Kungl. Maj:ts proposition nr 217 (Proposition 1941:217)

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Nr 217.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till prisregleringslag,
m. m.; given Stockholms slott den 9 maj

1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till prisregleringslag,

dels ock samtycka till att Kungl. Maj:t efter utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 217.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Förslag

till

Prisregleringslag.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2—11 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

Om prisreglering.

2 §■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet

1) skall vara skyldig att ofördröjligen anmäla det pris, som av honom tilllämpas
för förnödenheten den dag föreskrift örn sådan anmälningsskyldighet
meddelas;

2) skall vara skyldig att, varje gång höjning av priset å förnödenheten
vidtages, ofördröjligen anmäla prishöjningen;

3) icke må utan tillstånd höja förnödenhetens pris förrän en vecka förflutit
från det han inkommit med anmälan om den tillärnade prishöjningen
och skälen därtill.

Har anmälan örn tillärnad prishöjning inkommit i fall som i första stycket
under 3) avses må, då särskilda skäl därtill äro, myndighet som Konungen
bestämmer utsträcka den tid, under vilken säljaren icke må utan tillstånd
höja priset, till högst en månad från det anmälan inkom. ,, v, v. , > >

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Den som meddelat föreskrift enligt första stycket äger bestämma dels till
vilken myndighet anmälan enligt nämnda stycke skall göras, dels ock på
vilken myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd varom i första stycket
under 3) förmäles.

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger fastställa visst
pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid frivillig försäljning
av viss förnödenhet eller vid frivillig transport av visst slag.

Normalpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller den, som
verkställer transporten, erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt normalpriset
äger bestämma, på vilken myndighet det skall ankomma att bevilja
sådant tillstånd.

4 §•

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet skall tillkomma endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet.

Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej särskilda
förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller
sälja förnödenheten medgivas järnvä! den, som förbinder sig att ställa sig
till efterrättelse de villkor som i anledning av denna lag uppställts för medlem
av sammanslutningen beträffande rätten att köpa eller sälja förnödenheten.

Föreskrift, som i första stycket under 2) avses, må meddelas endast då
särskilda skäl därtill äro.

5 §•

Konungen äger fastställa visst maximipris, som vid frivillig försäljning
av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller
vid frivillig transport av visst slag ej må överskridas.

6 §.

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet taga eller betinga sig vederlag,
som han insett eller bort kunna inse vara med hänsyn till föreliggande
omständigheter uppenbart oskäligt.

Ej heller må någon utbjuda förnödenhet till avyttring mot vederlag som
i första stycket sägs.

7 §•

Gäller för förnödenhet visst pris, som enligt denna lag ej må överskridas
eller må överskridas endast efter tillstånd, eller har någon till offentlig myndighet
gjort särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vilket förnöden -

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

het må av honom försäljas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer
med offentlig myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning
fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes.

Om uppgiftsskyldighet.

8 §•

Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för den,
som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller driver transportrörelse,
att på anfordran av den myndighet, som meddelat föreskriften, eller
annan myndighet, som därvid bestämts,

1) lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning av den tillämpade
prissättningens skälighet eller för bedömning av den allmänna prisutvecklingen; 2)

för kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade priser förete handelsböcker
och affärshandlingar för myndigheten.

Försummar någon efter anfordran, varom ovan sägs, att fullgöra vad honom
i följd därav åligger, äger länsstyrelsen förelägga honom vite samt i
förekommande fall förordna om vitets uttagande.

9 §.

Det åligger envar att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet
eller annan myndighet som Konungen bestämmer, lämna uppgift, huruvida
och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet, varom i 5 § förmäles.

Vägrar någon att lämna begärd uppgift eller finnes skälig anledning misstänka,
att han söker vilseleda myndighet i fråga om sitt innehav av förnödenheten,
må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan
lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker
och affärshandlingar. I fråga örn befogenhet att besluta angående
undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då
undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna
angående husrannsakan äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

10 §.

Vägrar den, som i avsevärd myckenhet äger eller innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig förnödenhet, för vilken maximipris gäller, att
sälja förnödenheten till sådant pris och finnes förnödenhetens försäljning
vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik förnödenhet, äger
länsstyrelse låta i lämplig ordning för ägarens eller innehavarens räkning
och på hans bekostnad sälja förnödenheten till det fastställda priset eller,
där länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter så finner skäligt,
till nämnda pris minskat med högst tio procent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar förnödenhet, som i första
stycket avses, eller har rätt att kvarhålla sådan förnödenhet såsom säkerhet
för sin fordran; och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.

11 §•

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande detaljhandel med
förnödenhet, varom i 5 § förmäles, meddela särskilda bestämmelser angående
skyldighet för handlande att i eller vid försäljningslokalen hava anslag
med prisuppgifter av viss beskaffenhet samt angående skyldighet att
sälja visst slags förnödenhet efter vikt eller efter mått, så ock annan dylik
bestämmelse, som må vara ägnad att motverka oskälig prisstegring eller att
ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnödenhet.

Ansvarsbestämmelser m. m.

12 §.

Med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst ett år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 § första stycket 1) eller 2), eller som vid fullgörande av anmälningsskyldigheten
lämnat medvetet oriktig uppgift eller sorn, med vetskap
om att beträffande förnödenhet meddelats föreskrift enligt 2 § första
stycket 3) eller beslut enligt 2 § andra stycket, i strid mot föreskriften eller
beslutet försålt eller saluhållit förnödenheten till förhöjt pris eller i återförsäljningssyfte
för densamma betalat eller förklarat sig villig att betala sådant
pris;

2) den som, med vetskap om att normalpris gäller å viss förnödenhet eller
för visst slag av transport, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
för högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma betalat eller
förklarat sig villig att betala högre pris eller för transport av angivet slag
uppburit eller krävt högre belopp;

3) den som med vetskap om föreskrift, som jämlikt 4 § meddelats angående
rätten att yrkesmässigt köpa viss förnödenhet, eller om villkor, som
i anledning av denna lag uppställis för rätten att köpa förnödenheten, köpt
eller förklarat sig villig att köpa förnödenheten i strid mot föreskriften eller
villkoret;

4) den som med vetskap om föreskrift, som jämlikt 4 § meddelats angående
rätten att yrkesmässigt sälja viss förnödenhet, eller om villkor, som
i anledning av denna lag uppställts för rätten att sälja förnödenheten, försålt
eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte köpt eller förklarat sig villig
att köpa förnödenheten i strid mot föreskriften eller villkoret;

5) den som, med vetskap om att maximipris gäller å viss förnödenhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

eller för visst slag av transport, försålt eller saluhållit förnödenheten för
högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma betalat eller förklarat
sig villig att betala högre pris eller för transport av angivet slag uppburit
eller krävt högre belopp;

6) den som brutit mot bestämmelserna i 6 §;

7) den som handlat i strid mot sådan av honom avgiven utfästelse, som
i 7 § avses, eller brutit mot det i samma paragraf stadgade förbudet;

8) den som vid lämnande av uppgift, som i 8 eller 9 § avses, eller i samband
med undersökning eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf,
sökt vilseleda myndighet.

Lika med den, som försålt eller saluhållit förnödenhet till för högt pris
eller som för transport uppburit eller krävt för högt belopp eller som för
köp av förnödenhet betalat eller förklarat sig villig att betala för högt pris,
skall anses den, som för förnödenheten eller transporten uppburit, krävt,
betalat eller förklarat sig villig att betala i annat än penningar utgående
vederlag till värde uppenbarligen överstigande det tillåtna priset.

Ej må köpare i andra fall än förut angivits dömas för delaktighet i av
säljare begånget brott som i första stycket under 1), 2), 4) eller 5) avses, där
ej köparen med sådan vetskap, varom i nämnda lagrum beträffande säljaren
är sagt, uppsåtligen förlett säljaren till brottet. Vad sålunda är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning beträffande den, som betalat kostnad
för transport som i första stycket under 2) eller 5) avses, så ock i fråga om
säljares delaktighet i sådant av köpare begånget brott som i första stycket
under 3) avses.

Fälles någon till straff enbgt första stycket, må domstolen, efter ty skäligt
finnes, förplikta honom att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag
eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.

13 §.

Åsidosätter någon bestämmelse, som meddelats jämlikt 11 §, straffes
med böter från och med två till och med trehundra kronor.

14 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan
eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar eller
vid undersökning, som i 9 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som erfordras
för vinnande av det med bestämmelserna avsedda ändamål. Bryter någon
häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

15 §.

Brott, varom i 12 § 1)—4) samt 6)—8) sägs, må av allmän åklagare åtalas
allenast efter angivelse av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott, som i 14 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

16 §.

Åtal för brott, varom i 12 § sägs, väckes vid den rätt där den tilltalade skall
svara i tvistemål i allmänhet.

Åtal för förseelse, som avses i 13 §, anhängiggöres vid polisdomstol, där
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes,
vid allmän domstol.

17 §•

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom vad någon förpliktas
utgiva enligt 12 § sista stycket tillfalla kronan.

18 §.

Över myndighets beslut jämlikt 3 § första stycket må, där Konungen så
förordnat, klagan icke föras.

Beslut, som myndighet i annat fall än i första stycket avses meddelat jämlikt
3 §, så ock myndighets beslut jämlikt 2 §, 8 § första stycket, 10 eller 11 §
skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan varda förordnat.

19 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1941, från och med vilken dag maximiprislagen
den 22 juni 1939 (nr 349)1 och lagen den 8 december 1939 (nr 838)
med vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska prisbildningen
(prisregleringslag)2 skola upphöra att gälla, samt gäller till och med den
30 juni 1942. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla
längre än lagen äger giltighet.

I 14 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande
överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga örn
annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt
upphört att gälla.

1 Jfr 1941:145.

2 Jfr 1941:146.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18
april 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter:

Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 108 har innevarande års riksdag
antagit tvenne lagförslag angående fortsatt giltighet dels av maximiprislagen
den 22 juni 1939 (nr 349), dels av lagen den 8 december 1939 (nr 838)
med vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska prisbildningen
(prisregleringslag). Genom lagar, som av Kungl. Maj:t utfärdats den 21 mars
1941 (nr 145 och 146), ha därefter maximipris- och prisregleringslagarna
förlänats förlängd giltighet från utgången av mars till och med den 30 juni
1941.

Vid anmälan av lagförslagen i statsrådet den 21 februari 1941 meddelade
jag, att statens priskontrollnämnd enligt inhämtade upplysningar skulle
komma att framlägga ett förslag till prisregleringslag, som i väsentliga hänseenden
skiljde sig från gällande lag i ämnet och samtidigt innefattade ett
inarbetande i prisregleringslagen av maximiprislagens bestämmelser. Då beredningen
av ärendet icke vore möjlig att slutföra så tidigt, att riksdagen
kunde hinna fatta ståndpunkt därtill före den 31 mars, förordade jag nyssberörda
tillfälliga förlängning av lagarnas giltighetstid.

Sedan priskontrollnämnden med en den 21 februari 1941 dagtecknad skrivelse
framlagt omförmälda förslag och ärendets beredning nu slutförts, får
jag ånyo anmäla frågan örn ny prisregleringslag.

över priskontrollnämndens framställning med förslag till ny prisregleringslag
ha utlåtanden avgivits av industri- och bränslekommissionerna, livsmedelskommissionen
(efter hörande av kristidsstyrelserna och Stockholms
stads kristidsnämnd), socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen (efter hörande av
Sveriges lantbruksförbund) och kommerskollegium (efter hörande av handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och kooperativa förbundet)
, fullmäktige i riksbanken, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i Sverige. Vidare har en skrivelse i ämnet inkommit från riksförbundet
landsbygdens folk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

I detta sammanhang får jag tillika anmäla att landsorganisationen i Sverige
i skrivelse den 28 januari 1941 hemställt, att Kungl. Majit snarast måtte vidtaga
lämpliga åtgärder för att bereda de priskontrollerande organen ökade
befogenheter och möjlighet till intensivare prisövervakning, över framställningen
lia infordrade utlåtanden avgivits av bränslekommissionen, livsmedelskommissionen,
industrikommissionen och priskontrollnämnden, varjämte
priskontrollnämndens råd inkommit med särskilt yttrande.

Vidare har Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund i en den 12 februari
1941 dagtecknad framställning hemställt om åtgärder i syfte att bringa
prisregleringar och prisöverenskommelser i ökad utsträckning till allmänhetens
kännedom. Utlåtanden över denna framställning ha avgivits av livsmedels-
och bränslekommissionerna samt priskontrollnämnden.

Statens priskontrollerande verksamhet har i nyssnämnda framställningar
och de däröver avgivna utlåtandena merendels upptagits till bedömande mot
bakgrunden av en diskussion om det aktuella ekonomiska läget och de penningpolitiska
risker, detta inrymmer. Jag upptar nu först till behandling de
synpunkter som därvid framkommit på priskontrollens ställning inom den
ekonomiska politiken i rådande läge och återkommer i en senare avdelning till
den föreslagna utvidgningen av priskontrollnämndens befogenheter. Då de
skilda framställningarna väsentligen avse samma problem och de däröver
avgivna utlåtandena i stor utsträckning utformats med hänsyn till detta
förhållande komma de i det följande att till sina allmänna delar behandlas
i ett sammanhang.

Penningpolitiken och priskontrollen.

Priskontrollnämnden framhåller i sin skrivelse den 21 februari 1941 de
växande svårigheter för den priskontrollerande verksamheten, som betingas
av vissa grundläggande faktorer i nuvarande ekonomiska läge.
Nämnden anför sammanfattningsvis följande.

Samtidigt med att det allmänna knapphetsläget på viktiga områden undergår
en successiv skärpning, så länge avspärrningen från handelsförbindelser
västerut består, tendera pris- och kostnadsförhållandena mot ökad
splittring. Sådana omständigheter som ojämna och i tiden varierande kostnader
vid import, variabla och i stor utsträckning även av företagen själva
okända kostnadsförhållanden vid substitution med inhemska ersättningsvaror
samt starkt olikartad kostnadsutveckling för olika företag även inom
samma bransch bidraga lill att öka svårigheterna såväl vid fixeringen av skäliga
pris som vid övervakningen av dessas tillämpning. Knappheten på
viktiga råvaror och förnödenheter likaväl som på ett flertal konsumtionsvaror
bestämmes icke endast av med avspärrningen och den dåliga skörden
sammanhängande förhållanden. Även på efterfrågesidan ha vissa faktorer
bidragit till alt skärpa tendensen till knapphetsprisstegring. Försvarsutgifterna
lia direkt och indirekt minskat tillförseln för civila ändamål av viktiga
förnödenheter. Som allmänt konstaterande må slutligen framhållas att
den nödvändiga underskottsbudgeteringen motverkar en anpassning av köpkraftsvolymen
efter den löpande varutillgången.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Riskerna för en fortsatt prisstegring, trots den stabilisering som uppnåtts
på betydande områden, betonas även av industrikommissionen i yttrande
över landsorganisationens framställning:

Bland de primära orsakerna till den starka stegringen av den svenska
prisnivån sedan krigets början intaga de höjda priserna på importerade varor
samt på jordbruksprodukter en framträdande plats. Av olika skäl finns
det emellertid anledning räkna med, att dessa prisstegrande faktorer icke
skola göra sig så starkt gällande under den närmaste framtiden. Genom
handelsavtal ha priserna på flera viktiga importvaror bundits för det närmaste
året. Priserna på jordbruksprodukter torde fram till nästa skörd ha
stabiliserats på en av det försämrade skördeutfallet betingad höjd nivå; därefter
bör man vid förbättrad skörd kunna räkna med en sänkning i förhållande
till den allmänna prisnivån.

Av olika skäl synes man likväl icke kunna bortse från riskerna för en
fortsatt stegring av ett flertal varupriser. Vid bestående avspärrning måste
man nämligen räkna med en skärpning av varuknappheten på olika områden.
Endast delvis kan importbortfallet motvägas genom ökad inhemsk
produktion. Den minskning av efterfrågan på varor, som uppnås genom
ransoneringar, kan ej heller få mer än en begränsad räckvidd. Risk föreligger
därför, att knappheten på varor kommer att taga sig uttryck i prisstegringar.
Få dessa knapphetsprisstegringar en mera betydande omfattning,
torde det bli oundvikligt, att de komma att verka höjande på övriga
delar av prissystemet. Dessa verkningar komma bl. a. att förmedlas av de
indexreglerade lönerna, även örn dessa, sådana de utformats i de senaste
indexavtalen, blott i begränsad utsträckning och med en viss eftersläpning
ge kompensation för levnadskostnadsökningar.

Den fortskridande prisstegringen har kommit farhågorna för en bestående
penningvärdesförsämring att bli allt mera framträdande. Skulle dessa
farhågor växa sig starkare, föreligger risk, att det uppstår en benägenhet
att utbyta penningtillgångar mot sakvärden, vilket skulle innebära en ökad
investering i såväl konsumtions- som produktionskapital. I den mån dessa
investeringar taga formen av underhåll av produktionsanläggningar och
rationaliseringar av produktionen, äro de inom vissa gränser ändamålsenliga.
Skulle en mera allmän flykt till sakvärden uppstå, föreligger emellertid
risk, att sparandet i alltför stor utsträckning undandrages sådana investeringar,
som i nuvarande läge äro mest påkallade, och staten skulle även
få ökade svårigheter att utan tvångsåtgärder täcka sina omfattande lånebehov.
En flykt till sakvärden av angivet slag skulle kunna komma att
utöva ett prisstegrande tryck särskilt på sådana varupriser, som av naturliga
skäl äro relativt svåra att reglera, och samtidigt skulle knapphetsläget
på varumarknaderna allmänt skärpas på grund av den inflationsartade
köpkraftsstegringen.

Även örn den här antydda utvecklingsmöjligheten för dagen endast föreligger
som en risk, synes den likväl motivera, att åtgärder vidtagas för att
kraftigare än hittills dämpa prisstegringen. Kommissionen utgår nämligen
som en självklar sak ifrån, att det ur allmänna synpunkter är angeläget att
hålla stegringen av den allmänna prisnivån tillbaka. För varje ekonomisk
grupp är det visserligen ett intresse under en tid av allmän prisstegring, att
de priser, som äro avgörande för gruppens ekonomiska ställning, komma
att ligga väl framme under prisstegringens förlopp. Man kan ej heller bortse
från, att för de ekonomiska enheter, som äro belastade med en tyngande
skuldbörda, intresset av en bestående försämring av penningvärdet kan dominera.
Dessa särintressen måste emellertid betraktas som underordnade i
förhållande till det allmänna intresset av att prisstegringen hålles tillbaka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Vid behandlingen av frågan örn priskontrollens ställning inom den ekonomiska
politiken lämnar priskontrollnämnden —• under betonande av det
ömsesidiga beroende som föreligger ■— följande översikt över de allmänna
ekonomiska förutsättningarna för en effektiv priskontroll
i nuvarande läge.

1) För att tillgodose ett primärt villkor för varje form av prispolitik bör
en begränsning av förefintlig köpkraft och av tillgång på likvida medel i anpassning
efter näringslivets reala produktions- och konsumtionsförutsättningar
eftersträvas. I främsta rummet bör man under rådande knapphetsläge
syfta till att förebygga en på kreditvägen framkallad ansvällning av den
nominella köpkraften, som kommer till uttryck i stigande efterfrågan på varor
och tjänster.

2) Härmed sammanhänger vikten av att kostnadsstegringar genom ökade
priser på jordbruksprodukter och höjda löner i möjlig mån undvikas. I konsekvens
med de principer vid prissättningen på jordbruksprodukter, som tilllämpats
vid minskat skördeutbyte och sjunkande produktion, bör enligt
nämndens uppfattning en eventuell ökning i årets skörd åtföljas av en motsvarande
prissänkning. Stabiliteten hos arbetslönerna och i viss mån även
hos priserna på jordbruksprodukter blir å andra sidan som bekant avhängig
av den allmänna prisutvecklingen och därmed beroende på den förda prispolitikens
effektivitet. I de avtalsmässigt överenskomna grunderna för lönesättningen
under 1941, som innebära en reduktion i den kompensationsgrad,
efter vilken dyrtidstilläggen utmätas, ligger också, såsom påpekas i den av
landsorganisationen till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelsen, en väsentlig förutsättning
för en lugn prisutveckling.

3) Det primära målet för försörjningspolitiken måste givetvis vara att i
möjlig mån häva uppkommande knapphet genom positiva åtgärder, som
leda till ökad produktion och förbättring av varutillförseln. Den allmänna
spänningen mellan köpkraft och löpande tillgång på varor, varmed man under
rådande förhållanden måste räkna även örn under 1) angivna strävanden
krönas med framgång, kommer dock på olika områden av näringslivet
att framträda i en absolut brist på viktiga varor. På dessa punkter förutsätter
en effektiv priskontroll med nödvändighet att en planmässigt genomförd
reglering av handel och förbrukning snabbt kommer till stånd. Sedan
våren i940 har också området för beslag och ransonering utvidgats, varjämte
nya former av handelsreglering tillgripits. I samband med införandet
av en reglering av produktionen och kontroll över prissättningen har på
vissa områden även viss standardisering av tillverkningen genomförts. Enligt
nämndens uppfattning kommer en effektiv priskontroll att i fortsättningen
på ett flertal områden förutsätta en standardisering av tillverkningen
i väsentligt högre grad än hittills kommit till stånd.

Nämnden önskar i detta sammanhang framhäva vikten av att hyresutvecklingen
med hänsyn till den på ett stort antal orter redan nu framträdande
bristen på bostadslägenheter ställes under offentlig övervakning. I skrivelse
lill Kungl. Majit den 21 mars 1940 lia prissakkunniga framhållit nödvändigheten
av att en övervakning av hyresmarknaden eventuellt förenad med särskild
lagstiftning kommer till stånd. Nämnden anser, liksom prissakkunniga
på sin tid hävdade, alt hyresmarknadens problem äro av så speciell karaktär,
att dess övervakning icke lämpligen bör falla inom ramen för den av priskontrollnämnden
utövade verksamheten.

4) Prisutvecklingen på importvaror kan komma att begränsa priskontrollens
möjligheter att uppnå stabila prisförhållanden. Den fortgående stegring
i den allmänna prisnivån, som ägt rum sedan krigsutbrottet, har som bekant

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

till väsentlig del bestämts av prishöjningen på importerade varor. Sedan avspärrningen
har prisbildningen på importvaror blivit i hög grad oenhetlig.
Spänningen mellan de högt uppdrivna priserna på vissa importvaror eller
enstaka partier av importvaror och prisläget inom landet utlöser prisstegringstendenser,
som kunna ställas under kontroll eller utjämnas endast med
hjälp av en med en mer eller mindre ingående reglering av importhandeln
förenad clearing av importkostnaderna. Enligt nämndens uppfattning kommer
en effektiv kontroll av de starkt variabla importkostnadernas verkningar
på prisbildningen inom landet att förutsätta, att prissättningen på importvaror
i ökad omfattning regleras genom införandet av clearinganordningar.

Ovan angivna allmänna förutsättningar för stabilitet i prisbildningen utgöra,
enligt nämndens mening, villkoren för genomförandet av en effektiv priskontroll.
Å andra sidan kunna förutsättningarna i fråga icke förverkligas
med mindre än att även prisutvecklingen på olika varor övervakas och
strängt begränsas. Ett ömsesidigt beroende mellan den priskontrollerande
verksamheten och den allmänna ekonomiska politiken föreligger sålunda. En
fast priskontroll måste därför enligt nämndens mening fortfarande framstå
som ett nödvändigt och självständigt led i den ekonomiska politiken.

Fullmäktige i riksbanken dela priskontrollnämndens uppfattning, att en
statlig prisreglering icke är tillräcklig för att hålla tillbaka en stegring av
den allmänna prisnivån. För att'' prispolitiken skall nå åsyftat resultat,
måste vissa grundläggande förutsättningar vara uppfyllda. I yttrande över
nämndens framställning anföra bankofullmäktige rörande dessa förutsättningar
följande:

En ökning av produktionskostnaderna måste i största möjliga utsträckning
undvikas. I detta avseende är det av särskild betydelse att lönestegringar
och prisstegringar för jordbruks- och industriprodukter begränsas. Försörjningspolitiken
måste vidare inriktas på att hålla varutillgången inom landet
på en så hög nivå som omständigheterna medgiva utan att kravet på penningvärdets
upprätthållande i högre grad eftersättes. Risken för att produktionen
vid skärpt priskontroll skulle minskas bör icke överdrivas. Standardisering
bör eftersträvas, då den leder till minskad förbrukning av råvaror
och håller priserna nere. Örn ytterligare ransoneringsåtgärder visa sig behövliga,
böra dessa vidtagas i god tid. Utvecklingen på hyresmarknaden bör
följas med uppmärksamhet och åtgärder för att hindra en hyresstegring tillgripas
om så skulle visa sig erforderligt. Inflationsförväntningar och tendenser
till flykt till sakvärden måste bekämpas, varvid på lämpligt sätt anordnad
upplysningsverksamhet torde vara ett viktigt hjälpmedel. Det är sålunda
av vikt, att allmänheten och näringslivet ej bibringas den föreställningen,
att penningvärdet är underkastat en bestående försämring. Slutligen måste
penningpolitiken inriktas på att i möjligaste mån hindra uppkomsten av eller
uppsuga redan befintlig, överflödig köpkraft, som kan hilda underlag fölen
prisuppdrivande efterfrågan på varor och tjänster.

I sistnämnda avseende vilja fullmäktige särskilt framhålla vikten av att
den av rådande förhållanden framtvingade .skillnaden mellan statens utgifter
och inkomster hålles inom så snäva gränser som möjligt. Vid strävandena
att nå en balansering av budgeten erfordras såväl en begränsning av statsutgifterna
som en ytterligare ökning av skatteinkomster och andra statsinkomster.
I syfte att bringa ned utgifterna böra beslut örn ännu ej igångsatta,
statliga företag omprövas mot bakgrunden av det nuvarande lägel.
Endast sådana beslutade arbeten böra komma till slånd, som dels bereda
sysselsättning för de arbetslösa och dessutom äro så litet kapitalkrävande

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

som möjligt, dels icke strida mot den nu nödvändiga hushållningen med vissa
knappa varuförråd, vilka ej till rimlig kostnad kunna utfyllas genom ny
inhemsk produktion. Den upplåning, som är nödvändig, bör planeras så att
den av budgetunderskottet framkallade köpkraftsökningen och stegringen
av efterfrågan såvitt möjligt neutraliseras. Härvid bör så stor del som möjligt
av det belopp, som erfordras, täckas genom långfristig upplåning.

Priskontrollnämnden anför i sin skrivelse, att en anpassning bör eftersträvas
av tillgången på köpkraft och på likvida medel efter de reala produktions-
och konsumtionsmöjligheter, som föreligga. I anslutning härtill
vilja fullmäktige framhålla, att en alltför restriktiv kreditmarknadspolitik
kan medföra starkt depressiva verkningar för landets näringsliv. Även örn
en dylik politik skulle vara väl motiverad av enbart prispolitiska skäl, kan
den därför ur allmänna synpunkter te sig mindre önskvärd. Örn penningpolitiska
åtgärder vidtagas i en utsträckning tillräcklig för att hejda prisstegringen,
kan detta i vissa situationer leda till att landets produktiva krafter
ej kunna utnyttjas så fullständigt och så ekonomiskt som eljest skulle
varit fallet. Under sådana förhållanden kan, örn så skulle visa sig vara erforderligt,
i stället för åtgärder syftande till en allmän åtstramning av kreditmarknaden
införandet av kvalificerade kreditrestriktioner eller kreditransonering
övervägas. I varje fall är det enligt fullmäktiges mening av vikt,
att möjligheter för en skärpt, direkt priskontroll förefinnas. Det kan nämligen
krävas, att prisutvecklingen behärskas och penningvärdets försämring
i största möjliga utsträckning begränsas genom prisreglerande åtgärder utan
att dessa kunna erhålla stöd av i utpräglad grad restriktiva, penningpolitiska
åtgärder av generell art.

En statlig prisreglering är sålunda enligt fullmäktiges mening i nuvarande
situation ett viktigt och nödvändigt led i en ekonomisk politik, vars strävan
är att bibehålla största möjliga stabilitet i penningvärdet.

Även priskontrollnämndens råd framhåller penningpolitikens betydelse
för övervakningen i yttrande över landsorganisationens framställning:

Priskontrollen blir till sin räckvidd och effektivitet beroende av hela det
läge, som framkallas genom statsmakternas ekonomiska politik.

I denna är för närvarande vården om penningvärdet i viss mån underordnad
de primära angelägenheterna att skapa och underhålla tillräcklig försvarsberedskap
och att upprätthålla produktionen av de förnödenheter, som
behövas för försvaret och folkförsörjningen. Till dessa uppgifter kommer
nu arbetsanskaffning i stor skala för att bereda sysselsättning såsom ersättning
för bortfallna arbetstillfällen och i större omfattning än som påkallas
genom försvarets anspråk på arbetskraften och genom produktionen av sådana
oumbärliga varor, som kunna framställas inom landet. Det är tydligt,
att denna arbetsanskaffning icke kan gå utöver ramen för materialtillgången.
När man sätter i gång arbetsföretag i större omfattning måste vidare en
avvägning ske med hänsyn till risken, att varutillgången utan att själv ökas
undan för undan motsvaras av ökade penningmängder, d. v. s. att man
framkallar den försämring av penningvärdet, som brukar kallas inflation.

De olika organ, som verkställa den ekonomiska politiken, ha ända från
krigets början vidtagit åtgärder för att inte en minskad varutillgång skulle
på delta sätt komma att motsvaras av växande penningtillgång. Man bär
sålunda genomfört en snabb och tilltagande skärpning av skatterna och man
har i anslutning till försvarslånen arbetat för afl minska köpkraften genom
ökad sparsamhet. För alt denna sparsamhetssträvan till skydd mot prisstegringen
även i fortsättningen skall krönas med framgång torde det emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lertid vara behövligt att målsättningen för den ekonomiska politiken och
särskilt den plats, som härvid tillmätes vården om penningvärdet på ett
effektivt sätt klargöres för allmänheten. De tekniska förutsättningarna för
en penningpolitik, som verksamt motsvarar statsmakternas önskningar, torde
för närvarande vara gynnsammare än tidigare av den anledningen,
att riksbanken på grund av kriget fått ökat inflytande på kreditgivningens
omfattning. Ansträngningarna att hålla prisstegringen tillbaka med
penningpolitiska medel bliva för sin framgång beroende av i vad mån utvecklingen
medger en begränsning av investeringsverksamheten.

Delvis liknande synpunkter ha anförts av industrikommissionen, som
betraktar en fast pris- och penningpolitik med däremot svarande bestämda
penningpolitiska deklarationer som en viktig grundläggande förutsättning
för alla försök att genom skärpt priskontroll hålla prisstegringen tillbaka.

Medan lönesättningen i här återgivna uttalanden närmast bedömts såsom
en förutsättning för priskontrollen har landsorganisationen i sin framställning
särskilt tagit fasta på den betydelse priskontrollen omvänt äger för lönepolitiken.
Enligt landsorganisationens uppfattning har genom de på allmänna
arbetsmarknaden ingångna avtalen om reducerade dyrtidstillägg en
väsentlig förutsättning för en lugn prisutveckling skapats, som emellertid
i sin tur innefattar bestämda förpliktelser i fråga om priskontroll:

Försvarsberedskap och avspärrning vålla knapphet på många viktiga
varor. Minskad förbrukning och sänkt levnadsstandard blir den oundvikliga
följden. Ramavtalet om indexreglerade löner innebär ett medvetet erkännande
av detta faktum.

Hur stora de fortsatta uppoffringarna måste bli, bestämmes av faktorer
som till stor del ligga utanför den svenska statsmaktens kontroll. Under alla
förhållanden måste de bördor bårås, vilka äro nödvändiga för hävdande av
vårt lands frihet. Uppoffringar och pålagor böra dock fördelas så rättvist
som överhuvud taget är möjligt. Arbetarklassens del av bördorna får icke bli
större än som betingas av dess ställning som dominerande konsumentgrupp
vid sidan av bondeklassen. Sedan ramavtalet begränsat stegringen av penninglönerna,
har den fortsatta prisutvecklingen samt beskattningens avvägning
väsentlig betydelse för reallön och levnadsstandard. För säkerställande
av en rättvis avvägning mellan folkgrupperna kräves att alla möjligheter
till kontroll över priserna sorgfälligt tillvaratagas.

En stor del av prisstegringen har varit en ofrånkomlig följd av höjda importpriser
eller på annat sätt höjda produktionskostnader. Erfarenheten visar
emellertid, att den prisstegring, som är nödvändig och berättigad, även
tages till förevändning för ytterligare och oberättigade prishöjningar. Det är
ytterst angeläget, att varje sådan skärpning av prisstegringen motverkas
och slås ned. Försummas detta, kan enighet och sammanhållning inom vårt
folk allvarligt skadas.

Även socialstyrelsen har strukit under det ur löntagarnas synpunkt naturliga
kravet, att från statens sida göres allt för att hålla tillbaka en ohämmad,
av tvingande skäl icke betingad prisstegring.

Betydelsen för priskontrollen av upplysning rörande statsmakternas
inställning till den allmänna pris- och penningpolitiken
har framhållits från flera håll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Industrikommissionen har i yttrande över landsorganisationens framställning
särskilt betonat angelägenheten av att klargöra penningpolitikens innebörd
för allmänheten redan på ett tidigt stadium. Ett sådant klargörande
skulle enligt dess mening vara det bästa medlet att förebygga att inflationistiska
stämningar uppstå. Följande uttalande av kommissionen må här återgivas.

Kommissionen inser givetvis svårigheten att fastslå penning- och prispolitiska
riktlinjer på något längre sikt, som äga en högre grad av fasthet. Enligt
kommissionens mening bör dock från de ansvariga penningpolitiska myndigheterna
kunna hävdas en antiinflationistisk riktlinje. Det synes även angeläget
att denna riktlinje genom lämpligt utformad propaganda göres medveten
inom bredare skikt av näringslivet.

Den tidigare angivna penningpolitiska målsättningen — att förhindra en
höjning av priserna utöver vad som följde av den försämrade försörjningen
vid oförändrad köpkraft — synes som en konsekvens fordra, att staten icke
skall förhindra en anpassning av priserna nedåt vid förbättrad försörjning.
Prispolitiken under krigets början har ju även utformats med hänsyn tagen
till ett framtida prisfall. Företagen ha i enlighet med sunda affärsprinciper
beretts möjlighet att höja varupriserna i takt med återanskaffningskostnaderna
för att därigenom bevara sin ställning och kunna stå emot ett prisfall.
Åtminstone de större företagen med rationell bokföring torde också —
i motsats till vad fallet i stor utsträckning var under förra kriget —- ha med
stöd av denna prispolitik skrivit ned sina lagervärden, så att de utan större
farhågor kunna motse en framtida sänkning av varupriserna. Företag med
mindre väl organiserad bokföring — och dessa torde i allmänhet återfinnas
bland de smärre företagen — torde däremot ju längre prisstegringen varar,
bli allt mera benägna att betrakta varulagrens värdestegring som en vinst,
vilken kan tågås ut ur rörelsen. De komma i så fall att drabbas mycket hårt
av ett framtida prisfall. I den mån en inflationsstämning uppkommer inom
näringslivet, komma sålunda följderna av ett eventuellt framtida prisfall för
näringslivet att bliva alltmer allvarliga. I samma mån kommer också ett
konsekvent fullföljande av den nu deklarerade penningpolitiken att te sig
allt svårare.

Även priskontrollnämnden har i sin framställning varit inne på frågan
och framhållit den prispolitiska betydelsen av allmänhetens och i synnerhet
företagarvärldens inställning till framtidsutsikterna beträffande prisutvecklingen.
Även örn någon inflationsmentalitet för närvarande icke torde kunna
påstås råda i Sverige, anser nämnden önskvärt att, till förebyggande av att
en fortgående prisstegring uppfattas såsom även i fortsättningen oundviklig,
den konkreta innebörden och räckvidden av statsmakternas strävanden i
prispoliliskt hänseende på ett verksamt sätt klarläggas. Det bör enligt nämndens
mening understrykas, att alla ansträngningar skola göras att begränsa
prisstegringen till det ofrånkomliga och alt en förbättrad försörjning eller
sänkta kostnader skola komma till uttryck i sänkta priser.

Priskontroll nämndens råd har härom anfört:

önskvärt är alt statsmakterna ge förnyat uttryck åt den uppgift och räckvidd,
som de under nu rådande förhållanden tillmäta penningpolitiken. Härvid
borde bringas till uttryck att den nödvändiga underbalanseringen av
budgeten icke behöver framkalla en fortsatt prisstegring och att man är be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

redd att med redan prövade eller nya hjälpmedel motarbeta de risker för en
sådan verkan, vilka kunna framträda. Stöd åt penningvärdet genom en dylik
förklaring skulle kunna underlätta priskontrollens andel av strävandena i
detta syfte.

Behovet att i det hotande knapphetsläget stödja priskontrollen genom
planmässigt genomförda regleringar av förbrukningen
har vid remissbehandlingen särskilt understrukits av flera näringsorganisationer.

Styrelsen för kooperativa förbundet har betonat vikten av att de allmänt
försörjningspolitiska förutsättningarna för priskontrollen ägnas oavlåtlig och
ökad uppmärksamhet:

Särskilt vill styrelsen betona, att det i en knapphetshushållning som den
nuvarande på alla de väsentliga områden, där knappheten icke kan mötas
genom stegrad produktion, framstår som oundgängligen nödvändigt att i god
tid företaga förbrukningsreglerande åtgärder genom kortransonering. Lämnas
dylika knapphetsområden utan förbrukningsreglerande ingripanden, torde
även en i olika avseenden skärpt priskontroll för sådana försörjningsområden
komma att bli i stor utsträckning verkningslös såsom medel att återhålla
tendenserna till prisstegring. Ur nu anförda synpunkter torde det vara
uppenbart, att frånvaron av förbrukningsregleringar på vissa betydelsefulla
försörjningsområden, kännetecknade av en redan aktuell och med tiden
växande knapphet, varit ägnad att minska den statliga priskontrollens effekt.

Sveriges industriförbund har anfört:

Förbundet vill understryka vikten av att, såsom nämnden i sin skrivelse
framhållit, priskontrollen i egentlig mening stödes genom kompletterande
och samverkande åtgärder inom angränsande områden av den ekonomiska
politiken. Förbundet finner det i synnerhet välbetänkt, att en standardisering
av viktiga konsumtionsartiklar, exempelvis inom textilbranschen, kommer
till stånd och anser vidare det ur prispolitisk synpunkt med hänsyn till nuvarande
inriktning av vår utrikeshandel nödvändigt, att en fastare organisation
och centralisering av importen genomföres. Förbundet ifrågasätter därjämte,
huruvida icke en utbyggnad av rådande kvantitativa regleringar inom
konsumtionsvaruskiktet vore ägnad att från efterfrågesidan verksamt stödja
statsmakternas och näringsorganisationernas prismodererande strävanden.

Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit, att enbart en skärpning av
priskontrollen icke kan bemästra den situation, som inträder då knappheten
nått en viss intensitet:

Om priskontrollen i sådant läge kopplar ifrån den regulator, som prisstegringen
utgör, erfordras såsom komplettering en planmässigt genomförd
reglering av förbrukningen av berörda varor. Det är enligt föreningens mening
av vikt, att en i sådant syfte genomförd ransonering planlägges på längre
sikt och verkställes i god tid. Så har också redan skett inom vissa områden.
En fortsättning av krisen torde dock nödvändiggöra en ej oväsentlig utbredning
av förbrukningsregleringen till nya områden. I

I fråga örn de allmänna principerna för den löpande
priskontrollens utformning anför priskontrollnämnden i sin
skrivelse i första hand, att man i regel får anse en ökning av de rörliga kost -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 217.

naderna utgöra skäligt motiv för en prishöjning, dock endast under förutsättning
att det prisläge, från vilket höjningen sker kan anses rimligt. Däremot
får ökad knapphet icke anses vara tillräcklig grund för prisstegring.
Ej heller anser nämnden den ökning i kostnaderna per enhet tillverkad vara,
som uppkommer, när de fasta kostnaderna slås ut på minskad produktionsvolym,
i allmänhet kunna accepteras som motiv för en prishöjning.

Den motsättning mellan de prispolitiska synpunkterna och de försörjningspolitiska,
som stundom kan komma till synes, särskilt vid bedömning av den
grad i vilken en prishöjning är att betrakta som stimulans för ökad eller ny
produktion, kan enligt priskontrollnämndens erfarenhet lätt överskattas. Intill
dess den produktionsstimulerande effekten av en prishöjning med stor
visshet kan förutses, bör enligt nämndens mening i regel andra metoder prövas
för att ernå avsedd produktionsökning.

Nämnden har vidare betonat den med all offentlig prisreglering förenade
risken, att prissystemet tenderar att låsas i alltför stela former och att konkurrensmomentet
sålunda hämmas. Innan en prisreglering kommer till stånd,
vare sig i form av överenskommelse eller normalpris, bör därför enligt nämndens
mening utrönas möjligheterna att i prisnedhållande syfte mobilisera den
fria konkurrensens krafter.

De av nämnden sålunda angivna principerna för prisövervakningen ha remissmyndigheterna
i flertalet fall anslutit sig till eller lämnat utan erinran.
Invändningar ha dock på några punkter kommit till synes. Å andra sidan ha
nämndens uttalanden i vissa yttranden skärpts eller ytterligare understrukits.

Principen att den ökning i kostnader per enhet tillverkad vara, som uppstår
vid de fasta kostnadernas fördelning å minskad omsättningsvolym, i
allmänhet icke skall accepteras som skäl för en prishöjning har sålunda varit
föremål för erinringar.

Lantbruksstyrelsen har ansett regeln böra tillämpas med en viss försiktighet.
Även om i allmänhet i varje fall full ersättning icke må beräknas för
sådan stegring i de fasta kostnaderna, kunde det å andra sidan i vissa fall
verka starkt produktionshämmande, om kompensation helt eller delvis icke
finge beräknas. Särskilt gällde detta inom sådana näringsgrenar som jordbruket,
där tillgången på rörelsemedel är knapp.

Kommerskollegium har i anslutning till kritik från handelns organisationer
uttalat vissa betänkligheter emot ifrågavarande princip med följande motivering: De

allmänna omkostnaderna för organisation m. m. äro i lika hög grad
som de rörliga omkostnaderna nödvändiga för rörelsens upprätthållande, och
det lärer vara svårt att ur principiell synpunkt motivera, att endast den ena
gruppen kostnader men ej den andra skulle få ge anledning till omreglering
i priserna. Det lärer t. ex. icke kunna anses rimligt att, ifall visserligen de
rörliga kostnaderna för en viss produkt ökats men samtidigt till följd av
ökad produktion den andel av de allmänna omkostnaderna, som efter sedvanliga
beräkningsgrunder faller på produkten, minskats, dessa båda kostnadslaktorer
ej skulle gå i avräkning mot varandra och alltså en prisstegring
blott anses tillåtlig, örn den rörliga kostnadsökningen överstiger kost Bihang

till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. A r 217. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

nadsminskningen. Men skall sålunda nedgången i belastningen med allmänna
kostnader räknas i prissänkande syfte, kräver konsekvensen onekligen, att
en höjning av ifrågavarande kostnadsandel också får räknas till godo i prishöjande
riktning. Härvidlag måste dock givetvis en viss modifikation iakttagas,
då situationen kan vara sådan, att för en viss produkt icke full kompensation
för ökningen i de allmänna kostnaderna kan vinnas. Vidare ställer
sig sannolikt denna kostnadsandel ganska olika för olika företag, och normgivande
böra då givetvis vara de anläggningar, där kostnadsläget ställer sig
gynnsammast.

Stockholms handelskammare har, i likhet med handelskammaren i Göteborg
och Skånes handelskammare, uttalat gensagor mot tillämpningen av en
sådan princip på längre sikt och därvid anfört:

Om under en kortare period täckning icke erliålles för de fasta kostnaderna,
må detta visserligen i rådande läge kunna accepteras, men därest denna
avvikelse från vedertagna och ekonomiskt sunda principer tenderar att
bli mer än tillfällig, måste den medföra betänkliga konsekvenser. Handelskammaren
nödgas i detta sammanhang än en gång framhäva prisets betydelse
såsom stimulans för näringslivet. Självfallet är, att örn ett av myndigheterna
medgivet högsta pris icke täcker företagens kostnader — fasta och
rörliga — detta till slut måste äventyra verksamhetens upprätthållande. Det
är av vikt, att nämnden i sin vällovliga strävan att begränsa prisstegringarna
icke förbiser de risker, med vilka — i betraktande av ett sannolikt prisfall
vid en blivande fredskris — produktionens upprätthållande med så starkt
förhöjda råvarupriser som de nuvarande är förenad.

Sveriges köpmannaförbund har framhållit, att mellan industri och detaljhandel
förelåge en skillnad beträffande de fasta kostnadernas inverkan, vilken
borde beaktas vid bedömande av vad som kan anses utgöra skälig detaljhandelsmarginal.
De fasta kostnaderna hade nämligen samma betydelse för
detaljhandeln som de rörliga för produktionen.

Sveriges grossistförbund har däremot icke uttalat någon invändning mot
principen, och Sveriges industriförbund har för sin del i nämnda sammanhang
allenast ansett sig böra konstatera följande:

Ifrågavarande princip har till konsekvens, att priset icke kommer att
täcka de verkliga framställningskostnaderna jämte skälig vinst. Varorna ställas
sålunda till konsumenternas förfogande till underpris. En olägenhet ur
penningvårdande synpunkt synes så till vida vara förbunden med tillämpningen
av denna prissättningsprincip, som den köpande allmänheten därigenom
beredes möjlighet att använda en mot det uteblivna merpriset svarande del
av sina penninginkomster till att efterfråga andra, måhända knappa varor.
Å andra sidan begränsas företagens reinvesteringsmedel, vilka — åtminstone
inom industrien — i närvarande läge ofta torde fonderas och sålunda icke
omedelbart användas för efterfrågan av varor eller tjänster.

Statens industrikommission har å andra sidan hävdat den allmänna synpunkten,
att hänsynen till kostnadsstegringarna sedan krigsutbrottet i
själva verket kan leda till alltför höga priser. Kommissionen har ansett möjlighet
till prissänkningar böra föreligga på vissa områden och härom framhållit
i huvudsak följande:

Åtgärder till effektiv kontroll även på sådana områden, där näringslivets
organisation är svagt utvecklad, synas kommissionen vara av största

Kungl. Majlis proposition nr 217.

vikt. Samtidigt får man emellertid ej förbise, att på de områden, där organisationerna
äro starka, det visserligen är lättare att övervaka priserna men
samtidigt måhända svårare att binda dessa priser på en skälig nivå. Enligt
kommissionens mening bör priskontrollnämnden erhålla möjlighet att på sådana
områden, såväl inom industri som jordbruk och övriga näringsgrenar,
hålla tillbaka tendenser till prisstegringar och, där så befinnes skäligt, genomföra
prissänkningar. Riskerna för att produktionen vid en sådan skärpt
prispolitik skulle komma att utvecklas mindre gynnsamt, synas kommissionen
icke böra överdrivas.

Kommissionen anser sig icke böra närmare ingå på principerna för prispolitiken.
Den har emellertid den uppfattningen, att inom flera branscher
så avsevärda förändringar i produktionens förutsättningar ägt rum, sedan
kriget började, att man numera till grund för prissättningen icke enbart
kan lägga kostnadsstegringama från förkrigsnivån. En allmän tillämpning
av den angivna regeln torde i själva verket ofta leda till alltför höga priser.
Så vitt kommissionen kan förstå, måste industrien själv ha ett så stort intresse
av att hålla den allmänna prisstegringen tillbaka, att den nu bör kunna
medgiva prissänkningar på flera viktiga varuomi-åden.

Vidare har landsorganisationen särskilt understrukit vikten av att den
hittills tillämpade principen, att kostnadsstegringar på grund av minskad
omsättning icke godtagas som skäl för prishöjningar, även i fortsättningen
strängt upprätthålles och att vinstmarginalen sålunda icke må inrymma
kompensation för konjunkturbetingad nedgång i produktion och omsättning.

Den av priskontrollnämnden framhållna principen att man i regel först
bör pröva andra metoder att ernå en avsedd produktionsökning, innan en
prishöjning i produktionsstimulerande syfte medgives, har understrukits från
flera håll.

Kooperativa förbundet har velat betona sin fulla anslutning till nämndens
uppfattning på denna punkt. Enligt dess mening framstode det som en
central förutsättning för en effektiviserad priskontroll att krav på prisstegringar
med försörjningspolitisk motivering på av nämnden angivet sätt
underkastas en sträng och i detalj gående granskning av de behöriga statsorganen.
Principen borde generellt betraktas som tillämplig på alla vik1
ägare försörjningsområden, vilket hittills knappast varit fallet. Den metod,
sorn hittills i viss utsträckning kunnat praktiseras för att utjämna motsatsen
mellan kraven på högre producentpriser och önskemålen att förhindra
alltför starka höjningar av konsumentprisen, torde nämligen enligt förbundets
uppfattning av statsfihansiella skäl knappast kunna tillämpas i utvidgad
omfattning.

Priskontroll nämndens råd har härom anfört:

Prisutvecklingen för väsentliga delar av produktionen har hittills bestämts
genom direkta beslut av regering och riksdag och så kan väntas bli fallet
även i fortsättningen. Där dessa priser redan lämna mer än tillräcklig ersättning
åt producenterna — att så kan bli fallet framgår av att ifrågavarande
produktionsområden i föreliggande förslag tänkas falla under krigskonjunkturskatt
— synes det vara berättigat att i nuvarande läge sörja
för tillförseln genom leveransplikt i stället för alt ytterligare höja priserna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departementschefen.

vilket ovillkorligen framkallar kompensationsanspråk från de övriga grupper
i samhället, som ha förmåga att göra dem gällande.

A andra sidan betonar bränslekommissionen vikten av de försörjningspolitiska
synpunkterna vid motsättningen med de prispolitiska på bränsleområdet: Berörda

båda synpunkter torde framför allt kunna divergera när det
gäller att avgöra huruvida priset å en vara är ägnat att i erforderlig grad
stimulera produktionen av varan i fråga. Det sist anförda äger enligt bränslekommissionens
mening särskilt tillämpning i fråga om den produktion, för
vilken bränslekommissionen har att svara. Bränslekommissionen, som delar
priskontrollnämndens uppfattning att alla ansträngningar måste göras för
att hejda prisutvecklingen, måste å andra sidan betona värdet av att prisbestämningen
sker med beaktande av att produktionen kan fortgå i önskvärd
omfattning.

Liknande synpunkter på principen i allmänhet förekomma i handelskamrarnas
yttranden.

Den ekonomiska politiken har under kriget blivit ställd inför en tredubbel
uppgift. Den har måst syfta till att förhindra eller försvåra en prisstegring,
som innebär försämring av penningvärdet, men samtidigt att hålla uppe
sysselsättningen och att främja produktionen av ersättnings varor. Dessa
krav äro icke alltid lätta att sinsemellan förena, och åtgärderna ha icke kunnat
ensidigt inriktas på att tillgodose det ena eller det andra. I stället har
man fått eftersträva en inbördes avvägning mellan de olika önskemålen och
en successiv anpassning av politiken efter de krav, som vid olika tidpunkter
framstått såsom de viktigaste.

När under senare tid arbetslöshetsproblemet krävt ökad uppmärksamhet,
har detta icke medfört, att strävan att begränsa prisstegringen blivit mindre
angelägen, men det har såtillvida övat inflytande på denna strävan, att man
ansett sig tvungen att godtaga de svårigheter för penningpolitiken, som en
ökning av statsutgifterna för produktionsfrämjande åtgärder medföra.

Såsom priskontrollnämnden framhållit, är det från tvenne sidor som risker
för en ogynnsam prisutveckling i nuvarande läge synas hota. Den ena
är tendensen till en ökning av den köpkraft, som kan disponeras för efterfrågan
på varor. Den andra är möjligheten, att varor och tjänster stiga i pris
utan underlag i kostnadernas utveckling men med stöd i förväntningar örn
en fortgående allmän prisstegring under ökad spänning mellan varutillgång
och efterfrågan. Nämnden, vars kontrollverksamhet avser att förhindra sådana
prishöjningar, har såsom en förutsättning för en effektiv prisreglering
angivit, att uppkomsten av en ökad spänning mellan varutillgång och
efterfrågan genom tillskott till köpkraften såvitt möjligt förhindras. Den
har dock även framhållit, att denna förutsättning knappast kan förverkligas
utan stöd i en fortsatt prisreglering och förordar därför en utvidgning
av det rättsliga underlaget för den statliga priskontrollen. Innebörden av
denna utvidgning framgår av ett av nämnden utarbetat förslag till en ny
prisregleringslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Innan jag går närmare in på nämndens förslag torde jag få i korthet beröra
den av nämnden angivna allmänna förutsättningen för strävan att hålla
en prisstegring tillbaka och det ömsesidiga beroende som föreligger mellan
denna allmänna förutsättning och den av nämnden företrädda priskontrollerande
verksamheten.

Till en början förtjänar erinras örn att vår allmänna penningpolitik och
prispolitik inte rimligen ansetts kunna inriktas på att förhindra varje ökad
spänning mellan tillgång och efterfrågan på varor. En sådan ökad spänning
blir resultatet inte bara av en ökning i köpkraften utan också av en
försämrad varuförsörjning. Men en anpassning av köpkraften efter minskad
varutillgång kan allmänt sett blott vinnas genom åtgärder som framkalla
driftnedläggelse och arbetslöshet. Redan vid krigets början tog man med
hänsyn härtill i princip avstånd från depressivt verkande åtgärder med syfte
att vinna en utjämning. I stället borde ansträngningarna inriktas på att
minska den omtalade spänningen genom ökad produktion. Att en nyproduktion,
som förutsätter omfattande investeringar med ringa omedelbart utbyte
och ovisst framtidsvärde, därvid icke kan motiveras ur allmän penningpolitisk
synpunkt, behöver knappast framhållas. Omständigheterna kunna
emellertid i de särskilda fallen vara sådana, att betänkligheter av denna
allmänna art icke kunna fälla utslaget. Bostadsbygge ger i förhållande till
kapitalutläggen endast en begränsad mängd nyttigheter, som kunna omedelbart
konsumeras, men läget på hyresmarknaden kan vara sådant, att detta
begränsade omedelbara tillskott förebygger en bostadsbrist med långt allvarligare
verkningar för den allmänna prisnivån än det genom kapitalinvesteringarna
skapade köpkraftstillskottet. En nyproduktion som uppenbarligen
bidrager till att minska spänningen är den som kommer till stånd med hjälp
av eljest outnyttjad kapacitet i fråga örn råvaror och maskiner. Att organisera
en sådan produktion hör till de väsentliga uppgifterna i nuvarande läge.

I den mån spänningen likväl måste väntas kvarstå, har man ansett sig
böra godtaga prisstegringen såsom ett direkt uttryck för den försämrade
varuförsörjningen. Som penningpolitikens mål uppställdes att förhindra en
försämring av penningvärdet genom ökning av den för efterfrågan disponerade
köpkraften.

Budgetens underbalansering tilldrar sig av naturliga skäl särskild uppmärksamhet,
då man överväger vilka köpkraftsökande faktorer man har att
räkna med. Att en sådan underbalansering tillsvidare är oundviklig torde
vara en allmän uppfattning, som här icke närmare behöver utläggas. Denna
köpkraftsökning kan neutraliseras på olika sätt. Det kan ske, och har skett,
genom en minskning i den enskilda investeringsverksamheten, främst bostadsbyggandet,
och genom nedgång i exporten. Såsom framgår av det i
särskild bilaga (bilaga C) framlagda statistiska materialet kan såväl penningmängdens
ökning som den inträdda prisstegringen förklaras av andra faktorer
än budgetunderskotten. Örn hänsyn tages jämväl till de uppgifter angående
den ekonomiska utvecklingen i vårt land, som i övrigt föreligga, synes
det sannolikt, att budgetunderskotten hittills icke spelat rollen av pris -

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 2/7.

stegrande faktor på grund av den återhållande verkan som utövats av skattehöjningar,
upplåning och minskad enskild företagsamhet. Denna sista form
av neutralisering är uppenbarligen icke önskvärd, och uppgiften för den
ekonomiska politiken måste vara att i fortsättningen nå den nödvändiga
begränsningen av konsumtionen på övriga tillgängliga vägar.

Det finns inte anledning att i detta sammanhang närmare gå in på dessa
utvägar. Det får vara nog att erinra örn de gränser, som här synas uppdragna.
Det frivilliga sparandet är beroende av psykologiska förutsättningar
som man väl kan påverka men icke behärska. Beskattningens avvägning
betingas bland annat av att de enskilda medborgarnas utgifter i
stor utsträckning äro bundna och alltså icke kunna på kort sikt allmänt
begränsas i den utsträckning som skulle krävas för budgetbalans. Konsumtionsbegränsande
regleringar måste utformas från försörjningspolitiska synpunkter
och kunna icke erhålla den utsträckning som skulle te sig penningpolitiskt
önskvärd. Man kan sålunda icke räkna med att genom åtgärder
till främjande av det frivilliga sparandet, genom beskattning eller genom
olika regleringsåtgärder motväga ett budgetunderskott oberoende av dess
storlek. Hur en omfattande underbalansering kommer att påverka köpkraften
blir till slut beroende på omständigheter över vilka man blott ofullständigt
räder. En sådan utjämning på marknaden, som priskontrollnämnden
framhållit önskvärdheten av, kan med visshet påräknas, blott örn företagarnas
och konsumenternas uppfattning om framtidsutsikterna leder dem
lill en återhållsamhet i dispositionen över de ökade inkomsterna från staten,
som gör att dessa — i den mån de icke hilda sparkapital eller gå till skatter
— komma att medföra endast en tillsvidare ökad kassahållning. Tillskotten
till köpkraften på marknaden skapa visserligen utrymme för en
kraftigt ökad efterfrågan med åtföljande risker för prisstegring men de
leda icke med nödvändighet därhän. Den drivande kraften är icke köpkraftsökningen
i och för sig utan de enskilda medborgarnas vilja att fullt ut
göra bruk av de möjligheter denna öppnar.

När man på detta sätt hänvisas till att räkna med en neutralisering av
köpkraftstillskotten över budgeten genom återhållsamhet i medelsanvändningen
och ökad kassahållning hos företagen, kommer priskontrollens betydelse
såsom stöd för de penningpolitiska strävandena att klarast framträda.
Om — såsom sannolikt är — vi i vårt land hittills vunnit en utjämning av
spänningen mellan varutillgång och efterfrågan, har en verksamt bidragande
orsak därvidlag säkerligen varit prisövervakningen, som begränsat utsikterna
till krigsvinster och utgjort en motvikt mot farhågorna för en försämring avpenningvärdet.
Skulle förväntningar örn inflationsvinster och farhågor fölen
allvarlig penningvärdesförsämring tillåtas vinna spridning, har man anledning
att befara, att den köpkraft som över budgeten tillföres marknaden
skulle komma till uttryck i en kraftigt ökad varuefterfrågan. För att en köpkraftsökning
skall förhindras, måste man räkna med att genom prispolitiken
främja återhållsamhet i användningen av disponibla inkomster. Prisregleringen
blir på så sätt själv en förutsättning för framgång i förebyggandet

Kungl. Maj.ts proposition nr 217. 23

av en inflationsartad utveckling till följd av en ansvällning av köpkraft och
efterfrågan.

Jag har här talat blott om de svårigheter som den av underbalanseringen
framkallade köpkraftsökningen ger upphov till. Det sagda äger dock tilllämpning
även på köpkraftstillskott av annat ursprung. I den mån sådana
tillskott tendera att uppkomma genom varuprisstegringar utan underlag i
kostnadsutvecklingen, blir tydligen priskontrollen ett omedelbart verksamt
medel att förhindra en ogynnsam köpkraftsutveckling. Den blir då ett sätt
att direkt förverkliga vad priskontrollnämnden framhållit vara prisregleringens
egen grundläggande förutsättning.

I sin skrivelse har priskontrollnämnden understrukit angelägenheten av att
den konkreta innebörden av statsmakternas strävanden i prispolitiskt hänseende
klarlägges. Härigenom skulle förebyggas att en fortgående prisstegring
så småningom komme att uppfattas såsom även i fortsättningen oundviklig
och därmed att leda till åtgärder från företagens och allmänhetens sida, som
ehuru icke av direkt spekulativ natur dock i hög grad bidraga till att försvåra
ernåendet av kontroll över prisutvecklingen. Räckvidden av de risker
nämnden sålunda framhållit har jag redan berört. Med hänsyn till den centrala
ställning som därvid visats tillkomma prisregleringen vid bekämpande
av riskerna, synes det naturligt, att den konkretisering av de prispolitiska
strävandenas innebörd, om vars angelägenhet jag är ense med nämnden, sker
genom att riktpunkterna för prisregleringsarbetet ånyo fastslås och preciseras.

Med avseende å principerna för prisbedömningen vid den av nämnden
utövade verksamheten kan jag helt ansluta mig till vad nämnden anfört. I likhet
med nämnden anser jag sålunda, att ökad knapphet på en viss vara icke
är en tillräcklig grund för en prishöjning. Ej heller kan den ökning av kostnaderna
per enhet tillverkad vara, som uppstår, när de fasta kostnaderna
slås ut på en minskad produktionsvolym, i allmänhet accepteras såsom motiv
för en prishöjning. I regel bör däremot en ökning av de rörliga kostnaderna
utgöra ett skäligt motiv för en prishöjning.

En tillämpning av nämnda grundregler för prissättningen medför en begränsning
av prisstegringarna till det minimum, som motiveras av försämringen
av försörjningsläget, sådan denna kommer till uttryck i kostnadsutvecklingen.
Såsom framhölls i prisregleringspropositionen till 1939 års urtima
riksdag utgör prisutvecklingens bindning vid de rörliga kostnaderna den
omedelbara praktiska konsekvensen av det uppställda programmet för penningpolitiken.
När detta program avser en anpassning av den allmänna prisnivån
efter förändringar i försörjningen med varor och tjänster, under förutsättning
att köpkraften icke ökas, följer därav såsom nämnden framhållit,
alt en förbättrad försörjning eller sänkta kostnader skola komma till uttryck i
sänkta priser. Den nuvarande höga prisnivån bör alltså icke antagas bestående
längre än hindren för den normala varuförsörjningen kvarstå. Och en
fortsatt prisstegring bör icke förutsättas annat än i händelse av en ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

försämring av försörjningsläget. I den mån insikten örn denna bestämda och
hittills konsekvent fasthållna riktpunkt för statsmakternas prispolitik vinner
spridning, synes man vara berättigad att räkna med att genom förut angivna
köpkraftsreducerande åtgärder i förening med en fast priskontroll också
kunna förverkliga det uppställda programmet.

Priskontrollnämnden har i anslutning till behandlingen av riktpunkterna
för den statliga prisregleringen också berört möjligheten av konflikter mellan
de prispolitiska och de försörjningspolitiska önskemålen. Jag delar nämndens
därvid uttalade uppfattning, att värdet av en prishöjning såsom stimulans
till ökad eller ny produktion lätt överskattas. Såsom nämnden framhållit
böra andra metoder att nå en produktionsökning än en prishöjning i regel
prövas, intill dess den produktionsstimulerande effekten av en prishöjning
kan med stor visshet förutses.

Förslag till prisregleringslag.

Allmän motivering.

I sin skrivelse den 21 februari 1941 har priskontrollnämnden som motivering
till förslaget om utvidgade befogenheter för nämnden jämte de tidigare
berörda, allmänt ekonomiska skälen för en i nuvarande läge skärpt priskontroll
framhållit de växande svårigheterna att i hittillsvarande former upprätthålla
prisövervakningen. Nämnden har härom anfört:

Den prisövervakande och prisreglerande verksamhet, som alltsedan krigsutbrottet
utövats först av prissakkunniga och sedan den 23 april 1940 av priskontrollnämnden,
har nästan uteslutande byggt på frivilliga överenskommelser
örn prissättningen med såväl näringslivets sammanslutningar som enskilda
företag. Ett intimt samarbete har etablerats med industriens och handelns
egna organisationer, varvid de prisbyråer, som upprättats inom Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund, aktivt
medverkat såväl vid prisöverenskommelsernas träffande som vid övervakningen
av deras efterlevnad.

Systemet med frivilliga överenskommelsepris baserar sig icke på de särskilda
befogenheter, som givits Kungl. Majit genom maximipris- och prisregleringslagarna,
även örn det är givet, att dessa befogenheter indirekt kunna
lia varit av viss betydelse för möjligheten att på frivillig väg ernå överenskommelser
om skälig prissättning. Det har utan tvivel varit tillfredsställande,
att prisövervakningen i så betydande omfattning kunnat ske utan tvångsmedel.
Det enskilda näringslivet har under den gångna delen av krigsperioden
med få undantag visat stor förståelse för myndigheternas strävan att hålla
tillbaka prisstegringstendenserna och en lojal inställning vid tillämpningen av
ingångna prisöverenskommelser.

Förutsättningarna för denna form av priskontroll ha emellertid med tiden
undergått väsentliga förskjutningar. Redan det växande avståndet från förkrigstiden
har minskat möjligheten att finna en säker grundval för den vanligaste
typen av frivilliga prisöverenskommelser, som bygger på tillägg till förkrigspriset
av redovisade ökningar i rörliga produktionskostnader. De starka
förskjutningar i råvaruunderlaget och förändringar i produktionsförhållan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

dena, som krishushållningen framtvingat, ha jämte omkastningar i prisrelationerna
medfört växande svårigheter att med utgångspunkt från prisläget
före kriget bedöma skäligheten i gällande prissättning. Priskontrollnämnden
har till följd härav i allt större utsträckning sett sig nödsakad att bygga prisöverenskommelserna
på en granskning av företagens totala kostnader under
nuvarande förhållanden, varvid i ett växande antal fall revision av räkenskaperna
måst verkställas. Nödvändigheten av en sådan mer noggrann kostnadsgranskning
behöver givetvis i och för sig icke medföra ett övergivande
av systemet med frivilliga prisöverenskommelser. Det är dock uppenbart, att
övergången till ett prisövervakningssystem, som i allt vidare utsträckning
bygger på ett revisionsförfarande, i många fall kommer att medföra ökade
svårigheter att finna en grund för frivillig prisöverenskommelse. Sådana svårigheter
ha örn än i begränsad omfattning redan visat sig.

Nämndens slutsats är, att de med försörjningslägets fortgående försämring
ökade kraven på den allmänna prisövervakningen och de ändrade förutsättningarna
för den hittills tillämpade kontrollen påkalla en utvidgning av de
maktmedel, som innefattas i gällande prisregleringslag, och i samband därmed
en ökning av de befogenheter, som tillkomma nämnden.

De nya eller utökade befogenheter nied a v seen de å
priskontrollen, som priskontrollnämnden funnit nödiga, framgå av
ett vid nämndens omförmälda skrivelse den 21 februari 1941 fogat utkast
till ny prisregleringslag, vilket torde som bilaga fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende (bil. B). Den föreslagna lagen avses skola ersätta de nu gällande
maximipris- och prisregleringslagarna.

De viktigaste föreslagna utvidgningarna av befogenheterna i fråga örn priskontrollen
äro följande.

Den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet skall enligt 2 § i utkastet
kunna åläggas anmälningsskyldighet rörande av honom för förnödenheten
tillämpade priser. Prismyndigheten må vidare föreskriva, att tillärnad prishöjning
icke må genomföras, förrän en vecka eller — då särskilda skäl till
sådan föreskrift föreligga — högst en månad förflutit från det anmälan om
prishöjningen inkommit.

Normalpris skall kunna föreskrivas att gälla vid frivillig försäljning eller
transport av viss förnödenhet. Normalprissättningen har enligt utkastets 3 §,
i olikhet med vad nu gäller, den innebörden att överskridande förutsätter särskilt
tillstånd. Annat överskridande skall vara straffbelagt. Befogenheten att
fastställa normalpris och att lämna medgivande till överskridande därav skall
av Kungl. Majit kunna delegeras och förutsättes i regel utövad av priskontrollnämnden.

Den Kungl. Majit enligt gällande prisregleringslag 2 § 1) tillkommande rätten
att meddela föreskrifter angående tvångskartellering och nyetableringsspärr
har i priskontrollnämndens utkast bibehållits men med det betydelsefulla
tillägget, att straffpåföljd föreslås ej blott — såsom nu är fallet -— folden
som koper eller säljer förnödenheten i fråga utan att vara därtill berättigad,
utan även för den som i sin verksamhet bryter mot de villkor, t. ex.
rörande prissättningen, som uppställts för rätten att bedriva verksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Vidare har i utkastet införts bestämmelser örn allmänt förbud mot prisocker.
Enligt 6 § föreslås sålunda, att det vid överlåtelse av förnödenhet
skall vara förbjudet för överlåtaren att taga eller betinga sig vederlag, som
han insett eller bort kunna inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter
uppenbart oskäligt; ej heller må förnödenhet utbjudas till avyttring
mot sådant vederlag. Överträdelse av förbudet är enligt 13 § straffbelagt.

Straffpåföljd har i viss utsträckning föreslagits även för köparen vid överskridande
av fastställt pris. Det förutsättes dock enligt utkastet, att köparen
icke blott haft vetskap örn det fastställda priset utan även att han uppsåtligen
förlett säljaren till brottet eller handlat i syfte att återförsälja förnödenheten.

Vid remissbehandlingen ha samtliga hörda myndigheter vitsordat behovet
i nuvarande läge av en skärpt prisövervakning och av vidgade befogenheter
för priskontrollnämnden. Den hittills utövade priskontrollen har enligt
myndigheternas uppfattning i stort sett fungerat tillfredsställande. Jämväl
de näringsorganisationer, som yttrat sig över nämndens förslag ha merendels
givit uttryck åt samma uppfattning. I intet fall har förslaget om utvidgade
befogenheter för priskontrollnämnden avstyrkts. Ofta har önskemål
uttryckts att de nya befogenheterna skola tillämpas med stor försiktighet
och att nämnden i första hand liksom hittills skall söka komma
fram på de frivilliga överenskommelsernas väg och nå resultat
utan användande av de legala tvångsmedlen. Riksförbundet landsbygdens
folk säger sig vara fullt medvetet om att staten har ett visst behov av övervakning
av prisutvecklingen inom landet, men övervakningen måste ske under
sådana former, att det skapas respekt kring desamma och tilltro till deras
objektiva utförande. Vad som hänt under den hittillsvarande prisövervakningen
anser förbundet på vissa punkter lia rubbat denna respekt och
vill för den skull få fram mera preciserade riktlinjer för övervakningsarbetet
och bestämmelser så utformade, att lagstiftarens avsikt med deras
tillämpning klart framgår.

Frågan om det organisatoriska underlaget för priskontrollen
lii. m. har av priskontrollnämnden upptagits till behandling i en
den 16 april dagtecknad P. M. beträffande den lokala prisövervakningen.

I promemorian anföres i huvudsak följande.

Statens priskontrollnämnds övervakning av de inom landet tillämpade priserna
på för folkförsörjningen mera betydelsefulla varor och produkter sker
genom fortlöpande registrering och granskning av tillgängliga och införskaffade
prisuppgifter. I stort sett har detta prismaterial hittills varit tillfyllest
som kontroll och hjälp för nämndens prisreglerande verksamhet. Men i och
med att försörjningsläget försämras och påfrestningarna i prishänseende
därmed förstoras skärpas kraven på prisövervakningen och särskilt gäller
detta den lokala kontrollen.

Den lokala övervakningen av parti- och detaljhandelspriserna (minutpri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

serna) har hittills baserats dels på de prisuppgifter, som olika institutioner,
näringsorganisationer och företag med regelbundna mellanrum insända till
nämnden, dels på de uppgifter, som priskontrollnämndens prisombud — sortera
formellt under statens livsmedelskommission via kristidsnämnderna —
inhämta och översända varje månad (den 15:e; för vissa varor var 14:e
dag). Prisombud finnas inom alla kristidsområden och utgöra ett antal av
c:a 1,700 st. F. n. anlitas emellertid icke mer än 380 st., då motsvarande antal
orter ansetts tillsvidare tillräckligt för att belysa prisläget i olika delar
av landet. Prisombuden äro icke utrustade med annan befogenhet än ren
rapportering och få sålunda icke självständigt vidtaga några åtgärder, även
örn de tillämpade priserna uppenbarligen skulle vara oskäligt höga. I praktiken
torde emellertid ett påpekande från prisombuden örn sådant förhållande
leda till rättelse utan direkt ingripande från nämnden.

Att nu gällande system för lokal prisövervakning icke blir tillfyllest i den
mån priskontrollnämndens befogenheter utvidgas efter de linjer, nämnden
föreslagit i sitt utkast till ny prisregleringslag, är självfallet. Så länge nämndens
prisreglerande verksamhet huvudsakligen varit inriktad på att genom
frivilliga överenskommelser hålla tillbaka prisstegringstendenserna på produktionsstadiet,
medan handeln i stort sett lämnats fri, har någon förstärkning
eller utbyggnad av övervakningen icke ansetts erforderlig. Den aktiva
prisövervakning, som blir nödvändig i samma stund som nämnden utfärdar
prisdirektiv även för övriga led i varornas gång från producent till konsument,
förutsätter tillskapandet av effektiva prisövervakningsorgan mellan den
centrala myndigheten och prisombuden, då det torde vara svårt att enbart
centralt tillfredsställande kontrollera prissättningen för olika delar av landet
med de berättigade krav på differentieringar av priserna, som kunna uppkomma.
Den lämpligaste formen för sådana prisövervakningsorgan torde väl
vara att hos kristidsstyrelserna inrätta särskilda priskontor under ledning av
genom priskontrollnämnden utsedda föreståndare, förslagsvis benämnda
länsprisombud. Till länsprisombud skulle utses väl kvalificerade personer
med god såväl teoretisk som praktisk utbildning.

Någon detaljerad utformning av de skyldigheter och rättigheter, som böra
tillkomma länsprisombuden, kan givetvis icke utarbetas annat än i anslutning
till den slutliga utformningen av den nya prisregleringslagen, men i stora
drag böra länsprisombudens uppgifter vara följande med utgångspunkt från
nämndens förslag till lag:

1. Att noggrant övervaka efterlevnaden inom länen av de direktiv, priskontrollnämnden
utfärdar,

2. att vid utfärdade prisstopp noga registrera de priser, som gälla den dag,
prisstoppförordningen träder i kraft,

3. att beträffande uppgivna prisstoppriser, av nämnden träffade överenskommelsepriser,
utfärdade normalpris eller priser, som fastställts i anslutning
till beslag, ransonering eller reglering av handel och produktion
(ivervaka alt priserna icke överskridas,

a) i fråga örn minutpriser via ortsprisombudens prisrapporter
1>) i fråga örn övriga priser genom införskaffande av prisuppgifter rörande
handelns inköpspriser

samt tillse, att priserna finnas anslagna i detaljhandeln, därest så föreskrivits,

4. att efter priskontrollnämndens direktiv fastställa parti- och detaljhandelspriser
på basis av från nämnden erhållna normalkalkyler beträffande
marginalerna. Denna befogenhet hör tillkomma länsprisombuden endast
i sådana fall, där de lokala förhållandena påfordra det,

Departements chefen.

28 Kungl. Matts proposition nr 217.

5. att efter priskontrollnämndens direktiv avgöra skäliga avvikelser från
fastställda priser, vilka avvikelser dock i efterhand böra stadfästas av
nämnden,

6. att beträffande fria priser efter nämndens anvisningar om varor antingen
direkt eller genom prisombuden insamla prisuppgifter,

7. att göra utredningar om förefintliga prisdifferenser inom länen beträffande
en och samma vara,

8. att noga aktgiva på de konditionsförändringar, som vidtagas, liksom också
kvalitetsförändringar,

9. att till priskontrollnämnden anmäla överträdelser av prisföreskrifter. I
möjligaste mån böra dock ombuden på frivillig väg söka åstadkomma
rättelse,

10. att genom resor inspektera prisombudens arbete och samtidigt förskaffa
sig behövliga informationer,

11. att överhuvudtaget på alla sätt följa marknadsutvecklingen och uppspåra
pristendenser för varor, som icke tidigare blivit föremål för nämndens
granskning,

12. att vara nämnden behjälplig vid införskaffande av kalkyler och speciella
kostnadsuppgifter.

Någon förändring i de nuvarande ortsprisombudens åligganden behöver
med denna anordning icke vidtagas. Endast den skillnaden inträder, att länsprisombuden
övertaga nämndens dirigerande funktioner och direkta kontakt
med dessa prisombud.

Med den inställning till frågan om priskontrollens betydelse såsom stöd
för de penningpolitiska strävandena, åt vilken jag förut givit uttryck, finner
jag angeläget att de utvidgningar av gällande befogenheter med avseende å
priskontrollen nu vidtagas som de skärpta anspråken på denna påkalla. Jag
vill emellertid redan nu understryka att, oavsett vilka tvångsmöjligheter som
må tillskapas, priskontrollen alltjämt bör anlita de frivilliga överenskommelsernas
väg, så långt detta överhuvud är möjligt. De skärpta kontrollmöjligheterna
böra alltså, i enlighet med det system för prisövervakningen som
hittills praktiserats, utnyttjas endast i den mån man icke genom frivilliga
överenskommelser med respektive organisationer eller företag kan nå de
åsyftade resultaten. A andra sidan må icke förbises, att strängare kontrollmöjligheter
äro ägnade att öka utsikterna att få till stånd överenskommelser
och att sålunda helt slippa från tvångsåtgärder.

Beträffande frågan örn de olika former för prisövervakning, som böra upptagas
i en ny prisregleringslag, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad
priskontrollnämnden föreslagit. Jag torde senare få återkomma till en närmare
redogörelse för nämndens förslag härutinnan.

Uppenbart är att en så väsentlig utvidgning av priskontrollen som den som
nu föreslås kräver en motsvarande utvidgning av den organisatoriska kontrollapparaten.
Detta utvidgningsbehov gör sig gällande såväl beträffande
det centrala prisövervakningsorganet, priskontrollnämnden, som beträffande
de lokala prismyndigheterna.

Vad först det centrala organet beträffar är det uppenbart att, i samma
mån som prisöverenskommelserna mer och mer måste bygga på en gransk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

ning av respektive företags totala kostnader under nuvarande förhållanden,
priskontrollnämndens behov av ekonomiskt sakkunnig personal ökas. Det
torde sålunda vara ofrånkomligt, att nämnden erhåller ej blott vidgad tillgång
till på området sakkunniga utan även kvalificerad personal för revisions-,
kalkylerings- och utredningsarbeten.

Beträffande den lokala organisationen för prisövervakningen må till en
början erinras, att denna för närvarande endast omfattar till kristidsnämnderna
såsom rapportörer knutna prisombud. En intensivare prisövervakning
aktualiserar kravet på särskilda länsmyndigheter för prisärenden. Dessa myndigheter
synas, såsom priskontrollnämnden föreslagit, lämpligen böra inordnas
i kristidsstyrelserna och där organiseras såsom särskilda priskontor med
av priskontrollnämnden tillsatta föreståndare såsom ledare av verksamheten.
Inom kristidsstyrelserna torde prisärendena lämpligen böra avgöras, icke av
vederbörande styrelse i dess helhet, utan av särskilda inom styrelserna tillsatta
delegationer för prisärenden. Vad priskontorens arbetsuppgifter angår,
kan jag i stort sett ansluta mig till vad priskontrollnämnden i sin förenämnda
promemoria anfört. Här berörda organisationsfråga torde efter ytterligare
överväganden få av chefen för folkhushållningsdepartementet anmälas för
Kungl. Majit som torde äga utfärda närmare bestämmelser i ämnet.

Kristidsnämnderna synas böra fungera såsom lokalrepresentanter för kristidsstyrelserna
i prisärenden. Några självständiga befogenheter torde emellertid
icke härvid böra tilläggas nämnderna. Deras arbete synes huvudsakligen
böra bestå i att insamla prisuppgifter, biträda kristidsstyrelserna vid verkställande
av utredningar samt övervaka efterlevnaden av meddelade prisbestämmelser
och inrapportera eventuella överträdelser. Det torde vara lämpligt
att kristidsnämnd utser viss ledamot att i första hand fullgöra på nämnden
sålunda ankommande uppgifter rörande priskontrollen.

Det finnes anledning att i detta sammanhang något beröra frågan örn förhållandet
mellan priskontrollnämnden, å ena, samt försörjningskommissionerna,
å andra sidan, i vad rör prissättningen å sådana varor, som ligga under
beslag eller som enligt av Kungl. Majit meddelade föreskrifter äro underkastade
handels- eller förbrukningsreglering. I såväl ena som andra fallet
kan det befinnas önskvärt, att av vederbörande försörjningskommission beviljade
försäljnings- eller användningstillstånd kombineras med prisföreskrifter
rörande varan eller av densamma framställda produkter. Det sagda
har givetvis särskild betydelse i fråga örn sådana varuregleringar, där prissättningen
ingår som ett viktigt led i själva regleringen. Beträffande vissa
redan genomförda beslag eller handelsregleringar lia prisföreskrifter redan
meddelats av respektive försörjningskommission. Det synes riktigt att, såvitt
angår under beslag liggande varor, erforderliga prisföreskrifter även framgent
— efter samråd med priskontrollnämnden — meddelas av den kommission,
som administrerar beslaget; föreskrifterna torde böra meddelas med
stöd av förfogandelagen och erhålla karaktären av villkor för tillstånd att
förfoga över den beslagtagna varan. Vad åter angår de fall, där varan under -

Kanot. Maj.ts proposition nr 217.

kastats handelsreglering utan stöd av beslag, torde erforderliga prisföreskrifter
böra meddelas under åberopande av prisregleringslagen. Det torde därvid
få ankomma på Kungl. Majit att, i den mån prisföreskrifter icke meddelas
direkt av Kungl. Majit, från fall till fall avgöra örn priskontrollnämnden eller
vederbörande försörjningskommission skall i första band ansvara för prissättningen;
att i ena som i andra fallet samråd bör äga rum myndigheterna
emellan torde få anses givet. Skulle prissättningen icke kunna godtagas av
den myndighet, med vilken samråd sålunda skett — varvid i regel en konflikt
torde föreligga mellan de prispolitiska och försörjningspolitiska intressena •—
synes ärendet böra underställas Kungl. Majits prövning. Slutligen må tillläggas,
att det anförda givetvis icke avses skola äga tillämpning på sådana
områden, där speciella, av riksdagen godtagna prisföreskrifter gälla; icke
heller bar jag med det förut sagda avsett någon inskränkning i den befogenhet
att i samband med beviljandet av särskilda licenser eller tillstånd meddela
erforderliga prisföreskrifter, som får anses tillkomma försörjningskommissionerna.

Även ett annat spörsmål av mera allmän karaktär må här omnämnas,
nämligen frågan om de jämlikt prisregleringslagen fastställda prisernas betydelse
för den prissättning som sker med stöd av allmänna förfogandelagen.
Då förfoganden jämlikt nämnda lag ske ej blott -— såsom enligt övriga förfogandelagar
eller enligt rekvisitionslagstiftningen —- för tillgodoseende av speciella
krav utan för tryggande och tillgodoseende av hela befolkningens behov
av ifrågakommande förnödenheter, är det uppenbarligen av vikt att den
prissättning beträffande till kronan avstådda förnödenheter, som sker enligt
förfogandelagen, samordnas med den av allmänna prispolitiska synpunkter
betingade prissättning som genomföres med stöd av prisregleringslagen. Förslag
härom kommer att denna dag anmälas för Kungl. Majit av chefen för
folkhushållningsdepartementet i samband med att förslag avgives om förlängning
av giltighetstiden för allmänna förfogandelagen.

I Speciell motivering.

Det av priskontrollnämnden framlagda utkastet till prisregleringslag har
inom finansdepartementet blivit föremål för viss överarbetning. I det följande
lämnas paragrafvis en närmare redogörelse för det överarbetade förslaget
(bil. A1), därvid särskilt kommer att anmärkas i vad mån detsamma
i sak skiljer sig från nämndens utkast. I anslutning till denna redogörelse
kommer vidare att återgivas vissa detaljanmärkningar, för vilka det remitterade
utkastet blivit föremål, ävensom vissa uttalanden av de hörda myndigheterna
och organisationerna rörande förslagets särskilda bestämmelser.

1 §•

Paragrafen anger de allmänna förutsättningar, under vilka lagens materiella
bestämmelser må vinna tillämpning. Paragrafen är likalydande med
1 § i gällande maximipris- och prisregleringslagar.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

2 §•

Paragrafen upplager bestämmelser örn rätt för Kungl. Maj:t eller myndighet,
som Kungl. Majit bestämmer, att beträffande viss förnödenhet föreskriva
anmälningsplikt rörande priser eller temporärt förbud mot prishöjningar
utan särskilt tillstånd. Föreskriften, som må avse endast den som yrkesmässigt
säljer förnödenheten i fråga, innebär i sin minst ingripande form endast
en skyldighet för vederbörande säljare att till angiven myndighet anmäla det
pris, som av säljaren tillämpades för förnödenheten den dag föreskriften
meddelades. När omständigheterna därtill föranleda må emellertid skyldigheten
utvidgas till att avse en fortlöpande anmälningsplikt rörande eventuella
prishöjningar. Slutligen må åt föreskriften givas den innebörden, att säljaren
icke må, så länge föreskriften är gällande, höja förnödenhetens pris förrän
en vecka förflutit från det han till angiven myndighet inkommit med anmälan
om det tilltänkta högre priset. Vederbörande myndighet må, då anmälan
örn tillärnad prishöjning inkommit och under förutsättning att särskilda
skäl därtill äro, föreskriva örn utsträckning av det temporära prisstoppets
giltighetstid intill högst en månad från det anmälningen inkom.

Priskontrollncimnden har i denna del anfört i huvudsak följande:

En bestämmelse om anmälningsskyldighet rörande priser och planerade
prishöjningar utgör enligt nämndens uppfattning ett nödvändigt led i priskontrollen.
Genom det system av frivilliga prisöverenskommelser, som uppbyggts
sedan krigsutbrottet, lia företag och branschorganisationer förbundit
sig att i god tid på förhand anmäla en planerad prishöjning och samtidigt
inkomma nied uppgifter, som bestyrka prishöjningens skälighet. På det hela
taget har denna frivilligt påtagna anmälningsskyldighet fungerat tillfredsställande;
dock har i ett icke ringa antal fall anmälan kommit nämnden till
handa på ett alltför sent stadium, efter det marknaden genom offerter eller
förhandsnotiser redan fått kännedom örn den ifrågasatta prishöjningen. En
mer allvarlig brist i nuvarande system gäller emellertid i sådana fall, då en
vara. som icke tidigare varit under priskontroll, just med hänsyn till ett i
efterhand erhållet meddelande örn företagen prishöjning anses böra innefattas
i systemet med frivilliga prisöverenskommelser. Nämnden ställes härvid
inför fullbordat faktum, och det visar sig ofta omöjligt att i den mån
prishöjningen befunnits obefogad, genomdriva effekten av prisets återställande
— genom flera led av produktion och handel — till det gamla läget.

I den mån nämnden erhåller befogenhet att tillämpa bestämmelserna i 2 §
för vissa varor eller grupper av varor, ernås en fortlöpande kontroll över
planerade och företagna prishöjningar. Anmälningsskyldigheten kan enligt
utkastet utsträckas att avse temporärt prisstopp under en månad. Därigenom
ges nämnden tid, att, i den mån en planerad prishöjning icke utan vidare kan
godtagas, företaga utredningar och eventuellt träffa prisöverenskommelse
med företagen i fråga eller i sista hand att fastställa normalpris eller föreslå
maximipris.

Genom den i 2 § föreskrivna anmälningsskyldigheten kan en fortlöpande
kontroll över prisutvecklingen av ett av nämnden bestämt urval av produkter
Örnås. Denna kontroll avser, vid sidan av dess betydelse för den rent
statistiska informationen, att ge möjlighet att direkt ingripa i prisbildningen
till förekommande av att en obefogad prishöjning kommer till stånd, överträdelse
av bestämmelserna i 2 § är belagt med straff. Det är av särskild be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lydelse, att saluhållandet av förnödenheter till höjt pris i strid nied enligt
denna paragraf utfärdad bestämmelse är straffbart. Som i tidigare sammanhang
framhållits orsakar nämligen redan utsändandet av en offert på en
vara till förhöjt pris ofta en oro på marknaden och ett föregripande av prisstegringen,
som försvårar priskontrollen.

Tillämpandet av de befogenheter, som föreslås enligt denna paragraf, kan
givetvis differentieras allt efter behov. Föreskrift om anmälningsskyldighet
kan i ett fall få gälla endast producenterna av en vara, i ett annat fall grossisterna.
Skall anmälningsskyldighet för viss vara även gälla detaljhandeln, böra
anmälningar kunna ingivas till särskilda lokala myndigheter, som nämnden
i varje fall bestämmer (t. ex. kristidsstyrelserna). Det bör givetvis åligga
priskontrollnämnden att ge dessa myndigheter klara direktiv, t. ex. beträffande
de gränser, inom vilka tillstånd till prishöjningar må ges utan hörande
av den centrala myndigheten.

De föreslagna bestämmelserna angående anmälningsskyldighet liksom förslaget
örn rätt att föreskriva temporärt prisstopp ha i regel tillstyrkts vid
remissbehandlingen. Modifikationer ha dock i några fall förordats dels för
vissa varugrupper, särskilt jordbruksprodukter, dels ock i fråga om detaljhandeln
överhuvud.

Socialstyrelsen förmenar, att anordningen med prisstopp, rätt tillämpad,
kan bli av stor praktisk betydelse redan nu och måhända än mera i framtiden.

Sveriges industriförbund finner skälen för de föreslagna ändringarna klara
och övertygande. Förbundet ser i den obligatoriska anmälningsskyldigheten
ett instrument, ägnat att ytterligare stödja det system av frivilliga överenskommelser,
som hittills intagit en central ställning inom den svenska priskontrollen
och som nämnden avser att bygga vidare på även i fortsättningen.
Den föreslagna möjligheten till prisstopp för bestämda varuslag eller grupper
av varor anser förbundet vara att föredraga framför generellt förbud mot
prishöjningar, enär de sedan krigsutbrottet vidtagna prisändringarna fördela
sig mycket olika på skilda varukategorier och en rationell avstämning
mellan de olika varornas inbördes priser säkerligen ännu icke kommit till
stånd.

Handelskammaren i Skåne, som anser rätten att föreskriva anmälningsskyldighet
och prisstopp vara nödvändiga praktiska komplement till nuvarande
lagstiftning, vilka i och för sig icke böra föranleda erinran från den
lojala företagsamhetens sida, noterar dock att från handelns sida framhållits
risken av att varor, som belagts med prisstopp, bli föremål för starkt
stegrad efterfrågan med därav följande minskning av lagerbehållningen.

Livsmedelskommissionen anmärker att tillämpningsområdet för 2 § enligt
sakens natur måste vara begränsat:

I fråga om ett flertal områden — och särskilt gäller detta försäljningar direkt
från jordbrukare — låter det sig knappast göra att föreskriva skyldighet
att anmäla prishöjningar. Överhuvud taget torde gälla, att förevarande stadgande,
därest man eftersträvar en mera allmän efterföljd, bör tillämpas med
stor urskillning och företrädesvis beträffande sådana led i handeln, som med
lätthet kunna kontrolleras, respektive beträffande sådana varor, som äro enhetliga
till kvaliteten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Lantbruksstyrelsen, som åberopar vad Sveriges lantbruksförbund anfört,
understryker svårigheterna att tillämpa anmälningsskyldigheten för vissa
jordbruksprodukter:

Lantbruksförbundet bar i sitt yttrande framhållit, att priserna för vissa
livsmedel såsom fisk, kött, ägg och trädgårdsprodukter icke så lätt kunna
fixeras för någon längre tid samt att den föreslagna anmälningsskyldigheten
skulle vara svår att tillämpa och prisstopp på intill en månad praktiskt taget
omöjligt, enär priserna för sagda varor normalt undergå snabba förändringar
på grund av förändringar i tillförseln samt till följd av kvalitetsskillnader
äro starkt varierande även vid ett och samma tillfälle. Lantbruksstyrelsen
vill understryka vad sålunda framhållits. Särskilt för fisk, ägg och trädgårdsprodukter
torde det stöta på betydande svårigheter att tillämpa anmälningsskyldighet
i fråga om prisförändringar samt prisstopp på intill en månad.
Det torde därför bliva nödvändigt, när det gäller ifrågavarande produkter,
att gå fram med stor försiktighet och i första hand pröva andra och
mera smidiga metoder, som kunna rymmas inom prisregleringslagens ram.
1 fråga om kött och fläsk torde däremot — i varje fall så länge vissa lager
av dessa varor kunna hållas — något större möjlighet föreligga att för någon
längre period hålla oförändrade priser.

För detaljhandelns del ha gjorts vissa invändningar mot prisstoppbestämmelsen,
i en del fall i form av förbehåll i fråga om tillämpningen.

Sveriges köpmannaförbund har icke kunnat underlåta att framföra principiella
betänkligheter mot prisstoppbestämmelsen. Blott i sällsynta fall bör
den i vart fall få tillämpas i detaljhandeln och anmälningsskyldigheten bör
enligt förbundets mening icke avse höjningar, som äro en följd av höjningar
vidtagna av leverantör. Förbundet anför i huvudsak härom:

Förbundet kan icke underlåta att framföra principiella betänkligheter mot
det förslag till prisstopp, som i denna paragraf framföres. Om förbud utlärdas
mot höjning av priset på viss vara under en vecka, torde följden bli
att denna vara ej alls eller i minsta möjliga omfattning försäljes under den
vecka förordning om prisstopp gäller. Produktionen av varan kan även väntas
avstanna. Än mer betänkliga bli verkningarna av ett prisstopp, som utsträckes
att vara under en tid av en månad.

Förbundet vill av priskontrollnämndens skrivelse utläsa att anmälningsskyldigheten
enligt nämndens uppfattning i regel bör gälla endast producenter
och grossister. Förbundet ansluter sig till denna mening. Även om
anmälningsskyldigheten inskränkes till att omfatta producenter och grossister
torde detaljhandelns pris kunna kontrolleras. Av praktiska skäl synes
det förbundet olämpligt att annat än i sällsynta fall och när detaljhandeln
självständigt företagit prishöjningar utsträcka anmälningsskyldigheten till att
jämväl omfatta detaljhandeln. Örn det i något fall skulle bii nödvändigt
utsträcka anmälningsskyldigheten till detaljhandeln, synes lämpligen anmälan
kunna ingivas genom resp. detaljhandelsorganisationer, branschorganisationer
och länsförbund anslutna till Sveriges Köpmannaförbund. Detaljhandlare,
som icke tillhör någon organisation, bör åläggas individuell anmälningsskyldighet
till vederbörande myndighet.

Beträffande skyldigheten för detaljhandlare att anmäla prishöjning anser
lörbundet, att sådan skyldighet icke bör föreligga då prishöjning endast företagits
såsom en följd av prishöjning vidtagen av leverantör. I sådant fall
bör anmälningsskyldighet endast åligga leverantör och icke detaljhandlare,
f anslutning härtill böra ansvarsbestämmelserna i 13 § 1 mom. ändras där Tiihang

litt riksdagens protokoll Mil. 1 sami. Nr 217. ;!

Kungl. Majlis proposition nr 217.

llän att ansvar ej må åvila den detaljhandlare, som vidtar prishöjning, vilken
uteslutande föranletts av prishöjning vidtagen av leverantör.

Liknande synpunkter på prishöjningar i följd av medgivna höjningar på
tidigare omsättningsstadier lia anförts av Göteborgs kristidsstgrelse.

Även kommerskollegium har betonat nödvändigheten av att prisregleringsåtgärderna
konsekvent genomföras på olika stadier i omsättningsförloppet,
så att detaljhandlare icke drabbas av en prishejdande åtgärd, som ej gäller
t. ex. för fabrikant eller grosshandlare.

Styrelsen för kooperativa förbundet anför i nu förevarande delar i huvudsak
följande:

Styrelsen utgår vid sitt bedömande av paragrafen från att syftet med densamma
är tvåfaldigt, dels att möjliggöra en fortlöpande observation av prisutvecklingen
av för folkhushållet viktigare varor, dels att möjliggöra genomförandet
av ett temporärt prisstopp lokalt, regionalt eller över hela riket för
i huvudsak sådana varor, vilkas prisbildning icke vid tidpunkten i fråga
ännu gjorts till föremål för särskild reglering (genom fastställande av maximi-
resp. normalpris e. d.). Under förutsättning, att denna tolkning av
lagtexten är riktig, synes det styrelsen uppenbart att i fråga om de varor,
för vilka statligt fastställd prismaximering i ena eller andra formen gäller,
prishöjningar böra kunna genomföras upp till nämnda maximipris av sådana
företag, som hålla ett lägre pris ån det högsta tillåtna, utan att den
föreskrivna väntetiden av en vecka iakttages. I dylikt fall synes det styrelsen
fullt tillräckligt, att enbart anmälan sker om prisförhöjningen i fråga
i syfte att hålla det prisövervakande statsorganet underrättat om prisutvecklingen.

Styrelsen förutsätter sålunda, att det endast är i de fall, då statlig prismaximering
i en eller annan form icke företagits, som bestämmelserna örn
temporärt prisstopp äro avsedda att efter förordnande av vederbörliga statsorgan
bringas i tillämpning.

Med avseende på sådana fall, där statlig prismaximering icke genomförts,
framhåller styrelsen följande:

Genom fortlöpande prisstatistiska uppgifter, som insamlas från ett stort
antal av landets konsumtionsföreningar och vilka uppgifter regelbundet ställas
till det priskontrollerande statsorganets förfogande, kan det anses ådagalagt,
att konsumentkooperationen på ett stort antal orter och för ett betydande
antal varor, den kooperativa återbäringen oberäknad, tillämpar priser,
som i regel åtskilligt understiga de genomsnittliga detaljpriserna på jämförelseorterna.
I den mån ett företag eller en företagsform håller lägre avsalupriser
än konkurrerande företag på varor, för vilka prisanmälningsskyldighet
föreskrivits, kan det framstå som tveksamt, huruvida bestämmelsen
om att en vecka skall ha förflutit från tidpunkten för prishöjningens anmälan,
till dess att den tilltänkta prishöjningen får verkställas, skulle behöva
iakttagas av ett sådant företag. Av praktiska och kontrolltekniska skäl torde
emellertid särskild undantagsbestämmelse i nu förevarande hänseende icke
lämpligen kunna föreskrivas.

Styrelsen förutsätter emellertid med hänsyn härtill såsom alldeles självklart,
att bestämmelsen om en utsträckning av den tid, under vilken priset
icke må utan tillstånd höjas, till högst en månad, icke i något fall kan bli
tillämplig, då ett företag respektive en företagsform anmält önskemål örn
höjning av ett pris, som visats ligga lägre än de priser, som samtidigt tilllämpas
av konkurrerande företag respektive företagsformer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Delvis liknande synpunkter lia framhållits av Göteborgs kristidsstgrelse.
Kommerskollegium har med instämmande i kooperativa förbundets synpunkter
hemställt, att ett godtagande av de föreslagna grundsatserna skall
komma till uttryck i motiven till lagförslaget.

De i förevarande paragraf angivna befogenheterna ha enligt priskontrollnämndens
utkast angivits skola tillkomma myndighet som Kungl. Majit bestämmer.
Jag har emellertid ansett lämpligare, att befogenheterna angivas
tillkomma Kungl. Majit eller myndighet som Kungl. Majit bestämmer.

I paragrafen upptagas de till sin innebörd lindrigaste av de former för prisreglering,
som förslaget inrymmer. De under 1) och 2) införda bestämmelserna
innebära endast, att rapportskyldighet kan föreskrivas, men medföra
icke i och för sig förbud mot prishöjningar. De nämnda bestämmelserna böra
emellertid läsas i samband med stadgandet i 11 § i departementsförslaget,
enligt vilket skyldighet kan åläggas detaljhandlarna, bland annat, att anslå
tillämpade priser i affärslokalerna. Genom att allmänheten själv på angivet
sätt erhåller möjlighet att följa och kontrollera olika affärers priser samtidigt
som anmälningsskyldighet föreskrives beträffande prishöjningar torde
i många fall obefogade och förhastade prishöjningar kunna förebyggas.

Stadgandet under 3) avses såsom ett medel att förhindra, att prismyndigheterna
ställas inför fullbordade fakta i fråga örn prishöjningar. Befogenheten
att föreskriva förlängt prisstopp intill en månad är avsedd att utnyttjas
i sådana fall, där vederbörande prismyndighet finner sig icke kunna godtaga
den planerade och anmälda prishöjningen samt myndigheten behöver
tid på sig för undersökningar och förhandlingar eller för förberedande av
beslut om annan åtgärd enligt prisregleringslagen. Ett förbud mot prishöjningar
avser givetvis även sådana andra förändringar i försäljningsvillkoren
genom vilka en höjning av de faktiskt uttagna priserna vinnes. — Enligt
departementsförslaget åligger det säljaren att, när anmälan inges om tillör -nad prishöjning, tillika anmäla skälen därtill. Detta stadgande innebär ett
tillägg i förhållande till priskontrollnämndens utkast. Stadgandet synes ändamålsenligt
med hänsyn till att uppgifterna i fråga regelmässigt lära vara
erforderliga för bedömandet av prishöjningens skälighet.

Det ligger i sakens natur, att bestämmelserna i förevarande paragraf -—
vilket för övrigt gäller hela prisregleringslagen — måste tillämpas med all
urskiljning och sålunda icke bringas i tillämpning beträffande andra varor
eller andra led av varuförmedlingen än dem, för vilka bestämmelserna anses
erforderliga oell kunna tillämpas. Principiellt omfattar förslaget emellertid
förnödenheter av alla slag — ehuru bestämmelserna i praktiken torde finna
användning huvudsakligen beträffande för befolkningen eller produktionen
viktigare varor — samt gäller alla led av den yrkesmässiga försäljningen.

Beträffande vad från vissa håll anförts därom att sådana prishöjningar,
sorn föranledas av prishöjning på tidigare stadium av omsättningen, omedelbart
borde få vidtagas, vill jag anmärka, att det torde få ankomma på den
tillämpande myndigheten att, i samband med godkännande av viss prishöjning,
träffa de dispositioner beträffande priserna i senare lod av omsätlning -

Departements ctiefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

en, som finnas erforderliga och lämpliga. Att en anmälan örn sådan planerad
prishöjning, som avser endast att bringa den av säljaren-anmälaren tillämpade
prisnivån upp i jämnhöjd med konkurrenternas på orten priser, i allmänhet
icke bör föranleda beslut örn förlängt prisstopp för säljaren i fråga,
torde ligga i sakens natur. Det må i detta sammanhang anmärkas att, där
föreskrift enligt 2 § 3) är gällande, en omedelbar prishöjning icke avses
skola få vidtagas ens i det fall, att höjningen avser att — efter det priset av
en eller annan anledning nedgått —- ånyo bringa upp det till den nivå som
förelåg den dag föreskriften meddelades.

De i ett av remissyttrandena uttalade farhågorna att det temporära prisstoppet
skulle medföra, att varan i fråga tillfälligt försvunne ur marknaden,
synas mig, åtminstone för flertalet fall, överdrivna.

Föreskrift enligt 2 § torde, där den ej meddelas av Kungl. Majit, regelmässigt
böra meddelas av priskontrollnämnden. Däremot lärer det vara
önskvärt, att möjlighet förefinnes att delegera rätten att bevilja tillstånd enligt
2 § 3) till lokal prismyndighet, detta med hänsyn dels till angelägenheten
att vinna ett snabbt avgörande, dels ock till att i vissa fall hänsyn till de
lokala förhållandena kunna vara av avgörande betydelse för ärendets behandling.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit eller på priskontrollnämnden att
i samband med meddelande av föreskrift enligt 2 § 1) eller 2) beslämma, till
vilken myndighet anmälningarna skola ingivas. Något hinder synes mig icke
föreligga för att anmälningsskyldigheten fullgöres genom vederbörlig branschorganisation;
det torde emellertid få ankomma på Kungl. Majit att i samband
med utfärdande av tillämpningsföreskrifter till lagen meddela bestämmelser
härutinnan.

Såsom redan erinrats, upptagas i denna paragraf de lindrigaste formerna
för prisregleringen. I den mån normal- eller maximipris enligt 3 eller 5 §
fastställes å varan i fråga eller prisreglering av densamma sker med stöd
av bestämmelserna i 4 §, avses de med stöd av 2 § meddelade föreskrifterna
skola upphöra att gälla; det sagda äger dock givetvis tillämpning endast i
den mån de enligt 3, 4 eller 5 § meddelade bestämmelserna avse samma led
av handeln som de förut med stöd av 2 § meddelade föreskrifterna. Vid meddelande
av bestämmelser enligt någon av de ifrågavarande paragraferna får
tillses, att sådana enligt annan paragraf tidigare meddelade föreskrifter, som
genom de nya bestämmelserna bli otillämpliga, upphävas.

I formellt hänseende skiljer sig departementsförslagets 2 § från motsvarande
paragraf i priskontrollnämndens utkast därutinnan, att i första stycket
orden »I den mån så befinnes erforderligt för ernående av en fortlöpande
kontroll över den allmänna prisutvecklingen» icke medtagits. Samma erinran
gäller beträffande de närmast följande paragraferna. Någon ändring i
sak avses emellertid icke härmed. De citerade orden ha ansetts kunna utgå,
eftersom det i fullmaktslagstiftningens natur ligger, att lagen anger yttergränserna
för den befullmäktigades befogenheter och att dessa befogenheter
skola utnyttjas endast i den mån så erfordras för uppnående av det syftemål,
för vars förverkligande lagen tillkommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 37

§ 3.

Paragrafen upptar bestämmelserna rörande normalprissättningen och dennas
innebörd.

Priskontrollnämnden motiverar införandet av det nya normalprisbegreppet
på följande sätt:

Kontrollen över prisbildningen på områden, där viss knapphet ger möjligheter
till från kostnadssynpunkt omotiverade prishöjningar, synes enligt
nämndens mening nödvändiggöra införandet av en befogenhet att legalt binda
en prisöverenskommelse. Fastställandet av normalpris enligt nu gällande bestämmelser
torde i nuvarande läge i vissa fall icke ge ett tillräckligt fast grepp
över prisbildningen. Detta normalpris, som får överskridas i den mån kostnadsläget
anses motivera detta, är till sin struktur närmast avpassat för vid
tiden före avspärrningen rådande förhållanden. Tillförseln av viktiga importförnödenheter
var riklig, och lagerställningen på flertalet områden mycket
god. Den närmaste orsaken till prisstegringen låg icke i knappheten utan
främst i en fortgående kostnadsstegring, som till väsentlig del härrörde från
de stigande importvaruprisen. Man tänkte sig, att prispoliliken under sådana
utvecklingstendenser i främsta rummet borde avse att hindra ett föregripande
av en förväntad prisstegring och hejda spekulativa prishöjningar utöver
det prisläge som motsvarade återanskaffningspris och kostnader. Fastställandet
av maximipris syntes utgöra ett alltför osmidigt ingrepp, när det
gällde att ernå kontinuerlig kontroll av prissättningen vid fortgående förändringar
i det faktiska kostnadsunderlaget. Fastställandet av normalpris
åter framstod som en ur många synpunkter lämplig metod att utan egentlig
risk för minskad produktion och tillförsel stabilisera men icke binda prissättningen
vid ett visst normalläge.

När vid den faktiska utformningen av prispolitiken befogenheten att fastställa
normalpris, så när som på ett undantag — nämligen i fråga örn ved —
icke utnyttjats, får detta förhållande ses mot bakgrunden av den vidsträckta
tillämpning överenskommelsepriset kunnat ges. Det syfte, statsmyndigheterna
avsågo alt ernå genom fastställande av normalpris, har kunnat tillgodoses
genom priskontrollnämndens prisöverenskommelser med enskilda företag och
organisationer inom näringslivet. Överenskommelscprisen ha i själva verket
tjänat som en typ av normalpris, och man har därvid haft fördelen av ett
enklare och smidigare tillämpningsförfarande. Det är nämndens avsikt, att
även i fortsättningen, så långt detta med hänsyn till omständigheterna anses
möjligt, tillämpa metoden med frivilliga överenskommelser örn prissättningen.
Nämnden anser dock av ovan anförda skäl, att denna metod vid prisövervakningen
— som visat tillfredsställande funktionsduglighet vid kontrollen
av inarbetandet av en fortlöpande kostnadsstegring i prissystemet —
icke ger ett tillräckligt fast grepp över prissättningen i nu rådande läge, som
främst utmärkes av på olika områden föreliggande tendens till knapphetsprisstegring.
De påfrestningar, sorn en prisöverenskommelse måste utsättas
tor under knapphetsförhållanden, kan enligt nämndens uppfattning mötas
endast genom en legal bindning av priserna vid ett fixerat läge.

Genom bestämmelserna i 3 § har därför begreppet normalpris givits en i
viss mån annan innebörd än i gällande prisregleringslag. Enligt utkastet får
normalpriset överskridas endast i den mån tillstånd härtill på förhand beviljats;
och i motsats till vad nu gäller skall enligt förslaget ett överskridande
av normalpriset utan tillstånd vara straffbelagt. De ekonomiska påföljder,
som enligt nu gällande bestämmelser äro förenade med ett överskridande av
normalpriset, synas icke kunna ge det fastställda priset tillräckligt bindande

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kraft i ett läge, där på grund av knapphet eller andra omständigheter ett
överenskommelsepris av sedvanlig typ icke väntas hålla. Överskridandet av
normalpriset är ju icke förenat med egentlig risk, som graverar den vinstchans,
som ligger i att prishöjningen icke upptäckes eller icke beivras till
hela det belopp, som motsvarar extrainkomsten av försäljningen till pris överstigande
normalpriset. Vissa företeelser på vedmarknaden torde belysa normalprissättningens
bristande effektivitet under knapphetsförhållanden.

Den föreslagna nya formen av normalpris har vid remissbehandlingen i
allmänhet tillstyrkts såsom ändamålsenlig och i nuvarande läge av behovet
påkallad. Med hänsyn till den skärpning av sanktionerna för överskridande
utan tillstånd, som detta normalpris skulle innefatta, har från några håll
ifrågasatts, huruvida maximiprisformen samtidigt kunde vara behövlig i lagstiftningen.

Livsmedelskommissionen anför härom:

Mot det nya stadgandet örn normalpris har kommissionen i huvudsak intet
att erinra. Såvitt kommissionen kan finna, är sagda stadgande väl ägnat att
ersätta såväl den nuvarande prisregleringslagens föreskrifter örn normalpris
som maximiprislagens bestämmelser om maximipris. Någon anledning att,
såsom skett i utkastet, vid sidan av varandra upptaga dels normalpris och dels
maximipris synes emellertid icke föreligga. Ett system enligt vilket dessa
båda priser skulle tillämpas vid sidan av eller jämte varandra synes knappast
tänkbart i praktiken. Vid nu angivna förhållanden anser sig kommissionen
böra föreslå, att ifrågavarande prisföreskrifter sammanarbetas till ett gemensamt
stadgande.

Liknande synpunkter lia framförts av socialstyrelsen.

Beträffande användningen av normalpris bär Sveriges köpmannaförbund
i likhet med några andra näringsorganisationer uttryckt vissa allmänna önskemål: Förbundet

vill som sin mening uttala, att normalpris endast bör fastställas
i sådant fall, då frivillig överenskommelse om prissättning icke kunnat träffas.
Denna förbundets uppfattning synes stå i god överensstämmelse med nämndens
egen mening. Förbundet vill vidare förorda, att då normalpris på viss
vara fastställts, normalpriset icke endast bestämmes för detaljhandeln. Normalpris
bör även bestämmas att gälla vid försäljning från producent eller
grossist till detaljhandeln. Om normalpris endast fastställes för detaljhandeln,
medan detaljhandelns inköpspris lämnas fritt, kan följden bli att detaljhandeln
icke får möjlighet anskaffa varor till sådana priser, att det fastställda
normalpriset kail följas vid försäljning i detalj. Förbundet vill även
framhålla, att en varas utförsäljningspris måste variera på olika platser i
landet med hänsyn till att transportkostnaderna äro olika stora. Vid fastställande
av normalpris måste hänsyn härtill tågås, och det torde i de flesta
fall icke vara möjligt att, med bortseende från de varierande fraktkostnaderna,
bestämma samma normalpris att gälla över hela landet.

Synpunkten att en prisreglering bör konsekvent genomföras på de olika
stadierna i ortisättningen har, som tidigare nämnts, understrukits av kommerskollegium.

Befogenheten att fastställa normalpris har priskontrollnämnden ansett i
regel böra delegeras till nämnden. Fastställandet av normalpris torde nämligen

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2/7.

sannolikt ofta komma att ske i direkt anslutning tili tidigare prisöverenskommelser,
varvid tillämpandet av normalprisbestämmelsen utgör ett fullföljande
av nämndens föregående prispolitik. Den lokala prisutvecklingen
anser nämnden däremot, såsom förut anförts, i fortsättningen icke med framgång
kunna övervakas centralt från Stockholm. Nämnden utgår sålunda från
att en förstärkning av den lokala prisövervakningen kommer till stånd särskilt
i fråga om detaljhandeln. I sammanhang härmed uttalar nämnden, att
även själva prissättningen i många fall icke med tillräcklig hänsyn till lokala
förhållanden kan avgöras och bedömas centralt.

Vad nämnden anfört rörande den eller de myndigheter, som böra handhava
normalprissättningen, har vid remissbehandlingen blivit föremål för invändningar
i olika avseenden. Från något håll har påyrkats, att normalprissättningen
generellt skall handhavas av Kungl. Majit. I ett flertal yttranden,
icke minst från kristidsstyrelserna själva, ha uttalats betänkligheter emot att
låta lokala organ handhava normalprissättningen. Vidare ha några myndigheter
i fråga örn särskilda varuslag förordat, att avgörandet skall tillkomma
Kungl. Majit, respektive annan myndighet än priskontrollnämnden.

Socialstyrelsen har härom framhållit följande:

Mot anordningen att åt priskontrollnämnden i regel delegera befogenheten
att fastställa normalpris synes i vissa hänseenden kunna riktas berättigade
invändningar. Styrelsen avser särskilt de fall, då normalpris skall åsättas sådana
för den allmänna försörjningen livsviktiga varor som bränsle eller vissa
livsmedel, exempelvis mjölk. I sådana fall lärer priskontrollnämndens lämplighet
som prissättande organ med fog kunna ifrågasättas. Det synes självklart,
att normalprisets fastställande för sådana varor bör ankomma på
Kungl. Majit.

Kristidsstyrelsen i Jönköpings län har föreslagit den ändringen i lagförslaget,
att allenast Kungl. Majit skall äga befogenhet fastställa normalpris. Även
Skånes handelskammare förordar samma ändring och framhåller i detta sammanhang,
att fastställandet av normalpris innefattar ett ingripande av så genomgripande
karaktär, att rätten därtill icke bör delegeras åt priskontrollnämnden
utan liksom i fråga örn .rätten att fastställa maximipris bör förbehållas
Kungl. Majit.

Lämpligheten av att delegera normalprissättningen i vissa fall åt lokala
organ har ifrågasatts av bl. a. fullmäktige i riksbanken, som ansett att inom
dessa organ ej alltid finnas representerade den sakkunskap och den erfarenhet
i hithörande frågor, som äro nödvändiga för att lidelsefritt kunna bedöma
alla de svåra, med prissättningen sammanhängande problemen. — Liknande
synpunkter lia anlagts av Stockholms handelskammare.

Kommerskollegium har med instämmande i de av Stockholms handelskammare
anförda betänkligheterna framhållit:

För vinnande av nödig enhetlighet och konsekvens i prispolitiken synes nödvändigt,
att denna del av verksamheten koncentreras lill centralorganet, priskontrollnämnden.
Däremot finner sig kollegium ej böra stödja Skånes handelskammares
yrkande, att fastställande av normalpris skulle behöva ligga
hos Kungl. Majit, utan finner denna befogenhet utan olägenhet kunna dele -

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

geras till nämnden, helst som nämndens beslut ju i vanlig ordning kan överklagas
hos Kungl. Maj:t.

Bränslekommissionen har med hänsyn till den avvägning mellan olika intressen,
framför allt de prispolitiska och de försörjningspolitiska, som måste
ske vid prisbestämningen å de inhemska bränsleprodukterna, ansett normalprisbestämningen
å dessa produkter böra förbehållas Kungl. Maj:!.

Beträffande tillämplighetsområdet för normalprissättningen har priskontrollnämnden
framhållit följande:

Fastställandet av normalpris bör i möjlig mån begränsas till områden, där
av olika skäl frivilliga överenskommelser örn prissättningen icke kunna träffas.
Redan förefintligheten av denna befogenhet bör i många fall underlätta
uppnåendet av ett frivilligt avtal. Å andra sidan kan det i vissa fall vara av
betydelse för de företag, som binda sig genom en prisöverenskommelse, att
överenskommelsepriset ges karaktären av normalpris, varigenom tillämpningsområdet
utsträckes att med bindande kraft gälla alla, som tillverka eller
handla med varan i fråga. Det bör enligt nämndens mening vara möjligt att
tillämpa normalprisbestämmelsen även i fall, där med hänsyn till en mycket
stark differentiering i sorter och kvaliteter en fixering i detalj av normalpris
icke är lämplig eller möjlig. I sådana fall bör prissättningen kunna bindas
genom fastställandet av en normalkalkyl, som t. ex. i form av ett fixerat tilllägg
till fabrikspriset binder försäljningspriset inom handeln, eller som alltefter
prisläget på råvaror och löner på ett noga angivet sätt fixerar prissättningen.

Enligt nämndens uppfattning bör den fortlöpande priskontrollen i första
rummet koncentreras till varor och förnödenheter, som äro av vikt för folkhushållet.
Prisbildningen på varor av sekundär betydelse bör i regel icke omfattas
av föreskriften om anmälningsplikt; ej heller bör normalpris åsättas
sådana varor. Gränsdragningen kan dock i många fall vara oviss. Ett fabrikat
kan uppvisa en i och för sig ringa produktions- och omsättningssiffra men
tillsammans med ett stort antal andra fabrikat ingå som delar i en tillverkning,
vars resultat måste ställas under priskontroll. Det är givet, att i så fall
även viss övervakning av prissättningen på fabrikationsdelarna bör införas.

Malmöhus läns norra kristidsstgrelse bär ansett den av priskontrollnämnden
angivna principiella varubegränsningen alltför stark:

Man förstår visserligen, att priskontrollnämnden hyst vissa betänkligheter
att inom kontrollen inrymma ett större antal varuslag än som kan anses vara
av särskild vikt för folkhushållet. Om prissättningen lämnas fri för vissa varuslag,
kommer delta emellertid att medföra missnöje och säkerligen få till följd
ett avtrubbande av respekten för de givna prisbestämmelserna. Det kan därför
ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt att redan från tiden för lagens
ikraftträdande i vidaste utsträckning medtaga de varuslag, vilka böra vara
föremål för priskontroll.

Lantbruksstyrelsen har i likhet med Sveriges lantbruks förbund förutsatt, att
prissättningen för jordbrukets produkter åtminstone i princip skall komma
att behandlas i annat sammanhang.

I fråga om tvenne speciella prisområden har en allmän begränsning av priskontrollnämndens
verksamhet diskuterats, nämligen beträffande hyresmarknaden
och exporthandeln.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Vad angår hyresutvecklingen har priskontrollnämnden i sin skrivelse framhävt
vikten av en offentlig övervakning med hänsyn till den på ett stort antal
orter redan nu framträdande bristen på bostadslägenheter. Nämnden anser,
att hyresmarknadens problem äro av så speciell karaktär, att dess övervakning
icke lämpligen bör falla inom ramen för den av nämnden utövade
verksamheten.

Socialstyrelsen har understrukit nämndens uttalanden härom.

Beträffande exporthandeln har industrikommissionen framhållit:

Kommissionen utgår ifrån, att prisregleringslagen icke skall tillämpas på
exporthandeln. Återverkningar av stigande exportpriser på den inhemska
prisnivån synas nämligen bäst kunna förhindras genom andra åtgärder än
kontroll av exportvarornas priser. Kommissionen vill i anslutning härtill
ifrågasätta, huruvida icke i lagtexten bör angivas att lagens tillämpningsområde
är begränsat till prisbildningen på varor, som säljas på hemmamarknaden.

Beträffande den från vissa håll ifrågasatta sammansmältningen av normalpris
och maximipris till en gemensam prisregleringsform vill jag till en början
anmärka, att dessa prisformer kunna fylla i viss mån skilda uppgifter
och att anledning i vart fall saknas att frånhända sig de anpassningsmöjligheter
som ett bibehållande av båda prisformerna erbjuder.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna avvika från motsvarande
bestämmelser i 2 § 3) gällande prisregleringslag främst därutinnan, att
fastställt normalpris vid straffansvar icke får utan tillstånd överskridas. I
fråga om lämpligheten av att under nu rådande förhållanden övergå till ett
dylikt normalprisbegrepp kan jag —- liksom det övervägande flertalet av de
hörda myndigheterna — i allt väsentligt ansluta mig till vad priskontrollnämnden
anfört. Förslaget innefattar emellertid även andra olikheter i förhållande
till gällande lag. Vad beträffar de föreslagna bestämmelsernas tilllämpningsområde
må sålunda framhållas att, medan gällande lag får anses
begränsad till förnödenheter av avsevärd betydelse för prisutvecklingen, förslaget
principiellt omfattar vai\je slag av förnödenheter. Att på denna punkt
begränsa Kungl. Maj:ts befogenhet torde i nuvarande läge icke vara lämpligt,
detta även örn fullmakten helt naturligt kommer att utnyttjas huvudsakligen
eller kanske endast beträffande dylika viktigare förnödenheter. Ytterligare
må, i fråga örn de föreslagna bestämmelsernas omfattning, nämnas
att i departementsförslaget verkställandet av transporter uttryckligen jämställts
med försäljning av förnödenheter; enligt gällande lag liksom i priskontrollnämndens
utkast är däremot försäljningsnormalpriset det primära,
medan transportnormalpriset är av supplerande karaktär och främst avsett
att förhindra, alt elt pristillägg å varan uttages i form av ökad ersättning
för transport av densamma. Det vill emellertid synas lämpligt, att i lagtexten
otvetydigt angives, alt jämväl transportverksamheten såsom fristående
verksamhet omfattas av bestämmelserna. Försiktigheten torde härvidlag
bjuda att icke; begränsa kontrollmöjligheterna till allenast transport av förnödenheter.

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

I anledning av vad industrikommissionen anfört angående exporthandeln
vill jag anmärka, att prisreglering enligt de i förslaget uppdragna riktlinjerna
självfallet avses skola vinna tillämpning endast beträffande den inhemska
marknaden; att angiva detta i lagtexten torde emellertid icke vara erforderligt.
I detta sammanhang vill jag vidare erinra, att bestämmelserna icke heller
kunna vinna tillämpning beträffande kontrollen över hyresmarknaden,
då förslaget gäller endast försäljning av förnödenheter och verkställande av
transporter.

Det må framhållas, att förslaget tager sikte ej blott på försäljning av förnödenheter
i handeln i egentlig mening, utan även på sådan försäljning som
sker exempelvis i form av tillhandahållande av mat å restauranger o. s. v.
I vad mån prisregleringen i det särskilda fallet omfattar även dylika försäljningar
blir givetvis beroende på avfattningen av den med stöd av lagen
meddelade föreskriften.

Medan fastställandet av normalpriser enligt gällande lag ankommer uteslutande
på Kungl. Maj:t, förutsättes i priskontrollnämndens utkast, att befogenheten
att fastställa normalpris skall kunna delegeras på viss myndighet.
Priskontrollnämnden har i sin motivering yttrat, bland annat, att befogenheten
i regel borde delegeras på nämnden, eftersom fastställandet av normalpris
ofta torde komma att ske i direkt anslutning till av nämnden med
vederbörande branschorganisation träffad prisöverenskommelse. I remissyttrandena
har från flera håll framförts erinringar mot en dylik anordning.
Även om förslaget väckt betänkligheter, torde man dock böra bibehålla delegationsmöjligheten.
Den bör givetvis utnyttjas endast i den mån så visar
sig påkallat av praktiska skäl och torde ej behöva användas i större omfattning.
Däremot synes det lämpligt att överlåta åt central kristidsmyndighet
eller, efter dess bemyndigande, lokal myndighet att göra av förhållandena
påkallade lokala eller temporära differentieringar av ett av Kungl.
Majit fastställt normalpris. — Tillstånd till överskridande av fastställt normalpris
torde böra lämnas av central kristidsmyndighet eller lokal myndighet.

Att uppdraga några allmänna regler för vilket eller vilka led i produktionen
och distributionen, som normalprissättningen bör avse, torde icke lämpligen
låta sig göra; avgörandet härutinnan torde få träffas från fall till fall
under beaktande av branschens beskaffenhet och de företeelser på marknaden,
med vilka man närmast vill komma till rätta.

I anledning av vad priskontrollnämnden anfört angående möjligheten att
reglera prissättningen genom att fastställa en normalkalkyl, vill jag endast
framhålla, att något direkt hinder mot en sådan prissättning icke synes mig
föreligga. Spörsmålet på vad sätt normalpriset skall angivas torde emellertid
få bli föremål för bedömande från fall till fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

4 §•

I denna paragraf upptagas bestämmelser, i huvudsak motsvarande de i
2 g under 1) i gällande prisregleringslag införda, om befogenhet för Kungl.
Maj:t att i priskontrollsyfte begränsa rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja
viss förnödenhet.

I 12 § 3) och 4) har — i överensstämmelse med priskontrollnämndens förslag
— stadgats straff för den som bryter mot av Kungl. Majit jämlikt 4 §
utfärdad föreskrift angående rätten att köpa eller sälja viss förnödenhet
eller mot villkor, som i anledning av lagen uppställts för rätten att köpa eller
sälja förnödenheten.

Priskontrollnämnden har anfört följande beträffande ifrågavarande bestämmelser: Nämnden

har ansett att Kungl. Maj :ts befogenhet att efter vissa linjer vidtaga
åtgärder för ett organiserande av marknaden bör i oförändrat skick
överföras från nu gällande prisregleringslag. I den mån möjlighet att föreskriva
normalpris utbygges på sätt, nämnden föreslagit, minskas visserligen
behovet att genom organisatoriska åtgärder skapa förenklade förhandlingsformer.
I den mån för en given marknad andra villkor än fixeringen av ett
utförsäljningspris behöva föreskrivas (t. ex. för träffandet av clearinganordning)
kan ifrågavarande befogenhet dock bli av betydelse. — Det straffansvar
som enligt gällande prisregleringslag åvilar den, som utan att vara
medlem i sammanslutning eller utan att lia avgivit vederbörlig förbindelse
yrkesmässigt köpt eller sålt avsedd förnödenhet, har i föreliggande utkast
till lag utsträckts att gälla även för den, som bryter emot de förpliktelser
som åvila honom i egenskap av medlem av sammanslutningen eller som innefattas
i en av honom avgiven förbindelse. Avsaknaden av en sådan straffföreskrift
i gällande prisregleringslag har — enligt vad erfarenheten visat vid
regleringen av vedhandeln — känts som en allvarlig brist.

Nämnden önskar i detta sammanhang framhålla vikten av marknadens
organiserande på ett särskilt område, nämligen i fråga örn importhandeln.
De för närvarande ytterst oenhetliga importkostnaderna och en i stötar
fortlöpande importprisstegring utgör enligt nämndens uppfattning ett allvarligt
hot för prisutvecklingens stabilitet. Såväl med hänsyn till behovet av
anordningar i större omfattning än för närvarande vidtagits för utjämning
av importkostnaderna olika importörer emellan som med beaktande av det
för vissa delar av importen framförda kravet på mer koncentrerad uppköpsverksamhet
i utlandet framstår en mer enhetlig organisation av importhandeln
som ett viktigt prispolitiskt önskemål. Från denna synpunkt föreligger
visserligen behov av viss utvidgning av den i 4 § angivna möjligheten att
i fråga örn viss förnödenhet binda handeln till särskild sammanslutning.
Då emellertid införandet av importförbud utgör en mer direkt och även
ur andra synpunkter lämpligare väg i förevarande hänseende anser nämnden
behov av nyssberörda utvidgning icke föreligga.

Ett pär kristidsstyrclser lia yppat oro för det hinder för företagens rörelsefrihet,
som de föreslagna befogenheterna kunde medföra, och i ett fall har
hemställts att bestämmelsen angående nyetableringsspärr måtte uteslutas, så
att man bibeliöllc möjligheten till handelns förnyelse.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 217.

Bränslekommissionen Ilai- i skrivelse till priskontrollnämnden den 5 februari
1941 riktat uppmärksamheten på de svårigheter, som förelegat att på
vedmarknadeh bemästra prisförhållandena med hjälp av befogenheterna i
nuvarande prisregleringslag och härom bl. a. anfört:

Med stöd av prisregleringslagen har Kungl. Majit utfärdat dels kungörelsen
den 31 maj 1940 (nr 420) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment
dels ock kungörelsen den 2 juli 1940 (nr 712) med vissa bestämmelser
angående handeln med ved.

I förstnämnda kungörelse hava bestämmelser givits rörande de priser tillverkare
äger betinga sig för sådana vedsortiment, varom i kungörelsen är
fråga. Den senare kungörelsen fastslår, att rätten att idka handel med ved.
som avses i kungörelsen, skall tillkomma endast den, som är medlem av
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund eller som avgivit särskild förbindelse
att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i ett mellan statens
vednämnd och riksförbundet upprättat avtal; och gälla särskilda priser (återförsäljarpriser)
i fråga om dylik handel. Brott mot bestämmelserna i detta
avtal är förenat med vissa ekonomiska påföljder i form av vite och skadestånd.

Förutsättning för att den reglering av vedmarknaden, som sålunda skett,
skall hålla är naturligen, att gällande bestämmelser respekteras och att fastställda
priser icke överskridas. Enligt till bränslekommissionen i olika sammanhang
inkomna framställningar har det dock visat sig att så icke är fallet.
Från riksförbundet och till detta anslutna skogsägareföreningar har sålunda
gjorts gällande, att på grund av frånvaron av effektiv kontroll över efterlevnaden
av prisbestämmelserna normalpriserna i allt större utsträckning
bleve överskridna och att genom tillkomsten av nya enbart på grund av
kristidens vinstmöjligheter framvuxna företag å vedmarknaden ett omfattande
jobberi med ved skulle florera. Jämväl från kristidsstyrelsehåll har
gjorts gällande, att greppet örn prisbildningen på brännved gått mer eller
mindre förlorat inom stora delar av landet.

Vad angår frågan om skydd för de redan inom vedbranschen verksamma
och lojalt arbetande företagen mot tillkomsten av nya krisbetonade företag
torde bestämmelserna under 2 § 1) och 2) i prisregleringslagen i stort sett
vara tillfyllest även under förhållanden, som kräva mer ingripande åtgärder
än som i nuvarande läge befunnits påkallade.

I detta sammanhang bör emellertid framhållas, att den som utan att hava
avgivit vederbörlig vedhandelsförbir.delse driver handel med ved icke drabbas
av annan påföljd än straff — i normala fall dagsböter — även om han
samtidigt åsidosätter gällande prisbestämmelser. Med hänsyn till den skada
å vedmarknaden, som en dylik illojal affärsman kan förorsaka, ävensom
till den ekonomiska vinning personen i fråga genom uppskruvade priser
kan tillskansa sig, synes det kunna ifrågasättas huruvida icke jämväl någon
ekonomisk påföljd bör drabba honom. Det lär icke hava saknats fall där
försäljare, som uraktlåtit följa gällande vedpriser, underlåtit att avgiva vedhandelsförbindelse,
emedan han ansett eventuell straffpåföljd vara att föredraga
framför risken att nödgas betala vite och skadestånd enligt vedhandelsavtalet.

Livsmedelskommissionen har ifrågasatt, om icke möjlighet till en starkare
negränsning vore nödvändig för att stadgandet skall kunna effektivt utnyttjas.
Kommissionen åberopar vissa tidigare erfarenheter:

I samband med genomförandet av vissa regleringar har en tillämpning
av detta stadgande ifrågasatts inom livsmedelskommissionen. Av olika skäl

Kungl. Majda proposition nr 217.

Ilar emellertid kommissionen icke funnit stadgandet praktiskt användbart
för de ändamål, för vilka det avsetts. Detta beror huvudsakligen på att
Kungl. Majit vid meddelande av förordnande örn förut nämnd begränsning
iir skyldig medgiva samma rätt åt var och en, som utan att vara medlem
av sammanslutningen ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, som skola
gälla för sammanslutningen. Personer eller företag, som under rådande krisförhållanden
måste anses mindre lämpliga att bedriva sådan rörelse, som i
lagen avses, kunna alltså ej förvägras rätt därtill, utan att det ledes i bevis
att de brutit mot givna föreskrifter. En tillämpning av stadgandet förutsätter
på grund av det anförda ett effektivt kontrollsystem. I de fall, då
fråga inom kommissionen uppkommit om centralisering av handeln, har
anledningen härtill just varit svårigheten att utöva en dylik kontroll. Enligt
kommissionens erfarenhet borde därför stadgandet, därest det skall erhålla
någon större praktisk betydelse, omarbetas.

Sveriges lantbruks förbund har härom anfört:

De vägar, som beträffande sådana varor som kött och fläsk synes vara
mest framkomliga, äro dels att varorna, i den mån så kan ske, på visst stadium
av marknadsförandet ledas in över bestämda och relativt få organ,
då en så vitt möjligt fullständig priskontroll på detta stadium kan erhållas,
dels att allmänheten så att säga mobiliseras att själv kontrollera priserna i
detaljhandeln. I det första hänseendet erfordras sålunda ett sådant organiserande
av marknadsförandet på visst stadium, som avses i 4 paragrafen
av lagförslaget. Det förefaller emellertid ovisst huruvida bestämmelserna i
denna paragraf ge Kungl. Majit möjlighet att föreskriva, att inköp av viss
förnödenhet för återförsäljning ej får ske annat än i viss ordning. Därest
så icke är fallet, torde paragrafen böra kompletteras med en bestämmelse
av sådan innebörd.

Bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma i huvudsak med Departementsstadgandena
i 2 § 1) gällande prisregleringslag. Såsom förut nämnts inne- chefen.
fattar förslaget emellertid en betydelsefull komplettering i fråga örn straffpåföljderna,
i det att jämväl överträdelse av villkor, som uppställts för rätten
att köpa eller sälja förnödenheten i fråga, föreslås kriminaliserad (12 §
punkterna 3 och 4). Erfarenheten har nämligen visat, att avsaknaden av en
dylik straffbestämmelse inneburit en märkbar svaghet. — I detta sammanhang
må påpekas, att enligt 12 § sista stycket i förslaget den brottslige kan
drabbas jämväl av den påföljden, att taget eller betingat vederlag förklaras
skola tillfalla kronan.

Dcpartementsförslaget skiljer sig i så måtto från gällande lag och priskontrollnämndens
utkast, att enligt förslaget rätt att driva handel icke skall
under alla förhållanden tillkomma jämväl den som, utan att tillhöra vederbörande
sammanslutning, förhinder sig att ställa sig till efterrättelse av
Kungl. Majit för sammanslutningens medlemmar givna prisföreskrifter och
dylikt. Såsom livsmedelskommissionen framhållit synes det nämligen angeläget,
att möjlighet hålles öppen alt i visst fall kunna begränsa rätten att
idka handel lill endast medlemmarna av sammanslutningen. I anledning
härav har dcpartementsförslaget så utformats, att rätt att idka handel med
den ifrågakomna förnödenheten såsom regel skall tillkomma jämväl den.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departements chefen.

sorn avgivit förbindelse varom nyss är sagt, men att Kungl. Maj:t, när särskilda
förhållanden därtill föranleda, skall äga begränsa rätten att idka handel
till allenast sammanslutningens medlemmar.

Lantbruksförbundet har ifrågasatt, om de föreslagna stadgandena gåve
Kungl. Majit möjlighet att föreskriva att inköp av viss förnödenhet för återförsäljning
ej finge ske annat än i viss ordning. I anledning härav må framhållas,
att stadgandena torde ge Kungl. Majit befogenhet att uppställa alla
de villkor för handelns bedrivande, som priskontrollens ändamålsenliga genomförande
må föranleda.

Vad importhandeln angår lärer prisregleringslagen knappast vara att anse
som ett tjänligt instrument för organiserandet av denna, i allt fall icke i den
mån man åsyftar att vinna en koncentration av uppköpsverksamheten i utlandet.
Föreskrifter örn högsta priser m. m. inom landet beröra ju i och
för sig icke importörernas rätt att i utlandet ingå köpeavtal. Såsom priskontrollnämnden
själv anfört, synas de direkta importregleringarna erbjuda
bättre möjligheter härvidlag.

5 §•

I paragrafen lia införts bestämmelser örn maximipris, i huvudsak motsvarande
stadgandena i 2 och 4 §§ gällande maximiprislag.

Bränslekommissionen har särskilt understrukit behovet av transportprisreglering
och härom anfört:

Kommissionen vill fästa uppmärksamheten på att konsumtionspriserna för
bränslena, framförallt för ved och bränntorv, ofta äro i hög grad beroende
av transportkostnaderna för bränslet. Möjligheterna att forsla ved från en
ort till en annan äro därför starkt begränsade. Vad järnvägarna angår har
genom den gällande fraktnedsättningen för ved skapats en ur bränsleförsörjningens
synpunkt tillfredsställande ordning. Kostnaderna för trafiken med
motorfordon äro emellertid helt oreglerade, och inga garantier kunna givas
för att dessa kostnader stå i skäligt förhållande till övriga kostnader för
veden. Med hänsyn till transportkostnadernas betydande inverkan på de priser,
som fastställas för veden i konsumtionsorterna, ifrågasätter kommissionen,
huruvida icke en statlig reglering av taxorna för motorfordonstrafiken bör
komma till stånd.

Förevarande paragraf har i departementsförslaget uppställts efter mönster
av 3 § i samma förslag. Ingressen till 2 § i maximiprislagen — i vilken angivas
maximiprislagstiftningens båda huvudsyften, det penningvårdande och
det socialpolitiska •—- har sålunda ansetts kunna uteslutas. Någon saklig ändring
har icke härmed avsetts.

Vidare hava, i likhet med vad som skett redan i priskontrollnämndens utkast,
uteslutits de i andra och tredje styckena av 2 § gällande maximiprislag
upptagna stadgandena, att maximipris må fastställas för riket eller visst
område av riket samt bestämmas olika för särskilda områden och för skilda
slag av handel, ävensom att Kungl. Majit må medgiva undantag från föreskrift
om maximipris. Anledningen till uteslutningen är densamma, som
vid tillkomsten av gällande prisregleringslag föranledde till att motsvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

bestämmelser då icke upptogos i sistnämnda lag, eller att en fullmaktslag
endast avser att ange yttergränserna för Kungl. Maj:ts befogenheter och att
sålunda av lagstiftningens egen natur följer, att inom den angivna ramen
de Kungl. Majit tillagda befogenheterna få utnyttjas i den omfattning och på
det sätt, som prövas erforderligt och lämpligt.

Det må vidare anmärkas, att den i 2 § maximiprislagen upptagna bestämmelsen,
att såsom maximipris skall föreskrivas pris »som av Konungen funnits
skäligt», icke medtagits i departementsförslaget. Detta har föranletts därav,
att en skälighetsbedömning i gängse mening torde sakna praktisk betydelse
på det användningsområde för maximipriset, som kvarstår efter införandet
av det nya normalprisbegreppet.

Enligt förslaget har maximiprisets tillämpning begränsats till förnödenheter,
som äro av vikt för befolkningen eller produktionen. Förslaget överensstämmer
i denna del med såväl maximiprislagen som priskontrollnämndens
utkast. I olikhet med maximiprislagen och nämnda utkast — men i
överensstämmelse med 3 § i departementsförslaget — har i nu förevarande
paragraf av departementsförslaget begreppet maximipris för transport sidoordnats
med begreppet maximipris för förnödenhet; någon begränsning av
tillämpningsområdet, motsvarande den som stadgats för maximipris å förnödenheter,
har ej ansetts påkallad med avseende på transporter, som i den
mån de överhuvud ifrågakomma för reglering alltid torde uppfylla de uppställda
kraven på betydelse för befolkningen eller produktionen. Vidare ha
de särskilda bestämmelserna om maximipris för kostnad för tillhandahållande
av förnödenhet ansetts kunna utgå; såsom under 3 § utvecklats avses
nämligen, att fastställda försäljningspriser skola, i den omfattning så vid
föreskriftens meddelande bestämmes, omfatta jämväl sådan försäljning som
sker exempelvis genom tillhandahållande av mat å restaurang. 6

6 §•

I 6 § har upptagits stadgande örn förbud mot prisocker. Straffbestämmelser
i anslutning till stadgandet återfinnas i 12 §. För åtal förutsättes
enligt 15 § angivelse av myndighet som Kungl. Majit bestämmer.

Departementsförslaget överensstämmer i denna del med motsvarande bestämmelser
i priskontrollnämndens utkast.

Priskontrollnämnden har motiverat stadgandet på följande sätt:

Produkter, som i och för sig äro av ringa betydelse, kunna under rådande
knapphetsförhållanden utsättas för stark spekulation med en oskälig uppskruvning
av priserna som följd. Någon väg till frivillig prisöverenskommelse
torde ofta icke finnas, varjämte varans ringa betydelse torde utesluta
tillämpandet av normal- eller maximiprisbestämmelserna. Å andra sidan
kunna oskäliga prishöjningar icke lämnas ulan varje avseende. Det dåliga
exemplet kan smitta och moralen på marknaden undergrävas, om den priskontrollerande
myndigheten saknar möjlighet att ingripa. Med avseende å
mera flagranta fall av denna typ hava i 6 § upptagits straffbestämmelser,
som nära överensstämma med de i Sverige åren 1917—1922 gällande prisockcrlagarna.
Avsikten med dessa bestämmelser är främst att redan förefinlligheten
av desamma skall väsentligt reducera antalet fall av uppenbarligen
oskälig prissättning.

Departementschefen.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Några remissmyndigheter ha uttalat betänkligheter emot prisockerbestämmelsen.

Hallands läns kristidsstgrelse har härom anfört:

Styrelsen ställer sig betänksam mot att en bestämmelse örn prisocker överhuvud
taget införes. En sådan bestämmelse synes knappast vara påkallad
med hänsyn till den ökade möjlighet till kontroll av prisutvecklingen som
genom den föreslagna lagen skapas. Erfarenheten från den under förra
världskriget och åren därefter gällande lagstiftningen om prisocker synes ge
vid handen att effektiviteten av en sådan kriminalisering under alla omständigheter
är ganska ringa. Med den allmänna avfattning bestämmelsen erhållit
synes möjligheten att ernå en fällande dom även i flagranta fall vara
ganska ringa. Att införa en kriminalisering huvudsakligen därför att den
kräves av en opinion som icke klart inser strafflagstiftningens begränsning
synes styrelsen icke tillrådligt. Styrelsen kan slutligen icke underlåta att
erinra därom att den föreslagna ockerlagstiftningen gäller alla varor och
alla avyttrare. Även om olägenheten härav undanröjes genom att prisocker
föreslås skola utgöra angivelsebrott, synes det dock oformligt att lagen omfattar
förfaranden som ligga alldeles utanför vad som med lagstiftningen
åsyftas.

Vad styrelsen sålunda anfört har synts livsmedelskommissionen värt allt
beaktande.

Även kristidsstyrelsen i Norrbottens län har ansett det föreslagna stadgandet
så obestämt, att tillämpningen därav måste erbjuda stora svårigheter
och lätt kunna leda till rättsosäkerhet.

Såsom priskontrollnämnden anfört, torde det i nuvarande läge vara önskvärt
med ett förbud mot prisocker, d. v. s. ett förbud mot att utnyttja det
knappa försörjningsläget för en oskälig prishöjning. Reglering av prisnivån
genom prisöverenskommelser eller genom normal- eller maximipris
måste enligt sakens natur i regel begränsas till betydelsefullare varuslag.
Vid angivna förhållande och för att icke priserna på vissa utanför prisregleringarna
liggande områden skola oskäligt gå i höjden och därvid draga
med sig jämväl priserna på andra varuslag, synes en allmän prisockerbestämmelse
vara av nöden. En sådan bestämmelse kan genom sin blotta tillvaro
förväntas komma att utöva en icke betydelselös prisåterliållande verkan.
Det synes även vara av värde, att näringsidkarna inom de prisreglerade
områdena kunna räkna med, att näringsidkarna inom de icke reglerade områdena
i allt fall icke tillåtas göra oskäliga vinster.

Emellertid erbjuda sig stora svårigheter ej blott vid utformningen av en
prisockerlagstiftning utan även -—• och framför allt —- vid tillämpningen av
densamma. Dessa svårigheter hänföra sig i främsta rummet till bestämmandet
av vad som skall anses vara oskäligt pris. Bestämmelsen i fråga
måste ges en ganska vag utformning, vilket givetvis är ägnat att medföra
osäkerhet i tillämpningen och, måhända, en viss ovillighet hos de dömande
organen att utmäta straff för åtalade förfaranden. Då jag trots detta ansett
mig böra föreslå en allmän prisockerbestämmelse, har den för mig avgörande
synpunkten varit omöjligheten att i annan form genomföra en ge -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

nerell priskontroll. En direkt priskontroll och prisreglering i de i lagen i
övrigt reglerade formerna måste begränsas till sin omfattning och alltså
lämna utrymme för ett spekulativt utnyttjande av knapphetsläget, som det
är angeläget att förhindra. Erfarenheterna av 1917 och 1921 års prisockerlagar
ha i allt fall icke varit enbart negativa. Man torde även böra hålla i
minnet, att det här är fråga om en krislagstiftning, varför betänkligheterna
mot lagen icke få tillmätas samma vikt som om det gällt en för normala
tider avsedd lag. Det må i detta sammanhang också understrykas, att av
samtliga hörda myndigheter och organisationer endast kristidsstyrelserna
i Hallands och Norrbottens län — med visst instämmande av livsmedelskommissionen
— anfört betänkligheter mot förslaget.

Förevarande paragraf har utformats efter mönster av 1917 och 1921 års
prisockerlagar. Förslaget avviker från 1917 års lag men överensstämmer
med 1921 års lag därutinnan, att det avser förnödenheter av alla slag; 1917
års lag gällde endast vissa betydelsefullare varukategorier. Den vidare avfattningen
torde få anses ofrånkomlig, eftersom ett av syftemålen med förslaget
just är att förhindra oskäliga prisstegringar på mindre viktiga förnödenheter
men med allmänna återverkningar. För att i möjligaste mån
garantera en med förslagets anda överensstämmande tillämpning av prisockerbestämmelsen
föreslås — i motsats till vad som gällde enligt de äldre
lagarna — att allmän åklagare icke må väcka åtal för prisocker annat än
efter angivelse av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer; såsom sådan
angivelsemyndighet torde priskontrollnämnden lämpligen böra fungera.
Genom en dylik bestämmelse vinnes, att frågan om prisocker föreligger i
första hand blir bedömd av den på området sakkunniga myndigheten.

Enligt förslaget kriminaliseras tagandet eller betingandet av vederlag, som
överlåtaren insett eller bort kunna inse vara med hänsyn till föreliggande
omständigheter uppenbart oskäligt. Beträffande tolkningen av nämnda stadgande,
som hämtats från förenämnda äldre lagar, torde jag här få citera följande
uttalande av vederbörande departementschef i propositionen till 1917
års prisockerlag:

Man bör vid avgörande av frågan, örn försäljningen är brottslig från nu
angivna synpunkt, taga hänsyn till alla de omständigheter, som böra beaktas
enligt gängse rättsuppfattning — därvid vederbörligt utrymme bör lämnas
även åt den uppfattning, som inom handelsståndet är den allmänna. Att
inskränka de omständigheter, som få inverka, till att avse endast den oskäliga
vinsten synes ej lämpligt. Är marknadspriset en normal produkt av
krigstidsförhållandena, kan det ej lämnas helt utom räkningen. Men ett
marknadspris, som uppkommit genom t. ex. illojala lagringsmanipulationer
eller jobbande mellanhänder, får ej beaktas. Att i lagstiftningen närmare
angiva alla de olika omständigheter, som böra spela in vid bildandet av ett
omdöme örn handlingens tillåtlighet från ovan angivna synpunkt, torde ej
vara möjligt, och att uppräkna en del exempel kan lätt medföra, att en
oproportionerlig vikt i det enskilda fallet lägges på förekomsten eller frånvaron
av en dylik särskilt nämnd omständighet. Begränsas lagstiftningen till
att avse de mera uppenbara fallen, torde ock praxis kunna övervinna svårigheterna
utan dylik ledning. — — -— Att man vid bedömande av oskä Bihang

till riksdagens protokoll 19^1. 1 sami. Nr 217. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departements chefen.

ligheten skall taga hänsyn ej blott till individuella omständigheter såsom den
oskäliga vinsten — därvid t. ex. vid handel bör beaktas, utom inköpspris,
bland annat även ersättning för erforderligt arbete, riskpremie, ränta å kapital
och andel i allmänna omkostnader — utan även till marknadspriset,
i den mån detsamma kan tänkas uppkommet utan illojala åtgöranden, har
förut påpekats.

Det må framhållas, att såsom vederlag vid överlåtelse självfallet bör räknas
värdet av alla de förmögenhetsförmåner, överlåtaren betingat sig, även
om förmånerna till viss del fingeras utgöra vederlag för annan prestation.

7 §•

Gäller för förnödenhet visst pris, som enligt prisregleringslagen ej må
överskridas eller ej må överskridas utan tillstånd, eller har någon till myndighet
gjort särskild utfästelse angående högsta försäljningspris å förnödenheten,
må enligt denna paragraf såsom villkor för förnödenhetens försäljning
icke fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes. Undantag göres
för det fall, att förfarandet överensstämmer med myndighets anordning.

Liknande bestämmelse finnes upptagen i 5 § maximiprislagen.

Stadgandet i förevarande paragraf utgör i huvudsak en kompletterande
bestämmelse till de förut avhandlade prisbestämmelserna.

Departementsförslaget innebär i förhållande till priskontrollnämndens utkast
en utvidgning. Enligt utkastet skulle stadgandet nämligen — förutom
beträffande de fall där särskild prisutfästelse gjorts — vara tillämpligt endast
i fråga om normal- och maximipris; enligt departementsförslaget åter
är stadgandet, såsom redan nämnts, tillämpligt i alla de fall, där för förnödenhet
gäller visst pris, som enligt lagen ej må överskridas eller ej må
överskridas utan tillstånd. Tillräckliga skäl lia icke ansetts föreligga att här
göra åtskillnad mellan de fall, där normal- eller maximipris gäller, och de
fall där priset är i annan i lagen angiven ordning reglerat. 8

8 §■

I paragrafen regleras rätten att infordra de uppgifter, som kunna vara
erforderliga för prövning av tillämpad prissättnings skälighet, m. m. Motsvarande
bestämmelser återfinnas i gällande prisregleringslag i 2 § under 2)
samt i 3 §. Förslaget skiljer sig emellertid från gällande lag därutinnan, att
de ifrågavarande befogenheterna enligt lagen tillkomma Kungl. Majit men
enligt förslaget skola tillkomma myndighet som Kungl. Majit bestämmer.
Departementsförslaget skiljer sig vidare såväl från gällande lag som från
priskontrollnämndens utkast därutinnan, att enligt departementsförslaget
skyldighet att förete handelsböcker och affärshandlingar skall kunna åläggas
ej endast i syfte att kontrollera lämnade uppgifter utan jämväl för direkt
kontroll av tillämpade priser.

Motsvarande bestämmelser som de, vilka upptagits i 8 § andra stycket av
departementsförslaget, återfinnas i 10 § av priskontrollnämndens utkast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Priskontrollnämnden har ansett givet, att den föreslagna ökningen av
nämndens befogenheter att kontrollera och övervaka prissättningen bör
kompletteras med befogenhet att infordra för pris- och kostnadsbedömningen
erforderliga uppgifter.

Skånes handelskammare har ansett att bestämmanderätten i fråga om
skyldigheten för näringsidkare att underkasta sig revisionsförfarande borde
ligga hos Kungl. Maj:t.

Jag delar priskontrollnämndens uppfattning, att de i förevarande paragraf Departementsangivna
befogenheterna lämpligen böra få utövas av myndighet, som Komangen
bestämmer.

Den föreslagna möjligheten att föreskriva skyldighet att förete handelsböcker
och affärshandlingar även för kontroll av tillämpade priser torde
vara av betydelse för prisövervakningen.

Skyldigheten att förete handelsböcker och affärshandlingar omfattar givetvis
alla de handlingar som prövas vara av betydelse för kontrollen.

9 §•

Paragrafen upptager bestämmelser om skyldighet att till länsstyrelse, polismyndighet
eller annan av Kungl. Maj:t bestämd myndighet lämna uppgift
örn innehav av sådan förnödenhet, som nämnts i 5 §, ävensom angående
rätt att verkställa husundersökning i syfte att kontrollera sådant innehav.

Stadgandena motsvara bestämmelserna i 6 § maximiprislagen, dock att
enligt nämnda paragraf uppgiftsskyldighet föreligger allenast i förhållande
till länsstyrelse och polismyndighet.

Paragrafen överensstämmer med motsvarande paragraf i priskontroll- Deparienunt»-nämndens utkast. eheftn.

Enligt 10 § i nämnda utkast skulle länsstyrelse äga föreskriva vite för
den, som vägrade att lämna uppgift enligt nu förevarande paragraf. I departementsförslaget
har denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i
maximiprislagen, icke upptagits, då rätten att företaga husundersökning synes
utgöra ett fullt tillräckligt tvångsmedel vid fall av tredska.

10 §.

Stadgandena i 10 §, som motsvara bestämmelserna i 3 § maximiprislagen
och 11 § i priskontrollnämndens utkast, stipulera rätt för länsstyrelse i vissa
fall att förordna örn tvångsförsäljning av maximiprissatt vara.

Föreskriften i 3 § sista stycket maximiprislagen, att länsstyrelses beslut
örn förnödenhets försäljning skall gå i verkställighet ändå att det överklagas,
återfinnes i 18 § av departementsförslaget.

11 §■

Paragrafen — som motsvarar 12 § i priskontrollnämndens utkast — stadgar
rätt för myndighet, som Konungen bestämmer, att beträffande detalj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

handel med förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen,
föreskriva skyldighet att i eller vid försäljningslokalen ha anslag med
prisuppgifter samt att sälja viss förnödenhet efter vikt eller mått. Nämnda
myndighet medgives även rätt alt utfärda andra dylika bestämmelser som
må vara ägnade att motverka oskälig prisstegring eller ordna tillförsel, saluhållande
eller förbrukning av förnödenhet.

Liknande bestämmelser återfinnas i 7 § första stycket maximiprislagen,
dock att enligt nämnda lagrum de angivna befogenheterna tillkomma länsstyrelserna.

Bestämmelsen möjliggör sådant offentliggörande av priser, varom socialdemokratiska
kvinnoförbundet gjort framställning i sin förut omförmälda
skrivelse den 12 februari 1941; förbundet har i nämnda skrivelse anfört:

Vi anse, att större offentlighet skulle kunna ges åt de överenskommelser,
som träffas mellan statens priskontrollnämnd och olika företrädare för handel
och industri. Örn för de på olika sätt prisreglerade varorna prislistor
kunde komma att delges kristidsnämndernas prisombud, offentliggöras i
lokalpressen och anslås i butikerna, skulle ett sådant förfarande helt säkert
skapa större trygghet hos den köpande allmänheten. Den skulle få större
möjlighet än nu att understödja priskontrollen och de handlande, som lojalt
hålla priserna, skulle däri få en god hjälp.

Möjligheten att föreskriva prisanslag i butikerna har vid remissbehandlingen
varit föremål för allmänt gillande.

Lantbruksstyrelsen har förordat ett av lantbruksförbundet väckt förslag,
att de priskontrollerande myndigheterna skulle varje vecka publicera prislistor
för de vanligaste kvaliteterna av olika varor.

Såväl kooperativa förbundet som Sveriges köpmannaförbund har hemställt,
att förseelser mot sådana med stöd av förevarande paragraf meddelade bestämmelser,
som avse att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel,
saluhållande eller förbrukning av förnödenhet — vilka förseelser enligt
förslaget ligga under allmänt åtal —- icke måtte få åtalas av allmän åklagare
annat än efter angivelse av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Kooperativa förbundet har anfört:

Det torde vara omöjligt att nu förutse innehållet i och omfattningen av de
bestämmelser i sagda hänseende, som komma att meddelas av den av Konungen
utsedda myndigheten. Sannolikt komma dessa bestämmelser att bliva
av synnerligen varierande innebörd. Vid bestämmelser för ordnandet av tillförseln
och saluhållandet av förnödenheter torde mången gång få fästas
villkor, som göra tillförseln eller saluhållandet av viss förnödenhet beroende
av möjligheten att anskaffa förnödenheten, att få fram förnödenheten till viss
ort etc. Här torde det alltså vanligtvis icke bliva tal om sådana strikta ordningsregler,
som att handlanden skall hava ett anslag uppsatt i butiken o. s. v.,
utan här torde komma att meddelas bestämmelser, vilkas uppfyllande blir
beroende av förhållanden, som mången gång säkerligen icke kunna förutses,
då bestämmelserna givas.

Under sådana omständigheter finner styrelsen, att det vore mindre välbetänkt,
om alla förseelser mot bestämmelser av sist angivna innebörd ovillkorligen
skulle falla under allmänt åtal. I så fall skulle nämligen allmän åklagare
bliva tvungen att beivra så gott som alla hithörande förseelser, alltså

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

även de, som äro att anse såsom bagatellartade eller såsom tillkomna mer
eller mindre ofrivilligt. Styrelsen vill därför förorda, att frågan om åtal beträffande
ifrågavarande förseelser prövas av den myndighet, som Konungen
bestämmer.

Liknande synpunkter ha anförts av Göteborgs kristidsstgrelse.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna skilja sig från mot- Departementosvarande
stadganden i 7 § maximiprislagen därutinnan, att enligt nämnda eMenlagrum
de angivna befogenheterna utövas av länsstyrelserna och äro avsedda
att utnyttjas rent lokalt, medan enligt förslaget ordningsföreskrifter av ifrågavarande
slag avses skola meddelas mera generellt; som en följd härav har
befogenheten att meddela dylika föreskrifter föreslagits överflyttad från länsstyrelserna
till myndighet som Kungl. Majit bestämmer. Skola de enligt
paragrafen medgivna befogenheterna på ett effektivt sätt kunna utnyttjas
i priskontrollens tjänst, synes en dylik omläggning nödvändig.

Det torde ankomma på Kungl. Majit att, sedan priskontrollen trätt i funktion
enligt de nya riktlinjerna, fatta ståndpunkt till lantbruksstyrelsens och
lantbruksförbundets förslag om skyldighet för prismyndigheterna att veckovis
publicera prislistor för olika varor.

I vissa remissyttranden har man utgått från att de föreskrifter, som skulle
meddelas med stöd av sista ledet i paragrafen, skulle vara av annan karaktär
än de förut i paragrafen avhandlade föreskrifterna. I anslutning härtill har
ifrågasatts, att beträffande de förstnämnda föreskrifterna åtal för eventuella
överträdelser icke skulle få anhängiggöras annat än efter angivelse av myndighet
som Kungl. Majit bestämmer. I anledning härav vill jag understryka,
att de i sista ledet av paragrafen avsedda föreskrifterna uttryckligen angivas
såsom andra dylika bestämmelser; då föreskrifterna sålunda avses skola vara
av samma karaktär som de i paragrafen i övrigt angivna, lärer det icke böra
ifrågakomma att i åtalshänseende behandla dem olika.

Med hänsyn till att de föreskrifter, som komma att meddelas enligt förevarande
paragraf, åtminstone delvis kunna förväntas vara av generell natur
har den i 7 § andra stycket maximiprislagen upptagna bestämmelsen angående
föreskrifternas offentliggörande i länskungörelserna m. m. ansetts böra
uteslutas. Sättet för publicerandet torde få bliva beroende av föreskriftens
beskaffenhet och tillämpningsområde. Kungl. Majit torde i mån av behov
få meddela anvisningar därom.

12-14 §§.

Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om påföljder för överträdelser
av lagen. Motsvarande bestämmelser innehållas i 13—15 §§ av priskontrollnämndens
utkast.

Priskontrollnämnden har anfört:

Beträffande i 13 § upptagna bestämmelser om straff för överträdelser av
utfärdade prisföreskrifter önskar nämnden endast framhäva betydelsen av
att även köparen i vissa fall kan ställas till ansvar. Vid betydande knapphet

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

på en vara är det i många fall lika sannolikt att det är på köparens som att
det är på säljarens initiativ, som ett av myndigheterna fastställt pris överskrides.
Det är i sådant läge möjligt, att köparen tubbar säljaren att överlåta
varan till ett pris, som överstiger det enligt ifrågavarande bestämmelser fastställda
priset. I sådant fall liksom när brott mot prisbestämmelse sker vid
köp i återförsäljningssyfte, bör enligt nämndens mening även köparen straffas.
I föreslagna ansvarsbestämmelser begränsas köparens ansvar vid överträdelse
av prisbestämmelserna till dessa fall.

Stockholms stads kristidsnämnd har anfört betänkligheter mot köpareansvaret,
då syftet icke varit att återförsälja förnödenheterna. Bortsett från bevissvårigheterna,
då såväl köpare som säljare skola ställas till ansvar, befarar
nämnden att följden kunde bli, att en köpare bundes vid en och samma handlare
under hela den tid som regleringen fortsätter. Parterna kunde råka i ett
beroende av varandra, som lätt kunde missbrukas av den ena eller andra.

Sveriges köpmannaförbund har å andra sidan uttryckt tillfredsställelse med
köpareansvaret.

Vad straffbestämmelserna i allmänhet angår, har kristidsstgrelsen i Östergötlands
läns östra område ansett att förutsättningen »vetskap» för straffbarhet
förringade värdet av bestämmelserna. Styrelsen ifrågasätter, om icke
en av myndighet i vederbörlig ordning utfärdad föreskrift om viss prissättning
bör såtillvida jämställas med en vederbörligen utfärdad författning, att
en tilltalad icke till sitt fredande kan åberopa bristande kännedom örn densamma.

Livsmedelskommissionen har understrukit styrelsens anmärkning.

Departements- I stort sett överensstämma straffbestämmelserna med motsvarande bestämehefen.
inelser i gällande prisreglerings- och maximiprislagar.

Beträffande frågan om ansvar å köpare för delaktighet i av säljare begånget
brott mot prisföreskrift, som meddelats med stöd av lagen, må till en
början erinras att, med hänsyn till straffbestämmelsernas art, strafflagens
delaktighetsregler torde bliva att tillämpa i den mån annat icke stadgas. Då
köparen i allmänhet lärer vara att betrakta som delaktig i säljarens brott,
skulle detta medföra att straff regelmässigt ådömdes även köparen. En sådan
princip skulle emellertid föra alltför långt. Det allmänna rättsmedvetandet
torde näppeligen kräva straff exempelvis för en husmor, som — utan
att i någon mån hava provocerat säljaren — för hushållsförnödenheter betalar
ett av säljaren begärt pris, överstigande fastställt normalpris. I gällande
maximiprislag har även delaktighetsansvaret begränsats till att avse sådana
köpare, som i återförsäljningssyfte betalat eller förklarat sig villiga
att betala det otillåtna priset. En sådan begränsning synes emellertid väl
snäv. Tillräckliga skäl torde sålunda knappast föreligga att från ansvarighet
undantaga en sådan köpare, som uppsåtligen förlett säljaren till brottet, om
man än givetvis måste räkna med en viss ökning av bevissvårigheterna såsom
följd av den ökade ansvarigheten för köparna. I enlighet med vad jag
nyss anfört har i förslaget stadgats straff för köpare, som handlat i återförsäljningssyfte
eller som uppsåtligen förlett säljaren till brottet; i övrigt skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

emellertid enligt uttryckligt stadgande i tredje stycket av 12 § delaktighetsansvar
icke ådömas köparen i fall som här avses.

Har köpare begått brott, som i 12 § under 3) avses eller har någon för
transport tagit för hög betalning, skall enligt förslaget säljaren respektive
den som betalat transportkostnaden straffas för delaktighet endast i den mån
han är att anse som anstiftare till brottet.

Till förhindrande av att meddelade prisbestämmelser kringgås på så sätt,
att vederlag uttages i annan fonn än penningar, har i 12 § andra stycket
upptagits en allmän bestämmelse därom, att lika med för hög betalning skall
anses i annat än penningar utgående vederlag som till värde uppenbarligen
överstiger det tillåtna priset. Motsvarighet till detta stadgande återfinnes i
8 § maximiprislagen.

I likhet med vad som gäller enligt maximiprislagen har i förslaget såsom
förutsättning för straffbarhet angivits vetskap om den prisföreskrift, mot
vilken brutits. Frågan örn sådan vetskap skall anses föreligga eller icke lärer
få bedömas efter vanliga regler.

I sista stycket av 12 § har, efter mönster av 10 § maximiprislagen, stadgats
att, då någon fälles till ansvar enligt 12 § 1)—8), domstolen må efter
ty skäligt finnes förplikta honom att utgiva värdet av taget eller betingat
vederlag eller värdet av förnödenhet, som undanhållits. Detta stadgande gäller
även vid överträdelse av fastställt normalpris, till vilken del stadgandet
sålunda avser att ersätta 7 § gällande prisregleringslag; påföljden enligt sistnämnda
lagrum är dock såtillvida lindrigare, att säljaren enligt detta icke
kan åläggas utgiva mera än det tagna överpriset. Såsom förut framhållits
består vidare den skillnaden, att enligt gällande lag överträdelse av normalpris
icke kan medföra annan påföljd än dylikt förverkande, medan enligt
förslaget förverkandepåföljden avses skola, efter ty skäligt finnes, ådömas
vid sidan av botes- eller fängelsestraffet.

Slutligen må anmärkas, att förverkandepåföljden enligt förslaget avser endast
taget eller betingat vederlag, varför påföljden sålunda icke må ådömas
om förnödenheten väl utbjudits till för högt pris men avtal om överlåtelse
icke kommit till stånd.

15 och 16 §§.

Paragraferna motsvaras av 16 och 17 §§ i priskontrollnämndens utkast.

I 15 § första stycket har, efter mönster av gällande prisregleringslag, stadgats
att allmän åklagare icke må väcka åtal för brott, som i 12 § avses, med
mindre brottet angivits till åtal av myndighet som Kungl. Majit bestämmer.
Detta stadgande gäller dock icke i fråga om överskridande av maximipris,
vilket brott ansetts — liksom hittills — böra lyda under allmänt åtal.

Åtal för brott, som i 12 § avses, föreslås enligt 16 § första stycket skola
väckas vid den rätt, där den tilltalade skall svara i tvistemål i allmänhet.
Jag vill erinra örn alt samma forumregel är stadgad i gällande prisregleringslag,
där den infördes på föranledande av lagrådet. De skäl som av lagrådet
då anfördes — att tvekan lätt kunde uppkomma om var försäljning
ägt rinn samt att en och samma person kunde hava företagit ett stort antal
försäljningar eller transporter på skilda orter, varför i enkelhetens intresse

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Departements chefen.

ett enhetligt forum borde bestämmas, lämpligen den tilltalades personliga
forum, ävensom att åtal för lämnande av oriktig uppgift icke borde behandlas
vid rätten i den ort, där vederbörande myndighet har sitt säte, utan vid
samma rätt som har att behandla talan i anledning av normalprisets överskridande
— torde i det väsentliga äga tillämpning beträffande hela det nu
förevarande brottsområdet.

18 §.

Denna paragraf motsvaras av 19 § i priskontrollnämndens utkast.

Sveriges köpmannaförbund har ansett, att den, som fört klagan över myndighets
beslut och vunnit bifall härtill, bör hållas skadeslös för liden förlust.
Enligt förbundets mening bör bestämmelse härom införas i denna paragraf.

Uppenbarligen är det angeläget att beslut, som myndighet meddelat med
stöd av den föreslagna lagen, omedelbart bringas i tillämpning. I förevarande
paragraf har därför upptagits ett stadgande av innehåll, att meddelat beslut
skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse,. intill dess annorlunda
kan varda förordnat.

Har Kungl. Maj:t bemyndigat central kristidsmyndighet att fastställa normalpris,
torde Kungl. Majit böra äga att i samband med bemyndigandet och
då så finnes lämpligt föreskriva, att klagan mot myndighetens beslut i ärendet
ej må förås. Den angivna befogenheten, som icke upptagits i priskontrollnämndens
utkast, torde böra utnyttjas i sådana fall, där en ovisshet om
det av myndigheten fastställda prisets fortbestånd kan förväntas medföra störande
inflytelser på marknaden.

Skulle ett av myndighet meddelat beslut om fastställande av normalpris
överklagas och Kungl. Majit finna skäl att i anledning av besvären fastställa
ett högre pris, bör detta icke få föranleda ersättning av allmänna medel
till dem, som före prishöjningen sålt i enlighet med då gällande normalpris.

Ikraftträdandebestämmelserna.

Lagen torde lämpligen böra träda i kraft den 1 juni 1941 samt gälla under
viss angiven tid, förslagsvis till och med den 30 juni 1942.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det överarbetade
förslaget, av den lydelse bilaga A1 till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Birger Öhman.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har bär
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 maj
1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 3 maj 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 18 april
1941, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
prisregleringslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsrådet R.
B. Dahlgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9
maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 5 maj 1941
avgivna utlåtande över det den 18 april samma år till lagrådet remitterade
förslaget till prisregleringslag och anför därvid följande.

Förslaget till prisregleringslag har av lagrådet lämnats utan erinran.
Enligt 1 § i nyssnämnda förslag äger Konungen under tid, då riksdagen
är samlad, endast med riksdagens samtycke meddela i paragrafen avsett förordnande.
Riksdagens samtycke till sådant förordnande torde böra inhämtas
samtidigt med att lagförslaget förelägges riksdagen.

Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

dels jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition till
antagande förelägga riksdagen nyssnämnda förslag till prisregleringslag,

dels ock föreslå riksdagen samtycka till att Konungen
efter utfärdande av lag i ämnet, meddelar sådant förordnande,
som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
R. W(erneman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Bilaga B.

Utkast

till

Prisregleringslag.

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid krig eller kxågsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2—12 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

Örn prisreglering.

2 §•

1) skall vara skyldig att ofördröjligen anmäla det pris, som av honom tilllämpades
för förnödenheten den dag föreskrift örn sådan anmälningsskyldighet
meddelades;

2) skall vara skyldig att, varje gång höjning av priset å förnödenheten
vidtages, ofördröjligen anmäla prishöjningen;

3) icke må utan tillstånd höja förnödenhetens pris förrän en vecka förflutit
från det han inkommit med anmälan örn prishöjningen.

Har anmälan om tillärnad prishöjning inkommit i fall som under 3) avses,
må, då särskilda skäl därtill äro, den myndighet som meddelat föreskriften
utsträcka den tid, under vilken priset icke må utan tillstånd höjas, till högst
en månad från det anmälningen inkom.

Den myndighet, som meddelat föreskrift enligt första stycket, äger be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

stämma dels till vilken myndighet anmälningar enligt nämnda stycke skola
göras, dels ock på vilken myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd
varom under 3) förmäles.

3 §•

I den mån så befinnes erforderligt för ernående av en fortlöpande kontroll
över den allmänna prisutvecklingen äger Konungen eller den Konungen därtill
bemyndigat fastställa visst pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris
vid frivillig försäljning eller transport av viss förnödenhet.

Normalpriset må icke överskridas med mindre tillstånd därtill lämnats
av myndighet, som bestämmes av Konungen eller av den myndighet, som fastställt
normalpriset.

4 §•

I den mån så befinnes erforderligt för ernående av en fortlöpande kontroll
över den allmänna prisutvecklingen äger Konungen föreskriva, att rätt att
yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast den,
som är medlem av viss sammanslutning eller som förbinder sig att ställa sig
till efterrättelse de villkor som i anledning av denna lag uppställts för medlems
rätt att köpa eller sälja sådan förnödenhet, eller, då särskilda skäl därtill
äro, bestämma, att sådan rätt skall tillkomma endast den, som före viss dag
yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet.

5 §■

1 mom. Örn priset å förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen,
kan förväntas visa en stegring vilken, ensam eller i förening med
prisstegring å andra förnödenheter, kan medföra en fortgående försämring
av den svenska kronans inhemska köpkraft eller en avsevärd nedsättning
av befolkningens levnadsstandard, må Konungen, i den mån så prövas nödigt,
föreskriva, att vid frivillig försäljning av sådan förnödenhet visst pris
som av Konungen funnits skäligt (maximipris) ej må överskridas.

2 mom. Kan förväntas att kostnad för transport eller tillhandahållande
av i 1 mom. omförmäld förnödenhet ökas så, att priset på förnödenheten
stegrats på sätt i nämnda moment avses, äger Konungen, i den mån så prövas
nödigt, bestämma maximipris jämväl för kostnad som här avses. 6 7

6 §•

Ej må någon för överlåtelse av förnödenhet taga eller betinga sig vederlag,
som han insett eller bort kunna inse vara med hänsyn till föreliggande
omständigheter uppenbart oskäligt.

Ej heller må någon utbjuda förnödenhet till avyttring mot vederlag som i
första stycket sägs.

7 §•

Gäller för förnödenhet normalpris eller maximipris eller har någon till
offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

ket förnödenhet må av honom försäljas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer
med offentlig myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens
försäljning fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes.

Om uppgiftsskyldighet.

8 §•

I den mån så befinnes erforderligt för ernående av en fortlöpande kontroll
över den allmänna prisutvecklingen äger myndighet, som Konungen bestämmer,
föreskriva att den, som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet
eller driver transportrörelse, skall vara skyldig att, på anfordran av myndigheten,
dels lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning av den
tillämpade prissättningens skälighet eller för bedömning av den allmänna
prisutvecklingen, dels ock för kontroll av lämnade uppgifter förete handelsböcker
och affärshandlingar för myndigheten.

9 §•

Det åligger envar att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet
eller annan myndighet, som Konungen bestämmer, lämna upplysning, huruvida
och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet, varom i 5 § 1 mom.
förmäles.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda myndighet i fråga om sitt innehav av
förnödenheten, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan
lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker
och affärshandlingar. Ifråga örn befogenhet att besluta angående
undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då
undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående
husrannsakan äga tillämpning.

10 §.

Försummar någon efter anfordran, varom i 8 § förmäles, att fullgöra vad
honom i följd därav åligger, eller vägrar någon att vid förfrågan enligt 9 §
lämna upplysning, som i sistnämnda lagrum avses, äger länsstyrelsen förelägga
honom vite samt i förekommande fall förordna om vitets uttagande.

Särskilda bestämmelser.

11 §•

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

forderlig för tillgodoseende av behovet av dylik förnödenhet, äger länsstyrelse
låta i lämplig ordning för ägarens eller innehavarens räkning och på
hans bekostnad sälja förnödenheten till det fastställda priset eller, där länsstyrelsen
på grund av särskilda omständigheter så finner skäligt, till nämnda
pris minskat med högst 10 procent.

12 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger, i den mån så finnes av behovet
påkallat, att beträffande detaljhandel med förnödenhet, varom i 5 §
1 mom. förmäles, meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet för
handlande att i eller vid försäljningslokalen hava anslag med prisuppgifter
av viss beskaffenhet samt angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet
efter vikt eller efter mått, så ock annan dylik bestämmelse, som må
vara ägnad att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande
eller förbrukning av förnödenhet.

Ansvarsbestämmelser m. m.

13 §.

Med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst ett år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 § 1) eller 2), eller som i anmälan enligt 2 § lämnat medvetet oriktig
uppgift eller som, med vetskap örn att beträffande förnödenhet meddelats
föreskrift enligt 2 § 3) eller beslut enligt 2 § andra stycket, i strid mot föreskriften
eller beslutet försålt eller saluhållit förnödenheten till förhöjt pris;

2) den som med vetskap därom att beträffande viss förnödenhet gäller
normalpris försålt eller saluhållit förnödenheten för högre pris eller för transport
av densamma gjort sig till godo högre belopp utan att tillstånd därtill
lämnats;

3) den som med vetskap örn föreskrift, som Konungen jämlikt 4 § meddelat
angående rätten att sälja viss förnödenhet, brutit mot föreskriften eller
som, med vetskap örn villkor som i anledning av denna lag uppställts för
rätten att sälja förnödenheten, brutit mot villkoret;

4) den som med vetskap om föreskrift, som Konungen jämlikt 4 § meddelat
angående rätten att köpa viss förnödenhet, brutit mot föreskriften eller
som, med vetskap om villkor som i anledning av denna lag uppställts för
rätten att köpa förnödenheten, brutit mot villkoret;

5) den som med vetskap därom att för förnödenhet gäller maximipris
försålt eller saluhållit förnödenheten för högre pris;

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

6) den som med vetskap om att maximipris är bestämt i fall som avses i
5 § 2 mom. för där avsedd kostnad gjort sig till godo högre belopp;

7) den som bryter mot bestämmelserna i 6 §;

8) den som handlat i strid mot sådan av honom avgiven utfästelse, som i
7 § avses, eller brutit mot det i samma paragraf stadgade förbudet;

9) den som vid lämnande av uppgift, som avses i 8 §, eller vid förfrågan
enligt 9 § eller i samband med undersökning eller granskning, som avses i
sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet.

Ej må, i fall som under 1), 2), 3), 5) eller 6) avses, den som förvärvat
eller förklarat sig villig att förvärva förnödenheten eller som betalat kostnad
för transport eller tillhandahållande av densamma, dömas för delaktighet i
brottet, där han ej, med sådan vetskap som i nyssnämnda lagrum sägs, uppsåtligen
förlett gärningsmannen till brottet eller handlat i syfte att återförsälja
förnödenheten. Ej heller må, där köpare begått brott som under 4)
avses, säljaren dömas för delaktighet i brottet, där han ej, med sådan vetskap
som i sistnämnda lagrum sägs, uppsåtligen förlett köparen till brottet.

Fälles någon till straff enligt första stycket, må domstolen, efter ty skäligt
finnes, förplikta honom att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag
eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.

14 §.

Åsidosätter någon bestämmelse, som meddelats jämlikt 12 §, straffes med
böter från och med två till och med trehundra kronor.

15 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan
eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar
eller vid undersökning, som i 9 § sägs, må ej yppas i vidare mån än
som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda ändamål.
Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

16 §.

Brott, varom i 13 § 1)—4) samt 7)—9) sägs, må av allmän åklagare åtalas
allenast efter angivelse av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott som i 15 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.

17 §.

Åtal för brott, varom i 13 § sägs, väckes vid den rätt, där den tilltalade
skall svara i tvistemål i allmänhet.

Åtal för förseelse, som avses i 14 § anliängiggöres vid polisdomstol, där
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes,
vid allmän domstol.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

18 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom vad någon förpliktats
utgiva enligt 13 § sista stycket, tillfalla kronan.

19 §.

Myndighets beslut jämlikt 2, 3, 8, 11 eller 12 § skall utan hinder av förd
klagan lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.

20 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1941, från och med vilken dag maximiprislagen
den 22 juni 1939 (nr 349)1 och prisregleringslagen den 8 december
1939 (nr 838) upphöra att gälla, samt gäller till och med den 30 juni
1942. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla längre
än lagen äger giltighet.

I 15 § meddelad föreskrift örn tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande
överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga örn annat
brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas giltighet,
skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt upphört
att gälla.

1 Jfr 1940:170.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Bilaga C.

P. M.

angående utvecklingen av statens utbetalningar och intäkter,
penningförsörjningen och partipriserna.

Såsom mål för penningpolitiken har uppställts, att förhindra en försämring
av penningvärdet genom en ökning av den för efterfrågan disponerade
köpkraften. Detta innebär icke, att en höjning av prisnivån skulle vara utesluten.
När försämringen i försörjningsläget medför kostnadsökningar och
varuknapphet, skulle en prisstabilisering kunna ske endast genom en minskning
av köpkraften vunnen genom depressivt verkande åtgärder och ett arbetslöshetsskapande
pristryck på vissa områden.

Med denna målsättning har penningpolitikens uppgift blivit att förhindra,
att minskat sparande eller vamspekulation tillför marknaden ny köpkraft,
och att tillse, att köpkraftstillskott till följd av de nöd tvungna budgetunderskotten
neutraliseras.

En mera omfattande ökning av köpkraften bör komma till utryck i ökad
penningmängd. Emellertid behöver en ökning av penningmängden icke betyda,
att köpkraften ökats, och omvänt är en oförändrad penningmängd intet
bevis för att också köpkraften är oförändrad; förändringar i kassahållningens
omfattning kunna nämligen medföra, att penningmängden och köpkraften
icke förskjutas parallellt.

Om penningmängden ökats och denna förändring visar sig betyda, att
köpkraften tillvuxit, är det icke därför sagt, att köpkraftsökningen är förklaringen
till den inträdda prisstegringen. Örn nämligen förändringar i försörjningsläget
driva fram kostnadsstegringar — exempelvis vid övergång
från en billigare importvara till en dyrare inhemsk ersättningsprodukt —
men varuomsättningen kan hållas uppe, leder en anpassning av efterfrågan
efter de inträdda förändringarna lill en helt sekundär ökning av köpkraften.
En sådan av kostnadsstegringen föranledd köpkraftsökning behöver icke
strida mot det penningpolitiska programmet.

Under kriget har prisnivån i Sverige visat en betydande stegring. Även
sedelmängden har ökats avsevärt. Samtidigt har budgeten visat ett stigande
överskott av utgifter över löpande verkliga inkomster.

I samband med att förslag framlägges om vidgad priskontroll, varvid de
allmänna ekonomiska förutsättningarna för denna kontroll måste upptagas
till övervägande, synes det motiverat att lämna en sammanställning av det
statistiska material, som bildar utgångspunkten för en bedömning ur här
angivna synpunkter av de sålunda inträdda förändringarna. I anledning
därav har inom finansdepartementet verkställts viss bearbetning av tillgängliga
statistiska uppgifter. Resultaten redovisas i de i det följande fram Bihang

tilt riksdagens protokoll 194-1. 1 sami. Nr 217.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

lagda tabellerna och diagrammen. En redogörelse för beräkningsmeLoderna
lämnas i anslutning till tabellerna.

Då den framlagda statistiken endast avser att göra föreliggande data
rörande den penningpolitiska utvecklingen allmänt tillgängliga skall här
icke lämnas en närmare analys av materialet. I anslutning till en kort förklaring
av de sammanställningar som verkställts, må dock vissa karakteristiska
drag i utvecklingen framhållas.

Tabell 1 utvisar löpande överskott av utgifter över verkliga inkomster
inom statshushållningen. Såsom närmare utvecklas i den tekniska kommentaren
till tabellen ansluter sig beräkningen direkt till statsbokföringen vilket
— till följd av förekomsten av förskott och andra finanstransaktioner
vid sidan av budgeten — medför, att förändringarna delvis rätt starkt avvika
från förskjutningarna i förhållande mellan verkliga utbetalningar och inflytande
medel. I en sista kolumn ha införts uppgifter angående det samlade
utgiftsöverskottet från krigets början. Av nyss angivna skäl är totalsumman
ej oväsentligt för låg (jfr nedan sid. 17 ff.).

Tabell 2 visar utvecklingen av statens upplåning i marknaden, alltså av de
summor som staten indragit från bankerna och allmänheten för finansiering
av det i tabell 1 angivna överskottet av utgifter över verkliga inkomster.
Denna inlåning betyder visserligen en motsvarande omedelbar minskning
av allmänhetens för andra ändamål disponibla köpkraft, men den kan
ha motvägts av att allmänheten i samband med tecknandet av statslån tagit
i anspråk sparmedel eller disponerat ny kredit.

Tabell 3 belyser utvecklingen av saldot mellan statens utbetalningsöverskott
enligt tabell 1 och upplåningen i marknaden enligt tabell 2, eller med
andra ord omfattningen av de statsutgifter enligt bokföringen som varken
täckts av verkliga inkomster eller av lån i marknaden. Dessa utgifter, som
måste ha finansierats med statens egna kassatillgångar eller lån i riksbanken,
representera ett motsvarande nettotillskott av betalningsmedel och köpkraft
till marknaden. Att marknaden kan lia tillförts större belopp genom
statens finanstransaktioner än detta överskott ger vid handen, följer av vad
som anförts ovan angående tabell 2; det är ju ovisst, i vad mån statens upplåning
i marknaden resulterat i en motsvarande nettominskning av betalningsmedelsförsörjningen
och köpkraften.

Av de ovan i anslutning till tabell 1 angivna skälen ger det i tabell 3
redovisade sammanlagda utbetalningsöverskottet ett alltför lågt mått på
differensen mellan faktiska utbetalningar och inkomsterna av skatter och
lån. Detta belyses närmare i tabell 4, som ger siffrorna för den sammanlagda
förbrukningen av statens kassatillgångar och av medel inlånade via riksbanken.
Denna kassaförbrukning speglar, såsom framhållits vid kommentaren
till tabell 3, differensen mellan statsutbetalningarna och statens intäkter
bedömd från finansieringssidan. För en närmare förklaring till skillnaden
mellan det mått på denna differens, som kassautvecklingen ger, och det
mått, som erhålles med utgångspunkt från budgeten (jfr diagram 1) hänvisas
till det följande (se nedan sid. 19 ff.).

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Tabell 5 redovisar en andra statistiskt åtkomlig källa till en eventuell
köpkraftsökning, nämligen uttag av sparmedel från bankerna. Det bör observeras,
att dispositionen över sådana sparmedel är av sådan omfattning,
att om både denna och de statliga betalningsöverskotten direkt påverkat penningförsörjning
och köpkraft utan att kompenserande faktorer varit verksamma,
borde penningförsörjningen ha visat en ökning, som tidvis skulle
varit nästan dubbelt sa stor som det sammanlagda statliga betalningsöverskottet.
Av intresse är vidare, att de största nettouttagen skedde i september
och december 1939 samt i april 1940.

I tabell 6 redovisas förändringarna i tillgången på betalningsmedel. Av
tabellen framgår, att sedelmängden ökats kraftigt fram till och med april
1940 men därefter visat en vikande tendens. Ökningen skedde i tre steg,
nämligen i september och december 1939 samt i april 1940. Checkmedelslillgången
sjönk fram till sommaren 1940 och har därefter blott delvis återhämtats.

Den bristande överensstämmelsen i utvecklingen av sedeltillgång och av
checkmedelsförsörjning låter sig lättast förklara, om den faktor som utlöst
sedelökningen tämligen ensidigt berört konsumentskiktet, vilket gäller uttagen
från sparräkningarna men däremot icke de statliga utbetalningsöverskotten.

Den begränsade grad, i vilken sedelcirkulationen ökats, ger av under tabell
5 antydda skäl vid handen, att uttagen av sparmedel och de statliga
utbetalningsöverskotten icke bada kunna ha i full utsträckning påverkat
penningförsörjningen. Vid bedömningen av den relativa utsträckning i vilken
den ena eller den andra av de båda faktorerna får antagas ha blivit utan
inverkan på sedelmängden bör observeras, att utbetalningsöverskotten icke
till någon del behöva ha ökat sedelmängden, vilket däremot uttagen av sparmedel
måste ha gjort.

En jämförelse mellan sedelutvecklingen och utvecklingen av nämnda båda
köpkraftsökande faktorer, slutligen, visar en väsentligt bättre inbördes överensstämmelse
mellan sedelökning och sparmedelsdisposition än mellan sedelutveckling
och betalningsöverskott (jfr diagrammen 2 och 3).

Att under angivna förhållanden tillmäta statens finanstransaktioner en
mera väsentlig betydelse för uppkomsten av sedelökningen låter sig icke statistiskt
försvara.

Tidpunkterna för sedeltillskotten och de samtidiga större sparmedelsuttagen
tyda på, att förtroendereaktioner hos en större allmänhet inför de allvarliga
utrikespolitiska händelserna spelat en avgörande roll för uppkomsten
av sedelökningen. En omflyttning av sparmedel från bankräkningar till kontanta
kassor torde i stor utsträckning ha ansetts lämplig med hänsyn lill
risken tor likviditetssvårigheter vid en evakuering eller av fruktan för utbetalningsspärr
i bankerna. I den mån denna tolkning av sättet för sedelökningens
uppkomst är riktig, betyder den, att sedelökningen icke får uppfattas såsom
bevis för en ökning av köpkraften. Mot en sådan uppfattning av sedelökningen
talar också checkmedlens samtidiga nedgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Här gjorda påpekanden resa frågan, hur de statliga utbetalningsöverskotten
kompenserats, om de i den omfattning som materialet gör sannolik lämnat
penningförsörjningen oberörd (sedelökningen väsentligen bestämd av sparmedelsuttag,
checkmedlen reducerade under den tid utbetalningsöverskotten
voro störst). Härtill må anmärkas, att bankernas likviditet under ifrågavarande
tid varit hårt ansträngd genom allmänhetens disposition över sparmedel
och än mera genom omfattande uttag från affärsmässiga räkningar
och ökade krediter. Till följd härav kunna de medel, statsfinansernas utveckling
tillfört marknaden, antagas lia blivit uppdämda i bankerna, i den mån
de nått dessa.

Tabell 7 belyser närmare senast berörda förhållanden. Tabellen utvisar
dels utvecklingen av de affärsmässiga bankräkningarna samt av vissa korta
krediter, dels omfattningen av valutaförsäljningarna.

Av tabellen framgår, att valutaförsäljningarna fram till våren 1940 nära
svara mot summan av uttagen å dessa räkningar och tillskotten till de korta
krediterna. Detta innebär i varje fall, att nedgången i behållningarna på ifrågavarande
räkningar lika litet som den ökade kreditgivningen behöva betyda,
att den inhemska marknaden tillförts medel. Den statistiska bilden ger en
naturlig förklaring till checkräkningarnas utveckling. De i tabellen redovisade
förändringarna utgöra bakgrunden till det likviditetsvakuum i vilket
utbetalningsöverskotten kunna ha försvunnit.

Under tiden efter aprilkrisen visa de affärsmässiga räkningarna och de
korta krediterna en återgång mot förkrigsnivån. Någon förskjutning till förmån
för checkräkningarna framträder därvid icke, vilket styrker antagandet,
att ett behov av ökad betalningsmedelsförsörjning för varuomsättningen icke
gjort sig gällande. Att återgången underlättats av de statliga utbetalningarna
är sannolikt. Den torde dock främst ha möjliggjorts genom en avveckling av
de importvarulager som byggts upp fram till aprilkrisen och i vilka de medel,
som utbetalats från bankerna genom i tabellen redovisade uttag och krediter,
i väsentlig mån torde ha bundits med valutaköpen såsom mellanled.

I tabellerna 8 och 9 har slutligen framlagts visst material till belysning av
bakgrunden till den registrerade partiprisstegringen. Sålunda har den indexmässiga
stegringen fördelats på olika varugrupper med hänsyn bland annat
till prisrörelsernas sannolika ursprung i importhandeln, i övergången till inhemska
ersättningsprodukter samt i statlig prisreglering. Till en särskild
grupp ha hänförts sådana varor som utan att vara underkastade direkt prispåverkan
av något av nu angivna slag varit föremål för statlig priskontroll.

Den verkställda uppdelningen visar, att den redovisade totala prisstegringen
i varje fall icke kan åberopas såsom bevis för att priserna måste lia
drivits upp genom en absolut sett ökad efterfrågan. Utrymme för en knapphetsprisstegring
finnes närmast bland »övriga varor» samt inom gruppen
priskontrollerade varor. Till sin huvudsakliga del måste dock prisstegringen
inom dessa grupper betraktas såsom en följd av importvaruprisernas uppgång,
prisförändringarna på ersättningsvaror och de statliga prisregleringarna;
i denna riktning pekar bland annat att prisutvecklingen för de pris -

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kontrollerade varorna nära överensstämmer med den allmänna prisnivåns
förändringar, »övriga varor» visa en prishöjning som understiger den genomsnittliga.
Den sammanlagda uppgång i prisnivån, som icke kan återföras
på importen eller den statliga prissättningen, kan under angivna förhållanden
icke gärna vara större än att den kan förklaras redan av den inträdda
försämringen i varuförsörjningen vid oförändrad efterfrågan.

Grafiska framställningar av prisrörelsens struktur lämnas i diagrammen
4 och 5.

Tab. 1. överskott utgifter & drift- och kapitalbudgeterna över löpande inkomster

Juli 1939—februari 1941.

(Miljoner kronor.)

Månad	Driftbudgeten	Utgifter å ka-pitalbudgeten (exkl. avskriv-ningar och reg-lering av re-servförråds-nämndens förskott)	Utgiftsöver-skott å drift-och kapital-budgeterna (kol. 4 + 5)	Summa d:o från slutet av aug. 1939
Summa inkomster	Summa utgifter	Utgifts- överskott
1	2	3	4	5	6	7
juli 1939 ...	84	220	137	1	138
aug.........	86	97	11	14	25
sept........	90	115	25	30	55	55
okt.........	lil	130	19	9	28	83
nov........	>275	143	- 132	29	- 103	- 20
dec.........	1115	156	41	19	60	40
jan. 1910 ...	131	229	98	35	133	173
fehr........	217	204	-13	23	10	183
mars.......	131	193	61	14	75	258
april.......	115	227	113	14	127	385
maj........	265	255	- 10	16	6	391
juni........	230	544	314	50	364	755
juli ........	89	332	244	18	262	1,017
aug.........	82	300	218	5	223	1,240
sept........	80	247	167	21 ■	188	1,428
okt.........	112	302	190	18	208	1,636
nov........	''324	275	-49	23	- 26	1,610
dec.........	''121	269	148	22	170	1,780
jan. 1941 ...	140	246	106	37	143	1,923
febr........	276	239	-37	20	-17	1,906

Tabell 1.

Tabellen anger de månatliga förändringarna från juli 1939 till februari
1941 i det belopp, varmed de löpande utgifterna överstigit de löpande verkliga
inkomsterna enligt redovisningen i anslutning till riksstaten, eller m. a. o.
vad som för helt budgetår kallas budgetunderskottet.1 2 Inkomster och utgifter

1 För november 1939 har siffran höjts och för december sänkts med 102 miljoner kronor,
som influtit i november men ej hunnit bokföras å inkomsttitel förrän i december. För november
och december 1940 har gjorts en motsvarande höjning och sänkning på 138 miljoner kronor,
som influtit i november men ej hunnit bokföras å inkomsttitel förrän i december.

2 Här bortses ifrån att budgetunderskottet kan avvika från skillnaden mellan löpande utgifter
och inkomster, i den mån behållningarna å reservationsanslagen undergått förskjutningar under
budgetåret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

å driftbudgeten anges i kol. 2 och 3, balansen mellan dessa, vanligen utgiftsöverskott,
i kol. 4 samt utgifterna å kapitalbudgeten i kol. 5. Sistnämnda
utgifter anges i tabellen efter avdrag för vad som motsvarar avskrivning av
nya kapitalinvesteringar samt reglering av reservförrådsnämndens förskott
(jfr nedan; sådan reglering har förekommit i augusti 1939 och juli 1940 med
70 respektive 116 milj kronor). Kol. 6 utvisar det sammanlagda beloppet av
utgiftsöverskottet å driftbudgeten och nettoutgifterna å kapitalbudgeten för
envar av ifrågavarande månader. I kol. 7 har sammanräknats den totala
summan av ifrågavarande, av löpande inkomster icke täckta utgifter sedan
krigsutbrottet i slutet av augusti 1939.

Tabell 2.

I tabell 1 ha medräknats endast de belopp som tillförts statskassan i verkliga
inkomster. Framkommande saldo har till viss del täckts av upplåning
genom vilken medel indragits från bankerna och allmänheten till skillnad
från lån i riksbanken och därmed jämförbara transaktioner. Vissa svårigheter
föreligga att statistiskt bestämma, hur stor del av statsskuldens ökning
som skall betraktas såsom sådan »upplåning i marknaden».

Olika synpunkter kunna därvid i vissa avseenden göras gällande. Den uppdelning
av statsskulden, som i tabell 2 gjorts mellan å ena sidan lån i marknaden
och å andra sidan lån i riksbanken etc. framgår av kolumn 9 i tabellen.

Hela ökningen av den fonderade statsskulden har sålunda betraktats som
upplåning i marknaden. Av den ökning i den tillfälliga statsskulden, som utgöres
av skattkammarväxlar och »lån hos statsinstitutioner och fonder m. m.»,
har däremot större delen icke hänförts till upplåning i marknaden.

Bland skattkammarväxlarna ha fråndragits de belopp, som utgöra täckning
för från riksbanken mottagna valutor till likvidering av reservförrådsnämndens
inköp i utlandet, och de till riksbanken efter anbud försålda
skattkammarväxlarna. Den förra gruppen växlar har numera i syfte att förenkla
förfarandet med diskontering och omsättning m. m. enligt en i februari
1940 träffad överenskommelse ersatts av en i riksbanken upplagd särskild
kredit för riksgäldskontoret (växelkredit nr 1; se riksgäldskontorets
årsbok 1939/40, sid. 20), vilken bör behandlas på samma sätt som nämnda
växlar.

övriga skattkammarväxlar ha betraktats som lån i marknaden. De utgöras
av två skilda grupper, nämligen växlar försålda till affärsbanker efter
infordrade anbud samt växelkredit nr 2. Sistnämnda kredit, varom avtal
träffades mellan riksbanken och riksgäldskontoret samtidigt med avtalet
om växelkredit nr 1, svarar mot andra statliga likvider i utländska valutor
än sådana, som avse reservförrådsnämndens verksamhet. Växelkredit nr 2''
intar emellertid såtillvida en särställning att motsvarande utgifter på vanligt
sätt belastat budgeten och statsverkets checkräkning. Enär utbetalningen
av likviderna för valutorna skett till riksbanken och ur marknadens synpunkt
alltså varit neutral, har banken ansett sig oförhindrad att lämna riksgäldskontoret
motsvarande kredit. Ur här anlagda synpunkter kan ifrågavarande
kredit jämställas med upplåning i marknaden, eftersom motsvarande
utgifter icke eliminerats i tabell 1 och sålunda betraktats såsom utbetalningar
till marknaden.

Den återstående delen av den tillfälliga statsskulden utgöres av »lån hos
statsinstitutioner och fonder m. m.». Huvudparten härav, vilken i riksgäldskontorets
veckorapporter redovisas under rubriken »vissa statsinstitutioner
(genom Sveriges riksbank)», har icke betraktats såsom upplåning i mark -

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Tab. 2. Statens »upplåning 1 marknaden» lull 1939—februari 1941.

(Miljoner kronor.)

Vid slutet av:	Den fonde-rade stats-skulden	Den tillfälliga statsskulden	Total »upplå-ning i mark-naden» (kol. 2 + 4-5-6 + 7 -8)	ökning av »upp-låningen i mark-naden» från slutet av aug. 1939
Skattkammarväxlar	Lån hos statsinstitu-tioner och fonder
Summa	därav för- svars- lånen	Summa	därav	Summa	till riksgälds-kontorets förvaltning överlämnade statsmedel innestående i riksbanken
reserv-förråds-nämndens (inkl. växel-kredit 1)	köpta av riks-banken (exkl. växel-kredit 2)
1	2	3	4	6	6	7	8	9	10
juni 1939	2,483		150	150		i		2,484
juli......	2,513	—	160	160	—	2	—	2,515
aug.....	2,515	—	175	175	—	11	—	2,526
sept.....	2,518	—	248	188	—	15	—	2,593	67
okt.....	2,519	—	261	201	—	16	—	2,595	69
nov.....	2,522	—	271	211	—	15	—	2,597	71
dec.....	2,390	—	261	216	15	13	—	2,433	-93
jan. 1940	2,437	—	321	226	35	66	55	2,508	-18
febr.....	2,549	—	341	246	35	78	64	2,623	97
mars____	2,583	—	296	246	20	84	62	2,635	109
april ....	2,607	—	306	256	—	340	323	2,674	148
maj ----	2,763	138	306	256	—	423	375	2,861	335
juni ....	2,906	264	306	256	—	413	358	3,011	485
juli......	3,032	371	306	256	—	426	350	3,158	632
aug.....	3,110	438	406	256	36	391	312	3,303	777
sept.....	3,216	539	581	256	36	433	353	3,585	1.059
okt. ....	3,389	701	677	256	36	421	315	3,880	1,354
nov.....	3,491	796	552	256	—	399	274	3,912	1,386
dec.....	3,499	799	602	256	—	417	274	3,988	1,462
jan. 1941	3,605	907	748	256	140	379	240	4,096	1,570
febr.....	3,712	1,006	698	256	120	380	245	4,169	1,643

naden. Dessa lån utgöras av i riksbankens huvudkontor för statliga institutioner
innestående tillgodohavanden, vilka enligt en i januari 1940 träffad
överenskommelse mellan riksgäldskontoret och riksbanken ställts till riksgäldskontorets
förfogande (se riksgäldskontorets årsbok 1939/40, sid. 21).
Anordningen, som kan sägas innebära en ökad centralisering av statens medelsförvaltning,
genomfördes så, att ifrågavarande medel överfördes till riksgäldskontorets
checkräkning i riksbanken, därvid banken samtidigt debiterade
riksgäldskontoret motsvarande belopp å ett särskilt konto. Insättningar
eller uttag, som därefter verkställts å berörda myndigheters räkningar, ha
åtföljts av dagliga omföringar till, respektive från riksgäldskontorets checkräkning
och nyssnämnda konto.

Vart återstoden av »lån hos statsinstitutioner och fonder m. m.», som tidvis
och särskilt mot periodens slut uppgått till betydande belopp, bör hänföras,
kan diskuteras. Möjligen vore en uppdelning av de olika lånen1 motiverad.
Här bar emellertid hela återstoden räknats såsom upplåning i marknaden.

1 De större posterna utgjordes exempelvis den 18 februari 1941 av lån från följande: Bofors
(21 milj. kr.), Grängesbergsbolaget (20 milj. kr.), svenska skiffcroljeaktiebolaget (7 milj. kr.),
svenska penninglotteriet (5 milj. kr.), postgirokontoret (65 milj. kr.) och postsparbanken (25
milj. kr.).

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Tab. 3. Överskott utgifter å dritt- och kapitalbudgeterna över löpande inkomster
och »upplåning i marknaden» juli 1939—januari 1941.

(Miljoner kronor.)

Månad	Utgifts- överskott å drift-och kapital-budgetema (kol. 6 å tab. 1)	Upplåning i marknaden (jfr kol. 9 å tab. 2)	Överskott utgifter över lö-pande inkomster och lån i marknaden (kol. 2—3)	Summa d:o från slutet av augusti 1939
1	2	3	4	5
juli 1939..............	138	31	107
aug...................	25	9	16
sept.................	55	67	- 12	- 12
okt...................	28	2	26	14
	- 103	2	- 105	- 91
dec...................	60	- 164	224	133
jan. 1940 ............	133	75	58	191
	10	115	- 105	86
	75	12	63	149
	127	39	88	237
	6	187	- 181	56
	364	150	214	270
juli..................	262	147	115	385
	223	145	78	463
	188	282	- 94	369
	208	295	- 87	282
nov...................	- 26	32	- 58	224
	170	76	94	318
	143	108	35	353
fehr...................	- 17	73	- 90	263

Tabell 3.

Den enligt förut angivna regler beräknade upplåningen i marknaden efter
krigsutbrottet (kol. 10 å tab. 2) har i tabell 3 avdragits från de tidigare berörda
utgiftsöverskotten å drift- och kapitalbudgetema (kol. 7 å tab. 1). Resultaten,
som framgå av kol. 5, ange utvecklingen av det överskott av statliga
utbetalningar till marknaden som icke täckts av en indragning av medel
från marknaden genom verkliga inkomster och lån, sådant detta överskott
kan beräknas med utgångspunkt från den till riksstaten anknutna inkomst-
och utgiftsredovisningen. Om denna redovisning vore uttömmande
skulle tydligen överskottet överensstämma med den samtidiga statliga kassamedelsförbrukningen
i vidsträckt mening (inkl. lån i riksbanken m. m.).

Tabell i.

Tabellen redovisar en direkt beräkning av den statliga kassamedelsförbrukningen
i vidsträckt mening.

Ett approximativt mått på försämringen i den egentliga kassaställningen
kan erhållas med ledning av förändringen i ställningen å statsverkets och riksgäldskontorets
checkräkningar (kol. 2 och 3). Till den på grundval av detta
material beräknade försämringen av kassaställningen har lagts den del av
den tillfälliga statsskulden, som är lån i riksbanken eller eljest bör hänföras
till kassamedelsförbrukning i vidsträckt mening (kol. 4); detta tillägg motsvarar
den ökning av statsskulden, som enligt kommentaren lill tab. 2 ej hänförts
till upplåning i marknaden, exklusive upplåningen för reservförråds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Tab. 4. Statens förbrukning av kassamedel Juli 1939—februari 1941.

(Miljoner kronor.)

Vid slutet av:	Behållning å statsverkets checkräkning	Behållning å riksgälds-kontorets checkräkning	Till riksgäldskon-torets förvaltning överlämnade stats-medel i riksbanken plus skattkammar-växlar köpta av riksbanken (exkl. växelkredit 2) (kol. 6 + 8- å tab. 2)	Kassa-ställning minus lån genom eller i riks-banken (kol. 2 + 3-4)	Kassamedels-förbrukning från slutet av aug. 1939
1	2	3	4	5	6
juni 1939......	106	323		429
juli............	46	254	—	300
aug...........	26	253	—	279
sept...........	79	191	—	270	9
okt...........	56	172	—	228	51
nov...........	302	150	—	>342	-63
dec...........	34	154	15	>152	127
jan. 1940 ......	63	66	90	39	240
fehr...........	93	163	99	157	122
mars..........	43	45	82	6	273
april..........	38	lil	323	- 174	453
maj ..........	39	286	375	>- 108	387
juni ..........	98	203	358	- 57	336
juli............	36	83	350	- 231	510
aug...........	-37	66	348	- 319	598
sept...........	27	lil	389	- 251	530
okt...........	48	114	351	- 189	468
nov...........	206	58	274	>- 120	399
dec...........	21	65	274	>-209	488
jan. 1941 ......	31	35	380	- 314	593
fehr...........	125	15	365	- 225	504

nämnden som i likhet med motsvarande utbetalningar helt eliminerats ur
dessa kalkyler. Summan av nämnda lån i riksbanken m. m. samt minskningarna
å statsverkets och riksgäldskontorets checkräkning utgör den sökta
kassamedelsförbrukningen och har för tiden efter augusti 1939 angivits i
kol. 6. * i

1 Det må anmärkas att en justering i tabellen liksom även å diagram 1 verkställts tor
att taga bort missvisande divergenser i samband med förfaranden vid uppbördsstämmorna

i november—december. Endast en mindre del av de i november influtna inkomst- och förmögenhetsskatterna
hinner nämligen tillföras vederbörande inkomsttitlar under månaden. Återstoden
kvarligger vid månadsskiftet såsom diverse medel för att under december tillgodoföras inkomsttitlarna.
I samband med kronouppbörden insättas vidare å checkräkningen landstingsskatt m. fl.
samtidigt uppburna kommunala medel. Till större delen kvarstå dessa såsom diverse medel över
månadsskiftet för att sedermera utbetalas till vederbörande kommuner. Kurvan över kassamedelsförbrukningen
visar genom det kommunala tillskottet en för stark återhämtning, medan
bokföringsunderskottet blir alltför stort genom att influtna kronoutskylder icke i sin helhet medräknas.
Storleksordningen av dessa transaktioner framgå av följande siffror. I november 1940
inflöto vid uppbörden tillhopa 360 milj. kronor, varav endast 112 tillfördes inkomsttitlar under
månaden. I december inflöto endast 21 milj. kronor, men under månaden omfördes 138 milj.
kronor till inkomsttitlar. Återstoden av de influtna medlen, 131 milj. kronor, omfördes till
diversemedelstitlar, därav 14 milj. kronor i november och 117 milj. kronor i december.

Kassaförbrukningskurvan har sålunda justerats så, att de influtna kommunala medlen icke
påverka utslaget (för november och december 1939 har kassabehållningen antagits vara 110 och
20 milj. kronor lägre än vad checkräkningarna utvisa, för maj, november och december 1940
respektive 58, 110 och 21 milj. kronor lägre), och kurvan över det bokfö ringsmässiga underskottet
har givits den sträckning den skulle haft, örn de statliga utskylderna omedelbart tillförts
vederbörande inkomsttitlar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Diagram 1. Förbrukning av kassamedel, bokföringsmässigt underskott å driftoch
kapitalbudgeterna, som icke täckts av upplåning i marknaden, samt
ökning av utelöpande sedelmängd.

(Jfr tab. 3 och 4.)

Förbrukning a\/ kassa mede/

Ökning ar utelöpande

200

Bokföringsmässigt utbetalnings öt/ers kott

Slug. Sept Okt Ato*< Dac. dan. fehr? Mars flpr? Maj Jani Ju/i Äy. Sept Okt Sto*- Dec. Jan. Fehn

7939 1990 1991

En grafisk jämförelse mellan de i tab. 3 och 4 från skilda utgångspunkter
beräknade, av inkomster eller lån icke täckta statliga utbetalningarna till
marknaden har gjorts å diagram 1. Å samma diagram har även inlagts en
kurva å ökningen av den utelöpande sedelmängden exklusive affärsbankernas
sedelinnehav (jfr tab. 6 kol. 2).

Kurvan över de utgifter å drift- och kapitalbudgeterna, som icke täckts av
vare sig inkomster å driftbudgeten eller lån i marknaden, och kurvan över
kassamedelsförbrukningen ha till en början ett tämligen överensstämmande
förlopp.1 I mars 1940 börja kurvorna att avvika från varandra för att under
och efter aprilkrisen starkt divergera och sedan åter närma sig varandra vid
bokslutet i juni 1940. Därefter röra sig båda kurvorna tämligen parallellt
ehuru på olika plan och på ett efter hand något ökat avstånd från varandra.

Den bokföringsmässiga underskottskurvan visar liksom den kassamässiga,
vilken dock ständigt ligger högre, från krigsutbrottet i augusti 1939 fram till
kronouppbörden i november samma år full balans mellan in- och utbetalningar.
Under december och januari förloras balansen och ett utbetalningsöverskott
på 100 å 200 miljoner kronor uppkommer, vilket dock väsentligen
speglar en normal årsfluktuation i den statliga inkomst- och utgiftskurvan.
Genom värnskatteuppbörden i februari och inbetalningarna å det 4 J/2-procentiga
amorteringslånet och å 1940 års premieobligationslån i samma månad
erhålles en viss återhämtning, dock utan att augustinivån uppnås. I mars stiger
den bokföringsmässiga underskottskurvan relativt måttligt och når en topp
i april med ett utbetalningsöverskott på en kvarts miljard, vilket dock genom
kronouppbörden i maj reduceras så, att penningtillskottet sedan krigsutbrottet
då icke uppgår till fullt 60 miljoner kronor. Kurvan över kassamedelsförbrukningen
stiger under mars och april mycket starkare, främst beroende
på de stora militära förskottsutbetalningar under denna tid, som ej avfördes
å anslagen under månaderna, och når i april en topp på 450 milj. kronor, 1

1 Se not å föreg. sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

som åtföljes av en mindre sänkning under maj och juni. Sistnämnda månad,
då de militära förskotten i stor utsträckning redovisas mot anslagen, stiger
däremot den bokföringsmässiga underskottskurvan mycket starkt. Från budgetårsskiftet
till och med augusti stiga båda kurvorna rätt starkt i samband
med de högt uppskruvade beredskapsutgifterna och uppnå i augusti sitt maximum
för perioden, därvid den kassamässiga underskottskurvan utvisar ett
icke täckt penningtillskott sedan krigsutbrottet på omkring 600 milj. kronor,
medan den bokföringsmässiga kurvan stannar vid något över 450 milj. kronor.
Under september, oktober och november äger en betydande återhämtning av
den negativa balansen rum, betingad främst av försvarslåneintäkterna och
kronouppbörden sistnämnda månad. Därefter inträder en betydande, delvis
säsongbetonad stegring under december och januari med återhämtning i februari.
1 denna månad kvarstår dock ännu ett belopp statsutgifter, som icke
motsvarats av löpande intäkter eller lån i marknaden, på över 500 milj. kronor
enligt kurvan över kassamedelsförbrukningen och på närmare 300 milj.
kronor enligt den bokföringsmässiga underskottskurvan.

Den betydande avvikelse, som de här använda båda måtten på de statliga
utbetalningar som icke motsvarats av en indragning av medel från marknaden
inbördes visa under vissa tider, har ansetts påkalla en närmare analys av
sambandet mellan kurvorna. Analysen har begränsats till en undersökning
av den divergens, som uppkommit under innevarande budgetår.

Det gäller därvid att erhålla en överblick över totaliteten av de statliga
betalningstransaktioner, bland vilka de bokföringsmässiga utgifterna å budgeten
och upplåningen ingå såsom delar i helheten och för vilka en avstämning
är möjlig mot de statliga checkräkningarna i riksbanken.

En sådan total översikt över de statliga betalnings- och bokföringstransaktionerna
lämnas i följande, inom riksräkenskapsverket upprättade tablå (se
nästa sida).

Det skulle här föra för långt att i detalj kommentera innebörden av de
olika, i tablån redovisade transaktionerna. Det må räcka med några påpekanden.

Avdelningen »Inkomster och utgifter för statens kapitalfonder» är en utbrytning
ur de s. k. »diverse medlen» i riksbokföringen. I underavdelningen
»Riksgäldskontorets fonder» har å båda sidor frånräknats beloppet av förekommande
kapitalutgifter från årets anslag å budgeten.

Den mycket betydande utgiftsposten under »Statslån» beror främst på
omsättningen av skattkammarväxlar, vilka till betydande del icke stå längre
än 3 månader, samt på växlingar i lånen av vissa statsinstitutioners medel
(genom riksbanken).

Det fel, som synes uppkomma genom att anslagsbelastningen å drift- och
kapitalbudgeterna enligt tablån liiggas tillsammans och avskrivningarna av
nya kapitalinvesteringar sålunda räknas dubbelt, justeras genom att samma
avskrivningsbelopp jämväl ingår bland inkomsterna under »övriga inkomster
och utgifter för riksgäldsfonden».

Enligt tablån uppgå nettoutgifterna å drift- och kapitalbudgeterna till
(938 + 300=) 1,238 milj. kronor, vilket efter avdrag för nyssnämnda avskrivningar,
20 milj. kronor, ger en nettosumma av 1,218 milj. kronor. Då
statsskuldens ökning (statslån) samtidigt uppgår till 1,164 milj. kronor,
skulle man måhända vänta en minskning av behållningarna å statsverkets
och riksgäldskontorets checkräkningar på 54 milj. kronor. I verkligheten lia
dessa behållningar under perioden minskats med 188 milj. kronor och den
totala kassabehållningen med netto 179 milj. kronor. De transaktioner vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Sammandrag av statens inkomster, utgifter och kassaställning
Juli 1940—februari 1941.

(Miljoner kronor.)

	In-	Ut-	Netto-	Netto-
Inkomster och utgifter.	komster	gifter	inkomst	utgift
Riksstaten.
Driftbudgetens inkomsttitlar..................	1,247 347	24 2,509	1,224
Driftbudgetens utgiftstitlar....................	2,162

Säger för driftbudgeten	1,695	2,533	—	938
Kapitalbudgeten..............................	7	308		300
övriga transaktioner.
In- och utbetalningar å vissa kapitalfonders
konton (diverse medel): Riksgäldskontorets fonder ..................	18 71 43 3	9	9
Statskontorets fonder ......................	86 41 11		15
Egnahemsstyrelsens fonder..................	2
Statens allmänna fastighetsfond ............		8
Säger	136	147	—	12
Förskott:
Förlag för ammunitions- och verkstadsnämn-	238	318	_	80
derna ...................................
Övriga förskott ...........................	611	670		59

Säger	849	988	—	139
övriga diverse medel.........................	597	666		69
Avräkningskonton (likvider, levereringar, in-
komst- och utgiftsrester m. m.).............. Statslån ....................................	406 2,737	406 1,573	0 1,164	—
Övriga inkomster och utgifter för riksgälds-
fonden ....................................	328	214	115

Summa	6,729	6,907	—	179
	Behållning den ''L 1940	Behållning den a8/a 1941	Netto- minskning	Netto- ökning
Kassaställning.
Statsverkets checkräkning ....................	98	125	—	27
Riksgäldskontorets checkräkning..............	203	15	188	—
Övriga bankräkningar m. m...................	63	46	17	—
Summa	365	186	179	—

sidan av budgeten, som åstadkommit detta resultat, framgå av tablån, vilken
som synes jämväl mynnar i ett utgiftssaldo på 179 milj. kronor. De större
poster, som förklara denna divergens, skola angivas i det följande.

Bland driftbudgetens nettoutgifter å tablån ingår såsom negativ post ett
belopp av 48 milj. kronor, redovisat såsom inkomst å avsättningsanslaget till
automobilskattemedelsfonden. (Vid den tidigare beräkningen av det bokföringsmässiga
utbetalningsöverskottet har utgiften medräknats brutto.) Beloppet
utgör en omföring från automobilskattemedelsfonden till täckning av
den brist, som uppkommit genom att inkomsterna å specialbudgetstiteln icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

läckt till att bestrida de utgifter, som skolat avräknas mot automobilskattemedlen.
I tablån kommer ifrågavarande fondförbrukning tillsynes under rubriken
»Diverse medel» och utgör huvudparten av nettoutgifterna å 69 milj.
kronor.

En annan av de mera betydande utgiftsposter, som åstadkomma divergenser
mellan bokföringsmässig och kassamässig redovisning, äro kapitalinvesteringar
i fonden för förlag till statsverket till statlig upphandling i utlandet.
De däremot svarande utgifterna lia utan att återspeglas å budgeten tidigare
verkställts av statens reservförrådsnämnd. Medel till inköpen har nämnden i
förskott erhållit från riksgäldskontoret i form av skattkammarväxlar, mot
vilka i riksbanken erhållits de valutor, varmed utlandsinköpen likviderats.
Anslagen avse å kapitalbudgeten endast en reglering av riksgäldskontorets
förskott och föranleda inga utbetalningar. Under perioden ingår bland nettoutgifterna
å kapitalbudgeten en dylik reglering å 116 milj. kronor. Denna
utgifts speciella karaktär av en blott intern omföring kommer å tablån till
synes däri, att samma belopp även ingår såsom inkomst bland »övriga inkomster
och utgifter för riksgäldsfonden», vilket är den väsentliga förklaringen
till att denna post utmynnar i en nettoinkomst på 115 milj. kr. (Det
må erinras, att vid den tidigare beräkningen av det bokföringsmässiga, icke
täckta underskottet helt bortsetts från ifrågavarande utgiftspost.)

De relativt tyngst vägande posterna vid förklaringen av divergensen mellan
det bokföringsmässiga och kassamässiga resultatet enligt tablån äro förskotten,
som för ifrågavarande period enligt tablån tillhopa representera- en nettoutgift
på 139 milj. kronor. Skillnaden mellan ut- och inbetalningar å statens
kapitalfonder betyder, om man bortser från de å kapitalbudgeten redovisade
utgifterna, relativt litet under förevarande period, eller tillhopa 12 milj. kronor.

Med ledning av tablån kan man även finna förklaringen till den i slutet
av februari 1941 konstaterade differensen mellan kurvorna över den statliga
kassamedelsförbrukningen och det bokföringsmässiga utbetalningsöverskottet,
eller (504—-263=) 241 milj. kronor. Först bör fråndragas den skillnad på
66 milj. kronor, som förelåg redan vid budgetårets ingång. Det gäller sålunda
att förklara, varför det bokföringsmässiga utbetalningsöverskottet är 175 milj.
kronor lägre än den beräknade kassamedelsförbrukningen.

Det kan då konstateras att vid beräkningen av nyssnämnda bokförings -

mässiga underskott hänsyn icke tagits till följande poster:

Nettoutgifter för statens kapitalfonder..................... 12 milj. kronor

» » förskott................................. 139 » »

» » diverse medel (efter avdrag för omföringen

av automobilskattemedel: 69 — 48 =).................... 21 » »

Nettoutgifter för riksgäldsfonden (efter avräkning från nettoinkomsten
dels för reservförrådsnämndens förskott, 116
milj. kronor, dels för avskrivningarna, 20 milj. kronor:

115 — 116—20=)..................................... 21 » »

Summa 193 milj. kronor.

Till det bokföringsmässiga betalningsunderskottet skall sålunda läggas 193
milj. kronor, eller 18 milj. kronor mera än den differens, som skulle förklaras.

Av tablån framgår emellertid att utöver den beräknade kassamedclsförbrukningen
— som fastställts med ledning av förändringarna å statsverkets
oell riksgäldskontorets checkräkningar — en nedgång föreligger å »övriga
bankräkningar m. m.» på 17 milj. kronor. Örn hänsyn tages jämväl till denna
kassamedelsförbrukning, är differensen uttömmande förklarad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Undersökningen ger sålunda vid handen att det med utgångspunkt från
anslagsbelastningen å budgeten beräknade utbetalningsöverskottet under
löpande budgetår lämnar ett tämligen bristfälligt mått på det verkliga utbetalningsöverskottet,
som däremot med relativ säkerhet anges av siffrorna
å den beräknade kassamedelsförbrukningen. Divergensen mellan de båda
måtten betingas främst av förskottsbetalningar.

Tab. 5. Förändringar i sparmedelsinsättningarna hos postsparbanken, sparbankerna
samt affärsbankerna Juli 1939—februari 1941.

(Miljoner kronor.)

Månad	Nettoinsättning ( + ), nettouttag (—)	Summa nettoinsätt-ning (4) resp. netto-uttag (—) för månaden	Summa uttagnings-överskott från slutet av aug. 1939
Post- sparbanken	85 större sparbanker	Samtliga sparbanker (kvartals- uppgifter)	Affärs- bankerna: Sparkasse- räkning
>	2	3	4	6	6	7
juli 1939____	+ 9	4 8			4 10	4 27
aug.........	+ 8	- 5		- 43	- 1	4 2
sept......*..	-20	-41			-24	- 85	85
okt.........	- 8	-19			-11	- 38	123
nov.........	- 6	-23		-110	-21	- 50	173
dec.........	-13	-49			-30	- 92	265
jan. 1940 ...	4 2	- 3			4 21	4 20	245
febr.........	4 2	- 8		- 12	—	- 6	251
mars.......	+ 5	- 3			4 3	4 5	246
april.......	-23	-55			-28	-106	352
maj........	- 3	-27		-120	- 5	- 35	387
juni........	+ 6	-16			—	- 10	397
juli.........	414	4 2			414	4 30	367
aug.........	412	—		- 10	4 13	4 25	342
sept.........	4 1	-10			4 1	- 8	350
okt.........	- 1	-19			4 2	- 18	368
nov.........	- 4	-14		— 56	-12	- 30	398
dec.........	- 4	-15			- 7	- 26	424
jan. 1941 ...	4 8	417			4 39	4 64	360
febr........	4 6	4 9			4 8	4 23	337

Tabell 5.

Tabellen anger de månatliga förändringarna av sparmedelsbehållningarna
hos postsparbanken (kol. 2), 85 större sparbanker (kol. 3) samt av behållningarna
å sparkasseräkning hos affärsbankerna (kol. 5). För att belysa
representativiteten av uppgifterna för de 85 sparbanker, för vilka månadssiffror
kunnat erhållas, har jämväl uppförts kvartalsuppgifter rörande samtliga
sparbanker (kol. 4). Uppgifterna örn sparbankerna och postsparbanken
ha erhållits från svenska sparbanksföreningen, respektive postsparbanken,
medan uppgifterna för affärsbankernas del hämtats ur bank- och fondinspektionens
månadsstatistiska »Uppgifter om bankerna». De sammanlagda
uttagningsöverskotten hos postsparbanken och de 85 större sparbankerna
samt å affärsbankernas sparkasseräkningar från slutet av augusti 1939 anges
i kol. 7.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Tab. 6. Förändringar i tillgången på vissa betalningsmedel juli 1939—februari 1941.

(Miljoner kronor.)

Månad	Förändring under måna-den av ute-löpande sedelmängd exkl. affärs-bankernas sedelinnehav	Summa förändring (kol. 2) från slutet av aug. 1939	Förändring under månaden	Summa för-ändring (kol. 6) från slutet av aug. 1939
Checkräk-ning (å vista)	Icke utnytt-jade krediter i räkning	Checkräk-ning och icke utnyttjade krediter i räkning (kol. 4 + 5)
1	2	3	4	5	6	7
juli 1939____	— 30		+ 18	0	+ 18
aug.........	+ 96		+ 79	+ 1	+ 80
sept.........	+ 144	+ 144	+ 78	- 3	+ 75	+ 75
okt.........	- 15	+ 129	- 21	- 3	- 24	+ 51
nov.........	- 17	+ 112	-108	- 4	-112	- 61
dec.........	+ 183	+ 295	- 25	- 2	- 27	- 88
jan. 1940...	- 61	+ 234	+ 14	-19	- 5	- 93
fehr........	- 2	+ 232	- 90	+ 1	- 89	-182
mars.......	- 10	+ 222	+ 38	- 4	+ 34	-148
april.......	+ 186	+ 408	- 32	+ 24	- 8	-156
maj........	- 59	+ 349	- 44	+ 13	- 31	-187
juni........	+ 2	+ 351	+ 1	- 9	— 8	-195
juli.........	- 48	+ 303	+ 30	+ 3	+ 33	-162
aug.........	+ 31	+ 334	+ 13	+ 2	+ 15	-147
sept........	+ 11	+ 345	+ 41	+ 12	+ 53	- 94
okt.........	- 39	+ 306	+ 21	+ 26	+ 47	- 47
nov.........	— 25	+ 281	- 78	- 2	- 80	-127
dec.........	+ 53	+ 334	+ 78	+ 2	+ 80	- 47
jan. 1941 ...	- 39	+ 295	- 19	- 9	- 28	- 75
febr.........	+ 8	+ 303	- 60	-18	- 78	-153

Tabell 6.

Tabellen upptar förändringarna i tillgången på vissa betalningsmedel. De
månatliga förskjutningarna i den utelöpande sedelmängden, exklusive affärsbankernas
sedelinnehav, anges i kol. 2 och ökningen från krigsutbrottet av
samma sedelmängd i kol. 3. Uppgifterna örn de månatliga förändringarna av
tillgodohavandena å checkräkning (å vista) och av de icke utnyttjade krediterna
i räkning, bådadera hos affärsbankerna, lämnas i kol. 4 och kol. 5.
Siffrorna ha beräknats på grundval av bank- och fondinspektionens »Uppgifter
örn bankerna». Icke utnyttjade krediter i räkning avser skillnaden
mellan »allmänheten beviljade krediter i räkning» och »utestående krediter
i räkning (checkräkning, rembours- samt rese- och byggnadskreditivräkning)».
Minskningen av tillgodohavandena å checkräkning och av de icke
utnyttjade krediterna i räkning sedan krigsutbrottet framgår av kol. 7. En
grafisk jämförelse mellan sedelmängdens ökning sedan krigsutbrottet (tab.
6 kol. 3) och de minskade insättarbehållningarna hos postsparbanken och
85 större sparbanker samt å sparkasseräkning hos affärsbankerna (tab. 5
kol. 7) har gjorts å diagram 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Diagram 2. Ökning av utelöpande sedelmängd samt minskning av insättan
behållningen hos 85 större sparbanker, postsparbanken och å sparkasseräkning
hos affärsbankerna.

(Jfr tab. 5 och 6.)

Minskod insäftarbehållning hos
Sparbanker m. fl. —,

Ökning ar utelöpande sedelmängd

1939

Tabell 7.

I tabellen lämnas uppgifter, som erhållits från riksbanken, rörande de
månatliga nettoförsäljningar, respektive nettoinköp av guld och valutor, som
gjorts av riksbanken och affärsbankerna tillhopa (kol. 2). Den sammanlag -

Tab. 7. Valutaförsäljningar och förändringar i vissa bankräkningar och bankkrediter
juli 1939—februari 1941.

(Miljoner kronor.)

Månad	Valuta- försälj- ning (netto)	Summa valuta-försälj-ning från slutet av aug. 1939	Netto-minskning i tillgodoha-vanden å check- och uppsägnings-räkning	Netto-minskning i tillgodoha-vanden å depositions-och kapital-räkning	Netto-ökning i re-verslån och lån mot inrikes växlar	Netto- föränd- ring enligt kol. 4, 5 och 6	Summa nettoför-ändring från slutet av aug. 1939
1	2	3	4	5	6	7	8
juli 1939....	9		- 38	- 83	- 12	-133
aug.........	- 18		- 83	- 22	89	- 16
sept.........	104	104	-100	27	117	44	44
okt.........	126	230	38	34	54	126	170
nov.........	27	257	141	4	62	207	377
dec.........	155	412	31	55	/ 44	130	507
jan. 1940 ...	73	4*5	- 25	- 34	- 32	- 91	416
febr.........	66	551	106	1	55	162	578
mars.......	158	709	- 55	41	2	- 12	566
april.......	23	732	47	64	12	123	689
maj........	- 7	725	61	48	- 36	73	762
juni........	- 40	6*5	3	7	- 69	- 59	703
juli.........	- 39	646	- 43	- 76	- 72	-191	512
aug.........	- 26	620	- 35	- 13	- 72	-120	392
sept........	- 49	571	- 52	26	- 67	- 93	299
okt ........	21	592	- 13	- 6	- 42	- 61	238
nov.........	- 1	591	83	56	- 12	127	365
dec.........	19	610	- 79	- 31	11	- 99	266
jan. 1941 ...	10	620	25	- 81	- 43	- 99	167
febr........	- 4	616	58	0	24	82	249

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

da nettoförsäljningen av guld och valutor sedan krigsutbrottet anges i kol. 3.
Vidare lämnas uppgifter, baserade på bank- och fondinspektionens nyssnämnda
månadsstatistik, rörande förändringar av behållningarna å checkräkning
(å vista) och uppsägningsräkning (kol. 4) och av behållningarna å
depositions- och kapitalräkning (kol. 5), ävensom uppgifter rörande förändringar
av utestående reverslån och lån mot inrikes växlar (kol. 6). Summan
av månatlig minskning å nyssnämnda bankräkningar samt ökning av
lånen har beräknats i kol. 7 och stegringen av ifrågavarande summa sedan
krigsutbrottet i kol. 8.

Utförsäljningen av guld och valutor sedan krigsutbrottet (tab. 7 kol. 3)
har å diagram 3 sammanställts med nedgången av behållningarna å check -m. fl. bankräkningar, till vilken lagts ökningen av reverslån samt lån mot
inrikes växlar (tab. 7 kol. 8).

Diagram 3. Minskning av riksbankens och affärsbankernas guld- och valutabehållning
samt minskad behållning å check- m. fl. bankräkningar Jämte
ökning av reverslån och lån mot inrikes växlar.

(Jfr tab. 7.)

l/a/uta försäljning —

600

Minskad behållning å checkm.
ft. bankräkning an samt •
ökning av vissa bankkrediter

Slug. Sept. Okh Matt. Dec. Jan• Fabr: Mors ti pr. Maj Juni Juli'' Roy- Sept" Okk tior. De c. Jan. Fehn

/939 /9b O 19b!

Tabell 8.

I tabellen anges den procentuella stegringen av kommerskollegii partiprisindex
(generalindex) sedan augusti 1939 (kol. 2).

För att erhålla en uppfattning om de faktorer, som åstadkommit denna
totala indexstegring, har beräknats den andel av stegringen, som faller på
olika kategorier av de i denna index ingående varorna. Dessa ha därvid fördelats
på följande grupper:

1) Importvaror, vartill hänförts samtliga de varor i partiprisindex, vilka
tillika ingå i kommerskollegii importprisindex. Varorna ha inräknats i gruppen
med den vikt de ha i partiprisindex, oavsett örn de till viss del produceras
inom landet.

2) Varor som till en övervägande del tjäna som ersättning för importerade
varor. Till denna grupp lia förts endast ved och motorsprit.

3) Autoritärt prissatta varor, varmed avses sådana varor, som varit före Bihang

till riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 217. 6

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Tab. 8. Stegringen av partiprisindex sedan augusti 1939 och denna stegrings
fördelning å olika varugrupper.

(Partiprisindex i augusti 1939 = 100.)

Månad	Parti- pris- index’ stegring	Av den totala stegringen faller på:
import- varor	ved och motor-sprit	autoritärt prissatta varor	priskon- trollerade varor	export- varor	övriga varor
t	2	3	4	5	6	7	8
sept. 1939 ____	6.8	4.0	0.1	0.3	1.3	0.6	0.5
okt...........	12.2	6.9	0.1	0.6	2.3	1.6	0.9
nov...........	15.5	8.2	0.1	1.1	2.9	2.0	1.4
dec...........	18.4	10.1	0.1	1.2	3.2	1.9	2.3
jan. 1940 ....	22.5	11.6	0.2	1.4	4.3	2.0	3.1
febr...........	24.4	12.4	0.2	1.4	4.6	2.2	3.6
mars ........	26.8	14.0	0.2	1.4	4.9	2.4	3.9
april ........	27.4	13.7	0.2	1.6	5.2	2.7	3.9
maj..........	27.9	12.7	0.3	1.8	5.8	2.8	4.5
juni..........	28.9	12.9	0.3	2.3	6.0	2.7	4.8
juli ..........	31.5	14.7	0.3	2.8	6.1	2.9	4.7
aug...........	33.0	15.4	0.4	3.0	6.8	3.0	4.3
sept...........	33.9	15.6	0.4	3.4	7.2	3.4	4.0
okt...........	38.8	18.1	0.5	4.3	7.9	3.8	4.3
nov...........	42.1	19.0	0.6	5.5	8.3	3.7	4.9
dec...........	43.9	19.2	0.6	6.2	8.6	3.6	5.8
jan. 1941 ____	46.1	19.7	0.6	6.1	9.4	3.9	6.4
febr...........	48.3	21.1	0.6	6.1	9.7	4.0	6.8

mål för prissättning genom beslut av statsmakterna. Gruppen omfattar huvudsakligen
jordbruksprodukter och fodermedel samt vin-, sprit- och tobaksvaror.

4) Priskontrollerade varor, vartill hänförts sådana varuslag, som enligt
uppgift från priskontrollnämnden vid utgången av mars 1941 blivit föremål
för nämndens kontroll på något stadium av omsättningen.

5) Exportvaror, vartill förts de varuslag, som tillika ingå i kommerskollegii
exportprisindex.

6) övriga varor.

Fördelningen av den i kol. 2 angivna procentuella stegringen av partiprisindex
på de olika grupperna återges i kol. 3—8.1

1 Fördelningen av de i partiprisindex ingående varorna på specialindices framgår av
följande sammanställning.

Importvaror:

Fårkött, saltad sill, kött- och fiskkonserver, vete, risgryn, sojabönor, kokosolja, kaffe,
kakaobönor, mandel, vin, cognac, tobak, majs, vetekli, jordnötskakor, kokoskakor, sojamjöl,
linfrökakor, råfosfat, chilesalpeter, kalksalpeter, källsalt, gaskol, ångkol, koks, bensin,
motorbrännoljor, fotogen, smörjolja, tackjärn, koppar, bly, tenn, zink, aluminium, nickel,
järnbalkar, stångjärn, järnplåt, bleckplåt, elektriska ledningar, metallbearbetningsmaskiner,
symaskiner, traktorer, pumpar, elektriska motorer, automobiler, automobilunderreden, skrivmaskiner,
linfrö, anilinfärger, svavelkis, svavel, koksalt, natriumsulfat, kalcinerad soda, utländska
hudar, bottenläder, kautschuk, bildäck, ull, bomull, lin, hampa, jute, konstsilkefiber,
konstsilkegam, ullgarn, bomullsgarn, sytråd, linoleummattor, sidenvävnader, yllevävnader,
maskinfilt, bomullsvävnader, silkesarbeten, ylle- och bomullsarbeten.

Autoritårt prissatta varor:

Mjölk, grädde och smör, grynhavre, råg, korn, rågsikt, vetemjöl, vitbetor, potatismjöl,
socker, sirap, margarin, brännvin, tobaksvaror, hö, foderhavre, melass.

Priskontrollerade varor:

Ost, talg, härdat fett, havregryn, malt, käx, spisbröd, kakaopulver, torkad frukt, bananer,
aprikoser, russin, choklad och konfityrer, jäst, mineralvatten och öl, jordbrukskalk, k'' lk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Åtskilliga av de i partiprisindex ingående varorna fylla samtidigt kriterierna
för tillhörighet till flera grupper, men de lia givetvis endast kunnat hänföras
till en av grupperna, då det gällt att fördela den totala indexstegringen.
I dylika fall har tillämpats den principen, att varje i den förut angivna
gruppindelningen tidigare nämnd grupp ansetts exklusiv i förhållande till
en senare nämnd. Om sålunda exempelvis en vara samtidigt varit priskontrollerad
och ingått bland varorna i importprisindex, har den hänförts till
gruppen importvaror. Detta har medfört, att de tidigare nämnda grupperna,
framför allt den första, kommit att omsluta en hel del varor, som kunna
sägas naturligt höra hemma i de senare grupperna. Detta förhållande har
betydelse särskilt i nuvarande läge, då ett flertal av de i importprisindex ingående
varuslagen till ingen del äro möjliga att importera och behovet av
vissa bland dessa varor i sin helhet tillgodoses genom inhemsk produktion.
Vanskligheterna i den tillämpade metoden framträda särskilt i förhållandet
mellan importvarugruppen och gruppen autoritärt prissatta varor. En supplementär
beräkning har därför gjorts beträffande den andel av stegringen,
som faller på de till importvarugruppen hänförda, autoritärt prissatta varorna.

De ifrågavarande, till båda grupperna hänförliga varorna äro av två huvudslag,
dels kol och koks, dels jordbruksprodukter och fodermedel m. m.
Det har ansetts vara av intresse att hålla isär de båda delgrupperna vid den
supplementära beräkningen. I följande tablå anges den andel av partiprisindex’
stegring som faller på dessa autoritärt prissatta, i tab. 8 till importvarugruppen
hänförda varor. Tillika lämnas i tablån uppgifter om den procentuella
prisstegringen för båda varugrupperna sedan krigsutbrottet.

Det kan anmärkas, att vid den här iakttagna gränsdragningen för grupperna
importvaror och exportvaror, vilken skett i anslutning till det av kommerskollegium
tidigare gjorda varuurvalet för importprisindex respektive
exportprisindex, icke gjorts någon justering i sådana fall, där en vara i dessa
specialindices representerat även andra varor. I den mån motsvarande representation
icke tillämpats vid konstruktionen av partiprisindex utan varuurvalet
varit mera detaljerat där, ha sålunda en del varor, som sakligt sett bort
hänföras till import- eller exportvarugruppen, kommit att hänföras till andra
grupper. Felet torde emellertid icke vara av större betydelse i jämförelse
med de vanskligheter för hela den nuvarande konstruktionen av partipris -

kväve och superfosfat, ej smidbara rör, skrot, varmvalsade rör, byggnadsgjutgods, lantbruksredskap,
spik, kopparplåt, mässing^låt, koppartråd, kokkärl av aluminium, tröskverk
och harvar, velocipeder, murkalk och cement, chamottetegel, taktegel, fajans, fönsterglas,
buteljer, linolja, linoleumfernissa, tvättvål, såpa, tvättpulver, harts, tjära, stearinljus, skodon,
galoscher, bomullsavfall, jutegarn, lin- och hampgarn, linnevävnader, konfektion, skrivpapper,
boktryckspapper, papperssäckar.

Exportvaror:

Svinkött, ägg, sojaolja, kiseljärn, kromjärn, ämnen av göt, valstråd, filar och raspar, .sågblad,
knivar, bult, mutter, skruv och kullager, emaljerade kärl, lödlampor och glödlampor,
järnmalm, köttkvarnar, slåttcrmaskincr och mjölkskumningsmaskiner, kylskåp, dammsugare,
fartyg, räknemaskiner, kalciumkarbid, tändstickor, hudar, ovanläder, slipmassa, sulfitcellulosa,
sulfatcellulosa, asfallpapp, kartong, träfiberplattor, tidningspapper, omslagspapper,
ohyvlade och hyvlade bräder, plywood.

övriga varor:

Kor, ovar, kalvar, får och svin, nötkött, kalvkött, honung, charkuterivaror, mjukt bröd,
potatis, köksväxter, morötter, blomkål, vilkål, humle, grönsakskonscrver, maskingjutgods,
saxar, kokapparater, primuskök, primusspisar, kokkärl av koppar, krom- och wolframmalm,
ångturbiner, cementrör, murtegel, flyktiga oljor, konstsilkevävnader, jutevävnader,
bomullsband, elastiska band, säckar, tryckalster, sågtimmer, pappersved, bilade trävaror,
parkellstav, buteljkork, förtätade gaser, klorgas, natriumhydrat, dynamit, handskar, vadd.

Kungl. Majlis proposition nr 217.

index, som betingas av förskjutningarna i varuförsörjningen under krigshushållningen
i allmänhet och efter avspärrningen i synnerhet.

Månad	Av stegringen för importvaror enl. tab. 8, kol. 3 falla följande andelar på autoritärt prissatta varor:	Procentuell prisstegring för nämnda grupper (augusti 1939 = 100)
Kol och koks	Jordbruks-produkter och foder-medel m. m.	Båda grupperna	Kol och koks	Jordbruks-produkter och foder-medel m. m.	Båda grupperna
sept. 1939...	1.7	0.2	1.9	64.5	6.3	35.9
okt.........	1.8	0.3	2.1	64.8	12.6	39.2
nov........	1.8	0.4	2.2	68.1	15.3	42.2
dec.........	2.7	0.4	3.1	98.1	16.5	58.0
jan. 1940 ...	3.1	0.5	3.5	113.0	18.2	66.4
fehr........	3.6	0.5	4.1	133.0	18.3	76.6
mars ......	4.6	0.5	5.1	170.8	19.5	96-5
april.......	3.4	0.6	4.0	125.8	23.9	75.7
maj .......	1.4	0.6	2.0	51.1	24.9	38.2
juni ........	1.3	0.7	2.0	49.0	26.0	37.7
juli ........	1.8	0.7	2.5	66.0	27.0	46.8
aug.........	2.1	0.8	2.9	76.9	32.2	55.0
sept........	2.1	0.9	3.0	76.9	34.7	56.2
okt.........	2.9	1.0	3.9	105.3	39.3	72.9
nov.........	2.8	1.1	3.9	105.3	41.2	73.8
dec.........	2.8	1.1	3.9	102.0	42.6	72.9
jan. 1941____	2.9	1.1	4.0	108.3	42.8	76.1
febr........	3.0	1.1	4.1	110.0	43.0	77.1

Diagram 4 belyser grafiskt, hur den totala partiprisstegringen fördelar sig
på de olika i kol. 3—8 av tab. 8 angivna varugrupperna.

Diagram 4. Olika varugruppers andel 1 stegringen av partiprisindex.

(Jfr tab. 8.)

övriga varor
Exportvaror

Priskontrollerade varor

Autoritärt prissatta varor
Ved och motorsprit

Importvaror

Aug. Sept. Okt. Nav. Dec. Jan. Fehr. Mars Apr. Maj Jun! Juli Aug. Sept. Okt. Nav. Dac. Jan. Febr.
1933 194-0 194-1

Stegring

«/! |

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Tab. 9. Den procentuella prisstegringen sedan augusti 1939 för olika varugrupper
ingående i partiprisindex.

(Indextalet tor varje grupp i augusti 1939 = 100.)

Månad	Parti- pris- index	Import- varor	Ved och motor-sprit	Autoritärt prissatta varor	Priskon- trollerade varor	Export- varor	övriga varor
1	2	3	4	5	6	7	8
sept. 1939 ....	6.8	13.3	11.1	1.5	6.5	4.6	2.8
okt...........	12.2	22.5	15.5	2.6	11.6	12.5	5.0
nov...........	15.5	26.9	15.5	6.2	15.0	14.9	7.4
dec...........	18.4	33.1	21.1	7.0	16.6	14.7	12.3
jan. 1940 ....	22.5	38.0	29.8	7.7	22.1	15.4	16.5
fehr.........	24.4	40.8	38.8	8.0	23.5	16.5	19.0
mars ........	26.8	46.0	43.7	8.1	25.0	18.5	20.6
april ........	27.4	45.0	43.7	9.2	26.9	20.4	21.1
maj..........	27.9	41.6	47.7	10.3	30.0	21.5	23.9
juni..........	28.9	42.4	47.7	13.1	30.6	20.7	25.3
juli ..........	31.5	48.1	54.6	16.1	31.5	22.2	24.8
aug...........	33.0	50.6	82.6	17.1	35.0	23.1	22.7
sept...........	33.9	51.0	82.6	19.1	36.9	25.9	21.1
okt...........	38.8	59.3	91.4	24.5	40.6	28.8	22.9
nov...........	42.1	62.4	114.2	31.4	42.9	28.2	26.1
dec...........	43.9	62.9	114.2	35.1	44.3	27.6	30.6
jan. 1941......	46.1	64.5	114.2	35.0	48.6	29.7	33.8
febr.........	48.3	69.3	114.2	35.0	50.0	30.4	35.9

Tabell 9.

Tabellen anger den procentuella prisstegringen, räknat från augusti 1939,
för envar av de tidigare angivna grupperna (kol. 3—8). Denna spridning av
de olika gruppernas stegring i förhållande till stegringen av partiprisindex
(generalindex) återges grafiskt å diagram 5.

Diagram 5. Procentuell prisstegring å olika, i partiprisindex Ingående

varugrupper.

(Jfr tab. 9.)

Au g. Sept. Okt. Nov. Dec. Jan. Febr. Mars Apr. Maj. Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dac. Jan. Febr.

Ved o. motorsprit

Importvaror

Priskontrollerade varor
Partiprisindex
Övriga varor

Autoritärt prissatta varor
Exportvaror

1939

191,0

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. nr 217.