Kungl. Maj:ts proposition nr 215 (Proposition 1952:215)

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Nr 215.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, m. m.; given Stockholms slott den
21 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen;

3) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn; samt

4) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås främst vissa ändringar i 1946 års lag om folkpensionering
i syfte att bättre än f. n. bereda möjlighet för folkpensionärerna att
utnyttja sin arbetskraft och att inneha sparkapital eller annan motsvarande
tillgång samt för arbetsgivare att ordna pensioneringsfrågan för anställda
utan att därigenom folkpensioneringens inkomstprövade förmåner beskäras
alltför starkt. Sålunda förordas att lagens avdragsregler mildras så, att den
avdragsfria inkomsten, som nu är 400 kronor för ogift och 600 kronor för
äkta makar, höjes till 1 000 resp. 1 500 kronor per år. Avdragsfaktorn,
d. v. s. den del av det överskjutande årsinkomstbeloppet varmed de inkomstprövade
pensionsförmånerna skola minskas, föreslås bli 3373 procent för
inkomst mellan 1 000 och 1 400 kronor för ogift och inkomst mellan 1 500
och 2 100 kronor för äkta makar samt 66s/3 procent för inkomst därutöver.

Nämnda regler föreslås bli gemensamma för alla inkomstprövade för1
— Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 215.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

måner och således avse även de kommunala bostadstillägg, som enligt förslaget
skola ersätta de nuvarande statliga och särskilda bostadstilläggen.
Bestämmanderätten angående införandet av kommunala bostadstillägg och,
med vissi undantag, angående grunderna i övrigt för beräkningen av sådana
tillägg föreslås tillkomma vederbörande kommun. En följd av förslaget i
denna del är att folkpensioneringslagens bostadskostnadsgruppering försvinner.

Förslaget innebär vidare en del andra jämkningar i folkpensioneringslagen.
Bl. a. föreslås att karenstiden för rätt till sjukbidrag nedsättes från
ett år till sex månader.

Maximigränsen för kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaderna
för tilläggspensioner, änkepensioner och hustrutillägg föreslås höjd från 50
till 60 procent. Till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen föreslås
kommunerna skola bidraga med */j0 procent för varje fullt tiotal skatteören
per invånare i kommunen, dock med högst 60 och lägst 25 procent av
totalkostnaden för bostadstilläggen inom kommunen.

Även avdragsreglerna i 1947 års lag om särskilda barnbidrag föreslås
mildrade.

Kostnaderna för reformens genomförande uppskattas, såvitt angår ändrade
regler för inkomstprövning och bostadstillägg inom folkpensioneringen,
till ett årligt belopp av omkring 25 milj. kronor, varav ungefär
15 milj. kronor skulle falla på staten och 10 milj. kronor på kommunerna.

De nya reglerna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1954. För
övergångstiden den 1 juli 1952—den 31 december 1953 föreslås viss privilegiering
i inkomstprövningshänseende av pension på grund av arbetsanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

F örslag
till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)] om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 4 § 4 mom. och It a § lagen den 29 juni 1946
om folkpensionering skola upphöra att gälla samt att 3 § 3 mom., 4 § 1 och
2 mom., 5—16 §§, 18 § 1 mom., 33, 34 och 36 §§ ävensom 38 § 1 mom. och
39 § samma lag* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

3 §.

3 mom. Har sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som i
2 mom. sägs varit oavbrutet bestående
minst ett år och kan den, utan
att anses varaktig, antagas bliva bestående
ytterligare avsevärd tid,
skall därunder utgå folkpension i
form av sjukbidrag.

4 §.

1 mom. Till envar som är berättigad
till ålderspension utgår a 11-män ålderspension. Allmän
ålderspension utgör, där ej annat
följer av vad nedan sägs, för år räknat
för gift pensionsberättigad, vars
make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru i 8 § omförmält
hustrutillägg utgår, 800 kronor samt
för annan pensionsberättigad 1 000
kronor.

2 mom. Till envar------

Jämte grundpension utgår, där ej

annat följer av vad nedan sägs,

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

3 mom. Har sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som i
2 mom. sägs varit oavbrutet bestående
minst sex månader och kan
den, utan att anses varaktig, antagas
bliva bestående ytterligare avsevärd
tid, skall därunder utgå folkpension
i form av sjukbidrag.

4 §•

1 mom. Till envar som är berättigad
till ålderspension utgår a 11-män ålderspension. Allmän
ålderspension utgör, där ej annat
följer av vad nedan sägs, för år räknat
för gift pensionsberättigad, vars
make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru i 5 § omförmält
hustrutillägg utgår, 800 kronor samt
för annan pensionsberättigad 1 000
kronor.

- om året.

Jämte grundpension utgår, där ej
annat följer av vad nedan sägs,

1 Senaste lydelse se beträffande 4 § 1 och 4 mom., 7—10, 11 a och 33 §§ ävensom 38 §
1 mom. SFS 1951: 157, beträffande 5, 16, 34 och 36 §§ SFS 1947: 221 och beträffande 14 §

1 mom. SFS 1947:527.

Kangl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:)
tilläggspension med 600 kronor
om året till gift pensionsberättigad
och 800 kronor om året till
ogift pensionsberättigad.

8 §.

Till pensionsberättigads hustru,
som själv ej åtnjuter folkpension,
utgår hustrutillägg, därest
hustrun fyllt sextio år och makarna
varit gifta minst fem år. Bortsett
från indextillägg utgöres hustrutilllägget
av tilläggspension och bostadstillägg,
uppgående till samma
belopp som hustrun skulle hava erhållit
i form av sådana förmåner,
därest hon varit berättigad till invalidpension.
Hustrutillägg utgår endast
om det överstiger belopp, varmed
mannens folkpension skall
minskas, då hustrutillägg beviljas.

När särskilda skäl därtill föranleda
må, om mannen åtnjuter ålderspension,
hustrutillägg utgå, oaktat
hustrun ej fyllt sextio år.

*§•

4 mom. Folkpension i form av allmän
ålderspension, tilläggspension
eller änkepension förhöjes genom
indextillägg under de förutsättningar
och enligt de grunder,
som angivas i It a §.

11 a §.

1 mom. Enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen,
verkställer socialstyrelsen beräkning
av förhållandet mellan de allmänna
levnadskostnaderna under
varje kvartals sista månad och lev -

(Föreslagen lydelse:)
tilläggspension med 600 kronor
om året till gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter folkpension
eller vars hustru uppbär hustrutilllågg,
samt 800 kronor till annan
pensionsberättigad.

5 §.

Till pensionsberättigads hustru,
som själv ej åtnjuter folkpension,
utgår hustrutillägg, därest
hustrun fyllt sextio år och makarna
varit gifta minst fem år. När särskilda
skäl därtill föranleda, må
hustrutillägg utgå, oaktat hustrun
ej fyllt sextio år. Hustrutillägg utgör,
där ej annat följer av vad nedan
sägs, 600 kronor om året. Hustrutillägg
utgår endast om det överstiger
belopp, varmed mannens folkpension
skall minskas, då hustrutilllägg
beviljas.

6 §.

1 mom. Allmän ålderspension, tillläggspension,
änkepension och hustrutillägg
förhöjas genom indextillägg
under de förutsättningar
och enligt de grunder, som angivas
i denna paragraf.

2 mom. Enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen,
verkställer socialstyrelsen beräkning
av förhållandet mellan de allmänna
levnadskostnaderna under
varje kvartals sista månad och lev -

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:)
nadskostnaderna i juni 1946. På
grundval härav fastställer Konungen
senast den 22 i nästpåföljande kvartals
första månad det procenttal
(pensionspristalet), som utmärker
angivna förhållande. Sålunda fastställt
pensionspristal skall gälla från
och med månaden närmast efter
den, varunder det fastställts, till och
med den månad, då nytt pensionspristal
fastställes.

2 mom. För varje hel mångfald
av fem, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget
för år räknat

30 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär
hustrutillägg,

40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

Där pensionspristalet, efter att
hava stigit med hel mångfald av
fem, åter nedgår, skall indextillägget
utgå efter oförändrade grunder, så
länge pensionspristalet överstiger
närmast lägre hela mångfald av fem.

5 §■

Å vissa orter förhöjes folkpension
med bostadstillägg på sätt nedan
sägs. För detta ändamål indelas
riket i fem bostadskostnadsgrupper
på sådant sätt att grupp med högre
nummer omfattar orter med större
bostadskostnader, däri inberäknade
kostnaderna för bränsle, än grupp
med lägre nummer. Indelningen

(Föreslagen lydelse:)
nadskostnaderna i juni 1946. På
grundval härav fastställer Konungen
senast den 22 i nästpåföljande kvartals
första månad det procenttal
(pensionspristalet), som utmärker
angivna förhållande. Sålunda fastställt
pensionspristal skall gälla från
och med månaden närmast efter
den, varunder det fastställts, till och
med den månad, då nytt pensionspristal
fastställes.

3 mom. För varje hel mångfald
av fem, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget
för år räknat

30 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär
hustrutillägg,

40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

verkställes av socialstyrelsen enligt
de närmare föreskrifter Konungen
meddelar.

Bostadstillägg utgår, där ej annat
följer av vad nedan stadgas, med
följande belopp för år räknat, nämligen a)

till gift pensionsberättigad och
till änkepensionsberättigad med 100
kronor i bostadskostnadsgrupp II,

200 kronor i grupp 111, 300 kronor
i grupp IV och 400 kronor i grupp
V, samt

b) till annan pensionsberättigad
med 150 kronor i bostadskostnadsgrupp
II, 300 kronor i grupp III, 450
kronor i grupp IV och 600 kronor i
grupp V.

Pensionsberättigad anses tillhöra
den bostadskostnadsgrupp, inom vilken
han är mantalsskriven; dock att
för tillhörighet till någon av grupperna
II—V fordras att den pensionsberättigade
även de tre närmast
föregående åren varit mantalsskriven
å ort i den gruppen eller i grupp
med högre nummer, såvida icke på
grund av omständigheterna prövas
skäligt i särskilt fall medgiva undantag
härifrån. Vistas pensionsberättigad
stadigvarande å ort tillhörande
bostadskostnadsgrupp med lägre
nummer än den, inom vilken han är
mantalsskriven, må förordnas att
pensionen skall beräknas efter bestämmelserna
för den lägre bostadskostnadsgruppen.

6 §. 7 §.

Där kommun så beslutat, skall till Där kommun så beslutat, skall
pensionsberättigad som år mantals- kommunalt bostadstillägg
skriven inom kommunen utgå sär- utgå till pensionsberättigad som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:)
skilt bostadstillägg i enlighet
med grunder som kommunen
har att bestämma. Sådant tillägg
skall anses såsom folkpension.

7 §■

Tilläggspension, änkepension och
bostadstillägg minskas med fem
tiondelar av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga
för gift pensionsberättigad 300
kronor och för annan pensionsberättigad
400 kronor. Minskning skall,
där rätt till såväl tilläggs- eller änkepension
som bostadstillägg föreligger,
med bortseende från indextilllägg
ske proportionellt å tilläggseller
änkepensionen och bostadstilllägget.
Indextillägg minskas först
sedan tilläggs- eller änkepensionen
i övrigt bortfallit.

(Föreslagen lydelse:)
mantalsskriven inom kommunen
eller till där mantalsskriven hustru
som uppbär hustrutillågg. Sådant
tillägg skall anses såsom folkpension.

Kommunalt bostadstillägg utgår
enligt de grunder kommunen bestämmer.
Avvikelse från vad nedan
i 8 och 13 §§ stadgas må dock icke
äga rum och ej heller må för rätt till
kommunalt bostadstillägg fordras
viss tids bosättning inom kommunen
eller uppställas annat därmed
jämförligt villkor.

Om kommuns beslut rörande kommunalt
bostadstillägg skall pensionsstgrelsen
ofördröjligen underrättas.

8 §■

Tilläggspension, änkepension, hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg
minskas med en tredjedel av
den pensionsberättigades årsinkomst
i vad den må överstiga för gift pensionsberättigad
750 kronor och för
annan pensionsberättigad 1 000 kronor
samt med ytterligare en tredjedel
i vad årsinkomsten må överstiga
1 050 kronor för gift pensionsberättigad
och 1 400 kronor för annan
pensionsberättigad.

Minskning skall, där rätt till såväl
tilläggs- eller änkepension eller
hustrutillägg som kommunalt bostadstillägg
föreligger, med bortseende
från indextillägg ske proportionellt
å tilläggs- eller änkepensionen
eller hustrutillägget och bostadstilllägget.
Indextillägg minskas först
sedan tilläggs- eller änkepensionen
eller hustrutillägget i övrigt bortfallit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:)

9 §■

För gift pensionsberättigad, vars
make ej åtnjuter folkpension, skola,
om ej heller hustrutillägg utgår, tilllåggspension
och bostadstillägg höjas,
tilläggspensionen med en tredjedel,
därvid bortses från indextillägg,
samt bostadstillägget med hälften,
dock först sedan minskning skett
enligt 7 §.

10 §.

Har gift pensionsberättigad, vars
make ej åtnjuter folkpension, före
sextio års ålder blivit helt oförmögen
till arbete, må, där särskilda skäl
därtill föranleda, utan hinder av vad
i 7 § är stadgat tilläggspension och
bostadstillägg tillerkännas honom
med, bortsett från indextillägg, tillsammans
högst 400 kronor om året.
Sådan förmån må utgå även om
folkpension sedermera tillerkännes
den pensionsberättigades make, dock
endast i den mån makarnas sammanlagda
pensionsförmåner icke
därigenom komma att överstiga beloppet
av den tidigare utgående folkpensionen.

Vad nu sagts skall ej gälla den
som uppbär blind tillägg enligt 11 §.

(Föreslagen lydelse:)

9 §■

Har gift pensionsberättigad, vars
make ej åtnjuter folkpension, före
sextio års ålder blivit helt oförmögen
till arbete, må, där särskilda skäl
därtill föranleda, utan hinder av vad
i 8 § är stadgat tilläggspension tillerkännas
honom med, bortsett från
indextillägg, högst 400 kronor om
året. Sådan förmån må utgå även
om folkpension sedermera tillerkännes
den pensionsberättigades make,
dock endast i den mån makarnas
sammanlagda pensionsförmåner icke
därigenom komma att överstiga beloppet
av den tidigare utgående folkpensionen.

Vad nu sagts skall ej gälla den
som uppbär blindtillägg enligt 10 §.

H §■ 10 §.

Pensionsberättigad som lider av sådan blindhet som i 3 § 2 mom. sagts
och som blivit blind före fyllda sextio år skall utöver honom eljest tillkommande
folkpension erhalla blindtillägg med 700 kronor om året.

Blindtillägg må ej utgå till den som enligt gällande bestämmelser om
blindundervisning är skolplikt^.

12 §■ 11 §.

Uppgår folkpension ej till helt antal kronor, skall den avrundas till närmaste
hela krontal. Änkepension, som efter avrundning som nu sagts
understiger 60 kronor, skall ej utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

13 §. 12 §.

Vid tillämpningen av denna lag må, där särskilda skäl föreligga, gift
pensionsberättigad anses såsom ogift så ock ogift pensionsberättigad, vilken
sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande förhållanden,
anses såsom gift med denne.

U §. 13 §.

1 mom. Med årsinkomst avses i denna lag all den inkomst, för år räknad,
som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta.
Såsom inkomst räknas icke annan folkpensionsförmån än blindtilllägg
och ej heller allmänt barnbidrag eller understöd som någon på grund
av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva.

2 mom. Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall
uppskattningen verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets avkastning skall denna höjas med
10 procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för gift pensionsberättigad
7 500 kronor och för annan pensionsberättigad 10 000
kronor.

3 mom. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas
utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet
beräknas utgöra hälften av makarnas sammanlagda förmögenhet.

4 mom. Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmaste
hela tiotal kronor.

15 §. U §.

1 mom. Befinnes arbetsförmågan hos den som åtnjuter invalidpension
eller sjukbidrag icke längre vara så nedsatt som i 3 § 2 eller 3 mom. sagts,
skall hans folkpension indragas.

Åtnjuter pensionsberättigad med bidrag av allmänna medel sjukvård eller
yrkesutbildning för förebyggande eller hävande, helt eller delvis, av höggradig
nedsättning av arbetsförmågan, må med hänsyn till föreliggande
omständigheter förordnas, att folkpension under tiden icke skall utgå eller
skall utgå med nedsatt belopp. Har han nära anhörig, vilken för sitt uppehälle
är beroende av pensionen, må denne medgivas rätt att under samma
tid uppbära pensionen eller del därav.

2 inom. Har för någon som åtnju- 2 mom. Har för någon som åtnjuter
tilläggspension, änkepension el- ter tilläggspension, änkepension eller

ler bostadstillägg årsinkomsten ökats
till sådant belopp att rätt till sådan
förmån ej längre tillkommer honom,
indrages förmånen. Sker eljest mera
avsevärd ändring i den inkomst, ef -

hustrutillägg årsinkomsten ökats till
sådant belopp att rätt till sådan förmån
ej längre tillkommer honom,
indrages förmånen. Sker eljest mera
avsevärd ändring i den inkomst, ef -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:)
ter vilken förmånen blivit bestämd,
må pensionen i enlighet därmed
ökas eller minskas.

Mantalsskrives någon som åtnjuter
bostadstillägg å ort i annan bostadskostnadsgrupp
eller överföres
den ort där han är mantalsskriven
till annan sådan grupp, skall bostadstillägget
jämkas eller bortfalla
enligt reglerna för den senare gruppen,
såvida icke på grund av omständigheterna
prövas skäligt i särskilt
fall medgiva undantag härifrån.
Efter mantalsskrivning å ort i bostadskostnadsgrupp
med högre nummer
må dock höjning av pensionen
ske endast efter ansökning och med
tillämpning av vad i 5 § sista stycket
stadgats.

(15 §.)

3 mom. Den som åtnjuter tilläggspension,
änkepension, bostadstillägg
eller särskilt bostadstillägg är pliktig
att, om hans eller hans makes
ekonomiska förhållanden väsentligt
förbättrats, utan oskäligt dröjsmål
meddela detta till pensionsstyrelsen
eller pensionsnämndens ordförande
i det pensionsdistrikt, där han senast
blivit mantalsskriven. Enahanda
skyldighet åligger honom, om
han mantalsskrives å annan ort än

(Föreslagen lydelse:)
ter vilken förmånen blivit bestämd,
må pensionen i enlighet därmed
ökas eller minskas.

Vad sålunda stadgats skall äga
motsvarande tillämpning, där för
någon som åtnjuter kommunalt bostadstillägg
förhållandena så ändrats
att rätten till tillägget därav påverkas.

Befinnes någon som åtnjuter folkpension
icke längre vara svensk
medborgare eller mantalsskriven i
riket, skall pensionen indragas, såvida
icke detta med hänsyn till omständigheterna
prövas oskäligt. För
den som ej längre år mantalsskriven
i riket skall dock kommunalt bostadstillägg
alltid indragas.

15 §.

Den som åtnjuter tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg eller
kommunalt bostadstillägg är
pliktig att, om hans eller hans makes
ekonomiska förhållanden väsentligt
förbättrats, utan oskäligt
dröjsmål meddela detta till pensionsstyrelsen
eller pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt,
där han senast blivit mantalsskriven.
Enahanda skyldighet åligger
honom, om han åtnjuter kommunalt

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:)
tillförne och denna ort räknas till
lägre bostadskostnadsgrupp än hans
förra mantalsskrivningsort, så ock
om han ingår äktenskap eller om
hans äktenskap upplöses genom makens
död eller annorledes. Åtnjuter
någon invalidpension eller sjukbidrag,
vare han pliktig att, om hans
arbetsförmåga väsentligt förbättrats,
göra anmälan som nu sagts.

I detta mom. stadgad anmälningsskyldighet
åvilar beträffande omyndig
pensionsberättigad förmyndaren.
Uppbäres pensionen av myndighet
eller av annan person än den pensionsberättigade
eller dennes förmyndare,
är jämväl sådan myndighet
eller person anmälningsskyldig.

16 §.

För pensionsberättigad som beträffande
sin eller sin makes inkomst
eller egendom eller ekonomiska
förhållanden i övrigt åberopat
oriktig uppgift av beskaffenhet att
kunna påverka rätten till pension,
ehuru skäligen kunnat fordras av
honom att uppgiften varit riktig,
skall ansökning om tilläggspension,
änkepension, bostadstillägg eller
särskilt bostadstillägg avslås och redan
beviljad sådan förmån indragas;
dock att, där ej annat finnes
påkallat, viss tid skall bestämmas
under vilken rätten därtill skall vara
förverkad. I samband med sådant
beslut skall ock bestämmas huruvida
rätten att erhålla förmånen efter
den angivna tidens utgång skall
vara beroende av ny ansökning.

Vad nu är sagt skall, där skäl
därtill prövas föreligga, gälla jäm -

(Föreslagen lydelse:)
bostadstillägg och mantalsskrives å
annan ort än tillförne, så ock om
han ingår äktenskap eller om hans
äktenskap upplöses genom makens
död eller annorledes. Åtnjuter någon
invalidpension eller sjukbidrag,
vare han pliktig att, om hans arbetsförmåga
väsentligt förbättrats, göra
anmälan som nu sagts.

I första stycket stadgad anmälningsskyldighet
åvilar beträffande
omyndig pensionsberättigad förmyndaren.
Uppbäres pensionen av myndighet
eller av annan person än den
pensionsberättigade eller dennes förmyndare,
är jämväl sådan myndighet
eller person anmälningsskyldig.

16 §.

För pensionsberättigad som beträffande
sin eller sin makes inkomst
eller egendom eller ekonomiska
förhållanden i övrigt åberopat
oriktig uppgift av beskaffenhet
att kunna påverka rätten till pension,
ehuru skäligen kunnat fordras
av honom att uppgiften varit riktig,
skall ansökning om tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg eller
kommunalt bostadstillägg avslås
och redan beviljad sådan förmån indragas;
dock att, där ej annat finnes
påkallat, viss tid skall bestämmas
under vilken rätten därtill skall
vara förverkad. I samband med sådant
beslut skall ock bestämmas
huruvida rätten att erhålla förmånen
efter den angivna tidens utgång
skall vara beroende av ny ansökning.

Vad nu är sagt skall, där skäl
därtill prövas föreligga, gälla jäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:)
väl för pensionsberättigad, som utan
vederlag eller mot uppenbarligen
otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst
eller egendom i sådan myckenhet
att avhändelsen avsevärt inverkar
vid beräkning av tilläggspension,
änkepension, bostadstillägg
eller särskilt bostadstillägg, ehuru
han bort förutse att avhändelsen
skulle föranleda behov av sådan
pensionsförmån eller av högre sådan.
I fall som nu sagts må ock, i
stället för eller jämte påföljd, som
i första stycket sägs, vid fastställandet
av den pensionsberättigades årsinkomst
så anses som om han fortfarande,
helt eller delvis, vore i besittning
av inkomst eller egendom
som han avhänt sig.

Har någon försummat den honom
enligt 15 § 3 mom. åvilande skyldigheten
att meddela upplysning om förändrade
förhållanden, må, där försummelsen
inverkat på rätten till
eller beloppet av folkpensionen och
icke kan anses ursäktlig, ansökning
om tilläggspension, änkepension, bostadstillägg
eller särskilt bostadstillägg
avslås och redan beviljad sådan
förmån indragas så som i första
stycket stadgats.

Vägrar någon —--------

18 §.

1 mom. Det pensionsbelopp, som
efter bifall till ansökning om folkpension
eller jämkning av sådan
pension eller efter upphävande av
förordnande om indragning eller
minskning varom förmäles i 38 §
tredje stycket först förfaller till betalning,
skall, där den pensionsbe -

(Föreslagen lydelse:)
väl för pensionsberättigad, som utan
vederlag eller mot uppenbarligen
otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst
eller egendom i sådan myckenhet
att avhändelsen avsevärt inverkar
vid beräkning av tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg eller
kommunalt bostadstillägg, ehuru
han bort förutse att avhändelsen
skulle föranleda behov av sådan
pensionsförmån eller av högre sådan.
I fall som nu sagts må ock, i
stället för eller jämte påföljd, som
i första stycket sägs, vid fastställandet
av den pensionsberättigades årsinkomst
så anses som om han fortfarande,
helt eller delvis, vore i besittning
av inkomst eller egendom
som han avhänt sig.

Har någon försummat den honom
enligt 15 § åvilande skyldigheten att
meddela upplysning om förändrade
förhållanden, må, där försummelsen
inverkat på rätten till eller beloppet
av folkpensionen och icke kan anses
ursäktlig, ansökning om tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg
eller kommunalt bostadstillägg avslås
och redan beviljad sådan förmån
indragas så som i första stycket
stadgats.

— denna påföljd.

18 §.

2 mom. första stycket först förfaller
till betalning, skall, där den pen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:)
rättigade under den tid å vilken pensionsbeloppet
belöper i väsentlig
mån erhållit sin försörjning av allmänna
medel, till den del pensionsbeloppet
motsvarar vad den myndighet
som tillhandahållit försörjningen
visar sig hava för nämnda
tid utgivit för den pensionsberättigades
samt hans makes och minderåriga
barns försörjning uppbäras av
myndigheten. Föranleda eljest särskilda
skäl till att pensionsbelopp
som nu sagts bör helt eller till viss
del uppbäras av annan än den pensionsberättigade,
äger pensionsstyrelsen
förordna därom.

33 §.

Ansökning om — — -—- ------

Ansökningen, som avfattas enligt
fastställt formulär, skall innehålla
nödiga upplysningar för utredande
av sökandens pensionsrätt ävensom
en av sökanden och, om han är gift,
jämväl hans make på heder och
samvete avgiven förklaring, att de
lämnade upplysningarna äro med
sanningen överensstämmande. För
omyndig sökande skall förklaringen
avgivas av förmyndaren. Är sökande,
som är myndig, ur stånd att
själv avgiva sådan förklaring, skall
riktigheten av upplysningarna intygas
av två trovärdiga, med sökandens
förhållanden förtrogna personer.
Vad sist sagts skall äga motsvarande
tillämpning å make till
sökanden.

Vid ansökningen------ —

Vad angående ansökning om pension
stadgats gäller även angående

(Föreslagen lydelse:)
sionsberättigade under den tid å vilken
pensionsbeloppet belöper i väsentlig
mån erhållit sin försörjning
av allmänna medel, till den del pensionsbeloppet
motsvarar vad den
myndighet som tillhandahållit försörjningen
visar sig hava för nämnda
tid utgivit för den pensionsberättigades
samt hans makes och minderåriga
barns försörjning uppbäras
av myndigheten. Föranleda eljest
särskilda skäl till att pensionsbelopp
som nu sagts bör helt eller till viss
del uppbäras av annan än den pensionsberättigade,
äger pensionsstyrelsen
förordna därom.

33 §.

— blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt

fastställt formulär, skall innehålla
nödiga upplysningar för utredande
av sökandens pensionsrätt ävensom
en av sökanden och, om han är gift
samt ansökningen ej avser enbart
allmän ålderspension eller grnndpension,
jämväl hans make på heder
och samvete avgiven förklaring, att
de lämnade upplysningarna äro med
sanningen överensstämmande. För
omyndig sökande skall förklaringen
avgivas av förmyndaren. Är sökande,
som är myndig, ur stånd att själv
avgiva sådan förklaring, skall riktigheten
av upplysningarna intygas
av två trovärdiga, med sökandens
förhållanden förtrogna personer.
Vad sist sagts skall äga motsvarande
tillämpning å make till sökanden.

— — pensionsstyrelsen meddelar.

Vad angående ansökning om pension
stadgats gäller även angående

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:)
ansökning om ökning av pension,
dock erfordras därvid läkarundersökning
som i tredje stycket sägs
allenast, där sådant av pensionsstyrelsen
eller pensionsnämnden påfordras.

34 §.

Avser pensionsansökning allenast
allmän ålderspension och föreligga
ej skäl för tillämpning av 13 §, skall
pensionsnämndens ordförande ofördröj
ligen insända ansökningen med
tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.
Föreligga skäl som nyss
sagts skall pensionsnämnden besluta
i ärendet.

Söker någon —-------

Avser pensionsansökning särskilt
bostadstillägg, skall pensionsnämnden
även, under iakttagande av de
grunder för utgivande av sådant tilllägg
som fastställts av kommunen,
besluta med vilket belopp och för
vilken tid dylikt tillägg skall utgå.

(Föreslagen lydelse:)
ansökning om ökning av pension
eller om kommunalt bostadstillägg
å ny mantalsskrivningsort, dock erfordras
därvid läkarundersökning
som i tredje stycket sägs allenast,
där sådant av pensionsstyrelsen eller
pensionsnämnden påfordras.

34 §.

Avser pensionsansökning allenast
allmän ålderspension och föreligga
ej skäl för tillämpning av 12 §, skall
pensionsnämndens ordförande ofördröj
ligen insända ansökningen med
tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.
Föreligga skäl som nyss
sagts skall pensionsnämnden besluta
i ärendet.

- ny ansökning.

Avser pensionsansökning kommunalt
bostadstillägg, skall pensionsnämnden
även angiva sättet för beräkningen
av tilläggets storlek.

I fall----—----till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av
ansökning om pension ovan stadgats
gäller även angående handläggning
av ansökning om ökning av
pension. Minskning eller indragning
av pension av orsak, som angivits
i 5 § sista stycket, 15 § 1 mom.
första stycket och 2 mom. första och
tredje styckena samt 16 §, beslutas
av pensionsnämnden i det pensionsdistrikt,
där pensionstagaren senast
blivit mantalsskriven. Innan pensionsnämnd
fattar beslut i ärende
rörande minskning eller indragning
av pension, skall nämnden, om så
ske kan, lämna pensionstagaren

Vad angående handläggning av
ansökning om pension ovan stadgats
gäller även angående handläggning
av ansökning om ökning av
pension eller om kommunalt bostadstillägg
å ny mantalsskrivningsort.
Minskning eller indragning av
pension av orsak, som angivits i
14 § 1 mom. första stycket och 2
mom. samt 16 §, beslutas av pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt,
där pensionstagaren senast blivit
mantalsskriven. Innan pensionsnämnd
fattar beslut i ärende rörande
minskning eller indragning
av pension, skall nämnden, om så

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

eller, om han är omyndig, hans för- ske kan, lämna pensionstagaren elmyndare
tillfälle att yttra sig. ler, om han är omyndig, hans för myndare

tillfälle att yttra sig.

36 §. 36 §.

Finner pensionsstyrelsen —--------pensionens utbetalande.

Pensionsnämnds beslut----—----må utgå.

Om pensionsstyrelsen--— -------därom utfärdar.

Där i--------förnyad prövning.

Skall i anledning av inträffad förändring
med avseende å pensionsberättigads
ålder, civilstånd eller
tillhörighet till bostadskostnadsgrupp
eller som en följd av att
hustrutillägg beviljas folkpension
beräknas på annat sätt än före förändringen,
må pensionsstyrelsen,
där ej annat följer av 15 § 2 mom.
andra stycket, utan ansökning eller
föregående prövning av pensionsnämnd
verkställa erforderlig jämkning
av pensionen. Pensionsstyrelsen
må ock, där med avseende å
pensionsberättigad eller hans make
fall föreligger som i 17 § eller 18 §
2 mom. sägs, utan föregående prövning
av pensionsnämnd förordna
om tillämpning av 13 § samt verkställa
därav föranledd jämkning av
pensionen.

Där pensionsstyrelsen----

Vad angående-------

38 §.

1 mom. Folkpension utgår, i
den mån ej beträffande särskilt bostadstillägg
annat följer av beslut
som meddelats jämligt 34 § tredje
stycket, från och med den månad,
varunder rätt till pension inträtt,
vilket, där ej rätten visas hava tidigare
varit för handen, anses hava
skett vid den tid, då pensionen sök -

Skall i anledning av inträffad förändring
med avseende å pensionsberättigads
ålder eller civilstånd eller
som en följd av att hustrutillägg beviljas
folkpension beräknas på annat
sätt än före förändringen eller skall
på grund av pensionsberättigads
mantalsskrivning i annan kommun
kommunalt bostadstillägg bortfalla,
må pensionsstyrelsen utan ansökning
eller föregående prövning av
pensionsnämnd verkställa erforderlig
jämkning av pensionen. Pensions,
styrelsen må ock, där med avseende
å pensionsberättigad eller hans make
fall föreligger som i 17 § eller 18 § 2
mom. sägs, utan föregående prövning
av pensionsnämnd förordna om
tillämpning av 12 § samt verkställa
därav föranledd jämkning av pensionen.

----styrelsen bestämmer.

— meddelat beslut.

38 §.

1 mom. Folkpension utgår från
och med den månad, varunder rätt
till pension inträtt, vilket, där ej
rätten visas hava tidigare varit för
handen, anses hava skett vid den
tid, då pensionen söktes, till och
med den månad, varunder pensionstagaren
avlidit eller pensionen eljest
skall upphöra att utgå. Pension ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

tes, till och med den månad, varun- går dock ej för längre tid tillbaka

der pensionstagaren avlidit eller pensionen
eljest skall upphöra att utgå.
Pension utgår dock ej för längre tid
tillbaka än tre månader före den
månad, under vilken pensionen söktes,
ändå att rätten visas hava tidigare
förvärvats.

Lag samma-----—--

Folkpension utbetalas-----

39 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter
eller genom underlåtenhet att
fullgöra honom jämlikt 15 § 3 mom.
åvilande anmälningsskyldighet eller
annorledes förorsakat att folkpension
till honom eller hans make
obehörigen utgått eller utgått med
för högt belopp, eller har någon eljest
obehörigen eller med för högt
belopp uppburit folkpension och har
han skäligen bort inse detta, skall
återbetalning ske av vad för mycket
utbetalats, där ej pensionsstyrelsen
i särskilt fall finner anledning att
helt eller delvis eftergiva sådan
återbetalningsskyldighet.

än tre månader före den månad, under
vilken pensionen söktes, ändå
att rätten visas hava tidigare förvärvats.

av pension.

----utbetalas kvartalsvis.

39 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter
eller genom underlåtenhet att
fullgöra honom jämlikt 15 § åvilande
anmälningsskyldighet eller annorledes
förorsakat att folkpension
till honom eller hans make obehörigen
utgått eller utgått med för högt
belopp, eller har någon eljest obehörigen
eller med för högt belopp uppburit
folkpension och har han skäligen
bort inse detta, skall återbetalning
ske av vad för mycket utbetalats,
där ej pensionsstyrelsen i särskilt
fall finner anledning att helt
eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1954; dock skall 33 § andra
stycket i dess nya lydelse lända till
efterrättelse från och med den 1 juli
1952.

Under tiden den 1 juli 1952—den
31 december 1953 skall pension, som
utgår på grund av egen eller anhörigs
arbetsanställning och som ej
utgives i anledning av olycksfall i
arbete eller däri ådragen yrkessjukdom,
vid tillämpningen av 7 och
14 §§ i dessa lagrums äldre lydelse
icke räknas som inkomst till den del

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

den understiger 450 kronor om året
för gift pensionsberättigad och 600
kronor om året för annan pensionsberättigad.
I fråga om äkta makar
skall pensionen för envar av dem beräknas
till hälften av deras sammanlagda
pension.

Den som vid utgången av år 1953
åtnjuter bostadstillägg enligt 5 § i
dess nuvarande lydelse äger för tiden
därefter erhålla folkpension med
minst det belopp, varmed pensionen
skulle hava utgått, därest hittillsvarande
bestämmelser rörande dylikt
tillägg alltjämt varit gällande. Det
belopp, varmed folkpensionen i sådant
fall överstiger vad eljest skulle
hava utgått, skall anses såsom kommunalt
bostadstillägg.

Det åligger pensionstagare att i
den ordning pensionsstyrelsen bestämmer
lämna erforderliga uppgifter
för omräkning av folkpension
enligt bestämmelserna i denna lag.
Angående sådana uppgifter samt påföljd
av oriktiga upplysningar däri
skall i tillämpliga delar gälla vad om
ansökning om folkpension stadgas.
Underlåter pensionsberättigad att
lämna uppgifter som nu sagts, må
tilläggspension, änkepension, hustrutillägg
och kommunalt bostadstilllägg
tills vidare innehållas.

De ytterligare föreskrifter, som
må vara erforderliga i samband med
införandet av denna lag, meddelas
av Konungen eller efter Konungens
bemyndigande av pensionsstyrelsen;
och må i dessa föreskrifter förordnas
att ökning av pension med anledning
av bestämmelserna i denna
lag må kunna ske utan ansökning.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 215.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1947 om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1 §•

Kommun skall för varje kalenderår
bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering med
dels viss andel, motsvarande tre
tjugondeis procent för varje fullt
tiotal skatteören per invånare i
kommunen, av kostnaden för tillläggspensioner,
änkepensioner och
bostadstillägg, som under året utbetalats
till inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, dock
högst hälften av nämnda kostnad,
dels ock hela kostnaden för
särskilda bostadstillägg, som under
året utgått i enlighet med av kommunen
fastställda grunder.

Därest tilläggspensioner och änkepensioner
förhöjts genom indextilllägg,
skall vad i första stycket stad 1

Senaste lydelse av 1 § se SFS 1951:159.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

Kommun skall för varje kalenderår
bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering med
dels viss andel, motsvarande tre
tjugondeis procent för varje fullt
tiotal skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaden för tilläggspensioner,
änkepensioner och hustrutillägg,
som under året utbetalats
för inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, dock högst tre
femtedelar av nämnda kostnad,
dels ock viss andel, motsvarande
en femtedels procent för varje
fullt tiotal skatteören per invånare
i kommunen, av kostnaden för kommunala
bostadstillägg, som under
året utbetalats för pensionsberättigade,
mantalsskrivna inom kommunen,
dock högst tre femtedelar och
lägst en fjärdedel av sagda kostnad.

Därest tilläggspensioner, änkepensioner
och hustrutillägg förhöjts genom
indextillägg, skall vad i första

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:)
gats om kommuns skyldighet att bidraga
till kostnaderna för dylika
pensioner avse även indextillägg
därå.

3 §•

Varje kommuns bidrag uträknas
av pensionsstyrelsen. Därvid skall
en tolftedel av pensionsberättigad
årligen tillkommande tilläggspension,
änkepension, bostadstillägg och
särskilt bostadstillägg anses belöpa
på varje månad. Angående tid och
sätt för gäldande av kommunbidrag
förordnar Konungen.

(Föreslagen lydelse:)
stycket stadgats om kommuns skyldighet
att bidraga till kostnaderna
för dylika pensioner avse även indextillägg
därå.

3 §.

Varje kommuns bidrag uträknas
av pensionsstyrelsen. Därvid skall
en tolftedel av pensionsberättigad
årligen tillkommande tilläggspension,
änkepension och hustrutillägg,
i förekommande fall jämte indextilllågg,
ävensom kommunalt bostadstillägg
anses belöpa på varje månad.
Angående tid och sätt för gäldande
av kommunbidrag förordnar Konungen.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1954. I fråga om kostnader,
som avse förmåner för tid före
nämnda dag, skola äldre bestämmelser
gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och

änklingar med barn.

Härigenom förordnas, att lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och
änklingar med barn1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Har änka---------nedan stadgas.

Rätt till-----—--till bidrag.

Bidraget utgår med belopp motsvarande
änkepension och bostadstillägg
enligt lagen om folkpensionering.
Har änkepension förhöjts genom
indextillägg, skall motsvarande
ökning ske av bidrag enligt denna
lag. Kommun äger besluta att till
bidragsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen därjämte
skall utgå särskilt bostadstillägg i
enlighet med grunder som kommunen
har att bestämma. Beträffande
bidraget skall i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad i lagen om folkpensionering
stadgas om änkepension,
bostadstillägg och särskilt bostadstillägg.
Vid tillämpning av 74 §
1 mom. skall såsom inkomst ej räknas
bidrag enligt denna lag.

Vårdnadshavare, som —---

Vid tillämpningen------

Bidraget utgår med belopp motsvarande
änkepension enligt lagen
om folkpensionering. Har änkepension
förhöjts genom indextillägg,
skall motsvarande ökning ske av bidrag
enligt denna lag. Kommun äger
besluta att till bidragsberättigad
som är mantalsskriven inom kommunen
därjämte skall utgå kommunalt
bostadstillägg. Beträffande bidrag
och bostadstillägg som avses i
denna lag skall i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad i lagen om folkpensionering
och lagen om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
stadgas om änkepension
jämte indextillägg samt kommunalt
bostadstillägg. Vid tillämpning
av 73 § 1 mom. lagen om folkpensionering
skall såsom inkomst ej
räknas bidrag enligt denna lag.

---— med vårdnadshavaren.

--mellan makarna.

1 Senaste lydelse se SFS 1951:158.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954; och skall härvid vad
som är stadgat i andra och tredje
stgckena i övergångsbestämmelserna
till lagen denna dag (nr ) angående
ändring i lagen om folkpensionering
äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn.

Härigenom förordnas, att 6 § 3 och 4 mom., 8 och 10 §§ samt 16 § 1 mom.
lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse:)

6 §•

3 mom. I fall som avses i 1 mom.
första stycket 1 samt 3—5 minskas
bax-nbidraget med 25 procent av moderns
årsinkomst i vad den överstiger
2 tOO kronor. Är modern gift
och sammanlever hon med sin man,
minskas barnbidraget med 25 procent
av makarnas sammanlagda årsinkomst
i vad den överstiger 3 000
kronor. Åtnjuter modern änkepension
eller hustrutillägg enligt lagen
om folkpensionering eller uppbär
någon av makarna tilläggspension
enligt samma lag, skall dock minskning
som förut sagts ske med blott
10 procent av årsinkomsten.

Motsvarande minskning ------ -—- —- — sammanlagda inkomst.

Finnas, då----—---- varje barn.

Är den — — —---— — sådant bidrag.

(Gällande lydelse:)

6 §•

3 mom. I fall som avses i 1 mom.
första stycket 1 samt 3—5 minskas
barnbidraget med 25 procent av moderns
årsinkomst i vad den överstiger
1 800 kronor och med ytterligare
50 procent av inkomsten i vad den
överstiger 3 200 kronor. Är modern
gift och sammanlever hon med sin
man, minskas barnbidraget med 25
procent av makarnas sammanlagda
årsinkomst i vad den överstiger
2 200 kronor och med ytterligare 50
procent av inkomsten i vad den överstiger
4 600 kronor.

4 mom. Har barn inkomst, som
ej härrör från dess eget arbete, skall
barnbidraget minskas med nämnda
inkomst, i vad den överstiger 100
kronor för år. Kan barnet antagas
komma att uppbära underhållsbidrag
från någon som enligt lag är

4 mom. Har barn inkomst, som
ej härrör från dess eget arbete, skall
barnbidraget minskas med nämnda
inkomst, i vad den överstiger 200
kronor för år. Kan barnet antagas
komma att uppbära underhållsbidrag
från någon som enligt lag är

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:)
skyldig utgiva sådant bidrag eller är
barnet berättigat till bidragsförskott
enligt bidragsförskottslagen, skall
dock underhållsbidraget eller bidragsförskottet
i sin helhet avdragas
å barnbidraget.

8§.

Inkomst som jämlikt 6 § 3 mom.
eller 7 § fjärde stycket skall läggas
till grund för beräknandet av barnbidrag
uppskattas i enlighet med de
grunder som angivas i 74 § 1 och 2
mom. lagen om folkpensionering.
Såsom inkomst skall icke räknas bidrag,
vartill änka må vara berättigad
enligt lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn.

Årsinkomst avrundas — —- ----

10 §.

Har i fall då särskilt barnbidrag
utgått för barn, adoptivbarn eller
styvbarn till någon, som uppburit
invalidpension eller sjukbidrag enligt
lagen om folkpensionering, folkpensionen
indragits enligt 15 § 1
mom. första stycket nämnda lag eller
den för sjukbidrags åtnjutande
bestämda tiden gått till ända, må,
där särskilda skäl föreligga, barnbidrag
med efter hand nedsatt belopp
utgå under ytterligare högst ett år.
Ej må dock på grund av vad sålunda
stadgats barnbidrag utgå för längre
tid än till och med den månad varunder
barnet fyller sexton år.

16 §.

1 mom. Angående handläggning —

Bestämmelserna i 38 § första—
fjärde, sjunde och åttonde styckena

(Föreslagen lydelse:)
skyldig utgiva sådant bidrag eller är
barnet berättigat till bidragsförskott
enligt bidragsförskottslagen, skall
dock underhållsbidraget eller bidragsförskottet
i sin helhet avdragas
å barnbidraget.

8 §•

Inkomst som jämlikt 6 § 3 mom.
eller 7 § fjärde stycket skall läggas
till grund för beräknandet av barnbidrag
uppskattas i enlighet med de
grunder som angivas i 13 § 1 och 2
mom. lagen om folkpensionering.
Såsom inkomst skall icke räknas
bidrag, vartill änka må vara berättigad
enligt lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn.

--- — — tiotal kronor.

10 §.

Har i fall då särskilt barnbidrag
utgått för barn, adoptivbarn eller
styvbarn till någon, som uppburit
invalidpension eller sjukbidrag enligt
lagen om folkpensionering, folkpensionen
indragits enligt 14 § 1
mom. första stycket nämnda lag eller
den för sjukbidrags åtnjutande
bestämda tiden gått till ända, må,
där särskilda skäl föreligga, barnbidrag
med efter hand nedsatt belopp
utgå under ytterligare högst ett år.
Ej må dock på grund av vad sålunda
stadgats barnbidrag utgå för
längre tid än till och med den månad
varunder barnet fyller sexton år.

16 §.

— —-------för barnet.

Bestämmelserna i 38 § 1 mom.
första och andra styckena, 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:)
samt 39 och 41 §§ lagen om folkpensionering
skola äga motsvarande tilllämpning
beträffande barnbidrag.

(Föreslagen lydelse:)
första, andra och fjärde styckena
samt 3 mom. ävensom 39 och 41 §§
lagen om folkpensionering skola äga
motsvarande tillämpning beträffande
barnbidrag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954.

Pensionsstyrelsen har att, utan
särskild ansökan därom, omräkna
vid lagens ikraftträdande utgående
barnbidrag i enlighet med bestämmelserna
i denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars
1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändring av folkpensioneringslagens
regler rörande inkomstprövning m. m. samt anför.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1950 tillkallade
min företrädare i ämbetet åtta sakkunniga med uppdrag att verkställa en
översyn av folkpensioneringslagens regler om inkomstprövning m. m. De
sakkunniga1, vilka antagit benämningen 1950 års folkpensionsrevision, ha
den 15 november 1951 slutfört sitt uppdrag genom att avlämna ett betänkande
(SOU 1951:45) om avdragsregler och bostadstillägg m. m.

över detta betänkande ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
försäkringsinspektionen, statens pensionsanstalt, statens organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, änkepensioneringskommittén,
allmänna statsbidragsutredningen, Svenska socialvårdsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Riksförbundet landsbygdens folk,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Socialförsäkringsbolagens förening,
Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa,
Kooperationens pensionsanstalter, Livförsäkringsanstalten Folket,

1 De sakkunniga ha varit ledamoten av riksdagens första kammare E. Sjödahl, ordförande,
ledamoten av riksdagens andra kammare K. Andersson i Björkäng, byråchefen R. Broberg,
ledamoten av riksdagens första kammare K. Damström, ombudsmannen Sigrid Ekendahl,
ledamoten av riksdagens första kammare C. Eskilsson, chefredaktören J. L. Hartmann och
dlrektörsassistenten S. O. Hydén.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Sveriges folkpensionärers riksorganisation, Sveriges folkpensionärers riksförbund,
De blindas förening, De lungsjukas riksförbund och De vanföras
riksorganisation.

Pensionsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från 11 av styrelsens
ortsombud. Överståthållarämbetet har inkommit med yttrande från
Stockholms stad. Länsstyrelserna ha bifogat yttranden från sammanlagt
156 kommuner, av dem 49 städer.

Framställningar i ärendet ha inkommit från ett flertal lokala folkpensionärssammanslutningar
m. fl.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling. I samband
härmed torde få behandlas även de spörsmål avseende folkpensioneringen,
vilka aktualiserats dels genom 1950 års besparingsutredning, som
den 13 november 1950 avlämnat en promemoria med förslag till ändrade
grunder för kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen,
dels ock genom ett av pensionsstyrelsen den 24 augusti 1951 avgivet
förslag rörande minskning av den enligt folkpensioneringslagen gällande
karenstiden för rätt till sjukbidrag.

Huvuddragen av gällande bestämmelser.

Den allmänna folkpensioneringen.

Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947,
527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951 och 332/1951), som trädde i kraft
den 1 januari 1948, skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som utgår efter
det vederbörande uppnått 67 år, samt å andra sidan invalidpension, sjukbidrag
och änkepension, vilka förmåner utgå för tid dessförinnan.

Ålderspension utgöres i första hand av allmän ålderspension. Denna förmån
är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och förmögenhet.
Den utgör för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 800 kronor samt för annan
pensionsberättigad 1 000 kronor, allt för år räknat. (4 § 1 mom.) Makar,
som båda fyllt 67 år, erhålla sålunda sammanlagt 1 600 kronor per år, medan
en ogift över 67 år uppbär 1 000 kronor om året. Den allmänna ålderspensionen
förhöj es enligt vissa grunder med indextillägg. I ålderspensionen
kunna vidare, på sätt närmare framgår av det följande, ingå bostadstilllägg,
särskilt bostadstillägg och blindtillägg.

Invalidpension utgår till den som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig
genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter, under
förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig (3 §
2 mom.). Sjukbidrag åter tillkommer den som oavbrutet under minst ett
år lidit av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som erfordras

Kungl. Mcij.ts proposition nr 215.

för erhållande av invalidpension, om nedsättningen —- utan att anses varaktig
— kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid (3 § 3 inom.).
Sjukbidrag beviljas för viss tid, under det att invalidpension utgår tills
vidare.

Invalidpension och sjukbidrag utgöras av grundpension och tilläggspension
(4 § 2 inom.). Grundpensionen utgår oberoende av storleken av vederbörandes
inkomst och förmögenhet samt uppgår till 200 kronor om året.
Tilläggspensionens storlek är däremot beroende av den årsinkomst som
fastställts för den pensionsberättigade. Tilläggspensionen utgår med högst
000 kronor om året för gift pensionsberättigad och med högst 800 kronor om
året för ogift pensionsberättigad. För gift pensionsberättigad, vars make icke
åtnjuter folkpension, skall, därest ej heller hustrutillägg utgår, tilläggspensionen
förhöjas med en tredjedel (9 §). Tilläggspensionen förhöjes liksom
den allmänna ålderspensionen efter vissa grunder med indextillägg.

Invalidpensions- och sjukbidragsbeloppen kunna förhöjas med bostadstillägg,
särskilt bostadstillägg och blindtillägg.

Änkepension utgår till änka som vid mannens frånfälle fyllt 55 år och
varit gift med honom ininst fem år. Till änka som fyllt 55 år kan, om hon
uppnått denna ålder under samma kalenderår som det varunder mannen
avlidit eller när eljest särskilda skäl föranleda därtill, änkepension
utgå oaktat hon vid mannens frånfälle ej fyllt 55 år (3 § 4 mom.).
Änkepension utgör högst 600 kronor om året (4 § 3 inom.). Den är i sin
helhet till storleken beroende av den för änkan fastställda årsinkomsten.
Änkepension tillkommer ej änka, som åtnjuter folkpension i annan form.
Ingår änka nytt äktenskap, upphör rätten till änkepension. Änkepension
förhöjes med indextillägg och i förekommande fall även med bostadstillägg
och särskilt bostadstillägg.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad gift mans hustru, därest hon
fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. Hustrutillägget utgöres
av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående till samma belopp som
hustrun skulle ha erhållit i form av sådana förmåner, om hon varit berättigad
till invalidpension. Hustrutillägg utgår icke till hustru, som själv
åtnjuter folkpension, och utgår endast om det överstiger belopp, varmed
mannens pension skall minskas, då hustrutillägg beviljas. Om mannen
åtnjuter ålderspension kan, när särskilda skäl föranleda därtill, hustrutillägg
utgå, oaktat hustrun ej fyllt 60 år (8 §). Hustrutillägget förhöjes
med indextillägg.

I fråga om indextillägg gäller, alt socialstyrelsen har att verkställa beräkning
av förhållandet mellan de allmänna levnadskostnaderna under
varje kvartals sista månad och levnadskostnaderna i juni 1946. På grundval
härav fastställer Konungen under nästpåföljande kvartals första månad
det procenttal (pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda
fastställt pensionspristal skall gälla från och med månaden närmast

Kungl. Maj :ts proposition nr 215.

efter den, varunder det fastställts, till och med den, månad, då nytt pensionspristal
fastställes. För varje hel mångfald av fem, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat 30 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär hustrutillägg, 40 kronor
för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension
eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt 50 kronor för annan
pensionsberättigad (11 a §). — Det i januari 1952 fastställda pensionspristalet
är 133.

Vad angår bostadstillägget stadgas’ (5 §), att riket är med hänsyn till bostads-
och bränslekostnadernas storlek indelat i fem bostadskostnadsgrupper.
I bostadskostnadsgrupp I, som omfattar en avsevärd del av landsbygden,
ifrågakomma ickei bostadstillägg. Bostadskostnaderna inom denna grupp äro
avsedda att täckas av den allmänna pensionen. De bostadstillägg, som utgå
i grupperna II—V, äro i enlighet härmed icke avsedda att täcka hela kostnaden
för bostad och bränsle utan endast de merutgifter för dessa ändamål,
som uppkomma i de ur bostadskostnadssynpunkt dyrare orterna. Indelningen
i bostadskostnadsgrupper verkställes av socialstyrelsen. Nu gällande
bostadskostnadsgruppering avser tiden till och med juni 1953.

Bostadstilläggets storlek beror av den för den pensionsberättigade fastställda
årsinkomsten samt utgör i bostadskostnadsgrupperna II—V för gift
pensionsberättigad och änkepensionsberättigad högst 100, 200, 300 och 400
kronor samt för annan pensionsberättigad högst 150, 300, 450 och 600 kronor,
allt för år. För gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension,
skall, om ej heller hustrutillägg utgår, bostadstillägget höjas med
hälften (9 §).

Särskilt bostadstillägg kan i kommun, som beslutat införa sådant tillägg,
utgå till pensionsberättigad som är mantalsskriven i kommunen (6 §). Tilllägget
utgår i enlighet med grunder som kommunen bestämmer. Härför
redogöres närmare i ett följande avsnitt.

Blindtillägg utgår till pensionsberättigad som saknar synförmåga eller
vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att han saknar
ledsvn, under förutsättning att han blivit blind före fyllda 60 år. BlindtiHägget
utgör 700 kronor om året och är till storleken oberoende av den
blindes inkomst eller förmögenhet. Blindtillägg utgår icke till den som
är skolplikt^'' enligt gällande bestämmelser om blindundervisning (11 §). I

I det föregående har angivits, att vissa folkpensionsförmåner äro beroende
av inkomstprövning. Tilläggspension, bostadstillägg och änkepension
samt det av förstnämnda båda förmåner sammansatta hustrutillägget minskas
nämligen med 5/10 av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den
må överstiga för gift pensionsberättigad 300 kronor (för makar tillsammans
600 kronor) och för annan pensionsberättigad 400 kronor (7 §).
Det är alltså två omständigheter, som påverka storleken av de inkomst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

prövade förmånerna, dels den avdragsfria inkomsten och dels
den s. k. a v d r a g s f a k t o r n, d. v. s. den del av den överskjutande inkomsten
varmed förmånerna reduceras. Minskningen sker — med bortseende
från indextillägg — proportionellt å tilläggs- eller änkepensionen och
bostadstillägget, där rätt till såväl tilläggs- eller änkepension som bostadstillägg
föreligger. Indextillägg minskas först sedan tilläggs- eller änkepensionen
i övrigt bortfallit.

Gift pensionsberättigad, som före sextio års ålder blivit helt oförmögen till
arbete, äger under vissa förutsättningar utfå tilläggspension och bostadstilllägg
med tillsammans högst 400 kronor om året (s. k. hjålplöshetstillägg)
utan hinder av avdragsreglerna för egen inkomst (10 §).

Avdragsreglerna anknyta till vederbörandes årsinkomst. Därmed avses
all den inkomst för år räknat, som någon skäligen kan antagas komma
att åtnjuta under den närmaste tiden. Såsom inkomst räknas dock icke
annan folkpensionsförmån än blindtillägg och ej heller allmänt barnbidrag
eller understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara
föranledd utgiva (14 §).

Rörande värderingen av naturaförmåner har Kungl. Maj :t meddelat föreskrifter
i brev till pensionsstyrelsen den 11 juli 1947. I nämnda brev föreskrives
bl. a. till vilka belopp det årliga värdet av olika förmåner, såsom fri
kost, fri bostad, fritt bränsle och fritt lyse, skola uppskattas samt grunderna
för uppskattningen av de förmåner, som utgå mot ersättning vilken uppenbarligen
avsevärt understiger det normala priset.

Beträffande förmögenhet gäller den skärpningsregeln, att förmögenhetens
avkastning vid beräkningen av årsinkomsten skall höjas med 10 % av
det belopp, varmed förmögenheten överstiger för gift pensionsberättigad
7 500 kronor (för äkta makar tillsammans alltså 15 000 kronor) och för
annan pensionsberättigad 10 000 kronor (14 § 2 mom. andra st.).

Är den pensionssökande gift, skall hans årsinkomst beräknas utgöra hälften
av makarnas sammanlagda årsinkomst och hans förmögenhet hälften
av deras sammanlagda förmögenhet (14 § 3 mom.). I detta sammanhang må
nämnas, att gift pensionsberättigad, när särskilda skäl föreligga, anses såsom
ogift. Vidare kan ogift pensionsberättigad, vilken sedan avsevärd tid
sammanlever med annan under äktenskapsliknande förhållanden, anses
såsom gift med denne (13 §).

Årsinkomst skall avrundas till närmaste hela tiotal kronor (14 § 4 mom.).
Uppgår folkpension icke till helt antal kronor, skall den avrundas till närmaste
hela krontal (12 §).

De avdragsregler, för vilka nu redogjorts, avse icke de särskilda bostadstilläggen.
För dessa gäller i detta hänseende vad vederbörande kommun bestämt.
Beträffande övriga inkomstprövade pensionsförmåner hänvisas till
följande tablå.

Kungl. Maj. ts proposition nr 215.

Inkomstgränser, som utesluta trän rätt till bostadstillägg, tilläggspension, bustrutillägg, änkepension
eller änke- oeb änkling sbidrag vid ett pensionspristal av 130. För gifta personer
avses makarnas gemensamma inkomst.

		Bostadskostnadsgrupp
	I	ii	III	IV	V
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Ålderspension
Bostadstillägg till ogift pensionstagare ............	—	700	1 000	1 300	1 600
Bostadstillägg till gift pensionstagare..............	—	1 000	1 400	1 800	2 200
Hustrutillägg + ev. bostadstillägg ................	2 680	3 080	3 480	3 880	4 280
Invalidpension (sjukbidrag) Tilläggspension till ogift invalidpensionär 4- ev. bo-stadstillägg ....................................	2 600	2 900	3 200	3 500	3 800
till gift d:o (maken utan folkpensionsförmåner) ....	4 200	4 600	5 000	5 400	5 800
till gift d:o (maken har ålderspension) ............	3 740	4 140	4 540	4 940	5 340
till gift d:o (maken har invalidpension, sjukbidrag eller hustrutillägg) ............................	3 960	4 360	4 760	5160	5 560
Hustrutillägg + ev. bostadstillägg ................	3 480	3 880	4 280	4 680	5 080
Änkepension (änke- och änklingsbidrag) + ev. bostads-
tillägg........................................	1 850	2 050	2 250	2 450	2 650

Det bör observeras, att de angivna inkomstgränserna för rätt till invalidpension
(sjukbidrag) icke i och för sig angiva den inkomst av eget arbete,
som en invalid kan ha utan att förlora sin invalidpension. Redan en avsevärt
lägre arbetsinkomst kan nämligen medföra, att vederbörande icke anses
vara invalid i lagens mening och sålunda överhuvudtaget ej är berättigad
till invalidpension eller sjukbidrag. I praxis anses invaliditet i lagens mening
endast föreligga, då arbetsförmågan är nedsatt med ungefär två
tredjedelar.

Hur avdragsreglerna verka reducerande på de statliga folkpensionsförmånerna
framgår av denna sammanställning, som hänför sig till pensionstagarebeståndet
i januari 1951.

	Antal pensionstagare
	sammanlagt	med fulla ink.-prövade förmåner	med reduc. ink.-prövade förmåner	utan ink.-prövade förmåner
Ålderspensioner..................	612 292	126 988	44 763	440 541
Invalidpensioner och sjukbidrag ..	150 358	105 167	30 357	14 834
Änkepensioner ..................	14 096	6 649	7 447	—
Hustrutillägg....................	18 468	8 387	10 081	—
Summa	795 214	247 191	92 648	455 375

Rörande antalet ålderspensionstagare utan inkomstprövade förmåner må
nämnas, att av dessa över hälften eller 273 310 bodde i bostadskostnadsgrupp
I, där ålderspensionär ej uppbär inkomstprövade statliga förmåner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

I fråga om kostnaderna för folkpensioneringen gäller
att de bestridas av staten med bidrag dock av kommunerna såvitt angår de
inkomstprövade förmånerna. Staten tillgodogör sig även de folkpensionsavgifter,
som upptagas enligt 19 § folkpensioneringslagen i samband med de
allmänna skatterna. Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna
regleras genom lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/1950 och 159/1951).
Kommun skall för varje kalenderår bidraga till kostnaderna dels för de inkomstprövade
förmåner utom särskilda bostadstillägg, som under året utbetalats
till inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, med en
andel som motsvarar 3/20 % för varje fullt tiotal skatteören per invånare
i kommunen (dvs. 1,5 % för varje skattekrona per invånare), samt dels
med hela kostnaden för särskilda bostadstillägg, som under året utgått i
enlighet med av kommunen fastställda grunder. Kommun är dock icke skyldig
bidraga med mera än halva kostnaden för annan inkomstprövad pensionsförmån
än särskilt bostadstillägg. Allmän ålderspension jämte indextillägg
därå ävensom grundpension och blindtillägg bekostas helt av staten.

Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall
hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen
påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden
för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg,
samt till antalet invånare vid årets ingång.

Pensionsstyrelsen uträknar de belopp, varmed kommunerna skola bidraga
till folkpensionskostnaderna, och avfordrar kommunerna dessa belopp.

Utbetalningen av folkpensionerna handhaves av pensionsstyrelsen.
Angående utbetalningen äro särskilda föreskrifter meddelade i
kungörelsen den 20 juni 1947 angående sättet och tiden för utbetalning av
folkpensioner (nr 469; ändr. 267/1950 och 160/1951).

Bidrag till änkor och änklingar med barn.

Folkpensionsförmånerna kompletteras med vissa andra förmåner, bland
dem de s. k. änke- och änklingsbidragen, varom bestämmelser äro givna i
lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar med barn (nr 531;
ändr. 265/1950 och 158/1951). Enligt denna lag äger änka eller änkling,
som under sin vårdnad har barn i äktenskapet med den avlidne maken
eller annat barn, som vid makens död stadigvarande vistades i makarnas
hem, erhålla bidrag av allmänna medel för egen del. Bidrag utgår dock endast
under förutsättning att barnet icke fyllt 10 år och att vårdnadshavaren
stadigvarande bor tillsammans med barnet. Rätt till änke- och änklingsbidrag
föreligger icke om vårdnadshavaren åtnjuter folkpension. Ingår
vårdnadshavaren nytt äktenskap, upphör rätten till bidrag.

Änke- och änklingsbidrag utgår med belopp motsvarande änkepension och

Kungl. Maj. ts proposition nr 215.

bostadstillägg (till änka) enligt lagen om folkpensionering. Om änkepension
förhöj es genom indextillägg, ökas änke- och änklingsbidraget på motsvarande
sätt. Kommun kan besluta att till bidragsberättigad, som är mantalsskriven
inom kommunen, skall utgå särskilt bostadstillägg i enlighet med
de grunder kommunen bestämmer. Beträffande bidraget gäller i övrigt i
tillämpliga delar vad i folkpensioneringslagen stadgas om änkepension, bostadstillägg
och särskilt bostadstillägg. Änke- och änklingsbidrag räknas
icke såsom inkomst enligt nämnda lag.

Beträffande finansieringen av änke- och änklingsbidragen tillämpas samma
regler som för folkpensionerna, och motsvarande gäller i fråga om utbetalningen
av dessa bidrag enligt kungörelsen den 26 september 1947 angående
sättet och tiden för utbetalning av särskilda barnbidrag samt bidrag
till änkor och änklingar med barn (nr 769; ändr. 268/1950 och 161/1951).

Särskilda barnbidrag.

En annan bidragsform, som i detta sammanhang är av intresse, utgöres
av de särskilda barnbidragen. Bestämmelserna därom återfinnas i lagen den
26 juli 1947 (530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl.
barn. De enligt denna lag bidragsberättigade barnen kunna med hänsyn till
förutsättningarna för bidrags erhållande samt bidragsbeloppens storlek indelas
i två huvudgrupper. Den ena gruppen omfattar föräldralösa och med
dem jämnställda barn. För barn tillhörande denna kategori utgör bidraget
högst 420 kronor om året (5 §). Den andra gruppen omfattar barn till
änkor och invalider m. fl. För dessa barn utgår bidraget med högst 250
kronor om året (6 §). Bidrag utgår längst t. o. m. den månad, under vilket
barnet fyller 16 år (4 §).

Bidrag enligt 5 § utgår ej eller nedsättes efter vad som finnes skäligt,
därest barnet har inkomst, som ej härrör från barnets eget arbete och som
helt eller i mera väsentlig mån kan anses täcka kostnaden för barnets uppehälle
och uppfostran.

Bidrag enligt 6 § reduceras med hänsyn till både barnets och försörjarens
inkomst. Barnets egen arbetsinkomst inverkar dock ej på bidragets storlek.
Underhållsbidrag från någon som enligt lag är skyldig utgiva sådant bidrag
samt bidragsförskott skall i sin helhet avdragas å barnbidraget. I övrigt
gäller att annan inkomst som barnet åtnjuter är avdragsfri intill ett belopp
av 100 kronor om året, varefter avdrag sker med hela det överskjutande
inkomstbeloppet. Beträffande inverkan av försörj arens inkomst gäller att
för ensamstående försörjare en årsinkomst av 1 800 kronor är avdragsfri.
Motsvarande belopp för sammanlevande makar eller föräldrar utgör 2 200
kronor. Överskjutande inkomster reducera barnbidraget med 25 % av inkomsten
och med ytterligare 50 % — alltså med sammanlagt 75 % — i vad
inkomsten överstiger för ogift 3 200 kronor och för sammanlevande makar
eller föräldrar 4 600 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Under förutsättning att barnet icke har egen inkomst upphör rätten till
barnbidrag enligt 6 §, när försörjarens årsinkomst uppgår till följande belopp.

Årsinkomst vid vilken rutten till
barnbidrag upphör

1 barn
kr.

2 barn
kr.

3 barn
kr.

4 barn
kr.

5 barn
kr.

För ensamstående ................

För makar sammanlagt ..........

2 800

3 200

3 400

4 200

3 740

4 800

4 070

5 140

4 400

5 470

De särskilda barnbidragen utbetalas av pensionsstyrelsen. Angående utbetalningen
gälla de föreskrifter, som äro meddelade i den förut omnämnda
kungörelsen den 26 september 1947 angående sättet och tiden för utbetalning
av särskilda barnbidrag samt bidrag till änkor och änklingar med
barn.

Kommunerna bidraga för varje kalenderår till kostnaderna för de särskilda
barnbidragen med viss andel — motsvarande 3/20 % för varje fullt
tiotal skatteören per invånare i kommunen —- av kostnaden för bidrag,
som under året utbetalats till barn, beträffande vilka pensionsnämnd inom
kommunen under året varit behörig pröva ansökning om särskilt barnbidrag
av det slag varom är fråga. Kommunen svarar dock för högst hälften
av kostnaden (19 §).

Antalet barn, som äro berättigade till särskilda barnbidrag enligt 5 och
6 §§, beräknas till omkring 1 400 resp. 33 000.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas att i propositionen nr 70 till
årets riksdag framlagts ett förslag till lag angående dyrtidstillägg för år
1952 å de särskilda barnbidragen. Enligt detta förslag skall under år 1952
å bidrag enligt 5 § utgå dyrtidstillägg om 105 kronor samt å bidrag enligt
lagens 6 § tillägg om 70 kronor.

Kommunala pensionstillskott.

Enligt lagen den 26 juli 1947 om kommunala pensionstillskott in. in. (nr
528) äger ett fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande
med föreskrift att tillskott och bidrag, som utdelas av dessa medel,
icke skola anses såsom fattigvård.

Sådana tillskott och bidrag få utdelas endast i vissa fall, som angivas i
lagen. Dessa fall äro:

1) beredande av understöd (kommunala pensionstillskott) i penningar
eller naturaförmåner åt personer, som uppbära folkpension och icke jämligt
16 § första—tredje styckena folkpensioneringslagen äro uteslutna från
tilläggspension, änkepension eller bostadstillägg, men ändock av särskilda
skäl finnas vara i behov av fattigvård;

2) beredande av understöd (kommunala tillskott till bidrag till änkor
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. AV 215.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

och änklingar med barn) av enahanda slag åt personer, vilka finnas vara
i behov av fattigvård, oaktat de åtnjuta änke- eller änklingsbidrag;

3) beredande av understöd (kommunala tillskott till särskilda barnbidrag
eller till bidragsförskott) av enahanda slag åt barn, vilka finnas vara
i behov av fattigvård, trots att för dem utgå särskilda barnbidrag eller bidragsförskott;
samt

4) beredande av bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande,
gemensamt med pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande
eller hävande av höggradig nedsättning av arbetsförmågan.

Bidragen eller tillskotten må ej tilldelas andra personer än sådana, som
äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där äga hemortsrätt i
fråga om fattigvård.

I övrigt äger samhället bestämma de grunder, som skola iakttagas av
fattigvårdsstyrelsen när den beviljar tillskott och bidrag.

Särskilda bostadstillägg.

Såsom förut nämnts äger kommun jämlikt 6 § folkpensioneringslagen
besluta att, enligt grunder som kommunen bestämmer, särskilt bostadstilllägg
skall utgå till folkpensionär, som är mantalsskriven inom kommunen.
Angående förekomsten av ifrågavarande tillägg och deras storlek må hänvisas
till följande av folltpensionsrevisionen gjorda sammanställningar.

Bostadskostnadsgrupp	Antal kommuner som vid års-skiftet 1950—51 infört tillägget	Antal invånare
absolut tal	i % av samt-liga kommuner i gruppen	absolut tal	i % av in-vånarantalet i gruppen
i ....................	226	11	507 889	20,6
ii ....................	88	44	495 362	63,0
in ....................	61	32	1 077 739	69,4
IV ....................	19	79	935 577	98,4
v ....................	16	76	992 352	97,9
Kommuner tillhörande flera
bostadskostnadsgrupper.	14	50	102 865	46,2
Summa	424		4 111 784

Bostadskostnadsgrupp	Antal personer med särskilt bostadstillägg i mars 1950	Antalet i före-gående kolumn i % av samt-liga folkpen-sionstagare i bostadskost-nadsgruppen	Samma antal i % av antalet personer med statl. bost. tillägg	Årligt belopp av särskilda bostadstillägg inom bostads- kostnads- gruppen	Genomsnitt-ligt årligt tilläggsbelopp per mottagare
i................	9 242	2,7		1 352 364	146
ii................	11216	11,6	20,7	1 936 247	173
in................	18 338	12,0	18,7	3 825 764	209
IV ................	15 948	17,9	29,0	4 303 400	270
v ................	17 636	19,2	34,0	5 544 339	314
Summa	72 380	9,4		16 962114	234

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Årsbeloppet av löpande särskilda bostadstillägg har senare (oktober 1951)
stigit till 19,85 miljoner kronor.

En av revisonen verkställd utredning rörande de grunder, efter vilka särskilda
bostadstillägg utgå, visar följande.

I vissa kommuner fastställas grunderna för de särskilda bostadstilläggen
för ett år i sänder under det att de i andra kommuner beviljas tills vidare.
Den som beviljats särskilt bostadstillägg har sålunda ingen rätt att behålla
det för framtiden, även om hans förhållanden äro oförändrade.

I kommuner som infört särskilda bostadstillägg utges detta ej alltid till
samtliga slag av pensionstagare. Det är sålunda ej sällsynt att änkepensionsberättigade
äro undantagna. Likaså undantagas ibland gifta pensionstagare,
då maken ej är pensionsberättigad.

Enligt folkpensioneringslagens 6 § kan särskilt bostadstillägg endast utgå
till pensionsberättigad som är mantalsskriven inom kommunen. Detta villkor
har i mycket stor omfattning skärpts genom krav å viss tids mantalsskrivning,
faktisk bosättning inom kommunen eller hemortsrätt i densamma.
De sålunda uppställda villkoren kunna leda till att en pensionstagare
som flyttar från en kommun med särskilt bostadstillägg till en annan
sådan kommun blir utan särskilt bostadstillägg.

Uttrycklig bestämmelse om att särskilt bostadstillägg endast får utgivas
vid behov av mera stadigvarande natur har införts i 259 kommuner med
3,3 miljoner invånare. Emellertid torde detta villkor i praxis iakttagas även
i övriga kommuner.

Vid bestämmandet av det särskilda bostadstilläggets maximistorlek ha
kommunerna i allmänhet begagnat sig av endera av två metoder.

Enligt den ena metoden har tillägget bestämts till visst fixt belopp, vanligen
olika för makaf och ensamstående, oberoende av bostadskostnadernas
storlek. Så har skett i 193 kommuner med omkring 750 000 invånare. I
39 av dessa kommuner med 138 000 invånare har bestämts att tillägget
skall utgå med det merbelopp, som skulle ha utgivits såsom allmänt bostadstillägg
om kommunen tillhört närmast högre bostadskostnadsgrupp.

Den andra metoden gör det särskilda bostadstillägget beroende av bostadskostnadernas
storlek i det enskilda fallet. Antalet kommuner som
beräknar tillägget på detta sätt är 231 med ett invånarantal av mera än
3 360 000. I en del av de sistnämnda kommunerna har tillägget maximerats
direkt och i andra indirekt genom att ett maximibelopp angivits för den
bostadskostnad, som får beaktas vid tilläggets beräkning.

I åtskilliga av dessa kommuner uppgår tillägget till den faktiska bostadskostnaden
— i den mån den icke överstiger maximibeloppet — minskad med
visst belopp. Sålunda utgör tillägget i Stockholm för ogift pensionär bostadskostnaden
(inklusive bränsle) minskad med 220 kronor och för makar
samma kostnad minskad med 300 kronor. I princip gäller härvid att bostadskostnaden
ej får överstiga 800 kronor för ogift och 1 200 kronor för makar.
Det särskilda bostadstilläggets maximibelopp i Stockholm kan alltså i allmänhet
sliga till 580 kronor för ogift och 900 kronor för makar. Sammanläggas
dessa belopp med de allmänna bostadstilläggen kommer man till att
i Stockholm sammanlagt kan utgå bostadstillägg med 1 180 kronor för
ogift och 1 700 kronor för makar — undantagsvis kunna dock dessa belopp
överskridas.

I de kommuner, där det särskilda bostadstilläggets storlek är beroende

Kungl. Maj.ts proposition nr 21ö.

av bostadskostnaden, bli givetvis reglerna för bostadskostnadens fastställande
av stor betydelse. I grunderna finnas därför ofta särskilda bestämmelser
härom. Till bostadskostnad räknas regelmässigt kostnaden för bränsle.
Emellanåt föreskrives att pensionsberättigad, som vill åtnjuta särskilt
bostadstillägg, skall kunna anmodas flytta till anvisad godtagbar bostad,
vid äventyr att tillägget beräknas efter hyran i den anvisade bostaden. Så är
fallet i Stockholm.

För bestämmandet av bostadskostnaden för den som sammanbor med
barn eller andra finnas ofta särskilda regler angivna i grunderna eller anvisningar
till dessa.

I 173 kommuner med 844 000 invånare är föreskrivet att särskilt bostadstillägg
skall nedsättas eller helt indragas för den som erhållit bostad i pensionärshem.
1 vissa andra kommuner äro reglerna för tilläggets beräkning
så utformade, att det ej utgår eller utgår endast med lågt belopp till den
som bor i pensionärshem.

För pensionstagare som mera stadigvarande äro intagna å anstalt utgår i
allmänhet ej särskilt bostadstillägg. I åtskilliga kommuners grunder finnes
uttrycklig bestämmelse härom.

I fråga om de avdragsregler, som gälla för de särskilda bostadstilläggen,
föreligga mycket stora variationer. Däremot äro reglerna för den i nkomstberäkning,
som utgör grundvalen för avdragsreglernas tilllämpning,
i det stora hela tämligen enhetliga i det att de gå ut på att
inkomstberäkningen skall ske enligt 14 § lagen om folkpensionering.

Vad nu sagts om inkomstberäkningen äger dock ej tillämpning då det
gäller förmögenhets inverkan på inkomstberäkning
för det särskilda bostadstillägget. Endast 63 kommuner med tillsammans
333 000 invånare följa i detta avseende folkpensioneringslagens regler. Flertalet
kommuner har infört betydligt strängare regler. Den så kallade skärpningen
av förmögenhetsavkastningen börjar ofta vid ett mycket obetydligt
förmögenhetsbelopp och verkställes med en hög procentsats. I själva verket
äro reglerna ibland sådana att den som har någon mera nämnvärd förmögenhet
är utesluten från rätten till tillägg. I en del kommuner föreskrives
uttryckligen att särskilt bostadstillägg ej får utgå för den händelse den pensionsberättigade
har förmögenhet av viss storlek.

I fråga om a v drags reglerna för inkomsten följa grunderna
för det särskilda bostadstillägget i 194 kommuner med sammanlagt 1 305 000
invånare reglerna i folkpensioneringslagen. För pensionstagare med såväl i
lagen stadgad inkomstprövad förmån som särskilt bostadstillägg innebär
detta att avdrag från pensionsförmånerna sammanlagt sker med hela beloppet
av den inkomst, som överskjuter det avdragsfria inkomstbeloppet (400
kronor för ogift och 600 kronor för makar gemensamt).

I en stor del av kommunerna varierar avdragsfaktorn för det särskilda
bostadstillägget efter inkomstens storlek. Så är fallet i 83 kommuner med
sammanlagt 1 848 000 invånare. I dessa kommuner är avdragsfaktorn ofta
25 % intill visst inkomstbelopp och därefter 50 %. I Stockholm gäller sålunda
att inkomst mellan 400 och 800 kronor för ogift samt mellan 600 och
1 000 kronor för makar reducerar det särskilda bostadstillägget med 25 %
av inkomsten. Inkomst därutöver reduceras så att det sammanlagda avdraget
å alla pensionsförmåner blir lika stort som det överskjutande inkomstbeloppet.
Att öka den egna inkomsten utöver 800 för ogift och 1 000
kronor för makar lönar sig sålunda ej, såvida ej inkomsten blir så stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

att den överstiger den övre inkomstgräns vid vilken rätten till någondera
pensionsförmånen upphör.

Några kommuner ha för inkomster över viss gräns fastställt avdragsfaktorn
för det särskilda bostadstillägget till 100 %. Detta kan i vissa fall
medföra, att en ökning av den egna inkomsten med 100 kronor medför en
sänkning av folkpensionen med 150 kronor.

Några kommuner (19 stycken med sammanlagt 177 000 invånare) ha
fastställt samma avdragsfria inkomst som den i folkpensioneringslagen angivna
men nöjt sig med en lägre avdragsfaktor än B/io I

fråga om den avdragsfria inkomsten har fastställts lägre belopp än
400 resp. 600 kronor i 70 kommuner med en sammanlagd folkmängd av
494 000 invånare. Å andra sidan ha 17 kommuner med sammanlagt 81 000
invånare stannat för högre avdragsfria inkomster.

I ett fåtal kommuner förekommer ej något avdrag för egen inkomst, och
några kommuner ha privilegierat ett eller flera inkomstslag.

Vid utformningen av avdragsreglerna för de särskilda bostadstilläggen
har man i regel ej tagit hänsyn till förefintligheten av särskilda barnbidrag
utgående till pensionstagarens barn. Finnas dylika barnbidrag, kan tydligen
det sammanlagda avdraget å de statliga folkpensionsförmånerna, å det
särskilda bostadstillägget och å de särskilda barnbidragen högst betydligt
överstiga den egna inkomst som föranlett avdraget. Med hänsyn till att
den avdragsfria inkomsten för särskilda barnbidrag ligger förhållandevis
högt, inträder dock sagda förhållande endast undantagsvis.

Av folkpensioneringsrevisionens utredningar framgår sålunda, att de särskilda
bostadstilläggen utgå efter synnerligen varierande grunder.

Förslaget till ändrade regler om inkomstprövning
och bostadstillägg.

Allmänna synpunkter.

Såsom framgår av den redogörelse, som lämnas å sid. 44—50 i folkpensionsrevisionens
betänkande, har i olika sammanhang åtskillig kritik
riktats mot de nuvarande avdragsreglerna inom folkpensioneringen, vilka
i många fall leda till en stark reduktion av inkomstprövade pensionsförmåner,
då pensionstagarcn ökar sin egeninkomst. Enligt kritiken skulle
avdragsreglerna ha en hämmande effekt på arbetarpensioneringen samt en
oförmånlig inverkan på arbetsvilligheten hos folkpensionärerna. Därjämte
skulle reglerna motverka viljan till sparsamhet för ålderdomen.

I fråga om behovet av eu reform på detta område framhåller
folkpensionsrevisionen, som anser den framkomna kritiken ha fog för sig,
att det förefölle revisionen som om frågan rörande möjligheten för arbetsgivarna
att pensionera sina anställda, utan att folkpensioneringens bestämmelser
verkade hämmande, skulle äga störst aktualitet i nuvarande läge.

Revisionen fortsätter.

Tjänstemännen har i allt större utsträckning tillförsäkrats pensionsförmåner
i relation till lönen. Härvidlag har folkpensioneringens avdrags -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

regler inte verkat hämmande eftersom de i relation till lönerna bestämda
tjänstepensionerna oftast blir så pass höga att de inkomstprövade folkpensionsförmånerna
ter sig mindre betydelsefulla. Så blir däremot inte fallet
då fråga är om pensioner, som utgår med lägre belopp. I förhållande till
storleken av sådana pensioner blir det tillägg, som de inkomstprövade förmånerna
eventuellt kan utgöra, av stor betydelse. Antalet löntagare i denna
grupp är därjämte så stort att det för en arbetsgivare framstår såsom
i hög grad önskvärt att de förmåner som utges av det allmänna kan komplettera
de pensioner arbetsgivaren själv finner sig kunna utge. Avdragsreglerna
verkar även hämmande på lusten hos arbetstagare som ej kan
vänta pension från arbetsgivare och på smärre inkomsttagare inom handel
och lantbruk att själva försäkringsvägen förskaffa sig ett mera väsentligt
komplement till den allmänna folkpensionen. Detta faktum får särskild
betydelse för arbetstagare som på grund av arbetets natur ofta byter
anställning.

Beträffande avdragsreglernas inverkan på arbetsviljan framhåller revisionen
bl. a., att detta vore en synpunkt, som hade särskild aktualitet i
ett arbetsmarknadsläge, som präglades av stor brist på arbetskraft. För invalidernas
del förelåge speciella problem, då arbetsförmågan började återkomma,
såsom rädslan att, innan arbetsförmågan bestående återvunnits,
söka sig ut i arbete med risk för betydande sänkning eller förlust av pensionen.

Möjligheten att spara för ålderdomsförsörjningen utan hinder av avdragsreglerna
anser revisionen framför allt vara betydelsefull för sådana
befolkningsgrupper som icke kunde räkna på pension från arbetsgivare.
Detta sparande bedrevs ofta så att sparmedlen ej kunde omvandlas i en
livränta eller pension. Sålunda investerades sparmedlen ofta i ett eget hem
eller i en annan mindre fastighet eller i en rörelse. Ur samhällsekonomisk
synpunkt vore det enligt revisionens mening givetvis av stor betydelse, att
sparandet icke hämmades genom de sociala välfärdsåtgärderna.

Då revisionen härefter diskuterar olika metoder för att tillgodose det
föreliggande reformbehovet, överväger revisionen först möjligheten
att helt slopa inkomstprövningen. För ålderspensioneringens
del skulle en dylik reform, som här bleve av övervägande betydelse i fråga
om de statliga bostadstilläggen, medföra att pensionens storlek bleve oberoende
av den egna inkomsten men däremot beroende av den bostadskostnadsgrupp,
i vilken den pensionsberättigade bodde. Åtgärden skulle bli
betydelselös i bostadskostnadsgrupp I och av störst betydelse i bostadskostnadsgrupp
V. Detta skulle enligt revisionens mening skärpa de olägenheter,
som vore förenade med bostadskostnadsgrupperingen. Kostnaderna
för åtgärden skulle vidare i det stora hela icke komma de mest behövande
befolkningslagren till del utan snarare tvärtom. Merkostnaden skulle enbart
för ålderspensionärernas del uppgå till 60 milj. kronor om året.

En invalidpensionering, som vore oberoende av inkomstprövning, skulle
enligl revisionens mening vara synnerligen svårhanterlig, då det gällde att

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

pröva rätten till invalidpension (sjukbidrag), såvida man ej kunde finna
någon annan metod än inkomstprövningen för att anpassa pensionens storlek
efter försörjningsförmågans nedsättning. Revisionen anför härom.

Det är sannolikt att om alla, som befinnes vara invalider i folkpensioneringslagens
mening eller uppfyller villkoren för erhållande av sjukbidrag,
skulle erhålla en pension av (för ogift) 1 300—1 900 kronor om året
utan hänsyn till årsinkomsten, åtskilliga personer som nu inte söker folkpension
skulle söka sådan. I åtskilliga av dessa nytillkomna fall skulle invaliditeten
säkerligen vara tveksam. Inte minst skulle detta vara fallet beträffande
personer, som erhållit ålderspension av sin arbetsgivare men ännu
inte uppnått 67 års ålder. Vad nu sagts skulle framtvinga en synnerligen
noggrann och svårbemästrad prövning av invaliditetsfrågorna och likväl
skulle säkerligen kostnadsökningar uppkomma, vilka inte var motiverade
av mera trängande behov.

Under samma förutsättning skulle man inte kunna låta förmånerna
successivt minska i den mån arbetsförmågan steg utan man blev tvungen
att, då en viss arbetsförmåga uppnåddes, på en gång draga in hela pensionen.
Detta skulle givetvis medföra risk för att pensionstagarna inte efter
förmåga utnyttjade sin arbetskraft och även i övrigt vara otillfredsställande.

Med hänsyn till vad nu anförts rörande de speciella nackdelarna av en
slopad inkomstprövning för invalidpensioneringens del har revisionen övervägt
huruvida inte dessa nackdelar skulle kunna bemästras genom att
grunda rätten till invalidpension på invaliditetsgraden såsom fallet är vid
livränteberäkningen inom den sociala olycksfallsförsäkringen. Det har därvid
framkommit att svårigheterna att tillämpa en medicinsk gradering av
invaliditeten vid psykiska sjukdomar och vid olika kombinationer av åkommor
blir, om inte oöverstigliga, så dock synnerligen svårbemästrade. Härtill
kommer att en sådan metod inte skulle ge lika god garanti som de
nuvarande reglerna för att vederbörande erhåller vad han behöver för sin
försörjning. Revisionen har på angivna skäl funnit att det nuvarande systemet
är avgjort att föredraga då det gäller en socialförsäkring av folkpensioneringens
beskaffenhet.

Kostnaderna för en slopad inkomstprövning i fråga om invalidpensioner
och sjukbidrag beräknar revisionen, under förutsättning att antalet pensionstagare
icke ökade, till 28 milj. kronor per år vid nuvarande indexläge.
Merkostnaden med hänsyn till en väntad ökning av pensionstagarnas antal
uppskattar revisionen till 8 å 15 milj. kronor om året. För hustrutilläggens
del skulle enligt revisionens beräkningar merkostnaden bli 20 ä 24 milj.
kronor om året. En slopad inkomstprövning för änkepensionerna skulle
belöpa sig på omkring 13 milj. kronor om året.

Den totala årliga merkostnaden vid en slopad inkomstprövning skulle
alltså, konstaterar revisionen, uppgå till omkring 133 milj. kronor.

Även om eu icke obetydlig del av dessa merkostnader komme att återbäras
till stat och kommun i form av en ökning av såväl direkta som indirekta
skatter, anser revisionen, att med hänsyn till kostnadernas storlek
och till verkningarna i övrigt av inkomstprövningens slopande eu sådan
åtgärd ej nu bör ifrågakomma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Vid sina fortsatta överväganden har revisionen (sid. 61—66 i betänkandet)
kommit in på frågan om en privilegiering av vissa inkomster
vid inkomstprövningen och erinrar då om att enligt 1935 års
folkpensioneringslag pension och understöd, som utginge på grund av gåva,
testamente eller försäkring, vilken icke vore i lag föreskriven, eller också,
utan samband med olycksfall i arbete, på grund av egen eller anhörigs
förutvarande arbetsanställning, ur inkomslberäkningssynpunkt varit privilegierade
intill vissa belopp, nämligen 300, 350 resp. 400 kronor i de tre
då förefintliga ortsgrupperna.

För att kunna bedöma ifrågavarande spörsmål har revisionen funnit sig
böra närmare söka klargöra verkningarna av de nuvarande avdragsreglerna
såväl beträffande inkomstslag, vilka kunde tänkas bli privilegierade,
som beträffande övriga inkomstslag. Härom anför revisionen.

Vad beträffar tjänstepensioneringen finns rörande avdragsreglernas inverkan
å denna vissa uttalanden och siffror i pensionsutredningens principbetänkande.
Med ledning av de uppgifter som lämnats i nämnda betänkande
och av vad folkpensionsrevisionen själv inhämtat har revisionen
kommit till den uppfattningen att redan avdragsreglerna i folkpensioneringslagen
verkar starkt hämmande i fråga om den frivilliga pensioneringen
av särskilt kroppsarbetare. Att denna hämmande effekt skärpts genom de
avdragsregler som i regel gäller för de särskilda bostadstilläggen torde också
vara otvivelaktigt. I själva verket torde en ändring av avdragsreglerna såväl
i själva lagen som för de särskilda (kommunala) bostadstilläggen vara
en ovillkorlig förutsättning för att pensioneringen genom arbetsgivarnas
försorg av kroppsarbetare skall kunna bli effektivare. En sådan ändring
kan uppenbarligen antingen ske genom en privilegieringsbestämmelse eller
genom en generell uppmjukning av avdragsreglerna.

I syfte att erhålla en uppfattning om avdragsreglernas inverkan på pensionstagarnas
vilja att utnyttja sin arbetskraft har revisionen verkställt en
enkät med länsarbetsnämnderna. Av denna enkät anser sig revisionen kunna
draga den slutsatsen att avdragsreglerna hade en viss återhållande verkan
i detta hänseende. Vidare kunde enligt revisionens mening förmodas att
de folkpensionärer, som kände till avdragsreglernas verkan, i viss omfattning
undveke att uppsöka länsarbetsnämnderna för att erhålla arbete.

Revisionen har med hänsyn bl. a. till dessa överväganden funnit att de
faktiska förhållandena icke motivera att man nu intager en annan ståndpunkt
än vid antagandet av gällande folkpensioneringslag beträffande frågan
om pensions- och arbetsinkomstens inbördes förhållande i privilegieringshänseende.
I vart fall gällde detta så länge utvägen att generellt mildra
avdragsreglerna kunde beträdas.

Revisionen anför vidare.

De flesta torde vara ense om att inkomstprövade förmåner inte böra tillkomma
innehavarna av större förmögenheter. I syfte att förhindra detta
har man i folkpensioneringslagen den bestämmelsen att vid uppskattning
av förmögenhets avkastning denna skall höjas med 10 % av det belopp,

Kiingl. Mcij.ts proposition nr ''215.

varmed förmögenheten överstiger för gift pensionsberättigad 7 500 kronor
(15 000 kronor för makarna tillsammans) och för annan pensionsberättigad
10 000 kronor. Denna s. k. skärpning har utformats så att den i regel inte
skulle drabba smärre sparkapital eller innehavet av egna hem eller andra
mindre fastigheter. Genom penningvärdets relativt starka fall sedan lagens
antagande år 1946 verkar skärpningen uppenbarligen i nuvarande läge
kraftigare än som avsågs då bestämmelsen därom infördes. Skulle man,
utan att ändra skärpningsbestämmelsen, privilegiera inkomsterna av pension
och arbete blev resultatet tydligen att man ytterligare rubbade den avvägning
mellan de olika inkomstslagen som ansågs lämplig år 1946. Detta
skulle enligt revisionens förmenande vara föga önskvärt med hänsyn bland
annat till de höjningar av taxeringsvärdena å fastigheter, däribland egna
hemmen, som är att förutse. Ur administrativ synpunkt skulle det medföra
betydande svårigheter att privilegiera arbetsinkomst utan att privilegiera
även förmögenhetsavkastning. Särskilt skulle detta vara fallet i fråga om
jordbruksfastigheter.

Revisionen erinrar om att vissa anmärkningar framställts mot att en pensionsinkomst
vid inkomstberäkningen behandlades annorlunda än förmögenhetsinkomst,
i det att eu pension — som ju vore att jämställa med ett
hopsparat kapital — medräknades till hela årsbeloppet under det att endast
avkastningen av en förmögenhet (jämte ev. skärpning) upptoges såsom inkomst.
Revisionen har därför undersökt en metod att jämställa dessa inkomstslag,
innebärande att såsom inkomst av pension endast skulle räknas
normal avkastning av ett kapital, som motsvarade nuvärdet av pensionen.
Som en sådan regel emellertid skulle utfalla olika för pensionsinkomst i
olika fall samt leda till den enligt revisionens mening icke rättvisa effekten,
att pensionsinkomst alltid behandlades gynnsammare än arbetsinkomst, har
revisionen ej velat förorda eu särskild regel för beräkning av pensionsinkomst.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då en privilegieringsbestämmelse
i större eller mindre mån skulle komplicera lagtillämpningen, anser revisionen
anledning icke föreligga att genom privilegieringsbestänunelser gynna
vissa inkomstslag vid inkomstberäkningen inom folkpensioneringen.

Sedan revisionen funnit sig varken kunna förorda slopad inkomstprövning
eller inkomstprivilegiering, har revisionen till behandling upptagit
frågan om en höjning av den avdragslria inkomsten och eu mildring av
avdragsfaktorn. Härvid har revisionen emellertid funnit, att den först måste
taga ställning till frågan om bostadstilläggens konstruktion.
Det nuvarande läget i fråga om inkomstprövningen hade nämligen i väsentlig
mån förorsakats av att avdragsreglerna i folkpensioneringslagen tilllämpades
samtidigt med avdragsregler för de särskilda bostadstilläggen.
Inkomstprövningsfrågan kunde enligt revisionens mening därför icke lösas
utan att frågan om bostadstilläggen närmare utretts, vilket i sin tur ej
kunde ske utan att hela systemet för bostadstillägg inom folkpensioneringen
omprövades.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Revisionen utvecklar denna sin mening på följande sätt.

Såvitt angår de kommuner som infört särskilt bostadstillägg kan uppenbarligen
frågan om mildrade avdragsregler inte lösas enbart genom en
ändring av avdragsreglerna för de i folkpensioneringslagen reglerade inkomstprövade
pensionsförmånerna. Om dessa avdragsregler uppmjukas kan
tänkas att de kommunala avdragsreglerna i motsvarande mån skärps. I
enstaka fall gäller att de kommunala reglerna i sig själva är nog stränga
för att medföra de olägenheter som man vill undanröja genom en reform.

Man kan knappast heller lösa de föreliggande spörsmålen genom att
utan någon mera väsentlig ändring av folkpensioneringslagens avdragsregler
ålägga kommunerna att tillämpa mycket liberala avdragsregler.
Detta skulle nämligen öka kommunernas utgifter och ökningen skulle till
stor del komma sådana personer till godo, som man inte ansåg i behov av
kommunala understöd. Risk skulle då föreligga att kommunerna skulle bli
mera restriktiva då det gäller att besluta om särskilda bostadstillägg —
åtminstone om dessa inte förenades med betydande statsbidrag. Det skulle
för övrigt lätt fattas såsom en omotiverad statlig reglering, om staten tvingade
kommunerna att iakttaga vissa avdragsregler utan att samtidigt lämna
statsbidrag.

Om man önskar behålla konstruktionen med två slag av bostadstillägg
återstår tydligen möjligheten att stadga sådana avdragsregler för både de
lagreglerade förmånerna och de särskilda bostadstilläggen att den sammanlagda
effekten blir något så när tillfredsställande. Detta stöter dock,
såvitt angår avdragsfaktorn, på vissa svårigheter eftersom både statliga
bostadstillägg och särskilda bostadstillägg inte utgår i alla kommuner och
de särskilda tilläggens maximibelopp varierar i de individuella fallen. Man
skulle i en kommun inte få samma sammanlagda avdragsfaktor som i en
annan kommun. Vidare skulle i en och samma kommun avdragsfaktorn variera
i olika inkomstlägen och för olika pensionstagare. Vill man råda
bot härpå genom att höja den statliga avdragsfaktorn i de fall och i de
inkomstlägen då särskilt bostadstillägg inte utgår, blir resultatet att inkomstgränserna
för rätten till de statliga förmånerna kommer att höjas i de
kommuner som inför särskilt bostadstillägg i förhållande till övriga kommuner.
Samtidigt skulle uträkningen av de olika pensionsförmånerna ytterligare
kompliceras.

Vad nu sagts utvisar enligt revisionens mening att det knappast är möjligt
att på ett något så när tillfredsställande sätt samordna statliga och kommunala
avdragsregler i fråga om bostadstilläggen. Därjämte kan en sådan
samordning näppeligen genomföras utan statsbidrag till de särskilda bostadstilläggen.
Resultatet blir då att man får dels statliga bostadstillägg med
kommunala bidrag och dels kommunala bostadstillägg med statliga bidrag,
ett föga tilltalande resultat.

Revisionen har gjort ingående undersökningar angående möjligheterna
av att med bibehållande inom folkpensioneringen av det nuvarande systemet
med bostadstillägg nå tillfredsställande resultat i fråga om avdragreglerna
i de fall särskilda bostadstillägg utgår. Revisionen har därvid
funnit sina ovan resonemangsvis gjorda antaganden bestyrkta såvitt angår
avdragsfaktorn. Rent tekniskt är det däremot möjligt att nå en tillfredsställande
samordning i fråga om den avdragsfria inkomsten genom att
föreskriva vissa regler härför även beträffande de särskilda bostadstilläggen.
Även då inställer sig emellertid frågan om statsbidrag till de särskilda bostadstilläggen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Till vad nu sagts kommer att stark kritik riktats mot den nuvarande
bostadskostnadsgrupperingen och att denna för övrigt genom tillkomsten
av särskilda bostadstillägg i betydande mån rubbats om man ser till de
sammanlagda förmåner som utgår i olika orter.

Frågan om sammanslaget bostadstillägg.

Med hänsyn till det anförda har revisionen ansett sig böra närmare undersöka
om icke lösningen av avdragsproblemet kunde erhållas genom att
sammanslå de nuvarande båda bostadstilläggen till ett nytt kommunalt bostadstillägg.

Den största fördelen med ett sammanslaget bostadstillägg anser folkpensionsrevisionen
vara att enhetliga avdragsregler — vilka givetvis även
borde gälla tilläggs- och änkepensioner — kunde föreskrivas. En annan
betydande fördel vore att fastställandet av eu bostadskostnadsgruppering
för pensionerna samt de administrativa och andra olägenheter som voro
förenade med en sådan undvekes. Man vunne också att den smidiga anpassning
efter de föreliggande behoven, som i vissa avseenden utmärkte de
särskilda bostadstilläggen om de vore lämpligt utformade, kunde överflyttas
på det sammanslagna tillägget.

Rörande frågan hur ett sammanslaget bostadstillägg bör konstrueras
framhåller revisionen, att en reglering i lag av en så viktig fråga som
det sammanslagna bostadstilläggets maximistorlek knappast vore möjlig,
samt tillägger, att det näppeligen vore lämpligt att förvägra kommunerna
bestämmanderätt om bostadstilläggens storlek, om man gåve dom befogenhet
att bestämma om tillägg överhuvudtaget skulle utgå.

Farhågorna för att kommunerna ej skulle bevilja erforderliga tillägg,
avvisas av revisionen, som i detta hänseende anför.

Revisionen är för sin del av den uppfattningen att risken härför är så
obetydlig, att man inte behöver räkna med den, under förutsättning att vid
utformningen av finansieringsbestämmelserna tillses att alla kommuner har
ekonomiska möjligheter att införa bostadstillägg.

Det antagandet som revisionen sålunda gjort angående kommunernas
villighet att införa tillägg bestyrkes enligt revisionens mening av att särskilda
bostadstillägg redan nu införts i stor omfattning trots förefintligheten
av de statliga tilläggen. Av de 462 kommuner med tillsammans 4,5
miljoner invånare, som nu är placerade i bostadskostnadsgrupperna II—V,
har sålunda 198 kommuner med sammanlagt 3,6 miljoner invånare infört
särskilda bostadstillägg. Att någon av de kommuner i dessa bostadskostnadsgrupper,
som inte infört särskilt bostadstillägg, skulle underlåta att
införa bostadstillägg om de statliga tilläggen skulle slopas anser revisionen
högst osannolikt. Att tillägg kommer att utgå i de kommuner i bostadskostnadsgrupp
I, som infört särskilt bostadstillägg, kan hållas för visst.
Men därutöver kommer med största sannolikhet ett antal kommuner, som
nu är i sistnämnda bostadskostnadsgrupp, att införa bostadstillägg, om
dessa blir delvis finansierade med statsmedel. Den risk för minskade bostadstillägg,
som till äventyrs kan föreligga såvitt angår nu förefintliga
pensionärer, bör undanröjas genom eu övergångsbestämmelse.

K ungt. Maj:ts proposition nr 215.

Rörande det motsatta förhållandet eller risken för att kommunerna i stället
skulle bevilja onödigt höga bostadstillägg framhåller revisionen.

Att kommunerna skulle bli alltför generösa vid fastställandet av grunderna
för bostadstilläggen, då dessa delvis finansieras av statsmedel, synes
knappast troligt. De mera välsituerade kommunerna får själva, enligt de
kommunbidragsgrunder som revisionen föreslår, betala en stor del av
tilläggen. För de övriga kommunerna kommer redan den kostnadsandel,
som föreslås falla å kommunen, att utgöra ett starkt återhållande moment
under förutsättning att andelen inte blir för liten. Inom kommunerna lär
också finnas en naturlig motvilja mot att utge understöd, som delvis finansieras
med kommunala medel, till personer vilka inte behöver hjälp. Om
kommunen bestämmer alltför höga maximibelopp för tilläggen kommer
emellertid de avdragsregler, som föreslås av revisionen, att medföra höga
inkomstgränser och sålunda att de inkomstprövade förmånerna utgår även
till relativt välsituerade personer. Även detta kommer sålunda att utgöra ett
återhållande moment.

Avvägningen av det nya tillägget mellan olika civilståndskategorier bör
enligt revisionen överlämnas åt kommunerna. Det kunde nämligen förväntas,
att kommunerna icke skulle sätta någon av de i folkpensioneringslagen
upptagna pensionärskategorierna i ett sämre läge, liksom vanligen ej heller
skett f. n. beträffande de särskilda bostadstilläggen. Därmed avsåges givetvis
icke att det skulle vara kommunerna betaget att införa särskilda bestämmelser
för anstaltsvårdade och dem som vore bosatta i pensionärshem.

Angående frågan i vad mån de nya bostadstilläggen böra vara anknutna
till de faktiska hyres- och bränslekostnaderna uttalas.

Revisionen har övervägt huruvida i lagen skall anges de förutsättningar,
under vilka bostadstillägg kan utgå, exempelvis på sådant sätt att tilllägget
tår utgivas endast för att täcka bostads- och bränslekostnader. En
sådan gränsdragning är emellertid alltför snäv och skulle leda till försämringar
å åtskilliga orter i förhållande till vad nu gäller. De återhållande
moment som föreligger för rundhänthet från kommunernas sida enligt vad
ovan sagts är enligt revisionen så starka att frihet bör kunna lämnas kommunerna
att utan hinder av detaljbestämmelser i lagen utforma förutsättningarna
för bostadstilläggens utgivande efter de speciella behov som råder
i de olika kommunerna. Revisionen utgår emellertid ifrån att bostadstillläggen
i regel kommer att såsom hittills anknytas till de bostads- och
bränslekostnader, som den enskilde pensionären kan antas ha under den
närmaste framtiden. Vid en sådan anknytning till bostads- och bränslekostnaderna
kan det måhända i vissa kommuner vara lämpligt att utgå ifrån
ett visst minimibelopp beträffande dem som har egen bostad.

Även om kommunerna sålunda skall ha frihet att väsentligen reglera
förutsättningarna för bostadstilläggen måste dock gälla att bostadstilläggen
endast får avse tillgodoseende av mera stadigvarande behov. Mera tillfälliga
behov får tillgodoses på annan väg. Även ur den enskildes synpunkt
bör eu pension vara något mera stadigvarande, en fast utgångspunkt vid
dennes planläggning av sin försörjning. Också administrativa skäl gör det
nödvändigt att återhållsamhet iakttages i fråga om bestämmelser, som kan
leda till täta jämkningar av pensionsbeloppen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Bl. a. sistnämnda skäl har föranlett revisionen att icke föreslå någon
indexreglering av de nya bostadstilläggen. Folkpensionens totalbelopp skulle
i annat fall bli indexreglerade på två olika sätt, något som skulle i hög grad
komplicera uträkningen och utbetalningen av folkpensionerna. Detta borde
enligt revisionens mening givetvis icke förhindra, att en mera stadigvarande
förändring av levnadskostnaderna kunde leda till en omprövning av bostadstilläggens
storlek.

I fråga om avdragsreglerna finner revisionen, att dessa måste bestämmas
i folkpensioneringslagen då eljest huvudsyftet med den aktuella reformen
kunde förfelas. För undvikande av alltför komplicerad lagstiftning och
lagtillämpning borde samma bestämmelser gälla för alla de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna. En kommun skulle alltså ej ha rätt att fastställda
avdragsregler, som aweke från lagens regler, eller vid sidan av dessa uppställda
särskilda bestämmelser rörande inverkan av visst inkomstslag eller
förmögenhetsinnehav.

Revisionen föreslår, att det sammanslagna tillägget betecknas kommunalt
bostadstillägg. Ehuru det till sin utformning skulle utgöra ett
mellanting mellan det statliga och det särskilda bostadstillägget, vore dock
det kommunala inflytandet avgörande på den viktigaste punkten, nämligen
huruvida tillägg skulle utgå inom kommunen och hur de grunder skulle vara
beskaffade, som avgjorde storleken av det oreducerade tillägget i varje
särskilt fall. Det kunde visserligen ifrågasättas, om beteckningen bostadstillägg
borde bibehållas i fråga om det sammanslagna tillägget med hänsyn
till vad revisionen anfört därom, att tilläggen ej alltid skulle täcka enbart
bostadskostnader. Det syntes emellertid revisionen lämpligast att behålla
denna beteckning, som angåve det viktigaste av de behov, som man ville tillgodose
med hjälp av tillägget.

Rörande de förutsättningar, som eu pensionär bör uppfylla i fråga om
anknytningen till den tilläggsbeviljande kommunen, anför revisionen.

När man tar bort bostadskostnadsgrupperingen och därmed de statliga
bostadstilläggen skulle kunna inträffa att en person, som flyttar från en
ort med bostadstillägg till en annan ort med sådant tillägg, inte skulle få
något bostadstillägg alls, om kommunerna kunde ställa upp villkor utöver
mantalsskrivning inom kommunen för rätt till bostadstillägg. Revisionen
föreslår därför eu bestämmelse av innebörd att så ej får ske. Någon motsvarighet
kommer sålunda inte att finnas till den bestämmelsen, som nu
finnes (5 § folkpensioneringslagen), att för tillhörighet till någon av bostadskostnadsgrupperna
II—V fordras att den pensionsberättigadc även
de tre närmast föregående åren skall ha varit mantalsskriven å ort i den
gruppen eller i grupp med högre nummer, såvida inte på grund av omständigheterna
prövas skäligt medgiva undantag härifrån. En tillfredsställande
sådan bestämmelse skulle knappast kunna utformas, sedan bostadskostnadsgrupperingen
slopats, och inte heller vara påkallad i de fall det kommunala
bostadstillägget anknyter sig till storleken av vissa pensionärens
faktiska utgifter. Från den nuvarande bestämmelsen torde för övrigt undanlag
medgivas i mycket stor omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Några farhågor för att en kommun med låga bostadskostnader skall bli
skyldig att under en stor del av mantalsskrivningsåret bidraga till ett högt
bostadstillägg åt en pensionär, som i början av året flyttar till en kommun
med höga bostadskostnader, torde ej behöva föreligga, eftersom det kan
förutsättas att bostadstilläggen i regel kommer att fastställas till vissa
maximibelopp, som inte får överskridas annat än på särskilda skäl, och
dessa maximibelopp torde bli avvägda med hänsyn till de inom kommunen
vanligen förekommande bostadskostnaderna. För övrigt bör i detta avseende
beaktas att kommunbidraget till bostadstilläggen i regel torde bli lågt
i kommuner med låga bostadskostnader.

I 5 § folkpensioneringslagen finnes en bestämmelse att det, om pensionsberättigad
vistas stadigvarande å ort tillhörande bostadskostnadsgrupp med
lägre nummer än den, inom vilken han är mantalsskriven, kan förordnas
att pensionen skall beräknas efter bestämmelserna för den lägre bostadskostnadsgruppen.
Eftersom revisionen utgår ifrån att det kommunala bostadstillägget
i regel skall anknyta till den faktiska bostadskostnaden,
finner revisionen någon motsvarande bestämmelse inte vara erforderlig
sedan bostadskostnadsgruppeningen slopats.

Utformningen av de kommunala grunderna bleve — framhåller revisionen
vidare —- uppenbarligen av stor betydelse för hur systemet med kommunala
bostadstillägg skulle fungera i praktiken. Självklart vore en viss
enhetlighet i utformningen av grunderna önskvärd. Revisionen hyste den
förhoppningen, att de olika kommunalförbunden i detta avseende skulle
bistå sina medlemmar med råd och upplysningar. Hjälp med den tekniska
utformningen av grunderna borde också kunna erhållas hos pensionsstyrelsen,
som måhända kunde tänkas lämna vissa allmänna vägledande anvisningar.

Avdragsreglerna.

När revisionen härefter (sid. 75—88 i betänkandet) övergår till att behandla
avdragsreglerna — vilka enligt revisionens förut angivna ståndpunkt
böra vara desamma för samtliga inkomstprövade folkpensionsförmåner —
konstaterar revisionen till en början, att den avdragsfria inkomsten och
avdragsfaktorn äro av olika betydelse för skilda slag av inkomster och olika
starkt påverka de inkomstgränser, som utesluta från rätt till inkomstprövade
förmåner. Härom anför revisionen.

Den avdragsfria inkomsten är av särskilt stor betydelse för arbetarpensioneringen.
Även en ganska låg avdragsfaktor torde nämligen lägga betydande
hinder i vägen för en sådan pensionering. Vill man på ett effektivt
sätt undanröja hindren för arbetarpensioneringen måste det sålunda ske
genom höjning av den avdragsfria inkomsten, såvida man inte vill utnyttja
privilegieringsmetoden, en utväg som i det föregående betecknats såsom
principiellt icke önskvärd.

För folkpensionsrevisionen är det såsom tidigare framhållits en väsentlig
uppgift att underlätta arbetarpensioneringen. Det är därför naturligast för
revisionen att vid avvägningen av avdragsreglerna låta den avdragsfria inkomstens
höjning komma i förgrunden. Även ett annat skäl talar för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

tonvikten Itigges på den avdragsfria inkomsten. Denna verkar nämligen
i allmänhet mindre höjande å inkomstgränserna för rätt till de inkomstprövade
förmånerna än avdragsfaktorn. Man kan också uttrycka det så att
i stort sett den avdragsfria inkomsten är av störst nytta för dem som har
låga inkomster under det att en mild avdragsfaktor är fördelaktig för dem
som har mera betydande egna inkomster.

Vid bedömandet av storleken av den höjning av den avdragsfria
inkomsten, som kunde vara påkallad, utgår revisionen ifrån att den
avdragsfria inkomsten realvärde i varje fall borde återställas, vilket vid ett
pensionspristal av 130 skulle innebära en förhöjning till 520 resp. 780 kronor.
Revisionen berör i detta sammanhang frågan om en eventuell indexreglering
av den avdragsfria inkomsten samt framhåller.

För en sådan anordning talar bland annat den omständigheten att indexregleringen
skulle möjliggöra för arbetsgivarna att ge indextillägg å pensionerna
till sina pensionärer utan att detta återverkade på dessas folkpensioner.
Revisionen har dock funnit att en indexreglering allt för mycket
skulle komplicera lagtillämpningen eftersom omräkning av ett stort antal
folkpensioner skulle bli nödvändig vid indexvariationer. Därtill är att märka,
att liknande belopp på andra områden, exempelvis ortsavdragen för den
direkta beskattningen, inte är indexreglerade. Statsmakterna har för övrigt
möjlighet att vid behov justera den avdragsfria inkomsten. Viktigt är att
så sker vid en mera betydande ändring av pensionspristalet, som kan förväntas
bli stadigvarande. Revisionen föreslår sålunda inte någon indexmässig
reglering av den avdragsfria inkomsten.

Därest en tillräcklig mildring av inkomstprövningens verkningar skall
ernås, är det emellertid enligt revisionens mening uppenbarligen icke tillfyllest
att återställa realvärdet av den avdragsfria inkomsten. Huru stor
den ytterligare höjningen borde bli berodde på en avvägning emellan å ena
sidan intresset av att öppna möjligheter för en utvidgad och förbättrad
arbetarpension, en ökad arbetsinsats från pensionärernas sida och ett ökat
sparande och å andra sidan kostnaderna för staten och kommunerna samt
frågan hur långt upp på inkomstskalan inkomstprövade förmåner skulle
kunna utgå. Ehuru de två sista synpunkterna icke minst i nuvarande ekonomiska
läge manade till försiktighet, borde likväl, enligt vad revisionen
uttalar, icke tagas ett alltför kort steg härvidlag, ty i så fall skulle de föreliggande
problemen icke lösas i nämnvärd omfattning.

Vid övervägande av detta spörsmål har revisionen ansett sig främst böra
taga hänsyn till arbetarpensioneringsfrågan; och med denna utgångspunkt
har revisionen stannat för eu höjning av den avdragsfria inkomsten till
1 000 kronor för ogift och 1 500 kronor för makar. Revisionen anför.

Kan man anta att ett mera betydande antal arbetsgivare skulle ha vilja
och förmåga att höja pensionerna väsentligt, om den gräns höjes där dessa
börjar beskäras genom avdragsreglerna, måste enligt revisionens mening
mycket starka skäl föreligga för att man inte skulle höja den avdragsfria
inkomsten så långt som arbetsgivarna skulle vilja gå. Revisionen har av

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

naturliga skäl inte kunnat utröna huru höga arbetarpensioner arbetsgivarna
skulle kunna och vilja utge, om inga avdragsregler lade hinder i vägen. Även
om det är uppenbart att många, särskilt mindre arbetsgivare också under en
sådan förutsättning skulle underlåta att ge pensioner eller endast ge mycket
obetydliga pensioner till sina anställda, har revisionen dock den uppfattningen
att i sådant fall åtskilliga arbetsgivare skulle överväga högst betydande
pensionsförbättringar. Pensioner å 1 000 kronor för ogifta och 1 500
kronor för makar ligger enligt revisionens antagande inte utanför gränsen
för det sannolika. Måhända skulle enstaka företag utge ännu högre pensioner.

De belopp, som vid ett pensionspristal av 130 en ålderspensionär skulle
ha till sin försörjning om arbetarpensionen höjdes intill den avdragsfria
inkomstens belopp, framgår av följande tabell, där de tre olika fallen avse
bostadstilläggsförhållandena dels i orter, som nu ha enbart särskilt bostadstillägg,
dels i medelstora städer, dels ock i Stockholm.

			Ogift			Makar
		Allmän ålders- pension	Bostads- tillägg	Arbetar- pension	S:a	Allmän ålders- pension	Bostads- tillägg	Arbeta r-pension	S:a
Fall	I ......	1 300	150	1 000	2 450	2 080	250	1 500	3 830
	11 ......	1 300	600	1 000	2 900	2 080	900	1 500	4 480
*	III ......	1 300	1 000	1 000	3 300	2 080	1 500	1 500	5 080

Revisionen har bedömt den förordade höjningen av den avdragsfria inkomsten
även med hänsyn till andra inkomstslag och anser sig kunna konstatera,
att i fråga om inkomst av arbete avdragsreglerna icke vid nuvarande
löneläge spela så stor roll för dem, som stanna kvar i sitt tidigare
arbete vid 67-årsålderns inträde eller få en ny något så när stadigvarande
heltidstjänst. Lönerna vore nämligen avsevärt mycket större än de inkomstprövade
förmåner, som kunde påräknas från folkpensioneringen. Däremot
vore avdragsreglerna av betydelse för åldringarnas möjligheter att taga
deltids- och tillfälliga arbeten, och ur, denna synpunkt utgjorde den angivna
avdragsfria inkomsten en högst avsevärd förbättring vid jämförelse med nu
rådande förhållanden.

Beträffande invalidernas speciella problem anför revisionen.

Uppenbart är att, så länge invaliditeten består, möjligheten att genom
arbete bidraga till försörjningen regelmässigt är ganska ringa. I de flesta
fall måste därför även ur synpunkten att invaliderna skall kunna utnyttja
sin arbetskraft en avdragsfri inkomst av 1 000 resp. 1 500 kronor te sig
såsom tillräcklig. I vissa fall kommer den dock att anses vara låg. Då en
invalids arbetsförmåga börjar öka, kommer vid den nu övervägda avdragsfria
inkomsten en reduktion av pensionen att sätta in relativt snart. Detta
är dock nödvändigt om pensionen skall kunna i mera avsevärd mån reduceras
innan den måste helt indragas på grund av att invaliditet inte längre
kan anses föreligga. Önskvärdheten av en successiv minskning av folkpensionen
vid arbetsförmågans återfående talar sålunda närmast för att den

Kungl. Maj ds proposition nr 215.

avdragsfria inkomsten inte fastställes för liögt. Stimulansen till ökade
arbetsinsatser måste därför främst ta sig uttryck i en måttlig avdragsfaktor
och en smidig lagtillämpning. Även bör möjligheten att snabbt återfå
indragna eller reducerade pensionsförmåner, om det visar sig att krafterna
inte räcker för fortsatt arbete, beaktas.

Sistnämnda önskemål har revisionen sökt tillgodose genom ett förslag
om möjlighet att i vissa fall vilandeförklara i stället för indraga invalidpension
eller sjukbidrag. Till detta förslag återkommer jag i det följande.

I fråga om den höjda avdragsfria inkomstens inverkan på förmögenhetsavkastning
framhåller revisionen.

Då det gäller att bedöma den avdragsfria inkomsten med hänsyn till
avkastningen av sparkapital och annan förmögenhetsavkastning måste
verkningarna av skärpningsreglerna samtidigt beaktas. Om man räknar
med 3 % kapitalavkastning kan för närvarande inom den avdragsfria inkomsten
rymmas inkomsten av kapital uppgående till för ogift 10 789 och
för makar 16 154 kronor. Detta innebär att pensionstagare, som inte har annan
inkomst än kapitalavkastningen, kan ha de nämnda förmögenhetsbeloppen
utan att de statliga pensionsförmånerna minskar. Rätten till särskilt
bostadstillägg upphör i regel vid avsevärt lägre belopp. Bibehåller man
de nuvarande skärpningsbestämmelserna blir, om den avdragsfria inkomsten
höjes till 1 000 resp. 1 500 kronor, motsvarande förmögenhetssiffror
15 385 resp. 23 077 kronor. Dessa siffror ligger 42 å 43 % över de nuvarande
och täcker sålunda mer än väl penningvärdesförsämringen sedan folkpensioneringslagen
antogs 1946. De torde också regelmässigt såvitt angår egna
hem och därmed jämförliga fastigheter täcka de nettoförmögenhetsbelopp,
som framkommer vid den väntade omtaxeringen av fastigheterna. Höjes
den avdragsfria inkomsten på nu antytt sätt föreligger sålunda inte behov
av ändring av skärpningsgränserna. Höjningen möjliggör sparande utan
inverkan å folkpensionen i något större omfattning än vid lagens tillkomst.
Det nu förda resonemanget har ur enkelhetens synpunkt förts med utgångspunkt
från att endast ett slags inkomst föreligger, men detta torde inte i
större mån behöva påverka slutsatserna.

Revisionen har beräknat den kostnadsökning för stat och kommun, som
skulle bli följden enbart av den föreslagna höjningen av den avdragsfria
inkomsten — d. v. s. med bibehållande av den nuvarande avdragsfaktorn
å 5/10 — till 14.38 milj. kronor om året, om man bortser från de särskilda
bostadstilläggen.

En höjning av den avdragsfria inkomsten till resp. 520/780, 600/900, och
800/1 200 kronor beräknas till resp. 4.37, 6.74 och 11.25 milj. kronor.

Även om ytterligare kostnadsökning uppkomme å de belopp, som motsvarade
de nu utgående särskilda bostadstilläggen, syntes det revisionen
som om en höjning av den avdragsfria inkomsten till, även såvitt anginge
de särskilda bostadstilläggen, 1 000 kronor för ogift och 1 500 kronor
för makar, skulle medföra en kostnadsökning av högst 17 milj. kronor
om året. Denna kostnadsökning vore enligt revisionens mening väl motiverad
av de fördelar åtgärden skulle medföra.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 215.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Vad angår det andra ledet av avdragsreglerna, nämligen avdragsfal;-t o r n, uttalar revisionen, att en måttlig avdragsfaktor vore av särskild
betydelse, då det gällde att tillvarataga pensionstagarnas arbetsförmåga.
Om denna utnyttjades på bästa sätt, överstege ju arbetsinkomsten relativt
ofta varje avdragsfri inkomst som kunde övervägas. Icke minst för invalidpensionstagarnas
del vore avdragsfaktorn betydelsefull ur nämnda synpunkt.
Men givet vore att en låg avdragsfaktor även verkade fördelaktigt
för såväl tjänstepensionsfrågan som sparviljan. Å andra sidan funnes omständigheter,
som talade för att avdragsfaktorn ej borde fastställas för
lågt, främst det förhållandet att avdragsfaktorn vore det utslagsgivande
momentet i avdragsreglerna i fråga om att reglera den övre inkomstgräns,
som utestängde en pensionstagare från rätt till inkomstprövade förmåner.
Ju högre avdragsfaktorn vore, desto lägre bleve inkomstgränsen.

Vid bedömandet av inkomstgränsens läge måste enligt revisionens mening
särskilt beaktas, att inkomstprövade pensionsförmåner ej borde utgå
till befolkningskategorier, som hade sin försörjning vid ålderdom och invaliditet
tillfredsställande ordnad på annat sätt. Revisionen avsåge därmed
närmast stats- och kommunal tjänstemännen ävensom privatanställda tjänstemän
med ungefärligen motsvarande pensionsförmåner. Ur nämnda synpunkt
ville det synas som om inkomstgränserna icke borde ligga ovanför
5 000-kronorsnivån. Helt strikt torde dock en sådan gränsdragning ej behöva
följas, eftersom de inkomstprövade förmånerna i närheten av inkomstgränsen
bleve ganska små och därför i regel icke söktes.

Vidare borde märkas, att avdragsfaktorn spelade stor roll i de fall, då
vederbörande hade hela det avdragsfria beloppet utnyttjat för visst inkomstslag,
exempelvis pension från arbetsgivaren, och därutöver uppbure
annan inkomst, exempelvis av sparkapital eller eget hem. Denna omständighet
gjorde att området närmast över den avdragsfria inkomsten vore särskilt
känsligt, då det gällde att bestämma avdragsfaktorn. En mild avdragsfaktor
där vore därför synnerligen önskvärd.

Med utgångspunkt från det anförda diskuterar revisionen möjligheterna
av en enhetlig avdragsfaktor och kommer då fram till att denna ej syntes
kunna sättas lägre än till 50 %, enär man eljest finge mycket höga inkomstgränser
och därmed även relativt stora kostnader och ökat administrativt
arbete. Även en avdragsfaktor å 50 % vore enligt revisionens mening olämplig,
emedan den i de fall, där de inkomstprövade förmånerna vore stora,
gåve väl höga inkomstgränser samtidigt som den verkade hårdare än önskvärt
i det känsliga inkomstskiktet omedelbart över den avdragsfria inkomsten.

Det anförda har föranlett revisionen att pröva olika alternativ med en
avdragsfaktor, som differentieras så att den blir lägst i området närmast
över den avdragsfria inkomsten för att därefter bli högre. Revisionen har
härvid dels övervägt en avdragsfaktor å 35 % intill en årsinkomst av 1 400

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

kronor för ogift och 2 100 kronor för makar tillsammans och därefter 70 %,
dels ock varierat detta alternativ sålunda att de båda nyssnämnda avdragsfaktorerna
ersatts med å ena sidan 30 resp. 60 % samt å andra sidan
33% resp. 66% %. Slutligen har revisionen räknat med en avdragsfaktor
å 25 resp. 50 %, dock med ytterligare höjning av avdragsfaktorn till 70 %
för inkomster över 1 800 kronor för ogift och 2 700 kronor för makar.
I samtliga dessa fall har revisionen — i enlighet med sina föregående
överväganden — utgått från en avdragsfri inkomst å 1 000 kronor för ogift
och 1 500 kronor för makar.

De inkomstgränser, som vid ett pensionspristal å 130, framkomma vid
de olika av revisionen bedömda alternativen, framgå av följande sammanställning,
som uppgjorts med utgångspunkt från kommunala bostadstilllägg
å resp. 0, 500 och 1 000 kronor för ogifta samt 0, 750 och 1 500 kronor
för makar.

Lägsta årsinkomst som utesluter från inkomstprövade förmåner vid följande avdragsfaktorer.

	50 %	35-70 %	30—60 %	331/3 662/3 %	25—50—
Ogift ålderspensionär
Bostadstillägg 0 kr...............	—	—	—	—	_
» 500 » ..............	2 000	1 920	2 040	1 950	2 090
» 1 000 » ..............	3 000	2 630	2 870	2 700	2 800
Makar, båda ålderspensionärer
Bostadstillägg 0 kr...............	—	—	—	—	_
* 750 * ..............	3 000	2 880	3 060	2 940	3 140
» 1 500 » ..............	4 500	3 960	4 300	4 060	4 200
Ogift invalidpensionär
Bostadstillägg 0 kr...............	3 200	2 780	3 040	2 850	2 950
» 500 » ..............	4 200	3 490	3 870	3 600	3 660
» 1 000 » ..............	5 200	4 200	4 700	4 350	4 380
Makar, båda invalidpensionärer
Bostadstillägg 0 kr...............	4 860	4 200	4 600	4 320	4 460
» 750 » ..............	6 360	5 280	5 860	5 460	5 540
» 1 500 » ..............	7 860	6 360	7 100	6 580	6 600
Änkepensionstagare
Bostadstillägg 0 kr...............	2 450	2 230	2410	2 290	2 410
* 500 » ..............	3 450	2 950	3 240	3 040	3 120
» 1 000 » ..............	4 450	3 660	4 070	3 790	3 830

Revisionen har rörande sammanställningen anmärkt följande.

Det bör bemärkas att vid de för ålders- och invalidpensionärer angivna
inkomstgränserna vederbörande pensionstagare utöver den egna inkomsten
för sin försörjning har, om han är ålderspensionär, den allmänna ålderspensionen
med indextillägg och, om han är invalidpensionär, grundpensionen.
Vid bedömandet av inkomstgränserna bör också observeras att de
inkomstprövade pensionsbelopp som utgår närmast under gränserna blir
mycket små. Skulle den avdragsfria inkomsten fastställas till lägre belopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

än revisionen föreslagit sjunker inkomstgränserna med samma belopp som
sänkningen av den avdragsfria inkomsten.

Vad särskilt angår invaliderna måste beaktas att arbetsinkomst som en
invalid förvärvar kan utesluta honom från rätt till invalidpension även om
den avsevärt understiger inkomstgränsen, eftersom invaliditet i princip
inte föreligger, då arbetsförmågan uppgår till mer än y3 av den normala.
Det är sålunda i fråga om invaliderna i regel endast sidoinkomster, exempelvis
tjänstepensioner eller förmögenhetsavkastning, som kan leda till att
årsinkomsten ligger i närheten av de högsta inkomstgränserna. Sådana inkomster
förekommer endast mera undantagsvis i fråga om dem, som blivit
invalider i yngre åldrar. De invalider åter som drabbats av invaliditeten
först närmare 67-årsåldern omfattas endast kortare tid av de för invalider
framkomna inkomstgränserna.

Vid övervägande av de olika alternativen har revisionen funnit, att inkomstgränserna,
särskilt i fråga om invalider, låge ganska högt i alla alternativen
i de fall, då relativt stora bostadstillägg utgåves, men att alternativet
med en enhetlig avdragsfaktor om 50 % vore särskilt ofördelaktigt ur denna
synpunkt. Vid beaktande av olika synpunkter har revisionen stannat för
alternativet med avdragsfaktörerna 33% och 66% %. Såsom stöd härför
anföres bl. a. följande.

Även i de förhållandevis mycket fåtagliga fall då skattskyldighet för egen
inkomst föreligger kommer den pensionsberättigade vid detta alternativ
att få behålla en del av marginalinkomsten. Inkomstgränserna är betydligt
lägre än vid alternativet med en enhetlig avdragsfaktor om 50 %. Vid detta
liksom vid alla andra alternativ blir givetvis inkomstgränsen i det enskilda
fallet beroende av storleken av det kommunala bostadstillägg, som kan utgå.
Det ömtåliga inkomstskiktet närmast över den avdragsfria inkomsten drabbas
endast av en relativt mild avdragsfaktor.

I vissa fall, nämligen då reduktion på grund av pensionstagarens egen
inkomst samtidigt skedde i fråga om särskilda barnbidrag, kan enligt
revisionens mening det förordade alternativet föranleda betänkligheter,
enär en sammanlagd avdragsfaktor å (66% -f- 25) 91% % kunde uppkomma.
Här föreslår revisionen därför en sänkning av avdragsfaktorn å 66% %
till 50 %, vilket resulterar i en sammanlagd avdragsfaktor å 75 %. Detta
förslag behandlas närmare i avsnittet rörande inkomstprövningen av de
särskilda barnbidragen.

För änkepensionernas del konstaterar revisionen, att inkomstgränserna
bleve ganska låga, beroende på att pensionsbeloppen vore relativt låga. Att
ändra själva grundbeloppet för änkepensionen hade emellertid ej legat inom
revisionens uppdrag, och revisionen framhåller att detta i stället vore en
fråga som borde prövas av änkepensioneringskommittén, som tillkallats för
att göra en allmän översyn av änkornas förmåner. I avvaktan på denna
översyn hade revisionen ej heller velat komplicera avdragssystemet inom
folkpensioneringen med en avdragsfaktor för änkepensionerna, som rörde
sig med andra tal än i fråga om andra folkpensionsförmåner.

Kungl. Maj. ts proposition nr 215.

Revisionen har i detta sammanhang slutligen framhållit, att i fråga
om avdragsreglerna borde uppmärksammas, att deras uppmjukning kunde
påverka samordningen mellan folkpensioneringen och den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen, samt härom anfört.

En livränta från nämnda försäkring medför att den inkomstprövade folkpensionen
minskas, om livräntan överstiger den avdragsfria inkomsten.
Den nuvarande avdragsfria inkomsten förhindrar att en mera betydande
livränta utgår samtidigt med oreducerad folkpension (bortsett från enbart
utgående allmän ålderspension). Den nu föreslagna höjda avdragsfria inkomsten
kommer uppenbarligen att i betydande mån rubba den garanti
mot överförsäkring som nu finnes. Revisionen har inte närmare ingått på
denna fråga med hänsyn till att densamma lämpligast synes böra lösas i
samband med den reform av olycksfallsförsäkringen som av socialvårdskommittén
föreslagits i dess betänkande XIX angående yrkesskadeförsäkringslag
m.m.

Finansieringsfrågan.

Vid sin behandling av frågan om finansieringen av de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna (sid. 89—99 i betänkandet) lämnar revisionen inledningsvis
en översikt över den nuvarande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun och anför härvid.

Med utgångspunkt från de folkpensionstagare, som beräknas ha varit
berättigade till pension i januari 1951, utgör årskostnaderna för tilläggs- och
änkepensioner 115,6 miljoner kronor och för de statliga bostadstilläggen
77,5 miljoner kronor. Nämnda 115,6 miljoner kronor fördelar sig med 78,5
miljoner kronor å staten och 37 miljoner kronor å kommunerna. Beloppet
77,5 miljoner kronor fördelar sig med 45,3 miljoner kronor å staten
och 32,2 miljoner kronor å kommunerna. Kostnadsfördelningen har gjorts
med utgångspunkt från 1950 års skattekrontal. Kommunerna har sålunda
totalt att av de nämnda förmånerna bestrida 69,2 miljoner kronor eller
35,8 %. Kostnaderna för särskilda bostadstillägg som utgick vid nämnda
års slut utgjorde 19,2 miljoner kronor. Medräknas detta belopp uppgick
de inkomstprövade folkpensionsförmånerna till 212,3 miljoner kronor, varav
kommunerna hade att bestrida 88,4 miljoner kronor eller 41,6 %.

Rörande frågan om en ändrad kostnadsfördelning framhåller
revisionen, att den ej ansett sig böra upptaga frågan härom i vidare
mån än som nödvändiggöres av att vissa inkomstprövade förmåner enligt
revisionens förslag få en annan konstruktion än hittills samt fortsätter.

Revisionen har sökt finna sådana regler att den nuvarande kostnadsfördelningen
rubbas i minsta möjliga mån. Ett ytterligare skäl för denna
ståndpunkt är att den allmänna statsbidragsutredningen för närvarande
är sysselsatt med att överväga de allmänna principerna för kostnadsfördelningen
rörande all statskommunal verksamhet.

Revisionens utgångspunkt att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
inte hör rubbas kan dock uppenbarligen inte resultera i att för varje
kommun kostnadsfördelningen blir den som tillfälligtvis råder vid tiden
för den nya lagstiftningens genomförande. Redan vid nu rådande förhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

landen undergår kostnadsfördelningen mellan staten och de enskilda kommunerna
förändringar på grund av ändringar i skatteunderlag och invånarantal
samt genom införandet av särskilda bostadstillägg eller ändring av
grunderna för sådana tillägg. Vid förskjutningar i penningvärdet blir uppenbarligen
ändringarna i fråga om skatteunderlaget särskilt stora, dock inte
lika stora i alla kommuner. Den 1 januari 1952 träder den nya kommunindelningsreformen
i kraft. Samtidigt blir nya bestämmelser om ortsavdragen
tillämpliga för den kommunala beskattningen, vilka bestämmelser verkar
reducerande å antalet skattekronor. Eu blivande omtaxering av den fasta
egendomen verkar säkerligen i motsatt riktning.

Revisionen måste sålunda konstatera att vilka kommunbidragsregler som
än fastställes förskjutningar är oundvikliga i kostnadsfördelningen för
de enskilda kommunernas del. Även i fråga om kostnadsfördelningen i stort
mellan staten och kommunerna är vissa —- sannolikt inte mera betydande —
förskjutningar i ena eller andra riktningen inte osannolika.

Vad nu anförts har föranlett revisionen att grunda sina överväganden i
fråga om kommunbidragen å de senast kända faktiska siffrorna i fråga
om antal skattekronor, invånarantal och folkpensionskostnader, häri inräknat
kostnaderna för änke- och änklingsbidrag samt särskilda barnbidrag.

Redan de nu angivna utgångspunkterna för revisionens överväganden i
förevarande avseende förhindrar revisionen att föreslå någon indexreglering
beträffande kommunbidragen.

Revisionen framhåller i samband härmed, att den under dessa förhållanden
ej ansett sig böra taga ställning till ett av socialvårdskommittén i
dess betänkande angående socialhjälpslag (SOU 1950:11) framlagt förslag
att göra kommunbidragsprocenten varierande.

Revisionen anför vidare.

De av revisionen föreslagna bostadstilläggen är såsom tidigare framhållits
ett mellanting mellan de statliga och de särskilda bostadstilläggen.
De är sålunda till sin utformning delvis reglerade i lag. Redan detta förhållande
gör det motiverat att staten bidrager till tilläggen. Att så bör ske
i väsentlig mån framgår därav att de kommunala tilläggen helt kommer
att ersätta de statliga bostadstilläggen, som till närmare 60 % bekostas av
staten. Skulle statens kostnadsandel inte utmätas relativt rikligt föreligger
risk att en del kommuner, i vilka nu finnes statliga bostadstillägg, inte
inför kommunala bostadstillägg. Sistnämnda omständighet nödvändiggör
också att statens kostnadsandel blir mera betydande i kommuner med svagt
skatteunderlag.

Om de nu anförda skälen talar för att statens bidrag till de kommunala
bostadstilläggen inte bestämmes för lågt så finns å andra sidan skäl som
talar för att kommunernas andel inte bör bli för liten. Sålunda ersätter
det kommunala bostadstillägget även det särskilda bostadstillägget, som nu
helt bekostas av kommunerna. För en kommun, som har särskilt bostadstillägg
men inte statligt, medför varje bidrag från statens sida till det
kommunala bostadstillägget en lättnad. Det är också uppenbart att ett högt
statsbidrag kan stimulera kommunerna att besluta mera generösa grunder
för det kommunala bostadstillägget. Även om detta ur synpunkten av folkpensioneringens
effektivitet kan vara önskvärt måste dock tillses att statens
utgifter inte blir för stora genom kommunala beslut, som inte kan påverkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 55

av de statliga myndigheterna. Risken för ojämnhet olika kommuner emellan
i fråga om förmånernas storlek bör också beaktas i detta sammanhang.

Det nu förda resonemanget leder närmast till att kommunbidraget bör
ATara högre för det kommunala bostadstillägget än för övriga inkomstprövade
förmåner. En sådan anordning medför emellertid vissa komplikationer med
avseende å uträkningen av kommunbidragen och nödvändiggör att man noga
skiljer på de olika inkomstprövade förmåner som utgår till en pensionstagare.
Revisionen har därför övervägt huruAuda inte lik\räl en enhetlig kommunbidragsprocent
skulle Arara möjlig för samtliga inkomstpröA-ade förmåner.

En sådan enhetlig kommunbidragsprocent innebär ekonomiskt sett att
alla kommuner, antingen de ha bostadstillägg eller inte, blir belastade med
den högre procentsats, som blir nödvändig genom sammanslagningen av
bostadstilläggen om man inte vill öka statens kostnadsandel. Vidare måste,
om de praktiska fördelarna av en enhetlig procentsats skall kunna utnyttjas
helt, alla kommuner drabbas av den minimibestämmelse för kommunbidragen,
som man kan finna erforderlig för det kommunala bostadstilliäggets
del.

Revisionens ÖA^erväganden ha lett till att kommunbidraget i princip bör
beräknas efter nu gällande grunder för tilläggspension, änkepension, hustrutillägg
men att för det kommunala bostadstilläggets del utformas särskilda
regler.

I fråga om kommunbidragsreglerna för det kommunala bostadstillägget
föreslår revisionen en sådan anknytning till skatteunderlaget, att kommunbidragets
storlek — i likhet med vad som gäller för det nuvarande kommunbidraget
— göres beroende av antalet skatteören per invånare i kommunen,
dock att kommunbidraget får uppgå till högst 60 % och lägst 25 % av kostnaderna
för de kommunala bostadstilläggen. Nämnda maximiregel har
rexisionen ansett böra gälla äA''en för kommunernas bidrag till övriga
inkomstprövade förmåner. Förslaget härom motiveras av revisionen sålunda.

För närvarande är kommunbidraget maximerat till 50 % beträffande andra
inkomstprövade förmåner än det särskilda bostadstillägget. Någon minimibestämmelse
föreligger däremot inte, Ararför kommunbidraget i enstaka
kommuner kan bli så lågt som ca 10 %. Härvid är undantagslöst fråga om
landsbygdskommuner i bostadskostnadsgrupp I.

Om man i kommuner med särskilt bostadstillägg medräknar kostnaderna
för sådant tillägg höjes givetvis den andel a\r de sammanlagda inkomstprövade
förmånerna, som bestrides av kommunen. I A’issa fall överskrides
på grund bärav kommunandelen av de sammanlagda förmånerna 50 %. I
några enstaka fall överstiger den därvid 60 %. I Stockholm, Göteborg och
Malmö närmar sig kommunandelen nämnda procentsats. Med revisionens
utgångspunkt att kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna skal!
rubbas i minsta möjliga mån är det å ena sidan tydligt att en viss höjning av
kommunbidragets maximum måste föreslås i anledning av bostadstilläggens
sammanslagning men det är å andra sidan inte påkallat att vidtaga större
höjning än vad som föranledes av nämnda omständighet. Vad nu sagts
föranleder revisionen alt föreslå en höjning av kommunbidragets maximum
till 60 %.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Revisionen har stannat för att kommunbidraget bör beräknas särskilt
för det kommunala bostadstillägget och särskilt för övriga inkomstprövade
förmåner sammanlagt. Det har vid sådant förhållande visat sig lämpligast,
bl. a. med hänsyn till kommunernas möjligheter att bedöma de ekonomiska
verkningarna av sina beslut rörande kommunala bostadstillägg, att nämnda
maximum tillämpas för vardera av de nämnda båda förmånsgrupperna för
sig. Detta kan visserligen i enstaka fall resultera i att kommunbidraget blir
något lägre än eljest, men denna konsekvens är relativt sett utan större
betydelse. Revisionen föreslår sålunda att maximibidraget räknas särskilt
för var och en av de båda förmånsgrupperna.

De kommunala bostadstilläggen är som förut närmare utvecklats i väsentliga
avseenden beroende å kommunala beslut. Det synes därför naturligt
att kommunerna alltid får bära en inte allt för oväsentlig del av kostnaderna
för dessa tillägg. Detta är så mycket mera motiverat som kommunerna nu
får bekosta de särskilda bostadstilläggen i deras helhet. Revisionen anser det
på grund härav erforderligt att ett visst minimum fastställes för kommunbidraget
till de kommunala bostadstilläggen. Detta minimum får dock inte
bestämmas så högt att det hindrar införandet av behövliga bostadstillägg
även i kommuner med svagt skatteunderlag. Revisionen har för sin del
funnit ett minimibidrag å 25 % vara lämpligt. Även om kommunbidragsfrågan
löses genom systemet med en enhetlig bidragsfaktor bör minimibidraget
endast avse bostadstillägget trots att man härigenom inte helt
uppnår den önskade administrativa förenklingen. Det skulle nämligen inte
vara försvarbart att av ett sådant skäl höja kommunbidragen i de ekonomiskt
svaga kommuner som inte har några bostadstillägg.

Revisionen har vid övervägandet av kommunbidragsfaktorns storlek prövat
flera alternativ, varvid huvudalternativen bygga på olika ståndpunktstaganden
till frågan, om en enhetlig kommunbidragsfaktor bör användas
för alla inkomstprövade folkpensionsförmåner eller om en särskild kommunbidragsfaktor
bör bestämmas för de kommunala bostadstilläggen och
den nuvarande faktorn (0,15 %) bibehållas för övriga inkomstprövade förmåner.
Rörande fyra sådana alternativ har revisionen gjort beräkningar av
kommunbidragets storlek för 32 kommuner, utvalda med tanke på att olika
kommuntyper, landsdelar och bostadskostnadsgrupper skulle bli representerade,
ävensom kommuner med och utan särskilda bostadstillägg.

Vid uppgörandet av dessa alternativ har revisionen utgått från att den
nuvarande kommunbidragsfaktorn å 0,15 % per tiotal skatteören (= 1 % %
per skattekrona) måste höjas, därest man ville bibehålla den nuvarande
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, även sedan statsbidrag införts
till den del av de kommunala bostadstilläggen, som motsvarade de särskilda
bostadstilläggen. Därvid har valts en höjning av kommunbidragsfaktorn
dels till 0,167 % (alternativ I) och dels till 0,175 % (alternativ II), allt
per tiotal skatteören (= 1% % resp. 1% % per skattekrona). Vidare har revisionen
valt två alternativ med en särskild kommunbidragsfaktor för de
kommunala bostadstilläggen, varvid faktorn för övriga folkpensionsförmåner
bibehållits vid nuvarande nivå under det att den särskilda faktorn satts

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

till 0,19 % i ena fallet (alternativ III) och 0,20 % i det andra (alternativ IV),
allt per tiotal skatteören (= 1,9 % resp. 2 % per skattekrona).

Resultatet av dessa stickprovsberäkningar har redovisats i en i tre tabeller
gjord sammanställning, vilken torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende.

I anslutning till sammanställningen framhåller revisionen, att vid jämförelse
mellan nuvarande kommunbidrag samt kommunbidragen enligt de
ifrågavarande fyra alternativen måste beaktas, att de senare bidragen beräknats
med utgångspunkt från att de inkomstprövade förmånerna komme
att — enligt vad revisionens beräkningar givit vid handen — i samtliga de
undersökta kommunerna stiga med i genomsnitt 8 % på grund av de av revisionen
förordade ändringarna av avdragsreglerna.

Av sammanställningen framgår att den för hela riket genomsnittliga
kommunbidragsprocenten skulle bli 41,96 % enligt alternativ I, 43,24 % enligt
alternativ II, 41,73 % enligt alternativ III och 42,32 % enligt alternativ
IV. Alternativ III överensstämmer närmast med den procentsats, som framräknats
beträffande pensionstagarna i januari 1951 med användning av
1950 års skattekrontal, eller 41,65 %.

Med hänsyn till att alternativen III och IV vore fördelaktigare än alternativen
I och II för kommunerna i de fall antalet skattekronor vore lågt
och i de fall bostadstillägg saknades eller endast utgjordes av särskilt bostadstillägg,
under det att skillnaden mellan de båda grupperna av alternativ
vore relativt obetydlig för övriga kommuner, anser revisionen, att något
av alternativen III och IV borde föredragas. Vid valet mellan dessa konstaterar
revisionen, att alternativ III, såsom nyss angivits, skulle ge en genomsnittlig
kommunbidragsprocent, som närmast motsvarade den nuvarande
procentsatsen. Emellertid förskötes denna successivt uppåt i den mån kommunerna
införde eller förbättrade särskilda bostadstillägg. Med hänsyn till
att åt kommunerna överlämnades rätten att bestämma om kommunalt bostadstillägg
skulle utgå eller ej, borde kommunernas bidrag ej sättas för
lågt. Revisionen förordar därför alternativ IV.

På grund härav föreslår revisionen, att kommunbidragsbestämmclserna
utformas så, att för tilläggspensioner, hustrutillägg, änkepensioner samt
änke- och änklingsbidrag tillämpas den nuvarande bidragsregeln, dvs. att
bidragsandelen skall utgöra 3/20 (= 0,15) % gånger antalet hela tiotal
skatteören per invånare, dock att maximibidraget sättes till 3/s mot nu
%. För de kommunala bostadstilläggen föreslås kommunbidragsandelen
skola utgöra ''/s (= 0,20) % gånger antalet hela tiotal skatteören per invånare,
dock högst 3/s och lägst %.

Rörande den återverkan på folkpensionskostnaderna, som kan antagas
bli följden av eu sammanslagning av bostadstilläggen, anför revisionen.

Kostnaderna för det allmänna genom enbart de föreslagna ändringarna av
avdragsreglerna har beräknats till omkring 17 miljoner kronor. De gjorda

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

beräkningarna är, särskilt såvitt de berör de särskilda bostadstilläggen, behäftade
med en viss osäkerhet, men felmarginalen torde vara relativt obetydlig.

En betydande ovisshet måste däremot känneteckna antagandena rörande
den kostnadsökning, som säkerligen uppkommer genom att kommuner som
nu inte har bostadstillägg av något slag inför kommunala bostadstillägg
och att andra kommuner beslutar sådana grunder för de kommunala bostadstilläggen
att dessa tillägg genomsnittligt blir större än de nu utgående
statliga och särskilda bostadstilläggen tillsammantagna. Hur stor denna
kostnadsökning kommer att bli kan endast gissningsvis beräknas. Antar
nian att den skulle uppgå till 5 å 10 miljoner kronor skulle totalkostnaderna
för reformen bli omkring 25 miljoner kronor. Av detta belopp skulle i så fall
omkring 15 miljoner kronor falla på staten och omkring 10 miljoner kronor
på kommunerna.

De nu nämnda beloppen är visserligen betydande i sig själva. Emellertid
är det tydligt att alla verkliga förbättringar av folkpensioneringen drar
stora kostnader på grund av pensioneringens omfattning. Ser man de angivna
siffrorna ur denna synpunkt kan "konstateras att de utgör blott ca
2,5 % av det allmännas utgifter för folkpensioneringen. Därvid kan erinras
om att en höjning av folkpensionerna med ett indexsteg medför en årlig
kostnadsökning å ca 35 miljoner kronor. Tillika bör påpekas att en betydande
del av de kostnader, som uppkommer vid reformen av avdragsreglerna,
direkt föranledes av att det sänkta penningvärdet realiter skärpt avdragsreglerna.

Administrationsspörsmål.

Enligt vad revisionen framhåller (sid. 104—106 i betänkandet), kommer
den av revisionen förordade ändringen av avdragsreglerna icke att i någon
högre grad påverka folkpensioneringens administration i stort. Sammanslagningen
av bostadstilläggen till ett kommunalt bostadstillägg skulle dock för
pensionsnämnderna i kommuner, som införde kommunalt bostadstillägg,
medföra ett icke obetydligt merarbete, åtminstone om kommunen nu ej hade
infört särskilt bostadstillägg. Pensionsnämnden skulle ju få tillämpa icke
endast de författningsmässiga bestämmelserna om folkpensioneringen utan
även de kommunala grunderna. För åtskilliga pensionsnämnder skulle emellertid
en arbetslättnad uppkomma genom bostadstilläggens sammanslagning,
nämligen i de kommuner, som nu hade särskilda bostadstillägg med
andra avdrags- och mantalsskrivningsbestämmelser än folkpensioneringslagens.
Där behövdes nämligen i fortsättningen endast uppgöras en inkomstberäkning
för sökanden i stället för två. För pensionsstyrelsen
torde sammanslagningen av bostadstilläggen ej behöva medföra någon
nämnvärd ändring i arbetsbördans storlek. Arbetsrutinen komme i vissa
avseenden att förenklas genom bostadskostnadsgrupperingens bortfallande
och sammanslagningen av de båda nu förefintliga slagen av bostadstillägg.
Indragningar av kommunala bostadstillägg vid utflyttning ur en kommun
och ansökningar om bostadstillägg i nya kommunen, om denna infört sådant
tillägg, ävensom användningen av dubbla kommunbidragsfaktorer för

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

kommuner med kommunalt bostadstillägg skulle däremot medföra en merbelastning,
liksom behovet av kunskap om de kommunala grunderna vid
prövningen av pensionsrätten i flera fall än nu.

Under själva övergångstiden skulle emellertid, enligt vad revisionen vidare
uttalar, ett betydande merarbete bli följden. Revisionen konstaterar,
att den omräkning av utgående pensioner som måste göras ej kunde ske
på tillgängliga, ofta mycket föråldrade uppgifter om inkomster o. dyl. De
nya kommunala bostadstilläggsgrunderna skulle medföra att de ekonomiska
förhållandena för alla pensionstagare, som åtnjöte bostadstillägg av något
slag eller 260 000—270 000 personer, måste prövas i belysning av dessa
grunder. Som det enligt revisionens mening vore ogenomförbart att låta
dessa personer söka jämkning av sina pensioner, har revisionen sökt finna
en enklare form för fastställandet av pensionsrätten i dessa fall. Härom
anför revisionen.

Det vill synas som om det skulle låta sig göra att pensionsnämnden — så
snart grunderna för bostadstilläggen i kommunen fastställts — verkställer
en genomgång av alla pensionstagare som kan beröras av grunderna i fråga
och för var och en fastställer dels det bostadstillägg och det tilläggspensions-,
änkepensions- eller hustrutilläggsbelopp vartill rätt föreligger för honom
om man bortser från egna inkomster, dels det belopp vartill de egna inkomsterna
skall beräknas och dels det härvid framkomna pensionsbeloppet. För
varje sådan pensionstagare uppför nämnden belopp och i övrigt erforderliga
uppgifter å ett kort, som upprättas i två exemplar. Det ena av dessa underskrives
av pensionsnämndens ordförande och tillställes pensionsstyrelsen för
verkställighet. Det andra exemplaret kvarligger hos pensionsnämnden. Beträffande
pensionstagare vilken visat sig ha så stora egna inkomster att
sänkning av utgående pension bör ske upptages denna fråga i vanlig ordning
av pensionsnämnden.

Revisionen beräknar, att i omkring 90 000 fall ändringen av avdragsreglerna
kunde medföra behov av jämkning av pensionerna. Flertalet av dessa
fall, nämligen alla i de kommuner i vilka bostadstillägg funnes, bleve omräknade
vid den genomgång som nyss skisserats. Återstående omkring 20 000
fall torde helst böra jämkas först efter ansökan, enär det icke vore osannolikt,
att de egna inkomsterna i många fall ändrats så att jämkning icke vore
befogad. Emellertid syntes möjlighet böra föreligga för pensionsnämnderna
att även i dessa fall besluta höjning av pensionerna utan särskild ansökan.

För pensionsstyrelsens del finner revisionen att reformen föranleder ett
mycket betydande engångsarbete. Omkring 300 000 huvudkort måste sålunda
ändras eller omskrivas och dubbla detta antal hålkort nystansas.
Härtill konnne att antalet nya pensionsansökningar säkerligen under en
övergångstid bleve avsevärt större än normalt.

Tiden för reformens genomförande.

Revisionen anser (sid. 121—125 i betänkandet), att reformen ej kan
genomföras tidigare än den 1 januari 1954. Under förutsättning att 1952

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

års vårriksdag kunde fatta beslut i saken och att författningsändringarna
vore utfärdade i mitten av år 1952, borde kommunerna under hösten
1952 kunna besluta om grunder för bostadstilläggen och de organisatoriska
spörsmål, som därmed sammanhängde. Sedan beslut härom fattats
■— om möjligt senast i oktober 1952 ■—- kunde arbetet igångsättas i
pensionsnämnderna med prövningen av de olika pensionstagarnas rätt till
inkomstprövade förmåner. Detta arbete torde i regel kunna genomföras
ganska snabbt i mindre kommuner med ett relativt litet antal av reformen
berörda pensionstagare men måste i de större kommunerna och särskilt i
de största städerna bli tidskrävande. Det torde i sådana kommuner vara
lämpligt att pensionsnämnderna successivt överlämnade sitt arbetsresultat
till pensionsstyrelsen. Då styrelsens personella och tekniska resurser vore
begränsade och icke kunde för en kort tid ökas över en viss gräns, vore det
enligt revisionens mening synnerligen önskvärt, att den tid som skulle stå
till styrelsens förfogande för det tekniska förberedelsearbete som nyss berörts
ej utmättes för snävt.

I ett avseende bör emellertid enligt revisionens mening reformen kunna
gå i verkställighet redan den 1 juli 1952. Härom anför revisionen.

Revisionen föreslår, att pension på grund av egen eller makes föregående
arbetsanställning inte skall räknas såsom inkomst under tiden 1 juli 1952
—31 december 1953 intill 600 kronor för ogift och 900 kronor för makar tillsammans.
Detta innebär att den av revisionen föreslagna höjningen av den
avdragsfria inkomsten till 1 000 resp. 1 500 kronor i vad angår pensioner
från arbetsgivare kan tillämpas omedelbart efter författningsändringarnas
tillkomst.

Det torde inte bereda alltför stora tekniska svårigheter att såvitt angår
dem, som fått sina pensionsförmåner reducerade på grund av en tjänstepension,
relativt snabbt höja dessa förmåner även om ansökningsförfarande
finnes böra komma till användning i dessa fall. I de fall åter då
arbetsgivarna höjer pensionerna med högst de angivna beloppen behöver
ingen som helst jämkning ske i anledning av höjningen. De principiella
invändningar som kan göras mot att gynna pensionsinkomst före arbetsinkomst
får enligt revisionens mening inte lägga hinder i vägen för att
utan dröjsmål öppna möjlighet att förbättra pensionerna från arbetsgivarna,
särskilt som fråga är om en relativt kort tid och det inte är uteslutet
att ett ganska betydande antal förutvarande arbetstagare härigenom kan få
sitt ekonomiska läge förbättrat.

Revisionen har observerat att den föreslagna ändringen av avdragsfaktorn
undantagsvis kan medföra att folkpensioner som höjts på grund av den
sålunda föreslagna övergångsbestämmelsen kan behöva sänlias något sedan
reformen i övrigt trätt i kraft. Emellertid torde denna olägenhet närmast
vara teoretisk eftersom den sammanlagda avdragsfaktorn för de statliga
och särskilda bostadstilläggen regelmässigt är högre än enligt förslaget.

Enligt en grov uppskattning skulle den temporära privilegieringen medföra
en kostnadsökning å i runt tal 3 milj. kronor.

För att förhindra att folkpensionär vid reformens ikraftträdande får sina

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

förmåner försämrade genom de nya bestämmelserna, föreslår revisionen ett
stadgande av innebörd att folkpension, i vilken statligt bostadstillägg ingått
vid tiden för upphörandet av de tidigare bestämmelserna, icke får nedsättas
enbart på grund av att bestämmelserna om sådant tillägg upphävts.
Enligt förslaget skall alltså stadgandet ej omfatta särskilt bostadstillägg.
Anledningen härtill är att kommunerna enligt gällande ordning äro oförhindrade
att när som helst ändra sina grunder för detta tillägg eller helt
slopa tilläggen. Revisionen finner det dock kunna antagas att kommunerna
skola tillse, att sådana försämringar i regel icke inträffa.

Inkomstprövning av de särskilda barnbidragen.

Såsom förut nämnts har revisionen funnit (sid. 100—103 i betänkandet),
att man vid behandlingen av folkpensioneringens avdragsregler även måste
taga hänsyn till inkomstprövningen av de särskilda barnbidragen.

Revisionen har härvid i första hand övervägt om inkomstprövningen av
barnbidragen kunde helt slopas och i denna del anfört.

Vid 1947 års revision av barnbidragen (socialvårdskommitténs betänkande
om särskilda barnbidrag och bidragsförskott in. m. samt proposition nr
288 år 1947) framhölls att barnbidragen till invaliderna i realiteten hade
karaktär av tillägg till invalidpensionen. Samma skäl som talade för att göra
själva pensionen inkomstprövad —- nämligen de svårigheter som eljest
skulle uppstå vid invaliditetsprövningen -—- talade även för inkomstprövning
av tillägget. Vad angår bidragen till änkors barn anfördes, att man här knappast
kunde välja en annan linje än när det gällde invaliders barn. Det
skulle te sig stötande om till en arbetsför änkas barn utmättes barnbidrag
i rikligare mån än till en invalids barn.

Revisionen har beräknat den kostnadsökning, som skulle bli följden om
inkomstprövningen av barnbidragen borttogs, till 10—12 miljoner kronor
om året. Därav skulle med bibehållande av nuvarande kommunbidragsregler
ca 8 miljoner kronor falla på staten och ca 3 miljoner kronor på kommunerna.
Med hänsyn till denna merkostnad och till de skäl, som tidigare
åberopats mot ett borttagande av inkomstprövningen för de särskilda barnbidragen,
har revisionen funnit att en sådan åtgärd inte bör vidtagas.

När revisionen härefter prövat frågan vilka ändringar, som borde vidtagas
i inkomstprövningen av de särskilda barnbidragen, har revisionen helt bortsett
från de bidrag, som utgå enligt 5 § lagen om särskilda barnbidrag till
föräldralösa och med dessa jämställda barn. Att här ersätta den efter skälighetsnormer
avvägda inkomstprövningen i anledning av barnets inkomst
med fixa avdragsregler liknande dem som föreskrivits för barnbidragen enligt
6 § har revisionen ej ansett böra ifrågakomma.

I fråga om barnbidragen enligt 6 §, vilka utgöra maximalt 250 kronor
om året och äro inkomstprövade med hänsyn såväl till barnets som försörjarens
inkomster med olika avdragsregler för dessa båda slag av inkomster,
föreslår revisionen beträffande reglerna för barnets inkomster
viss höjning av den avdragsfria inkomsten. Härom anför revisionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Den avdragsfria inkomsten för barnet är satt till 100 kronor om året,
vilket belopp kan synas lågt och i varje fall bör höjas med hänsyn till penningvärdets
fall sedan 1947, då de nuvarande bidragsbeloppen fastställdes.
Att den avdragsfria inkomsten då sattes så lågt som 100 kronor berodde
på att avdragsfriheten eljest för familjer med flera barn skulle komma att
avse ganska betydande belopp och medföra risk för att man försökte öka
möjligheterna till barnbidrag genom överförande av inkomst från modern
till barnet. Detta skäl föranleder revisionen att föreslå att beloppet ej höjes
utöver 200 kronor för varje barn. En sådan höjning innebär alt barn med
kapital upp till 6 000 å 7 000 kronor, varå utgår 3 % ränta, får fullt barnbidrag.

Revisionen anser sig ej böra föreslå någon ändring i regeln att avdrag
sker med hela den del av barnets inkomst, som överskjuter det avdragsfria
beloppet. I fråga om avdraget på grund av försörj arens inkomst förordar
revisionen en höjning från 2 200 till 3 000 kronor i det fall, då modern är
gift och sammanlever med maken, och från 1 800 till 2 400 kronor i andra
fall. Med denna höjning, som vore högre än vad indexmässigt vore påkallat,
bereddes försörjaren avdragsfrihet ovanför folkpensioneringens avdragsfria
belopp med 1 400 kronor för ogift resp. 1 500 kronor för makar gemensamt,
vilket enligt revisionens mening torde vara tillfyllest.

För försörjarens inkomst gäller nu en avdragsfaktor på 25 % upp till
3 200 kronor för ogift och 4 600 kronor för makar gemensamt. För överskjutande
del av inkomsten höjes avdragsfaktorn till 75%. Revisionen
erinrar om att gränserna för övergången till det strängare avdraget avvägts
med tanke på att folkpensionsförmånerna då i regel skulle ha bortfallit.
Vidare anför revisionen bl. a.

Eftersom revisionen föreslår att bostadstilläggen skall sammanslås till ett
kommunalt bostadstillägg och dettas storlek skall bestämmas av vederbörande
kommun, blir det svårt att angiva någon bestämd inkomstgräns, där
man skulle kunna höja avdragsfaktorn för barnbidragen utan risk för att
avdrag samtidigt sker å folkpension och barnbidrag. Det synes revisionen
därför lämpligast att behålla avdragsfaktorn 25 % även för högre inkomster.
Då barnbidraget högst utgör 250 kronor för varje barn behövs för övrigt
endast 1 000 kronors egen inkomst utöver det avdragsfria beloppet för att
bidraget för ett barn skall helt bortfalla. När det gäller familjer med ett
stort antal barn blir emellertid inkomstgränserna otvivelaktigt mycket höga.
Under förutsättning att barnet inte har egen inkomst kommer rätten till
bidrag enligt 6 § nämligen att bortfalla vid de inkomstbelopp, som framgår
av följande tabell.

Årsinkomst vid vilken rätten till
barnbidrag upphör

1 barn

kronor

2 barn
kronor

3 barn

kronor

4 barn
kronor

5 barn
kronor

För ensamstående................

För makar sammanlagt ..........

3 400

4 000

4 400

5 000

5 400

6 000

6 400

7 000

7 400

8 000

Vid bedömandet av dessa inkomstgränser bör hänsyn tagas till att familjer
med många barn ofta torde vara i behov av särskilda bidrag för familjens

Kiuuji. Maj. ts proposition nr 215.

försörjning även vid inkomster i närheten av dem som tabellen utvisar. Det
torde för övrigt vara relativt sällsynt att änkor och invalider med många
barn har stora inkomster.

Revisionen fortsätter.

Även med den föreslagna låga avdragsfaktorn skulle emellertid verkningarna
av samtidiga avdrag å barnbidrag och folkpensionsförmåner bli
alltför stränga, om inte avdraget å sistnämnda förmåner mildrades. Detta
avdrag utgår nämligen enligt revisionens förslag med 66 % % i de inkomstlägen,
varom nu är fråga. För att undvika att det sammanlagda avdraget
blir (25 + 66 % ==) 91 % %, föreslår revisionen att folkpensionsavdraget
sänkes till 50 % i de inkomstlägen då årsinkomsten verkar reducerande å
särskilt barnbidrag. Det sammanlagda avdraget blir alltså i dessa inkomstlagen
75 %. Nämnda procentsats är visserligen hög men bör ses i belysning
av att i motsvarande fall avdraget nu ofta är 125 % eller högre. Denna sammanlagda
avdragsfaktor av 75 % torde för övrigt endast förekomma undantagsvis.
Med hänsyn till de relativt höga inkomstgränser som även vid en
sådan avdragsfaktor framkommer både för de särskilda barnbidragens och
för folkpensionsförmånernas del, har revisionen inte funnit det möjligt
att föreslå ytterligare mildring av avdragsreglerna i förevarande avseende.

Merkostnaden för de föreslagna ändringarna i avdragsreglerna för de särskilda
barnbidragen beräknar revisionen till omkring 300 000 kronor om
året. Med nuvarande regler för kommunernas andel i kostnaderna för dessa
barnbidrag, vari revisionen ej föreslår någon ändring, skulle på kommunerna
falla omkring 30 % av merkostnaden eller omkring 100 000 kronor
och på staten omkring 200 000 kronor.

Remissyttrandena.

Den allmänna inställningen i yttrandena.

Behovet av mildare avdragsregler vitsordas i yttrandena undantagslöst.
Genomgående understrykes, att de nuvarande reglerna utgöra
ett hinder för arbetarpensioneringens utveckling. I många yttranden betonas
vikten av att avdragsreglerna utformas så att folkpensionärerna ej avhållas
från arbete, framför allt icke i tider av arbetskraftsbrist och en snabb förskjutning
inom befolkningen mot högre åldrar. Den nuvarande inkomstprövningens
hämmande effekt på det enskilda sparandet samt på smärre
inkomsttagares lust att försäkringsvägen komplettera sina folkpensioner
påpekas även.

Revisionens förslag att ej avskaffa inkomstprövningen
har vunnit anslutning i det stora flertalet remissyttranden, därvid dock
på sina håll framhålles, att förslaget innebure ett steg mot det slutliga
målet, nämligen inkomstprövningens slopande. Bland dem, som uttala sig
i denna riktning, märkes socialstyrelsen, som anför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Socialstyrelsen anser i princip, att man — med bortseende från invalidpensionerna,
som stå i alltför starkt tekniskt samband med invaliditetens
fastställande — bör avskaffa inkomstprövningen inom folkpensioneringen.
När detta kan ske, beror uppenbarligen på de finansiella möjligheterna. Då
det synes ogörligt att inom de närmaste åren nå fram till ett fullständigt
avskaffande av inkomstprövningen, torde den enda framkomliga vägen vara
att successivt uppmjuka avdragsreglerna.

I några remissyttranden intager man en än mera positiv inställning till
inkomstprövningens slopande. Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
hemställer sålunda, att möjligheterna av en slopad inkomstprövning ytterligare
övervägas, samt framhåller.

TCO anser för sin del, att revisionens förslag att sammanslå det statliga
och det särskilda bostadstillägget till ett enda bostadstillägg i och för
sig är ändamålsenligt, då det otvivelaktigt medför, att den nuvarande inkomstprövningens
negativa verkningar mildras. Organisationen har emellertid
inte funnit anledning frångå sin tidigare vid flera tillfällen deklarerade
ståndpunkt, att inkomstprövning i detta sammanhang icke är önskvärd.
TCO finner det dessutom vara skäl erinra om att den i sitt yttrande över pensionsutredningens
betänkande med förslag angående allmän pensionsförsäkring
ifrågasatte, om det icke ur vissa synpunkter vore mera rationellt
att i första hand bygga ut den nuvarande folkpensioneringen, exempelvis genom
ett successivt avskaffande av inkomstprövningen för tilläggspensionerna.
Härigenom skulle realiserandet av ett acceptabelt förslag till allmän
pensionsförsäkring icke behöva uppskjutas.

Rörande de ekonomiska konsekvenserna av en slopad inkomstprövning
anför TCO vidare.

De direkta kostnaderna för en sådan åtgärd bli givetvis relativt betydande.
Särskilt i nuvarande läge kan det också — vilket revisionen framhåller
väcka betänkligheter, att en sådan kostnadsökning i det stora hela inte
kommer de allra lägsta inkomsttagarna till del. TCO anser dock, att de ekonomiska
konsekvenserna inte böra överdrivas. Betydande belopp komma
nämligen skattevägen — genom såväl direkt som indirekt beskattning
att återgå till det allmänna. En icke oväsentlig administrativ lättnad och
därigenom också kostnadsminskning bör dessutom kunna påräknas. I den
mån inkomstprövningen medför minskade arbetsinsatser och en anpassning
av inkomsterna efter avdragsreglerna, skulle de faktiska kostnaderna för
samhället kunna bli avsevärt mindre, än man vid ett hastigt betraktande av
problemet kanske väntar. Organisationen får därför hemställa, att den
samhällsekonomiska merkostnaden för ett slopande av inkomstprövningen
nu eller i varje fall vid en framtida översyn av bestämmelserna rörande
folkpensioneringen blir föremål för särskild prövning.

Även Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa, Livförsäkringsanstalten Folket och Kooperationens pensionsanstalter,
vilka avgivit ett gemensamt yttrande, uttala sig för att inkomstprövningen
slopas. Enligt den mening, som framkommer i detta yttrande,
vore revisionens argumentering mot en sådan åtgärd icke övertygande. Vad
särskilt anginge svårigheterna att tillämpa en medicinsk gradering av in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

validpensioncr och sjukbidrag, framför allt vid psykiska sjukdomar, så
förelåge visserligen betydande sådana svårigheter. En dylik gradering, som
borde kompletteras med en uppskattning av vederbörandes förmåga till försörjning
genom arbete, kunde dock bemästras. Förefintliga svårigheter finge
för övrigt vägas mot de brister, som vidlådde nuvarande system, där invalidpensionens
belopp i alltför många fall bleve beroende av vederbörandes
arbetsvillighet och icke av hans faktiska arbetsförmåga. Därtill komme,
att inkomstprövningen omöjliggjorde en effektiv samordning mellan folkpension
och tjänstepension samt försvårade en samordning av invalidpension
och sjukbidrag från folkpensioneringen med ersättningarna från den
sociala olycksfallsförsäkringen och den statsunderstödda sjukförsäkringen.
Det hemställdes sålunda om ytterligare utredning rörande inkomstprövningen
för folkpensionerna med dess fullständiga avskaffande som mål,
åtminstone i fråga om ålderspensionerna, samt om en utredning rörande en
avsevärd höjning av invalidpensionens icke inkomstprövade del och invalidpensionens
gradering efter en i huvudsak medicinsk bedömning av invaliditetsgraden.

Anmärkas må i detta sammanhang att i flera remissyttranden förordas,
att inkomstprövningen av de särskilda barnbidragen avskaffas. För yttrandena
i denna del redogöres i ett senare avsnitt.

Revisionens ståndpunkt att ej medgiva någon inkomstprivilegiering
har biträtts i remissyttrandena. Kommunalfullmäktige i Sollentuna
uttala sig dock för någon form av privilegiering av förmögenhetsinkomst i
fall, då kapitalet vore bundet på sådant sätt, att vederbörande icke åtnjöte
eller genom uppsägning inom rimlig tid kunde komma att åtnjuta någon
förmån av detsamma, eller om förmögenheten vore placerad i fastighet, som
beboddes endast av pensionstagaren och hans familj, och drätselkammaren
i Växjö finner önskvärt, att viss privilegiering kunde äga rum av sjukpenning
från erkänd sjukkassa, enär den frivilliga sjukförsäkringen borde erhålla
så stort samhälleligt stöd som möjligt.

I omkring halva antalet remissyttranden har revisionens förslag till ä n dmde
avdrags regler och bostadstillägg helt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Till denna grupp höra de yttranden som avgivits av
riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Hallands, Skaraborgs,
Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län, änkepensioneringskommittén,
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska socialvårds förbundet
och Socialförsäkringsbolagens förening ävensom 92 kommuner, av dem
23 städer.

I dessa yttranden åberopar man såsom skäl för sitt ståndpunktstagande i
stort sett de motiv, som återfinnas i revisionens betänkande.

I övriga yttranden har i ett eller annat avseende kritik riktats mot förslaget
i dessa delar. Pensionsstyrelsen (majoriteten), länsstyrelserna i
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 215.

Knngl. Maj.ts proposition nr 215.

Södermanlands och Västernorrlunds län, Tjänstemännens centralorganisation,
Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges folkpensionärers
riksförbund samt 8 kommuner anse, att förslaget ej bör läggas till grund
för lagstiftning och att frågan bör göras till föremål för ytterligare utredning.
I andra hithörande yttranden yrkas, att förslaget ändras eller kompletteras,
främst såvitt angår bostadstilläggens konstruktion samt finansieringsfrågan.

Bostadstilläggens konstruktion.

Såsom framgår av vad nyss anförts är i remissyttrandena meningarna
delade om lämpligheten av att införa ett kommunalt bostadstillägg i överensstämmelse
med vad revisionen föreslagit.

Vad först angår de yttranden, där revisionens förslag i detta hänseende
tillstyrkts eller lämnats utan erinran, anför socialstyrelsen.

Risken för att någon kommun skall underlåta att införa bostadstillägg,
om behov därav föreligger inom dess område, måste bedömas som tämligen
obetydlig, bl. a. av det skälet att kommunen i sådant fall nödgas lämna bidrag
till pensionärens försörjning genom fattigvården, vilken den i allmänhet
själv får bekosta helt. Detta skäl kommer sannolikt att äga giltighet
även sedan fattigvården ersatts med socialhjälp, ehuru det självfallet
förlorar i styrka i proportion till statsbidragsgivningens omfattning för
denna hjälpform.

Däremot kunna möjligen vissa farhågor yppas ifråga om storleken av de
bostadstillägg, som kommunerna vid behov komma att besluta. Tillägget
kan nämligen, i avsaknad av ett allmänt rättesnöre, i vissa fall tänkas bli
så snävt tilltaget, att pensionären beredes endast nödtorftig försörjning. Enligt
socialstyrelsens uppfattning måste man genom folkpensioneringen förebygga,
att pensionären vid smärre, tillfälliga variationer i försörjningsbehovet
nödgas anlita fattigvården eller socialhjälpen för att utfylla pensionsbeloppet.
Det är alltså nödvändigt, att de sammanlagda förmånerna inom
folkpensioneringen medgiva en försörjningsstandard, som ligger klart ovanför
fattigvårdsnivån. Då ansvaret för att denna minimistandard upprätthålles
till stor del kommer att vila på kommunerna på grund av det nya
bostadstillägget, anser styrelsen, att dessa synpunkter måste framhävas
starkt vid reformens genomförande. Det bör vara en angelägen uppgift för
kommunförbunden att verka för att bostadstillägget utformas enligt de därvid
uppdragna riktlinjerna. Till vägledning för kommunerna och i kontrollsyfte
bör man noggrant följa utvecklingen på detta område genom fortlöpande
statistik, som belyser förhållandet mellan försörjningsnivåerna för
folkpensionärer och fattigvårdsklientel i varje särskild kommun. Socialstyrelsen
kommer att beakta denna synpunkt vid utformningen av socialstatistiken.
Under hänvisning till det anförda tillstyrker styrelsen förslaget i
denna del.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att anordningen med ett enda
slag av bostadstillägg vore en avgjord fördel framför nu rådande system. Att
hysa farhågor för att kommuner, där statligt bostadstillägg nu utginge,

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

skulle underlåta införa det nya bostadstillägget, syntes vara obefogat. Den
av revisionen föreslagna övergångsbestämmelsen, att de som nu uppbure
statligt bostadstillägg ej skulle få sänkta förmåner, borgade även härför.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att med de föreslagna finansieringsbestämmelserna
risk ej syntes föreligga för att kommunerna vare sig skulle
visa oberättigad sparsamhet eller alltför stor generositet vid utgivandet av
bostadstilläggen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner förslaget välbetänkt och tillägger.

Då rätten att besluta såväl om sådant tillägg skall utgå som om grunderna
för detsamma helt överlåtits åt kommunerna, kan man visserligen
befara att tilläggen få en högst skiljaktig utformning, en omständighet som
kan synas mindre lämplig för en social förmån av denna art. Tidigare erfarenheter
från detta och andra områden ge dock oförtydbart vid handen
att de kommunala myndigheterna så starkt känna sitt ansvar, att några
sociala olägenheter icke torde följa av denna fria prövningsrätt. Länsstyrelsen
delar således revisionens uppfattning att i folkpensionslagen ej böra
införas andra normerande bestämmelser om de kommunala bostadstilläggen
än de som i övrigt gälla för beräkning av årsinkomst, avdragsregler och
fordringar å mantalsskrivning m. m.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att en anordning med statliga
bostadstillägg, till vilka kommunerna lämnade bidrag, visserligen kunde synas
lämpligare, emedan man då saknade anledning befara, att mindre bärkraftiga
kommuner underläte att införa bostadstillägg. Då emellertid ett
kommunalt inflytande på förmånens avvägning syntes vara i sakligt hänseende
starkt påkallat, och föreskrifterna i förslaget erhållit eu tillfredsställande
utformning, i det att erforderligt utrymme lämnats för den kommunala
bestämmanderätten, samtidigt som genom lagfästandet av vissa
grundregler skapats en fast ram för bidragen, funne länsstyrelsen sig ej
böra avstyrka revisionens förslag.

Svenska socialvårdsförbundet hälsar med tillfredsställelse det förtroende
till kommunerna, som förslaget enligt dess mening faktiskt innebure, och
tillägger.

Under senare år bar man för att nå enhetlighet i utformning av socialvårdsverksamhet,
till vilken staten bidragit, i allmänhet bestämt, att etl
centralt ämbetsverk skall utfärda mer eller mindre detaljerade råd och anvisningar,
som i praktiken regelbundet ha fått bindande karaktär. För socialvårdsförbundet
är det givetvis tillfredsställande, när man här föreslår
att förtroendefullt lämna åt kommunernas egna förbund att genom råd och
upplysningar till sina medlemmar söka uppnå den önskvärda enhetligheten
i utformningen. Det är ett naturligt uttryck för eu strävan att hävda den
kommunala självbestämmanderätten.

Vad härefter angår de kritiska yttrandena, så äro de erinringar som
riktats mot revisionens förslag i denna del av olika slag. Bland dem,
som framkommit med principiella invändningar, märkes
pensionsstyrelsens majoritet (4 ledamöter), som erinrar om att man vid
den senaste reformen av folkpensioneringen ville undvika en individuell

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

beliovsprövning av förmånerna och därför, i den mån dessa ej gjordes
obligatoriska, begränsade sig till en i lagen reglerad inkomstprövning.
På grund bärav hade de inkomstprövade generella pensionsförmånerna
icke ansetts kunna göras tillräckligt stora för att täcka behovet
för pensionärer med särskilt höga bostads- eller andra levnadskostnader.
Därför hade öppnats möjlighet för kommunerna att i form av särskilda
bostadstillägg föra in under folkpensioneringen en väsentlig del av de
behovsprövade understödsformer, som folkpensionärerna eljest skulle varit
hänvisade till. Dessa särskilda bostadstillägg förutsattes skola utgå efter
en begränsad individuell behovsprövning av ett slag, som ej vidlådde folkpensioneringen
i övrigt, nämligen prövning med hänsyn till den enskilde
pensionärens kostnad för bostad och bränsle. Med nuvarande ordning uppbure
av ca 260 000 folkpensionärer med allmänt bostadstillägg endast något
mer än 63 000 även särskilt bostadstillägg. Av sistnämnda antal kunde
blott omkring 52 000 beräknas vara underkastade den särskilda prövning,
som följde av att rätten till tillägget gjorts beroende av vederbörandes bostads-
och bränslekostnader, medan över 200 000 pensionärer med allmänt
bostadstillägg icke vore underkastade sådan prövning. Eftersom revisionen
förutsatt, att de kommunala bostadstilläggen skulle anknytas till nämnda
kostnader i det enskilda fallet samt att kommunalt bostadstillägg skulle
införas i samtliga kommuner tillhörande bostadskostnadsgrupperna II—V,
innebure förslaget i praktiken, att i princip minst 200 000 folkpensionärer
underkastades utvidgad uppgiftsskyldighet vid ansökningstillfällen och ändrade
förhållanden samt en mera ingående och mera skälighetsbetonad prövning
av i första hand pensionsnämnderna. De av revisionen lämnade uppgifterna
rörande de kommunala grunderna för särskilda bostadstillägg utvisade,
att tilläggen ofta förenats med långt gående individuell prövning,
exempelvis i frågor rörande bostadens storlek och standard, möjligheterna
till billigare bostad, sammanboendeförhållanden in. in. Att utsträcka denna
tendens till ökad behovsprövning till nya pensionärskategorier ingåve enligt
pensionsstyrelsens mening starka betänkligheter, särskilt som de senare
decenniernas strävanden inom folkpensioneringen främst gått ut på
att i möjlig mån inskränka behovsprövningen. I varje fall syntes ej skäl
föreligga att utsträcka anpassningen efter behoven i det enskilda fallet
till större del av pensionen än till det extra tillägg, som vore avsett för pensionärer
med ett större minimibehov av penningmedel än andra för att
kunna uppehålla en skälig levnadsstandard.

~~ Under erinran att ett genomförande av revisionens förslag medförde bostadskostnadsgrupperingens
slopande anför pensionsstyrelsen vidare bl. a.

Anmärkningen att bostadskostnadsgrupperingen i vissa fall medför ojämna
resultat kan ej bestridas, då det torde ligga i sakens natur att detta ej kan
undvikas. Att ojämnheter skulle förekomma i större omfattning har dock
knappast påvisats. I varje fall måste ojämnheter av en helt annan storleksordning
uppkomma, om man övergår till ett system, som helt bygger på

Kungl. Maj:Is proposition nr 215. (J9

kommunala och av sammanhållande direktiv alldeles obundna skälighetsavgöranden.
Man kan nämligen ej komma ifrån att en del kommuner äro
mera och en del mindre generösa i fråga om sådana ändamål som det förevarande,
och att en utjämning i detta avseende näppeligen kan åstadkommas
genom statsbidrag.

För övrigt synes kunna ifrågasättas lämpligheten av att — som revisionens
förslag innebär — på förhand binda staten vid avsevärda statsbidragsutgifter,
vilka icke kunna överblickas och som utan garanti mot missbruk
bli beroende av de enskilda kommunernas beslut om kommunala folkpensionstillägg
och om dessa tilläggs belopp.

Pensionsstyrelsen uttalar vidare, att de av revisionen åberopade skälen
för att tillfredsställande avdragsregler icke kunde åstadkommas under annan
förutsättning än att de allmänna bostadstilläggen avskaffades icke
syntes vara hållbara. Styrelsen fortsätter.

Utan att här kunna närmare gå in på den av revisionen blott antydningsvis
behandlade frågan om samordning av nuvarande avdragsregler vill
pensionsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke en tillfredsställande lösning av
problemet kunde åstadkommas på ett ganska enkelt sätt med tillämpning av
följande principer. Den avdragsfria inkomsten för de statliga förmånerna
— inberäknat allmänt bostadstillägg — höjes avsevärt mer än vad revisionen
föreslagit, exempelvis till 2 000 kronor om året (här avses för att förenkla
resonemanget endast ensamstående pensionärer). För de särskilda bostadstilläggen
föreskrives en viss lägsta avdragsfri inkomst av exempelvis den
storlek revisionen föreslagit, 1 000 kronor om året. Inom det inkomstområde
som härigenom uppkommer, alltså mellan inkomstgränserna 1 000 och
2 000 kronor, lämnas kommunerna tämligen fria händer att reglera sina
särskilda bostadstillägg, dock att avdragsfaktorn för egen inkomst ej får
överstiga ett visst i lagen angivet procenttal.

På detta sätt kommer — liksom enligt revisionens förslag — folkpensionens
maximibelopp alltid att utgå till pensionärer som ej ha högre årsinkomst
än 1 000 kronor. I kommuner som infört särskilt bostadstillägg reduceras
detta efter en viss skala, i den mån inkomsten överstiger 1 000 kronor
eller det högre belopp som kommunen kan ha bestämt. Först när inkomsten
överskrider 2 000 kronor, börja övriga inkomstprövade pensionsförmåner
att reduceras efter i lagen föreskrivna regler. Det särskilda bostadstillägget
bör då ha bortfallit, vilket torde framstå som något helt naturligt,
enär skäl knappast kunna föreligga att till en person med en inkomst
av 2 000 kronor förutom oavkortade statliga pensionsförmåner utgiva
en särskild, av kommunen bekostad förmån som ersättning för den
merkostnad han har på grund av att han bebor eu särskilt dyr lägenhet.
Skulle i något fall kommunen önska utgiva så högt särskilt bostadstillägg,
att detsamma även med en relativt hög avdragsfaktor icke helt bortreducerats
vid en årsinkomst av 2 000 kronor, bör emellertid eu möjlighet lämnas
öppen för kommunen att låta reduceringen fortsätta något över 2 000-kronorsgränsen. Såsom villkor härför bör givetvis gälla, att de båda då
jämsides verkande avdragsfaktorerna tillsammans icke överstiga ett visst
i lagen angivet procenttal.

Vidare framhåller pensionsstyrelsen, att den skisserade lösningen ej lorde
bli dyrare för statsverket än revisionens förslag, beroende dels på inkomstfördelningen
bland folkpensionärer med inkomslprövad pension, dels på

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

att systemet knappast gjorde statsbidrag till de särskilda bostadstilläggen
behövligt.

Styrelsen förordar en samordning av avdragsreglerna utan rubbning i
princip av det nuvarande systemet med allmänna och särskilda bostadstillägg.
I samband med övervägandet av detta förslag borde enligt styrelsens
mening företagas en översyn av bostadskostnadsgrupperingen samt av de
båda bostadstilläggens konstruktion, belopp och finansiering. Utgångspunkt
för en sådan översyn borde vara, att folkpensionen, inberäknat det allmänna
men ej det särskilda bostadstillägget, i möjligaste mån skulle utgå
med belopp, som motsvarade vad pensionstagaren oundgängligen behövde
för en skälig försörjning under förutsättning att han bebodde en bostad av
viss bestämd, ej alltför låg standard. Man borde alltså dels så långt som
möjligt tillämpa principen om lika bostadsstandard, dels taga hänsyn jämväl
till andra levnadskostnader för pensionärerna än kostnaden för bostad
och bränsle.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att eu minoritet inom pensionsstgrelsen
(generaldirektören och 2 ledamöter) anse att en utredning av den
karaktär, som majoriteten i styrelsen åsyftat, innehölle ytterligt omfattande
och svårlösta problem och måste bli synnerligen tidsödande. En förbättring
av folkpensionärernas ställning syntes enligt minoritetens mening inom
rimlig tid betydligt lättare kunna vinnas på den väg revisionen anvisat. En
förutsättning härför vore dock, att vissa garantier i form av en statlig
kontroll skapades för att uppenbart otillfredsställande föreskrifter i de kommunala
grunderna för de nya bostadstilläggen ej bleve bestående.

Försäkringsinspektionen anför.

Den föreslagna lösningen synes ur flera synpunkter enkel och tilltalande,
vartill kommer att som stöd för förslag, som medför ökade uppgifter och
större inflytande för kommunerna, kan åberopas den nya kommunindelningen,
som skapat större och mer bärkraftiga enheter och därmed även
förutsättningar för en ökad kompetens hos de kommunala organen. Förslaget
innebär emellertid ett väsentligt avsteg från en av de principer, som
varit grundläggande för den nuvarande folkpensioneringen, nämligen att
staten genom sin lagstiftning i huvudsak skall garantera pensionärernas
rimliga försörjning på de olika orterna. Avsikten med de särskilda bostadstilläggen
var att på orter med särskilt höga bostadskostnader komplettera
de statliga, efter vissa mera schematiska regler utgående bostadstilläggen.
Enligt revisionens förslag få de kommunala bostadstilläggen i fortsättningen
icke blott denna kompletterande uppgift utan komma att regelmässigt utgöra
en del av folkpensionsförmånerna till obemedlade pensionärer inom
alla bostadskostnadsgrupper utom den lägsta.

Inspektionen anser sig bl. a. med hänsyn till vad ovan framhållits icke
kunna taga ställning till frågan om lämpligheten av en så genomgripande
reform som slopandet av de statliga bostadstilläggen utgör och vars aspekter
i olika hänseenden icke närmare belysts av revisionen.

Överståthållarämbetet finner sammanslagningen av bostadstilläggen väcka
betänkligheter ur vissa synpunkter samt uttalar.

Kiingl. Muj:ts proposition nr 21ö.

Redan i sitt yttrande över socialvårdskoinmitténs förslag till ny folkpensioneringslag
uttalade ämbetet, som fann det böra övervägas huruvida
icke bostadstilläggen i de mest markerade dyrorterna borde höjas utöver
vad socialvårdskommittén föreslagit, att ämbetet dock icke kunde tillråda,
alt bidragssystemet komplicerades genom att pensioneringen utbyggdes med
ett särskilt kommunalt bostadstillägg. Utvecklingen har nu blivit den att de
kommunala bostadstilläggen nått en utbredning långt utöver vad som från
början varit tänkt. Kommunerna ha följt synnerligen varierande principer
vid fastställandet av grunderna för det kommunala bostadstilläggets storlek
och vid beräkningen av bostadskostnaderna. Härigenom har eu värdefull
beståndsdel i folkpensioneringssystemet, nämligen att det utgått efter
enhetliga grunder, tillkomna efter den omsorgsfulla prövning som föregår
antagande av lag, gått till spillo. Att folkpensioneringen, som staten enligt
hävdvunnen ordning ensam dragit försorg om, numera närmast får betraktas
som en blandat statlig och kommunal angelägenhet, utgör en konsekvens
av det skedda, mot vilken ämbetet väl ej vill rikta någon principiell invändning
men som både ur praktiskt-administrativa och andra rationellt
betingade synpunkter måste betecknas som en försvagning.

Revisionens förslag medför nu, att variationen i fråga om de kommunala
bostadstilläggen — vilken i verkligheten innebär olika folkpensionsstandard
för personer i olika delar av landet — får göra sig gällande även i
fråga om det nuvarande efter enhetliga grunder utgående statliga bostadstillägget.
Med vad ämbetet i det föregående uttalat skulle vara bäst förenligt
att avstyrka ett sådant förslag. Om man emellertid, i likhet med ämbetet,
finner det vara av vikt att mildra avdragsreglernas nuvarande olyckliga
verkningar, måste man böja sig för revisionens uttalande att det knappast
är möjligt att på ett något så när tillfredsställande sätt samordna statliga
och kommunala avdragsregler i fråga om bostadstilläggen. I känsla av att
det ej hör till praktisk politik att ifrågasätta ett slopande av de kommunala
bostadstilläggen mot att de statliga bostadstilläggen höjdes och avdragsreglerna
mildrades, kan överståthållarämbetet ej annat än tillstyrka förslaget
att låta det statliga bostadstillägget uppgå i det kommunala.

Emellertid anser överståthållarämbetet, att kommunerna ej borde beredas
frihet att —- såsom revisionen föreslagit — avväga bostadstilläggets storlek
så att det omfattade även speciella behov utöver bostads- och bränslekostnader.
Härom anför ämbetet.

Även om del är önskvärt, att kommunernas möjligheter att reglera förutsättningarna
för erhållande av bostadstillägg icke onödigtvis begränsas, synes
avsaknaden av varje ändamålsbestämning för bostadstilläggen enligt
överståthållarämbetets mening kunna leda till resultat, vilkas olämplighet
måhända ej stått klar för revisionen. Det föreligger nämligen anledning
befara, att ett sålunda beträffande förutsättningarna i lag oreglerat bostadstillägg
kan komma att i icke ringa grad utgivas för avhjälpande av
behov, som äro av beskaffenhet att rätteligen böra tillgodoses genom socialhjälp.
All de särskilda bostadstilläggen, vilka vid deras införande motiverades
med behovet å vissa orter av tillskott till pensionen för bestridande
av särskilt höga bostadskostnader, på en del håll konstruerats så, att de
kommit alt tillgodose andra behov, talar för alt eu vidare utveckling i denna
riktning bör förebyggas genom all de i lagen knytas lill bosladskontot. Därest
ett absolut hinder härför skulle anses ligga i den omständigheten alt i
så fall pensionsförmånerna skulle försämras för vissa pensionärer, skulle

Kangl. Maj.ts proposition nr 215.

man ju kunna låta gällande, till bostadskostnaden ej exklusivt knutna
grunder bestå för redan utgående pensioner. Det bör i detta sammanhang
erinras om, att enligt fattigvårdslagens bestämmelser statsbidrag till kommuners
fattigvårdskostnader utgår endast i ett fåtal undantagsfall, som
helt sakna betydelse i detta sammanhang, medan enligt revisionens förslag
statsbidrag skall utgå till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen.
Med hänsyn härtill kan man icke bortse från möjligheten av att de kommunala
bostadstilläggen i kommunalt-finansiellt syfte utnyttjas för socialhjälpsändamål.

I ett flertal remissyttranden betonas särskilt, att ett system i överensstämmelse
med det av revisionen föreslagna kommer att kännetecknas av
brist på likformighet och rättvisa. Farhågorna härför avse
å ena sidan att förmånerna ej bli tillräckligt stora samt å andra sidan att
bostadstillägg införas i större omfattning än som påkallas av förhållandena.
Rörande innehållet i dessa yttranden må återgivas följande.

Försäkringsinspektionen anför.

Det har redan beträffande de nu utgående särskilda bostadstilläggen i
flera sammanhang ifrågasatts, huruvida kommunerna böra ha full frihet
att bestämma angående de grunder, efter vilka dylika tillägg skola utgå,
eller om icke genom statens medverkan förhållandena borde i viss utsträckning
normeras. Det har ju visat sig alt full frihet på detta område medfört,
att en flora av mycket växlande regler vuxit fram. Därest revisionens förslag
om eu sammanslagning av bostadstilläggen accepteras, vilket medför,
att de kommunala bostadstilläggen komma att intaga eu centralare plats i
pensionssystemet än för närvarande, synes det inspektionen böra övervägas,
huruvida icke ett längre gående statligt inflytande över grunderna för dessa
tillägg bör åstadkommas än vad revisionen föreslagit. Lämnas fältet
fritt — med undantag för avdragsreglerna — kan fara uppstå att genom
kommunala beslut effektiviteten inom folkpensioneringen sjunker, och att
sålunda statsmakternas intentioner om en tillfredsställande försörjning
genom folkpensionering icke förverkligas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar.

Då varje kommun har att själv bestämma huruvida bostadstilläggsförmånen
skall utgå i kommunen, finnes all anledning att förvänta, att tillämpningen
av grunderna för de kommunala bostadstilläggen, i likhet med xad
som visat sig vara fallet ifråga om de särskilda bostadstilläggen, icke blir
likformig och rättvis. Revisionen har visserligen föreslagit vissa åtgärder
ägnade att bidraga till en enhetlig tillämpning, men länsstyrelsen anser detta
icke vara tillfyllest. Den föreslagna anordningen utgör enligt länsstyrelsens
mening icke en lösning, som kan väntas bli bestående lör framtiden. Länsstyrelsen
anser icke, att revisionen visat bärande skäl för att bostadstilläggen
icke skola vara statliga och helt reglerade i lagen liksom övriga inkomstprövade
pensionsförmåner. Med det anförda får länsstyrelsen avstyrka, att
revisionens förslag i denna del lägges till grund för lagstiftning, och föreslå,
att frågan om bostadstilläggen göres till föremål för förnyade överväganden.

Liknande farhågor föranleda Sveriges folkpensionärers riksförbund att
föreslå bibehållande av det nuvarande statliga bostadstillägget.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 215.

Svenska försäkringsbolags riksförbund finner betydande risk föreligga,
alt förslaget skall leda till mycket stora och sakligt ej motiverade olikheter
mellan olika kommuner med avseende å bostadstilläggets storlek. Revisionens
på olika skäl stödda förhoppningar, att så ej skulle bli fallet, syntes
förbundet alltför löst grundade. Förbundet fortsätter.

överväganden av nu angiven innebörd ha lett riksförbundet till den uppfattningen,
att bostadstilläggsfrågan bör i allt väsentligt regleras genom
lagstiftningen. Möjligen nödgas man då bibehålla bostadskostnadsgrupperingen,
vars slopande folkpensionsrevisionen ansett innebära så väsentliga
fördelar, att det anförts som ett skäl för övergång till uteslutande kommunala
bostadstillägg enligt revisionens förslag. Det förefaller dock ej uteslutet
att någon av de andra ortsgrupperingar med hänsyn till levnadskostnaderna,
som för närvarande tillämpas i vårt land, skulle kunna komma till
användning även på nu ifrågavarande område. Riksförbundet är icke i tillfälle
att komma med något motförslag till det av revisionen framlagda förslaget
utan förordar endast, att den här behandlade frågan göres till föremål
för förnyat övervägande under beaktande av ovan framförda synpunkter.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår, att den önskvärda enhetligheten
skapades genom uttryckliga författningsbestämmelser eller genom direktiv,
som pensionsstyrelsen ägde utfärda, och länsstyrelsen i Kristianstads län
förordar likaledes vissa regler för åstadkommande av jämlikhet mellan
kommunerna. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, om icke kommunerna
helt allmänt borde åläggas skyldighet att utgiva kommunala bostadstillägg,
i samband varmed Kungl. Maj :t borde ges befogenhet att till
ledning för kommunerna fastställa vissa huvudgrunder för bostadstilläggen.
En dylik skyldighet för kommunerna förordas även av bl. a. Sveriges folkpensionärers
riksorganisation och De lungsjukas riksförbund.

Pensionsstyrelsen anför.

Revisionen synes ha ägnat alltför liten uppmärksamhet åt att uppdraga
riktlinjer för hur de kommunala föreskrifterna om bostadstillägg böra utformas
i olika avseenden. Det hade varit önskvärt, att statliga synpunkter
och kommunala önskemål hade diskuterats och samordnats samt föranlett
auktoritativa uttalanden från revisionens sida. Måhända hade man också,
om frågan ägnats större uppmärksamhet, funnit lämpligt att lagfästa flera
detaljer än som skett eller att föreskriva obligatorisk granskning av de kommunala
grunderna såväl i formellt som i någon omfattning även i sakligt
hänseende.

I folkpensioneringslagen fastställda gränser för bostadstilläggets storlek
påyrkas i ett antal yttranden. Sålunda föreslår statskontoret att med hänsyn
till statens andel i kostnaderna tilläggens maximistorlek bestämdes
i lagen, och även länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om man ej
borde lagfästa regler som förhindrade bostadstillägg i för stor omfattning.
TCO framför tanken om fastställandet av en övre gräns, ovan vilken tilllägget
skulle helt bekostas av kommunen.

Försäkringsinspektionen uttalar sig för etl angivande i lagen av vad i

74 Kiingl. Maj.ts proposition nr 215.

bostadstillägg minst skall utgivas till pensionär med inkomst under den avdragsfria.

De vanföras riksorganisation förordar fastställda maximi- och minimigränser
för bostadstilläggen.

Även Svenska personal-pensionskassan, Sveriges Kommunalanställdas
Pensionskassa, Livförsäkringsanstalten Folket och Kooperationens pensionsanstalter
anse det önskvärt, att de kommunala bostadstilläggens lägsta och
eventuellt även högsta belopp fastställdes i folkpensioneringslagen, samt
anföra härom.

Måhända kan det vara lämpligt att i lagen stadga, att det kommunala
bostadstillägget icke får understiga det statliga — med kommunbidrag utgivna
—- bostadstillägg som inom kommunen gäller omedelbart före reformens
ikraftträdande. Att lagstiftningsvägen fastställa en maximigräns för
det kommunala bostadstillägget är kanske icke erforderligt, om man i lagen
stadgar, att kostnader för bostadstillägg över en viss av bostadskostnadsgruppen
beroende gräns skola bäras helt av respektive kommuner.

En annan metod att normera de kommunala bostadstilläggen är att i
folkpensioneringslagen införa minimi- och maximibelopp, uttryckta i procent
av den allmänna ålderspensionen (inkl. indexförhöjning). Utan att
framställa något egentligt förslag vilja vi åskådliggöra konstruktionen av en
dylik regel genom nedanstående tabell, där de upptagna siffrorna få anses
endast som exempel:

Boslails- kostnads- grupp	övre och undre grans för kommunalt bostadstillägg
i % av all-män ålders-pension	i kronor (pensionspristal 130)
för ogift	för pensionsberättigade makar
5	50—100	650—1 300	1 040—2 080
1	40— 80	520—1 040	832—1 664
3	30— 60	390— 780	624—1 248
2	20— 40	260— 520	416— 832
1	0— 30	0— 390	0— 624

Kommunerna skulle inom dessa gränser fastställa bostadstillägg med visst
belopp för ogifta folkpensionärer och visst belopp för pensionsberättigade
makar. Oavsett efter vilka principer beloppen beräknas bör i lagen utsägas,
att de skola vara lika för alla medborgare inom kommunen och reduceras
efter enhetliga regler med hänsyn till inkomsten.

Vidare förorda dessa försäkringsanstalter, att varje beslut om införande
av kommunalt bostadstillägg eller ändring i förut fattat beslut därom skall
underställas och godkännas av statlig myndighet, lämpligen pensionsstyrelsen.

Nämnas må ytterligare i detta sammanhang att länsstyrelsen i Blekinge
län och TCO helt allmänt uttala, att en förutsättning för genomförandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

av revisionens förslag vore, att säkerhet vunnes att kommunerna införde
bostadstillägg av minst samma storlek som nu eller åtminstone av samma

storlek som de statliga bostadstilläggen.

Frågan om index reglering av kommunala bostadstillägg har berörts
i det yttrande, som avgivits av stadsfullmäktige i Stockholm. I detta
yttrande — utarbetat av borgarrådsberedningen i staden — understrykes
angelägenheten av att sådan reglering sker eller att garantier på annat
sätt skapas för att tilläggens realvärde bibehålies. Vidare anföres.

För närvarande ligga de förmåner en folkpensionär med samtliga tillägg
erhåller i Stockholm något under vad som utgår till socialvårdsklientelet.
Detta sammanhänger främst med att endast ålderspensionsdelen av folkpensionen
är indexreglerad. Om icke grundbeloppen höjas eller indexreglering
genomföres beträffande bostadstilläggen, som ju delvis avse att täcka
även andra levnadskostnader än bostadskostnaden, kommer vid stigande
index klyftan att vidgas mellan folkpensionärerna och socialvårdsklientelet.
Mot en indexreglering ha de sakkunniga åberopat administrativa svåiigheter,
men enligt beredningens mening måste man här finna en lösning,
som garanterar folkpensionärerna skydd för ökade levnadskostnader. Beredningen
anser, att denna fråga bör lösas i samband med den föiestående
revisionen av folkpensionslagen. Om så emellertid icke skulle bli fallet, föiutsätter
beredningen, att problemet blir föremål för särskild uppmäiksamhet,
då stadsfullmäktige framdeles skola fastställa reglerna för de nya

bostadstilläggen.

Fn indexreglering av kommunala bostadstillägg förordas vidare av drätsel -

kammaren i Nacka och stadsfullmäktige i Lidköping.

Beträffande det föreslagna förbudet för kommun att

mantalsskrivnin

utöver

[ ö — fordra viss tids bosättning
inom kommunen såsom villkor för rätt Lill bostadstillägg
framhåller pensionsstgrelsen, att detta förbud innebure en ladikal
brytning med principer, som hittills gällt, både i fråga om allmänna
bostadstillägg och i allmänhet även i fråga om de särskilda bostadstillläggen.
Enligt 5 § folkpensioneringslagen gällde sålunda, att pensionsberättigad,
som flyttat från kommun i lägre till kommun i högre faostadskostnadsgrupp,
icke utan påvisande av särskilda skäl kunde beviljas all -

mänt bostadstillägg enligt reglerna för den

högre gruppen, förrän han i

fulla tre år varit mantalsskriven i den nya kommunen eller i kommun

tillhörande samma eller högre grupp.

Kommunerna hade varit synner -

ligen angelägna att införa liknande och ofta betydligt strängaie bestämmelser
i fråga om särskilt bostadstillägg i sylte alt begränsa rätten till
denna förmån till personer, som hade nära samhörighet med kommunen.
Vidare gåve nuvarande 5 § folkpensioneringslagen möjlighet all nedsatta
allmänt bostadstillägg för pensionär, som stadigvarande vistades i annan
ionnnun iin den där han vore mantalsskriven, ett stadgande som ofta
aiotsvarades av liknande föreskrifter i de kommunala grunderna för särskilt
bostadstillägg. Enligt revisionens förslag skulle däremot, även sedan

7(5

Kunyl. Maj.ts proposition nr 215.

folkpensionär flyttat till exempelvis en ort där sådant tillägg icke förekomme,
avflyttningsortens regler för kommunalt tillägg tillämpas så länge
pensionstagaren formellt vore mantalsskriven där, och detta även om den
pensionsberättigade med vetskap om denna bestämmelse genom underlåten
anmälan eller på annat obehörigt sätt åstadkomme, att han bleve
kvarskriven i den kommun varifrån han flyttat. — Den av revisionen
föreslagna regeln innebure visserligen en förbättring för vissa kategorier
pensionärer, i synnerhet för dem som från landsbygden flyttade in i större
städer, men åsidosatte helt den vid hittillsvarande dyrortsgraderingar alltid
såsom viktig ansedda principen att personer, som i sin krafts dagar
uppehållit sig på billigare orter, icke borde direkt uppmuntras att vid avtagande
arbetsförmåga söka sig in till dyrorterna. Revisionen ansåge det
uppenbarligen helt naturligt, att en pensionär, som flyttade från en kommun
med låga levnadskostnader till en kommun med hög hyresnivå, kunde
påräkna att omedelbart få den högre hyran ersatt i form av ökad folkpension
på den nya bostadsorten. Denna uppfattning torde knappast delas
av dyrorter i allmänhet och i varje fall ej av storstäderna.

Liknande synpunkter i fråga om risken för obehörig inflyttning till orter
med högre bostadstillägg ha framförts av länsstyrelsen i Jönköpings län,
som förordar viss tids mantalsskrivning, av drätselkammaren i Malmö, som
iöicslår viss tids bosättning, och av drätselkammaren i Nacka, som anser
all den nuvarande regeln om tre års mantalsskrivning bör bibehållas.
Drätselkammaren i Göteborg anser det fortfarande böra få ankomma på
den lokala pensionsmyndigheten att avgöra, huruvida eu till kommunen
nyinflyttad skall vara berättigad till kommunalt bostadstillägg i inflyttningskommunen
eller ej, även om mantalsskrivning skett. Ävenså erfordrades
en bestämmelse om rätt för kommun att bevilja lägre bostadstillägg
om vederbörande bosatte sig stadigvarande å ort med lägre bostadskostnader.

Ln inflyttningsspärr förordas även av drätselkammaren i Karlstad, stadsfullmäktige
i Tranås och pensionsnämnden i Söderhamn.

Riksförbundet landsbygdens folk anför.

Alla torde vara medvetna om det önskvärda i att den relativt improduktiva
del av befolkningen det här gäller, icke ökar befolkningsträngseln i den
mera markerade delen av tätbebyggelsen. Detta har redan beaktats inom
de grupper, där pensionen är ordnad på ett högre plan än det nu allmänt
gällande och där pensionens storlek icke är beroende av bostadsorten. Så
har i stor utsträckning varit förhållandet, då pensionerade tjänstemän ansett
det ekonomiskt fördelaktigt att flytta till småstäder eller till landsbygden.
Detta syfte befrämjas av förslaget om att »kommunalt bostadstillägg»
försvinner som en följd av bostadskostnadsgrupperingen. Om detta skall
kunna realiseras utan svårigheter, måste emellertid grunderna för bostadstilläggens
finansiering så förändras, att denna utflyttning icke innebär
en extra belastning för de kommuner, dit de pensionerade flytta. Detta kan
avhjälpas, antingen genom att staten helt övertager även den del av kost -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

naderna, 10 milj. kr., som av revisionen nu beräknats åvila kommunerna,
eller också genom att man ordnar en clearing kommunerna emellan.

Utom det anförda samt en klar deklaration från statens sida om önskvärdheten
av en sådan utflyttning, är det sannolikt, att även andra åtgärder
kunna vidtagas, som befrämja intresset för en sådan. För undvikande av
varje missförstånd anser sig förbundet böra påpeka, att tvångsdirigering i
någon form icke bör förekomma, utan skall allt vara beroende av att individen
själv finner det fördelaktigt med ett sådant byte av vistelseort.

Den av revisionen föreslagna beteckningen kommunalt bostadstillägg
å det sammanslagna tillägget har föranlett erinringar i
några remissyttranden. Drätselkammaren i Karlstad och kommunalnämnden
i Åtvidaberg föreslå enbart benämningen »bostadstillägg», enär tillägget
även vore statligt, och stadsfullmäktige i Skövde, Falkenberg och Östersund
finna beteckningen »kommunalt pensionstillägg» mera adekvat, enär tilllägget
avsåges skola täcka ej enbart bostadskostnader. Fullmäktige i sistnämnda
stad ifrågasätta även benämningen »kommunal folkpension».

Inkomstprövningen.

I flertalet remissyttranden tillstyrkes revisionens förslag om höjning av
den avdragsfria inkomsten från 400 till 1 000 kronor om året för ogift och
från 600 till 1 500 kronor om året för äkta makar. Yrkanden om ändringar
i olika avseenden framkomma dock i vissa yttranden.

Fn mera begränsad höjning av den avdragsfria i ninkomsten
föreslås av statskontoret, som anför.

Det vill förefalla statskontoret, som om den föreslagna höjningen av den
avdragsfria inkomsten borde kunna begränsas till de alternativt diskuterade
beloppen, 800 kronor för ogift och 1 200 kronor för makar. Med hänsyn till
den ytterligare modifiering av avdragsreglerna, som skulle följa av förslaget
om sänkt avdragsfaktor för inkomstskiktet närmast över den avdragsfria
inkomsten, torde de av ämbetsverket förordade inkomstgränserna vara
tillfyllest för att stimulera till sådan utveckling av arbetarpensioneringen,
varmed de sakkunniga räknat. Inom dessa gränser rymmes också den uppräkning
av den avdragsfria inkomsten, som kan vara motiverad på grund av
ändrat penningvärde.

Länsstyrelsen i Gotlands län och pensionsnämnden i Östersund ifrågasätta
en liknande begränsning av höjningen. Härvid åberopar länsstyrelsen att en
viss försiktighet vid bestämmandet av den avdragsfria inkomsten måste
iakttagas med hänsyn till dels det statsfinansiella läget, dels ock den nuvarande
starka stegringen av de äldre, improduktiva åldersgrupperna med
därav följande ökad försörjningsbörda för de arbetande.

Å andra sidan förordas en ytterligare höjning av den a vdragsfria
inkomsten utöver vad revisionen föreslagit av länsstyrelsen
i Uppsala län, Landsorganisationen, Sveriges Folkpensionärers riksförbund,
De vanföras riksorganisation, stadsfullmäktige i Lidköping, kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

inunalnämnderna i Alvesta och Timra köpingar samt kommunalfullmäktige
i Hammars och Löftadalens kommuner.

Länsstyrelsen i Uppsala län och Landsorganisationen föreslå en höjning
till 1 200 resp. 1 800 kronor. Denna höjning syntes Landsorganisationen
skälig med hänsyn till att revisionen avvisat tanken på en indexreglering
av den avdragsfria inkomsten. Vid reformens ikraftträdande torde förhöjningen
eljest stanna vid 70 %, alltså ej den av revisionen eftersträvade fördubblingen
av beloppens realvärde.

De vanföras riksorganisation förordar en höjning till 1 500 kronor även
för ogifta pensionärer.

En indexreglering av den avdragsfria inkomsten
påyrkas av stadsfullmäktige i Stockholm, drätselkammaren i Nacka och
kommunalfullmäktige i Älvdalens kommun.

I fråga om gränsen för för mögen hetsskärp ningen anför
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Ehuru revisionens ståndpunkt på denna punkt förefaller otadlig, vill
länsstyrelsen ifrågasätta, om icke en höjning av dessa förmögenhetsgränser
borde ske med belopp, som täcka penningvärdets fall under den tid, som
förflutit sedan de nu gällande gränserna tillkommo. En dylik höjning skulle
på ett rättmätigt sätt skydda ägarna av mindre bostadsfastigheter och befrämja
sparviljan. Ändringen skulle också innebära allenast ett återställande
av folkpensionsförmånernas realvärde på denna punkt. Emellertid ha kommunerna
vid fastställandet av grunder för utgivandet av särskilda bostadstillägg
i åtskilliga fall fastställt betydligt lägre gränser för skärpning av
förmögenhetsinnehav än folkpensioneringslagen innehåller. Om nu de särskilda
bostadstilläggen sammanslås med de allmänna, blir följden, att folkpensioneringslagens
förmögenhetsgränser bli gällande för de nya kommunala
bostadstilläggen. Enär detta i många fall sålunda innebär förbättrade
folkpensionsförmåner även för pensionstagare med mindre förmögenhet,
må revisionens ståndpunkt i denna del måhända kunna godtagas. Länsstyrelsen
anser dock önskvärt, att denna fråga särskilt uppmärksammas vid
lagförslagets fortsalta behandling.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förklarar, att den icke kan dela revisionens
uppfattning att ökningen av det kapital, vars avkastning rymdes
inom den höjda avdragsfria inkomsten, mer än väl motsvarade penningvärdesförsämringen,
sedan folkpensioneringslagen antogs 1946. Talet för
levnadskostnaderna enligt 1914 års indexserie utgjorde i juli månad 1946
143 och i oktober månad 1951 209, vilket motsvarade en stegring av index
med 46 %. Därjämte måste hänsyn tagas till den höjning av fastighetsvärdena,
som bleve följden av den nu pågående allmänna fastighetstaxeringen,
vilken i genomsnitt torde komma att icke oväsentligt överstiga de 42 å 43 %,
vartill revisionens förslag ledde. Detta kunde leda till att pensionärer, som
innehade egna hem, uteslutande av taxeringsvärdenas höjning kunde få vidkännas
avdrag å de inkomstprövade pensionsförmånerna utan att i realiteten
ha kommit i något bättre ekonomiskt läge än tidigare.

Kanyl. Maj.ts proposition nr 215.

Eu höjning av gränsen för förmögenhetsskärpningcn förordas även av
stadsfullmäktige i Falun, pensionsnämnden i Falkenberg och kommunalfullmäktige
i Själevads kommun.

Fattigvårdsnämnden jämte vissa andra sociala myndigheter i Stockholm
ha anfört.

Den föreslagna reformen innebär för Stockholms vidkommande bland
annat även, att de nuvarande starkt restriktiva reglerna för reducering av
kommunalt bostadstillägg vid kapitalinnehav bli helt annorlunda. Ett bankkapital
på 4 400 kronor utestänger nu en ensamstående pensionstagare från
kommunalt bostadstillägg vid en nettohyra av 800 kronor per år.^ Enligt
de nya avdragsreglerna skulle förekomsten av ett bankkapital på cirka
15 400 kronor icke medföra någon som helst reducering av det kommunala
bostadstillägget. För makar med en beräknad nettohvra av 1 200 kronor
utgöra dessa belopp 6 200 respektive 23 100 kronor.

Å andra sidan innebära de föreslagna avdragsreglerna, att vid kapitalinnehav
förmögenhetsgränsen, som utesluter från inkomstprövade förmåner,
höjes väsentligt. Nyssnämnda förmögenhetsgräns, som i Stockholm för närvarande
utgör för invalidpensionär, ogift 38 400, gift 56 500, ålderspensionär
ogift 20 800, makar 29 600, höjes sålunda till respektive 45 100, 67 000, 31 900
och 46 800.

En ensamstående ålderspensionär skulle sålunda utöver ålderspensionen
vid en förmögenhet på t. ex. 30 000 kronor bli berättigad till kommunalt
bostadstillägg" med 147 kronor per år. Kommunens andel till detta belopp
skall efter de föreslagna statsbidragsreglerna utgå med 60 % av 147 eller
cirka 88 kronor.

Även om sparvilja skall stimuleras genom mildare avdragsregler, förefaller
det dock icke nödvändigt, att bostadstillägg eller andra inkomstprövade
folkpensionsförmåner skola kunna utgå vid så höga förmögenhetsbelopp
som de ovan nämnda.

Skäl synes därför föreligga att något skärpa avdragsreglerna vid förmögenheter
över viss gräns. Detta skulle möjligen även kunna åstadkommas
genom att de nuvarande bestämmelserna ändrades i fråga om den s. k.
skärpningen. Vid uppskattning av inkomst av kapital skall enligt nuvarande
bestämmelser räknas 2,5 % ränta å hela kapitalet, vartill kommer s. k.
skärpning med ytterligare It) % på det belopp, som överstiger för ensamstående
10 000 kronor och för makar 15 000 kronor. Om skärpningsprocenten
vid kapital överstigande visst belopp sattes högre, skulle härigenom den
uppskattade inkomsten bli större och vid lägre kapital än de förut angivna
utestänga från rätten till inkomstprövade förmåner.

överståthållarämbetet anför i anslutning härtill.

Även om enligt överståthållarämbetets mening de angivna förmögenhetsgränserna
i och för sig med hänsyn till penningvärdesförsämringen äro
försvarbara vill överståthållarämbetet dock instämma i vad stadens myndigheter
anfört. Om man beaktar, att inkomstprövade pensionsförmåner
till en pensionär med kapital reellt sett i allmänhet komma de blivande
arvingarna tillgodo genom att kapitalet tack vare pensionsförmånerna ej
behövt lagas i anspråk, synes det knappast rimligt att använda skattemedel
härför så pass högt upp på förmögenhetsskalan som i de anförda exemplen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Man frågar sig i detta sammanhang om ej tillvaratagandet av pensionärernas
sparvilja sker till för högt pris.

Även beträffande avdragsfaktorn har i några remissyttranden
framförts erinringar mot revisionens förslag.

Landsorganisationen uttalar, att den höga avdragsfaktorn å 6G % %, som
revisionen föreslagit för inkomster över 1 400 kronor för ogift och 2 100 kronor
för makar, drabbade för hårt och kunde bli av avgörande betydelse för
arbetsinsatsens storlek. Landsorganisationen ansåge sig ej kunna föreslå
något annat alternativ utan begränsade sig till ett allmänt påpekande om
önskvärdheten av att revisionens målsättning att underlätta åldringarnas
arbetsinsatser i ännu högre grad tillgodosåges än genom förslaget.

En enhetlig avdragsfaktor å 50 % förordas av länsstyrelserna i Blekinge
och Kopparbergs län.

Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa,
Livförsäkringsanstalten Folket och Kooperationens pensionsanstalter
hemställa i första hand om en enhetlig avdragsfaktor å 25 eller 33 % %,
i andra hand om bibehållande av den nuvarande avdragsfaktorn å 50 %.
Nämnda försäkringsanstalter anföra därvid bl. a.

Eftersom folkpensionsavdrag, som variera med inkomsterna, uppenbarligen
verka på samma sätt som de vanliga inkomstskatterna, ligger det nära
till hands att för olika inkomstlägen undersöka den sammanlagda verkan
av folkpensionsavdrag och inkomstskatt, dvs. det totala marginalavdraget.
Med utgångspunkt från nu gällande beskattningsregler och en kommunalskatt
av It kronor per skattekrona finner man då, att i de inkomstlägen,
där avdragsfaktorn vid folkpensioneringen är 66 % %, marginalavdraget
normalt blir så högt som 74 å 75 %. Detta bör ses mot bakgrunden av att —
vid den nyssnämnda kommunalskattesatsen — den högsta marginalskatt,
som för närvarande förekommer i vårt land och som inträder först när
årsinkomsten överstiger en kvarts miljon kronor, är 73,3 %. Vid dessa beräkningar
har man bortsett från den skärpning av marginalavdraget, som
kan betingas av förmögenhetsinnehav och som för folkpensionärerna inträder
vid en avsevärt mindre förmögenhet än för övriga medborgare.

Härvid hade dock — framhålles det vidare — hänsyn icke tagits till
den ytterligare skärpning av marginalavdraget, som föranleddes av att folkpensionärer
utan nämnvärda egna inkomster vid beskattningen beviljades
ett extra avdrag med intill 3 000 kronor enligt 50 § 2 mom. fjärde stycket
kommunalskattelagen och som vid stigande egna inkomster successivt indroges.
Därigenom kunde marginalavdraget komma att uppgå till 84 % i vissa
inkomstlägen. Detta föranledde för övrigt, att icke blott avdragsfaktorn i
folkpensioneringslagen borde mildras, utan även att kommunalskattelagens
nämnda stadgande borde överses och eventuellt upphävas.

Försäkringsanstalterna tillägga, att den föreslagna anordningen med två
avdragsfaktorer försvårade det praktiska handhavandet av inkomstprövningen,
varför denna anordning ej borde övervägas. För den synpunkten

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

talade även atl de inkomstbälten, där den lägre faktorn föreslagits gälla,
ju vore mycket smala.

Beskattningens inverkan framhålles även av Svenska försäkringsbolags
riksförbund, som förordar sänkning av avdragsfaktorn å 66 % % till 50 %
eller, om detta av statsfinansiella skäl ej läte sig göra, bibehållande av den
nuvarande enhetliga faktorn å 50 %.

En enhetlig avdragsfaktor å högst 33 % % förordas av TCO och De vanföras
riksorganisation. Olika förslag om delad avdragsfaktor lämnas av
socialstyrelsen (25—50 %), kommunalfullmäktige i Olof ströms köping (33%
—50 %), pensionsnämnden i Stora Malms kommun (30—50 %), pensionsnämnden
i Östersund (35 — 70 %) samt av länsstyrelsen i Malmöhus län
och kommunalfullmäktige i Tvings kommun (25—50—70 %). Härvid föreslås
i allmänhet samma inkomstintervall som revisionen räknat med.

För yttrandena i vad de beröra den föreslagna sänkningen av avdragsfaktorn
i de inkomstlägen, där även särskilt barnbidrag reduceras, redogöres
närmare i det följande.

Finansieringsfrågan.

Den av revisionen föreslagna lösningen av frågan om finansieringen av de
inkomstprövade folkpensionsförmånerna har — om bortses från de i ärendet
hörda kommunerna — tillstyrkts eller lämnats utan erinran i omkring
hälften av de avgivna yttrandena. Till denna grupp höra yttrandena från
bl. a. socialstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads,
Örebro, Gävleborgs och Kopparbergs län samt Svenska socialvårdsförbundet.
Av de hörda kommunerna har ett hundratal ej haft något att erinra mot
de föreslagna finansieringsbestämmelserna, därav ungefär en fjärdedel
städer.

I vissa av de kritiskt inställda yttrandena göres gällande, att de föreslagna
kommunbidragsreglerna ej skapade tillräcklig garanti för att kommunerna
införde erforderliga kommunala bostadstillägg. Yttranden i denna riktning
ha avgivits av bl. a. länsstyrelserna i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län.
Sistnämnda länsstyrelse anför.

Logiskt sett kunde man ha valt utvägen, att inarbeta det kommunala
tillägget i det statliga. Skillnaden i förhållande till revisionens förslag skulle
då i första hand bliva den, att i lagstiftningsväg och icke genom kommunala
beslut skulle avgöras, när det sammanslagna tillägget skulle utgå, så som
för närvarande sker beträffande det statliga bostadstillägget, men i andra
hand väl också ett annat betraktelsesätt i frågan om fördelningen av kostnaderna
mellan staten och kommunerna. Om nämligen kommunerna icke
tillerkännas bestämmanderätt i den viktigaste frågan — om tillägg skola
utgå eller icke — måste kravet på deltagande i kostnaderna bli mindre.
Emellertid bör beaktas, att även om man väljer den av revisionen föreslagna
lösningen, så är en så fullständig anslutning från kommunernas
sida som möjligt önskvärd ur pensionstagarnas synpunkt. Man eftersträvar

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 sand. Nr 215.

Kungl. Maj:is proposition nr 215.

alltså i verkligheten samma resultat som om bestämmandet, när de sammanslagna
tilläggen skola utgå, skedde lagstiftningsvägen. Under sådana
förhållanden kan man icke utan vidare förutsätta, att en för kommunerna
rättvisande kostnadsfördelning ernås genom revisionens förslag härutinnan.
Länsstyrelsen anser önskvärt, att denna fråga göres till föremål för ytterligare
ingående överväganden.

Farhågor för alltför stor generositet från vissa kommuners sida vid bostadstilläggens
avvägning ha uttalats i andra yttranden. Länsstyrelsen i Östergötlands
län uttalar, att det kanhända ej stått klart för revisionen, i
vilken omfattning förslaget kunde medföra ökade utgifter för staten. Länsstyrelsen
i Västerbottens län ifrågasätter, om icke kommunens andel borde
ökas i den mån bostadstillägget sattes högre än t. ex. det nu gällande allmänna
bostadstillägget. TCO föreslår, att kostnader för bostadstillägg över
en viss gräns — måhända beroende av bostadskostnaderna på orten —
skola bäras helt av respektive kommun.

I flera yttranden framhålles, att den föreslagna kostnadsfördelningen ej
vore riktigt avvägd, enär kommunen belastades i alltför hög grad. Dessa
yttranden ha i flertalet fall avgivits av städer.

Stadsfullmäktige i Stockholm finna förslaget för stadens vidkommande
helt oantagligt. Enligt förslaget skulle de av de ändrade avdragsreglerna föranledda
ökade kostnaderna, sammanlagt ungefär 3 milj. kronor, praktiskt
taget helt falla på staden. Statens andel i kostnadsökningen skulle utgöra
endast 4 %, medan staden skulle få bära icke mindre än 96 %. Mot bakgrunden
av att folkpensioneringen obestridligen måste anses vara en statlig
uppgift yrkade staden, att de ökade kostnaderna för reformens genomförande
helt skulle bäras av staten.

Överståthållarämbetet anför.

Ämbetet förenar sig med revisionen i den av revisionen angivna utgångspunkten
att den nuvarande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
i stort sett bör bibehållas oförändrad. Med denna utgångspunkt framstår
dock den för Stockholms del framräknade fördelningen mellan staden och
staten av kostnadsökningen i anledning av revisionens förslag som svårförenlig.
Den tyder i stället på att kommunen skulle få bära praktiskt taget
hela bördan av reformen. Detta är ej någon rimlig konsekvens av en reform,
som är betingad av förhållanden, för vilka i varje fall Stockholms stad icke
kan åläggas något ansvar. Med hänsyn till den förut angivna utgångspunkten
blir dock utrymmet för ändringsförslag tämligen begränsat, i det att ämbetet
anser sig i nuvarande läge icke kunna rikta erinran mot annat än de särregler
som revisionen föreslagit för de kommunala bostadstilläggen.

Härutinnan föreslår ämbetet en enhetlig kommunbidragsfaktor å 0,15 %
gånger antalet tiotal skatteören per invånare. Denna bidragsprocent, som
redan nu gällde för statliga inkomstprövade förmåner, kunde nämligen
ej anses vara så låg att den måste skärpas i fråga om de kommunala
bostadstilläggen med hänsyn till att dessa utginge efter grunder, över
vilka staten i huvudsak ej hade något inflytande. Vidare kunde överståt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

hållarämbetet ej inse nödvändigheten av en minsta bidragsprocent, som ju
innebure eu extra merbelastning för de svagaste kommunerna.

Drätselkammaren i Göteborg finner förslaget medföra en ej obetydlig
ökning av kommunernas utgifter för folkpensioneringen, vilken ökning
vore särskilt framträdande för de större städernas del. I stället för att
som skett eftersträva ett alternativ, enligt vilket den nuvarande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun i stort skulle bibehållas, borde revisionen
ha dragit konsekvenserna av sitt förbättringsförslag och föreslagit
ökat statsbidrag eller minskat kommunalt bidrag till folkpensionskostnaderna.
Det vore för övrigt tvivelaktigt, om det vore möjligt att fastställa
enhetliga kommunbidragsbestämmelser för hela landet, så att rättvisa vederfores
de största kommunerna, Stockholm och Göteborg.

Drätselkammaren i Malmö gör gällande, att de huvudsakliga kostnaderna
även för bostadstilläggen borde åvila staten, enär folkpensioneringen huvudsakligen
vore en statlig angelägenhet och staten tillgodogjorde sig
folkpensionsavgifterna.

Liknande synpunkter framfördes bl. a. av länsstyrelserna i Älvsborgs och
Västernorrlands län, Svenska stadsförbundet samt flera kommuner, däribland
städerna Örebro, Linköping, Gävle, Jönköping, Karlskoga, Vänersborg,
Kumla. I några av dessa yttranden framhålles, att i varje fall merkostnaderna
för de av revisionen föreslagna reformerna borde helt åvila
statsverket.

Svenska stadsförbundet anför bl. a.

Vad som sedan 1947 förekommit i kostnadsfördelningsfrågan, ger ur
kommunal synpunkt anledning till berättigad kritik. Vid 1947 års riksdag
utgingo statsmakterna från att kommunernas bidrag till de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna borde stanna vid 15 procent. Den då antagna lagen
om kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna utformades med
tanke härpå. När folkpensioneringslagen 1948 trädde i kraft, visade det
sig emellertid, att kommunerna redan från begynnelsen fingo svara för
en procentuellt sett mer än dubbelt så hög kostnadsandel. Relationerna
mellan stats- och kommunandel ha därefter som följd av införandet av
indextillägg och — till väsentlig del av inflationen beroende — höjningar
av det kommunala skatteunderlaget fortsatt att utveckla sig i för kommunerna
ogynnsam riktning. Revisionen räknar med att kommunandelen
för närvarande skulle uppgå till nära 36 procent. Till grund för dessa beräkningar
ligga 1950 års skattekronor och pensionstagarebeståndet i januari
1951. Någon hänsyn till den s. k. engångsinflationen synes ej ha tagits.
Omtaxeringen av den fasta egendomen kommer sannolikt helt att neutralisera
den kommunala ortsavdragsreformens verkningar på det kommunala
skatteunderlaget. Allt talar därför för att övervältringen av folkpensionskoslnaderna
från stat på kommun skall fortsätta i accelererat tempo,
och att kommunerna inom eu snar framtid få svara för en tredubbelt större
andel i kostnaderna än som avsågs vid 1947 års riksdagsbeslut. Intet av de
förslag, som revisionen framlagt i finansieringsfrågan, är ägnat alt hejda
denna utveckling och naturligtvis långt mindre att återställa de ursprung -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

ligen tänkta relationerna mellan stats- och kommunandel i folkpensioneringskostnaden.
Ännu en gång vill förbundet understryka det principiellt
oriktiga i att folkpensioneringen till väsentlig del bekostas med medel, som
uttagas genom den proportionella kommunala beskattningen. Helt orimligt
ter sig också det aktuella läget i kostnadsfrågan mot bakgrunden av
allt, som under senare år sagts om att folkpensioneringen och vad därmed
hör samman är att betrakta såsom en statlig angelägenhet och att den
kommunala andelen blott vore ett slags pant för en objektiv bedömning
inom pensionsnämnderna av förekommande pensionsärenden.

Av det nu sagda framgår, att förbundet från sina utgångspunkter icke
kan biträda revisionens förslag i finansieringsfrågan, vilka förslag ur nyss
anförda större perspektiv framstå såsom helt godtyckliga. Om man med
revisionen anser sig kunna skjuta det större spörsmålet om en ny kostnadsfördelning
mellan stat och kommun åt sidan, borde väl ändock riktlinjen
för revisionens förslag i den nu aktuella kostnadsfördelningen ha
varit, att staten påtoge sig hela kostnaden för de reformer, som ha avseende
på andra inkomstprövade pensionsförmåner än som motsvaras av det
nuvarande särskilda bostadstillägget.

I de remissyttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Malmöhus län och
kommunalfullmäktige i Vollsjö kommun, framhålles att anledning saknades
att konstruera så invecklade kommunbidragsregler, som revisionen föreslagit,
när resultaten ändock ej bleve mera rimliga. Därvid påpekas bl. a.
skillnaderna enligt förslaget i utdebitering för bostadstillägg mellan ytterlighetsfallen
Kramfors och Alnö, å ena sidan, samt Lovö och Djursholm, å
andra sidan. Olika förenklingsförslag ha även framlagts. En enhetlig kommunbidragsfaktor
föreslås bl. a. av länsstyrelsen i Norrbottens län och allmänna
statsbidragsutredningen. Nämnda utredning anför.

Statsbidragsutredningen vill i detta avseende erinra om att chefen för
finansdepartementet i proposition nr 93 till 1951 års riksdag angående
provisorisk skatteersättning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen
m. in., vilken proposition bifallits av riksdagen, uttalade, att den
sänkning av de kommunala skatteunderlagen, som bleve en följd av de
höjda kommunala ortsavdragen, icke borde leda till att kommunernas
efter skatteunderlaget graderade andel av kostnaderna för folkpensioneringen
sänktes med skatteunderlagsbortfallet. Därest icke allmänna statsbidragsutredningens
arbete dessförinnan resulterade i en sådan reform av
fördelningsgrunderna, att frågan om en omräkning bortfölle, torde förslag
om tillägg till lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensionering
få föreläggas 1953 års riksdag.

I det betänkande angående systemet för statsbidragsgivning till kommuner
statsbidragsutredningen har under utarbetande komma endast att
upptagas principerna för en systemomläggning. Även om detta förslag skulle
föreläggas 1953 års riksdag, är det uteslutet att den detaljerade överarbetning
av en rad skilda författningsbestämmelser samt ändrade anslagsberäkningar,
som skulle bli en följd av systemomläggningen, skulle kunna
genomföras samtidigt. Det av chefen för finansdepartementet angivna
förslaget till ändring av fördelningsgrunderna för folkpensioneringskostnaderna
måste därför genomföras oberoende av statsbidragsutredningens
överväganden på det principiella området. Då folkpensionsrevisionens lag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

förslag icke avsetts att träda i kraft förrän den 1 januari 1954, synes lämpligt
att det redan nu överarbetas i enlighet med de av chefen för finansdepartementet
angivna principerna.

Vidare anför utredningen.

Den högre kommunbidragsfaktorn för de kommunala bostadstilläggen
har av revisionen motiverats med önskemålet att tillse att statens utgifter
ej bliva för stora genom kommunala beslut, som icke kunna påverkas av
de statliga myndigheterna. Även om detta uttryck tolkas så, att det avser
statens kostnadsandel i varje särskilt fall, saknas underlag för antagandet
att fastställandet av en enhetlig bidragsprocent skulle i fråga om de kommunala
bostadstilläggen leda till kommunala beslut, mot vilka allmänt
sett erinran funnes att göra. Därtill kommer den olägenhet ur administrativ
och kameral synpunkt, som uppkommer vid tillämpning av skilda beräkningsgrunder.
Den höjning av kommunbidragsfaktorn för de allmänna
kostnaderna, som bör företagas på grund av ortsavdragsreformen, skulle
för övrigt utjämna skillnaderna mellan bidragsprocenterna för de skilda
slagen av kostnader och därmed skillnaden mellan de totalbelopp kommunerna
skulle ha att erlägga enligt enhetliga eller skilda beräkningsgrunder.
Denna senare skillnad torde i allmänhet icke komma att uppgå till mer
än något eller några ören per skattekrona och torde därför, vilken ståndpunkt
man än i övrigt intager till förevarande spörsmål, icke kunna sägas
vara av sådan storleksordning, att den påkallar avvikelse från en av praktiskt
administrativa skäl motiverad enhetlig beräkningsgrund.

Vad slutligen angår den föreslagna minimiregeln för kommunernas andel
av kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen, 25 %, synes denna
regel stå i strid mot principen om skatteunderlagsgradering av kommunernas
bidragsandelar. Regeln skulle enligt revisionens förslag få tillämpning
endast å kommuner med lägre skatteunderlag än 12,5 skattekronor
per invånare. Skulle syftet med minimiregeln vara att förhindra att kommunerna
på statens bekostnad visa alltför stor generositet vid lämnande
av kommunala bostadstillägg, synes den icke böra begränsas till det fåtal
kommuner, vilka ha lägre skatteunderlag än 12,5 skattekronor per invånare,
utan minst lika stora skäl för en begränsning av statens andel
borde kunna anföras beträffande de bärkraftigare kommunerna.

Statsbidragsutredningen har sålunda för sin del kommit till den uppfattningen,
att tillräckliga skäl icke förelåge att för närvarande frångå det
gällande systemet för fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna
för folkpensioneringen med en enhetlig beräkningsgrund, uttryckt som
en procentuell andel för kommunerna, vilken procentsats graderades efter
kommunernas skatteunderlag per invånare men maximerades till visst procenttal.

Båda de alternativ med enhetlig kommunbidragsfaktor, som revisionen
undersökt, liksom clt system med den nuvarande procentsatsen tillämpad
på alla inkomstprövade förmåner ha förespråkare bland remissinstanserna.
Statskontoret förordar alternativ II, dvs. 0,175 % gånger antalet tiotal
skatteören per invånare med de av revisionen föreslagna maximi- och mini -

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

migränserna, och framhåller, att efter den utjämning av kommunernas förhållanden,
som måste bli följden av kommunindelningsreformen, anledning
torde saknas att utforma bidragsreglerna under särskilt hänsynstagande
till kommuner med svag ekonomi.

Ändringar avseende maximi- och minimigränserna ha föreslagits av
några kommuner. Kommunalfullmäktige i Lerums kommun förorda sålunda,
att nämnda gränser sättas till 40 resp. 75 %. Pensionsnämnden i
Julita kommun anser att maximigränsen bör helt slopas.

I yttranden från bl. a. Svenska landskommunernas förbund framhålles,
att det vore uteslutet, att ge bostadstilläggen den föreslagna konstruktionen,
förrän om och när den kommunala skatteutjämningsfrågan lösts. Förbundet
hade tidigare givit uttryck åt sin åsikt att kommunbidragen ej vore
berättigade. Det vore i stort sett en fiktion alt dessa bidrag verkade återhållande
på pensionsnämnderna vid beviljande av inkomstprövade folkpensionsförmåner,
ty dessa nämnder valdes ej för att tillvarataga kommunalekonomiska
intressen och fattade ej heller sin uppgift så. Som borttagande
av kommunbidraget emellertid av statsfinansiella skäl vore uteslutet,
ville förbundet ifrågasätta följande lösning.

Man kunde tänka sig ett bibehållande av den nuvarande ekonomiska
totalbalansen mellan statsverket och kommunerna genom ett kommunbidrag,
utgående med samma belopp per skattekrona för samtliga kommuner.
Om man därvid bortser från de särskilda bostadstilläggen, skulle detta
bidrag under nuvarande förhållanden näppeligen överstiga 50 öre per skattekrona.
Det säger sig självt, att redovisningen av ett dylikt kommunbidrag
skulle bli ytterst enkel. På ett sådant kommunbidragssystem skulle måhända
kunna uppbyggas ett system med bostadstillägg av det slag, som
föresvävat folkpensionsrevisionen. Om bostadstilläggen därvid närmare regleras
i folkpensioneringslagen skulle större eller mindre del av kommunernas
kostnader härför kunna få karaktären av en generell höjning av
det nyssnämnda enhetliga kommunbidraget. Lämnas det däremot åt kommunerna
att inom vidsträckta gränser själva bestämma över bostadstillägget,
kvarstår här den ursprungliga motiveringen för ett kommunbidrag,
som då får till uppgift att förhindra alltför stor frikostighet. Ett sådant
kommunbidrag till bostadstilläggen borde vara relativt starkt progressivt
i förhållande till skatteunderlaget. Någon övre spärregel borde icke förekomma,
därest man icke anser att vissa kommuner genom någon slags
naturrätt tillförsäkrats en gynnsammare ålderssammansättning och ett
högre skatteunderlag än andra kommuner.

I några yttranden, bl. a. från pensionsnämnden i Östersund, har ifrågasatts,
om icke kommunbidraget borde indexregleras.

Reformens genomförande.

I sitt yttrande finner pensionsstyrelsen revisionens allmänna överväganden
rörande det administrativa arbete, som är förenat med
reformens genomförande, i stort sett ej ge anledning till anmärkning samt
anför.

Kungl. Maj:Is proposition nr 215.

Vid ändringar med anledning av inträffade förändringar med avseende
på pensionstagares ålder eller civilstånd eller som en följd av alt hustrutillägg
beviljas kommer styrelsen att nödgas först vidtaga sådana beloppsändringar
som föreskrivas i lagen och därefter de ytterligare beloppsändringar,
som pensionsnämnderna med stöd av de kommunala bestämmelserna
besluta. Härtill kommer effektuerandet av alla de beloppsändringar,
som föranledas av att de kommunala tilläggen skola vara beroende
av varje pensionärs växlande bostads- och bränslekostnader. Redan de
extra beloppsändringar, som föranledas av nuvarande särskilda bostadstillägg,
orsaka mycket arbete och därmed förenade kostnader på pensionsstyrelsens
utbetalnings- och därmed närmast sammanhörande avdelningar.
Ett genomförande av förslaget om kommunala bostadstillägg skulle komma
effekten av dessa olägenheter att flerdubblas, vilket kan tänkas föranleda
organisatoriska svårigheter och eftersläpning av arbetet.

Beträffande det administrativa arbetet bör även erinras om att ett genomförande
av revisionens förslag skulle för pensionsstyrelsen medföra en arbetsanhopning
av stora mått vid årsskiftena, då pensionernas belopp i stor
utsträckning skola omräknas till följd av ändrad mantalsskrivning. Utöver
vad redan anförts kan följande nämnas. Intill utgången av november 1951
hade till styrelsen inkommit 12 000 anmälningar från vederbörande folkbokföringsregister
angående mantalsskrivningsändringar från 1952 års ingång.
Av dessa medförde 700 sänkning eller bortfallande av det allmänna
bostadstillägget till följd av flyttning till lägre bostadskostnadsgrupp. Av
övriga anmälningar beräknas 2 000 beröra personer inom bostadskostnadsgrupperna
II—V med inkomstprövad pension, vilka flyttat till annan kommun
tillhörande samma eller högre bostadskostnadsgrupp.

För närvarande föranleda dylika flyttningar i allmänhet ej omedelbar
omräkning av folkpensionen, då flyttning till högre bostadskostnadsgrupp
i regel först efter 3 år och endast efter ansökan kan medföra höjning av
pensionen, och flyttning inom samma bostadskostnadsgrupp ej berör det allmänna
bostadstillägget. Efter ett genomförande av revisionens förslag oförändrat
skulle samtliga sådana fall medföra en omedelbar omräkning av folkpensionen.
Vidare skulle ett genomförande av förslaget — såsom revisionen
också framhållit — med största sannolikhet få till följd att kommunala bostadstillägg
infördes i ett antal kommuner inom bostadskostnadsgrupp 1,
varigenom antalet beloppsändringar vid varje årsskifte skulle ytterligare
ökas.

Del merarbete, som genomförandet av förslaget om kommunala bostadstillägg
skulle förorsaka pensionsstyrelsen, komme givetvis alt nödvändiggöra
en permanent förstärkning av Aiss personal. Styrelsen kan emellertid
för närvarande icke närmare beräkna personalbehovets storlek. I

I fråga om arbetet i samband med själva ikraftträdandet av reformen
anför pensionsstyrelsen.

Beträffande omräkningen för lagändringens genomförande föreslår revisionen,
att pensionsnämnderna skola verkställa eu genomgång av alla
pensionstagare, som kunna beröras av ändringen, samt för var och eu fastställa
det belopp i form av bostadstillägg, tilläggspension, änkepension eller
hustrutillägg, som skulle utgå utan hänsyn till inkomsterna. Vidare skulle
beloppet av de egna inkomsterna beräknas och det härvid framkomna pensionsbeloppet
angivas. Kort innehållande nämnda samt övriga erforderliga
uppgifter skulle därefter tillställas pensionsstyrelsen. Styrelsen förutsätter,

Kunyl. Maj.ts proposition nr 215.

att inkomstuppgifterna på dessa kort skola specificeras på samma sätt som i
pensionsnämndsutlåtandena och alltså fördelas på grupperna fastighet, bostad,
lönearbete, livränta eller pension osv.

Revisionen synes utgå från att någon jämförelse icke skall ske inom
pensionsstyrelsen mellan de inkomstbelopp som upptagas på nämnda kort
och de inkomstbelopp som upptagits i senaste tidigare ingivna pensionsansökan,
vilken för övrigt kan ha behandlats av annan pensionsnämnd än den
som insänder uppgiftskortet för omräkningen. Då staten ju skall bekosta en
väsentlig del av pensionerna, finner styrelsen emellertid självklart, alt kontroll
skall ske av att t. ex. ett tidigare upptaget livräntebelopp ej bortfallit
på det till styrelsen insända kortet. Eljest skulle för övrigt bestämmelserna
om ökning av pension i 33 och 34 §§ kunna sättas ur kraft utan att styrelsen
hade möjlighet att ingripa. Vidare bör inom styrelsen kontrolleras, att
inkomstspecifikationen är rätt neradderad och att det avdrag för inkomst,
som gjorts från pensionens maximibelopp, svarar mot den angivna totalinkomsten.

Revisionen har kommit till den slutsatsen, att reformen sannolikt ej kan
genomföras förrän den 1 januari 1954 men alt ett eventuellt framflyttande
av denna tidpunkt till exempelvis den 1 juli 1953 i och för sig vore önskvärt.
I anslutning härtill vill pensionsstyrelsen framhålla, att enligt styrelsens
mening en tidigare tidpunkt för ikraftträdandet än den 1 januari 1954
av tekniska och andra skäl icke är tänkbar.

Revisionen förklarar vidare, att det om möjligt bör eftersträvas att kommunerna
kunna fatta beslut om grunderna för sina bostadstillägg senast
i oktober 1952. Angående överlämnandet till pensionsstyrelsen av pensionsnämndernas
arbetsmaterial finner revisionen det ändamålsenligt att pensionsstyrelsen
tillerkännes befogenhet att, i möjlig mån efter samråd med
kommunerna, fastställa de tider som kunna vara lämpliga. Enligt revisionens
mening är det synnerligen önskvärt att den lid som skall stå till styrelsens
förfogande för det tekniska omräkningsarbetet icke utmätes för
snävt. Pensionsstyrelsen finner för sin del nödvändigt, att antingen i övergångsbestämmelserna
till lagen eller i de av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifterna
uttryckligen fastslås, att kommunerna skola ha fattat beslut om
grunderna för sina bostadstillägg senast i oktober 1952 ävensom alt pensionsstyrelsen
i nämnda föreskrifter tillerkännes den befogenhet att fastställa
tider som av revisionen föreslagits.

Pensionsstyrelsen förutsätter i det följande, att uppgifterna för omräkningen
inkomma till styrelsen i jämn följd under en tidrymd av ett år.
Det må emellertid framhållas, att det, hur man än gör, i verkligheten torde
bli ytterst svårt för att ej säga omöjligt att undvika en stark anhopning av
uppgifter mot slutet av perioden, en omständighet som kan komma att
vålla allvarliga förseningar.

Om arbetet med omräkningen kan jämnt fördelas över hela år 1953, skulle
enligt uppskattningar, vilka dock äro ytterst osäkra, omräkningen kräva
30 å 40 arbetskrafter på avdelningen för uträkning av pensioner. I arkivet,
där styrelsens s. k. huvudkort över utgående pensioner förvaras, skulle erfordras
ytterligare 8 arbetskrafter. Vid beräknandet av dessa antal har för
omräkningspersonalen antagits samma frånvarofrekvens på grund av sjukdom,
semestrar nr. m. som för den nuvarande personalen. På styrelsens
stansnings- och maskinavdelningar skulle också en betydande personalökning
krävas.

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 215.

Alt anskaffa erforderlig personal för omräkningen torde vålla ej obetydliga
svårigheter, helst som ganska kvalificerad personal kräves för detta
arbete. Vidare erfordras under den tid omräkningen pågår en väsentlig
ökning av nuvarande arkivutrymme för huvudkorten. Något tillräckligt
utrymme, som kan tagas i bruk för detta ändamål eller för placering av
oinräkningspersonalen, finnes ej inom styrelsens lokaler. Vid hänvändelse
under hand till byggnadsstyrelsen har meddelats, att byggnadsstyrelsen
för närvarande icke ser någon möjlighet att bereda pensionsstyrelsen de
ökade lokalutrymmena.

Statens organisationsnamnet har även berört dessa frågor och yttrar.

Revisionens förslag att ersätta det statliga och det särskilda bostadstilllägget
med kommunalt bostadstillägg kommer i samband med reformens
genomförande att medföra ett betydande engångsarbete för pensionsstyrelsen.
Sålunda måste cirka 300 000 huvudkort antingen omskrivas eller ändras
och cirka 600 000 hålkort nystansas. För omskrivning eller ändring
av huvudkorten samt kontroll dels av pensionsnämndernas uppgifter i
vad avser kontrollsummering av inkomstuppgifterna och dels av att
riktiga avdragsregler tillämpats, vilken kontroll enligt av kommitténs
ordförande lämnad upplysning de sakkunniga anse böra utföras av styrelsen,
kommer att erfordras ungefärligen 35—45 personer under ett år.
I detta antal har inräknats den personal, som åtgår för in- och utplockning
av lmvudkort. I förutsättningen ingår även att uppgifterna utföras av personer,
som äro vana vid dylikt arbete. Nystansningen av hålkort — stansning
och kontrollstansning — kommer att erfordra cirka 7 personer under
ett år, därest varje person beräknas kunna medhinna stansning av 100 kort
per timme, vilket antal måste vara en måttlig prestation. Med ett medelgott
underlag borde emellertid normalt cirka 120 kort per timme och person
kunna medhinnas. Styrelsens personal kan icke vid sidan av sitt ordinarie
arbete utföra dessa arbeten av engångsnatur utan extra arbetskraft
måste anlitas för desamma. Till följd av inkomstgränsernas förskjutning
uppåt komma flera personer att få del av de inkomstprövade förmånerna,
vilket medför, att antalet ansökningar blir större och detta medför i sin tur
någon ökning av arbetet, i första hand för försäkringsbyrån.

Revisionen har föreslagit, att ett kort skall insändas av pensionsnämnderna
till pensionsstyrelsen för verkställighet av nämndernas beslut. Organisationsnämnden
ifrågasätter, om icke pensionsnämnderna i stället böra
ifylla samtliga uppgifter på huvudkortet med undantag av uppgiften om
till pensionsnumret hörande index, varefter kortet, sedan det underskrivits
av pensionsnämndsordföranden, insändes till pensionsstyrelsen för verkställighet.
Korten insorteras, sedan komplettering rörande uppgiften om index
och kontroll av pensionsnämndernas uppgifter skett, i huvudkortsregistret
bakom det nu i registret befintliga huvudkortet. I samband med reformens
ikraftträdande arkiveras de gamla huvudkorlen. Direktiv till pensionsnämnderna
rörande huvudkorlens ifyllande böra utfärdas av pensionsstyrelsen,
eventuellt i samråd med landskommunernas förbund och stadsförbundel.
Omskrivning eller ändring av de 300 000 huvudkorten behöver
under sådana förhållanden icke ske inom pensionsstyrelsen utom i de fall de
insända huvudkortens utseende är sådant, all omskrivning erfordras. Det
merarbele, som genom det av nämnden här skisserade tillvägagångssättet
pålägges pensionsstyrelsen, kommer att bliva av betydligt mindre omfatt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 215.

ning än därest omskrivning eller ändring skall ske på sätt de sakkunniga
föreslagit. Vilket personalbehov, som i sistnämnda fall kommer att uppstå,
kan nämnden nu icke ange, då det bl. a. är omöjligt beräkna det antal huvudkort,
som eventuellt måste omskrivas.

För att underlätta arbetet inom pensionsstyrelsen före reformens ikraft-''
trädande och därigenom skapa möjligheter för att reformen skall kunna genomföras
vid den tidpunkt revisionen föreslagit vill nämnden förorda, att
pensionsnämnden ålägges skyldigheten att vad beträffar de större kommunerna
insända korten successivt och vad beträffar de mindre kommunerna
på ett tidigt stadium, sedan statsmakternas beslut i ärendet föreligger.

De föreslagna olika beräkningsgrunderna för de kommunala bidragsandelarna
torde icke komma att medföra något merarbete för styrelsen. Däremot
torde efter reformens genomförande enligt vad nämnden nu kan bedöma
en viss ökning av arbetsvolymen komma att uppstå för försäkringsbyråns
huvudkortsregister, utbetalningsavdelning och avdelningen för decentraliserade
ärenden. Hur stor ökningen kan bliva, har nämnden för närvarande
ingen möjlighet uttala sig om. Den kommer dock icke att påverka
organisationen men kan väl tänkas påfordra en mindre personalökning.

I ett flertal remissyttranden har framställts önskemål om ett tidigare
ikraftträdande, nämligen av länsstyrelsen i Kristianstads län, stadsfullmäktige
i Uppsala, drätselkammaren i Växjö, De vanföras riksorganisation
m. fl.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att reformen i vad avser änkepensionerna
borde sättas i kraft redan den 1 juli 1952.

Revisionens förslag att pension från arbetsgivare
skulle privilegieras under eu övergångstid har föranlett
särskilda påpekanden i några yttranden.

Pensionsstyrelsen avstyrker detta förslag samt anför.

Ur rent administrativ synpunkt har styrelsen intet att invända mot detta
förslag, varvid styrelsen förutsätter att pensionshöjningar i anledning av
detsamma endast skola genomföras efter ansökan och behandlas av pensionsnämnd
i vanlig ordning. Styrelsen kan emellertid av andra skäl icke
tillstyrka eu sådan privilegiering av pensionerna. Enligt styrelsens mening
vore det nämligen svårt att undgå att jämväl privilegiera benefika understöd,
enär det i praktiken ofta är mycket svårt att göra skillnad mellan sådana
understöd och arbetarepensioner. Ur rättvisesynpunkt borde privilegieringen
vidare omfatta med arbetarepension jämförliga pensionsförsäkringsförmåner,
som hantverkare m. fl. förskaffat sig genom inbetalning
till försäkringsinrättning. Slutligen borde, av skäl som revisionen antytt,
även arbetsinkomst privilegieras.

Dessa skäl väger enligt styrelsens mening tungt redan under den förutsättningen,
att en definitiv reform skulle träda i kraft den 1 januari 1954,
som revisionen föreslagit. Skulle den slutgiltiga reformen fördröjas ännu
längre, kan det knappast anses försvarligt att från de provisoriska åtgärderna
undantaga alla andra än dem som åtnjuta pension från sin f. d.
arbetsgivare. Härtill kommer, att inga garantier finnas för att kommunerna
införa motsvarande privilegieringsbestämmelser i fråga om de särskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

bostadstilläggen. Göra de ej detta, kan den avsedda effekten i viss män
utebli, nämligen den att arbetsgivarna skola finna sig kunna höja av dem
utgivna pensioner utan att höjningen helt eller till väsentlig del kommer
stat eller kommun och ej pensionstagaren själv tillgodo.

Pensionsstyrelsen vill i stället föreslå en provisorisk förbättring av samtliga
de folkpensioner, som nu utgå med reducerat belopp på grund av
pensionärernas sidoinkomster, av vad slag dessa vara må. Då härvid den
nuvarande avdragsfaktorn, 50 %, lämpligen bör bibehållas — såsom revisionen
förordat i sitt förslag till privilegiering enbart av pension på grund
av förutvarande arbetsanställning — torde den avdragsfria inkomstens belopp
böra höjas med en viss försiktighet, så att en framtida definitiv lösning
av avdragsproblemet icke försvåras. Revisionen påpekar själv, att en
så stor höjning som till 1 000 kronor för ensamstående och 1 500 kronor
för makar kan nödvändigöra en sänkning av vissa folkpensioner vid en
definitiv reglering i enlighet med förslaget om kommunala bostadstillägg.
Med hänsyn härtill och då en samordning av nuvarande olika avdragsregler
enligt av styrelsen tidigare skisserade principer givetvis kan i detaljerna
utformas på olika sätt, finner styrelsen lämpligt att begränsa det avdragsfria
beloppets provisoriska höjning till 800 kronor för ensamstående och
1 200 kronor för makar.

Vidare anför styrelsen.

En sådan provisorisk pensionsförbättring, som skulle omfatta omkring
90 000 pensionärer, bör i huvudsak kunna åstadkommas genom en teknisk
omräkning inom pensionsstyrelsen. Styrelsen borde dock ha möjlighet att
kräva ansökan eller motsvarande uppgift av pensionstagaren samt beslut
av vederbörande pensionsnämnd i fall, då detta kan anses påkallat. Omräkningen
skulle sålunda kunna ske enligt principer som tillämpades, när de
gamla pensionerna omräknades enligt bestämmelserna i nya lagen vid dennas
ikraftträdande den 1 januari 1948. De nya bestämmelserna torde kunna
göras tillämpliga tidigast fr. o.m. den 1 januari 1953, dock under förutsättning
att erforderliga beslut fattas av innevarande års riksdag under vårsessionen.

För att själva ornräkningsarbetet skall kunna utföras i tid torde erfordras
en personal å 30 å 35 personer. Härtill kommer personal för de nya uppgifternas
överförande till hålkort och för hålkortens vidare bearbetning. Liknande
personal- och lokalsvårigheter, som pensionsstyrelsen angivit beträffande
genomförandet av revisionens förslag, komma även att föreligga
vid nu berörda provisoriska omräkning.

Den årliga kostnadsökning, som pensionsstyrelsens nu ifrågavarande
förslag medför, uppgår med utgångspunkt från revisionens beräkningar till
omkring 11,5 miljoner kronor, varav kan beräknas belöpa på staten 7,0
och på kommunerna 4,5 miljoner kronor.

Drätselkammaren i Nacka och stadsfullmäktige i Ludvika anse, att även
arbetsinkomst borde interimistiskt privilegieras, och stadsfullmäktige i
Fagersta framhålla, att man borde medtaga s. k. gratialer, dvs. fri bostad,
vedbrand och lyse eller andra regelbundet återkommande förmåner, som
en folkpensionär kunde åtnjuta i anledning av tidigare arbetsanställning
och som vore ofta förekommande i industriorter.

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Stadsfullmäktige i Falkenberg och kommunalfullmäktige i Stora Sunne
kommun finna det nödvändigt, att all inkomst ställes i nivå med arbetarpension
i nu ifrågavarande hänseende.

Statskontoret, som förordat en avdragsfri inkomst å 800 resp. 1 200 kronor,
föreslår motsvarande belopp i fråga om den interimistiska privilegieringen.

Stadsfullmäktige i Varberg och pensionsnämnden i Mölndal framhålla,
att vissa olägenheter kunde uppkomma, när den interimistiska privilegieringen
av arbetarpension bortfölle vid ikraftträdandet av den föreslagna
reformen i dess helhet. Många pensionsstiftelser innehölle nämligen en bestämmelse,
att pension från stiftelsen ej finge fastställas till sådant belopp,
att folkpensionen på grund därav minskade. Under övergångstiden kunde
därför pension utbetalas för hela det privilegierade beloppet, men den 1
januari 1954 måste pensionen sänkas, därest vederbörande hade någon annan
inkomst vid sidan av folkpensionen, som medförde att pensionen från
stiftelsen delvis fölle utanför det nya avdragsfria beloppet. För att undgå
detta borde privilegieringen omfatta det belopp, varmed annan sidoinkomst
än arbetsgivarepension understege 1 000 kronor för ogift resp. 1 500 för två
gifta folkpensionärer.

Vad slutligen angår den föreslagna övergångsbestämmelsen
i fråga om bostadstilläggens storlek anför pensionsstgrelsen.

Stadgandets innebörd synes vara att, oavsett huruvida eller med vilket
belopp kommunalt bostadstillägg införes i viss kommun, det åligger kommunens
pensionsnämnd att i all framtid vid ifrågasatt minskning av pension
för pensionstagare, som omfattas av stadgandet, undersöka huruvida det
ifrågasatta pensionsbeloppet, frånsett indextillägg, uppgår till minst samma
belopp som skulle ha utgått enligt samtliga omedelbart före ikraftträdandet
gällande bestämmelser i folkpensioneringslagen samt med stöd av densamma
utfärdade författningar och föreskrifter. På detta sätt föreskrives til 1-lämpning under mer än en mansålder framåt av bl. a. bostadskostnadsgrupperingen
i det skick den nu befinner sig, de före ikraftträdandet gällande
reglerna för avdrag med hänsyn till inkomst och förmögenhet, bestämmelserna
om uppskattning av naturaförmåners värde och föreskrifterna
om inkomstens beräkning i övrigt.

Pensionsstyrelsen finner för sin del den nu berörda övergångsbestämmelsen
omöjlig att tillämpa för pensionsnämnderna mer än möjligen en helt
kort tid efter lagändringarnas ikraftträdande, och för pensionsstyrelsen
skulle det draga orimlig tid och kostnad att på annat sätt än genom stickprov
övervaka dess riktiga tillämpning. Bestämmelsen bör därför antingen
helt utgå ur den föreslagna lagtexten eller ock givas formen av en skyldighet
för kommunerna att vid antagande av grunder för kommunala bostadstillägg
fastställa bestämmelser som ge samma resultat som det av revisionen
föreslagna stadgandet.

Rörande de principiella farhågor revisionen tilläventyrs kan ha hyst för
eu sådan anordning må framhållas följande. Om staten utom i fråga om
ett grundbelopp avhänder sig möjligheten att reglera folkpensionens maxi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

mistorlek och anser att detta bör vara en kommunal angelägenhet, böra
kommunerna rimligen också kunna anförtros uppgiften att vid fastställandet
av sina bestämmelser om det nya tillägget taga hänsyn till att pensionärerna
inom kommunen tidigare erhållit allmänt bostadstillägg. En
dylik befogenhet tillägger revisionen kommunerna i fråga om tidigare utgående
särskilt bostadstillägg. Även om man vid ändringar i folkpensioneringslagstiftningen
brukat tillämpa principen att ej sänka utgående förmåner
enbart på grund av att bestämmelserna ändrats, må framhållas att
någon principiell skillnad i nu avsett hänseende icke föreligger mellan de
allmänna och de särskilda bostadstilläggen.

I några yttranden, bl. a. från stadsfullmäktige i Gävle, har yrkats, att
övergångsbestämmelsen finge omfatta jämväl nu utgående särskilda bostadstillägg
samt att den gjordes tillämplig även å kommande folkpensionärer.

Inkomstprövning av de särskilda barnbidragen.

I denna del har revisionens förslag i det stora flertalet yttranden lämnats
utan erinran.

Inkomstprövningens avskaffande förordas dock på sina håll, varjämte
vissa jämkningsförslag framkommit.

Socialstyrelsen förklarar sig dela den principiella uppfattning om det
nära sambandet mellan invalidpensioner och särskilda barnbidrag, som i
förarbetena till den nuvarande särskilda barnbidragslagen åberopades mot
ett avskaffande av inkomstprövningen av nämnda bidrag. Styrelsen fortsätter.

Å andra sidan föreligger ett synnerligen starkt behov att avskaffa inkomstprövningen
framför allt för änkorna. Att företaga eu diskrimination
av bidragsmottagarna anser styrelsen uteslutet. Det måste således ske en
avvägning av intressena att bibehålla eller slopa inkomstprövningen av de
särskilda barnbidragen. I denna situation väljer socialstyrelsen att övergiva
de principiella betänkligheterna för invalidernas vidkommande och förordar
alltså, att inkomstprövningen avskaffas helt. Detta skulle även innebära
en avsevärd administrativ förenkling. Vidare undgår man svårigheterna att
finna en nöjaktig metod för inkomstprövning av barnbidrag och folkpensioner
samtidigt. Härtill kommer, att revisionens kostnadsberäkningar synbarligen
bygga på en felräkning, i det att man medtagit även barn till frånskilda
kvinnor samt ogifta kvinnors barn, vilkas fäder äro kända. Vid genomförande
av styrelsens förslag har man sålunda i själva verket att räkna
med en merkostnad på icke 10- 12 utan 5—7 miljoner kronor.

För den händelse styrelsens förslag icke skulle vinna beaktande, önskar
styrelsen endast framhålla följande. Den sammanlagda avdragsfaktorn på
75 procent för särskilt barnbidrag och folkpensionsförmåner är icke godtagbar
av samma skäl, som styrelsen har anfört vid behandlingen av avdragsfaktorerna
inom folkpensioneringen. För övrigt skulle man vid tilllämpning
av förslaget kunna komma till det säregna resultatet, att, sedan
folkpensionsförmånerna konsumerats och en del av barnbidragen återstår,
avdragsfaktorn sjunker från 75 till 25 procent vid en ytterligare inkomst -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

ökning, som ju måste innebära en förbättring av försörjningsförmågan. Den
möjlighet, som närmast står till buds för att förhindra en dylik regressivitet,
är att fastställa samma avdragsfaktor för de särskilda barnbidragen
som för folkpensioneringen. Detta kan styrelsen från sina utgångspunkter
självfallet icke biträda. Om icke inkomstprövningen av de särskilda barnbidragen
avskaffas, torde man komma att få finna sig i den oegentlighet,
som regressiviteten innebär. Verkan därav mildras dock, om man — som
styrelsen under sådana förhållanden vill föreslå -— maximerar det sammanlagda
avdraget till 50 procent. En högre avdragsfaktor kan styrelsen icke
acceptera, vare sig reduktionen träffar folkpensionsförmåner enbart eller
tillsammans med särskilt barnbidrag. För det senare ensamt skulle givetvis
avdragsfaktorn 25 procent bibehållas.

Landsorganisationen, TCO, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska
personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa,
Livförsäkringsanstalten Folket och Kooperationens pensionsanstalter förorda
likaledes att inkomstprövningen slopas. Därvid framhålles bl. a. att
det här gällde grupper i särskilt behov av samhällets omvårdnad ävensom
att det vore onödigt med en så omständlig apparat som inkomstprövningen
medförde, när det rörde sig om små bidragsbelopp. Därest inkomstprövningen
likväl bibehölles, borde ett högre sammanlagt avdrag än 50 % å
folkpension och särskilt barnbidrag ej förekomma.

Pensionsstyrelsen, som framhåller att kostnadsökningen genom en slopad
inkomstprövning torde komma att stanna vid ca 5 miljoner kronor
om året, förklarar sig vara tveksam, huruvida det nuvarande avdragsfria
beloppet för barnets inkomster vid sidan av arbete borde — såsom revisionen
föreslagit — fördubblas. Detta skulle innebära, att om barnet hade syskon
en ganska avsevärd sammanlagd förmögenhet kunde ägas av änkan
och barnen utan att bidraget reducerades. Någon motivering för en höjning
av det avdragsfria beloppet mer än som motsvarade penningvärdets fall
hade ej heller förebragts.

I fråga om försörjarens avdragsfria inkomst anser pensionsstyrelsen denna
ej böra sättas lägre än 3 000 kronor om året för ensamstående försörjare
och motsvarande högre belopp för makar. Ifrågavarande avdragsfria inkomst
hade nämligen förut satts jämförelsevis högt med hänsyn huvudsakligen
till angelägenheten att i skälig omfattning undantaga försörjarens
arbetsinkomst från inverkan på bidragsbeloppet. Med hänsyn till nuvarande
arbetslöner ansåge pensionsstyrelsen därför en mera avsevärd höjning erforderlig.

Vidare anför styrelsen.

Enligt pensionsstyrelsens mening föreligga inga sakliga skäl att föreskriva
en lägre avdragsfaktor för de särskilda barnbidragen än för folkpensionerna
i andra fall än då dessa förmåner skulle reduceras på samma
gång. Detta fall kan emellertid icke inträffa för försörjare som ej åtnjuta
folkpension, dvs. ungefär halva antalet, och även när särskilt barnbidrag
utgår för folkpensionärs barn är det ytterligt sällsynt, att pensionstagarens
årsinkomst överstiger 3 000 kronor och sålunda kan vålla dubbla avdrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 21ö.

enligt pensionsstyrelsens förslag angående avdragsfri inkomst. Särbestämmelser
för dylika fall böra meddelas i lagen om särskilda barnbidrag och
ej — som revisionen föreslagit — i folkpensioneringslagen. Med hänsyn
härtill vill styrelsen föreslå, att avdragsfaktorn i lagen om särskilda barnbidrag
bringas till överensstämmelse med den som väljes för ensamstående
i lagen om folkpensionering. Bestämmelsen härom bör kompletteras med en
föreskrift att den sålunda bestämda avdragsfaktorn, när avdrag även skall
ske på försörjares folkpension, nedsättes eller slopas så att båda avdragen
tillsammans överensstämma med avdraget för ensamstående folkpensionär.
För att vid inkomstökning undvika plötslig minskning av barnbidraget med
avsevärt belopp i det ögonblick, då inkomstprövad pensionsförmån bortfaller,
medan allmän ålderspension eller grundpension kvarstår, bör därjämte
föreskrivas, att avdrag i sådant fall endast får ske i den mån inkomsten
överstiger inkomstgränsen för rätt till den inkomstprövade pensionsförmånen.

Styrelsen anmärker vidare, att den av revisionen föreslagna bestämmelsen
om sänkning av avdraget å folkpension i de fall, då reducerat särskilt barnbidrag
utginge, hade viss mindre tilltalande konsekvens. Styrelsen anför
följande exempel härpå.

Det särskilda barnbidraget för barn till ensam moder eller fader utgör
normalt 250 kronor, enligt revisionens förslag minskat med eu fjärdedel
av det belopp, varmed försörjarens årsinkomst överstiger 2 400 kronor.
Om endast ett barn är berättigat till bidrag, bortfaller detta alltså när försörjarens
årsinkomst uppgår till 3 400 kronor. Enligt den föreslagna bestämmelsen
medför i dylikt fall uppnåendet av sistnämnda inkomst, att
avdraget från folkpensionen — när inkomstprövad pension utgår med tillräckligt
högt belopp — plötsligt ökas från hälften till två tredjedelar av
inkomsten i den mån denna överstiger 2 400 kronor, alltså med 1/c av
1 000 eller med 167 kronor. Styrelsen anser att en korrigering av avdragsfaktorn
i ifrågavarande sällan förekommande fall bör göras i lagen om
särskilda barnbidrag.

Stadsfullmäktige i Hässleholm förorda en höjning av de avdragsfria beloppen
för försörjares inkomst till åtminstone 3 600 resp. 4 500 kronor om
året. Stadsfullmäktige i Lidköping, pensionsnämnden i Söderhamn och kommunalnämnden
i Timrå köping föreslå en höjning av de särskilda barnbidragens
grundbelopp, varjämte de båda förstnämnda förorda en indexreglering
av bidragen.

Änkepensioneringskommittén förklarar sig ej ha något att erinra mot
revisionens förslag samt framhåller, att den i sitt blivande betänkande
ämnar föreslå dels en höjning av barnbidragens grundbelopp med 50 kronor
för barn under sju år, dels ock eu indexreglering liknande den i
folkpensioneringen.

1950 års besparingsutrednings förslag och yttrandena däröver.

Med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1950 tillkallades samma
dag inom finansdepartementet en särskild utredningsman, direktören T.
VVärn, jämte ett antal experter för att i besparingssyfte verkställa eu över -

Kungl. Mctj:ts proposition nr 215.

syn av statsutgifterna. Utredningen — som bedrivits under benämningen
1950 års besparingsutredning — har redovisat resultatet av sitt arbete i
ett flertal skrivelser till Kungl. Maj :t med förslag till olika besparingsåtgärder.
I skrivelse den 13 november 1950 har utredningen behandlat frågan
om begränsning av statsbidragen till kommunerna.

Utredningen har i denna skrivelse framhållit, att det ur samhällsekonomisk
synpunkt syntes naturligt, att besparingsaktionerna inom statsförvaltningen
utsträcktes att omfatta även den kommunala delen av den offentliga
förvaltningen. Utredningen förordade därför, att någon begränsning
vidtoges även i fråga om sådan statens bidragsgivning till kommunerna,
som ej vore inriktad på att stimulera kommunerna till viss verksamhet utan
vore av skatteutjämnande natur. Som denna begränsning borde drabba alla
kommuner i samma grad, d. v. s. i ett rättvist förhållande till deras ekonomiska
bärkraft, borde den avse bidrag, som vore graderat efter antalet skattekronor
per invånare i kommunen och avse verksamhet med i huvudsak
samma utbredning i alla kommuner.

Med utgångspunkt från det anförda har utredningen bl. a. funnit, att en
allmän begränsning av statens bidragsgivning till kommunerna lämpligen
borde ske genom en höjning av kommunernas bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen enligt lagen den 30 juni 1947 om sådana bidrag. I detta
hänseende har utredningen föreslagit, att kommunernas andel av kostnaderna
för tilläggspensioner, änkepensioner och bostadstillägg, som under
året utbetalats till inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade,
höjdes från 3/ao procent till 4/20 (= Vs) procent för varje fullt tiotal skatteören
per invånare i kommunen. Därjämte har föreslagits en höjning av den
nuvarande maximigränsen för kommunens kostnadsandel från högst hälften
till högst hela kostnaden.

Kommunernas bidrag till de angivna folkpensionskostnaderna uppgingo
— enligt vad utredningen uppgiver — under budgetåret 1949/50 till sammanlagt
omkring 71 milj. kronor. Höjningen av maximigränsen skulle
medföra en ökning av kommunandelen med ca 4 milj. kronor och höjningen
av procentsatsen en ökning å ca 25 milj. kronor, varför kommunbidragens
nyssnämnda summa kunde väntas uppgå till omkring 100 milj. kronor. Med
hänsyn till att denna ökade kommunala bidragsgivning till staten endast
torde uppgå till omkring 1 procent av kommunernas totala utgifter år
1948 — enligt då föreliggande preliminär uppgift uppgående till omkring
2 800 milj. kronor — borde utgiftsökningen kunna bäras av kommunerna
utan skattehöjning genom besparingsåtgärder av olika slag.

över utredningens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, all -

Kungl. Maj. ts proposition nr 215.

männa statsbidragsutredningen, 1949 års skatteutredning, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund. Överståthållarämbetet
har bifogat yttrande från Stockholms stad. Länsstyrelserna ha inkommit
med yttranden från sammanlagt 55 kommuner.

I flertalet remissyttranden har man ställt sig avvisande mot utredningens
förslag. Denna ståndpunkt har intagits av statskontoret, pensionsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån, Svenska
stadsförbundet samt 33 kommuner, bland dem Stockholm och Göteborg.
Därvid har åberopats bl. a., att ett system, som för vissa kommuner kunde
leda till en överflyttning på kommunen av den övervägande delen av statens
kostnader för vissa pensionsförmåner, icke stode i överensstämmelse med
folkpensioneringens karaktär av en i princip statlig angelägenhet. Det har
vidare framhållits som långt ifrån säkert, att den föreslagna skärpningen
av bidragsbestämmelserna komme att drabba de bärkraftigaste kommunerna,
enär kommunbidragens storlek även berodde på bostadskostnadsgrupp
och antalet pensionstagare med inkomstprövade förmåner. Vidare
har gjorts gällande, att det för många kommuner ej förelåge några möjligheter
att bära höjningen av kommunbidraget utan ökad utdebitering. Kostnaderna
för de föreslagna ändringarna ha beräknats till 37 å 40 milj.
kronor.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län, 1949 års skatteutredning och Svenska landskommunernas
förbund samt 20 kommuner ha avstyrkt en förhöjning av procentsatsen
för kommunernas andel men tillstyrkt den föreslagna höjningen
av maximigränsen för kommunbidraget. I sistnämnda avseende har åberopats,
att därmed de ekonomiskt bärkraftigaste kommunernas förmånsställning
skulle bringas att upphöra och en önskvärd skatteutjämning mellan
kommunerna åstadkommas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har tillstyrkt en försiktig höjning av procentsatsen
och maximigränsen, och två kommuner ha helt anslutit sig till
utredningens förslag.

Departementschefen.

Vid tillkomsten av 1946 års lag om folkpensionering diskuterades ingånde
i vad mån folkpensionerna borde inkomstprövas. Den lösning, som
statsmakterna då stannade för, innebar att den allmänna ålderspensionen,
blindtillägget samt den del av invalidpensionen och sjukbidraget, som benämnes
grundpension, utgå oberoende av vederbörandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden
under det att övriga lagstadgade pensionsförmåner,
d. v. s. invalidernas tilläggspension ävensom änkepension, hustrutillägg
och bostadstillägg, äro inkomstprövade. Lagreglerna härom äro utformade
så, att de inkomstprövade förmånerna — i förekommande fall deras sammanlagda
belopp — minskas med 50 procent av den pensionsberättigades
7 —Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 215.

98 Kungl. Mcij. ts proposition nr 215.

årsinkomst i vad den överstiger 400 kronor för ogift och 600 kronor för
äkta makar.

Enligt folkpensioneringslagen kunna folkpensionärerna utöver de i lagen
reglerade pensionsförmånerna erhålla särskilda bostadstillägg av kommunala
medel. Beslut härom fattas av de enskilda kommunerna, som ha full
frihet att bestämma de grunder efter vilka dessa tillägg skola utgå. Vid
lagens tillkomst förutsattes emellertid att tilläggen skulle vara inkomstprövade
och beroende av vederbörandes bostads- och bränslekostnader. De
särskilda bostadstilläggen, som äro att betrakta såsom folkpension i lagens
bemärkelse, ha vunnit en stor utbredning, i det att sådana tillägg nu utgå
i kommuner med över 4 milj. invånare och med ett sammanlagt årsbelopp
om i runt tal 20 milj. kronor.

Anledningen till att den allmänna ålderspensionen bestämdes att utgå
utan inkomstprövning var bl. a., att man ansåg att den enskildes intresse
av att spara till sin ålderdom och åldringarnas villighet att utnyttja sin
kvarstående arbetsförmåga skulle motverkas, om ålderspensioneringen utformades
på ett sådant sätt att pensionen reducerades kraftigt för den
som hade inkomster vid sidan av pensionen. Man befarade även, att arbetsgivare
kunde bli mindre villiga att ordna enskild pensionering för anställda,
för fall att dessa därigenom ginge miste om en betydande del av sin folkpension.
Att statsmakterna icke ansågo sig kunna slopa inkomstprövningen
också beträffande de till beloppen lagstadgade bostadstilläggen till ålderspensionärerna
berodde främst på de avsevärda kostnadsökningar, som
detta skulle ha medfört. Statsfinansiella synpunkter tillmättes avgörande
betydelse även när det gällde att avgöra, huruvida förtidspensionerna skulle
vara inkomstprövade eller ej, men härvidlag inverkade också andra faktorer,
såsom att en inkomstprövning underlättar anknytningen av förmånens
storlek till variationer i pensionstagarens arbetsförmåga.

Sedan lagen om folkpensionering varit i kraft några år och erfarenhet
vunnits angående lagens verkningar, gjordes från olika håll gällande, att
lagens regler för inkomstprövningen medförde vissa ofördelaktiga verkningar,
främst i fråga om möjligheten att stimulera folkpensionärer till
ökad arbetsinsats samt att ordna en tillfredsställande enskild arbetarpensionering;
och min företrädare i ämbetet, som anslöt sig till den uppfattningen
att avdragsreglerna inom folkpensioneringen kunde leda till mindre
tillfredsställande resultat, tillkallade enligt bemyndigande den 16 juni 1950
sakkunniga för att biträda med utredning angående översyn av folkpensioneringslagens
regler om inkomstprövning och därmed sammanhängande
problem. De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1950 års folkpensionsrevision,
ha numera fullgjort sitt uppdrag och redovisat resultatet
av utredningsarbetet i ett den 15 november 1951 avgivet betänkande angående
avdragsregler och bostadstillägg m. m. (SOU 1951:45).

Folkpensionsrevisionen har funnit, att verkningarna av den i lagen om

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

folkpensionering föreskrivna inkomstprövningen äro sådana, att nu gällande
regler måste mildras; att helt slopa inkomstprövningen inom folkpensioneringen
har revisionen ansett ej kunna ifrågakomma. Den jämkning
av avdragsreglerna, som förordas av revisionen, bör enligt dess mening
avse alla inkomstslag. Tanken på en privilegiering av vissa inkomster,
d. v. s. en återgång till ett system som var rådande enligt äldre folkpensioneringslagstiftning,
avvisas av revisionen. Mildringen föreslås genomförd
på så sätt, att den avdragsfria årsinkomsten — den inkomst en folkpensionär
kan ha utan att de inkomstprövade pensionsförmånerna påverkas —
höjes från 400 kronor till 1 000 kronor för ogift och från 600 kronor till
1 500 kronor för äkta makar. Vidare innebär förslaget, att avdragsfaktorn,
d. v. s. den andel av den överskjutande inkomsten varmed de inkomstprövade
förmånerna skola minskas, bestämmes till, bortsett från visst specialfall,
33V3 procent intill en årsinkomst av 1 400 kronor för ogift och 2 100
kronor för äkta makar samt 662/3 procent för överskjutande inkomst.

Nu nämnda avdragsregler föreslås skola gälla enhetligt för alla inkomstprövade
folkpensionsförmåner, alltså även för de bostadstillägg, av kommittén
betecknade kommunala bostadstillägg, som enligt förslaget skola
ersätta de nuvarande allmänna och särskilda bostadstilläggen. Enligt revisionens
mening kan man nämligen ej få till stånd tillfredsställande avdragsregler
med det nuvarande systemet med dubbla bostadstillägg. Jag kommer
att närmare uppehålla mig vid denna fråga i fortsättningen. I detta sammanhang
vill jag endast nämna, att det enligt förslaget skall överlåtas til!
kommunerna att avgöra huruvida bostadstillägg skola utgå eller ej och huru
stora tilläggen skola vara. Tilläggen skola anses såsom folkpension samt
beviljas och utbetalas i samma ordning som folkpensionerna i övrigt. Till
kostnaden för de nya bostadstilläggen skola enligt förslaget kommunerna
bidraga med 4/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i
kommunen, dock med högst 60 procent och lägst 25 procent av totalkostnaden
för dessa tillägg.

I remissyttrandena är man allmänt ense om att de nuvarande avdragsreglerna
inom folkpensioneringen böra mildras. Olika meningar ha emellertid
framkommit rörande frågan på vilket sätt detta bör ske.

Jag biträder den uppfattningen att en reform på detta område är av
behovet påkallad. F. n. förhåller det sig otvivelaktigt så, att en pensionstagare,
som skaffar sig ökade inkomster vid sidan av pensionen, kan få
sina sammanlagda pensionsförmåner minskade i så hög grad, att hela eller
större delen av inkomstökningen bortfaller. För att taga endast ett exempel
så framgår av folkpensionsrevisionens betänkande, att en ogift invalidpensionär
i Stockholm, vars bostads- och bränslekostnader fastställts till 800
kronor om året, får behålla endast en fjärdedel av merinkomst mellan 600
och 800 kronor, ej något av inkomst mellan 800 och 1 600 kronor och blott
en tiondel av inkomst mellan 1 600 och 1 800 kronor. Den främsta orsaken

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

till dylika och liknande resultat är, såsom revisionen även framhåller, att
verkningarna av den i lagen föreskrivna inkomstprövningen avsevärt
skärpts genom de avdragsregler som kommunerna ansett sig böra föreskriva
i fråga om rätt till de särskilda bostadstilläggen.

Innan jag går vidare in på revisionens förslag, vill jag erinra om att revisionens
uppdrag varit begränsat till frågan om folkpensioneringens avdragsregler
och vissa angivna detalj spörsmål rörande folkpensioneringen, til]
vilka jag återkommer i ett senare avsnitt. I en del remissyttranden ha
emellertid yrkats höjningar av de olika pensionsförmånernas grundbelopp,
och särskilda yrkanden ha framkommit bl. a. rörande förmånerna till blinda
och andra svårt invalidiserade. Till sistnämnda yrkanden är jag icke beredd
att taga ställning i detta ärende. Ifrågavarande spörsmål torde få ytterligare
övervägas, och det är min avsikt att låta föranstalta om en särskild utredning
i detta hänseende. Sedan automatisk kompensation för höjda levnadskostnader
kommit till stånd genom de år 1951 beslutade indextilläggen å
folkpensionerna, anser jag mig vidare ej i detta sammanhang böra ingå på
frågan om en förhöjning av själva grundbeloppen av de indexreglerade
folkpensionsförmånerna.

Vad härefter angår frågan hur en uppmjukning av inkomstprövningen
inom folkpensioneringen bör genomföras delar jag revisionens uppfattning
att det, i varje fall i dagens läge, ej synes vara en fram k o mlig
väg att helt avskaffa inkomstprövningen. Härvidlag
behöver jag endast peka på den avsevärda kostnadsökning för statsverket,
som en sådan reform skulle föra med sig. För övrigt är spörsmålet
härom intimt förknippat med frågan om en allmän pensionsförsäkring,
varom i år igångsatts en ny utredning.

Likaså är jag ense med revisionen om att någon bestående i n k o in s tprivilegiering
ej bör införas inom folkpensioneringen.
Detta är också den allmänna uppfattningen i remissyttrandena.
I ett par av yttrandena har dock önskats privilegiering av vissa speciella
förmåner, nämligen blindtillägg samt sjukpenning från erkänd sjukkassa.
Såsom jag redan framhållit är det min mening att låta utreda olika spörsmål
avseende folkpensionsförmånerna till blinda; i samband med nämnda
utredning torde få prövas huruvida blindtillägget, såsom föreslagits, ej skall
räknas såsom inkomst enligt folkpensioneringslagen. Vad åter angår sjukpenningen
torde det nu förhålla sig så, att vid inkomstprövningen denna
i sin helhet vanligen räknas såsom inkomst och att hänsyn således icke
tages till de merutgifter, som ofta uppkomma med anledning av ett sjukdomsfall.
Det synes dock rimligt att vid inkomstprövningen sådan hänsyn
tages. Att därutöver bortse från sjukpenningen torde ej böra ske.

Det har också föreslagits att någon form av privilegiering borde införas
för inkomst från förmögenhet, som vore placerad i en av endast pensions -

Kungl. Maj. ts proposition nr 215.

101

tagaren och hans familj bebodd fastighet eller som bestode av bundet kapital.
Svårigheterna att finna en väl avvägd avgränsning härvidlag torde
emellertid vara alltför stora för att denna väg skulle kunna beträdas. Genom
de av mig i fortsättningen förordade nya avdragsreglerna minskas för övrigt
i avsevård mån behovet av särskilda regler i detta hänseende.

Såsom revisionen funnit torde strävandena att reformera folkpensioneringens
inkomstprövning i stället få inriktas på att generellt mildra lagens
avdragsregler. Härmed träder frågan om bostadstilläggens konstruktion
i förgrunden. Enligt revisionens mening är det, på sätt redan
antytts, icke möjligt att komma till rätta med ifrågavarande problem, därest
man bibehölle det nuvarande systemet med samtidig tillämpning av
lagens avdragsregler och de av kommunerna beslutade avdragsreglerna för
de särskilda bostadstilläggen. Att mildra avdragsreglerna enbart för de
statliga bostadstilläggen skulle nämligen ej vara tillfyllest, enär de nuvarande
avdragsreglerna för de särskilda bostadstilläggen redan i många
fall vore så stränga, att de föreliggande olägenheterna skulle bibehållas.
Varje mildring av avdragsreglerna måste sålunda även avse de kommunala
reglerna. För att den sammanlagda effekten av avdragsreglerna skulle bli
tillfredsställande, måste enligt revisionens mening sådant ingrepp i kommunernas
rätt att bestämma avdragsreglerna ske, att risk kunde föreligga
att kommunerna, om icke betydande statsbidrag lämnades, skulle med
hänsyn till den genom mildrade avdragsregler orsakade ökningen av kostnaderna
för dessa tillägg bli mera restriktiva rörande tilläggen till men för
folkpensionärerna. Därmed skulle man få dels statliga bostadstillägg med
kommunala bidrag och dels kommunala bostadstillägg med statliga bidrag,
ett resultat som revisionen funne föga tilltalande.

Revisionen har ansett sig böra stanna för en sammanslagning av de
nuvarande båda bostadstilläggen till ett gemensamt bostadstillägg av kommunal
karaktär. Fördelen härmed vore främst att man erhölle enhetliga
avdragsregler, över vilkas verkningar man från statsmakternas sida hade
kontroll. Vidare skulle man slippa bostadskoslnadsgrupperingen för de
nuvarande statliga bostadstilläggen, vilket vore en betydande fördel med
hänsyn till dels de svårigheter, som alltid vore förbundna med en dylik
gruppering, dels det förhållandet, att grupperingen genom de särskilda
bostadstilläggen redan vore i betydande mån rubbad, om man såge till de
sammanlagda folkpensionsförmåner, som utginge å olika orter. En ytterligare
fördel vore, att det nya tillägget kunde anpassas efter de föreliggande
behoven på det smidigare sätt, som — där tilläggen vore lämpligt utformade
— utmärkte de nuvarande särskilda bostadstilläggen.

Förslaget att sammanslå de nuvarande bostadstilläggen till ett enhetligt
bostadstillägg har i och för sig i allmänhet godtagits i remissyttrandena
under motivering, att någon effektiv lösning av avdragsproblemet ej torde

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

kunna vinnas, så länge man arbetade med två slag av bostadstillägg. Flertalet
av dem, som deltagit i ärendets behandling i pensionsstyrelsen, har
emellertid soin ett exempel ifrågasatt, om icke en lösning av problemet
kunde åstadkommas inom ramen för lagens nuvarande konstruktion därigenom
att dels den avdragsfria inkomsten för det särskilda bostadstillägget
höjdes, exempelvis till 1 000 kronor för ensamstående, dels ock den
avdragsfria inkomsten för de statliga inkomstprövade förmånerna sattes
avsevärt högre, exempelvis till 2 000 kronor för ensamstående. Inom det
inkomstområde, som uppkomme mellan dessa gränser, kunde kommunerna
lämnas tämligen fria händer att reglera sina särskilda bostadstillägg,
dock att avdragsfaktorn för egen inkomst ej finge överstiga ett i
lagen angivet procenttal. Tilläggen borde avvägas så, att de i allmänhet
reducerades till noll, när inkomsten stigit till den gräns, där de statliga
förmånerna började minskas. Som villkor för att låta reduceringen fortsätta
över denna gräns borde gälla, att de båda då jämsides verkande avdragsfaktorerna
icke överstege ett visst i lagen angivet procenttal.

Rörande detta förslag vill jag framhålla, att den avdragsfria inkomsten
för de statliga inkomstprövade förmånerna skulle behöva sättas mycket högt,
därest utrymme skulle beredas kommun i bostadskostnadsgrupp V att utgiva
särskilda bostadstillägg av nuvarande storlek. Med en avdragsfaktor å
50 procent kunde kommunen utgiva ett särskilt bostadstillägg å högst 500
kronor, om detta skulle helt reduceras i inkomstintervallet 1 000—2 000
kronor. Inom ifrågavarande bostadskostnadsgrupp utgå emellertid f. n.
särskilda bostadstillägg med högre belopp i ett stort antal fall till ogifta
ålderspensionstagare. Den avdragsfria inkomsten för statliga förmåner
borde därför ej för ogift pensionstagare sättas lägre än pensionsstyrelsen
tänkt sig. För två äkta makar skulle nämnda avdragsfria inkomst
behöva sättas till lägst 3 000 kronor. En konsekvens härav bleve, att man
i exempelvis bostadskostnadsgrupp II skulle till makar med 2 080 kronor i
ålderspension jämte indextillägg samt 3 000 kronor i egen inkomst, d. v. s.
med 5 080 kronor sammanlagt till sin försörjning, utgiva ytterligare 200
kronor i statligt bostadstillägg. Först vid en högre inkomst skulle detta
bostadstillägg börja reduceras.

En avdragsfri inkomst för statliga förmåner, vilken är avpassad för den
högsta ortsgruppen, blir uppenbarligen alltför hög i andra ortsgrupper. Där
skulle nämligen spännvidden bli alltför stor mellan dem, som enbart äro
hänvisade att leva på folkpensionen, och dem som ha relativt stora egna
inkomster vid sidan av folkpensionen men likväl ej få pensionen reducerad.
Att fastställa det avdragsfria beloppet olika högt för olika ortsgrupper synes
mig ej vara någon framkomlig väg att lösa förevarande svårigheter, Över
huvud förefaller det vara svårt att med ledning av pensionsstyrelsens förslag
nå fram till en godtagbar lösning av ifrågavarande problem.

Innan jag går vidare vill jag erinra om vad som redan tidigare fram -

io;s

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

hållits därom att enligt folkpensionsrevisionens förslag kommunerna skola
äga bestämma huruvida bostadstillägg skola utgå eller ej samt huru stora
tilläggen skola vara. Revisionen har ej ansett sig böra göra tilläggen direkt
avhängiga av vissa bestämda utgifter för pensionärerna men förutsatt, att
tilläggen i regel skola anknytas till de bostads- och bränslekostnader, som
pensionären kan antagas ha under den närmaste framtiden.

I åtskilliga remissyttranden har kritik riktats mot ett system med kommunala
bostadstillägg av föreslagen typ därvid framhållits bl. a., att förslaget
innebure ett avsteg från en av folkpensioneringens grundprinciper,
nämligen att staten genom sin lagstiftning skulle i huvudsak garantera pensionärernas
rimliga försörjning på de olika orterna efter vissa enhetliga
grunder. Det har också uttalats farhågor för å ena sidan att kommuner i
fråga om bostadstilläggen komme att visa alltför stark sparsamhet, med
påföljd att folkpensionärerna ej på alla orter finge erforderliga tillägg, samt
å andra sidan att kommuner skulle bli alltför generösa, när det gällde att
fastställa grunder för tilläggen. På sina håll har påyrkats införandet i folkpensioneringslagen
av särskilda spärregler eller eljest bestämmelser, varigenom
kommunala beslut om bostadstillägg ställdes under statlig kontroll.

Enligt min mening tala starka skäl för riktigheten av det av folkpensionsrevisionen
gjorda antagandet, att kommunerna komma att förvalta den
dem i detta hänseende anförtrodda uppgiften med vederbörlig omsorg och
så, att de nya bostadstilläggen bli skäligt avvägda. Redan det förtroende
för kommunerna, som genomförandet av ett förslag av det innehåll revisionen
förordat innebär, bör verka som en sporre för kommunerna att söka
åstadkomma en rimlig och rättvis avvägning av bostadstilläggen. Riskerna
för att kommuner skulle bli alltför restriktiva vid bestämmandet av grunderna
för bostadstilläggen synas mig icke betydande, under förutsättning
att frågan om kostnadernas fördelning mellan stat och kommun löses
riktigt. Till frågan härom återkommer jag närmare i fortsättningen. Om
dessutom tillses att vid övergången till det nya systemet de nuvarande folkpensionärerna
tillförsäkras rätt till bostadstillägg motsvarande minst vad
nu utgår i statlig dylik förmån, vinnes garanti för att dessa pensionärer
bli bibehållna vid sina nuvarande förmåner. En övergångsbestämmelse av
angiven innebörd torde även komma att påverka tilläggens storlek för nytillkommande
folkpensionärer.

Riskerna för en alltför stor kommunal generositet bör enligt min uppfattning
ej heller överdrivas. Därest finansieringsfrågan löses i anslutning
till vad revisionen förordat, skulle kommunerna själva få svara för eu
väsentlig del — för de mera bärkraftiga kommunerna upp till RO procent
— av kostnaderna, ett förhållande som torde verka återhållande. Ytterligare
må pekas på den inom kommunerna säkerligen förefintliga obenägenheten
att utgiva bidrag av delvis kommunala medel till personer, som
ej vore i behov av hjälp, ävensom på den omständigheten, att en genom

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

alltför höga bostadstillägg uppdriven folkpensionsnivå säkerligen skulle
medföra press uppåt på nivån inom fattigvårdens område, där kommunen
har att stå hela kostnaden.

På grund av vad nu anförts och då jag funnit, att olägenheter av olika
slag äro förbundna både med sådana spärregler, som föreslagits i vissa
remissyttranden, och med ett system, enligt vilket kommunala beslut om
bostadstillägg skulle underställas Kungl. Maj:t eller eventuellt pensionsstyrelsen,
anser jag mig böra godtaga revisionens förslag i detta hänseende.
Jag vill emellertid tillägga, att utvecklingen på området kommer att följas
med uppmärksamhet. Därest det till äventyrs skulle visa sig att utvecklingen
tenderade att ej följa rätta linjer, torde spörsmålet få tagas under
förnyad prövning.

Vad angår storleken av de nya bostadstilläggen har, såsom berörts, revisionen
ej ansett sig böra knyta densamma direkt till pensionstagarens bostads-
och bränslekostnader. Anledningen härtill är, att i sådant fall en
sänkning av bostadstilläggen skulle framtvingas å de orter, där nu genom
de särskilda bostadstilläggen en viss allmän standardhöjning åstadkommits
för folkpensionärerna. Jag utgår emellertid ifrån, att kommunerna, när
de skola utforma förutsättningarna för tilläggens utgivande, taga sikte
endast på vederbörandes mera stadigvarande behov och regelmässigt anknyta
tilläggen till de bostads- och bränslekostnader, som den enskilde
pensionären kan antagas ha. En sådan anknytning kan givetvis ske på
olika sätt. I en del kommuner kan det måhända visa sig lämpligt att stadga
att kostnaden för egen bostad skall anses utgöra visst lägsta belopp. Vissa
schematiska regler att beräkna bostadskostnader för fall att pensionären
sammanbor med annan kunna visa sig erforderliga liksom även bestämmelser,
enligt vilka tilläggen maximeras eller varigenom eljest förhindras att
hänsyn tages till högre bostads- och bränslekostnader än som kunna anses
svara mot bostad av skälig storlek och standard. I likhet med revisionen
förutsätter jag, att de olika kommunalförbunden komma att såvitt möjligt
bistå kommunerna, när grunderna för de nya bostadstilläggen skola fastställas.
Härigenom och genom vägledande upplysningar av pensionsstyrelsen
torde en eftersträvansvärd enhetlighet kunna vinnas.

Någon indexreglering av bostadstilläggen anser jag mig ej böra förorda,
särskilt med hänsyn till de administrativa komplikationer som en sådan
anordning skulle medföra, och då det dessutom torde vara att förvänta, att
mera stadigvarande avsevärda förändringar i levnadskostnaderna ändock
komma att beaktas av kommunerna.

Av vad förut anförts framgår, att den omläggning av bostadstilläggen,
som jag ansett böra komma till stånd, föranletts därav att en uppmjukning
av inkomstprövningen inom folkpensioneringen ej synes kunna ske, därest
icke härutinnan i lag fastställda regler vunne generell tillämpning. Eu
följd härav är kommunernas frihet att bestämma om grunderna för de nya

105

Iiungl. Maj. ts proposition nr 215.

bostadstilläggen måste såtillvida begränsas, att avvikelse ej får ske från vad
i lagen stadgas om inkomstens beräkning och om pensionsförmånens
minskning vid stigande inkomst.

Även i ett annat avseende synes, i överensstämmelse med vad revisionen
föreslagit, det nya systemet ävensom folkpensionärernas intresse kräva,
att rätten till bostadstillägg fastställes i lag. Jag syftar härvid på förslaget
att de bostadstillägg, som en kommun beslutat införa, endast må tillkomma
den som är mantalsskriven inom kommunen och att kommun för rätten
till bostadstillägg icke må uppställa fordran å viss tids bosättning inom
kommunen eller annat därmed jämförligt villkor. I annat fall skulle ju
kunna inträffa att en pensionär, som vore mantalsskriven inom en kommun
med ett tämligen lågt bostadstillägg och som flyttade till och bleve
mantalsskriven i en kommun med ett högre bostadstillägg, helt uteslötes
från tillägg, trots att de kommunala grunderna eljest skulle berättigat
honom därtill. De i vissa remissyttranden yppade betänkligheterna mot att
ett genomförande av revisionens förslag i denna del skulle leda till att
folkpensionärer opåkallat sökte sig till orter med höga bostadstillägg anser
jag vara betydligt överdrivna.

Vad i detta sammanhang slutligen angår beteckningen å den nu behandlade
pensionsförmånen synes mig den föreslagna benämningen kommunalt
bostadstillägg väl täcka förmånens karaktär och huvudsyfte, varför densamma
ej föranleder någon erinran från min sida.

För att härefter övergå till spörsmålet om den avdragsf ria årsinkomsten
så innebär den av folkpensionsrevisionen föreslagna höjningen
av denna inkomst från 400 kronor till 1 000 kronor för ogift samt
från 600 kronor till 1 500 kronor för äkta makar ungefär en fördubbling
av den avdragsfria inkomstens realvärde. Med utgångspunkt från att enligt
gällande regler inom den nuvarande avdragsfria inkomsten vid en avkastning
av 3 procent rymmes ett kapital av 10 800 kronor för ogift och 16 200
kronor för äkta makar, medför den ifrågasatta höjningen av den avdragsfria
inkomsten att nyssnämnda belopp höjes till 15 400 kronor resp. 23 100
kronor, dvs. en höjning med något över 40 procent.

Vid remissbehandlingen ha framkommit såväl yrkanden om eu mera
begränsad höjning av den avdragsfria inkomsten — 800 resp. 1 200 kronor
— som önskemål om en ytterligare höjning därav. 1 ett par yttranden ha
i detta sammanhang föreslagits ändringar i den nuvarande regeln att vid
inkomstberäkningen förmögenhets avkastning skali höjas med 10 procent
av det belopp, varmed förmögenhet överstiger för gift 7 500 kronor — dvs.
för äkta makar 15 000 kronor — och för annan pensionsberättigad 10 000
kronor. En höjning av skärpningsgränsen har motiverats med farhågor för
alt pensionärer med egna hem eljest kunde efler den pågående allmänna
fastighetstaxeringen få vidkännas eu minskning av folkpensionsförmånerna.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

En ytterligare belastning av förmögenhetsinkomsten i högre lägen har i
andra yttranden ansetts påkallad, emedan de förmögenhetsgränser, som
utestängde från rätt till inkomstprövade förmåner, eljest komrne att ligga
mycket högt, då höga bostadstillägg införts. För Stockholms del skulle
t. ex. dessa förmögenhetsgränser med nuvarande bostadstillägg och med en
till 2,5 procent beräknad avkastning av förmögenhet höjas för en ogift
ålderspensionär från 20 800 kronor till 31 900 kronor och för ett gift åldringspar
från 29 600 till 46 800 kronor. För invaliderna skulle gränserna
komma att ligga än högre.

För egen del finner jag den av revisionen föreslagna höjningen av den
avdragsfria inkomsten vara väl avvägd och tillstyrker därför förslaget i
denna del. För att klargöra förslagets verkningar må nämnas att — med
utgångspunkt från det nuvarande pensionspristalet 133 — för en ogift
pensionär med allmän ålderspension av 1 000 kronor kommer att å ort,
där bostadstillägget kan tänkas bli 600 kronor — cn medelstor stad — finnas
utrymme för en helt avdragsfri egeninkomst eller pension å 1 000
kronor, med påföljd att vederbörande erhåller åtminstone 2 900 kronor
om året till sin försörjning. Å en ort med 1 000 kronor i bostadstillägg —
en storstad — skulle nyssnämnda belopp motsvaras av beloppet 3 300 kronor.
För makar, som båda äro folkpensionärer, skulle motsvarande belopp
bli 4 180 resp. 4 580 kronor.

Någon ändring av den nu i lagen föreskrivna skärpningsregeln med anledning
av förmögenhetsinnehav vill jag ej f. n. förorda. I likhet med revisionen
finner jag vidare det vara administrativt alltför svårgenomförbart
med en särskild indexreglering av den avdragsfria inkomsten.

F olkpensionsrevisionens förslag i fråga om a v dragsfaktorns
storlek — 33V3 procent intill en årsinkomst av 1 400 kronor för ogift
och 2 100 kronor för äkta makar samt 662/3 procent för överskjutande inkomst,
dock i sistnämnda fall 50 procent därest avdrag samtidigt skall ske
å utgående särskilt barnbidrag — har vunnit anslutning i flertalet remissyttranden.
Den kritik, som framförts, har främst tagit sikte på att avdragsfaktorn
662/3 procent skulle verka för hårt, framför allt om hänsyn toges
till beskattningens inverkan. I de inkomstlägen, där nämnda avdragsfaktor
tillämpades, bleve nämligen det sammanlagda marginalavdraget bortåt
75 procent, om man räknade med en kommunalskatt å 11 kronor per
skattekrona. Toges hänsyn jämväl till den ytterligare skärpning av marginalavdraget,
som skedde när det extra avdraget vid beskattningen enligt
50 § 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen för folkpensionärer utan
nämnvärda egna inkomster successivt indroges, kunde stundom uppkomma
ett sammanlagt marginalavdrag å upp till 84 procent. I yttrandena har
framförts dels förslag om en enhetlig avdragsfaktor å 33V3 eller 50 procent,
dels ock vissa av revisionen redan prövade men avvisade förslag om olika
faktorer (bl. a. 35—70, resp. 25—50—70 procent).

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Avdragsfaktorn i inkomstskiktet närmast över den avdragsfria inkomsten
synes mig ej få sättas alltför högt, detta särskilt med tanke på att förekomsten
av någon mindre sidoinkomst eljest kunde föranleda därtill att
ej hela den avdragsfria inkomsten skulle kunna utnyttjas för enskild pensionering.
Ur denna synpunkt torde den föreslagna avdragsfaktorn om
33^3 procent inom inkomstintervallet 1 000—1 400 kronor för ogift och
1 500—2 100 kronor för äkta makar vara lämplig. En avdragsfaktor av
nämnda storlek medför emellertid, att avdragsfaktorn måste skärpas för
större inkomster, om ej alltför höga inkomstgränser skola uppkomma. I beaktande
härav synes den föreslagna avdragsfaktorn om 662/3 procent för
inkomster över 1 400 kronor för ogift och 2 100 kronor för äkta makar även
höra godtagas. Angivna avdragsfaktor kan visserligen i och för sig synas
hög. Härvidlag bör dock hållas i minnet, att det sammanlagda avdraget f. n.
ofta, då särskilt bostadstillägg utgår, motsvarar 100 procent. Ser man för
övrigt ej blott till själva marginalavdraget utan till storleken av den inkomst
pensionären får behålla av hela sin inkomst, visar det sig, att avdraget
blir tämligen måttligt. Det kan emellertid ej förnekas att genom beskattningsreglerna
marginalavdraget kan bli kraftigt höjt. Eftersom de fall
det här gäller torde vara förhållandevis fåtaliga, anser jag mig dock med
hänsyn till övriga på frågan inverkande omständigheter sakna anledning
att frångå revisionens förslag i förevarande hänseende.

I en detalj vill det dock synas som om skäl föreligger att avvika från
revisionens förslag, nämligen i fråga om den föreslagna sänkningen av avdragsfaktorn
från 662/3 procent till 50 procent i de fall, då reducerat särskilt
barnbidrag samtidigt utgår. Man synes nämligen ej kunna komma
ifrån, att genom en sådan regel en avdragströskel uppstode vid den gräns,
där barnbidraget reducerades till noll, något som pensionsstyrelsen även
påpekat i sitt yttrande. Denna konsekvens kan emellertid som regel undvikas
genom att man, då en sådan samverkan mellan avdragsreglerna för folkpension
och för särskilt barnbidrag medför ett alltför stort avdrag, i stället
minskar avdragsfaktorn för barnbidraget. Spörsmålet härom kommer att
närmare behandlas i samband med frågan om inkomstprövning av de särskilda
barnbidragen.

De årliga merkostnader, som bli en följd av de mildrade avdragsreglerna,
ha — med utgångspunkt från nuvarande statliga och särskilda bostadstilllägg
— beräknats till omkring 17 milj. kronor.

Beträffande härefter spörsmålet om fördelningen mellan staten
och kommunerna av kost n aderna för folkpension eringen
må först erinras om att den nuvarande fördelningen innebär, att
Staten helt bekostar de icke inkomstprövade folkpensionsförmånerna, motsvarande
omkring 75 procent av de sammanlagda folkpensionsförmånerna,
under det att både stat och kommun deltaga i kostnaderna för inkomstprövade
förmåner, dock med undantag av de särskilda bostadstilläggen, för

108

Kungi. Maj. ts proposition nr 215.

vilka kommunerna helt svara. I fråga om de delvis av kommunerna bekostade
förmånerna är kommunandelen satt i relation till skatteunderlaget
i kommunen och motsvarar 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per
invånare i kommunen av årskostnaderna för nämnda förmåner, dock högst
hälften av sagda kostnader. Kommunernas andel i dessa kostnader utgjorde
för år 1950 genomsnittligt omkring 36 procent. Medräknas de särskilda
bostadstilläggen, uppgick kommunandelen nämnda år till drygt
41 procent av alla inkomstprövade förmåner. Enligt verkställda beräkningar
torde båda ifrågavarande procenttal stiga till omkring 38 resp. 43 för åren
1951 och 1952.

Utgångspunkten för folkpensionsrevisionens överväganden kring detta
spörsmål har varit, att genomförandet av den av revisionen förordade reformen
borde i minsta möjliga mån rubba den nuvarande kostnadsfördelningen
i stort mellan stat och kommun. Denna utgångspunkt synes mig
riktig.

Beträffande de nya kommunala bostadstilläggen torde man böra eftersträva
en ordning som ställer kommunerna i paritet i fråga om möjligheterna
att utgiva erforderliga dylika tillägg. Dessa möjligheter äro givetvis
beroende på flera olika omständigheter, bl. a. skatteunderlaget och
skattetrycket i kommunen samt antalet folkpensionärer, vilka äro i behov
av extra tillskott utöver folkpensionens grundförmåner. Att avväga kommunbidraget
efter alla dessa faktorer — av vilka den förstnämnda torde
vara den mest utslagsgivande — går näppeligen, utan att kommunbidragsreglerna
bli mycket komplicerade och svårtillämpliga. Under angivna förhållanden
och då de allmänna principerna för kostnadsfördelningen rörande
all statskominunal verksamhet f. n. prövas av därför utsedda sakkunniga,
torde det ej vara anledning att frångå den nuvarande avvägningsnormen
för kommunernas bidrag, dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare
i kommunen.

När det sedan gäller att bedöma storleken av kommunernas andel i förhållande
till statens, synes man i fråga om kostnaderna för de kommunala
bostadstilläggen böra iakttaga, att statens andel å ena sidan avväges relativt
rikligt för att hindra att bostadstilläggen bestämmas till för ringa belopp
och å andra sidan ej göres så stor, att kommunerna frestas fastställa
för höga tillägg. En dylik avvägning är givetvis alltid vansklig att göra,
och försiktigheten torde bjuda att man — innan närmare erfarenheter vunnits
— gör avvägningen sådan, att den nuvarande kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna i stort sett bibehålies. I detta sammanhang
må erinras om det förslag till ändrade kommunbidragsgrunder, som framlagts
av 1950 års besparingsutredning. Detta förslag innebär bl. a. en viss generell
höjning av kommunbidragsandelen i syfte att därigenom till den kommunala
delen av den offentliga förvaltningen utsträcka den besparingsaktion,
som utredningen haft att befrämja inom statsförvaltningen. En på sådana

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

grunder byggd generell höjning av kommunbidraget synes mig ej tillrådlig
i nuvarande sammanhang, särskilt emedan den innan de kommunala bostadstilläggen
hunnit stabiliseras skulle kunna tänkas leda till en för folkpensionärerna
menlig återhållsamhet hos kommunerna i fråga om dessa
tillägg.

Den kommunbidragsfaktor som skall fastställas bör givetvis, om kostnadsfördelningen
i stort skall bibehållas oförändrad, vara högre än den för
statliga inkomstprövade förmåner fastställda bidragsfaktorn, enär kommunerna
ju f. n. helt bekosta de särskilda bostadstilläggen. Fastställdes en
enhetlig faktor för såväl de kommunala bostadstilläggen som övriga inkomstprövade
förmåner, medförde detta emellertid, att alla kommuner
bleve belastade med den högre procentsats, som nödvändiggöres av sammanslagningen
av bostadstilläggen; och detta alldeles oavsett om kommunen
hade bostadstillägg eller ej. Bl. a. med hänsyn härtill har revisionen
— trots de därmed förenade administrativa komplikationerna — ansett sig
böra föreslå, att den nuvarande kommunbidragsprocenten bibehålies i fråga
om andra inkomstprövade förmåner än kommunala bostadstillägg samt att
en särskild och högre procentsats fastställes för detta tillägg. Jag biträder
detta förslag.

Såsom förut nämnts är kommunbidraget nu maximerat till 50 procent beträffande
andra inkomstprövade förmåner än de särskilda bostadstilläggen.
Medräknas kostnaderna för sistnämnda tillägg, överstiger kommunandelen
i flera fall denna gräns och kommer i vissa fall upp till omkring 60 procent,
för att i något enstaka fall överstiga detta procenttal. Med den förut givna
förutsättningen, att den nuvarande kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun bör bibehållas såvitt möjligt orubbad, synes maximigränsen sålunda
böra höjas till 60 procent. Besparingsutredningens nyssnämnda förslag
innebär emellertid även ett borttagande av maximigränsen för kommunbidraget.
Detta har motiverats med att de ekonomiskt bäst ställda
kommunerna eljest ej skulle bli engagerade i den avsedda besparingsaktionen
och vidare med att varje maximiregel innebure ett opåkallat gynnande
av nämnda kommuner. Att nu helt slopa maximigränsen synes dock ej
böra ske. Däremot anser jag det motiverat att höja den övre bidragsgränsen
till 60 procent. Såsom revisionen funnit, bör denna gräns räknas särskilt
för de kommunala bostadstilläggen och särskilt för övriga inkomstprövade
förmåner. Eljest torde det i många fall bli svårt för kommunerna
att bedöma de ekonomiska verkningarna av sina beslut rörande kommunala
bostadstillägg.

Med hänsyn till kommunernas stora inflytande på de kommunala bostadstilläggen
har revisionen ansett det påkallat, att kommunerna få bära
en ej alltför oväsentlig del av kostnaderna för dessa tillägg. Revisionen har
därför föreslagit en minimigräns å 25 procent för nämnda kostnader. Trots
att man därmed — såsom även framhållits i några remissyttranden — gör

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

ett avsteg från principen om lika belastning av kommunerna med hänsyn
till skatteunderlaget, anser jag mig böra godtaga förslaget härom.

Med utgångspunkt från det anförda har revisionen funnit, att kommunbidraget
till de särskilda bostadstilläggen bör sättas till 0,19 eller 0,20 procent
för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen av kostnaderna för
dessa tillägg. Det förra alternativet skulle resultera i en genomsnittlig kommunbidragsprocent
för hela riket av 41,73, under det att det senare alternativet
skulle giva en bidragsprocent av 42,32. Revisionen har även gjort stickprovsberäkningar
rörande huru de båda alternativen skulle verka i praktiken,
varvid 32 kommuner utvalts. Resultatet av dessa beräkningar har
revisionen redovisat i en sammanställning, vilken såsom bilaga fogats till
protokollet i detta ärende och till vilken jag hänvisar. Med hänsyn till resultatet
av dessa beräkningar samt övriga överväganden i denna fråga har
revisionen förordat, att kommunbidragsfaktorn fastställes för de kommunala
bostadstilläggen till 0,20 procent och för övriga inkomstprövade förmåner
till 0,15 procent med en begränsning av kommunandelen till, i båda
fallen, ett maximum å 60 procent samt, i fråga om de kommunala bostadstilläggen,
ett minimum å 25 procent.

I remissyttranden har gjorts gällande, att resultatet av de föreslagna
kommunbidragsreglerna bleve obilligt för vissa kommuner. Jag vill ej
heller förneka att de föreslagna reglerna komma att för många kommuner
medföra någon merbelastning i förhållande till vad nu gäller. Förslaget
innebär emellertid också en lättnad för vissa kommuner, och enligt min
mening innebär förslaget i det stora hela en rimlig avvägning. Det torde
för övrigt vara ogörligt att skapa kommunbidragsregler, som för varje enskild
kommun helt bibehåller den andel i folkpensionskostnaderna, som
gäller enligt nuvarande regler. Redan under rådande förhållanden ske dessutom
förskjutningar i -kommunens andel i sagda kostnader, exempelvis
genom ändringar i skatteunderlag och invånarantal eller genom införandet
av särskilda bostadstillägg.

Som bekant skola de kommunala ortsavdragen höjas fr. o. m. den
1 januari 1952, dock att i fråga om 1952 års taxering äldre bestämmelser
skola gälla. Höjningen kommer att medföra en sänkning av de kommunala
skatteunderlagen, och därav följer i sin tur en automatisk sänkning av
kommunernas efter skatteunderlaget graderade andel av kostnaderna för
folkpensioneringen. Folkpensionsrevisionen har i sina beräkningar ej tagit
någon hänsyn till nu angivna förhållande, ehuruväl en justering förutsatts
enligt de uttalanden, som av chefen för finansdepartementet gjordes
vid anmälan av propositionen nr 93 till 1951 års riksdag och som godkändes
av riksdagen. Med beaktande av de ökningar av de kommunala
skatteunderlagen, som sedermera inträffat, kan jag emellertid efter samråd
med chefen för finansdepartementet tillstyrka, att vid förevarande regle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

ring bortses från den för kommunerna gynnsamma verkan av ortsavdragsref
ormen.

Att med någon större grad av säkerhet beräkna de totalkostnader
för det allmänna, som föranledas av den nu ifrågavarande reformen
avseende folkpensioneringen, torde icke låta sig göra. Till den förut omnämnda
till omkring 17 milj. kronor beräknade årliga kostnadsökningen,
som blir en följd av uppmjukningen av avdragsreglerna, måste nämligen
läggas vissa kostnader, som sammanhänga med bostadstilläggens förändrade
konstruktion. Revisionen har för sin del uppskattat sistnämnda kostnadsökning
till 5 å 10 milj. kronor om året. Den sammanlagda merkostnaden
för reformens genomförande skulle i enlighet härmed hålla sig omkring
25 milj. kronor om året, varav omkring 15 milj. kronor skulle falla
på staten och omkring 10 milj. kronor på kommunerna.

Det är givet att genomförandet av en reform av den art det nu gäller
kräver betydande omräknings- och annat förberedelsearbete — erforderliga
föreskrifter härom torde få utfärdas i administrativ ordning — och det
torde därför icke vara möjligt att låta de nya reglerna träda i kraft
förrän den 1 januari 1954. Härigenom komma alltså kostnaderna för reformen
icke att belasta statsbudgeten under instundande budgetår.

Folkpensionsrevisionen har emellertid föreslagit, att pension på grund
av egen eller makes föregående arbetsanställning icke skall räknas såsom
inkomst under tiden den 1 juli 1952—den 31 december 1953 intill 600
kronor om året för ogift och 900 kronor om året för makar tillsammans.
Den föreslagna höjningen av den avdragsfria inkomsten kan härigenom
omedelbart tillämpas på enskild pensionsinkomst upp till angivna belopp.
Jag finner en sådan temporär privilegiering av dylik inkomst synnerligen
värdefull med hänsyn till den relativt långa övergångstiden för reformen
i övrigt. Trots de principiella invändningar, som enligt vad jag förut anfört
kunna resas mot att endast ifrågavarande slag av inkomst privilegieras,
anser jag därför att förslaget såsom en övergångsanordning bör genomföras.
Härigenom torde, såvitt nu kan överblickas, icke under nästkommande
budgetår uppstå någon merkostnad för statsverket. Någon ändring
i det under femte huvudtiteln, punkt 90, i årets statsverksproposition till
Bidrag till folkpensioner in. in. för budgetåret 1952/53 äskade förslagsanslaget
av 741 milj. kronor ger förslagets genomförande sålunda ej anledning
till.

Av vad jag anfört vid behandlingen av frågan om bostadstilläggens konstruktion
framgår att jag anser, att lagen bör innehålla en garanti för att
de folkpensionärer, som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande uppbära
statliga bostadstillägg, bli bibehållna vid sina nuvarande förmåner i
detta hänseende. Mot eu motsvarande av folkpensionsrevisionen föreslagen
övergångsbestämmelse har emellertid pensionsstyrelsen invänt, att en
sådan bestämmelse skulle vålla alltför stora administrativa besvärligheter.

112

Kung''. Mcij:ts proposition nr 215.

Dessa farhågor förefalla mig överdrivna. Sannolikheten synes tala för att
i det alldeles övervägande antalet fall de nya bostadstilläggen i kommuner,
belägna inom de nuvarande bostadskostnadsgrupperna II—V, komma att
utgå med belopp och efter grunder, som äro förmånligare för pensionärerna
än vad som nu gäller för de statliga bostadstilläggen; och i dessa fall
torde någon jämförande beräkning av de särskilda pensionernas storlek ej
behöva göras eller i varje fall kunna ske tämligen överslagsmässigt.

Slutligen återstår att i detta sammanhang behandla frågan om i nko
in stprövning av de särskilda barnbidragen. Dessa bidrag
äro, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, av två slag. Bidrag
av det ena slaget utgå till föräldralösa och med dem jämställda barn. Dessa
bidrag om maximalt 420 kronor per år äro inkomstprövade enbart i förhållande
till barnens inkomst. Bidrag av det andra slaget om högst 250
kronor om året utgå till barn till änkor och invalider in. fl. samt äro inkomstprövade
i förhållande till såväl vederbörande barns som dess försörjares
inkomst. Inkomstprövningen är genomförd på det sättet, att av
barnets inkomst ett belopp om 100 kronor per år är avdragsfritt; för överskjutande
belopp sker avdrag med hela beloppet. Barnets egen arbetsinkomst
påverkar dock ej bidragets storlek. I fråga om försörjarens inkomst
gäller, att 1 800 kronor om året äro avdragsfria för ensamstående försörjare
och 2 200 kronor om året för sammanlevande makar eller föräldrar.
Överskjutande inkomster reducera barnbidraget med 25 procent intill ett belopp
av 3 200 resp. 4 600 kronor samt med 75 procent för belopp därutöver.

Folkpensionsrevisionen har icke föreslagit någon ändring i de regler som
nu gälla för de barnbidrag, som enligt lagen utgå med högst 420 kronor om
året. I fråga om den andra bidragskategorien har förordats en höjning av
det avdragsfria beloppet från 100 till 200 kronor, såvitt angår barnets egen
inkomst, ävensom att, när det gäller försörjaren, det avdragsfria beloppet
höjes till 2 400 kronor för ogift och 3 000 kronor för äkta makar eller föräldrar
och att avdragsfaktorn här genomgående blir 25 procent. I samband
härmed må erinras om att revisionen för fall, att avdrag samtidigt skall
göras å folkpension och särskilt barnbidrag, ansett den i fråga om folkpensioneringen
eljest föreslagna avdragsfaktorn å 662/3 procent böra nedsättas
till 50 procent.

Bestämmelserna i lagen om särskilda barnbidrag äro f. n. föremål för
översyn av särskilt tillkallade sakkunniga, som antagit benämningen änkepensioneringskommittén
och vilka under innevarande år torde komma att
framlägga ett förslag i ämnet. Med hänsyn härtill torde det nu icke böra
ifrågakomma att överväga andra ändringar i denna lag än sådana, som äga
ett nära samband med de föreslagna ändringarna i folkpensioneringslagens
avdragsregler. Av denna anledning bör alltså spörsmålet om att helt slopa
inkomstprövningen i fråga om de särskilda barnbidragen —- något som
yrkats i vissa remissyttranden — lämnas åsido. Vidare bör bortses från

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

de barnbidrag, som äro inkomstprövade endast med hänsyn till barnets
inkomst.

I fråga om den förut omnämnda av revisionen föreslagna höjningen av
den avdragsfria inkomsten från 100 till 200 kronor har pensionsstyrelsen
anmärkt, att densamma vore för stor med hänsyn till att därigenom eu
ganska avsevärd förmögenhet kunde innehavas av eu familj med flera bidragsberättigade
barn utan att barnbidragen reducerades. Ehuru den föreslagna
höjningen — vilken lämnats utan erinran av änkepensioneringskommittén
— går utöver vad som synes vara motiverat enbart med hänsyn
till penningvärdesförsämringen, anser jag mig likväl ej böra frångå revisionens
förslag med hänsyn till det starka avdrag som sker för överskjutande
inkomst.

Vad angår förslaget i övrigt har pensionsstyrelsen förordat, att den avdragsfria
inkomsten höjdes till 3 000 kronor för ensamstående försörjare
och motsvarande högre belopp för makar samt att avdragsfaktorn sattes
lika med folkpensioneringens. Då dubbelt avdrag förekomme, borde det
sammanlagda avdraget ej överstiga den för folkpensionen gällande faktorn.
I andra yttranden har framhållits, att det sammanlagda avdraget ej borde
överstiga 50 procent.

Med anledning härav vill jag erinra om, att den nuvarande avdragsfria
inkomsten ansågs böra sättas tämligen högt för att undvika att dubbelt
avdrag skedde vid låga inkomster, övergången till avdragsfaktorn å 75
procent avvägdes med tanke på att inkomstprövade folkpensionsförmåner
då skulle ha bortfallit. De senare tillkomna indextilläggen samt de särskilda
bostadstilläggen ha emellertid medfört, att dessa gränser blivit alltför
låga. Ovissheten om indextilläggens och de kommunala bostadstilläggens
blivande storlek medför, att det nu ej går att fastställa någon viss
gräns, där inkomstprövade folkpensionsförmåner helt bortfalla, för den
händelse man ej sätter beloppet synnerligen högt. Man måste alltså räkna
med att dubbelt avdrag kan förekomma och avväga avdragsfaktorn därefter.
Under sådana förhållanden synes denna ej böra sättas högre än
25 procent. Även denna procentsats torde bli för hög, när avdrag efter
66-/3 procent samtidigt sker å folkpension. En reduktion av den sammanlagda
a\ dragseffekten bör därför ske, enligt min mening lämpligen genom
minskning av avdragsfaktorn för de särskilda barnbidragen. .lag föreslår
däiför, att avdragsfaktorn 25 procent sänkes till 10 procent, när försörjare
åtnjuter inkomstprövad folkpensionsförmån, dvs. tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg. Härvid erhålles ett sammanlagt avdrag å 762/a procent,
vilket visserligen i och för sig kan synas högt men som dock innebär
en väsentlig mildring, eftersom det nuvarande avdraget kan utgöra 125
procent.

I fall, då den inkomstprövade folkpensionsförmånen bortfaller före det
särskilda barnbidraget — men däremot ej i det motsatta oftare förekom8
— Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 smid. Nr 215.

114

Kungl. Mnj.ts proposition nr 215.

mande fallet — uppstår visserligen med den angivna reduktionsregeln en
mindre avdragströskel. Så länge någon del av nämnda folkpensionsformån
utgår, blir nämligen avdraget å barnbidraget 10 procent av inkomsten, i
vad den ligger ovanför det avdragsfria beloppet, men i och med att folkpensionsförmånen
bortfaller blir avdraget 25 procent av samma del av
inkomsten. Att helt undgå denna tröskel synes icke vara möjligt.

De av revisionen föreslagna avdragsfria beloppen tillgodose väl det sankta
realvärdet av nuvarande avdragsfria inkomst. Att ytterligare hoj a dessa
belopp synes ej lämpligt med tanke på de höga inkomstgränser, som uppkomma
särskilt i familjer med flera bidragsberättigade barn, vid en avdragsfaktor
av 25 procent 6 400 kronor om året för ensamstående med
fyra barn, 7 000 kronor om året för två makar med samma antal barn samt
7 400 resp. 8 000 kronor, då fem barn finnas.

Merkostnaderna för denna reform beräknas till 300 000 kronor om året.
Anledning torde saknas att i detta sammanhang ändra de regler, som gälla
för kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaderna för dessa bidrag.
På staten torde av nämnda belopp belöpa omkring 200 000 kronor av merkostnaden
och på kommunerna omkring 100 000 kronor.

De nu föreslagna ändringarna böra träda i kraft den 1 januari 1954.

Folkpensionsrevisionens övriga reformförslag.

Vilande pensionsrätt.

Rätt till invalidpension föreligger, såsom tidigare anmärkts, för den som
på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat
lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar
hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsattningen av
arbetsförmågan kan anses varaktig (3 § 2 mom. folkpensioneringslagen).
Även för rätt till sjukbidrag fordras höggradig nedsättning av arbetsförmågan,
ehuru här ej lika starka krav uppställas i fråga om beständigheten
av nedsattningen (3 § 3 mom.). Om arbetsförmågan hos den som
åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag befinnes ej längre vara så nedsatt
som avses i 3 § 2 och 3 mom., skall enligt 15 § 1 mom. folkpensionen

indragas.

I samband med sina förut berörda överväganden rörande höjningen av
den avdragsfria inkomsten har revisionen framhållit vikten av att invaliderna
hade möjlighet att snabbt återfå indragna eller reducerade pensionsförmåner,
om det visade sig att deras krafter ej räckte för fortsatt
arbete. Rörande detta spörsmål har revisionen erinrat om de synpunkter,
som anförts av kommittén för partiellt arbetsföra i betänkandet om särskilda
åtgärder för partiellt arbetsföras sysselsättande m. m. (SOU 1948: 54).
Denna kommitté hade främst förordat, att vederbörande invalid skulle

Kungl. Maj. ts proposition nr 215. 115

under viss tid få pröva sina krafter, innan reducering av pensionsförmånerna
företages, och vidare att återbehandlingen av de invalidpensionsfall,
dar förbättringen i arbetsförmågan ej blivit bestående, skulle ske
snabbare än hittills.

Enligt revisionens mening finnes ej anledning att i folkpensioneringslagen
införa bestämmelser, som garantera någon viss observationstid, enär
— enligt vad revisionen inhämtat rörande nu tillämpad praxis — folkpensionen
regelmässigt icke indrages eller minskas förrän vederbörande haft

möjlighet att under rimlig tid pröva, huruvida krafterna räckte till för
arbetet.

Däremot anser revisionen starka skäl föreligga att öppna författningsenliga
mojligheter för att förkorta tiden för återbehandlingen av vissa pensionsfall.
Härom anför revisionen.

i Revis*°nen föreslår i detta syfte en sådan ändring i folkpensioneringsla^ens
lo § 1 inom. (forslagets 14 § 1 mom.) att pensionsrätten skall
kunna vara vilande tills vidare under viss tid. Beslut om vilande pensionsratt
skall kunna fattas, då arbetsförmågan hos den som åtnjuter folkpensmn
eHer sjukbidrag inte längre är så nedsatt, som förutsättes för att
sadan torman skall kunna utgå, men man inte är övertygad om att förbättringen
skall bli bestående under avsevärd tid.

Förordnande om vilande pensionsrätt ersätter i angivna fall indragning
av dimensionen och kan karakteriseras som en villkorlig indragning. Sedan
ratten till pension förklarats vilande skall pensionen inte utbetalas. Om
emellertid under den tid, under vilken pensionsrätten är vilande, av pensionsnämnden
eller dess ordförande till pensionsstyrelsen anmäles, att förbättringen
inte blivit bestående, skall folkpensionen — utan särskild provning
inom pensionsstyrelsen — åter utbetalas med det tidigare beloppet
1 rån och med den månad, då anmälningen inkom till styrelsen. Motsvarande
S ^ •• Urskild framställning inkommer om pensionens utbetalning

under förutsättning att det styrkes att förbättringen inte blivit bestående!
I sistnämnda fall erfordras uppenbarligen en viss prövning inom pensionsstyrelsen
i syfte att konstatera om det kan anses styrkt att arbetsförmågan
torsamrats. En sådan prövning bör givetvis ske summariskt så att något
dröjsmål med utbetalningen inte uppstår.

Om vederbörlig anmälning eller framställning att pensionen ånyo skall
utbetalas mte gores under loppet av den tid då pensionsrätten är vilande
skall pensionen anses ha varit indragen från och med den månad då utbetalning
upphört på grund av förordnandet om vilande pensionsrätt.

Förordnande att pensionsrätt skall vara vilande skall meddelas tills vidare
för viss tid. Med ordet »tills vidare» har markerats att vilandeförklaringen
kan andras eller upphävas närhelst skäl därtill föreligger. Den kan sålunda
ersattas med ett vanligt indragnings- eller jämkningsbeslut. Det kan också
beslutas att förordnandet skall upphöra, vilket innebär att pensionen utgår
sasoin förut. I samband med ett sådant beslut kan pensionsstyrelsen medge
att pensionen helt eller delvis utgår för den tid, under vilken pensionen
varit vilande.

Beslut om vilande pensionsrätt skall, liksom nu är fallet med indragning
av invalidpension och sjukbidrag, fattas av pensionsnämnden samt granskas

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

av pensionsstyrelsen. I fråga om ärende rörande vilande pensionsrätt sker
således ingen decentralisering. Att pensionsstyrelsen skall kunna sjalv medgiva
retroaktiv utbetalning av pensionen då vilandeförordnande upphävts,
framgår av det föregående. Förslaget härom föranledes främst av att bedömningen
av den tidpunkt då arbetsförmågan får anses åter ha blivit nedsatt
kan fordra tillgång till sådan medicinsk expertis, som inte står pensionsnämnderna
till buds men som finnes i pensionsstyrelsen.

Vilandeförordnandet upphäves, fortsätter revisionen, antingen i och med
att till pensionsstyrelsen inkommer anmälning att pensionen ånyo skall
utgå eller genom ett beslut av styrelsen efter viss provning av framställning
om pensionens utbetalning. Pensionsstyrelsen hade därefter att tillse
att, om så erfordrades, frågan om vederbörandes pensionsrätt upptoges
till förnyad prövning inom pensionsnämnden, såvida ej sådan prövning
redan skett. Intill dess detta nya ärende slutförts skulle pensionen utgå
med sitt tidigare belopp, försåvitt ej pensionsstyrelsen funne skäl att med
stöd av 36 § folkpensioneringslagen jämka pensionen eller jämlikt 38 §

2 mom. nämnda lag provisoriskt indraga densamma.

Ändring i grunderna för hustrutillägg.

Enligt 8 § lagen om folkpensionering utgår hustrutillägg till pensionsberättigad
gift mans hustru, om hon fyllt 60 år och makarna varit gifta
minst fem år. När särskilda skäl föranleda därtill må, om mannen åtnjuter
ålderspension, hustrutillägg utgå, oaktat hustrun icke fyllt 60 år. Hustrutillägget
är i sin helhet beroende av inkomstprövning.

Revisionen — som enligt sina direktiv haft att pröva frågan om utvidgning
av undantagsstadgandet i nyssnämnda lagrum till att avse även det
fall, att mannen åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag — erinrar i detta
hänseende till en början om att gällande begränsning i undantagsstadgandet
ej närmare motiverats vid stadgandets tillkomst ävensom att sammansatta
stats- och andra lagutskottet vid 1950 års riksdag i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 1 ej funnit någon bärande motivering föreligga för
nuvarande begränsning av stadgandet.

Vid sina överväganden har revisionen kommit fram till att undantagsbestämmelsen
bör utvidgas till att avse även hustrur till andra än ålderspensionärer.
Revisionen framhåller emellertid, att i sådant fall tillämpningen
måste bli restriktiv för att hindra att hustrur med god förvärvsförmåga
genom möjligheten att få hustrutillägg föranleddes att icke utnyttja
sin arbetskraft. Revisionen anför vidare.

Enligt revisionens mening bör på grund av undantagsstadgandet hustrutillägg
huvudsakligen kunna utgå 1) då mannen stadigvarande vårdas i
hemmet och hans tillstånd är sådant att hustrun inte mera än tillfälligt
kan lämna honom utan hjälp eller tillsyn, 2) då hustrun på grund av egen
sjuklighet — utan att arbetsförmågan är så nedsatt att rätt till invalid -

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

pension eller sjukbidrag föreligger — är ur stånd att utföra förvärvsarbete
av någon betydanhet, och 3) då hustrun med hänsyn till förekomsten i
hemmet av små barn är ur stånd att utföra förvärvsarbete av någon
betydenhet.

Då fråga är om hustrur i relativt ung ålder bör givetvis tillämpningen
vara mera restriktiv än med avseende å äldre hustrur. I detta avseende bör
hänsyn tagas till den gränsdragning vid 55 års ålder som stadgats för
änkepensioneringen.

Vad angår förhandenvaron av barn i hemmet såsom en förutsättning för
rätt till hustrutillägg enligt undantagsstadgandet torde böra iakttagas den
gränsdragningen att endast barn under 10 år anses vara små och även
beaktas mannens eller annan hemmavarande familjemedlems möjligheter
att öva tillsyn över barnen. Hustrutillägg bör inte beviljas om endast ett
barn under 10 år finnes som redan inom något år skall uppnå denna ålder.
Tillämpningen av en undantagsbestämmelse sådan som den förevarande
bör nämligen inte avse allt för kort tid.

Revisionen tillägger, att indragning av hustrutillägget givetvis borde ske,
då förutsättning för undantagsbestämmelsens tillämpning icke längre förelåge,
och att observationsförfarande därför regelmässigt borde komma till
användning, såvida ej hustruns ålder blott mera obetydligt understege 60 år.

Revisionen beräknar antalet nytillkomna hustrutilläggsberättigade på
grund av reformen till några hundratal och merkostnaderna till 200 000 å
300 000 kronor om året.

Makes underskrift å pensionsansökning.

I 33 § folkpensioneringslagen stadgas, att folkpensionsansökning, som
skall avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga upplysningar
för utredande av sökandens pensionsrätt ävensom en av sökanden och, om
han är gift, jämväl hans make på heder och samvete avgiven förklaring,
att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. För
omyndig sökande skall förklaringen avgivas av förmyndaren. Är sökande,
som är myndig, ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten
av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden
förtrogna personer. Vad sist sagts skall äga motsvarande tillämpning å
make till sökanden. Vidare bör erinras om att enligt 13 § folkpensioneringslagen
må, där särskilda skäl föreligga, gift pensionsberättigad vid tillämpningen
av lagen anses såsom ogift samt ogift pensionsberättigad, vilken
sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande förhållanden,
anses såsom gift med denne.

Bestämmelsen, att ansökan för gift person skall innehålla förklaring
angående uppgifternas riktighet även av dennes make, motiverades vid
dess tillkomst med att de av inkomstprövning beroende pensionsförmånerna
vore avhängiga av båda makernas inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Revisionen erinrar även i detta sammanhang om sammansatta stats- och
andra lagutskottets förutnämnda utlåtande nr 1 år 1950 och framhåller att

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

utskottet däri anfört bl. a. att någon motivering, varför makes skyldighet att
underteckna andre makens pensionsansökning utsträckts till att avse även
ansökningar om icke inkomstprövade pensionsförmåner, ej kunde hämtas
i förarbetena till bestämmelsen. Även om i vissa särskilda undantagsfall det
möjligen kunde anses vara av viss betydelse att ansökan om allmän ålderspension
undertecknades även av make, talade enligt utskottets mening övervägande
skäl för att bestämmelsen borde ändras. Samma synpunkter gällde
även i fråga om ansökan om enbart grundpension. Riksdagen hade därför,
med godkännande av utskottets förslag därom, hemställt hos Kungl. Maj:t
om utredning och förslag till ändring av ifrågavarande bestämmelse.

Efter prövning av frågan har revisionen anslutit sig till utskottets synpunkter,
och revisionen föreslår i enlighet härmed, att makes underskrift ej
skall fordras å ansökning, som endast avser allmän ålderspension eller
grundpension.

Utbetalning till annan än pensionsberättigad.

Enligt 38 § 2 mom. tredje stycket folkpensioneringslagen äger pensionsstyrelsen
på framställning av nykterhetsnämnd förordna, att folkpension
till den som är eller nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk skall
utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades make
eller annan person att användas till den pensionsberättigades eller hans
familjs uppehälle. Också för det fall att den pensionsberättigade till följd
av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak är ur
stånd att själv omhänderhava honom tillkommande folkpension, må pensionsstyrelsen
förordna, att folkpensionen skall utbetalas till annan än den
pensionsberättigade.

Revisionen framhåller, att den i direktiven fått sig förelagt att pröva
frågan, huruvida en utvidgning av möjligheterna till utbetalning av pensionen
till annan än den pensionsberättigade borde företagas. Därmed hade
närmast avsetts ett av 1948 års lösdriveriutredning i betänkande rörande
lösdrivarlagens upphävande m. in. (SOU 1949: 4) föreslaget tillägg till 38 §
folkpensioneringslagen av innebörd, att pensionsstyrelsen, om anledning
funnes till antagande att folkpension ej komme till behörig användning,
skulle på framställning av fattigvårdsstyrelse äga förordna, att pensionen
skulle utbetalas till annan än den pensionsberättigade att användas till dennes
eller hans familjs uppehälle.

Med detta förslag -— framhåller revisionen vidare — hade lösdriveriutredningen
åsyftat att förhindra att folkpensionsmedel skulle komma dem
som förde ett parasiterande levnadssätt till godo. Vid remissbehandlingen
av lösdriveriutredningens betänkande hade förslaget vunnit anslutning från
de remissorgan, som berört ifrågavarande spörsmål, dock ej från Svenska
socialvårdsförbundets sida. Förbundet hade uttryckt farhågor för att folk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

119

pensionärer skulle kunna bli utsatta för påtryckningar att använda folkpensionen
på ett enligt myndigheternas uppfattning mera lämpligt sätt
under hot om att framställning eljest skedde till pensionsstyrelsen om
utbetalning till annan. I varje fall borde enligt förbundets uppfattning de
fall, i vilka avsett förordnande skulle kunna meddelas, bli klart avgränsade.

Revisionen fortsätter.

Revisionen är i princip av den uppfattningen att den som har folkpension
i största möjliga utsträckning bör ha sin frihet att begagna pensionen efter
eget gottfinnande. Emellertid torde det förhålla sig så att personer, vars
enda eller nästan enda inkomst utgöres av folkpensionen, ofta i praktiken
kommer att sakna det skydd som en omyndigförklaring åsyftar att ge dem,
som inte själv kan handha sin ekonomi. En omyndigförklaring ter sig för
övrigt ofta som en alltför ingripande åtgärd, vartill kommer svårigheten
att erhålla lämplig förmyndare. Med hänsyn härtill kan en laglig möjlighet
till en mildare åtgärd i form av inskränkning i förfoganderätten över folkpensionen
ibland vara motiverad i pensionstagarens eget och hans familjs
intresse. Detta gäller särskilt de fall, som åsyftas av lösdriveriutredningen,
men även andra fall kan tänkas då ett sådant ingripande kan vara befogat.
Folkpensionsrevisionen ansluter sig därför till det av lösdriveriutredningen
framlagda förslaget. Dock torde inte krav böra uppställas på framställning
från fattigvårdsstyrelse för bestämmelsens tillämpning.

Den föreslagna bestämmelsen bör enligt revisionens mening tillämpas
restriktivt. Den borde i första hand komma till användning då någon anhörig
eller annan grovt utnyttjade den pensionsberättigades viljesvaghet
eller godtrogenhet.

Övriga av folkpensionsrevisionen prövade frågor.

Revisionen har enligt sina direktiv även haft att pröva spörsmålet om
rörlig pensionsålder, d. v. s. om förutsättningar funnes att i folkpensioneringen
införa ett system med ålderspensioner, differentierade efter
pensionsålder, så att den enskilde ägde uppskjuta tidpunkten, då ålderspensionen
började utgå, mot kompensation i form av högre pensionsbelopp.
Revisionen har i betänkandet (sid. 56—61) redogjort för systemen med
differentierad pensionsålder i Danmark, Storbritannien och Frankrike
ävensom för den diskussion som förts i frågan av bl. a. socialvårdskommittén
i folkpensioneringsbetänkandet, av pensionsutredningen i dess
betänkande om allmän pensionsförsäkring samt vid 1950 års riksdag i
anledning av väckta motioner. Revisionen anser, att en reform av ifrågavarande
art torde få mycket begränsade verkningar i Sverige, eftersom pensionsåldern
bär redan låge så högt som vid 67 år. Med ett så stort icke
inkomstprövat ålderspensionsbelopp som 1 000 kronor jämte indextillägg
förtoges i viss mån den eftersträvade effekten på ålderspensionärernas
arbetsvillighet av höjda pensionsförmåner vid uppskjuten pensionering. Ett
system med differentierad pensionsålder skulle vidare enligt revisionens

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 215.

mening medföra behov av ändring av de statliga pensionsreglementena och
sannolikt även av vissa andra pensionsanordningar.

Revisionen har funnit skälen mot en rörlig pensionsålder så vägande,
att den anser införandet av ett dylikt system ej böra ifrågakomma i vårt
land. Emellertid kunde enligt revisionens mening de önskemål, som läge
bakom förslagen om rörlig pensionsålder, i viss mån realiseras genom utnyttjande
och förbättring av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.
Inom denna försäkring, som reglerades i lagen den 29 juni 1946 (nr 433)
om frivillig statlig pensionsförsäkring och kungörelsen den 30 december
1947 (nr 981) om anordnandet av denna försäkring, borde enligt revisionens
mening skapas den nu ej förefintliga möjligheten för den försäkrade
att genom pensionsstyrelsens försorg få utfallande ålderspensionsbelopp
överförda som avgifter till den frivilliga försäkringen med utbetalning av
den frivilliga pensionen vid senare ålder, dock senast vid 72 års ålder. För
denna reform skulle endast erfordras ändringar i den förutnämnda kungörelsen.

Vidare har revisionen prövat frågan, huruvida ordningen för
besvär till Kungl. Maj :t över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden
borde göras mera enhetlig än den f. n. är. Härom stadgas nu i 37 §
folkpensioneringslagen, att talan över pensionsstyrelsens beslut får föras
av kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud
efter medgivande av justitiekanslern men av enskild sakägare efter tillstånd
av pensionsstyrelsen.

Revisionen har övervägt olika lösningar för att göra fullföljdsprövningsrätten
mera enhetlig men har stannat för att tillräckliga skäl nu ej funnes
för att göra en ändring i dessa regler. Frågan om fullföljdsrätten inom folkpensioneringen
hängde nämligen intimt samman med spörsmålet om skapandet
av en enhetlig ordning för prövningen av socialförsäkringsärendena
i högsta instans, något som i sin tur blott vore en detalj i det större problemet
om en allmän samordning av de olika socialförsäkringsgrenarna.

Remissyttrandena.

Revisionens förslag i dessa sidoliggande frågor ha tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i flertalet av de remissyttranden i vilka frågorna uppmärksammats.

Rörande förslaget om vilande pensionsrätt har dock pensionsstyrelsen
anmält avvikande mening samt anfört.

Revisionens förslag innebär, att det ganska omständliga indragningsförfarandet
i vissa fall skulle utmynna i ett beslut om villkorlig indragning
under viss tid i stället för om definitiv indragning. Det förefaller
pensionsstyrelsen som om det ändamål revisionen vill vinna genom sitt
förslag tillgodoses på ett vida enklare sätt genom att styrelsen — såsom

121

Kungl. Mctj.ts proposition nr 215.

redan i stor omfattning tillämpas — låter ärendet vila redan på ett förberedande
stadium. Pensionsstyrelsen, som sålunda finner det föreslagna
institutet vilande pensionsrätt obehövligt och mera tillkrånglat än den metod
som för närvarande användes för att förhindra förhastade beslut om invalidpensions
indragning, avstyrker förslaget i första hand av dessa anledningar.

Rörande det nuvarande förfarandet meddelar pensionsstyrelsen.

När en person som åtnjuter invalidpension (eller sjukbidrag) återvinner
arbetsförmågan, tillgår pensionens indragning regelmässigt på följande
sätt. Förhållandet anmäles till pensionsstyrelsen — ofta sedan styrelsen
rutinmässigt begärt uppgift om hälsotillstånd in. in. — antingen av pensionstagaren
själv eller av pensionsnämndens ordförande eller en socialvår
dst jänsteman, vanligen sedan denne under någon tid övertygat sig om
att förbättringen ej endast är av tillfällig natur. Om anmälningen ej till
annat föranleder, spärrar pensionsstyrelsen pensionens utbetalning och anmodar
därefter vederbörande pensionsnämnd att pröva indragningsfrågan
på vederbörligen utlyst sammanträde. Enligt 30 § folkpensioneringslagen
åligger det nämnden att slutligt avgöra sådant ärende inom tre månader
från det pensionsstyrelsens anmodan kom ordföranden tillhanda. Sedan
beslut fattats och besvärstiden, 14 dagar, gått till ända, skall ärendet insändas
till pensionsstyrelsen, som har att självständigt pröva huruvida
beslutet bör fastställas eller ändras. Om styrelsens prövning utmynnar i
fastställelse av ett indragningsbeslut, meddelar styrelsen detta genom skrivelser
till ordföranden och pensionstagaren. över sadant styrelsens beslut
kan pensionstagaren under vissa i 37 § folkpensioneringslagen angivna
förutsättningar föra klagan genom besvär hos Kungl. Maj :t inom 30 dagai
efter den dag styrelsens beslut är dagtecknat.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att ett indragningsärendes
slutliga prövning ofta drager avsevärd tid. Under hela denna tid har
pensionsstyrelsen möjlighet att, närhelst så befinnes skäligt, upphäva sitt
interimistiska beslut om spärr, vilket medför att pensionen genast åter
utbetalas antingen från det den blev spärrad eller från en senare tidpunkt
och antingen med det gamla beloppet eller med ett provisoriskt bestämt
lägre belopp. När meddelande om pensionstagares förbättring inkommer,
har styrelsen dessutom möjlighet att, för den händelse styrelsen ej är övertygad
om att förbättringen blir stadigvarande, vänta någon tid med att
översända ärendet till pensionsnämnden för prövning och att sålunda tills
vidare endast spärra utbetalningen eller eventuellt tills vidare även underlåta
spärr. I allmänhet företager styrelsen ingen sådan åtgärd förrän ett
halvt år efter det pensionstagaren började arbeta.

Mot förslagets utformning i den del det avser förutsättningarna för att
pension åter skulle börja utgå efter en villkorlig indragning anför pensionsstyrelsen.

För återbeviljande av pension i dessa fall kräver revisionen — i motsats
till del omständliga förfarande som föreslås för beslut om villkorlig indragning
— ej alls något beslut av ansvarig myndighet. Pensionsstyrelsen
skall enligt förslaget i sin egenskap av utbetalningsmyndighet vara skyldig
att åter utbetala pensionen, om pensionsnämndens ordförande anmäler
att enligt lians uppfattning förbättringen icke blivit bestående. Även vem

122

Kungl. Maj :ts proposition nr 215.

som helst annan person skall kunna göra framställning om pensionens
utbetalning med den verkan, att pensionsstyrelsen blir skyldig att efter
»viss summarisk» prövning bifalla framställningen. I båda fallen blir
pensionsnämnden och i det förra även pensionsstyrelsen fråntagen all
befogenhet att. ingripa. Detta är så mycket egendomligare som revisionen
ansett den mindre viktiga frågan, från vilken tidpunkt pensionen åter
skall börja löpa, fordra tillgång till medicinsk expertis och av denna anledning
böra bedömas uteslutande av pensionsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Örebro län samt drätselkammaren i Örebro finna det
önskvärt, att formligt beslut om pensionsrättens indragning fattades, innan
pensionsrätten förlorades. Ur pensionstagarens synpunkt vore det alltför
vanskligt att stadga automatisk indragning av pensionen, så snart den
fastställda tiden gått till ända utan att pensionsnämnden eller pensionstagaren
avhörts.

De vanföras riksorganisation förorda en obegränsad vilandetid.

Beträffande ändringen i grunderna för hustru tillägg,
ha stadsfullmäktige i Västervik hemställt, att den får träda i kraft redan
den 1 juli 1952. Sveriges folk pensionär ers riksförbund, stadsfullmäktige i
Katrineholm och kommunalfullmäktige i Stora Malms kommun yrka, att
i samband med genomförandet av ifrågavarande reform åldersgränsen för
hustrutilläggen sänlces till 50 år.

Förslaget om utvidgad möjlighet till utbetalning av
folkpension till annan än den p e n s i o n s b e r ä 11 i g a d e
avstyrkes av pensionsnämnden i Söderhamn, som anför.

Skälet för utvidgningen skulle vara att förhindra en parasiterande att
på ett ellei annat sätt tillgodogöra sig folkpensionen. Då sådant förekommer
föreligger utan tvivel ett sådant förhållande mellan folkpensionären och
den parasiterande att någon effektivitet icke uppnås genom att pensionen
utbetalas till annan. Denne måste ju på något sätt till folkpensionären utbetala
beloppet, som kan utnyttjas av den parasiterande, och en följd
uppstår säkert, nämligen en ständig irritation mellan pensionsmottagaren
och pensionären. Andra utvägar borde finnas att förhindra parasiterande
än att sätta ett visst förmynderskap över en pensionär, som själv icke
missbrukar sin pension. Det uttalas i betänkandet att den utvidgade rätten
skulle användas mycket restriktivt, och då torde det bli fråga om sådana
fall, som går att få in under redan befintliga bestämmelser.

Det kan anmärkas, att Svenska socialvårdsförbundet, som i ett tidigare
sammanhang ställt sig avvisande mot en dylik reform, nu ej finner anledning
till erinran däremot med hänsyn till vad revisionen anfört om en
restriktiv tillämpning av den föreslagna lagbestämmelsen.

Revisionens inställning till fragan om en rörlig pensionsålder
samt dess förslag om viss utbyggnad av pensionsstyrelsens frivilliga försäkring
har väckt kritik i några yttranden.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att det skulle vara vida

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

enklare att fastställa viss procentuell förhöjning av den allmänna ålderspensionen
för varje år eller hellre för varje månad som den pensionsberättigade
dröjde med att göra sin pensionsrätt gällande. Det måste understrykas,
att denne härigenom icke bereddes någon extra förmån i jämförelse
med andra ålderspensionstagare. De skäl revisionen anfört emot en
rörlig pensionsålder syntes icke tillämpliga, om ålderspensionen uppskötes
på nu föreslaget sätt. Härtill komme det enligt riksförbundets mening
upprörande förhållandet, att staten infört en preskriptionstid av endast
tre månader för den odiskutabla rättighet, som tillkomme den enskilde
medborgaren i form av ålderspension. Genom förbundets förslag skulle
denna preskriptionsbestämmelse försättas ur kraft i fråga om allmän ålderspension.

Länsstyrelsen i Uppsala län, Svenska personal-pensionskassan, Sveriges
kommunalanställdas pensionskassa, Livför säkring santalten Folket och
Kooperationens pensionsanstalter finna ett sådant system som det av riksförbundet
förordade innebära en mindre omgång än det föreslagna. Därvid
skulle folkpensionens värde direkt omräknas efter försäkringstekniska
grunder från dess värde vid 67 års ålder till det högre värde den kunde
ha vid utgången av varje kvartal därefter. Den berättigade skulle då endast
behöva göra en anmälan om vid vilket kvartals början mellan 67 och 72
års ålder han önskade börja uttaga sin folkpension.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner frågan om en rörlig pensionsålder
böra utredas ytterligare. Länsstyrelsen framhåller därvid särskilt intresset
av att möjligheter funnes till viss förtidspensionering av de i förtid mindre
arbetsdugliga.

Sveriges folkpensionärers riksorganisation är av samma mening samt
framhåller, att en sänkning av pensionsåldern till 65 år för män och 63
år för kvinnor vore påkallad.

Pensionsnämnden i Söderhamn ifrågasätter, om man icke kunde kombinera
en uppåt rörlig pensionsålder med en rätt för dödsboet att, om folkpensionären
avlider innan han kommit i åtnjutande av den uppskjutna
högre pensionen, erhålla restitution med visst belopp.

Dep ar tementschefen.

När arbetsförmågan hos den som jämlikt folkpensioneringslagen åtnjuter
invalidpension eller sjukbidrag ej längre är så nedsatt, som enligt lagen
förutsättes för att sådan förmån skall kunna utgå, skall förmånen indragas.
Emellertid kan det visa sig, att förbättringen ej blir bestående och att
vederbörandes krafter efter någon tid ej räcka till för fortsatt arbete.
Naturligen är det då av största vikt, att den sjuke snabbt kan bli insatt i
sina tidigare pensionsförmåner; eljest kan han lätt komma i en ekonomiskt
brydsam situation. Dröjsmål med återbehandlingen av pensionsfall

124 Kungl. Maj:is proposition nr 215.

av (lenna art är härjämte ägnat att hämma invalidernas återgående till
förvärvslivet.

Enligt vad folkpensionsrevisionen framhåller, skulle det f. n. kunna
dröja ganska lång tid innan ärenden av detta slag bleve avgjorda. I syfte
att förkorta denna tid har revisionen förordat ett system innebärande
möjlighet att förklara pensionsrätten vilande. Sedan en sådan
vilandeförklaring skett, skulle enligt förslaget pensionsförmånen ånyo utan
tidsutdräkt kunna utbetalas med sitt tidigare belopp, så snart vederbörlig
anmälan gjorts om att arbetsförmågan åter avtagit eller framställning
inkommit om vilandeförklaringens hävande.

Av vad jag redan anfört framgår att jag helt ansluter mig till den tanke,
som uppbär detta förslag. Jag är emellertid likväl tveksam om förslaget
bör genomföras. Skälen härför framgå av vad pensionsstyrelsen anfört i sitt
remissyttrande. Genom att pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen i tveksamma
fall se tiden an och icke företaga någon åtgärd, förrän en ej alltför
kort tid förflutit från det vederbörande återgått i arbete, bli förutsättningarna
att avgöra om hans arbetsförmåga varaktigt förbättrats större
än eljest. Pensionsstyrelsen har dessutom möjlighet att låta ett ärende vila
på det förberedande stadiet samt att under ärendets gång, närhelst så befinnes
skäligt, tillse att en eventuellt spärrad invalidpension ånyo utbetalas.

Det vill sålunda synas som om syftet med folkpensionsrevisionens ifrågavarande
förslag •—- att uppnå större snabbhet vid återbehandlingen av pensionsfall
av detta slag — kan utan lagändring vinnas genom en tillämpning
av den nuvarande lagen i överensstämmelse med vad pensionsstyrelsen
anfört. På grund härav ställer jag mig i detta hänseende tills vidare avvaktande
och finner alltså att ifrågavarande lagbestämmelser nu böra
lämnas orubbade.

Folkpensionsrevisionens förslag om utvidgad rätt till hustrutillägg
-— d. v. s. att denna förmån, om särskilda skäl därtill föreligga,
må tillkomma hustru under 60 år även till annan folkpensionär än ålderspensionär
— har icke mött gensaga och föranleder ej heller erinran från
min sida. Beträffande den ifrågavarande undantagsbestämmelsens tillämpning
synes vad revisionen därom anfört böra iakttagas. Någon anledning
att i detta sammanhang sänka åldersgränsen från 60 till 50 år torde ej
föreligga.

Jag tillstyrker förslaget att, när fråga är om ansökan om folkpension
till gift person, makes underskrift å pensionsansökningen
ej skall erfordras, när ansökningen blott avser allmän ålderspension
eller grundpension.

Däremot ställer jag mig avvisande till förslaget om en sådan uppmjukning
av bestämmelserna rörande utbetalning av folkpension
till annan än den pensionsberättigade att pensionsstyrelsen,
om anledning funnes till antagande att folkpension ej komme till

125

Kungl. Maj.ts proposition nr !215.

behörig användning, skulle äga förordna, att pensionen utbetalades till
annan än den pensionsberättigade för att användas till dennes eller hans
familjs uppehälle.

Folkpensionärerna böra självklart ha största möjliga frihet att själva
bestämma, hur de helst vilja utnyttja sin pension. Och jag anser det vara
av synnerlig vikt, att lagens innehåll på denna punkt icke blir så obestämt
att det kan giva anledning till onödig irritation. Redan enligt gällande
lag (38 § 2 mom. folkpensioneringslagen) har pensionsstyrelsen befogenhet
att förordna om utbetalning till annan än pensionären, nämligen i
sådana fall då denne är hemfallen åt alkoholmissbruk eller till följd av
ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak är ur
stånd att själv omhänderha folkpensionen. Genom detta stadgande böra
möjligheter finnas att komma till rätta med fall, där ett ingripande i förevarande
hänseende framstår såsom befogat och alltså även i fall sådana
som de av revisionen åsyftade, d. v. s. då pensionärens viljesvaghet eller
godtrogenhet grovt utnyttjas av anhörig eller annan.

Jag kan alltså ej anse det behövligt att vidtaga en lagändring i denna del.

Till frågan om en rörlig pensionsålder, närmast då möjligheten
för den enskilde att frivilligt uppskjuta tidpunkten för uttagande
av ålderspension enligt folkpensioneringslagen, har revisionen intagit en
negativ ståndpunkt. Revisionen har i stället föreslagit, att pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring utbygges så, att det blir möjligt för den, som vill
uppskjuta sin pensionering, att få pensionen överförd till denna försäkring.
Detta ståndpunktstagande har främst dikterats av att möjligheten
att uppskjuta ålderspensioneringen skulle bli av synnerligen ringa betydelse
med hänsyn till lagens höga pensionsålder och ålderspensionens
storlek.

I några remissyttranden har man emellertid intagit en motsatt ståndpunkt
och ansett det vara ett enklare system att för den som ville uppskjuta
sin pensionering fastställa en viss procentuell förhöjning av ålderspensionen
eller ett efter försäkringstekniska grunder beräknat belopp, som
den pensionsberättigade skulle äga utfå när han sedermera begärde pension.

Den fråga det nu gäller har vid flera tidigare tillfällen varit föremål för
uppmärksamhet. I detta hänseende tillåter jag mig hänvisa till den sammanfattade
redogörelse för vad i saken förekommit som återfinnes i andra
lagutskottets vid årets riksdag avgivna utlåtande nr 22. Jag vill här endast
nämna att tanken på en anordning av ifrågavarande slag avvisades redan
av socialvårdskommittén i dess betänkande (SOU 1945: 46) med förslag
till lag om folkpensionering. Även pensionsulredningen har i sitt principbetänkande
(SOU 1950:33) med förslag till allmän pensionsförsäkring
uttalat sig mot en valfri pensionsålder.

Härtill kommer att frågan om hur eu obligatorisk allmän pensionsförsäkring
och folkpensioneringen lämpligen kunna organisatoriskt och sak -

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

ligt sammanföras till ett enhetligt system nu prövas av sakkunniga, som
tillkallats för att utarbeta slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring.
Därvid kommer alltså frågan om en rörlig pensionsålder upp i sitt vidare
sammanhang.

Skäl att nu vidtaga ändring i folkpensioneringslagen såvitt angår tidpunkten
då rätt till ålderspension inträder torde därför icke föreligga.

Slutligen har revisionen i sitt betänkande behandlat frågan om rätt för
annan än enskild sakägare att besvära sig över pensionsstyrelsens
beslut i pensionsfrågor. Enligt gällande ordning har enskild
sakägare att, om han vill fullfölja talan över pensionsstyrelsens
beslut, inhämta tillstånd därtill från pensionsstyrelsen, under det att
annan sakägare har att söka justitiekanslerns medgivande därtill. Revisionen
har ansett sig icke böra förorda någon ändring i den ordning som
nu gäller.

Det synes mig visserligen kunna ifrågasättas om den nuvarande dualismen
på detta område alltjämt bör bestå. Spörsmålet härom är emellertid nära
förbundet med den större, sedan flera år tillbaka aktuella frågan om ordningen
för socialförsäkringsärendenas prövning i högsta instans. Under
sådana förhållanden anser jag mig kunna biträda revisionens mening att
det icke i detta sammanhang bör företagas någon ändring härvidlag.

Pensionsstyrelsens förslag angående karenstiden för rätt till

sjukbidrag.

Inledning.

Sedan riksdagen i skrivelse den 12 maj 1951 (nr 229) anhållit, att Kungl.
Maj :t ville till omprövning upptaga spörsmålet om en minskning av karenstiden
för rätt till sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering, har Kungl.
Maj:t den 6 juli 1951 uppdragit åt pensionsstyrelsen att utreda denna fråga.

Pensionsstyrelsen har den 20 augusti 1951 fullgjort uppdraget och inkommit
med ett förslag i ämnet, över pensionsstyrelsens förslag ha efter
remiss yttranden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
försäkringsrådet, Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund.

Såsom inledningsvis berörts torde ifrågavarande spörsmål få prövas i
detta sammanhang.

Gällande bestämmelser.

Av den redogörelse, som tidigare lämnats, framgår att jämlikt 3 § 2 mom.
folkpensioneringslagen invalidpension utgår för tid före fyllda 67 år till
den som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet
eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som
motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

127

ningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Har sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som nyss sagts varit oavbrutet bestående minst
ett år och kan den, utan att anses varaktig, antagas bli bestående ytterligare
avsevärd tid, skall enligt 3 § 3 mom. därunder utgå folkpension i
form av sjukbidrag.

Rörande villkoren för erhållande av sjukbidrag må hänvisas till vad
socialvårdskommittén anförde därom i sitt betänkande om folkpensioneringen
(SOU 1945:46), vilket betänkande ligger till grund för den nuvarande
folkpensioneringslagen. Kommittén fann, att det ibland uppenbarligen
kunde förhålla sig så att, därest en person sökte folkpension i
början av ett sjukdomstillstånd, nedsättningen av hans arbetsförmåga kunde
bedömas bli så långvarig, att han borde äga rätt till invalidpension, under det
att bedömandet skulle bli ett annat, därest han väntade två år med att söka
pension, d. v. s. till dess sjukhjälpstiden från sjukkassan gått till ända. I sistnämnda
fall kanske den återstående tiden av arbetsoförmåga eller nedsatt
arbetsförmåga bedömdes till allenast ett år eller ännu kortare tid. Den
omständigheten, att vederbörande väntade med att söka folkpension till
dess sjukhjälpstiden gått till ända, borde dock icke försätta honom i ett
sämre läge, än han skulle ha varit, därest han tidigare sökt folkpension.
Kommittén föreslog, att i dylika fall en tidsbegränsad pension, benämnd
sjukbidrag, skulle kunna utgå. Sådant bidrag borde även kunna utgå i
andra fall, där nedsättningen av arbetsförmågan visserligen kunde antagas
bli relativt långvarig men där den ej kunde anses såsom varaktig eller det
vore ovisst huruvida den vore sådan. Emellertid borde enligt kommitténs
mening tämligen stränga fordringar uppställas i fråga om varaktigheten
av arbetsförmågans nedsättning även för utgivande av sjukbidrag.

Kommittén anförde härom vidare.

Det kan nämligen icke vara lämpligt att för utgivande av hjälp under
allenast en eller annan månad verkställa den ingående prövning, som bör
erfordras för beviljande av folkpension. Om sjukbidrag beviljades vid
kortare tids nedsättning av arbetsförmågan än ett par år, skulle folkpensioneringen
vidare komma att i viss mån tjänstgöra såsom en sjukförsäkring
vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Särskild risk härför
skulle föreligga, om folkpension kunde utgå redan från början av tillstånd
av nedsatt arbetsförmåga, vilka icke kunna anses såsom varaktiga.
I dylika fall bereder det ofta avsevärd svårighet att bedöma huru länge
arbetsförmågans nedsättning kan antagas komma att bestå, förrän densamma
varit beståndande viss tid. Kommittén har därför såsom villkor
för rätt till sjukbidrag uppställt dels att nedsättningen av arbetsförmågan
vid ansökningstillfället varit oavbrutet bestående minst ett år samt dels
att nedsättningen utan att kunna anses varaktig dock kan antagas komma
att bestå ytterligare avsevärd tid. Rörande tolkningen av uttrycket »avsevärd
tid» må nämnas att kommittén förutsatt att rätt till sjukbidrag allenast
skall föreligga, där nedsättningen av arbetsförmågan kan antagas
bestå minst två år, av vilken lid ett år eller möjligen något mera får avse
tid före ansökningstillfället.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

1 proposition nr 220 till 1946 års riksdag, varigenom förslaget till lagen
om folkpensionering förelädes riksdagen, uttalade föredragande departementschefen
i fråga om villkoren för erhållande av sjukbidrag, att man
möjligen kunde hysa någon tvekan om det berättigade i kommittéförslagets
fordran på att nedsättningen i arbetsförmågan skulle ha varit bestående
ett helt år innan rätt till sjukbidrag inträdde. I avbidan å verkningarna
av de ifrågavarande bestämmelserna ansåg departementschefen sig dock
böra följa kommittéförslaget i denna del.

Frågans behandling vid 1951 års riksdag.

I en vid 1951 års riksdag väckt motion (11:18) yrkades i första hand
sådan ändring av 3 § 3 mom. i folkpensioneringslagen, att sjukbidrag
skulle kunna utgå redan från början av tillstånd av nedsatt arbetsföxmåga,
vilka utan att kunna anses varaktiga dock kunde antagas bestå minst ett år.

I yttrande över motionen förordade pensionsstyrelsen en sänkning av
karenstiden från ett år till sex månader och anförde därvid bl. a.

En mycket stor del av dem som söka sjukbidrag torde vara personer
lidande av olika slag av tuberkulos, främst då lungtuberkulos. Med de nya
behandlingsmetoderna på detta område torde det vara synnerligen svårt,
i många fall till och med ogörligt, att redan i början av sjukdomsförloppet,
innan vård och behandling påbörjats eller resultaten därav hunnit visa sig,
uttala sig om huru länge den höggradiga nedsättningen av arbetsförmågan
kommer att bestå. Sedan ansökningen bifallits och sjukbidraget börjat utbetalas,
tillfrisknar måhända pensionstagaren rätt snart och börjar arbeta
— vården och behandlingen, som kanske påbörjats först efter det att läkarutlåtandet
utfärdades, visa sig måhända ha haft ett gynnsammare resultat
än vad man vid insjuknandet beräknade. Arbetsförmågan visar sig då
efteråt ha varit höggradigt nedsatt under måhända blott 5—6 månader
eller ännu kortare tid, vadan sjukbidrag ej alls skulle ha utgått. Vad nu
anförts angående tuberkulosfallen, torde i ej ringa utsträckning vara tilllämpligt
även på andra sjukdomstyper, som föranleda sjukbidragsansökningar.
Fall av ovan beskriven art kunna givetvis inträffa någon gång även
med nuvarande utformning av sjukbidragsbestämmelserna, men det är
sannolikt, att antalet sådana fall kommer att högst avsevärt öka, om motionärernas
förslag om att slopa hela karenstiden genomföres. Likaledes
torde man då kunna vänta sig en ej oväsentlig ökning av antalet avslagna
sjukbidragsansökningar. Sjukbidrag torde nämligen ofta komma att sökas
på tämligen lösa grunder för varjehanda rätt snart övergående sjukdomar.
Antingen sjukbidrag, på sätt nyss nämnts, felaktigt beviljas med ty åtföljande
förluster för stat och kommun eller sjukbidragsansökningar i vidgad
omfattning avslås, ökas för övrigt pensionsstyrelsens arbetsbörda utan att
någon motsvarande samhällsvinst göres.

Med hänsyn härtill anser sig pensionsstyrelsen ej kunna förorda det av
motionärerna föreslagna borttagandet av hela karenstiden. Däremot anser
styrelsen skäl föreligga för att minska densamma från nuvarande ett år till
sex månader. När sex månader med höggradig nedsättning av arbetsförmågan
förflutit, torde man vanligtvis med rätt stor säkerhet kunna förutsäga,
huru länge nedsättningen av arbetsförmågan kommer att vara; den

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

sjuke har då i regel erhållit vård och behandling under en ej alltför kort
tid, så att resultatet därav har hunnit visa sig. Rätt till sjukbidrag skulle
alltså föreligga, när en höggradig nedsättning av arbetsförmågan kunde
antagas bestå minst ett år och sex månader, av vilken tid sex månader eller
möjligen något mera finge avse tid före ansökningstillfället.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, fann i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 24, att bestämmelserna om rätt till sjukbidrag blivit
förenade med vissa icke helt tillfredsställande verkningar på grund av att
lagen om allmän sjukförsäkring icke — såsom ursprungligen avsågs —
trädde i kraft vid samma tidpunkt som lagen om folkpensionering. Starka
skäl talade enligt utskottets mening för en uppmjukning av de tämligen
stränga villkor, som uppställts i fråga om varaktigheten av arbetsförmågans
nedsättning. På de av pensionsstyrelsen angivna skälen avstyrkte
utskottet emellertid att karenstiden helt slopades men förordade en begränsning
av tiden till sex månader. Spörsmålet om en sådan begränsning
borde enligt utskottets mening upptagas till prövning av Kungl. Maj :t.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med vad utskottet förordat (skrivelsen
nr 229).

Pensionsstyrelsens förslag och yttrandena däröver.

I sitt nu i ärendet avgivna utlåtande har pensionsstyrelsen allenast hänvisat
till sitt tidigare yttrande i frågan och förklarat sig vidhålla sin där
uttalade mening att karenstiden borde minskas från ett år till sex månader.
Den därav föranledda årliga kostnadsökningen har styrelsen beräknat till
omkring 2,25 milj. kronor, varav kommunerna med gällande kommunbidragsregler
skulle få svara för omkring 0,7 milj. kronor.

I samtliga remissyttranden — avgivna av statskontoret, medicinalstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, Svenska stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund — har pensionsstyrelsens förslag tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Departementschefen.

Enligt 3 g 3 mom. folkpensioneringslagen gäller att den som lider avhöggradig
nedsättning av arbetsförmågan äger rätt till sjukbidrag, under
förutsättning att nedsättningen varit oavbrutet bestående minst ett år och
att den, utan att likväl anses varaktig, kan antagas bli bestående ytterligare
avsevärd tid.

Redan vid lagens tillkomst rådde viss tvekan om det berättigade i att
fordra eu så lång karenstid som ett helt år, innan rätt till sjukbidrag inträdde.
1 avbidan på erfarenhet hur lagen i detta hänseende skulle verka
ansåg man sig dock böra stanna vid en karenstid av denna längd.

Genom eu vid 1951 års riksdag väckt motion bär detta spörsmål ånyo
aktualiserats; och sedan vederbörande riksdagsutskott uttalat sig för eu
9 — Rihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 215.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

minskning av karenstiden från ett år till sex månader, har riksdagen begärt
en utredning av frågan. Pensionsstyrelsen, som numera verkställt
denna utredning, har anslutit sig till utskottets uppfattning i saken, och
denna mening delas av alla dem som hörts i ärendet.

På grund härav och då utredningen ger vid handen att man, när sex
månader med höggradig nedsättning av arbetsförmågan förflutit, vanligtvis
med rätt stor säkerhet kan avgöra huru länge nedsättningen kommer att
bestå samt skäl jämväl i övrigt tala för den ifrågasatta nedsättningen, tillstyrker
jag att denna genomföres.

Den förordade minskningen av karenstiden för sjukbidragen med sex
månader föranleder naturligen en ökning av kostnaderna för sjukbidragen.
Pensionsstyrelsen har beräknat den årliga kostnadsökningen till 2,25 milj.
kronor, därav för staten 1,55 milj. kronor och för kommunerna 0,7 milj.
kronor. Ett genomförande av förslaget om ändrade avdragsregler medför,
att dessa belopp torde få jämkas något uppåt.

Förslaget i denna del synes böra genomföras vid samma tidpunkt som
folkpensionsrevisionens huvudförslag eller den 1 januari 1954.

Speciell motivering.

De författningsändringar, som föranledas av vad i det föregående anförts,
ha sammanfattats i fyra inom socialdepartementet upprättade förslag
till lagar angående ändring i dels lagen om folkpensionering, dels
lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen,
dels lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn dels ock lagen
om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn. Innebörden
av dessa lagförslag torde i stort sett ha erhållit sin belysning av det redan
anförda. Beträffande förslagens enskildheter må tilläggas följande.

Förslaget till lag

angående ändring i folkpensioneringslagen.

3 §.

I denna paragraf har allenast vidtagits den ändringen att — i enlighet
med vad som föreslagits i fråga om minskning av karenstiden för rätt till
sjukbidrag — de i 3 mom. förekommande orden »ett år» ersatts av orden
»sex månader».

4 §.

Eftersom bestämmelserna om hustrutillägg, vilka i nuvarande lag återfinnas
i 8 §, i förslaget av systematiska skäl ansetts böra framflyttas till
5 §, har i 1 mom. vidtagits härav betingad ändring i fråga om paragrafhänvisningen.

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 215.

Den föreslagna omformuleringen av andra stycket i 2 in o in. sammanhänger
med att bestämmelserna under 9 § i gällande lag föreslås upphävda.
I denna del bygger departementsförslaget på ett motsvarande av
folkpensionsrevisionen framlagt förslag, varom revisionen anför.

I 1 mom. stadgas att den allmänna ålderspensionen utgör 800 kronor om
året för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpension eller uppbär
hustrutillägg, och 1 000 kronor om året för annan pensionsberättigad.
Enligt 2 mom. i dess nuvarande lydelse utgår invalidpensionens och sjukbidragets
tilläggspension med 600 kronor om året till gift pensionsberättigad
och 800 kronor om året till ogift pensionsberättigad. Ingen skillnad göres
sålunda här mellan gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpension
eller uppbär hustrutillägg, oeh annan gift pensionsberättigad.

Denna motsättning i indelningen av de pensionsberättigade bottnar i de
svårigheter som föreligger vid bestämmandet av förmånernas storlek för gift
pensionsberättigad, för vars make inte utgår någon folkpensionsförmån. I
visst avseende bör nämligen denne jämställas med den ogifte folkpensionären
och i annat hänseende med en gift pensionsberättigad, vars make
åtnjuter folkpension eller uppbär hustrutillägg. I förstnämnda avseendet
gäller att man rimligtvis måste tillse att maximibeloppet för tilläggspensionen
är detsamma som för den ogifte. Om maximibeloppet för dessa båda
kategorier på grund därav sättes lika, blir emellertid följden att inkomstgränserna
för rätt till inkomstprövade förmåner blir högre för den gifte
folkpensionären, då det inte utgår någon folkpensionsförmån för hans
make, än om så är fallet. I detta hänseende eftersträvar man emellertid en
jämställdhet mellan alla gifta folkpensionärer, emedan eljest i vissa fall
inträffar, att när en folkpensionsförmån sökes för pensionärens make de
sammanlagda förmånerna för makarna blir mindre än vad pensionären tidigare
uppbar ensam. Den förmån, som maken erhåller, blir nämligen på
grund av inkomstprövningen stundom så liten att den inte uppväger minskningen
av den gifte folkpensionärens förmåner.

Man bör alltså tillse, att förmånerna för den gifte folkpensionären utan
makeförmåner är maximalt lika stora som den ogiftes, men att de minskas
hastigare så att de är helt reducerade redan vid den lägre inkomstgräns, som
gäller för den gifte pensionär för vars make utgår folkpensionsförmån. Av
denna anledning stadgades i nuvarande 9 § i dess ursprungliga lydelse, att
tilläggspensionens belopp för gift folkpensionär utan makeförmåner skulle
höjas med ‘/3. Genom denna regel tillgodosågs båda de nyssnämnda önskemålen.

I samband med att inkomstprövade indextillägg infördes år 1951 har
regeln i 9 § ändrats bl. a. så att vid förhöjningen av tilläggspensionens belopp
helt skall bortses från indextillägget. Detta tillägg skall enligt 7 §
reduceras först sedan tilläggspensionen helt bortfallit. Efter denna ändring
erhålles emellertid inte längre samma inkomstgränser för alla gifta folkpensionärer.
Indextillägget medför nämligen att inkomstgränserna för de
gifta pensionärer, vars make åtnjuter folkpension eller uppbär hustrutillägg
— i sådant fall är indextillägget 40 kronor för varje indexsteg — blir
lägre än för andra gifta folkpensionärer. De senares indextillägg är nämligen
50 kronor. Skillnaden i inkomstgränserna ökas för varje indexhöjning.

För övrigt har syftet med regeln i 9 § redan dessförinnan blivit i viss män
förfelat genom att de särskilda bostadstilläggen utgår efter regler, där hänsyn
till nämnda syfte genomgående inte tagits.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Vad ovan sagts rörande tilläggspension gäller även de statliga bostadstilläggen
och regeln i nuvarande 9 § avser även dessa bostadstillägg, dock
att förhöjningen av dem sker med hälften i stället för med en tredjedel.

Genom att de statliga bostadstilläggen enligt kommitténs förslag skall
ersättas med kommunala bostadstillägg, vilkas storlek helt skall bestämmas
av vederbörande kommun, måste regeln i 9 § utgå för de statliga bostadstilläggens
del. Eftersom regeln är besvärlig att tillämpa vid uträkningen av
pensionernas storlek i de enskilda fallen samt den inte längre fullföljer sitt
syfte, bör den uppenbarligen utgå helt och hållet. Dess funktion att tillförsäkra
samma maximala tilläggspension åt gift folkpensionär, för vars make
inte utgår någon folkpensionsförmån, som åt ogift nås då i stället genom
att i 4 § 2 mom. stadgas att det högre tilläggspensionsbeloppet skall utgå
till båda dessa kategorier. Syftet att förhindra att en gift pensionär får
mindre förmåner om hans make erhåller folkpension eller hustrutillägg,
kan vinnas genom att de pensionsbeviljande myndigheterna i de relativt
fåtaliga fall, då risk härför föreligger, bereder vederbörande möjlighet att
återtaga ansökningen.

Med hänsyn härtill föreslår revisionen, att regeln i nuvarande 9 § utgår
samt att tilläggspensionens maximibelopp 800 kronor utsträckes att gälla
jämväl för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpension eller
uppbär hustrutillägg.

Ifrågavarande spörsmål har berörts endast i ett par av remissyttrandena.

Riksförsäkringsanstalten påpekar, att de föreslagna ändringarna kunde
medföra ej blott att beviljandet av folkpensionsförmån för en pensionärs
make ledde till mindre sammanlagda förmåner för makarna utan även att
ett redan utgående, för familjen hittills fördelaktigt hustrutillägg lämpligen
borde indragas, exempelvis vid ändringar i pensionspristalet eller i egen
inkomst. Avisering från myndigheternas sida i detta fall torde kräva uppläggande
av ett särskilt register. I fråga om hustrutillägg gällde enligt
nuvarande 8 §, att detta endast utginge, därest det överstege belopp, varmed
mannens folkpension minskades om hustrutillägg beviljades. Här förelåge
alltså ej någon anledning att, såsom revisionen ifrågasatt, bereda
vederbörande möjlighet att återtaga en ansökan.

Pensionsstyrelsen framhåller, att den nu i relativt höga inkomstlägen
och i små inkomstområden uppkommande effekten i fråga om makars
sammanlagda inkomster kunde komma alt bli anmärkningsvärt stor, när
kommunerna finge rätt att i avsevärd män fritt bestämma pensionsbeloppen
för olika civilståndskategorier. Därmed kunde förfarandet att bereda
vederbörande möjlighet att återkalla ansökningen bli av större omfattning
än man förutsett. Pensionsstyrelsen hade i allmänhet ej möjlighet att ägna
tillräcklig uppmärksamhet åt att förebygga en sådan utveckling vid de
kommunala grundernas uppgörande, enär detta skulle förutsätta alltför
tidskrävande överväganden i varje särskilt fall.

Departementschefen. Eftersom det ursprungliga syftet med bestämmelsen
i nuvarande 9 § folkpensioneringslagen ej längre tillgodoses och be -

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

stämmelsen tillika medför stora administrativa lillämpningssvårigheter, anser
jag i likhet med revisionen att bestämmelsen bör utgå ur lagen. Det
kan visserligen ej förnekas, att detta i särskilda fall leder till att det skulle
kunna ställa sig något förmånligare för två gifta folkpensionärer, om
endast en av dem uppbure folkpension. Dessa fall torde emellertid kunna
uppmärksammas, så att frågan löses på det för vederbörande gynnsammaste
sättet.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 8 § gällande lag.

Hustrutilläggets storlek är f. n. angivet som det belopp, hustrun skulle
erhållit i tilläggspension och statligt bostadstillägg, därest hon varit berättigad
till invalidpension. Eftersom förslaget icke innehåller några regler
om statliga bostadstillägg, och hustrutillägget icke torde kunna anknyta
till det kommunala bostadstillägget synes det vara mest rationellt att
direkt angiva hustrutilläggets grundbelopp till 600 kronor om året. Vad
nu sagts medför att termen tilläggspension icke längre kommer att omfatta
även hustrutillägg, varför i sådana fall, där förmånen tilläggspension finnes
angiven i lagen, hustrutillägg måste upptagas vid sidan därav.

I paragrafen har vidare vidtagits den jämkning, som påkallas av att
rätten till hustrutillägg, oaktat hustrun ej fyllt sextio år, föreslås utsträckt
att avse även invalidpensionärs hustru.

6 §•

Under denna paragraf ha i tre moment sammanförts bestämmelserna
rörande indextillägg, därvid 1 mom. motsvarar nuvarande 4 § 4 mom. —
vilket sistnämnda moment lagtekniskt sett upphör att gälla — samt 2 och
3 mom. ha sin motsvarighet i nuvarande 11 a §, som alltså även upphäves.

7 §•

På sätt närmare framgår av den allmänna motiveringen skola enligt
förslaget under 5 och 6 §§ av gällande lag upptagna bostadstillägg och särskilda
bostadstillägg ersättas med kommunala bostadstillägg. Bestämmelserna
härom återfinnas under denna paragraf.

Beträffande paragrafens innehåll hänvisas till den allmänna motiveringen.
Utöver vad som där angivits må här endast framhållas, att kommuns
skyldighet att hålla pensionsstyrelsen underrättad om beslut rörande
bostadstillägg avser varje beslut, som rör grunderna för bostadstilläggen,
alltså ej blott beslut om införandet av dylika tillägg utan även beslut om
ändring i grunderna.

8 §•

I fråga om denna paragraf — som motsvarar 7 § i gällande lag — hänvisas
till den i den allmänna motiveringen lämnade redogörelsen för de
föreslagna nya avdragsreglerna.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Anmärkas må att den proportionella fördelningen av minskningen av,
å ena sidan, tilläggs- eller änkepension och hustrutillägg samt, å andra
sidan, kommunalt bostadstillägg sammanhänger med att kostnaderna fördelas
efter olika grunder för de båda kategorierna.

I detta sammanhang må beröras en av revisionen väckt fråga om samordningen
mellan folkpensioneringen och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
Revisionen framhåller härvidlag, att den nuvarande avdragsfria
inkomsten förhindrade att en mera betydande livränta utginge samtidigt
med oreducerad folkpension, bortsett från enbart utgående allmän
ålderspension. Den nu föreslagna höjda avdragsfria inkomsten komme
uppenbarligen att i betydande mån rubba den garanti mot överförsäkring
som nu funnes. Revisionen har emellertid icke gått närmare in på denna
fråga, med hänsyn till att densamma enligt revisionens mening syntes böra
lösas i samband med den aktuella reformen av olycksfallsförsäkringen.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt remissyttrande understrukit risken
för överkompensation åt olycksfallsförsäkrade personer samt framhållit
bl. a.

Revisionen har i sitt betänkande ej framlagt något förslag till samordning
utan har tänkt sig, att frågan skulle lösas i samband med översynen
av gällande olycksfallsförsäkringslagstiftning. I anledning härav vill riksförsäkringsanstalten
erinra om att yrkesskadelivräntorna ha en i viss mån
skadeståndsliknande karaktär och därför i likhet med övriga ersättningar
vid yrkesskada av gammalt betraktas såsom kostnader, som böra falla på
produktionen. I överensstämmelse med detta betraktelsesätt bestridas dessa
kostnader väsentligen av arbetsgivarna, varvid de fördelas enligt försäkringstekniska
grunder. På grund av vad nu anförts kan riksförsäkringsanstalten
icke finna annat, än att erforderlig jämkning för förebyggande
av överkompensation bör ske i invalidpensionen och icke i yrkesskadelivräntan.
Spörsmålet om vilka åtgärder, som härvid kunna ifrågakomma,
bör enligt anstaltens mening lösas i omedelbart sammanhang med frågan
om den föreslagna uppmjukningen av avdragsreglerna. Vad här ovan sagts
om fall, där yrkesskadelivränta utgår, gäller i stort sett även fall av livränta
jämlikt militärersättningsförordningen.

Departementschefen. Sedan avdragsreglerna inom folkpensioneringen
uppmjukats på sätt föreslagits, uppstår risk för att i vissa lägen en olycksfallsskadad
kan bli överkompenserad. Jag är likväl ej beredd att nu förorda
införandet i folkpensioneringslagen av någon bestämmelse om reduktion
av folkpensionen för dylika fall. Dessa fall synas företrädesvis vara
sådana, där den skadade före olycksfallet haft tämligen låga inkomster.
Det torde sålunda vanligen röra sig om personer som — om de under nuvarande
förhållanden återgå i förvärvsarbete — säkerligen kunde påräkna
större inkomster än de uppburna förmånerna. I praktiken torde förevarande
problem därför vara av underordnad betydelse. Därtill kommer
att olycksfallsförsäkringens framtida gestaltning för närvarande är föremål
för utredning av särskilt tillkallade sakkunniga. Vidare har uppdragits

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

åt riksförsäkringsanstalten att utreda frågan om en av stegrade levnadskostnader
betingad förhöjning av de ersättningar, som nu utgå åt olika
kategorier i anledning av yrkesskada. Innan resultatet av dessa utredningar
föreligger, torde någon åtgärd i förevarande avseende ej böra vidtagas inom
folkpensioneringen.

9 §■

Denna paragraf motsvarar 10 § i nuvarande lagen och reglerar det s. k.
hjälplöshetstillägget till arbetsoförmögen pensionsberättigad under 60 år,
vars make ej åtnjuter folkpension. Bestämmelsen innebär i sin föreslagna
lydelse, att man skall kunna dispensera från inkomstprövningen så att
vederbörande må, bortsett från indextillägg, tillerkännas upp till 400 kronor
om året i tilläggspension. Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse
kan beloppet 400 kronor jämväl innefatta statligt bostadstillägg. Att låta
hjälplöshetstillägget omfatta kommunalt bostadstillägg synes ej erforderligt.
Det viktigaste är att hjälplöshetstilläggets belopp förblir detsamma.
En viss förenkling vid uträkningen av kommunbidraget till hjälplöshetstillägget
vinnes för övrigt, om detta avser blott tilläggspension.

10—13 §§.

Dessa paragrafer överensstämma helt med 11—14 §§ i gällande lag.

14 §.

I denna paragraf är 1 m o m. lika lydande med nuvarande 15 § 1 mom.

Under 2 in o m. första och andra styckena ha upptagits regler motsvarande
dem, som nu återfinnas i 15 § 2 mom. första stycket, därvid reglerna
jämkats något med hänsyn till de föreslagna ändringarna i fråga om
hustrutillägg och bostadstillägg.

Lagen innehåller nu i 15 § 2 mom. andra stycket vissa regler rörande
verkningarna av ändrad mantalsskrivning vid flyttning till ort i annan
bostadskostnadsgrupp. Dessa regler böra utgå med anledning av bostadskostnadsgrupperingens
slopande. Ett av revisionen i stället föreslaget stadgande,
att ändrad mantalsskrivning medför att kommunalt bostadstillägg
bortfaller å den tidigare mantalsskrivningsorten, samt att sådant tillägg å
den nya mantalsskrivningsorten först utgår efter ansökan, synes ej erforderligt
med hänsyn till stadgandena i 7 § och 33 § fjärde stycket.

I 2 mom. sista stycket regleras frågan om indragning av folkpension
då svenskt medborgarskap eller svensk mantalsskrivning förloras. Indragning
kan därvid underlåtas, om det skulle prövas oskäligt med hänsyn
till omständigheterna. I fråga om kommunalt bostadstillägg föreslås att
dylikt tillägg alltid skall indragas för den, som ej längre är mantalsskriven
i riket. Bestämmelsen härom är motiverad av den nära anknytning till
mantalsskrivningen, som systemet med kommunala bostadstillägg erhållit.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § 3 mom. gällande lag. Sammanslagningen
av bostadstilläggen och avskaffandet av bostadskostnadsgrupperingen föranleda
vissa jämkningar i den nuvarande lydelsen.

Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida ej anmälningsskyldigheten
för pensionstagare, som uppbure kommunalt bostadstillägg, borde omfatta
även sådana särskilda förhållanden, som enligt de kommunala grunderna
påverkade pensionsbeloppet. Att sådan anmälningsskyldighet förelåge vore
även ett statligt intresse med hänsyn till statens andel i kostnaderna för
bostadstilläggen.

Departementschefen. I anledning av vad pensionsstyrelsen anmärkt må
framhållas, att i dessa fall som regel torde bli fråga om pensionärens
bostads- och bränslekostnader. Enligt min mening torde en sänkning av
dessa kostnader, om sänkningen är av någon betydenhet, vara att anse
såsom en sådan förbättring av vederbörandes ekonomiska förhållanden,
vilken denne redan enligt lagrummets nuvarande lydelse är pliktig att
meddela.

16 och 18 §§.

I 16 § ha företagits vissa jämkningar, som sammanhänga med förslagets
regler om hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. I 18 § har vidtagits
en redaktionell justering.

33 §.

Andra stycket av denna paragraf har ändrats så, att kravet på makes
underskrift å pensionsansökning föreslås slopat, när ansökningen endast
avser allmän ålderspension eller grundpension.

I fjärde stycket har tillagts, att i fråga om ansökning om kommunalt
bostadstillägg å ny mantalsskrivningsort skall gälla vad i lagen stadgas
om ansökning om pension.

34 §.

I denna paragraf ha företagits vissa av förslaget i övrigt betingade jämkningar.

Beträffande pensionsnämnds beslut om kommunalt bostadstillägg föreslås
att samma regler skola gälla som för övriga inkomstprövade förmåner.
I överensstämmelse med folkpensionsrevisionens förslag har dock tillagts
att pensionsnämnden, för underlättande av pensionsstyrelsens arbete, skall
angiva sättet för beräkningen av tilläggets storlek. Därmed avses närmast
angivande av det tilläggsbelopp, som skulle ha utgått om egna inkomster ej
funnits, samt, om nämnda belopp anknutits till viss omständighet, exempelvis
bostadskostnaden, en kortfattad uppgift om denna omständighet.

36, 38 och 39 §§.

Företagna ändringar äro betingade av det nya systemet med kommunala
bostadstillägg.

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Övergångsbestämmelserna.

Av skäl, som framgår av den allmänna motiveringen, föreslås lagändringarna
genomförda först från och med den 1 januari 1954. I fråga om
ändringen avseende makes underskrift å pensionsansökning synes det
opåkallat med något uppskov med ikraftträdandet.

I andra stycket regleras den i den allmänna motiveringen behandlade
privilegieringen av arbetarpension under övergångstiden den 1 juli 1952—
den 31 december 1953. Tredje stycket upptager den föreslagna garantibestämmelsen
för nuvarande folkpensionärer med statliga bostadstillägg.

Bestämmelserna i de två sista styckena hänföra sig till förfarandet under
övergångstiden. I de administrativt utfärdade övergångsföreskrifterna torde
få medgivas undantag från kravet på ansökning för erhållande av högre
pension, därest förfarandet under övergångstiden eljest skulle bli för betungande.
Vidare bör man kunna frångå den nuvarande ordningen för
införskaffande av erforderliga uppgifter från de pensionsberättigade rörande
omständigheter, som äro av betydelse för pensionens beräkning enligt
folkpensioneringslagen och enligt de kommunala grunderna. Möjligen kan
det för pensionsstyrelsens arbete visa sig erforderligt med visst tidsschema
för olika kommuner och pensionsnämnder i fråga om antagandet av grunder
för kommunalt bostadstillägg och uträknandet av pensionsbeloppen
samt insändandet av uppgifter härom till styrelsen. Härmed sammanhängande
spörsmål torde emellertid kunna lösas utan att författningsbestämmelser
därom utfärdas.

Revisionen hade i övergångsbestämmelserna jämväl föreslagit ett stadgande
om att bostadsgrupperingen fortfarande skulle äga tillämpning i
fråga om bestämmande av hyra i pensionärshem enligt kungörelsen den
22 juni 1939 om statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Vad sålunda
föreslagits torde emellertid gälla även utan direkt stadgande därom.

Förslaget till lag

angående ändring i lagen om kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen.

Beträffande detta lagförslag hänvisas till den allmänna motiveringen.

Eftersom kommunernas andel i kostnaderna inlevereras till statsverket
först året efter det, som förmånerna avse, har i övergångsbestämmelsen
tillagts, att äldre bestämmelser skola gälla i fråga om kostnader, som avse
förmåner före dagen för ikraftträdandet.

Förslaget till lag

angående ändring i lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn.

De bidrag, som utgå enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med
barn, motsvara till beloppet änkepension och bostadstillägg enligt folk -

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

pensioneringslagen. Bidragen förhöjas med indextillägg i samma mån som
änkepensionen förhöjes därmed. Kommun äger besluta att till bidragsberättigad,
som är mantalsskriven inom kommunen, skall utgå särskilt bostadstillägg
i enlighet med de grunder kommunen bestämmer. Beträffande
bidraget gäller i övrigt i tillämpliga delar vad i folkpensioneringslagen
stadgas om änkepension, bostadstillägg och särskilt bostadstillägg. Därvid
avses bl. a. inkomstprövningen.

De föreslagna ändringarna i fråga om folkpensioneringens avdragsregler
bli automatiskt tillämpliga även å änke- och änklingsbidragen. Den kostnadsökning,
som härav blir följden, kan beräknas till omkring 350 000
kronor om året, varav 210 000 kronor belöpa på staten och 140 000 kronor
på kommunerna.

Den ändrade utformningen av folkpensioneringens bostadstillägg föranleder
vissa jämkningar i tredje stycket av ifrågavarande lag. Härom
hänvisas till lagtexten. I lagen har i tydlighetens intresse direkt utsagts,
att kommunernas bidrag till änke- och änklingsbidragen skola utgå enligt
normerna i kommunbidragslagen.

Genom de föreslagna övergångsbestämmelserna blir den temporära privilegieringen
av pension från arbetsgivare gällande även för änke- och
änklingsbidragen liksom även den särskilda garantiregeln avseende utgående
statliga bostadstillägg.

Förslaget till lag

angående ändring i lagen om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn.

6 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

8, 10 och 16 §§.

De ändringar, som vidtagits i dessa paragrafer, äro föranledda av att
de bestämmelser i folkpensioneringslagen, till vilka hänvisning sker, erhållit
ändrad numrering.

övergångsbestämmelserna.

Folkpensionsrevisionen har föreslagit, att pensionsstyrelsen skulle åläggas
att, utan ansökan därom, omräkna de utgående särskilda barnbidragen
i enlighet med de nya bestämmelserna. Det syntes nämligen i detta
fall icke vara behövligt att fordra sedvanligt ansökningsförfarande, när
det gällde en av lagändringen föranledd ökning av barnbidragsbeloppen.

Pensionsstyrelsen har emellertid i sitt remissyttrande ifrågasatt, om icke
höjningen av bidragsbeloppen borde göras beroende av ansökan i vanlig
ordning. De redan enligt nu gällande bestämmelser relativt höga inkomster,
som inverkade reducerande på det särskilda barnbidragets storlek, torde

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

numera i allmänhet utgå med betydligt högre belopp än vad som räknats
med vid bidragets beviljande och som funnes registrerat hos pensionsstyrelsen.
En efter arkivhandlingarna utförd omräkning skulle därför säkerligen
i stor utsträckning resultera i alltför stora höjningar av bidragen.
Sannolikt torde antalet personer, som behövde göra ansökan, för övrigt bli
ganska ringa.

Departementschefen. Jag ansluter mig till revisionens förslag om en omräkning
av bidragsbeloppen utan sedvanligt ansökningsförfarande. Eftersom
det, enligt vad pensionsstyrelsen angiver, endast synes röra sig om
ett tämligen begränsat antal fall, där en höjning av bidragets belopp kan
ifrågakomma, torde en viss kontroll av inkomstens storlek i de fall, där
en inkomsthöjning särskilt kan väntas ha ägt rum, ej behöva medföra
någon större belastning i samband med ikraftträdandet.

Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga förenämnda inom socialdepartementet
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen;

3) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag
till änkor och änklingar med barn; samt

4) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
''till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Lemne.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

1950 års folkpensionsrevisions beräkningar rörande
Alternativen äro följande:

I. Enhetligt bidrag till inkomstprövade folkpensionsförmåner av 0,167 %
gånger antalet tiotal skatteören per invånare.

II. Enhetligt bidrag av 0,175 % gånger antalet tiotal skatteören per invånare.

III. Bidrag av 0,15 % för andra förmåner än kommunalt bostadstillägg och
0,19 % för sådant tillägg gånger antalet tiotal skatteören per invånare.

Kommun (+ utmärker att särsk. bostadstillägg införts)	Bostadskost-nadsgrupp och yrkes-karaktär	Invan. 1/1 1951	1951 års skatte-kronor per inv.	Hela kom-munala utdeb. en-ligt beslut 1949	Summa in-komstpröv. förmåner jan. 1951 kr.	Därav särsk. bost.-tiilägg * %
Stockholms st -f ....	V	745 936	45,7	7,78	32 917 000	16
Göteborgs st +......	IV	353 991	37,9	9,65	15 991 838	20
Malmö st + .......:	in	192 498	34,0	9,00	5 030 960	16
Norrköpings st + ....	IV	84 939	30,8	9,00	3 811 294	11
Djursholms st 4- ....	V	7 619	55,1	7,93	138 884	6
Gränna st...........	I	1 449	21,0	10,05	28 587	_
Oskarshamns st -f ....	II	10 707	28,9	12,40	279 379	18
Karlshamns st........	11	10 691	27,8	12,50	278 612
Hässleholms st + ....	III	10 725	26,1	11,80	231 797	5
Ystads st + ........	II	13 002	26,8	12,10	370 318	19
Kungsbacka st ......	in	2 983	33,4	9,36	53 460	_
Karlskoga st 4-......	in	31 303	29,4	11,90	733 883	13
Härnösands st 4- ____	IV	15 263	28,8	13,60	735 219	16
Kramfors st 4-........	in	13 865	27,6	14,25	929 915	27
Haparanda st........	v	2 973	23,2	15,40	128 067	—
Kiruna st............	in, v	19 023	76,1	13,94	689 317	—
Lovö, Sth............	in c	1 102	42,2	6,38	21 658	’ i '' -
Harg, Sth............	I B	1 544	15,1	11,40	45 958	—
Malmköp. kg, Söd 4-..	II D	1 583	25,4	11,00	42 583	17
Östra Ryd, Ög 4-____	I A	1 237	16,1	9,46	30 607	16
Hinneryd, Kron......	I A	1 541	11,5	7,60	58 871	—
Misterhult, Kim......	I B	3 410	14,8	13,00	75 050	_
Mönsterås kg, Kim 4-..	I D	1 683	22,5	10,70	45 261	15
Torhamn, Blek ......	I B	2 230	8,2	11,10	75175	—
Sturkö, Blek ........	II C	1 550	8,4	11,55	90 069	—
Asmundtorp, Malm 4-	I B	1 197	22,7	7,85	24 235	26
Morlanda, Göt........	II C	2 494	14,0	8,70	118 592	.. .
Munkfors kg, Vrm 4-..	II D	6110	23,4	12,77	189 900	14
Kumla lk, Ör........	II C	4 193	21,0	9,62	116 731	—
Idre, Kopp ..........	II A	1 718	21,6	10,42	45123	—
Alnö, Vnrl ..........	in d	5 266	14,9	15,00	410 849	''-
Sorsele, Vb ..........	in a	6 132	15,4	15,60	254 928	—

Kungl. Maj:ts proposition nr 215

141

olika alternativ till kommunbidragsfaktor.

IV. Bidrag med 0,15 % för andra förmåner än kommunalt bostadstillägg
och 0,20 % för sådant tillägg gånger antalet tiotal skatteören per invånare.

För samtliga alternativ gäller, att kommunens andel uppgår till högst
60 % samt -— ifråga om kostnaderna för kommunalt bostadstillägg — till
lägst 25 %.

Kommun (-{- utmärker att sbt införts)	Kommunbidragsprocent
januari 1951	alt I	alt. II	alt. III	alt. IV
Stockholms st +........	58, n	60,00	60,00	60,00	60,00
Göteborgs st + ........	59,82	60,00	60,00	58,98	58,98
Malmö st -f............	58,00	56,78	59,50	56,54	56,54
Norrköpings st -f ......	52,28	51,44	53,90	54,55	56,64
Djursholms st +........	53,04	60,00	60,00	60,00	60,00
Gränna st...............	31,50	35,07	36,75	31,50	31,50
Oskarshamns st -f ......	53,28	48,26	50,58	49,00	50,41
Karlshamns st ..........	41,70	46,43	48.65	45,61	46,59
Hässleholms st -f ......	42,44	43,59	45,68	45,22	46,74
Ystads st -f-............	51,36	44,76	46,90	45,15	46,39
Kungsbacka st..........	50,00	55,78	58,45	54,85	54,85
Karlskoga st -f ........	51,26	49,10	51,45	50,81	52,49
Härnösands st +........	52.18	48,10	50,40	50,48	52,29
Kramfors st +..........	57,39	46,09	48,30	48,17	49,87
Haparanda st ..........	34,80	38,74	40,60	40,68	42,15
Kiruna st ..............	50,00	60,00	60,00	60,00	60,00
Lovö, Sth ..............	50,00	60,00	60,00	60,00	60,00
Harg, Sth ..............	22,65	25,22	26,43	22,65	22,65
Malmköp. kg, Söd +____	48,87	42,42	44,45	43,19	44,46
östra Hyd, Ög + ......	35,96	26,89	28,18	25,15	25,40
Hinneryd, Kron ........	17,25	19,21	20,13	17,25	17,25
Misterhult, Kim ........	22,20	24,72	25,90	22,20	22,20
Mönsterås kg, Kim + ....	43,44	37,58	39,38	35,07	35,40
Torhamn, Blek..........	12,30	13,69	14,35	12,30	12,30
Sturkö, Blek............	12,00	17,55	18,01	16,58	16,58
Asmundtorp, Malm -f ....	51,11	37,91	39,73	36,40	36,99
Morlanda, Göt ..........	21,00	23,93	24,67	22,90	23,38
Munkfors kg, Vrm + ....	44,09	39,08	40,95	39,37	40,43
Kumla lk, Ör ..........	31,50	35,07	36,7 5	34,35	35,06
Idre, Kopp..............	32,40	36,07	37,80	35,26	35,97
Alnö, Vnrl..............	22,35	24,94	26,08	25,16	25,86
Sorsele, Vb..............	23,10	25,72	26,95	25,97	26,69

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Kommun ( + utmärker att sbt införts)	Kommun-bidrag enl. nu gällande regler kr.	Kommunbidrag enligt alternativ
I	11	III	IV
Stockholms st -f-........	19 128 601	21 330 382	21 330 382	21 330 382	21 330 382
Göteborgs st + ........	9 566 109	10 362 711	10 362 711	10187 490	10 187 490
Malmö st +............	2 917 939	3 085 105	3 232 895	3 071 882	3 071 882
Norrköpings st 4- ......	1 992 595	2117 372	2 218 631	2 245 435	2 331 373
Djursholms st 4-........	73 662	89 997	89 997	89 997	89 997
Gränna st ..............	9 005	10 828	11 346	9 725	9 725
Oskarshamns st 4- ......	148 866	145 615	152 615	147 844	152 105
Karlshamns st ..........	116 181	139 708	146 388	137 235	140175
Hässleholms st 4- ......	98 367	109 123	114 355	113 203	117 002
Ystads st 4-............	190 197	179 014	187 573	180 575	185 525
Kungsbacka st..........	26 730	32 205	33 747	31 669	31 669
Karlskoga st 4- ........	376 216	389 158	407 784	402 755	416 061
Härnösands st 4-........	383 672	381 932	400 195	400 796	415 239
Kramfors st 4-..........	533 723	462 886	485 081	483 811	500 818
Haparanda st ..........	44 567	53 582	56 155	56 268	58 302
Kiruna st ..............	344 659	446 678	446 678	446 678	446 678
Lovö, Sth ..............	10 829	14 035	14 035	14 035	14 035
Harg, Sth ..............	10 409	12 518	13119	11 242	11242
Malmköp. kg, Söd 4- ....	20 812	19 509	20 443	19 862	20 447
östra Ryd, ög 4- ......	11 006	8 888	9 315	8 314	8 397
Hinneryd, Kron ........	10155	12 214	12 799	10 968	10 968
Misterhult, Kim ........	16 661	20 037	20 993	17 994	17 994
Mönsteräs kg, Kim 4-____	19 662	18 370	19 250	17 141	17 302
Torhamn, Blek..........	9 247	11 115	11 651	9 986	9 986
Sturkö, Blek............	11 349	17 075	17 518	16 131	16 131
Asmundtorp, Malm 4-____	12 387	9 922	10 399	9 527	9 681
Morlanda, Göt ..........	24 904	30 649	31 597	29 332	29 940
Munkfors kg, Vrm 4-____	83 729	80150	83 985	80 736	82 923
Kumla lk, Ör ..........	36 770	44 212	46 330	43 301	44 189
Idre, Kopp..............	14 620	17 578	18 421	17 181	17 529
Alnö, Vnrl..............	91 825	110 648	115 721	111 639	114 756
Sorsele, Vb ............	58 888	70 813	74 199	71 503	73 479

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 mars 1952 ........................ 25

Inledning .................................................... 25

Huvuddragen av gällande bestämmelser ............................ 26

Den allmänna folkpensioneringen sid. 26. — Bidrag till änkor och änklingar med barn
sid 31. — Särskilda barnbidrag sid. 32. — Kommunala pensionstillskott sid. 33. —
Särskilda bostadstillägg sid. 34.

Förslaget till ändrade regler om inkomstprövning och bostadstillägg...... 37

Allmänna synpunkter sid. 37. — Frågan om sammanslaget bostadstillägg sid. 43. —
Avdragsreglerna sid. 46. — Finansieringsfrågan sid. 53. — Adminstrationsspörsmål
sid. 58. — Tiden för reformens genomförande sid. 59. — Inkomstprövning av de särskilda
barnbidragen sid. 61.

Remissyttrandena.............................................. 63

Den allmänna inställningen i yttrandena sid. 63. — Bostadstilläggens konstruktion
sid. 66. — Inkomstprövningen sid. 77. — Finansieringsfrågan sid. 81. — Reformens
genomförande sid. 86. — Inkomstprövning av de särskilda barnbidragen sid. 93.

1950 års besparingsutrednings förslag och yttrandena däröver .......... 95

Departementschefen ............................................ 97

Folkpensionsrevisionens övriga reformförslag ........................ 114

Vilande pensionsrätt sid. 114. — Ändring i grunderna för hustrutillägg sid. 116. —
Makes underskrift å pensionsansökning sid. 117. — Utbetalning till annan än pensionsberättigad
sid. 118. — Övriga av folkpensionsrevisionen prövade frågor sid. 119.

Remissyttrandena.............................................. 120

Departementschefen ............................................ 123

Pensionsstyrelsens förslag angående karenstiden för rätt till sjukbidrag.. .. 126

Speciell motivering ............................................ 130

Departementschefens hemställan .................................. 139

Bilaga. 1950 års folkpensionsrevisions beräkningar rörande olika alternativ
till kommunbidragsfaktor...................................... 140