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, att enligt vad erfarenheten
visat vägstyrelsernas ledamöter på sina håll företoge resor i vägdistriktens
angelägenheter i en omfattning, som knappast vore av behovet påkallad. Det
vore därför ur besparingssynpunkt angeläget, att någon begränsning i rätten
att resa på vägdistriktets bekostnad infördes, eventuellt genom upptagande
i staten av ett maximibelopp för resekostnader. Beslut härom syntes, på sätt
stadgades om årsarvode till ordförande m. fl., böra underställas länsstyrelsens
prövning.

Ett nedbringande av resekostnadsbeloppen finner även jag påkallat. Huru- Departevida
den av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anvisade utvägen är ^hefrn
lämplig, finner jag emellertid mycket tveksamt. I detta liksom i andra dylika
fall skulle ett som maximum fixerat belopp förmodligen snart nog komma
att anses såsom det normala.

Enligt sakkunnigförslaget skulle —: liksom nu är fallet -—- resekostnads- och
traktamentsersättning till ledamot av vägstyrelse utgå med högst vad som
på grund av allmänna resereglementet utgår till vägingenjör. Enligt departementsförslaget
däremot må sådan ersättning icke överstiga »vad som på
grund av gällande bestämmelser utgår till vägingenjör vid resa inom tjänstgöringsområdet»,
genom vilken ändrade avfattning betydande besparingar torde
komma att göras. Detta sammanhänger nämligen därmed, att Kungl. Maj :t
den 14 juni 1933 i besparingssyfte utfärdat kungörelse (nr 351) om resekostnads-
och traktamentsersättning åt vägingenjörer, biträdande vägingen -

160

Kungl. Majlis proposition nr SI.

jörer och vägingenjörsassistenter. Genom kungörelsen har stadgats, att vid
resa eller förrättning skola för fall, då resekostnads- eller traktamentsersättning
utgår enligt allmänna resereglementet, i stället för motsvarande stadganden
i samma reglemente gälla, att kilometerpenningar icke utgå, att för tjänstförrättningar
inom eget distrikt och därav föranledda resor till förrättningsman
traktamentsersättning utgår med följande belopp, nämligen till vägingenjör 9
kronor för dag och 6 kronor för natt, till biträdande vägingenjör 8 respektive
5 kronor samt för vägingenjörsassistent 7 respektive 4 kronor, ävensom
att traktamentsersättning icke utgår för dag, varav högst sex timmar tagits
i anspråk för resa eller förrättning. Kungörelsen trädde i kraft den 1 juli
1933.

Om utgifts- och inkomststat samt revision.

45-48 §§.

Dessa paragrafer motsvara 50—53 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 151).

49 §,

Paragrafen motsvarar 54 § i de sakkunnigas förslag (s. 152).

I åtskilliga yttranden, däribland av nio länsstyrelser och av vägstyrelsernas
förbund, har anmärkts, att sakkunnigförslagets bestämmelse örn räkenskapernas
avlämnande före den 1 februari torde komma att vålla svårigheter med
hänsyn till den knappa tid, som skulle stå till buds för räkenskapernas avslutande.
Med beaktande av vad sålunda anmärkts har i departementsförslaget
stadgats, att avlämnandet skall ske före den 15 februari.

50 och 51 §§.

Dessa paragrafer motsvara 55 och 56 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 152).

Örn medel till bestridande av vägdistriktets utgifter.

52—54 §§.

Dessa paragrafer motsvara 57, 59 och 60 §§ i de sakkunnigas förslag (s.
152).

55 §.

Paragrafen motsvarar 61 § i de sakkunnigas förslag (s. 153).

Svenska järnvägsföreningen har — under framhållande att de enskilda
järnvägsförvaltningarna icke liksom staten för sina järnvägar vore fritagna
från skyldighet att utgöra vägskatt — gjort gällande, att även för de enskilda
järnvägarna skattefrihet borde föreligga. Vad föreningen sålunda
anfört torde emellertid icke böra föranleda avvikelse från sakkunnigförslaget.

Kungl. Majlis proposition nr SI.

161

56 §.

Angående denna paragraf, som motsvarar 62 § i de sakkunnigas förslag
(s. 153), hänvisas till den allmänna motiveringen.

57 och 58 §§.

Dessa paragrafer motsvara 63 och 64 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 153).

59 §.

Paragrafen motsvarar 65 § i de sakkunnigas förslag (s. 154).

I några yttranden har föreslagits bibehållande i stort sett av nu gällande
bestämmelser, enligt vilka det står vägstämman fritt att överlämna vägskattens
debitering, uppbörd och redovisning åt kommunalnämnd eller särskilt
utsedda förtroendemän. Då emellertid den i de flesta vägdistrikt tilllämpade
ordningen, innebärande att vägskattens debitering m. m. sker på
sätt örn landstingsmedel är stadgat, torde vara att föredraga, anser jag mig
böra biträda sakkunnigförslaget, enligt vilket denna ordning blir obligatorisk.

Om underställning och besvär.

60 och 61 §§.

Dessa paragrafer motsvara 66 och 67 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 154).

62 §.

Paragrafen motsvarar 68 § i de sakkunnigas förslag (s. 154).

I några yttranden har framhållits, att den föreslagna skyldigheten för vägstyrelse
att underställa länsstyrelsen vissa beslut torde kunna inskränkas. De
gjorda erinringarna avse närmast bestämmelsen, att underställning skall ske,
örn den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av vägstyrelsen låtit till protokollet
anteckna avvikande mening, vilken bestämmelse förmenas komma att
verka besvärande för länsstyrelsen och störande på samarbetet inom vägstyrelsen.

I den allmänna motiveringen har jag uttalat mig för ett stärkt statligt inflytande
å vägväsendet och särskilt framhållit angelägenheten av att staten
bereder sig möjlighet att genom sina organ bättre än nu övervaka vägmedlens
användning. De föreslagna stadgandena örn underställning av vägstyrelses
beslut i vissa fall synas ur nämnda synpunkt väl motiverade. I anledning
av de uttalade betänkligheterna mot föreskriften örn underställning av beslut,
i händelse den av länsstyrelsen utsedde styrelseledamoten låtit till protokollet
anteckna från beslutet avvikande mening, må erinTas örn att i departementsförslaget
icke upptagits sakkunnigförslagets stadgande örn skyldighet
för nämnde ledamot att anmäla reservation, för det fall han hyser en annan
mening än styrelsens majoritet. Man torde kunna utgå ifrån att ledamoten i
fråga skall kunna omdömesgillt pröva, huruvida ärendet är av den vikt, att

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr SI. 11

Departe ments chefen.

162

Kungl. Majlis proposition nr 21.

han bör reservera sig, nied påföljd att beslutet underställes länsstyrelsens prövning.
Vid sådant förhållande synas de mot förslaget i denna del framställda
erinringarna icke böra tillmätas beaktande.

63—66 §§.

Dessa paragrafer motsvara 69—72 §§ i de sakkunnigas förslag (s. 155).

Övergångsbestämmelser.

67 §.

Paragrafen motsvarar 84 § i de sakkunnigas förslag (s. 158).

Vid avfattningen av övergångsbestämmelserna utgingo de sakkunniga från
att den nya väglagstiftningen skulle antagas av 1933 års riksdag och att
lagarna skulle komma att utfärdas inom förra hälften eller senast vid mitten
av samma år. Med hänsyn till att väglagsfrågan icke kan vinna sin lösning
förrän år 1934 hava de i sakkunnigförslagets övergångsbestämmelser angivna
tidpunkterna i departementsförslaget i allmänhet framflyttats ett år.

68 §.

Paragrafen motsvarar 85 § i de sakkunnigas förslag (s. 158).

69 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 86 § i de sakkunnigas förslag (s. 158).

Paragrafens andra stycke motsvarar 92 och 93 §§ i de sakkunnigas förslag
(s. 158).

Enligt vägkommissionens förslag till övergångslag till lagarna örn allmänna
vägar på landet och örn vägkommunal styrelse på landet skulle de äldre vägdistriktens
tillgångar och skulder från och med den nya väglagens ikraftträdande
övertagas av de nya distrikten, d. v. s. landstingsdistrikten. För att
förekomma, att de äldre distrikten onödigtvis ökade sina skulder, föreslog kommissionen
tillika, att vad i 62 § av 1891 års väglag föreskrives örn rätt för
de väghållningsskyldiga att utan Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse
upptaga lån för vägkassans behov skulle upphöra att gälla redan i och med
den nya väglagens utfärdande.

1920 års vägsakkunniga funno kommissionens förslag i sistnämnda hänseende
för strängt. Sagda sakkunniga föreslogo i stället, att de nya distrikten
(landstingsdistrikten) icke skulle vara pliktiga att övertaga lån, som
av de äldre distrikten upptagits utan Kungl. Maj:ts tillstånd, men att de i
övrigt skulle övertaga de gamla distriktens tillgångar och skulder. Lån, vars
upptagande icke vunnit Kungl. Maj:ts godkännande, skulle gäldas av de
gamla distrikten. Den gamla väglagen skulle även efter den nya lagens
ikraftträdande äga tillämpning, i den mån sådant vore nödigt för fullgörande
av äldre distrikt åliggande förpliktelse, som icke övergått på nytt distrikt.

Enligt 1922 års propositionsförslag skulle de äldre distriktens tillgångar

Kungl. Majlis proposition nr 21.

163

och förpliktelser utan inskränkning övertagas av de nya distrikten. Därest
emellertid äldre distrikt under de tre åren närmast före den nya lagens ikraftträdande
upplånat medel till bekostande av utgifter, som skäligen bort täckas
genom utdebitering av vägskatt eller genom underlåtenhet att verkställa skälig
utdebitering av sådan skatt föranlett, att fonderade medel förbrukats, eller
på annat sätt förorsakat, att nytt distrikt vid övertagande av det äldre distriktets
tillgångar och förpliktelser komme att lida förfång, skulle länsstyrelsen
äga att ålägga distriktet att lämna det nya distriktet skälig gottgörelse. I
den mån sådant vore nödigt för fullgörande av dylik förpliktelse, skulle den
gamla väglagen äga tillämpning även efter den nya lagens ikraftträdande.

Genom år 1927 vidtagen ändring av 5 § väglagen har länsstyrelsen tillagts
befogenhet att oberoende av vägdelning förordna örn förening av vägdistrikt
med annat vägdistrikt eller del därav. I samband med sådant förordnande har
länsstyrelsen att meddela de övergångsbestämmelser, som kunna finnas erforderliga,
och må därvid föreskrivas, att vägfyrk inom område, som förenats
med annat till ett vägdistrikt, skall till fullgörande av området åliggande ersättningsskyldighet
påföras vägskatt utöver vad som eljest utdebiteras inom
distriktet.

I den till grund för lagändringen liggande propositionen anförde departementschefen
bland annat:

På grund av den länsstyrelse enligt förslaget tillagda befogenheten att i
samband med förordnande örn förändring av väghållningsdistrikts område meddela
erforderliga övergångsbestämmelser skulle länsstyrelsen äga att, när anledning
därtill förekommer, utfärda föreskrifter i avseende å den ekonomiska
uppgörelsen mellan de distrikt, som beröras av förändringen. Särskilt vid förening
av hela väghållningsdistrikt kunna omständigheterna vara sådana, att
ett distrikt skäligen bör utgiva ersättning till annat, såsom då distrikt, som
genom uppenbarligen för låg utdebitering av vägskatt eller annan vanskötsel
av sina affärer åsamkat sig betydande skulder, sammanslås med distrikt, som
genom omsorgsfull vård av sin ekonomi vunnit en god ställning. Berörda ersättning
torde lämpligen kunna uttagas genom särskild utdebitering under viss
tid å vägfyrkar inom det distrikt, som anses ersättningspliktigt.

Enligt 92 § första stycket i 1929 års v äg sakkunnig as förslag skola äldre
distrikts tillgångar och förpliktelser, därest distriktet uppgått i ett nytt distrikt,
övertagas av detta eller, därest distriktet delats, tilläggas samtliga de
av indelningsändringen berörda distrikten att dem emellan fördelas enligt vad
Konungen därom förordnar, och angivas i paragrafen vissa omständigheter,
som jämte andra skola beaktas vid nämnda fördelning. I anslutning till 1922
års förslag stadgas i andra stycket av 92 § att, örn äldre distrikt under de fyra
åren närmast före lagens ikraftträdande upplånat medel till bekostande av
utgifter, som skäligen bort täckas genom utdebitering av vägskatt, eller genom
underlåtenhet att verkställa skälig utdebitering av sådan skatt föranlett att
fonderade model förbrukats, eller pa annat sätt förorsakat, att nytt vägdistrikt
vid övertagande av det äldre distriktets tillgångar och förpliktelser lider förfång,
Konungen äger ålägga distriktet att lämna det nya distriktet skälig
gottgörelse. Liksom enligt 1922 års förslag skall även enligt sakkunnigför -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

slaget den gamla väglagen äga tillämpning jämväl efter den nya lagens
ikraftträdande, i den man sadant är nödigt för fullgörandet av äldre distrikts
förpliktelse mot nytt distrikt.

Skatteutjämning sberedning en har beträffande ifrågakomna spörsmål framhållit
två alternativ såsom möjliga, innebärande det ena, att ett äldre distrikts
lån uppdelas på de i distriktet ingående primärkommunerna i proportion till
deras vägfyrktal, och det andra att lånen, där de upptagits med Kungl. Maj :ts
tillstånd, överflyttas på det nya distriktet. Angående de olika alternativens
fördelar och nackdelar yttrar beredningen:

Mot det förra alternativet talar, att skatteutjämningseffekten i så fall skulle
väsentligen reduceras, och att primärkommunerna skulle nödgas för en ofta
avsevärd tid framåt uttaxera medel efter annan grund än de allmänna kommunalutskylderna.

Det andra alternativet, som ur dessa synpunkter är att föredraga, träffas
åter av olägenheten,_ att ingen hänsyn tages till den större eller mindre grad,
i vilken de väghållningsskyldiga finansierat väghållningen genom upptagande
av ännu ej inlösta lån. På beskattningsföremål inom kommuner, tillhörande
distrikt som är skuldfritt, skulle, ehuru distriktets vägväsen ej blivit eftersatt,
överföras en del av den skuldbörda, som andra distrikt iklätt sig, måhända
utan att hava bättre tillgodosett sitt vägbehov.

För att giva en föreställning örn skuldbördans relation till skatteunderlaget
och till våglängden inom de nuvarande distrikten har beredningen låtit uppgöra
två sammanställningar, avseende förhållandena vid 1929 års slut. Vägdistriktens
sammanlagda skuldbörda utgjorde då över 42 miljoner kronor.
Siffrorna i den första sammanställningen visa, att de oguldna lånebeloppens
förhållande till skatteunderlaget är någorlunda jämnt inom Jönköpings, Kalmar
läns södra, Götlands, Kristianstads och Gävleborgs landstingsområden,
där variationerna röra sig mellan lägst 0 och högst 50 öre per vägfyrk, medan
ojämnheten är störst inom Östergötlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro,
Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, där yttergränserna ligga
mellan 0 och mer än 1 krona per vägfyrk. Det största antalet skuldfria distrikt
påträffas inom Västmanlands län, där av tretton distrikt sex voro skuldfria
vid 1930 års ingång, och inom Stockholms län, där utav tjugunio distrikt
elva voro skuldfria. Av Gotlands två distrikt hade det ena ingen och det andra
blott obetydlig skuld.

Även siffrorna per kilometer våglängd förete mycket stora olikheter. Liksom
i fråga om skulderna per vägfyrk voro de minst på Gotland, inom Smålandslänen
och — bortsett från ett distrikt, som uppvisar en mycket högre siffra än
de övriga — i Gävleborgs län. Störst äro variationerna inom Stockholms län,
Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län.

Beredningen, som enligt vad förut sagts anser landstingsområdet böra bliva
vägdistrikt, yttrar i anslutning till berörda sammanställningars innehåll:

Äro skiljaktigheterna i skuldbeloppen av dea storleksordning, att det
kan synas oskäligt att överflytta skulderna på landstingsområdet utan en ingående
vidräkning mellan de gamla vägdistrikten, bör å andra sidan hållas
i minnet, att de av distriktsförstoringen föranledda maximala förhöjningarna
av utdebiteringen inom de förutvarande distrikten bleve rätt begränsade, och

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

165

att genom denna utdebitering skulle täckas även annuitet å väglånen. Det är
för övrigt att märka, att en mycket avsevärd del av väghållningsdistriktens
skulder hänför sig till upplåning i avbidan på utbetalning av statsbidrag.
På grund av vägkostnadsstatistikens bristfällighet är det ej möjligt att i de
särskilda fallen utan närmare undersökningar fastställa storleken av de skuldbelopp,
som sålunda i verkligheten bliva täckta genom bidrag av statsmedel. Det
är ej uteslutet, att, örn dessa belopp frånräknas, ojämnheterna i skuldbelastningen
inom ett och samma landstingsområde bliva väsentligt mindre framträdande.
Skulle likväl i enstaka fall en mycket hög skuldbörda avila ett väghållningsdistrikt,
utan att för vägväsendet inom distriktet är sörjt på ett mera
tillfredsställande sätt än inom andra delar av landstingsområdet, synes, örn
det senare alternativet väljes, staten kunna träda emellan och medelst skatteutjämningsbidrag
förhindra, att en alltför stor skuldbörda flyttas över på
väghållningsskyldiga, vilka utan att i nämnvärd omfattning vara skuldsatta
och utan att representera ett relativt starkt skatteunderlag behörigen fullgjort
dem åliggande väghållningsbesvär.

Valet mellan de två alternativen för övertagandet av de nuvarande väghållningsdistriktens
skulder torde emellertid ej få anses vara avgörande förlett
principiellt ståndpunktstagande till spörsmålet örn större vägkommuner. Båda
alternativen äro möjliga att tillämpa. Väljes det senare, vilket ur skatteutjämningssynpunkt
är att föredraga, bör tillses, att ett principbeslut, omfattande
jämväl frågan örn skulderna, icke kommer att obehörigen inverka på
väghållningsdistriktens lånepolitik under tiden före omläggningens slutliga
genomförande. Måhända bör Kungl. Maj :t i sådant fall vidtaga särskilda åtgärder
till förhindrande av dylika konsekvenser. Eller ock bör berörda val
träffas först på ett senare stadium och grundas på då föreliggande, närmare
utredda faktorer, som sammanhänga med distriktens tillgångar och skulder. I

I de inkomna yttrandena har de vägsakkunnigas förslag i ifrågavarande avseende
i allmänhet lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet förklarar sig icke hava någon saklig erinran att göra mot
stadgandena i förslaget.

Riksräkenskapsverket yttrar, att det torde bliva ofrånkomligt, att de nya
större distrikten övertaga de äldre distriktens tillgångar och skulder. De med
skuldöverflyttningen förbundna olägenheterna syntes emellertid bliva mindre,
i den mån de nya distrikten erhölle större omfattning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar den meningen, att de nya distrikten
böra i största möjliga utsträckning utan vederlag övertaga de äldre distriktens
skulder.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar de orättvisor, som kunna
upijkomma vid sammanslagning av distrikt, vilka systematiskt fört en olikartad
ekonomisk politik. Vissa distrikt hade kanske under lång tid haft låg
uttaxering och i stället i väsentlig mån finansierat sina vägföretag med upplånade
medel, under det andra distrikt bestritt sina utgifter helt med uttaxerade
medel och haft hög vägskatt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller liknande synpunkter och förordar
därför, att sammanslagning av distrikt må komma till stånd endast i sådana
fall, där distrikten äro uppenbart för små för att kunna effektivt och ekonomiskt
sköta väghållningen.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe ments chefen.

Lika med de sakkunniga anser även jag, att de nya distrikten böra övertaga
de äldre distriktens tillgångar och förpliktelser. Denna princip har på
annat område vunnit tillämpning, i vilket avseende jag erinrar örn bestämmelserna
i lagen den 13 juni 1919 örn ordning och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning, där enligt 10 § i regel gäller, att då kommun införlivas
med annan kommun eller ingår i nybildad kommun, kommunens tillgångar
och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den ökade eller nybildade
kommunen.

Nämnda princip torde likväl vid den blivande omregleringen av vägdistrikten
icke böra utan vidare tillämpas i alla fall. I likhet med de sakkunniga
finner jag det nödvändigt att bestämmelser meddelas i syfte att förhindra,
att ett äldre distrikt under tiden intill den nya lagens ikraftträdande på
grund av vetskapen örn att det nya distriktet skall övertaga det äldres tillgångar
och förpliktelser missbrukar sin rätt att upptaga lån eller eljest vanvårdar
sina angelägenheter. Vägdistrikt, som så missköter sin ekonomi, bör
icke kunna påräkna, att vederbörande nya distrikt skall utan ersättning övertaga
dess förpliktelser. Även i det fall, att ett distrikts dåliga ekonomiska
ställning har sin grund i en under längre tid tillbaka förd oklok ekonomisk
politik, synes emellertid ett slags avräkning mellan det gamla och det nya
distriktet böra komma till stånd. Den ersättning, som det äldre distriktet i
sådant fall finnes böra lämna det nya distriktet, torde lämpligen kunna uttagas
genom särskild utdebitering under viss tid å beskattningsföremålen i det
äldre distriktets område. I överensstämmelse med det nu sagda har i 69 § departementsförslaget,
i anslutning till motsvarande stadgande i 5 § gällande
väglag, föreskrivits, att i samband med den nya distriktsindelningen skola
meddelas de övergångsbestämmelser, som finnas erforderliga, och att, där särskilda
skäl därför finnas, det må föreskrivas, att å beskattningsföremålen
inom område, som förenats med annat till ett vägdistrikt, skall till fullgörande
av området åliggande ersättningsskyldighet påföras vägskatt utöver vad som
eljest utdebiteras inom distriktet.

De övergångsbestämmelser, som enligt detta stadgande skola meddelas, torde
böra innehålla föreskrifter örn den redovisning, som vägstyrelse i äldre distrikt
skall avgiva till vägstyrelse i nytt distrikt. Med hänsyn härtill har 93 § sakkunnigförslaget
icke intagits i departementsförslaget.

70—75 §§.

Dessa paragrafer motsvara helt eller delvis 87, 89—91 och 94 §§ i de sakkunnigas
förslag (s. 158).

Föredraganden uppläser härefter de i enlighet med vad sålunda anförts
upprättade förslagen till lag om allmänna vägar, lag örn vägdistrikt samt lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om ödebygdsvägar
av den lydelse, bilaga1 till detta protokoll utvisar, samt hemstäl 1

Sistnämnda två lagförslag, vilka äro lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade
lagförslag, hava här uteslutits.

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

ler, att lagrådets utlåtande över förslagen till lag om allmänna vägar oell
lag angående ändring i vissa delar av lagen örn ödebygdsvägar måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Fredric Hawerman.

. ■ r
. •

TABELLBILAGA

170

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Tabell 1. Uppgifter från samtliga väghållningsdistrikt å förvalt -

Län	Antal väghållningsdistrikt	Våg- längd i kilo- meter1		I.	Vägstyrelsen		II. För förvaltnings-särskilt anställd per-kreterare m. fl., som lika äro vägstyrelse-
Års- arvoden kr.	Dag- arvoden kr.	Rese- och trakta-mentser-sättningar kr.	Expenser kr.	Summa kr.	Arvoden kr.	Rese- och trakta-mentser-sättningar kr.
Stockholms.....	29	2,668	50,700.00	12,200.15	16,940.09	11,869.07	91,709.31	7,049.00	137.00
medeltal pr distrikt		92.0	1,748.2 7	420.70	584.14	409.28	3,162.39	243.07	4.72
Uppsala......	17	1,974	25,400.00	6,728.50	10,504.69	8,477.22	51,110.41	4,438.20	2,739.46
medeltal pr distrikt		116.1	1,494.12	395.79	617.92	498.66	3,006.49	261.07	161.15
Södermanlands . . .	10	2,434	22,700.00	5,731.00	20,790.21	8,496.91	57,718.12	2,384.00	147.00
medeltal pr distrikt		243.4	2,270.00	573.10	2,079.02	849.69	5,771.81	238.40	14.70
Ostergötlands ....	32	4,139	53,445.00	7,836.90	10,789.18	7,419.80	79,490.88	1,100.00	290.80
medeltal pr distrikt		129.3	1,670.16	244.90	337.16	231.87	2,484.09	34.37	9.09
Jönköpings.....	10	4,331	24,950.00	9,178.00	34,734.76	3,983.38	72,846.14	200.00	—
medeltal pr distrikt		433.1	2,495.00	917.80	3,473.48	398.34	7,284.62	20. oo	—
Kronobergs.....	6	3,495	13,350.00	2,420.00	12,477.59	6,923.74	35,171.33	—	—
medeltal pr distrikt		582.5	2,225.00	403.33	2,079.60	1,153.96	5,861.89	—	—
Kalmar......	12	3,595	17,800.00	10,858.76	19,466.67	6,470.03	54,595.46	—	—
medeltal pr distrikt		299.6	1,483.33	904.90	1,622.22	539.17	4,549.62	—	—
Gotlands......	2	1,418	6,OOO.O0	1,188.00	4,625.28	1,800.00	13,613.28	500.00	—
medeltal pr distrikt		709. o	3,OOO. oo	594.00	2,312.64	900. oo	6,806.64	250. oo	—
Blekinge ......	13	1,340	21,100.00	1,903.00	12,252.41	2,747.57	38,002.98	800.00	—
medeltal pr distrikt		103.1	1,623.08	146.39	942.49	211.35	2,923.31	61.54	—
Kristianstads ....	10	3,198	31,520.00	10,888.80	17,531.98	7,336.92	67,277.70	1,060.00	307.80
medeltal pr distrikt		319.8	3,152.oo	1,088.88	1,753.20	733.69	6,727.77	106.oo	30.78
Malmöhus.....	14	3,857	33,500.00	10,988.00	24,314.63	25,260.52	94,063.15	32,302.00	3,680.95
medeltal pr distrikt		275.3	2,392.86	784.se	1,736.76	1,804.32	6,718.80	2,307.29	262.92
Hallands......	8	2,089	18,200.00	12,143.00	5,850.83	6,284.20	42,478.03	800.00	260.45
medeltal pr distrikt		261.1	2,275.00	1,517.87	731.35	785.53	5,309.75	lOO.oo	32.56
Göteborgs och Bohus	21	2,067	26,350.00	14,110.00	21,257.44	12,590.18	74,307.62	2,150.00	4.10
medeltal pr distrikt		98.4	1,254.76	671.91	1,012.26	599.53	3,538.46	102.38	0.20
Älvsborgs .....	20	4,723	32,464.50	16,684.00	27,334.81	10,021.98	86,505.29	1,600.00	—
medeltal pr distrikt		236.S	1,623.23	834.20	1,366.74	501.09	4,325.26	80. oo	—
Skaraborgs.....	18	3,711	28,300.34	11,954.25	27,687.43	9,284.42	77,226.44	422.50	—
medeltal pr distrikt		206.1	1,572.24	664.13	1,538.19	515.80	4,290.36	23.47	—

1 Enligt år 1933 bekomna uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21

171

ningskostnader m. m. (även för byggande av väg) för år 1932.

ändamål	III. Personal i förmansställning
sonal (se-	för tillsyn å eller ledning av väg-		IV.				Total-
icke till-	hållningen (vägmästare, schakt-						sum-
ledamöter)	mästare m. il.)						Total-	ma per
Summa	Löner2	Rese- och trakta-mentser-	Summa	Års- arvoden	Dag- arvoden	Rese- och trakta-ments-	Expen- ser	Summa	summa	väg-ki lo-meter
		sättningar				ningar				kr.
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
7,186.00	72,262.00	3,675.10	75,937.10	5,070.00	905.80	865.53	73.45	6,914.78	181,747.19
247.79	2,491.79	12675	2,618.6!	174.85	31.25	29.86	2.55	238.44	6,267.44	68.42
7,177.66	64,755.19	8,457.72	73,212.91	950.00	424.00	654.56	—	2,028.56	138,529.54
422.H	3,809.15	497.64	4,306.64	55.88	24.94	38.64	—	119.55	7,854.68	67.65
2,531.00	46,590.51	215.60	46,806.11	500.00	631.00	1,474.85	—	2,605.85	109,661.08
253. i o	4,659.05	21.66	4,680.64	50.oo	63.40	147.49	—	260.59	10,966.44	45.05
1,390.80	72,403.00	900.00	73,303.00	1,614.00	762.00	475.48	191.40	3,042.88	157,227.56
43.46	2,262.69	28.45	2,290.72	50.44	23.84	14.86	5.98	95.09	4,913.56	38.oo
200.00	14,400.00	5,200.00	19,600.00	100.00	570.90	806.94	—	1,477.84	94,123 98
20.00	1,440.00	520. oo	1,960.00	lO.oo	57.09	80.69	—	147.78	9,412.40	21.73
_	42,201.67	—	42,201.67	925.00	210.00	283.60	—	1,418.60	78,791.60
—	7,033.64	—	7,033.64	154.46	35.00	47.27	—	236.45	13,131.93	22.64
_	39,271.90	614.60	39,886.50	285.00	462.00	575.85	10.00	1,332.85	95,814.80
—	3,272.66	51.2!	3,323.88	23.76	38.50	47.99	0.85	111.07	7,984.67	26.65
öOO.oo	4,200.00	3,720.00	7,920.00	150.00	72.00	137.10	—	359.10	22,392.38
250. oo	2,100.0 o	l,860.oo	3,960.00	75.00	36.00	68.65	—	179.55	11,196.49	15.79
800.00	25,150.00	—	25,150.00	855.00	186.00	563.57	—	1,604.57	65,557.55
61.64	1,934.64	—	1,934.64	65.77	14.54	43.55	—	123.45	5,042.89	48.91
1,367.80	94,022.70	—	94,022.70	2,390.00	370.00	676.40	—	3,436.40	166,104.60
136.78	9,402.27	—	9,402.27	239.00	37.00	67.64	—	343.64	16,610 46	51.94
35,982.95	89,259.00	508.00	89,767.00	5,620.00	394.00	2,690.17	—	8,704.17	228,517.27
2,570.n	6,375.64	36.28	6,411.92	401.45	28.44	192.46	—	621.75	16,322.66	59.26
1,060.45	32,200.00	300.00	32,500.00	1,445.00	160.00	344.23	—	1,949.23	77,987.71
132.se	4,025.oo	37.60	4,062.50	180.62	20.00	43.05	—	243.65	9,748.46	37.34
2,154.10	40,958.25	331.00	41,289.25	615.00	1,411.75	999.07	—	3,025.82	120,77679
102.68	1,950.59	15.76	1,966.46	29.29	67.25	47.67	—	144.09	5,751.28	58.45
1,600.00	53,525.00	360.00	53,885.00	1,590.00	1,329.00	997.10	—	3,916.10	145,906.39
80. oo	2,676.25	18.00	2,694.26	79.60	66.46	49.86	—	195.84	7,295.52	30.89
422.60	37,302.75	4,430.00	41,732.76	1,029.00	572.00	1,008.05	1.40	2,610.45	121,992.14
23.47	2,072.57	246.4 4	2,318.48	57.47	31.78	56.00	0.08\ 145.05	6,777.34	32.87

2 I löner inräknas i förekommande fall ersättning för automobil. I vissa fall har uppgift erbällits ondast
därom att vägstyrelse tillhandahållor automobil: i dylikt fall har ej kostnaden kunnat medtagas i lönerna.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Tabell 1 (forts.). Uppgifter från samtliga väghållningsdistrikt å

Län	Antal väghållningsdistrikt	Våg- längd i kilo- meter1	I. Vägstyrelsen	II. För förvaltnings-särskilt anställd per-kreterare m. fl., som lika äro vägstyrelse-
Års- arvoden kr.	Dag- arvoden kr.	Rese- och trakta-mentser-sättningar kr.	Expenser kr.	Samma kr.	Arvoden kr.	Rese- och trakte-ra entser-sättningar kr.
Värmlands.....	16	3,952	30,450.00	13,409.00	16,719.83	15,159.95	75.738.78	3,280.00	144.00
medeltal pr distrikt		247.0	1,903.41	838.oe	1,044.99	947.50	4,733.67	205. oo	9.oo
Orebro.......	18	2,565	26,241.00	15,370.00	15,145.85	12,353.26	69,110.11	6,710.00	656.05
medeltal pr distrikt		142.5	1,457.83	853.89	841.44	686.29	3,839.45	372.78	36.45
Västmanlands ....	13	2,273	20,850.00	11,068.50	21,182.21	5,074.31	58,175.02	1,218.76	366.30
medeltal pr distrikt		174.8	1,603.85	831.42	1,629.40	390.33	4,475.00	93.75	28.48
Kopparbergs ....	27	3,684	35,745.00	18,277.35	19,687.11	12,299.67	86,009.13	1,600.00	100.00
medeltal pr distrikt		136.4	1,323.89	676.94	729.45	435.54	3,183.52	59.26	3.70
Gävleborgs.....	10	3,000	35,452.00	13,312.00	17,029.15	13,728.99	79,522.14	3,200.00	—
medeltal pr distrikt		300. o	3,345.20	1,331.20	1,702.92	1,372.90	7,952.22	320. oo	—
Västernorrlands . . .	18	3,627	42,590.00	18,958.10	44,384.02	17,979.54	123,911.66	9,073.14	1,354.20
medeltal pr distrikt		201.5	2,366.44	1,053.23	2,465.78	998.86	6,883.98	504.06	75.23
Jämtlands.....	15	3,728	28,213.00	11,078.50	19,649.91	6,770.28	65,711.69	800.00	_
medeltal pr distrikt		248.5	1,880.87	738.57	1,309.99	451.35	4,380.78	53.53	—
Västerbottens ....	19	5,371	28,720.00	7,605.00	27,446.83	23,312.88	87,084.71	14,430.00	122.00
medeltal pr distrikt		282.7	1,311.58	400.26	1,444.57	1,226.99	4,383.40	759.47	6.42
Norrbottens.....	18	4,929	40,380.00	7,635.50	30,967.26	24,069.55	103,052.31	7,215.96	200.00
medeltal pr distrikt		273.8	2,243.33	424.49	1,720.40	1,337.20	5,725.42	400.89	11.44
Hela riket	376	78,168	694,420.84	251,526.30	478,770.17	259,714.37	1,684,431.68	102,333.56	10,510.11
medeltal pr distrikt		207.9	1,846.87	668.95	1,273.32	690.73	4,479.8 7	272.46	27.95

1 Enligt år 1933 bekomna uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21

173

förvaltningskostnader m. m. (även för byggande av väg) för år 1932.

ändamål sonal (se-mke till-ledamöter)	III. Personal i förmansställning för tillsyn å eller ledning av väg-hållningen (vägmästare, schakt-mästare m. fl.)		IV.	Revisorer		Total- samma kr.	Total-sum-ma per vftg-ki lo-meter kr.
Summa kr.	Löner2 kr.	Rese- och trakta-mentser-sättningar kr.	Summa kr.	Års- arvoden kr.	Dag- arvoden kr.	Rese- och trakta- ments- ersätt- ningar kr.	Expen- ser kr.	Summa kr.
3,424.00	69,830.50	10,888.20	80,718.70	2,975.00	366.00	878.07	0''90	4,219.97	164,101.45
2lé.oo	4,364.81	680.51	5,044.92	185.94	22.88	54.88	0.05	263.75	10,256.34	41.52 \
7,366.05	64,112.05	1,974.61	66,086.66	1,270.00	728.00	428.02	—	2,426.02	144,988-84
409.i 3	3,561.78	109.70	3,671.48	70.56	40.44	23.78	—	134.78	8,054.94	56.53
4,585.06	43,772.00	5,987.57	49,759.57	545.00	384.00	892.50	—	1,821.50	111,341.15
121.93	3,367.08	460.58	3,827.66	41.92	29.54	68.65	—	140.11	8,564.70	49.00
1,700.00	72,248.00	8,727.45	80,975.45	2,766.00	1,063.16	698.30	—	4,527.46	173,212.04
62.96	2,675.83	323.24	2,999.09	102.45	39.58	25.86	—	167.69	6,415.26	47.03
3,200.00	68,192.00	7,551.00	75,743.00	1,300.00	885.00	1,124.90	—	3,309.90	161,775.04
320. oo	6,819.io	755.10	7,574.30	130. oo	88.50	112.49	—	330.99	16.177.51	53.93
10,427.34	108,958.00	13,314.26	122,272.26	3,200.00	1,235.00	1,328.70	—	5,763.70	202,374.96
579.39	6,053.23	739.68	6,792.90	177.78	68.61	73.82	—	320.21	14,576.38	72.34
800.00	70,151.79	16,964.11	87,115.90	1,285.00	568.00	385.39	1.55	2,239.94	155,867.53	I
53.33	4,676.79	1,130.94	5,£07.73	85.67	37.87	25.69	0.10	149.33	10,391.17	41.82
14,552.00	99,131.10	64,686.08	163,817.18	2,750.00	1,049.00	455,30	—	4,254.30	269,708.19
765.89	5,217.43	3,404.53	8,621.96	144.74	55.21	23.96	—	223.91	14,195.16	50.21
7,415.96	102,223.33	33,050.77	135,274.10	3,315.00	1,039.00	575.02	—	4,929.02	250,671.39
412.00	5,679.07	1,836.15	7,515.22	184.17	57.72	31.95	—	273.84	13,926,18	50.86
112,843.67	1,427.120.74	191,856.07	1,618,976.81	42,544.00	15,777.61	19,318.70	278.70	77,919.01	3,494,171.17
300.1/	3,795.53	510.27	4,305.80	113.15	41.96	51.38	0.74	207.23	9,293.01	44.70

2 I löner inräknas i förekommande fall ersättning för automobil. I vissa fall har uppgift erhållits endast
därom att vägsiyrelse tillhandahåller automobil; i dylikt fall har ej kostnaden kunnat medtagas i lönerna.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Tabell 2, utvisande för vissa vägdistrikt enligt tänkbar indelningsplan dels

av nuvarande vägdistrikt åstadkomna skatte -

Vägdistrikt enligt gällande indelning	Väglängd i kilometer1)	Antal vägfyrkar år 1932	Ut-debit. pr väg-fyrk år 1932, öre	Debiterad vägskatt år 1932, kronor	Beräknat antal enl. 1933 års väg-
för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	Summa	för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	Samma	för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het
Stockholms län.
Hökhuvnds, Valö och
Forsmarks socknars .	74	67,329	9,082	42,589	119,000	18	12,119	1,635	7,666	21,420	33,664	6,811
Börstils sockens ....	54	48,271	7,519	15,845	71,635	ln	7,240	1.128	2,377	10,745	24,135	5,639
Hargs och Edebo socknars	89	61,514	14,403	43,912	119,829	22	13,533	3,168	9,661	26,362	30,757	10,802
Väddö o. Häverö socknars	115	60.195	113,(ilo	233,093	406,898	10	6,020	11,361	23,309	40,690	30,097	85.207
Närdinghundra härads .	171	140,818	20,039	67,873	228,730	21	29,572	4,208	14,253	48,033	70,409	15,029
Lyhundra härads . . .	121	95,404	8,553	21,556	125,513	20	19,081	1,711	4,311	25,103	47,702	6,414
Roslagsbro sockens . .	64	35,204	3,840	7,700	46,744	25	8,801	960	1,925	11,686	17.602	2,880
Vätö sockens.....	37	21,380	13,108	27,192	61,680	20	4,276	2,622	5,438	12,336	10,690	9,831
För distr, sammanslagna	725	530,115	190,154	459,760	1,180,029	16.6	88,219	31,645	76,511	196,375	265,056	142,613
Södermanlands län.
Västerrekarno härads .	131	140,049	49,068	100,756	289,873	18	25,209	8,832	18,136	52,177	70,024	36,801
Österrekarne >	250	238,786	40,299	127,694	406,779	18	42,981	7,254	22,985	73,220	119,393	30,224;
Akers >	156	150,150	34,229	120,453	304,832	23	34,534	7,873	27,704	70,111	75,075	25,671:
Selebo >	107	148,594	34,412	73,079	256,085	20	29,719	6,882	14,616	51,217	74,297	25,809:
För distr, sammanslagna	644	677,579	158,008	421,982	1,257,569	19.6	132,936	31,000	82,7S9	246,725	338,789	118,506
Blekinge län.
Bräkne-Hoby sockens .	68	62,728	17,929	31,154	111,811	18	11,291	3,227	5,608	20,126	31,361	13,446
Öliehults >	27	12,433	1,470	3,481	17,384	20	2,487	294	696	3,477	6,216	1.102
Åryds >	27	23,862	4,740	8,699	37,301	30	7,158	1,422	2,610	11,190	11,931	3,555
Hällaryds »	28	31,068	6,093	16,833	53,994	30	9,320	1,828	5,050	16,198	15,534	4,569
Asarums >	80	77,994	67,787	139,611	285,392	22	17,159	14,913	30,714	62,786	38,997	50,840
Ringamåla >	49	24,646	9,822	6,240	40,708	25	6,162	2,455	1,560	10,177	12,323	7,366
Mörrums och Elleholms
socknars ......	82	48,889	28,264	36,567	113,720	30	14,667	8,479	10,970	34,116	24,444	21,198
Jämshögs sockens . .	97	52,302	20,613	72,096	145,011	25	13,076	5,153	18,024	36,253	26,151	15,459
Kyrkhults > . .	116	46,035	28,893	23,193	98,121	30	13,810	8,668	6,958	29,436	23.017	21,669
Gammalstorps > . .	36	30,100	5,602	15,853	51,555	28	8,428	1,568	4,439	14,435	15,050	4,201
Mjällby, Sölvesborgs och
Ysane socknars . .	96	88,232	32,205	60,042	180,479	20	17,646	6,441	12,009	36,096	44,116	24,153
För distr, sammanslagna	706	498,289	223,418	413,769	1,135,476	24.2	120,369	53,970	99,951	274,290	249,143	167,558
Skaraborgs län.
Kållands härads . . .	168	232,499	18,725	90.797	342,021	17	39,525	3,183	15,436	58,144	116.249	14,043
Viste » ...	137	167,339	24,533	74,704	266,576	19	31.794	4,661	14.194	50,649	83,669	18,399
Barne > ...	190	202,981	46,627	165,864	415,472	12	24,358	5,595	19,904	49,857	101,490	34,970
Laske > ...	128	105,331	7,020	30,720	143,071	17	17,906	1,194	5,222	24,322	52,665	5,265
Åse > ...	94	126,384	6,754	34,G67	167,805	24	30,332	1,621	8,320	40,273	63,192	5,065
För distr, sammanslagna	717	834,534	103,659	396,752	1,334,915	16.7	139,560	17,335	66,350	223,245	417,265	77.742
Västernorrlands län.
Säbrå tingslags . . .	158	114.626	19,122	64,020	197,768	40	45,850	7,649	25,608	79,107	57,313	14,341
Gudmundrå > ...	129	73,287	217,343	484,624	775,254	27	19,788	58,683	130,848	209,319	36,643	163,007
Nora » ...	124	64,960	31,905	104,181	201,046	42	27.283	13,400	43,756	84,439	32,480	23,928
Nordingrå > ...	135	74,388	7,840	42,531	124,759	40	29,755	3,136	17,013	49,904!	37,194	5,880
För distr, sammanslagna	546	327,261	276,210	695,356	1,298,827	32.6	106,524	89,906	226,339	422,769	163,630	207,156

'') Enligt 1931 åra vägstatistik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

175

verkningarna av 1933 års vägskattereform, dels den genom sammanslagning
utjämning. Absoluta och procentuella tal.

vägfyrkar år 1932
ändring i 59
lagen

för

in komst -

Summa

Beräkn. utdebit. pr väg- fyrk, öre	Beräknad vägskatt år 1932 enl. 1933 års ändring i 59 § väglagen, kronor	Debiterad vägskatt år 1932. Procentuella tal	Beräknad vägskatt år 1932 enl. 1933 års ändring i 59 § väglagen. Procentuella tal
för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	Samma	för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	Summa	för jord- bruks- fastig- bet	för annan fastig- het	för in- komst	Summa
25.8	8,681	1,756	10,983	21,420	56.58	7.63	35.79	100	40.53	8.20	51.27	100
23.6	5,685	1,328	3,732	10,745	67.38	10.50	22.12	100	52.91	12.36	34.73	100
30.8	9,486	3,332	13,544	26,362	51.33	12.02	36.65	100	35.98	12.64	51.38	100
11.7	3,515	9,952	27,223	40,690	14.80	27.92	57.28	100	8.64	24.46	66.90	100
31.3	22.059	4,709	21,265	48,033	61.57	8.76	29.67	100	45.93	9.80	44.27	100
33.2	15,824	2,128	7,151	25,103	76.01	6.82	17.17	100	63.04	8.48	28.48	100
41.5	7,299	1,194	3.193	11.686	75.31	8.22	16.47	100	62.46	10.22	27.32	100
25.9	2,764	2,542	7,030	12,336	34.66	21.26	44.08	100	22.40	20.61	56.99	100
22.6	60,005	32,286	104,084	196,375	44.92	16.12	38.96	100	30 56	16.44	53.00	100
25.1	17,601	9,250	25,326	52,177	48.31	16.93	34.76	100	33.73	17.73	48.54	100
26.4	31,524	7,980	33,716	73,220	58.70	9.91	31.39	100	43.05	10.90	46.05	100
31.7	23,796	8,136	38,179	70,111	49.26	11.23	39.51	100	33.94	11.60	54.46	100
29.6	21,972	7,633	21,612	51,217	58.02	13.44	28.54	100	42.90	14.90	42.20	100
28.1	95,064	33,253	118,408	246,725	53.88	12.56	33.56	100	38.53	13.48	47.99	100
26.5	8,310	3,562	8,254	20,126	56.10	16.03	27.87	100	41.29	17.70	41.01	100
32.2	2,001	355	1,121	3,477	71.53	8.45	20.02	100	57.55	10.21	32.24	100
46.3	5,520	1,645	4,025	11,190	63.97	12.71	23.32	100	49.33	14.70	35 97	100
43.9	6,812	2,004	7,382	16,198	57.54	11.28	31.18	100	42.06	12.37	45.57	100
27.4	10,671	13,912	38,203	62,786	27.33	23.75	48.92	100	16.99	22.16	60.85	100
39.2	4,837	2,891	2,449	10,177	60.55	24.12	15.33	100	47.53	28.41	24.06	100
41.5	10,144	8,797	15,175	34,116	42.99	24.85	32.16	100	29.73	25.79	44.48	100
31.9	8,338	4,929	22,986	36,253	36.07	14.21	49.72	100	23.00	13 60	63.40	100
43.4	9,981	9,39?	10,058	29,436	46.91	29 45	23.64	100	33.91	31.92	34.17	100
41.1	6,189	1,727	6,519	14,435	58.39	10.86	30.75	100	42.88	11.96	45.16	100
28.1	12,410	6,795	16,891	36,096	48.89	17.84	33.27	100	34.38	18.83	46.79	100
33.0	82,288	55,341	136,661	274,290	43.88	19.68	36.44	100	30.00	20.18	49.82	100
26.3	30,572	3,693	23,879	58,144	67.98	5.47	26.55	100	52.58	6.35	41.07	100
28.7	23,973	5,272	21,404	50,649	6*2.77	9.20	28.03	100	47.33	10.41	42.26	100
16.5	16,737	5,767	27,353	49,857	48.8G	11.22	39.92	100	33.57	11.57	54.86	100
27.4	14,449	1.445	8,428	24,322	73.62	4.91	21.47	100	59.41	5.94	34.66	100
39.1	24,726	1,982	13,565	40,273	75.32	4.02	20.66	100	61.40	4.92	33.68	100
25.0	104,459	19,462	99,324	223,245	62.51	7.7?	29.72	100	46.79	8.72	44.49	100
58.3	33,417	8,362	37,328	79,107	57.90	9.67	32.37	100	42.24	10.67	47.19	leo
30.6	11,209	49,864	148,246	209,319	9.45	28.04	62.51	100	f>.36	23.82	70.82	loo
52.6	17,078	12,582	54,779	84,439	32.31	15.87	51.82	1U0	20.23	14.90	64.87	ioo
58.3	21,682	3,428	24,794	49,904	59.62	6.29	34.09	100	43.45	6.87	49.68	100
39.7	Gf,8Sö	82,146	275,737	422,76!)	25.20	21.26	53.64	100	15.36	19.4 3	65.22	100

42,589

15,845

43,912

233,093

67,873

21,556

7,700

27,192

459,760

100,756

127,694

120,453

73,079

421,982

31,154

3,481

8,699

16,833

139,611

6,240

36,567

72,096

23,ld3

15,853

60,042

413,769

90,797

74,704

165,864

30,720

34,667

396,752

64,020

484,621

104,181

42,531

695,356

83,064

45,619

85,471

348,397

153,311

75,672

28,182

47,713

867,429

207,581

277,311

221,199

173,185

879,277

75,964

10,799

24.185

36,936

229,448

176

Kungl. Maj:ts proposition nr %l.

Tabell 3, utvisande för väghållningsdistrikten i vissa

Väghållningsdistrikt	Antal vägfyrkar år 1932	Utde- bit. per väg- fyrk år 1932, öre	Debiterad vägskatt år 1932, kronor	Beräknat antal enl. 1933 års väg-
för jord- hruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	Summa	för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	Summa	för jord- brnks- fastig- liet	för annan fastig- het
Östergötlands län.
Kinda härads södra . . .	173,024	38,532	103,883	315,439	21	36,335	8,092	21,815	66.242	86,512	28,899
Kinda härads norra . . .	142,556	26,248	60,475	229,279	25	35,639	6,562	15,119	57,320	71,278	19,686
Svinhults sockens ....	19,554	675	10,737	30,966	27	5.280	182	2,899	8,361	9,777	506
Västra Ryds sockens . .	33,223	4.445	11,754	49,422	27	8,970	1,200	3,174	13,344	16,611	3,333
Sunds sockens .....	33,191	8,90(1	19,480	61,571	14	4,647	1,246	2,727	8,620	16,595	(i,675
Asby sockens......	30,158	1,370	7.463	38,991	21	6.333	288	1,567	8,188	15,079	1,027
Torpa sockens .....	24.646	1,681	10,692	37,019	20	4,929	336	2,139	7,404	12,323	1,260
Norra Vi sockens ....	20,399	3,225	7,326	30,950	22	4,488	709	1,612	6,809	10,199	2,418
Gullbergs härads ....	136,321	51,058	61,166	248,545	16	21,811	8,169	9,787	39,767	68,160	38,293
Bobergs härads .....	215,283	38,865	81.095	335,243	14	30,140	5,441	11.353	46,934	107,641	29,148
Valkebo härads.....	153,115	20,060	60,593	233,768	25	38,279	5,015	15,148	58,442	76,557	15,045
Åkerbo härads.....	83,916	7,350	15,132	106,398	25	20,979	1,838	3,783	26,600	41,958	5,512
Bankekinds härads . . .	207,447	76,671	213,735	497,853	18	37.341	13,801	38,472	89,614	103,723	57,503
Hanekinds härads ....	147,331	33.726	124,952	306.009	20	29,466	6,745	24,991	61,202	73,665	25,294
Hammarkinds härads . .	319,100	69,436	278,652	667,188	22	70,202	15,276	61,303	146,781	159,550	52,077
Skärkinds härads ....	108,378	8,462	25,130	141.970	25	27.095	2,115	6,283	35,493	54,189	6,346
Tjällmo och Godegårds
socknars.......	101,296	10,374	39,212	150,882	16	16,207	1,660	6,274	24,141	50,648	7,780
Hällestads sockens . . .	73,268	21,478	51,945	146,691	23	16,852	4,940	11,947	33,739	36,634	16.108
Regna. Skedevi, Risinge
och Vånga socknars . .	201,770	110,234	357,542	669,546	20	40,354	22,047	71,508	133,909	100,885	82,675
Bråbo härads......	73.450	59,766	126,546	259,762	11	8,080	6,574	13,920	28.574	36,725	44,824
Memmings härads . . .	78,961	152,035	292,995	523,991	12	9,475	18.244	35,160	62.879	39,480	114,026
Styrestads m. fl. socknars	69,372	17,626	59,960	146,958	17	11.793	2,997	10,193	24,983	34,686	13,219
Krokeks sockens ....	27,356	30,086	44,219	101,661	16	4,377	4,814	7,075	16,266	13,678	22,564
Björkekinds härads västra	63,338	3,993	13,378	81,039	25	15,917	998	3,345	20,260	31,834	2,994
Björkekinds härads östra	49,135	2,415	8,529	60.079	25	12,284	604	2,132	15,020	24,567	1,811
Östkinds härads ....	143,925	20,019	44,159	208,103	23	33,103	4.604	10,157	47,864	71,962	15,014
Göstrings härads ....	302.014	50,348	139,303	491,665	15	45,302	7,552	20,896	73,750	151,007	37,761
Blåviks och Malexanders
socknars.......	21,537	469	4,044	26,050	14	3,015	66	566	3,647	10,768	351
Vifolka härads.....	160,660	37,019	70,928	268,607	25	40,165	9,255	17.732	67,152	80,330	27.764
Lysings härads.....	198,846	27,609	83,853	310.308	16	31,815	4,418	13,416	49,649	99,423	20,706
Dals härads......	122,780	14,295	38,878	175,953	11	13,506	1,572	4.277	19,355	61,390	10,721
Aska härads......	202,993	153,118	260,255	616,36(5	14	28,419	21,436	36,436	86,291	101,496	114,838
Malmöhus län.
Oxie härads......	508,768	211,138	517,144	1.237,050	22	111.929	46,450	113,772	272,151	254,384	158,353
Skytts härads.....	545,159	97,936	272,214	915,309	20	109,032	19,587	54,443	183.062	272,579	73,452
Ljunits härads.....	180,453	12,216	43,724	236,393	20	36,091	2,443	8,745	47,279	90,226	9,162
Herrestads härads ....	214,620	29,690	78,736	323,046	20	42,924	5,938	15,747	64,609	107,310	22,267
Vemmenhögs härads . .	688,723	137,180	304,135	1,130,038	20	137,745	27,436	60,827	226,008	344.361	102,885
Färs härads......	544,637	72,930	212,117	829,684	18	98,035	13,127	38,181	149,343	272,318	54,697
Frosta härads.....	557,813	142,883	306,606	1.007,307	20	111,563	28,578	61,321	201,462	278,90(1	107,166
Torna härads......	620,725	113,696	355,186	1,089,607	19	117,938	21,602	67,485	207,025	310,362	85.272
Bara härads......	503,598	227,510	628,280	1,359,388	20	100.720	45,502	125,656	271,878!	251,799	170,632
Rönnebergs härads med un-
dantag av ön Ven . .	357,123	77,400	238,627	673,150	15	53.569	11.610	35,794	100.973''	178,561	58,050
Ön Vens........	15,578	9,824	20,446	45.848	9	1,090	982	2,045	4.117:	7,789	7.368
Onsjö härads......	470,063	82,281	241,698	794.042	18	84,611	14,811	43,506	142,928!	235,031	61,710
Harjagers härads ....	394.901	112,870	254,590	762.361	18	71,082	20,317	45,826	137,225}	197,450	84,652
Luggude härads.....	913,708	424,935	956,126	2,294,769	18	164,467	76,488	172,103	413,058}	456,854	318,701

Kungl. Maj:ts proposition nr %l

177

län verkningarna av 1933 års vägskattereform.

vägfyrkar år 1932 ändring i 59 § lagen	Be- räkn. utde- bit. per väg- fyrk, öre	Beräknad vägskatt år 1932 enl. 1933 års ändring i 59 § väglagen, kronur	Debiterad vägskatt år 1932. Procentuella tal	Beräknad vägskatt år 1932 enl. 1933 års ändring i 59 § väglagen. Procentnella tal
för in- komst	Samma	för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	Summa	för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	Sum- ma	för jord- brukB- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	Sum- ma
103,883	219,294	30.2	26,133	8,729	31,380	66,242	54.85	12.22	32.93	100	39.45	13.18	47.37	100
60,475	151,439	37.9	26,979	7,451	22,890	57,320	62.17	11.45	26.38	100	47.07	13.00	39.93	100
10,737	21,020	39.8	3,889	201	4,271	8,361	63.15	2.18	34.67	100	46.51	2.41	51.08	100
11,754	31,698	42.1	6,993	1,403	4,948	13.344	67.22	8.99	23.79	100	52.41	10.51	37.08	100
19,480	42.750	20.2	3,346	1,346	3,928	8,620	53.91	14.45	31.64	100	38.82	15.61	45.57	100
7,463	23,569	34.7	5,238	357	2,593	8,188	77.34	3.52	19.14	100	63.97	4.36	31.67	100
10,692	24,275	30.5	3,759	384	3,261	7,404	66.57	4.54	28.89	100	50.77	5.19	44.04	1U0
7,326	19,943	34.1	3,482	826	2,501	6,809	65.91	10.41	23.68	100	51.14	12.13	36.73	100
61,166	167,619	23.7	16,171	9,085	14.511	39.767	54.85	20.54	24.61	100	40.66	22.85	36.49	100
81,095	217,884	21.5	23,187	6,279	17,468	46,934	64.22	11.59	24.19	100	49.40	13.88	37.22	100
60,593	152,195	38.4	29,398	5,777	23,267	58,442	65.50	8.58	25.92	100	50.30	9.89	39.81	100
15,132	62,602	42.5	17,828	2,342	6,430	26,600	78.87	6.91	14.22	100	67.02	8.81	24.17	100
213,735	374,961	23.9	24,789	13,743	51,082	89,614	41.07	15.40	42.93	100	27.66	15.34	57.00	100
124,952	223,911	27.3	20,135	6,914	34,153	61,202	48.15	11.02	40.83	100	32 90	11.30	55.80	100 !
278,652	490 279	29.9	47,766	15,591	83,424	146,781	47.83	10.41	41.76	100	32.54	10.62	56.84	100
25,130	85,665	41.4	22,452	2,629	10,412	35,493	76.34	5.96	17.70	100	63.26	7.41	29.33	100
39,212	97,640	24.7	12,522	1,924	9,695	24,141	67.13	6.88	25.99	100	51.87	7.97	40.16	100
51,945	104,687	32.2	11,807	5,191	16,741	33,739	49.95	14.64	35.41	100	35.00	15.38	49.62	100
357,542	541,102	24.7	24,966	20,460	88,483	133,909	30.14	16.46	53.40	100	18.64	15.28	66.08	100
126,546	208,095	13.7	5,043	6,155	17,376	28,574	28.28	23.01	48.71	100	17.65	21.54	60.81	100
292.995	446,501	14.1	5.560	16,058	41,261	62,879	15.07	29.01	55.92	100	8.84	25.54	65.02	100
59,960	1U7.865	23.2	8,034	3,062	13.887	24,983	47.20	12.00	40.80	100	32.16	12.26	1)5.58	100
44,219	80,461	20.2	2,765	4,562	8,939	16.266	26.91	29.59	43.50	100	17.00	28.05	54.95	100
13,378	48.206	42.0	13,379	1,258	5,6^3	20,260	78.56	4.93	16.51	100	66.04	6.21	27.75	100
8^529	34,907	43.0	10,571	779	3,670	15.020	81.78	4.02	14.20	100	i 0.38	5.19	24.43	100
44.159	131,135	36.5	26,266	5,480	16,118	47,864	69.16	9.62	21.22	1U0	54.88	11.45	33.67	100
139,303	328,071	22.5	33,946	8,489	31,315	73,750	61.43	10.24	28.33	100	46.03	11.51	42.46	100
4,044	15,163	24.1	2,590	84	973	3,647	82.67	1.81	15.52	100	71.02	2.30	26.68	100
70,928	179,022	37.5	30,132	10,415	26,605	67.152	59.81	13.78	26.41	100	44.87	15.51	39.62	100
83,853	203,982	24.3	24,199	5,040	20,410	49,649	64.08	8.90	27.02	100	48.74	10.15	41.11	100
38,878	110,989	17.4	10,705	1,870	6,780	19,355	69.78	8.12	22.10	100	55.31	9.66	35.03	100
260,255	476,589	18.1	18,377	20,792	47,122	86,291	32.93	24.84	42.23	100	21.30	24.09	54.61	100
517,144	929.881	29.3	74,451	46,346	151,354	272,151	41.13	17.07	41.80	100	27.36	17.03	55.61	100
272,214	618,245	29.6	80,710	21,749	80,603	183,062	59.56	10.70	29.74	100	44.09	11.88	44.03	100
43,724	143,112	33.0	29.807	3,027	14,445	47,279	76.33	5.17	18.50	ion	'' 63.05	6.40	30.55	100
1 78,736	208,313	31.0	33,283	6,906	24,420	64,609	66.44	9.19	24.37	100	51.51	10.69	37.80	100
304,135	751,381	30.1	103,580	30,947	91,481	226,008	60.95	12.14	26.91	100	45.83	13.69	40.4 8	100
212,117	539,132	27.7	75,434	15,151	58,758	149,343	65.64	8.79	25.57	100	50.51	10.15	39.34	100
1 306,606	692,678	29.1	81,118	31,169	89,175	201,462	55.38	14.18	30.44	100	40.27	15.47	44.26	100
355’186	750.820	27.6	85,577	23,512	97,936	207,025	56.97	10.4 3	32.60	100	41.34	11.36	47.30	100
628,280	1,050,711	25.9	65,155	44,152	162,571	271,878	37.04	16.74	46.22	100	23.96	16.24	59.80	100
! 238,627	475,238	21.2	37,938	12,334	50.701	100,973	53.05	11.50	35.15	100	37.67	12.22	50.21	100
j 20.446	35,603	11.6	901	852	2,364	4,117	26.48	23.85	49.67	100	21.88	20.70	57.42	100
241,698	538,439	26.5	62,389	16,381	64,158	142,928	59.20	10.36	lil 1.44	100	43 65	11.46	44.89	100
254,590	536,69»	25.6	50,485	21,645	65,095	137,225	51.80	14.81	33.39	100	36.79	15.77	47.44	100
956,126	1,731,681	23.9	108,973	76,020	228,065	413,058	39.82	18.52	41.66	100	26.38	18.41	55.21	100

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 31.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Tabell 3 (forts.), utvisande för v	ägliållniiigsdistrikten	vissa
Antal vägfyrkar år 1932	Utde- bit. per väg- fyrk år 1932, öre	‘Debiterad vägskatt år 1932, kronor	Beräknat antal enl. 1933 års väg-
för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	Summa	för jord-bruk s-fastig-het	för annan fastig- het	för in- komst	Summa	för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het
1105,352	35,098	73,481	213,931	22	23,177	7,722	16,166	47,065	52,676	26,323
107,992	7,251	29,884	145,127	20	21,598	1,450	5,977	29,025	53,996	5,438
145,194	22.261	54,137	221,592	26	37,750	5,788	14,076	57,614	72,597	16,695
96,859	23,775	72,819	193,453	15	14.529	3,566	10,923	29,018	48,429	17,831
261,933	93,057	289,439	644,429	16	41,909	14,889	46,310	103,108	130,966	69,792
316,976	134,177	285,676	736,829	16	50,716	21,468	45,708	117,892	158,488	100,632
341,704	6,894	93,896	442,494	24	82,009	1,655	22,535	106,199	170,852	5,170
247,744	26,594	97,286	371,624	20	49,549	5,319	19,457	74,325	123,872	19,945
250,855	214,507	348,878	814,240	17	42,646	36,466	59,309	138,421	125,427	160,880
104,675	237,613	468,176	810,464	20	20,935	47,523	93,635	162,093	52^337	178,209
155,779	149,843	232,838	538,460	14	21,809	20,978	32,597	75,384	77,889	112,382
415,440	i 02,836	275,082	793,358	21	87,242	21,596	57,767	166,605	207,720	77,127
317,869	69,060	151,256	538,185	15	47,680	10,359	22,689	80,728	158,934	51,795
251,046	50,307	141,612	442,965	20	50.209	10,062	28,322	88,593	125,523	37,730
1S6,804	146,742	323,260	656,806	11	20,548	16,142	35,559	72,249	93,402	110,056
340,427	44,330	153,644	538,401	25	85,107	11,082	38,411	134,600	170,213	33,247
191,080	55,147	194,969	441,196	40	76,432	22,059	77,988	176,479	95,540	41.360
342,653	202,953	452,451	998,057	40	137,061	81,181	180,981	399,223	171,326	152,214
2,722	308	3,170	6,200	6	163	19	190	372	1,361	231
172,963	16,735	115,614	305,312	40	69,185	6,694	46,246	122,125	86,481	12,551
83,064	25,385	68,596	177,045	30	24,919	7,616	20,579	53,114	41,532	19,038
147,630	13,010	41,099	201,739	40	59,052	5,204	16,440	80,696	73,815	9,757
388,395	177,216	543,615	1,109,226	35	135,938	62,026	190,265	388,229	194,197	132,912
156,060	12,554	67,566	236,180	32	49,939	4,017	21,621	75,577	78,030	9,415
66,759	4,414	21.225	92,398	36	24,033	1.589	7,641	33,263	33,379	3,310
55,132	3,169	17,861	76,162	45	24,810	1.426	8,037	34,273	27,566	2,376
292,714	25,344	149,956	468,014	30	87,814	7,603	44,987	140,404	146,357	19,008
28,119	1,161	12,439	41,719	42	11,810	488	5,224	17,522	14,059	870
98,728	10,083	67,356	176,167	40	39,491	4,033	26,943	70,467	49.364	7,562
13,297	1,055	7,866	22,218	40	5,319	422	3,146	8,887	6,648	791
79,320	6,750	42,359	128.429	40	31.728	2.700	16,944	51,372	39,660i	5,062
205,531	9,133	78,806	293,470	40	82,212	3,653	31,523	117,388	102,765	6,849
61.172	1.267	19.136	8L,575	32	19,575	405	6,121	26,104!	30,586	950
120.003	5,334	36,006	161,343	35	42,001	1,867	12,602	56,470!	60,001	4,000
146,966	13,852	60,386	221,204	45	66,135	6,234	27,173j	99,542	73,483	10,3891

Väghållningsdistrikt

Värmlands län.

Visnums härads ....

Olme härads......

Väse härads......

Nyeds härads......

Färnebo härads .....

Älvdals härads nedre

tingslags.......

Älvdals härads övre tingslags
.........

Fryksdal härads övre

tingslags.......

Kils härads ......

Karlstads härads ....

| Grums härads.....

Jösse härads......

Fryksdal härads nedre

tingslags.......

Gillbergs härads ....

Näs härads.......

Nordmarks härads . . .

Västerbottens län.

Nordmalings och Bjurholms
tingslags ....

Umeå tingslags . .

Holmö......

Degerfors tingslags
Bygdeå sockens
Burträsks tingslags
Skellefteå tingslags
Malå och Norsjö tingslags
Lövångers sockens
Nysätra sockens .
Lycksele sockens .
Örträsks sockens
Stensele sockens
Tärna sockens . .
försele sockens . .

Åsele sockens . .
Fredrika sockens .

Dorotea sockens
Vilhelmina sockens

Kungl. Majlis proposition nr 21.

179

län verkningarna av 1933 års vägskattereforin.

vägfyrkar år 1932 ändring i 59 § lagen	Be-rak n. utde-bit. per väg-fvrk, öre	Beräknad vägskatt år 1932 enl. 1933 års ändring i 59 § väglagen, kronor	Debiterad vägskatt år 1932. Procentuella tal	Beräknad vägskatt år 1932! enl. 1933 års ändring i j 59 § väglagen. Procentuella tal
för in- komst	Summa	för jord- bruks- fastig- bet	för annan fastig- het	för in- komst	Summa	för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	Sum- ma	för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	Sum- ma
73,481	152,480	30.9	16.259	8,125	22,681	47,065	49.24	16.41	34.35	100	34.55	17.26	48il9	100
29,884	89,318	32.5	17,547	1,767	9,711	29,025	74.41	5.00	20.59	100	60.45	6.09	33.46	100
54,137	143,429	40.2	29,162	6,706	21,746	57,614	65.52	10.05	24.43	100	50.62	11.64	37.74	100
72,819	139,079	20.9	10,105	3,720	15,193	29,018	50.07	12.29	37.64	100	34.82	12.82	52.36	100
289,439	490,197	21.0	27,547	14,680	60,881	103,108	40.65	14.44	44.91	100	26.72	14.24	59.04	100
285,676	544,796	21.6	34,296	21,777	61,819	117,892	43.02	18.21	38.77	100	29.09	18.47	52.44	100
93,896	269,918	39.3	67,222	2,034	36,943	106,199	77.22	1.56	21.22	100	63.30	1.92	34.78	100
97,286	241,103	30.8	38,186	6,149	29,990	74,325	66.66	7.16	26.18	100	51.38	8.27	40.35	100
348,878	635,185	21.8	27,334	35,059	76,028	138,421	30.81	26.34	42.85	100	19.75	25.33	54.92	100
468,176	698,722	23.2	12,141	41,342	108,610	162,093	12.92	29.32	57.76	100	7.49	25.51	67.00	100
232,838	423,109	17.8	13,877	20,023	41,484	75.384	28.93	27.83	43.24	100	18.41	26.56	55.03	100
275,082	559,929	29.8	61,806	22,949	81,850	166,605	52.37	12.96	34.67	100	37.10	13.77	49.13	100
151,256	361,985	22.3	35,445	11,551	33,732	80,728	59.06	12.83	28.11	100	43.91	14.31	41.78	100
141,612	304,865	29.1	36,477	10,964	41,152	88,593	56.67	11.36	31.97	100	41.17	12.38	46.45	100
323,260	526,718	13.7	12,812	15,096	44,341	72,249	28.44	22.34	49.22	100	17.73	20.90	61.37	100
153,644	357,104	37.7	64,157	12,531	57,912	134,600	63.23	8.23	28.54	100	47.67	9.31	43.02	100
194,969	331,869	53.2	50,806	21,994	103,679	176,479	43.31	12.50	44.19	100	28.79	12.46	58.76	100
452451	775491	51.4	88,142	78,309	232,772	399,223	34.33	20.34	45.33	100	22.08	19.61	58.31	100
3,170	4J62	7.8	106	18	248	372	43.82	5.11	51.07	100	28.49	4.84	66.67	100
115,614	214,646	56.9	49.204	7,141	65,780	122,125	56.65	5.48	37.87	100	40.29	5.85	53.86	100
68,596	129,166	41.1	17,078	7,829	28,207	53,114	46.92	14.34	38.74	100	32.15	14.74	53.11	100
41,099	124,671	64.7	47,778	6,316	26,602	80,696	73.18	6.45	20.37	100	59.21	7.83	32.96	100
543,615	870,724	44.6	86,857	59,261	242,381	388,229	35.01	15.98	49.01	100	22.30	15.27	62.43	100
67,566	155,011	48.8	38,044	4,590	32,943	75,577	66.08	5.31	28.61	100	50.34	6.07	43.59	100
2li225	57,914	57.4	19,171	1,901	12,191	33.263	72.25	4.78	22.97	100	57.63	5.72	36.65	100
17,861	47,803	71.7	19,764	1,703	12,806	34,273	72.39	4.16	23.45	100	57.67	4.97	37.36	100
149,956	315,321	44.5	65,169	8,464	66,771	140,404	62.54	5.42	32.04	100	46.41	6.03	47.56	100
12439	27,368	64.0	9,001	557	7,964	17,522	67.40	2.79	29.81	100	51.37	3.18	45.45	100
67,356	124,282	56.7	27,989	4,288	38,190	70,467	56.04	5.72	38.24	100	39.72	6.08	54.20	100
7,866	15,305	58.1	3,860	459	4,568	8,887	59.85	4.75	35.40	100	43.43	5.17	51.40	100
42,359	87,081	59.0	23,397	2,986	24,989	51,372	61.76	5.26	32.98	100	45.55	5.81	48.64	100
78,806	188,420	62.3	64,024	4,267	49,097	117,388	70.04	3.11	26.85	100	54.54	3.64	41.82	100
19436	50,672	51.5	15,757	489	9,858	26.104	74.99	1.65	23.46	100	60.36	1.87	37.77	100
36,006	100,007	56.5	33,880	2,259	20,331	56,470	74.38	3.30	22.32	100	60.00	4.00	36.00	100
60,386	144458	69.0	50,705	7,169	41,668	99.542	66.44	6.26	27.30	100	50.94	7.20	41.86	100

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 21

Tabell 4, utvisande för samtliga län ändringar i beskattnings -

Län	Debiterad vägskatt år 1932, kronor	Antal vägfyrkar år 1932. Absoluta tal	Utdebi- tering per väg- fyrk, öre	Beräknat antal enligt 1933 års änd-Absoluta
för jordbruks- fastighet	för annan fastighet	för inkomst	Summa	för jordbruks- fastighet	för annan fastighet
Stockholms . .	1,998,982	2,362,765	3,758,799	8,233,943	14,355,507	13.9	1,181,374	2,819,089
Uppsala . . .	699,630	1,768,361	771,767	1,503,900	4,044,028	17.3	884,176	578,818
Södermanlands	844,487	2,205,952	666,223	1,953,907	4,826,082	17.5	1,102,974	499,664
Östergötlands .	1,388,600	3,738,673	1,101,588	2,728,011	7,568,272	18.3	1,869,330	826,178
Jönköpings . .	946,271	2,563,942	643,686	1,826,802	5,034,430	18.8	1,281,970	482,762
Kronobergs . .	889,777	1,859,452	692,570	1,515,999	4,068,021	21.9	929,724	519,425
Kalmar . . .	922,842	2,745.988	586,885	1,798,062	5,130,935	18.0	1,372,991	440,157
Gotlands . . .	244,749	709,164	158,349	339,097	1,206,610	20.3	354,582	118,762
Blekinge . . .	480,406	1,028,210	456,466	878,675	2,363,351	20.3	514,103	342,343
Kristianstads .	1,336,329	3,482,055	1,141,046	2,851,263	7,474,364	17.9	1,741,026	855,781
Malmöhus . .	2,421,118	6,515,869	1,752,494	4,429,629	12,697,992	19.1	3,257,929	1,314,366
Hallands . . .	843,265	2,009,222	562,646	910,175	3,482,043	24.2	1,004,609	421,981
Göteb. o. Bohus	1,305,734	1,723,925	981,660	2,319,879	5,025,464	26.0	861,956	736.235
Alvsborgs . .	1,599,372	3,070,307	1,058,788	3,337,107	7,466,202	21.4	1,535,148	794,084
Skaraborgs . .	1,054.539	3,465,498	533,253	1,869,658	5,868,409	18.0	1,732,744	399,932
Värmlands . .	1,482,919	3,646.649	1,364,345	3,091,364	8,102,358	18.3	1,823,321	1,023,250
Örebro ....	1,043,174	2,407,509	1,073,186	3,440,748	6,921,443	15.1	1,203,750	804,884
Västmanlands.	779,262	1,781,627	692,299	1,713,556	4,187,482	18.6	890,810	519,219
Kopparbergs .	1,962,686	3,569,507	1,493,564	4,135,584	9,198,655	21.3	1,784,748	1,120,165
Gävleborgs . .	1,264,982	2,987,499	1,288,832	3,802,513	8,078,844	15.7	1,493,747	966,620
Västernorrlands	2,126,737	2,744,682	1,661,659	3,601,188	8,007,529	26.6	1,372,335	1,246,238
Jämtlands . .	1,121,716	2,183,065	337,600	1,131,082	3,651,747	30-7	1,091,529	253,195
Västerbottens .	1,951,507	2,652,308	584,870	2,000,476	5,237,654	37.3	1,326,150	438,645
Norrbottens. .	1.648,192	1,836,642	772,819	3,383,824	5,993.285	27.5	918.316	579,607
Hela riket	30,357,276\|	63,058,87124,135,394	62,796,442\| 149990707	20.2	31,529,342\| 18,101,400

Kungl. Majlis proposition nr 21.

181

underlaget på grund av 1933 års vägskattereform.

vägfyrkar år 1932 ring i 59 § väglagen, tal	Beräk- nad utdebi- tering per vägfyrk, öre	Vägfyrkar år 1932. Procentuella tal	Beräknade vägfyrkar enligt 1933 års ändring i 59 § väglagen. Procentuella tal
för inkomst	Summa	för jord- brnks- fastig- het	för annan fastig- het	för inkomst	Summa	för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för inkomst	Summa
8,233,943	12,234,406	16.3	16.46	26.18	57.36	100	9.66	23.04	67.30	100
1,503,900	2,966,894	23.6	43.73	19.08	37.19	100	29.80	19.51	50.69	100
1,953.907	3,556,545	23.7	45.71	13.80	40.49	100	31.01	14.05	54.94	100
2,728,011	5,423,519	25.6	49.40	14.56	36.04	100	34.47	15.23	50.30	100
1,826,802	3,591,534	26.3	50.93	12.79	36.28	100	35.69	13.44	50.87	100
1,515,999	2,965,148	30.0	45.71	17.02	37.27	100	31.35	17.52	51.13	100
1,798,062	3,611,210	25.6	53.52	11.44	35.04	100	38.02	12.19	49.79	100
339,097	812,441	30.1	58.77	13.13	28.10	100	43.64	14.62	41.74	100
878,675	1,735,121	27.7	43.61	19.31	37.18	100	29.63	19.73	50.64	100
2,851,263	5,448,070	24.5	46 58	15.27	38.15	100	31.96	15.71	52.33	100
4,429,629	9,001,924	26.9	51.31	13.80	34.89	100	36.19	14.60	49.21	100
910,175	2,336,765	36.1	57.70	16.16	26.14	100	42.99	18.06	38.95	100
2,319,879	3,918,070	33.3	34.31	19.63	46.16	100	22.00	18.79	59.21	100
3,337,107	5,666,339	28.2	41.12	14.18	44.70	100	27.09	14.02	58.89	100
1,869,658	4,002,334	26.3	59.05	9.09	31.86	100	43.29	9.99	46.72	100
3,091,364	5,937,935	25.0	45.01	16.84	38.15	100	30.71	17.23	52.06	100
3,440,748	5,449,382	19.1	34.78	15.51	49.71	100	22.09	14.77	63.14	100
1,713,556	3,123,585	24.9	42.55	16.53	40.92	100	28.52	16.62	54.86	100
4,135,584	7,040,497	27.9	38.80	16.24	44.96	100	25.35	15.91	58.74	100
3,802,513	6,262,880	20.2	36.98	15.95	47.07	100	23.86	15.44	60.71	100
3,601,188	6,219,761	34.2	34.28	20.75	44.97	100	22.06	20.04	57.90	ICO
1,131,082	2,475,806	45.3	59.78	9.25	30.97	100	44.09	10.23	45.68	100
2,000,476	3,765,271	51.8	50.64	11.17	38.19	100	35.22	11.65	53.13	100
3,383,824	4,881,747	33.8	30.65	12.89	56.46	100	18.81	11.87	69.32	100
62,796,442	112,427,184	27.0	42.04	16.09	41.87	100	28.04	16.10	55.86	100

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Tabell 5, utvisande för år 1932 i 6 nuvarande väghållningsdistrikt saint 1 valdistrikt
enligt tänkbar indelningsplan den procentuella fördelningen av vägskattebördan på
olika beskattningsföremål vid olika alternativ.

Vid utarbetande av denna tabell har den faktiska taxeringen såtillvida frångåtts, att till den beskattningsbara
inkomsten lagts 1/b % av jordbruksvärdet, approximativt motsvarande den minskning av avdraget för genom fastighetsskatt
. beskattat belopp (procentavdraget), som från och med år 1933 föranledes av sänkningen av repartitionstalet
för jordbruksvärde från 0.06 till 0.05. Även i övrigt hava för vinnande av likformighet smärre korrigeringar
skett i förhållande till den faktiska debiteringen av vägskatt.

									Beräknade vägskatte-	Beräknade vägskatte-
	Beräknade vägfyrkar	Beräknade vägfyrkar	kronor enligt förslag	kronor enligt förslag
	enligt 1933 års ändring	örn	undantagande av	örn	undantagande av
Väghållnings-					1	öy § väglagen	inkomstskattekronor	inkomstskattekronor
distrikt och									understigande 31	understigande 4l
kommuner \| ;	för jord- bruks- fastig- het	för annan : fastig-het	för in- komst	sum- ma	för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	sum- ma	för jord- bruks- fastig- het	för annan fastig- het	för in- komst	sum- ma	för jord-br uks-fastig-het	för annan fastig- het	för in- komst	sum- ma
Södermanlands län.	%	%	%	%	%	%	%	%	%	%	%	%	%	%	*	%
Åkers.
Helgarö ....	72.42	10.23	17.35	100	59.09	12.53	28.38	100	51.15	11.31	37.54	100	56.45	12.49	31.06	100
Fogdö.....	73.40	6.46	20.14	100	59.42	7.88	32.70	100	54.28	7 40	38 32	100	58.76	8.02	33.22	100
Vansö.....	35.68	10.63	23.69	100	50.80	12.41	36.79	100	46 55	11.59	41.86	100	50.33	12.53	37.14	100
Härad.....	77.50	6.80	15.70	100	65.03	8.59	26.38	100	59.01	8.34	32.65	100	63.10	8.93	27.97	100
strängnäs ländsk.	28.53	3.12	68.35	100	16.77	2.77	80 46	100	15.90	2.78	81.32	100	16.11	2.81	81.08	100
Aker.....	33.99	21.48	44.53	100	21.88	20.76	57.36	100	20.62	20.98	58.40	100	20.95	21.31	57.74	100
Länna .....	78.75	3.76	17.49	100	65.94	4.74	29.32	100	62.70	4.93	32.37	100	65.41	5.13	29.46	100
Summa för distr.	49.10	11.19	89.71	100	33.75	11.57	54.68	100	31.67	11.47	56.86	100	32.74	11.86	55.40	100
Selebo.
Taxinge ....	67.63	6.00	26.37	100	52.22	6.98	40.80	100	50.05	7.24	42.71	100	51.22	7.40	41.38	100
Kärnbo ....	42.33	10.18	4749	100	27.70	10.04	62.26	100	26.37	10.18	63.45	100	27.04	10.44	62.52	100
Ytterenhörna . .	53.57	16.32	30.11	100	38.66	17.77	43.57	100	37.22	18.17	44.61	100	38.58	18.82	42.60	100
Överenhörna . .	60.18	9.61	30.21	100	44.53	10.68	44.79	100	42.43	10.92	46.65	100	43.18	11.13	45.69	100
Toresund ....	60.96	16.73	22-31	100	46.60	19.25	34.15	100	45.13	19.54	35 33	100	46.17	20.00	33.83	100
Ytterselö . . . .	51.77	22.09	26.14	100	37.67	24.20	38.13	100	36.16	23.92	39.92	100	37.40	24.74	37.86	100
Överselö ....	67.97	8.46	23.57	100	53.13	9.95	36.92	100	51.90	10.01	38.09	100	53.77	10.37	35.86	100
Aspö......	65.63	8.68	25.69	100	50.44	10.00	39.56	100	49.14	10.15	40.71	100	51.25	10.59	38.16	100
Summa för distr. Österrekarne.	57.70	13.36	28.94	100	42.49	14.81	42.70	100	40.97	14.99	44.04	100	42.20	15.44	42.36	100
Näshulta ....	64.62	3.01	32.37	100	48.19	3 41	48.40	100	45.16	3.42	51.42	100	46.94	3.56	49.50	100
Husby-Rekarne .	28.91	17.93	53.16	100	17.79	16.65	65.56	100	17.01	16.78	66.21	1(X)	17.41	17.17	65.42	100
Stenkvista . . .	58 81	9.04	32.15	100	42.94	9.97!	47.09	100	42.27	10.12	47.61	100	43.70	10.45	45.85	100
Ärla ......	69 83	9.96	20.21	100	55.68	12.00	32.32	100	54.55	12 35	33.10	100	55.85	12.64	31 51	100
Barva.....	75.86	3.01	21.13:	100	61.83	3.70j	34.47	100	59.79	3.73	36.48	100	61.05	3.82	35.13	100
Jäder .....	75.18	5.12	19.70;	lool	61.41	6.35!	32.24	100	58.oo	6.06	35.94	100	60.37	6.32	33.311	100

’ Beräknad utdebitering pr vägskattekrona

Ii Åkers väghållningsdistrikt.......

> Selebo » .......

> Österrekarne > .......

» Västerrekarne > .......

» f örestående distrikt sammanslagna . .

> Åse väghållningsdistrikt........

> Karlstads > ........

Vid förslaget örn	Vid förslaget om
undantagande av	undantagande av
kommunalskatte-	kommunalskatte-
kronor under-	kronor nuder-
stigande 3	stigande 4
. 2:08 kr.	2:15 kr.
1:97 >	2:03 >
1: 74 »	1:79 »
1:66 »	1:70 »
1: 85 »	1:91 >
. 2:59 >	2:64 .
1:54 »	1:55 »

Kungl. Majlis proposition nr 21.

183

Väghållningsdistrikt
och
kommuner

Beräknade vägfyrkar
enligt gällande grunder

för

annan

fastig het -

för

in komst -

sum ma -

Beräknade vägfyrkar
enligt 1933 ärs ändring
i 59 § väglagen

för

jord bruks fastig het -

för

annan

fastig het -

för

komat

sam ma -

Beräknade vägskattekronor
enligt förelag
örn undantagande av
inkomstskattekronor
understigande 31

för

jord -

för

, . i annan

bruks-!,

fastin- fastl“''

u ? i het

het

för

in komst -

sum ma -

Beräknade vägskattekronor
enligt förslag
örn undantagande av
inkomst skattekronor
understigande 4*

för

jord bruks fastig het -

för

annan

fastig het -

för

in komst -

sum ma -

Elnia .....

Hammarby . . ■
Sundby ....
Vallby.....

Summa för distr.

Västerrekarne.

Torshälla ländsk.

Tumbo.....

Råby-Rekarne
Gillberga . . .

Lista.....

Oja......

Västermo . . . .

Summa för distr.

Skaraborgs län.

Vänersnäs . .

Flo.....

Säl......

Ås.......

Karaby ....

Tun......

Friel .....

Täng.....

Häle......

Särestad ....

Summa för distr.

Värmlands län.

Karlstads.

Hammarö . . .
Karlstads ländsk.
Grava .....

Summa för distr.

Sammanslaget
rägdistrikt enligt
tänkbar indelningsplan: Åkers

jfr ovan
Selebo >

Österrekarnc >
Västerrekarne »

För distrikten
sammanslagna

75.55

74.55
66.33
69.82

55.55

4.89

3.82

11.31

11.53

9.73

15.46 29.13
44.45; 20.81
85.26 1.96

63.64

70.75

70.14

73.01

13.36

6.00

6.61

5.06

48.121 16.68

60.55
86.62
61.92

84.56
84.37
69.83
75.54
82.80
85.61
83.08

76.77

6.41

10.15

20.99

12.94

49. 10

57. ro

58. ss

4.68

1.24

18.78

4.70

2.76

4.99

3.29

1.61

1.17

1.45

4.09

19.56

21.63

22.36

18.65

31.72

55.41

34.74

12.78

23.00

23.25

21.93

35.20

34.77

12.14
19.30
10.74
12.87
25.18
21.17
15.59
13.22
15.47

19.14

38.03

27.57

21.54

29.33

11.1S

13.36

9.73

100

55.56 100

48. 12 16.68

53.68 12.43 33.89

62.28

57.47

57.73

39.71
28.94
31.7 s
35.10

100

61.84

60.30

51.37

55.37

42.76

9.06

30.49

74.79

48.93

55.94
55.35
58.48

33.41

44.07
76.75
48.04
74.72
73.74
54.68
61.39

71.08
75.15
71.43

63.27

5.76

12.43

6.08

4.74

13.90

14.98

10.81

25.81
21.73
2.70
15 61
7.21
7.89
6.26

17.56

32.08

34.96

34.73

29.65

46.43

65.13

47.78

22.51

35.46

36.85

36.76

35.26

49.03

100

5.16

1.69

21.97

6.25

3.60

5.87
4.05
2.10
1.54

1.88

5.09

32.69

23.48

19.25

7.48 25.54

33.78

42.49

42.76

33.41

50.77

21.56
29.99
19.03
22.66
39.45

34.56
26.82
23.31
26.69

31.64

63.65

70.76

68.32

66.98

100

11.57
14 81
10.81
17.56

54.68

42.70

46.43

49.03

59.57
59.10
49 59

52.22

41.22

8.81

29.95

71.97

47.30
53.52
52.70
56.90

32.30

43.09

73.61

47.25

74.78

67.86

53.39

59.40
70.18
73.96
70.93

61.82

6.12

4.67

13.61

14.34

10.83

25.76

21.96

2.71

15.53

7.10

7.90

6-33

17.56

5.25
1.67

21.61

6.26
3.33
5.90
4.15
2.11
1.56
1.88

5.08

34.31

36.23

36.80

33.44

47.95

100

IOO

100

65.43

48.09

25.32

37.17

39.38

39.40

36.77

50.14

51.66

24.72

31.14

18.96

28.81

40.71
36.45

27.71
24.48
27.19

33.10

3.57

5.41

11.85

7.16

31.67

40.97

41.22

32.30

38.24 13.39.48.371 100 36.64 13.40 49.96, 100

32.61

23.46
19.20

25.47

11.47

14.99

10.83

17.86

100

1O0

100

61.71

61.78

51.46

54.66

42.49

8.97

30.50

74.83

48.79
55.39

54.80
58.32

33.11

63.82 100
71.13 100
68.95

62.81

6.34

4.89

14.17
15.00

11.17

26.24

22.37

2.83

16.01

7.35

8.22

6.50

18.00

5.31

1.71

21.80

6.30

3.41

6.00

4.22

2.10

1.57

1.94

5.17

31.95
33 33
34.37

30.34

46.34

64.79
47.13
22 34
35.20
37.26
36.98
35.18

48.89

51.11

22.74

30.52

18.56

27.15

39.78

35.51

26.67

23.09

25.77

82.02

67.37

56.86

44.04

47.95

50.14

100

IOO

100

IOO

3.58

5.46

12.06

7.23

32.74

42.20

42.49

33.11

32.76

23.68

19.55

25.75

11.86

15.44

11.17

18.oo

37.74 13.80 48.46

63.66

70.86

68.39

67.02

100

55.40

42.36

46.34

48.89 100

100

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Tabell 6, utvisande ändringar av antalet skattskyldiga och av beskattningsunder skattningsgrunder För

vinnande av likformighet hava smärre korrigeringar

		Skattskyldighet till kommunal inkomstskatt	Skattskyldighet till väg-skatt enligt gällande grunder (undantag för taxerad inkomst under 1,000 kronor)	Skattskyldighet till inkomst-
V äghållningsdistrikt och kommuner	Antal invå- nare vid 1932 års ingång 1	Bortfallande beskatt-
Antal skatt-	Summa inkomst-	Antal skatt-	Kommuna-la inkomst-skattekro-nor, svaran-de mot väg-fyrk för inkomst	Kol. 6 i % av kol. 4	ningsföremål (inbe-gripna i kol. 5 och 6)
	skyl- diga	skatte- kronor	skyl- diga	antal skatt- skyl- diga	skatte- kronor	kol. 9 i % av kol. 4
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10
Södermanlands län. Åkers. Helgarö...........	471	148	588.60	46	304.80	51.78	13	17.10	2.90
Fogdö ............	1,121	308	1,386,60	112	867.10	62.53	39	67.80	4.89
Vansö............	709	238	1,132.40	82	729.00	64.37	22	35.70	3.15
Härad............	920	253	980.00	72	558.10	56.95	24	37.80	3.86
Strängnäs ländsk........	1,397	651	7,756.80	494	7,395.10	95.34	49	93.40	1.21 i
Aker............	2,485	830	7,737.20	649	7,331.10	94.75	109	192.10	2.48
Länna ............	1,048	348	1,368.10	148	924.50	67.57	58	115.50	8.44
Summa för distriktet	8,151	2,776	20,949.70	1,603	18,109.70	86.44	314	559.40	2.67
Selebo.
Taxinge...........	531	126	953.10	76	834.80	87.58	22	42.20	4.43
Kärnbo...........	795	238	2,839.70	169	2,673.70	94.16	51	97.80	3.44
Ytterenhörna........	848	247	1,627.40	163	1,450.90	89.16	35	71.70	4.41
Överenhörna.........	424	134	926.70	83	813.00	87.73	17	31.70	3.42
Toresund...........	1,290	302	1,801.60	180	1.518.60	84.29	55	100.50	5.57
Ytterselö...........	1,207	363	2,078.80	174	1,646.80	79.22	32	64.60	3.11
Överselö...........	1,126	334	1,724.50	178	1,373.70	79.66	61	114.30	6.63
Aspö.............	605	159	840.20	93	699.20	83.22	27	46.30	5.51
Summa för distriktet	0,826	1,903	12,792.00	1,116	11,010.70	86.07	300	569.10	4.44
Ö8terrekarne.
Näshulta...........	1,541	526	3,102.10	233	2,456.10	79.18	58	96.10	3.10
Husby-Rekarne........	2,577	831	9,261.00	553	8,693.60	93.87	137	238.50	2.58
Stenkvista..........	1,185	368	2,232.80	195	1,906.80	85.40	54	96.40	4.32
Ärla.............	2,166	599	2,503.80	227	1,893.80	75.64	73	132.00	5.27
Barva............	820	202	1,039.40	73	739.20	71.12	29	50.90	4.90
] Jäder ...........	1,315	422	1,858.30	161	1,210.60	65.14	49	92.40	4.97
Kjula ...........	1,317	373	1,628.70	142	1,081.00	66.37	59	115.70	7.10
Hammarby........	283	77	338.20	44	264.50	78.20	16	29.20	8.63
Sundby .......	484	131	589.60	62	414.50	70.30	24	42-80	7.25
Vallby............	532	171	713.90	60	476.80	66.79	12	20.20	2.83
Summa för distriktet !	12,220\|	3,700	23,267.80	1,750	19,136.80	82.25	511	914.20	3.93

Kungl. Maj:ts proposition nr Zl. 185

laget ifråga om inkomst vid övergång från gällande vägskattegrunder till beenligt
olika förslag.

skett i förhållande till den faktiska debiteringen av vägskatt.

vägakatt enligt förslag om undantag för skattekronor nndcrstigande 3	Skattskyldighet till vägskatt enligt förslag örn undantag för inkomstskattekronor understigande 4
Tillkommande be-skattningsfö remål (inbegripna i kol. 3 och 4 men ej i kol. 5 och 6)	Antal skatt-skyl-diga (kol. 5 —kol. 8 + kol. 11)	Skatte-kronor (kol. 6-kol. 9 + kol. 12)	Kol. 15 i % av kol. 4	Bortfallande beskatt ningsföremål (inbe-gripna i kol. 5 och 6)	Tillkommande be-skattningsföremål (inbegripna i kol. 3 och 4 men ej i kol. 5 och 6)	Antal skatt-skyl-diga (kol. 5 —kol. 17 + kol. 20)	Skatte-kronor (kol. 6— kol. 18 + kol. 21)	Kol. 24 i % av kol. 4
antal skatt- skyl- diga	skatte- kronor	kol. 12 i % av kol. 4	antal skatt- skyl- diga	skatte- kronor	kol. 18 i % av kol. 4	antal skatt- skyl- diga	skatte- kronor	kol. 21 i % av kol. 4
11	12	13	14	15	16	17	18	19	20	21	22	23	24	25
44	169.70	28.83	77	457.40	77.71	20	40.10	6.81	17	74.60	12.69	43	339.30	57.66
83	298.00	21.50	156	1,097.30	79.14	46	92.60	6.68	24	96.90	6.99	90	871.40	62.84
52	204.80	18.09	112	898.10	79.31	25	45.20	3.99	10	48.10	4.25	67	731.90	64.63
53	201.30	20.54	101	721.60	73.63	29	55.40	5.65	17	69.70	7.11	60	572.40	58.41
45	162.60	2.10	490	7,464.30	96.23	63	141.40	1.82	24	92.10	1.18	455	7,345.80	94.70
50	178.70	2.31	590	7,317.70	94.58	136	286.10	3.70	20	74.50	0.96	533	7,119.50	92.01
44	173.40	12.68	134	982.40	71.81	70	157.50	11.51	20	86.10	6.30	98	853.10	62.36
371	1,388.50	0.63	1,000	18,938.80	90.40	389	818.30	3.91	132	542.00	2.59	1,346	17,833.40	85.12
13	49.50	5.20	67	842.10	88.35	28	62.70	6.57	6	24.30	2.55	54	796.40	83.56
23	88.00	3.09	141	2,663.90	93.81	68	155.50	5.48	9	41.40	1.46	110	2,559.60	90.14
21	74.90	4.60	149	1,454.10	89.35	53	130.80	8.04	4	17.00	1.04	114	1,337.10	82.16
11	48.20	5.20	77	829.50	89.51	23	53.60	5.78	8	38.20	4.12	68	797.60	86.07
32	125.50	6.96	157	1,543.60	85.68	67	142.40	7.90	16	66.80	3.71	129	1,443.00	80.10
43	169.90	8.17	185	1,752.10	84.28	43	103.10	4.96	12	59.80	2.87	143	1,603.50	77.13
38	145.00	8.41	155	1,404.40	81.44	81	181.30	10.51	19	79.60	4.61	116	1,272.00	73.76
14	55.10	6.56	80	708.00	84.27	39	86.70	10.32	5	21.70	2.58	59	634.20	75.48
195	750.10	5.91	1,011	11,197.70	87.54	402	916.10	7.16	79	348.80	2.73	793	10,443.40	81.64
61	228.80	7.37	236	2,588.80	83.45	70	135.10	4.36	19	73.60	2.37	182	2,394.60	77.19
72	254.20	2.75	488	8,709.30	94.04	171	353.7 0	3.82	12	66.10	0.71	394	8,406.00	90.76
29	105.30	4.72	170	1,915.70	85.80	72	156.70	i 7.02	8	32.00	1.44	131	1,782.10	79.82
33	121.60	4.85	187	1,883.40	75.22	91	194.80	7.78	11	47.60	1.90	147	1,746.60	69.76
22	89.90	8.65	66	778.20	74.87	33	63.90	6.15	13	57.40	5.52	53	732.70	70.49
67	277.10	14.91	179	1,395.20	75.08	59	127.00	6.83	31	152.10	8.18	133	1,235.60	66.49
48	185.40	11.38	131	1,150.70	70.65	70	153.70	9.44	24	101.70	6.25	96	1,029.00	63.18
12	37.70	11.15	40	273.00	80.72	20	43.10	12.74	6	16.90	5.00	30	238.30	70.46
22	78.40	13.29	60	450.10	76.34	30	62.00	j 10.51	14	50.60	8.58	46	403.10	68.37
30	99.90	13.99	78	556.50	77.95	17	34.30	\| 4.81	11	36.40	5.10	54	478.90	67.08
39(	1,478.30	0.35	1,035	19,700.90	84.67	osa	1,324.801 5.69	14»	<134.40	2.72	1,266	18,446.90	79.28

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

		Skattskyldighet till kommunal inkomstskatt	Skattskyldighet till väg-skatt enligt gällande grunder (undantag för taxerad inkomst under 1,000 kronor)	Skattskyldighet till inkomst-
Y äghållningsdiatrikt och kommuner	Antal invå- nare vid 1932 års ingång	Bortfallande beskatt-
Antal skatt-	Summa inkomst-	Antal skatt-	Kommuna-la inkomst-skattekro-nor, svaran-de mot väg-fyrk för inkomst	Kol. 6 i % av kol. 4	ningsföremål (inbe-gripna i kol. 5 och 6)
	skyl- diga	skatte- kronor	skyl- diga	antal skatt- skyl- diga	skatte- kronor	kol. 9 i % av kol. 4
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10
Väster rekarne.
Torshälla ländsk........	2,563	792	8,561.70	592	8,134.70	95.01	64	123.60	1.44
Tumbo. ■ ..........	1,143	307	2,417.40	182	2,199.80	91.00	37	67.90	2.81
Råby-Rekarne........	318	61	250.00	28	169.20	67.68	11	22.90	9.16
Gillberga...........	1,082	241	1,456.30	140	1,197.00	82.20	43	84.80	5.82
Lista............	794	179	1,061.40	85	827.00	77.91	25	38.80	3.65
Oja.............	1,451	414	1,939.20	157	1,395.10	71.94	54	91.30	4.70
Västermo...........	1,525	468	1,904.70	133	1,270.30	66.69	44	72.70	3.82
Summa för distriktet	8,876	2,462	17,590.70	1,317	15,193.10	86.37	278	502.00	2.85
Skaraborgs län. Åse.
Vänersnäs..........	931	238	1,610.90	105	1,376.10	85.43	32	57.60	3.58
Flo.............	1,094	237	895.70	49	516.70	57.69	13	14.50	1.62
Sal.............	379	109	476.00	27	320.20	67.27	3	4.00	0.84
Ås.............	530	112	395.80	25	235.60	59.52	10	15.90	4.02
Karaby...........	284	59	251.30	13	143.20	56.98	—	—	_
Tun.............	597	132	899.70	61	749.50	83.30	23	39.00	4.33
Friel.............	434	66	455.40	24	365.90	80.35	8	13.70	3.01
Täng............	284	98	323.10	15	1&3.50	56.79	5	11.10	3.44
Håle.............	427	131	382.00	20	202.20	52.93	7	10.70	2.80
Särestad...........	741	239	734.50	54	421.50	57.39	19	25.60	3.49
Summa för distriktet	5,701	1,421	6,424.40	393	4,514.40	70.27	120	192.10	2.99
Värmlands län. Karlstads.
Hammarö..........	5,011	1,859	127,276.70	1,559	26,659.10	97.74	62	114.30	0.42
Karlstads ländsk........	3,415	1,150	16,424.20	923	15,959.40	97.17	52	96.60	0.69
Grava ............	7,681	2,292	‘28,767.80	1,711	27,450.00	95.42	162	296.50	1.03
Summa för distriktet	16,107	5,301	72,468.70	4,193	70,068.50	06.69	276	507.40	0.70
Sammanslaget vägdistrikt enligt tänkbar indelning spion:
Åkers väghålln.-distr., jfr ovan	8,151	2,776	20,949.70	1,603	18,109.70	86.44	314	559.40	2.8 7
Selebo > > >	6,826	1,903	12,792.00	1,116	11,010.70	86.07	300	569.10	4.44
Osterrekarne > > >	12,220	3,700	23,267.so	1,750	19,136.80	82.23	511	914.20	3.93
Västerrekarne > > »	8,876	2,462	17,590.70	1,317	15,193.10	86.37	278	502. oo	2.83
För distrikten sammanslagna	36,073	10,841	74.600.20	5,786	63,450.30	85.03	1,403	2,544.70	3.41

1 Efterbeskattning, 28 kr. 70 öre, här utesluten. — * Efterbeskattning, 113 kr. 60 öre, här utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

187

vägskatt enligt förslag om undantag för Skattskyldighet till vägskatt enligt förslag om undantag för

skattekronor understigande 3 inkomstskattekronor understigande 4

Tillkommande be-skattnings föremål (inbegripna i kol. 3 och 4 men ej i kol. 5 och 6)	Antal skatt-skyl-diga (kol. 5 —kol. 8 + kol. 11)	Skatte-kronor (kol. 6— kol. 9 + kol. 12)	Kol. 15 i % av kol. 4	Bortfallande beskatt-ningsföremål (inbe-gripna i kol. 5 och 6)	Tillkommande be-skattningsföremål (inbegripna i kol. 3 och 4 men ej i kol. 5 och 6)	Antal skatt- skyl- diga (kol. 5 —kol. 17 + kol. 20)	Skatte-kronor (kol. 6— kol. 18 +-kol. 21)	Kol. 24 i % av kol. 4
antal skatt- skyl- diga	skatte- kronor	kol. 12 i % av kol. 4	antal skatt- skyl- diga	skatte- kronor	kol. 18 i % av kol. 4	antal skatt- skyl- diga	skatte- kronor	kol. 21 i % av kol. 4
11	12	13	14	16	16	17	18	19	20	21	22	23	24	25
45	167.90	1.96	573	8,179.00	95.53	101	242.40	2.83	13	59.30	0.69	504	7,951.60	92.87
17	58.30	2.41	162	2,190.20	90.60	49	109.60	4.53	5	15.80	0.65	138	2,106.00	87.12
12	44.00	17.60	29	190.30	76.12	11	22.90	9.16	3	12.70	5.08	20	159.00	63.60
40	148.50	10.13	137	1,260.70	86.57	54	123.90	8.51	21	81.oo	5.56	107	1,154.10	79.25
29	114.20	10.76	89	902.40	85.02	31	60.10	5.66	12	55.60	5.24	66	822.50	77.49
52	194.60	10.03	155	1,498.40	77.27	67	138.40	7.13	22	92.60	4.77	112	1,349.30	69.58
31	114.20	6.00	120	1,311.80	68.87	54	106.10	5.57	14	57.30	3.01	93	1,221.50	64.13
226	841.70	4.78	1,265	15,532.80	88.30	367	803.40	4.67	90	374.30	2.13	1,040	14,764.00	83.93
15	57.80	3.59	88	1,376.30	85.44	35	67.80	4.21	9	37.40	2.32	79	1,345.70	83.54
25	103.40	11.54	61	605.60	67.81	17	28.00	3.13	10	49.70	5.55	42	538.40	60.11
7	21.40	4.50	31	337.60	70.93	4	7.10	1.49	5	14.20	2.98	28	327.30	68.76
4	13.40	3.39	19	233.10	58.89	11	19.30	4.88	3	10.00	2.53	17	226.30	57.17
13	59.70	23.76	26	202.90	80.74	2	6.80	2.71	10	49.30	19.62	21	185.70	73.89
18	66.30	7.37	56	776.80	86.34	25	45.80	5.09	11	42.90	4.77	47	746.60	82.98
9	40.50	8.89	25	392.70	86.23	10	19.80	4.35	6	30.50	6.70	20	376.60	82.70
5	17.30	5.36	15	189.70	58.71	7	17.80	5.51	4	13.40	4.14	12	179.10	55.42
8	25.20	6.60	21	216.70	56.73	8	13.90	3.64	4	11.20	2.94	16	199.50	52.23
10	34.00	4.63	45	429.90	58.53	22	36.00	4.90	4	12.10	1.64	36	397.60	54.13
114	439.00	6.83	387	4,761.30	74.11	141	262.30	4.08	66	270.70	4.21	318	4,522.80	70.40
58	218.30	0.80	1,555	26,763.10	98.12	87	197.90	0.73	27	112.80	0.41	1,499	26,574.00	97.42
55	197.90	1.20	926	16,060.70	97.78	76	179.40	1.09	16	64.30	0.39	863	15,844.30	96.47
182	674.50	2.35	1,731	27,828.00	96 74	241	564.10	1.96	54	234.90	0.82	1,524	27,120.80	94.28
295	1,090.70	1.50	4,212	70,651.80	97.49	404	941.40	1.30	97	412.00	0.57	3,886	69,539.10	95.96
371	l,388.so	6.63	1,660	18,938.90	90.40	389	818.30	3.91	132	542.00	2.39	1,346	17,833.40	85.4!
195	756. i»	5.91	1,011	11,197.70	87.s i	402	916.10	7.16	79	348.90	2.73	793	10,443.40	81.64
396	1,478.30	6.33	1,635	19,700.90	84.67	633	1,324.30	5 69	149	634.40	2.7 i	1,26b	18,446.90	79.29
226	841.70	4.7 S	1,265	15,532.90	88.30	367	803. i o	4.37	90	374.30	2.13	1,040	14,764.00	83.93
1,188	4,464.60	5.99	5,571	65,370.20	87.6S	1,791	3,862.10	5.19	450	1,899.50	2.55	4,445	61,487.70	82.4!

188

Kungl. Maj:ts proposition nr tgl.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om allmänna Tagar.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Allmän väg är av två slag:

a) landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för allmänna samfärdseln; b)

ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig
över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru
den icke prövas nödig för allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till gagn
för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande.

2 §.

Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna
samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled, som prövas nödig (särskild
vinterväg).

3 §.

4 §.

5 §.

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Intill
dess annat varder i vederbörlig ordning medgivet, skall väg vidmakthållas
till bredd och beskaffenhet i övrigt, som genom författning eller särskilt
meddelad föreskrift stadgats.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

189

6 §•

Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig, vare
dess hållande i fargillt skick under samma tid ej nödigt.

I fråga örn väg, varå automobiltrafik är tillåten, ankommer det på länsstyrelsen
att bestämma, huruvida vägen skall hållas fri från hinder av snö
och is i sådan omfattning, som kräves för dylik trafik, eller allenast i den
utsträckning, som erfordras för samfärdsel med av dragare framfört åkdon.

7 §.

Väghållning omfattar:
byggande av väg (8 §),
vägunderhåll (9 §),
vinterväghållning (10 §).

8 §.

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omläggning
och förbättring av väg.

9 §•

Till vägunderhåll räknas:

2) uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, såvida
åtgärden ej företages i samband med vägens byggande; samt

3) öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

10 §.

Vinterväghållning omfattar arbete för vägbanas hållande till erforderlig
bredd fri från hinder av snö och is ävensom för dess utmärkande, där så tarvas,
så ock åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å
kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med
hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägenhet.

11 §•

Skyldighet att ombesörja väghållningen åligger på landet vederbörande
vägdistrikt och inom stads område staden.

Vad nu är sagt må ej innefatta hinder för kommun eller landsting att lämna
bidrag till byggande av väg.

Angående vägdistrikt stadgas i lagen örn vägdistrikt.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

12 §.

Åligger någon, på grund av särskilt åtagande, att verkställa väghållning,
må därvid förbliva, därest ej, i den ordning som i 23 § sägs, väghållningen
övertages av vägdistriktet eller staden.

13 §.

Yägdistrikt åliggande väghållning skall verkställas genom en för ändamålet
utsedd vägstyrelses försorg.

Verkställandet av stad åliggande väghållning skall ombesörjas av den
kommunala styrelse eller nämnd, som därtill utsetts.

14 §.

Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens
bestämmelser angående stad äga tillämpning, är samhället berättigat och, örn
vägdistriktet därom framställer begäran, skyldigt att för distriktets räkning
ombesörja väghållningen i avseende å allmän väg, i den mån vägen på grund
av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata. För
denna väghållning skall samhället njuta ersättning av distriktet i enlighet
med vad nedan stadgas, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden
för väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.
Samhället är ock berättigat att för distriktets räkning, mot enahanda ersättning,
i vidare mån än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället.

Därest, på grund av gällande bestämmelser örn skyldighet att besörja eller
bekosta gatas iordningställande eller underhåll, kostnaderna för väghållningen
skola helt eller delvis gäldas av tomtägare, skall hänsyn härtill tagas vid bestämmandet
av vägdistriktets ersättningsskyldighet.

15 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

191

16 §.

I fall, som i 15 § avses, äger länsstyrelsen utse två gode män att efter
syn å marken avgiva yttrande med förslag till ersättning.

Hava parterna i fråga örn ersättningen träffat överenskommelse, må länsstyrelsen
icke meddela från överenskommelsen avvikande beslut, med mindre
yttrande avgivits av gode män.

För sitt arbete och därmed förbundna kostnader äga gode männen bekomma
gottgörelse av vägdistriktet med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

17 §.

18 §.

De uppgifter, som enligt denna lag tillkomma länsstyrelse, utövas, vad angår
Stockholm, av Överståthållarämbetet.

19 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Örn behandling av frågor angående byggande av väg m. m.

20 §.

Fråga örn byggande av väg ankommer på länsstyrelsens prövning; dock må
väg, som enligt för stad fastställd stadsplan eller stomplan skall ingå i gata
eller annan allmän plats, omläggas eller förbättras utan sådan prövning.

21 §.

Göres hos länsstyrelsen ansökning örn anläggning av ny väg på landet,
skall länsstyrelsen, där ansökningen gjorts av annan än vägstyrelsen, inhämta
dennas yttrande i ärendet. Länsstyrelsen äger jämväl, därest med hänsyn till
frågans omfattning och betydelse eller eljest så finnes lämpligt, kalla trafikanter
samt övriga, vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen
eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig rörande ansökningen.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

i den ordning länsstyrelsen bestämmer hållas tillgängliga för allmänheten.
Efter det vägstyrelsen ånyo och jämväl vägstämman lämnats tillfälle att yttra
sig samt länsstyrelsen föranstaltat om den utredning i övrigt, som kan anses
erforderlig, meddelar länsstyrelsen beslut i ärendet.

Yad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning i det fall, att länsstyrelsen
själv eller därtill av Konungen anbefalld upptager fråga örn anläggning
av ny väg.

22 §.

Uppstår fråga örn anläggning av ny väg i stad, skola bestämmelserna i 21 §
äga motsvarande tillämpning. Plan och kostnadsförslag skola dock, där länsstyrelsen
ej annorlunda beslutar, upprättas genom stadens försorg.

23 §.

I enahanda ordning, som i 21 och 22 §§ stadgas, behandlas jämväl fråga
angående omläggning eller förbättring av väg, som icke enligt för stad fastställd
stadsplan eller stomplan skall ingå i gata eller annan allmän plats; dock
ankommer det på länsstyrelsens prövning, huruvida annan av de i nämnda
lagrum omförmälda åtgärderna än hörande av vägstyrelsen eller däremot svarande
styrelse eller nämnd i stad bör vidtagas.

Vad nu är sagt skall i tillämpliga delar gälla angående fråga örn inrättande
av särskild vinterväg, örn sådan ändring av vägs bredd och beskaffenhet
i övrigt, som avses i 5 §, även örn ändringen ej är att hänföra till byggande av
väg, örn förändring av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg, örn indragning
av väg ävensom angående vägdistrikts eller stads övertagande av väghållning,
som ålegat någon på grund av särskilt åtagande.

Örn snöploglag.

24 §.

För ordnande av vinterväghållningen å landet skola till snöploglag indelas
lämpligt belägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje snöploglag
skall därvid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget att efter
vägstyrelsens bestämmande därå fullgöra vinterväghållningen mot ersättning
enligt vad nedan sägs.

Vid indelning till snöploglag skall iakttagas, att ploglagen fördelas så, att de
fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika därtill nyttjade
samt att ploglags vägsträcka förlägges så nära ploglagets fastigheter som
möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å fastighet, åligger den, som
brukar fastigheten.

Kungl. Majlis proposition nr 21.

193

25 §.

De till samma snöploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda överenskommits,
i det ploglaget åliggande arbete sinsemellan taga del i förhållande
till fastigheternas taxeringsvärden.

26 §.

Inom varje snöploglag skola medlemmarna sig emellan för minst ett år i
sänder utse en snöplogfogde. Örn valet skall underrättelse meddelas vägstyrelsen.
Underlåter ploglag att utse snöplogfogde eller kunna ploglagets medlemmar
ej enas i valet av sådan, skall snöplogfogde utses av länsstyrelsen.

Snöplogfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är ej skyldig
att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Snöplogfogden är pliktig att övervaka, det ploglaget åliggande vinterväghållning
behörigen fullgöres, samt att för sådant ändamål vid inträffande behov
utfärda uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket
uppbåd medlemmarna äro skyldiga att sinsemellan fortskaffa.

Snöplogfogde tillkommer att uppbära och mellan ploglagets medlemmar
fördela den till ploglaget för dess vinterväghållning utgående ersättning.

27 §.

Ersättning till snöploglag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överenskommelse
ej träffas angående ersättningens belopp, skall detta bestämmas av
länsstyrelsen.

28 §.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

29 §.

Å väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller annan
anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av väg,
därå uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast under
pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas, att därigenom,
såvitt möjligt, varken samfärdseln beredes olägenhet eller vägens avvattning
försvåras.

Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast
beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro. Har
sådant tillstånd lämnats, må länsstyrelsen meddela föreskrifter, ägnade att
minska olägenheten av grinden.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 21. 13

194

Kungl. Maj:is proposition nr SI.

grind eller bom, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller
i fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens behov.

30 §.

Utmed väg må ej på mindre avstånd än tolv meter eller, vad angår ödebygdsväg,
nio meter från vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd uppföras
byggnad samt ej heller förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning, som
hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär
fara för trafiksäkerheten. Vid korsning i samma plan mellan allmänna
vägar, mellan sådan väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan
allmän väg och järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd
byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig
anordning förekomma inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan
punkter, belägna i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen.
Föreligga eljest särskilda skäl att för tillgodoseende av trafiksäkerheten öka
de i första punkten här ovan angivna minsta avstånden, äger länsstyrelsen föreskriva
sådan ökning, dock högst till tjugu meter. I fråga örn uppförande av
byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans skall minsta avståndet ökas
så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad.

I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel,
som förorsakar snösamling på vägen.

Upplag eller annan anordning, som allenast på grund av vägs omläggning
eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud
enligt denna paragraf, må förbliva orubbad, där ej den i 46 § omförmälda
vägnämnden föreskriver skyldighet för jordägaren att borttaga eller ändra
anordningen eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet,
som ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande,
skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av
vägnämnden.

31 §.

Är fråga väckt örn nyanläggning eller omläggning av väg, äger länsstyrelsen
meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom
visst område, som kan beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma
att ligga i omedelbar närhet av densamma. Sådant förbud må ej meddelas för
längre tid än tre år, ägande länsstyrelsen vid behov föreskriva förlängning av
denna tid, i vilket fall beslutet skall underställas Konungens prövning. Då
vägens sträckning blivit slutgiltigt bestämd, upphör förbudet att gälla och
träda i stället bestämmelserna i 30 § i tillämpning.

32 §.

Vad i 30 och 31 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga örn bebyggande
av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts.

33 §.

Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av
snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

195

kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må,
därest överenskommelse med jordägaren icke kan träffas, vägnämnden föreskriva
skyldighet för jordägaren att inom viss tid ombesörja den erforderliga
röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område, inom vilket röjningen
skall äga rum, skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom jordägarens
försorg hållas fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet
närmare angives.

Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd skada,
skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägnämnden.

34 §.

Vid väg skola ock, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erforderliga
vägmärken av beskaffenhet, som i särskild ordning bestämmes.

35 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra
fara för vägens bestånd.

36 §.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma annonstavla, reklamskylt
eller dylikt på mindre avstånd än tjugufem meter från vägbanans
mitt. Yad nu är sagt skall dock icke avse å byggnad inom tättbebyggt samhälle
uppsatt tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som uppsatts
å annorstädes belägen byggnad till upplysning örn på stället bedriven
affärsrörelse eller annan verksamhet.

37 §.

Angående framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg gäller
vad därom är särskilt stadgat.

Om skyldighet i vissa fall för jordägare att lämna tillträde till fastighet m. m.

38 §.

Är fråga väckt örn nyanläggning eller omläggning av väg och skall i anledning
härav på offentlig myndighets föranstaltande verkställas stakning eller

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

mätning å marken, undersökning av grund eller annan dylik förberedande
åtgärd, må därför erforderligt tillträde till fastighet icke vägras.

Underrättelse örn förrättningens påbörjande skall av den, som har att företaga
densamma, senast en vecka förut med posten översändas till fastighetens
ägare samt, där fastigheten är utarrenderad, även till arrendatorn eller oek införas
i en eller flera ortstidningar.

39 §.

Kan på grund av arbete med vägs omläggning eller förbättring eller på
grund av naturhändelse såsom jordras, översvämning eller dylikt eller av annan
orsak samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på
ansökning föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas
för så lång tid, sådan väg till följd av det inträffade hindret är nödig.

40 §.

41 §.

42 §.

Vad sålunda stadgats må icke utgöra hinder för väghållare att i den ordning,
som angives i lagen örn expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller
stentäkt.

Om tillsyn å väghållningen.

43 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillkommer, enligt vad därom är stadgat,
att utöva den centrala tekniska och ekonomiska uppsikten över vägväsendet.

44 §.

Den närmaste uppsikten över vägväsendet utövas av länsstyrelsen, och åligger
det förty länsstyrelsen att övervaka väghållningens behöriga fullgörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

197

saint att vidtaga därför nödiga åtgärder, allt i enlighet med vad i denna lag
eller särskilda författningar närmare stadgas.

45 §.

Underlåter väghållare att verkställa beslut angående byggande av väg eller
yppas brist i vägunderhåll eller vinterväghållning och sker ej rättelse efter
tillsägelse av den myndighet eller tjänsteman i orten, som har att biträda länsstyrelsen
vid tillsyn å väghållningen, skall förhållandet genast anmälas till
länsstyrelsen, som förelägger väghållaren viss tid, inom vilken erforderliga
åtgärder skola hava företagits vid äventyr, örn den tid försittes, att åtgärderna
varda genom länsstyrelsens försorg på väghållarens bekostnad vidtagna. Dylikt
föreläggande må av länsstyrelsen meddelas jämväl utan särskild anmälan.

Innan föreläggande meddelas, äger länsstyrelsen, örn så finnes lämpligt, inhämta
vägnämndens yttrande i ärendet.

Om vägnämnd.

46 §.

För fullgörande av de uppgifter, som jämlikt denna lag tillhöra vägnämnd,
skall för varje vägdistrikt och för varje stad, där allmän väg finnes, utses en
sådan nämnd, bestående av ordförande och två ledamöter.

Vid tillsättande av vägnämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet beträffande
såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola finnas företrädda
inom nämnden.

47 §.

Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgöringstidens
utgång, skall länsstyrelsen förordna ersättare för den tid, som för den
avgångne återstått.

48 §.

Den, som vill påkalla vägnämndens prövning av något ärende, skall göra
framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar örn ärendets hänskjutande
till nämnden.

49 §.

Mot ordförande eller ledamot i vägnämnd gälla samma jäv, som i lag stadgas
i fråga örn domare.

Kan till följd av jäv nämnden icke bliva fulltalig, skall länsstyrelsen förordna
ersättare för behandling av det ärende, i fråga örn vilket jäv föreligger.

50 §.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

51 §.

Ordförande och ledamot i vägnämnd skola för sitt arbete och därmed förbundna
kostnader njuta ersättning enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen.
Ersättningen skall gäldas av väghållaren, men äger nämnden, örn
så av särskild anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens motpart att helt
eller delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva.

Väghållare eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans
bevakande inför nämnden.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

52 §.

Eftersätter snöplogfogde vad honom enligt 26 § tredje stycket åligger eller
underlåter medlem av snöploglag att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd eller
att sådant uppbåd hörsamma, bote från och med tio till och med etthundra
kronor.

Bryter någon mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift
däri, eller underlåter jordägare att ställa sig till efterrättelse med stöd
av 30 § tredje stycket, 33 § första stycket, 36 § tredje stycket eller 72 § meddelat
föreläggande, bote från och med tio till och med trehundra kronor, där ej
å förseelsen följer straff enligt allmän lag.

Förseelse åtalas av allmän åklagare.

53 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän,
strafflag.

54 §.

Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av
30 eller 31 §, äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad sålunda
olagligen skett.

Varder förbud, som meddelats i eller med stöd av 29, 30, 35 eller 36 § och
ej avser byggnads uppförande, icke iakttaget och sker ej rättelse genast efter
tillsägelse av väghållaren eller utmätningsmannen i orten, eller efterkommes
ej med stöd av 30 § tredje stycket, 33 § första stycket, 36 § tredje stycket eller
72 § meddelat föreläggande, äger utmätningsmannen föranstalta om rättelse.

55 §.

56 §.

Den, som ej åtnöjes med vägnämndens beslut i fråga, som omförmäles i
denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast å femtonde
dagen från det ''han erhöll del av beslutet.

Kungl. Majlis proposition nr 21.

199

57 §.

över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag, må klagan
hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning, som är
stadgad för ekonomimål i allmänhet.

58 §.

Besvär över beslut jämlikt 39 § örn upplåtelse av nyttjanderätt till mark
för tillfällig väg eller jämlikt 40 § örn uppsättande av snöskärm eller över
föreläggande jämlikt 45 § må ej verka uppehåll med verkställigheten av beslutet
eller föreläggandet eller hindra uttagande av kostnad därför med mindre
den myndighet, som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

59 §.

Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft den
1 januari 1937.

60 §.

61 §.

De distrikt, i vilka rikets landsbygd jämlikt lagen örn vägdistrikt indelas,
ävensom rikets städer skola, varje distrikt och stad inom sitt område, vid 1937
års ingång övertaga samtliga vägar, som då äro föremål för allmänt underhåll,
och skola dessa därvid vara försatta i laggillt skick. Finnes brist, vars
bättrande i vederbörlig ordning påkallats, icke vara avhjälpt vid vägens övertagande,
äger distriktets vägstyrelse eller stadens däremot svarande styrelse
eller nämnd avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

''62 §.

Är enligt de vid denna lags ikraftträdande gällande rättsreglerna angående
väghållningsbesvärets fullgörande medlem av stadskommun skyldig att utföra
väghållning eller att i stället härför erlägga särskild avgift till staden, skall
skyldighet, som nu nämnts, upphöra från och med denna lags ikraftträdande,
såvida icke Konungen, på framställning av staden, förordnar om skyldighetens
avskrivning under en tid av tio år, räknade från lagens ikraftträdande.
Sådant förordnande må icke meddelas, örn skyldigheten är av ringa ekonomisk
betydelse för staden.

Vad i denna paragraf stadgats skall icke äga tillämpning beträffande skyldighet,
som vid denna lags ikraftträdande är föremål för avskrivning.

63 §.

Skall jämlikt 62 § första stycket successiv avskrivning av skyldighet att
utföra väghållning äga rum, skall denna skyldighet ersättas av förpliktelse att

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

utgiva en årlig avgift till staden. För avskrivningsperiodens första år skall
avgiften utgå med belopp, svarande mot den normala årskostnaden för väghållningens
utförande. Beloppet fastställes av länsstyrelsen, och skall därvid hänsyn
tagas jämväl till de bidrag av automobilskattemedel och andra statsmedel,
som staden åtnjuter eller kan väntas komma att åtnjuta. För avskrivningsperiodens
återstående tid nedsättes avgiften årligen med en tiondel av det
ursprungliga beloppet.

64 §.

Skall jämlikt 62 § första stycket avgiftsskyldighet successivt avskrivas,
skall avgiften för avskrivningsperiodens första år utgå med det belopp, vartill
avgiften under åren 1934—1936 årligen i medeltal uppgått. Har vid avgiftens
bestämmande hänsyn icke tagits till bidrag, varom förmäles i 63 §, äger länsstyrelsen
föreskriva skälig jämkning av beloppet. För avskrivningsperiodens
återstående tid nedsättes avgiften årligen med en tiondel av det för periodens
första år bestämda beloppet.

65 §.

Utredningen skall verkställas av en särskild nämnd, bestående av ordförande
och två ledamöter. Ordföranden förordnas av länsstyrelsen, en ledamot utses
av staden och en av de väghållningsskyldiga eller, där fråga är örn jämkning
av avgift, de avgiftsskyldiga. Sistnämnde ledamot utses å sammanträde inför
magistrat eller stadsstyrelse eller, där sådan myndighet icke finnes, koramunalborgmästare.

Sedan nämnden slutfört sin utredning, skall nämndens protokoll jämte öfriga
till ärendet hörande handlingar insändas till länsstyrelsen.

Nämndens ordförande åtnjuter enligt länsstyrelsens beprövande ersättning
av allmänna medel.

66 §.

Samhälle jämlikt 14 § tillkommande ersättning för byggande av väg skall,
där beslut örn byggandet meddelats före den 1 januari 1937, bestämmas och
utbetalas i den ordning, som för dylikt fall föreskrives i 9 § lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

överenskommelse örn ersättning till samhälle för vägunderhåll eller i brist
pa överenskommelse meddelad fastställelse av sådan ersättning skall icke rubbas
genom denna lags ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

201

67 §.

Väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, skola upphöra,
då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

68 §.

69 §.

Där vid denna lags ikraftträdande snöploglag äro inrättade enligt bestämmelserna
därom i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, skola dessa ploglag bibehållas, därest länsstyrelsen icke
finner ny ploglagsindelning erforderlig.

70 §.

71 §.

Vad i 30 och 31 samt 52—55 §§ är stadgat örn förbud i vissa fall mot byggnads
uppförande samt örn ansvar och handräckning i anledning av överträdelse
av nämnda förbud skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1935, då bestämmelsen i 25 § första stycket lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet skall upphöra att gälla. Förstnämnda
stadganden skola dock icke äga tillämpning med avseende å byggnad,
som vid 1934 års utgång redan påbörjats och mot vars uppförande hinder
icke förelåg enligt då gällande bestämmelser.

72 §.

Utmed väg varande upplag eller annan anordning, som skulle komma att
falla under förbud enligt 30 § eller 36 § första stycket, må, örn anordningen
tillkommit före 1934 års utgång utan att hinder däremot förelåg enligt den
vid tillkomsten gällande lag, förbliva orubbad, där ej vägnämnden föreskriver
skyldighet för jordägaren att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. För
skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren
gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägnämnden.

73 §.

Vägnämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

74 §.

Såvitt icke här ovan eller i övergångsbestämmelserna till lagen örn vägdistrikt
annorlunda stadgas, skola dels 25 kapitlet byggningabalken, i vad sam -

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

ma kapitel ännu gäller, dels lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, dels lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar,
dels ock alla övriga stadganden, som strida mot denna lag, upphöra att gälla
från och med den 1 januari 1937.

75 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

203

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd den H december
1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 17 november 1933,
hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamalet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag örn allmänna vägar; samt

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287)
örn ödebygdsvägar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Nils Ljunggren.

Förslagen föranledde följande yttranden:

Förslaget till lag om allmänna vägar.

11—14 §§.

Lagrådet:

Terminologien i dessa paragrafer synes icke vara fullt lycklig och konsekvent.
I 11, 12 och 14 §§ är fråga örn det rättssubjekt — vägdistrikt och
stad i 11 §, enskild person på grund av särskilt åtagande i 12 § samt köping
eller annat stadsliknande samhälle i 14 § — som har att svara för väghållningsbördan;
i 14 §:s fall avilar detta ansvar dock blott emot rätt till ersättning
av vägdistriktet. I 13 § är däremot fråga om de organ, genom vilka
vägdistrikt och stad fullgöra sin väghallningsskyldighet. Dessa förhallanden
uttryckas i lagtexten så att enligt 11 och 14 §§ distrikt, stad och i visst fall
stadsliknande samhälle hava att »ombesörja väghållningen». Örn den enskilde
väghållningsskyldige sägs det däremot i 12 § att det åligger honom »att verkställa
väghållning», och samma uttryck användes i 13 § örn distriktets organ,
medan stadens organ sägas »ombesörja verkställandet». Att ombesörja väghållning
är alltså enligt lagtexten något annat än att ombesörja dess verkställande.
Om redan detta har en något förvillande verkan, ökas denna därigenom
att uttrycket verkställa väghållning brukas i helt olika innebörd i 12 §
och i 13 §.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

I detta sammanhang må erinras att längre fram i lagförslaget införes begreppet
väghållare. Sålunda ålägges väghållare i 30 § tredje stycket, 33 §
andra stycket, 36 § tredje stycket och 72 § att i vissa fall gälda ersättning till
markägare eller annan. Enligt 40 och 42 §§ tillkomma väghållare vissa rättigheter.
Till väghållaren är det som enligt 45 § länsstyrelsen har att rikta
sitt föreläggande i fall av försummat vägbygge eller brist i underhållet o. s. v.
Vad som med väghållare förstås är emellertid icke angivet. Utan att vilja
hävda att detta förhållande bereder någon egentlig svårighet vid lagtolkningen
vill dock lagrådet hemställa örn icke en bestämning av begreppet lämpligen
kunde ske i förevarande paragrafer, så att det exempelvis bleve fullt klarlagt
att örn samhälle besörjer väghållning för distrikts räkning, det är samhället
och icke distriktet som i den utsträckning så sker är att betrakta som väghållare.
Att saken så är att fatta i fråga örn tillämpningen av det viktiga
tillsynsstadgandet i 45 § bleve väl knappast föremål för tvekan, desto mindre
som det kan sägas vara uttalat i statsrådsprotokollet i anledning av en av
länsstyrelsen i Stockholms län gjord erinran. Men att detsamma gäller i fråga
om ersättningars gäldande och om rätt att taga grus m. m. synes i tydlighetens
intresse böra komma till uttryck i själva lagtexten.

Vinna de gjorda erinringarna beaktande, kunde i första stycket av 11 § helt
enkelt sägas att väghållare är på landet vederbörande vägdistrikt och inom
stads område staden samt vidare i 14 § där omförmälda samhällen betecknas
som väghållare. I fråga örn de enskilda rättssubjekt, om vilka i 12 § talas,
lärer väl även på dem i regeln vara att tillämpa vad i förslaget sägs örn väghållare;
men i betraktande av att deras åliggande i fråga örn beskaffenhet och
omfång torde kunna förete vissa skiftningar, synes ej kunna med visshet sägas
att det alltid och i alla fall är förhållandet. Deras ställning kunde måhända
lämpligen uttryckas med att de svara för väghållning; i synnerhet läte sig
detta göra örn bestämmelsen flyttades från 12 § till att utgöra andra stycket
i 11 § och nuvarande andra stycket finge sin plats som 12 § och däri hänvisades
till 11 §. Därigenom vunnes ock att det bleve klart att bidrag från landsting
eller kommun kunde givas exempelvis till en utvidgning eller förstärkning av
bro, som, ehuru ingående i allmän väg, är avsedd att alltjämt hållas av en
enskild.

I 14 § första stycket synas orden: »i enlighet med vad nedan stadgas» lämpligen
böra utgå såsom onödiga och möjligen vilseledande.

I 14 § andra stycket föreslås ett stadgande av innehåll att, därest på grund
av gällande bestämmelser örn skyldighet att besörja eller bekosta gatas iordningställande
eller underhåll kostnaderna för väghållningen skola helt eller
delvis gäldas av tomtägare, hänsyn därtill skall tagas vid bestämmandet av
vägdistriktets ersättningsskyldighet enligt paragrafens första stycke.

Motsvarighet till förstnämnda stadgande saknas såväl i 9 § väglagen som i
det av 1929 års vägsakkunniga framlagda förslaget.

Det remitterade förslaget (sid. 81—82) synes utgå från det betraktelsesättet
att samhälle genom bestämmelserna i 9 § väglagen förpliktats utföra en

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

205

väghållning, som ålegat vägdistriktet, men att i de fall, då tomtägare på grund
av honom åliggande skyldighet i avseende å gatas iordningställande och underhåll
bekostade väghållning, detta skulle tillgodoräknas vägdistriktet, icke
samhället. Ett sådant betraktelsesätt står dock ej i överensstämmelse med
grunderna för den år 1927 genomförda ändringen i 9 § 1891 års väglag. Såsom
framgår av förarbetena till denna ändring hade man att utgå från att
vägdistrikten till följd av stadsplanelagstiftningens föreskrifter befriades från
underhåll av allmän väg som ingått i gata vilken upplåtits för allmänt begagnande.
Med fog klagades över att samhällena på detta sätt icke finge
tillfredsställande vederlag för de betydande belopp, som i vägskatt från samhällena
tillfördes vägdistrikten. Från samhällenas sida krävdes därför att de
skulle utbrytas ur vägdistrikten. Detta föreslogs även av vägkommissionen.

Genom ovannämnda ändring av 9 § väglagen har den skyldighet att hålla
allmän väg inom samhälle, varifrån vägdistrikten kommit att befrias till följd
av stadsplanelagstiftningen, åter lagts på vägdistrikten. Men det har med hänsyn
bl. a. till förekommande skyldighet för tomtägare att iordningställa och
underhålla gata icke ansetts lämpligt att vägdistrikt skulle direkt utföra väghållning
å väg som skulle vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata,
utan ersättningsskyldighet har i stället ålagts vägdistriktet. Det har härvid
betonats att någon ändring i tomtägares skyldigheter i förevarande avseende
icke vore åsyftad, men man har uppenbarligen utgått från att detta vore en
sak mellan samhället och tomtägaren, och varje antydning örn att förhandenvaron
av sådan skyldighet skulle öva inverkan på storleken av den till samhället
utgående ersättningen saknas (jfr 1920 års vägsakkunnigas betänkande
sid. 73 och 109).

Den ståndpunkt, som alltså intages av 1927 års lagstiftning, betingas även
av det till grund för denna lagstiftning liggande kravet på en skälig fördelning
av samhällenas gatuhållningsbörda mellan samhällena och vägdistrikten.
Därest inom ett samhälle all gatuhållning bestrides av tomtägarna, skulle enligt
det nu föreliggande förslaget vägdistriktet alldeles befrias från skyldighet
att utgiva någon ersättning till samhället för väghållning å de gator, som
förklarats för allmänna vägar, och lagstiftningen alltså på denna punkt visa
sig förfelad. I ett dylikt fall är det väl sannolikt att samhället skrede till avskrivning
av det tomtägarna åliggande besväret, varefter vägdistriktets ersättningsskyldighet
skulle inträda i full utsträckning, men avskrivningen kunde
ej inskränkas till allenast de tomtägare som hade att hålla de såsom allmän
väg ansedda gatorna. I själva verket torde det med fog kunna göras gällande
att den omständigheten, att inom ett samhälle gatuhållningen —- i stället för
att bestridas med i vanlig ordning uttaxerade medel — utgör ett fastigheterna
åvilande besvär, icke bör inverka på förhållandet mellan samhället och vägdistriktet;
att det från samhällets synpunkt sett här allenast gäller en inre
fråga örn bördornas fördelning mellan dess medlemmar.

På grund härav hemställes att andra stycket i 14 § måtte utgå.

206 Kungl. Maj:ts proposition nr %1.

18 §.

Lagrådet:

Då innehållet i denna paragraf är av självklar beskaffenhet synes paragrafen
böra utgå (jfr kungörelsen den 21 februari 1919).

Till undvikande av den rubbning i paragrafföljden, som ett bifall till nyss
gjorda hemställan skulle orsaka, kunde, därest beaktande vinnes för erinringar
som i det följande framställas vid 21 och 37 §§, såsom 18 § upptagas en bestämmelse
av innehåll att vid väghållning skall iakttagas vad örn fasta fornlämningar,
naturminnesmärken och nationalparker är särskilt stadgat.

20 §.

Lagrådet:

De skäl som föranlett att fråga örn omläggning eller förbättring av väg,
som i stad ingår i gata eller annan allmän plats inom område för vilket stadsplan
eller stomplan fastställts, enligt förslaget icke behöver underställas länsstyrelsens
prövning, torde i allt väsentligt äga giltighet beträffande väg
inom område som enligt godkänd avstyckningsplan utgör trafikled, öppen
plats eller utfartsväg. I den mån avstyckningsplanen genomförts å marken
torde den nämligen förr eller senare i tämligen oförändrat skick upptagas i
stadsplan eller stomplan. Det hemställes örn icke det i paragrafen angivna
undantaget bör utsträckas i enlighet med vad nu sagts.

21 §.

Justitierådet Grefberg:

Med anledning av erinringar, som svenska stadsförbundets styrelse gjort
mot innehållet i förslagets 3 §, har departementschefen vid sagda paragraf i
sitt anförande vid remissen till lagrådet betonat, att örn väg skall byggas
inom område för vilket stadsplan fastställts, åt vägen skall givas en sträckning
som står i överensstämmelse med stadsplanen samt uttalat att örn vid
vägbyggnadsfrågans behandling skulle visa sig att vägen lämpligen bör läggas
över mark, som enligt stadsplanen icke är avsedd till gata utan exempelvis
till byggnadskvarter, beslut örn vägens sträckning över sådan mark likväl
icke kan meddelas innan planen blivit ändrad. Departementschefen har
tillika anfört, att vad nyss sagts örn stadsplan torde äga motsvarande tillämpning
i fråga om andra dylika planer samt framhållit att de oegentligheter,
som möjligen förekommit därutinnan att väg inom samhälle på landet utlagts
i strid mot fastställda planer, uppenbarligen berott på förbiseende från
vägmyndigheternas sida och att något dylikt för städernas del icke vore att
befara.

I dessa uttalanden av departementschefen kan jag instämma.

Då emellertid förbiseenden av nyss angiven art synas böra så vitt ske kan
förebyggas samt en föreskrift av innehåll att, där vägföretag berör område
som är lagt under stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller avstyckningsplan,
skall från byggnadsnämnd, där sådan finnes, inhämtas yttrande huruvida ur
plansynpunkt något är att erinra mot förslaget, torde få anses väl ägnad att

Kungl. Majlis proposition nr SI.

207

verka i antydd riktning, hemställes att en sådan föreskrift införes i förevarande
paragrafs andra stycke före styckets sista punkt. I följd av bestämmelse
i 22 § bleve föreskriften tillämplig jämväl beträffande vägföretag i stad.
Häremot torde icke något vara att invända.

I 5 § förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens
fredande och bevarande finnas meddelade vissa föreskrifter för det fall
att vägföretag berör område som upptager fast fornlämning. En erinran härom
torde lämpligen böra införas i förevarande paragraf eller, på sätt vid 18 §
berörts, i särskild paragraf i avdelningen allmänna bestämmelser.

Regeringsrådet Aschan, med vilken justitieråden Alexanderson och Elilund
instämde:

Vid 3 § har departementschefen anfört att, örn vid vägbyggnadsfrågas behandling
skulle visa sig att vägen lämpligen bör läggas över mark, som enligt
fastställd stadsplan icke är avsedd till gata utan exempelvis till byggnadskvarter,
beslut örn vägens sträckning över sådan mark icke kan meddelas innan
planen blivit i vederbörlig ordning ändrad.

Under förarbetena till den år 1927 vidtagna ändringen av 9 § väglagen förutsattes
dock att ett sådant beslut skulle kunna lagligen meddelas, örn det också
av naturliga skäl antogs skola ifrågakomma allenast i undantagsfall (jfr
Kungl. Maj:ts proposition till 1922 års riksdag nr 100 sid. 138—139 och 164
samt Kungl. Maj:ts proposition till 1927 års riksdag nr 244 sid. 21 och 23).
Hade så ej varit möjligt, skulle ju ett municipalsamhälle genom vägran att
fatta beslut örn ändring av sin stadsplan kunnat omintetgöra varje lösning av
trafikfrågorna, som ej överensstämde med samhällets måhända föråldrade
stadsplan.

Detta spörsmål har numera kommit i ett i viss mån förändrat läge genom
tillkomsten av det i 4 § av 1931 års stadsplanelag upptagna stadgandet örn
befogenhet för Kungl. Maj :t att mot stads bestridande föranstalta örn ändring
av dess stadsplan. Emellertid synes fortfarande hinder icke böra möta för
länsstyrelsen att meddela beslut örn byggande av väg i en sträckning, som ej
överensstämmer med gällande stadsplan, därest länsstyrelsen gör beslutets
verkställighet beroende av att erforderlig ändring av stadsplanen kommer till
stånd. I själva verket torde detta tillvägagångssätt vara det mest praktiska,
särskilt när meningsskiljaktighet om den erforderliga ändringen av stadsplanen
ej räder. Skall ändringen av stadsplanen alltid föregå beslutet örn vägens
byggande, föreligger den möjligheten att, sedan stadsplaneändringen väl fastställts,
länsstyrelsen efter slutförd utredning finner vägen lämpligen böra
läggas på annat sätt eller ock att dess beslut ändras av högre instans.

En ovillkorlig förpliktelse att förlägga vägen i annan sträckning än gällande
stadsplan medgiver synes icke böra av länsstyrelsen åläggas de väghållningsskyldiga
annat än i trängande fall och ej heller då, örn den erforderliga
stadsplaneändringen är av den beskaffenhet att dess fastställande icke tillkommer
länsstyrelsen (jfr Kungl. Maj:ts utslag den 24 oktober 1933 på besvär
av Aron Reimers).

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

I fråga om lämpligheten av de tillägg varom justitierådet Grefberg hemställt
är jag ense med honom.

23 §.

Lagrådet:

Vinner en vid 20 § gjord erinran beaktande, föranledes därav jämkning i
avfattningen av förevarande paragrafs första stycke.

24 §.

Lagrådet:

De sakkunnigas förslag upptog icke några bestämmelser örn snöploglag.
I yttranden över förslaget har emellertid kommit till uttryck att möjlighet
att för vinterväghållningens utförande anlita särskilt inrättade ploglag alltjämt
borde stå till buds, och hava i anledning härav i det remitterade förslaget
upptagits bestämmelser örn sådana ploglag. Föreskrifterna hava därvid erhållit
det innehåll att indelning till snöploglag alltid skall förefinnas. Då emellertid
behov av sådan indelning icke allestädes torde vara för handen och ändrade
förhållanden kunna medföra upphörande av behovet, där sådant nu finnes,
synes en medelväg mellan de båda förslagen böra väljas sålunda att indelning
till snöploglag skall verkställas endast i den mån vägstyrelsen så finner erforderligt.
Det hemställes att förevarande paragraf ändras i enlighet härmed.

29 §.

Lagrådet:

Det är avsett att länsstyrelses tillstånd att uppsätta eller bibehålla grind
skall gälla tillsvidare. Sådant tillstånd kan alltså av länsstyrelsen när som
helst återkallas. Häråt synes lämpligen böra givas uttryck i lagtexten, vilken
tillika bör undergå någon jämkning till utmärkande av att föreskrifter i syfte
att minska olägenheter av grind kunna givas antingen i samband med att tillstånd
till grinden meddelas eller senare.

30 §.

Lagrådet:

Sista punkten av första stycket innebär, att därest byggnad uppföres å
mark i annat höjdläge än vägbanans skall därvid iakttagas, att till det eljest
tillåtna minsta avståndet från vägbanans mitt lägges så mycket, som motsvarar
höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Till förtydligande av denna
innebörd synes avfattningen böra undergå jämkning. Då bestämmelsen
icke är avsedd att äga tillämpning i fall som behandlas i andra punkten av
samma stycke, torde till undvikande av missförstånd denna punkt lämpligen
kunna få sin plats sist i stycket. Iakttages detta, bör ordet »eljest» i tredje
punkten utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.
32 §.

209

Lagrådet:

Då avstyckningsplan föga torde skilja sig från byggnadsplan, lärer jämväl
avstyckningsplan böra upptagas i förevarande paragraf.

Justitierådet Grefberg:

I fråga om byggande inom område, för vilket stadsplan, stomplan eller
byggnadsplan fastställts, lära de bestämmelser, som härom finnas meddelade
i stadsplanelagen, byggnadsstadgan och särskilda byggnadsordningar, böra
vinna tillämpning. Det kan exempelvis icke gärna få förekomma att vägnämnd
förelägger en tomtägare att borttaga ett stängsel, som denne uppfört
till fullgörande av honom enligt lag åvilande förpliktelse och som blivit av
byggnadsnämnd godkänt (jfr byggnadsstadgan 16, 44, 47, 61 och 103 §§). För
att tydligare giva uttryck åt den innebörd jag sålunda vill giva åt förevarande
paragraf böra orden »bebyggande av område» utbytas mot orden »byggande
inom område». Härigenom vinnes nämligen bättre anslutning till byggnadslagstiftningens
terminologi.

För uteslutande ur stadgandet sådant det återfinnes i de sakkunnigas förslag
(38 §) av ordet utomplansbestämmelser hava enligt min mening ej tillräckliga
skäl blivit förebragta. Jag hemställer alltså att här en återgång sker
till de sakkunnigas förslag. En särskild anledning härtill anser jag föreligga
i de från de sakkunnigas förslag avvikande måttbestämmelser som upptagits i
30 §. Riktigast vore för övrigt att låta förevarande paragraf omfatta — förutom
område som ingår i godkänd avstyckningsplan eller fastställd byggnadsplan
— varje område där den för städerna stadgade ordningen för bebyggande
skall iakttagas. Skulle här särskilda föreskrifter anses erforderliga, böra de
meddelas i byggnadslagstiftningen med byggnadsmyndigheterna såsom organ.

33 §.

Regeringsrådet Aschan, med vilken justitieråden Alexanderson och Ehlund
instämde:

I 37 § tredje stycket i 1929 års vägsakkunnigas förslag upptogs en bestämmelse
därom att å väg växande träd, vars bevarande anses önskvärt ur naturskyddssynpunkt,
icke må borthuggas utan tillstånd av vägnämnden. Denna
bestämmelse har uteslutits ur det remitterade förslaget.

Ett stadgande av liknande innehåll synes emellertid önskvärt. Dock torde
såsom i några av de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena framhållits
ifrågavarande tillstånd böra meddelas av länsstyrelsen, ej av vägnämnden,
och vidare torde det böra heta: vars bevarande kan antagas vara av betydelse
ur naturskyddssynpunkt. Anses ett dylikt stadgande alltför obestämt,
kunde förbudet måhända begränsas till att gälla å väg växande alléträd.

Justitierådet Grefberg:

Undantag från bestämmelserna i förevarande paragraf synes böra göras
för kyrkogård, allé, trädgård, annan därmed jämförlig plantering samt park,

Bihang till riksdagens protokoll 198b. 1 sami. Nr 21. 14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

möjligen med den begränsning att undantaget får gälla endast träd. Det
bomme då icke att avse exempelvis buskar och levande häckar. Uttrycket
»annan därmed jämförlig plantering» skulle då här hava samma innebörd som
i jorddelningslagen, d. v. s. därmed skulle avses plantering, som är av parkliknande
karaktär eller som för prydnads- och trevnadsändamål verkställts i
närheten av boningshus eller annan byggnad, t. ex. kyrka.

34 §.

Lagrådet:

För vinnande av större tydlighet torde det i paragrafens andra stycke förekommande
uttrycket »som i särskild ordning bestämmes» böra utbytas mot
orden »som bestämmes av Konungen eller i den ordning Konungen förordnar».
Skulle emellertid med uttrycket avses, att beslutanderätten skall tillkomma
endast Konungen, böra med hänsyn till innehållet i 19 § slutorden i förevarande
paragraf utgå.

36 §.

Lagrådet:

Då det i första stycket stadgade undantaget lärer böra gälla inom tättbebyggt
område oberoende av örn området har karaktären av samhälle eller icke,
hemställes att häråt gives uttryck genom en jämkning i stadgandets avfattning.

37 §.

Lagrådet:

I förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens
fredande och bevarande, lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens
fredande samt lagen sistnämnda dag angående nationalparker finnas bestämmelser
meddelade som komme att innefatta tillägg till eller avvikelser
från åtskilliga föreskrifter i den nu föreslagna lagen. Det senare torde särskilt
vara händelsen beträffande bestämmelser, som upptagas i 33 § förslaget,
å ena sidan och de båda nämnda lagarna å den andra. Tilläventyrs kunde
skäl anses föreligga att i vissa hänseenden låta de tre nyss angivna författningarna
stå tillbaka för väglagen. I så fall bleve vissa undantagsregler
erforderliga. Skola däremot, såsom lagrådet finner vara att förorda, de nämnda
författningarna i förhållande till väglagen gälla i sin fulla utsträckning, synes
för tydlighetens skull och med hänsyn jämväl till bestämmelse i förslagets
74 § en erinran därom böra intagas i förevarande paragraf eller, på sätt
vid 18 § berörts, i särskild paragraf i avdelningen allmänna bestämmelser.

38 §.

Lagrådet:

I likhet med vad som skett i motsvarande paragraf i jorddelningslagen —
2 kap. 11 § — synes i förevarande paragraf lämpligen böra intagas en erinran
att vid förrättningen skall tillses att skada å växande gröda såvitt möjligt

Kungl. Majlis proposition nr 21.

211

undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges ävensom förbud mot att i trädgård,
annan därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens medgivande
skada eller fälla träd.

42 §.

Regeringsrådet Aschan, med vilken justitieråden Alexanderson och Eklund
instämde:

Enligt 33 § tredje stycket i 1891 års väglag äger häradsrätt på talan av
väghållningsskyldig eller vägstyrelse medgiva rätt att å annan mark än kronans
allmänningar och jordbruksdomäner taga sand, grus eller sten till vägs
underhåll, och har häradsrätten därvid att bestämma varest nämnda väghållningsämnen
tjänligast och till minsta skada för jordägaren ma avhämtas samt
till vilket belopp ersättning därför skall utgivas.

Yägkommissionen upptog i sitt år 1916 avgivna förslag till lag örn allmänna
vägar på landet icke någon motsvarighet till 33 § väglagen. I sin
motivering (sid. 331) hänvisade kommissionen till att det då föreliggande
förslaget till ny expropriationslag (upphöjt till lag den 12 maj 1917) medgåve
förvärv icke blott av äganderätt utan även av nyttjande- eller servitutsrätt
till sand-, grus- eller stentag. Kommissionen ansåge det mest praktiskt
att alla bestämmelser örn hämtning av väglagningsämnen å annan mark
än kronans utsöndrades ur väglagen och frågan i stället reglerades uteslutande
genom expropriationslagstiftningen. Anmärkningar kunde även med
fog göras mot den i 33 § väglagen föreskrivna proceduren och hade också
vid flera tillfällen framställts. Enligt kommissionens system skulle kommunerna
ombesörja vägunderhållet, och den ökade omgång och kostnad som möjligen
kunde uppkomma genom expropriationsförfarandet skulle alltså drabba
kommunerna, ej en enskild väghållare. Vidare syntes det med skäl fa antagas
att de särskilda kommunerna skulle låta sig angeläget vara att i god tid
och efter ordnad plan säkerställa sitt behov av väglagningsämnen närmast
genom förvärvandet av lämpligt belägna fyndigheter av icke alltför ringa omfattning.

Det av 1920 års vägsakkunniga avgivna förslaget överensstämde härutinnan
med vägkommissionens förslag.

I förevarande paragraf har emellertid upptagits ett stadgande i huvudsak
svarande emot 33 § tredje stycket väglagen, dock med den ändring att befogenhet,
som enligt nämnda lagrum tillkommer häradsrätt, enligt förslaget tillerkänts
vägnämnden.

Ifrågavarande bestämmelse utgör en kvarleva från det system, som byggde
på att vägunderhållet väsentligen fullgjordes in natura av jordägarna. Då
varje jordägare hade att hålla sin väglott, ofta belägen långt från hans hemvist,
var det för honom av vikt att så nära väglotten som möjligt hava att
tillgå en grustäkt. Örn grustäkten förutom av honom nyttjades av dess ägare
och andra väghållare behövde detta ej bereda särskild olägenhet. Att den
enskilde väghållaren skulle nödgas anlita expropriation för att få rätt till den
jämförelsevis obetydliga grushämtning, varom i regel var fråga, hade vant

212 Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förenat med alltför stor omgång. Bestämmelsen Amr därför säkerligen på den
tiden behövlig.

Vägväsendets utveckling har även i detta avseende ändrat förhållandena.
Sedan vägunderhållet numera övertagits av vägdistrikten är det lämpligare
för vägdistriktet att förfoga över ett mindre antal, men stora grustag. Genom
maskinella anordningar för grusets upptagning, sortering och lastning
blir driften billigare, och genom användande av lastautomobiler blir även en
ganska lång transportväg av mindre betydelse. En förutsättning för en rationell
skötsel av fyndigheten är dock att den utan intrång av annan disponeras
av vägdistriktet.

Under dessa förhallanden lärer den nu föreslagna bestämmelsen hava ringa
uppgift att fylla. Framhållas må ock att även örn nyttjanderätt till ett grustag
på sätt i förslaget angives upplåtits till väghållare, hinder likväl ej möter
för jordägaren att alltjämt själv nyttja grustaget,- det lärer till och med stå
honom fritt att exempelvis genom upplåtelse av rätt till grustäkt åt annan
föranleda en så hastig minskning av grustillgången att väghållarens rätt blir
av föga värde. Svårigheter med avseende å grustagets rätta skötsel vid ett
sådant sambruk kunna ock lätt uppkomma.

Med hänsyn härtill synas tillräckliga skäl icke föreligga att — utöver de
i avseende å enskild tillhörig mark fullt tillfredsställande möjligheter att tillgodose
ifrågavarande behov, som expropriationslagen erbjuder — för väghållares
räkning anordna det särskilda förfarande, som avses i förevarande paragraf.

Justitierådet Grefberg:

Enligt förslaget har i allmänhet vägnämnden samma kompetens i fråga örn
mark, tillhörig kronan, och annan mark. Endast beträffande upplåtelse enligt
förevarande paragraf har skillnad gjorts, i det att från nämndens behörighet
härutinnan undantagits mark som tillhör kronan. Härtill synes dock knappast
finnas giltig anledning. En i lagen inskriven rätt att å annans mark
taga ämnen, erforderliga för vägunderhållet, torde vara lika väl motiverad
da det gäller kronomark som da fråga är örn mark, tillhörig kommun,
annan menighet, inrättning, bolag, förening eller enskild person. Och vad
angår den nu förefintliga rätten att å kronomark erhålla sådana ämnen utan
att ersättning gives torde, såsom ock domänstyrelsen i sitt yttrande över de
sakkunnigas förslag framhållit, skäl numera saknas för dess bibehållande.
Väghållningsämnen hava ju numera ett helt annat värde än vad tidigare var
förhållandet och de mängder sådana ämnen som nu för tiden tagas i anspråk
äro otvivelaktigt långt större än förr var händelsen. Framhållas må
vidare att det synes böra undvikas att ställa en vägnämnd inför ett ofta så
svårlöst spörsmål som det huruvida viss ecklesiastik jord är kronan tillhörig
eller icke (jfr lantmäteristyrelsens meddelanden, serien uppsatser m. m.
nr 7, Gunnar Palm: Ensittarlagens tillämplighet å kyrklig jord; Statens offentliga
utredningar 1931: 24; Betänkande med förslag till huvudgrunder för
en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden m. m. sid. 1—40).

Kungl. Maj:ts proposition nr £1.

213

På grund av det anförda hemställes att i förevarande paragraf orden »å
annan än kronan tillhörig mark» utbytas mot orden »å annans mark».

51 §.

Justitierådet Grefberg:

De uppgifter som enligt förslaget tillkomma vägnämnden äro på ett undantag
när alla av det slag att de mer eller mindre innefatta ett expropriationsförfarande
i vidsträckt bemärkelse. Vid expropriation gäller enligt 67 § lagen
örn expropriation den regeln att den exproprierande är pliktig att gälda
all av expropriationsmålets handläggning, expropriationsersättningens bestämmande
och fördelning eller eljest av expropriationen följande kostnad. Enligt
förevarande paragraf skulle, då ärende förekommer inför vägnämnd, en
nära nog motsatt regel vinna tillämpning. En sådan reglering av likartade
förhållanden synes icke tillfredsställande. Det hemställes förty att det förevarande
stadgandet bringas i överensstämmelse med vad i allmänhet gäller
vid expropriation, tilläventyrs med sådan jämkning som innefattades i den
till årets riksdag avlåtna propositionen, nr 236, angående ändring i vissa
delar av expropriationslagen. Rätt att besluta örn ersättning bör tillkomma
vägnämnden.

Regeringsrådet Aschan:

Enligt första stycket andra punkten skall jordägare eller annan, som av
vägnämnd förpliktats att vidtaga viss åtgärd, kunna åläggas skyldighet att
vidkännas kostnaden för nämndens sammanträde. Skäligheten av denna bestämmelse
måste dock ifrågasättas. Det lärer icke rimligen kunna begäras att
exempelvis en jordägare utan vidare skall ställa sig till efterrättelse en anmaning
från en vägstyrelsens tjänsteman att vidtaga åtgärd, som jordägaren
enligt lag är skyldig verkställa först efter föreläggande av vägnämnden. Därest
jordägaren vägrar vidtaga åtgärden, med mindre vägnämnden prövat hans
skyldighet därtill, kan enligt min mening häri icke ligga någon giltig grund
för jordägarens förpliktande att gälda kostnaden för synemännens sammanträde.
Förslaget har väl också sannolikt såsom sådan grund huvudsakligen
förutsatt det förhållandet att jordägaren begär oskälig ersättning för åtgärdens
vidtagande. Men då vägnämndens förrättning i de allra flesta fall ändock
blir nödvändig för att pröva huruvida skyldigheten att företaga åtgärden föreligger,
lärer i dessa fall jordägaren icke kunna förpliktas ersätta nämndens
sammanträde. Räckvidden av stadgandet borde alltså bliva ringa. Dess väsentligaste
betydelse skulle väl bliva att utgöra ett medel för vägstyrelsen att
nedpressa begärd ersättning under hot att den ersättningsberättigade eljest
kunde få betala kostnaden för vägnämndens förrättning. Emellertid synes
sakägare böra äga rätt att i fall som här komma i fråga få sitt anspråk på
ersättning vederbörligen prövat utan att behöva vidkännas kostnaden för förfarandet.

Bestämmelsen i andra stycket att sakägare icke i något fall skall kunna få
ersättning för sin talans bevakande inför nämnden synes obillig. Särskilda

214

Kungl. Majlis proposition nr 21.

skäl för sådan ersättnings utgående kunna nämligen tänkas föreligga särskilt
vid tillämpning av 42 §. Bestämmelsen synes därför, åtminstone för så vitt
nämnda paragraf bibehålles, böra undergå jämkning.

66 §.

Lagrådet:

Då andra stycket är avsett att gälla även vinterväghållning, synes till utmärkande
härav avfattningen böra undergå någon jämkning.

69 §.

Lagrådet:

Paragrafen torde böra så jämkas att av densamma framgår att den äldre
ploglagsindelningen gäller till dess ny sådan verkställts eller — därest erinring
vid 24 § vinner beaktande — indelning till ploglag förklaras icke vidare
vara erforderlig.

71 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i denna paragraf, som torde böra omfatta jämväl 32 §,
synas lämpligen böra upptagas såsom andra stycke i 59 §.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni
1919 (nr 287) om ödebygdsvägar.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition nr 21.

215

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 3 januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo, lagrå%
chalss den 14 december 1933 avgivna utlåtande över de den 17 november 1933
rtill lagrådet remitterade förslagen till lag om allmänna vägar och lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287) örn Ödebygdsvägar.

Efter redogörelse för utlåtandet anför departementschefen:

De av lagrådet vid vissa paragrafer i förslaget till lag örn allmänna vägar
framställda erinringar av saklig eller formell natur hava synts mig böra beaktas,
och har jag i enlighet därmed låtit förslaget undergå jämkningar, i samband
varmed vidtagits även vissa smärre ändringar av redaktionell art.

I 37 § tredje stycket i 1929 års vägsakkunnigas förslag till lag om allmänna
vägar upptogs en bestämmelse därom, att å väg växande träd, vars bevarande
anses önskvärt ur naturskyddssynpunkt, icke må borthuggas utan tillstånd av
vägnämnden. Detta stadgande har uteslutits i det till lagrådet remitterade
förslaget. Som skäl härför har jag vid remissen under 33 § anfört, att det
knappast funnes anledning befara någon vandalisering i berörda avseende och
att en bestämmelse däremot, med den vaga formulering som åt densamma
torde få givas, skulle komma att vid tillämpningen erbjuda åtskilliga svårigheter
och ofta orsaka onödig kostnad och tidsutdräkt. Tre av lagrådets ledamöter
hava emellertid funnit ett stadgande, liknande det av de sakkunniga
föreslagna, önskvärt. Tillståndet borde dock meddelas av länsstyrelsen, ej
av vägnämnden, och borde föreskriften avse å väg växande träd, »vars bevarande
kan antagas vara av betydelse ur naturskyddssynpunkt». Ansåges ett
dylikt stadgande alltför obestämt, kunde förbudet måhända begränsas till att
gälla å väg växande alléträd. På de vid remissen till lagrådet anförda skälen
anser jag mig dock böra vidhålla den mening jag då uttalat.

Vid 42 § hava tre av lagrådets ledamöter uttalat, att tillräckliga skäl icke
syntes föreligga att — utöver de i avseende å enskild tillhörig mark fullt till -

216

Kungl. Majlis proposition nr £1.

fredsställande möjligheter att tillgodose behovet av väghållningsämnen, som
expropriationslagen erbjöde — för väghållares räkning anordna det särskilda
förfarande, som avsåges i nämnda paragraf. Denna mening kan jag emellertid
icke biträda. Ehuru en bestämmelse som den föreslagna nu äger
mindre betydelse än på den tid, då vägunderhållet fullgjordes av jordägarna
in natura, torde dock ett dylikt stadgande alltjämt hava en uppgift att fylla.
På grund härav synes mig det remitterade förslaget i denna del böra lämnas
orubbat.

övriga framställda erinringar från skilda ledamöter av lagrådet hava ej
heller synts mig böra föranleda ändringar i eller tillägg till förslaget.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med vad sålunda anförts
avfattade förslaget till lag om allmänna vägar samt hemställer, att detta lagförslag
ävensom de vid statsrådsprotokollet den 17 november 1933 fogade förslagen
till lag örn vägdistrikt och lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 13 juni 1919 (nr 287) örn ödebygdsvägar måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöte’^
trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att alf*
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

332410