Kungl. Maj:ts proposition nr 216 (Proposition 1950:216)

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad Igdelse av 2 § lagen den 3 juni 1938
(nr 27b) om rätt till jakt; given Stockholms slott den
31 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härigenom jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom proposition den 13 januari 1950 (nr 59) har Kungl. Maj:t för
riksdagen framlagt förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde,
vari meddelas bestämmelser om utsträckningen av fastigheternas ägovälden
i havet och de stora insjöarna. I nämnda lagförslag har allt vatten som
skall ingå i fastigheterna betecknats såsom enskilt vatten, medan de vattenområden
som ej skola omfattas av enskild äganderätt benämnts allmänt
vatten. Gränslagsförslaget innebär bl. a. att vid vissa öar och holmar som
äro mindre än 100 meter långa vattnet kommer att bli allmänt ända in till
stranden. Som följd härav skulle, om jaktlagen lämnades oförändrad, ägarens
jakträtt å vattnet kring ön eller holmen bortfalla och jakten där i
viss utsträckning bli fri. Detta har ansetts kunna medföra vissa vådor från
naturskydds- och viltvårdssynpunkt. I förevarande proposition föreslås därför
att ägaren av dylik ö eller holme fortfarande skall äga ensamrätt till
jakt å det intilliggande vattnet. Hans jakträtt skall dock enligt förslaget
begränsas till att omfatta endast vattenområdet inom 100 meter från strandlinjen.

1 llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 216.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt

Härigenom förordnas, att 2 § lagen
erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

Jakträtt tillkomme, där ej annorledes
stadgas i denna lag, en var jordägare
å honom tillhörigt område.

till jakt.

den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall
(Föreslagen lydelse.)

§•

1 mom. Jakträtt tillkomme, där ej
annorledes stadgas i denna lag, en
var jordägare å honom tillhörigt område.

2 mom. Finnes enligt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde allmänt
vatten vid stranden av ö eller
holme som utgör fastighet eller del
därav, have strandens ägare jakträtt
jämväl å det allmänna vattnet intill
etthundra meter från strandlinjen,
bestämd på sätt i nämnda lag sägs.

Skulle med tillämpning av vad sålunda
stadgats flera strandågare erhålla
jakträtt å samma allmänna vattenområde,
skall en var av dem hava
jakträtt å den del av området som
är hans strand närmast.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
den 24 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet fråga om vissa
ändringar i jaktlagen samt anför följande.

Inledning.

Enligt 2 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt, den s. k. jaktlagen, gäller
som huvudregel, att en var jordägare har jakträtt å honom tillhörigt område.
Jakträtt innebär enligt 1 § uteslutanderätt att å det område jakträtten
omfattar jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur och fåglar samt
deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.

Tillämpningen av nyssnämnda stadgande i 2 § är bl. a. beroende av hur
långt fastigheternas ägovälden skola anses sträcka sig i havet och de stora
insjöarna. Några direkta föreskrifter härom finnas för närvarande icke. Enligt
rättstillämpningen — som huvudsakligen grundar sig på vissa bestämmelser
i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske — anses emellertid alla
vattenområden inomskärs i saltsjön i sin helhet tillhöra ägarna av kringliggande
fastland, öar och holmar. Vid öppna havsstranden och utom skären
anses strandägares vattenområde i allmänhet sträcka sig till och med
180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.
Vad angår de stora insjöarna synes icke ha utbildats någon bestämd
praxis i förevarande fråga. Åtminstone beträffande några av dessa sjöar är
det dock allmänt erkänt, att vissa öppna vattenområden icke skola inräknas
i strandfastigheternas ägovälden.

Genom proposition den 13 januari 1950 (nr 59) har Kungl. Maj :t för
riksdagen framlagt förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, vari
upptagits uttryckliga bestämmelser i nyss berörda ämne.

Enligt detta lagförslag — som bygger på ett av lagberedningen upprättat
förslag — skall vattenområde som ingår i fastigheterna benämnas enskilt
vatten och annat vattenområde kallas allmänt vatten. Förslaget innebär, att
allmänt vatten skall finnas, förutom i havet, allenast i Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. I fråga om det enskilda vattnets om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

fattning, där allmänt vatten sålunda skall förekomma, stadgas i förslaget,
att till fastigheterna skall hänföras:

1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme
av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen, där den stranden
följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom
denna djupkurva;

2. allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd
än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst
etthundra meters längd, dock med den inskränkningen att ej på grund härav
skall till fastigheterna hänföras vatten vid ö eller holme, vilken från fastlandet
helt skiljes av vatten med sådan förbindelse;

3. allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten
som enligt 1 eller 2 tillhör fastigheterna; samt

4. vissa särskilt uppräknade vattenområden i Östersjön, Hjälmaren och
Storsjön.

Vid tillämpning av dessa stadganden skola strandlinjer och vattendjup
bestämmas, i havet efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd och i
de stora insjöarna med utgångspunkt från vattenstånd som direkt angivits
i förslaget.

De sålunda föreslagna reglerna kunna i vissa fall medföra att vattenområde
som nu anses tillhöra en fastighet frångår ägaren och i stället blir
allmänt vatten. I den mån så sker skall enligt ett -säd samma proposition
fogat förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. in. ersättning
av statsmedel utgå för värdet av fiskerätt och annan förmån som vederbörande
förlorar. Därvid kan bl. a. gottgörelse för förlust av jakträtt komma
i fråga.

Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde avser i princip att
reglera äganderätten allenast beträffande vattentäckt område. Lagberedningen
har emellertid anfört, att skär och holmar stundom kunde vara så
små att de borde anses följa vattenområdet. Om de vore belägna inom allmänt
vattenområde, konnne de följaktligen ej att ingå i fastighet, och om
de låge inom enskilt vattenområde komme de att tillhöra den fastighet
till vilken vattenområdet skulle hänföras. Någon storleksgräns för dessa
skär och holmar kunde enligt beredningens mening ej angivas i lag, utan
avgörandet syntes få bero på prövning i varje särskilt fall.

I vidare mån än nu sagts beröres äganderätten till öar och holmar överhuvud
icke av den föreslagna lagstiftningen. Om en holme är mindre än 100
meter lång och icke ligger inom gränserna för enskilt vatten utanför annan
landbildning, kommer ägaren emellertid att förlora hela det vattenområde
som nu anses höra till holmen. Gränsen mellan denna och det omgivande
allmänna vattnet skall då, enligt förslaget, anses följa strandlinjen, bestämd
efter visst vattenstånd enligt vad nyss sagts.

Under förarbetena till förslaget ifrågasattes av vissa myndigheter och sammanslutningar,
om icke i dylikt fall holmens ägare borde erhålla jakträtt
å det allmänna vattnet kring holmen. På grund härav anförde lagbered -

Kungl Maj:ts proposition nr 216.

ningen, att beredningen förutsatte att denna fråga konime att regleras genom
särskild lagstiftning, om så funnes påkallat. Ett liknande uttalande
gjordes av chefen för justitiedepartementet i samband med att beredningens
förslag den 18 juni 1949 remitterades till lagrådet.

Med anledning av vad sålunda förekommit blev frågan om jakträtten kring
mindre öar och holmar i allmänt vatten upptagen av 1949 års jaktutredning.1
Denna utredning har den 21 november 1949 överlämnat en promemoria i
ämnet med därvid fogat utkast till lag om ändring i jaktlagen.

Jaktutredningens promemoria.

I jaktutredningens promemoria anföres, att flera skäl talade för att särskilda
bestämmelser borde meddelas angående jakträtten kring sådana öar
och holmar som enligt den föreslagna lagstiftningen om gräns mot allmänt
vattenområde komme att få strand mot allmänt vatten. Från allmän synpunkt
vore det härvid främst jaktvårds- och naturskyddsintressen som gjorde
sig gällande. De bästa häckningsplatserna för ett stort antal sjöfågelarter
vore ofta belägna i utskärgårdarna, där de flesta holmarna icke uppnådde
en längd av 100 meter. Inom dessa områden hade föreningar och enskilda
nedlagt ett omfattande arbete för att bereda sjöfågeln skydd under
häckningstiden. Man torde emellertid enligt utredningens uppfattning icke
kunna räkna med att markägarnas intresse att skona och skydda sjöfågeln
skulle kunna upprätthållas, om jakträtten på de intilliggande vattenområdena
fråntoges dem och de kunde befara att andra komme att bedriva ett
svårkontrollerbart skytte där.

I detta sammanhang erinrar utredningen om bestämmelserna i 13 § jaktlagen.
Enligt nämnda lagrum må å öppna havet samt i skärgård på holmar,
klippor och skär, som ej höra till visst hemman, utan tillstånd av kronan
icke idkas annan jakt än sådan, som den bofasta kustbefolkningen av
ålder bedrivit efter säl eller sjöfågel. Utredningen anför, att det i åtskilliga
fall torde bli denna regel som bleve tillämplig beträffande vattenområdena
vid de småholmar, varom nu är fråga, därest ej särskilda regler meddelades
angående jakträtten där. Enligt utredningens mening saknades emellertid
anledning att utvidga kustbefolkningens nu åsyftade jaktutövningsrätt till
dessa områden. En dylik utvidgning skulle också öka de svårigheter, som
redan för närvarande gjorde sig gällande vid tillämpningen av 13 § jaktlagen.
Bland annat vore att märka, alt med hänsyn till det sätt, varpå strandlinjen
för en holme vid allmänt vatten skulle bestämmas, markägarens
jakträtt vid högvatten komme att omfatta även visst vattentäckt område,

1 Jaktutredningen består av expeditionschefen i jordbruksdepartementet E. H. Kling såsom
utredningsman samt ordföranden i Svenska jägareförbundet, direktören C. L. C. C.-son Grill,
Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren C. A. D. Jonsson, Skedsbygd,
ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren P. J. Näslund, Åsele, ledamoten av
riksdagens andra kammare, metallarbetaren P. A. Sköldin, Sundbyberg, byråchefen i domänstyrelsen
J. T. D. Wennmark och ordföranden i Jägarnas riksförbund, direktören C. Wikström,
Stockholm, såsom sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

medan å andra sidan vid lågvatten jaktutövningsrätt enligt 13 § jaktlagen
kunde komma att föreligga jämväl med avseende å en större eller mindre
strandremsa på holmen.

Vidare borde enligt utredningen beaktas, att om ägaren till en holme av
nu ifrågavarande slag ej finge jakträtt på det angränsande vattnet, detta
ofta torde medföra att han ej alls kunde utnyttja holmen för jakt. Jakträtten
på själva holmen vore nämligen regelmässigt av underordnad betydelse
i jämförelse med rätten att därifrån idka jakt över intilliggande vattenområden.

På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen, att för det fall,
att ö eller holme har strand mot allmänt vatten, den till ön eller holmen
hörande jakträtten skall genom särskilt lagstadgande utsträckas till att omfatta
även viss del av det allmänna vattnet. Enligt vad utredningen anför
kunde visserligen häremot invändas, att det i och för sig icke vore lämpligt
att låta en befogenhet, som i princip åtföljde äganderätten, hänföra sig till
ett område som icke inginge i vederbörande fastighet. Det funnes emellertid
redan exempel på en dylik anordning. Enligt 5 § 1 mom. jaktlagen hade
sålunda den, som ägde marken på båda sidor av en väg, jakträtt på vägen
även om denna ej tillhörde honom.

Utredningen har övervägt, huruvida motsvarande bestämmelser borde
meddelas beträffande sådana öar och holmar av mindre än 100 meters längd,
vilka ligga i enskilt vatten utanför annan landbildning men nära den yttre
gränsen för detta enskilda vatten. Detta har utredningen emellertid icke
funnit påkallat. Härom och om innebörden av utredningens förslag i vissa
liknande fall har utredningen anfört följande.

I detta sammanhang må framhållas, att den föreslagna lagstiftningen om
gräns mot allmänt vattenområde visserligen medför rubbning av bestående
förhållanden på det sättet att äldre äganderätt till vattenområde utanför
den nya gränsen mot allmänt vatten upphäves men att densamma icke avser
att reglera gränsdragningen mellan olika fastigheter inbördes. Härav
torde få anses följa, att en holme av mindre än 100 meters längd, som utgör
fastighet eller del därav och som i sin helhet är belägen innanför den
nya gränsen, även i fortsättningen kan vara försedd med enskilt vatten.
Till holmen kommer då alltjämt att höra jakträtt å detta enskilda vattenområde.
Åt det håll där allmänt vatten vidtager når emellertid i ett dylikt
fall det till holmen hörande enskilda vattnet icke längre ut än som betingas
av förhållandena kring den mark, som är avgörande för sträckningen av den
nya gränsen mot allmänt vatten. Att utsträcka jakträtten till att avse jämväl
någon del av det allmänna vattenområdet utanför det enskilda vattnet
torde icke vara påkallat ur de allmänna synpunkter, som ovan anförts såsom
motivering för en utvidgning av jakträtten. Om holmen antages ligga
i den nya gränsen mot allmänt vatten så att endast någon av dess sidor
vetter mot det enskilda vattenområdet, torde till holmen kunna komma
att höra en del av sistnämnda område. Med holmen skulle då vara förknippad
jakträtt såväl å enskilt vatten som, enligt de här föreslagna reglerna, å
allmänt vatten. Om holmen antages ligga helt inom allmänt vattenområde,
erhåller holmens ägare jakträtt å allmänt vatten vid alla sidor av holmen.
Sträcker sig i sådant fall enskilt vattenområde, för vars gräns mot allmänt
vatten förhållandena kring annan fastighet äro avgörande, nära intill hol -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

men, kommer emellertid den med holmen förbundna jakträtten å allmänt
vatten att i riktning mot det enskilda vattnet omfatta allenast ett obetydligt
område. Att märka är emellerid att även till en dylik holme torde kunna
höra enskilt vatten, ehuru detta är avskilt från holmen genom en större eller
mindre remsa allmänt vatten.

Vad angår frågan, hur långt från stranden jakträtten på det allmänna vattnet
bör sträcka sig, erinrar utredningen, att i förslaget till lag om gräns
mot allmänt vattenområde såsom huvudregel för avgränsningen av enskilt
vatten upptagits en alternativ djup- och avståndskurva. I nu förevarande
fall måste det emellertid enligt utredningens mening anses fullt tillfredsställande
att anknyta enbart till visst avstånd från stranden. Därigenom
tillgodosåges också kravet på enkelhet och lättillämplighet. Sagda avstånd
syntes lämpligen kunna bestämmas i överensstämmelse med avståndsregeln
i gränslagsförslaget, och jakträtten borde således sträcka sig intill 300 meter
från strandlinjen. Såsom skäl för att jakträtt borde medgivas på ett så
stort område har utredningen anfört det allmänna intresset av att icke
alltför mycket begränsa jakträttsinnehavarens möjlighet att nedlägga sårat
villebråd. Dessutom har utredningen framhållit, att därest nämnda avstånd
valdes, något anspråk på ersättning av statsmedel för förlust av jakträtt sannolikt
i regel ej komme att framställas.

Utredningen har ansett, att den nya regeln om jakträtten vid öar och
holmar med strand mot allmänt vatten lämpligen borde få sin plats mellan
5 och 6 §§ i jaktlagen. I överensstämmelse härmed har utredningen föreslagit
att i nämnda lag skall införas en ny paragraf, betecknad 5 a §, av innehåll
att där gränsen mot allmänt vatten enligt vad särskilt är stadgat följer
strandlinjen av ö eller holme, vilken utgör fastighet eller del därav, öns
eller holmens ägare skall ha jakträtt å det allmänna vattnet intill 300 meter
från strandlinjen.

Angående den närmare innebörden av det föreslagna stadgandet har
utredningen anmärkt, att det ansetts böra uttryckligen angivas att här vore
fråga allenast om öar och holmar, som utgjorde eller inginge i fastighet, och
således icke om sådana mindre landbildningar som skulle anses följa vattenområdet.
Utredningen har vidare uttalat, att det utan uttrycklig föreskrift
torde vara tydligt att vid stadgandets tillämpning strandlinjen skulle bestämmas
efter samma grunder som angivits i förslaget till lag om gräns
mot allmänt vattenområde. Härjämte har utredningen anfört, att om två
holmar av nu ifrågavarande slag låge så nära varandra att de jakträttsområden,
som enligt utredningens förslag skulle tillkomma dem, delvis sainmanfölle,
delning borde ske enligt den i liknande sammanhang allmänt tilllämpade
grundsatsen om gränsdragning efter närhet till strand. I dylikt
fall borde således med vardera holmen förbindas jakträtt på den del av det
allmänna vattnet som låge närmast dess strand. Ej heller härom syntes uttrycklig
föreskrift erfordras.

Slutligen bär utredningen också föreslagit att i 13 § jaktlagen skall vidtagas
en jämkning av den innebörden, att vad i lagrummet sägs om bcfo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

genhet för den bofasta kustbefolkningen att utöva viss jakt på öppna havet
samt om förbud för annan att jaga där, icke skall gälla sådant område av
havet som avses i den föreslagna 5 a §. I samband därmed har utredningen
anfört att det tydligen kunde ifrågasättas, om icke området för kustbefolkningens
ifrågavarande jaktutövningsrätt nu borde bestämmas i anslutning
till den nya lagstiftningen om gräns mot allmänt vattenområde. Emellertid
kunde det förväntas att bestämmelserna om sjöfågel akten inom kort skulle
bli föremål för en allmän översyn. I avbidan därpå syntes de nuvarande
reglerna — med nyss angiven jämkning — utan större olägenhet kunna
bibehållas oförändrade.

Jaktutredningens förslag är enhälligt.

Yttranden.

Över jaktutredningens förslag ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av Svea
hovrätt, kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna
i samtliga län utom Kronobergs, Västmanlands och Kopparbergs län,
lagberedningen, fastighetsbildningssakkunniga, Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund. Domänstyrelsen
har bifogat yttranden av samtliga över jägmästare och vid länsstyrelsernas
remissvar ha i allmänhet fogats yttranden från länsjaktvårdsföreningar
och andra liknande sammanslutningar. Dessutom har en skrift med yttrande
över förslaget inkommit från Jägarnas riksförbunds avdelning n/l5.

Yttrandena gå — med endast två undantag — i tillstyrkande riktning.

De som avstyrkt förslaget äro Jägarnas riksförbund och dess avdelning nr
15 i Karlskrona.

I avdelningens yttrande göres gällande, att den icke jordägande kustbefolkningens
möjligheter till sjöfågeljakt komme att väsentligt försämras,
därest förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde genomfördes.
Till utveckling härav anföres, att i så fall åtskilliga fjärdar och sund, som
nu räknades som öppet hav, framdeles komme att hänföras till enskilt vatten.
I anslutning därtill yttrar avdelningen, att enligt jaktutredningens förslag
ytterligare en viss mängd öppet hav skulle undantagas från kustbefolkningens
jaktutövningsrätt enligt 13 § jaktlagen. En sådan inskränkning av
området för nämnda jaktutövningsrätt måste enligt avdelningens mening
anses betänklig. Avdelningen kunde ej heller godtaga de skäl utredningen
anfört för sitt förslag. Behovet av skydd för sjöfågeln mot alltför hård avskjutning
vore en fråga för sig som ej borde sammankopplas med jakträtten.
Skadegörande sjöfågelskytte hade för övrigt huvudsakligen bedrivits av
mindre nogräknade jordägare och icke av dem som jagade med stöd av 13 §
jaktlagen. Ej heller utredningens övriga motiv vore bärande. Ägaren till en
holme av nu ifrågavarande slag hade ju fortfarande kvar sin jakträtt på
själva holmen och kunde skjuta på vilt som flöge över den. I vårt land
tunnes tusentals jägare som hade jakträtt endast på ett obetydligt område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Därest utredningens förslag genomfördes, borde även dessa små jakträttsinnehavare
få rätt att jaga på större, intill deras jaktmarker gränsande områden.

Förbundet har förklarat sig till alla delar biträda vad avdelningen sålunda
anfört.

I övriga yttranden har, som nämnts, jaktutredningens förslag i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Svenska jägareförbundet har anfört, att bestämmelser om utsträckt jakträtt
för ägare av ö eller holme som gränsade till allmänt vatten, vore oundgängligen
nödvändiga för att icke den nya lagstiftningen om gräns mot allmänt
vattenområde skulle medföra förödande verkningar för sjöfågelstammarna.
Samma ståndpunkt har intagits av Svenska naturskyddsföreningen,
som uttalat att ett lössläppande av jakten kring småholmarna i utskärgårdarna
skulle vara till synnerlig skada för fågellivet.

Jag vill vidare nämna att lagberedningen uttryckligen förklarat sig anse
det försvarligt att i nu avsedda fall utsträcka vederbörande jordägares jakträtt
även till vattenområde som ej inginge i hans fastighet. Detta kunde nämligen
enligt beredningens mening icke medföra någon olägenhet från faslighetsbildningssynpunkt.

Även fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristyrelsen ha funnit förslaget
godtagbart från fastighetsbildningssynpunkt. Lantmäteristyrelsen har
dock såsom förutsättning därför uppställt, att förslaget finge tolkas på visst
i yttrandet angivet sätt. Härom har styrelsen anfört följande.

I såväl det fall att holme utgör särskild fastighet som i de fall holme tillhör
annan fastighet eller är samfälld för flera fastigheter kan komma att
begäras förrättning för avstyckning av viss del av holmen. I de båda sista
fallen kan också påkallas avstyckning av hela holmen. Vid avstyckningsförrättning
skall enligt 19 kap. 12 § jorddelningslagen bestämmas, om och i
vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i särskilda
rättigheter och förmåner som tillkomma stamfastigheten. Styrelsen anser
emellertid härvid, att bestämmelserna i den föreslagna 5 a § jaktlagen böra
tolkas direkt efter ordalagen, d. v. s. jakträtten å det angränsande vattnet
åtföljer själva landbildningen och utgör sålunda icke en förmån, varöver
fastighetsägaren äger fritt förfoga. Detta skulle betyda att om hela holmen
avstyckas, så följer med holmen utan vidare jakträtten å det angränsande
allmänna vattenområdet. Om vidare endast viss del av holmens strand avstyckas,
så bör i sådant fall med avstyckad stranddel automatiskt följa den
vidd av jakträttsområdet som ligger närmare denna del än holmens strand
i övrigt. Någon avvikelse från denna regel torde icke böra medgivas. Utrymme
skulle alltså i förevarande fall icke komma att finnas för tillämpning
av den ovannämnda bestämmelsen i 19 kap. 12 § jorddelningslagen. — Nu
angivna förhållande torde vidare bli av betydelse vid expropriation. Sådan
synes, för det fall att undantag från regeln i 5 a § icke anses kunna ifrågakomma,
alltid böra omfatta även det med holmen — eller ifrågavarande del
därav — följande jakträttsområdet.

Holme av förevarande slag kan vidare komma att ingå i laga skifte eller
ägoutbyte. Skifte av sådan holme kan t. ex. vara motiverat, därest holmen
tillhör flera fastigheter samfällt och avsikten är att genom skiftet med tilllämpning
av bestämmelserna i 1 kap. 18 § jorddelningslagen inlösa en eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

flera delägares andel i holmen. — Godtages emellertid styrelsens förut uttalade
uppfattning, att jakträtten å det allmänna vattenområdet är ovillkorligt
knuten vid landbildningen, synes det vara motiverat att vid graderingen
av holmen, å vilken all mark i regel torde komma att anses likvärdig, taga
hänsyn till den marken åtföljande jakträtten.

Från flera håll ha emellertid framställts önskemål om jämkningar
i förslaget på skilda punkter.

Svea hovrätt har sålunda anfört, att regeln om utsträckt jakträtt enligt
hovrättens mening borde gälla även för sådana holmar under 100 meters
längd, vilka låge inom enskilt vatten utanför annan landbildning men
mindre än 300 meter från gränsen mot allmänt vatten. Det vore mindre
tilltalande att ägaren till en holme som vore belägen i gränslinjen mellan
allmänt och enskilt vatten skulle erhålla jakträtt 300 meter utåt från strandlinjen,
medan ägaren till en holme något tiotal meter innanför gränsen helt
avstängdes från jakt på det allmänna vattnet. För den sistnämnde torde
detta ofta komma att te sig som en uppenbar orättvisa.

Samma mening har uttalats av kammarkollegiet, varjämte Svenska jägareförbundet
— utan att framställa något bestämt yrkande -— anfört att det
från jaktvårdssynpunkt vore önskvärt att jakträtten jämväl vid holmar med
sådant läge, varom nu är fråga, sträcktes ut över det allmänna vattnet intill
300 meter från stranden.

Även lagberedningen har anmärkt att förslaget i denna del icke vore fullt
tillfredsställande. Till följd av att stadgandet om utsträckt jakträtt begränsats
till att avse holmar, som hade strand mot allmänt vatten, tillgodosåge
det icke alla de fall då ägare av ö eller holme nu hade jakträtt å intilliggande
vattenområde men enligt den ifrågasatta lagen om gräns mot allmänt
vattenområde skulle helt eller delvis gå miste om denna rätt. För att ernå
en klar och lättillämplig regel borde man dock enligt beredningens mening
kunna godtaga den av jaktutredningen föreslagna utformningen av bestämmelsen.
Därest man emellertid ville tillägga jämväl ägare av ö eller holme
som låge på kort avstånd från allmänt vatten jakträtt å detta, kunde måhända
åt stadgandet i fråga givas ungefärligen det innehållet, att om ägare
av ö eller holme hade jakträtt mot allmänt vatten, han också ägde jakträtt
å det allmänna vattnet intill 300 meter från strandlinjen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att enligt motiven till förslaget
detta ej skulle avse holmar och skär som vore så små att de ansåges följa
vattenområdet. Länsstyrelsen hölle emellertid före att även dylika landbildningar
borde inbegripas under stadgandet om särskild jakträtt, blott de
vore av sådan storlek att skytte från dem kunde förekomma, d. v. s. vid
normalt medelvattenstånd hade plats för en skytt i sittande ställning. Liknande
uttalanden ha gjorts av Norra Kalmar läns jaktvårdsförening.

Svenska jägareförbundet har gjort gällande, att avgränsningen av jakträtten
på det allmänna vattnet borde ske enligt likadana alternativa djupoch
avståndskurvor som de, vilka upptagits i förslaget till lag om gräns mot
allmänt vattenområde. Jakträtt borde sålunda medgivas till och med 300

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

meter från stranden eller, där den stranden följande kurvan för högst tre
meters djup ginge längre ut, fram till denna djupkurva. Som skäl härför
har förbundet angivit, att det vore önskvärt att reglerna om gränserna för
enskilt vatten och för nu ifrågavarande jakträtt överensstämde med varandra.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som tagit del av jägareförbundets
yttrande, har uttalat att visst fog syntes finnas för vad förbundet sålunda
anfört.

Utöver dessa sakliga erinringar mot innehållet i den föreslagna 5 a § ha
även gjorts vissa formella anmärkningar i fråga om denna paragraf. Flera
remissinstanser ha sålunda ifrågasatt, om icke uttrycklig föreskrift borde
meddelas därom, att när flera holmar låge så nära varandra att deras jakti
ättsområden å allmänt vatten skulle komma att delvis sammanfalla, uppdelning
av det gemensamma området skulle ske enligt grundsatsen om
gränsdragning efter närhet till strand. Det kunde nämligen icke anses självfallet
att denna grundsats, som för närvarande gällde allenast för vatten under
enskild äganderätt, borde analogt tillämpas på en jakträtt av det speciella
slag, varom nu vore fråga. Svenska jägareförbundet har tillagt, att
det också syntes böra direkt utsägas att strandlinjen skulle bestämmas på
samma sätt som enligt den föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde.
Domänstyrelsen och Norrbottens läns jaktvårdsförening ha föreslagit
en redaktionell jämkning till förebyggande av tvekan om att den ifrågavarande
jakträtten å allmänt vatten innebure ensamrätt till jakt, och
Älvsborgs läns norra jaktvårdsförening samt överjägmästaren i västra distriktet
ha hemställt, att i paragrafen skulle angivas att den gällde för havet
samt Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Dessutom har
Svea hovrätt ifrågasatt, om det verkligen vore lämpligast att regeln om utsträckt
jakträtt finge sin plats i en särskild paragraf närmast efter 5 §.
Härom har hovrätten anfört, att anledningen till den föreslagna placeringen
sannolikt vore den, att 5 § innehölle vissa bestämmelser om jakträtt å
mark, vartill vederbörande icke hade äganderätt. Det nu ifrågavarande stadgandet
om jakträtt å allmänt vatten hade emellertid en vida större räckvidd
och betydelse än dessa specialbestämmelser. Det borde därför övervägas,
om ej den nya regeln borde infogas som ett andra stycke i 2 §, som ju
innehölle den grundläggande föreskriften om jakträtten såsom en beståndsdel
av jordäganderätten.

Vad angår 13 § har lagberedningen ansett önskvärt, att tillämpningsområdet
för denna paragraf — utan avbidan på en allmän översyn av bestämmelserna
om sjöfågelj akten — angåves i närmare anslutning till den terminologi
som begagnades i den föreslagna lagstiftningen om gräns mot allmänt
vattenområde. Då i den nya 5 a § från nämnda lagstiftning införts
begreppet allmänt vatten, framstode det såsom än mer angeläget att icke
ett annat uttryck begagnades i 13 §. Innebörden av orden »öppna havet»
i 13 § motsvarade enligt beredningens uppfattning den del av havet som utgjprde
allmänt vatten enligt lagstiftningen om gräns mot sådant vatten. De
i samma lagrum förekommande orden »i skärgård» syntes icke ha någon

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

självständig betydelse; i varje fall borde lagrummet gälla också i fråga om
enstaka holme, som icke låge i skärgård. I avvaktan på en mera genomgripande
revision syntes 13 § kunna erhålla ungefärligen den avfattningen att
å annat allmänt vatten, än i 5 a § sades, ävensom på holmar, klippor och
skär, som ej hörde till visst hemman, ej finge utan tillstånd av kronan idkas
annan jakt än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit
efter säl eller sjöfågel. Den utvidgning av lagrummets tillämpningsområde
till de öppna delarna av de stora sjöarna, som därigenom skulle äga
rum, komme enligt beredningens mening icke att innebära någon ändring
i sak.

Svenska jägareförbundet har likaledes föreslagit, att orden »öppna havet»
i 13 § skulle ersättas med »allmänt vatten», men har tillika anfört, att det
enligt förbundets mening icke funnes skäl att alltjämt bibehålla det undantag
från förbudet att jaga utan tillstånd av kronan, som nu vore medgivet
för den bofasta kustbefolkningen. Genom kommunikationernas utveckling
hade kustbornas isolering i stort sett hävts, och även i andra avseenden
hade deras levnadsbetingelser förbättrats. Den särställning, som rättvisligen
fortfarande borde tillkomma t. ex. yrkesfiskare i den yttre skärgården
samt fyr- och lotspersonal kunde tillförsäkras dem även om allmänt tillståndstvång
infördes. Förbundet hemställde därför, att i 13 § måtte föreskrivas
att å allmänt vatten annorstädes än där 5 a § gällde ävensom å
holmar, klippor och skär, som ej hörde till visst hemman, jakt finge bedrivas
endast av den som erhållit tillstånd därtill. Sådant tillstånd borde enligt
förbundets åsikt meddelas av länsstyrelsen enligt grunder som fastställdes
av Kungl. Maj :t.

Samma yrkande har framställts av domänstyrelsen och Södra Kalmar
läns jaktvårdsförening.

Departementschefen.

Redan under förarbetena till den föreslagna lagen om gräns mot allmänt
vattenområde ifrågasattes som jag förut nämnt, att särskilda bestämmelser
skulle meddelas angående jakträtten kring vissa mindre öar och holmar.
Därvid åsyftades framför allt sådana öar och holmar som enligt nämnda
lag komma att få strand mot allmänt vatten. Jaktutredningens förslag, att
ägaren av dylik ö eller holme skall erhålla jakträtt jämväl å det allmänna
vattnet ett stycke ut från stranden, har tillstyrkts i så gott som samtliga
remissyttranden. De erinringar mot förslaget som framställts av Jägarnas
riksförbund och en avdelning av samma förbund synas väsentligen ha sin
grund i en missuppfattning av förslagets innebörd. Såsom framgått av det
förut anförda, åsyftas med förslaget icke någon utvidgning av det nuvarande
området för enskild jakträtt. Fråga är allenast om att för vissa speciella
fall bibehålla vederbörande jordägare vid en jakträtt som han redan innebar
men som enligt gränslagsförslaget skulle gå förlorad. Att en sådan anord -

] 3

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

ning funnits påkallad beror huvudsakligen därav, att gränslagsförslagets bestämmelser
— som i främsta rummet utformats med hänsyn till fiskets
intressen —- befarats komma att medföra vådor från naturskydds- och viltvårdssynpunkt,
därest de undantagslöst bleve gällande även beträffande
jakten. Dessa farhågor kunna enligt min mening icke anses obefogade. Till
en del kunde måhända dylika skadliga verkningar förebyggas genom fridlysningsbestämmelser,
men en sådan lösning torde icke vara ägnad att i samma
grad som jaktutredningens förslag stimulera till positiva jaktvårdsåtgärder.
Såsom utredningen framhållit kunna för övrigt även andra bealctansvärda
skäl anföras för att i nu avsedda fall medgiva vederbörande jordägare
jakträtt också på intilliggande allmänt vatten. Jag tillstyrker därför
att förslaget härom genomföres.

Några remissinstanser ha ansett önskvärt att den föreslagna regeln om
utsträckt jakträtt gjordes tillämplig jämväl å sådana öar och holmar under
100 meters längd, som låge inom enskilt vatten utanför annan landbildning
men nära den yttre gränsen för detta. Såsom framgår av lantmäteristyrelsens
yttrande i ärendet skulle emellertid i så fall vissa svårigheter kunna uppkomma
i samband med jorddelningsförrättningar, t. ex. om en dylik ö eller
holme avstyckades utan att erhålla något vattenområde. Det bör också beaktas
att behovet av utsträckt jakträtt icke är lika framträdande i nu åsyftade
fall som då fråga är om ö eller holme med strand mot allmänt vatten. Bl. a.
behöver man här i regel icke räkna med att någon del av själva holmen vid
lågvatten skall komma att falla utanför gränsen för den enskilda jakträtten.
På grund av vad sålunda anförts ansluter jag mig i denna del till utredningens
ståndpunkt.

Med anledning av vad som i remissyttrandena anförts därom, att under
stadgandet om särskild jakträtt borde inbegripas också klippor och skär,
som vore så små att de ansåges följa vattenområdet, vill jag framhålla, att
frågan, huruvida en landbildning i allmänt vatten, som förut tillhört fastighet,
skall anses ingå i vattenområdet eller fortfarande vara föremål för enskild
äganderätt, icke torde böra avgöras enbart med hänsyn till landbildningens
storlek. Enligt vad lagberedningen uttalat i motiven till gränslagsförslaget
bör tillika beaktas landbildningens värde samt i vad mån den praktiskt
utnyttjats. Därvid kan det uppenbarligen bl. a. få betydelse, huruvida
den hittillsvarande ägaren brukat utöva jakt därifrån. Om så varit fallet
torde, åtminstone i allmänhet, enskild äganderätt alltjämt få anses föreligga,
och stadgandet om utsträckt jakträtt blir då omedelbart tillämpligt å landbildningen.
Har denna däremot hittills ej utnyttjats ens för jaktändamål,
synes det vara fullt motiverat att den även i jakträttsavseende behandlas
på samma sätt som vattenområdet. I sådant fall torde följaktligen anledning
saknas att medgiva enskild jakträtt vare sig på själva holmen eller skäret
eller på vattnet därintill.

Vad angår frågan, hur långt ut jakträtten å allmänt vatten bör sträcka
sig vid ö eller holme med strand mot sådant vatten, har utredningen föreslagit
att avståndet skall bestämmas till JOD meter. Enligt min mening föreligga

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

emellertid ej tillräckliga skäl att giva ifrågavarande jakträtt en så vid omfattning.
Från jaktvårds- och naturskyddssynpunkt är det framför allt av
vikt att jakt av utomstående ej tillätes intill eller på obetydligt avstånd från
stranden. Av praktiska hänsyn synes dock bredden av det strandägaren förbehållna
området ej lämpligen böra understiga vad som ungefär kan anses
motsvara skottvidden för ett vanligt hagelgevär. På grund av vad sålunda anförts
förordar jag, att jakträtt medgives intill 100 meter från strandlinjen.
Några bärande skäl torde icke kunna anföras för att, på sätt Svenska jägareförbundet
påyrkat, låta gränsdragningen ske enligt alternativa avståndsoch
djupkurvor. De synpunkter som föranlett, att denna metod kommit
till användning i förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde, äro
främst av fiskerättslig natur och äga ej tillämpning i förevarande sammanhang.

Utredningen har föreslagit att regeln om särskild jakträtt skulle upptagas
i en ny paragraf närmast efter 5 §. För min del anser jag emellertid,
i likhet med Svea hovrätt, lämpligare att den infogas i 2 §. Även de övriga
önskemål av formell natur som i remissyttrandena framställts rörande bestämmelsen
i fråga torde i huvudsak böra beaktas. Det lär dock knappast
vara erforderligt att i vidare mån än genom en hänvisning till lagen om gräns
mot allmänt vattenområde utmärka, att stadgandet äger tillämpning endast
å öar och holmar i havet och vissa av de stora insjöarna. Ej heller synes det
behöva uttryckligen angivas att den jakträtt å allmänt vatten, som medgives
genom stadgandet, innebär en ensamrätt till jakt. Detta framgår redan
av 1 §.

Enligt 26 § 1 mom. jaktlagen är den som vill utöva jakt på annan mark än
den han äger i allmänhet pliktig att erlägga jaktvårdsavgift. Denna regel bör
uppenbarligen icke gälla den, som i egenskap av ägare till ö eller holme
utnyttjar därmed förbunden jakträtt på angränsande allmänt vatten. Något
särskilt stadgande härom torde emellertid icke erfordras, ty det lär få anses
följa av sakens natur. Det torde icke ha förekommit att jaktvårdsavgift avkrävts
någon som med stöd av 5 § jagat å väg, ehuru vägmärken ej tillhört
honom.

Utredningen har ansett, att i samband med införandet av det nya stadgandet
om jakträtten å vissa vattenområden borde göras ett tillägg till 13 §
för att utmärka, att där meddelade bestämmelser icke skulle äga tillämpning
beträffande dessa områden. Lagberedningen har i sitt utlåtande hemställt
om ytterligare en jämkning i paragrafen, och i andra remissyttranden har
påyrkats att bestämmelsen om viss jaktutövningsrätt för kustbefolkningen
skulle upphävas. Beträffande sistnämnda fråga föreligger tillika en särskild
framställning från Svenska jägareförbundet i anslutning till en genom
förbundets viltundersökning verkställd utredning rörande sjöfågeljakten.
Denna framställning är för närvarande föremål för remissbehandling. Det
bör därför uppenbarligen icke ifrågakomma att redan nu upplaga spörsmålet
om beståndet av nämnda jaktutövningsrätt. Vid sådant förhållande tala
enligt min mening övervägande skäl för att 13 § jaktlagen tills vidare lämnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

helt orubbad. Någon olägenhet härav torde i praktiken ej behöva uppkomma.
För närvarande anses det utan särskild föreskrift självfallet att lagrummet
i fråga icke äger tillämpning å de vattenområden vid havsstranden som höra
till strandfastigheterna. Det synes antagligt att samma tolkning kan påräknas
med avseende å de delar av det allmänna vattnet i havet, där jakträtt
skall tillkomma vederbörande strandägare.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3
juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt. Den föreslagna lagen bör tydligen träda
i kraft samtidigt med lagen om gräns mot allmänt vattenområde. I enlighet
därmed har dagen för ikraftträdandet angivits till den 1 januari 1951.

Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över nämnda
lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj :t Konungen bifall.

Ur protokollet:
Ingvar J:son Rörs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall
erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

Jakträtt tillkomme, där ej annorledes
stadgas i denna lag, en var jordägare
å honom tillhörigt område.

(Föreslagen lydelse.)

§•

1 mom. Jakträtt tillkomme, där ej
annorledes stadgas i denna lag, en
var jordägare å honom tillhörigt område.

2 mom. Finnes enligt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde allmänt
vatten vid stranden av ö eller
holme som utgör fastighet eller del
därav, have öns eller holmens ägare
jakträtt jämväl å det allmänna vattnet
intill etthundra meter från strandlinjen,
bestämd på sätt i nämnda lag
sägs.

Skulle med tillämpning av vad sålunda
stadgats flera jordägare erhålla
jakträtt å samma allmänna vattenområde,
skall en var av dem hava
jakträtt å den del av området som är
hans strand närmast.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 mars
1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 6 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll över
jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24
februari 1950, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938
(nr 27b) om rätt till jakt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning,
hovrättsrådet S. Strömberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Regeringsrådet Quensel:

Förevarande förslag synes ha tillkommit huvudsakligen för att beträffande
jakträtten neutralisera vissa verkningar av den i propositionen nr 59
till årets riksdag föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde. Vid
utarbetandet av förslaget till sistnämnda lag torde man ägnat föga uppmärksamhet
åt jakträtten, i det man ansåg frågan därom kunna regleras
genom speciella bestämmelser i jaktlagstiftningen. Ehuru i remitterade förslaget
jakträtten icke i allo bibehållits vid sin nuvarande utsträckning, synes
dock icke anförts någon grund för att oberoende av gränslagförslaget inskränka
jakträtten eller upphäva det bestående sambandet mellan äganderätt
och jakträtt. Den föreslagna ändringen i jaktlagen torde alltså böra uppfattas
som en följ dförfattning till gränslagförslaget. Sakligt sett är fråga
närmast om att ändra berörda proposition, enligt vilken såväl äganderätten
som dess särskilda beståndsdelar, däribland jakträtten, beträffande nu ifrågavarande
vattenområden skulle utsläckas omedelbart genom gränslagförslagets
upphöjande till lag.

Remitterade förslaget är enligt motiven tillkommet huvudsakligen ur naturskyddssynpunkt.
Man synes ha uppfattat saken så att, om enskild jakträtt
ej förelåge till ifrågavarande vattenområden, den jämlikt 13 § jaktlagen
bestående friheten för den bofasta kustbefolkningen att bedriva jakt
efter säl eller sjöfågel automatiskt skulle utvidgas till att avse nyssnämnda
områden. Detta har man velat förekomma. Att förbudet ej avser ändring

2 Biluing till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

i 13 § synes främst bero på att berörda frihet möjligen bör helt avskaffas
och att spörsmålet härom anses icke kunna lösas i förevarande sammanhang.
Jämväl har åberopats att enskild jakträtt kan stimulera till positiva
jakt vårdsåtgärder. Måhända åsyftas också att kontrollen över jaktförbuds
efterlevnad skärpes, om enskild jakträttshavare finnes.

Den föreslagna metoden att tillgodose naturskyddsintresset är således helt
och hållet indirekt och beroende av hur enskilda jakträttshavare gitta tillvarataga
intresset. Det synes egendomligt, om icke ändamålet skulle bättre
och säkrare vinnas genom direkta medel, som stå statsmakterna till buds.
Riktigheten av den tolkning av 13 § jaktlagen, som tycks ligga till grund
för förslaget, torde ock kunna ifrågasättas, och en bestämmelse till förtydligande
eller ändring av berörda stadgande i samma paragraf lär er icke
behöva föregripa en blivande revision i sådan grad att man därför bör föredraga
att stadga enskild jakträtt. Djdik rätt bör ju icke i väsentlig mån
grundas på ett tillfälligt behov, som kan väntas upphöra, när den tilltänkta
revisionen av lagstiftningen kommer till stånd.

Fasthålles emellertid att här är fråga icke om införande av enskild jakträtt
utan om en ändring i gränslagförslaget för att undgå onödiga ingrepp
i bestående rättigheter och olägenheter av rättsförändringar, ter sig saken
annorlunda. Spörsmålet blir då i första hand, huruvida tillräckliga skäl föreligga
att upphäva den gällande jakträtten eller ändra dess lokala omfattning.
Man synes icke ansett att sådan åtgärd tarvas ur naturskyddssynpunkt
och ej heller i övrigt framgår annan anledning härtill än vad som kan hänföras
till intresset att erhålla tydliga gränser för rättigheten samt att, om
förslaget till gränslag genomföres i avseende å äganderätten, bringa jakträttens
utsträckning i överensstämmelse härmed. Tydliga gränser kunna
dock åstadkommas utan väsentlig intaga i jakträtten till ifrågavarande
vattenområden, och intresset av enhetlig gräns för denna och äganderätten
— vilket intresse betydligt reduceras, om i enlighet med den föreslagna nya
fiskelagstiftningen avvikelser mellan fiskerätts- och äganderättsgräns skulle
uppstå — synes icke kunna motivera så stort ingrepp i jakträtten, som här
skulle erfordras för ändamålet. Sammanfalla gränserna för de olika rättigheterna
icke helt och hållet, lärer det för intresset av enhetlighet vara likgiltigt,
om avvikelserna äro större eller mindre.

Det kan måhända ifrågasättas, huruvida den gräns för jakträtten, som
jaktutredningen föreslagit, onödigt mycket avviker från gällande rätt. Med
genomförande av remitterade förslaget skulle säkerligen i än högre grad bestående
rättsförhållanden rubbas. Något skäl för den inskränkning i jakträtten,
som detta förslag innehåller, har ej åberopats, låt vara att enligt
motiven inskränkningen icke skulle vara skadlig ur jaktvårds- och naturskyddssynpunkt.
Till sistnämnda fråga återkommes nedan.

Justitierådet Beckman:

Enligt det genom proposition nr 59 till innevarande års riksdag framlagda
förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde skulle nu bestå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

ende enskild äganderätt till vissa sådana områden upphöra. Enligt den föreslagna
nya fiskelagstiftningen skulle emellertid det oaktat gränsen för enskild
rätt till fiske icke sammanfalla med äganderättsgränsen, och nu förevarande
förslag avser att vidmakthålla rätt till jakt å allmänt vatten. Då
befogenheterna att jaga och fiska äro äganderättens viktigaste beståndsdelar
i de områden det här gäller, nämligen utskärgårdarna och öppna delar
av de stora sjöarna, hade det måhända kunnat ifrågasättas såsom naturligare
att principiellt låta hittillsvarande äganderätt bestå men göra de modifikationer
däri som påkallas av omständigheterna. Eftersom det genom
propositionen framlagda förslaget redan granskats av lagrådet, anser jag
mig emellertid — ehuru jag icke deltagit i berörda lagrådsgranskning —
böra utgå ifrån att förslaget genomföres. Härmed är emellertid icke sagt,
att nu förevarande förslag skulle avse en jakträtt som redan avskaffats och
som bör återupplivas endast i den mån tillräckliga skäl därtill kunna anföras.
Fastän frågorna om äganderättens särskilda beståndsdelar fördelats
på olika förslag, måste det fasthållas, att fråga här är om bestående enskild
jakträtt som bör modifieras endast i den mån det är påkallat av omständigheterna.
Denna synpunkt bör vara den ledande vid bedömningen av förslagets
detaljer.

Justitierådet Geijer, regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Beträffande frågan, hur långt från stranden jakträtt på det allmänna
vattnet bör medgivas, stannade 1949 års jaktutredning — efter övervägande
av möjligheten att i likhet med förslaget till lag om gräns mot allmänt
vattenområde upptaga en alternativ djup- och avståndskurva — vid att
föreslå blott ett fixt avstånd av 300 meter från stranden. Remissinstanserna,
som på två undantag när i tillstyrkande riktning yttrat sig över jaktutredningens
promemoria, ha icke haft någon anledning att andraga de invändningar
som tilläventyrs kunna göras mot ett förslag vilket, såsom det
nu framlagda, upptager avståndet till allenast 100 meter. Detta förhållande
måste, då skillnaden icke utan vidare kan betecknas som oväsentlig, i och
för sig anses som en svaghet i ärendets utredning, helst som något säkert
bedömande av frågan knappast torde vara möjligt utan tillgång till vissa
på praktisk erfarenhet grundade fackinsikter. Jaktutredningens förslag att
medgiva jakträtt intill 300 meter från stranden var enhälligt, och remissyttrandena
över samma förslag torde kunna sägas utmärka, att förslaget i
förevarande avseende på sakkunnigt håll ansetts på det hela taget väl avvägt.
Mot denna bakgrund ter sig vad departementschefen sedermera anfört
till stöd för en annan mening näppeligen övertygande.

Väl är det sant, att jakt av utomstående, utanför det jaktområde som
tillkommer ön eller holmen, blir menlig för detta jaktområde ur jaktvårdsoch
naturskyddssynpunkt framför allt om den bedrives mycket nära stranden,
men därmed har i själva verket icke den frågan besvarats, huru stort
avståndet måste vara för att över huvud kunna förebygga skadliga verkningar
av betydelse. Hagel från ett hagelgevär kunna otvivelaktigt fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

tränga vida längre än 100 meter, likaså bullret. Det synes redan på grund
härav kunna betvivlas, att jaktvårds- och naturskyddsintresset blir i tillfredsställande
grad tillgodosett, om avståndet bestämmes till mindre än av
jaktutredningen föreslagna 300 meter.

Även andra synpunkter kunna anföras till förmån för sistnämnda förslag.
Jaktutredningen har pekat på intresset av att icke alltför mycket begränsa
jakträttsinnehavarens möjlighet att nedlägga sårat villebråd. Vid sjöfågelsjakt,
varom här företrädesvis är fråga, lärer det lätt inträffa, att fåglar
genom skottlossning från stranden skadskjutas och att de då under upprepade
långa dykningar avlägsna sig därifrån. Enda möjligheten att i sådant
fall förkorta villebrådets lidande torde ofta vara att båtledes följa efter och
nedlägga detsamma. Även om hänsyn tages till jaktlagens stadgande om
rätt att inom 100 meter från jaktområdets gräns tillvarataga sårat villebråd,
synes det antagligt, att remitterade förslagets begränsning av själva
jaktområdet till 100 meter från stranden ur nu anförda synpunkt skall visa
sig alltför snäv. Det torde dock få anses angeläget att, om för ön eller
holmen jakträtt å vattenområdet över huvud medgives, detta sker på sådant
sätt att iakttagande av jägarmässiga och humanitära regler icke omöjliggöres.

Ett annat exempel kan också vara ägnat att väcka tvivelsmål om lämpligheten
av nämnda begränsning. Särskilt i vissa av de stora insjöarna torde
det ej vara alltför ovanligt, att mindre, fritt belägna holmar äro omgivna
av jämförelsevis stora vattenområden som äro beväxta med vass och väl
lämpade för sjöfågelsjakt. Om jakträttsinnehavaren på en sådan plats bleve
nödgad att hålla sig inom en gränslinje som på ett avstånd av 100 meter
från stranden skure tvärs igenom vassbältet, skulle väl detta te sig som en
ganska opraktisk och onödig föreskrift. För sådana och andra därmed jämförliga
fall vill det synas som om jaktutredningens förslag måste tillmätas
ett givet företräde, även om icke heller sistnämnda förslag alltid skulle på
samma sätt som om jakträtten begränsas med hänsyn till vattendjupet göra
rättvisa åt naturförhållandena.

Med hänsyn till vad nu anförts och då någon verklig olägenhet, som
skulle vara förbunden med gränsens dragande på det större avståndet från
stranden, icke påvisats, synes icke — i allt fall ej med stöd av den i ärendet
hittills förebragta utredningen — kunna tillstyrkas, att gränsen för jakträttens
utövning bestämmes såsom skett i det till lagrådet remitterade förslaget.

Justitierådet Lech:

Principiellt synes jakträtt å allmänt vattenområde ej böra tilläggas fastighet
i vidare omfattning än sådant finnes påkallat av hänsyn till allmänna
intressen eller eljest av särskilda skäl. Visserligen finner jag det tveksamt,
huruvida de jaktvårds- och naturskyddsintressen, vilka anges ha utgjort
huvudsakliga anledningen till förslaget, skola bliva tillräckligt tillgodosedda,
därest jakträtt ej medgives längre från stranden än 100 meter. I saknad
av närmare utredning på denna punkt anser jag mig dock ej kunna ge

Kunffl. Maj:ts proposition nr 216.

något avgjort företräde åt det av jaktutredningen föreslagna avståndet av
300 meter. Att jaktutredningen förordat denna sträcka synes främst haft
sin grund i att avståndet lämpligen ansetts böra överensstämma med gränslagförslagets
avståndsregel. Tydligen skulle medgivande av jakträtt inom
en räjong av 300 meter i vissa fall innebära att till små öar och holmar
lades en långt vidsträcktare jakträtt än som enligt gällande rätt tillhör
dem, något som icke i och för sig kan anses önskvärt. Med hänsyn till det
anförda finner jag mig ej böra framställa någon bestämd erinran mot att
avståndet bestämmes till 100 meter.

Jag instämmer emellertid i lagrådets övriga ledamöters anmärkning mot
att remissinstanserna ej fått tillfälle att yttra sig över den avvikelse som
det nu framlagda förslaget i förevarande del företer i förhållande till jaktutredningens
förslag.

Lagrådet:

Såsom i vissa remissyttranden berörts, synes oegentligt att, om till ö eller
holme som gränsar omedelbart intill det allmänna vattnet skall höra jakträtt
därstädes intill visst avstånd från stranden, någon jakträtt å allmänt vatten
icke skulle höra till ö eller holme som därifrån skiljes av en remsa enskilt
vatten, hur smal denna än är. Vad som anförts till stöd för en dylik regel
synes näppeligen avgörande. Skulle i något fall inträffa att fastighetsindelningen
vore sådan att ön och det därinvid liggande enskilda vattnet tillhörde
olika fastigheter, torde eventuell olägenhet därav kunna avhjälpas
genom köp eller jakträttsupplåtelse. Uteslutet är ej heller att ön ligger så
nära gränsen mot det allmänna vattnet att vid lågvatten en del av vad som
då utgör ön är att räkna som allmänt vattenområde.

En svårighet vid medtagandet av öar och holmar inom enskilt vattenområde
kan emellertid måhända tyckas ligga däri, att mycket obetydliga
skär här ej kunna — såsom då de äro belägna i allmänt vatten — undantagas
med den motivering, att de följa vattenområdet. Fasthålles att andra
landbildningar ej kunna komma i fråga än sådana, som ha en verklig
strandlinje, torde dock erhållas en tillfredsställande begränsning av regelns
tillämpningsområde.

I förslaget har jakträtten knutits till äganderätten till ö eller holme. I
själva verket avses emellertid tydligen att jakträtten skall följa med äganderätten
till den strand, som gränsar intill det allmänna vattnet, och således
icke tillkomma även den som äger blott sådan del av ön, som icke
gränsar intill detta vatten. Jämväl så små öar, som här äro i fråga, kunna
tänkas vara uppdelade mellan olika ägare t. ex. så, alt den ene äger ett
stycke som gränsar mot enskilt vatten, den andre ett stycke som gränsar
mot allmänt sådant. Att ange att fråga är om ö eller holme är kanske ej
nödvändigt men kan vara lämpligt, särskilt som redan däri ligger en sådan
begränsning att stenar och mycket små skär uteslutas, överflödigt synes
vara att utmärka att stranden skall utgöra »fastighet eller del därav»,
ett uttryck som för övrigt icke lärer fullt motsvara vad som avses. Mening -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

en med uttrycket är väl blott att området skall vara föremål för äganderätt,
men stadgandets begränsning till att avse dylika fall följer utan vidare
av att jakträtten förklaras tillkomma områdets ägare.

På grund av vad sålunda anförts torde orden »vid stranden av ö eller
holme som utgör fastighet eller del därav, have öns eller holmens ägare»
böra ändras så att stycket kommer att innehålla att, där enligt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde allmänt vatten finnes vid strand av ö eller
holme eller inom visst angivet avstånd från dess strand, strandens ägare
skall hava jakträtt jämväl å det allmänna vattnet intill samma avstånd från
strandlinjen, bestämd på sätt i nämnda lag sägs. Ordet »jordägare» i 2
mom. andra stycket synes då böra ändras till »strandägare».

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216-

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms stott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,

Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 22
mars 1950 avgivna utlåtande över det den 24 februari 1950 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni
1938 (nr 27i) om rätt till jakt.

Föredraganden anför följande.

Såsom jag anfört vid remissen till lagrådet har det huvudsakliga syftet
med förslaget varit att förebygga de olägenheter från naturskydds- och jaktvårdssynpunkt
som kunde befaras uppkomma, därest till följd av den föreslagna
lagen om gräns mot allmänt vattenområde jakten å vissa vattenområden,
vilka hittills ansetts tillhöra strandägaren, ej längre bleve förbehållen
honom. En av lagrådets ledamöter har uttalat, att nämnda syfte
syntes kunna säkrare och bättre vinnas genom en ändring i 13 § jaktlagen,
så att vattenområdena i fråga icke komme att omfattas vare sig av enskild
jakträtt eller av den jaktutövningsrätt för kustbefolkningen som omförmäles
i sistnämnda lagrum. Med en sådan reglering — som i praktiken skulle
innebära så gott som totalt förbud mot jakt i utskär gårdarna — skulle
det emellertid sannolikt icke bli möjligt att hos ägarna av dessa skärgårdar
upprätthålla något intresse för att vidtaga positiva viltvårdsåtgärder, t. ex.
genom att hålla trutar, kråkor och andra skadedjur borta från skären.
Bl. a. på grund härav synes mig den lösning som innefattas i det remitterade
förslaget vara att föredraga.

Nämnde ledamot har vidare ansett, att om utvägen att bibehålla enskild
jakträtt anlitades, denna jakträtt borde sträcka sig 300 i stället för endast
100 meter ut från stranden. Samma mening har uttalats av ytterligare två
bland lagrådets ledamöter. Vad som anförts till stöd för yrkandet härom
har emellertid icke givit mig anledning att frångå den ståndpunkt jag förut
intagit i denna fråga. Enligt min åsikt bör det av såväl principiella som
praktiska hänsyn icke tillåtas att privata rättigheter förekomma på allmänt
vatten i vidare mån än som betingas av allmänna intressen eller andra
särskilda skäl. 1 enlighet härmed bör området för nu ifrågavarande jakträtt
icke göras större än som påkallas för att tillgodose naturskydds- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

jaktvårdssynpunkterna. Hur gränsen skall dragas för att vinna detta mål
kan uppenbarligen vara föremål för olika meningar. För min del hyser jag
emellertid den uppfattningen att ett område av 100 meters bredd bör vara
tillräckligt såväl för att hindra att häckfågeln alltför mycket oroas genom
skottlossning från båtar som ock för att jakträttsinnehavaren skall äga
tillfredsställande möjligheter att utöva sjöfågelsjakt. Vad angår frågan om
befogenheten att förfölja och döda skadskjutna fåglar vill jag erinra, att
man förutom den av lagrådet omnämnda bestämmelsen i 16 § jaktlagen
om rätt att tillvarataga och behålla villebråd, som fallit inom 100 meter från
jaktområdet, tillika har att beakta föreskrifterna i 1 § jaktstadgan. Av dessa
framgår, att den som skadskjutit ett djur har både rätt och plikt att följa
och döda det även längre bort från jaktområdets gräns än nyss sagts, låt
vara att han då icke äger tillägna sig villebrådet utan att detta i stället skall
tillfalla innehavaren av jakträtten å det område där det dödades.

Ej heller har jag ansett mig böra biträda lagrådets hemställan att jakträtt
å allmänt vatten skall tilläggas även vissa öar och holmar som ligga
inom enskilt vatten utanför annan landbildning. Lagrådet har icke bestritt,
att en sådan regel stundom skulle kunna medföra praktiska olägenheter,
men har ansett dessa olägenheter vara av underordnad betydelse. För min
del är jag alltjämt av motsatt uppfattning. I fråga om öar och holmar inom
enskilt vatten bleve det också, såsom lagrådet anfört, ofrånkomligt att medtaga
även de minsta landbildningarna med undantag endast för dem som
äro så små, att de icke kunna sägas ha någon strandlinje. Detta skulle tydligen
strida mot grundsatsen att enskild jakträtt å allmänt vatten icke bör
medgivas i vidare mån än som är behövligt för att tillvarataga naturskyddsoch
jaktvårdsintressena. Slutligen vill jag framhålla, att även om det icke
är uteslutet att en holme inom enskilt vatten kan ligga så nära gränsen mot
allmänt vatten att vid lågvatten en remsa mark faller utanför nämnda gräns,
detta likväl ej torde komma att inträffa annat än i sällsynta undantagsfall.

Vad slutligen angår de formella erinringar lagrådet framställt, vill jag
icke bestrida att det i och för sig kunde vara överflödigt att särskilt nämna,
att fråga skall vara om en ö eller en holme som utgör fastighet eller del därav.
Såsom lagrådet anmärkt framgår nämligen redan av stadgandets avfattning
i övrigt att det är tillämpligt endast beträffande öar och holmar som äro
föremål för enskild äganderätt. Emellertid har i förslaget till lag om gräns
mot allmänt vattenområde i motsvarande sammanhang använts beteckningen
»ö eller holme, vilken utgör fastighet eller del därav», övervägande
skäl synas mig tala för att jaktlagen och gränslagen på denna punkt skola
överensstämma med varandra. Jag har därför ansett mig böra låta de ifrågavarande
orden kvarstå. Däremot har jag beaktat lagrådets hemställan om
vissa jämkningar i syfte att tydligare utmärka, att därest holmen är delad,
jakträtt å det allmänna vattnet ej skall tillkomma annan än den som äger
strand mot detta vatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Härefter hemställer föredraganden att det sålunda jämkade förslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall och förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Einar Herlitz.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 216.