Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Proposition 1944:217
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
1
Nr 217.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
hembiträdeslag; given Stockholms slott den 10 mars
1944.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till hembiträdeslag.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217.
216 44
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Förslag1
till
Hembiträdeslag.
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde.
1 §.
Denna lag äger tillämpning å avtal, varigenom arbetstagare åtager sig att
utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) avtal, som är ingånget för viss sammanhängande tid understigande en
månad;
b) avtal, som avser mindre antal dagar i veckan än sex;
c) avtal, som icke innefattar heltidssysselsättning.
Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.
2 §•
Såsom hembiträde skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:
a) medlem av arbetsgivarens familj;
b) husföreståndarinna eller därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där
hembiträde är anställt;
c) hushållerska eller annan, som självständigt sköter hemmet i husmoders
ställe.
Avtalets ingående samt anställnings- och uppsägningstid.
3 §■
Avtal örn anställande av hembiträde skall upprättas skriftligen, örn endera
parten det begär.
4§-
Anställningen skall, där ej annorlunda överenskommits, taga sin början
klockan 12 å anställningens första dag och sluta klockan 19 å dess sista dag.
5 §•
Är avtal ingånget för bestämd tid, skall avtalet, där ej arbetsgivaren och
hembiträdet annorlunda åsämjas, upphöra att gälla då den överenskomna tiden
gått till ända. Örn avtalstiden ej understiger ett år, skall avtalet dock anses
förlängt på obestämd tid, därest uppsägning ej skett senast fjorton dagar före
avtalstidens slut.
Är avtalstiden ej bestämd, skall avtalet, där ej annat överenskommits, upphöra
att gälla fjorton dagar efter det uppsägning å någondera sidan skett.
3
Kungl. Maj.ts •proposition nr 217.
Bostad, vård vid sjukdom samt tid för löns utbetalande.
6§-
Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,
ändå att annorlunda avtalats, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet
som sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under fritid
mottaga tillfälliga besök, i den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses
uppkomma för arbetsgivaren eller dennes familj. Vid avtalets upphörande
äger hembiträdet nyttja bostadsutrymmet till klockan 8 dagen efter sista
arbetsdagen.
Har hembiträde fått eget rum sig tillförsäkrat, må det ej tagas i anspråk
för arbetsgivarens eller hans familjs räkning.
7 §•
Blir hembiträde, som är i arbetsgivarens hus och kost, på grund av sjukdom
förhindrat att utföra sina sysslor, äger hembiträdet att, så länge avtalet
består, av arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn,
där ej behov av vård å sjukvårdsinrättning prövats föreligga och intagning
å sådan inrättning jämväl ägt rum. Häremot stridande förbehåll vare utan
verkan.
Har arbetsgivare, utöver vad i första stycket sägs, bestritt kostnad för sjukvård
åt hembiträdet, må arbetsgivaren söka kostnaden åter av hembiträdet.
8 §•
Hembiträde tillkommande kontant lön, som beräknas för månad eller längre
tid, skall, där ej annat överenskommits, utbetalas å sista söckendagen i varje
kalendermånad.
Kvällsledighet och fridagar.
9 §•
Den ordinarie arbetstiden skall, ändå att annorlunda avtalats, sluta senast
klockan 19. Dock må i fråga örn arbete i jordbrukshushåll sådan överenskommelse
träffas, genom vilken den ordinarie arbetstiden för månaderna april—
september utsträckes intill klockan 20.
Vad i denna paragraf stadgas gäller ej i fråga örn hembiträde, som uteslutande
eller huvudsakligen har till uppgift att sköta barn.
10 §.
Hembiträde äger, ändå att annat avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning:
a) antingen var tredje söndag eller annan allmän helgdag av kyrklig karaktär
eller efter klockan 13 varannan sådan dag;
b) en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14;
c) den 1 maj efter klockan 13, såframt fridag ej jämlikt stadgandet under
a) åtnjutes nämnda dag.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
11 §•
Fridag som hembiträde enligt avtal äger åtnjuta må, när arbetsgivaren och
hembiträdet äro därom ense, för särskilt fall utbytas mot motsvarande ledighet
å annan tid.
Arbete å övertid.
12 §.
Arbetsgivare äger, där så är av behovet påkallat, efter den enligt 9 § bestämda
slutpunkten för den ordinarie arbetstiden använda hembiträdet till
arbete å övertid.
Jämväl å fridag må hembiträde användas till arbete å övertid, såframt
arbetet föranledes av akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj eller, beträffande
jordbrukshushåll, jämväl av sjukdomsfall bland djuren.
I jordb rukshushåll må hembiträde därjämte å dag, då hembiträdet eljest
skulle hava jämlikt 10 § under b) åtnjutit fridag, för brådskande arbete under
sådd eller skörd användas till arbete å övertid.
Hembiträde är skyldigt utföra arbete å övertid, som föranledes av omständigheter
som i andra stycket sägs. I fråga om hembiträdes skyldighet i övrigt
att utföra arbete å övertid gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren
överenskommet.
13 §.
Såsom gottgörelse för arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att å ordinarie
arbetstid bereda hembiträdet den ledighet, som kan anses skälig med hänsyn
till arten av det å övertid utförda arbetet. Ledigheten må icke förläggas till
tid före klockan 9 och må ej heller varje gång utgå under kortare tid än två
timmar. Äro arbetsgivaren och hembiträdet därom ense, må ledigheten utbytas
mot särskild övertidsersättning. Sådan ersättning skall ock utgå, där
hembiträdet vid anställningens upphörande ännu icke kommit i åtnjutande av
hembiträdet såsom gottgörelse för övertidsarbete tillkommande ledighet.
Avtal, varigenom hembiträde helt eller delvis undandraga förmån enligt
denna paragraf, vare utan verkan.
Avtalets upphörande i vissa fall samt betyg.
14 §.
Har hembiträde, som är anställt för bestämd tid, på grund av sjukdom varit
under minst fjorton dagar oförmöget att utföra sina sysslor, äger arbetsgivaren
uppsäga avtalet med iakttagande av fjorton dagars uppsägningstid.
Återfår hembiträdet före uppsägningstidens utgång sin arbetsförmåga, vare
uppsägningen, örn annan ej anställts i hembiträdets ställe, förfallen.
Avtal, som avviker från vad i denna paragraf sägs, vare utan verkan mot
hembiträde.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
15 §.
Arbetsgivare äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande:
a) om hembiträdet i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter mot
arbetsgivaren;
b) örn hembiträdet befinnes lida av tuberkulos eller av könssjukdom i
smittsamt skede.
Uppsägning av anledning som i första stycket under a) sägs må dock ej
ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom arbetsgivaren
ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen.
Hembiträde är skyldigt att efter anmodan av arbetsgivaren på dennes bekostnad
anskaffa och för arbetsgivaren förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd.
16 §.
Hembiträde äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande.
a) om arbetsgivaren dröjer med erläggande av överenskommen lön utöver
två söckendagar efter förfallodagen eller underlåter att lämna hembiträdet
tillbörlig kost eller bostad, där sådan förmån är avtalad;
b) örn arbetsgivaren eller någon av dennes familj eljest i väsentlig mån
åsidosätter sina skyldigheter mot hembiträdet;
c) örn arbetsgivaren eller någon inom dennes bostad boende befinnes lida
av tuberkulos eller av könssjukdom i smittsamt skede;
d) örn arbetsgivaren med sitt hushåll stadigvarande bosätter sig å annan ort.
Uppsägning av anledning som i första stycket under a) eller b) sägs må
dock ej ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom
hembiträdet ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen. Ej heller må
förhållande som i första stycket under d) sägs åberopas till stöd för uppsägning,
där hembiträdet medföljt till den nya orten.
17 §‘
Då avtal uppsagts, vare arbetsgivaren skyldig att på begäran lämna hembiträdet
betyg angående anställningen.
Betyget skall innehålla uppgift om anställningens art och anställningstiden,
hembiträdets flit, ordning och skicklighet i arbetet ävensom, där hembiträdet
så begär, av vem avtalet uppsagts och, där uppsägningen skett av arbetsgivaren,
anledningen därtill.
Förbehåll, varigenom hembiträde enligt denna paragraf tillkommande rätt
inskränkes, vare ogillt.
Särskilda bestämmelser rörande minderåriga hembiträden.
18 §•
Hembiträde, som icke fyllt aderton år, må, ändå att annat avtalats, icke
mera än sju timmar i veckan användas till arbete å övertid.
Arbetsgivare må icke använda minderårigt hembiträde till arbete på sådant
o Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
sätt, att hembiträdets användande kan anses medföra fara för olycksfall eller
för överansträngning eller annan menlig inverkan på hembiträdets hälsa eller
kroppsutveckling.
Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet erhåller de raster i arbetet, som
med hänsyn till bestämmelserna i andra stycket äro erforderliga.
Skadestånd.
19 §.
Åsidosätter arbetsgivare eller hembiträde sina förpliktelser enligt avtalet
eller denna lag, gälde därav uppkommen* skada.
Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått, skall hänsyn tågås även
till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.
20 §.
Talan å skadestånd, som i 19 § avses, skall anhängiggöras inom sex månader
från det skadan timade. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.
Denna lag träder i kraft den 1 november 1944 och gäller till och med den
31 oktober 1947.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
1
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Flans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 11 februari 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehbsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,
Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf,
Rubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående reglering av
anställnings och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet samt anför.
Genom beslut den 30 juni 1933 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att tillkalla fem sakkunniga att inom departementet biträda
med utredning rörande arbetsförhållandena inom det husliga arbetet och avgiva
de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Med stöd av detta
bemyndigande tillkallade jag därefter fem sakkunniga, vilka antogo benämningen
hembiträdesutredningen.
Utredningen, som till en början upptog frågan örn utbildning av hembiträden
till behandling och däröver avgav förslag i april 1937, framlade sedermera
med skrivelse den 28 februari 1939 två alternativa förslag till lag örn reglering
av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet. Det ena
alternativet, vilket betecknades såsom huvudförslaget, tillstyrktes av fyra av
de sakkunniga (ordföranden, numera avlidne byråchefen E. Thulin, cand. jur.
fru Mix Anker Braathen, fröken Hanna Grönvall och ledamoten av riksdagens''
andra kammare fru Olivia Nordgren), medan den femte sakkunnige (numera
avlidne lantbrukaren Per Gustafsson i Benestad) tillstyrkte det alternativa
förslaget.
Över hembiträdesutredningens betänkande avgåvos yttranden av samtliga
länsstyrelser, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, medicinalstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Eredrika-Bremer-förbundet, hembiträdesforeningarnas
samarbetskommitté, svenska barnsköterskeföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetareförbundet och svenska arbetsgivareföreningen.
Flertalet länsstyrelser infordrade yttranden från hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Även husmodersorganisationer och
andra sammanslutningar hördes i vissa fall av länsstyrelserna.
Sedan jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 september 1941
för verkställande inom socialdepartementet av utredning rörande vissa be
-
Kungl. Majlis proposition nr 217.
o mngspolitiska spörsmål tillkallat fyra sakkunniga — 1941 års befolkningsutrednmg
- överlämnades hembiträdesutredningens betänkande jämte de däröver
avgivna remissyttrandena till befolkningsutredningen för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag.
I anledning harav har hembiträdesutredningens såsom huvudförslag betecknade
lagforslag varit föremål för överarbetning inom befolkningsutrednmgen
dar arbetet darmed närmast handhafts av dess delegation för hem- och
amiijefragor. Såsom resultat av denna överarbetning har befolkningsutredningen
ined skrivelse den 28 oktober 1943 överlämnat förslag till hembiträdeslag
jamte motivering därtill.
Över befolkningsutredningens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av
arbetsradet, socialstyrelsen, nksförsäkringsanstalten, statens arbetsmarknadskommission,
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige
svenska ^arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetareförbundet, riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, FredrikaBremer-forbundet,
hembiträdesföreningarnas centralkommitté, folkpartiets
kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund och yrkeskvinnors klubb
i Stockholm.
Jag vill i det följande närmare redogöra för vad i förevarande lagstiftningsärende
förekommit och börjar därvid med hembiträdesutredningens förslag.
Hembiträdesutredningens förslag.
Tillgång och efterfrågan på liembiträdesplatser.
Utredningen har låtit verkställa en undersökning av läget å arbetsmarknaden
i vad angår tillgång och efterfrågan å hembiträdesplatser. Det framgår
av nämnda uppgifter, vilka sträcka sig fram till december 1938, att en betydande
brist på arbetskraft föreligger inom det husliga arbetets område. Utredningen
framhåller emellertid, att de uppgifter, som stått den till buds,
grunda sig endast på de offentliga arbetsförmedlingarnas rapporter, men att
hembiträdena i stor utsträckning erhålla platser på annat sätt än genom
offentlig arbetsförmedling, främst genom personliga rekommendationer eller
annonser. Många platser, som anmälts som lediga till den offentliga arbetsförmedlingen
men till vilka denna icke kunnat skaffa lämplig arbetskraft, torde
sålunda tillsättas på annat sätt. Å andra sidan torde åtskilliga arbetssökande,
som anmält sig hos förmedlingen men som icke genom denna erhållit lämp
liga platser, skaffa sig sådana på andra vägar. Enligt utredningens mening
torde uppgifterna, i vad de utvisade en markerad brist på arbetskraft, vara
riktiga.
Beträffande orsakerna till den bristande tillgången på arbetskraft för hemmens
behov hänvisar utredningen i första hand till det konkurrensförhållande,
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 9
som föreligger mellan hemmen, a ena sidan, samt å andra sidan industri, handel,
restaurangrörelse och därmed jämförlig verksamhet, i vilken konkurrens
hemmen ofta dioge det kortaste strået. Anledningarna därtill vore mångahanda,
främst att det husliga arbetet ofta icke betraktades såsom ett yrke i
egentlig mening, att detta arbete icke erhållit den fasta reglering av anställnings-
och arbetsvillkor, som förekomme på flertalet andra arbetsområden,
samt att arbetstiden inom hembiträdesyrket ansåges ej blott oskäligt lång utan
även alltför obestämd. Denna det husliga arbetets förmenta underlägsenhet
gentemot andra yrken medförde självfallet att, allteftersom nativitetsminsknmgen
gjorde sig märkbar på arbetsmarknaden, dess verkningar alldeles särskilt
drabbade det husliga arbetet. I vad anginge landsbygdens brist på huslig
arbetskraft erinrade utredningen örn flykten från landsbygden, vilken gjorde
sig särskilt märkbar inom förevarande område, eftersom de från landsbygden
till städer och andra industrisamhällen flyttande personerna till en betydande
del utgjordes av kvinnor i den ålder och sociala ställning, att de under andra
förhållanden i stor utsträckning skolat taga anställning som hembiträden.
Statistiska undersökningar av hembiträdenas
arbetsförhållanden.
På framställning av hembiträdesutredningen anbefallde Kungl. Maj:t den
29 december 1933 socialstyrelsen att i samråd med utredningen verkställa en
statistisk undersökning av hembiträdenas anställnings- och arbetsvillkor m. m.
inom vissa efter representativa grunder utvalda orter. Under medverkan av
husmödrarnas och hembiträdenas egna organisationer samt andra för frågan
intresserade föreningar utsändes frågeformulär direkt till husmödrar och hembiträden.
Vidare överenskoms med de offentliga arbetsförmedlingarna att i
samband med förmedlingsarbetet under viss tid tillhandahålla frågeformulär
för ifyllande ävensom att meddela adresser till husmödrar och hembiträden,
vilka anmälde sig för erhållande av arbetshjälp respektive anställning. Undersökningen
begränsades till ett fyrtiotal orter och kom därigenom att omfatta
endast hushåll av stadstyp. Sedan det inkomna materialet bearbetats, framlade
socialstyrelsen i juni 1936 en berättelse över undersökningen under titeln
Arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område.
För att även arbets- och avlöningsförhållandena för hembiträden, anställda
i jordbrukshushåll, skulle bliva föremål för statistisk undersökning uppdrog
Kungl. Majit den 5 november 1937 på hemställan av utredningen åt socialstyrelsen
att verkställa en dylik undersökning. Kesultaten av denna undersökning,
vid vilken tillämpades i huvudsak samma tillvägagångssätt för insamlingen
av primärmaterialet som vid den tidigare undersökningen, framlades
i början av 1939 i en inom socialstyrelsen utarbetad berättelse över Arbetsförhållandena
inom det husliga arbetet å landsbygden.
Nu omförmälda båda statistiska undersökningar ha av utredningen i olika
hänseenden åberopats såsom motiv för dess ställningstagande i de densamma
förelagda spörsmålen.
10
Kungl. Majlis proposition nr 217.
Arbetstiden inom hembiträdesyrket.
De utförda statistiska undersökningarna lia bland annat avsett att utröna
arbetstidens längd inom hembiträdesyrket.
Beträffande arbetstiden för hembiträden i stadshushåll anför socialstyrelsen
i berättelsen över 1936 års undersökning, efter att ha erinrat om att begreppet
arbetstid inom det husliga arbetet vore i hög grad obestämt, följande:
Även örn hembiträdena numera i viss utsträckning åtnjuta bestämda fritider,
är likväl arbetstiden vanligen icke bestämt avgränsad gentemot den tid,
under vilken de kunna ägna sig åt vila eller eget arbete. Visserligen synes det
dagliga arbetet i de flesta hushåll börja på ett bestämt klockslag, men arbetets
avslutning är i regel icke på samma sätt fixerad. För många hembiträden torde
arbetstiden örn kvällarna utsträckas över den regelmässiga vid bjudningar och
dylika tillfällen. En särskild fråga är, i vad mån hembiträdena, sedan det mera
regelmässiga arbetet för dagen är slut, kunna förfoga över sin tid, d. v. s. ha
frihet att gå ut, örn de så önska, eller åtminstone få vara ostörda. Ofta måste
de stå till förfogande för passning av dörrklocka, telefon o. d., och i en del hushåll
torde de anställda regelmässigt ha att fullgöra dylik »beredskapstjänst».
Å andra sidan förekomma emellanåt längre eller kortare arbetspauser under
dagen, varför tiden mellan det dagliga arbetets början och slut icke alltid kan
anses helt utfylld av effektivt arbete. I några fall ha husmödrarna meddelat,
att dessa arbetspauser i regel omfatta ett par timmar dagligen, och att hembiträdet
under denna tid kan ägna sig åt eget arbete, såsom sömnad o. d., eventuellt
även avlägsna sig från arbetsplatsen, men i andra fall torde gälla, att
arbetspauserna ofta nog inskränkas till den tid hembiträdet behöver för att
inta sina måltider.
På grundval av de till socialstyrelsen lämnade uppgifterna har till belysning
av bruttoarbetstidens längd inom stadshushåll sammanställts följande
tabell:
Bruttoarbetstid per dag för stadsliembiträden.
Arbetsgivarnas uppgifter. .
Genom arbetsförmedlingarna
Övriga..................
Samtliga
redo -
Per sonalens uppgifter ..
Genom arbetsförmedlingarna!
Övriga....................i 1 582
Därav (i
i) hembiträden med neda
arbetstid per dag (tim.)
Genom snittlig -
visaae hembi- träden | 8—10 | 10 — 11 | 11 — 12 | 12 — 13 | 13—14 | 14 och | ej an-given | per dag |
3453 | 3 0 | 7-9 | 25''5 | 4oo | 14 4 | 1 7 | 2 5 | lis |
969 | 2-9 | 9-8 | 23-3 | 44''6 | 16''S | 0''9 | 2-9 | 11''8 |
2 484 | 3-i | 7-ä | 26-s | 45i | 13 7 | 2o | 2-6 | 11''8 |
2 343 | 2-9 | 5-2 | 12 ö | 33 8 | 305 | 12l | 3 0 | 12 4 |
761 | 3-4 | 6-o | 11''2 | 29-9 | 32-5 | 12''8 | 4*2 | 12-5 |
1582 | 2-6 | 4''7 | 13-2 | 35-s | 29-e | 11''7 | 2-4 | 12''4 |
Bruttoarbetstiden per dag skulle sålunda uppgå enligt husmödrarnas uppgifter
till i genomsnitt 12 timmar och enligt personaluppgifterna till nära
12V2 timmar. Härtill bomme den arbetstid, som uttoges om kvällarna i anledning
av bjudningar eller av annan särskild anledning. Å andra sidan förekomme,
såsom förut nämnts, emellanåt längre eller kortare arbetspauser under
dagen.
I anslutning till tabellen anför socialstyrelsen i berättelsen över undersökningen:
Angående
det dagliga arbetets början och slut ha de flesta husmödrar och
hembiträden lämnat ganska noggranna uppgifter. Vanligen angives såväl arbe
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
tets början som dess avslutning till bestämda klockslag eller på en halvtimme
när. På vardagar synes arbetet för de flesta hembiträden börja kl. 7 ä 8 f. m.,
på söndagar ofta någon timme senare. Uppgifterna angående det dagliga arbetets
slut äro betydligt mera växlande, men flertalet av de redovisade hembiträdena
synes i regel sluta sitt arbete kl. 7 å 8 e. m., en del likväl kl. V*7 å 7
eller redan omkring kl. 6, medan för somliga arbetstiden uppgives vara till
kl. V*9 å 9, för några ännu längre. Det framgår av en del upplysningar, att
åtminstone i de större städerna såsom arbetstidens slut ofta angivits det klockslag,
då disken efter den sena middagen brukar vara undanstökad, eller i några
fall, då sovrummen iordningställts för natten. Det bör anmärkas, att anförda
uppgifter i allmänhet avse förhållandena under vintermånaderna, ty arbetstiden
kan ibland vara olika sommar och vinter. I familjer med barn i skolåldern
synes hembiträdet i regel få börja sitt arbete någon timme tidigare under
den tid skolan pågår än under övriga delar av året. Under familjens sommarvistelse
på landet synes arbetet ofta börja något tidigare och sluta något
senare än i staden, vilket dock uppväges av att ett par timmar under dagen
bli lediga.
Socialstyrelsen har jämväl gjort en beräkning av bruttoarbetstiden per
vecka. Yeckoarbetstiden har så beräknats, att den dagliga bruttoarbetstiden
multiplicerats med 7, varefter produkten minskats med det tal, som motsvarar
den regelbundna fritiden per vecka. Hänsyn har även tagits till att den ordinarie
arbetstiden i en del fall uppgivits vara kortare vissa dagar, t. ex. söndagar,
då arbetet ofta säges börja någon timme senare än eljest. Resultaten
av undersökningen framgå av följande tabell:
Beräknad bruttoarbetstid per vecka för stadshewbiträden med olika slags anställning
! | Antal hcmbitr., | Därav (i %) med en beräknad bruttoarb | etstid 95- 99 | 100 0. | § H O 0 0 2 S® cr 0 0 r ploq* | |||||||
under 60 | 60 — | 65— 69 | To- rf | 75- 79 | 80 — | Bö- sö | 90 — | |||||
Arbetsq ivar niis uppgifter | a sos | 1 7 | 2 s | 7 4 | 20 7 | 32 7 | 23 5 | 7 1 | 3-s | 02 | 01 | 77 2 |
Genom arbetsförmedling | oii | 2-1 | 4-3 | 6*3 | 20i | 28-g | 27-2 | 7-o | 4i | 0-2 | Öl | 77-s |
0 vriga ................ | 2 297 | 1-5 | 2 3 | 7-8 | 21-o | 34-3 | 21-9 | 7-2 | 3''7 | 0-2 | 0-1 | 77-2 |
Ensamjungfrur ........ | 2183 | 2-o | 3-7 | 8-4 | 21-4 | 31-7 | 23i | 6 s | 3i | 0‘2 | 0-1 | 76-7 |
Kokerskor ............ | 426 | 0* | 0''7 | 5’2 | 19-2 | oB‘4 | 25-4 | 8o | 47 | 0''2 | — | 78-4 |
Husjungfrur .......... | 415 | 0 9 | 1-2 | 5i | 20o | 34-5 | 22 9 | 8-9 | 6 3 | 0-2 | — | 78-5 |
Barnsköterskor m. fl. . . | 184 | 2 7 | 1-6 | 5-4 | 17-4 | 32i | 25-o | 10-9 | 4-3 | — | 0-6 | 78-o |
Boende hos arbetsliv. . . | 2 951 | 0''3 | 1*6 | 6-3 | 20-s | 34-s | 25 i | 7-7 | 4i | 0-2 | 0-1 | 78-1 |
» »> anhöriga . . | 200 | 19 o | 16-6 | 21-5 | 26-o | 13o | O . . o u | 0-5 | — | — | — | 67i |
Med egen, hyrd bostad . | 57 | 15-s | 19-3 | 14o | 246 | 17 5 | 8-8 | — | — | — | — | 68-5 |
Personalens uppgifter . . | 2 202 | 1 6 | lo | 8*5 | 8i | 15 8 | 27 o | 11) 0 | 17 0 | 4’i | 2-r, | 83 2 |
Genom arbetsförmedling | 694 | 2-2 | 2o | 3-7 | 7''9 | 15’o | 23-8 | 19-s | 19-i | 4 2 | 2-2 | 83-o |
Övriga ................ | 1508 | 1-4 | i''5 | 3-4 | 8-2 | 15-5 | 28-5 | 18 9 | 16-o | 4''o | 2 6 | 83-2 |
Ensamjungfrur ........ | 1 731 | 2-o | 2''8 | 3-8 | 9-3 | 15-9 | 25-7 | 17 7 | 16 8 | 39 | 2-6 | 82-7 |
Kokerskor ............ | 201 | __ | — | 1-5 | 3-5 | 13-9 | 34''3 | 25 4 | 17-4 | 3-5 | 0-5 | 84-7 |
Husjungfrur .......... | 213 | 0-6 | — | 3*8 | 4-7 | 12‘2 | 32-9 | 21i | 16*4 | 5*6 | 2-8 | 84-g |
Barnsköterskor m. fi. . . | 57 | 1-7 | 3ö | — | 1*8 | 14-o | 19 3 | 28i | 24-c | 3 5 | 3-5 | 85-6 |
Boende bos arbetsgiv. . . | 1 871 | 0-1 | 0-5 | 1*7 | 5c | 15-2 | 29o | 21-6 | 19o | 4t> | 2-8 | 84 9 |
» » anhöriga . , | 248 | 11-7 | 10.1 | 14 i | 19 4 | 16''9 | 15 7 | 4-o | G''5 | 1-2 | 0-4 | 73-t |
Med egen, hyrd bostad . | 83 | 6o | 8-4 | 12i | 30i | 14.5 | 15-7 | 8-4 | 4-s | — | — | 74-3 |
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
En likartad undersökning Ilar verkställts beträffande de i lanthushåll anställda
hembiträdenas regelmässiga arbetstid. Beträffande arbetsförhållandena
å landsbygden anföres i socialstyrelsens undersökning:
Det dagliga arbetet i de flesta lanthushåll synes börja på ett bestämt klockslag,
antingen sammanhängande med tiden för morgonmjölkningen eller med
tillredningen av morgonmåltiden. Arbetets avslutning är emellertid icke på
samma sätt fixerad utan i viss mån beroende av tillfälliga omständigheter.
Skulle t. ex. de utomhus arbetande männen bli fördröjda, förlänges även hembiträdets
arbetstid, ty eftersysslorna för kvällsmaten utföras i regel av hembiträdet.
Sällan torde däremot på landet arbetstiden utsträckas i anledning av
bjudningar o. d., åtminstone inte vid mindre gårdar. En särskild fråga är i vad
mån hembiträdena, sedan det mera regelmässiga arbetet för dagen är slut,
kunna förfoga över sin tid, d. v. s. ha frihet att ga ut örn de så önska eller åtminstone
att få vara ostörda. I hem med småbarn måste de stå till förfogande
för passning av barnen, då föräldrarna äro borta, ehuru detta torde vara mera
sällsynt i lanthemmen. Emellanåt sägas visserligen längre eller kortare pauser
i arbetet kunna förekomma under dagen, men ofta göres gällande, att dessa
inskränka sig till den tid hembiträdet behöver för att inta sina måltider.
Angående det dagliga arbetets början och slut ha de flesta husmödrar och
hembiträden lämnat ganska noggranna uppgifter. På vardagar synes arbetet
för de flesta hembiträden börja kl. V26 å 7 f. m. på sommaren, på vintern en
halv eller en hel timme senare. Uppgifterna angående det dagliga arbetets slut
äro betydligt mera växlande, men flertalet av de redovisade hembiträdena
synes i regel sluta sitt arbete kl. 19 å 20, en del likväl något tidigare, i synnerhet
örn vintern. På sommaren uppgives arbetstiden ibland kunna utsträckas
till kl. 21 å 22.
Jämväl beträffande hembiträdena på landsbygden har i socialstyrelsens
undersökning uppgjorts tabeller rörande bruttoarbetstiden per dag och per
vecka. Tabellerna utvisa följande:
Bruttoarbetstid per dag för lantheiubiträdeii.
Samtliga rcdovisado hembiträden | Proc. antal hembiträden | med nedanstående | Genomsnitt-lig arbetstid | |||||
8-11 | 11 — 13 | 1 13—14 14—15 | 15—IG | 1 6 och | ej an-given | |||
| 0‘3 | 21 1 | 47-5 | 24-9 | 4 4 | 1-0 | 0-8 | 13 2 |
1448tv. | 3-7 | 40i | 41-9 | 12-o | 1*8 | 0-2 | 0’8 | 12-6 |
| 0-5 | 25''9 | 47o | 22-e | 2-8 | 0’3 | 0-9 | 13-i |
672tv. | 5''i | 41’7 | 40-o | 12-i | o-i | 0-i | 0’9 | 12-5 |
| 0 3 | 16-9 | 47-9 | 26-8 | 5-8 | 1*5 | OS | 13 3 |
776\v. | 2-4 | 38-8 | 43 5 | 11-9 | 2-3 | 0-3 | Os | 12-7 |
| 0-4 | 8-4 | 31i | 40''o | 15-2 | 3-9 | lo | 13-8 |
107v | ll | 22-9 | 42-4 | 26-3 | 5-6 | 0-7 | lo | 13-2 |
| 0-4 | 13-9 | 38-1 | 34i | 8-7 | 2-o | 2-8 | 13-3 |
252 i V. | 1-2 | 24-e | 47-2 | 21-4 | 2-4 | 0-4 | 2''8 | 12-8 |
| 0''4 | 6-7 | 29 0 | 41-7 | 17-i | 4-6 | 0’5 | 14’o |
824\v. | ll | 22-s | 40-9 | 27-8 | 6-6 | 0-8 | 0-5 | 13-3 |
Arbetsgivarnas uppgifter1
Genom arbetsförmedling
Övriga ................
Personalens uppgifter ..
Genom arbetsförmedlim
Övriga
Sommar — s., vinter = v.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 13
Beräknad bruttoarbetstid per vecka för lantlieuibiträden vintertid.
Sysselsätta i n gsgr upper | Antal hembitr. vilkas brutto- arb.-tirl kunnat beräknas | Därav (i %) med en beräknad bruttoarbetstid | 1 S"? | |||||||||
| under | 70 — | 75— 79 | 80— 84 | 85 — | 90 — | 95— 99 | 100- 104 | 105- 109 | llOo. där- över | H 01 ^ g. g. C+- 3* ET. K P-aq | ||
Arbetsgivarnas uppgifter | l 436 | 06 | 75 | 132 | 24 9 | 17 s | 22 9 | 5-8 | ll | lo | 0 2 | 84-5 |
Genom arbetsförmedling | 666 | 8-o | 8-7 | 13-6 | 26-4 | 17-o | 20-4 | 4-7 | l-i | 0-i | 0-i | 83-2 |
Övriga................ | 770 | 3-5 | 6-5 | 12-9 | 23*6 | 18''4 | 25u | 6.7 | 1-2 | 1*8 | O 3 | 85-6 |
Mindre gårdar ........ | 722 | 3-9 | 5-4 | 11-6 | 25-1 | 15-2 | 26''5 | 8-7 | 1*7 | 1*5 | 0-4 | 85-9 |
Större » ........ | 670 | 7-s | 9*7 | 15-2 | 24-9 | 20-s | 18-8 | 2-4 | 0-6 | 0-3 | _ | 82-8 |
Gårdar av ej ang. storlek | 44 | 6*8 | 9-1 | 6-8 | 22-7 | 13 g | 27-s | 9-i | — | 4 g | — | 85-6 |
Hembitr. med mjölkning | 1013 | 3s | 4‘5 | 12-4 | 24-6 | 17-7 | 26-9 | 7-4 | 1*5 | 1-4 | 0*3 | 86-o |
Övr.hemb.m.utomh.-arb. | 355 | 9-6 | 13-2 | 14-6 | 26-8 | 18-3 | 15-5 | 1*7 | 0-s | — | _ | 81-i |
Hembitr. utan » | 58 | 22-4 | 24i | 15’5 | 19-o | 13-8 | 1*7 | 3''5 | — | — | _ | 76-4 |
» » äng. syssl. | 10 | — | lero | 20''o | 3°''° | 3°''° | — | — | — | IO’o | — | 84-8 |
Södra Sverige ........ | 235 | 23-8 | 25-s | 24-3 | 17-o | 6-8 | 2u | 0-4 | _ | _ | _ | 74-g |
Mellersta Sverige...... | 868 | 2-6 | 4-6 | 12-9 | 28u | 21-6 | 23-4 | 5’4 | 0-8 | 0-6 | 0-i | 85s |
Norra Sverige ........ | 333 | 0-6 | 2-4 | 6-o | 22-s | 15-6 | 36-4 | 10-5 | 2-7 | 3-o | 0 G | 89-1 |
Personalens uppgifter .. | 1064 | 1 3 | 32 | 7 l | 101 | 182 | 332 | 12 1 | 4-8 | 35 | 0 5 | 88-6 |
Genom arbetsförmedling | 245 | 2-o | 2-9 | 9-8 | 19 g | 19-6 | 302 | 9-o | 4i | 2-4 | 0-4 | 88-2 |
Övriga................ | 819 | li | 3’3 | 6-3 | 15''o | 17-8 | 34i | 13 1 | 5 0 | 3-8 | 0-5 | 88-8 |
Mindre gårdar ........ | 383 | 0-5 | 3-1 | 5-7 | 13-6 | 15*4 | 34-7 | 15-9 | 5*o | 5-0 | ii | 91-o |
Större » ........ | 568 | 1*2 | 3-5 | 83 | 18-i | 19-9 | 31-7 | 9-5 | 5-3 | 2-5 |
| 86-9 |
Gårdar av ej ang. storlek | 113 | 4-4 | 1*8 | 6-2 | 14i | .19-5 | 35-4 | 12-4 | 1*8 | 3-5 | 0-9 | 89-i |
Hembitr. med mjölkning | 644 | 0-3 | 1*9 | 5-5 | 12-4 | 15-8 | 365 | 15-8 | 6-2 | 5‘0 | 0« | 91-4 |
Övr. hemb. m.utomh.-arb. | 354 | 2 o | 5*i | 10-5 | 20-3 | 21-s | 30-2 | 6-2 | 2-8 | 1-4 | _ | 84-3 |
Hembitr. utan » | 60 | 6-7 | 6-7 | 5’o | 28-3 | 26-e | 18-3 | 6-7 | 1*7 | — | — | 84-4 |
» » ang. syssl. | 6 | i6''7 | — | 167 | 33-2 | — | — | l6''7 | — | — | I 6 7 | 87-7 |
Södra Sverige ........ | 200 | 3-5 | 10-5 | 16-0 | 29-o | 22-o | 15o | 1*5 | 1*5 | 0-5 | 0*5 | 83-2 |
Mellersta Sverige...... | 729 | 1*0 | 1*6 | 5‘2 | 14''o | 19-o | 38o | 12-6 | 5''i | 3-s | 0''3 | 89-i |
Norra Sverige ........ | 135 | — | 1*6 | 4-5 | 8u | 8u | 34i | 25''2 | 8-i | 8-9 | 1-5 | 94-o |
Sammanfattningsvis anför socialstyrelsen:
Enligt stadsundersökningen utgjorde den dagliga arbetstiden ungefär 12
timmar i genomsnitt per dag, medan den enligt landsbygdsundersökningen var
något över 13 Va timmar per dag sommartid och inemot 13 timmar i genomsnitt
per dag vintertid. Skillnaderna sammanhänga främst med arbetsdagens
tidigare begynnelse på landsbygden. Lanthembiträdena uppgåvos i allmänhet
börja sitt arbete kl. Va 6 å 7 f. m. på sommaren och något senare på vintern,
medan stadshembiträdena i regel började arbetet kl. 7 å 8 f. m.
Bruttoarbetstiden per vecka har för hembiträdena i städerna beräknats
utgöra i genomsnitt omkring 80 timmar, medan den för hembiträden på landet
vintertid utgjorde ungefär 86 timmar och sommartid omkring 90 timmar.
Kortare arbetstid än 70 timmar per vecka hade omkring Vio av stadshembiträdena,
men endast några få procent av lanthembiträdena. Under det att bland
de senare arbetsveckor om 100 timmar och däröver enligt arbetsgivarna förekommo
för 2,3 % av hembiträdena, enligt personalen för 8,8 % voro motsvarande
siffror för stadshembiträdena 0,1 % respektive 2,5 %.
14
Kungl. Majlis proposition nr 217.
Ii eraim ad bruttoarbetstid per vecka för lan t hem biträd en sommartid.
Sysselsättningsgrupper | % 2. g* ^ cr — ö C/ ". oa 2 A- p C- | Därav (i | %) med en beräknad bruttoarbetstid |
| o g" Q . P 3 (5 g 2 O o 3 | |||||||
lii. m. | s § gg. B O tV | under 70 | 70— 74 | 75— 79 | 1 ^ O 00 cc | 85 — | 90— 94 | 95— 99 | mo- rn | 105- 109 | llOo. där- | »Jo. ”"é-f- *, c+ 5'' c. B. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| över |
|
Arbetsgivarnas uppgifter | 1436 | to | 35 | 8-4 | 204 | 194 | 29 7 | 10« | 32 | 25 | Os | 88-4 |
Genom arbetsförmedling | 666 | 2u | 4*2 | 12-3 | 22-7 | 17-4 | 29-3 | 7''8 | 3’0 | 0''9 | 0''3 | 86'' 8 |
Övriga................ | 770 | G''9 | 3o | 5*i | 18-4 | 21-o | 30-o | 13-o | 3-4 | 3» | 1-3 | 89''7 |
Mindre gårdar ........ | 722 | 1-4 | 2-8 | 6-6 | 19-7 | 15 2 | 31c | 13 8 | 4‘3 | 3-9 | 1''2 | 89''o |
Större » ........ | 670 | 1*3 | 4 3 | 10-5 | 21-3 | 24-3 | 27-2 | 8''i | 1*9 | 0''8 | 0''3 | 87''0 |
Gårdar av ej ang. storlek | 44 | 4-6 | 4-5 | 6-8 | 18 2 | 11-4 | 364 | 4''c | 4''6 | 6-8 | 2-3 | 88-7 |
Hembitr. med mjölkning | 1013 | 09 | 2-5 | fr 7 | 18-9 | 17-4 | 32-5 | 13 5 | 4o | 3-4 | 1''2 | 89 8 |
Ö vr. liemb.m. u törnh.-arb. | 355 | 2o | 5-4 | 12-7 | 24-o | 25-4 | 25-4 | 4’o | ii | — | — | 85''5 |
Hembitr. utan » | 58 | 8’6 | 12-i | 27-c | 22-4 | 15-5 | 10-4 | 1 7 | 1-7 | — | — | 80''7 |
» » äng. sysslor | 10 | — | — | 20 o | O O | 20''o | IO‘o | — | — | IO''o | — | 86''4 |
i Södra Sverige ........ | 235 | 6-4 | 14-o | 25-i | 28-i | 19-2 | 6''o | 0''4 | 0''4 | 0''4 | — | 80-5 |
Mellersta Sverige...... | 868 | 0 7 | 1''7 | 5l | 19-9 | 21-7 | 33-6 | 11''6 | 3''6 | 1*5 | 0''6 | 89''3 |
Norra Sverige ........ | 333 | — | 0‘9 | 5*4 | 16-2 | 13-5 | 3B‘i | 15''0 | 4-2 | 6-6 | 2''1 | 91c |
Personalens uppgifter .. | ioel | Oo | 0 9 | 34 | 8-8 | 12-8 | 32 2 | 20 o | lis | 7-4 | 2c | 934 |
Genom arbetsförmedling | 245 | 1-2 | 0-8 | 5-7 | 12-7 | 14-7 | 35i | 14''7 | 9-4 | 3''7 | 2''0 | 91-5 |
Övriga................ | 819 | 0''4 | 0-8 | 2-7 | 7''7 | 12-2 | 31-4 | 21-7 | 11''8 | 8-5 | 2-8 | 93''9 |
Mindre gårdar ........ | 383 | 0‘2 | 0-8 | ö''6 | 7-8 | 9-i | 28-4 | 24-5 | 11-5 | 10''2 | 3-9 | 95i |
Större » ........ | 568 | 0''2 | ll | 34 | 9-7 | 14''6 | 34''o | 17''8 | 11''5 | 5''6 | 2''1 | 92-4 |
Gårdar av ej ang. storlek | 113 | 3''5 | — | 2*7 | 8-o | lös | SB''3 | 15-9 | 9-7 | 7-1 | 0 9 | 92-5 |
Hembitr. med mjölkning | 644 | 02 | 0-s | 2-o | 6-2 | 8-7 | 32-6 | 22''0 | 13''n | 10''4 | 4-2 | 95-8 |
Ö vr. hemb. m. utomh.-arb. | 354 | — | 1*7 | 5-9 | 13-s | 17-5 | 31''C | 18''i | 8-5 | 3-4 | — | 90o |
Hembitr. utan » | 60 | 6-7 | 3s | 3 3 | 10-n | 28-3 | 33''4 | 10o | 5-o | — | — | 87''e |
» » ang. sysslor | 6 | l6''7 | — | — | l6‘7 | i6-7 | l6''7 | l6''6 | — | — | i6''6 | 91-6 |
Södra Sverige ........ | 200 | 0-6 | 2*5 | 3-o | 18-5 | 26-o | 36''5 | 8''5 | 2-5 | lo | 0-5 | 89-2 |
Mellersta Sverige...... | 729 | 0-5 | 0''5 | 3''4 | 6-9 | 10''2 | 32-2 | 22''9 | 13-9 | 7-8 | 1''7 | 93-8 |
Norra Sverige ........ | 135 | 0’7 | — | 3-7 | 5-2 | 7-4 | 25''9 | 21-5 | 10''4 | 14-1 | lin | 97-2 |
Behovet av legal reglering av hembiträdenas
arbetstid.
Bibringandet av fackkunskap genom särskild utbildning skulle enligt hembiträdesutredningens
mening ha stor betydelse för höjandet av hembiträdeskårens
sociala anseende samt skulle tvivelsutan även i övrigt vara av vikt för
åvägabringandet av bättre förhållanden inom yrket. Särskilt borde därvid
beaktas, att örn man skulle kunna vinna tillräcklig anslutning och framgång
för samhällsingripanden i syfte att uppnå förbättrade arbetsförhållanden inom
hembiträdesyrket, den kår, som ingripandet skulle avse, rimligtvis borde
kunna uppvisa ett visst mått av yrkesutbildning och kunnande. Erforderlig
förståelse för reformsträvandena kunde eljest näppeligen vara att förvänta.
Någon verklig förbättring torde emellertid icke kunna — i allt fall icke inom
rimlig tid — uppnås utan att även andra åtgärder vidtoges. Det huvudsakligaste
önskemålet från hembiträdenas sida vore en förbättring av själva
arbetsförhållandena i yrket. Ville man uppnå en ökad tillströmning av arbets
-
15
Kungl. May.ts proposition nr 217.
kraft till arbetsområdet, måste man därför söka beakta de anställdas önskemål
och krav rörande arbetsförhållandena, så långt detta över huvud kunde anses
möjligt.
Beträffande de sociala skäl, som påkallade en reglering av hembiträdenas
arbetsförhållanden, anför utredningen:
De sociala skäl, som överhuvud framtvingat den moderna arbetstidslagstiftningen
torde — och detta måhända i alldeles särskild grad — gälla även
beträffande hembiträdesyrket. Arbetstiden för denna yrkesgrupp är, såsom
allmänt är känt och genom den företagna undersökningen ytterligare bestyrkes,
icke blott osedvanligt lång utan även i hög grad obestämd. Enligt
utredningen uppgår nämligen den dagliga bruttoarbetstiden till i genomsnitt
icke mindre än 12 å 13 timmar. Att hembiträdena vid sådant förhållande
i stor utsträckning gå miste örn de sociala och kulturella fördelar, som
genom lagstiftningen tillförsäkrats de flesta andra arbetargrupper, ligger i
öppen dag. Med andra ord, hembiträdena avstängas i en betydande utsträckning
från de tillfällen till kroppslig vila och andlig vederkvickelse, som tack
vare lagstiftningen komma kamrater inom andra, eljest jämställda arbetargrupper
till del, och få därigenom även svårare att skaffa sig erforderliga insikter
rörande samhälleliga spörsmål och frågor. Såsom försvar för den längre
arbetstiden ligger nära till hands att åberopa det förhållandet, att hembiträdets
arbete i och för sig är lättare och mindre påfrestande än exempelvis
arbetet i en fabrik, detta särskilt med hänsyn till de pauser i arbetet som kunna
förekomma, Utredningen medgiver gärna, att hembiträdets arbete mången
gång är mindre både fysiskt och psykiskt påfrestande än det industriella
arbetet. Detta utgör emellertid intet bärkraftigt försvar för en fullständig
underlåtenhet att reglera hembiträdets arbetsförhållanden, detta alldeles särskilt
som en dylik reglering icke blott avser att skydda mot en direkt uttröttning
utan lika mycket avser att bereda vederbörande möjlighet till studier,
friluftsliv, umgänge med anhöriga och annan rekreation. Däremot kan den
anförda synpunkten givetvis spela en betydande roll vid prövningen av frågan,
huru långt man kan och bör gå vid en eventuell reglering av hembiträdenas
arbetsförhållanden. Utredningen får tillfälle att senare återkomma till detta
spörsmål i annat sammanhang.
Utredningen framhåller vidare, att icke blott sociala skäl påkallade en reglering
av hembiträdenas arbetsförhållanden, utan att en dylik reglering vore i
lika hög grad påkallad av hänsyn till svårigheterna att under nuvarande förhållanden
ernå en tillfredsställande rekrytering till detsamma. Då det industriella
arbetet vore arbetstidsreglerat, medan arbetet i hemmen icke blott
saknade sådan rättslig reglering utan även i praktiken regelmässigt vore
förenat med en mycket lång daglig arbetstid, vore det helt naturligt, att hembiträdesyrket
ansåges stå i en särställning, som ur arbetstagarens synpunkt
innebure en deklassering av detsamma och som hade till följd, att yrket bleve
mindre eftersträvansvärt. Då man även framgent från arbetstagarhåll torde
komma att sätta synnerligt värde på att ha en bestämd arbetstid, komme kvinnornas
flertal sannolikt även framgent att hellre än husligt arbete välja annan
verksamhet, som erbjöde eller ansåges erbjuda större förmåner. Åtminstone
komme detta att gälla tinder tider då det med hänsyn till konjunkturläget
ställde sig ganska lätt för den kvinnliga arbetskraften att vinna anställning
inom industri, handel eller annan därmed jämförlig verksamhet. I och med
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
att hembiträdesyrket bleve föremål för reglering, skulle med all sannolikhet
arbetstagarna se på det med andra ögon och mera värdesätta de med yrket i
övrigt förenade förmånerna.
Utredningen framhåller ännu en synpunkt, som enligt dess mening förtjänade
beaktande i detta sammanhang, nämligen att — till följd av att kvinnorna
numera funne sysselsättning inom förvärvsområden, där tidigare uteslutande
manlig arbetskraft använts — arbetslösheten bland männen vid lågkonjunkturer
blivit större än vad eljest skulle varit fallet. Därest man kunde vinna
ökad uppskattning och förståelse för hembiträdesyrket och de kvinnliga arbetstagarna
såsom följd därav komrne att i större utsträckning söka sig till detta
yrke, skulle arbetsmarknadsförhållandena röna gynnsam inverkan därav.
Starka skäl talade därför enligt utredningens mening för en reglering av
arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område. Skäl, som talade mot
en sådan reglering, funnes emellertid jämväl. Det mest vägande av sistnämnda
skäl vore invändningen, att det husliga arbetet till sin natur vore sådant, att
det icke lämpade sig för en reglering lagstiftningsvägen. Utredningen redogör
för de svårigheter, som därvidlag gjorde sig gällande, och anför därvid:
Arbetet i ett hem måste bedrivas under andra villkor än exempelvis industriellt
arbete och låter sig därför näppeligen insnöras i samma regler, som
dem åttatimmarslagen föreskriver för industrien. Förhållandena skifta — och
måste i viss utsträckning skifta — från hem till hem och från ort till ort. Även
kompliceras frågan därav, att det husliga arbetet icke är specialiserat utan
inrymmer en sådan mängd av olikartade arbetsuppgifter. Därför föreligga
inom det husliga arbetet icke heller förutsättningar för en intensifiering i
samma grad som på de flesta andra arbetsområden. Arbetsrytmen växlar från
hushåll till hushåll, beroende på en mängd faktorer, som icke låta sig på förhand
bestämmas och därför icke heller genom lagstiftning regleras. Det sagda
utesluter dock självfallet icke, att i fråga örn rationalisering av hemmen åtskilligt
kan göras bättre än vad det nu är. Med den moderna tidens utveckling
på det tekniska området — med arbetsbesparande maskiner av skilda slag,
med centraluppvärmning och elektricitet m. m. — och allteftersom denna utveckling
mera allmänt sträcker sina verkningar även till hemmen, kan säkerligen
mycket göras i syfte att på ett mera tillfredsställande sätt organisera det
husliga arbetet. Åtskilligt i denna riktning torde för övrigt redan vara gjort,
i vad angår stadshemmen, och arbete pågår för att främja en dylik utveckling
även för landsbygdens hem. Men även med en genomförd rationalisering av
hemarbetet lärer det likväl icke låta sig göra att reglera hembiträdenas arbetsförhållanden
exakt efter mönster av industriarbetarnas. Man behöver blott
tänka på en så enkel, men dock i detta hänseende betydelsefull faktor som
att hushållens övriga förvärvsarbetande medlemmar måste få mat innan de
gå till sitt arbete och efter det de hemkommit från detsamma. Hembiträdets
arbetsdag måste således börja tidigare och sluta senare än övriga hushållsmedlemmars.
Då dessa mestadels själva lära hava en arbetsdag, ej understigande
åtta timmar, ligger det sålunda i sakens natur, att hembiträdena få
börja sitt arbete tidigare och sluta det senare än vad vid en normal, kontinuerlig
åttatimmarsdag är fallet. Därest hembiträdenas arbetsdag likväl skulle
kunna hållas vid åtta timmar, skulle detta sålunda förutsätta, att hembiträdena
kompenserades med motsvarande raster under arbetets gang. Härvid måste
det dock beaktas, att med hänsyn till det husliga arbetets art och det sätt,
varpå arbetet i ett hem sedvanligen är organiserat, ett sådant arbetsuppehåll
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
icke lärer kunna uttagas i form av en sammanhängande längre rast utan måste
splittras på ett par kortare raster, vardera omfattande kanske en timma. En
dylik ordning med kortare raster under arbetsdagen lärer dock näppeligen
vara tillfredsställande varken för husmödrarna eller hembiträdena; rasterna
skulle verka mycket splittrande på arbetet i hemmet samtidigt som de merendels
skulle bliva för korta för att hembiträdena skulle kunna utnyttja dem
på ett för dem själva tillfredsställande sätt. Med ett ord, man måste säga sig
att en reglering av arbetstiden med lagstadgade kortare uppehåll under densamma
till viss del skulle bliva en reglering på papperet, vars praktiska verkningar
i allt fall icke skulle svara mot den irritation och de svårigheter i skilda
hänseenden, som därav skulle följa.
Utredningen tillägger, att varje lagstiftning med syfte att reglera arbetsförhållandena
för en viss grupp av arbetstagare nödvändigt medförde en motsvarande
inskränkning i vad arbetsgivarna dittills ansett som sin rätt. Liksom
vid all dylik lagstiftning finge arbetsgivaren söka sig behövlig kompensation
på annat sätt, i förevarande fall främst genom bättre organisation av arbetet
och ett rationellare utnyttjande av den egentliga arbetstiden.
Mot en reglering av arbetsförhållandena hade, enligt vad utredningen framhåller,
jämväl anförts, att arbetstillgången på detta område skulle minskas
därigenom att husmödrarna skulle söka att i större utsträckning reda sig
utan stadigvarande lejd arbetskraft, i följd varav än flera kvinnor skulle söka
sig till andra yrken. Utredningen säger sig icke dela dessa farhågor utan
fastmera vara av den uppfattningen, att de flesta husmödrar mera skulle uppskatta
en duglig hjälp i hemmet under ordnade arbets- och fritider än en måhända
mindervärdig sådan, som läte sig nöja med en praktiskt taget oinskränkt
arbetstid.
Det sätt, varpå arbetstidsförhållandena
böra regleras.
Arbetstidsförhållandena inom det husliga arbetet kunde regleras antingen
direkt genom att i en lag uttryckligen angåves hur lång den dagliga arbetstiden
finge vara eller indirekt, i vilket senare fall arbetstiden icke fastställdes
i vidare mån än att vissa minimifritider angåves, vilka arbetstagaren under''
alla förhållanden skulle äga tillgodonjuta.
Den närmast till hands liggande utvägen kunde enligt utredningen måhända
synas vara en direkt arbetstidsreglering, även örn därvid skulle behöva bestämmas
så lång arbetsdag som tio timmar. Denna utväg måste sägas vara
för hembiträdena gynnsammare än en lagstiftning, som lämnade arbetstiden
i och för sig oreglerad och inskränkte sig till att garantera vissa fritider. Flera
skäl talade emellertid emot ett beträdande av denna väg. Det skulle sålunda
utan tvivel för hembiträdenas stora massa te sig som en orättvisa, örn man
direkt i lag fastsloge, att deras arbetstid skulle betydligt överstiga vad som
i allmänhet gällde. Det torde därför kunna befaras, att en sådan lag skulle
från hembiträdenas sida mötas med större missnöje än en lag, som icke direkt
bestämde arbetstidens längd utan endast garanterade vissa minimifritider.
Såsom ett ytterligare skäl för indirekt arbetstidsreglering framhåller utredBihang
till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 21c u 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ningen, att frågan därigenom komme att lösas enligt en linje, som icke stöde
i alltför skarp motsats till deras mening, vilka ansåge det husliga arbetets
område över huvud icke vara lämpat för en reglering lagstiftningsvägen. Nu
anförda synpunkt ägde enligt utredningens mening sitt berättigande lika
mycket av sakliga som av taktiska skäl. Då förevarande område vore för lagstiftningen
nytt, borde man gå fram med varsamhet och söka anknyta till och
utbygga redan befintliga sedvänjor och bruk. Vissa sådana sedvänjor funnes
i fråga örn hembiträdenas fritider men torde däremot saknas i vad anginge
arbetstidens längd. Därest det första försöket till rättslig reglering av arbetsförhållandena
på förevarande område befunnes slå väl ut, torde man i en
framtid böra upptaga till övervägande frågan örn vidtagande av ytterligare
åtgärder till likställande av hembiträdena med övriga arbetargrupper.
Beträffande frågan om erforderliga förbättringar i hembiträdeskårens
arbetsvillkor skulle kunna uppnås på andra vägar än genom tillgripande av
särskilda lagstiftningsåtgärder, framhåller utredningen att — allteftersom
upplysningen stege och förståelsen för den anställdes berättigade krav växte
— tiden själv i sin mån arbetade till förmån för hembiträdena. Utredningen
fortsätter:
Med en dylik motivering skulle emellertid hart när varje arbetstidslagstiftning
kunna avböjas; och så långt torde väl ingen vilja gå. Och vad just det.
ifrågavarande arbetsområdet beträffar lära särskilda skäl föreligga att icke
överlämna frågan till en lösning under hand och så småningom. I det husliga
arbetets natur ligger, att det på varje arbetsplats i regel utföres av allenast
en arbetare. Härav följer att arbetarsidan i allmänhet får svårare att hävda
sin ställning gentemot arbetsgivaren, än örn ett flertal arbetare samfällt framträtt
med sina önskemål. Vidare lärer krävas, för att förbättringar skola kunna
förväntas inom rimlig tid, att fasta organisationer, lämpade att sluta avtal,
finnas å både arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Sådana organisationer finnas
emellertid icke för närvarande. Med hänsyn till hemarbetets säregna natur
och den hastiga omsättningen inom hembiträdesyrket lärer det för övrigt vara
tvivelaktigt, örn dylika organisationer av erforderlig fasthet och styrka överhuvud
kunna åstadkommas på det husliga arbetets område. Och även om en
organisationsform, öppnande möjlighet till förhandlingar och överenskommelser,
skulle komma till stånd, är det i varje fall tydligt att åvägabringandet
härav kommer att kräva en lång tid. Emellertid kan man utgå från, att om av
något skäl försöken att lagstiftningsvägen reglera hembiträdenas anställningsförhållanden
skulle misslyckas, frågans lösning så småningom kommer att
framtvingas fackföreningsvägen.
Det må även i detta sammanhang erinras, att på flera av de yrkesområden,
där staten tidigare ingripit i reglerande syfte, fasta organisationer långt dessförinnan
funnits med allt vad detta inneburit av möjligheter till en reglering
på enskild väg. Det har emellertid likväl icke befunnits tillräckligt med det
inflytande, som organisationerna utövat, utan det har ansetts lämpligt med
samhällsingripanden för åvägabringande av erforderlig enhetlighet och stadga.
Då alltså staten funnit erforderligt att ingripa på yrkesområden, där organisationer
funnits, som kunnat företräda arbetstagarna och frambära deras
önskemål i fråga örn reglering av arbetsförhållandena, synes desto större skäl
förefinnas för staten att vidtaga åtgärder beträffande ett område, där allt
hittills har varit lämnat åt sig självt, där förhållandena fått mera slumpvis
ordna sig och beträffande vilket en allmän mening synes råda därom, att det
icke är bra som det är.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
De frågor, vilka lagstiftningen bör omfatta.
Utredningen behandlar därefter spörsmålet, huruvida lagstiftningen på
förevarande område bör inskränkas till att avse allenast reglering av fritiden
eller om även vissa andra hithörande förhållanden, såsom hembiträdenas
bostadsförhållanden, rätt till vård vid sjukdom m. fl. likartade spörsmål i samband
därmed borde upptagas till laglig reglering. Man syntes enligt utredningen
måhända till en början benägen att begränsa sig till en reglering av
fritiden. Såsom skäl för ett sådant ställningstagande kunde enligt utredningen
anföras följande:
Det kan sålunda synas lämpligt, att den tilltänkta lagen gives en utformning
och en omfattning så mycket som möjligt överensstämmande med redan
befintliga likartade lagar, d. v. s. främst lagen örn arbetstidens begränsning
och lantarbetstidslagen. Dessa lagar reglera som bekant för de områden, för
vilka lagarna äro gällande, inga andra frågor än just arbetstiden. Och så
mycket större skäl att eftersträva en dylik kongruens kunde man synas hava,
örn man — i likhet med utredningen — förutsätter, att förr eller senare en
ytterligare utbyggnad av den tilltänkta hembiträdeslagen kommer till stånd,
syftande till att i fråga örn arbetstiden uppnå större likhet mellan sistnämnda
lag och övriga arbetstidslagar. Men även andra skäl synas med visst fog
kunna åberopas till försvar för den meningen, att man nu bör begränsa lagstiftningsåtgärderna
till att icke avse andra frågor än hembiträdenas fritid.
Sedan åtskillig tid tillbaka har man nämligen arbetat på en lösning av den
större frågan om en rättslig reglering överhuvudtaget av det enskilda arbetsavtalet.
Det må här bland annat erinras örn det av tillkallade utredningsmän
år 1935 avgivna betänkandet med förslag till lag örn arbetsavtal (Statens
offentliga utredningar 1935: 18). I nämnda betänkande framlägges ett förslag
till arbetsavtalslag, avsett att tillämpas — med vissa i detta sammanhangbetydelselösa
undantag — å varje avtal, varigenom ena parten åtagit sig att
mot ersättning arbeta i tjänst hos andra parten; förslaget syftar till en rättslig
reglering, förutom av avtals- och uppsägningstid, även av arbetstagares rätt
till lön, sjukvård, lön vid sjukdom m. m. Vid angivna förhållande låter det
måhända säga sig, att man icke bör föregripa det sålunda pågående lagstiftningsarbetet
genom att för visst område, nämligen för det husliga arbetet,
genomföra en speciallagstiftning rörande dessa och andra likartade frågor.
Utöver de nu anförda skälen mot ett utsträckande av den tilltänkta hembiträdeslagen
till att omfatta även vissa andra spörsmål än frågan om fritiden
torde ytterligare kunna anföras, att man genom en dylik utvidgning måhända
kan försvåra eller i allt fall fördröja lösningen av det viktigaste problemet,
som ju dock utan all fråga är arbetstidens begränsning. De berörda spörsmålen
örn hembiträdes rätt till bostad, sjukvård o. s. v. innefatta nämligen
svårlösta frågor och det kunde därför synas vara klokt att tills vidare begränsa
lagstiftningen till den fråga, som i främsta rummet kräver sin lösning,
eller regleringen av hembiträdenas fritid.
Trots de sålunda anförda skälen mot en utvidgning av lagstiftningen anser
utredningen särskilda skäl föreligga för att man på förevarande område icke
begränsade sig till att endast reglera arbetstiden utan även läte vissa andra
frågor rörande arbetsförhållandena samtidigt bliva föremål för rättslig reglering.
Skälen till en dylik utvidgning av lagstiftningen utvecklas av utredningen
sålunda:
20
Kungl. May.ts proposition nr 217.
Det torde vara ställt utom tvivel, att en beklaglig brist på ordning och likformighet
är rådande i vad angår arbetsavtal inom det husliga arbetets område.
Ofta utformas sålunda inga närmare villkor, vare sig muntligen eller skriftligen,
med avseende å en tilltänkt anställning; det enda, varom uttrycklig
överenskommelse träffas, är ofta nog hembiträdets kontanta lön, medan övriga
villkor för anställningen såsom angående anställningstidens längd, tiden för
lönens utbetalande, hembiträdets rätt till vård under sjukdom, hembiträdets
bostadsförhållanden m. m. lämnas oreglerade. Man överlämnar dylika spörsmål
till lösning framdeles, i den män de kunna bliva aktuella. Och när
så ett sjukdomsfall inträffar eller annan tvistefråga uppkommer mellan parterna,
händer det lätt, att de äro av olika mening angående vad som varit
förutsatt dem emellan. Då det på detta område icke finnes allmängiltiga
och fasta sedvänjor att falla tillbaka på, slutar tvisten lätt med att hembiträdet
anser sig orättvist behandlat, vilket i sin mån kan bidraga till att
hos hembiträdet framkalla en viss motvilja mot yrket överhuvud. Med hänsyn
till önskemålet att göra yrket mera lockande och därigenom vinna en
bättre rekrytering till detsamma, är det därför av vikt, att en reglering av
arbetsförhållandena kommer till stånd i alla de hänseenden, där en dylik
reglering är påkallad. Å andra sidan lärer det icke vara erforderligt att i
varje hänseende nu åstadkomma en fullständig reglering av anställningsförhållandena.
Sådana frågor, där en rättslig reglering varken är direkt påkallad
av ett rådande osäkerlietstillstånd eller eljest av sociala skäl synes
behövlig, torde sålunda böra lämnas utanför den tilltänkta regleringen.
Dylika spörsmål torde, liksom för närvarande är fallet, få lösas efter allmänna
rättsprinciper och i enlighet med vad som i det särskilda fallet får
anses vara mellan parterna överenskommet.
Bland de spörsmål, som synas böra i detta sammanhang upptagas till
prövning, märkes främst frågan örn en fastare reglering av själva anställningsavtalet
och tiden för dess varaktighet. De osäkra och lösliga förhållanden,
som för närvarande äro rådande härutinnan, lära vara allmänt
kända. Lika väl som ett hembiträde stundom anser sig kunna sluta en anställning,
när helst hon så behagar, så förekommer bland vissa husmödrar
den uppfattningen, att de kunna avskeda ett hembiträde tämligen godtyckligt.
Emellertid må bemärkas, att förutsättningen för en reglering av tiden för
avtalets gilighet torde vara, att den ömtåliga frågan örn rätt för endera parten
att i vissa fall uppsäga avtalet samtidigt upptages till behandling. Vidare
synas hembiträdenas bostadsförhållanden, i de fall där hembiträdena äro
boende i arbetsgivarnas hem, böra göras till föremål för reglering. Det förekommer
utan tvivel, att hembiträden såsom bostad anvisas utrymmen, som
ur hygieniska och sociala synpunkter icke äro godtagbara såsom boningsrum.
Ytterligare torde, med hänsyn till den osäkerhet som för närvarande är
rådande beträffande denna fråga, jämväl spörsmålet örn hembiträdes rätt till
sjukvård genom arbetsgivarens försorg böra erhålla rättslig reglering. Även
beträffande tiden för utbetalande av hembiträdes kontantlön synes en lagbestämmelse
böra träffas, detta främst med hänsyn till den nonchalans som
härutinnan icke sällan kommer till synes från arbetsgivarens sida. Slutligen
torde, med hänsyn till de önskemål härom som från olika håll framförts, även
frågan om en viss standardisering av arbetsbetyg för hembiträden böra upptagas
till prövning.
Den synpunkten att man med en lagstiftning, utformad enligt dessa riktlinjer,
på sitt sätt måhända föregrepe en blivande allmän arbetsavtalslag
ansåge utredningen icke vara avgörande. I stället borde man fästa avgörande
betydelse därvid att en dylik utvidgad lagstiftning inom förevarande område
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
vore direkt påkallad för uppnående av sådana förbättrade förhållanden inom
yrket, som utgjorde förutsättningen för en ökad tillströmning till detsamma.
Anledningen till framläggandet av alternativa
förslag.
En lagstiftning för det husliga arbetets område av den innebörd, som i det
föregående antytts, syntes enligt utredningen kunna utformas enligt tre olika
linjer. Man kunde till en början tänka sig en lagstiftning, uppbyggd efter
mönster av arbetarskyddslagen eller allmänna arbetstidslagen, d. v. s. av
tvingande karaktär och kombinerad med övervakning genom något statligt
organ, närmast yrkesinspektionen. För det andra kunde man tänka sig en lagstiftning
av i stort sett samma karaktär som nyss nämnts men utan övervakning;
lagen skulle alltså i fråga örn fritider m. m. vara av tvingande natur,
men man överlämnade åt den anställde att själv genom skadeståndstalan beivra
de eventuella åsidosättanden av lagens föreskrifter, till vilka arbetsgivaren
kunde göra sig skyldig. En dylik lag skulle alltså till sin allmänna
utformning i viss mån erinra om semesterlagen. Det tredje alternativet slutligen
skulle innebära, att lagstiftningen gjordes helt dispositiv och för sin
tillämpning förutsatte, att parterna vore ense därom; lagen skulle således äga
tillämpning endast å tjänsteavtal, som av parterna avsetts skola underställas
lagen och som till utmärkande därav ingåtts i viss föreskriven form.
Utredningen anser sig icke kunna förorda en tvingande lagstiftning, kombinerad
med övervakning genom statligt organ. Redan med hänsyn till det stora
antalet arbetsplatser, varmed man inom det husliga arbetet hade att räkna,
torde en övervakning icke vara möjlig. Därtill komme att den allmänna meningen
kunde förväntas med synnerligen skärpa vända sig mot ett system,
som förutsatte en statlig övervakning av förhållanden, som rörde hemlivet
och hemmen.
De båda återstående alternativen, vilka av utredningen betecknas, förslaget
örn tvingande lagstiftning utan övervakning huvudförslaget eller alternativ I
och förslaget örn dispositiv lagstiftning det alternativa förslaget eller alternativ
II, syntes däremot båda vara av beskaffenhet att i och för sig kunna
godtagas. Vartdera alternativet hade sina fördelar och sina nackdelar.
Beträffande huvudförslaget anför utredningen:
Den stora fördelen med en lagstiftning av ifrågavarande typ, jämfört med
en enligt alternativ II konstruerad lag, är att i förstnämnda fall de i lagen
givna reglerna utan vidare bliva tillämpliga å varje tjänsteavtal inom förevarande
arbetsområde, oavsett örn parterna så överenskommit eller icke. Fördelen
härav lärer vara uppenbar, när såsom här är fallet lagen har karaktär
av en socialpolitisk lagstiftning. Nackdelen är, å andra sidan, att lagens bestämmelser
just med hänsyn till sin allmängiltighet måste ges en i viss mån
försiktig och därför kanske icke i alla avseenden fullt tillfredsställande utformning;
skulle i en allmängiltig lag alltför rigorösa bestämmelser givas,
bleve — med hänsyn till de ytterst olikartade förhållandena i olika hem —
följden med visshet den, att i en mängd fall lagens bestämmelser icke passade
eller rent av icke kunde efterlevas. En lagstiftning av generell natur bleve
alltså så till vida av begränsat värde, som dess olika bestämmelser måste ut
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 217''.
formas med en viss försiktighet, å andra sidan må emellertid anmärkas att
en generell lagstiftning — sett ur den enskildes synpunkt — kan verka onödigt
ingripande, då densamma bleve tillämplig jämväl å ett sådant avtal, där
enligt båda parternas mening lagens bestämmelser icke passade. Emellertid
torde beaktas, att samma invändning lika väl kan riktas mot varje annan lag
av huvudsakligen tvingande karaktär. Och att en dylik invändning icke får
hindra genomförandet av en ur samhällets synpunkt önskvärd och befogad
lag ligger i öppen dag.
Körande en lagstiftning utformad enligt det alternativa förslaget yttrar
utredningen:
Förutsättningen för att lagen i det särskilda fallet bleve tillämplig skulle vara,
att parterna voro därom ense och att till bekräftelse därav avtalet träffades
i skriftlig form och med begagnande av fastställt formulär till »normalkontrakt
för hembiträde». I ett dylikt normalkontrakt skulle intagas bestämmelser
angående anställningens art och anställningstiden, hembiträdets
lön och övriga förmåner, kvällsledighet och fritid, övertidsarbete, samt, där
överenskommelse träffats örn den ordinarie arbetstidens längd eller örn vid
vilken tid på dagen arbetet skall taga sin början, de härom träffade bestämmelserna.
Vad som i det särskilda fallet skulle i ovan angivna hänseenden
gälla, bleve beroende på parternas fria överenskommelse, dock att i lagen
skulle angivas vissa minimirättigheter för hembiträdet, under vilka man icke
finge gå; dessa minimirättigheter skulle i stort sett överensstämma med de i
Alternativ I upptagna bestämmelserna. Fördelen med den nu avhandlade
linjen bleve först och främst, att man genom användande av normalkontrakt
kunde nå fram till mera specialiserade bestämmelser än i en generellt tilllämplig
lag och smidigt anpassa dessa bestämmelser efter de oerhört växlande
förhållandena inom olika hushåll. För de hushåll, där så vore lämpligt, kunde
parterna avtala örn en bestämd arbetstid, eventuellt örn åttatimmmarsdag. För
åter andra hushåll, där man av särskild anledning ansåge sig kunna fixera ett
tidigt klockslag för arbetets avslutande, kunde avtalet givas sådant innehåll.
Och slutligen kunde för de hushåll, där man icke ansåge sig kunna gå längre
i fråga örn fritid och kvällsledighet än vad lagen angåve som minimikrav,
avtalet träffas i överensstämmelse härmed. Med ett ord, avtalet kunde -—
inom ramen för lagens minimikrav — givas det innehåll, som i varje särskilt
fall vore lämpligt. Vidare kunde parterna, där de funne lagens bestämmelser
olämpliga, underlåta att skriva normalkontrakt och på så sätt undvika att
få avtalet underställt lagens bestämmelser. Beträffande den sist anförda
synpunkten må emellertid understrykas att, även örn detta i visst fall kan folden
enskilde verka som en fördel, det från samhällets sida likväl lärer te sig
som en nackdel, att frågan om tillämpligheten av en lag, som är av huvudsakligen
socialpolitisk karaktär, skall vara beroende på parternas eget avgörande.
Däremot är det icke uteslutet, att ur viss annan synpunkt systemet med normalkontrakt
kan medföra en även ur samhällets synpunkt gynnsam verkan.
Åtskilligt talar nämligen för att normalkontrakten främst skulle få användning
med avseende å de mera yrkeskunniga och skötsamma hembiträdena;
denna grupp kan förväntas ha ett särskilt intresse av att få sina anställningsförhållanden
mera noggrant reglerade och likaså torde husmödrarna
just beträffande dylika hembiträden vara särskilt villiga att genom normalkontrakt
knyta dem fastare till sig. De genom normalkontrakt anställda hembiträdena
bomme troligen därför att betraktas såsom stående på en högre
yrkesnivå än andra hembiträden, och detta kunde i sin tur tänkas leda till att
yrket såsom sådant finge ett högre socialt anseende och härigenom bleve
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 2o
mera lockande för de arbetssökande; och därhän syftar ju den tilltänkta lagstiftningen.
Emellertid finnas även skäl som tala mot en lagstiftning enligt det nu
diskuterade alternativet II. Sålunda må till en början pekas på den väsentliga
risk, som tvivelsutan föreligger, att en dylik lagstiftning i stor utsträckning
blir allenast en lag på papperet. Husmödrarna kunna till stor del befinnas
ovilliga att i skriftlig — och sålunda enligt gängse mening i mera
förbindande — form utlova vissa fritider etc. Och hembiträdena å sin sida
kunna likaledes, med den vid skriftliga handlingar ovana människans obenägenhet
att skriva under kontrakt, draga sig för att anlita den av lagen
anvisade formen med normalkontrakt. Man kunde sålunda riskera, att normalkontrakten
finge en mycket begränsad användning och att förhållandena
i övrigt bleve vid vad de äro. Denna synpunkt lärer vara förtjänt av så
mycket större beaktande, som normalkontrakten, såsom nyss erinrats, troligen
främst komme till användning beträffande sådana hembiträden, vars anställningsförhållanden,
normalkontrakten förutan, vore relativt väl ordnade, medan
de många hembiträdena med oordnade anställningsförhållanden —
d. v. s. just den kategori man främst vill nå med regleringsåtgärderna -— icke
bleve anställda enligt normalkontrakt och sålunda folie utanför lagens tilllämpningsområde.
Ytterligare må anmärkas, att det lärer vara ovisst örn hembiträdena genom
systemet med normalkontrakt verkligen kunna förväntas uppnå bättre
villkor än vad som enligt alternativ I förutsättes. Tanken är ju den, att
varje hembiträde skall i sitt normalkontrakt tillförsäkras så stora förmåner,
som det allmänna konjunkturläget och omständigheterna i det särskilda
fallet medgiva, dock ej understigande lagens minimikrav. Emellertid är det
allbekant, hurusom generellt fixerade minimikrav i praktiken tendera till att
bliva standardkrav. Det är sålunda icke obefogat antaga, att även i de fall,
där normalkontrakt komme till användning, de i varje särskilt fall kontrakterade
villkoren i stort sett komma att överensstämma med lagens minimikrav.
Och då har man ingalunda vunnit det med en dylik lagstiftning avsedda
resultatet.
Enighet har icke kunnat uppnås inom utredningen angående vilketdera
alternativet, som borde skänkas förord. Majoriteten har ansett övervägande
skäl tala för huvudförslaget, medan en ledamot (herr Gustafsson i Benestad)
bestämt förordat det alternativa förslaget. Förstnämnda ledamöter ha emellertid
— för den händelse en lagstiftning i enlighet med huvudförslaget skulle
slutligen avböjas — ansett sig böra i andra hand tillstyrka en enligt det alternativa
förslaget utformad lagstiftning. I enlighet härmed ha båda förslagen
framlagts såsom utredningens förslag, därvid dock en ledamot bland majoriteten
förordat en annan utformning av det alternativa förslaget. Den ledamot,
som förordat endast sistnämnda förslag, har ansett det av honom sålunda tillstyrkta
förslaget böra i vissa delar utformas på annat sätt än vad majoriteten
föreslagit.
Även för det fall att lagstiftningen beträffande hembiträden i allmänhet
funnes böra vara av dispositiv art, borde lagen enligt utredningens mening
likväl vara tvingande såvitt anginge minderåriga hembiträden.
En enligt huvudförslaget utformad lagstiftning, som icke begränsades till
enbart en reglering av hembiträdenas fritid utan komme att omfatta även
vissa andra frågor, borde enligt utredningens mening icke i alla avseenden
24
Kungl. Majlis proposition nr 217.
givas tvingande karaktär. Tvingande lagbestämmelser borde självfallet icke
träffas i andra fall än där ett direkt samhällsintresse krävde bestämmelsernas
uppfyllande. Ett dylikt intresse förelåge beträffande själva fritidsbestämmelserna.
I fråga åter om vissa andra av de föreslagna bestämmelserna
syntes däremot ett sådant samhälleligt intresse icke föreligga, i allt fall icke
av den styrka att lagregler av tvingande karaktär syntes motiverade. I dessa
delar torde därför lagens bestämmelser böra tillämpas endast då parterna
icke genom överenskommelse annorledes ordnat sitt mellanhavande. Lagen
finge i sådana fall sin betydelse genom att den förebyggde uppkomsten av
tvister i sådana fall, där parterna ej själva i förväg reglerat en viss fråga.
De viktigaste bestämmelserna i huvudförslaget.
Tidpunkten då det ordinarie arbetet senast skall sluta har fastställts till
kl. 19. I lanthushåll må dock, när avtal därom träffats, den ordinarie arbetstiden
för månaderna april—september sluta senast kl. 20. Tidpunkten för
arbetets början på morgonen beröres ej i lagen.
Övertidsarbete efter den ordinarie arbetstidens slut tillätes utan begränsning
i den omfattning, varom parterna må överenskomma. Men hembiträdet
är allenast i den mån avtal därom träffats skyldigt utföra övertidsarbete.
Övertidsersättning skall, enligt tvingande bestämmelse, utgå för
egentligt övertidsarbete. Däremot är övertidsersättning ej stadgad för arbete,
som blott innefattar tillsyn av barn eller annan därmed jämförlig vakttjänst
eller för arbete, som är föranlett av sjukdom inom arbetsgivarens familj. Om
övertidsersättningens storlek innehåller lagen icke någon bestämmelse. Övertidsersättningen
må, när parterna äro därom ense, utbytas mot en mot övertiden
svarande ledighet å ordinarie arbetstid.
En vardag i veckan efter kl. 14 samt var tredje sön- eller helgdag äger
hembiträdet dessutom åtnjuta fritid. Ledigheten var tredje sön- eller helgdag
kan efter överenskommelse utbytas mot ledighet varannan sön- eller helgdag
efter kl. 13.
I händelse avtal ej träffats örn uppsägningstid skall denna utgöra fjorton
dagar i fråga örn avtal, ingångna på obestämd tid. För bestämd tid ingångna
avtal, som ej uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, skola anses
förlängda på en månad för varje gång. I vissa fall — såsom då endera parten
i väsentlig mån åsidosatt sina skyldigheter mot andra parten —• må avtalet
uppsägas till omedelbart upphörande. Dessutom kan arbetsgivare, med iakttagande
av fjorton dagars uppsägningstid, uppsäga ett på bestämd tid anställt
hembiträde, som blir av sjukdom förhindrat fullgöra sina sysslor under viss
längre tid.
Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,
enligt tvingande bestämmelse, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet,
som i hälsovårdsstadgan föreskrives för boningsrum.
Vid sjukdom äger hembiträde, som är i arbetsgivarens hus och kost, hos
arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn så länge
avtalet består.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Åsidosättande från arbetgivares eller hembiträdes sida av förpliktelser
enligt avtalet eller lagen medför skadeståndsskyldighet.
Vissa särbestämmelser gälla för minderåriga hembiträden, d. v. s. hembiträden
som ej fyllt 16 år. Av dessa bestämmelser må nämnas, att minderårigt
hembiträde ej må användas till övertidsarbete utöver sju timmar i
veckan. Arbetsgivare, som använder hembiträde till arbete i strid mot de
beträffande minderårigt hembiträde meddelade särbestämmelserna, är förfallen
till dagsböter.
De viktigaste bestämmelserna i det alternativa
förslaget.
Det alternativa förslaget upptager två från varandra fristående grupper av
bestämmelser, gällande den ena för minderåriga hembiträden och den andra
för vuxna hembiträden, anställda enligt normalkontrakt.
I den mån det alternativa förslaget hänför sig till minderåriga hembiträden
är det utformat analogt med huvudförslaget.
I ett normalkontrakt för vuxna hembiträden skola intagas bestämmelser
örn anställningens art och tiden för anställningen, hembiträdets kontantlön
och övriga förmåner, tiden för lönens utbetalande, hembiträdets rätt till lön
och vård vid sjukdom ävensom vem kostnaden för sjukvård åt hembiträdet
skall åvila, den ordinarie arbetstidens slut samt huruvida och på vilka villkor
hembiträdet skall vara skyldigt utföra övertidsarbete, hembiträdets fritider,
arbetsgivarens rätt att vid hembiträdets sjukdom uppsäga avtalet samt, där
överenskommelse träffats örn den ordinarie arbetstidens längd eller örn den
tid på dagen, då arbetet skall börja, vad härutinnan blivit överenskommet.
I fråga örn anställningstiden upptager förslaget en bestämmelse, att anställningen
skall avse bestämd tid. Tills vidare gällande avtal skola alltså ej få
förekomma, i den mån de falla under lagens tillämpning.
Yad som i det särskilda fallet skall gälla vid avtal enligt normalkontrakt
blir, som förut nämnts, beroende på parternas fria överenskommelse. Dock
angivas i lagen vissa minimiförmåner för hembiträdet, vilka under alla förhållanden
skola utgå; bättre förmåner få väl avtalas men ej sämre. Överenskomma
parterna det oaktat, med användande av formulär för normalkontrakt,
i något hänseende om sämre villkor för hembiträdet än vad i lagen
angives såsom minimibestämmelser, skola beträffande sådana punkter lagens
minimibestämmelser likväl gälla. De i förslaget upptagna minimibestämmelserna
sammanfalla praktiskt taget med de stadganden, som i huvudförslaget
upptagits för vuxna hembiträden.
Den principiella inställningen i yttrandena över lieinbi trädesutredningens
förslag.
I det alldeles övervägande antalet remissyttranden intages en positiv ställning
till frågan örn lagstiftning på förevarande område, och behovet av sådan
lagstiftning vitsordas. Ett på principella skäl grundat avstyrkande av varje
form av lagstiftning förekommer endast i ett yttrande, avgivet av Skaraborgs
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Det av svenska arbetsgivareföreningen
avgivna yttrandet innefattar, ehuru icke varje form av lagstiftning
klart avvisas, ett avstyrkande av båda de alternativ, som framlagts av hembiträdesutredningen.
Tveksamhet i olika mera väsentliga hänseenden kommer
därjämte till synes i yttrandena av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,
Hallands, Örebro och Gävleborgs län, lantbruksstyrelsen och svenska
lan tarbetsgivaref öreningen.
De principiella synpunkter, som lett fram till en välvillig inställning till
frågan örn lagstiftning i ämnet, utvecklas närmare i en del yttranden. Sålunda
anför Överståthållarämbetet:
Ur såväl socialpolitisk synpunkt som med hänsyn till önskvärdheten av att
en livligare och bättre rekrytering av hembiträdeskåren åstadkommes, synes
det Överståthållarämbetet i hög grad angeläget, att hembiträdenas arbetsförhållanden
i lag regleras. De socialpolitiska skälen torde främst göra sig
gällande för de minderåriga samt mindre kunniga hembiträdenas del, vare
sig denna mindre kunnighet beror på oerfarenhet eller andra omständigheter.
Ty dessa hembiträden torde i stor utsträckning arbeta under förhållanden,
som kunna betecknas som i viss mån obilliga. Yad beträffar de yrkesskickliga
hembiträdena däremot torde regelmässigt dessas anställningsvillkor nu förtiden
vara fullt ut lika goda som — i flertalet fall måhända bättre än — de
av utredningen föreslagna, och för deras del torde socialpolitiska skäl ej göra
sig gällande med samma styrka. Med avseende å båda kategorierna, de yrkesskickliga
såväl som de mindre skickliga, till vilken senare kategori de minderåriga
hembiträdena i detta sammanhang kunna räknas, synes den ifrågasatta
regleringen av arbetsförhållandena i lag vara erforderlig såväl för att skydda
vederbörande anställda som för att icke nyrekryteringen alldeles skall avstanna
respektive den redan konstaterade benägenheten att övergå till andra
yrken ytterligare förstärkas. Sedan vid 1939 års lagtima riksdag nya lagar angående
arbetsförhållandena inom jordbruket och i detaljhandeln tillkommit,
torde den fara, som ligger i ett dröjsmål på förevarande område, hava än ytterligare
accentuerats.
Med hänsyn till den särställning, som intages av den andra parten, hemmen,
är det, såsom utredningen i skilda sammanhang understrukit, emellertid
av stor betydelse, att man går varsamt fram, och att av skäl, som icke
torde behöva närmare utföras, också beaktas de berättigade krav, som från
hemmens sida kunna uppställas på att hemlivet icke blir underkastat alltför
rigorösa förändringar genom den nya lagstiftningen. Denna torde följaktligen
på varje punkt böra utformas under noggrannaste avvägning av de motstående
intressena och icke gå utöver vad som kan anses vara oundgängligen
påkallat i hembiträdenas intresse.
En sådan avvägning uteslöte enligt överståthållarämbetets mening icke
möjligheten av en direkt reglering av hembiträdenas arbetstid i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som tidigare skett beträffande den ojämförligt
större delen av de arbetsanställda. De skäl, som utredningen funnit tala för
en sådan direkt reglering av arbetstiden, syntes ämbetet väga tyngre än de
till stöd för riktigheten av en motsatt uppfattning åberopade. Ämbetet
ansåge därför, att den blivande lagstiftningen borde utformas som en arbetstids-
och icke som en fritidslag. Med hänsyn till sin omväxlande natur — som
ju vore vitt skild från exempelvis det monotona, intensiva arbete, som skulle
27
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
utföras av en fabriksarbeterska — samt med beaktande jämväl därav att i den
formella arbetstiden i hemmet ofta bomme att ingå längre eller kortare
perioder under dagen, vilka ej kunde utfyllas med effektivt arbete, syntes
hembiträdenas arbetstid kunna bestämmas till ett något högre timantal än
åtta timmar om dagen, förslagsvis nio timmar. Inom vilken tid på dygnet eller
på vilka dygnets olika tidsperioder denna arbetstid skulle utspridas, torde
böra lämnas åt parterna att fritt bestämma.
Socialstyrelsen yttrar:
Allmänt kända förhållanden, som bestyrkas av de statistiska undersökningarna,
giva vid handen, att ett verkligt behov föreligger av en lagstiftning
rörande anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet. Hembiträdena
utgöra en grupp av arbetstagare, som ej själv synes kunna tillgodose
sina berättigade anspråk i fråga örn arbetsvillkoren på det sätt, som
är vanligt på arbetsmarknaden i övrigt, nämligen genom organisation och
-träffande av kollektivavtal. Förhållandena ha visserligen avsevärt förbättrats
för hembiträdena under de senaste åren, speciellt i de större städerna. Vad
som härvidlag vunnits kan dock ej för flertalet hembiträden anses vara tillräckligt.
En fortsatt brist på hembiträden, som styrelsen anser trolig, kommer
förmodligen att för arbetstagarna inom yrket medföra ytterligare förbättringar.
Antagligt är emellertid, att det ej är möjligt att ernå tillfredsställande
arbetsförhållanden för alla hembiträden utan att lagstiftningsvägen
beträdes.
Även de, som till äventyrs skulle vilja bestrida behovet av en reglerande
lagstiftning med hänsyn till de förhållanden, under vilka hembiträden i allmänhet
nu utföra sitt arbete, torde dock ej kunna förneka den stora betydelse,,
som en lagstiftning rörande arbetsförhållandena för hembiträden skulle få
för en höjning av yrkets allmänna anseende och därmed aven för en nyrekrytering
av hembiträdeskåren. Styrelsen vill härvidlag erinra örn den relativt
korta tid, under vilken hembiträdena i genomsnitt ägna sig åt detta yrke.
Man har beräknat, att omsättning inom yrket sker för varje år med 15 000
arbetstagare. Tendensen är dock starkt sjunkande i fråga örn antalet unga
flickor, som vilja ägna sig åt detta yrke. Styrelsen kan ej nog starkt understryka
behovet av åtgärder, som kunna medverka till en ökad tillströmning
till yrket.
Det borde alltså kunna råda enighet i fråga örn behovet av en lagstiftning
på området. Motståndet mot en dylik lagstiftning torde närmast vara beroende
på att det här är fråga om ett arbete, som utföres inom hemmen och
därför enligt sin natur är synnerligen känsligt och svårreglerat. Det måste
bland annat observeras, att förhållandena äro mycket olika såväl inom skilda
orter som ock inom de enskilda hemmen. Styrelsen är dock av den bestämda
uppfattningen, att dessa omständigheter ej få stå hindrande i vägen för en
lagstiftning, som ur allmänna synpunkter är önskvärd, ja nödvändig. Det
kan ej undvikas, att nya tiders krav på ett skäligt skydd för arbetstagarna
måste inom ett sådant yrke som hembiträdenas medföra ett ingripande på
områden, som hittills ansetts ligga vid sidan av den socialpolitiska lagstiftningen,
och därvid även innebära en omläggning av arbetsförhållandena och
i viss mån också av vanorna inom hemmen.
Såsom förut nämnts uttalar länsstyrelsen i Stochholms län viss tveksamhet
örn behovet av lagstiftning. Länsstyrelsen framhåller, att den stegrade konkurrensen
örn arbetskraften på förevarande område säkerligen torde hava
medfört en så betydande allmän förbättring i hembiträdenas löne- och arbets
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
förhållanden, att dessa numera svårligen kunna betecknas såsom ur hembiträdenas
synpunkt otillfredsställande. Därav lärer följa, att dén brist på
arbetskraft, som dock alltjämt förefinnes, åtminstone icke i någon grad av
betydelse kan tillskrivas hembiträdenas avlönings- eller arbetsförhållanden,
utan att den väsentligen måste grunda sig på andra omständigheter. Örn
sålunda de tidigare rådande missförhållandena kunde anses vara i huvudsak
undanröjda genom en utveckling, som framkommit utan statsmakternas åtgöranden,
inställde sig spörsmålet, huruvida det kunde anses lämpligt eller
erforderligt att ändock ingripa reglerande på området genom en lagstiftning.
I fråga örn minderåriga hembiträden, vilka givetvis icke hade samma förutsättningar
som de övriga att hävda sin ställning mot arbetsgivaren, tillstyrkte
länsstyrelsen införandet av sådana tvingande lagbestämmelser, som kunde
finnas erforderliga för att de skulle på ett betryggande sätt beredas skäliga
arbetsförhållanden. Yad åter anginge de icke-minderåriga hembiträdena
ansåg länsstyrelsen tveksamt, örn något motsvarande behov kunde anses föreligga.
Enär de föreslagna generellt gällande bestämmelserna till största delen
syntes gälla villkor, vilka redan sedvanemässigt tillämpades, kunde å ena
sidan ifrågasättas, huruvida de över huvud taget kunde anses erforderliga,
men å andra sidan kunde naturligen också göras gällande, att de, såsom grundande
sig å rådande bruk, utan större olägenhet skulle kunna fastställas.
Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida lagstiftning kan anses
erforderlig. Med den ringa tillgången på arbetskraft torde nämligen de, som
ville ägna sig åt yrket, utan stöd av särskilda lagbestämmelser kunna betinga
sig väl så goda förmåner som i andra redan reglerade yrken med ungefärligen
motsvarande kompetenskrav. Länsstyrelsen hade emellertid principiellt
icke något att invända mot en lagstiftning på området, därest en sådan ändock
skulle anses erforderlig.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att regleringen i lagförslaget av de
allmänna anställningsvillkoren i allmänhet icke i och för sig gåve anledning
till erinran men att man dock torde kunna ifrågasätta lämpligheten av att
nu tillskapa en speciell avtalslag på detta område. Erfarenheter från den gamla
tjänstehjonsstadgan, vars avskaffande öppnade vägen för en mera lidelsefri
och saklig syn på arbetsavtalet och dess funktion i det moderna arbetslivet,
torde alltfort tala för att särlagstiftning på ett så ömtåligt område som
arbetsavtalets måste anses mindre välbetänkt.
Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig dela hembiträdesutredningens
uppfattning, att en reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det
husliga arbetet borde komma till stånd både för att råda bot på vissa missförhållanden,
som ännu, ehuru säkerligen i vida mindre omfattning än förr, vidlådde
hemarbetets organisation vad hembiträdena beträffade och för att
åvägabringa en önskvärd höjning av hembiträdeskårens sociala anseende.
Resultatet av en dylik reglering syntes dock länsstyrelsen ganska problematiskt
för såvitt den icke förknippades med åtgärder för förbättrad utbildning
av hembiträden. Det önskvärda målet att göra arbetet i andras hem till ett
aktat yrke och att få hembiträdena att i såväl allmänhetens som egna ögon
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
framstå som en grupp yrkesutövare torde enligt länsstyrelsens mening svårligen
stå att vinna örn ej även utbildningsfrågan vederbörligen beaktades.
Även länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att, i syfte att höja hembiträdeskårens
sociala anseende, borde jämsides med en lagstiftning av nu
ifrågavarande slag åtgärder vidtagas för beredande av större möjlighet för
hembiträdena att förskaffa sig ökad utbildning i yrket.
Jämväl i andra yttranden bringas utbildningsfrågan på tal och uttryckes
förhoppningen, att denna fråga skall komma närmare sin lösning.
Lantbruksstyrelsen förmenar, att, när det gäller det husliga arbetet, som
i allmänhet hade en viss egenartad karaktär och bedreves under speciella
förhållanden, det kunde starkt ifrågasättas, örn det vore lämpligt att på laglig
väg reglera de anställdas arbetsförhållanden. Styrelsen ville å andra
sidan icke förneka, att vissa sociala hänsyn kunde tala för en reglering av
hembiträdenas arbetsförhållanden. Den dagliga arbetstiden torde sålunda
även örn arbetet i ett hushåll i regel icke vore så ansträngande som arbetet
i till exempel en fabrik — i många fall vara alltför lång. Liksom en förbättrad
hembiträdesutbildning kunde bidraga till att höja hushållsarbetets
anseende och därigenom åstadkomma ökad tillströmning till yrket, torde
ock en reglering av arbetsförhållandena kunna indirekt medverka därtill.
Svenska lantarbetsgivareföreningen förklarar sig icke ha något att erinra
mot den principiella uppläggningen av förslaget, i vad detta avsåge frågorna
örn arbetstid och fritid, men ställde sig tveksam till örn det skulle anses
vara av allvarliga skäl påkallat att rättsligen reglera frågorna rörande hembiträdenas
bostadsförhållanden, rätt till sjukvård, anställningsförhållandenas
varaktighet m. m. Visserligen reglerades dessa förhållanden icke likformigt
över hela landet och i alla hem, men det kunde enligt föreningens mening
ifrågasättas, örn en dylik likformighet finge anses vara nödvändig eller ens
nyttig.
Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att knappheten på hembiträden
verkade i riktning mot en stegrad levnadsstandard för dem, och att behovet
av ett särskilt lagstadgat arbetarskydd för hembiträden därför nu ej
vore så framträdande, att det kunde motivera ett ingripande av den natur,
som föreslagits. Efter att lia uttalat att lagförslaget av motiven att döma
vore avsett mera att gagna husmödrarnas intresse än att råda bot för otillfredsställande
arbetsförhållanden för hembiträdeskåren i allmänhet, gör
föreningen gällande, att majoriteten av husmödrar kunde under fria former
i sitt förhållande till hembiträdeskåren skapa ett för båda parter gynnsammare
förhållande på arbetsområdet. Det arbete, som regleringen avsåge,
bedreves under så skiftande förhållanden — helt naturligen beroende på
den olikartade livsföringen inom skilda familjer och på skilda orter — att
arbetsförhållandena på detta område måste sägas vara särdeles litet lämpade
för en reglering i lagstiftningsform. Till detta komme att tidpunkten vore
föga lämplig för genomförande av lagar, som begränsade dispositionen
av tillgänglig arbetskraft. Även örn man med hänsyn till de speciella förhållanden,
under vilka hembiträdena utförde sitt arbete, ansåge det behöv
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ligt med ett arbetarskydd, som vore särskilt avpassat för dem, funne
föreningen det i allt fall ej lämpligt att sammanknyta sådan fråga med en
reglering av hembiträdenas arbetsavtal i vidare omfattning. Det måste anses
vara mindre tillfredsställande att i en lagstiftning för förevarande, mera
begränsade område sammanföra bestämmelser, som tillhörde en allmän behandling
av arbetsavtalet, med regler för arbetarskydd och arbetstid.
Föreningen hade i tidigare sammanhang förordat tillkomsten av en allmän
lagstiftning rörande arbetsavtal, i vilken reglerades arbetsavtalets rättsliga
konstruktion. Innan en sådan grundval vore lagd, kunde det ej vara lämpligt
att för speciella områden ge sig in på en reglering av arbetsavtalet såsom
sådant. Det vore nämligen stor risk för att en dylik reglering, som måste
bli färgad av de speciella förhållandena inom området, komme att läggas
till grund för en bredare tillämpning med därav följande ogynnsamma
verkningar. Bristen på generella rättsregler på arbetsrättens område lockade
i hög grad till bruk av tillgängliga analogier.
I det förut antydda avstyrkande yttrandet av Skaraborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott anför utskottet:
Utskottet vore fullt medvetet örn de stora svårigheter, som husmödrarna
— såväl i städerna som på landet — numera hade att erhålla hjälp i det
husliga arbetet och ansage det givetvis högst önskvärt, att dessa svårigheter
kunde genom lämpliga åtgärder bliva varaktigt avhjälpta. Att i sådant syfte
tillgripa lagstiftning kunde utskottet emellertid ej finna tillrådligt ens i
den ganska hovsamma form, som präglade det föreliggande förslaget. Till
stöd för denna uppfattning erinrades örn de ytterst skiftande arbetsuppgifter
och förhållanden i övrigt, som vore och måste vara rådande inom olika
hem och sorn, i all synnerhet inom lanthushållen, gjorde det praktiskt taget
omöjligt att i det husliga arbetet tillämpa en strängt genomförd arbetstidsindelning.
Det husliga arbetet vore med andra ord till sin natur sådant, att
det icke lämpade sig för en reglering lagstiftningsvägen. Med denna principiella
inställning till frågan funne sig utskottet böra avstyrka det föreliggande
förslaget och detta så mycket mer som de förhållanden förslaget
avsåge att genom lagstiftning reglera sannolikt komme att reglera sig själva
därigenom att husmödrarna, örn de över huvud taget skulle kunna erhålla
någon hjälp, tvingades att begränsa arbetstiden för hembiträdena och giva
dessa skälig fritid och andra förmåner.
Delade meningar råda bland remissmyndigheterna beträffande frågan,
huruvida lagstiftningen bör i enlighet med huvudförslaget vara tvingande
eller, såsom enligt alternativa förslaget, dispositiv. De flesta remissmyndigheterna
ha dock anslutit sig till tanken på en lagstiftning enligt huvudförslagets
principer.
En i det väsentliga efter huvudförslagets linjer uppbyggd lagstiftning tillstyrkes
sålunda av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs, \ ärmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
landsorganisationen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, FredrikaBremer-förbundet,
hembiträdesföreningarnas samarbetskommitté och svenska
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
lantarbetareförbundet. Samma ståndpunkt intages av styrelsen för Värmlands
läns arbetsförmedlingsanstalt, magistraten i Örebro samt nio husmodersföreningar
eller -förbund och tre hembiträdesföreningar, vilka av respektive
länsstyrelser lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.
Å andra sidan tillstyrkes det alternativa förslaget av länsstyrelserna i
Stockholms, Kronobergs, Blekinge, Västerbottens och Norrbottens län, lantbruksstyrelsen
och svenska lantarbetsgivareföreningen. I samma riktning
uttala sig Södermanlands, Jämtlands och Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, Hallands läns hushållningssällskaps hemarbetsnämnd,
styrelsen för Kronobergs läns arbetsförmedlingsanstalt samt två
husmodersorganisationer.
Något bestämt uttalande örn vilketdera av utredningens båda förslag som
förordas göres ej av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads och Älvsborgs
län, arbetsrådet och medicinalstyrelsen.
Bland de synpunkter, som framkomma i de yttranden, i vilka huvudförslaget
förordas, må följande nämnas.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:
Även om en i allmänhet stigande levnadsstandard i förening med den för
närvarande så begränsade tillgången på dugliga hembiträden medfört en stor
förbättring av dessas arbetsvillkor, vill länsstyrelsen icke bestrida, att en
lagstiftning på området är påkallad icke endast till komplettering av den
sociala skyddslagstiftningens system och jämväl i viss mån för lagfästande
av arbetsgivarnas rättigheter gentemot hembiträdena utan även på grund av
ett verkligt praktiskt behov, vilket under andra konjunkturer kan tänkas bliva
starkare. Det synes ock länsstyrelsen vara uppenbart att en dylik lagstiftning
blir till föga gagn, måhända rent av till skada, örn icke dess huvudprinciper
fastslås genom tvingande bestämmelser. Körslagets alternativ II synes länsstyrelsen
därför redan ur lagteknisk synpunkt icke godtagbart. Såsom ytterligare
skäl mot alternativförslaget kan åberopas att genomförandet av detta
alternativ skulle resultera i uppkomsten av två klasser hembiträden, en
privilegierad klass, vars rättigheter och skyldigheter äro noggrant reglerade
genom detaljerade kontrakt, och en icke privilegierad klass, som lämnats helt
utanför lagstiftningen, bortsett nu från minderåriga hembiträden.
Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att om lagens tillämplighet göres
beroende av huruvida avtal träffas enligt normalkontrakt eller icke, synes
man knappast få garanti för att lagstiftningen erhåller avsedd verkan. En
lösning av frågan enligt alternativa förslaget syntes även kunna medföra allvarliga
olägenheter genom den dualism i anställningsfrågan, som vore förknippad
med detta alternativ och som kunde befaras medföra en på intressemotsättningar
grundad dragkamp mellan husmödrar och hembiträden att
genomföra den anställningsform, som vardera parten ansåge för sig förmånligast.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att man, om det alternativa
förslaget väljes, riskerar, att lagen i viss mån stannar på papperet. Både
husmödrar och hembiträden skulle sannolikt draga sig för att ifylla ett långt
och invecklat normalkontrakt för att få lagens föreskrifter tillämpliga. Det
vid betänkandet fogade förslaget till normalkontrakt för hembiträde syntes
32
Kungl. Marits proposition nr 217.
för övrigt icke uppmuntra till användning. Dess ifyllande skulle för den vid
skriftliga handlingar ovane te sig både besvärligt och tidsödande. Normalkontrakten
torde för övrigt endast komma till användning i fråga örn de
hembiträden, vilkas anställningsförhållanden redan nu vore relativt väl ordnade,
medan de många hembiträdena med oordnade anställningsförhållanden
— d. v. s. den kategori man främst ville nå med regleringsåtgärderna
— icke bleve anställda enligt normalkontrakt och sålunda folie utanför lagens
tillämpningsområde.
Socialstyrelsen framhåller, att en dispositiv lagstiftning rörande hembiträdenas
anställnings- och arbetsförhållanden måste sägas strida mot allmänt
godtagna principer för socialpolitisk lagstiftning samt fortsätter:
Det kan ej anses vara tillfredsställande, att skyddet för en arbetstagare
skall vara beroende av örn han kan träffa överenskommelse med arbetsgivaren
örn att lagens bestämmelser skola tillämpas. En lagstiftning rörande
hembiträdenas anställnings- och arbetsförhållanden måste i stället få karaktären
av en skyddslagstiftning, i vars natur ligger, att den ej är dispositiv.
Styrelsen vill erinra örn de mindre gynnsamma erfarenheter, som vunnits
genom en lagstiftning, som avsetts skola verka såsom skyddslag men som i
sina väsentliga delar gjorts dispositiv, nämligen den tidigare hyreslagstiftningen.
De i hyreslagen förut intagna föreskrifterna blevo i mycket stor utsträckning
åsidosatta genom bestämmelser, som intogos i de särskilda hyreskontrakten.
Här föreligger visserligen den skillnaden mot en sådan dispositiv
lagstiftning som hyreslagen i dess förra utformning, att lagens bestämmelser
skulle bliva gällande, så snart överenskommelse blott träffats mellan parterna
örn att normalkontrakt skulle gälla för anställningen. Det torde väl vara
möjligt, att en lagstiftning i enlighet med den av utredningen i andra hand
förordade dispositiva linjen skulle kunna giva ett visst resultat under tider
med utpräglad brist på hembiträden. Det måste dock sägas vara troligt, att,
såsom även utredningen anför, normalkontrakt i allmänhet skulle komma att
ingås blott av den mera kvalificerade delen av hembiträdeskåren. Behovet
av en reglerande lagstiftning är emellertid minst just för dessa hembiträden,
vilka med hänsyn till den rådande bristen äro så eftersökta av husmödrarna,
att de redan nu kunna utverka tämligen goda anställnings- och arbetsvillkor.
Det övervägande flertalet av hembiträdena skulle däremot säkerligen
icke ens under nu för dem rådande goda konjunkturer på arbetsmarknaden
bliva hjälpta genom en lagstiftning örn normalkontrakt. I varje fall är en
dylik lagstiftning illusorisk, örn större tillgång på arbetssökande inom yrket
skulle yppa sig. En socialpolitisk lagstiftning av skyddskaraktär bör ej få
sin allmänna läggning uteslutande med hänsyn till rådande läge på arbetsmarknaden
och detta ej heller örn man, vilket är sannolikt, måste utgå från att
brist på arbetssökande inom yrket även kommer att förefinnas i fortsättningen.
Om man skulle vilja acceptera en lagstiftning grundad på normalkontrakt,
som utredningen i andra hand förordar, borde man lika väl kunna säga, att
en lagstiftning på området över huvud taget icke är erforderlig, då hembiträdena
på grund av sin fåtalighet i förhållande till efterfrågan själva kunna förskaffa
sig goda arbetsvillkor. Detta är emellertid som bekant ej fallet i tillräcklig
utsträckning.
Styrelsen finner sig, med hänsyn till vad sålunda anförts och till vad hembiträdesutredningen
själv anfört mot en dispositiv lagstiftning med den ifrågasatta
allmänna läggningen av densamma, böra bestämt avstyrka, att en lagstiftning
ens med temporär giltighet genomföres enligt normalkontraktslinjen.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Liknande synpunkter anföras av landsorganisationen, som anser lagstiftning
enligt alternativa föreslaget innefatta en motsägelse, i det att rättsskyddet
icke gjordes beroende av skyddsbehovet utan reserverades för de
undantagsfall, då arbetstagaren redan ägde faktiska möjligheter att hävda
sig gentemot arbetsgivaren, d. v. s. då det faktiska skyddsbehovet vore ringa
eller intet alls. Att acceptera ett sådant system vore enligt landsorganisationen
att knäsätta en ur arbetstagarsynpunkt betänklig princip, alldeles
särskilt betänklig i fråga örn en arbetstagargrupp utan möjlighet att vid hävdandet
av sina intressen i arbetsförhållandet falla tillbaka på stödet av facklig
organisation. Landsorganisationen kunde icke biträda utredningens
mening att, örn huvudförslaget avböjdes, det alternativa förslaget borde lagfästas.
Styrelsen för Värmlands läns arbetsförmedlingsanstalt yttrar, att det redan
vid tillkomsten av ett normalkontrakt komme att förefinnas risk för att
meningarna örn dess innehåll skulle bryta sig mellan arbetsgivaren och arbetstagaren
enbart på grund av deras i de flesta fall olika inställning. Härigenom
skulle det goda samarbete, som på grund av arbetets art vore en grundförutsättning
för båda parternas trivsel och utan vilket aldrig så noggrant fixerade
kontraktsbestämmelser torde bliva i stort sett värdelösa, kunna komma att
äventyras.
Det alternativa förslaget har, såsom nämnts, förordats av, bland andra, länsstyrelsen
i Västerbottens län, vilken såsom argument mot huvudförslaget
anför följande:
Den kår, vars tjänsteförhållanden nu skulle regleras, bestode av så vitt
skilda element, att en generell tillämpning för hela kåren av de föreslagna
minimibestämmelserna skulle utestänga ett flertal arbetstagare från levebröd.
Då några kvalifikationer icke vore uppställda för ifrågavarande arbetstagare,
hade kåren hittills kommit att i stor utsträckning bestå av personer, som
icke kunnat tillgodogöra sig någon som helst utbildning och hade husligt
arbete som sin enda utkomstmöjlighet. Med hänsyn till kårens otillräcklighet
hade dessa hittills kunnat räkna på anställning hos de arbetsgivare, som
icke haft råd att hålla kvalificerad arbetskraft eller på grund av förekomsten
av barn i familjen eller isolerad bostadsort icke kunnat erhålla sådan. Det
vore uppenbart, att, därest generell lagstiftning genomföres, som medförde
samma förmåner för dessa mindre lämpliga arbetstagare, den biträdesbehövande
allmänheten icke komme att reflektera på icke kvalificerad arbetskraft.
Skaraborgs läns husmoder sförbund anför:
Förbundet ansåge, att de oordnade förhållanden, som sedan många år
gjorde sig gällande mellan arbetsgivare och arbetstagare på det husliga området,
knappast kunde bliva mindre, så länge ej skriftliga uppgörelser hejstäde
de överenskommelser, som gjordes vid ett avtals ingående. Visserligen
komme utan tvivel i stor utsträckning avtal att träffas även i fortsättningen
enligt nu rådande praxis — muntligt och utan vittnen, tyvärr ofta
utan all ordning och reda —- men det vore att förmoda, att de samvetsgrannaste
husmödrarna och hembiträdena komme att begagna sig av normalkontrakten,
och att i samband därmed en viss klassificering av arbetstagare
komme att uppstå, som måhända kunde, i den män dessa högre kvalificerade
Bihang till riksdagens protokoll 1911. 1 sami. Nr 217. 216 u 3
34
Kungl. Majlis proposition nr 217.
arbetstagare erhölle större förmåner än de, som ej skreve normalkontrakt,
sporra dessa senare till att i alla avseenden söka höja sin kompetens och
lämplighet för hembiträdesyrket. Visserligen komme de anställningar, som
avtalades utan normalkontrakt, att helt falla utanför lagens räckvidd, men
då lagen vore avsedd att vara provisorisk under tre år torde ingen nämnvärd
skada därav vara att förvänta, medan däremot de fall, då normalkontrakt användes,
kunde komma att framstå som en förebildlig anställningsfom och
bliva till nytta för vinnande av erfarenhet, hur lämpligen avtalsförhållanden
inom det husliga arbetet borde eller icke borde ordnas.
Länsstyrelsen i Södermanlands län och svenska arbetsgivareföreningen
ansluta sig icke till någotdera av de framlagda förslagen utan förorda andra
sätt för reglering av hembiträdenas arbetstidsförhållanden.
Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller därvid, att det måste noga
beaktas, att icke de fördelar, som kunna komma att vinnas genom den föreslagna
lagstiftningen, i alltför hög grad fordra uppoffrande av andra betydande
sociala värden. Hemmen vore dock en central del av samhället, och
det vore av vikt, att familjebildningen icke motarbetades och familjebanden
upplöstes. Länsstyrelsen förklarar sig anse, att en lagstiftning rörande
reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet
icke borde erhålla den stela och kategoriska form, som förelåge i huvudförslaget,
men att å andra sidan det alternativa förslaget icke vore tillräckligt
för vinnande av huvudsyftena med en lagstiftning på området. Länsstyrelsen
fortsätter:
Oavsett att detta alternativa förslag måste ur legislativ synpunkt te sig
egendomligt är nämligen att märka, att detsamma synes bliva alltför lätt
att kringgå; för att det skulle bliva tillämpligt skulle erfordras, att parterna
vore ense om att avtal enligt lagen skulle slutas, och följden skulle då bli,
att avtalet skulle upprättas i normalkontraktets form och innebära visst minimum
av förmåner för den anställda. Redan den omständigheten att parterna
i något avseende •—- i varje fall för den händelse detta är något mera betydelsefullt
—- äro ense örn reglering av annat innehåll än som överensstämmer
med lagen, måste emellertid anses innebära, att enighet icke finnes parterna
emellan örn att arbetsförhållandena »skola regleras enligt lagen», och följaktligen
är denna därmed satt ur kraft för avtalet ifråga. I stället vill länsstyrelsen
därför till övervägande framkasta en sådan lösning, att lagen skulle föreskriva,
att, så snart parterna äro ense örn upprättande av ett skriftligt avtal,
lagen skall bliva tillämplig, i följd varav avtalsbestämmelserna alltså med
tvingande kraft skulle rättas efter lagens minimifordringar. En sådan lösning
skulle även hava den praktiska fördelen, att det torde vara lättare att
inarbeta en praxis med skriftliga avtal än att direkt gå på ett system med
avtal enligt en viss lag. Att lagstiftningen på denna väg skulle komma att
omfatta ett större antal anställningsförhållanden än enligt alternativförslaget
synes i och för sig innebära en fördel. Skillnaden i omslutning mellan en
sådan lag och utredningens huvudförslag skulle, i varje fall efter en övergångstid,
endast vara, att utredningens förslag omfattade även de avtal, som
slutits i muntlig form, vilka väl småningom skulle komma att inskränkas till
de mera kortvariga och på annat sätt mera lösliga arbetsförhållandena. Även
med en sådan lösning som länsstyrelsen ifrågasatt synes det lämpligt att,
på sätt reservanten föreslagit, sammanföra skyddsbestämmelserna för minderåriga
arbetare i en särskild lag. Den skilda karaktären mellan de båda
35
Kungl. May.ts proposition nr 217.
delarna av lagstiftningen skulle därigenom skarpare framträda och åtskilliga
missförstånd undanröjas.
Svenska arbetsgivareföreningen säger sig föredraga en dispositiv lagstiftning
framför en tvingande men finner ej anledning att för detta fall frångå
den vanliga formen för dispositiva lagbestämmelser. I enlighet därmed borde
man — örn en lag över huvud skulle komma till stånd — utgå från huvudförslaget
och göra den förändringen, att tillämpningen även av de däri
såsom tvingande angivna bestämmelserna gjordes beroende av frånvaron av
därifrån avvikande överenskommelse mellan parterna. Därigenom bereddes
möjlighet till avvikelser från lagens regler under övergångstiden i sådana
fall, där en anpassning vore särskilt påkallad. Man kunde i allt fall utgå
från att lagbestämmelserna — även örn de endast vore av normerande natur
— med hänsyn till rådande knapphet på arbetskraft av ifrågavarande slag
ganska snabbt bomme att leda till allmän efterföljd.
Befolkningsutredningens förslag.
Allmän motivering.
Befolkningsutredningen framhåller inledningsvis, att i en aktiv befolkningspolitik
i främsta rummet inginge åtgärder, vilka syftade till befrämjande
av hem- och familjebildning. Lika viktigt vore emellertid, att åtgärder
vidtoges för att standarden, framför allt i de barnrika hemmen, skulle kunna
hållas på en tillfredsställande nivå. Detta krav vore icke tillgodosett med
mindre än att husmödrarna i barnfamiljerna finge en rimlig arbetsbörda och
även i övrigt tillfre’dställande arbetsförhållanden. Utredningen hade därför
ansett det angeläget att undersöka på vilka vägar stöd och lättnad skulle kunna
erbjudas i första hand de barnrika husmödrarna med skötseln av deras hem.
En på grundval av 1930 års folkräkning gjord sammanställning visade
enligt utredningen, att endast en ganska begränsad del av hushållen hade
ekonomiska möjligheter att anställa hembiträden. I hushåll med över 10 000
kronor i inkomst funnes sålunda 91 tjänare per 100 flerpersonshushåll, medan
vid inkomst mellan 6 000 och 10 000 kronor, antalet sjönk till 38 på 100
hushåll. De lägsta inkomstklasserna redovisade 6 ä 7 tjänare per 100 hushåll.
Dessa utgjordes huvudsakligen av hushållerskor åt ensamma män.
Möjligheterna att tillgodose behovet av hembiträden komme med all sannolikhet
att bliva ännu mindre i framtiden än vad fallet vore för närvarande,
varför man finge förutsätta, att förekomsten av hembiträden bleve ännu
mindre i de lägre inkomstklasserna än vad förestående siffror utvisade.
Enligt utredningen måste hemhjälpsfrågorna i många fall lösas genom att
deltidsanställd arbetskraft i större utsträckning än nu toges i anspråk. Vid
krissituationer inom hemmet borde social hemhjälp träda i funktion.
Även i normala fall torde hemhjälp under några timmar av dagen ofta innebära
en åtminstone något så när tillfredsställande lösning. En fortsatt utbyggnad
av den halvöppna barnavården innebure också enligt utredningens
mening vägar, som möjliggjorde en minskning av antalet heltidsanställda
36
Kungl. Majlis proposition nr 217.
hembiträden. Hemarbetet borde vidare bliva föremål för en rationaliseringsprocess
för att den mänskliga arbetskraften i så stor utsträckning som
möjligt måtte sparas. Efter att ha omnämnt vilka åtgärder som i nu angivna
avseenden vidtagits på initiativ av utredningen anför utredningen vidare:
Även om genom de här antydda vägarna vissa resultat uppnås, kommer
likväl ett betydande behov av hembiträden, framförallt i barnfamiljerna, att
kvarstå. Kan detta behov icke tillgodoses, innebär det, att husmödrarnas
bundenhet vid det husliga arbetet ökas i sådan utsträckning, att viljan att
fostra barn motverkas. En jämförelse med den barnlösa kvinnans rörelsefrihet
och möjligheter till förvärvsarbete gör, att barnen kännas som en icke
önskvärd belastning. Det ter sig därför ur utredningens synpunkt som ett
önskemål, att liembiträdesfrågan får en så pass tillfredsställande lösning som
tillgången på arbetskraft gör det möjligt. Denna tillgång är emellertid så
knapp, att utredningen ansett sig böra diskutera, huruvida icke staten borde
vidtaga särskilda åtgärder för att tillgodose de barnrika familjernas behov
av huslig arbetskraft. Utredningen har därvid icke haft i tankarna införandet
av någon slags tjänsteplikt till förmån för barnfamiljerna. Däremot har
utredningen diskuterat införande av statliga förmåner åt hembiträden, som
taga plats i barnrika familjer, och har fortfarande under övervägande förslag
till åtgärder i denna riktning. I samband med framläggande av förslag till
hembiträdeslag har utredningen nöjt sig med att låta de barnrika familjerna
innefattas under de allmänna åtgärder, som utredningen föreslår för åstadkommande
av bättre förhållanden i fråga örn hembiträdesområdet. Därvid
har utredningen sökt att utforma sitt förslag på sådant sätt att alla hembiträden,
oavsett örn de äro anställda i familjer med barn, skola erhålla samma
fritid och ej behöva befara att de i familjer med barn skola kunna åläggas
utsträckt arbetstid eller vakttjänstgöring mot sin vilja. Utredningen har
ansett att man på så sätt bör kunna motverka att hembiträden hellre söka
sig till familjer utan barn.
Ur vissa synpunkter borde, enligt utredningens mening, hembiträdesyrket
te sig som ganska attraktivt för den kvinnliga arbetskraften. Åtminstone för
närvarande torde löneförmånerna avsevärt överstiga vad som kan erbjudas
inom andra jämförliga sysselsättningsgrenar. Det rörliga och omväxlande
arbetet inom ett hem torde passa många kvinnor bättre än det stillasittande
rutinarbete, som är vanligt förekommande t. ex. inom kontors- och fabriksyrkena.
Att kvinnorna dock hellre söka sig till de senare arbetsområdena
än till hemarbetet torde framför allt bero på att de inom hemmen i högre
grad än på andra håll äro underkastade arbetsgivarens godt3Tcke, framförallt
när det gäller arbetstidens längd. Ytterligare bidragande orsak till motviljan
för hembiträdesyrket torde vara den isolering som saknaden av kamrater
på arbetsplatsen medför.
Anställningsvillkor och arbetsförhållanden kunna påverkas antingen genom
reglering i lag eller genom ingripande från partsorganisationer. I regel ha
förhållandena ändrats genom samverkan mellan lagstiftning och organisationsarbete.
Inom här förevarande grupper är det av naturliga skäl svårare
än eljest att skapa tillräckligt kraftiga organisationer för att hävda parternas
intressen. Hembiträdenas fackförbund omfattar endast en ringa del av hembiträdeskåren
och någon arbetsgivarorganisation finns överhuvud icke. Det
bör emellertid observeras, att den fackliga organisationen säkerligen har
större inflytande än vad dess ringa medlemsantal skulle ge anledning att
förmoda. Dess förslag till arbetsavtal blir ofta normgivande även för anställning,
där hembiträdet icke alls tillhör organisationen.
Det är emellertid givet, att inom hembiträdesyrket speciella svårigheter
Kungl. Majlis proposition nr 217.
37
uppstå för den fackliga organisationen vid bevakandet av medlemmarnas intressen,
i vad de avse arbetsförhållandena. Behovet av en skyddslagstiftning
är därför större för hembiträdeskåren än för andra grupper, vars intressen
hävdas av starka och slagkraftiga organisationer. Utredningen har
därför kommit till den uppfattningen, att en laglig reglering av arbetsförhållandena
av samma typ, som förekommer inom flertalet andra yrken, är
synnerligen önskvärd.
Genom reglering i lag skulle den stora kåren av förvärvsarbetande kvinnor
inom det husliga området få en känsla av att även de vore föremål för samhällets
omvårdnad liksom övriga samhällskategorier och att det husliga
arbetet ställdes i jämnbredd med övriga yrken. En lagstiftning torde komma
att få stor betydelse för en höjning av hembiträdesyrkets allmänna anseende
och därmed motverka den nu fortgående flykten från yrket.
Efter att ha framhållit såsom nödvändigt att jämsides med genomförandet
av nu ifrågavarande förslag söka andra utvägar för att undvika sociala missförhållanden
på grund av brist på hemhjälp meddelar utredningen, att det är
dess avsikt att till särskild behandling upptaga vissa av de därmed sammanhängande
frågorna samt därvid göra en analys av hembiträdesfrågans allmänna
läge och sociala innebörd.
Utredningen säger sig i lagstiftningsfrågan ha kommit till den ståndpunkten,
att örn en lagstiftning på detta område skulle genomföras den borde vara
av tvingande karaktär. En dispositiv lagstiftning löpte, såsom hembiträdesutredningen
påpekat, risken att endast bliva en lag på papperet. Utredningen
förordade, att hembiträdesutredningens huvudförslag lades till grund för lagstiftning
i ämnet men föresloge på vissa punkter modifikationer i nämnda
förslag. Ifrågavarande lagstiftning-borde enligt befolkningsutredningens uppfattning
genomföras så snabbt som möjligt. Yidtoges inga åtgärder för att
underlätta rekryteringen på hembiträdesbanan, torde läget på hemarbetsmarknaden
bliva allt svårare, i den mån bristen på arbetskraft ökade. Ur utredningens
synpunkter hade det varit lämpligt, örn alla med hemarbetet sammanhängande
problem hade kunnat tagas upp till prövning i ett sammanhang.
Särskilt frågan örn utbildningen av den husliga arbetskraften borde ha prövats
samtidigt som lagförslaget. Då utredningen emellertid icke såge sig i stånd
att framkomma med förslag rörande den husliga utbildningen i så god tid,
att dessa kunde bliva föremål för behandling vid 1944 års riksdag, hade utredningen
ansett sig nödsakad att utbryta lagstiftningsfrågan ur sitt sammanhang.
Någon större olägenhet därav torde icke uppstå, då det skydd, som erbjödes,
måste skänkas även den okvalificerade arbetskraft, som i fortsättningen liksom
hittills kan beräknas söka sig till hembiträdesyrket.
Huvudgrunderna av befolkningsutredningens
förslag.
Såsom förut nämnts bygger befolkningsutredningens förslag på det av hembiträdesutredningen
framlagda huvudförslaget. En kortfattad redogörelse för
de viktigaste bestämmelserna i sistnämnda förslag har lämnats i det föregående.
Med hänsyn härtill skall nu endast angivas, i vad mån hembiträdesut
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
redningens förslag, såvitt detta återgivits i förenämnda redogörelse, i befolkningsutredningens
förslag undergått ändring.
Beträffande kompensationen för övertidsarbete föreligger den skillnaden
att enligt befolkningsutredningens förslag kompensationen skall i första liand
utgå i form av en mot övertiden svarande ledighet å ordinarie arbetstid och
först i andra hand i form av kontant ersättning. Vidare har bestämmelsen att
kompensation ej utgår för arbete, som blott innefattar tillsyn av barn eller
annan därmed jämförlig vakttjänst utgått.
Enligt hembiträdesutredningens förslag skulle för bestämd tid ingångna
avtal, som ej uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, anses förlängda
på en månad för varje gång. Enligt befolkningsutredningens förslag
skall i sådant fall avtalet anses förlängt att gälla tills vidare.
Med minderårigt hembiträde förstås enligt befolkningsutredningens förslag
hembiträde, som ej fyllt 18 år. I hembiträdesutredningens förslag var åldersgränsen
satt till 16 år.
Den i hembiträdesutredningens förslag förekommande straffbestämmelsen
för arbetsgivare, som använder minderårigt hembiträde till arbete i strid mot
bestämmelserna i lagen, har icke upptagits i befolkningsutredningens förslag.
Den principiella inställningen i yttrandena över befolkningsutredningens
förslag.
De remissinstanser, vilka avgivit yttrande över såväl hembiträdesutredningens
som befolkningsutredningens förslag, hänvisa i sina yttranden över
sistnämnda förslag till vad de i sina tidigare yttranden anfört rörande behovet
av arbetstidsreglering för hembiträdeskåren och principerna för genomförandet
av en sådan reglering eller intaga nu en ståndpunkt, som utvisar, att de
vidbliva sin tidigare inställning härutinnan, i den mån denna då kom till
uttryck.
Statens arbetsmarknadskommission berör i sitt remissyttrande, vilket avgivits
efter hörande av kommissionens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig
arbetskraft, inledningsvis bristen på arbetskraft inom det husliga arbetet samt
yttrar därvid:
Sedan åtskillig tid tillbaka har på den svenska arbetsmarknaden kunnat
spåras en tendens hos den kvinnliga arbetskraften att undvika att taga anställning
i husligt arbete, örn andra möjligheter inom förvärvslivet stått öppna.
Denna tendens har redan för flera år sedan medfört, att en viss knapphet på
arbetskraft gjort sig gällande på det husliga arbetsområdet. Under de senare
åren har denna knapphet alltmera skärpts, och man kan nu tala örn en markerad
brist på sådana arbetssökande, som äro villiga att taga anställning som
hembiträden. Åtskilliga omständigheter hava medverkat till denna utveckling.
Den under 1920-talet skedda nedgången i födelsefrekvensen har sålunda
medfört, att antalet kvinnor, som uppnå arbetsför ålder, nu är mindre än tidigare.
Samtidigt har äktenskapsfrekvensen stegrats. I anledning härav och på
grund av att användningen av kvinnlig arbetskraft inom förvärvslivet i allmänhet
erhållit ökad omfattning, är antalet av dem, som varaktigt tvärstanna
inom hembiträdesyrket, numera procentuellt lägre än tidigare. Hembiträdes
-
39
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
yrkets karaktär av ett s. k. genomgångsyrke har sålunda alltmera skärpts. Det
kan vidare ifrågasättas, huruvida icke den omständigheten, att det på senare
tid blivit allt vanligare att inom yngre äktenskap båda makarna hava förvärvsarbete,
kommit att medföra en i viss mån ökad efterfrågan på avlönad arbetskraft
inom hemmen. Den huvudsakliga anledningen till den under senare år
alltmera framträdande bristen på arbetskraft inom förevarande område torde
emellertid vara att söka i den högkonjunktur, som under kriget och åren närmast
före krigsutbrottet kännetecknat den svenska arbetsmarknaden. Denna
högkonjunktur har lett till en ökad efterfrågan på arbetskraft inom de flesta
arbetsområden. Samtidigt därmed hava värnpliktsinkallelserna under kriget
haft till följd, att den manliga arbetskraften i viss utsträckning undandragits
arbetsmarknaden. Dessa förhållanden hava medfört större möjligheter än
tidigare för den kvinnliga arbetskraften att söka sig till andra verksamhetsområden
än husligt arbete. Även örn detta på sätt och vis kan anses vara en
konjunkturföreteelse, har emellertid, såsom ovan framhållits, tendensen till
en minskad rekrytering till hembiträdesyrket spårats sedan lång tid tillbaka.
Detta förhållande måste tillmätas en avgörande betydelse, då det gäller att
avgöra, vilka åtgärder som kunna vidtagas för att ernå ett bättre tillgodoseende
av hemmens behov av arbetskraft.
De senaste årens utveckling i fråga örn tillgång och efterfrågan på arbetskraft
belyses av kommissionen med följande från den offentliga arbetsförmedlingen
inhämtade upgifter:
År | Arbetssökande personer | Lediga platser | Tillsätta platser | Tillsätta platser |
Hembiträden. 1937 .................. | 31341 | 64 359 | 28 569 | 44 % |
1938 .................. | 29 855 | 64 231 | 28 874 | 45% |
1939 .................. | 31135 | 66 491 | 31143 | 47% |
1940 .................. | 37 694 | 62 126 | 35 349 | 57% |
1941 .................. | 40 940 | 69 775 | 39 345 | 56 % |
1942 .................. | 37 258 | 74 367 | 35 528 | 48% |
Tillfällig hemhjälp. |
|
|
|
|
1937 .................. | 9 636 | 56 318 | 53 991 | 96% |
1938 .................. | 10 752 | 63 754 | 61 212 | 96% |
1939 .................. | 12 126 | 78 775 | 74 067 | 94 % |
1940 .................. | 13 122 | 72 951 | 69 600 | 95% |
1941 .................. | 12112 | 80 056 | 76 975 | 96 % |
! 1942 .................. | 12 447 | 101 678 | 94 239 | 93% |
Vid bedömandet av uppgifterna i tabellen att antalet arbetssökande under
senare år icke oväsentligt ökats bör, påpekar kommissionen, tagas hänsyn till
det förhållandet att tidigare, innan arbetsförmedlingen hunnit utbyggas till
sin nuvarande omfattning, avtal örn anställande av hembiträde oftare än för
närvarande slötos utan medverkan från arbetsförmedlingens sida.
Kommissionen anser det förhållandet att hembiträdesyrket icke erbjöde de
villkor och arbetsförhållanden, som vore vanliga på arbetsmarknaden i övrigt,
otvivelaktigt utgöra en väsentlig anledning till den otillräckliga rekryteringen
och är av den uppfattningen, att det för ernåendet av tillfredsställande arbetsvillkor
är nödvändigt med en viss lagstiftning i ämnet. Samtidigt ställer sig
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
kommissionen dock tveksam till frågan huruvida tillkomsten av lagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med befolkningsutredningens förslag komme
att i någon mer väsentlig grad påverka rekryteringen till det husliga arbetsområdet.
Man måste därför enligt kommissionens mening vara beredd på att
— även örn en lagstiftning av den nu föreslagna innebörden komme till stånd
•— det kunde visa sig nödvändigt, att spörsmålet örn en fullständigare lagstiftning
rörande arbetstidsförhållandena på förevarande område upptoges till
prövning inom en nära framtid.
Riksförbundet landsbygdens folk anser tillkomsten av en lag sådan som
den föreslagna i hög grad motiverad, då de nuvarande oordnade arbetsförhållandena
för hembiträdeskåren säkerligen i stor utsträckning vöre orsaken till
de svårigheter att kunna anskaffa hembiträden, som för närvarande vore rådande.
Förbundet anser befolkningsutredningens förslag vara utarbetat på
ett med hänsyn till föreliggande omständigheter i stort sett tillfredsställande
sätt.
Folkpartiets kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund och yrkeskvinnors
klubb i Stockholm tillstyrka i princip förslaget.
Departementschefen.
Vårt lands arbetstidslagstiftning har successivt utbyggts att omfatta allt
flera grupper av lönearbetare. Bland de yrkeskategorier, vilkas arbetstid
fortfarande icke är på något sätt lagligt reglerad, befinner sig hembiträdeskåren.
Ett av skälen härtill torde vara den länge rådande uppfattningen att
husligt arbete icke vore något yrke och att det för dess utövare icke krävdes
vare sig särskild utbildning eller ordnade arbetsförhållanden. Numera torde
blicken alltmer ha öppnats för att det husliga arbetet, om det skall kunna utföras
på ett tillfredsställande sätt, kräver skicklighet och kunnighet i många
olika hänseenden och att det till sin natur är både krävande och ansträngande.
Mot införande av reglerade arbetsförhållanden inom det husliga arbetet
har rests den invändningen att arbetet inom hemmen vore till sin natur så
skiftande och oregelbundet att det icke kunde förläggas till vissa bestämda
tider. Ett visst fog har denna invändning så till vida att en legal reglering av
hembiträdenas arbetstid av hänsyn just till anförda synpunkt icke kan givas
samma utformning som den för andra yrken i allmänhet gällande. Däremot
kan invändningen icke tagas till intäkt för ett avvisande av varje slag av
arbetstidsreglering.
De oordnade arbetsförhållandena på förevarande område ha icke varit utan
praktiska verkningar å rekryteringen till yrket. Den nu rådande utpräglade
bristen på kvalificerad arbetskraft till det husliga arbetet är icke till övervägande
del en krisföreteelse. Denna brist förefanns redan långt före kriget,
ehuru den blivit alltmera akut under de sista åren, då brist på arbetskraft
präglat även den allmänna arbetsmarknaden. Såväl vid de undersökningar
rörande arbetsförhållandena på detta område, vilka företagits på föranstaltande
av hembiträdesutredningen, som i remissyttrandena i förevarande
ärende har uttalats, att den bundenhet, som avsaknaden av reglerad fritid
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
medförde, varit den främsta orsaken till att hembiträdesyrket icke kunnat
liävda sig i konkurrensen med andra yrken. Denna uppfattning bestyrkes
ock därav att hembiträdesyrket i och för sig inrymmer obestridliga fördelar,
bland annat den att däri vunna erfarenheter kunna direkt nyttiggöras i händelse
av framtida familjebildning. Ej heller torde löneläget inom yrket numera
kunna anses ogynnsamt för arbetstagaren. Yrket borde därför äga förutsättningar
att verka lockande på den kvinnliga arbetskraften.
Mot genomförande nu av arbetstidsreglering på detta område hai även
invänts, att de, som vilja ägna sig åt yrket, numera torde utan stöd av särskilda
lagbestämmelser kunna betinga sig väl så goda förmaner som i andra
redan reglerade yrken med ungefärligen motsvarande kompetenskrav. Denna
invändning kan emellertid icke tillerkännas någon avgörande betydelse. Man
bör nämligen icke bortse från att. i den mån hembiträdeskåren utan stöd
av lagstiftning vunnit förbättring i arbetsförhållandena, detta skett under en
tid då en allt annat än önskvärd brist på arbetskraft inom yrket varit rådande.
Förbättringarna torde också främst lia vunnits av den mera kvalificerade
delen av hembiträdeskåren. Någon garanti finnes icke för fortvaron av dessa
förbättringar för den händelse ett jämviktsläge mellan tillgång och efterfrågan
på arbetskraft inom yrket skulle — exempelvis under en arbetslöshetsperiod
— uppnås. Därtill kommer att resultatet av de av hembiträdesutredningen
åberopade statistiska undersökningarna icke ge belägg för uppfattningen
att arbetstidsförhållandena inom yrket genomgående äro tillfredsställande;
reservation får därvid dock göras för de förändringar till det
bättre, som kunna ha inträffat sedan materialet till dessa undersökningar
insamlades.
Såväl hembiträdesutredningen som befolkningsutredningen ha framhållit,
att även andra åtgärder äro erforderliga för vinnande av en såväl kvalitativt
som kvantitativt mera tillfredsställande rekrytering inom hembiträdesyrket.
Främst har härvid pekats på utbildningsfrågan. Befolkningsutredningen, som
meddelat, att den har för avsikt att framlägga förslag härom, vilket emellertid
icke kan ske i sådan tid att förslaget kan underställas innevarande års riksdag,
finner med hänsyn till det starkt framträdande behovet av en snabb
lösning av frågan örn arbetstidsreglering lagstiftning härom böra genomföras
utan avvaktan på den fortsatta utredningen av utbildningsfrågan.
Att nämnda lagstiftningsfråga nu är mogen för sin lösning bestyrkes jämväl
av den positiva inställning till frågan som allmänt intagits i remissyttrandena.
Jag vill erinra örn att såväl husmödrarnas och hembiträdenas
centrala organistioner som de fyra största politiska partiernas kvinnoorganisationer
yttrat sig över befolkningsutredningens förslag.
Under åberopande av det anförda vill jag förorda, att förslag i nu förevarande
ämne förelägges riksdagen. På de skäl, som anförts av hembitiädesutredningen
och befolkningsutredningen bör man begränsa sig till att reglera
hembiträdenas fritid.
En lag i ämnet kan utformas såsom i princip antingen tvingande eller
dispositiv. Till det förra alternativet lia majoriteten av hembiträdesutred
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
ningen ävensom befolkningsutredningen anslutit sig. Det senare alternativet
Ilar föroidats av en ledamot av bembiträdesutredmngen. Då i det föregående
utförlig redogörelse lämnats för de skäl, som kunna anses tala för och emot
respektive förslag, torde jag kunna inskränka mig till att meddela, att jag
helt ansluter mig till den ståndpunkt, som intagits av hembiträdesutredningens
majoritet och av befolkningsutredningen.
I hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag ingå jämväl
vissa andra bestämmelser rörande hembiträdenas arbetsförhållanden än
fragan om deras fritid. Sålunda regleras fragorna örn anställnings- och uppsägningstid,
hembiträdes rätt till bostad och till sjukvård genom arbetsgivarens
försorg, tiden för lönens utbetalande, avtalets upphörande i vissa fall och
skadestånd. Med hänsyn till att någon allmän arbetsavtalslagstiftning ännu
icke kommit till stand ha betänkligheter yppats mot att nu införa för ett begränsat
område gällande avtalsregler. För ett friktionsfritt förhållande
mellan arbetsgivare och hembiträde är det emellertid av stor vikt, att under avtalstiden
uppkommande frågor rörande respektive parts rättigheter och skyldigheter
äro på förhand i princip reglerade. Det är ett obestridligt faktum,
att någon sådan reglering i allmänhet icke förekommer i förhållandet mellan
arbetsgivare och hembiträde. Ett starkt praktiskt behov av en dylik reglering
finnes sålunda. Vad som främst kunde anses tala mot densamma skulle vara
den omständigheten att de nu föreslagna bestämmelserna kunna, därest de
lagfästas, komma att analogivis åberopas för tillämpning inom arbetsområden,
för vilka de icke kunna anses väl avpassade. Det bör därför framhållas,
att förhållandena inom hembiträdesyrket äro så speciella, att största försiktighet
måste iakttagas vid en dylik analogisering. Iakttages detta, synas några
betänkligheter icke behöva hysas mot att i den omfattning nyss nämnts reglera
avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och hembiträde.
På grundval av de föreliggande förslagen har inom socialdepartementet
upprättats förslag till hembiträdeslag. Jag övergår nu till behandling i detalj
av detta förslag.
Departementsföinlaget till hembiträdeslag.
I det följande intagas, för att underlätta en jämförelse, i början av varje
paragraf texterna till hembiträdesutredningens huvudförslag och det av befolkningsutredningen
avgivna förslaget, därvid sakliga skiljaktigheter dem
emellan kursiveras.
Remissyttranden återgivas vid de olika paragraferna allenast i de fall då
uttalanden rörande desamma uttryckligen gjorts i yttrandena.
Förslaget till hembiträdeslag innehåller såväl tvingande som dispositiva bestämmelser.
Hembiträdesutredningen anför, att i de olika paragraferna i utredningens
huvudförslag direkt utsagts, om bestämmelsen i fråga vöre av
tvingande natur eller örn den gällde allenast där annan överenskommelse ej
träffats. En lag av förevarande ari, som reglerade hemmens arbetsförhållan
den och som måhända komme att läsas och tolkas ej så mycket av jurister utan
fastmera av dem, som lagen direkt berörde, syntes nämligen enligt hembi
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
trädesutredningens mening mer än eljest böra utformas på ett lättläst och lättbegripligt
sätt.
I befolkningsutredningens förslag har i de olika paragraferna direkt angivits,
vilka bestämmelser som äro av tvingande natur. Övriga bestämmelser
gälla, enligt vad befolkningsutredningen framhåller, endast där annan överenskommelse
ej träffats. Att så är fallet angives emellertid ej i dessa paragrafer.
Av de av hembiträdesutredningen anförda skälen har dess tekniska utformning
av huvudförslaget i nyssnämnda hänseende följts i departementsförslaget.
Då angivandet av att vissa lagbud vore dispositiva skett av rent praktiska hänsyn,
har, för att ej alltför mycket tynga lagtexten, sådant angivande emellertid
— såsom jämväl synes lia skett i hembiträdesutredningens förslag — begränsats
till fall, där ett påpekande kan antagas vara av större praktiskt värde.
Lagens rubricering.
Hembiträdesutredningens lagförslag har rubriken »lag örn reglering av
anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet». Befolkningsutredningen
däremot har givit sitt förslag rubriken »hembiträdeslag».
Såväl hembiträdesutredningens som befolkningsutredningens förslag äro
medelst särskilda underrubriker uppdelade i sju olika avsnitt. Underrubrikerna
ha i båda förslagen följande lydelse, nämligen 1) örn lagens tillämpningsområde,
2) om anställnings- och uppsägningstid, 3) örn bostad, vård vid
sjukdom samt tid för löns utbetalande, 4) örn kvällsledighet och fritid,
5) om anställningsavtals upphörande i vissa fall samt om betyg, 6) örn skadestånd
och 7) särskilda bestämmelser rörande minderåriga hembiträden.
Lagens rubrik bör såvitt möjligt givas en lydelse, som kan antagas komma
att allmänt begagnas i praktiken. Med hänsyn härtill är befolkningsutredningens
rubrikförslag att föredraga framför hembiträdesutredningens.
De föreslagna underrubrikerna äro bibehållna i departementsförslaget, doc ”
att underrubriken om kvällsledighet och fritid givits lydelsen örn kvällsledighet.
och fridagar samt att närmast efter densamma tillagts en ny underrubrik
benämnd örn arbete å övertid.
1 §■
(Hembiträdesutredningens förslag.) (Befolkningsutredningens förslag.)
Denna lag äger tillämpning å arbetsavtal,
varigenom arbetstagare åtagit
sig att utföra huvudsakligen husligt
arbete i arbetsgivarens hushåll; dock
att lagen ej är tillämplig å arbetsavtal,
som avser allenast viss eller vissa
dagar i veckan eller viss sammanhängande
tid understigande en månad, ej
heller där anställningen uppenbarligen
icke är att anse som heltidsanställning.
Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.
Denna lag äger tillämpning å arbetsavtal,
varigenom arbetstagare åtagit
sig att utföra huvudsakligen husligt
arbete i arbetsgivarens hushåll.
Dör att lagen skall äga tillämpning
erfordras, att anställningen dels avser
sammanhängande tid örn minst en månad
och dels är att anse som heltidsanställning.
Undantagna från lagens
tillämpning äro dock sådana arbetsavtal,
där lönen idgår i form av dagersättning.
Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.
Departe
ments
ehefen.
44
Kungl. Majus proposition nr 217.
Heinbiträdesutreduingen.
Hembiträdesutreclningen anmärker, att lagförslaget principiellt omfattade
varje anställd inom den arbetargrupp, som vore sysselsatt
i husligt arbete i hemmen, oavsett örn anställningen avsåge alla de
sysslor, som sammanfattades under begreppet husligt arbete, eller allenast
någon eller några av sagda, sysslor; vissa kategorier anställda vore dock —
såsom under 2 § skall närmare angivas -— helt undantagna från lagens tilllämpning.
Med husligt arbete avsåge utredningen varje arbete, som enligt
allmänt språkbruk inbegrepes under husligt arbete, såsom matlagning, servering,
diskning, bakning, konservering, städning, eldning, tvätt, strykning, sömnad
och barnskötsel. Principiellt torde begreppet husligt arbete i detta sammanhang
inbegripa allt arbete, som utfördes i och för det personliga hushållet
och som erfordrades för dess normala, behöriga skötsel.
En begränsning av lagens tillämpningsområde erfordrades
så till vida som därifrån borde uteslutas arbete, som visserligen till
sin karaktär vöre husligt men som utfördes i och för arbetsgivarens
rörelse och som sålunda, under de betingelser som angivas i allmänna
arbetstidslagen, reglerades av sagda lag, exempelvis köksarbete i hotell-,
restaurang- eller kaférörelse, städnings- och dylika arbeten å kontor m. m. På
ett hembiträde ankomme emellertid vissa sysslor, som till följd av sin beskaffenhet
icke utfördes i hemmet, varför lagen icke borde absolut begränsas till
sadant husligt arbete, som vore avsett att utföras i arbetsgivarens hem. Lagförslaget
hade därför givits den utformning, att det finge tillämpning å arbetsavtal,
som huvudsakligen avsåge husligt arbete i arbetsgivarens hushåll. Då
så vore fallet, gällde lagen arbetstagarens hela verksamhet i arbetsgivarens
tjänst.
Utredningen anser, att från lagens tillämpning borde undantagas sådana
anställningsavtal, för vilka en tvingande rättslig reglering icke vore påkallad
eller för vilka lagen med hänsyn till sin utformning icke syntes väl passa. Utredningens
synpunkter härutinnan utvecklas sålunda:
Örn sålunda en husmor träffar avtal med annan person, att denna en eller
annan dag i veckan skall infinna sig i den förstnämndas hem och där utföra
husligt arbete, exempelvis visst städningsarbete, lärer skäl knappast föreligga
att underställa ett dylikt avtal lagens bestämmelser. Avtalet är, med
hänsyn till sin ringa omfattning i tiden, icke av sådan betydelse för arbetstagaren,
att socialpolitiska skäl kunna anses påkalla ett ingripande till arbetstagarens
skydd. Icke heller motsvarar arbetstagaren i ett sådant fall vad man
enligt gängse uppfattning förstår med hembiträde; arbetstagaren intager här
en vida självständigare ställning och detta även örn arbetstagarens tid helt
tages i anspråk genom arbete på angivet sätt olika dagar åt olika familjer.
Samma synpunkter göra sig gällande -— örn ock icke med samma styrka —
med avseende å tillfälliga sammanhängande korttidsanställningar. En husmor,
som eljest själv sköter sitt hem, har t. ex. råkat tillfälligt skada sig och
behöver för den skull anlita hjälp av hembiträde någon vecka framåt. Icke
heller i ett dylikt fall lärer ur socialpolitisk synpunkt föreligga något egentligt
behov att genom lagbestämmelser reglera hembiträdets anställningsförhållanden.
Var gränsen emellertid skall dragas mellan sådana avtal, som med
hänsyn till sin varaktighet böra falla under lagen, och övriga anställningavtal,
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
kan vara föremål för delade meningar. Utredningen har för sill del ansett-,
att anställningsavtal, avseende en sammanhängande tid av en
månad eller därutöver, böra falla under lagen, medan för kortare
tid ingångna avtal icke böra vara underkastade dess bestämmelser.
Vid utredningens ställningstagande har här även den synpunkten
spelat in, att man genom en dylik avgränsning måhända kan i sin mån motverka
en tendens till alltför korta anställningstider; för den anställde måste
det nämligen te sig som en fördel, att avtalet blir underställt lagens reglerande
bestämmelser och hembiträdet har sålunda allt skäl att kontraktera örn en
anställningtid, som åtminstone icke understiger en månad.
I fråga örn stadgandet att avtal, avseende allenast vissa dagar i
veckan, vore uteslutna från lagens tillämpningsområde anför
utredningen, att under vissa omständigheter ett anställningsavtal torde få
anses »avse» även sådan dag, som enligt avtalets ordalydelse icke omfattades
därav. Stadgade avtalet sålunda, att söndagarna icke skulle omfattas av avtalet
men att arbetstagaren skulle arbeta som hembiträde hos arbetsgivaren under
veckan i övrigt, torde ett dylikt avtal i själva verket »avse» även söndagarna,
ehuru dessa skulle vara fridagar. Ett sådant avtal borde således falla under
lagens bestämmelser.
De avtal, vilkas utmönstring från lagen åsyftades med stadgandet att
lagen icke skulle vara tillämplig, där avtalet uppenbarligen
icke vore att anse som heltidsanställning, vore sådana avtal, som
avsåge allenast viss del av arbetsdagen. Särskilt i städerna vore sådana avtal
icke ovanliga, enligt vilka arbetstagaren skulle infinna sig vissa timmar per
dag för städning, för lagning av middagsmaten e. d., medan arbetstagaren
i övrigt själv disponerade sin tid. Ofta torde de arbetstagare, som träffade
dylika avtal, ha egna familjer och anställningen avsåge då att tillföra familjen
ett tillskott till dess övriga inkomster. Beträffande dylika avtal torde de synpunkter,
som förut anförts i fråga örn avtal, som avsåge allenast viss eller
vissa dagar i veckan, äga motsvarande tillämpning. Sådana fall då arbetstagaren
skötte två särskilda halvtidsanställningar i olika familjer vore det
visserligen ur arbetårskyddssynpunkt av intresse att reglera, enär den sammanlagda
arbetstiden bleve mycket lång och själva arbetet ofta bleve mer
ansträngande än vid en normal heltidsanställning. Men då en lag, uppbyggd
så som av utredningen föreslagits, icke vore avpassad för dylika fall, kunde
det icke undgås, att sådana arbetstagare inom det husliga arbetet varom nu
vöre fråga folie utanför lagens tillämpningsområde.
Beträffande frågan huruvida lagen skulle omfatta sådana arbetstagare
inom det husliga arbetets område, som utförde sitt aibete utan ersättning,
d. v. s. praktikanter och elever, anser utredningen samma regler
därvidlag böra tillämpas som de, vilka enligt arbetsrådets praxis tillämpades
i fråga örn allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen och som även
förordats i förarbetena till arbetstidslagen för detaljhandeln. Beträffande
innebörden av nämnda praxis anför utredningen:
Denna praxis innebär, att elever, så länge de erlägga avgift för undervisning
och icke för sitt arbete mottaga någon som helst ersättning vare sig i
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
form av penningar, fri kost, fritt husrum eller på annat sätt, icke äro att räkna
som arbetare i lagens mening, men att de under tid, då de icke erlägga avgift
för undervisning eller då de för sitt arbete i någon form mottaga ersättning,
äro att räkna såsom arbetare. Tillämpat på förevarande arbetsområde innebär
sålunda den angivna regeln, att de flickor, som mot kost eller fri bostad
gå i hushållslära hos enskild husmor, falla under lagens bestämmelser. Elever
i särskilt anordnade skolkökskurser falla däremot icke under lagen — icke
ens örn de ej erlägga avgift för undervisningen — redan av det skälet att det
här ej är fråga örn arbete i arbetsgivarens hushåll.
Utredningen behandlar utförligt de spörsmål, som uppkomma då en och
samma arbetstagare har att utföra dels husligt arbete av beskaffenhet
att falla under den föreslagna lagen, dels ock arbete av annan
art. Exempel härpå erbjudas särskilt inom lanthushållen, där i mycket stor
utsträckning förekommer, att hembiträdena vid sidan av det husliga arbetet
deltaga i ladugårdsarbetet eller i annat jordbruksarbete, som faller under
lantarbetstidslagens regler. Vidare förekommer ej sällan i fråga örn mindre
affärsföretag, att en anställd på en gång är verksam som butiksbiträde och
som affärsinnehavarens hembiträde. Efter att ha redogjort för hur liknande
spörsmål behandlats i tidigare sammanhang samt skärskådat de konsekvenser
tillämpningen av olika tänkbara principer skulle medföra förordar utredningen,
att lagen skall bliva tillämplig å hembiträdets hela verksamhet i arbetsgivarens
tjänst, både det husliga arbetet och det arbete av annan art, som
kunde åligga hembiträdet att utföra, men att samtidigt den begränsningen
göres, att de avtal, som huvudsakligen gälla husligt arbete underställas den
föreslagna lagen, medan de avtal, där det husliga arbetet icke kunde sägas
vara huvudsaken, helt ställdes utanför lagen (den s. k. huvudsaklighetsprincipen).
Örn det resultat, som uppnås med en dylik anordning, anför utredningen:
Hembiträdena
i stadshushåll torde regelmässigt vara anställda huvudsakligen
för husligt arbete och sålunda med avseende å hela sin verksamhet i
arbetsgivarens tjänst falla under lagens bestämmelser. Vad åter angår lanthushållen
torde tvivel icke behöva råda därom, att för hela den stora grupp
arbetare, som verkligen äro att anse som hembiträden, det husliga arbetet är
huvudsaken; även dessa komma sålunda att med avseende å hela sitt arbete
hos arbetsgivaren lyda under lagen. Däremot komma de kvinnliga arbetare
i lanthushåll, som huvudsakligen äro anställda såsom mjölkerskor, ladugårdssköterskor,
för trädgårdsarbete o. s. v., att helt falla utanför hembiträdeslagen
även om de i viss utsträckning deltaga i det husliga arbetet på gården.
Man torde icke med fog kunna anmärka på att dessa sistnämnda arbetare
helt ställas utanför hembiträdeslagen, då det naturliga är, att deras arbetstid
regleras genom lantarbetstidslagen; och i den mån denna sistnämnda lag icke
anses kunna utsträckas till dessa arbetstagare, torde de — för det närvarande
-— få lämnas utanför den lagstadgade arbetstidsregleringen.
Utredningen är väl medveten örn att det här framlagda förslaget kommer
att för lanthushållens vidkommande i många fall medföra betydande
svårigheter, kanske främst med avseende å helgdagsfritiden. Enligt förslaget
skall ju nämligen ett hembiträde vara helledigt var tredje sön- eller helgdag
-— räknat från arbetstidens slut föregående dag — och detta sålunda även örn
hembiträdet deltager i mjölkningen. Att detta är ägnat att i åtskilliga fall med
-
47
Kungl. May.ts proposition nr 217.
föra svårigheter ligger i öppen dag. Emellertid må ånyo framhållas, att en någorlunda
tillfredsställande reglering av fritiden är oundgängligen erforderlig ej
blott av socialpolitiska skäl utan lika mycket för att hejda den tilltagande
flykten från yrket. Det må även tilläggas, att i många fall man måhända
lättare kommer till rätta med svårigheterna, örn parterna välja den alternativa
ledighetsturen, d. v. s. fritiden förlägges till varannan sön- eller helgdag
räknat från kl. 13.
Därest utredningens ifrågavarande förslag godtages, bör enligt utredningens
mening ändring göras i övriga arbetstidslagar i syfte att förebygga
att hembiträdets arbete, i vad det icke vore av huslig art, komme att
falla både under hembiträdeslagen och under annan arbetstidslag.
Yttrandena över hembiträdesutredningens
förslag.
I anledning av hembiträdesutredningens förslag till ändring i andra
arbetstidslagar påpekar arbetsrådet, att enligt rådets praxis beträffande
arbetstagare, som är anställd för husligt arbete men jämväl utför annat
arbete, sistnämnda del av arbetet tages i betraktande vid beräknandet av det
arbetstagarantal, som är avgörande för tillämpningen av särskilt lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln. Den av utredningen föreslagna
gränsdragningen mellan hembiträdeslagen och arbetstidslagarna medförde,
att hembiträde, till vars arbete hänsyn nu i viss mån skulle tagas vid
beräknandet av det arbetstagarantal, som vore avgörande för tillämpningen av
förenämnda arbetstidslagar, efter genomförandet av den nya lagen icke alls
skulle medräknas i arbetstagarantalet. Utredningens förslag innebure sålunda
en förskjutning av gränsen mellan de företag, som med hänsyn till
arbetstagarantalet folie inom lantarbetstidslagens och arbetstidslagens för
detaljhandeln tillämpningsområde, och de företag, som vore undantagna därifrån.
Arbetsrådet ifrågasatte därför lämpligheten av utredningens förslag
örn införande i ovannämnda arbetstidslagar av särskilt undantag för arbete,
varå hembiträdeslagen skulle äga tillämpning. Arbetsrådet ansåge det icke
komma att medföra några olägenheter, att hembiträdes arbete i vissa fall
komme att omfattas både av hembiträdeslagen och någon av arbetstidslagarna.
Då det icke-husliga arbetet, exempelvis mjölkning eller arbete som butiksbiträde,
för hembiträdets del utgjorde den mindre delen av arbetet, komme
den i arbetstidslagarna givna arbetstidsregleringen att sakna praktisk betydelse.
Å andra sidan torde de i hembiträdeslagen föreslagna bestämmelserna
icke vara av sådan natur, att de komme i konflikt med reglerna i arbetstidslagarna.
Svenska lantarbetsgivareföreningen anser, att den utsträckning av lagens
giltighet till andra arbetsområden än det husliga arbetets, som följde av huvudsaklighetsprincipens
tillämpning, kunde föranleda praktiska olägenheter.
Lagens bestämmelser hade nämligen icke utformats och kunde ej heller utformas
med skäligt hänsynstagande till alla tänkbara arbetsområden, inom
vilka ett hembiträde kunde ha en del av sina sysslor förlagda.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Beträffande förslaget att såsom förutsättning för lagens tillämpning å ett
avtal skulle gälla, att detta ej avsåge viss sammanhängande tid understigande
en månad, anmärker länsstyrelsen i Malmöhus län, att lagen lätt
kunde sättas ur kraft genom att anställningstiden bestämdes till kortare tid
än en månad, exempelvis tre veckor i taget. Länsstyrelsen ifrågasätter därför,
huruvida icke nämnda stadgande borde utgå.
Befolkningsutvecklingen.
I fråga, om hembiträden, som arbetade mot daglön, anför befolkningsutredningen,
att denna form av ersättning under senare tid vunnit en
viss utbredning och Förekomme både för hembiträden, som bodde på arbetsplatsen,
och för hembiträden, som hade egen bostad. Sådana tjänsteavtal vore
vanligast vid vikariat och kortare anställningar men kunde också sträcka sig
över längre tid. För sådana arbetstagare borde enligt utredningens meninglagen
ej tillämpas. I regel torde vid tjänsteavtalets ingående bestämmas en
daglig arbetstid. Vid sjukdom och ledighet utginge ej någon ersättning. Dessa
arbetstagare arbetade alltså under andra villkor än hembiträdena i allmänhet.
Det vore också möjligt, att sedan lagstiftning rörande hembiträdenas arbetsförhållanden
genomförts de former av arbetsavtal, som ej berördes av lagstiftningen,
bomme att så småningom alltmera upphöra. Örn försök skulle
göras att genom erbjudande av daglön få arbetsavtal att falla utanför lagens
tillämpningsområde, torde dock ej missbruk behöva befaras, enär hembiträde
borde kunna avvisa sådant erbjudande och i stället begära månadslön.
Hembiträdesutredningens förslag till ändring i arbetstidslagarna i syfte
att förebygga att hembiträdes arbete skulle komma att falla både under
hembiträdeslagen och, i vad det icke vore av huslig art, under arbetstidslagarna,
är ej upptaget av befolkningsutredningen. Såsom skäl härför hänvisar befolkningsutredningen
till det förut återgivna yttrandet av arbetsrådet.
Yttrandena över befolkningsutredningens
förslag.
Landsorganisationen anser tillräckliga skäl knappast finnas att från lagens
tillämpning undantaga med daglön avlönade hembiträden. Vöre en anställning
fortlöpande heltidsanställning örn minst en månads varaktighet, syntes
ett undantag ej kunna motiveras endast med att sättet för lönens beräknande
avveke från det normala. Vöre daglöneanställningarna över huvud icke att
anse som fortlöpande, folie de redan på grund av huvudregeln utanför lagen
och behövde icke undantagas genom särskild regel. Vad befolkningsutredningen
anfört örn att missbruk icke behövde befaras kunde vara riktigt med
för närvarande rådande brist på arbetskraft men torde knappast hålla streck
i en situation av förbättrad arbetskraftsförsörjning på det husliga området.
Med hänsyn till risken för missbruk ansåge landsorganisationen därför, att
undantaget för dagavlönade hembiträden borde utgå, i varje fall i vad fråga
vore örn hembiträden, som bodde på arbetsplatsen.
Högerns centrala kvinnoråd anser, att uttrycket »arbetsgivarens hushåll »
borde närmare preciseras, enär det ej klart framginge, örn därmed även av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 49
såges smärre anstalter, barnhem o. d., där, förutom föreståndarinna, funnes
en eller två anställda.
Såsom huvudregel gäller enligt såväl hembiträdesutredningens som befolkningsutredningens
förslag, att lagen omfattar arbetsavtal, varigenom arbetstagare
åtagit sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.
Det avgörande är sålunda, örn avtalet huvudsakligen har denna karaktär;
är detta fallet, är lagen tillämplig å anställningen i dess helhet, även örn
denna till viss del avser utförande av annat än husligt arbete. Då en bestämning
efter sålunda angivna grunder synes utgöra den bästa lösningen av
uppkommande avgränsningsproblem, förordar jag förslaget i denna del. Någon
ändring i andra arbetstidslagar synes, av skäl som arbetsrådet anfört, icke
behöva företagas.
Genom uttrycket »i arbetsgivarens hushåll» uteslutes från lagens tillämpning
husligt arbete, som utföres i och för arbetsgivarens rörelse. I hembiträdesutredningens
betänkande ha såsom exempel å dylika arbeten angivits
köksarbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse samt städnings- och dylika
arbeten å kontor. Hit bör ock hänföras husligt arbete å sjukvårds- och fattigvårdsanstalten
Utmärkande för det husliga arbete, som faller in under lagen,
torde kunna sägas vara, att det huvudsakligen avser att tillgodose arbetsgivarens
och dennes familjs behov av föda, att hålla deras bostad i ordentligt skick
och att i övrigt verkställa de sysslor åt arbetsgivaren och dennes familj, vilka
kunna inrymmas under begreppet personlig uppassning. Har arbetsgivaren i
förvärvssyfte hos sig inneboende eller i sin kost personer, vilka ej tillhöra
familjekretsen, synes nämnda omständighet böra tillmätas betydelse i förevarande
avseende allenast örn arbetstagarens arbetskraft kan sägas huvudsakligen
tagas i anspråk för dessa personers räkning.
I hembiträdesutredningens förslag är från lagens tillämpning undantaget
avtal, som avser allenast viss eller vissa dagar i veckan eller viss sammanhängande
tid understigande en månad. Befolkningsutredningen, som i sitt förslag
upptagit det senare av dessa båda undantag, har däremot ej undantagit avtal,
som avser allenast viss eller vissa dagar i veckan, vilket kan förmodas sammanhänga
med att befolkningsutredningen i stället undantagit avtal, där lönen
utgår i form av dagersättning. Yad sistnämnda undantag beträffar kan jag icke
undgå att dela de av landsorganisationen uttalade betänkligheterna mot att
låta arbetsgivaren genom en under förutsättning av god tillgång på arbetskraft
så enkel åtgärd som att med hembiträdet överenskomma örn lönens beräknande
per dag bliva fritagen från att iakttaga de i lagen meddelade bestämmelserna.
De daglöneavtal, för vilka lagens regler icke kunna anses väl avpassade,
torde i allmänhet inrymmas under någon av övriga undantagsbestämmelser.
Jag anser mig därför i nu ifrågavarande avseende böra ansluta mig
till hembiträdesutredningens förslag. För att emellertid i lagtexten giva uttryck
åt det av hembiträdesutredningen gjorda tolkningsuttalandet beträffande
undantaget för avtal, avseende allenast vissa dagar i veckan, har i departe
Bihang
till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 21c «4 4
Departe
ments
chefen.
50
Kungl. May.ts ■proposition nr 217.
mentsförslaget nämnda undantag förklarats gälla i fråga om avtal, som avser
mindre antal arbetsdagar i veckan än sex.
Även enligt departementsförslaget undantagas andra anställningar än heltidsanställningar
från lagens tillämpning.
2
(Henibiträdesutredningens förslag.)
2§-
Såsom hembiträde skall vid tillämpning
av denna lag ej räknas medlem
av arbetsgivarens familj; samt, där
arbetstagaren fyllt sexton år, ej heller
a) husföreståndarinna eller annan
därmed jämförlig arbetsledare i hushåll,
där hembiträde är anställt;
b) hushållerska eller annan, som
självständigt sköter hem i husmors
ställe;
c) examinerad barnsköterska;
d) kammartjänare, betjänt eller kammarjungfru,
som är anställd huvudsakligen
för personlig uppassning av
arbetsgivaren eller dennes make.
§■
(Befölkningsutredningens förslag.)
2 §.
Såsom hembiträde skall vid tillämpning
av denna lag ej räknas
a) medlem av arbetsgivarens familj,
b) husföreståndarinna eller annan
därmed jämförlig arbetsledare i hushåll,
där hembiträde är anställt,
c) hushållerska eller annan, som
självständigt sköter hem i husmors
ställe.
För arbetstagare, som nämnts under
b) och c), skall dock lagen äga tillämpning,
därest arbetstagaren ej fyllt
18 år.
Hembiträdesutredningen.
Beträffande undantaget för medlemmar av arbetsgivarens familj
elimar utredningen, att nämnda undantag är genomgående för svensk lagstiftning
av ifrågavarande karaktär och att motivet för undantaget vore, att förhållandet
mellan medlemmar av en och samma familj ytterst måste utformas
efter andra hänsyn än dem, som bestämde förhållandet mellan en arbetsgivare
och hans arbetare, och att familjebandet i sig självt inneslöte det korrektiv
mot missbruk, som en lagstiftning å hithörande områden vore avsedd att utgöra.
Yad anginge tolkningen av uttrycket medlem av arbetsgivarens familj
hänvisar utredningen till ett departementschefsuttalande i samband med tillkomsten
av 1912 års arbetarskyddslag, att uttrycket icke finge fattas alltför
snävt och att därunder sålunda borde inbegripas ej blott anförvanter i rätt
upp- eller nedstigande led samt arbetsgivarens make utan även avlägsnare
släktingar och till och med oskylda personer såsom fosterbarn och myndlingar
under förutsättning att de levde i gemensamt bo med arbetsgivaren
eller tillhörde hans hushåll.
Den verksamhet, som utövades av husföreståndarinnor eller därmed
jämförliga arbetsledare, såsom värdinnor och hovmästare, torde enligt utredningen
i allmänhet vara av sådan art, att den icke lämpade sig för en arbetstidsreglering
lagstiftningsvägen. All personal i ledande ställning bör enligt
utredningen undantagas, oavsett örn de själva deltaga i det husliga arbetet
eller icke. Stadgandet vore icke avsett att gälla varje arbetstagare i hushållet,
som under sig hade annan funktionär utan endast sådan arbetstagare, som
vore att anse såsom jämställd med en husföreståndarinna. Under stadgandet
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 51
folie sålunda icke en kokerska, även om lion skulle ha annan kökspersonal sig
underställd.
I fråga om undantagsstadgandet för hushållerska eller den, som eljest
skötte hemmet i husmors ställe, anmärker utredningen, att det torde ligga i
sakens natur att, lika litet som man lagstiftningsvägen kunde reglera arbetsförhållandena
för en husmor, lika litet borde man låta en hembiträdeslagstiftning
omfatta den arbetstagare, som vore i husmors ställe. Med stadgandet
åsyftades främst sådana arbetstagare, vilka vore anställda som hushållerskor
hos änklingar eller ungkarlar. Vidare avsåges sådana fall, där husmor visserligen
funnes men hon likväl icke fungerade såsom sådan, t. ex. på grund av
en mycket långvarig bortovaro för sjukdom. Emellertid torde stadgandet icke
böra tolkas alltför vidsträckt utan torde böra inskränkas till de fall, där
arbetstagaren verkligen vore satt i husmors ställe. Sålunda borde hit icke
räknas sådana fall, där husmodern visserligen till följd av förvärvsarbete vistades
borta från hemmet örn dagarna, men hon likväl genom anvisningar och
order ledde arbetet där eller eljest övervakade detsamma.
T anslutning till undantagsstadgandet förexamineradebarnsköterskor
anför utredningen, att det läge i sakens natur, att den, som vore anställd för
att omhänderha arbetsgivarens barn, icke kunde påräkna bestämd och regelbunden
kvällsledighet på samma sätt som ett hembiträde i allmänhet. Därest
icke begränsningen till examinerade barnsköterskor gjordes utan undantagsstadgandet
finge omfatta jämväl sådana arbetstagare, som utan barnsköterskeexamen
ägnade sig åt att sköta barn, skulle, anser utredningen, stadgandets tilllämpningsområde
bliva alltför flytande och stadgandet därför föranleda osäkerhet
och tvistigheter.
Utredningen anser icke de skäl, som föranlett undantagsstadgandena, vara
av den betydenhet, att det särskilda skyddet för minderåriga hembiträden
borde eftersättas. Utredningen framhåller emellertid, att ytterst få minderåriga
hembiträden torde återfinnas inom de undantagna kategorierna.
Yttrandena över hembiträdesutredningens
förslag.
I fråga örn undantaget för examinerade barnsköterskor säger sig
socialstyrelsen icke kunna finna, att en uppdelning i examinerade och icke
examinerade barnsköterskor vore lämplig. Örn ett undantag helt eller delvis
från lagens tillämpning skulle göras beträffande examinerade barnsköterskor,
borde detta undantag alltså utsträckas till att avse även övriga hembiträden,
som anställts för att uteslutande eller huvudsakligen sköta barn. Enligt styrelsens
mening förelåge icke fullgiltiga skäl att låta undantaget för barnsköterskor
gälla samtliga bestämmelser i lagen. Yad som erfordrades vore blott,
att bestämmelserna örn viss minsta fritid icke skulle gälla för denna grupp.
Däremot förefunnes icke något hinder att låta bestämmelserna örn bostad,
vård vid sjukdom och tid för löns utbetalande, om anställningsavtalets upphörande
i vissa fall och örn betyg samt om skadestånd bliva gallande för barnsköterskor.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Medicinalstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att från lagens tillämpning
undantaga examinerad barnsköterska samt kammartjänare och därmed likställda
kategorier. Benämningen examinerad barnsköterska vore otillfredsställande,
främst med hänsyn till svårigheten att härvidlag åstadkomma nödig
avgränsning.
Länsstyrelsen i Gotlands län anmärker, att den av utredningen åberopade
motiveringen för att från lagens tillämpning undantaga examinerade barnsköterskor
gällde lika mycket varje annan, som vore uteslutande anställd för
skötsel av arbetsgivarens barn.
Befolkningsutredningen.
Befolkningsutredningen säger sig dela den under remissbehandlingen framförda
uppfattningen, att det endast vore bestämmelserna angående arbetstidens
slutpunkt och viss minsta fritid, som icke skulle vara gällande för
barnsköterska.
Yad angår kammartjänare, betjänt eller kammarjungfru, som vore anställd
huvudsakligen för personlig uppassning av arbetsgivaren eller dennes make,
yttrar befolkningsutredningen, att det fåtal arbetstagare det här kunde bliva
fråga örn ej syntes böra särskilt uppmärksammas i lagstiftningen.
Den av befolkningsutredningen i förevarande paragraf satta åldersgränsen
av 18 år sammanhänger med att minderårighetsgränsen av utredningen föreslås
höjd till 18 år.
Yttrandena över befolkningsutredningens
förslag.
Rilcsförsäkringsanstalten anser det icke påkallat att låta lagen gälla för
minderårig husföreståndarinna eller hushållerska. Vöre en
flicka under 18 år så duktig, att hon kunde fylla en plats som föreståndarinna
i ett hus, där hembiträde funnes, kunde hon enligt anstalten också antagas vara
i stånd att ordna arbetet så, att hon för egen del bomme i åtnjutande av skälig
ledighet, ävensom att åt sig utverka någorlunda goda anställningsvillkor i
övrigt. Skötte sådan flicka åter självständigt hem i husmors ställe, torde som
regel stora svårigheter yppas att ordna hennes ledighet i överensstämmelse
med lagens bestämmelser, varför man knappast torde kunna räkna med att
lagen verkligen komme att efterlevas i detta fall. Något motsvarande undantag
hade ej heller ansetts erforderligt i gällande arbetstidslagar. Biksförsäkringsanstalten
ansåge därför förbehållet beträffande minderåriga husföreståndarinnor
och hushållerskor utan olägenhet kunna utgå.
Likartade synpunkter som de nu anförda ha gjorts gällande även av statens
arbetsmarknadskommission.
Barnsköterskorna böra enligt svenska arbetsgivareföreningens mening
helt falla utanför lagen, vilket särskilt motiverades med hänsyn till de inskränkningar
i fråga örn arbetsgivarens rätt att häva arbetsavtalet, som befolkningsutredningen
föresloge.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
I departementsförslaget lia i 2 § upptagits tre undantagsfall, i vilka med
hänsyn till arbetstagarens person eller ställning denne icke skall räknas som
hembiträde och tillämpning av lagen alltså icke ifrågakomma, nämligen där
arbetstagaren är medlem av arbetsgivarens familj eller är husföreståndarinna
eller annan därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där hembiträde är anställt,
eller såsom hushållerska eller eljest självständigt sköter hemmet i husmoderns
ställe. Dessa tre undantag återfinnas också i hembiträdesutredningens och
befolkningsutredningens förslag.
Beträffande barnsköterskornas ställning ansluter sig departementsförslaget
till befolkningsutredningens förslag, enligt vilket dessa icke helt undantagits
från tillämpningen av lagen. Jämväl därutinnan överensstämmer departementsförslaget
med befolkningsutredningens förslag att i förevarande paragraf
icke, såsom hembiträdesutredningen föreslagit, bland undantagsstadgandena
upptagits kammartjänare, betjänt eller kammarjungfru, som är anställd
huvudsakligen för personlig uppassning av arbetsgivaren eller dennes make.
Såsom riksförsäkringsanstalten yttrat torde behov ej förefinnas att meddela
särskilda bestämmelser angående minderåriga husföreståndarinnor eller
hushållerskor. Någon sådan bestämmelse har därför ej upptagits i departementsförslaget.
3 och 4 §§.
(Hembiträdesutredningens förslag.)
3 §.
Beträffande tiden för anställningen
gäller vad därom är överenskommet.
Anställningen skall, där ej annorledes
avtalats, taga sin början klockan
12 å anställningstidens första dag och
sluta klockan 18 å anställningstidens
sista dag.
(Befolkningsutredningens förslag.)
3 §• .
Avtal örn anställning träffas antingen
för viss bestämd tid eller tills
vidare.
4 §•
Anställningen tager sin början klockan
12 å anställningens första dag och
slutar klockan 19 å dess sista dag.
Hembiträdesutredningen.
Utredningen omnämner, att vid den av socialstyrelsen verkställda statistiska
undersökningen av de i stadshushåll anställda hembiträdenas arbetsförhållanden
undersökning skett av hembiträdenas faktiska anställningstid på de
platser de vid undersökningstillfället innehade. Enligt denna undersökning
hade icke mindre än cirka 2/s av hembiträdena varit anställda i samma hushåll
under kortare tid än ett år och något över Vs under kortare tid än ett halvt år.
En liknande undersökning av de i lanthushåll anställda hembiträdenas anställningstid
utvisade, att inemot hälften varit anställd i samma hushåll under
kortare tid än ett år och något över V« under kortare tid än ett halvt år. Av
de i samband med undersökningarna hörda sakkunniga institutionerna hade
ungefär en femtedel förklarat, att överenskommelse om bestämd anställningstid
ej brukade träffas; vad särskilt norra Sverige anginge hade mer än hälften
ansett, att dylik överenskommelse ej brukade träffas, huvudsakligen beroende
Departe
ments
chefen.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
på att hembiträdena ej önskade binda sig för någon längre tid. Enligt t/t
skedde avtalet i minst lika många fall för halvår och enligt Vs även för helår.
Vid en jämförelse av arbetsförhållandena i stad och på landet framginge, att
den genomsnittliga anställningstiden i samma hushåll vore ungefär densamma
för lanthembiträden som för de i stadshushåll anställda (1,8 år). Stadshembiträdena
växlade emellertid mera plats inom sitt yrke, medan lanthembiträdena
mera sökte sig till andra orter eller yrken.
Utredningen framhåller, att det vore av betydande värde, örn en fastare
reglering kunde åstadkommas av anställningsförhållandena inom hembiträdesyrket.
Likaså vore det ur vissa synpunkter önskvärt, örn tendensen till korttidsanställningar
med ty åtföljande täta platsbyten kunde i någon mån motverkas.
Utredningen anser det emellertid uteslutet att tänka sig en återgång
till 1833 års legostadgas system med i lag fixerad anställningstid, enär en
dylik regel skulle för mycket strida mot numera hävdvunnen uppfattning örn
avtalsfrihet på förevarande område. I en lag med generell tillämplighet på
alla tjänsteavtal inom ifrågavarande arbetsområde syntes man därför icke
lämpligen böra föreskriva, att en anställning såsom hembiträde skulle gälla
för viss angiven tid. Anställningstiden torde under alla förhållanden få bliva
beroende av parternas fria överenskommelse. En anställning tills vidare, utan
angiven sluttid, borde sålunda i och för sig vara tillåten likaväl som en anställning,
som avsåge vecka, månad, år eller på annat sätt bestämd tid.
Beträffande stadgandet örn tidpunkt för anställningens början
och slut å första respektive sista dagen anför utredningen, att stadgandet
avsåge att vara en ren ordningsbestämmelse och vore föranledd av den
osäkerhet, som vore rådande på denna punkt. Oftast torde parterna nämligen
icke överenskomma örn det klockslag, vid vilket anställningen skulle börja
respektive sluta, och då någon fast praxis därutinnan icke kunde åberopas,
uppkomme lätt skilda meningar angående hembiträdets skyldigheter därvidlag
med ty åtföljande tvistigheter mellan parterna.
Yttrandena över hembiträdesutredningens
förslag.
Riksförsäknngsanstalten har icke något att erinra mot tidpunkten för anställningens
början å anställningstidens första dag. Yad åter anginge tiden
för anställningens upphörande å sista arbetsdagen under anställningstiden
anför anstalten, att arbetets avslutande vid ett tidigare klockslag nämnda dag
skulle medföra en viss och enligt anstaltens mening onödig rubbning i arbetet.
Arbetsgivaren torde i regel ha intresse av att hembiträdets arbete å anställningstidens
sista dag fortginge som vanligt. Vidare torde det vara praxis, att
hembiträde, som åtnjöte bostad hos arbetsgivaren, tillbringade natten efter
sista arbetsdagen i bostaden hos den arbetsgivare hembiträdet stöde i begrepp
att lämna. Med hänsyn därtill ansåge anstalten, att tidpunkten för anställningens
upphörande borde fastställas till någon tidpunkt, förslagsvis kl. 8, på
morgonen efter sista arbetsdagen.
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Befolkningsutredningen.
Utredningen förklarar sig finna förslaget att anställningen skall taga sin
början kl. 12 på dagen lämpligt. Någon anledning att i fråga om den sista
anställningsdagen frångå den vanligen gällande bestämmelsen att arbetet
skulle sluta kl. 19 funne utredningen ej föreligga.
Yttrandena över befolkningsutredningens
förslag.
Socialstyrelsen finner bestämmelsen att avtal örn anställning skall träffas
antingen för viss bestämd tid eller tills vidare överflödig. Vidare finner styrelsen
stadgandet örn tidpunkten för anställningens början och slut böra utgå.
Tiden för arbetets början angåves enligt förslaget icke i övrigt i lagen, och
det kunde då icke finnas något skäl att angiva den just för anställningens
första dag. I enskilda fall torde bestämmelsen kunna giva upphov till onödiga
tvister. Att därjämte särskilt markera att arbetsavtalet skulle utlöpa kl. 19
på anställningens sista dag syntes överflödigt med hänsyn till att detta klockslag
utgjorde den normala tidpunkten för arbetets avslutande.
Riksförsäkringsanstalten framhåller, att förhållandet mellan hembiträdet
och arbetsgivaren uppenbarligen skulle erhålla en större stadga, örn arbetsavtalet
dem emellan uppgjordes skriftligt. Med hänsyn därtill finge det anses
önskvärt, att en anvisning därom intoges i lagen, förslagsvis genom att i ett
andra stycke av 3 § utsädes, att avtalet borde upprättas skriftligen. Socialstyrelsen
syntes böra erhålla i uppdrag att fastställa formulär till sadant avtal
och föreskrift därom kunde lämpligen meddelas i samma stycke.
Jämväl statens arbetsmarknadskommission berör frågan örn avtalens upprättande
i skriftlig form och yttrar härom:
Kommissionen finner det önskvärt, att skriftliga avtal komma till stånd i
största möjliga utsträckning. Sedan den nya lagstiftningen trätt i kraft, torde
det nämligen bliva nödvändigt att i samband med anställningsavtalets ingående
träffa mera detaljerade överenskommelser angående arbetsförhållandena
samt parternas inbördes rättigheter och skyldigheter än vad för närvarande är
fallet. Anställningsavtalen torde emellertid även framdeles komma att i likhet
med vad för närvarande är brukligt träffas utan att några vittnen äro närvarande,
som kunna styrka avtalets innehåll. För att undvika, att bevissvårigheter
uppkomma rörande avtalets innehåll, bör detsamma helst avfattas skriftligen.
Kommissionen hyser den uppfattningen, att 3 § i förslaget bör givas
sådant innehåll, att skriftligt avtal skall upprättas, om endera av parterna så
påfordrar. För att förhindra att avtalet kommer att innehålla godtyckliga eller
svårtolkade bestämmelser till men för den av parterna, som är den andre
underlägsen i vad gäller förmågan att närmare bedöma innebörden av en
skriven avtalstext, synes tillika i paragrafen böra inflyta föreskrift om att
avtalet, där så påfordras av endera parten, skall upprättas å särskilt fastställt
formulär. Huruvida detta formulär bör intagas såsom bilaga till lagtexten
eller fastställas av Kungl. Majit eller t. ex. av arbetsmarknadskommissionen,
får anses vara en lämplighotsfråga, på vilken kommissionen icke har anledning
att närmare ingå. Kommissionen vill allenast erinra örn att kommissionen
redan utarbetat ett formulär till skriftliga anställningsavtal, vilket utan
kostnad tillhandahålles parterna genom arbetsförmedlingens försorg. Formu
-
DepartC''
ments
ehefen.
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
läret kan dock efter tillkomsten av den nya lagen icke användas i oförändrat
skick.
Någon bestämmelse rörande avtalstidens längd torde ej vara erforderlig.
Man torde nämligen ej behöva befara, att någon tvekan skall uppstå därom
att parterna i nämnda avseende äga full dispositionsrätt. Av lagens uppsägningsbestämmelser
kommer för övrigt att framgå, att avtal kan avse anställning
antingen på bestämd tid eller tills vidare.
Enligt gällande rätt kräves icke viss form för att giltigt arbetsavtal skall
komma till stånd. Skriftliga avtal torde som regel ej ligga till grund för anställningsavtal.
Mestadels torde anledningen härtill vara den, att anställningsvillkoren
äro mer eller mindre utförligt fixerade i tjänstereglementen, arbetsinstruktioner,
kollektivavtal och andra sådana handlingar. Finnas ej heller
sådana anställningsbestämmelser, anse måhända parterna — i förlitande på
att det endast sällan skall behöva förekomma, att några tvistefrågor bliva aktualiserade
— det lämpligast att avgöra eventuellt uppkommande sådana frågor
efter omständigheterna i varje särskilt fall.
Hembiträdesutredningen har uttalat, att en beklaglig brist på ordning och
likformighet vore rådande i vad anginge arbetsavtal inom det husliga arbetets
område. En förbättring härutinnan kan visserligen antagas komma till stånd
genom den nu föreslagna lagen. Men även i fortsättningen finnes stort utrymme
för variationer beträffande anställningsvillkoren. Jag vill härutinnan
endast erinra örn att varken hembiträdesutredningens eller befolkningsutredningens
förslag i princip begränsar rätten att träffa överenskommelse rörande
övertidsarbete; sådan överenskommelse kan träffas redan vid avtalets ingående
och avse hela anställningstiden.
Uppkomna skiljaktiga meningar rörande innebörden av en muntlig överenskommelse
föranleda lätt irritation parterna emellan. För hembiträdets
del uppkommer därvid ofta tanken på platsbyte. Såsom ett led i strävandena
att socialt höja hembiträdesyrket böra emellertid åtgärder, som motverka
kontinuitet i anställningsförhållandena, undvikas.
Det synes mig därför föreligga särskilda skäl att på förevarande område
söka giva avtalen erforderlig fasthet och bereda trygghet mot meningsskiljaktigheter
angående avtalets verkliga innehåll. Med hänsyn härtill vill jag
förorda, att i lagen intages stadgande att avtal skall upprättas skriftligen, örn
endera parten det begär. Bestämmelse av nämnda innehåll har upptagits i 3 §
departementsförslaget.
Införes ett sådant stadgande, synes det mig lämpligt, att socialstyrelsen
eller arbetsmarknadskommissionen erhåller i uppdrag att utarbeta formulär
till kontrakt rörande hembiträdes anställningsförhållanden. Ett sådant kontraktsformulär
kan antagas komma att få vidsträckt användning. Någon särskild
föreskrift örn att dylikt formulär skall på endera partens hemställan
komma till användning synes emellertid icke böra införas. Det torde vara tillräckligt
att lita till den omständigheten, att det ligger i båda parternas intresse
att genom användandet av det av statlig myndighet utarbetade formuläret
säkra en fullständig reglering av avtalsförhållandena.
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Olia den tidpunkt å första respektive sista anställningsdagen, då avtalet skall
börja och sluta, böra parterna äga själva överenskomma. Åtminstone beträffande
tidpunkten för anställningens början torde ett praktiskt behov tillgodoses,
örn i lagen angives viss tidpunkt, som skall gälla för den händelse
parterna ej avtalat därom. Jag har icke något att erinra mot att, såsom föreslagits,
fastställa nämnda tidpunkt till kl. 12.
Tidpunkten för anställningens upphörande å sista anställningsdagen torde
för fullständighetens skull ock böra angivas i lagen. Anledning saknas att
härför bestämma någon annan tidpunkt än kl. 19.
Bestämmelserna örn tidpunkten för anställningens början och slut ha upptagits
i 4 § departementsförslaget.
5 §.
(Hembiträdesutredningens förslag.)
4 §•
Är avtalet ingånget för bestämd tid
och har det ej uppsagts senast fjorton
dagar före avtalstidens slut, skall avtalet,
där ej parterna annorledes åsämjas,
anses förlängt på en månad för
varje gång.
5 §''
Är ej överenskommelse träffad örn
bestämd tid för avtalets bestånd, skall,
där ej parterna annorledes åsämjas,
avtalet upphöra att gälla fjorton dagar
efter från någondera sidan skedd uppsägning.
Hembiträdesutredningen.
De av socialstyrelsen gjorda undersökningarna rörande hembiträdenas
arbetsförhållanden utvisade, att förhållandena med avseende å uppsägningstiden
vore mycket växlande och obestämda. Av de arbetsförmedlingsanstalter,
humodersföreningar, skolor och institutioner, vilka meddelat uppgifter beträffande
förhållandena i stadshushåll, ansåg en femtedel, att uppsägningstid
i regel icke tillämpades. De övriga höllö visserligen före, att uppsägningstid
i vanliga fall iakttoges, men i fråga om uppsägningstidens längd hade man
ofta även på samma ort helt olika uppfattning. Fjorton dagars uppsägning
syntes dock vara vanlig på de större orterna, medan däremot i mindre orter
uppsägningstiden ofta sades utgöra en månad, överenskommelse angående
uppsägningstid träffades väl i regel då anställningen toge sin början, men det
framhölls av några uppgiftslämnare, att detta ofta icke utgjorde någon garanti
för att uppsägningstid i verkligheten också iakttoges vare sig från hembiträdenas
eller husmödrarnas sida. Fmligt åtskilliga uttalanden skulle särskilt
hembiträdena rätt ofta göra sig skyldiga till att lämna sin anställning utan
(Befolkningsutredningens förslag.)
5 §■
Är avtalet ingånget för bestämd tid
och har det ej uppsagts senast fjorton
dagar före avtalstidens slut, skall avtalet
anses vara förlängt att gälla tills
vidare.
Har avtal träffats örn anställning
tills vidare, skall anställningen upphöra
att gälla fjorton dagar efter från
någondera parten skedd uppsägning.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
att varsko arbetsgivaren därom, och det skulle också ibland förekomma, att
hembiträden, som erhållit anställning, underläte att infinna sig.
Vad beträffade de uppgifter av motsvarande slag som lämnats angående i
lanthushåll anställda hembiträden har närmare hälften av uppgiftslämnarna
ansett, att uppsägningstid i regel icke iakttoges, medan de övriga hållit före,
att uppsägningstid i vanliga fall iakttoges, ehuru man i fråga örn dess längd
ej sällan hade olika uppfattning. Inemot en tredjedel av svaren angåve uppsägningstiden
vanligtvis vara en månad, och en femtedel angåve, att den
brukade variera mellan 14 dagar och en månad. I en hel del fall sades, att
eventuellt avtalad uppsägningstid icke alltid tillämpades i praktiken, i synnerhet
icke från hembiträdenas sida.
För att vinna en viss stadga i fråga örn anställningsförhållandena inom
yrket utan att likväl träda den enskilda avtalsfriheten för nära föreslår utredningen
införande av en regel örn automatisk förlängning av tidsbestämda avtal
på en månad för varje gång, för den händelse uppsägning icke skett viss
tid före avtalstidens slut.
Beträffande längden av uppsägningstiden såväl i sist omnämnda fall som
vid avtal, som avsåge anställning tills vidare, anser utredningen tveksamhet
kunna råda, huruvida uppsägningstiden bör bestämmas till 14 dagar eller till
en månad. Utredningen anför härom:
Trots att den längre uppsägningstiden örn 3 veckor å en månad torde vara
den mest brukliga, har utredningen likväl ansett sig böra föreslå allenast en
kortare uppsägningstid örn 14 dagar. Härvid har främst beaktats, att man
för närvarande i stor utsträckning icke alls tillämpar någon uppsägningstid;
detta förhållande synes böra föranleda, att man vid införandet av en lagstadgad
uppsägningstid framgår med försiktighet och sålunda fixerar uppsägningstiden
relativt kort. Vidare torde i detta sammanhang böra beaktas,
att i våra största städer den kortare uppsägningstiden redan nu är bruklig och
att man därför lärer kunna förvänta att, oavsett eventuella lagstiftningsåtgärder,
detta bruk så småningom vinner ökad tillämpning även i landsorten.
— Även beträffande tillsvidare-avtal bör uppsägningsbestämmelsen vara dispositiv;
parterna äga sålunda, när de äro ense, efter gottfinnande bestämma örn
uppsägningstiden.
Vad här ovan anförts beträffande uppsägningstidens längd vid tillsvidareavtal
torde, såsom redan tidigare antytts, äga tillämpning även med avseende
å längden av den tid, före vilken uppsägning av ett för bestämd tid slutet
avtal bör ske, därest detta icke skall automatiskt förlängas. I enlighet härmed
har föreslagits att, där ett dylikt avtal icke uppsagts senast 14 dagar
före avtalstidens slut, avtalet skall, där ej parterna annorledes åsämjas, anses
förlängt på en månad för varje gång.
Yttrandena'' över hembiträdesutredningens
förslag.
Socialstyrelsen anser någon särskild uppsägning icke erforderlig i fråga
örn tidsbestämda avtal och föreslår därför, att bestämmelsen härom utgår.
Beträffande uppsägningstiden förordar styrelsen, att bestämmelsen utformas
så, att nämnda tid bestämmes till 14 dagar i de fall då anställningstiden icke
uppgått till ett år samt till en månad i övriga fall. Skäl för en sådan gradering
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
av uppsägningstiden förelåge enligt styrelsens mening dels med hänsyn till
att en lagbestämmelse, vilken såsom den förevarande vore dispositiv, icke
borde alltför mycket skilja sig från tidigare praxis, dels ock enär avsikten
med bestämmelsen vore, att den skulle vara normerande för den fortsatta utvecklingen.
Yrkanden örn förlängning av uppsägningstiden ha jämväl framställts av
länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län.
Svenska arbetsgivareföreningen anser bestämmelsen i 4 § utgöra ett principiellt
förkastligt intrång i avtalsfriheten och anser ej heller, att bestämmelsen
skulle i högre grad främja därmed åsyftad stadga i anställningsförhållandet.
Befolkningsutredningen.
Beträffande frågorna örn uppsägning och automatisk förlängning av tidsbestämda
avtal anför befolkningsutredningen:
Beträffande avtal örn anställning för viss bestämd tid anser utredningen
praktiskt att även här stadga uppsägningstid. Har ett tjänsteavtal ingåtts för
exempelvis ett år och mot slutet av året ingen av parterna berör frågan örn att
tjänsten skall upphöra, torde det kunna inträffa, att den ena parten bibringas
den uppfattningen att avtalet skall komma att förlängas, medan den andra
parten utgår ifrån att avtalet utan vidare skall upphöra på ettårsdagen. För
undvikande av sådant missförstånd synes det lämpligt att det tidsbestämda
avtalet övergår till att gälla tills vidare, örn ingen av parterna senast fjorton
dagar före den bestämda avtalstidens slut uppsäger avtalet. Har avtalet sålunda
övergått till att gälla tills vidare kan det. därefter uppsägas på fjorton
dagar. Med så kort uppsägningstid kan utredningen ej för sin del finna att
något förkastligt intrång göres i avtalsfriheten.
Yttrandena över befolkningsutredningens
förslag.
Riksförsäkringsanstalten anser, att bestämmelsen att avtal, som ingåtts för
bestämd tid och ej uppsagts senast 14 dagar före avtalstidens slut, skulle
anses vara förlängt att gälla tills vidare, vore riktig beträffande avtal föi
längre tid, vilket slag av avtal befolkningsutredningen också närmast syntes
ha åsyftat. I fråga om avtal för viss bestämd kortare tid, t. ex. en eller annan
månad, torde bestämmelsen däremot näppeligen kunna anses vare sig påkallad
eller lämplig. Det syntes därför önskvärt med en begränsning av bestämmelsens
tillämplighet i nu antytt syfte.
Tidsbestämda avtal för hembiträden förekomma mera allmänt i lanthushåll,
där anställningen oftast avser ett år. Det synes i sådana fall vara för
båda parterna av värde att inom skälig tid före avtalstidens utgång få full
visshet örn den andra partens avsikter beträffande frågan om eventuell förlängning
av avtalstiden. Den föreslagna bestämmelsen att dylika avtal skola
fortsätta att löpa, därest uppsägning ej skett senast fjorton dagar före avtalstidens
slut, synes mig därför, såvitt avser avtal för tid ej understigande ett år,
lämplig. Bestämmelsen kan ej heller anses innebära sådant ingrepp i avtals
-
Departe
inents
ehefen.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
friheten att den på grund därav skulle vara ägnad att ingiva betänkligheter.
Ett sålunda förlängt avtal bör anses gälla för obestämd tid. Föreskrift härom
har därför upptagits i 5 § första stycket departementsförslaget. Jämlikt 5 §
andra stycket samma förslag kan det tills vidare gällande avtal, som i händelse
av underlåten uppsägning ersätter det tidsbestämda avtalet, uppsägas till
upphörande efter fjorton dagar.
Ju kortare avtalstiden är bestämd dess större sannolikhet föreligger
för antagandet att parterna, även örn uttrycklig överenskommelse därom ej
träffats, utgått från att avtalet icke skulle förlängas. Det torde i sådana fall
te sig främmande för parterna att en uppsägning skall behöva verkställas för
att avtalet skall bringas att upphöra. Med hänsyn härtill synes mig föreskriften
örn automatisk förlängning i händelse av underlåten uppsägning icke
böra gälla i fråga örn sådana tidsbestämda avtal, där avtalstiden understiger
ett år.
Vad därefter angår frågan örn uppsägningstidens längd vill jag icke bestrida,
att skäl kunna anföras för längre uppsägningstid än fjorton dagar,
särskilt i fråga örn anställningar, som varat under relativt lång tid. Det är ej
heller något som hindrar att en längre uppsägningstid än fjorton dagar avtalas
mellan parterna. Det synes emellertid som örn en viss varsamhet borde
iakttagas, då det gäller att bestämmma den obligatoriska minimiuppsägningstidens
längd. Kisk föreligger eljest, att bestämmelsen ej respekteras av dem,
vilka hittills ej iakttagit någon uppsägningstid alls. Uppsägningstiden torde
därför böra generellt bestämmas till fjorton dagar, varom föreskrift intagits
i 5 § andra stycket departementsförslaget.
6 §■
(Hembiträdesutredningens förslag.)
6 §•
Ingår i hembiträdes löneförmåner
bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,
ändå att annat förbehåll
skett, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet,
som i hälsovårdsstadgan
är för boningrum föreskrivet.
Har hembiträdet tillförsäkrats eget
rum, äger hembiträdet bruka detsamma
utan intrång av arbetsgivaren eller
dennes familj.
(Befolkning sutredning ens förslag.)
6 §•
Ingår i hembiträdes löneförmåner
bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet
rätt till bostadsutrymme av
beskaffenhet som sägs i hälsovårdsstadgan.
Har denna förmån undandraga
hembiträde genom särskild överenskommelse,
är sådan överenskommelse
ej gällande.
Har hembiträde tillförsäkrats eget
rum, äger hembiträdet bruka detsamma
för egen räkning utan intrång av
arbetsgivaren eller dennes familj.
Hembiträde äger rätt att använda
sitt rum till klockan 8 dagen efter sista
arbetsdagen.
Hembiträdesutredningen.
Vid de förut omförmälda, av socialstyrelsen anordnade statistiska undersökningarna
rörande hembiträdenas anställnings- och arbetvillkor helland
-
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
lades även frågan, huru bostadsförhållandena vore ordnade för hembiträden,
som bodde hos arbetsgivaren. Beträffande resultaten av undersökningarna
hänvisas till hembiträdesutredningens betänkande s. 116—120. I anslutning
till återgivandet av resultaten av undersökningarna anför hembiträdesutredningen:
Även
örn det av naturliga skäl ställer sig svårt att genom en enquéte,
sådan som den här anordnade, få fram en fullt tillförlitlig bild av hembiträdenas
bostadsförhållanden, torde man likväl kunna fastslå, att förhållandena
icke överallt äro så som de borde vara. I en ej obetydlig utsträckning
förekommer sålunda, att hembiträdena anvisas sovplats i kök
eller alkover, mellangångar eller dylika utrymmen. Ett ingripande på lagstiftningens
väg i denna fråga torde därför vara motiverat såväl av socialpolitiska
skäl som av hänsyn till önskvärdheten att genom förbättrade förhållanden
inom yrket främja rekryteringen till detsamma. Det ideala förhållandet
vore givetvis, att varje hembiträde kunde tillförsäkras eget bostadsrum
av den beskaffenhet, som ortens sed och förhållandena i övrigt
anvisade. Emellertid torde detta önskemål icke låta sig realiseras. Att principiellt
förbjuda användandet av köket såsom sovplats för familjens hembiträde
torde sålunda — med hänsyn till den omfattning, i vilket detta
faktiskt förekommer — icke vara tänkbart; för övrigt må erinras, att köket
hos betydande delar av vårt folk användes som bostadsrum även för familjens
egna medlemmar. Yad man däremot kan och bör ingripa mot är den ej
alltför sällan förekommande oseden, att hembiträdena såsom sovplats anvisas
alkover, skrubbar och liknande utrymmen, vilka icke motsvara de krav, som ur
hälsosynpunkt måste ställas på bostadsrum.
Det må i detta sammanhang erinras om, att enligt gällande hälsovårdsstadga
boningsrum skall hava sådan storlek, att däri boende icke genom
bristande utrymme hos rummet utsättes för sanitär olägenhet; i varje
boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt stort och lämpligt
anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet erhåller god
dager. Vidare stadgas, att boningrum skall kunna erhålla nödig luftväxling
genom fönster eller annan för ändamålet lika lämplig anordning, och att
boningsrum skall kunna hållas tillbörligt varmt, varför boningsrum, där
tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, skall vara försett med tjänlig eldstad
eller annan ur hälsosynpunkt tillfredsställande anordning för rummets
uppvärmning till lämplig värmegrad. Boningsrum skall vidare vara så anordnat,
att det bereder erforderligt skydd mot fuktighet; golvet skall sålunda
vara av lämpligt material och genom sin beskaffenhet och sitt läge i förhållande
till markytan bereda erforderligt skydd mot olägenheter från grunden.
Boningsrum, som är beläget över, under eller invid lokal eller annat
utrymme, vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande
buller förekommer, skall vara försett med anordningar, som medföra i möjligaste
män betryggande skydd mot dylika olägenheter från det angränsande
utrymmet. Slutligen stadgas, att vad sålunda är sagt örn boningsrum skall
gälla även örn hök, som kan användas till boningsrum; beträffande annat särskilt
för matlagning avsett utrymme skall gälla vad ovan är sagt örn boningsrums
luftväxling, uppvärmning, skydd mot fuktighet samt skydd mot olägenheter
från grund och angränsande utrymme. — Det torde emellertid samtidigt
få erinras örn, att ingen straffpåföljd är stadgad för ett åsidosättande av de
ovannämnda bestämmelserna. Däremot äger vederbörande hälsovårdsnämnd,
där förhållande yppas som innebär eftersättande av någon av de stadgade
föreskrifterna, förelägga viss efter omständigheterna lämpad tid för felaktig
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
hetens avhjälpande eller, där bristfälligheten finnes vara av beskaffenhet att
ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål.
Uppenbart är att, därest de åt hembiträdena anvisade bostadsutrymmena
alltid motsvarade vad i hälsovårdsstadgan örn boningsrum är föreskrivet,
anledning till ingripande icke förelåge. Emellertid torde förhållandet mången
gång vara det, att ehuru bostadslägenheten såsom sådan icke ger anledning
till anmärkning, man såsom sovplats åt hembiträdet anvisar ett sådant utrymme,
som icke fyller de anspråk, för vilka ovan redogjorts. För övrigt må
anmärkas, att det torde komma att taga lång tid, innan hela vårt bostadsbestånd
verkligen bringas att motsvara sagda anspråk; hälsovårdsstadgans
krav torde sålunda i viss mån mera få betraktas som det mål, efter vilket man
strävar, än som något omedelbarligen genomförbart. Med hänsyn härtill lärer
det vara av betydande värde, örn i förevarande lag en tvingande föreskrift
gåves därom att, där i hembiträdes löneförmåner ingår bostad hos arbetsgivaren,
såsom sovplats åt henne skall anvisas utrymme av beskaffenhet, som
i hälsovårdsstadgan är för boningsrum föreskrivet. En dylik regel har även
upptagits i utredningens förslag. Däremot har utredningen, såsom redan
förut antytts, funnit det uteslutet att i och för sig förbjuda användande av
kök såsom sovrum för hembiträde. Avgörande för om visst utrymme må anvisas
som sovrum åt hembiträde eller icke bör enligt utredningens mening
vara, icke det ändamål vartill rummet i övrigt eventuellt användes, utan uteslutande
om utrymmet motsvarar de sanitära krav hälsovårdsstadgan uppställer
för boningsrum. Hembiträde må sålunda hänvisas att sova i kök, i
matsal eller i vilket som helst annat utrymme, blott detta i fråga örn storlek,
fönster, eldstad o. s. v. motsvarar hälsovårdsstadgans krav. Yar hembiträdet
i det konkreta fallet skall hava sin sovplats, örn hon skall tilldelas eget rum
eller skall bo i ett jämväl för annat ändamål avsett utrymme, får självfallet
bero på parternas överenskommelse. Då emellertid den föreslagna regeln örn,
att sovutrymmet skall motsvara hälsovårdsstadgans krav på boningsrum,
avses skola vara av tvingande natur, följer därav att, oavsett örn hembiträdet
tidigare förklarat sig nöjd med att ha sin sovplats exempelvis i en skrubb
utan fönster och eldstad, hon likväl har rätt att fordra sådant sovutrymme,
som uppfyller de föreskrivna bestämmelserna.
Beträffande omfattningen av den rätt hembiträdet ägde till bostadsrum,
som av arbetsgivaren anvisats henne såsom eget rum, anför utredningen, att
det icke torde vara så alldeles ovanligt att, ehuru hembiträdet vid anställningens
början tillförsäkrats eget rum, arbetsgivaren likväl senare påfordrade
att i viss utsträckning få begagna rummet, exempelvis såsom lekplats för
barnen, som förvaringsplats för diverse skrymmande föremål o. s. v. Utredningen
finner det icke vara med god ordning överensstämmande att, där hembiträdet
vid träffandet av anställningsavtalet tillförsäkrats eget rum, arbetsgivaren
senare gjorde anspråk på att i en mer eller mindre begränsad omfattning
få disponera detsamma. Utredningen föreslår därför ett stadgande,
enligt vilket hembiträde, som tillförsäkrats eget rum, skulle äga bruka detsamma
utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj. I den mån hembiträdet
emellertid funne skäl att medgiva husmodern att utnyttja rummet,
borde givetvis en dylik utfästelse vara giltig.
Utredningen framhåller därefter, att hembiträde, som anvisats eget rum,
måste anses ha rätt att under fritid mottaga besök på sitt rum utan tillstånd
av husmodern. Därmed vore dock icke uttalat, att hembiträdet hade rätt att
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
inlogera en främmande människa i det åt henne anvisade rummet vare sig för
längre tid eller över en natt. Endast arbetsgivaren, d. v. s. lägenhetsinnehavaren,
kunde enligt utredningens mening vara berättigad att i lägenheten eller
något av dess rum inrymma främmande personer. Utredningen erinrar slutligen
örn att — enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom och efter vad
i hyreskontrakt i allmänhet plägade stipuleras — hyresrätten vore förverkad
och hyresvärden berättigad uppsäga avtalet att genast upphöra, örn hyresgästen
utan hyresvärdens medgivande inrymde främmande personer i lägenheten
under sådana omständigheter att därav kunde uppkomma men för hyresvärden.
Yttrandena över hembiträdesutredningens
förslag.
Länsstyrelsen i Malmöhus län förutsätter, att bestämmelsen att hembiträde,
som tillförsäkrats eget rum, må bruka detsamma utan intrång av arbetsgivaren
eller dennes familj så tolkas, att arbetsgivaren skall äga tillträde till rummet
för att tillse att snygghet och ordning iakttages liksom att hembiträdet icke
får ha rummet låst då hon lämnar bostaden.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att man beträffande redan befintliga
bostadsrum för hembiträden syntes kunna presumera, att även örn rummet icke
överensstämde med hälsovårdsstadgan hembiträdet vid tjänstens antagande
godtagit detsamma i befintligt skick. Annat lämpligt rum torde för övrigt vanligen
icke stå till buds. Vid sådant förhållande syntes hembiträdet icke böra medgivas
rätt att påfordra annat bostadsutrymme. Enligt länsstyrelsens mening
borde därför ur 6 § första stycket uteslutas orden »ändock att annat förbehåll
skett». — Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida ej någon
övergångstid borde bestämmas, efter vilken skyldigheten att tillhandahålla
bostadsutrymme av beskaffenhet som i hälsovårdsstadgan är föreskrivet för
boningsrum skulle inträda för arbetsgivaren. För hushåll i förhyrda lägenheter,
vilka ej innehölle bostad åt hembiträde av tillfredsställande beskaffenhet,
skulle eljest — även om rätt att uppsäga hyresavtal på grund därav
skulle förefinnas — avsevärda svårigheter kunna uppstå.
Sveriges husmodersföreningars riksförbund föreslår, att i 6 § andra stycket
beträffande rätten för hembiträde att bruka sitt egna rum utan intrång av
arbetsgivaren eller dennes familj tillägges orden »för egen räkning».
Fredrika-Bremer-förbundet föreslår ett uttryckligt stadgande örn att hembiträde
ej utan arbetsgivares medgivande äger i sitt rum intaga annan person.
Då arbetsgivare enligt nyttjanderättslagen vore ansvarig för hur hans husfolk
förfore med bostaden, torde det vara lämpligt att en erinran om hembiträdets
skyldigheter i dessa avseenden inflöte i lagen.
Länsstyrelsen i Hallands län och Hallands läns hushållningssällskaps
hemarbetsnämnd anse en viss inskränkning av tiden för mottagande av besök
i hembiträdets rum vara berättigad; möjlighet att träffa särskild överenskommelse
därom borde liimnas.
Departe
ments
chefen.
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 2 IT.
Befolkningsutredningen.
I överensstämmelse med Sveriges husmodersföreningars riksförbunds förslag
bär befolkningsutredningen i 6 § andra stycket inskjutit orden »för egen
räkning». Därmed avsåges enligt utredningen att förhindra att annan person
brukade hembiträdets rum utan att arbetsgivaren lämnat sitt medgivande.
Yttrandena över befolkningsutredningens
förslag.
Beträffande frågan örn dispositionsrätten över hembiträdets
rum anför socialstyrelsen, att befolkningsutredningens ändringsförslag icke
klart utsade vad som borde sägas, nämligen att hembiträdet borde ha rätt
att i sitt rum taga emot besök på kvällarna men icke att där ha gäster på
nätterna. Särskilda förpliktelser följde av att hembiträdet hade sin bostad i
arbetsgivarens hem. Styrelsen föresloge följande lydelse: »Hembiträde, som
tillförsäkrats eget rum, äger bruka detsamma utan intrång av arbetsgivaren
eller dennes familj. Dock äger hembiträdet icke hysa gäster i rummet efter
kl. 23, därest arbetsgivaren motsätter sig detta.» Landsorganisationen framhåller,
att befolkningsutredningens förslag möjligen kunde missförstås och
uppfattas som en inskränkning i hembiträdets rätt att mottaga besök, varför
en regel i stället borde införas av ungefär samma innehåll som befolkningsutredningens
uttalande i dess motivering av ifrågavarande stadgande.
Hälsovårdsstadgan innehåller såväl i det för staden som i det för landet
gällande kapitlet vissa mera allmängiltiga bestämmelser örn beskaffenheten av
boningsrum samt kök, som kan användas till boningsrum. Beträffande innehållet
av dessa bestämmelser får jag hänvisa till den i det föregående återgivna
redogörelsen av hembiträdesutredningen.
Hembiträdeslagen föreslås nu skola innehålla föreskrift att det bostadsutrymme,
som hos arbetsgivaren bosatt hembiträde får sig tilldelat, skall
vara av beskaffenhet, som i hälsovårdsstadgan är för boningsrum stadgat.
Denna föreskrift torde äga betydelse dels därutinnan att hembiträdena kunna
antagas komma att under åberopande av föreskriften uppställa krav på att de
dem anvisade bostadsutrymmena skola vara av nyssnämnda beskaffenhet, varigenom
så småningom indirekt en utmönstring av de undermåliga utrymmena
torde kunna vinnas, dels ock så till vida att arbetsgivare, som inrymmer hembiträde
i ett bostadsutrymme, som icke är i överensstämmelse med hälsovårdsstadgans
bestämmelser, därigenom kan ådraga sig skadeståndsskyldighet
och få finna sig i omedelbar uppsägning av avtalet från hembiträdets sida.
Då i hälsovårdsstadgan uppställts vissa sanitära minimikrav på beskaffenhet
av boningsrum, synes det mig utgöra en nära till hands liggande konsekvens
att man genom en föreskrift i hembiträdeslagen sådan som den föreslagna
bidrager till förverkligandet av det bostadsprogram, som kommit till
uttryck genom hälsovårdsstadgans ifrågavarande bestämmelser. Ett ytterligare
skäl härtill utgör den omständigheten, att missförhållanden i ej obetydlig utsträckning
råda i fråga örn hembiträdenas bostadsförhållanden. Jag har där
-
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
för ej något att erinra mot vad hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen
i denna del föreslagit. I ett par remissyttranden har ifrågasatts,
huruvida icke uppmjukning av ifrågavarande föreskrift borde ske med hänsyn
till redan befintliga lägenheter, inom vilka svårigheter kunna förefinnas att
ordna tillfredsställande bostadsutrymme åt hembiträde. Då de nu gällande
bostadsföreskrifterna år 1936 infördes i hälsovårdsstadgan, meddelades emellertid
icke några särskilda övergångsbestämmelser med hänsyn till det befintliga
bostadsbeståndet. Dessa föreskrifter äga sålunda generell giltighet.
Även med hänsyn tagen därtill att ingripande av hälsovårdsnämnd i anledning
av eftersättande av någon av bostadsföreskrifterna i allmänhet icke torde
ske annat än i mera påtagliga fall finner jag mig ej i nu ifrågavarande avseende
kunna förorda bestämmelser, som i sak skulle innebära ett sanktionerande
av att bostadsförhållandena för ett betydande antal hembiträden ordnades
på ett sätt som står i strid mot vad i hälsovårdsstadgan finnes föreskrivet.
Jag vill jämväl erinra örn att hälsovårdsstadgans bostadsföreskrifter endast
innehålla allmängiltiga bestämmelser utan fixerande av minimimått o. d.
I den mån hälsovårdsmyndigheterna såsom råd och anvisningar meddelat
detaljerade måttbestämmelser synes man vid tillämpningen av nu ifrågavarande
stadgande i hembiträdeslagen böra vara obunden av dessa bestämmelser.
I hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag innehåller
6 § jämväl en bestämmelse örn hembiträdes dispositionsrätt till eget rum, som
tillförsäkrats hembiträdet. Enligt befolkningsutredningens förslag äger hembiträdet
bruka detsamma för egen räkning utan intrång av arbetsgivaren eller
dennes familj; i hembiträdesutredningens förslag finnas ej orden för egen
räkning. I anslutning härtill har såväl i motiven till förslagen som i några
remissyttranden berörts frågan örn hembiträdes rätt att mottaga besök eller
att eljest låta annan person bruka hennes rum. Att, såsom socialstyrelsen
föreslagit, bestämma ett visst klockslag, efter vilket hembiträdet icke mot
arbetsgivarens önskemål skulle få hysa gäster i sitt rum, synes mig icke
kunna ifrågakomma. Å andra sidan böra tydligen främmande personer icke
få bruka hembiträdets rum annat än såsom tillfälliga besökande. Med hänsyn
till att hembiträdet har sin bostad inom arbetsgivarens lägenhet, bör denne
kunna såsom ett naturligt krav uppställa, att ordning och skick iakttages av
den besökande. Olägenhet av besök hos hembiträdet kan även vållas arbetsgivaren
exempelvis i sådana fall då hembiträde, som icke fått eget rum sig tillförsäkrat,
under fridagar mottager besök, varigenom arbetsgivaren hindras utföra
de sysslor denne har att i hembiträdets ställe utföra.
Yad nu anförts synes, att döma av hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens
uttalanden, icke avvika från deras synpunkter på förevarande
fråga. Det synes mig lämpligt att i lagen giva uttryck härför, förslagsvis
i form av ett stadgande av innehåll att hembiträde, som har bostad hos
arbetsgivaren, äger därstädes under fritid mottaga tillfälliga besök, i den
mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses uppkomma för arbetsgivaren
eller dennes familj. Därjämte bör, i enlighet med hembiträdesutredningens
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 2ic 44 5
66
Kungl. Majlis proposition nr 217.
förslag, stadgas, att hembiträde, som fått eget rum sig tillförsäkrat, äger bruka
detsamma utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj.
I 6 § departementsförslaget har slutligen, i överensstämmelse med befolkningsutredningens
förslag, upptagits stadgande, att hembiträde vid avtalets
upphörande äger nyttja det henne anv
efter sista arbetsdagen.
7
(Hembiträdesutredningens förslag.)
7 §•
Är hembiträde i arbetsgivarens
hus och kost, äger hembiträdet vid
sjukdom, där ej hembiträdet intages
å sjukvårdsinrättning, hos arbetsgivaren
erhålla bostad och kost jämte
nödig personlig tillsyn, så länge avtalet
består. Upphör avtalet, äger
hembiträdet likväl åtnjuta de förmåner,
varom nyss är sagt, tills hembiträdet
kan utan fara för liv eller
hälsa flyttas från arbetsgivarens hus.
Förbehåll, stridande mot vad i detta
stycke är stadgat, vare utan verkan.
Har arbetsgivaren bestritt kostnad
för sjukvård åt hembiträdet, äger arbetsgivaren
av hembiträdet söka kostnaden
åter.
Hembitr ädesutre dningen.
isade bostadsutrymmet till kl. 8 dagen
§■
(Befolkningsutredningens förslag.)
7 §• .
Blir hembiträde, i vars löneförmåner
ingå bostad och kost hos arbetsgivaren,
på grund av sjukdom förhindrat
att utföra sina sysslor, äger
hembiträdet att av arbetsgivaren erhålla
bostad och kost jämte nödig personlig
tillsyn, så länge arbetsavtalet
består. Har sådan förmån undandragits
hembiträde genom särskild överenskommelse,
är överenskommelsen ej
gällande.
Egentliga sjukvårdskostnader (läkare,
medicin, vård å sjukvårdsinrättning
etc.) skola bekostas av hembiträdet
självt.
Frågan örn hembiträdes rätt till lön
under sjukdom är ej reglerad utan får
avgöras genom parternas överenskommelse.
Efter en erinran örn den arbetsgivare enligt 1838 års numera upphävda
legostadga åvilande vårdnadsplikten vid arbetstagares sjukdom omnämner
utredningen, att vid de av socialstyrelsen anordnade statistiska undersökningarna
ett försök gjorts att utröna, i vad mån arbetsgivarna — trots avsaknaden
av lagbestämmelser därom — likväl bekostade sjukvård för hembiträdena.
Av undersökningarna framginge, att bruket härutinnan vore mycket
växlande och att någon fast praxis knappast torde kunna anses föreligga. I
de familjer, där man satte särskilt Ågärde på sitt hembiträde eller där hembiträdet
varit i tjänst en mera avsevärd tid, torde man merendels bereda
hembiträdet fri sjukvård, eljest icke. I de fall där fri sjukvård bereddes,
torde för övrigt denna förmån ofta betraktas icke som en hembiträdets rättighet
utan som en akt av välvilja.
Utredningen konstaterar, att utvecklingen under senare tid gått i riktning
mot en avskrivning av den enskilde arbetsgivarens vårdnadsplikt vid sjukdom
och en överflyttning härav å det allmänna. Denna utveckling stöde tvivelsutan
väl överens med modern uppfattning. Utredningen funne det därför uteslutet,
att man nu skulle gå tillbaka till legostadgans ordning och sålunda föreskriva
en legal skyldighet för arbetsgivaren att bekosta hembiträdets sjukvård. Utredningen
hade därför icke upptagit annan bestämmelse i fråga örn hembi
-
67
Kungl. Majlis proposition nr 217.
trades rätt till sjukvård än stadgandet att, där arbetsgivare bestritt kostnad
för sjukvård åt hembiträde, arbetsgivaren ägde söka kostnaden åter av hembiträdet.
Vad nu sagts hade avseende å de egentliga sjukvårdskostnaderna, d. v. s.
utgifter för medicin och läkarvård samt i förekommande fall för vård å sjukvårdsinrättning.
Annorlunda läge saken till med avseende å hembiträdes
rätt att vid av sjukdom vållad arbetsoförmåga få kvarbo i
arbetsgivarens hem och där erhålla sin kost, därest sådana förmåner
över huvud skulle utgå till hembiträdet. Härom yttrar utredningen:
Här gäller det icke några extra utgifter för arbetsgivaren, utan det är endast
fråga örn hembiträdets rätt att utfå sina vanliga löneförmåner utan hinder
av den utav sjukdomen vållade arbetsoförmågan. Man kommer emellertid
här in på den tveksamma och svårlösta frågan örn arbetstagares rätt överhuvudtaget
till lön under sjukdom. Utredningen får tillfälle att i ett senare
sammanhang återkomma härtill, såvitt angår frågan örn hembiträdes rätt till
kontantlön vid sjukdom. Här må allenast anmärkas att, oavsett hur nyssnämnda
spörsmål regleras, det vill synas i hög grad obilligt, örn hembiträdes
rätt till bostad och kost hos arbetsgivaren skulle upphöra i samma ögonblick
hennes arbetsförmåga till följd av sjukdom upphörde. Det kan icke anses
överenstämmande med god ordning, att — såsom lärer hava förekommit —
en arbetsgivare visar sitt hembiträde ur huset så snart hon blivit sjuk. Av hushållsgemenskapen
mellan familjen och hembiträdet lärer följa, att det sjuka
hembiträdet skall få tillbringa åtminstone någon tid efter insjuknandet i arbetsgivarens
hem och där få sin kost. Detta torde även väl överensstämma
med allmänt rådande uppfattning. Däremot torde man, med avseende å frågan
huru länge ett hembiträde sålunda skall äga att trots sjukdom njuta bostad
och kost hos arbetsgivaren, näppeligen kunna hämta någon ledning av den
allmänna sedvänjan. Därtill är bruket härutinnan alltför växlande. Särskilt
spelar här den synpunkten in, huru snart arbetsgivaren blir i behov av det
åt hembiträdet upplåtna rummet för ett nyanställt hembiträde.
Det nu förevarande spörsmålet har självfallet nära samband med frågan
örn arbetsgivares rätt att på grund av hembiträdes sjukdom uppsäga själva
anställningsavtalet. Under förutsättning att denna uppsägningstid icke tilltages
alltför lång, synes det vara en tilltalande lösning, att hembiträdet tillerkännes
rätt att under uppsägningstiden kvarbo i arbetsgivarens hus och
där njuta kost. Av skäl, som i ett senare sammanhang närmare utvecklas,
har utredningen föreslagit, att arbetsgivare skall äga att efter 14 dagars
sjukdom uppsäga hembiträde till avflyttning 14 dagar efter det uppsägningen
skedde; dock att, där sjukdomen finnes vara sådan att den uppenbarligen
kommer att medföra arbetsoförmåga under minst fyra veckor framåt,
arbetsgivaren äger, där sjukdomen ej är förorsakad av olycksfall i arbetet,
genast uppsäga avtalet till upphörande 14 dagar efter det uppsägningen skedde.
Skulle hembiträdet emellertid återvinna arbetsförmågan före uppsägningstidens
utgång, skall uppsägningen vara förfallen. Det sagda avses skola gälla
med avseende å tjänsteavtal, ingångna för bestämd tid. Yad åter angår
tillsvidare-avtal avses den allmänna regeln örn 14 dagars uppsägningstid skola
gälla även med avseende å uppsägning, grundad å arbetstagarens sjukdom.
Enligt förslaget har man således, vad avtalen på bestämd tid angår, att räkna
med att tjänsteavtalet som sådant ofta icke upphör förrän fyra veckor efter
det hembiträdet sjuknade. Utredningen är väl medveten om att det för
åtskilliga hem kan komma att innebära icke oväsentliga svårigheter att under
en så pass lång tid härbärgera ett sjukt hembiträde. Då den angivna tid
-
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
rymden likväl icke torde kunna anses för arbetsgivarna oskäligt lång samt
det under alla omständigheter synes lämpligt att uppsägningstiden sammanfaller
med den tid, varunder hembiträdet äger kvarbo hos arbetsgivaren, har
utredningen —- oaktat vad ovan anförts — föreslagit ett stadgande av innebörd,
att ett sjukt hembiträde skall äga kvarbo och njuta kost hos arbetsgivaren
så länge anställningsavtalet består.
Utredningen har emellertid ansett sig böra gå ännu ett steg längre. Syftet
med det nyssnämnda stadgandet är ju, att ett hembiträde skall vid sjukdom
av icke alltför allvarlig art -—- och som icke nödvändigtvis kräver vård
å sjukhus — kunna få kvarbo i den bostad, hon dittills bebott, och slippa omhändertagas
av fattigvården. Emellertid torde lätteligen inses, att för möjliggörande
av sagda syfte det ofta är erforderligt, att hembiträdet i bostaden
beredes någon personlig tillsyn eller skötsel. Hon kan, för att det överhuvud
skall vara försvarligt att låta henne kvarligga i bostaden, behöva viss
hjälp med frambärande till bädden av mat och annat, med vädring av rummet
och andra sådana småtjänster, som i ett hem regelmässigt pläga visas en
sjuk familjemedlem. Visserligen låter det säga sig, att det är onödigt att i
lag stadga en skyldighet för arbetsgivaren att bereda ett sjukt hembiträde
dylik tillsyn, eftersom arbetsgivaren — lagen förutan — lärer bereda hembiträdet
denna tillsyn. Emellertid har utredningen det oaktat ansett att, om
hithörande frågor ändock skola göras till föremål för laglig reglering, lagen
bör giva uttryck jämväl åt sagda princip. I förslaget har därför upptagits
ett stadgande av innehåll, att hembiträdet äger vid sjukdom, så länge anställningsavtalet
består, hos arbetsgivaren åtnjuta ej blott bostad och kost
utan även nödig personlig tillsyn. Utredningen har ansett sig så mycket
hellre kunna föreslå sistberörda stadgande som detsamma — med hänsyn
till sin uppenbart humanitära karaktär -—• väl näppeligen kommer att i och
för sig möta invändningar. Det må särskilt understrykas, att det här icke är
fråga örn bekostande av sjukvård åt hembiträdet — att arbetsgivaren härutinnan
icke bör hava några skyldigheter gentemot hembiträdet har förut
framhållits — utan allenast örn rent personliga tjänster, vilka i allmänhet
icke äro av beskaffenhet att åsamka arbetsgivaren någon utgift.
Beträffande frågan örn hembiträdes rätt till kontant lön under
sjukdom anför utredningen:
Spörsmålet örn rätt till sjuklön angår självfallet ej blott hembiträdesyrket,
utan har i lika mån betydelse även för andra arbetsområden. Man torde därför
med fog kunna sätta ifråga, örn det verkligen kan vara lämpligt att reglera
detta svårlösta spörsmål särskilt för ifrågavarande specialområde. En reglering
i lag av hembiträdes rätt till sjuklön kan lätt få prejudicerande verkan
för andra yrkesområden, för vilka bestämmelserna — såsom avfattade med
tanke på hembiträdesyrket och med utgångspunkt från dess speciella förutsättningar
— icke väl passa. Det berörda spörsmålet synes därför, under
förutsättning att icke trängande skäl påkalla en omedelbar lösning, böra överlämnas
till rättsligt avgörande i ett större sammanhang. Sådana skäl, som
nyss nämnts, torde icke förefinnas. Några mera framträdande missförhållanden
torde nämligen här icke föreligga, då för hembiträdenas vidkommande
frågan i praxis erhållit en relativt tillfredsställande lösning. Det torde förhålla
sig så, att vid kortare sjukdomar avdrag på lönen regelmässigt icke
brukar ske, medan man däremot vid längre sjukdomar i allmänhet anser lön
icke böra utgå; det torde nämligen mer och mer anses, att hembiträdet självt
har att genom sjukförsäkring gardera sig mot ekonomiska förluster i händelse
av långvarigare sjukdomar. Dock torde måhända böra anmärkas, att
det sist anförda icke lärer äga tillämpning beträffande trotjänarinnor eller
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
överhuvud för hembiträden med mycket långvarig anställning hos en och
samme arbetsgivare. — Vid angivna förhållanden har utredningen emellertid
ansett lämpligast att i förevarande lagförslag överhuvud icke ingå på frågan
örn hembiträdes rätt till sjuklön, utan låta denna fråga liksom hittills avgöras
enligt de av praxis utformade reglerna.
Då de föreslagna stadgandena icke åsyftade att ålägga arbetsgivaren nya
ekonomiska förpliktelser utan endast att bereda möjlighet för ett hembiträde
att under sjukdom fortfarande få vistas hos den familj, där hon hade sin
anställning och där hon måhända ansåge sig ha sitt hem, följde därav, att
skäl icke kunde anses föreligga att tillerkänna hembiträdena rätt till kontant
vederlag i händelse rätten till kvarboende icke kunde utnyttjas, exempelvis
därför att vederbörande med hänsyn till sjukdomens beskaffenhet blivit avförd
till sjukvårdsinrättning. Detta torde böra direkt utsägas i lagen.
Principiellt avsåges arbetsgivarens skyldigheter i nu förevarande hänseende
skola upphöra i och med att anställningsavtalet upphörde. Emellertid hade
därvid det undantagsstadgandet ansetts böra träffas att, där hembiträdet icke
kunde utan fara för liv eller hälsa flyttas från arbetsgivarens hus, arbetsgivarens
skyldigheter skulle fortfara till dess flyttningen kunde ske utan
sådan fara. Med nutida teknik på sjuktransportväsendets område torde dock
den praktiska betydelsen av nämnda undantagsstadgande vara skäligen ringa.
Med hänsyn till de föreslagna bestämmelsernas natur anser utredningen
desamma böra givas tvingande natur. Ett hembiträde borde alltså äga att
vid sjukdom kvarbo hos arbetsgivaren och där njuta kost och tillsyn även
örn arbetsgivaren vid ingåendet av anställningsavtalet förmått hembiträdet att
avsäga sig rätten till berörda förmåner.
Slutligen anmärker utredningen, att stadgandena i förevarande paragraf
avsåges skola äga tillämpning oavsett örn sjukdomen förorsakats av olycksfall
eller vore av annan art och oberoende av om olycksfallet inträffat i eller
utom arbetet.
Yttrandena över hembiträdesutredningens
förslag.
Svenska lantarbets giv ar ef öreningen anser, att den rätt till sjukvård
i hemmet, som i 7 § tillerkänts hembiträde, uppenbarligen komme
att leda till obilligheter och oriinligheter. Eör en familj med små bostadsutrymmen
kunde det innebära ett allvarligt intrång att ha en oskyld person
liggande sjuk i bostaden. Vidare borde beaktas att arbetsgivaren därigenom
kunde betagas möjlighet att vid hembiträdes sjukdom skaffa ersättare för
denna, enär det tillgängliga tjänarerummet upptoges av den sjuka. Något
undantag hade icke heller gjorts för det fall att hembiträdet självt vållat sin
sjukdom. Föreningen funne det uppenbart oskäligt att hembiträdet i dylikt
fall skulle beredas de föreslagna förmånerna.
De föreslagna bestämmelserna om hembiträdets rätt vid sjukdom till nödig
personlig tillsyn samt till bibehållandet av den del av lönen, som bestode i bostad
och kost, borde enligt Fredrika-Bremer-förbundets mening ej ha tvingande
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
karaktär. De lokala förhållandena, särskilt i mindre stadsvåningar nied deras
synnerligen begränsade utrymmen, kunde medföra, att genom de föreslagna
bestämmelserna en oproportionerligt tyngande skyldighet Indes på hemmet
och i all synnerhet på husmodern.
Limsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att fall torde kunna förekomma,
där rätten för hembiträdet att även efter avtalets upphörande vid sjukdom
erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn, tills hembiträdet kunde
utan fara för liv eller hälsa flyttas från arbetsgivarens hus, skulle verka ganska
tyngande för arbetsgivaren. I själva verket skulle stadgandet innebära att,
där nembiträdet saknade medel att själv sörja för sig i nämnda avseenden,
samhällets vårdnadsplikt överflyttades på den enskilde. Några bärande skäl
för en sådan ordning syntes icke föreligga. Vidare påpekade länsstyrelsen,
att skyldigheten för arbetsgivaren att vid sjukdom bereda hembiträdet nyss
angivna förmåner borde kunna, utan att hembiträdets intresse träddes för
nära, beredas hembiträdet även å annan plats än »hos arbetsgivaren».
Landsorganisationen berör i sitt remissyttrande frågan örn hembiträdes
rätt till sjuklön och framhåller därvid att — även örn de av utredningen
åberopade skälen mot en reglering i förevarande sammanhang av detta spörsmål
icke kunde frånkännas betydelse — det dock kunde ifrågasättas, huruvida
icke frågan bort nu upptagas till reglering. Väl vore frågan så till vida i lika mån
av betydelse för andra arbetsområden som någon allmän legal reglering av
detta spörsmål icke vore genomförd. Inom åtskilliga andra arbetsområden
hade emellertid rätt till sjuklön tillförsäkrats arbetstagarna genom kollektivavtal,
därvid de i regel erhållit sådan rätt för längre tidsperioder än den,
under vilken hembiträde enligt förslaget skulle komma i åtnjutande av bostad
och kost. Hembiträdena i allmänhet saknade för närvarande och sannolikt för
överskådlig framtid möjlighet att ernå en sådan kollektivavtalsmässig reglering.
Ett fastslående av rätten till ograverad lön under en uppsägningstiden
motsvarande sjukdomstid, möjligen under förutsättning av viss minsta
anställningstid, hade med stor sannolikhet icke mött något allmännare motstånd.
Befolkning-sutreduiiigen.
Arbetsgivaren borde rimligtvis äga rätt att ombesörja bostad och kost
jämte nödig personlig tillsyn för hembiträdet även å annan plats än i arbetsgivarens
hus. Utredningen föresloge därför, att det i hembiträdesutredningens
förslag förekommande uttrycket »hos arbetsgivaren» utbyttes mot »av arbetsgivaren».
Befolkningsutredningen ansåge, att man kunde utesluta stadgandet att,
där hembiträdet icke kunde utan fara för liv eller hälsa flyttas från arbetsgivarens
hus, arbetsgivarens skyldigheter skulle fortfara till dess flyttningen
kunde ske utan sådan fara. Som hembiträdesutredningen även påpekat torde
med nuvarande tekniska möjligheter på sjuktransportväsendets område den
praktiska betydelsen av undantagsstadgandet vara ringa.
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
I likhet med hembiträdesutredningen funne befolkningsutredningen ej
lämpligt att söka i förevarande sammanhang uppställa regler för sjuklöns
utgående åt hembiträde.
Yttrandena över befolkningsutredningens
förslag.
Socialstyrelsen anför:
Vissa ord i de första styckena i denna paragraf torde kunna giva anledning
till en icke avsedd tolkning. Det säges där å ena sidan, att hembiträde, i
vars löneförmåner ingå bostad och kost hos arbetsgivaren och som av sjukdom
förhindras att utföra sitt arbete, äger att »av arbetsgivaren erhålla bostad
och kost jämte nödig personlig tillsyn», och det förklaras i motiveringen till
lagtexten, att detta må kunna äga rum även å annan plats än i arbetsgivarens
hus. Men å andra sidan säges det i paragrafens andra stycke, att vissa kostnader,
bland dem sådana för »vård å sjukvårdsinrättning», skola bestridas
(i förslagets formulering: »bekostas») av hembiträdet, och i hembiträdesutredningens
betänkande II (s. 161) anföres, att såsom sjukvårdsinrättningar
böra anses även enskilda sjukhem av skilda slag. På grund härav kunde erbjudas
en möjlighet för en arbetsgivare att undgå honom eljest åliggande
kostnader genom att låta hembiträdet intagas på en sjukvårdsinrättning, även
när vård på en sådan inrättning icke är påkallad. Med hänsyn härtill synes
stadgandet böra förtydligas därhän, att vård på sjukvårdsinrättning skall bekostas
av hembiträdet i de fall, där vård på en dylik inrättning befinnes erforderlig.
Frågan örn arbetstagares rätt till lön vid sjukdom har ännu icke varit föremål
för någon allmän reglering. I den mån en reglering av hembiträdes rätt
i detta avseende kan få prejudicerande verkan å en framtida allmän arbetsavtalslagstiftning,
böra endast i händelse särskilt starka skäl tala därför en
lösning på förevarande speciella område nu genomdrivas. Med hänsyn härtill
bör frågan örn hembiträdes rätt till kontantlön under sjukdom icke nu upptagas
till behandling.
Annorlunda synes det mig förhålla sig med de naturaförmåner, som hos
arbetsgivaren boende hembiträden åtnjuta. I olika avseenden ha av statsmakterna
vidtagits åtgärder för att förhindra att den enskilde helt oförmedlat
skall kunna tvingas lämna sin bostad. Det skulle vara i hög grad
stridande mot de syftemål, som legat bakom dessa åtgärder, örn möjlighet
lämnades öppen för arbetsgivaren att visa bort hembiträdet omedelbart vid
inträffad sjukdom. Yad hembiträdets rätt till kost angår kan denna icke
skiljas från hembiträdets bostadsrätt. I de föreliggande förslagen har dessutom
stadgats, att hembiträdet skall under sjukdomstiden erhålla nödig personlig
tillsyn. Beträffande vad i nämnda uttryck skall anses innefattat får jag hänvisa
till hembiträdesutredningens motivering.
Delade meningar synas mig knappast behöva råda om det i princip berättigade
i att hembiträde under sjukdom erhåller nu nämnda förmåner. Däremot
kunna givetvis olika meningar råda om under hur lång tid arbetsgivaren
bör förpliktas svara för att hembiträdet erhåller dessa förmåner.
Tidsbestämningen i detta avseende sker i de föreliggande förslagen, till vilka
jag för egen del ansluter mig, genom uttrycket »så länge (arbets)avtalet be
-
Departe
ments
ehefcn.
Departe
ments
chefen.
72
Kungl. Maj.-ts proposition nr 217.
står». Då, såsom i det föregående berörts, uppsägningstiden för ett på obestämd
tid slutet avtal utgör 14 dagar, har arbetsgivaren i dylika fall möjlighet
att efter 14 dagar bliva fri från sina förpliktelser enligt förevarande paragraf.
Beträffande tidsbestämda avtal får för uppfattning örn innebörden av förevarande
paragraf jämförelse göras med ett längre fram i lagen förekommande
stadgande örn särskild uppsägningsrätt för tidsbestämda avtal vid hembiträdes
sjukdom; för innehållet i nämnda stadgande torde jag senare få redogöra.
Da grunden för nu ifrågavarande stadgande örn hembiträdes rätt till naturaförmåner
och personlig tillsyn vid sjukdom är den hushållsgemenskap, som
är ladande mellan hembiträdet och arbetsgivaren, följer därav, såsom förut
antytts, att bestämmelsen bör äga tillämplighet allenast å hembiträden, som
ha sm bostad hos arbetsgivaren. Är hembiträdets sjukdom av den art, att
behov föreligger av vård å sjukvårdsinrättning, bör arbetsgivaren icke heller
vara skyldig att under den tid hembiträdet är intaget å sjukvårdsinrättningen
erlägga någon ersättning motsvarande hembiträdets naturaförmåner. Har arbetsgivaren
däremot föranstaltat örn att hembiträdet beredes vård annorstädes
än hos arbetsgivaren huvudsakligen för att undslippa de besvärligheter, som
hembiträdets vårdande hos arbetsgivaren skulle medfört, bör arbetsgivaren
naturligen icke på den grund bliva fri från sina förpliktelser mot hembiträdet.
I departementsförslaget har fördenskull valts den formuleringen, att arbetsgivaren
har att bereda hembiträdet bostad och kost jämte nödig personlig
tillsyn, »där ej behov av vård å sjukvårdsinrättning prövats föreligga och
intagning å sådan inrättning jämväl ägt rum».
I praktiken torde ofta komma att inträffa, att arbetsgivaren bestrider sjukvårdskostnader
för hembiträdet utöver dem, vilka åläggas arbetsgivaren i
lagen. Givetvis erhåller arbetsgivaren därigenom en fordran å hembiträdet.
För undanröjande av varje tvekan härom synes emellertid lämpligt att, såsom
hembiträdesutredningen föreslagit, uttrycklig anvisning härom lämnas i lagen.
8 §■
(Ilembiträdesutredningens förslag.) (Befolkning sutredning ens förslag.)
8 §• 8 §.
Hembiträde tillkommande kontant Hembiträde tillkommande kontant
lön skall, där ej annat överenskom- lön skall utbetalas för kalendermånad
mits, utbetalas för kalendermånad å i sista söckendagen i månaden,
sista söckendagen i månaden.
Ifrågavarande stadgande, mot vilket erinran ej framställts i remissyttrandena,
har i 8 § departementsförslaget upptagits i den av hembiträdesutredningen
föreslagna lydelsen.
9
(Uembiträdesutredningens förslag.)
9 §;
Ordinarie arbetstid skall, ändå att
annat förbehåll skett, sluta senast
klockan 19.
§■
(Befolkningsutredningens förslag.)
9 §•
Arbetstiden skall sluta senast
klockan 19. Har arbetstidens slutpunkt
genom särskild överenskom
-
73
Kungl. Majits proposition nr 217.
(Hembiträdesutredningens förslag.)
I lanthushåll må dock, när avtal
därom träffats, den ordinarie arbetstiden
för månaderna april—september
sluta senast klockan 20.
(Befolkning sutredning ens förslag.)
melse bestämts senare, är sådan överenskommelse
ej gällande.
I egentliga jordbrukshushåll må
dock efter särskild överenskommelse
mellan parterna arbetstiden för månaderna
april—september sluta senast
klockan 20.
För hembiträde, som anställts för
att uteslutande elller huvudsakligen
sköta barn (barnsköterska eller barnhusa),
gälla ej bestämmelserna om
arbetstidens slutpunkt.
Hembiträdesut red ningen.
Under rubriken Arbetstiden inom hembiträdesyrket ha i det föregående
uppgifter lämnats örn den tidpunkt på dagen, från vilken kvällsledighet — i
stadshushåll respektive på landet — regelmässigt plägar åtnjutas.
Beträffande hembiträdes rätt att förfoga över sin tid efter arbetets slut på
dagen lämnar hembiträdesutredningen, såvitt angår hembiträden i stadshushåll,
följande från den av socialstyrelsen anordnade enquéten hämtade uppgifter:
Enligt
arbetsgivaruppgifterna skulle cirka 9/io av de redovisade 3 181 hembiträdena
i stadshushåll (med bostad hos arbetsgivaren) äga förfoga över sin
tid efter arbetets slut för dagen. Socialstyrelsen framhåller emellertid, att
därmed icke torde vara sagt, att vederbörande få gå ut örn kvällarna. Styrelsen
anför härom:
»Då det angives, att hembiträdena skulle vara lediga alla kvällar efter
arbetstidens slut, måste den reservationen göras, att för en del hembiträden
denna ledighet endast torde innebära rätt för vederbörande att vistas på sitt
rum eller syssla med arbete för egen räkning. Relativt få husmödrar ha meddelat,
att deras hembiträden ha bestämda frikvällar (vanligen 1 å 2 per vecka).
Vid dylika tillfällen får hembiträdet ofta sluta sitt arbete något tidigare än
eljest och har rätt att tillbringa kvällen ute. Det framhålles i några fall, att
även övriga kvällar i regel äro lediga, ehuru man kommit överens örn att hembiträdet
då skall stanna inne, därest husmodern så önskar. Ibland bär man
det ordnat så, att hembiträdet måste stanna inne en eller ett pär bestämda
kvällar i veckan men för övrigt har rätt att gå ut, sedan arbetet för dagen är
slut. Ett trettiotal husmödrar av samtliga, som lämnat uppgifter, ha meddelat,
att deras hembiträden icke äga rätt att förfoga över sin tid efter arbetstidens
slut, vilket vanligen motiverats med att de måste passa barnen. Ytterligare
ett trettiotal har uppgivit, att vederbörande visserligen är ledig men
måste ''sätta in tebricka vid niotiden’ e. d.»
Yid enquéten framställdes till hembiträdena i stadshushåll en förfrågan
örn de i regel finge gå ut utan särskilt tillstånd, sedan dagens arbete vöre avslutat.
Av de redovisade 1 994 hembiträdena (med bostad hos arbetsgivaren)
uppgåvo närmare 8/.3 att de i regel icke behövde inhämta tillstånd, medan något
över 1/s uppgåvo, att de icke finge gå ut utan lov. Ett fåtal meddelade, att
de hade bestämda frikvällar eller att de måste vara inne vissa kvällar i veckan
men för övrigt hade rätt att gå ut. Socialstyrelsen anför i anslutning härtdl
följande.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
x>Det vanligaste bland de klagomål, som hembiträdena framföra, avser jämte
arbetstidens längd den bundenhet, som de känna genom att ej få fritt disponera
över sin tid, sedan arbetet för dagen är slut, såsom förhållandet är inom
andra yrken. Redan att be om lov för att få gå ut örn kvällarna synes för många
utgöra ett tvång, som de ha svårt att finna sig i, helst örn de, såsom ibland
synes vara fallet, måste redogöra för, vart de ämna gå och lova vara hemma
till ett bestämt klockslag. Mindre vanligt är av allt att döma, att de anställda
överhuvudtaget icke få gå ut örn kvällarna, men att detta förekommer, framgår
av åtskilliga uttalanden.»
Enligt de upplysningar, som vid enquéten erhållits från arbetsförmedlingsanstalter,
husmodersföreningar samt vissa sakkunniga institutioner och skolor
skulle det vara vanligt, att hembiträdena fritt förfogade över sin tid efter arbetstidens
slut, men det framhölls, att förhållandena vore mycket olika i olika
familjer och att denna fråga utgjorde en av de mest brännande. Det betonades,
att kraven på personlig uppassning understundom vore så stora, att hembiträdenas
ledighet därigenom bleve i hög grad inskränkt.
Beträffande hembiträden i lanthushåll framgick vid enquéten, att de allra
flesta husmödrarna funno det i sin ordning, att hembiträdet fritt disponerade
sin tid efter arbetets slut utan att arbetsgivaren hade kännedom örn hennes
förehavanden; vissa husmödrar uppgåvo dock att man helst såg, att hembiträdet
meddelade när hon gick ut, och att hembiträdet ofta frivilligt talade örn
vart hon gick. Emellertid anmärktes, att hembiträdet vid enstaka tillfällen
måste stanna hemma efter den ordinarie arbetstidens slut t. ex. vid bjudningar
eller för att passa barn, då husbondfolket var bortbjudet. Hembiträdena
syntes beträffande tiden efter det ordinarie arbetet slut hävda sin självbestämmanderätt
och några husmödrar uppgåvo till och med att hembiträdet
genast slutade sin anställning, örn man sökte hindra henne att gå ut örn
kvällarna.
Sammanfattningsvis anför utredningen, att hembiträdena i lanthushåll i
större utsträckning än stadshembiträdena förfogade över sin tid, sedan det
regelmässiga arbetet för dagen vore avslutat. Stadshembiträdena syntes i
större utsträckning än hembiträdena i lanthushåll få utföra visst extra arbete
örn kvällarna såsom vid bjudningar o. d.
Beträffande sättet för reglering av ledigheten efter den regelmässiga arbetstidens
slut anför utredningen:
En reglering härutinnan synes lämpligen böra åstadkommas genom ett
stadgande — av tvingande natur — angående den tidpunkt, vid vilken den
ordinarie arbetstiden senast skall sluta, jämte erforderliga bestämmelser
angående övertidsarbete. Att hembiträdet efter arbetstidens slut äger att
fritt förfoga över sin tid ligger i sakens natur. Vid fastställandet av nyssnämnda
tidpunkt för den ordinarie arbetstidens slut bör ledning hämtas från
de sedvänjor härutinnan, för vilka tidigare redogjorts. Enligt dessa sedvänjor
är den vanligast förekommande tidpunkten för det dagliga arbetets
slut, såvitt stadshushallen angar, kl. 19 å 20. Även för landsbygdens vidkommande
uppges flertalet av de redovisade hembiträdena i regel sluta sitt
arbete vid nyssnämnda tid, dock att en viss förskjutning efter årstiderna
gärna sker, så att arbetet på sommaren utsträckes längre men till gengäld
slutar tidigare vintertid. Vilken sluttid, som bör bestämmas vid en regie
-
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ring i lagstiftningens form av hembiträdenas arbetstid, lärer vara en ren avvägningsfråga.
Å ena sidan torde beaktas, att hembiträdets arbetstid med
nödvändighet måste sluta senare än vad husfaderns och övriga eventuellt förvärvsarbetande
familjemedlemmars arbetstid i allmänhet slutar. Å andra
sidan måste man emellertid tillse, att den ordinarie arbetstiden icke bestämmes
att sluta så sent, att hembiträdenas kvällsledighet blir oskäligt beskuren. Utredningen
har trott sig träffa ett lämpligt avgörande, då den ordinarie arbetstiden
-— i anslutning till vad mycket ofta redan nu är brukligt — föreslagits
skola sluta senast kl. 19. Med en dylik avgränsning av arbetstiden synes man
icke i alltför hög grad lägga hinder i vägen för den särskilt i de större städerna
förekommande vanan med en sen middagsmåltid; därest med angiven
begränsning av arbetstiden diskning eller annat efterarbete efter middagsmåltiden
icke medhinnes, lärer detta arbete få anstå till påföljande dag, där icke
överenskommelse träffas örn övertidsarbete på sätt nedan angives. Vad åter
angår de hem, där man regelmässigt plägar äta kvällsmat, torde arbetet med
sagda måltid — där den infaller efter kl. 19 — fa sa ordnas, att hembiträdet
iordningställer måltiden under den ordinarie arbetstiden, medan serverandet
av maten får ankomma på husmodern eller annan familjemedlem, allt såvitt
icke överenskommelse träffas örn övertidsarbete. Emellertid, må framhållas,
att utredningen ingalunda förbiser, att den angivna begränsningen av arbetstiden
kan komma att på sina håll medföra olägenheter och kanske i en ael
fall föranleda någon omläggning av måltidsvanorna. Dock torde med hänsyn
särskilt till den föreslagna möjligheten att träffa avtal örn öveitidsaibete
svårigheterna icke vara så stora, som man i förstone kanske är benägen att tro.
Från den angivna regeln, att den ordinarie arbetstiden skall sluta senast
kl. 19, har föreslagits ett undantag, nämligen med avseende på lanthushållen.
Här har föreslagits att, när parterna äro därom ense, den ordinarie arbetstiden
för månaderna april—september må sluta senast kl. 20. Detta u ridantagsstadgande
har föranletts därav, att sommarhalvåret ju är jordbrukets bråda
tid, då utearbetet merendels bedrives med en mycket lång daglig arbetstid,
och att det med hänsyn härtill synts påkallat att jämväl med avseende å det
husliga arbetet lämna möjlighet öppen till en något längre ordinarie arbetstid.
Det må i detta sammanhang erinras om att lantarbetstidslagen för motsvarande
period medgiver uttagande av en längre daglig arbetstid, än eljest, därvid sistsagda
lag dock anger den period, varunder längre arbetstid sålunda må uttagas,
till vecka vars första söckendag infaller under tiden.april—september; fullständif''
överensstämmelse med lantarbetstidslagens ifrågavarande .bestämmelse
har emellertid icke ansetts erforderlig, utan har i det framlagda föislaget tidsbestämningen
något förenklats. .. ..
I förevarande sammanhang må även ett annat spörsmål beröras, nämligen
frågan örn en eventuell förlängning av den ordinarie arbetstiden viss
eller vissa dagar i veckan i och för tillsyn eller övervakning av barn. Otvivelaktigt
vore det för de husmödrar, som ha minderåriga barn, av synnerligt
värde örn den ordinarie arbetstiden bestämdes att även omfatta en eller annan
kväll i veckan, vilka kvällar sålunda skulle bliva husmoderns »frikvällar».
Frågan lärer böra tillmätas särskild betydelse just i dessa dagar, då de sjunkande
födelsesiffrorna utgöra ett av våra mest brännande problem. Det torde
nämligen icke kunna förnekas, att bland alla de faktorer av skilda slag, som
föranlett och föranleda den låga nativiteten i vårt land, även ingår mödrarnas
tilltagande olust inför den bundenhet, som förekomsten av småbarn i hemmet
regelmässigt medför. En lagregel av den föreslagna innebörden, enligt vilken
hembiträdenas ordinarie arbetstid alltid skulle sluta senast kl. 19, kan därför
för mödrarnas vidkommande synas lägga sten på börda och därigenom komma
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
att ytterligare öka obenägenheten att sätta barn till världen. Utredningen har
även med hänsyn till vad sålunda anförts övervägt, att från regeln örn arbetstidens
slut kl. 19 föreslå ett undantagsstadgande för hembiträden, anställda
i familjer med barn; en dylik regel skulle exempelvis vara av den innebörden,
att i den ordinarie arbetstiden skulle två kvällar i veckan ingå sådan »vakttjänst»,
varom här är fråga. Emellertid har denna tanke likväl övergivits. Det
torde nämligen vara mycket problematiskt, örn den ifrågasatta anordningen
verkligen skulle vara till fördel för familjer med småbarn. Redan nu är det,
som bekant, svårare för dessa familjer att få goda hembiträden än för de
barnlösa familjerna. Och skulle man lagfästa en regel, enligt vilken den ordinarie
arbetstiden skulle vara längre för hembiträdena i de barnägande familjerna,
ligger det tvivelsutan nära till hands att antaga, att hembiträdena skulle
— ännu mer markerat än vad för närvarande är fallet — undvika att taga
tjänst hos familjer med barn. Den ifrågasatta lagregeln kan sålunda tänkas
verka i rakt motsatt riktning mot vad man med densamma åsyftade. Utredningen
har därför låtit detta förslag falla. Det helt visst mycket behjärtansvärda
syfte man med det diskuterade förslaget velat tillgodose har utredningen
i stället sökt beakta vid utformandet av reglerna för övertidsarbete.
Nu ifrågavarande bestämmelser böra enligt utredningen vara av tvingande
natur och ha karaktären av minimibestämmelser. Detta innebure, att en överenskommelse,
varigenom ett hembiträde frånsäga sig rätt till fritid eller åtnöjt
sig med sämre förmåner därutinnan än lagen angåve, skulle vara ogiltig
och utan verkan. Av lagstiftningens minimikaraktär följde vidare, att den
icke riktade sig mot redan nu till äventyrs utgående bättre fritidsförmåner
eller utgjorde något som helst hinder för de hembiträden, som så kunde, att
i fortsättningen förvärva sig sådana bättre förmåner. Det vore alltså endast
överenskommelse, varigenom avsåges att till hembiträdets nackdel ändra på
de i lagen givna bestämmelserna, som saknade rättslig verkan. Skulle ett ingånget
avtal delvis innebära sämre och delvis bättre förmåner än vad i lagen
angåves, t. ex. senare kvällstid men mera egentlig fritid, torde de överenskomna
bättre förmånerna böra gälla, medan däremot i stället för den överenskomna
kvällsledigheten skulle gälla vad i lagen därutinnan angåves.
Yttrandena ever hembiträdesutredningens
förslag.
I ett stort antal yttranden ha framhållits de svårigheter, som särskilt i de
större städerna, komme att förorsakas av att tidpunkten för det ordinarie
arbetets slut på dagen fastställts till kl. 19. Yrkanden örn uppmjukning av
nämnda bestämmelse ha framställts. Emellertid konstateras i några av dessa
yttranden, att den dagliga arbetsidén skulle bliva alltför lång, örn tidpunkten
för det ordinarie arbetets avslutande sattes senare än kl. 19, varför förslaget
tillstyrkes.
Socialstyrelsen framhåller, att det i de större städerna numera vore alltmera
vanligt, att middagsmålet — bland annat med hänsyn till den tidrymd,
som erfordrades för de arbetande familjemedlemmarna att förflytta sig från
arbetsplatsen till hemmet — icke kunde sättas till tidigare tidpunkt än kl. 18,
ofta än senare. I sådana fall framträdde tydligt den stora skillnaden mellan
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
olika hembiträden i fråga om möjligheterna att snabbt utföra dagens avslutningsarbeten.
Det kunde åtminstone för husmödrarna icke sägas innebära
en tillfredsställande lösning att, såsom utredningen förordade, låta middagsdisken
kvarstå till påföljande morgon. Starka skäl talade därför för en framflyttning
av tidpunkten för arbetets avslutande från kl. 19 till 19.30. Styrelsen
skulle med hänsyn till det obestridliga behovet inom storstäderna av ätt det
husliga arbetet finge pågå något längre än till kl. 19 helst ha velat se att
kl. 19.3 0 fastställdes som slutpunkt för arbetstiden. Emellertid måste beaktas,
att det kunde vara möjligt, att vid en sådan lösning av frågan en tendens
skulle framträda att låta arbetet pågå ändå till kl. 19.3 o även i de hem, där
några särskilda skäl, som oundvikligen föranledde därtill, icke förelåge. Självfallet
borde den önskan respekteras, som funnes hos hembiträdena, att sa snart
som möjligt få slutföra arbetet, så att fritiden icke började alltför sent. Med
hänsyn därtill syntes man icke kunna fastställa den generella tidpunkten för
arbetets slut till senare än kl. 19. Styrelsen ville emellertid förorda ett
system, varigenom tidpunkten för arbetets normala avslutande fastställdes
till kl. 19 i allmänhet och till kl. 19.3 0 för den händelse en mot den salunda
gjorda förlängningen av arbetstiden svarande ledighet bereddes hembiträdena
som kompensation. Lagtekniskt skulle skillnaden mellan det arbete, som
bomme att ligga mellan kl. 19 och 19.3 0, samt det arbete, som kunde komma
att utföras efter sistnämnda tidpunkt, bliva, att någon särskild överenskommelse
angående övertidsarbete ej skulle förutsättas för arbete före kl. 19.3 0
samt att kompensation i form av annan ledighet alltid skulle givas och fråga
örn övertidsersättning förty ej skulle uppkomma.
Även riksförsäkringsanstalten framhäver starkt de svårigheter, som —
särskilt i de större städerna — skulle uppkomma genom att tidpunkten för
det ordinarie arbetets slut fastställdes till kl. 19. Anstalten pekar särskilt på
de affärsanställda och på det betydande antal i allmän eller enskild tjänst
anställda befattningshavare, som på grund av sina tjänstgöringsförhållanden
intoge sin huvudmåltid sent på eftermiddagen efter slutat arbete. Därest
såväl man som hustru hade sådan arbetstid, kunde hembiträdet av lättförklarliga
skäl ofta icke beredas någon som helst kompensation för utfört övertidsarbete
i form av ledighet under den ordinarie arbetstiden. Trots nu anförda
förhållanden funne anstalten sig böra avstå från att föreslå en senare
tidpunkt för arbetets avslutande. Det måste nämligen, anför anstalten, i
socialt hänseende anses otillfredsställande med en så lång arbetstid, som
skulle bliva fallet, örn tidpunkten för det ordinarie arbetets avslutande i hushållen
i allmänhet sattes senare än kl. 19. Ihågkommas bordo att tidpunkten
för arbetets påbörjande icke fastslagits i lagen och att, med hänsyn till de
skiftande förhållanden, varunder det husliga arbetet bedreves, en sådan tidpunkt
ej holler lämpligen kunde fastställas. Det husliga arbetet torde för
hembiträdets del som regel taga sin början någon timme innan hushållets i
förvärvsarbete sysselsatta medlemmar skulle begiva sig till arbetsplatsen, i
familjer med barn i skolåldern åtskilligt tidigare.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Yrkanden örn uppmjukning av bestämmelsen om tidpunkten för det ordinarie
arbetets slut på dagen lia framställts av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
t Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus,
Hallands, Alvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Gävleborgs
Ian Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Br emerdörbundet
och svenska lantarbetsgwareföreningen. I den mån motförslag framläggas gå
dessa som regel ut på en framflyttning av tidpunkten till kl. 19.30. Länsstyrelserna
i Södermanlands, Jönköpings och Malmöhus län föreslå skyldighet
tor hembiträdet att en eller annan dag i veckan tjänstgöra efter kl. 19 oavsett
örn arbetsgivaren hade småbarn eller ej. Sistnämnda länsstyrelse framhåller
att örn man inskränkte antalet sådana dagar till en i veckan kunde icke rimngtvis
sagås att man trätt hembiträdets rätt för nära. Blotta tillvaron av en
agfast regel örn denna skyldighet skulle vara ägnad att främja det intresse
et har gällde, nämligen att husmödrar i familjer med mera begränsade ekonomiska
resurser skulle kunna utan alltför betungande offer erhålla någon
Inkvall for deltagande i umgänge eller för besök å teater, biograf eller dylikt.
Såsom en menlig följd av att det ordinarie arbetet bestämmes skola sluta
kl. 19 framhålla länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands län, att bestämmelsen
i vissa fall motverkade det legitima önskemålet, att familjen skall
unna något så nar helt samlad och i relativ ro avsluta dagens huvudmåltid.
. bvenska lantarbetsgivareföreningen påpekar, att vid åtskilliga egendomar
saval större som mindre arbetet i ladugården regelmässigt måste pågå till
kl. 19 Därest i dylikt fall djurskötaren hade kosten i arbetsgivarens hushåll
vore det tydligt, att hushållsarbetet därstädes ej kunde avslutas förr än vid
en senare tidpunkt För jordbrukets del vore det med hänsyn därtill nödvändigt
att tidpunkten för det husliga arbetets avslutande ej heller under
vinterhalvaret fastställdes till tidigare klockslag än kl. 20.
Befolkningsutredningen.
Utredningen laar undersökt, örn det ej skulle vara möjligt att fixera även
en tidigaste punkt för arbetets början på morgonen, förslagsvis kl. 6. Denna
inskränkning i arbetstiden skulle främst bliva av betydelse för sådana lantushall,
dar hembiträdet aven deltoge i mjölkningsarbetet. För att söka utröna
hur de närmast sakkunniga myndigheterna på området såge på möjligleten
av en sadan inskränkande bestämmelse har utredningen gjort förfrågan
arom hos svenska mejeriernas riksförening och vissa hushållningssällskap
rliksforenmgen har därvid meddelat följande.
nr4lIn°P ettsäkerligei1 synnerligen stort antal lanthushåll, särskilt vid mindre
I vis a fa 1 t°orrdJ° brnk’ df+ltar det anställda hembiträdet i mjölängen
1 vis.,a fall tolde man ha att rakna med att hon har att ensam utföra miolk
ningen av hela besättningen på gården mjolJi
tidnuXÄ^ingen
verIftälle,S P tider- som 1 ^gel bestämmas av den
är ; 5 ’td mjölken avhamtas vid vägen av mjölkskjutsarna. Denna tidpunkt
\ sm. ^r beroende av avstandet till mejeriet från gården. I de fall då
garden ar belägen pa ett längre avstånd från mejeriet, i första hand de gårdar
som aro belägna vid andpunkten av transportlinjen, torde mjölken avhämtas
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
så tidigt som före kl. 7 f. m. I sådant fall måste mjölkningen påbörjas vid
5-tiden på morgonen, så att dels hela besättningen hinner avmjölkas, dels
mjölken avkylas och dels föras till uppsamlingsplatsen vid vägen.
Ett genomförande av förslaget skulle, då hembiträdet deltager i mjölkningen,
leda till antingen att morgonmjölken från de gårdar, som äro belägna
långt från mejerierna, icke kunna levereras till dessa eller ock att tidpunkten
för transporternas påbörjande finge uppskjutas. Båda dessa alternativ innebära
uppenbara nackdelar. Jämväl under fredsförhållanden är det angeläget,
att mjölken i största möjliga utsträckning levereras till mejerierna och att
alltför lång tid icke förflyter mellan mjölkningen och inleveransen till mejeriet.
Att vad som nu sagts är oundgängligen nödvändigt under den nuvarande
krissituationen, torde icke behöva påpekas. Yad så_ angår det andra
alternativet, att tidpunkten för mjölktransporternas påbörjande skulle uppskjutas,
så är detta för mejeriernas vidkommande förenat med den största
olägenhet såsom medförande en omläggning av hela driften, då mjölken icke
skulle inkomma till mejerierna förrän i vissa fall betydligt senare än nu. Under
de tider då mjölkleveranserna äro särskilt stora, skulle detta kunna leda till
att den sammanlagda invägningen under en dag icke kunde avverkas.
Med hänsyn till mjölkhushållningen anser sig riksföreningen på grund av
vad som anförts ha skäl att bestämt avstyrka genomförandet av den ifrågasatta
bestämmelsen.
Skulle en bestämmelse av förevarande slag ändock anses böra införas,
anser sig riksföreningen icke kunna underlåta att påpeka, att den kan leda till
att husmödrarna nödgas verkställa mjölkningen under tid, då hembiträdet
skulle äga rätt till vila. Huru detta skulle uppfattas av lantbrukarna, torde
här icke behöva nämnas, särskilt i de fall, då husmödrarna på grund av uppnådd
ålder och inträdande minskad arbetsförmåga anställt hembiräde för vinnande
av lättnad i arbetet.
Av de tillfrågade hushållningssällskapen — Östergötlands, Malmöhus,
Gävleborgs och Västerbottens läns hushållningssällskap — avstyrka de tre
förstnämnda förslaget, medan Västerbottens läns hushållningssällskap tillstyrker
detsamma.
Befolkningsutredningen anför för egen del:
Befolkningsutredningen har känt sig tveksam örn de gjorda invändningarna
verkligen ha tillräcklig bärkraft. Lagstadgade bestämmelser örn hembiträdenas
arbetsförhållanden föreslås till införande, därför att man vill undvika
sådana arbetsförhållanden, som avskräcka den kvinnliga arbetskraften
att ägna sig åt hembiträdesyrket. Hen tidiga morgonmjölkningen utgör otvivelaktigt
ett motiv för arbetskraften att söka sig från jordbrukshem och till
andra sysselsättningsgrenar. Het förefaller sannolikt, att det borde vara lättare
att rationalisera arbetet inom mejerihanteringen än att bibehålla arbetsförhållanden,
som uppenbarligen måste bidraga till att försvåra arbetsanskaffningen
för jordbruket. Skulle denna väg icke vara framkomlig, borde det
likväl inte vara omöjligt att stadga en viss begynnelsetid, exempelvis kl. 6.
Skulle mjölkningsarbetet kräva tidigare begynnelsetid, finge parterna träffa
överenskommelse härom, varvid hembiträdet garanterades antingen kompensation
i form av ledighet eller viss ersättning, vars storlek icke behövde fixeras
i lagen. Henna ståndpunkt har utredningen intagit, när det gällt den
s. k. vakttjänsten hos barnfamiljerna, vartill utredningen återkommer under
nästa paragraf.
Inför de sakkunniga myndigheternas bestämda avstyrkande har befolkningsutredningen
emellertid avstått från att framlägga förslag örn en fixerad
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
tid för arbetets början på morgonen. Denna sak får alltså tills vidare bli beroende
av omständigheterna i det särskilda fallet och bli föremål för överenskommelse
mellan parterna vid arbetsavtalets ingående.
Yttrandena över befolkningsutredningens
förslag.
Svenska arkets givareförening en finner det orimligt att i lagen generellt
stadga, att arbetstiden skulle sluta kl. 19 och att det måste bero av särskild
överenskommelse mellan arbetsgivaren och hembiträdet, örn något arbete
skulle utföras därutöver. Vid fastställandet av detta klockslag hade
man uppenbarligen icke tagit någon hänsyn till att särskilt i städerna dagens
huvudmåltid ofta icke kunde vara avslutad vid denna tidpunkt med
hänsyn till den arbetstid, som familjemedlemmarna själva hade att iakttaga
i sitt dagliga arbete. Att en dylik bestämmelse ur befolkningspolitisk synpunkt
vore uppenbart skadlig sade sig självt.
Särbestämmelsen för jordbruksliushåll avstyrkes av statens arbetsmarknadskommission,
riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund. Kommissionen
säger sig icke finna välbetänkt att på detta sätt ställa arbetskraften i jordbrukshushållen,
där som regel hembiträdena finge börja sitt arbete tidigare
än i andra hushåll, i en i formellt hänseende sämre ställning än andra hembiträden
vad beträffade arbetstidens slutpunkt. Därest så skedde kunde förväntas,
att jordbrukshushallen, som redan nu hade avsevärda svårigheter
att erhålla tillräckligt med arbetskraft, skulle få sin konkurrensförmåga i
detta hänseende ytterligare nedsatt.
Vad beträffar tidpunkten för arbetets början påpekar landsorganisationen,
att i fråga örn andra hembiträden än de i lanthushåll anställda något
hinder icke mötte att i lag fastställa den tidigaste tidpunkten för arbetets
början till kl. 6. Gentemot farhågan att ett sådant fastställande skulle kunna
bliva normerande och föranleda arbetsgivarna att kräva att arbetet påbörjades
tidigare än vad som vore nödvändigt genmäler landsorganisationen
att då arbetstidens faktiska förläggning givetvis skulle ankomma på avtal
mellan parterna nämnda farhåga icke vore av sådan praktisk betydelse att
hänsyn till densamma borde förhindra en reglering av frågan. Avsaknaden
av regler örn »morgonarbetstid» kunde enligt landsorganisationen uppenbarligen
lätt göra bestämmelserna örn kompensation för kvällsarbetstid
illusoriska.
Ordet barnhusa bör, enligt vad högerns centrala kvinnoråd framhåller,
utgå dels på grund av att uttrycket barnhusa kunde tolkas på olika sätt
och därigenom erbjöde möjlighet till undanflykter från lagen, dels ock enär
rekryteringen kunde försvåras, örn ifrågavarande kategori ställdes utanför
bestämmelserna örn arbetstidens slutpunkt. Ett helt annat förhållande förelåge
beträffande barnsköterskor, som i regel anställdes för kortare tid.
Hembiträdesföreningarnas centralkommitté säger sig vara tveksam örn lämpligheten
av att i fråga örn fritiden göra undantag för barnhusor, enär denna
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
kategori av hemarbetande vore att jämställa med hembiträden utan särskild
utbildning för barnavård. De utförde i hem, där husmodern hade förvärvsarbete
utom hemmet, alla liemsysslor. Kommittén befarade, att genom en
sådan undantagsbestämmelse situationen för familjer med barn skulle ytterligare
försvåras, enär bestämmelsen direkt uppmuntrade till anställning i
barnlösa familjer.
Lagen är, såsom förut nämnts, avsedd att innefatta en fritidsreglering.
Den primära uppgiften blir vid sådant förhållande att bestämma, när på
dagen arbetet ordinärt skall börja och sluta.
Vad beträffar tidpunkten för arbetets början har man emellertid vid de
överväganden, som av hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen
ägnats denna fråga, ansett sig nödsakad avstå från att meddela några bestämmelser.
Anledningen härtill är de särskilda förhållanden, som i jordbrukshushåll
råda därutinnan att hembiträdena ofta lia att deltaga i mjölkningsarbetet.
Distributionstekniska skäl nödvändiggöra, att mjölkningsarbetet
på många håll påbörjas före kl. 6. Utan en närmare utredning
örn möjligheten att undanröja hindren för ett senare påbörjande av mjölkningsarbetet
torde det icke låta sig göra att fastställa en generell regel
örn den tidpunkt, då hembiträdena skola påbörja sitt ordinarie arbete. Att
reglera frågan allenast för stadshushållens vidkommande synes mig icke
heller möjligt, enär den särställning för jordbrukshushållen, som därigenom
skulle markeras, kan antagas än ytterligare öka obenägenheten att antaga
hembiträdesplats i jordbrukshushåll. Den beklagliga ofullständighet, som
måste anses vidlåda en fritidsreglering, vilken icke befattar sig med tidpunkten
för det ordinarie arbetets början, torde därför icke kunna för
närvarande hävas.
När det gäller att bestämma tidpunkten för det ordinarie arbetets slut,
möter man den i flera remissyttranden omliandlade svårighet, som sammanhänger
med de sena måltidsvanorna i våra större städer. Det har därför i
åtskilliga remissyttranden föreslagits, att tidpunkten för det ordinarie arbetets
slut, vilken av hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen föreslagits
till kl. 19, skulle flyttas till kl. 19.so. Häremot talar med styrka
den omständigheten att hembiträdenas ordinarie arbetstid även utan en
sådan förskjutning av tidpunkten för dess slut blir avsevärt längre än inom
de yrken, som beträffande den kvinnliga arbetskraften stå i konkurrensförhållande
till liembiträdesyrket. Det kan också befaras, att i händelse
ändring av förslagen i sådan riktning skulle företagas tiden mellan kl. 19
och 19.3 0 skulle utnyttjas även av arbetsgivare, som skulle kunna äga möjlighet
att förlägga middagsmålet till tidpunkt före kl. 18. "Vid en avvägning
av de motsatta partsintressen, som här göra sig gällande, bör även beaktas,
att någon begränsning i möjligheten att efter överenskommelse med hembiträdet
påkalla övertidsarbete icke är föreslagen annat än i fråga örn minderåriga
hembiträden samt att, enligt vad jag i det följande ämnar föreslå,
kompensationen för övertidsarbete i första hand skall utgå i form av mot
Bihang
till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 210 44 6
Departe
ments
chefen.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
svarande fritid å annan tid. Jag vill erinra om att anordningar måste vidtagas
för att hembiträdet skall komma i åtnjutande av ledighet en vardag i veckan
efter kl. 14. Det torde icke såsom allmän regel kunna göras gällande, att
hembiträdets fritid omöjligen kan för vecka utökas med det mått av kompensation,
som svarar mot en halv timmes övertid under de av veckans
dagar, då familjemedlems förvärvsarbete hindrar förläggandet av middagsmålet
till sådan tidpunkt att hembiträdets arbete kan vara avslutat kl. 19.
Jag finner därför icke tillräcklig anledning föreligga till ändring av vad
hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen föreslagit på denna
punkt.
Den bestämmelse örn möjlighet till utsträckning under månaderna april—
september av arbetstiden i jordbrukshushåll, som ingår i de föreliggande
förslagen, har upptagits jämväl i departementsförslaget. Trots de olägenheter,
som med hänsyn till rekryteringen av hembiträden till jordbrukshushåll
äro förenade med en dylik särbestämmelse, torde den icke kunna undvaras,
enär under den för jordbruket bråda årstiden de med sådd och skörd
sysselsattas arbete icke kan städse avslutas å sådan tid, att hembiträdets
åligganden i sin tur kunna fullgöras till kl. 19.
I befolkningsutredningens förslag innehåller 9 § slutligen ett stadgande av
innehåll att bestämmelserna om arbetstidens slutpunkt ej gälla för hembiträde,
som anställts för att uteslutande eller huvudsakligen sköta barn (barnsköterska
eller barnhusa). Att 9 § i hembiträdesutredningens förslag ej innehåller
något motsvarande stadgande beror därpå att enligt 2 § i dess förslag barnsköterskor
— dock endast examinerade — äro helt undantagna från lagens
tillämpning. Att lagens kvällstidsreglering icke kan gälla för dem, vilka
ha till huvudsaklig uppgift att sköta barn, synes ostridig! Genom befolkningsutredningens
formulering av stadgandet synes emellertid risk föreligga
för försök att kringgå lagen genom att giva beteckningen barnhusa åt en befattning,
där skötseln av barn icke utgör huvudsaken. I departementsförslaget
har därför, utan att respektive befattningar givits någon benämning,
allenast stadgats, att nu ifrågavarande paragraf icke är tillämplig, där uppgiften
uteslutande eller huvudsakligen består i att sköta barn.
10 §.
(Hembiträdesutredningens förslag.)
11 §•
Hembiträde äger åtnjutafritid under
minst följande tider:
a) var tredje söndag eller annan
allmän helgdag, därvid fritiden skall
räknas från den ordinarie arbetstidens
slut föregående dag till tidpunkten för
arbetets början påföljande dag,
(Befolkningsutredningens förslag.)
11 §•
Hembiträde äger åtnjutafri tidunder
minst följande tider:
a) antingen var tredje söndag eller
annan allmän helgdag, därvid fritiden
skall räknas från arbetstidens slut
föregående dag till tidpunkten för
arbetets början påföljande dag,
eller varannan sön- eller helgdag
under tiden från kl. 13 till tidpunkten
för arbetets början påföljande dag,
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
83
(Hembiträdesutredningens förslag.)
b) en vardag varje vecka efter kl.
14, samt
c) den 1 maj efter kl. 13, för såvitt
fritid nämnda dag ej åtnjutes jämlikt
stadgandet under a);
dock att, när avtal därom träffats,
kelgdagsfritiden i stället må förläggas
till varannan sön- eller helgdag ock
avse tiden från kl. 13 till tidpunkten
för arbetets början påföljande dag.
Innefattar avtalet i något avseende
mindre förmåner för hembiträdet än
ovan sägs, vare avtalet i sådan del
ogillt.
Där annan överenskommelse ej träffats,
skall helg dag sfritid åtnjutas första
gången å tredje sön- eller helgdagen eller,
där helgdagsfritiden skall förläggas till
varannan sådan dag, å andra sön- eller
helgdagen efter anställningens början
samt vardagsfriheten förläggas till onsdagarna.
Hembiträdesutredningen.
De av socialstyrelsen gjorda statistiska undersökningarna omfattade även
frågan örn förekomsten över huvud av söndags- respektive vardagsledighet
samt örn förläggningen av denna fritid för de hembiträden, som kommo i
åtnjutande därav. A sid. 91—98 i utredningens betänkande lämnas en redogörelse
härför, till vilken hänvisas. Här skola endast återgivas några sammanfattande
resultat av undersökningarna.
Beträffande hembiträden i stadshushåll yttrar socialstyrelsen rörande de
vunna upplysningarna:
Det ligger i sakens natur, att man på grundval av de föreliggande uppgifterna
rörande hembiträdenas fritid knappast kan fälla något generellt omdöme
beträffande frågan örn hembiträdenas mera regelbundna ledighet. Att
det icke är ovanligt, att de i husligt arbete anställda över huvud taget sakna
dylik ledighet, synes likväl framgå därav, att så uppgivits vara förhållandet
beträffande nära av de hembiträden, örn vilka husmödrarna lämnat uppgifter,
och över Vs av de hembiträden, som själva besvarat de utsända frågeformulären.
För de övriga är ledigheten ordnad på en mångfald olika sätt,
beroende på hushållens måltidsvanor o. d. Rätt allmänt synes vara, att
hembiträdena äro lediga på söndagseftermiddagarna, varvid enligt uppgift
från åtskilliga husmödrar familjen brukar äta tidig middag (omkring kl. 16)
eller »frukostmiddag» (omkring kl. 14). I landsorten synas de anställda
mestadels ha fritt varje söndagseftermiddag, men en del uppgivas ha ledigt
endast var tredje eller fjärde söndag, då de emellertid pläga vara fria hela
dagen. I Stockholm tycks det vara vanligt, att hembiträdena ha ledigt
varannan söndag (från'' kl. 11 ä 14). Vardagsledighet förekommer på det
hela taget i något mindre omfattning än söndagsledighet, särskilt i mindre
(Befolkningsutredningens förslag.)
b) en bestämd vardag varje vecka
efter kl. 14,
c) den 1 maj efter kl. 13, för såvitt
fritid nämnda dag ej åtnjutes jämlikt
bestämmelserna under a).
Innefattar arbetsavtal i något avseende
mindre förmåner för hembiträde,
än som stadgas bär ovan örn fritid,
är avtalet ogiltigt i sådan del.
De under a) omnämnda söndagsledigheterna
kunna tillämpas omväxlande.
Bestämmelserna om fritid gälla ej
för barnsköterska eller barnhusa.
84
Kungl. Majda proposition nr 217.
städer oell landsbygdssamhällen. Flertalet hembiträden med vardagsledighet
synas åtnjuta dylik ledighet en gång per vecka, i regel från kl. 14 h 17.
I fråga om motsvarande förhållanden i lanthushåll lia av de sakkunniga
institutioner m. fl. från södra Sverige, vilka lämnat uppgifter till socialstyrelsen,
ungefär tre fjärdedelar ansett det vanligt, att hembiträdena åtnjöte
bestämda fritider. Motsvarande andel för mellersta Sverige var tre
femtedelar och för norra Sverige en tredjedel. Uppgifterna angående ledighetens
omfattning och förläggning varierade i hög grad. I ett flertal fall
framhölls att man brukade överenskomma, att ledigheten skulle omfatta varannan
eller var tredje söndag. I åtskilliga av enquétesvaren betonades
emellertid, att bestämda fridagar ej erliöllos men väl extra ledighet vid olika
tillfällen, såsom för inköp i närliggande samhälle, vid familjehögtider, marknader
m. m. Beträffande söndagsledigheten anmärktes från en del håll, att
sådan ledighet visserligen kunde givas men ej på bestämda tider. Andra
framhöllo, att de, som ej deltogo i mjölkning, i regel voro fria sön- och
helgdagar efter morgonsysslorna.
Av en jämförelse mellan de för stads- respektive lanthushållen lämnade
uppgifterna syntes enligt socialstyrelsen framgå, att fritiden inom lanthushållen
i större utsträckning vore förlagd enbart till söndagarna, medan
ledighet både sön- och vardagar eller endast vardagar vore relativt vanligare
för stads- än för lanthembiträdena. Söndagsledigheten återkomme för stadshembiträdena
ofta varje söndag, därvid fritiden endast omfattade tiden från
kl. 14 ä 17, under det att man på landet i större utsträckning hade ledigt
endast var tredje eller var fjärde söndag men till gengäld hela dagen.
Beträffande söndagsledigheten anmärker utredningen, att båda de
förekommande huvudtyperna — nämligen antingen i form av en helledig
söndag, därvid ledigheten återkomme mera sparsamt såsom var tredje eller
var fjärde söndag, eller såsom halvdagsledighet, som till gengäld finge åt
njutas var eller varannan söndag — syntes förtjänta av beaktande vid en
reglering lagstiftningsvägen av hembiträdenas fritidsförhållanden. Utredningen
föreslår därför två olika möjligheter för förläggning av söndagsfritiden:
antingen skall fritiden åtnjutas var tredje söndag, därvid fritiden skall
räknas från ordinarie arbetstidens slut föregående dag till tidpunkten för
arbetets början påföljande morgon, eller ock skall fritiden förläggas till
varannan söndag och avse tiden från kl. 13 till tidpunkten för arbetets
början påföljande morgon.
Beträffande frågan i vad mån de allmänna helgdagarna skola jämställas
med söndagarna yttrar utredningen:
Emellertid påkallas härvid särskild uppmärksamhet av spörsmålet, i vad
mån de allmänna helgdagarna vid fritidens beräknande skola jämställas med
söndagarna. Vid en reglering lagstiftningsvägen av denna fråga torde man
knappast — såsom fallet är vid söndagsledigheten — hava någon mera
allmängiltig sedvänja att anknyta lagstiftningen till. Dock torde det icke
vara ovanligt, att vid dubbelhelgdagarna, d. v. s. vid påsk, pingst och jul,
hembiträdet erhåller ledigt endera dagen, helt eller delvis. Utredningen
85
Kungl. Majda proposition nr 217.
anser för sin del rimligt, att man i förevarande hänseende helt likställer
de allmänna • helgdagarna med söndagarna; enligt förslaget skola därför
sön- och helgdagar räknas i en följd och hembiträdet äga åtnjuta fritid
var tredje (respektive varannan) sådan dag. En dylik anordning har synts
vara enklare och i praktiken mera lättillämplig än örn helgdagsfritiden skulle
beräknas efter en särskild turordning, skild från vad som gällde beträffande
söndagarna.
Vilketdera av de båda alternativen för söndagsledigheten som i det särskilda
fallet skulle gälla, ägde enligt utredningen vederbörande kontrahenter
att själva bestämma. För den händelse överenskommelse ej träffats föreslås
alternativet med fritid var tredje sön- eller helgdag skola gälla. Utredningen
anser detta alternativ vara det som bäst motsvarade hembiträdenas
önskemål.
Såsom en ordningsbestämmelse föreslår utredningen vidare att, där ej
annan överenskommelse träffats, helgdagsfritid första gången skulle åtnjutas
å tredje sön- eller helgdagen eller, där helgdagsfritiden skulle förläggas
till varannan sådan dag, å andra sön- eller helgdagen efter anställningens
början.
Efter erinran om lagstiftningen örn den 1 majs likställande i vissa hänseenden
med allmän helgdag anför utredningen, att då helgdagsfritiden icke
infölle just å nämnda dag en särbestämmelse syntes erforderlig, enligt vilken
fritid det oaktat skulle åtnjutas denna dag. Dock torde det knappast vara
påkallat att med avseende å denna utom tur infallande fridag föreskriva
heldagsledighet utan syntes det lämpligt att ledigheten skulle gälla från
kl 13 för återstoden av dagen.
I fråga örn vardagsfritiden anför utredningen:
Såsom av socialstyrelsens utredning framgår, förekommer i en betydande
utsträckning, att hembiträdena åtnjuta fritid jämväl vissa vardagar, vanligen
en gång i veckan, därvid fritiden brukar räknas från klockan 14 eller något
senare. Denna vardagsfritid torde synnerligen ofta förläggas till onsdagarna.
Den sålunda uppkomna sedvänjan med vardagsledighet en halv dag i veckan
synes vara av beskaffenhet att böra upptagas i den tilltänkta lagen. Då
hembiträdena, enligt utredningens förslag, skola vara i tjänst två sön- och
helgdagar av tre, torde det icke vara mer än rimligt, att viss ledighet i
stället beredes dem å vardagar. Därtill kommer, att en dylik särskild yardagsledighet
är nödvändig för att hembiträdena överhuvud skola hava möjlighet
att verkställa uppköp och dylikt för egen räkning. Utredningen har på
grund härav föreslagit, att fritid skall åtnjutas en vardag varje vecka, därvid
fritiden skall räknas från kl. 14 för återstoden av dagen. Då onsdagen i stor
utsträckning vunnit hävd såsom speciell ledighetsdag, har vidare föreslagits
att, där annan överenskommelse ej träffats, denna vardagsledighet skall förläggas
till onsdagarna.
Yttrandena över hembiträdesutredningens
förslag.
Svenska lantarbetsgivarcjöreningen framhåller, att arbetsgivaren borde äga
rätt att avgöra, vilketdera av de båda söndagsalternativen som borde tilllämpas
samt att under tjänstetiden övergå från det ena alternativet till det
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
andra. Med hänsyn bland annat till att handmjölkning vid vissa egendomar
utfördes på sommaren men ej på vintern kunde det vara behövligt med en
växling i fråga örn fridagssystemet.
Jämväl socialstyrelsen förordar angivande i lagen av att de båda alternativen
för söndagslediglieten kunna tillämpas omväxlande. De böra dessutom
enligt styrelsens mening vid den redaktionella utformningen jämställas.
Hallands läns hushållningssällskaps hemarhetsnämnd anser bestämmelsen att
vardagsfritiden borde förläggas till onsdagarna olämplig för lanthushållen,
då det på grund av brådskande arbete kunde vara svårt att alltid förlägga
fritiden till nämnda dag. I lanthushållen torde i många fall lördagen bättre
lämpa sig för uttagande av vardagsfritiden, då jordbruksarbetet numera slutade
kl. 13 dessa dagar.
Befolkningsutredningen.
Utredningen har jämställt de båda alternativen för söndagsledigheter
samt angivit, att ledigheterna kunde tillämpas omväxlande. Förslaget att
vardagsfriheten skall avse en »bestämd» dag i veckan innebär enligt utredningen,
att överenskommelse örn denna dag skall träffas. Bestämmelsen örn
när helgdagsfritid första gången skall åtnjutas för det fall att överenskommelse
ej träffats torde enligt utredningen kunna utgå såsom onödig, då
parterna under hand borde kunna komma överens därom.
Yttrandena över betölkningsutredningens
förslag.
Rilcsförsäkringsanstalten anför:
Enligt lagen örn arbetarskydd skall arbetare för varje period av sju dagar
i regel åtnjuta sammanhängande ledighet av minst tjugufyra timmars varaktighet
och bör denna veckovila såvitt möjligt förläggas till söndag. Det
måste anses önskvärt, att en veckoledighet av ungefär denna omfattning även
kunde komma arbetarna på det husliga området till del. Anstalten anser
det därför böra allvarligt övervägas, huruvida icke hembiträdena skulle kunna
tillförsäkras fritid antingen varannan sön- eller helgdag med ledighet från
arbetstidens slut föregående dag till tidpunkten för arbetets början påföljande
dag eller varje sön- eller helgdag under tiden från kl. 13 till tidpunkten
för arbetets början påföljande dag samt därjämte, såsom föreslagits,
en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14. Dessa söndagsledigheter skulle,
såsom utredningen också föreslagit beträffande de av den upptagna ledigheterna,
kunna tillämpas omväxlande. Även med denna utsträckning av fritiden
skulle hembiträdena fortfarande bliva mindre gynnsamt ställda än
arbetare i allmänhet, enär dessa ju som regel, förutom å söndagarna, äro
fria från arbete även alla helgdagar. Härutöver är dessutom att beakta den
avsevärt längre dagliga arbetstid, som hembiträdena äro underkastade i jämförelse
med flertalet andra arbetare.
Bestämmelserna i paragrafen skola enligt förslaget ej gälla för barnsköterska
eller barnhusa. Med anledning härav får anstalten framhålla, att
veckovilan måste betraktas som en särskilt betydelsefull och så att säga
grundläggande fritidsförmån, vilken icke utan tvingande skäl bör undanhållas
någon kategori arbetare. Anstalten kan icke finna, att sådana skäl
föreligga i fråga örn nämnda grupp arbetstagare, och får därför hemställa,
att barnsköterska (barnhusa) inbegripes under ifrågavarande bestämmelser.
87
Kungl. Maj-.ls proposition nr 217.
Det torde icke kulina anses obilligt begära, att husmodern, även örn hon
själv har förvärvsarbete, eller annan familjemedlem påtager sig den inskränkning
i sin fritid, som kan ifrågakomma för att här omhandlade fntidsförmån
skall tillgodokomma barnsköterskorna.
Landsorganisationen gör gällande, att utvecklingen under senare år tenderat
till ledighet varannan sön- eller helgdag. Den omständigheten att
söndagsarbetet i hemmen vore av mindre omfattning och lättare art an
arbetet å söckendagar samt att familjens medlemmar då vore oförhindrade
att utföra arbetet syntes motivera, att alternativet med lielledighet var tredje
sön- eller helgdag utginge och ledigheten sålunda genomgående förlädes till
varannan sön- eller helgdag från arbetstidens slut föregående dag till dess
början nästföljande dag. Liknande uttalanden göras även av svenska lantarbetareförbundet,
hembiträdes föreningarnas centralkommitté och Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund.
Svenska arbetsgivareföreningen finner åtskilliga invändningar kunna göras
mot fritidsbestämmelserna med hänsyn till att vederbörlig hänsyn icke tagits
till de särskilda förhållanden, som kunna råda inom arbetsgivarens familj,
exempelvis vid sjukdomsfall. Den skärpning, som skett genom att vardagsfritiden
måste avse en bestämd dag i veckan, vore givetvis ytterligare agnad
att skapa svårigheter för de familjer, som anställde hembiträden och särskilt
för de barnrika familjerna.
Statens arbetsmarknadskommission framhåller, att det vore alldeles överflödigt
att i lagtexten angiva, att hembiträdet vore ledigt vid lieldagsledighet
från arbetstidens slut föregående dag och vid såväl lieldagsledighet som
lialvdagsledighet intill tidpunkten för arbetets början påföljande dag. Lagen
i sin helhet byggde nämligen på den uppfattningen, att hembiträde helt
disponerade över den tid, då hembiträdet icke utförde arbete. Regeln att
hembiträde vore ledigt, sedan hembiträdet slutat dagens arbete och till dess
arbetet skulle påbörjas å nästa arbetsdag, måste utan särskilt lagstadgande
anses gälla beträffande alla dagar i veckan. Kommissionen ansåge det vara
ägnat att försvåra en riktig tolkning av lagen att, såsom skett i förslaget,
för vissa speciella fall -— nämligen för helgdagsfritid men ej för
fritid — meddela föreskrift örn något, som måste anses äga generell giltighet.
_ Kommissionen finner innebörden av bestämmelsen att alternativen
beträffande helgdagsledigheten kunde tillämpas omväxlande icke vara fullt
klar; bestämmelsen kunde enligt kommissionens mening såsom överflödig
utgå. ...
Socialstyrelsen anser det oegentligt att använda ordet fritid i den speciella
betydelsen av lediga dagar med hänsyn till att ordet eljest t. ex. i sammanställningen
fritidslagstiftniug — fått en mycket vidare betydelse och
även omfattade exempelvis kvällsledighet. Styrelsen finner ordet fridagar
vara mera på sin plats i detta speciella sammanhang.
Vad först beträffar söndagslediglieten har denna i departementsförslaget
samma omfattning som enligt hembiträdesutredningens och befolknings
-
Departe ments chefon -
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
utredningens förslag. Sedvänjan att bereda hembiträdena lielledighet varannan
söndag torde ännu icke ha trängt så igenom, att tiden kan anses vara
inne att lagfästa densamma. Enligt särskilt stadgande i förevarande paragraf
åtnjuter hembiträde ledighet den 1 maj. Nämnda dag bör därför, därest
den icke infaller å söndag, ej ingå i turordningen för erhållande av söndagsledighet.
Det torde, såsom arbetsmarknadskommissionen påpekat, vara överflödigt
att angiva från vilken tidpunkt en heldagsledighet eller till vilken tidpunkt en
sådan ledighet eller en halvdagsledighet skall räknas. I sakens natur ligger,
att hembiträdet fritt disponerar den del av dygnet, som ej utgör arbetstid.
Den enda praktiska konsekvensen av ett dylikt angivande synes vara den
att hembiträdet i så fall ej får arbeta på övertid kvällen före sön- eller helgdag,
då för dylikt övertidsarbete fordras hembiträdets medgivande, synes
bortfallandet av denna restriktion sakna egentlig betydelse.
Bestämmandet av vilkendera av de båda formerna av söndagsledighet
som bör komma till användning i det särskilda fallet bör givetvis ske i
samband med hembiträdets anställande. En övergång till annat alternativ
för söndagsledigheten torde därefter icke kunna ske utan med andra partens
begivande, med hänsyn härtill har stadgandet att söndagsledigheterna kunna
tillämpas omväxlande såsom ägnat att föranleda missförstånd uteslutits ur
departementsförslaget. Har i samband med arbetsavtalets ingående överenskommelse
rörande söndagsledigheten ej träffats och kunna parterna ej enas
därom torde det få anses ligga i arbetsgivarens hand att bestämma därom.
\ardagsledigheten
böra bestämmas till en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14. Överenskommelse
örn vilken vardag som skall vara ledig dag bör träffas i samband
med avtalets ingående, och ändring härutinnan förutsätter medgivande av
andra parten. Har någon överenskommelse ej träffats, torde vad om söndagsledigheten
i motsvarande fall anförts äga tillämpning. — Huru förfaras
skall då allmän helgdag infaller å den veckodag som bestämts såsom
ledig dag utsäges icke i de föreliggande förslagen. Den närmast till hands
liggande slutsatsen därav synes vara att hembiträdet icke har rätt att sådan
vecka påfordra vardagsledighet å annan dag; till förmån för denna ståndpunkt
talar ur praktisk synpunkt den omständigheten att i familjer med
barn, där hustrun har förvärvsarbete, svårigheter kunna föreligga att anskaffa
vikarie för hembiträdet å annan vardag än den eljest för hembiträdet
bestämda lediga dagen.
Utöver vad nu nämnts bör hembiträde den 1 maj vara ledigt efter
kl. 13.
Bestämmelserna örn att hembiträde bör komma i åtnjutande av nu omnämnda
förmåner böra vara i princip av tvingande natur. Undantag härifrån
påkallas dock för vissa speciella fall. Härtill återkommer jag vid behandlingen
av 12 § i departementsförslaget.
Förslaget att fran tillämpningen av bestämmelserna i denna paragraf
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
undantaga barn sköterskor oell barnhusor har väckt gensaga hos riksförsäkringsanstalten.
Jag delar de synpunkter anstalten i detta avseende
framfört. Av den omständigheten att kvällstidsregleringen ej kan genomföras
för dem, som lia till åliggande att sköta barn, följer ej, att förliallaudet
är detsamma med veckolediglieten. Det är uppenbart, att ett visst mått av
veckoledighet måste tillkomma och i praktiken jämväl tillkommer dessa
kategorier. Att de hembiträden, som lia till åliggande att sköta barn, skulle
vara i behov av mindre veckoledighet än övriga hembiträden torde näppeligen
kunna göras gällande. Då därtill kommer att, enligt vad jag under
12 § departementsförslaget framhållit, sjukdom hos det barn, som hembiträdet
har att sköta, får föranleda rubbning av veckolediglieten, har jag
ansett mig böra i nu förevarande paragraf i departementsförslaget utesluta
undantagsbestämmelsen för barnsköterskor och barnhusor. Avser barnsköterskas
eller barnhusas anställning kortare tid än en månad, faller den
enligt 1 § utanför lagen.
De av socialstyrelsen i terminologiskt hänseende framförda erinringarna
mot användningen av ordet fritid i betydelsen av lediga dagar — och alltså
icke inkluderande kvällsledigheten — äga enligt min mening fog. För söndags-
och vardagsledigheterna har därför i departementsförslaget använts
den gemensamma benämningen fridagar; det torde icke stå i motsättning
till språkbruket att använda detta uttryck även örn de dagar, då hembiträde
endast åtnjuter halvdagsledigliet.
11 §.
(Hembiträdesutredningens förslag)
12 §.
Fritid som enligt avtalet skall utgå
må, när parterna äro därom ense, för
särskilt fall utbytas mot motsvarande
ledighet å annan tid.
(Befolkningsutredningens förslag)
12 §.
Fritid som enligt avtal skall utgå
må, när parterna äro därom ense, för
särskilt fall utbytas mot motsvarande
ledighet å annan tid.
Något skäl lärer icke föreligga att söka hindra att, när så vid visst tillfälle
finnes lämpligt och parterna äro därom ense, den lagstadgade veckoledigheten
utbytes mot en motsvarande ledighet å annan tid. Bestämmelse
härom har, i enlighet med hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens
förslag, upptagits i 11 § departementsförslaget.
12 och
(Hembiträdesutredningens förslag)
10 §.
Arbete efter ordinarie arbetstid (arbete
å övertid) vare hembiträdet skyldigt
utföra endast i den mån avtal
därom träffats.
13 §§.
(Befolkningsutredningens förslag)
10 §.
Arbete utöver vad i 9 § sägs (arbete
å kvällstid) är hembiträde skyldigt att
utföra endast örn och i den mån avtal
därom träffats.
Departe
ments
chefen.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
(Hembiträdesutredningens förslag.)
Bär arbetet ej blott innefattar tillsyn
av barn eller annan därmed jämförlig
vakttjänst och icke är föranlett
av sjukdom inom arbetsgivarens familj,
äger hembiträdet utfå särskild ersättning
därför (övertidsersättning), ändå att
annat förbehåll skett; dock att övertidsersättningen,
när parterna äro därom
ense, må utbytas mot en mot övertiden
svarande ledighet å ordinarie arbetstid.
Huruvida och med vad belopp
övertidsersättning skall utgå för vakttjänst,
varom i andra stycket sägs,
eller för övertidsarbete, föranlett av
sjukdom, därom gäller vad mellan
parterna är överenskommet.
Hembiträdesutredningeii.
Utredningen framhåller, att det icke vore möjligt att helt förbjuda övertidsarbete,
med vilket uttryck utredningen avser arbete efter den ordinarie
arbetstidens slut. A andra sidan vore det enligt utredningen tydligt, att
det icke kunde tillåtas för arbetsgivaren att ålägga hembiträdet övertidsarbete,
då vid sådant förhållande regeln om den ordinarie arbetstidens slut
kl. 19 skulle bliva helt verkningslös. Därest icke någon annan regel beträffande
övertidsarbetet funnes än att parternas överenskommelse vore
normerande därför, skulle emellertid i en tid av arbetsbrist på området —
och vid en eventuell allmän depression inom näringslivet torde en dylik
situation vara att räkna med — arbetsgivaren kunna i form av en »överenskommelse»
påtvinga hembiträdet övertidsarbete i oskälig utsträckning. Utvägen
med maximering av övertiden borde örn möjligt undvikas med hänsyn
till att den förutsatte ordnad bokföring av uttaget övertidsarbete. Örn utvägen
med maximering avvisades, torde den erforderliga begränsningen av övertiden
få åstadkommas genom vissa bestämmelser angående skyldighet för
arbetsgivaren att till hembiträdet gälda särskild ersättning för övertidsarbete.
Härom yttrar utredningen vidare:
Visserligen kan invändas att med en dylik regel man icke hindrar de
förmögna hemmen från att, genom erbjudande av en hög ersättning, locka
hembiträdena till övertidsarbete i en mycket betydande utsträckning. Alltför
stor vikt torde emellertid icke böra fästas vid denna synpunkt; dels äro de
hem, för vilka betalningens storlek icke spelar någon roll, relativt få och
dels är det ju i sista hand beroende på hembiträdets egen vilja, örn hon
skall ataga sig erbjudet övertidsarbete eller icke. För den stora mängden
hem kommer helt visst en bestämmelse — av tvingande natur — att särskild
ersättning _ skall utgå för övertidsarbete att medföra den önskade återhållsamheten
i fråga örn anlitande av sådant arbete. Det torde icke vara obefogat
antaga, att — med en i lagen stadgad absolut skyldighet för vederbörande
att gälda övertidsersättning — man i de flesta hem icke komme att påfordra
övertidsarbete i andra fall än då så vore direkt påkallat, exempelvis vid
(Befolkningsutredningens förslag.)
Där arbetet icke är föranlett av sjukdom
inom arbetsgivarens familj, har
hembiträdet rätt att erhålla en mot
kvällstiden svarande ledighet å arbetstiden
under dagen. Örn sådan ledighet
ej lämnas, skall hembiträdet erhålla särskild
ersättning för kvällstids arbetet
(kvällstidsersättmng). Har hembiträde
genom särskild överenskommelse undandraga
kompensation för kvällstidsarbete,
är sådan överenskommelse
ej gällande.
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
bjudningar oell andra mera extraordinära tillfällen. Då det vidare, såsom
redan framhållits, ligger i hembiträdets egen hand att avgöra, örn hon överhuvud
skall åtaga sig övertidsarbete, synes med en regel av sist angiven
innebörd den eftersträvade begränsningen av övertidsarbetet kunna i huvudsak
vinnas. .
Utredningen har, med utgångspunkt från vad ovan anförts, föreslagit ett
stadgande, att hembiträdet icke är skyldigt utföra övertidsarbete i vidare
män än varom avtal träffats. Det förutsättes därvid, att sådant avtal skall
kunna träffas antingen vid anställningens början eller senare, då behov av
övertidsarbete finnes föreligga. En lämplig form för sadant avtal synes vara,
att husmodern vid anställandet av hembiträdet upplyser henne örn, att övertidsarbete
kommer att påfordras vissa kvällar, och att parterna i anslutning
härtill överenskomma, att hembiträdet skall, efter tillsägelse någon dag i
förväg, stå till förfogande med övertidsarbete vid dessa tillfällen. Skulle
hembiträdet icke vara villigt att på sådana villkor antaga platsen, får husmodern
tydligen antingen avstå från att anställa det ifrågavarande liembiträdet
eller ock för övertidsarbetet anlita särskild arbetskraft. För undvikande
av missförstånd må i detta sammanhang även framhållas att, därest
hembiträdet icke vid avtalets ingående förklarat sig villigt åtaga sig övertidsarbete,
det icke får anses utgöra orsak till uppsägning för omedelbar
avflyttning, att hon vid anfordran — och då husmodern tinner behov av
övertidsarbete föreligga — vägrar befatta sig med dylikt arbete.
Vidare har i förslaget upptagits ett stadgande av innebörd, att övertidsersättning
skall utgå för övertidsarbete i allmänhet och detta oavsett örn
annat förbehåll skett, Då det emellertid synts rimligt att, när parterna liro
ense örn att visst övertidsarbete skall ersättas med ledighet å ordinarie
arbetstid, en sådan överenskommelse skall få gälla, har med avseende å
dvlikt fall ett undan tagsstadgande föreslagits från den eljest tvingande regeln
örn skyldighet att gälda särskild övertidsersättning. Da härvid talas örn
motsvarande ledighet »å ordinarie arbetstid» är därmed självfallet att förstå
tiden från det arbetet regelmässigt börjar örn morgonen till tidpunkten för
arbetets slut på kvällen, d. v. s. i allmänhet kl. 19.
Med hänsyn till önskvärdheten att i görligaste män underlätta mödrarnas
möjligheter att få hjälp med passning av barn anser utredningen, att vad
den nu föreslagit endast borde gälla sådant övertidsarbete, som vore att
anse som husligt arbete i egentlig mening, exempelvis matlagning, städning
och diskning, men däremot ej vakttjänst. Utredningen finner icke tilltalande,
att en barnägande familj skulle direkt av lagen tvingas att betala övertidsersättning
för dylikt arbete. Sina synpunkter på frågan vilka regler som
böra gälla för vakttjänst ävensom för arbete, som föranledes av sjukdom
inom arbetsgivarens familj, utvecklar utredningen salunda:
Det torde beaktas, att denna vakttjänst oftast icke innebär arbete i egentlig
mening utan består allenast däri, att hembiträdet skall vara till hands örn
barnen skulle bli oroliga; i övrigt har hembiträdet sin fulla frihet att läsa,
syssla med eget handarbete o. d. Även om en ersättning för sådant övertidsarbete
skulle utgå, torde med hänsyn till arbetets nyssnämnda art ersättningen
i allt fall komma att bestämmas väsentligt lägre än eljest, varför
även av sådan grund det synes mindre påkallat att här föreskriva en tvingande
remd om betalning. Å andra sidan lärer det dock, såsom redan tidigare
alff örts, icke kunna ifrågakomma att föreskriva någon som helst skyldighet
för vederbörande hembiträde att gratis utföra arbete, val örn nu ar fråga.
92
Kungl. Maj. ts proposition nr 217.
Den framkomliga vägen synes bär vara, att lagstiftningen belt överlåter åt
kontrahenterna att ordna sitt ifrågavarande mellanhavande. Vill hembiträdet
åtaga sig vakttjänst en eller annan kväll i veckan utan särskild gottgörelse,
bör lagen sålunda icke lägga något som helst binder i vägen. Dar hembiträdet
åter förklarar sig icke vilja utföra ens vakttjänst utan ersättning,
lalér sådan däremot fa utgå. — Den föreslagna anordningen kommer måbända
att mötas av den invändningen, att densamma innebär en alltför ringa
hjälp åt mödrarna. Utredningen vill icke heller påstå annat än att den
eftergift man ansett sig kunna göra till förmån för mödrarna är relativt
ringa. Värdet därav torde likväl icke böra underskattas. Otvivelaktigt har
det sm betydelse, örn dylik vakttjänst är undantagen från en eljest gällande
regel örn skyldighet att gälda övertidsersättning.
Av den föreslagna formuleringen av det ifrågavarande stadgandet lärer
framgå, att undantagsbestämmelsen endast är avsedd att gälla för sådant
arbete, som uteslutande är att anse som vakttjänst. Örn vakttjänsten kombineras
med annat arbete, exempelvis på så sätt att hembiträdet tillsäges
att under kvällen utföra sömnads- eller annat arbete för familjens räkning
avses däremot huvudregeln skola gälla och skyldighet alltså skola föreligga
att gälda övertidsersättning.
a!? ovan anförts angående vakttjänst, innefattande tillsyn av barn, torde
böra äga motsvarande tillämpning med avseende å annan, ur arbetssynpunkt
därmed jämförlig vakttjänst. Härvid åsyftas t. ex., att hembiträdet åtagit
sig att någon kväll passa telefon eller dörrklocka. I förslaget har vidare
med vakttjänst, varom nu är fråga, jämställts sådant egentligt övertidsarbete,
soni är föranlett av sjukdom inom familjen. Det lärer icke vara tillfredsställande
att för dylika fall, som närmast äro att likna vid nödfallssituationer,
stadga en absolut skyldighet att gälda övertidsersättning, utan synes även
i ett dylikt fall ersättningsfrågan helt böra överlämnas åt parternas fria överenskommelse.
— Det må tilläggas, att icke heller för sådana fall, varom
sist är nämnt, stadgats någon som helst skyldighet för hembiträdet att
utföra övertidsarbete.
Beträffande sjDÖrsmålet huruvida övertidsersättningens minimibelopp
bör i lagen fastställas anför utredningen — efter erinran örn vissa
andra lagars ståndpunkt till frågan — att ett särskilt skäl därför kunde anses
vara den omständigheten att lagen icke innehölle någon maximibestämmelse
angående tillåten mängd övertidsarbete. I motsatt riktning talade den omständigheten
att en bestämmelse örn minimibeloppet av övertidsersättningen
tenderade att bliva normerande, i det att arbetsgivarna gärna holle sig vid
den i lagen angivna ersättningen, oaktat denna tänkts som en minimiersättning.
Sistnämnda synpunkt hade vunnit särskilt beaktande på hembiträdeshåll.
Efter framläggande av vissa ytterligare synpunkter på spörsmålet
stannar utredningen för att icke föreslå någon bestämmelse angående
övertidsersättningens belopp.
Yttrandena över hembiträdesutredningens
förslag.
De särskilda uttalanden, som i remissyttrandena föranletts av 10 § i hembiträdesutredningens
förslag, beröra huvudsakligen de särskilda regler, som
anses erforderliga i fråga om vakttjänst och arbete i anledning av sjukdomsfall
inom arbetsgivarens familj.
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Vad först vakttj ii risten angår framställas i några remissyttranden yrkanden
örn införande av föreskrift om obligatorisk vakttjänst viss eller vissa dagar
i veckan. Nu angivna ståndpunkt intages sålunda av socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Malmöhus och Skaraborgs län samt Karlskrona husmodersförening.
Socialstyrelsen anför, att en ordning, enligt vilken ett hembiträde minst
två kvällar i veckan såsom ingående i det normala arbetet svarade för
tillsyn av minderåriga barn, vore rimlig och, enligt vad erfarenheten tydligt
gåve vid handen, överensstämde med vad hembiträdena själva ansåge rättvist
och rimligt. Självfallet borde överenskommelse träffas mellan arbetsgivare
och hembiträde om vilka kvällar i veckail som dylik vakttjänst skulle förrättas.
För vakttjänst mera än två kvällar i veckan borde erfordras särskild
överenskommelse, varvid det även borde ankomma pa parternas bedömande,
örn och i vad mån någon extra ledighet därför skulle beviljas å ordinarie
arbetstid. För att ej ställa familjer med minderåriga barn i ett ytterligare
ogynnsamt läge i förhållande till övriga familjer borde den allmänna skyldigheten
att förrätta vakttjänst två kvällar i veckan ej inskränkas till att blott
avse tillsyn av barn; styrelsen omnämner i detta sammanhang behovet för
läkare av telefonpassning.
Även länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår skyldighet för hembiträde att
utföra vakttjänst under visst begränsat antal timmar i veckan, men dess
förslag avviker från socialstyrelsens ståndpunkt därutinnan att vakttjänsten
föreslås skola berättiga till erhållande av motsvarande ledighet å annan tid.
Biksförsäkringsanstalten å andra sidan hemställer, att hembiträdesutredningens
förslag, att vakttjänst ej skall berättiga till kompensation utgår ur
lagen. Följden av ett dylikt stadgande torde enligt anstaltens mening bliva,
att hembiträdena än mera än redan är fallet undvika att taga anställning i
familjer med barn. Anstalten finner det näppeligen heller vara riktigt att
lagfästa en bestämmelse, som innebure, att ett hembiträde, som toge anställning
i familj med barn — där hennes arbetsdag, särskilt i fall där husmodern
själv hade förvärvsarbete, dels torde börja avsevärt tidigare än i
familjer med barn eller med barn över skolåldern, dels ofta i betydligt
mindre utsträckning än i sistnämnda slag av familjer torde innesluta några
längre arbetspauser — skulle intaga en sämre ställning än andra hembiträden.
Yad därefter beträffar frågan om övertidsarbete vid sjukdomsfall
inom arbetsgivarens familj hemställa Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Södermanlands och Jämtlands län, magistraten i Örebro och Skaraborgs läns
husmoder sfer hund., att sådant arbete förklaras vara obligatoriskt. I allmänhet
har härvid framhållits, att då arbetsgivaren ålagts att vid hembiträdes
sjukdom lämna henne nödig personlig tillsyn utan någon som helst inskränkning
till viss tid på dygnet det icke kunde anses obilligt att vad
som fordrades av arbetsgivaren utsträcktes att gälla även arbetstagaren.
Ur hemmens synpunkt orimliga situationer anses eljest komma att uppstå.
Svenska lantarbetsgivareföreningen erinrar örn att enligt lantarbetstidslagen
arbetare må utan begränsning användas till arbete å övertid, som föranledes
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren; sådant övertidsarbete
behöver, enligt vad föreningen uppgiver, jämlikt kollektivavtalet ej särskilt
betalas. Föreningen anser på grund därav, att vad av liembiträdesutredningen
föreslås skola gälla vid sjukdom inom arbetsgivarens familj även
skall gälla i anledning av sjukdomsfall och födelser bland djuren.
Länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län samt svenska arbetsgivareföreningen
föreslå, att hembiträde skall vara skyldigt att i viss mindre utsträckning
utföra övertidsarbete, därvid dock ej avses allenast vakttjänst.
Socialstyrelsen anser vid övertidsarbete kompensationen böra utgå i första
hand i form av motsvarande ledighet och först i andra hand såsom övertidsersättning.
Socialstyrelsen och landsorganisationen föreslå, att ett hembiträdes kompensationsledighet
sammanräknas till en ej allt för kort sammanhängande
ledighet. Socialstyrelsen framhåller, att ett hembiträde knappast på ett
effektivt sätt kunde tillgodogöra sig en ledighet under den normala arbetstiden,
örn den lediga tiden kanske blott utgjorde en halv timme. Det vore
vidare för hembiträdet av väsentlig betydelse, att arbetsgivaren icke kunde
förlägga den extra ledigheten till en tidpunkt, då hembiträdet ej alls kunde
utnyttja densamma eller med andra ord tidigt på morgonen. Socialstyrelsen
föreslår därför, att kompensationsledigheten alltid skall sammanräknas till
minst två timmar samt att den ej får förläggas före kl. 9 på morgonen.
Arbetsrådet, som förklarar sig anse att arbete på morgonen i anslutning
till det dagliga arbetet bör vara undantaget från den i lagen givna regleringen
av övertidsarbetet, vilken bör avse allenast sådant arbete, som hembiträde
utför på kvällen eller natten efter kl. 19 respektive kl. 20, anser det
med hänsyn härtill böra övervägas, huruvida icke uttrycken övertidsarbete
och övertidsersättning borde utbytas mot kvällstidsarbete och kvällstidsersättning.
Befolkningsutredningen.
Utredningen fastslår såsom allmän princip, att man ej utan särskild överenskommelse
skall kunna använda ett hembiträde till arbete efter den bestämda
tidpunkten för arbetets avslutande. Som kompensation för övertidsaibete,
som hembiträdet efter överenskommelse utfört, anser utredningen
i första hand böra förekomma ledighet å den ordinarie arbetstiden. De förslag
arbetsrådet framfört i terminologiskt hänseende ha godtagits av befolkningsutredningen.
Med hänsyn till att hembiträdet vid sjukdom äger för sin del erhålla
nödig personlig tillsyn av arbetsgivaren bör enligt befolkningsutredningen s
mening kompensation ej utgå för kvällstidsarbete, som föranledes av sjukdom
inom arbetsgivarens familj. Befolkningsutredningen har i likhet med
hembiträdesutredningen ansett, att även i dylikt fall någon skyldighet för
hembiträdet att utföra arbete å kvällstid ej bör bestämmas, varför jämväl
95
Kungl. Mciy.ts proposition nr 217.
för sådant arbete förutsattes överenskommelse med hembiträdet. Man torde
säger befolkningsutredningen, kunna förmoda, att hembiträdet vid en sådan
nödfallssituation ej skall undandraga sig att lämna erforderlig hjälp åt sin
arbetsgivare.
Befolkningsutredningen uttalar, att den ej kunnat ansluta sig till hembiträdesutredningens
förslag att kompensation ej skall utgå för vakttjänst.
Utredningen hänvisar härvid till sin principiella inställning att hembiträdets
dagliga arbetstid bör sluta på ett bestämt klockslag samt anför ytterligare:
De familjer, som äro beroende av hembiträdeshjälp och vars behov man
främst vill tillgodose, äro de som lia små barn. Dessa familjer äro de som
nu lia svårast att tillgodose sina behov av hembiträden i konkurrens med
familjer utan barn. Enligt vad representanter för hembiträdena uttalat till
utredningen, beror detta förhållande ej på att hembiträdena äro ovilliga att
ta befattning med barn utan på att hembiträdena ha den erfarenheten att i
familjer med små barn blir det ofta vakttjänst på kvällarna och hembiträdena
kunna där ej påräkna bestämd tidpunkt för arbetets slut på dagen.
Skulle man nu lagfästa denna regel, torde följden komma att bli att hembiträdena
avskräcktes från att söka sig till de familjer, som äro mest beroende
av deni. Även örn man ej direkt utsäger i lagen, att vakttjänsten
endast skall avse tillsyn av barn utan i princip gälla även annan passning,
skulle följden bli, vilket även framhållits i något remissyttrande, att det
som regel bleve familjerna med barn som utnyttjade vakttjänsten och att
de övriga familjerna som regel ej komme att utkräva sådan tjänst av hembiträdet.
Örn man följer befolkningsutredningens förslag, behöver hembiträde ej
befara, att en plats i familj med barn kommer att medföra särbestämmelser,
utan även för sådant fall har hembiträdet sin fria rätt att ingå särskild
överenskommelse i fråga om vakttjänst och annat arbete å kvällstid. Det
är givet, att ett hembiträde vanligen är hemma åtminstone ett par kvällar
i veckan och det torde vara naturligt, att hembiträdet då ej kommer att
undandraga sig vakttjänst. Arbetsgivaren bör vid anställande av hembiträdet
göra upp örn vilka kvällar som hembiträdet bör lia vakttjänst och vilken
kompensation som lämpligen bör lämnas. Väljes formen med ledighet under
dagen, är det ej meningen att vakttjänst under några timmar på kvällen,
då något egentligt arbete ej utföres, skall kompenseras med ledighet under
samma timantal under dagen, utan en skälig avvägning får ske. Kan överenskommelse
härom ej ske, får man välja kompensation i form av ersättning,
vare sig denna bestämmes såsom viss procent av lönen eller visst
belopp för timme. Vid vakttjiinstgöring torde det kontanta beloppet kunna
sättas ganska lågt. Då frågan örn lön är oreglerad i lagen, torde det ej
vara lämpligt att införa några anvisningar beträffande ersättningens belopp
vid arbete å kvällstid.
Befolkningsutredningen anser väl, att allt bör göras för att tillgodose
behovet av fritid för husmödrarna i familjer med barn, men utredningen
har efter ingående överväganden kommit till den uppfattningen, att någon
fördel ej kan vinnas genom att stadga skyldighet för hembiträde i sådan
familj att underkasta sig längre arbetstid än i andra familjer. Därjämte
torde det ej vara riktigt att tillsynen av barnen under vissa tider ålägges
hembiträdet som en särskild lagstadgad skyldighet. Skulle något hembiträde
ställa sig direkt avvisande mot varje slag av vakttjänstgöring, torde
denna inställning ej kunna ändras genom lagbestämmelser. Utredningen
håller före att samarbetet mellan husmodern och hennes hembiträde måste
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
vara sådant att som regel ömsesidigt tillmötesgående och hänsynstagande
visas beträffande kvällsledighet.
Yttrandena över befolkningsutredningens
förslag.
I fråga örn vakttjänsten uttala socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och
högerns centrala kvinnoråd, önskvärdheten av att i lagtexten gives uttryck
för den i befolkningsutredningens motivering till ifrågavarande paragraf tillkännagivna
meningen att den såsom kompensation för vakttjänst lämnade
ledigheten på annan tid ej behöver vara av samma tidslängd som vakttjänsten.
Socialstyrelsen anser det böra föreskrivas, att hembiträde skall äga skyldighet
att i viss omfattning utföra sådant extra arbete, som vöre föranlett av
sjukdom inom arbetsgivarens familj, utan att särskild överenskommelse inginges
härom. Ett sådant stadgande finner styrelsen motiverat av mycket
rimliga krav på viss tjänsteberedskap för extraordinära tillfällen. Å andra
sidan borde, i motsats till vad befolkningsutredningen föreslagit, rätten till
kompensation gälla även för hithörande fall. Åläggandet kunde lämpligen
avse arbete av nämnda slag två kvällar per vecka under sammanlagt högst
fyra timmar.
Svenska arbetsgivareföreningen påpekar, att enligt de kollektivavtal, som
gällde på arbetsmarknaden, arbetstagarna som regel vore skyldiga att inom
den ram, som stadgades av arbetstidslagarna, utföra övertidsarbete, då de
därtill beordrades; särskild övertidsersättning utginge dock enligt kollektivavtalen.
Föreningen anser, att i lagen bör beredas möjlighet för husmodern
att uttaga arbete å kvällstid inom vissa gränser utan särskild överenskommelse.
Man kunde angiva ett lämpligt antal timmar per vecka, t. ex. 7
timmar, vilka skulle kunna uttagas som kvällsarbete utan hembiträdets medgivande.
Förutom att avsaknaden av en sådan bestämmelse vore principiellt
betänklig med hänsyn till vad som i övrigt gällde på arbetsmarknaden,
ledde den också till stötande praktiska konsekvenser. Örn en husmoder,
som hade förvärvsarbete, av sin arbetsgivare beordrades att utföra övertidsarbete
— vilket hon som regel icke kunde motsätta sig —- skulle hon enligt
förslaget icke ha möjlighet att beordra sitt hembiträde att utföra kvällsarbete
i hemmet i motsvarande mån. Detta vore uppenbart orimligt. —
Föreningen uttalar vidare att det vore principiellt oriktigt att — såsom
skett genom föreskriften örn kvällstidsersättning — i arbetstidslagar införa
bestämmelser örn löneförmåner; samma uppfattning kommer även till uttryck
i svenska lantarbetsgivareföreningens yttrande.
Socialstyrelsen, landsorganisationen och hembiträdesföreningarnas centralkommitté
anse, att kompensationen för kvällstidsarbete borde utgå i första hand
i form av ekonomisk ersättning och först när parterna därom vore ense
kunna utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid. .Landsorganisationen uttalar,
att förslaget i denna del innebure ej blott en avvikelse från vad som
eljest gällde inom arbetsmarknaden utan även en fara för förfuskning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 97
det syfte — att främja rekryteringen av hembiträdesyrket — som varit ett
väsentligt motiv för lagstiftningsprojektet.
Socialstyrelsen anser bärande skäl icke ha förebragts för utbytet av beteckningarna
övertid och övertidsersättning mot kvällstid och kvällstidsersättning.
De nya uttrycken kunde lätteligen missförstås, enär det kunde
anses ovisst örn, såsom rimligt vore, även nattetid skulle avses.
Departementsförslaget upptager i 12 och 13 §§ bestämmelser örn arbete
å övertid. Med hänsyn till att sådant arbete enligt förslaget kan förekomma
även å annan tid än kvällstid har benämningen arbete å kvällstid icke kunnat
bibehållas.
Regelmässigt avser emellertid övertidsarbetet tiden efter det ordinarie arbetets
slut, d. v. s. tiden efter kl. 19 respektive kl. 20. I enlighet härmed stadgas
i 12 § första stycket departementsförslaget, att arbetsgivare äger, där så är
av behovet påkallat, efter den enligt 9 § bestämda slutpunkten för den
ordinarie arbetstiden använda hembiträde till arbete å övertid. Väl är det
i första hand arbetsgivaren, som har att avgöra, huruvida behov föreligger
att utnyttja övertid. Genom stadgandets formulering har dock avsetts att
giva en erinran örn att arbetsgivaren icke bör ifrågasätta övertidsarbete, örn
de sysslor, som skola utföras under övertiden, lika väl kunna anstå till en
annan dag eller örn middagsmålet utan egentlig olägenhet kan sättas till
en tidigare tidpunkt och övertidsarbete därigenom undvikas eller örn det
sjukdomsfall, som av arbetsgivaren åberopas såsom skäl för övertidsarbetet,
icke rimligen fordrar någon tillsyn från hembiträdets sida efter den ordinarie
arbetstidens slut.
Skulle bestämmelserna örn övertidsarbetets omfattning inskränkas till vad
nu sagts, skulle därav följa, att hembiträdets fridagar skulle, bortsett från
de fall då överenskommelse enligt 11 § departementsförslaget träffats, förbliva
okränkta. Vid sjukdomsfall bör möjlighet dock finnas att uttaga övertid
jämväl å hembiträdets fridagar; därigenom ernås att sådant övertidsarbete
icke fordrar medgivande från hembiträdets sida samt att kompensation
kan efter överenskommelse bestämmas att utgå i form av övertidsersättning.
För att utmärka att stadgandet endast skall tillämpas vid oförutsedda,
tillfälliga behov har särskilt angivits, att det skall vara fråga örn
akuta sjukdomsfall. Med sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj bör i
detta sammanhang i fråga örn jordbrukshushåll jämställas sjukdomsfall
bland djuren. I uttrycket sjukdomsfall inbegripas även olycksfall under
läkningstiden. Stadgande örn övertidsarbete å fridag i anledning av sjukdomsfall
har upptagits i 12 § andra stycket departementsförslaget.
I jordbruksdrift kunna stora värden stå på spel, därest arbeten, som sammanhänga
med sådd och skörd, icke bliva slutförda på beräknad tid. Med
hänsyn härtill har i lantarbetstidslagen arbetsgivare beretts möjlighet att
uttaga övertid för brådskande arbete under sådd eller skörd. Ar fråga örn
hembiträde, som jämväl deltager i jordbruksarbete, torde för nämnda ändamål
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 210 44 7
Departe
ments
chefen.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ofta icke kunna utnyttjas möjligheten till övertid efter den ordinarie arbetstidens
slut. Däremot kan det vara av behovet påkallat att taga hembiträdet
i anspråk under den vardagsledighet hembiträdet åtnjuter jämlikt 10 §
departementsförslaget. I 12 § tredje stycket departementsförslaget stadgas
därför, att hembiträde i jordbrukshushåll må å dag, då hembiträdet eljest
skulle hava jämlikt 10 § första stycket under b) åtnjutit fridag, för brådskande
arbete under sådd eller skörd användas till arbete å övertid.
Vad därefter angår frågan örn hembiträdes skyldighet att utföra övertidsarbete
anser jag, att i princip någon sådan skyldighet icke kan stadgas utan
att förfela lagstiftningens syfte. Även en begränsad skyldighet att utföra
övertidsarbete skulle i verkligheten innebära, att hembiträdets arbetstid
bleve i motsvarande man utökad. I anledning av vad svenska arbetsgivareföreningen
rörande denna sak anfört vill jag anmärka, att skyldighet för
arbetare att utföra övertidsarbete enligt 7 § allmänna arbetstidslagen, vilken
paragraf för övrigt endast giver uttryck åt en jämväl utan särskilt stadgande
därom självfallen grundsats, föreligger endast i mån av överenskommelse
med arbetsgivaren; ett annat förhållande är att, i händelse sådan överenskommelse
slutits kollektivt, utförandet av övertidsarbete från den enskilde
arbetstagarens synpunkt kan te sig som ett tvång.
Aven om sålunda i princip hembiträdets medgivande bör fordras för utförande
av övertidsarbete, är därmed ej givet, att icke i speciella fall undantag
härifrån kunna vara av särskilda intressen påkallade. Under lagens förarbeten
lia två sådana fall varit under diskussion, nämligen dels vakttjänst,
dels ock arbete i anledning av sjukdom inom arbetsgivarens familj.
Yad först angår vakttjänsten kunna de befolkningspolitiska syften, som
lagen är avsedd att främja, synas tala för att vakttjänsten gjordes obligatorisk.
I familjer med barn kan husmödrarnas bundenhet synas bliva större,
därest de ej kunna såsom ett åläggande beordra hembiträdena att viss eller
vissa kvällar i veckan ha den tillsyn över barnen, som må vara erforderlig
vid föräldrarnas bortovaro från hemmet.
För egen del ansluter jag mig emellertid till deras mening, vilka anse
dessa husmödrars belägenhet bliva i längden försämrad, därest ett sådant
åläggande meddelades hembiträdena. Även örn i lagtexten vakttjänsten ej uttryckligen
förbundes med passning av barn, är den dock i det alldeles övervägande
antalet fall pakallad av sådan anledning. I det allmänna medvetandet
skulle genom ett sådant stadgande hembiträdesplatser i familjer med barn
framstå som oförmånligare än andra platser. Jag förbiser härvidlag ej, att
även utan ett sadant stadgande hembiträden i familjer med barn troligen skola
komma att åtaga sig vakttjänst i betydligt större antal fall än andra hembiträden.
Det ifrågasatta lagbudets psykologiska verkan torde dock vara
sapass stor, att lagbudet kan i och för sig och oberoende av de faktiska
förhållandena menligt inverka på rekryteringen till hembiträdesplatser i
familjer med barn.
Annorlunda synes det mig däremot förhålla sig med övertidsarbete i
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
anledning av sjukdomsfall. Den jämförelse, som gjorts med arbetsgivares
skyldighet att vid hembiträdes sjukdom öva personlig tillsyn över hembiträdet,
synes mig icke sakna fog. Det förefaller stötande, om ett hembiträde,
som under fridag lämnade sin av sjukdomsfall drabbade husmoder
i sticket utan att personliga skäl nödvändiggjorde fridagens uttagande, härför
skulle kunna åberopa lagens stöd.
I 12 § fjärde stycket departementsförslaget har fördenskull stadgats skyldighet
för hembiträde att utföra övertidsarbete, som föranledes av sådana
omständigheter som i andra stycket sägs (akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens
familj eller sjukdomsfall bland djuren). Uppenbarligen avser stadgandet
övertidsarbete såväl under fridagar som efter den ordinarie arbetstidens
slut.
Övertidsarbete i anledning av sjukdom är enligt departementsförslaget
det enda fall, vid vilket hembiträdet ålagts utföra övertidsarbete. I fråga
örn hembiträdes skyldighet i övrigt att utföra arbete å övertid gäller däremot,
enligt 12 § fjärde stycket departementsförslaget, vad därom kan anses
vara med arbetsgivaren överenskommet.
I fråga örn den form, i vilken kompensation för övertidsarbete skall utgå,
skilja sig hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag från
varandra. Enligt det förra förslaget skall kompensationen i första hand
utgå i form av övertidsersättning och i andra hand, därest parterna enas
därom, i form av motsvarande ledighet å annan tid. Enligt befolkningsutredningens
förslag gäller motsatt ordning. Båda dessa alternativ ha vissa
skäl för sig. För egen del har jag emellertid stannat för att förorda befolkningsutredningens
ståndpunkt.
Även i nu ifrågavarande avseende uppkommer frågan, huruvida vakttjänst
och övertidsarbete i anledning av sjukdom skola följa den allmänna regeln
att kompensation för övertidsarbete skall utgå eller skola undantagas därifrån.
Yad vakttjänsten angår kan å ena sidan anföras, att densamma i praktiken
icke innebär utförande av något egentligt arbete utan i allmänhet
endast innefattar en utfästelse från hembiträdets sida att icke tillbringa
sin fritid utanför arbetsgivarens lägenhet samt att, i händelse på grund av
oförmodade händelser hembiträdets arbetskraft skulle behöva tagas i anspråk,
ställa sig till förfogande härför. Har hembiträdet haft för avsikt att
ändock tillbringa vakttjänsttiden hemma och behöver hembiträdets arbetskraft
icke tagas i anspråk, kan med ett visst fog göras gällande, att något
övertidsarbete i realiteten icke föreligger. Å andra sidan kan icke bortses
från det förhållandet att, med den bundenhet som utmärker hembiträdesyrket,
dess utövare högt skatta rätten att fritt disponera över sin fritid.
Utförandet av vakttjänst torde merendels innefatta ett intrång i denna
deras rätt.
Den ståndpunkt, som av befolkningsutredningen intagits till denna fråga,
synes mig utgöra den bästa lösningen. Enligt utredningens förslag skall
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
för vakttjänst alltid utgå kompensation — alltså regelmässigt i form av
annan ledighet. Kompensationsledigheten för vakttjänst behöver dock icke
vara av samma tidslängd som själva vakttjänsten; hänsyn får nämligen tagas
till att vakttjänsten icke innebär utförandet av något egentligt arbete. Nackdelen
med befolkningsutredningens förslag är emellertid, att parterna — i
varje fall under lagens första giltighetstid — icke kunna med säkerhet bedöma
det skäliga förhållandet mellan kompensationsledighetens och vakttjänstens
tidslängder. Husmödrarnas och hembiträdenas respektive organisationer
böra därför i god tid före lagens ikraftträdande söka överenskomma
örn vissa vägledande normer för nämnda bedömande. Sker detta, torde
några tvistigheter härom mellan parterna behöva förekomma endast i undantagsfall.
Emellertid bör, såsom i ett par remissyttranden påpekats, i själva
lagtexten komma till uttryck, att kompensationsledigheten icke behöver till
tiden motsvara övertidsarbetet.
Vad därefter angår övertidsarbete i anledning av sjukdom kan detta givetvis
vara både långvarigt och krävande. På grund härav och då de skäl,
som voro avgörande då dylikt arbete föreslogs skola vara obligatoriskt, icke
kunna med samma tyngd åberopas i nu förevarande sammanhang bör enligt
min mening kompensation utgå jämväl för övertidsarbete i anledning av
sjukdom. Skulle på grund av övertidsarbetets varaktighet praktiska svårigheter
yppa sig att uttaga kompensationsledigheten, torde det ligga i båda
parternas intresse att överenskomma om kompensationens utgående i form
av övertidsersättning.
Socialstyrelsens förslag att kompensationsledighet ej får förläggas till tid
före kl. 9 på morgonen samt att ledigheten icke får utgå i smärre repriser
än två timmar finner jag lämpligt. Med sålunda angivna begränsningar torde
det ligga i arbetsgivarens hand att bestämma, när kompensationsledigheten
skall utgå. Söker arbetsgivaren utan giltig anledning förhala tiden för kompensationsledighetens
utgående, bör han därmed anses ha i väsentlig mån
åsidosatt sina skyldigheter mot hembiträdet med därav följande rätt för
hembiträdet att uppsäga avtalet till omedelbart upphörande. För att emellertid
arbetsgivaren icke på dylikt sätt skall kunna undandraga sig sin förpliktelse
att lämna kompensationsledighet torde böra stadgas att, därest vid
anställningens upphörande övertidsarbete icke blivit kompenserat genom
ledighet, övertidsersättning i stället skall utgå.
13 § departementsförslaget, som innehåller bestämmelserna örn kompensation
för övertidsarbete, har utformats i överensstämmelse med nu anförda
synpunkter. Där stadgas sålunda för det första att arbetsgivare såsom gottgörelse
för arbete å övertid är pliktig att å ordinarie arbetstid bereda hembiträde
den ledighet, som kan anses skälig med hänsyn till arten av det å
övertid utförda arbetet. Ledigheten må icke förläggas till tid före kl. 9 och
må ej heller varje gång utgå under kortare tid än två timmar. Vidare stadgas
att om arbetsgivaren och hembiträdet äro därom ense ledigheten må
utbytas mot särskild övertidsersättning samt att sådan ersättning också
skall utgå, där hembiträde vid anställningens upphörande ännu icke kommit
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
i åtnjutande av hembiträdet såsom gottgörelse för övertidsarbetet tillkommande
ledighet. I ett andra stycke i paragrafen stadgas slutligen, att överenskommelse,
varigenom hembiträde helt eller delvis undandragits förmån
enligt denna paragraf, skall vara ogin.
Är avtalet ingånget för bestämd Blir hembiträde,_ som är anställt
tid och varder hembiträdet av sjuk- för viss bestämd tid, på grund av
dom förhindrat fullgöra sina sysslor sjukdom förhindrat att utföra sina
under längre tid än fjorton dagar i sysslor under längre tid än fjorton
följd, vare arbetsgivaren efter utgången dagar i följd, äger arbetsgivaren rätt
av nyssnämnda tid berättigad uppsäga att uppsäga avtalet med fjorton dagars
avtalet till upphörande fjorton dagar uppsägningstid. Visar hembiträdet
efter det uppsägningen skedde; jannes före uppsägningstidens utgång, att
sjukdomen vara sådan att den uppen- hembiträdet återfått sin arbetsförmåga,
bärligen hommer att medföra arbetsoför- är uppsägningen förfallen, för den härimåga
minst fyra veckor framåt, äger delse arbetsgivaren ej redan anställt
dock arbetsgivaren, för såvitt sjukdomen annat hembiträde. Innehåller arbetsbi
är förorsakad av olycksfall i arbete, avtal stadgande örn kortare uppsäggenast
uppsäga avtalet till upphörande ningstid vid sjukdom, är sådant stadfjorton
dagar efter det uppsägningen gande ej gällande.
skedde. Visar hembiträdet före uppsägningstidens
utgång, att hembiträdet
återfått sin arbetsförmåga, vare uppsägningen
förfallen; dock att, där uppsägningen
skett senast fjorton dagar före
avtalstidens slut, uppsägningen må åberopas
såsom uppsägning jämlikt 4 §.
Är ej överenskommelse träffad örn
bestämd tid för avtalets bestånd, skall
med avseende å arbetsgivarens rätt
att på grund av hembiträdets sjukdom
uppsäga avtalet vad i 5 § är
stadgat äga tillämpning.
Innefattar avtalet i något avseende
mindre förmåner för hembiträdet än
vad ovan sägs, vare avtalet i sådan
del ogillt.
Hembiträdesutreclningeii.
Utredningen erinrar örn att efter legostadgans upphävande år 1926 några
särbestämmelser icke funnes angående de förutsättningar, under vilka ett
mellan hembiträde och arbetsgivare ingånget tjänsteavtal kunde bringas till
upphörande före avtalstidens utgång, utan man hade i händelse av tvist
allenast att hålla sig till vad som kunde anses följa av allmänna rättsgrundsatser.
I fråga om arbetsgivares rätt att uppsäga avtalet i händelse hembiträdet
av sjukdom förhindras fullgöra sina sysslor torde några mera ut
-
14 §.
(Hembiträdesutredningens förslag.)
13 §•
(Befolkningsutredningens förslag.)
13 §.
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
vecklade sedvänjor, till vilka en lagstiftning i ämnet kunde anknytas, icke
finnas. Allmänt ansåges dock, att en omedelbar uppsägningsrätt i händelse
av hembiträdets sjukdom icke förelåge. Däremot torde i fråga örn uppsägningstidens
längd bruket vara så mycket mera växlande.
Efter att ha framhållit att frågan örn uppsägningstidens längd i praktiken
bleve identisk med frågan örn vilken tid hembiträdet skulle hos arbetsgivaren
få åtnjuta förmånen av husrum och kost framhåller utredningen, att
hembiträdet icke kunde göra anspråk på att någon längre tid vara skyddat
mot uppsägning, då husmodern självfallet behövde annan hjälp i den sjukas
ställe och bostadsutrymmet som regel icke tilläte att både det sjuka och
det nyanställda hembiträdet vore boende i familjen. Det närmare fixerandet
av uppsägningsvillkoren bleve en ren avvägningsfråga. Utredningen föreslår,
att uppsägningsrätt skall inträda efter 14 dagars sjukdom och att hembiträdet
därefter skall äga åtnjuta en uppsägningstid av ytterligare 14 dagar. Innebörden
av förslaget vore alltså, att ett hembiträde icke skulle kunna på
grund av sjukdom avlägsnas från sin plats, förrän sjukdomen varat fyra
veckor. Utredningen föreslår dock vissa modifikationer i den angivna regeln
och anför härom:
Emellertid torde med visst fog kunna göras gällande, att den föreslagna
regeln örn rätt för hembiträde att under fyra veckor tillgodonjuta bostad,
kost och tillsyn hos arbetsgivaren skulle verka alltför obillig för arbetsgivaren
i sådana fall, där det redan från början står klart, att sjukdomen
kommer att medföra arbetsoförmåga under en längre tid framåt. Att även
i ett dylikt fall tvinga arbetsgivaren att behålla hembiträdet i sitt hus i
fyra veckor, kan onekligen synas hårt för arbetsgivaren. Det må härvid
icke förglömmas, att den föreslagna rättigheten i och för sig innebär en
nyhet och att man därför icke bör gå fram med alltför rigorösa bestämmelser.
Utredningen har av sådana skäl ansett sig böra föreslå ett undantag
från den ovan angivna regeln av innebörd att, där sjukdomen finnes vara
sådan att den uppenbarligen kommer att medföra arbetsoförmåga under
minst fyra veckor framåt, arbetsgivaren skall äga att genast uppsäga avtalet
till upphörande 14 dagar efter det uppsägningen skedde. Det torde få
anses, att även med en dylik regel hembiträdet beredes skäligt rådrum att
annorledes ordna för sin vistelse och sin omvårdnad under sjukdomen. Anmärkas
må, att det torde ligga i sakens egen natur att ett sådant konstaterande
av sjukdomens art och beskaffenhet, som här förutsattes, i allmänhet
icke kan göras annat än av läkare. Vidare må framhållas, att undantagsstadgandet
icke avses skola äga tillämpning annat än där sjukdomen uppenbarligen
kommer att medföra en dylik längre arbetsoförmåga.
Örn hembiträdet skulle återfå sin arbetsförmåga efter det uppsägningen
skett men före uppsägningstidens utgång, synes det rimligt att uppsägningen,
som ju föranletts av sjukdomen, skall vara förfallen. Ett stadgande
härom har även upptagits i utredningens förslag. Dock torde, där uppsägningen
skett 14 dagar före avtalstidens slut, arbetsgivaren böra vara berättigad
att åberopa uppsägningen till förhindrande av en automatisk förlängning
av avtalet. Eftersom intet skäl behöver åberopas för en dylik uppsägning,
torde — även örn den skedda uppsägningen uttryckligen grundats
på hembiträdets sjukdom och sålunda avsetts att vara en uppsägning jämlikt
13 § — rimlig hänsyn till arbetsgivaren likväl kräva att uppsägningen
åtminstone har den verkan, att den utesluter en förlängning av avtalet ut
-
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
över den ursprungligen överenskomna tjänstetiden. Då arbetsgivarens avsikt
med uppsägningen självfallet är att bringa avtalet till upphörande,
torde det även kunna göras gällande, att uppsägningen sekundärt innebär
en viljeförklaring, att avtalet — för den händelse hembiträdet tillfrisknar
i allt fall icke skall förlängas.
De av utredningen sålunda föreslagna reglerna hade avseende å avtal,
som ingåtts för viss bestämd tid. Gällde avtalet tills vidare, erfordrades
nämligen — med hänsyn till att den generella uppsägningstiden för dylika
avtal enligt förslaget bestämts till 14 dagar — icke någon särskild regel angående
uppsägningsrätt vid sjukdom; för tydlighetens skull föreslår utredningen
emellertid en hänvisning till 5 § i dess förslag.
Vad örn sjukdom föreslås gälla bör enligt utredningen även utan uttryckligt
stadgande gälla beträffande sjukdomstillstånd, som förorsakats av
olycksfall. Dock anser utredningen, att vid arbetsoförmåga, som förorsakats
av olycksfall i arbete, hembiträdet under alla förhållanden bör äga åtnjuta
bostad, kost och tillsyn hos arbetsgivaren under fyra veckor och att sålunda
det snabbare uppsägningsförfarande, som föreslagits för det fall att
sjukdomen befinnes komma att medföra arbetsoförmåga minst fyra veckor
framåt, icke skall gälla vid olycksfall i arbete.
Reglerna örn hembiträdes rätt att vid sjukdom åtnjuta uppsägningstid
böra enligt utredningens mening förlänas tvingande karaktär.
Yttrandena över kembiträdesutred
ningens
förslag.
Socialstyrelsen påpekar, att bestämmelsen att uppsägningen skall vara förfallen,
därest hembiträdet före uppsägningstidens utgång kan visa, att hembiträdet
återfått sin arbetsförmåga, kan medföra olämpliga konsekvenser.
Örn en arbetsgivare med stöd av lagen uppsagt sitt hembiträde med hänsyn
till hembiträdets sjukdom och i stället anställt ett annat hembiträde, kunde
han gentemot det nyanställda hembiträdet bliva skadeståndsskyldig, örn han
ej kunde vidhålla avtalet. Föreskrift syntes därför böra lämnas, att uppsägningen
skulle stå fast, även örn hembiträdet återfått sin arbetsförmåga
före uppsägningstidens slut, för den händelse arbetsgivaren redan anställt
annat hembiträde i stället.
Befolkningsutredningen.
Befolkningsutredningen framhåller, att den av liembiträdesutredningen
föreslagna undantagsbestämmelsen örn rätt till uppsägning i vissa fall av
avtalet genast vid sjukdomens inträdande torde bliva aktuell endast i ett
fåtal fall. Den ägde nämligen betydelse endast vid tidsbestämda avtal och
under förutsättning att man kunde visa, att sjukdomen uppenbarligen bomme
att medföra arbetsoförmåga minst fyra veckor. Från den föreslagna undantagsbestämmelsen
vore därjämte i sin tur stadgat undantag för det fall att
sjukdomen förorsakats av olycksfall i arbete. Då befolkningsutredningen
104
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ansåge det vara av intresse att undvika detalj bes täln ruelser, hade föreskrifterna
ifråga ansetts kunna utan alltför stora betänkligheter utgå ur förslaget.
Hade arbetsgivaren hunnit anställa annat hembiträde, borde uppsägningen
av det sjuka hembiträdet stå fast, även örn hembiträdet återfått sin arbetsförmåga
före uppsägningstidens slut. Det av hembiträdesutredningen föreslagna
stadgandet att uppsägning för sjukdom kunde åberopas såsom uppsägning
för tidsbestämt avtal torde ha så liten praktisk betydelse att stadgandet
kunde utgå. Likaså torde den av hembiträdesutredningen i 13 §
andra stycket föreslagna föreskriften vara så självklar att den kunde utgå.
Fiågan örn arbetsgivares rätt att uppsäga hembiträde, som insjuknat,
är av praktisk betydelse endast då avtalet mellan parterna är ingånget på
bestämd tid. Gäller avtalet tills vidare, kan arbetsgivaren jämlikt den regel
örn uppsägningstid, som gäller för sådana avtal, uppsäga avtalet till upphörande
inom fjorton dagar. I sådana fall föreligger därför ej behov av
någon särskild regel örn uppsägningstid vid sjukdom.
Den avvägning av parternas intressen, som innefattas i de föreliggande
förslagen, finner jag skälig. I sak skilja sig förslagen från varandra huvudsakligen
endast därutinnan att i hembiträdesutredningens förslag — men ej
i befolkningsutredningens — finnes intagen en undantagsbestämmelse örn
rätt till uppsägning i vissa fall av avtalet genast vid sjukdomens inträdande.
Nämnda undantagsbestämmelse finner jag, i likhet med befolkningsutredningen,
kunna undvaras. Jämväl i övrigt ansluter sig departementsförslaget,
i vars 14 § nu ifrågavarande bestämmelser äro intagna, i sak till befolkningsutredningens
förslag.
15 och
(Hembiträdesutredningens förslag.)
^ §•
Arbetgivaren äger uppsäga avtalet
till omedelbart upphörande:
1) örn hembiträdet i väsentlig mån
åsidosätter sina skyldigheter gentemot
arbetsgivaren;
2) om hembiträdet dömts till urbota
straff;
3) örn hembiträdet befinnes lida av
tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt
skede; eller
4) om hembiträdet befinnes hemfallen
åt ett sedeslöst leverne.
Ej må dock såsom grund för uppsägning
åberopas förhållande, varom
under 1) eller 2) förmäles, sedan längre
tid än en vecka förflutit från det arbetsgivaren
erhöll kännedom därom;
ej heller, vad angår förhållande varom
IG §§.
(Befiölkningsutredningens förslag.)
14 §.
Arbetsgivaren äger uppsäga arbetsavtal
till omedelbart upphörande
_1) örn hembiträdet i väsentlig mån
åsidosätter sina skyldigheter gentemot
arbetsgivaren, eller
2) örn hembiträdet befinnes lida av
tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt
skede.
Under 1) angivet förhållande må ej
åberopas såsom grund för uppsägning
sedan längre tid än en vecka förflutit
från det arbetsgivaren erhöll vetskap
därom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
105
(Hembiträdesutredningens förslag.)
under 2) sägs, sedan mer än fem år
förflutit från det gärningen begicks.
15 §.
Hembiträdet äger uppsäga avtalet
till omedelbart upphörande:
1) örn arbetsgivaren dröjer med erläggande
av överenskommen lön utöver
två söckendagar efter förfallo -dagen eller underlåter att lämna hembiträdet
tillbörlig kost eller bostad,
där sådan förmån är avtalad;
2) örn arbetsgivaren eller dennes
make eljest i väsentlig mån åsidosätter
sina skyldigheter gentemot hembiträdet
;
3) örn arbetsgivaren eller någon av
dennes husfolk befinnes lida av sjukdom,
som i 14 § under 3) sägs; eller
4) örn arbetsgivaren med sitt hushåll
avflyttar till annan ort och flyttningen
ej blott avser tillfällig bortovaro
i anledning av arbetsgivarens
semester eller av annan liknande anledning.
Ej må dock såsom grund för uppsägning
åberopas förhållande, varom
under 1) eller 2) förmäles, sedan längre
tid än en vecka förflutit från det hembiträdet
erhöll kännedom därom; ej
heller förhållande, som under 4) sägs,
där hembiträdet medföljt vid flyttningen.
( Befolka ingeli Iredningens förslag.)
15 §.
Hembiträdet äger nppsäga arbetsavtal
till omedelbart upphörande
1) örn arbetsgivaren dröjer med erläggande
av överenskommen lön utöver
två söckendagar efter förfallodagen
eller underlåter att himna hembiträdet
tillbörlig kost eller bostad,
där sådan förmån är avtalad,
2) örn arbetsgivaren eller någon av
dennes familj eljest i väsentlig mån
åsidosätter sina skyldigheter gentemot
hembiträdet,
3) örn arbetsgivaren eller någon
inom dennes bostad boende befinnes
lida av tuberkulos eller könssjukdom
i smittsamt skede, eller
4) örn arbetsgivaren med sitt hushåll
avflyttar till annan ort och flyttningen
ej blott avser tillfällig bortovaro
i anledning av arbetsgivarens
semester eller av annan liknande anledning.
Under 1) eller 2) angivet förhållande
må ej åberopas såsom grund för uppsägning
sedan längre tid än en vecka
förflutit från det hembiträdet erhöll
vetskap därom. Under 4) angivet förhållande
må ej åberopas såsom grund
för uppsägning, där hembiträdet medföljt
vid flyttningen.
Hembiträdesutredningen.
Utredningen förklarar, att fastare sedvänjor näppeligen torde kunna påvisas
i fråga örn parts rätt att uppsäga avtalet till omedelbart upphörande
i händelse andra parten åsidosatte sina skyldigheter enligt avtalet. De anledningar,
som ansåges berättiga till ett hävande av avtalet, vore mycket
växlande. Stundom torde t. o. m. rena oväsentligheter anses motivera en
uppsägning. Att detta icke oftare mötte protester, torde, framhåller utredningen,
till huvudsaklig del bero å ena sidan på lättheten för hembiträdena
att erhålla andra jämngoda platser, å andra sidan på att arbetsgivarna drogo
sig för rättsliga åtgärder med hänsyn till risken att hembiträdena skulle
sakna utmätningsbara tillgångar. Det torde emellertid få anses ställt utom
tvivel, att ett behov av rättslig reglering av förevarande spörsmål förelåge.
Utredningen finner det följa av allmänna rättsgrundsatser, att rått att
uppsäga avtalet till omedelbart upphörande föreligger, örn part väsentligen
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
åsidosätter sina skyldigheter gentemot andra parten. Beträffande det sätt,
varpå denna grundsats bör komma till uttryck i lagen, anför utredningen:
Det vill synas tveksamt, örn i förevarande lagförslag en uppräkning bör
ske av de omständigheter, som sålunda böra berättiga till uppsägning. Onekligen
bidrager en dylik uppräkning till att klarlägga vad som med stadgandet
åsyftas. Emellertid torde det vara ägnat att ingiva betänkligheter att för det
begränsade område, varom här är fråga, alltför mycket ge sig in på detaljer;
spörsmålet återkommer ju med avseende å andra arbetsområden och
torde lämpligen i ett större sammanhang få en mera utformad lösning. Emellertid
må vidare framhållas, att, huru fullständig en dylik uppräkning än
göres, det ändock lärer vara ofrånkomligt med en allmän, kompletterande
bestämmelse. Med hänsyn till det anförda har’ utredningen här begränsat
sig till att allenast upptaga den principiella bestämmelsen, att uppsägningsrätt
föreligger vid ett väsentligt åsidosättande av parts skyldigheter gentemot
andra parten; dock att vad angår dylikt åsidosättande från arbetsgivarens
sida regeln ansetts i vissa avseenden böra närmare utformas. Förutom
denna allmänna regel har utredningen såsom hävningsgrunder, berättigande
till omedelbar _ uppsägning, upptagit vissa särskilda förhållanden,
som emellertid icke direkt innebära ett åsidosättande av vederbörandes
skyldigheter enligt anställningsavtalet.
Utredningen påpekar, att under begreppet väsentligt åsidosättande av
skyldigheterna gentemot andra parten folie företeelser av mycket olika art,
varför begreppet svårligen kunde bestämt definieras. Utredningen yttrar
vidare:
Omständigheterna i det särskilda fallet lära sålunda få avgöra, örn ett
åsidosättande är att anse som väsentligt eller icke. Beträffande arten av de
företeelser, som här åsyftas, må emellertid nämnas, att därmed i första hand
avses — vad hembiträdets skyldigheter angår -- att hembiträdet avsiktligt
underlåter att på vederbörligt sätt utföra sina sysslor. Sker detta vid enstaka
tillfälle eller gäller det ett åliggande av mindre betydande art, torde
dock åsidosättandet icke kunna anses vara väsentligt. Skulle hembiträdet
utebliva från arbetet utan laga förfall är detta givetvis att anse som ett
väsentligt åsidosättande av hembiträdets förpliktelser, där ej bortovaron är
helt tillfällig. Men vidare inbegripas under ifrågavarande stadganden även
sådana företeelser som att endera parten gör sig skyldig till misshandel
eller ärekränkning av den andra elier till annan förbrytelse mot henne.
Aven torde härunder böra inbegripas, att endera parten söker förleda den
andra till lagstridiga eller eljest för allmän anständighetskänsla stötande
handlingar. Med förbrytelse mot arbetsgivaren själv bör givetvis jämställas
sådan handling gentemot arbetsgivarens barn eller husfolk.
Vad angår arbetsgivares åsidosättande av skyldigheterna gentemot hembiträde
har utredningen ansett erforderligt att i några punkter föreslå en
närmare utformning av de förutsättningar, under vilka hembiträdet äger
häva anställningsavtalet. Härvid åsyftas först det fall, att arbetsgivaren
icke erlägger avtalad lön å utfäst tid. Såsom redan i ett tidigare sammanhang
antytts, lärer det förekomma i en icke alldeles oväsentlig omfattning,
att hembiträdena få vänta med utfåendet av sin lön en kortare eller längre
tid efter förfallodagen, ett förhållande som måhända ytterst leder sitt ursprung
till legostadgans bestämmelse att tjänstehjon icke hade rätt att, utan
husbonden så ville, utbekomma något av lönen förrän tjänstehjonet sin tid
uttjänt och redo för sig gjort. Självfallet böra emellertid hembiträdena liksom
andra arbetstagare äga utfå sin lön å respektive förfallodagar och en
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
försummelse härutinnan är följaktligen att anse som ett åsidosättande flan
arbetsgivarens sida av hans förpliktelser gentemot hembiträdet. Det synes
dock icke tilltalande att varje försummelse härutinnan skall betraktas som
uppsägningsanledning, då arbetsgivarens underlåtenhet ju kan bero pa
oförutsedda, av honom oberoende omständigheter. Utredningen har därför
föreslagit ett stadgande, enligt vilket hembiträdet skall aga uppsäga
anställningsavtalet till omedelbart upphörande, örn arbetsgivaren dröjer
med erläggande av överenskommen lön utöver två söckendagar efter forfallodagen.
I brist på annan överenskommelse skall såsom förfallodag anses
sista söckendagen i varje kalendermanad.
Det har vidare ansetts lämpligt att uttryckligen stadga, att såsom uppsägningsgrund
jämväl skall anses, örn arbetsgivare underlåter att famna
hembiträde tillbörlig kost eller bostad, där sådan förmån enligt avtalet skall
utgå Det lärer visserligen i våra dagar vara sällsynt, att hembiträdet icke
erhåller tillbörlig kost, men stadgandet örn uppsägnmgsratt vid underlåtenhet
därutinnan har det oaktat ansetts icke böra saknas. Vad åter bostadsfrågan
angår, har redan förut framhållits, att åtskilligt lärer brista härvidlag;
det har därför synts naturligt att stadga uppsägningsrätt for hembiträdet,
där arbetsgivaren icke tillhandahåller bostad, motsvarande vad härutinnan
blivit utfäst eller vad lagen därom stadgar.
Med att arbetsgivaren åsidosätter sina skyldigheter gentemot hembiträdet
torde böra jämställas, att arbetsgivarens make gör sig skyldig till dylikt
åsidosättande. Skulle exempelvis i ett sådant fall, där husmodern ar att
anse som arbetsgivare, hennes man göra sig skyldig till otillbörliga närmanden
gentemot hembiträdet, bör detta sålunda berättiga hembiträdet att
uppsäga avtalet till omedelbart upphörande.
I hembiträdesutredningens förslag lia vidare upptagits en rad speciella
uppsägningsanledningar, vilka synts böra jämställas med att palt väsentligen
åsidosätter sina skyldigheter gentemot andra parten. Hit hor att hembiträdet
respektive arbetsgivaren eller någon av hans husfolk befinn es lida
av tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt skede. Eli bestämmelse om
uppsägningsrätt i sådant fall har synts utredningen väl motiverad med hänsvn
till de speciella förhållanden, under vilka hembiträdets arbete utfördes,
och den inställning, som ganska allmänt hystes gentemot dessa sjukdomar.
I fråga örn andra sjukdomar har utredningen icke ansett erforderligt med
motsvarande bestämmelse. Om emellertid hembiträdet vid träffandet av anställningsavtalet
förtegat viss sjukdom, varav hembiträdet tede, borde, framhåller
utredningen, arbetsgivaren självfallet, under förutsättning att sjukdomen
vore av beskaffenhet att inverka på hembiträdets arbetsförmåga och
att sjukdomen icke vore att betrakta som rent tillfällig, ilga skilja hembiträdet
från sig. Förfarandet torde emellertid icke behöva i lagen angivas
som en särskild uppsägningsgrund, då redan av avtalslagens bestämmelser
torde följa, att avtalet i och för sig vore ogiltigt; avtalet hade nämligen
framkallats genom ett svikligt förtigande av omständighet, som kunde antagas
lia varit av betydelse för avtalets tillkomst.
Utredningen har ytterligare som uppsägningsanledning från arbetsgivarens
sida upptagit, att hembiträdet ådömts urbota straff. Angående motiven härtill
anför utredningen:
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Detta tiar ansetts motiverat med hänsyn till elen förståeliga motvilja de
Hesta _ arbetsgivare säkerligen hysa mot att i sina hem och i daglig, intim
beröring med sina barn ha en till urbota straff dömd person. Vad särskilt
angår det fall att hembiträdet dömts för tillgreppsbrott må för övrigt framhållas
det olämpliga i att hon, där hon har dylika anlag, fortsätter i ett
yrke, som genom lättheten att oupptäckt begå tillgrepp erbjuder sådana speciella
frestelser som hembiträdesyrket. Det oaktat kan givetvis lämpligheten
av det föreslagna stadgandet starkt ifrågasättas, särskilt med hänsyn till
våra dagars — helt visst berättigade — strävanden att på allt sätt underlätta
möjligheterna för dem, som begått brott, att återgå till ett obrottsligt
leverne. Utredningen hade väl heller icke ansett sig böra föreslå ett dylikt
stadgande, örn man icke på ansvarigt håll inom hembiträdeskretsar
funnit stadgandet lämpligt. Det framhålles nämligen, att hembiträdesyrket
ofta blir hållet för ett yrke, som alltid står vederbörande till buds oavsett
yrkeskunskaper och moraliska kvalifikationer, varför en bestämmelse av föreslaget
innehåll skulle bidraga till att gallra de arbetssökande och därigenom
höja kårens anseende. För övrigt må understrykas, att uppsägningsbestämmelsen
ju endast ger arbetsgivaren en rätt att uppsäga avtalet, där han
finner det begangna brottet vara sådant, att han icke anser sig kunna ha
hembiträdet kvar i sitt hem, men att självfallet ingen skyldighet till uppsägning
förefinnes. '' ö
Med nyssnämnda uppsägningsanledning anser utredningen i viss mån
kunna jämställas, att hembiträdet befinnes föra ett sedeslöst leverne. Även
i ett dylikt fall talade starka skäl för att arbetsgivaren skulle äga att omedelbart
avkoppla hembiträdet från vidare beröring med hemmet och barnen.
Utredningen säger sig förmoda, att — med de speciella arbetsförhållanden
som råda inom yrket — en uppsägningsrätt för arbetsgivaren i dylika fall
icke komme att möta allvarliga erinringar från något håll. Att stadgandet
icke kunde väntas komma till användning annat än i enstaka fall borde
icke föranleda, att detsamma ansåges överflödigt.
Slutligen har utredningen såsom en särskild uppsägningsanledning för
hembiträdena upptagit den omständigheten att arbetsgivaren med sitt hushall
avflyttar till annan ort och påfordrar att hembiträdet därvid skall medfölja.
Därvid har dock undantagits det fall att flyttningen allenast gäller
en tillfällig bortovaro i anledning av arbetsgivarens semester eller av annan
liknande anledning. Utredningen yttrar härom följande:
Förevarande bestämmelse berör utan tvivel ett ömtåligt ämne. Som bekant
förefinnes en ganska utbredd motvilja bland de hembiträden, som äro
anställda i städer eller andra samhällen, att medfölja vid sommarvistelse
pa landet. Anledningarna härtill torde icke behöva i detta sammanhang
närmare utredas; främst torde orsakerna emellertid vara dels att arbetet i
ett. sommarhushåll anses mera besvärligt, dels ock att sommarvistelsen avskär
hembiträdena fran deras sedvanliga umgänge och förströelser. Utredningen
har ansett att, da ett hembiträde vid träffande av anställningsavtal
regelmässigt mäste räkna med att familjen kan komma att tillbringa någon
tid å annan ort i och för rekreation, det näppeligen kan godtagas som
uppsägningsanledning, att en dylik semestervistelse verkligen kommer till
stånd. Det torde böra fordras av det hembiträde, som icke vill medfölja
en .sa<^an tillfällig bortovaro, att hon antingen gör förbehåll därom vid
anställningens början eller ock binder sig allenast per månad eller eljest
109
Kungl. Majlis proposition nr 217.
för sådan tid, att anställningen slutar före den tilltänkta sommarvistelsens
början. Helt annorlunda ställer det sig vid en definitiv eller i varje fall
mera långvarig avflyttning till annan ort. En sådan eventualitet kan det
knappast fordras att hembiträdet skall taga i beräkning vid avtalets ingående,
och torde hon därför böra äga rätt att omedelbart uppsäga avtalet,
där arbetsgivaren begär att hon det oaktat skall medfölja vid flyttningen.
Vissa preskriptionsbestämmelser ha föreslagits av utredningen i syfte att
förebygga ett otillbörligt utnyttjande av uppsägningsreglerna. Körande
bestämmelsernas innebörd och skälen för vad utredningen härutinnan föreslagit
anföres:
Utredningen har föreslagit vissa preskriptionsbestämmelser i syfte att
förebygga ett otillbörligt utnyttjande av uppsägningsreglerna. Sålunda bär
föreslagits att, där uppsägningsgrunden är ett väsentligt åsidosättande från
andra partens sida av parten åvilande skyldigheter enligt avtalet, denna
grund icke må åberopas sedan längre tid än en vecka förflutit fran det den
förfördelade erhöll kännedom örn förhållandet. Sedan viss tid förflutit utan
att vederbörande begagnat sin uppsägningsrätt, måste man nämligen anse,
att den timade händelsen icke tillmätts sådan betydelse, att avtalsförhållandet
bör upplösas, eller att den förfördelade i allt fall avstått från rätten
att på den grund uppsäga avtalet. Motsvarande regel avses skola gälla
även med avseende å det fall, att hembiträde dömts till urbota straff. Eör
dessa sistnämnda fall torde emellertid även böra stadgas en absolut tidsfrist,
efter vilken det begångna brottet överhuvud icke må åberopas såsom
omedelbar uppsägningsanledning och detta oavsett örn arbetsgivaren erhållit
kännedom därom inom nämnda tid eller icke. Denna tidsfrist Ilar i förslaget
angivits till fem år. Beträffande härefter uppsägning i anledning av
att arbetsgivaren med sitt hushåll avflyttar till annan ort, synes uppsägnin^srätten
böra upphöra i och med att hembiträdet faktiskt medföljt vid
flyt?ningen; hon får därigenom anses hava gått med på de förändrade villkoren
och sålunda hava avstått från den henne eljest tillkommande uppsägningsrätten.
Yad slutligen angår de fall, där uppsägningsanledningen är
sjukdom av angivet slag eller sedeslöst leverne från hembiträdets sida, torde
uppsägningsrätt icke böra föreligga, sedan sjukdomen upphört eller hembiträdet
återgått till ett ordentligt levnadssätt. Det torde emellertid — då
uppsägningsrätten knutits till det förhållandet att vederbörande »befinnes
lida» av sjukdom eller »befinnes hemfallen» åt sedeslöst leverne — icke
vara erforderligt att i lagtexten uttryckligen angiva, att uppsägningsrätt icke
längre föreligger sedan sjukdomen upphört eller hembiträdet återgått till
ett ordentligt levnadssätt.
En ledamot av hembiträdesutredningen (fru Nordgren) har ansett stadgandena
örn rätt till uppsägning av hembiträde för fall att hembiträdet dömts
till urbota straff eller befinnes hemfallen åt ett sedeslöst leverne böra såsom
mindre välbetänkta utgå ur förslaget. Beträffande förstnämnda uppsägningsanledning
anföres därvid, att förslaget därutinnan stöde i en bjärt motsats
till de strävanden, som från skilda håll gjordes i syfte att underlätta för
dem, som en gång begått brott, att ånyo inlemmas i samhället såsom arbetande
och samhällsnyttiga individer. I fråga om den andra uppsägningsanledningen
anser nämnda ledamot stadgandet därom mindre lämpligt framför
allt med hänsyn till den subjektivitet i omdömet, med vilken ifrågavarande
Ilo
Kungl. May.ts proposition nr 217.
företeelse kunde förväntas bliva bedömd, och till den risk för konflikter och
slitningar, som därav kunde följa.
Yttrandena över hembiträdesutredningens
förslag.
Medicinalstyrelsen, landsorganisationen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund
och Hallands läns hushållningssällskaps hemarbetsnämnd intaga till
frågan, huruvida den omständigheten att hembiträdet dömts till urbota
straff skall utgöra uppsägningsanledning, samma ståndpunkt, som kommit
till synes i det av fru Nordgren avgivna särskilda yttrandet. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anser uppsägningsrätt i dylikt fall böra föreligga endast
örn hembiträdet under anställningstiden dömts till urbota straff. Lantbruksstyrelsen
framhåller, att då hembiträdet avtjänat sitt straff och sålunda sonat
sitt brott domen icke bör få föranleda hembiträdets uppsägning till omedelbar
avflyttning. Socialstyrelsen har ej något att invända mot uppsägningsrätten
för det fall att hembiträdet under anställningstiden begår ett brott,
som kan förskylla urbota straff. I fråga om tidigare begångna brott finner
styrelsen skäligt, att hembiträde, som icke har någon bestämd anställningstid
avtalad, får tillgodonjuta den i fråga örn dylika avtal bestämda uppsägningstiden.
Beträffande åter avtal, som ingåtts för bestämd tid, exempelvis
för ett år i ett lanthushåll, borde måhända arbetsgivaren berättigas att uppsäga
hembiträdet med iakttagande av samma uppsägningstid, som gäller för
ej tidsbestämda avtal, om nämligen det brott, varför hembiträdet dömts till
urbota straff, vore av sådan art, att tilltron till hembiträdet med skäl måste
rubbas.
Medicinalstyrelsen finner den för arbetsgivare och arbetstagare ömsesidiga
uppsägningsgrunden att vederbörande befi niles lida av tuberkulos
eller könssjukdom i smittsamt skede innebära en alltför snäv begränsning.
Former av t. ex. sinnessjukdom, epilepsi och svårare kroniska
hudsjukdomar kunde i lika hög grad försvåra hemarbetet eller verka störande
på omgivningen eller innebära en hälsofara. Socialstyrelsen anser vissa mycket
smittosamma hudsjukdomar, såsom allvarligare eksem, böra berättiga till
uppsägning av avtal till omedelbart upphörande. Länsstyrelsen i Norrbottens
län påpekar, att bestämmelsen örn rätt att uppsäga hembiträde, som befunnes
lida av tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt skede, bleve skäligen betydelselös,
därest den ej kompletterades med en bestämmelse örn skyldighet
för hembiträde att på anfordran vid platsens tillträdande förete friskintyg.
Sådan skyldighet syntes även böra föreligga under anställningstiden, då
särskilda omständigheter sådant påkallade, åtminstone örn arbetsgivaren utfäste
sig att bekosta läkarundersökningen. Med hänsyn till den oersättliga
skada, som eljest kunde åsamkas arbetsgivarens familj och särskilt med
tanke på barnen syntes en sådan bestämmelse ha en given plats i detta
sammanhang.
Beträffande rätten för arbetsgivare att uppsäga hembiträde, som befinnes
hemfallen åt sedeslöst leverne, instämmer Hallands läns hus
-
lil
Kungl. Maj:ts proposition nr 217''.
hållningssällskaps hemarbetsnämnd med det av fru Nordgren avgivna särskilda
yttrandet. Socialstyrelsen ifrågasätter, om bestämmelsen icke borde utgå ur
lagen. I varje fall syntes enligt styrelsens mening behov ej föreligga att
tillerkänna arbetsgivaren rätt att låta avtalet omedelbart upphöra; det syntes
tillräckligt att beträffande tidsbestämda avtal tillerkänna honom rätt att på
denna grund uppsäga hembiträdet med viss tids varsel. Medicinalstyrelsen
framhåller, att synpunkter motsvarande de som läge till grund för förslaget
torde vara att anlägga på hembiträdets rätt att uppsäga avtalet till omedelbart
upphörande. Enligt utredningens förslag skulle nämligen hembiträdet
icke kunna omedelbart frånträda anställningen hos en husbonde, som på ett
otillbörligt sätt ville utnyttja anställningsförhållandet.
Befolkiiingsutredningen.
Utredningen anför i motiveringen till 14 och 15 §§ i dess förslag följande:
I fråga örn arbetsgivarens rätt att uppsäga arbetsavtal till omedelbart
upphörande föreslår befolkningsutredningen, i likhet med reservanten fru
Nordgren i hembiträdesutredningen, att punkterna 2) och 4) i 14 § i utredningens
förslag böra helt utgå.
Det är visserligen riktigt, att även andra sjukdomar än de i paragrafen
nämnda äro av sådan beskaffenhet, att de torde kunna likställas med dessa,
men då en fullständig uppräkning av sjukdomar, som kunna anses berättiga
till omedelbart hävande av arbetsavtalet, ej lämpligen synes kunna ske, har
befolkningsutredningen ansett det vara tillräckligt att angiva de ursprungligen
föreslagna två sjukdomarna. Som hembiträdesutredningen framhållit,
synes en bestämmelse örn uppsägningsrätt enligt förslaget väl motiverad
med hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka hembiträdets arbete
utföres, och den inställning, som ganska allmänt hyses gentemot dessa
sjukdomar.
Enligt 15 § har hembiträdet å sin sida erhållit rätt att omedelbart uppsäga
arbetsavtalet, örn arbetsgivaren eller någon inom dennes bostad boende
befinnes lida av ifrågavarande sjukdomar.
Det har ej synts befolkningsutredningen nödvändigt att företaga ytterligare
utredning örn reglerna för hävande av avtal med hänsyn till att de
vanligast förekommande arbetsavtalen kunna bringas till upphörande redan
efter fjorton dagar från det uppsägning skett av någon av parterna.
Yttrandena över be tolknings utredningens
förslag.
Statens arbetsmarknadskommission framhåller, att ett väsentligt åsidosättande
av skyldigheterna gentemot andra parten kunde lia karaktären av en fortgående
underlåtenhet, som till slut stegrades därhän att väsentligt åsidosättande
kunde anses föreligga. Arbetsgivarens åtgärd att uppsäga avtalet
kunde sålunda grundas på hembiträdets sätt att uppträda under en längre
tidsperiod. Att det med hänsyn därtill kunde komma att för arbetsgivaren
visa sig vara förenat med uppenbara svårigheter att i händelse av tvist
styrka, att han verkställt uppsägningen, innan en vecka förflutit efter det
han erhållit vetskap örn att hembiträdet väsentligt åsidosatt sina skyldigheter,
torde vara uppenbart. Motsvarande svårigheter kunde givetvis upp
-
112
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
komina för ett hembiträde, som med stöd av det liknande stadgandet i 15 §
uppsagt sin anställning. Kommissionen hyste den uppfattningen att för
dessa fall några särskilda tider icke borde stadgas i lagen. Några olägenheter
av att ifrågavarande föreskrifter utginge ur lagtexten torde icke vala
att befara. Vad anginge rätten för arbetsgivare att uppsäga hembiträde,
som dömts till urbota straff eller förde ett sedeslöst leverne, framhåller kommissionen,
att de synpunkter, som borde därutinnan anläggas på anställningsförhallanden
i allmänhet, med hänsyn till det husliga arbetsområdets
speciella karaktär icke kunde överlag tillerkännas giltighet inom nämnda
arbetsområde. Kommissionen ifrågasatte därför, huruvida det kunde anses
skäligt, att en arbetsgivare måste låta ett på viss tid anställt hembiträde
kvarstanna i tjänst även sedan arbetsgivaren erhållit kännedom örn att hembiträdet
till exempel ådömts frihetsstraff för upprepade stölder, begångna
hos den förre arbetsgivaren. Ett hembiträde kunde även, utan att hon formellt
åsidosatte sina skyldigheter å arbetsplatsen, å sin fritid föra en sådan
vandel, att arbetsgivaren kunde hysa en berättigad oro, att därigenom betydande
vådor kunde uppkomma med hänsyn till att i familjen funnes minderåriga
barn. Kommissionen förordade därför ett ytterligare övervägande
av ifrågavarande spörsmål. Därest arbetsgivaren skulle tillerkännas en vidgad
rätt i förevarande hänseende, borde samtidigt övervägas, huruvida icke
en motsvarande rätt helt eller delvis borde tillerkännas hembiträdet.
Högerns centrala kvinnoråd påpekar — i likhet med arbetsmarknadskommissionen
att man ofta ej kan klart angiva den tidpunkt, från vilken den
i 14 § andra stycket och 15 § andra stycket stadgade tidpunkten av en
vecka skall räknas.
Svenska arbetsgivareföreningen och svenska lantarbetsgivareföreningen motsätta
sig uteslutandet av dom å urbota straff och sedeslöst leverne såsom
uppsägningsanledningar. Sistnämnda förening påtalar jämväl att vid tillerkännande
åt hembiträde av rätt att uppsäga avtalet, därest arbetsgivaren
dröjde med erläggande av överenskommen lön två dagar efter förfallodagen,
tillbörlig hänsyn icke tagits till att dröjsmålet kunde vara ursäktligt. Det
kunde ju inträffa, att i en familj med många barn, där husfadern kanske
vid särskilt ansträngda tidpunkter finge upjataga lån för att klara familjen,
ett dröjsmål kunde anses mer än väl ursäktligt. Föreningen hemställde
därför, att till bestämmelsen fogades ett undantag för det fall att dröjsmålet
vore ursäktligt.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund ifrågasätter, huruvida det ej borde
åligga hembiträde vid anställning i familj med barn att vid anfordran och
pa arbetsgivarens bekostnad anskaffa friskintyg. En sådan bestämmelse
förefölle förbundet icke oskälig med hänsyn till den uppenbara smittorisken
för barn.
Under avtalsförhållandet kunna givetvis inträffa omständigheter, på grund
av vilka det för den ena parten framstår som ett bjudande intresse, att avtalet
med det snaraste bringas till upphörande. Vore alla avtal träffade på
113
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
obestämd tid, behövde en dylik situation måhända icke påkalla särskild
uppmärksamhet i detta sammanhang; vardera parten har ju vid dylika avtal
möjlighet att uppsäga avtalet att upphöra efter 14 dagar. För de tidsbestämda
avtalens del erfordras dock i varje fall en reglering av möjligheten
att uppsäga avtalet i förtid. En avvägning efter skälighetsnormer måste
härvid äga rum. Resultatet av denna avvägning bör icke med fog kunna
utan vidare åberopas till stöd för en likartad reglering på andra arbetsområden.
Hushållsgemenskapen mellan arbetsgivare och hembiträde är nämligen
en faktor, vartill särskild hänsyn måste tagas i förevarande sammanhang.
Under nästföregående paragraf har behandlats frågan örn tidsbestämda
avtals upphörande i förtid på grund av hembiträdes sjukdom; en viss uppsägningstid
ansågs därvid skäligen böra iakttagas. I nu ifrågavarande paragrafer
behandlas frågan örn uppsägning av avtal — såväl tidsbestämda som
andra — till omedelbart upphörande. 15 § departementsförslaget behandlar
frågan örn arbetsgivarens och 16 § frågan örn hembiträdets uppsägningsrätt.
Vad först angår arbetsgivarens uppsägningsrätt upptager departementsförslaget,
i överensstämmelse med hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens
förslag, såsom första uppsägningsanledning den omständigheten
att hembiträdet i väsentlig mån åsidosatt sina skyldigheter
mot arbetsgivaren. Beträffande innebörden av detta uttryck kan jag inskränka
mig till att hänvisa till den utförliga motivering som lämnats av
hembiträdesutredningen. Stadgandet i 15 § andra stycket om den tid,
inom vilken en sådan uppsägning kan med laga verkan ske, har emellertid,
med hänsyn till vad statens arbetsmarknadskommission anmärkt, i departementsförslaget
givits en något ändrad formulering, genom vilken är avsett
att utmärkas att, i den män uppsägningen grundar sig på successiva försyndelser
från hembiträdets sida, vilka icke var och en för sig utgöra tillräckligt
motiv för en uppsägning, denna icke skall anses ha skett för sent
på den grund att arbetsgivaren under mera än en vecka haft kännedom örn
vissa av de åberopade omständigheterna.
Såsom andra uppsägningsanledning för arbetsgivaren upptages, likaledes
i överensstämmelse med hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens
förslag, att hembiträdet befinnes lida av tuberkulos eller av könssjukdom
i smittsamt skede. I ett par remissyttranden har gjorts gällande,
att vissa andra sjukdomar borde jämställas med de båda nämnda.
Det synes mig dock i så fall vanskligt att åstadkomma en någorlunda hållbar
avgriinsning. Att i detta sammanhang särskilt uppmärksamma tuberkulosen
och könssjukdomarna synes mig befogat, förutom på grund av dessa
sjukdomars smittofarligliet och stora spridning, jämväl därav att de ofta
icke hindra den sjuke att fortfarande utöva sina vanliga sysslor och därigenom
ytterligare öka smittorisken.
Länsstyrelsen i Norrbottens län och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
lia påpekat önskvärdheten av ett stadgande örn att hembiträdet
skall vara skyldigt förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd; det har
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. si6 44 8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
framhållits, att stadgandet om rätt för arbetsgivare att uppsäga hembiträde,
som lede av tuberkulos eller könssjukdom, eljest bleve utan större praktiskt
värde. För egen del finner jag det sannolikt, att ett stadgande av sådan
innebörd skulle gentemot hembiträdet utgöra ett värdefullt stöd för en
arbetsgivare, som hyser farhåga för att hembiträdet lider av någon av angivna
sjukdomar. Korrektiv mot att stadgandet skulle av arbetsgivaren utnyttjas
i trakasseringssyfte torde föreligga därigenom att anskaffandet av
läkarintyget bör ske på arbetsgivarens bekostnad. Det synes mig icke nödvändigt
att inskränka stadgandet att avse intyg allenast om frihet från tuberkulos
och könssjukdom i smittsamt skede. I enlighet härmed har i 15 §
tredje stycket intagits ett stadgande att hembiträde är skyldigt att efter anmodan
av arbetsgivaren på dennes bekostnad anskaffa och för arbetsgivaren
förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd. Hinder torde icke möta mot
en tillämpning av stadgandet redan vid hembiträdes tillträdande av anställning.
Jag vill i detta sammanhang erinra örn att gällande tuberkulosförordning
innehåller förbud för den, som är behäftad med smittsam tuberkulos,
att tillträda anställning att sköta barn samt att vid remissbehandlingen
av det förslag, som ligger till grund för förordningen, underströks behovet
av kontroll i tuberkuloshänseende beträffande hembiträden.
Såsom ytterligare uppsägningsanledningar för arbetsgivaren upptog hembiträdesutredningens
förslag, att hembiträdet dömts till urbota straff
samt att hembiträdet befunnes hemfallen åt ett sedeslöst leverne.
En reservant inom utredningen ansåg dock dessa stadganden böra utgå ur
förslaget, och befolkningsutredningen har för sin del anslutit sig till reservantens
ståndpunkt. Vad förstnämnda uppsägningsanledning angår är enligt
min mening hembiträdesutredningens förslag uppenbart alltför vidsträckt
avfattat. A andra sidan är det — såsom torde framgå av socialstvrelsens
yttrande över hembiträdesutredningens förslag — förenat med avsevärda
svårigheter att på ett tillräckligt distinkt sätt inrama de fall, i vilka omständigheterna
kring det av hembiträdet begångna brottet äro sådana, att
ett förtroendefullt förhållande mellan arbetsgivaren och hembiträdet måste
anses omöjliggjort. Härtill kommer att spörsmålet icke torde äga någon
större praktisk betydelse; i de viktigaste fallen — nämligen då hembiträdet
begått brottet i den av henne fortfarande innehavda anställningen — torde hembiträdet
i allmänhet finna det med sitt eget intresse mest förenligt att snarast
byta anställning. Jag ansluter mig därför härutinnan till befolkningsutredningens
förslag. Beträffande därefter den andra uppsägningsanledningen —-hembiträdes sedeslösa leverne — må särskilt framhållas vikten av att rättsförhållandena
mellan arbetsgivare och hembiträde, vilka endast i undantagsfall
torde komma under domstols eller annan myndighets bedömande, till
förhindrande av godtycke från arbetsgivarens sida grunda sig på fullt entydiga
bestämmelser. Ur denna synpunkt måste, såsom ock framhållits,
införande av rätt till omedelbar uppsägning på grund av påstående örn
hembiträdes sedeslöshet ingiva betänkligheter med hänsyn till de olikartade
subjektiva bedömanden, som förekomma på detta område. I likhet med
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
115
befolkningsutredningen anser jag därför ifrågavarande uppsägningstid icke
böra upptagas i lagen.
I fråga om hembiträdes rätt att uppsäga avtalet till omedelbart
upphörande äro hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens
förslag överensstämmande utom därutinnan att uppsägningsrätten
i ett par hänseenden gjorts något vidare i befolkningsutredningens förslag.
Jag har icke anledning att i sistnämnda förslag föreslå någon annan ändring
än den, som föranledes därav att preskriptionsbestämmelsen i fråga örn uppsägning
vid väsentligt åsidosättande av skyldigheterna mot hembiträdet böra
vara lika lydande med motsvarande föreskrifter beträffande skyldigheterna
mot arbetsgivaren.
17 §.
(Hembiträdesutredningens förslag.) (Befolkningsutredningens förslag.)
16 §.
Då avtalet uppsagts, vare arbetsgivaren
skyldig att på begäran lämna
hembiträdet betyg angående anställningen.
Betyget skall innehålla uppgifter örn
anställningens art och anställningstiden
samt om hembiträdets flit, ordning och
skicklighet i arbetet.
16 §.
Då arbetsavtal uppsagts, är arbetsgivaren
skyldig att på begäran
lämna hembiträdet betyg angående
anställningen enligt av statens arbetsmarknadskommission
fastställt formulär.
Hembitr ädesutrednin gen.
Efter erinran örn bestämmelserna i 1833 års legostadga om utfärdande av
orlovssedel uppgiver utredningen, att det beträffande hembiträdena — liksom
i fråga om andra i enskild tjänst anställda arbetstagare — torde vara allmän
regel, att skriftligt betyg utfärdas vid anställningens upphörande. Vidkommande
åter frågan örn i vilka hänseenden betyget borde lämna upplysning
rådde olika meningar; stundom inskränktes betyget till att omfatta endast
uppgifter örn anställningens art och anställningstiden, i andra fall skedde
vid betygssättningen ett ganska ingående bedömande av hembiträdets yrkesskicklighet
samt moraliska och sedliga kvalifikationer m. m. I allmänhet
torde klagas över att betygen antingen vore för intetsägande eller att de
icke vore att lita på, i det att de lämnade uppgifterna ej motsvarade betygsutfärdarens
verkliga mening örn hembiträdet.
Enligt hembiträdesutredningens mening bör i lagen uttryckligen stadgas,
att skyldighet föreligger för arbetsgivare att vid anställningens upphörande
utgiva betyg till hembiträdet. Med hänsyn till att betyget i allmänhet är
avsett att användas vid sökande av ny anställning bör rätten att utfå betyg
inträda redan då det tidigare anställningsavtalet blivit uppsagt. Skulle i
följd av parternas åsämjande avtal upphöra utan förutgången uppsägningstid
torde, utan att särskilt stadgande därom vore behövligt, skyldigheten
att utgiva betyg få anses uppkomma i och med att avtalet upphörde. I
vartdera fallet torde såsom förutsättning för skyldighetens uppkomst böra
gälla, att hembiträdet framställde begäran om erhållande av betyg.
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Skäl kunde enligt utredningens mening anföras både för och emot användandet
av fasta formulär vid betygsskrivningen. A ena sidan framtvingade
användandet av tryckta formulär relativt fullständiga svar, å andra sidan
förelåge risk att betygssättningen bleve alltför summarisk och därför i
realiteten föga upplysande. I vissa fall kunde formuläret lända till nytta,
medan i andra fall användandet av formuläret kunde ha en rakt motsatt
verkan. På grund därav och då en sådan formföreskrift som att visst betygsformulär
skulle användas givetvis icke borde träffas utan tvingande skäl
hade utredningen ansett sig icke böra föreslå något stadgande därom.
Beträffande frågan örn betygens innehåll anför utredningen:
Självfallet måste varje betyg innehålla erforderliga uppgifter angående
anställningens art, d. v. s. örn anställningen avsett arbete såsom ensamjungfru,
kokerska, köksa, husjungfru, barnjungfru eller eventuellt annan befattning,
ävensom örn anställningstidens längd. Vidare torde, för att icke
betyget skall bliva praktiskt taget värdelöst för sitt syfte, detsamma böra
innehålla uppgifter örn vederbörandes flit, ordning och skicklighet i arbetet.
Att i sistnämnda hänseende föreskriva skyldighet för husmödrarna att särskilt
betygsätta olika till tjänsten hörande arbetsgrenar synes emellertid
icke erforderligt. En var husmor torde härutinnan få förfara efter vad som
anses lämpligast. I allmänhet torde det väl anses tillräckligt med ett generellt
omdöme örn vederbörandes skicklighet i den befattning, varom fråga är.
Mycket olika meningar torde råda beträffande frågan, huruvida betygen
böra innehålla något uttalande örn hembiträdenas vandel. Å ena sidan göres
gällande att, då fråga är örn en person, som så intimt kommer i beröring
med arbetsgivaren och hans familj som fallet är med ett hembiträde, vissa
uppgifter om vandeln äro av nöden. A andra sidan hävdas, att dylika värdesättningar
självfallet bliva ganska godtyckliga och att betygen därför böra
inskränkas till att avse de rena arbetsförhållandena; vederbörandes förhållande
utom arbetet anses vara en privatsak, varom betygsutfärdaren icke
har att uttala sig. För sin del håller utredningen före, att en betygssättning
av den anställdes vandel merendels är av begränsat värde samtidigt
som den kan giva upphov till mycken irritation och obehag, varför det icke
vill synas lämpligt att i betygen medtages någon uppgift härom. Erforderliga
upplysningar angående ett hembiträdes allmänna lämplighet för en
ifrågasatt plats torde det oaktat kunna utläsas av hennes betyg, nämligen
genom de uppgifter angående hennes flit och ordning i arbetet, som betygen
enligt vad förut sagts skola innehålla.
Nära samband med nyssnämnda spörsmål har frågan, örn i betyget skall
angivas anledningen till avtalets upphörande. I en del fall lärer det otvivelaktigt
för hembiträdet vara av ett visst intresse att anledningen säges
ut, såsom då hon själv av giltiga orsaker sagt upp sin plats. Är åter anledningen
till anställningens upphörande helt enkelt den, att hembiträdet
och husmodern på grund av olikhet i lynnen och temperament icke passa
att samarbeta, kan det vara både svårt och obehagligt att i skriftlig form
angiva den verkliga anledningen. Skulle slutligen anledningen till uppsägningen
vara missnöje från husmoderns sida med hembiträdets förhållande
utom tjänsten lärer det, av enahanda skäl som ovan anförts beträffande
frågan örn en betygssättning av hembiträdets vandel, vara direkt olämpligt
att i betyget angiva uppsägningsanledningen. Vid angivna förhållanden
hava de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra föreslå någon bestäm
melse därom, att uppsägningsanledningen skall angivas i betyget.
117
Kungl. May.ts proposition nr 217.
Utredningen anser skäl icke föreligga att förläna tvingande karaktär åt
de föreslagna bestämmelserna angående betyg åt hembiträden.
Yttrandena över heinbiträdes
utredningens
förslag.
Landsorganisationen påpekar att — ehuru det vore riktigt att, såsom hembiträdesutredningen
anfört, det i vissa fall kunde för hembiträdet vara direkt
skadligt att uppsägningsanledningen angåves i betyget — nämnda omständighet
dock icke utgjorde något skäl mot arbetsgivarens förpliktande att i
intyget angiva uppsägningsanledningen, då så av arbetstagaren påfordras.
Att intyget innehöll en sådan uppgift kunde icke sällan vara av intresse för
hembiträdet, såsom då hon] själv av giltiga orsaker sagt upp sin plats.
Landsorganisationen föresloge därför, att i lagen upptoges bestämmelse örn
arbetsgivares skyldighet att vid anfordran i betyget uppgiva skäl för uppsägning.
Befolkningsutredningen.
Befolkningsutredningen anför under förevarande paragraf:
Befolkningsutredningen föreslår, att formulär till betyg skall fastställas
av statens arbetsmarknadskommission. Förslag till betygsformulär har av
kommissionen utarbetats och utgivits i juli 1943. Erfarenheten torde fa
visa vilka ändringar, som eventuellt böra vidtagas i utformningen av formuläret.
I varje fall bör det nu utgivna formuläret kompletteras med ett
formulär, som särskilt tager hänsyn till de förhallanden, som hänföra sig
till jordbrukshushåll. Med den av utredningen föreslagna anordningen, att
formulärets avfattning överlåtes till kommissionen, vinner man ett smidigare
förfaringssätt än örn man i lagen från början fixerade innehållet i ett sådant
formulär.
Yttrandena över befolkningsutred
ningens
förslag.
Socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten anmärka på det mindre lämpliga
i att i lagen anförtros fastställandet av formulär åt en kristidsinstitution.
Det föreslås i stället att uppdraget att fastställa betygsformulär angives
skola tillkomma den offentliga arbetsförmedlingens tillsynsmyndighet eller
socialstyrelsen.
Statens arbetsmarknadskommission upplyser, att inom kommissionen framförts
den åsikten, att skyldighet att vid utfärdandet av betyg använda kommissionens
formulär borde föreligga endast örn hembiträdet uttryckligen
påfordrade detta. Även om vissa skäl talade för en dylik ståndpunkt, hade
kommissionens majoritet dock ansett sig böra biträda den mening, som
kommit till uttryck i det föreliggande förslaget.
Hembiträdes rätt att, då anställningsavtal upphört eller på grund av uppsägning
skall inom kort upphöra, på begäran erhålla betyg över anställningen
är för hembiträdet av den betydelse att skydd mot intrång i nämnda
rätt bör givas i lagen. I enlighet härmed innehåller 17 § första stycket
departementsförslaget föreskrift, enligt vilken arbetsgivaren är skyldig att,
Departe
ments
chefen.
118 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
då avtal uppsagts, på begäran lämna hembiträdet betyg angående anställningen.
Hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens'' förslag skilja sig
från varandra därutinnan att, medan i hembiträdesutredningens förslag angles,
att betyget skall innehålla uppgifter örn anställningens art och anställningstiden
samt örn hembiträdets flit, ordning och skicklighet i arbetet,
befolkningsutredningen föreslår, att betyget skall utfärdas enligt av statens
arbetsmarknadskommission fastställt formulär. Även om det må vara önskvärt
att betygen i största möjliga utsträckning avfattas enligt särskilt formulär
och alltså även att dylika formulär utarbetas och spridas genom
statlig myndighets försorg, finner jag det icke lämpligt påfordra, att nämnda
formulär städse måste komma till användning. Praktiska svårigheter att
uppfylla en sådan föreskrift skulle kunna möta, därest hembiträdet framställer
sin begäran örn erhållande av betyg omedelbart före avflyttningen
och husmodern icke har tillgång till det fastställda formuläret. "Reellt sett
torde syftemålet bakom förslaget bliva i nästan lika stor utsträckning tillgodosett,
örn i lagen, såsom hembiträdesutredningen föreslagit, meddelas
bestämmelser örn vad betyget skall innehålla samt arbetsförmedlingsorganen
tillställa dem, som anlita förmedlingen, betygsformulär. 17 § andra stycket
departementsförslaget innehåller därför, i överensstämmelse med hembiträdesutredningens
förslag, bestämmelser örn vilka slag av uppgifter som skola
lämnas i betygen, därvid dock, i anledning av det av landsorganisationen
uttalade önskemålet, tillagts, att i betygen jämväl skola på begäran av
hembiträdet uppgivas av vem avtalet uppsagts, och, där uppsägningen skett
av arbetsgivaren, anledningen därtill.
Hembiträdesutredningen har ansett skäl icke föreligga att förläna tvingande
karaktär åt bestämmelserna örn betyg åt hembiträden. Med hänsyn till att
hembiträdets anspråk på att kunna äga möjlighet att i sin framtida verksamhet
kunna åberopa vitsord från tidigare anställningar städse synas mig
vara fullt legitima finner jag anledning icke föreligga att tolerera en överenskommelse,
varigenom hembiträde frånsäger sig rätten att vid anställningens
upphörande på begäran erhålla betyg över anställningen. I ett tredje
stycke av 17 § departementsförslaget har därför intagits stadgande, att
förbehåll, varigenom hembiträdet enligt nämnda paragraf tillkommande rätt
inskränkes, skall vara ogillt.
18-20 §§.
(Hembiträdesutredningens förslag.)
19 §.
Med minderårigt hembiträde förstås
i denna lag hembiträde, som ej
fyllt sexton år.
Beträffande minderårigt hembiträde
skall, utöver bestämmelserna i 3—
18 §§, gälla vad nedan i 20—23 §§
är stadgat.
(Befölkningsutredningens förslag.)
19 §.
Med minderårigt hembiträde avses
i denna lag hembiträde, som ej fyllt
18 år.
Beträffande minderårigt hembiträde
skall, utöver övriga bestämmelser i
lagen, gälla vad nedan i 20 och 21 §§
är stadgat.
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
(Hembiträdesutredningens förslag.)
20 §.
Minderårigt hembiträde må icke
användas till arbete å övertid utöver
sju timmar i veckan.
21 §.
Arbetsgivare må icke använda minderårigt
hembiträde till arbete på sådant
sätt, att hembiträdets användande
kan anses medföra fara för olycksfall
eller för överansträngning eller
medföra annan menlig inverkan på
hembiträdets hälsa eller kroppsutveckling,
ej heller så att användandet Iean
anses får hembiträdet innebära våda i
sedligt avseende.
Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet
beredes de raster i arbetet,
som med hänsyn till bestämmelserna
i första stycket äro erforderliga.
22 §.
Använder arbetsgivare minderårigt
hembiträde till arbete i strid mot vad
i 20 eller 21 § är stadgat, straffes med
dagsböter.
23 §.
Förseelse, som i 22 § sägs, må åtalas
av allmän åklagare allenast efter angivelse
av målsäganden. Talan anhängiggöres
vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos
poliskammare eller, där sådan ej finnes,
vid allmän domstol.
Böter, som ådömas enligt denna lag,
tillfalla kronan.
(Befolkningsutredningens förslag.)
20 §.
Minderårigt hembiträde må icke
användas till arbete å kvällstid utöver
sju timmar i veckan. Överenskommelse
som strider häremot är ej gällande.
21 §.
Arbetsgivare må icke använda minderårigt
hembiträde till arbete på sådant
sätt, att det kan anses medföra
fara för olycksfall eller för överansträngning
eller medföra annan menlig
inverkan på hembiträdets hälsa
eller kroppsutveckling.
Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet
beredes de raster, som med
hänsyn till bestämmelserna i första
stycket äro erforderliga.
Överenskommelse, som strider mot
bestämmelserna i denna paragraf, är
ej gällande.
Hembiträdesutredningen.
Utredningen finner särbestämmelser beträffande minderåriga hembiträden
påkallade dels av hänsynen till de minderårigas hälsa och kroppsutveckling,
dels ock av önskvärdheten att bereda de minderåriga under deras första tid
såsom hembiträden så drägliga arbetsförhållanden, att de icke redan från
början fattade motvilja mot yrket. Arten och beskaffenheten av de bestämmelser,
som i förevarande hänseende borde träffas, syntes i mycket bliva
beroende av hur begreppet minderåriga fixerades eller med andra ord var
åldersgränsen mellan minderåriga och icke minderåriga hembiträden droges.
I arbetarskyddslagen förstodes med minderårig den, som voro under 18 år
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
I vissa andra lagar hade begreppet minderårig en annan betydelse; sålunda
förstodes exempelvis enligt fattigvårdslagen med minderårig den, som icke
fyllt 16 år. I förevarande sammanhang torde kunna ifrågakomma antingen
att bestämma minderariglietsgränsen till 18 år eller att ytterligare inskränka
begreppet, därvid 16-arsgränsen främst torde komma i åtanke. Utredningen
anser det sistnämnda alternativet böra väljas och utvecklar denna sin uppfattning
sålunda: 3
, Med hänsyn till å ena sidan beskaffenheten av det arbete, varom här är
fråga, å andra sidan det skydd, som beredes redan genom de för hembiträden
i allmänhet föreslagna bestämmelserna, synes det icke vara direkt erforderligt
att utsträcka de särskilda skyddsbestämmelserna utöver 16-årsgränsen.
En flicka på 16 eller 17 år torde utan fara för men kunna deltaga
i husligt arbete under enahanda villkor, som i allmänhet föreslagits för det
husliga arbetets vidkommande. Det är 14- och 15-åringarna, som behöva
särskilda skyddsbestämmelser för att icke riskera kroppsligt men och för
att icke mista lusten till yrket. Och att man icke bör utsträcka skyddsbestämmelsernas
tillämplighet utöver vad som sålunda är oundgängligen erforderligt,
torde ligga i sakens natur. — Utredningen har, i enlighet med
vad ovan anförts, i sitt förslag begränsat de särskilda bestämmelserna för
minderåriga till att gälla endast sådana hembiträden, som icke fyllt 16 år.
Beträffande fragan örn en eventuell reglering i direkt form av arbetstiden
till åtta timmar anför utredningen:]
En reglering i denna direkta form är onekligen den mest effektiva och
därför just för de ifrågavarande åldersgrupperna särskilt lämplig. Och även
örn det för närvarande befunnits ogörligt att för hembiträden i allmänhet
föreslå en dylik direkt arbetstidsreglering, lärer det likväl icke vara omöjligt
att för detta begränsade område gå in för en sådan anordning. Under
utredningsarbetets gång ha även stora sympatier förefunnits för en lösning
av frågan utefter denna linje. Då utredningen likväl funnit sig slutligen
böra övergiva tanken, har motivet härtill varit den föreliggande risken, att
en dylik utformning av bestämmelserna i visst hänseende kan komma att
lända mera till skada än till gagn för de minderåriga. Det lärer nämligen
kunna allvarligen befaras att, därest arbetstiden för minderåriga hembiträden
maximeras till 8 timmar medan för övriga allenast fritiden regleras,
man därigenom försvårar för de minderåriga att överhuvud få anställning
som hembiträden. Den sedvanliga gången lärer vara, att de unga flickor,
som efter slutad skolgång söka sig till hembiträdesyrket, först taga plats hos
någon familj i den närmaste trakten — kanske mot en skäligen ringa ersättning
— för att sedan, i den mån de blivit upplärda i yrket, söka sig
andra och bättre avlönade platser, helst i städerna. Bleve nu arbetsgivarnas
rätt att använda de minderåriga hembiträdena avsevärt beskuren] kunde
lätteligen inträffa, att man föredroge att anställa vuxna hembiträden, även
örn dessa betingade en något högre lön. Det må härvid beaktas, att måhända
särskilt för lanthushållen en regel örn åttatimmars arbetsdag kan förväntas
medföra vissa olägenheter. En utveckling i den ovan angivna riktningen
vore tydligen icke önskvärd. En del flickor komme att gå sysslolösa
med därav följande olägenheter. Och de flickor, som under alla förhållanden
måste skaffa sig avlönade platser, bleve nödsakade att genast söka
sig bort från hemtrakten till de arbetsplatser av annan art, som måhända
kunde stå öppna för dem. För utredningen synes emellertid en lagstiftning,
som sålunda skulle kunna medföra dels sysslolöshet för en del flickor,
121
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
dels ock att de unga flickorna i ökad utsträckning droges bort från hemmens
övervakning och inflytande, så betänklig att densamma — trots vad
ovan anförts angående dess förtjänster — likväl icke ansetts böra förordas.
Utredningen har i stället ansett sig böra föreslå vissa mindre ingripande bestämmelser,
vilka till gengäld icke kunna anses i nämnvärd grad minska de
minderårigas chanser på ifrågavarande arbetsområde. Den tilltänkta fritidsregleringen
avses sålunda principiellt skola gälla även för minderåriga hembiträden
och det för dem erforderliga speciella skyddet avses skola vinnas
genom vissa tilläggsbestämmelser; de allmänna reglerna örn kvällsledighet
och fritider skola däremot gälla i lika mån för de minderåriga hembiträdena
och för de vuxna.
Utredningen anser det knappast erforderligt att i lag fastslå någon viss
minimiålder för minderåriga hembiträden. Någon annan åldersgräns torde
sålunda icke vara behövlig än den, som automatiskt följde av gällande skoltvång.
Däremot torde få anses av nöden att införa ett stadgande örn att
minderårig icke finge användas till arbete på sådant sätt att därav kunde
följa fara för olycksfall eller överansträngning etc. Detta stadgande finge
anses vara själva kärnpunkten i skyddsbestämmelserna. I anslutning därtill
torde vidare böra föreskrivas att arbetsgivare skulle vara skyldig tillse,
att hembiträdet bereddes de raster i arbetet, som med hänsyn till nyssnämnda
stadgande vore erforderliga.
Rörande frågan örn de minderåriga hembiträdenas fia tid yttrar utredningen:
Ytterligare
torde krävas vissa bestämmelser i syfte att åt de minderåriga
hembiträdena säkerställa en med hänsyn till deras ålder tillräcklig fritid,
d. v. s. en fritid, som ur hälsosynpunkt är av tillräcklig längd och som vidare
möjliggör för de unga hembiträdena att i ungefär samma utsträckning som
deras kamrater inom andra yrken ägna sig åt förströelser eller studier. Det
kan måhända låta säga sig, att dessa möjligheter skulle förefinnas redan i
och med stadgandet att den ordinarie arbetstiden skall sluta senast kl. 19
(respektive kl. 20 för lanthushåll sommartid) och att hembiträde är skyldigt
utföra övertidsarbete endast i den mån avtal därom träffats. Emellertid
torde dessa bestämmelser likväl icke vara tillräckliga i vad de minderåriga
angår. Det må i detta sammanhang erinras örn, att enligt gällande förmynderskapslag
arbetsavtal för minderårig under 16 år ingås av den minderåriges
föräldrar eller den, som eljest har den rättsliga vårdnaden örn honom.
Under förutsättning att intet lagstadgande härom gåves, kunde följaktligen
tänkas att, då en minderårig flicka sattes i tjänst såsom hembiträde, avtal
för hennes räkning träffades om skyldighet till övertidsarbete i en relativt
betydande utsträckning. Vidare må framhållas, att under samma förutsättning
den minderåriga själv — tack vare sin av åldersskillnaden betingade
underlägsenhet gentemot arbetsgivaren — kunde förmås till övertidsarbete
i en omfattning, som icke vore skiilig. Bland annat av hänsyn till det nu
anförda lärer det vara erforderligt med en direkt lagbestämmelse om och
i vilken utsträckning övertidsarbete må vara tillåtet för minderåriga hembiträden.
Att helt förbjuda sådant arbete synes icke lämpligen böra ifrågakomma,
då man därigenom skulle omöjliggöra för husmödrarna att anlita
dessa hembiträden för vakttjänst. För hemarbetets jämna fortgång torde
det sålunda vara nödvändigt att i viss mån tillåta övertidsarbete även vad
de minderåriga hembiträdena beträffar. Med hänsyn till vad tidigare anförts
bör emellertid rätten att uttaga sådant övertidsarbete vara mycket be
-
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
gränsad. Utredningen har för sin del funnit en tillåten övertid av högst
7 timmar i veckan ganska väl motsvara å ena sidan husmödrarnas rimliga
behov, å andra sidan hembiträdenas krafter och förmåga. I förslaget har i
enlighet härmed upptagits ett stadgande, att minderårigt hembiträde icke
må användas till arbete å övertid utöver 7 timmar i veckan. Det må framhållas,
^ att den sålunda angivna övertiden icke avses vara ett genomsnitt
för manad eller år, utan är tänkt som ett absolut maximum för det under
loppet av en och samma kalendervecka tillåtna övertidsarbetet. För tydlighets
skull må vidare framhållas, att det nämnda stadgandet givetvis icke
konstituerar en skyldighet för minderårigt hembiträde att utföra Övertidsarbete;
berörda spörsmål regleras av den i ett tidigare sammanhang avhandlade
huvudregeln, att hembiträde är skyldigt utföra övertidsarbete endast
i den mån avtal därom träffats.
I övrigt anser utredningen några särbestämmelser för minderåriga hembiträden
icke vara erforderliga.
Utredningen avböjer även för de minderåriga hembiträdenas del varje
form av offentlig inspektion över reglernas efterlevnad. Men med hänsyn
till det samhälleliga intresset av efterlevnaden av ifrågavarande bestämmelser
och då vederbörande just i sin egenskap av minderåriga icke kunde
förväntas vara i stånd att själva hävda sin rätt anser utredningen en straffsanktion
vara väl befogad. Denna borde emellertid knytas allenast till särbestämmelserna
för minderåriga — d. v. s. dels bestämmelsen örn högst 7
timmars övertidsarbete per vecka, dels ock den allmänna bestämmelsen örn
skydd mot arbete som kunde medföra fara för olycksfall eller överansträngning
etc. — och sålunda icke till de allmänna fritidsbestämmelserna vid
deras tillämpning å minderåriga.
Yttrandena över hembiträdesutredningens
förslag.
Iliksförsäkringsanstalten anser, att den övre minderårighetsgränsen icke
utan särskilt starka skäl borde fastställas annorlunda än som skett i den
allmänna skyddslagstiftningen eller till 18 år. Sådana skäl kunde anstalten
för sin del icke finna vara för handen. Vad anginge invändningen att det
husliga arbetet vore mindre påfrestande än exempelvis arbetet i en fabrik
anför anstalten, att fabriksarbetet i regel torde vara mera ihållande än det
husliga arbetet men däremot knappast fysiskt mera påfrestande, i många
fall säkerligen snarare motsatsen. Därtill vore beträffande det husliga arbetet
att ihågkomma den avsevärt längre arbetstiden. Dessa synpunkter syntes
anstalten även tala för att en minimiåldersgräns för anställning i husligt
arbete fastställdes i en blivande lag ävensom att däri infördes en bestämmelse,
som tillförsäkrade den minderårige nöjaktig nattvila. Minimiåldern
torde i anslutning till arbetarskyddslagens åldersbestämmelser böra sättas
till 13 år. I fråga örn nattvilan borde meddelas föreskrift, att den minderårige
skulle beredas sammanhängande ledighet därför under minst 11 timmar
varje dygn. Slutligen föreslår anstalten, att det tillåtna övertidsarbetet begränsas
till förslagsvis högst fyra timmar för kalendervecka.
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Jämväl Kronobergs och Blekinge husmodersföreningars länsförbund anser, att
minderåriglietsgränsen bör höjas från 16 till 18 år.
Socialstyrelsen påpekar, att det för en arbetsgivare vore synnerligen svårt
att bedöma vad som på grund av stadgandet i 21 § hembiträdesutredningens
förslag borde anses förbjudet. På grund därav borde någon straffbestämmelse
ej direkt anknytas till bestämmelsen i 21 §. Då någon övervakning
genom yrkesinspektionen eller annat statligt organ icke skulle införas beträffande
hembiträdenas arbetsförhållanden, tolde man helt böra släppa
straffbudet i vad det avsåge förfarande jämlikt 21 §. Någon olägenhet därav
torde icke behöva befaras, enär hembiträdet ägde skadeståndsrätt gentemot
arbetsgivaren, örn denne använt hembiträdet till arbete pa sådant sätt som
avsåges i nämnda paragraf.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att till övertidsarbete även räknades
tillsyn av barn eller annan därmed jämförlig vakttjänst. Tillsyn av
barn kunde ofta ordnas så, att hembiträdet ginge till vila men hade dörrarna
öppna till barnets sovrum. Det vore närmast att betrakta såsom en säkerhetsåtgärd
mot oförmodade händelser men måste dock på grund av den
bundenhet det medförde för hembiträdet karakteriseras som vakttjänst, d. v. s.
övertidsarbete. Att en arbetsgivare, som betingade sig sådan vakttjänst av
ett 15-årigt hembiträde mera än 7 timmar i veckan, exempelvis över en natt,
skulle vara underkastad straffansvar syntes länsstyrelsen väl rigoröst.
Befolkningsutredningen.
I anslutning till de av befolkningsutredningen föreslagna särbestämmelserna
för minderåriga hembiträden anför utredningen:
Befolkningsutredningen ansluter sig till den av riksförsäkringsanstalten
framförda uppfattningen, att den övre minderårighetsgränsen bör bestämmas
till 18 år, enär det i detta sammanhang närmast är fråga örn arbetarskydd.
Däremot anser utredningen ej att man behöver fastställa en undre minderårighetsgräns.
Det torde vara tillräckligt med den åldersgräns, som automatiskt
följer av gällande skoltvång. Att begränsa det tillåtna kvällstidsarbetet
för minderårig till mindre än högst 7 timmar i veckan, torde ej
vara lämpligt med hänsyn till att möjligheten att använda ett minderårigt
hembiträde till vakttjänst då skulle bli alltför beskuren. Någon skyldighet
för det minderåriga hembiträdet att arbeta å kvällstid finnes ju ej utan
kvällstidsarbetet blir i varje fall beroende av särskild överenskommelse.
Med stadgandet örn förbud att använda minderårigt hembiträde till arbete
på sådant sätt, att det kan anses medföra menlig inverkan på hembiträdets
hälsa, torde garanti finnas för att hembiträdet erhåller tillräcklig sammanhängande
ledighet för nattvila utan att någon bestämd tid behöver angivas
i lagtexten.
Utredningen har i sitt förslag uteslutit det svårbestämbara uttrycket att
användandet till arbete ej skall kunna anses för hembiträdet innebära våda
i sedligt avseende.
I likhet med socialstyrelsen anser befolkningsutredningen, att man helt
bör släppa straffbudet, i vad det avser förfarande jämlikt 21 § i hembiträdesutredningens
förslag. Utredningen anser även att den återstående straffbestämmelsen
för det fall att arbetsgivaren använt minderårigt hembiträde
till arbete å övertid utöver sju timmar i veckan bör utgå. I en lag av
Departe
ments
chefen.
124 Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
förevarande slag torde man helst böra undvika alltför rigorösa påföljder
vid åsidosättande av lagens föreskrifter. Det måste bli mycket svårt att
tillfredsställande bevisa örn överträdelse verkligen begåtts. Även örn man
stadgar, att förseelse må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivande
av målsäganden, synes det stötande att föreskriva, att en förseelse av den
art det bär kan bli fråga om skulle läggas under allmänt åtal. Det torde
vara tillräckligt, att hembiträdet äger skadeståndsrätt gentemot arbetsgivaren,
örn denne brutit mot de särskilda bestämmelserna, som gälla för minderårigt
hembiträde.
Utredningen föreslår därför, att straffbestämmelserna tills vidare uteslutas
ur lagen. Skulle erfarenheten komma att giva vid handen, att de för minderåriga
hembiträdena gällande särskilda skyddsbestämmelserna obehörigen
komma att åsidosättas, kan man upptaga frågan örn straffbestämmelserna till
förnyat övervägande vid den omprövning, som enligt förslaget skall ske
sedan lagen varit i kraft en tid, förslagsvis tre år.
Yttrandena över befolkningsutredningens
förslag.
RUcsförsäkringsanstalten vidhåller sina yrkanden, att i lagen måtte upptagas
föreskrift örn att minderårig ej finge användas till husligt arbete,
förrän den minderårige fyllt 13 år och att den minderårige skulle beredas
sammanhängande ledighet för nattvila under minst 11 timmar varje dygn.
Gentemot vad befolkningsutredningen i sistnämnda hänseende anfört genmäler
anstalten, att stadgandet örn förbud att använda minderårigt hembiträde
till arbete på sådant sätt, att det kunde anses medföra menlig inverkan
på hembiträdets hälsa, vore alltför allmänt hållet för att man skulle
kunna räkna med att garanti för sådan ledighet vunnes, så mycket mera
som stadgandet ej vore förenat med straffsanktion. Den allmänt förefintliga
rätten till skadestånd anser anstalten i förevarande fall sakna praktisk betydelse.
Anstalten anser det vidare kunna med skäl ifrågasättas, örn ej
bestämmelsen örn sammanhängande nattvila borde kompletteras med föreskrift,
att i ledigheten alltid skulle ingå tiden mellan kl. 22 och kl. 5.
Avvikelse från den sammanhängande nattvilan torde å andra sidan böra
medgivas vid sjukdomsfall eller då det eljest på grund av oförutsedda omständigheter
kunde anses vara av trängande behov påkallat.
Såsom hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen föreslagit erfordras
i lagen vissa särbestämmelser för minderåriga hembiträden. Gränsen
mellan minderåriga hembiträden och andra hembiträden torde därvid — i
överensstämmelse med motsvarande föreskrift i arbetarskyddslagen — böra
sättas vid 18 år.
Beträffande innebörden av de materiella skyddsbestämmelserna för minderåriga
hembiträden föreligger skiljaktighet mellan hembiträdesutredningens
och befolkningsutredningens förslag allenast därutinnan att i det senare
förslaget icke upptagits förbud mot sådant användande av hembiträdet som
innebär våda i sedligt avseende. Departementsförslaget överensstämmer med
befolkningsutredningens förslag. Vad angår den av riksförsäkringsanstalten
föreslagna utbyggnaden av dessa skyddsbestämmelser finner jag, i likhet
125
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
med befolkningsutredningen, icke erforderligt att nu upptaga desamma i
lagen. Särskilt må i fråga örn förslaget örn föreskrift rörande en sammanhängande
nataila för minderåriga hembiträden om 11 timmar framhållas,
att en dylik föreskrift skulle för lanthushållens del — med hansjon till vad
tidigare anförts örn de faktorer, som äro bestämmande för tiden för mjölkningsarbetet
—— medföra, att minderårig arbetskraft i ett stort antal fall
knappast kunde med utbyte anställas.
Vad straffsanktionen angår synes det tveksamt, huruvida icke sadan sanktion
bör finnas för fall då minderårigt hembiträde användes till övertidsarbete
mera än sju timmar i veckan. Jag har emellertid ansett mig även
härutinnan kunna biträda befolkningsutredningens förslag med hänsyn bland
annat till att man på förevarande, hittills oreglerade område bör gå fram
med en viss varsamhet och i varje fall tills vidare lita huvudsakligen till
lagens moralbildande funktion.
21
(Hembiträdesutredningens förslag.)
17 §''
Åsidosätter arbetsgivare eller hembiträde
sina förpliktelser enligt arbetsavtalet
eller denna lag, gälde därav
uppkommen skada.
Vid bedömande örn och i vad mån
skada uppstått skall hänsyn tagas även
till omständigheter av annan än rent
ekonomisk betydelse.
Örn det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å
tvistens uppkomst, skadans storlek
eller omständigheterna i övrigt finnes
skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
må ock äga rum.
§■
(Befolkningsutredningens förslag.)
17 §.
Arbetsgivare eller hembiträde, som
åsidosätter sina förpliktelser enligt
arbetsavtalet eller denna lag, skall
ersätta därigenom uppkommen skada.
Vid bedömandet örn och i vad mån
skada uppstått skall hänsyn tagas
även till omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse.
Örn det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å
tvistens uppkomst, skadans storlek
eller omständigheterna i övrigt finnes
skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas
eller fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet ske.
Hemin trädesutredn iliden.
Utredningen anser, att då korrektivet mot ett åsidosättande av lagens
föreskrifter avses vara möjligheten för ett förfördelat hembiträde att i vanlig
civil rättegång föra skadeståndstalan i författningstexten bör intagas en
allmän föreskrift om skyldighet för arbetsgivare, som åsidosätter sina förpliktelser
enligt lagen, att gälda därav uppkommen skada. Detta stadgande
torde emellertid även böra avse ett åsidosättande av vederbörandes förpliktelser
enligt arbetsavtalet, där detta för hembiträdet innefattar bättre förmåner
än vad i lagen angives. Det torde vidare böra uttryckligen angivas,
att motsvarande skadeståndsskyldighet åligger jämväl hembiträde; som gör
sig skyldig till ett åsidosättande av sina förpliktelser; därvid komme måhända
främst i åtanke det fall att hembiträdet slutade sin tjänst utan iakttagande
av föreskriven uppsägningstid.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Beträffande skadeståndsreglernas innehåll yttrar utredningen vidare:
Ben skada, varom här kan bliva tal, är självfallet ofta av annan än ekonomisk
art. Vid ett åsidosättande t ex. av lagens föreskrifter angående
fritider kommer ett eventuellt skadestånd icke att avse ersättning för ekonomisk
förlust — sådan lärer i allmänhet icke hava följt — utan för det
personliga obehag eller lidande, som förlusten av fritiden får anses innebära.
Då det lärer vara tveksamt, huruvida enligt svensk rätt skadeståndsskyldighet
utan särskilt stadgande omfattar även dylik ideell skada, har
utredningen, som finner uppenbart att även sådan skada bör ersättas, föreslagit
en uttrycklig bestämmelse härom.
Liksom skett i flera andra lagar av likartad karaktär, torde skadeståndsbestämmelserna
böra så utformas, att vid en eventuell tvist domstolen i
största möjliga utsträckning beredes tillfälle att beakta de särskilda omständigheter,
som i det enskilda fallet må föreligga. Utredningen har därför, i
anslutning närmast till vad i semesterlagen stadgas, föreslagit att skadeståndet
må nedsättas eventuellt helt slopas, örn det med hänsyn till den
skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å
tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt finnes
skäligt.
Yttrandena över hembiträdesutred
ningens
förslag.]
Landsorganisationen ifrågasätter, örn icke i samband med bestämmelserna
örn skadestånd borde meddelas föreskrift örn arbetsgivarens rätt till kvittning
av skadeståndsfordran mot arbetstagares anspråk på förfallen lön. I det år
1935 avgivna förslaget till lag örn arbetsavtal stadgades i detta ämne, att
arbetsgivare icke ägde att å arbetstagarens lön göra avdrag för ersättning å
skada, som arbetstagaren i eller för arbetet tillskyndat arbetsgivaren med
mindre ersättningsanspråket vore ostridigt eller blivit fastställt av domstol
eller genom skiljedom. Arbetsgivaren skulle icke heller, så länge arbetsavtalet
fortfore, äga avdraga mera än en femtedel av den varje gång betalning
skedde förfallna kontanta lönen. En dylik bestämmelse vore enligt
landsorganisationens mening just beträffande hembiträdena av praktisk betydelse.
Den omständigheten att bevisningssvårigheterna rörande vållande
i här förekommande fall regelmässigt vore större än i andra arbetsförhållanden
borde icke kunna åberopas mot den föreslagna regeln.
Yttrandena över befolkningsutred
ningens
förslag.
Statens arbetsmarknadskommission anmärker, att hembiträde som av anledning,
som i 15 § första stycket under 2) sägs sett sig nödsakad att frånträda
en förmånlig anställning, bör vara berättigad att av arbetsgivaren erhålla
skälig gottgörelse för skada, som hembiträdet därigenom åsamkats, även i det
fall da orsaken till att hembiträdet frånträtt anställningen är att söka icke
hos arbetsgivaren utan hos någon av dennes familj. Då 17 § utredningens
förslag, såvitt anginge hembiträdets rätt till skadestånd, enligt sin ordalydelse
ägde tillämpning allenast då arbetsgivaren åsidosatte sina förpliktelser,
funne kommissionen det vara oklart, huruvida den i paragrafen stad
-
127
Kungl. May.ts proposition nr 217.
gade skadeståndsskyldiglieten keit täckte de i 15 § första stycket under 2)
avsedda fallen. Nu förevarande paragraf borde enligt kommissionens mening
erkålla sådan avfattning att tvekan örn skadeståndsskyldigketens omfattning
icke kunde uppkomma.
Av statens arbetsmarknadskommissionen har anmärkts att skadeståndsregleringen
borde omfatta även det fall då hembiträde nödgats till omedelbart
uppkörande uppsäga avtalet på den grund att icke arbetsgivaren själv
utan någon av kans familj i väsentlig mån åsidosatt sina skyldigheter mot
hembiträdet; i såväl befolkningsutredningens förslag (15 § första stycket
under 2)) som departementsförslaget (16 § första stycket under 2)) kar uppsägningsrätt
i dylika fall tillerkänts hembiträdet. Emellertid synes det mig
knappast lämpligt att i förevarande sammanhang till generell reglering upptaga
dessa fall. I den mån viss familjemedlem, som kan anses, för längre
tid eller mera tillfälligt, satt i arbetsgivarens ställe, därunder gör sig skyldig
till förfarande som kan grunda skadeståndsrätt för hembiträdet, torde situationen
ofta vara sådan, att arbetsgivaren utan stöd av särskilt lagstadgande
kan anses pliktig i skadeståndsväg svara för ställföreträdarens åtgöranden
som örn arbetsgivaren personligen gjort sig skyldig till förfarandet ifråga.
Enär familjen utgör en sluten enhet, kunna emellertid även i andra än nu
angivna fall skyldigheter mot hembiträdet anses åvila familjemedlemmarna.
Lika väl som hembiträdet har rätt att fordra, att arbetsgivaren icke låter
komma sig till last ett oskickligt eller eljest ki''änkande uppträdande mot
hembiträdet, böra sålunda samma anspråk kunna av hembiträdet ställas
på övriga familjemedlemmar. Ett entydigt svar på frågan, huruvida skadeståndsanspråk
i sådana fall bör riktas mot arbetsgivaren eller mot de särskilda
familjemedlemmarna torde dock knappast kunna lämnas. Vid sådant
förhållande synes det lämpligast att överlåta denna fråga åt rättstillämpningen.
En dylik skadeståndstalan får i så fall grundas på allmänna skadeståndsregler.
På grund härav har vad av arbetsmarknadskommissionen anförts
icke föranlett någon ändring i de föreslagna skadeståndsreglerna. Ej
heller av annan anledning synes sådan ändring böra vidtagas. Vad särskilt
angår det av landsorganisationen berörda spörsmålet torde detsamma böra
upptagas först i samband med en allmän rättslig reglering av de enskilda
tjänsteavtalen.
22 §.
(Hembiträdesutredningens förslag.) (Befolkningsutredningens förslag.)
18 §. 18 §.
Talan å skadestånd, som i 17 § Krav å skadestånd, som avses i
avses, skall anhängiggöras inom sex 17 §, skall framställas genom stämmånader
från det skadan timade. För- ning, i stad till rådhusrätt och på
summas det, vare talan förlorad. landet till häradsrätt, inom sex må
nader
från det skadan skedde.
Departe
ments
chefen.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Hembiträdesutredningen.
Det torde enligt utredningen ganska allmänt anses som ett önskemål, att
alla av ett arbetsavtal — oavsett dettas beskaffenhet — härflytande fordringsanspråk
snarast möjligt bleve slutligen reglerade och att dvlika anspråk
förty underkastades en speciell, kortare preskriptionstid än den allmänna
örn tio år. För det husliga arbetsområdets del tillkomme den omständigheten,
att det till följd av det personliga förhållande mellan arbetsgivaren och
hembiträdet, som följde av hushållsgemenskapen och de speciella arbetsvillkoren,
icke sällan torde förekomma, att en skadelidande part, uttryckligen
eller tyst, eftergåve sin rätt; skulle senare en brytning uppkomma,
som rubbade det personliga förhållandet, kunde det vara frestande för den
skadelidande att på nytt draga upp frågan örn den tidigare timade skadan
och, utan hänsyn till att frågan en gång ansetts bragt ur världen, framställa
anspråk på skadestånd. Detta vore uppenbarligen icke tilltalande. Utredningen
föreslår av anförda skäl en särskild, kortare preskriptionstid beti
äflande fordran a skadestånd pa grund av att arbetsgivare eller hembiträde
åsidosatt sina förpliktelser. Preskriptionstiden föreslås till sex månader
räknat från det skadan timade.
Yttrandena över hem bitr äd esutr edil i n gen s
förslag.
Socialstyrelsen framhåller, att hembiträdet ofta nog torde draga sig för att
anhängiggöra talan under den tid, som anställningen består, och förordar
därför en bestämmelse örn att preskriptionstiden skall börja löpa först vid
avtalets upphörande.
Riks för söler in g samt alt en anser viss tveksamhet kunna råda, huruvida den
föreslagna preskriptionstiden kunde anses tillräcklig beträffande arbetsavtal,
som avsåge helår. Örn i sådant fall en arbetsgivare redan i anställningstidens
början åsidosatte sina förpliktelser mot hembiträdet i sådan grad,
att hembiträdet bleve berättigad till skadestånd men ej till att omedelbart
uppsäga avtalet, skulle hembiträdet antingen tvingas finna sig i förhållandena
eller, örn hembiträdet gjorde sin rätt gällande inom den föreslagna
preskriptionstiden, riskera att under den återstående tjänstetiden bliva på
olika sätt utsatt för arbetsgivarens misshag. Då emellertid lielårsavtal numera
torde förekomma i ganska ringa omfattning och då det måste anses
vara en angelägenhet av stor vikt, att en så kort preskriptionstid som möjligt
fastställdes i förevarande fall, ansåge anstalten sig icke böra framställa
något yrkande örn en längre preskriptionstid än sex månader.
Yttrandena över befolltningsutredningens
förslag.
Socialstyrelsen anser preskriptionstiden böra räknas icke från det skadan
skedde utan från det andra parten fått kännedom örn skadan.
129
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
De föreliggande förslagen om fastställande av en preskriptionstid för
skadeståndsanspråk om sex månader från det skadan timade finner jag mig
kunna godtaga. Vad socialstyrelsen påtalat i yttrandet över befolkningsutredningens
förslag torde sakna större praktisk betydelse, då tidpunkterna
för skadans uppkomst oell för den skadelidandes kännedom örn skadan så
gott som alltid torde sammanfalla.
Ikraftträdande. Övergångsbestämmelser.
(Hembiträdesutredningens förslag.)
Denna lag träder i kraft den 1 november
1940 och gäller lill och med den
91 oktober 1943. Beträffande under
lagens giltighetstid uppkommet skadeståndsanspråk
eller sådan under sagda
lid begången förseelse, som avses i 22 §,
skall dock vad i lagen är stadgat fortfara
att gälla efter sistnämnda dag.
Lagen skall icke äga tillämpning å
sådant avtal mellan arbetsgivare och
hembiträde, som gäller för viss, vid
lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen
tid; dock att, där hembiträdet
jämlikt denna lag är att anse som
minderårigt, vad i 9 § samt i 20—23 §§
är stadgat skall äga tillämpning jämväl
å avtal som nyss är sagt.
Hembiträdesutred n ingen.
Då lagen berörde ett område av arbetslivet, som hittills icke varit reglerat
av lag och som på vissa håll ännu icke ansåges lämpat att underställas
en arbetstidslagstiftning, samt lagen vidare till sin principiella uppläggning
väsentligen avveke från tidigare arbetstidslagar, borde den föreslagna lagen
enligt utredningens mening till en början endast givas temporär giltighet.
Utredningen föreslår en giltighetstid av tre år. Efter förloppet av denna
tid torde tillräcklig erfarenhet lia vunnits angående lagens verkningar i olika
hänseenden för att medgiva ett bedömande av frågan, huruvida lagen borde
definitivt antagas, i vissa stycken ändras eller eventuellt helt slopas. Utredningen
anser lämpligt, att lagen även efter utgången av treårsperioden
får gälla i vad angår under sagda period uppkommet skadeståndsanspråk
eller begången förseelse.
Beträffande behovet av övergångsbestämmelser yttrar utredningen:
Att ikraftträdandet föreslagits till den 1 november sammanhänger med
frågan örn lagens tillämplighet å sådana arbetsavtal, som slutits innan lagen
trätt i kraft. För lagstiftning på förmögenhetsrättens område gäller ju som
allmän princip, att nya bestämmelser icke få givas tillbakaverkande kraft.
Den föreslagna lagen bör sålunda principiellt icke äga tillämplighet å före
dess ikraftträdande slutna avtal. Emellertid måste härvid en betydelsefull
inskränkning göras; i den mån lagens bestämmelser liro av tvingande natur
och förknippade med straffpåföljder — d. v. s. i den mån lagstiftningen
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. si6 44 9
(Befolkningsutredningens förslag.)
Denna lag träder i kraft den 1 november
1944 och gäller Ulf och m ed den
31 oktober'' 1947.
Departe
ments
chefen.
Departe
ments
chefen.
130 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
icke är av rent privaträttslig natur — måste givetvis tidigare avtal vika,
i vad de tillerkänna hembiträdet ett mindre mått av förmåner än vad lagen
stadgar. Beträffande förbudet att använda minderårigt hembiträde till arbete
å övertid utöver sju timmar i veckan ävensom förbudet att använda
sådant hembiträde till arbete på ett hälsovådligt sätt bör lagen sålunda äga
tillämpning å alla avtal, oavsett örn de slutits före lagens ikraftträdande
eller icke; även bestämmelsen om tidpunkten för den ordinarie arbetstidens
slut måste härvid äga tillämpning, enär eljest utgångspunkt för övertidens
beräknande skulle saknas.
I den mån lagens bestämmelser ej äro av tvingande natur och ej äro förknippade
med straffbestämmelser, bör lagen däremot icke äga tillämpning
å äldre avtal. Dock torde härvid den reservationen få göras, att undantaget
endast bör avse tidsbestämda avtal. Vad tillsvidare-avtalen angår torde
nämligen få anses, att parterna genom underlåtenhet att under mellantiden
mellan lagens utfärdande och dess ikraftträdande uppsäga avtalet underkastat
sig den nya lagens bestämmelser. Betänkligheter torde sålunda icke
kunna anses möta att göra lagen tillämplig å alla tillsvidare-avtal utan hänsyn
till örn de slutits före lagens ikraftträdande.
Däremot bör, såsom nyss nämnts, lagen icke äga tillämpning å sådana
arbetstagare, för vilka löpande tidsbestämda avtal äro gällande vid lagens
ikraftträdande. De avtalsperioder, som för närvarande äro brukliga, torde
i huvudsak vara dels hel- och halvår dels ock månad, därvid månadsavtalen
vid utebliven uppsägning vanligen förlängas med en månad för varje gång.
Där en dylik automatisk förlängning av ett månadsavtal sker efter det lagen
trätt i kraft, torde dock densamma böra äga tillämpning från dagen för
avtalets prolongerande; det prolongerade avtalet lärer ur här förevarande
synpunkter vara att jämställa med ett nytt avtal och torde sålunda, utan
att uttrycklig föreskrift härom kan anses erforderlig, få anses falla underlagens
bestämmelser.
De i detta sammanhang betydelsefullaste av de tidsbestämda avtalen äro
tvivelsutan årsavtalen, Årsavtal torde, vad förevarande arbetsområde angår,
huvudsakligen förekomma på landsbygden och löpa här regelmässigt från
den 1 november, från vilken dag arbetsåret inom jordbruket vanligen räknas
och från vilken dag befintliga kollektivavtal för jordbruksarbetare ävenledes
löpa. Vid angivna förhållande och då det självfallet är av intresse att övergångsbestämmelserna
så utformas, att antalet äldre, från lagens tillämpning
undantagna avtal i görligaste män begränsas, torde lagen lämpligen böra
sättas i kraft per den 1 november. Man uppnår tydligen därigenom, att
det övervägande antalet av de äldre årsavtalen utgår dagen före lagens
ikraftträdande och att avtalen för det nya arbetsåret i största utsträckning
falla under lagen. Undantagna från dess tillämpning bliva i huvudsak —
förutom vissa halvårsavtal — allenast de relativt fåtaliga årsavtal, som äro
slutna för annan tid än från den 1 november.
På de av hembiträdesutredningen anförda skälen torde lagen nu endast
böra förlänas temporär giltighet, förslagsvis under tre år. Då årsavtalen
inom lanthushåll i allmänhet utlöpa per den 1 november, bör lagen träda
i kraft den 1 instundande november och alltså gälla till och med den 31
oktober 1947.
I liembiträdesutredningens förslag finnes intaget ett stadgande av innehåll
att beträffande under lagens giltighetstid uppkommet skadeståndsanspråk
eller sådan under sagda tid begången förseelse, som avses i 22 §, vad
i lagen är stadgat skall fortfara att gälla efter den dag lagen i övrigt upp
-
131
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
lior att gälla. Då ifrågavarande straffbestämmelse slopats i departementsförslaget,
erfordras icke övergångsstadgandet, såvitt det har avseende å straff.
I fråga örn skadeståndsanspråk torde stadgandet allenast utsäga vad som
oberoende därav gäller. Stadgandet i sin helhet synes därför, såsom ock
föreslagits av befolkningsutredningen, kunna utgå.
Hembiträdesutredningens förslag upptager vidare ett stadgande, enligt
vilket lagen icke skall äga tillämpning å sådant avtal mellan arbetsgivare
och hembiträden, som gällde för viss, vid lagens ikraftträdande ännu icke
tilländalupen tid; dock att, där hembiträdet jämlikt lagen vore att anse som
minderårigt, vad i 9 § samt i 20—-23 §§ vore stadgat skulle äga tillämpning.
Befolkningsutredningen har icke föreslagit någon motsvarande bestämmelse.
Beträffande liknande bestämmelser i andra lagar må hänvisas till semesterlagen
(prop. 286/1938 sid. 235 ff.) och den 1939 tillkomna arbetstidslagen
för detaljhandeln (prop. 96/1939 L sid. 148, 286, 290; andra lagutskottets
utlåtande nr 31 sid. 53 f. och nr 43).
Vad behovet i förevarande sammanhang av en övergångsbestämmelse sådan
som den föreslagna angår må framhållas, att densamma icke blir tillämplig
vare sig å avtal tills vidare eller å ettårsavtal, som utlöpa den 1 november.
Tidsbestämda avtal med annan utlöpningstid än den 1 november torde vara
sällsynta. I den mån sådana avtal finnas böra enligt hembiträdesutredningens
mening de för minderåriga hembiträden föreslagna särbestämmelserna
äga tillämpning å dessa avtal. Den allmänna, för såväl vuxna som
minderåriga hembiträden gällande fritidsregleringen i lagen är emellertid
grundad på sådana samhälleliga intressen, att anledning icke synes föreligga
att låta möjligen förekommande överenskommelser, som stå i strid mot
nämnda reglering, förbliva gällande. Beträffande ater de bestämmelser i
lagen, som äro av mera utpräglat avtalsrättslig natur, må framhallas dels att
förefintliga avtal i allmänhet, såsom tidigare påpekats, icke reglera annat
än storleken av den kontanta lönen, dels ock att, därest nämnda bestämmelser
i lagen bliva tillämpliga å redan slutna avtal, det intrång i partsviljan,
som därigenom skulle ske, icke är av mera väsentlig natur.
Med hänsyn till det anförda saknas enligt min mening tillräcklig anledning
att i departementsförslaget upptaga ifrågavarande övergångsstadgande.
Föredragande departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över inom socialdepartementet upprättat förslag till hemb itc ädeslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Sten-Kvie Heinrici.
132
Kungl. Majlis proposition nr 217.
Bilaga.
Förslag
till
Hembiträdeslag.
Härigenom förordnas som följer.
Olli lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger tillämpning å arbetsavtal, varigenom arbetstagare åtager
sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) avtal, som avser viss sammanhängande tid understigande en månad;
b) avtal, som avser mindre antal arbetsdagar i veckan än sex;
c) avtal örn anställning, som icke kan anses utgöra heltidssysselsättning
för arbetstagaren.
Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.
2§-
Såsom hembiträde skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:
a) medlem av arbetsgivarens familj;
b) husföreståndarinna eller därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där
hembiträde är anställt;
c) hushållerska eller annan, som självständigt sköter hemmet i husmoderns
ställe.
Örn anställnings- oell uppsägningstid.
3§-
Avtal örn anställande av hembiträde skall upprättas skriftligen, om endera
parten det begär.
4§-
Anställningen skall, där ej annorlunda överenskommits, taga sin början
klockan 12 å anställningens första dag och sluta klockan 19 å dess sista dag.
® §•
Är avtal ingånget för bestämd tid ej understigande ett år och har det
icke uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, skall avtalet, där ej
arbetsgivaren och hembiträdet annorlunda åsämjas, anses förlängt på obestämd
tid.
Ar ej avtalstiden bestämd, skall avtalet, där ej arbetsgivaren och hembiträdet
träffat överenskommelse av annat innehåll, upphöra att gälla fjorton
dagar efter det uppsägning å någondera sidan skett.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
133
Om bostad, vård vid sjukdom samt tid för löns utbetalande.
6§-
Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,
ändå att annorlunda avtalats, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet
som sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under
fritid mottaga tillfälliga besök, i den män märklig olägenhet därigenom ej
kan anses uppkomma för arbetsgivaren eller dennes familj. Vid avtalets
upphörande äger hembiträdet nyttja bostadsutrymmet till klockan 8 dagen
efter sista arbetsdagen.
Har hembiträde fått eget rum sig tillförsäki-at, äger hembiträdet bruka
detsamma utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj.
T §•
Blir hembiträde, som är i arbetsgivarens hus och kost, på grund av
sjukdom förhindrat att utföra sina sysslor, äger hembiträdet att, så länge
avtalet består, av arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig
tillsyn, där ej behov av vård å sjukvårdsinrättning prövats föreligga
och intagning å sådan inrättning jämväl ägt rum/ Häremot stridande
förbehåll vare utan verkan.
Har arbetsgivare, utöver vad i första stycket sägs, bestritt kostnad för
sjukvård åt hembiträdet, må arbetsgivaren söka kostnaden åter av hembiträdet.
8 §•
Hembiträde tillkommande kontant lön skall, där ej annat överenskommits,
utbetalas för kalendermånad å sista socken dagen i månaden.
Om kvällsledighet och fridagar.
9 §•
Den ordinarie arbetstiden skall, ändå att annorlunda avtalats mellan arbetsgivare
och hembiträde, sluta senast klockan 19. Dock må i fråga örn arbete
i jordbruksliushåll sådan överenskommelse träffas, genom vilken den ordinarie
arbetstiden för månaderna april—september utsträckes intill klockan 20.
Yad i denna paragraf stadgas gäller ej i fråga örn hembiträde, som uteslutande
eller huvudsakligen har till uppgift att sköta barn.
10 §.
Hembiträde äger åtnjuta fridagar i minst följande omfattning:
a) antingen var tredje söndag! eller annan allmän helgdag av kyrklig
karaktär eller efter klockan 13 varannan sådan dag;
b) en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14;
c) don 1 maj efter klockan 13, för såvitt nämnda dag ej jämlikt stadgandet
under a) utgör fridag.
Innefattar avtal i något hänseende mindre förmåner för hembiträde än
vad i denna paragraf stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt, med mindre
annat följer av vad i 12 § sägs.
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
11 §‘
fridag som hembiträde enligt avtal äger åtnjuta må, när arbetsgivaren och
hembiträdet äro därom ense, för särskilt fall utbytas mot motsvarande ledighet
å annan tid.
Om arbete å övertid.
12 §.
Arbetsgivare äger, där så är av behovet påkallat, efter deli enligt 9 §
bestämda slutpunkten för den ordinarie arbetstiden använda hembiträdet till
arbete å övertid.
A fridag ma hembiträde användas till arbete å övertid, som föranledes
av akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj eller, beträffande jordbrukshushåll,
jämväl av sjukdomsfall bland djuren.
I jordbrukshushåll må hembiträde därjämte å dag, då hembiträdet eljest
skulle hava jämlikt 10 § första stycket under b) åtnjutit fridag, för brådskande
arbete under sådd eller skörd användas till arbete å övertid.
Hembiträde är skyldigt utföra arbete å övertid, som föranledes av omständigheter
som i andra stycket sägs. I fråga örn hembiträdes skyldighet
i övrigt att utföra arbete å övertid gäller vad därom kan anses vara med
arbetsgivaren överenskommet.
13 §.
Såsom gottgörelse för arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att å ordinarie
arbetstid bereda hembiträdet den ledighet, som kan anses skälig med
hänsyn till arten av det å övertid utförda arbetet. Ledigheten må icke förläggas
till tid före klockan 9 och må ej heller varje gång utgå under kortare
tid än två timmar. Äro arbetsgivaren och hembiträdet därom ense, må ledigheten
utbytas mot särskild övertidsersättning. Sådan ersättning skall ock
utgå, där hembiträdet vid .anställningens upphörande ännu icke kommit i
åtnjutande av hembiträdet såsom gottgörelse för övertidsarbete tillkommande
ledighet.
Överenskommelse, varigenom hembiträde helt eller delvis undandragits
förmån enligt denna paragraf, vare ogin.
Om arbetsavtals upphörande i vissa fall samt om betyg.
14 §.
Har hembiträde, som är anställt för bestämd tid, på grund av sjukdom
varit under minst fjorton dagar oförmögen att utföra sina sysslor, äger
arbetsgivaren uppsäga avtalet med iakttagande av fjorton dagars uppsägningstid.
Återfår hembiträdet före uppsägningstidens utgång sin arbetsförmåga,
vare uppsägningen, örn annan ej anställts i hembiträdets ställe,
förfallen.
Avtal, som avviker från vad i denna paragraf sägs, vare utan verkan
mot hembiträde.
135
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
15 §.
Arbetsgivare äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande:
a) örn hembiträdet i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter mot
arbetsgivaren;
b) om hembiträdet befinnes lida av tuberkulos eller av könssjukdom i
smittsamt skede.
Uppsägning av anledning som i första stycket under a) sägs må dock
ej ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom arbetsgivaren
ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen.
Hembiträde är skyldigt att efter anmodan av arbetsgivaren på dennes
bekostnad anskaffa och för arbetsgivaren förete läkarintyg angående sitt
hälsotillstånd.
16 §.
Hembiträde äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande:
a) örn arbetsgivaren dröjer med erläggande av överenskommen lön utöver
två söckendagar efter förfallodagen eller underlåter att lämna hembiträdet
tillbörlig kost eller bostad, där sådan förmån är avtalad;
b) örn arbetsgivaren eller någon av dennes familj eljest i väsentlig mån
åsidosätter sina skyldigheter mot hembiträdet;
c) om arbetsgivaren eller någon inom dennes bostad boende befinnes lida
av tuberkulos eller av könssjukdom i smittsamt skede;
d) örn arbetsgivaren med sitt hushåll stadigvarande bosätter sig å annan
ort.
Uppsägning av anledning som i första stycket under a) eller b) sägs må
dock ej ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom
hembiträdet ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen. Ej heller må
förhållande som i första stycket under d) sägs åberopas till stöd för uppsägning,
där hembiträdet medföljt till den nya orten.
11 §’
Då avtal uppsagts, vare arbetsgivaren skyldig att på begäran lämna hembiträdet
betyg angående anställningen.
Betyget skall innehålla uppgift örn anställningens art och anställningstiden,
hembiträdets flit, ordning och skicklighet i arbetet ävensom, där hembiträdet
så begär, av vem avtalet uppsagts och, där uppsägningen skett av
arbetsgivaren, anledningen därtill.
Förbehåll, varigenom hembiträdet enligt denna paragraf tillkommande rätt
inskränkes, vare ogillt.
Särskilda bestämmelser rörande minderåriga hembiträden.
18 §.
Med minderårigt hembiträde förstås i denna lag hembiträde, som ej fyllt
aderton år.
Utöver vad eljest i denna lag sägs skall beträffande minderårigt hembiträde,
även örn mellan arbetsgivaren och hembiträdet annorlunda avtalats,
gälla vad nedan i 19 och 20 §§ är stadgat.
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
19 §.
Minderårigt hembiträde må ieke mera än sju timmar i veckan användas
till arbete å övertid.
20 §.
Arbetsgivare må icke använda minderårigt hembiträde till arbete på sådant
sätt, att hembiträdets användande kan anses medföra fara för olycksfall eller
för överansträngning eller annan menlig inverkan på hembiträdets hälsa
eller kroppsutveckling.
Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet erhåller de raster i arbetet,
som med hänsyn till bestämmelserna i denna paragraf äro erforderliga.
Örn skadestånd.
21 §.
Åsidosätter arbetsgivare eller hembiträde sina förpliktelser enligt avtalet
eller denna lag, gälde därav uppkommen skada.
Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått, skall hänsyn tagas även
till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller
omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.
22 §.
Talan å skadestånd, som i 21 § avses, skall anliängiggöras inom sex
månader från det skadan timade. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.
Denna lag träder i kraft den 1 november 1944 och gäller till och med
den 31 oktober 1947.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
137
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad den
6 mars 1944.
N ärvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 24 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 11
februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till hembiträdeslag.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet J. M.
Wahlbäck.
Lagrådet yttrade:
Såsom departementschefen anfört har vårt lands arbetstidslagstiftning
efter hand utbyggts att omfatta allt flera grupper av lönearbetare. Det framstår
därför i och för sig som naturligt att en laglig reglering kommer till stånd
även i avseende å arbetsförhållandena inom det husliga arbetet.
Under förarbetena till lagstiftningen har framhållits, att en dylik reglering
vore särskilt önskvärd med hänsyn till de rådande svårigheterna att erna en
tillfredsställande rekrytering inom hembiträdesyrket. Då bristen på arbetskraft
för tillgodoseende av hemmens behov sedan länge varit mycket framträdande,
vore det tydligen av största värde örn den föreslagna lagstiftningen kunde
bidraga till att skapa mera tillfredsställande förhållanden på detta område.
Att så skulle bliva fallet har dock dragits i tvivelsmål. Farhågor ha till och
med uttalats att resultatet skall bliva det motsatta, eller med andra ord att
svårigheterna för husmödrarna — enkannerligen i familjer med barn — skola
komma att ökas.
Uppenbarligen är det icke möjligt att i förväg med säkerhet bedöma vilken
betydelse lagstiftningen kan komma att få i förevarande hänseende, övervägande
skäl synas dock tala för att en reglering av hithörande spörsmål
skall verka i gynnsam riktning. I varje fall synes önskvärt att på sätt föreslagits
genom en provisorisk lagstiftning söka föra frågan framåt.
Beträffande förslagets detaljbestämmelser kunna naturligen delade meningar
göra sig gällande. Bestämmelserna synas dock ha avvägts med tillbörlig
varsamhet; i det stora hela innefatta de ett fastställande av vad pa
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 216 u 10
138
Kungl. Majlis proposition nr 217.
många håll redan tillämpas. Endast på några mindre väsentliga punkter av
övervägande formell natur Ilar lagrådet någon erinran att framställa.
I de särskilda paragraferna angives i allmänhet huruvida lagbudet är av
tvingande eller dispositiv natur. Till vinnande av större överensstämmelse
mellan de olika uttrycken för angivande härav torde dessa böra jämkas.
I fråga örn behovet och lämpligheten att i lagen meddela bestämmelser om
tyst förlängning vid avtalstidens slut av tidsbestämda avtal ha rått delade
meningar. Såväl hembiträdesutredningen som befolkningsutredningen upptogo
en allmän regel örn förlängning av avtalet vid underlåten uppsägning,
den förra utredningen på en månad och den senare på obestämd tid; uppsägningen
skulle ske fjorton dagar före avtalstidens utgång. Socialstyrelsen
ansåg någon särskild uppsägning icke erforderlig beträffande tidsbestämda
avtal samt föreslog regelns uteslutande, medan riksförsäkringsanstalten förmenade,
att den av befolkningsutredningen ifrågasatta bestämmelsen vore
riktig såvitt gällde avtal för längre tid. I anslutning till denna senare mening
har i det remitterade förslaget, 5 §, upptagits den av befolkningsutredningen
föreslagna regeln, dock med den betydelsefulla ändringen att den skall gälla
endast vid avtal för viss tid ej understigande ett år. Lagrådet ställer sig tveksamt
till upptagandet av en sådan, starkt begränsad särregel. Dess praktiska
värde torde bliva ringa. Dels torde parterna under den långa tjänstetid varom
här är fråga haft anledning att sinsemellan avhandla frågan om avtalets förlängning,
dels torde en förlängning tillsvidare med en uppsägningstid av
fjorton dagar icke medföra någon nämnvärd fördel för någondera kontrahenten.
Regelns värde synes i själva verket begränsad till det fall då den ena
kontrahenten lever i den villfarelsen, att det tidsbestämda avtalet kommer att
automatiskt förlängas. Till klarläggande av att så ej är fallet torde, i stället
för den i förslaget upptagna regeln, måhända kunna i en lag av förevarande
art direkt utsägas att avtal, som är ingånget för bestämd tid, skall, där ej
arbetsgivaren och hembiträdet annorlunda åsämjas, upphöra att gälla då den
överenskomna tiden gått till ända (se 1935 års förslag till lag om arbetsavtal,
4 §; statens offentliga utredningar 1935:18).
Underrubriken »Örn anställnings- och uppsägningstid» synes böra fullständigas
med »avtalets ingående».
Stadgandet i 6 § sista stycket angående hembiträde tillförsäkrat eget rum
torde — till förebyggande av en icke avsedd tolkning beträffande dispositionsrätten
— böra jämkas, förslagsvis så att däri utsäges att rummet ej må tagas
i anspråk för arbetsgivarens eller hans familjs räkning.
Bestämmelsen i 8 § örn lönens utbetalande synes lämpligen böra angivas
avse det fall att lönen beräknas för månad eller längre tid.
Reglerna i 18, 19 och 20 §§ angående minderårigt hembiträde torde kunna
avfattas kortare och med fördel sammanföras i en paragraf.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
139
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 mars 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 6 mars 1944
avgivna utlåtande över det den 11 februari 1944 till lagrådet remitterade förslaget
till hembiträdeslag.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:
Lagrådet har föreslagit, att det i 5 § första stycket remitterade förslaget
upptagna stadgandet örn förlängning vid underlåten uppsägning av tidsbestämda
avtal, slutna på minst ett år, måtte, enär dess praktiska värde enligt
lagrådets mening torde bliva ringa, utgå. Ehuru det torde vara riktigt att
nämnda stadgande icke äger större praktisk betydelse, har å andra sidan
lagrådet icke anfört skäl, som kommit mig att frångå uppfattningen, att
nämnda regel i de — låt vara mindre ofta förekommande — fall, då densamma
omgestaltar avtalsförhållandet, ger en lämpligt avpassad varseltid åt
den part, för vilken avtalets upphörande eljest skulle komma som en oförberedd
händelse. Jag finner därför icke skäl att med anledning av vad lagrådet
anfört ändra förslaget på denna punkt. Däremot har jag icke något att erinra
mot att — vid sidan av nu omhandlade regel — i lagtexten gives uttryck åt
den även utan särskilt stadgande gällande regeln, att i andra fall avtal för
bestämd tid upphöra att gälla då den överenskomna tiden gått till ända.
De av lagrådet i formellt hänseende gjorda erinringarna torde böra iakttagas.
Jämväl i övrigt torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i
lagförslaget.
Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda ändrade lagförslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
N. O. Aurelius.