Kungl. Maj:ts proposition Nr 213 (Proposition 1928:213)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Nr 213.

Kungl. Maj ds proposition med förslag till kommunalskattelag m. m.;
given Stockholms slott den 16 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
dels kommunalskattelag;

dels förordning rörande fortsatt tillämpning av förordningen den 27 juni
1927 (nr 309) med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid allmän fastighetstaxering år 1928;

dels ock förordning om upphävande i viss del av förordningen den 27
juni 1927 (nr 307) om särskilda grunder för utgörande av kommunalutskylder
för åren 1928 och 1929 m. m. samt om upphävande av den så
kallade lappskatten i Västerbottens och Norrbottens län.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 180 haft. (Nr 213.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Förslag

till

Kommunalskattelag .

Härigenom förordnas som följer:

1 kap

Allmänna stadganden.

1 §•

Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras
i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var
skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till allmän
kommunalskatt stadgas i gällande taxeringsförordning.

2 §.

Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt.

Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig:

för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje etthundra kronor av
fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje etthundra kronor av
fastighetens tomt- och industrivärde samt fyra skatteören för varje etthundra
kronor av fastighetens skogsvärde;

för annan fastighet: fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens
taxeringsvärde.

Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett skatteöre
för varje krona beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

3 §.

Med taxeringsår förstås i denna lag det kalenderår, under vilket taxering
verkställes, och med beskattningsår det kalenderår, som närmast föregått
taxeringsåret, eller, där räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår,
det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under
taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

2 kap.

Om fastighetsskatt.

Skattepliktig fastighet.

4 §.

Fastighetsskatt utgöres, med undantag varom i 15 § sägs, för skattepliktig
fastighet.

Skattepliktig är all inom riket belägen fastighet med de undantag, varom
stadgas i 5 §.

Med fastighet förstås i denna lag vad enligt allmän lag är att hänföra
till fast egendom, så ock byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig
till fast egendom; dock skall registrering enligt lagen den 22 juni 1920
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om
rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill, att sålunda registrerad
egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende hänföres
till fastighet.

5 §.

1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas:

a) nationalparker;

b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser,
så ock begravningsplatser;

c) staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den
för sådant ändamål nyttjas, försåvitt fastigheten ej är att anse som en fristående
industriell anläggning;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän
styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller
säkerhet, fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;

e) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds-
och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser tillhöriga,
för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda byggnader,
så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser uppförda
byggnader, avsedda till begagnande under tjänstgöring därstädes;

g) nykterhetsföreningars byggnader ävensom byggnader, som tillhöra
sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor,
i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar,
därest byggnaderna äro avsedda för nu nämnda föreningars eller
sammanslutningars verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,
muséer och så kallade soldathem;

i) post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda byggnader.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användes för industriellt
eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till
begagnande, föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens
värde.

2 mom. För kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd
eller upplåten för allmän trafik, så ock för allmän farled eller allmän
flottled jämte till sagda kommunikationsanstalter hörande, för driftens omedelbara
behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden föreligger
ej heller skatteplikt.

3 mom. Är enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. byggnad helt eller delvis
undantagen från skatteplikt, vare lag samma beträffande tomtområde, som
hörer till byggnaden.

4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnadsägaren icke är
skattskyldig, understiger 500 kronor, föreligger icke skatteplikt för byggnaden
eller byggnaderna.

5 mom. Att främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat

bärstädes avsedd fastighet i visst fall kan undantagas från skatteplikt, därom

stadgas i 73 §• /C1 . . ,

(Se vidare anvisningarna.)

Grunder för taxering av fastighet.

1 mom. Fastighet skall, med undantag som i 2 mom. sägs, taxeras i
enlighet med vad här nedan stadgas.

Vid taxeringens verkställande skall, med iakttagande av vad i 12 § 1 mom.
och 2 mom. sista stycket samt 14 § sägs, hänsyn tagas till förhållandena
vid taxeringsårets ingång. Har därefter, innan taxeringen verkställes, fastighets
värde väsentligen ökats genom ny-, till- eller ombyggnad, må dock,
därest den skattskyldige och, om fastigheten övergått till ny ägare, jämväl
denne det begär, vid taxeringsvärdets åsättande hänsyn tagas till det ökade
värdet.

2 mom. Taxering skall ej ske av fastighet, som avses i 5 § 2 och 4 mom.

7 §•

Fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den användes för jordbruk
eller skogsbruk, och såsom annan fastighet, da den användes för annat ändamål.

Användes fastighet delvis för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat
ändamål, skall den del, som användes för jordbruk eller skogsbruk, med
därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras såsom jordbruksfastighet
och den del, som användes för annat ändamål, med därtill hörande byggnader
och inrättningar taxeras såsom annan fastighet.

Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten taxeras såsom jordbruksfastighet,
såframt ej påtagligt är, att densamma är avsedd att användas för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 213.

Under jordbruk inbegripes jämväl binäring till jordbruk.

Frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget tiskeri
taxeras såsom annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §.

Varje taxeringsenhet skall åsättas särskilt taxeringsvärde.

Taxeringsenhet är inom var kommun för sig:

a) där ej annat följer av vad nedan under d) och e) stadgas, å landet
varje hemman eller lägenhet eller del därav, som skall i jordregister särskilt
redovisas, samt i stad och annat samhälle, där fastighetsregister såsom
för stad skall föras, varje tomt eller stadsäga,

dock att del av dylik fastighet skall utgöra taxeringsenhet, där fastighetsdelen
antingen tillhör särskild ägare eller upplåtits till annan för självständigt,
mera stadigvarande nyttjande eller eljest stadigvarande brukas särskilt
eller användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt;

b) frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri;

e) byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans

mark, därest byggnadens eller byggnadernas ägare icke innehar marken med
besittningsrätt för obegränsad tid;

d) skogsområde, vilket är att anse såsom brukningsenhet, samt vid skifte
avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning, även om området
eller samfälligheten består av flera hemman eller lägenheter eller delar av
sådana;

e) komplex av fastigheter eller delar av fastigheter, varom i a) sägs, därest
de tillhöra samme ägare och ligga i oskift samfällighet eller i sambruk med
gemensamma åbyggnader eller av annan anledning icke kunna till sina
inbördes värden tillförlitligen bedömas.

Tillhöra delar av taxeringsenhet olika administrativa områden, inom vilka
menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är del av taxeringsenhet belägen
inom och annan del utom särskilt sådant område, skall angivas, huru stor
del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som anses
skäligen belöpa å varje sådan del av taxeringsenheten.

Ingå i taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av fastigheter, som avses
i första stycket under a) här ovan, skall, därest ägare eller arrendator av
dylik fastighet eller del av fastighet det påfordrar, angivas, huru stor del
av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som belöper
å fastigheten eller fastighetsdelen.

(Se vidare anvisningarna.)

9 %.

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas
till det helopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris
(allmänna saluvärdet).

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

Skogsmark och växande skog skola upptagas till det värde, som de kunna
anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Finnes å
skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra sig, eller
tomt- och industrivärde, varom i 10 § förmäles, skall vid uppskattningen
hänsyn tagas jämväl därtill.

Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan beräknas
utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

Vid taxering av fastighet skola, i den mån förhållandena därtill föranleda,
följande särskilda värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens taxeringsvärde,
redovisas, nämligen:

för jordbruksfastighet:

a) jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde, utom värdet av
växande skog, under förutsättning att fastigheten användes för jordbruk med
binäringar eller skogsbruk,

skolande därvid särskilt angivas vad av jordbruksvärdet som belöper å
till skogsbörd lämplig mark (skogsmark);

b) skogsvärde, varmed förstås värdet av växande skog; samt

c) tomt- och industrivärde, varmed förstås värde, som fastigheten eller
del därav äger utöver jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund därav, att
till fastigheten hörande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk
med binäringar eller skogsbruk;

för annan fastighet:

a) markvärde eller värdet av marken med bortseende från därå befintliga
träd och anläggningar;

b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten; samt

c) parkvärde eller det värde, som fastigheten äger utöver markvärdet och
byggnadsvärdet på grund av därå befintliga träd, trädgårdsanläggningar och
dylikt.

(Se vidare anvisningarna.)

11 §.

Taxeringsvärde utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller. Likaledes
skola de enligt 10 § redovisade särskilda värden utföras i fulla hundratal
kronor, och skall härför erforderlig jämkning ske, med iakttagande av att
nämnda värden skola sammanlagt motsvara det åsatta taxeringsvärdet.

Uppgår taxeringsenhets hela värde icke till 100 kronor, skall detta värde
införas endast i vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn. Likaså
skall endast i nämnda kolumn införas värdet å sådan fastighet, för vilken
jämlikt 15 §> fastighetsskatt icke utgöres.

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 213.

Taxeringsperiod.

12 %.

1 mom. Allmän uppskattning av fastighets värde (allmän fastighetstaxering)
skall ske vart femte år. De vid sådan uppskattning fastställda
värdena må ej ändras förrän vid nästa allmänna fastighetstaxering, där ej
annat föranledes av stadgandena i 2 mom.

2 mom. Nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den allmänna
fastighetstaxeringen bestämda, därest under löpande taxeringsperiod

sådant förhållande inträffat, att taxeringsenhet bör uppdelas i flera taxeringsenheter
eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en,

eller ändring i fastighets beskattningsnatur inträtt,

eller fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning
eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så minskats,
att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet med
minst en femtedel,

eller fastighets värde genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att
därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

Taxering, som i detta mom. avses, skall verkställas med hänsyn till det
allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast föregående allmänna
fastighetstaxeringen.

Skattskyldighet.

13 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger, där icke i 2 mom.
annorlunda stadgas, fastighetens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt
förordnande.

2 mom. I ägares ställe skattskyldig är:

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med
vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som
eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens
understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet;
samt

c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall
anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja
fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

boställsordning den 9 december 1910 avsett löneboställe är vederbörande
pastorat att anse såsom innehavare i fall och under tid, då boställets avkastning
utgör avlöningstillgång jämlikt 19 § i lagen nyssnämnda dag om reglering
av prästerskapets avlöning.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller

c) omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond
eller inrättning, är denna att anse såsom fastighetens innehavare, såvitt
angår fastighetens skogsvärde.

Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med
ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin
rätt icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten,
vare han icke skattskyldig i avseende å skogsvärde.

14 §.

Skattskyldigheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid taxeringsårets
ingång. Har fastighet efter taxeringsårets ingång övergått till
ny ägare eller innehavare, skall denne anses såsom ägare eller innehavare
av fastigheten vid taxeringsårets ingång, därest han författningsenligt skolat
för taxeringsåret mantalsskrivas för fastigheten.

15 §.

1 mom. Understiger taxeringsvärde å fastighet, vilkens enda eller huvudsakliga
värde utgöres av för ägarens eller innehavarens personliga behov
använd åbyggnad, 1,000 kronor, vare denne befriad från utgörande av fastighetsskatt,
såvida han eller, om han är gift, den andre maken ej av annan
grund skall erlägga skatt enligt bestämmelserna i denna lag.

2 mom. Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet
varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den avlidne
efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans
frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna av
beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skyldighet att utgöra fastighetsskatt
för det år han avlidit eller för året näst därefter. Fråga om befrielse,
som här avses, upptages beträffande taxering, som skolat äga rum
under dödsåret, av beskattningsnämnd för detta eller nästpåföljande år och
beträffande taxering, som skolat äga rum under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd
för detta år.

Beskattningsort.

16 §.

Fastighetsskatt skall utgöras till den kommun eller det administrativa
område, där fastigheten är belägen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

3 kap.

Om kommunal inkomstskatt.

Skattepliktig inkomst.

17 §.

Kommunal inkomstskatt utgår för:

a) inkomst av jordbruksfastighet,

b) inkomst av annan fastighet,

c) inkomst av rörelse,

d) inkomst av tjänst,

e) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, samt

f) inkomst av kapital.

För ett vart av nu nämnda slag av inkomst skall inkomsten av varje
särskild förvärvskälla uppskattas för sig.

18 §.

Såsom särskild förvärvskälla anses i fråga om:

a) jordbruksfastighet: inom var kommun för sig, varje fastighet, fastighetsdel
eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens hand är att
anse såsom förvaltningsenhet;

b) annan fastighet: varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter,
som är att anse såsom förvaltningsenhet; dock att fastighet, till den
del densamma ingått uti av ägaren driven rörelse, skall anses tillhöra förvärvskällan
rörelse;

c) rörelse: varje förvärvsverksamhet, som med avseende å enhetlighet i
verksamhetens art samt gemensamhet i driftledning och driftkostnader är
att anse såsom självständig rörelse;

d) tjänst: all till tjänst hänförlig förvärvsverksamhet, som skattskyldig
utövat, ävensom alla honom tillkommande, till tjänst hänförliga inkomstgivande
rättigheter;

e) tillfällig förvärvsverksamhet:

1. icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande
i lotteri;

2. all övrig tillfällig förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat;

f) kapital:

1. all skattskyldig tillhörig egendom, därav intäkten skall hänföras
till intäkt av kapital, dock med undantag av fastighet och rörelse i utlandet;

2. all fastighet och rörelse, som skattskyldig haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213,

19 *.

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make
eller vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller
gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall
än som avses i 35 §;

vinst i lotteri av den beskaffenhet, att för vinster i lotteriet skall erläggas
skatt jämlikt förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster, och ej
heller andra lotterivinster, därest deras sammanlagda belopp under beskattningsåret
understigit 100 kronor;

vad som i annan form än livränta tillfallit den försäkrade eller hans
dödsbo på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring eller
vad som annorledes än genom försäkring i annan form än livränta tillfallit
någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;

kapital, som på grund av kapitalförsäkring utfallit vid inträffat försäkringsfall
eller återköp av försäkringen, där det utfallna kapitalet icke är
att anse såsom intäkt av rörelse;

ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom i annat fall
än då köpeskilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts,
varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet
eller av rörelse;

vinstandel eller premieåterbäring, som försäkringstagare fått uppbära
från försäkringsanstalt på grund av avtal rörande annan försäkring än livränteförsäkring,
därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför
givaren jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda
för mottagarens utbildning.

(Se vidare anvisningarna.)

20 §.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från
samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar
eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti
inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll
eller, där understödet icke utgör skadestånd eller är av den art, varom i
22, 25 eller 29 § förmäles, till annans undervisning eller uppfostran;

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

viirdet av dea skattskyldiges, andre makens eller hemmavarande barns
under 16 år arbete i den skattskyldiges förvärvsverksamhet;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda
kapital;

allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av jordbruksfastighet.

21 $.

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i
riket, som taxerats såsom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren
tillgodo, såsom:

a) årliga värdet av bostad, som skattskyldig därå åtnjutit för sin, sin
familjs och sina personliga tjänares räkning;

b) intäkt av jordbruk med binäringar, vartill hänföras:

intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda
inventarier, så ock genom avyttring av produkter från jordbruket eller
dess binäringar;

intäkt genom annan inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess
binäringars alster, inventarier eller arbetspersonal, såsom körslor, uthyrning
av dragare, maskiner och dylikt;

värdet av vad skattskyldig direkt gjort sig till godo av jordbrukets eller
dess binäringars avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars
räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den
skattskyldiges hushåll, eller för förädling eller förbrukning i rörelse, som
av den skattskyldige drivits, eller för utgörande av undantagsförmåner eller
annan förpliktelse, som ålegat den skattskyldige i förhållande till någon,
som icke tillhört hans hushåll;

c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna produkter
av sådan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, genom upplåtelse
av avverkningsrätt till skog eller genom avyttring av växande skog i samband
med avyttring av marken;

värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-,
till- eller ombyggnad eller reparation och underhåll av byggnader, stängsel
och inventarier å fastigheten eller för sitt hushåll eller eljest för sin, sin
familjs och sina personliga tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för
arbetspersonalens behov eller å annan av den skattskyldige innehavd fastighet
eller i rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av annat slag än förut nämnts, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring eller annan användning av vissa fastighetens be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

ståndsdelar såsom sten, torv, grus, lera och dylikt samt genom jakt och
fiske, som av den skattskyldige eller för hans räkning bedrivits å fastigheten
och ej är att anse såsom binäring till jordbruk;

arrende för utarrenderad fastighet, evad arrendet utgått i penningar, varor
eller tjänstbarheter, ävensom avgäld eller annan förmån, som influtit till
fastigheten på grund av servitut, upplåtelse av lägenhet eller dylikt;

intäkt genom upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig
eller utnyttja fastigheten eller del därav, såsom till sten-, torv-, grus- eller
lertäkt eller dylikt, till bete, jakt eller fiske, till utvinnande av vattenkraft,
till framdragande av ledningar, till upplags- eller lastageplats med mera
sådant.

(Se vidare anvisningarna.)

1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras för
omkostnader, såsom för:

allt, som är att hänföra till driftkostnader, såsom lön och underhåll åt
arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts för jordbruket
eller dess binäringar; anskaffning av levande eller döda inventarier till
ersättning för avyttrade, utrangerade eller genom olycksfall eller kreaturssjukdom
förlorade; reparation och underhåll av byggnader, stängsel, diken
och inventarier; inköp av utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader
för skogs vård och underhåll, såsom förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll,
skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt,
ävensom, då fråga är om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning,
tillredning, utdrivning, flottning med mera; försäkring av arbetspersonal,
byggnader, skog, gröda, förråd och inventarier, som ej äro att hänföra till
personlig lösegendom, med mera sådant;

värdeminskning, som till jordbruket eller dess binäringar eller till skogsbruket
hörande driftbyggnader, däri inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader,
äro underkastade;

undantagsförmåner, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga
periodiska utbetalningar på grund av förutvarande anställning å fastigheten
;

arrende, som fastighetens brukare haft att därför utgöra, samt frälseränta
eller annan avgäld, som skolat utgå av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital;

speciella skatter eller avgifter till det allmänna.

Har skog avverkats eller ock avyttrats utan samband med avyttring av
marken och understiger det återstående virkeskapitalet därefter det för ägaren
gällande ingående virkeskapitalet eller understiger skogens återstående värde
därefter skogens för ägaren gällande ingångsvärde, må ägaren njuta avdrag,
i förra fallet med så stor del av ingångsvärdet, som kan anses motsvara
minskningen av det för honom gällande ingående virkeskapitalet, och i

Kungl. May.ts pre/position Nr 213. 13

senare fallet med det belopp, varmed skogens återstående värde understiger
skogens för honom gällande ingångsvärde. Med skogens för ägaren gällande
ingångsvärde förstås skogens värde vid den tidpunkt, då han förvärvade
fastigheten, i den mån ej avdrag för minskning av sådant värde tidigare
medgivits. Med det för ägaren gällande ingående virkeskapital förstås
virkeskapitalet vid nämnda tidpunkt, i den mån ej avdrag för minskning
av sådant virkeskapital tidigare medgivits.

Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må
ägaren njuta avdrag med skogens för honom gällande ingångsvärde ävensom
med ett belopp svarande mot den värdestegring, vilken efter det han
förvärvade fastigheten åkommit så stor del av skogen, som anses motsvara
fem gånger den normala årliga virkesavkastningen å skogen.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i arbetet å
fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundförbättring
därå, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt;

nyuppsättning av eller värdeminskning å inventarier.

(Se vidare anvisningarna.)

23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av jordbruksfastighet, sedan avdrag
enligt 22 § gjorts, utgör nettointäkt av jordbruksfastighet.

2 mom. Från nettointäkten av jordbruksfastighet må med tillämpning av
de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp,
som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår
av nettointäkten utgör inkomst av jordbruksfastighet.

Inkomst av annan fastighet.

24 §.

Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av vad nedan
i andra stycket stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats
såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:

hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin familjs och sina
personliga tjänares räkning;

hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav, som upplåtits
till annan;

intäkt genom försäljning eller annat tillgodogörande av fastighetens alster
eller naturtillgångar;

avgäld med mera dylikt, som influtit från fastigheten;

frälseränta.

Har fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse, skall intäkt

14 K-ungl. Maj:ts proposition Nr 213.

genom nyttjande av fastigheten till den del, som sålunda använts, räknas till
intäkt av rörelsen.

Förmån av plantering eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom
tillbehör till egen bostadslägenhet och som användes företrädesvis för ägarens
personliga behov, skall tagas i beräkning vid hostadsvärdets bestämmande;
och skall följaktligen, i den mån förmån av plantering eller trädgårdsland
sålunda beaktats, avkastning av planteringen eller trädgårdslandet ej särskilt
redovisas.

Där fastighet tillhört bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall hyresvärdet
för bostad eller annan förmån från fastigheten, som tillkommit medlem
av föreningen eller delägare i bolaget, ävensom utdelning från föreningen
eller bolaget, som utgått annorledes än å andel eller aktie, räknas som medlemmens
eller delägarens intäkt av fastigheten, men skall vad som i övrigt
influtit från fastigheten ävensom sådana avgifter och andra inbetalningar,
som medlem eller delägare i sådan egenskap haft att utgöra till föreningen
eller bolaget, räknas såsom föreningens eller bolagets intäkt av samma fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten av annan fastighet må avdrag göras för
omkostnader, såsom för:

brandförsäkring, reparation och underhåll av byggnader;

vicevärd, portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning,
förbrukningsartiklar med mera dylikt, i den mån dessa kostnader kunna anses
åligga fastighetsägaren såsom sådan;

pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska utbetalningar
på grund av förutvarande anställning å fastigheten;

värdeminskning, som byggnad är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighetsägaren
tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten
och äro av längre varaktighet;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.

Medlem i bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag äger njuta avdrag
för ovan angivna omkostnader, såvitt de hestritts direkt av honom själv,
ävensom för sådana avgifter och andra inbetalningar till föreningen eller
bolaget, som, efter ty i 24 § är sagt, äro att räkna som föreningens eller
bolagets intäkt av fastigheten.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring
å fastigheten;

kostnad för underhåll av plantering eller trädgårdsland, i den mån planteringen
eller trädgårdslandet är att anse endast såsom tillbehör till egen
bostadslägenhet och användes företrädesvis för ägarens personliga behov.

Kun f/l. Maj:ts proposition Nr 213.

Kostnad för underhåll av plantering eller trädgårdsland i annat fall än
nyss sagts må ej avdragas till högre belopp än som motsvarar de uppgivna
intäkterna av planteringen eller trädgårdslandet.

(Se vidare anvisningarna.)

26 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av annan fastighet, sedan avdrag
enligt 25 § gjorts, utgör nettointäkt av annan fastighet.

2 mom. Från nettointäkten av annan fastighet må med tillämpning av
de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp,
som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår
av nettointäkten utgör inkomst av annan fastighet.

Inkomst av rörelse.

27 §.

Till rörelse hänföras:

handelsrörelse, bank-, emissions- och annan penningrörelse, försäkringsrörelse,
agentur- och mäklarverksamhet, järnvägs- och kanaldrift, rederirörelse och
annan transport- eller kommunikationsverksamhet, verksamhet, som avser att
medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, industriell
verksamhet, gruvdrift och bergshantering, skogsavverkning å annans mark
på grund av särskild upplåtelse, värdshus-, hotell-, teater-, biograf- och därmed
jämförlig rörelse, yrkesmässig byggnadsverksamhet, hantverk, yrkesmässigt
bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet, såvitt verksamheten ej utövats på grund av tjänst, så ock annan
yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet, såvitt icke intäkten därav är att
hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av tjänst.

(Se vidare anvisningarna.)

28 §.

Till intäkt av rörelse hänföres allt vad som av här i riket bedriven rörelse
kommit rörelseidkaren tillgodo, såsom:

vad som i rörelsen influtit i penningar eller varor;

värdet av i rörelsen tillverkade eller saluhållna varor eller produkter,
som förbrukats för rörelseidkarens, hans familjs eller övriga hushållsmedlemmars
räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört rörelseidkarens
hushåll, så ock av annan förmån, som i rörelsen kommit honom
tillgodo.

Räntor samt utdelningar å aktier, hanklotter och andelar i ekonomiska
föreningar räknas såsom intäkt av rörelse, såvitt de influtit från kapital, som
tillhört rörelsen.

Royalty och periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster
eller dylikt är att anse såsom intäkt av rörelse, såvitt icke royaltyn eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

avgiften är av beskaffenhet att böra hänföras till intäkt av jordbruksfastighet
eller av annan fastighet.

Ersättning, som idkare av rörelse uppburit för upplåtelse av driften till
annan, räknas likaledes som intäkt av rörelse.

(Se vidare anvisningarna.)

29 §.

1 mom. Från bruttointäkten i rörelse må avdrag göras för allt, som är
att anse som driftkostnad. Hit räknas, bland annat:

hyra för annan tillhörig fastighet eller del därav, som använts i rörelsen;
kostnad för anskaffning av råämnen och varor till förädling, förbrukning
eller försäljning i rörelsen; skolande, där vad sålunda förädlats eller eljest
kommit till användning utgjorts av produkter eller råämnen från fastighet,
som av den skattskyldige ägts eller brukats, eller från annan av honom
idkad rörelse, som är att anse som särskild förvärvskälla, värdet av samma
produkter eller råämnen upptagas till det belopp, varmed de redovisas såsom
intäkt av fastigheten eller av den särskilda förvärvskällan;

avlöningar, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska
utbetalningar och andra kostnader för personal, som är eller varit
anställd i rörelsen;

kostnad för reparation och underhåll av till driften hörande byggnader,
inrättningar, maskiner, inventarier och dylikt;

värdeminskning genom slitning eller dylikt, som byggnad, vilken är avsedd
för användning i ägarens rörelse, är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren
tillhöriga maskiner och andra inventarier av längre varaktighet;
värdeminskning å patenträtt och annan liknande rättighet;
värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott och dylikt
genom deras tillgodogörande;

ränta å lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, så ock å gäld, som den
skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för utövande
av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet;
speciella för rörelsen utgående skatter eller avgifter till det allmänna;
förlust, som uppstått i rörelsen och ej är att hänföra till kapitalförlust.
Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och biträtt i rörelsen,
anses tillhöra arbetspersonalen.

2 mom. Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet
lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,
rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller försäljningar,
må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning.

3 mom. För sparbank må avdrag ske för belopp, som avsatts till reservfond,
i den mån avsättningen är nödvändig för uppbringande av sparbankens
fonder till det enligt gällande lag i förhållande till sparbankens inlåning

Kungl. Maj:tu proposition Nr 213.

erforderliga minsta belopp eller, i förekommande fall, till det belopp, som
skolat minst erfordras, därest från sparbankens fonder avdragits säkerhetsfond
eller, under de tio första räkenskapsåren efter sparbankens bildande,
grundfond.

4 mom. Avdrag får icke göras för:

hyra för rörelseidkaren tillhörig fastighet, som använts i rörelsen;

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad av i rörelsen använd fastighet eller
annan anläggning eller för grundförbättring därå.

(Se vidare anvisningarna.)

30 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av rörelse, sedan avdrag enligt 29 §
gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt av
rörelse.

2 mom. För inländsk för säkring sanstalt skall såsom nettointäkt anses
överskottet å försäkringsrörelsen samt beträffande livförsäkringsrörelse, förutom
överskottet å rörelsen, ett belopp motsvarande en tredjedel av dels den
beräknade räntan å premiereserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar,
dels den ränta, som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv
för dylika försäkringar, dock att nämnda belopp icke må överstiga den på
livförsäkringsrörelsen belöpande andel av behållningen å anstaltens hela
verksamhet.

Vid beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott å försäkringsrörelse
må från bruttointäkten göras avdrag för avsättning till försäkringsfond
för egen räkning och premieåterbäringsreserv samt i den utsträckning,
som närmare angives i anvisningarna, till andra fonder, i den mån de
beräknas motsvara anstaltens förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal,
dock icke för avsättning till vinstutdelning å andra försäkringar än livränteförsäkringar.

3 mom. För försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt,
skall såsom här i riket skattepliktig nettointäkt upptagas 5 procent
av anstaltens premieinkomst av här bedriven sjöförsäkringsrörelse, 6 procent
av anstaltens premieinkomst av här bedriven brandförsäkringsrörelse, 15
procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven livförsäkringsrörelse
och 10 procent av anstaltens premieinkomst av annan här bedriven försäkringsrörelse.

4 mom. För sådant i 12 § förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker omförmält bolag, som bedriver partihandel med
rusdrycker, skall nettointäkten av handel med rusdrycker, där den enligt
här ovan givna bestämmelser skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra
5 procent å försäljningssumman för under beskattningsåret försålda rusdrycker.

För sådant i 17 § förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker omförmält bolag, som bedriver detaljhandel med rusdrycker,
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 180 häft. (Nr 213.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

skall nettointäkten av utminutering av rusdrycker, där den enligt här ovan
givna bestämmelser skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra 7 procent
å försäljningssumman för under beskattningsåret utminuterade rusdrycker.

För utövare av statens tobaksmonopol skola i den skattepliktiga intäkten
ej inräknas licensavgifter, vilka uppbäras från dem, som från utlandet
infört tobaksvaror, och skall nettointäkten av tillverkning och försäljning
av tobaksvaror, där den enligt ovan meddelade bestämmelser skulle beräknats
till högre belopp, anses utgöra 5 procent av försäljningssumman för under
beskattningsåret försålda tobaksvaror.

5 mom. Från nettointäkten av rörelse får i förekommande fall med tilllämpning
av de i 45 § meddelade närmare bestämmelser frånräknas det
inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som
därefter återstår av nettointäkten utgör inkomst av rörelse.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av tjänst.

31 §.

Till tjänst bänföres allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande uppdrag
ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning.

Med tjänst likställes rätt till:

pension, annan livränta och undantagsförmåner;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därest givaren
enligt 22, 25, 29 eller 46 § är berättigad till avdrag därför;

inkomst av lediga ecklesiastika sysslor, som enligt gällande föreskrifter
kan tillkomma allmän kassa och icke utgjort intäkt av jordbruksfastighet
eller av annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

32 $.

1 mom. Till intäkt av tjänst hänföras:

avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar,
bostad eller annat, som utgått för tjänsten;

vad som tillflutit skattskyldig såsom pension, annan livränta, undantagsförmåner,
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som
i 31 § avses, i den mån ej annat följer av vad nedan i 2 mom. stadgas;

vad som ingått till allmän kassa från ledig ecklesiastik syssla.

Har tjänstinnehavare såsom löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt,
att han enligt 13 § är skattskyldig för fastigheten, skall dock intäkt, som han
åtnjutit från fastigheten, räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet eller
av annan fastighet.

2 mom. Har livränta utgått på grund av försäkring, skall såsom skattepliktig
intäkt räknas:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

a) om livräntan utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter
erlagts på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie:

livräntans hela belopp med avdrag av 600 kronor;

b) om livräntan i fall, som ej inbegripas under a), utgått på grund av
pensionsförsäkring, för vilken avgift på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren
eller av den anställde:

livräntans hela belopp;

c) om livräntan eljest utgått på grund av pensionsförsäkring samt livräntan
är livsvarig och ej utgått på grund av försäkring mot engångspremie:

livräntans hela belopp; samt

d) om livräntan utgått på grund av annan försäkring än här ovan sagts
och livräntetagaren under beskattningsåret

fyllt högst 35 år 80 procent av livräntans belopp

»	36	till	och med	47	år	70	»	»	»	»
»	48	»	»	»	56	»	60	»	»	»	»
»	57	»	»	»	63	»	50	»	»	»	»
»	64	»	»	»	69	»	40	»	»	»	»
	70	»	»	»	76	»	30	»	»	»	»
»	77	»	»	»	86	»	20	»	»	»	»
»	minst	87 år				10	»	»	»	»

Om livränta utgått från ränte- och kapitalförsäkringsanstalt, skall, även
om räntan är av beskaffenhet, som under a)—c) sägs, såsom skattepliktig
intäkt anses ett enligt d) beräknat belopp.

Såsom skattepliktig intäkt räknas jämväl vinstandel och premieåterbäring,
som försäkringstagare fått från försäkringsanstalt uppbära på grund av
avtal om livränteförsäkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring.

Har livränta annorledes än genom försäkring tillfallit någon såsom ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, skall såsom skattepliktig
intäkt räknas ett enligt d) beräknat belopp.

Med försäkring mot engångspremie förstås försäkring, där enligt försäkringsavtalet
hela premien skall erläggas på en gång eller erläggas i olika
poster inom en tid av högst fem år från dagen för försäkringsavtalets ingående.

3 mom. Såsom intäkt upptages icke vad som av staten anvisats till bestridande
av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader,
såsom:

ortstillägg samt fri bostad jämte bidrag till kostnad för uppvärmning och
belysning därav för utom landet anställd diplomatisk eller konsulär personal;

förvaltningskostnadsbidrag och anslag till andra expenser;

å stat uppförd häst- och båtlega;

till beställningshavare vid armén utgående hästgottgörelse för egna tjänstehästar; -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

avlöningsförmåner enligt särskilda angående avlöning vid armén och
marinen på krigsfot meddelade föreskrifter, i den mån dessa avlöningsförmåner
överstiga de för fredstid gällande;

resekostnads- och traktamentsersättning;

arvode eller traktamente för deltagande i kommitté å annan ort, än där
arvodes- eller traktamentstagaren varit bosatt;

ägande i följd härav skattskyldig icke göra avdrag för underskott, som
kan uppkomma därigenom, att sålunda anvisat anslag icke förslår till täckande
av därmed avsedda utgifter.

i mom. Är vid kommunal eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning
för vissa med tjänsten förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas
såsom intäkt.

(Se vidare anvisningarna.)

33 §.

Från intäkt av tjänst må avdrag göras för samtliga utgifter, vilka
äro att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten, såvitt icke för
samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på sätt i 32 § 3 mom. är
sagt, ej skall upptagas såsom intäkt.

Avdrag får i enlighet härmed ske för, bland annat:

avgifter, som den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen
eller efterlevande familjs pensionering;

hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal, för vilken den
skattskyldige haft att själv vidkännas utgift;

kostnad för arbetsbiträde, som den skattskyldige använt för tjänsts utförande
och som han själv avlönat;

förlust å medel, för vilka den skattskyldige varit på grund av sin tjänst
redovisningsskyldig;

kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad angår statstjänst, särskild ersättning
varit därför anvisad;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för
tjänstens fullgörande.

Har den skattskyldige för sin utbildning eller eljest i och för tjänsten
ådragit sig gäld, må ock ränta å sådan gäld avdragas.

Den, som åtnjuter arvode för deltagande i riksdag, statsrevision eller
kyrkomöte å annan ort än där han varit bosatt, äger såsom omkostnad för
uppdragets fullgörande avdraga två tredjedelar av det belopp, varmed nämnda
arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.)

34 §.

Vad som återstår av intäkt av tjänst, sedan avdrag enligt 33 § gjorts,
utgör inkomst av tjänst.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

35 *.

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres intäkt, som skattskyldig
haft av annan förvärvskälla än förut nämnts och som ej heller
härflutit av kapital. Hit räknas således dels vinst å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller
därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, om det är
fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år (realisationsvinst),
ävensom lotterivinst, därest densamma icke jämlikt 19 § är frikallad
från beskattning, dels ock intäkt genom tillfälligt bedriven vetenskaplig,
litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, intäkt av
tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning, arvskifte,
auktion, besiktning, värdering, skogsräkning, ävensom intäkt av annan därmed
jämförlig inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur.

Avyttras här i riket belägen fastighet med växande skog, skall, på sätt
framgår av 21 §, vad av köpeskillingen belöper på skogen räknas såsom
intäkt av fastigheten.

(Se vidare anvisningarna.)

36 §.

Från bruttointäkten av tillfällig förvärvsverksamhet må avdrag göras för
omkostnader, såsom för:

kostnader, som varit erforderliga för intäktens förvärvande, såsom resor,
ersättning till biträden med mera;

ränta å upplånade medel, som använts i tillfällig förvärvsverksamhet;
förlust, som uppkommit i förvärvskällan.

(Se vidare anvisningarna.)

37 §.

Vad som återstår av intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, sedan avdrag
enligt 36 § gjorts, utgör inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av kapital.

38 §.

1 mom. Till intäkt av kapital räknas:

ränta å obligationer och å utlånade eller i hank eller annorstädes insatta
medel, så ock

utdelning å svenska aktier, svenska banklotter och andelar i svenska
ekonomiska föreningar samt å andelar i utländska bolag,

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

allt såvitt icke räntan eller utdelningen varit att hänföra till intäkt av
rörelse.

2 mom. Till intäkt av kapital räknas även intäkt av fastighet i utlandet
samt av utomlands självständigt bedriven rörelse.

3 mom. Har aktie, banklott, andel i ekonomisk förening eller andel i
utländskt bolag under beskattningsåret övergått från en ägare till annan,
skall utdelning, som utgått för aktien, banklotten eller andelen, räknas som
intäkt för den, som varit ägare av den till samma aktie, banklott eller
andel börande kupongen eller eljest berättigad lyfta utdelningen vid den
tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning.

(Se vidare anvisningarna.)

39 §.

1 mom. Från bruttointäkt, varom i 38 § 1 mom. förmäles, må avdrag
göras för förvaltningskostnad ävensom för ränta å gäld, som icke skolat
avdragas enligt bestämmelserna i 22, 25, 29, 33 och 36 §§ samt i 2 mom.
av denna paragraf;

dock att, om svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening åtnjutit
inkomst genom sådan utdelning å aktier, banklotter eller föreningsandelar,
för vilken jämlikt 54 § första stycket a) skatteplikt icke föreligger, bolaget
eller föreningen ej må njuta avdrag för ränta å gäld, som belöper å nämnda
värdehandlingar, i vidare mån än som räntan överstiger utdelningen.

2 mom. Från bruttointäkt av varje fastighet eller rörelse i utlandet får
avdrag ske för därå belöpande omkostnader. Därjämte får avdrag ske för
vad av behållen inkomst av sådan fastighet eller rörelse använts för fastigheten
eller för rörelsen. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet
eller å rörelse därstädes, må avdrag för sådant underskott göras från annan
intäkt av fastighet eller rörelse i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

40 §.

Vad som återstår av intäkt av kapital, sedan avdrag enligt 39 § gjorts,
utgör inkomst av kapital.

För beräkning av inkomst gemensamma bestämmelser.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, i
den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i denna lag.

I andra fall än nu sagts skall intäkt anses hava åtnjutits det beskattningsår,
under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för
lyftning, och skall utgift eller omkostnad anses belöpa på det beskattningsår,
varunder utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Värdet av bostadsförmån skall beräknas med ledning av i orten gällande
hyrespris eller, i saknad av tillfälle till sådan jämförelse, efter annan grund,
som må finnas lämplig.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön
eller annan inkomst, beräknas efter ortens pris.

(Se vidare anvisningarna.)

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans
näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor
till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet
gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i
följd härav, inkomsten av företaget blivit avsevärt lägre än den eljest skolat
bliva, samt är tillika den, vilken inkomsten i stället tillförts, icke för
inkomsten skattskyldig här i riket, skall inkomsten av företaget beräknas till
det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder
icke vidtagits.

(Se vidare anvisningarna.)

44 $.

Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital och
kan utredning ej vinnas, huru stor del av samma kapital hänför sig till
olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall i och för räntans
fördelning kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till
värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångar.

(Se vidare anvisningarna.)

45 %.

Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara beskattad
till ett belopp motsvarande, i fråga om jordbruksfastighet, 6 procent
av jordbruksvärdet, 5 procent av tomt- och industrivärdet samt 4 procent av
skogsvärdet och, i fråga om annan fastighet, 5 procent av taxeringsvärdet.
Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av
rörelse skall fördenskull, i den mån fastighet, som är underkastad fastighetsskatt,
använts i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom
fastighetsskatt beskattats.

Rätt till förenämnda avdrag skall tillkomma fastighetens ägare, dock att
medlem av bostadsförening eller bostadsaktiebolag skall tillgodonjuta den del
av avdraget, som vid en fördelning kan anses belöpa på lägenhet, vars hyresvärde
jämlikt 24 § skall för honom anses utgöra inkomst av annan fastighet.

Har fastighet under året bytt ägare, skall avdraget fördelas emellan ägarna
i förhållande till den tid, en var av dem ägt fastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före taxeringsåret.
Skall fastighetsskatt utgå för fastigheten för taxeringsåret, men har fastigheten
icke varit underkastad dylik skatt för året därförut, får avdrag äga
rum utan hinder därav, att skatt för fastigheten icke utgått, men skall
även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet året före taxeringsåret, utom
för det fall, att jämlikt 6 § taxeringsvärde nämnda år icke varit fastigheten
åsatt, då avdraget får beräknas å det för taxeringsåret gällande
taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

Allmänna avdrag.

46 §.

1 mom. Därest vid beräkning enligt ovan angivna grunder av skattskyldigs
inkomst från särskild förvärvskälla uppkommer underskott, må, med
nedan i detta mom. angivna undantag och med iakttagande av föreskriften
i 74 §, sådant underskott, i den mån det med tillämpning av de i 56—59
meddelade bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till en kommun,
avräknas å sådan den skattskyldiges inkomst, som skall tagas till beskattning
i samma kommun.

Avdrag är icke medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av
fast eller lös egendom ävensom deltagande i lotteri, för underskott å fastighet
och rörelse i utlandet eller för underskott, som uppstått därigenom, att
avdrag, varom förmäles i 45 §, överstigit nettointäkten av förvärvskällan.

2 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket
bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:

1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning,
som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla, dock att
avdrag icke må ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens
hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för vad som
utgått till annans undervisning eller uppfostran;

2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, därest försäkringen avser pupillpensionering
eller livsvariga livräntor, dock ej om avgiften er lagts till ränte- och kapitalförsäkringsanstalt
eller på grund av försäkring mot engångspremie; samt

3) för premier och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i förekommande
fall även för sin make betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring,
därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, för
kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom för livränteförsäkring, som ej
avses i 33 § eller punkt 2) här ovan.

Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i
riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den mån det
belöper å nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, må ej för skattskyldig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda makarna
under året haft försäkringar, för dem båda tillsammans åtnjutas till högre
belopp än 200 kronor. Har skattskyldig för försäkring, som i första stycket 3)
avses, fått uppbära vinstutdelning eller premieåterbäring, må avdrag ske med
allenast det belopp, varmed premien överskjuter vad sålunda uppburits.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft
inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan
hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 200
kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

47 $.

Sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor,
vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall enligt
46 §, utgör den skattskyldiges inom samma kommun taxerade inkomst.

Den taxerade inkomsten skall angivas i jämna tiotal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Ortsavdrag.

48 §.

1 mom. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter
i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de billigaste
och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Denna indelning
verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter, Konungen
äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten
åtnjuta kommunalt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag) på sätt
nedan sägs.

Grundavdraget utgör i ortsgrupp I: 340 kronor; i ortsgrupp 11:380 kronor;
i ortsgrupp III: 420 kronor; i ortsgrupp IV: 460 kronor och i ortsgrupp
V: 500 kronor.

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn under 16 år, vilket icke haft minst 450
kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag.
Familjeavdraget utgör, med lika belopp för hustru och varje barn,
i ortsgrupp 1:120 kronor; i ortsgrupp II: 140 kronor; i ortsgrupp III: 160
kronor; i ortsgrupp IV: 180 kronor; samt i ortsgrupp V: 200 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig
anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad erhålla
avdrag, att åtnjuta samma familjeavdrag, som tillkommer skattskyldig
för hustru.

För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med
varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt
nu givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag
för barnet, avdraget tillkomma fadern, om denne haft barnet i sin
vård under hela eller större delen av beskattningsåret, men eljest modern.

3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast
under en del av beskattningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kommunalt
ortsavdrag, utgörande för varje kalendermånad eller del därav, varunder
han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det enligt bestämmelserna
i 2 mom. medgivna avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles,
avrundas nedåt till jämna tjugutal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

Därest delägarna i boet efter avliden person, som vid dödsfallet varit här
i riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende av dödsboets inkomst, må dödsboet efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande kunna för senare beskattningsår än det, då dödsfallet
inträffade, tillerkännas grundavdrag och avdrag för barn med högst
samma belopp, som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han
fortfarande levt.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar inkomst.

50 §.

1 mom. Skattskyldigs inom en kommun beskattningsbara inkomst skall,
med iakttagande av vad nedan i 51 och 52 §§> stadgas, fastställas enligt de i
2 och 3 mom. angivna grunder.

2 mom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret, skall i hemortskommunen den taxerade inkomsten
minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag,

om inkomsten uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa,
med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och,

om inkomsten ej uppgår till ortsavdragets dubbla summa, med hälften
av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 27

skattskyldiges inkomst minskas med ytterligare ett belopp av högst 700
kronor.

Vad härefter återstår avrundas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör
för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 mom. För skattskyldig, som i 2 mom. avses, såvitt angår annan kommun
än hemortskommunen, så ock för annan skattskyldig, utgör den taxerade
inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.

51 §.

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen beräknade taxerade
inkomst icke uppgår till 600 kronor, skall icke upptagas till beskattning för
sådan inkomst.

I övrigt inträder skatteplikt i fråga om kommunal inkomstskatt:

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret: i hemortskommunen, då den beräknade beskattningsbara
inkomsten där uppgår till minst 10 kronor, och i annan kommun, då
den beräknade taxerade inkomsten där uppgår till minst 100 kronor;

för annan skattskyldig: då den beräknade taxerade inkomsten i kommunen
uppgår till minst 100 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Äkta makars beskattning.

1 mom. Åkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives,
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade
makens skattepliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens
inkomst i samma kommun. Skatteplikt enligt 51 § bedömes med hänsyn
till båda makarnas sammanlagda inkomst. Ortsavdrag ävensom beskattningsbar
inkomst beräknas för makarna gemensamt; och skall, därest någondera
maken det påfordrar, den beskattningsbara inkomsten i jämna tiotal
kronor fördelas dem emellan efter förhållandet mellan deras i kommunen
taxerade inkomster.

2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i
fråga om taxering till kommunal inkomstskatt anses såsom av varandra oberoende
skattskyldiga.

Skattskyldighet.

53 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej
annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på
grund av överenskommelse eller beslut, varom i 72 och 73 §§ sägs:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;
samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst
av tjänst; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i
riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

b) staten:

för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt
eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter; samt

för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse
eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar
eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens
egna behov, eller av leverans av elektrisk kraft till nämnda kommunikationsverk
med tillhörande byggnader och anläggningar eller industriella verksamhet,
som nyss sagts;

c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser
ävensom stipendiefonder, pensionsanstalter som icke äro bolag, sjukkassor,
understödsföreningar, Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer,
hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas
till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina
delägare, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom å
landsbygden, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger tillämpning, ävensom
sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst
från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som enligt
särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar
ävensom under punkt d) ej nämnda samfund, stiftelser, verk, inrättningar
och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för
gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar
samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas
gemensamma räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

f) utländska bolag:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här
i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

2 mom. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier
taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas
inkomst med belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller
rederiets inkomst. Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola
dess delägare taxeras en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet.

3 mom. Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet
inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den
avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet,
och skall därvid för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i
denna lag skolat gälla för den avlidne.

(Se vidare anvisningarna.)

54 $.

Från skattskyldighet frikallas:

a) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva
bank-, emissions- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse:

för utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag och
svenska ekonomiska föreningar;

b) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital;

c) utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare, vilken givit eller
medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller beträffande
vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i samma
förordning åtnjutits;

d) ägare av sådan fastighet, varom förmäles i 5 § 1 mom.:

för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda mom.
avsedda ändamål;

e) i riket bosatt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle
icke varit här i riket bosatt:

för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet
skall utgöra kommunal inkomstskatt.

Att personer, om vilka i 70 § förmäles, äro frikallade från skattskyldighet
för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

55 §.

Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet
varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den avlidne
efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans
frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna
av beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skattskyldighet för sådan
den avlidnes inkomst, som skolat upptagas till beskattning under det år han
avlidit eller under året näst därefter. Fråga om befrielse, som här avses,
upptages beträffande inkomst, som skolat taxeras under dödsåret, av beskattningsnämnd
för detta eller nästpåföljande år och beträffande inkomst, som
skolat taxeras under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd för detta år.

Beskattningsort.

56 $.

Skatt för inkomst av jordbruksfastighet eller av annan fastighet skall utgöras
till kommun, där fastigheten är belägen.

Äro fastigheter av annan fastighets natur inom olika kommuner att anse
som en förvärvskälla, efter ty i 18 § sägs, skall den från fastigheterna
gemensamt härflutna inkomsten tagas till beskattning i varje kommun till
så stor del, som kan anses hava inom kommunen influtit. Kan utredning
härom icke vinnas, skall inkomsten fördelas till beskattning mellan kommunerna
efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till den bruttointäkt, som
influtit inom varje kommun, eller till det förhållande, vari fastigheternas
taxeringsvärden stått till varandra.

57 §.

1 mom. Skatt för inkomst av rörelse skall utgöras till kommun, där
rörelsen utövats från fast driftställe. Har fast driftställe icke begagnats,
skall skatt för inkomsten utgöras till den skattskyldiges hemortskommun
eller, om hemortskommun saknas, i Stockholm för gemensamt kommunalt
ändamål.

2 mom. Inkomst av nedannämnda slag av rörelse beskattas:

av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller
elektrisk kraft: i kommun, där huvudkontor eller vatten-, gas- eller kraftverk
funnits, samt i kommun, där förbrukning ägt rum;

av järnvägsdrift: i kommun, där järnvägen haft huvudkontor, samt i kommun,
där järnvägen framdragits och vid järnvägen anställd personal varit
bosatt eller stationerad;

av spårvägsdrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun,
där spårvägen framdragits;

av linjetrafik med omnibus: i kommun, där huvudkontor funnits, samt
i kommun, där linjetrafik ägt rum;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

av kanaldrift: i kommun, dur huvudkontor funnits, samt i kommun, som
av kanalanläggningen berörts;

av rederirörelse: i kommun, där fast driftställe för rörelsen funnits, eller,
om fast driftställe saknats, i den skattskyldiges hemortskommun; saknar
skattskyldig hemortskommun, taxeras hans inkomst av rörelsen i den kommun,
där fartyget har sin hemort.

3 mom. Hava i annat fall än i 43 § sägs rörelseidkare, mellan vilka intressegemenskap
råder (moder- och dotterföretag eller företag under i huvudsak
gemensam ledning), vid affärer sinsemellan genom åsättande av högre
eller lägre pris än de i allmänhet gällande åstadkommit, att inkomst av
deras rörelse i avsevärd mån redovisats inom annan kommun än den, där
inkomsten skulle redovisats, om intressegemenskap icke förefunnits, skall
såsom beskattningsort för den rörelseidkare, hos vilken för hög inkomst
sålunda redovisats, beträffande skälig del av hans inkomst gälla den kommun,
där den andre rörelseidkaren skulle utgjort skatt för inkomsten, om normal
prissättning tillämpats.

58 §.

Där inkomst av rörelse, efter ty i 57 § är sagt, skall tagas till beskattning
i mera än en kommun, skall i fråga om inkomstens uppdelning gälla,
att inkomsten beskattas i fråga om:

bankrörelse i varje kommun, där huvud- eller avdelningskontor funnits,
till så stor del, som å kontoret belöper efter förhållandetal, vilka uträknas
på sätt i anvisningarna närmare angives;

annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med värdepapper i
varje kommun, där kontor funnits, till så stor del, som å kommunen belöper
efter förhållandet mellan de vid varje kontor influtna bruttointäkterna;

jordstyckningsföretag till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits,
samt i övrigt i kommun, där fastighet, som varit föremål för styckning, är
belägen, eller, därest fastigheter i olika kommuner varit föremål för styckning,
i en var av dessa kommuner till så stor del, som belöper å köpeskillingarna
för inom kommunen belägna, under beskattningsåret försålda fastigheter
i förhållande till köpeskillingarna för samtliga under samma år försålda
fastigheter;

rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller
elektrisk kraft, till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt
i övrigt i de kommuner, där vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget eller
där vatten, gas eller elektrisk kraft mottagits i eller avlämnats från ledning
för partidistribution eller där förbrukning ägt rum, med iakttagande av de
härom i anvisningarna meddelade närmare bestämmelser;

järnvägsdrift till hälften i de kommuner, där stationer funnits, efter förhållandet
mellan dessas trafikvärden och till hälften i vederbörande kommuner
efter förhållandet mellan de inom varje kommun till järnvägens
personal utbetalta avlöningsförmåner, skolande beräkningen härav ske enligt
i anvisningarna meddelade närmare föreskrifter;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

spårvägsdrift till fem procent i kommun, där spårvägen haft huvudkontor,
samt i övrigt i de kommuner, där spårvägen framdragits, efter förhållandet
mellan antalet inom varje kommun tillryggalagda vagnkilometer;

linjetrafik med omnibus till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits,
samt i övrigt i de kommuner, där linjetrafik ägt rum, efter förhållandet
mellan antalet inom varje kommun i sådan trafik tillryggalagda vagnkilometer
;

kanaldrift till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i
övrigt i de kommuner, som av kanalen berörts, efter fördelningstal, som
fastställas av vederbörande länsstyrelse i enlighet med de i anvisningarna
närmare angivna grunder;

rörelse av annat slag än de förut särskilt angivna till fem procent eller,
där omständigheterna därtill föranleda, högre procent i kommun, där huvudkontor
funnits, samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe begagnats,
efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun tillverkade
varors värde, handelsomsättnings storlek, antalet där sysselsatta
arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för bedömande
av den inkomst, som kan anses hava åtnjutits inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

59 §.

1 mom. Skatt för annan inkomst av tjänst än i 2 mom. sägs samt skatt
för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet ävensom av kapital utgöres,
om inkomsten förvärvats av fysisk person under tid, då han varit här
i riket bosatt, eller av inländsk juridisk person, i hemortskommunen.

2 mom. Inkomst från lediga ecklesiastiska sysslor, som influtit till allmän
kassa, beskattas i den kommun, där inkomsten av sysslan eljest hort
beskattas.

3 mom. Har fysisk person under tid, då han ej varit här i riket bosatt,
eller utländskt bolag åtnjutit sådan inkomst av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet,
för vilken skattskyldighet här i riket föreligger, beskattas
inkomsten i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål.

60 §.

Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt område,
inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering
enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskattningsbar
inkomst som å dylikt område belöper, och skola därvid de här
ovan givna bestämmelser om beskattningsort hava motsvarande tillämpning.
Innefattar stad flera församlingar, skall dock fysisk person, som skall där
mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven handelsrörelse beskattas i
den församling, där han skall mantalsskrivas.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

61 $.

Såsom fast driftställe i rörelse skall anses plats, å vilken för stadigvarande
bruk vid rörelsens utövande funnits särskild anläggning eller vidtagits
särskild anordning, såsom kontor, fabrik, verkstad, verk, bruk, handelsbod
eller annat stadigvarande försäljningsställe. Med fast driftställe likställes
gruva eller annan fyndighet, som varit föremål för bearbetning,
stenbrott eller torvmosse, fastighet, som varit föremål för jordstyckning,
samt plats, där entreprenadarbete av större omfattning drivits under lokal
ledning.

Eftertaxering.

62 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig,
underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts,
att han icke blivit inom vederbörande kommun taxerad till kommunal
inkomstskatt eller att han blivit därstädes för lågt taxerad till
sådan skatt, skall han där eftertaxeras till kommunal inkomstskatt för vad
som genom berörda förfarande förut undgått taxering.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen
rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen
hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter
utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit
ingiven för registrering.

(Se vidare anvisningarna.)

63 §.

Med avseende å beräkningen av det antal skattekronor och skatteören, i
förhållande till vilket allmän kommunalskatt skall enligt 1 § utgöras, skall
genom eftertaxering fastställd beskattningsbar inkomst vara likställd med
annan beskattningsbar inkomst, som fastställts vid taxering det år, då
eftertaxeringen skett.

Särskilda bestämmelser rörande den kommunala inkomstskatten.

64 $.

Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall med ägare av fastighet
likställas den, som jämlikt 13 § är att anse såsom ägare eller är i ägares
ställe skattskyldig för fastighet.

65 §.

Frågan, huruvida skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om
barns ålder skall bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 180 höft. (Nr 213.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Har under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har betydelse
för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skattskyldig,
skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,
vara bestämmande för taxeringen.

66 §.

Med hemortskommun förstås i denna lag den kommun, där den skattskyldige
författningsenligt skall vara för taxeringsåret mantalsskriven.

För den, som varit under ett beskattningsår eller del därav bosatt här i
riket utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon kommun beträffande honom
förelegat för taxeringsåret, skall såsom hemortskommun anses den kommun,
där han senast varit bosatt under beskattningsåret.

För oskift dödsbo efter avliden person, som varit vid dödsfallet bosatt
här i riket, skall såsom hemortskommun anses den avlidnes hemortskommun.

För annan juridisk person än oskift dödsbo gäller såsom hemortskommun
den kommun, där vederbörande styrelse eller förvaltning vid taxeringsårets
ingång haft sitt säte eller där syssloman eller ombud vid nämnda tid
varit bosatt.

(Se vidare anvisningarna.)

67 $.

Med utländskt bolag likställes i denna lag främmande stat samt utländsk
menighet, försäkringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke
hemmahörande juridisk person.

68 §.

Vad i denna lag stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall jämväl
äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistats utan att
vara härstädes bosatt.

69 $.

Å svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt
eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning
och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, skall tillämpas vad i
denna lag stadgas angående här i riket bosatt person; dock är han icke
skattskyldig här i riket för sin inkomst av berörda tjänst, och skall för
annan hans inkomst, som enligt föreskrifterna i denna lag och § 3 mom. 2
mantalsskrivningsförordningen skolat beskattas i S:t Nikolai församling i
Stockholm, skatt i stället utgöras i Stockholm för gemensamt kommunalt
ändamål.

Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru
samt barn under 16 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.

(Se vidare anvisningarna.)

Kangl. Maj:ts proposition Nr 213.

70 $.

1 mom. Person, som tillhört främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och
som icke varit svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke hava
varit här i riket bosatt. För inkomster, vilka enligt föreskrifterna i denna lag
beskattas i hemortskommunen, skall skatt av sådan person utgöras i den
kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga
bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande
vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år
och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.

2 mom. Svensk medborgare, som tillhört främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning,
är frikallad från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den
främmande makten.

3 mom. Olönad utländsk konsul, vare sig han varit svensk eller utländsk
medborgare, beskattas icke för de förmåner, som han åtnjutit på grund
av tjänst hos den främmande makten.

(Se vidare anvisningarna.)

71 §.

Skatt, som jämlikt bestämmelserna i 57 § 1 mom., 59 § 3 mom., 69 § och
72 § 1 mom. utgöres för gemensamt kommunalt ändamål, skall användas
till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter
emellan.

4 kap.

Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.

72 $.

1 mom. Är inkomst, för vilken kommunal inkomstskatt skall utgöras,
tillika underkastad motsvarande beskattning i annan stat, och har, till förekommande
av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, överenskommelse
träffats om uppdelning av beskattningsrätten mellan nämnda stat och Sverige
eller förordnande meddelats, att viss inkomst eller inkomst av visst slag skall
helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket, skall beskattning,
som äger rum med tillämpning av överenskommelse eller förordnande, varom
nu sagts, anses hava ägt rum enligt denna lag. Därest i anledning av
sådan överenskommelse beskattning för inkomst skall äga rum här i riket,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

men bestämmelse om beskattningsort saknas, beskattas inkomsten i Stockholm
för gemensamt kommunalt ändamål.

2 mom. Konungen äger, till förekommande av eller lindring i sådan
dubbelbeskattning, som i 1 mom. sägs, med annan stats regering träffa överenskommelse,
såvitt avser fördelning i beskattningshänseende mellan berörda
stat och Sverige av inkomst, som är underkastad dubbelbeskattning, eller
ock, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna,
att viss inkomst eller inkomst av visst slag skall helt eller delvis vara fri
från beskattning här i riket.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom i detta
mom. förmäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller
närmast efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

3 mom. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas
erforderliga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom
i denna paragraf stadgas.

73 §.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från
utgörande av skatt för främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller
konsulat härstädes avsedd fastighet, så ock för inkomst av densamma.

74 §.

Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 72 eller 73 §
sägs, inkomst, som enligt denna lag är skattepliktig, ej här i riket beskattas,
får, därest underskott uppkommer vid inkomstberäkningen, sådant underskott
icke vid taxering avräknas å inkomst, som skall här beskattas.

(Se vidare anvisningarna.)

5 kap.

Särskilda stadganden.

75 $.

För kommunal utskyld, som påförts avliden person eller på grund av
bestämmelserna i 53 § 3 mom. oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej
med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke
för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med
mera, än hans lott i boet utgör.

Lag samma vare om kommunal utskyld, som på grund av eftertaxering
påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

76 §.

Där för tillämpningen av denna lag erfordras tabeller eller föreskrifter
utöver vad de vid lagen fogade anvisningarna innehålla, äger Konungen
utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Vid den nya lagens tillämpning skall följande iakttagas:

1. Allmän fastighetstaxering enligt den nya lagens bestämmelser skall
första gången äga rum år 1933.

De vid 1928 års allmänna fastighetstaxering fastställda taxeringsvärdena
må ej ändras vid taxeringarna åren 1929—1932, därest icke förekommit
sådan omständighet, som enligt 12 § 2 mom. i den nya lagen föranleder,
att nytt taxeringsvärde bör åsättas. Där omtaxering sker, skall denna verkställas
med hänsyn till det allmänna prisläge, som legat till grund för 1928
års allmänna fastighetstaxering, och skola vid taxeringsvärdenas åsättande
de i förordningen den 27 juni 1927 (nr 308) om allmän fastighetstaxering
år 1928 i dylikt avseende meddelade föreskrifter lända till efterrättelse.

2. Är vid den nya lagens ikraftträdande fastighet upplåten till annan
eller lägenhet avsöndrad på viss tid eller på livstid, skall skyldighet att utgöra
skatt för fastigheten eller lägenheten för den tid, upplåtelsen eller avsöndringen
avser, åligga den, som enligt förut gällande bestämmelser skulle
varit skattskyldig till kommunen för fastigheten eller lägenheten, samt rätt
att åtnjuta avdrag enligt 45 § i denna lag för samma tid tillkomma den,
som enligt förut gällande bestämmelser skulle ägt rätt till sådant avdrag.

3. Därest någon skall jämlikt bestämmelserna i förordningen den 28
oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst efter
den nya lagens ikraftträdande eftertaxeras till bevillning för inkomst, skall
han tillika taxeras till kommunal inkomstskatt för den till bevillning
beskattningsbara inkomsten.

4. Avdrag för underskott vid avyttring av skog på grund av tillämpning
av 22 § 1 mom. tredje stycket medgives icke, om förvärvet av fastigheten
ägt rum före denna lags ikraftträdande, men skall vid avyttringen uppkommen
förlust i stället anses såsom realisationsförlust, för vilken avdrag
medgives under de villkor och i den ordning 36 § stadgar.

5. För fastigheter, vilka år 1928 varit underkastade fastighetsbevillning,
skall vid 1929 års taxering åtnjutas avdrag enligt 45 § efter samma
regler som om fastigheterna förstnämnda år varit underkastade allmän
kommunalskatt för fastighet, dock att avdraget skall beträffande jordbruksfastighet
utgöra 6 procent av taxeringsvärdet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

6. Har efter utgången av september 1926 men före utgången av det
räkenskapsår, som ligger till grund för 1929 års taxering, av försäkringsanstalt
vidtagits sådan ändring i grunder eller bolagsordning, som avses i
punkt 2 femte stycket och punkt 3 sjätte stycket av anvisningarna till 30 §
av denna lag, skall denna ändring anses hava inneburit nedsättning av utjämningsreserven
eller utjämningsfonden under nämnda räkenskapsår.

7. Den i 30 § 4 mom. första och andra styckena stadgade begränsning
av nettointäkten skall gälla med den inskränkning, att de i nämnda mom.
angivna procenttal skola beträffande inkomst under följande år utgöra:

för bolag, som bedriver partihandel med rusdrycker, 9 procent år 1929,
8 procent år 1930, 7 procent år 1931 och 6 procent år 1932;

för bolag, som bedriver detaljhandel med rusdrycker, 12 procent år 1929,
11 procent år 1930, 10 procent år 1931, 9 procent år 1932 och 8 procent
år 1933.

8. På grund av den nya lagens bestämmelser om det beskattningsår, till
vilket en intäkt är att hänföra, må icke på nytt tagas till beskattning intäkt,
vilken blivit taxerad jämlikt bevillningsförordningens bestämmelser.

. Kungl. Maj:ts proposition Nr 213

Anvisningar.

till 3 §.

I denna paragraf angives vad som avses med de i lagen använda beteckningarna
»taxeringsår» och »beskattningsår».

Det kan stundom inträffa, att såsom beskattningsår skall räknas en kortare
eller längre tid än 12 månader. Om nämligen en person börjar eller
slutar näringsverksamhet under ett år, som eljest är att anse såsom beskattningsår,
kommer hans första eller sista räkenskap att omfatta allenast
den tid av samma år, varunder han drivit näringen, och denna tidsperiod
skall i sådant fall anses såsom beskattningsår. En omläggning av
räkenskapsåret kan ock föranleda, att ett visst beskattningsår blir längre
eller kortare än 12 månader. Sker omläggningen på det sätt, att ett räkenskapsår
förlänges att omfatta mer än 12 månader, kan det inträffa, att
den skattskyldige ett år icke alls skall taxeras, liksom det vid omläggning
genom förkortning av ett räkenskapsår kan hända, att den skattskyldige
ett år skall taxeras för två beskattningsår, av vilka det senare är kortare
än 12 månader.

Beskattningsåret, sådant det i denna paragraf bestämts, avser naturligtvis
normala förhållanden. Uppkommer fråga om eftertaxering, kan beskattningsåret
komma att ligga längre tillbaka i tiden. Beskattningsår blir i
dylikt fall det år, som enligt huvudregeln skulle varit beskattningsår, om
taxering skett i rätt tid.

till 5 §.

1. Med allmänna platser förstås ej endast sådana områden, vilka uteslutande
äro avsedda för allmänhetens begagnande, utan jämväl platser, som,
ehuru de samtidigt tjäna annat ändamål, tillika måste anses vara avsedda
för allmänheten. I enlighet härmed böra exempelvis Djurgården i Stockholm
— i den mån densamma ej är upplåten till särskilda ändamål — samt
de botaniska trädgårdarna i Uppsala och Lund anses såsom allmänna platser.

2. Stadgandet om skattefrihet för staten tillhörig för försvarsändamål
avsedd fastighet, i den mån den för sådant ändamål nyttjas, innebär exempelvis,
att, om ett staten tillhörigt örlogsvarv mera stadigvarande användes
jämväl för byggande av fartyg, som ej avse försvarsändamål, vare sig detta
sker för statens eller för annans räkning, skatteplikt skall föreligga för
så stor del av varvsfastighetens värde, som prövas skäligt med hänsyn till
denna verksamhets genomsnittliga omfattning i förhållande till hela den å
varvet bedrivna verksamheten, samt att, om ett övningsfält upplåtes för
jordbruk eller därmed jämförligt ändamål, skatteplikt föreligger för den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

del av övningsfältets värde, som skäligen kan anses utnyttjad genom upplåtelsen.
Användes fastigheten endast i ringa utsträckning för annat än
försvarsändamål, föranleder detta ej skatteplikt; sålunda föreligger ej skatteplikt
på den grund, att en mindre betesrätt upplåtes å en för militärövningar
använd plats eller att på dylik plats sker skogsavverkning av mindre omfattning.
Kasernbyggnader och vaktstugor anses vara avsedda för försvarsändamål
även i den mån i dem äro inrymda bostadslägenheter för andra än manskap.
Däremot anses ej andra byggnader, som i huvudsak nyttjas till tjänstebostäder
och uthyrningsbostäder, vara avsedda för försvarsändamål. Byggnader,
avsedda för mera tillfällig inkvartering vid militära skolor, skjutfält

o. dyl., anses nyttjade för försvarsändamål, i den mån de användas för
dylik inkvartering, men ej i den mån de innehålla fasta bostäder för andra
än vaktpersonal. Därest annan byggnad än kasernbyggnad eller vaktstuga i
huvudsak nyttjas till försvarsändamål men i densamma tillika är inrymd en
mera betydande tjänstebostad, är byggnaden underkastad fastighetsskatt för
så stor del av sitt värde, som kan anses skäligen belöpa på den till tjänstebostad
nyttjade delen av fastigheten. Beträffande tjänstebostäder vid militärt
sjukhus skola gälla samma bestämmelser som för bostäder vid annat sjukhus
(jfr punkt 5 här nedan).

För fristående industriell anläggning åtnjutes ej skattefrihet. Med dylik
anläggning förstås här exempelvis sådan fabrik för tillverkning av vapen
eller ammunition, som ej är sammankopplad med en försvarsanläggning i
egentlig mening, såsom ett örlogsvarv eller en fästning. Ett kronobageri,
som levererar bröd till truppförband å orten, är ej att anse såsom fristående
industriell anläggning. Ej heller anses såsom fristående industriell
anläggning ett vattenverk eller ett kraftverk, som är avsett för tillgodoseende
av en försvarsanläggnings behov av vatten eller elektrisk kraft.

3. Till byggnader för statens allmänna styrelse eller förvaltning räknas
exempelvis de kungl. slotten, riksdagshuset, statsdepartementens och de centrala
ämbetsverkens byggnader, även om ämbetsverken hava inseende över
eller ombesörja någon statens affärsverksamhet, länsresidens även i den
mån de tjäna bostadsändamål, och övriga allmänna förvaltningsmyndigheters
byggnader. Däremot räknas icke hit sådana byggnader, som äro avsedda
för statens affärsdrivande verksamhet, således icke till vattenfallsverken eller
domänförvaltningen hörande byggnader, ej heller riksbankens byggnader.
Tull- och lotsverken driva ingen affärsverksamhet; deras byggnader äro alltså
att anse som andra statens förvaltningsbyggnader.

4. För att en byggnad eller anläggning skall betraktas som museum
erfordras, dels att den skall vara inrättad i huvudsak för detta ändamål,
varför exempelvis en slottsbyggnad, vari samlingar förvaras, ej är att anse
såsom museum, därest densamma mera regelbundet användes även såsom
bostad för annan än vaktpersonalen, dels att de i byggnaden eller anlägg -

Kungl. Majrts proposition Nr 213.

ningen förvarade samlingarna skola hållas regelbundet tillgängliga för allmänheten
i kulturellt eller liknande syfte men ej i direkt förvärvssyfte.

Med soldathem förstås sådan vid militär mötesplats uppförd byggnad, som
i ideellt syfte är inrättad för manskapets trevnad och bekvämlighet.

5. För att skattefrihet enligt 1 mom. d)—i) helt eller delvis skall åtnjutas
för byggnad, kräves, att den skall i väsentlig utsträckning nyttjas för
ändamål, som föranleder skattefrihet. Sålunda är exempelvis byggnad, som
i huvudsak tjänar bostadsändamål, i sin helhet underkastad fastighetsskatt,
även om i densamma finnes inrymd någon förvaltningslokal. Prästgård
på landet är skattepliktig. Dock kan bostadsbyggnad vara att anse som
sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den frihet från fastighetsskatt,
som åtnjutes för anläggningen, även bör gälla bostadsbyggnaden. Sålunda
är exempelvis en inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad att anse
såsom en del av lasarettsanläggningen.

Föreskriften att, därest under 5 § 1 mom. d)—i) angiven fastighet jämväl
användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag
upplåtes åt annan till begagnande, fastigheten skall vara skattepliktig för
däremot svarande del av dess värde, avser närmast det fall, att dylik fastighet
delvis utarrenderas eller uthyres. Härmed är att jämställa exempelvis
det fall, att en staten tillhörig byggnad användes dels för verksamhet, som
medför frihet från fastighetsskatt, och dels för annan verksamhet. Om sålunda
i en postverket tillhörig, huvudsakligen till postkontor avsedd fastighet
vissa lokaler äro upplåtna till avdelningskontor för riksbanken, erlägges
fastighetsskatt för en mot de upplåtna lokalerna svarande del av fastighetens
värde. Upplåtas däremot i fastigheten lokaler till telegrafstation, föranleder
denna upplåtelse ej skatteplikt. Det saknar härvid betydelse, huruvida
upplåtelsen skett mot vederlag eller ej; så länge fastigheten användes för
ägarens (i nyssnämnda fall statens) räkning, kommer det ändamål, vartill
fastigheten användes, att bliva avgörande för skatteplikten. Upplåtes däremot
fastighet till annan mot vederlag, medför detta skatteplikt, även om
fastigheten användes till ändamål, vilket skulle föranleda skattefrihet, därest
fastigheten ägdes av den, som hyrt densamma. Med det förhållande, att del
av fastighet upplåtes mot ersättning, hör likställas det fall, att lokal, som eljest
nyttjas för ändamål, vilket föranleder frihet från fastighetsskatt, tidvis uthyres.
I dylikt fall skall vid bestämmandet av skatteplikten hänsyn tagas
jämväl till den tidrymd, för vilken sådana upplåtelser ägt rum. Skatteplikt
för viss del av fastighetens värde inträder dock endast om den användning,
som skulle föranleda skatteplikten, ej är av alltför obetydlig
omfattning. Den omständigheten, att i förvaltningsfastighet är inrymd bostad
om ett eller annat rum för någon till vederbörande förvaltning hörande
befattningshavare, medför sålunda ej skatteplikt för någon del av fastigheten.
Likaså skola uthyrningar föranleda skatteplikt endast om de äga rum mera

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

regelmässigt. Om ett missionshus någon enstaka gång upplåtes till biografeller
liknande föreställning eller ett församlingshus tillfälligtvis uthyres till
samkväm eller dyl., är detta ej tillräcklig anledning att låta fastighetsskatt
utgöras. Ej heller föreligger skatteplikt, därest uthyrning sker på sådana
villkor, att erhållet vederlag i stort sett innebär endast ersättning för de med
begagnandet av den upplåtna lokalen förenade särskilda kostnader såsom
för uppvärmning, belysning m. m., men icke inbegriper någon ersättning
för själva begagnandet av lokalen.

6. För att till kommunikationsanstalt hörande byggnad eller annan anläggning
skall vara skattefri erfordras, att den skall vara avsedd för driftens
omedelbara behov, d. v. s. tjäna den löpande driften. Under denna bestämmelse
falla stationshus, förvaltningsbyggnader, godsmagasin, lokomotivstallar, banvaktstugor
och andra vaktstugor, spårvagnshallar m. m. dyl. Däremot
äro särskilda, för stations- eller trafikpersonalen avsedda bostadshus, som ej
äro att hänföra till vaktstugor, underkastade beskattning, evad de ligga
inom eller utom det för driften i anspråk tagna området. Skattefrihet åtnjutes
icke för verkstad, där större reparationer eller nybyggnadsarbeten
utföras, men väl för sådan, där allenast mindre, så att säga löpande reparations-
och tillsynsarbeten utföras. Beträffande järnväg eller spårväg, som
drives med elektrisk kraft, åtnjutes skattefrihet för stolpar och ledningar
m. m., som höra till själva järnvägs- eller spårvägsanläggningen, men däremot
ej för kraftstation eller sådan transformatorstation, som får anses höra till
kraftverksanläggningen. Restaurations- eller hotellbyggnad, som tillhör en
järnväg och ligger inom dess område, är frikallad från skatt, om genom
densamma huvudsakligen tillgodoses den å järnvägen resande allmänhetens
behov. Om däremot byggnaden tjänar ett mera självständigt ekonomiskt
ändamål, i det den i större utsträckning användes av personer på platsen
eller eljest andra än de resande eller för resandes uppehåll under längre tid,
är den underkastad beskattning. Till kommunikationsanstalt hörande markområde,
som ej upptages av någon anläggning, bör undantagas från
skatteplikt i det fall, då området ej användes för uppläggning av gods
under längre tid, utan allenast till förvaring under kortare tid av gods,
som fraktas å kommunikationsanstalten i fråga. För grustag till järnväg
åtnjutes i regel ej skattefrihet; dock skall ett invid järnvägen beläget mindre
grustag, som användes allenast till grusning av någon kort närliggande
sträcka av järnvägen, ej vara underkastat skatteplikt.

7. Såsom tomtområde till byggnad skall, förutom själva byggnadsgrunden,
anses vad som till utrymme för byggnad av ifrågavarande slag i allmänhet
är brukligt. I enlighet härmed skall exempelvis ett område, å vilket lasarettsbyggnader
eller museibyggnader ligga kringspridda, inbegripas under skattefriheten
för byggnaderna, även om mellan dessa ligga mindre planteringar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

8. Huruvida fastighet skall helt eller delvis vara frikallad från skatteplikt,
skall i anslutning till regeln i 6 § 1 mom. andra stycket bedömas efter
förhållandena vid taxeringsårets ingång. Detta bör, om fastighet tidvis
uthyrts, så förstås, att fastigheten skall vid taxeringsårets ingång hava
varit disponerad på sätt, som inneburit, att fastigheten tidvis plägat uthyras,
även om uthyrningen ej ägt rum just vid tiden omkring årsskiftet.

till 7 $.

1. Fastighets kamerala beskaffenhet är icke avgörande för frågan, huruvida
fastigheten skall i beskattningshänseende anses såsom jordbruksfastighet
eller såsom annan fastighet, utan beror detta av användningen. Användes
sålunda i mantal satt jord såsom underlag för industriell verksamhet, taxeras
den såsom annan fastighet, varemot tomtområde, därå jordbruk bedrives,
taxeras såsom jordbruksfastighet. Om å ägorna till en jord bruksegendom
anlägges en fabrik eller uppföres en till uthyrning avsedd byggnad, skola de
områden, som för sådant ändamål tagas i anspråk, tillika med anläggningarna
anses såsom annan fastighet, medan egendomen i övrigt hänföres till jordbruksfastighet.
Användes sådan byggnad delvis till uthyrning eller dyl.
och delvis för ändamål, som bör föranleda byggnadens hänförande till jordbruksfastighet,
får den huvudsakliga användningen vara avgörande. Likaledes
skall, om visst område av en jordbruksegendom utnyttjas för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk, detta område anses såsom annan fastighet.
En torvmosse, som tillgodogöres i ett torvindustriellt företag, skall således
taxeras såsom annan fastighet, likaledes ett på arrende upplåtet sten- eller
kalkbrott o. s. v.

2. För att fastighet skall anses vara använd för skogsbruk fordras, att
arealen av skogsmark icke är alltför ringa. Den omständigheten, att
någon ringa virkestillgång finnes å fastighet, där bostaden är det väsentliga,
utgör ej hinder för att fastigheten i sin helhet taxeras såsom annan
fastighet. Detsamma gäller om exempelvis villabyggnad med park, mark,
som användes till s. k. sommarnöje, o. dyl.

3. Drives å en skogsegendom förädlingsindustri, vilken icke är att anse
såsom skogsbruk, medför icke detta förhållande, att egendomen i sin helhet
skall anses såsom annan fastighet. Äro å egendomen uppförda byggnader
eller andra inrättningar för förädlingsindustrien såsom förvaltar- och arbetarbostäder,
sågverk, träsliperi o. dyl., skola visserligen dessa byggnader
med anläggningsområde taxeras såsom annan fastighet, men icke egendomen
i övrigt.

4. Sådan förändring i fastighets användning, som är allenast tillfällig,
bör icke medföra ändring av fastighetens taxering såsom jordbruksfastighet
eller annan fastighet.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

5. I fråga om vad som är att hänföra till jordbruk, till jordbrukets
binäringar och till skogsbruk hänvisas till anvisningarna till 21 §.

till 8 §.

1. Vid bestämmande av vad som skall särskilt för sig taxeras (taxeringsenhet)
har man att utgå från den s. k. kamerala enheten, d. v. s. å landet
hemman och i jordeboken särskilt upptagen lägenhet samt i stad eller samhälle
å landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras, tomt eller
stadsäga. Är den kamerala enheten genom laga förrättning delad, skall i allmänhet
varje sålunda uppkommen del vara taxeringsenhet. Där jord- eller
fastighetsregister är upprättat, bör följaktligen detta följas vid taxeringsenheternas
bestämmande.

2. Emellertid måste i vissa fall en uppdelning i andra och flera taxeringsenheter,
än som följer av de i punkt 1 angivna regler, äga rum.

I sådant hänseende är att märka, att, om fastighet, som eljest skulle vara
taxeringsenhet, är delad mellan olika ägare, så att varje ägare har sin till
området å marken bestämda del av fastigheten, varje sådant område utgör
taxeringsenhet.

Detsamma gäller, om del av fastighet upplåtits till annan för självständigt,
mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis torp, därå
jordbruket av torpinnehavaren bedrives som självständig näring och väsentligen
med egna inventarier, särskilt taxeras. Om däremot innehavet av
torpet väsentligen är att anse såsom en del av den ersättning, som tillkommer
torparen för åtagen arbetsskyldighet till huvudfastigheten, bör torpet icke
behandlas såsom särskild taxeringsenhet. Är upplåtelsen av tillfällig art,
så att det upplåtna området kan förväntas inom kortare tid komma att i
brukningsavseende återförenas med den fastighet, varifrån upplåtelsen skett,
föreligger ej anledning att åsätta området särskilt taxeringsvärde. Ej heller
medför upplåtelse av sådant mindre område som till exempel lott i en
s. k. koloniträdgård, att det upplåtna området skall anses såsom särskild
taxeringsenhet.

Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet icke rättsligen
avskilt område, vilket — utan att vara till annan upplåtet — stadigvarande
brukas särskilt eller stadigvarande användes för annat ändamål än fastigheten
i övrigt. Under denna bestämmelse faller exempelvis utgård med särskilda
åbyggnader och särskild drift. I övrigt torde stadgandet hava sin
största betydelse för det fall, att fastigheten visserligen huvudsakligen användes
för jordbruk med binäringar, men till en del av sitt område utgör underlag
för eller eljest nyttjas i samband med byggnader eller inrättningar, som ej
höra till jordbruket med binäringar, såsom bostadshus, avsedda för uthyrning,
s. k. sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland samt anläggningar
för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring till jordbruk.

Under stadgandet i fråga inbegripes även det fall, att en tomt i stad
användes för skilda ändamål, såscm om den till ena hälften är bebyggd med

4.r>

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 213.

bostadshus till uthyrning och till andra hälften användes för någon industriell
anläggning. Under liknande förhållanden kan även ett sammanhängande
område av fastighet å landet, som användes för skilda ändamål, komma att
uppdelas i olika taxeringsenheter. Huruvida så skall ske eller icke beror
väsentligen därav, om området i ägarens hand är att anse såsom en enhet
eller ej. Om sålunda flera för uthyrning avsedda boningshus, exempelvis
s. k. sommarvillor, äro uppförda i omedelbar närhet av varandra, kan al! den
mark, som nyttjas till dem, betraktas såsom ett särskilt för sig nyttjat
område, utan hinder därav att, praktiskt taget, olika delar av området
kunna anses åtminstone företrädesvis anvisade för begagnande av de olika
hyresgästerna och för sådant ändamål tilläventyrs inhägnats eller eljest särskilt
utmärkts (jfr punkt 2 av anvisningarna till 18 §). Likaså må allenast
ett, särskilt för sig nyttjat område kunna anses föreligga i det fall, att
flera skilda företag, exempelvis såg- och kvarnrörelse, av samme företagare
drivas å ett sammanhängande område.

Byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans mark
skola ock särskilt för sig taxeras. Användas byggnaderna för jordbruksändamål,
exempelvis om arrendator äger de till den arrenderade fastighetens
drift använda byggnaderna eller vissa av dem, skola de jämlikt 7 § upptagas
såsom jordbruksfastighet. Särskild taxering av den mark, därå
byggnaderna äro uppförda, kommer då ej i fråga, enär marken ingår i och
taxeras tillsammans med jordbruksfastigheten i övrigt. Användas däremot
byggnaderna för annat ändamål, så att de skola taxeras såsom annan fastighet,
kommer den mark, därå byggnaderna äro uppförda eller som eljest för dem
tagits i anspråk, att vara taxeringsenhet. I sådant fall bliva alltså byggnaderna,
å ena sidan, och den mark, som till dem nyttjas, å den andra, var
för sig särskilt taxerade. Byggnad å annans mark skall icke särskilt för
sig taxeras, när byggnadens ägare innehar marken med besittningsrätt på
obegränsad tid, såsom fallet exempelvis är vid åborätt, så kallad ofri tomt
i stad, skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens
understöd, m. m.

3. Understundom äro förhållandena sådana, att fastigheter, som äro rättsligen
skilda, eller områden, som tillhöra sådana fastigheter, dock böra tillsammans
bilda taxeringsenhet.

Detta är fallet med skogsområde, som är att anse såsom brukningsenhet,
ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning.
Hit höra kronopark, vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän
undantagen skog, boställsskog under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,
häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken innehavaren
enligt 13 § är skattskyldig (gruvskogar, gruvallmänningar, kanalskogar,
städernas skogar), ävensom under särskild förvaltning ställd samfälld skog,
såsom de s. k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag i Kopparbergs
län. Såsom brukningsenhet må ock behandlas enskild skog, i den

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

mån den i innehavarens hand bildar en i brukningshänseende naturlig
enhet (skogsblock).

Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under särskild förvaltning,
skall värdet av den andel i samfälligheten, som hör till varje särskild
andelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma egendoms taxering
såsom en densamma tillhörande särskild förmån.

Vidare böra såsom en enhet taxeras fastigheter eller delar därav, som tillhöra
samme ägare och vilkas inbördes värden icke kunna vart för sig tillförlitligen
bedömas. Detta inträffar, då fastigheterna ligga i oskift samfällighet
eller i sambruk med gemensamma åbyggnader. I dessa fall lära
fastigheterna vara så intimt med varandra förenade i drift och utnyttjande,
att det svårligen låter sig göra att med tillförlitlighet angiva vad den ena
eller den andra av dem kan vara särskilt värd. Understundom kunna liknande
svårigheter att vid taxeringen följa de i punkt 1 här ovan angivna
enheterna uppkomma även av annan anledning, och bör även då det gemensamma
komplexet behandlas som en taxeringsenhet. En förutsättning för
att sådan gemensam taxering, som nu sagts, skall få ske, är dock, att fastigheterna
ligga inom samma kommun. Tillhöra de olika kommuner, måste
under alla förhållanden vad som ligger inom en viss kommun för sig taxeras.

Då kameral enhet eller genom laga förrättning uppkommen del av dylik
enhet utgör del av taxeringsenhet, kan ägare eller arrendator stundom hava
särskilt intresse att få officiellt fastslaget, huru stort värde i taxeringshänseende
tillkommer den kamerala enheten eller delen därav. I följd härav
skall det, om ägaren eller arrendatorn sådant påfordrar, angivas, huru stor
del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som kan
anses belöpa på den kamerala enheten eller delen av densamma. Därvid
märkes, att, i samma mån som bebyggd jordbruksfastighet är mera värd
än obebyggd sådan, ett större värde tillkommer den del av taxeringsenheten,
å vilken åbyggnaderna äro belägna. Påfordran, som nyss är nämnd, må det
år, varunder allmän fastighetstaxering äger rum, ske hos berednings- eller
fastighetstaxeringsnämnd samt eljest hos taxeringsnämnd.

4. Styckena under a) och e) böra tillämpas vid sidan av varandra på
sådant sätt, att ett komplex av sådana i förra delen av a) avsedda fastigheter,
vilka enligt bestämmelserna under e) skola taxeras gemensamt, betraktas
såsom en fastighet, varå sedermera bestämmelserna i senare delen
av a) komma i tillämpning.

5. Det kan inträffa, att en taxeringsenhet inom en kommun är fördelad
på olika administrativa områden, inom vilka menighet äger beskattningsrätt,
eller att en del av taxeringsenheten faller inom och en annan del utom
särskilt sådant område, såsom i fråga om municipalsamhällen ofta är fallet.
Administrativa områden, som här avses, äro municipalsamhälle, kyrkoförsamling,
skoldistrikt, tingslag och väghållningsdistrikt. Där taxeringsenhet

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 213.

på sådant sätt tillhör olika administrativa områden, måste taxeringsvärdet
och de i 10 § omförmälda särskilda värden i enlighet härmed uppdelas. Vid
en dylik uppdelning bör å varje del av taxeringsenheten läggas det
värde, som med hänsyn till dess storlek och beskaffenhet i övrigt å den
kan anses skäligen belöpa av värdet å det hela, med iakttagande av att den
del, å vilken åbyggnaderna äro belägna, åsättes förhållandevis större del av
det gemensamma värdet. Vad nu är sagt äger tillämpning ej blott då
fastighet sträcker sig över gränsen till administrativt område utan jämväl
då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig liggande äga,
som tillhör annat dylikt område än fastigheten i övrigt.

6. Regeln, att fastigheter, som ligga i olika kommuner, alltid skola utgöra
skilda taxeringsenheter, åsyftar icke det fall, att allenast en geografisk oregelbundenhet
föreligger, såsom om en i jordeboken såsom enhet upptagen fastighet
har äga innesluten (enklaverad) inom annan kommuns område. I dylikt
fall är fastigheten att anse såsom i sin helhet tillhörande den kommun, i
vilken den enligt jordebok eller annat behörigt förordnande skall ingå.

7. Därest flera kamerala enheter eller genom laga förrättning uppkomna
delar av sådana tillsammans utgöra en taxeringsenhet, skall fastighetsbeteckningen
för varje sådan kameral enhet eller del därav i vederbörande taxeringslängd
angivas.

till 9 §.

1. Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det
belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten,
om den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan
antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens beskaffenhet
lämpligt utnyttjande.

Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts för
en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det
allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats
av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan
densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsvarar
det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för försäljningen
rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av särskilt
tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obetänksamt
ingånget avtal m. m. dyl. Först om ett något så när tillräckligt
antal olika försäljningar föreligga, om vilka anledning ej finnes antaga,
att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen, kan ur dem
dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet. Detta
värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i handel och vandel,
icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet faktiskt betald
köpeskilling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Härmed är emellertid faktiskt betald köpeskillings betydelse såsom uppskattningsgrund
för det allmänna saluvärdet ingalunda förringad. Men sådan
köpeskilling kan och bör underkastas undersökning, om den må anses avvika
från det normala värdet i handel och vandel; och där så är fallet, bör taxeringsvärdet
därefter lämpas. Därför måste taxeringsmyndigheten vid taxeringsvärdets
åsättande taga hänsyn jämväl till andra förhållanden, som kunna
tjäna till ledning vid värdesättningen. I detta hänseende hänvisas taxeringsmyndigheten
till de enhetsvärden, som kunna hava föreslagits i den ordning,
som i taxeringsförordningen närmare omförmäles, samt till fastighetens avkastning
och andra kända förhållanden, som kunna tjäna till ledning för
bedömande av dess allmänna saluvärde, såsom brandförsäkringsvärde å byggnader
m. m. Härvid må ihågkommas, att även s. k. impediment, vartill
hänföras mossar, myrar, berg och annan dylik mark med ringa avkastningsförmåga
ur skoglig synpunkt, regelmässigt har något, större eller mindre,
värde på grund av dess användbarhet ur andra synpunkter. Taxeringsvärdet
bör framgå såsom resultat av ett övervägande av samtliga berörda förhållanden.

2. Vid värdesättningen skall noga beaktas, om och i vilken omfattning
ökning eller minskning i värdet för viss fastighet i förhållande till andra
fastigheter i orten bör äga rum till följd av förhållanden, som äro för den
fastigheten säregna, såsom

beträffande jordbruksfastighet:

fastighetens storlek och läge samt mer eller mindre goda eller dåliga avsättnings-
och användningsförhållanden;

ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än vanligt goda eller
svåra brukningsförhållanden samt om fastigheten är i synnerligt god hävd
eller vanhävdad och förfallen;

åbyggnadernas beskaffenhet, om de skilja sig från i orten vanligt medelbestånd,
d. v. s. om å fastigheten finnes förnämligare bostadsbyggnad eller
eljest ovanligt goda åbyggnader eller om åbyggnaderna äro olämpliga, förfallna
eller otillräckliga;

särskilda naturtillgångar eller förmåner, som kunna finnas å fastigheten,
såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutningsbara fyndigheter, jaktmarker, fiskevatten
o. dyl., försåvitt samma naturtillgång eller förmån ej är av beskaffenhet
att, efter ty under 8 § sägs, böra särskilt taxeras;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten;
förekomsten av sådana förhållanden, som enligt 10 § föranleda därtill,
att en del av taxeringsvärdet bör redovisas såsom tomt- och industrivärde;
med mera sådant;
beträffande annan fastighet:

fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i
fråga om dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: om inskränkningar
gälla i rätten till dess bebyggande, om den ligger i stadens affärscentrum

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 49

eller i yttre område, om den ligger vid huvudgata eller bigata, om den är
hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upplagsplats, stenbrott,
grustäkt o. dyl.: om den äger bättre eller sämre tillgång till erforderliga
kommunikationer, o. s. v.;

markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre
lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis om tomtmark företer
synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, om vattenfall,
stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre
av naturförhållandena förorsakade svårigheter, o. s. v.;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten; med

mera sådant.

Vid värdesättningen måste emellertid alltid fasthållas, att det, alldeles
oavsett vilken metod som användes för denna — om man bortser från
skogen — alltid är allmänna saluvärdet, som skall vara avgörande för
taxeringen. En riktig tillämpning av de här stadgade reglerna bör således
ej kunna medföra ett sådant resultat, som att en tomt med tillhörande
åbyggnad, taxerad som annan fastighet, erhåller högre taxeringsvärde än
ett annat i närheten liggande lika värdefullt område med liknande åbyggnad,
vilket taxerats såsom jordbruksfastighet, allenast på den grund att beträffande
den senare fastigheten värdesättningen skett på grundval av de i
punkt 1 här ovan angivna enhetsvärden.

3. Om två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner,
skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort gemensam
taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som om detta varit förhållandet
och det i enlighet med föreskriften i tredje punkten sista stycket av
anvisningarna till 8 § skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet som
belöpt å vad som faller inom varje särskild kommun.

4. Vad nu sagts om fastighets uppskattning gäller icke skogsmark och
därå växande skog. Dessa skola upptagas efter de värden, de kunna anses
äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk.

Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga.

Såsom skogsmark skall därvid upptagas all icke odlad mark, som, vare
sig den vid tillfället är skogbärande eller icke, är lämplig att använda för
skogsproduktion. Till skogsmark hänföres således även ljungmark och annan
dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses lämpa sig
för skogsproduktion. Är å skogbeväxt hagmark (betesmark) betestillgången det
väsentliga och skogsproduktionen av underordnad betydelse, skall marken likväl
taxeras såsom skogsmark, såvida icke densamma är att betrakta såsom kultiverad
betesäng. Med kultiverad betesäng förstås sådan icke i vanlig
mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men icke sällan
något trädbevuxen betesmark, vilken för betets förbättrande är föremål för
Bihang till riksdagens protokoll 192S. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.) 4

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 213.

ordnad skötsel, varmed förstås sådana åtgärder som röjning, dikning, planering,
kalkning, gödsling, frösådd med mera. Såsom skogsmark skall ej heller
upptagas sådan skoglös ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas
för skogsproduktion, i främsta rummet disponeras för foderproduktion genom
bete eller slätter samt med god hushållning även bör därtill användas
(naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är föremål för egentliga
kulturåtgärder.

Till skogsmark hänföras icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och
annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma
vattenförhållanden, näringsbrist hos marken eller de lösa jordlagrens ringa
djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke
kan påräknas. Sådan marks eventuella värde skall medräknas vid värdesättning
av fastigheten i övrigt.

Finnes å skogsmark bete, skall värdet därå tilläggas markens värde såsom
skogsproducerande; dock skall beträffande skogsmark, därå rationellt
skogsbruk bedrives, dylikt värde beräknas allenast försåvitt betet plägar
utnyttjas. Betesvärdet beräknas särskilt för sig till den storlek, som kan
ernås utan att intrång på rationellt skogsbruk göres. Kan på grund av
betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förutsatts vid bestämmande
av värdet å skogsmarken såsom skogsproducerande, skall betesvärdet
sättas så mycket lägre än det verkliga, att totalsumman ej blir
högre än den skulle blivit, om skogsmarken såsom skogsproducerande värderats
med hänsyn till den avkastning, marken faktiskt lämnar.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas efter den årliga
avkastning, som anses kunna erhållas under antagande att marken
vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd
(normal skogstillgång).

Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per hektar
såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet). Värdet
i penningar av den sålunda uppskattade normala årsavkastningen beräknas
efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot enligt de pris, som för liknande
sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss tidsperiod,
som bestämmes i särskild instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog.

Från värdet av den enligt sålunda angivna grunder beräknade avkastningen
skall avdragas en fjärdedel för kostnader för skogens vård, förvaltning,
bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning,
skogsindelning, skatter m. m. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig
skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden
måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och
underhåll av en osedvanligt stor del av den alstrade avkastningen, må avdraget
för kostnader efter prövning i varje särskilt fall och med angivande
av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräknade normala av -

Kungl. Alaj:ts proposition Nr 213.

kastningen. Det sålunda reducerade värdet anses utgöra nettovärdet på ett
års normal avkastning per hektar skogsmark.

Skogsmarkens värde per hektar anses utgöra så många gånger nettovärdet
på ett års normala avkastning, som bestämmes i instruktionen för värdering
av skogsmark och växande skog.

Växande skog skall — oavsett om avverkningsrätt till densamma upplåtits
eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt
befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur kan uttagas under
förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen innehåller
ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den beräknade
normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas och sålunda normal
skogstillgång förefinnes, sättes värdet till det antal gånger nettovärdet på
ett års normala avkastning, som bestämmes i ovannämnda instruktion. Avviker
skogstillgången från det normala, fastställes den växande skogens
värde till den bråkdel av det på nyss angivet sätt erhållna värdet, som
skogstillgången utgör av normal sådan (relativ skogstillgång).

Närmare föreskrifter rörande värdering av skogsmark och växande skog
meddelas i förenämnda instruktion.

Har på grund av förhållande, som omförmäles i punkt 4 av anvisningarna
till 10 §, skogsmark med därå växande skog ett högre saluvärde än
värdet vid användning till skogsbruk och bete, skall detta medföra motsvarande
höjning av taxeringsvärdet.

Finnas å annan till jordbruksfastighet hörande mark än skogsmark
växande träd, skola dessa medräknas vid bestämmande av fastighetens jordbruksvärde.

5. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med
det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före taxeringsåret;
dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den 11 maj 1855
utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör läggas till grund för beräknande
av räntans belopp.

6. Har vid uppskattning av fastighet hänsyn tagits till förekomsten av
andra naturtillgångar än träd, skall dessas beräknade värde i vederbörande
taxeringslängd antecknas.

till 10 §.

1. Det i enlighet med bestämmelserna i 9 § åsatta taxeringsvärdet skall
jämlikt 10 § redovisas i särskilda värden. På sätt framgår av 11 § skola
dessa särskilda redovisningsvärden utföras i jämna hundratal kronor, och får
därför vid redovisningsvärdenas bestämmande ske den jämkning, som erfordras
för att de skola jämnt motsvara det åsatta taxeringsvärdet.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

2. Vid angivande av jordbruksvärde har vederbörande beskattningsmyndighet
att utgå ifrån att fastigheten i fråga användes till jordbruk med
binäringar eller skogsbruk. Med denna förutsättning skall såsom jordbruksvärde
upptagas värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, tomt- och
trädgårdsmark, äng, skogsmark — dock utan att värdet å växande skog
medräknas — övrig mark såsom vägar, mossar, myrar, kärr m. m., samt
till fastigheten hörande vattentäckt område ävensom värdet av jordägaren
tillhöriga mangårds- och driftbyggnader, såsom bostadsbyggnad för ägare
eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader,
uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus,
bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. dyl., förvaltar- eller inspektorsbyggnad,
drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, bostad för
skogvaktare och annan skogspersonal, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader,
smedja o. dyl., ävensom byggnader, avsedda för sådan verksamhet, som är
att hänföra till jordbrukets binäringar.

Om dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem
likaledes utföras såsom jordbruksvärde.

3. Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och
särskilt angivas värdet av skogsmark (jfr punkt 4 av anvisningarna till 9 §).

4. Tomt- och industrivärde utgör det värde, som tillkommer jordbruksfastighet
utöver jordbruksvärde och skogsvärde på grund därav, att den kan
tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk,
såsom för bostadsbyggnader, industriella anläggningar o. dyl., och således
har ett högre saluvärde, än om den skulle användas endast för jordbruk med
binäringar eller skogsbruk. Den ökning av taxeringsvärdet, som detta högre
saluvärde medför, skall särskilt redovisas såsom tomt- och industrivärde.

Tomt- och industrivärde förefinnes i regel mera allmänt blott å sådana
jordbruksfastigheter, som äro belägna i närheten av större städer eller i
tillväxt varande industri- och järn vägssamhällen. Men även närbelägenhet
till gruv- och vattenkraftsanläggningar, badortsanläggningar och andra sådana
företag kan medföra, att i taxeringsvärdet ingår ett mervärde av ifrågavarande
art; i den mån utvecklingen å en dylik ort fortskrider, behöver närbelägen
därför lämpad mark tagas i anspråk för nya bostäder, industriella
anläggningar m. m. Där en sådan utveckling framträtt, har merendels den
mark, som kan antagas komma att därvid bliva föremål för användning,
utöver jordbruksvärdet ett värde, vars storlek är beroende av utvecklingens
hastighet m. m.; detta värde bör särskilt för sig angivas. Understundom
kan ock vattenfall eller brytvärdig fyndighet å fastigheten hava grundlagt
ett liknande mervärde, som jämväl bör upptagas såsom tomt- och industrivärde,
där ej naturtillgången i fråga är av beskaffenhet att böra taxeras
såsom annan fastighet.

Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar

Kanyl. Maj:t* proposition Nr 213.

r»3

av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och
storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Befinnes fastighet till särskilda
områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes sådant
i längden angivas.

5. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet har taxeringsmyndigheten
att taga hänsyn till de ovan i anvisningarna till 9 § angivna förhållanden.

Är å annan fastighet mark och byggnad i samme ägares hand, skall
byggnadsvärdet utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastighetens
allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet jämte eventuellt
parkvärde.

Parkvärde förekommer endast undantagsvis. I allmänhet lärer å fastighet,
som skall såsom annan fastighet taxeras, mera sällan förekomma
växande träd eller anläggning, som ej är att hänföra till byggnad, av den
betydenhet, att fastighetens värde i allmänna marknaden därigenom i någon
väsentligare grad påverkas. Men om å fastigheten finnes trädbestånd eller
till byggnad ej hänförlig anläggning, exempelvis en mera avsevärd trädgård
eller park, och denna förmån kan anses i avsevärd mån inverka på fastighetens
allmänna saluvärde, bör värdet å sådan förmån särskilt redovisas
såsom parkvärde.

till 18 §.

1. I allmänhet torde — vad angår jordbruksfastighet — förvärvskälla
sammanfalla med taxeringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet, utan kunna understundom flera taxeringsenheter
i innehavarens hand bilda en förvärvskälla. Detta inträffar exempelvis,
om fastigheter inom samma kommun brukas tillsammans såsom en förvaltningsenhet,
något som jämförelsevis ofta inträffar i fråga om skogsfastigheter.
För att fastigheter skola tillsammans bilda en förvaltningsenhet
fordras icke blott att de hava gemensam innehavare och stå under överinseende
av innehavaren eller dennes representant, utan jämväl att de stå under
gemensam förvaltning och drift på sådant sätt, att de framträda, ekonomiskt
sett, såsom en naturlig enhet. I enlighet härmed få exempelvis de statens
skogar, som tillhöra olika revir, icke anses tillhöra en och samma förvärvskälla.

Åven är att märka, att, om olika skattskyldiga draga inkomst av samma
fastighet, så kan denna fastighet för den ene skattskyldige vara att anse
som särskild förvärvskälla men för den andre som ingående i en mera
omfattande förvärvskälla. Om sålunda ägaren av ett större gods har vissa
därunder lydande hemman eller hemmansdelar utarrenderade men en del
under eget bruk, så är varje sålunda utarrenderat område att för arrendatorns
del räkna som särskild förvärvskälla, under det att för ägaren godset i dess
helhet kan bli en enda förvärvskälla. Härför erfordras emellertid, att fastig -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

heterna i ägarens liand bilda ett verkligt driftkomplex, som har ej blott
gemensam central ledning utan även gemensam förvaltning eller andra
gemensamma driftkostnader.

2. Om flera fastigheter av annan fastighets natur i ägarens hand varit
att anse som förvaltningsenhet, gäller därom vad ovan under punkt 1 är sagt
angående jordbruksfastighet med den skillnad, att förvärvskällan till sin omfattning
ej behöver vara begränsad till en kommun. Inkomsten av fastigheterna
skall, om en förvaltningsenhet föreligger, redovisas såsom fluten ur
en förvärvskälla. Såsom exempel på dylik förvaltningsenhet kan angivas
villor å en brunns- eller badortsanläggning, sommarställen å en fastighet
m. m. dyl. Likaledes torde fastighetsbolags fastighetsinnehav i regel utgöra
en förvärvskälla. Av vikt är emellertid, att i nu nämnda fall kravet å fastigheternas
karaktär av förvaltningsenhet upprätthålles.

Om flera fastigheter av annan fastighets natur, som utgöra en förvaltningsenhet,
ligga till en del inom en kommun och till annan del inom
annan kommun, skall inkomsten av sådan förvärvskälla fördelas till beskattning
inom de olika kommunerna enligt bestämmelserna i 56 §.

Därest skattskyldig helt eller delvis använder egen fastighet i av honom
bedriven rörelse, ingår hyresvärdet av fastigheten, i den mån den sålunda
disponerats, i intäkten av rörelsen och skall följaktligen icke upptagas såsom
intäkt av annan fastighet, liksom omkostnader och utgifter för sålunda använd
fastighet eller del därav icke få avdragas från intäkt av annan fastighet.

3. Om rörelse bedrivits huvudsakligen med den skattskyldiges egen arbetskraft,
föreligger i regel en förvärvskälla, såsom exempelvis om en författare
jämväl sysslar med målning eller bildhuggeri eller om en hantverkare är
både snickare och smed.

Har rörelse bedrivits med användande av i företaget nedlagt nämnvärt
kapital eller avlönad arbetskraft, kan ej sällan uppstå spörsmål, om olika
slag av förvärvsverksamhet, som därvid utövats, äro att anse som en och
samma förvärvskälla eller som skilda förvärvskällor. Äro de särskilda slagen
av förvärvsverksamhet till arten helt olika och utan något egentligt inre
sammanhang, såsom om någon drivit både diversehandel och rederirörelse
eller både bagerirörelse och mekanisk verkstad, äro dessa att anse som
särskilda förvärvskällor. Verksamhetens särskilda grenar framträda här
såsom ekonomiskt sett särskilda företag, oavsett att företagaren eller hans
representant naturligtvis har överinseendet och ledningen av det hela. Om
bokföringen är gemensam eller icke, är av underordnad betydelse.

Annorlunda ligger saken, om de olika förvärvsgrenarna framträda såsom
ett enhetligt företag, däri den ena rörelsegrenen är beroende av eller understöder
den andra (integration). Ett dylikt inre sammanhang framträder i
allmänhet däri, att ej allenast driftledningen är gemensam utan även gemensamhet
i verksamhetsart och i driftkostnader är förhanden. Gemensamhet i

Kung i. May.ts proposition Nr 218.

verksamhetsart föreligger, då verksamheten är av fullt likartad beskaffenhet
eller då det är vanligt, att de olika slag av verksamhet, som i det särskilda
fallet föreligga, drivas tillsammans. Gemensamhet i driftkostnader är förhanden,
då sådana utgifter, som omedelbart avse själva driften, de egentliga
driftutgifterna, äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av dem
på de olika rörelsegrenarna praktiskt taget icke låter sig tillförlitligen utföras.
Härvid är emellertid icke att räkna med kontorskostnader och andra
dylika kostnader, vilka, utan att i stort sett missvisande resultat uppkommer,
kunna fördelas å de olika verksamhetsslagen efter omsättningens eller bruttoavkastningens
storlek eller dyl.

I fråga om enhetliga företag är förvärvsverksamheten i sin helhet att
anse som en förvärvskälla. Sålunda utgöra exempelvis flera diversehandelsaffärer
i en innehavares hand en förvärvskälla, därest driftledningen
är gemensam. Likaledes utgöra de olika formerna av järnförädlingsrörelse
i samme innehavares hand under nyss angiven förutsättning en förvärvskälla.
Detsamma gäller om träförädlingsrörelse och vad därtill hörer. Om
någon vid sidan av en av honom såsom huvudnäring bedriven verksamhet
tillvaratager och förädlar biprodukter från denna verksamhet, föreligger
allenast en förvärvskälla.

4. För försäkringsanstalt skall livförsäkringsrörelse anses utgöra en förvärvskälla
samt sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse anses tillsammans
bilda en förvärvskälla (jfr punkt 1 av anvisningarna till 30 §).

5. I fråga om bolag, som avses i 30 § 4 mom. första och andra styckena,
skall för partihandelsbolag handeln med rusdrycker och för detaljhandelsbolag
utminuteringen av rusdrycker anses utgöra särskild förvärvskälla.

till 19 §.

1. Fattigunderstöd, begravningshjälp, natura- och andra förmåner, som
utgått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen, underhåll, som lämnats
fånge eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skattepliktig
inkomst. Detsamma gäller i fråga om till andra föreningar än
bostadsföreningar influtna medlemsavgifter (jfr 24 § sista stycket).

2. Enligt förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster skall dylik
skatt erläggas för vinst i svenskt penninglotteri ävensom för vinst vid vinstdragning
å svenska premieobligationer, såvida obligationerna utfärdats efter
den 31 december 1928, dock att vinst, som ej överstiger tjugofem kronor,
är fri från dylik skatt. Vinst, som i dylikt lotteri eller vid dylik vinstdragning
tillfaller annan än lotteriet eller obligationernas utfärdare, är icke
underkastad inkomstskatt även om på grund av vinstens ringa belopp särskild
skatt icke skall utgöras för densamma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.
till 20 §.

1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna
paragraf ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga försäkringar
och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar,
i vilka den skattskyldige är medlem. Att i vissa speciella fall avdrag dock
får göras för dylika premier och avgifter, framgår av stadgandena i 25 §
1 mom., 33 § och 46 § 2 mom.

2. Såsom allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten samt till
landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som avses
i 6 § lag om fattigvården, tingslag, väghållningsdistrikt och municipalsamhälle.
Såsom allmän skatt räknas däremot icke skogsaccis, ej heller skogsvårdsavgift.

3. Angående vad som är att hänföra till kapitalförlust i rörelse hänvisas
till punkt 8 av anvisningarna till 29 §. Vad där stadgats angående sådan
förlust i rörelse skall äga motsvarande tillämpning även för andra förvärvskällor.

till 21 §.

1. Till bostad hänföres ej allenast vad den skattskyldige för sådant
ändamål tillgodogjort sig för sin, sin familjs och sina personliga tjänares
räkning utan även vad av honom använts för ändamål, som närmast avser
egen bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum, lusthus, badhus, stall och
bilgarage för personligt behov, jaktstuga m. m. dyl.

Årliga värdet av bostad, som upplåtits till i fastighetens drift anställd
personal, upptages icke såsom ägares eller brukares inkomst av fastigheten
och får förty ej heller avdragas såsom driftkostnad.

2. Till jordbruk hänföres åkerbruk och ängsskötsel, även då sådant
bedrives för industriellt behov, så ock i samband därmed bedriven husdjursskötsel,
varunder inbegripes utnyttjande av bete å såväl skogsmark som
annan mark. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling under glas,
räknas till jordbruk, då den drives tillsammans med annat jordbruk.

Såsom binäring till jordbruk är att anse sådan i sammanhang med jordbruk
bedriven förvärvsverksamhet, som avser att med utnyttjande av fastighetens
alster eller naturtillgångar, av vid jordbruket anställd arbetskraft
eller av därför avsedda inventarier utvinna en biförtjänst. I enlighet härmed
räknas såsom binäring till jordbruk mejerihantering och kvarndrift för
förädling av väsentligen det egna jordbrukets produkter, kalkbränning, tegeltillverkning
o. dyl., som huvudsakligen drives för eget behov och med fastighetens
ordinarie arbetskraft. Hit räknas ock under ovan angiven förutsättning
bi- och fjäderfäskötsel, jakt, fiske, hemslöjd, verkställande av körslor
mot lega, uthyrning av dragare, maskiner och redskap, hemslakt m. m.

K ant)/. Maj:ts proposition Nr 218.

dyl. Drives åter sådan verksamhet i större omfattning såsom mera fristående
företag och med särskilda därför avsedda byggnader eller inrättningar,
särskilda maskiner eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal,
är verksamheten att hänföra till rörelse. I enlighet härmed äro icke att
hänföra till jordbrukets binäringar sådana företag som kvarndrift för förmalning
huvudsakligen av inköpt eller annan tillhörig spannmål, brännerihantering,
kalkbränning eller tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu
m. in. dyl. Ej heller är försäljning av jordbrukets eller dess binäringars
produkter att anse såsom binäring till jordbruk, därest försäljningen skett
från handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe utom fastighetens
område.

Skogsbruk, varmed avses egen eller arrenderad fastighets utnyttjande för
skogshantering, anses såsom ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten och
räknas förty icke såsom binäring till jordbruk.

Under skogsbruk inbegripes skogsavverkning på grund av avverkningsrätt,
som skattskyldig vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade
fastigheten. Skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse
av avverkningsrätt är däremot att hänföra till rörelse.

Har den, som idkat skogsbruk, tillika drivit virkesförädling eller utvinning
av biprodukter av skogsbruket såsom tjära o. dyl., anses denna verksamhet
som skogsbruk, där den varit av mindre omfattning eller väsentligen
avsett husbehov, men som särskild rörelse, om den varit av större
omfattning, t. ex. skett i fasta kolugnar, i fasta tjärugnar eller dyl. och huvudsakligen
avsett framställning av produkter till avsalu.

3. Såsom intäkt av jordbruk med binäringar skall upptagas, bland
annat, intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda
inventarier. Härvid är att märka, att detta stadgande avser allenast den
normala omsättningen i levande och döda inventarier. Om uppsättningen
av kreatur, redskap m. m. å en fastighet av en eller annan anledning helt
eller till väsentligaste delen realiseras, t. ex. vid avflyttning från fastigheten,
så föreligger en kapitalomsättning eller eljest ett sådant förhållande,
att vad som influtit vid realisationen icke skall upptagas såsom intäkt av
fastigheten. Huruvida vinst, som härvid till äventyrs uppkommit, är att
räkna till skattepliktig intäkt, bedömes efter stadgandena i 35 §.

4. Har den skattskyldige i någon av honom bedriven rörelse använt produkter
från egen eller av honom brukad fastighet, skall värdet av produkterna
räknas som intäkt av jordbruk, jordbrukets binäringar eller skogsbruk,
men får samma värde avräknas som omkostnad i rörelsen (jfr punkt
2 av anvisningarna till 29 §).

5. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas jämväl vad som influtit på
grund av upplåten nyttjanderätt till fastigheten eller del därav, såsom
arrende, avgäld för lägenhet, som är avsöndrad från fastigheten, eller för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

servitut, som vilar å fastigheten, m. m. dyl. Hör till fastigheten rätt att
på visst sätt utnyttja någon annan fastighet såsom till skogsfång, mulbete
eller dyl., skall givetvis även vad som därigenom kommer fastighetens
innehavare tillgodo räknas som intäkt av fastigheten. I fråga om för gemensamt
behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar och andra
likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma
räkning, skall som samfällighetens inkomst räknas även vad som in
natura utdelats till innehavarna av de fastigheter, som hava del i samfälligheten.
Då inkomsten således beskattas hos samfälligheten (jfr 53 § e),
följer härav, att innehavare av fastighet, som har del i samfällighet av
ovannämnda art, icke är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga
vad han uppburit såsom utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen
utgått in natura eller i penningar.

6. Såsom intäkt av jordbruksfastighet skall upptagas utdelning, som skattskyldig
från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit i förhållande till
gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till gjorda försäljningar (pristillägg),
därest kostnaden för inköpet varit av beskaffenhet att få avdragas från intäkt
av jordbruksfastighet eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas
såsom intäkt av jordbruksfastighet.

7. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas ersättning på grund av försäkring
mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av försäkring
av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som
skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till
intäkt av jordbruksfastighet.

8. Enligt 7 § skall frälseränta taxeras såsom »annan fastighet». Frälseräntetagare
har således att uppgiva influten frälseränta icke såsom inkomst
av jordbruksfastighet, även om frälseräntan utgår från sådan fastighet, utan
som inkomst av annan fastighet.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad får icke avföras kostnad för anskaffande av sådana
inventarier, till vilka motsvarighet förut icke funnits å fastigheten. Om alltså
en lantbrukare inköper exempelvis lokomobil, traktor, elektrisk motor eller
andra maskiner av annan art än dem han förut haft eller till följd av brukningssättets
omläggning inköper ökat antal kreatur, så är detta att hänföra till
nyuppsättning, därför kostnaden ej får avräknas som driftkostnad. Nyuppsättning
och nyanskaffning kunna samtidigt föreligga, exempelvis om
äldre maskin ersättes med ny av annan och dyrbarare konstruktion. I
dylikt fall upptages såsom driftkostnad det belopp, som skulle belöpa å en
den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan.

Värdet av fastighetens egna jordbruksprodukter, som användas för fastig -

1)9

Kanyl. Maj:t.s proposition Nr 213.

hetens fortsatta drift, såsom spannmål till utsäde, foder, gödsel m. in., får
ej avföras som driftkostnad men skall ej heller upptagas som intäkt (jfr
21 § b). Endast kostnaden för inköpta dylika förnödenheter är att räkna
som driftkostnad.

2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning å till jordbruket eller
till dess binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, därunder
inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader, som dessa även med normalt
underhåll och aktsam vård äro underkastade. Avdraget bör bestämmas
till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid en byggnad
av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Vid bestämmande
av denna tid skall vederbörlig hänsyn tagas exempelvis därtill, att
en av arrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet icke skall vid
arrenderättens upphörande lösas av jordägaren (jfr punkt 3 av anvisningarna
till 29 §).

Såsom för driften nödiga bostadsbyggnader anses dels byggnader, som
äro upplåtna till anställd personal, dels ock jordägarens egen bostadsbyggnad,
i den mån denna ej representerar ett större värde än som för jordbruk
eller skogsbruk av motsvarande storlek må anses behövligt. Förefinnes ett
dylikt mervärde, må avdraget avse endast så stor del av värdeminskningen,
som kan anses belöpa på nödig bostadsbyggnad.

3. Såsom speciella skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas
skogsaccis och skogsvårdsavgift. Allmänna skatter till stat och kommun
få icke avdragas (se 20 §).

4. Har skog avverkats eller avyttrats utan samband med avyttring av
marken, får ägaren efter eget val njuta avdrag antingen för minskning av
skogens för honom gällande ingående virkeskapital eller för minskning i
skogens för honom gällande ingångsvärde.

Med skogs ingångsvärde förstås det värde, varmed växande skog kan
anses hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade
fastigheten. Har egendom, som make erhållit vid bodelning, före
äktenskapets ingående eller under äktenskapet av maken förvärvats genom
köp eller byte eller därmed jämförligt fång, skall i berörda avseende sistnämnda
fång vara avgörande. Såsom fastighetens värde är att anse vid
köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen och vid annat förvärv det
belopp, efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet beräknats,
eller, därest stämpelplikt för förvärvet icke förelegat, det belopp, efter
vilket stämpelplikt skulle enligt eljest gällande grunder beräknats, om stämpelplikt
förelegat. Skogens för ägaren gällande ingångsvärde utgör det sålunda
beräknade ingångsvärdet med avdrag för vad han må hava fått avdraga vid
tidigare taxeringar. Har efter avverkning av skog eller upplåtelse av avverk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

ningsrätt den återstående skogens värde nedgått under det för ägaren gällande
ingångsvärdet, får avdrag ske med det belopp, varmed värdet sålunda minskats.

Minskning av ingående virkeskapital skall anses vara förhanden, då ur
skogen uttagits kvantitativt eller kvalitativt mera, än som motsvarar tillväxten
sedan den tidpunkt, då ägaren förvärvade densamma. Med det för ägaren
gällande ingående virkeskapitalet förstås virkeskapitalet vid ägarens förvärv
av fastigheten med avdrag för det virkeskapital, för vilket ägaren må hava njutit
avdrag vid tidigare taxeringar. Har avdrag tidigare skett för minskning i ingångsvärde,
skall ingående virkeskapitalet anses därigenom hava nedgått i
samma proportion som ingångsvärdet. Har efter avverkning eller upplåtelse av
avverkningsrätt det återstående virkeskapitalet nedgått under det för ägaren
gällande ingående virkeskapitalet, får avdrag ske med den på minskningen belöpande
delen av ingångsvärdet. Minskning av ingående virkeskapital skall sålunda
värdesättas efter de enhetspris å olika virkessortiment, som kommit till
användning vid beräkning av ingångsvärdet. Skattskyldig, som vill åtnjuta
avdrag för minskning av ingående virkeskapital, har att uppgiva den vid
skogens avverkning eller försäljning influtna intäkten och därjämte förebringa
utredning för bedömande av skogens ingångsvärde samt av den
minskning eller försämring, som virkeskapitalet därefter undergått.

Vare sig avdrag sker enligt den ena eller andra metoden märkes, att det
sammanlagda avdraget för en och samme ägare ej må överstiga det ursprungliga
ingångsvärdet.

Kan ej exakt utredning om ingångsvärdets eller ingående virkeskapitalets
storlek förebringas, må uppskattning härav ske med ledning av tillgängliga
uppgifter rörande skogsmarkens avkastningsförmåga, ungefärliga omfattningen
av efter förvärvet gjorda avverkningar, å orten i allmänhet tillämpade
virkespriser m. m. Beträffande skogsmarkens avkastningsförmåga och
virkeskapitalets storlek vid olika tidpunkter torde de vid fastighetstaxeringarna
fastställda siffror å bonitet och relativ skogstillgång kunna tjäna till
viss ledning. Rörande virkesprisens storlek torde viss ledning kunna erhållas
dels från fastighetstaxeringarnas siffror rörande dylika priser, dels
från den tabell rörande virkespris i äldre tider, som omförmäles i punkt 5
bär nedan. Skall ingångsvärde, såsom fallet är vid arv m. m., beräknas
efter taxeringsvärdet, utgör, om särskild redovisning av skogsvärde förekommit,
detta värde ingångsvärde.

Om minskningen av det för ägaren gällande ingående virkeskapitalet,
värderad enligt ovan angivna grunder, eller nedgången i skogens för ägaren
gällande ingångsvärde uppgått till högre belopp än bruttointäkten av
skogen och förlust alltså uppstått, får denna förlust avdragas i vanlig
ordning.

Exempel å avdrag för minskning av ingående virkeskapital:

I. A. försäljer från sin fastighet skog på rot för en köpeskilling av 20,000
kronor. Vid taxering påföljande år visar han, att skogsvärdet å egendomen,
som han genom arv erhållit, vid tillträdet var enligt då gällande fastig -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. (i I

hetstaxering upptaget till 44,400 kronor för en skogsareal av 300 hektar
med bonitet 3, rotvärde 6 kronor per kubikmeter och relativ skogstillgång 0.8.
Vidare gör han trovärdigt, att genom avverkningar efter tillträdet år för
år ungefärligen uttagits skogens årliga tillväxt, vadan den nu gjorda försäljningen,
beräknad till 3,000 kubikmeter, motsvarande 10 kubikmeter per
hektar, är att anse som minskning av ingående virkeskapitalet. Då denna
minskning kan anses utgöra 10 procent av den för egendomen normala
skogstillgången, måste skogens ingångsvärde anses minskat i motsvarande

grad, d. v. s. med 10 procent av normal skogstillgång eller med ^ =12.5

0.8

procent av den vid tillträdet befintliga skogstillgången, vilket i penningar
utföres med 5,550 kronor. A. bör sålunda taxeras för inkomst av endast

20.000 — 5,550 = 14,450 kronor.

Det för ägaren gällande ingående virkeskapitalet utgör härefter 87.5
procent av det ursprungliga och det för honom gällande ingångsvärdet
29,950 kronor.

300.000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör dennas ingångsvärde.
Likaledes göres trovärdigt, att utöver den sedan köpet upplupna och
tidigare icke uttagna tillväxten nu avverkats en virkeskvantitet, utgörande
en femtedel av det ingående virkeskapitalet. Avdrag får alltså ske med en
femtedel av 300,000 kronor eller 60,000 kronor.

III. C. har försålt avverkningsrätt till all skog å sin fastighet med undantag
för nödigt husbehovsvirke för en köpeskilling av 15,000 kronor. Vid
nästa års taxering gör han trovärdigt, att av den vid förvärvet av fastigheten
erlagda köpeskillingen å den växande skogen belöpt 12,000 kronor,
vilket belopp sålunda är att anse som skogens ingångsvärde. Ytterligare
gör han trovärdigt, att den från försäljning undantagna virkestillgången,
värdesatt efter samma enhetspris för skilda sortiment, som skäligen kunna
anses ha varit bestämmande för ingångsvärdet, kan anses hava ett värde av

3.000 kronor. Skillnaden mellan ingångsvärdet 12,000 kronor och den undantagna
skogens värde 3,000 kronor eller 9,000 kronor är sålunda att anse
som minskning av ingående virkeskapital, vadan inkomsten upptages till
endast 15,000 — 9,000 = 6,000 kronor.

Exempel å avdrag för minskning i ingångsvärde.

D. försäljer från sin fastighet skog på rot för en köpeskilling av 15,000
kronor. Vid taxering påföljande år gör han genom köpehandling eller på
annat sätt trovärdigt, att av köpeskillingen för fastigheten, utgörande 100,000
kronor, ett belopp av 40,000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså
utgör dennas ingångsvärde, samt visar därjämte, att skogen efter upplåtelse
av avverkningsrätt har ett värde av allenast 30,000 kronor. D. är sålunda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

berättigad göra avdrag för skillnaden mellan sistnämnda två belopp eller

10,000 kronor, och utgör följaktligen hans nettointäkt av skogsbruk 5,000
kronor.

Ingångsvärdet har sålunda i detta fall amorterats med 10,000 kronor och
skogens för ägaren gällande ingångsvärde utgör härefter 30,000 kronor och
det för honom gällande ingående virkeskapitalet tre fjärdedelar av det
ursprungliga.

5. Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, får avdrag
ske med hela skogens för ägaren gällande ingångsvärde, så beräknat som i
punkt 4 här ovan sagts, samt tillika för den värdestegring, vilken under säljarens
innehav av marken åkommit så stor del av skogen, som anses svara mot fem
gånger den normala årliga virkesavkastningen. Den normala årliga virkesavkastningen
upptages härvid till det belopp, vartill den uppskattats vid den allmänna
fastighetstaxering, som avslutats under eller närmast före det kalenderår,
varunder fastigheten avyttrats. Vid beräkning av värdestegringen å nämnda
del av skogen skall hänsyn tagas till å ena sidan virkesprisen vid avyttringen
enligt den prissättning, som tillämpats vid nämnda allmänna fastighetstaxering,
å andra sidan virkesprisen vid förvärvet enligt den prissättning,
som tillämpats vid den allmänna fastighetstaxering, som avslutats
under eller närmast före det kalenderår, varunder fastigheten av den skattskyldige
förvärvats. Har förvärvet skett före år 1922, skall värdet å nämnda
fem årsavkastningar vid förvärvet anses hava utgjort lika stor procentdel
av det på nyss nämnt sätt fastställda värdet av samma årsavkastningar vid
avyttringen av fastigheten som virkesprisen i orten i allmänhet vid tiden
för fastighetsförvärvet utgjort av motsvarande virkespris vid avyttringen.
Till ledning för bestämmande av virkespris för tiden före år 1922 fastställer
Konungen särskild tabell.

Exempel: En person inköper ett till skogsbörd dugligt område om 10

hektar, vilket ligger skoglöst, och planterar därå skog. Den normala årliga
virkesavkastningen beräknas vid fastighetstaxeringarna utgöra 4 kubikmeter
virke av normala genom snittsdimensioner per hektar. Fem gånger
en dylik årsavkastning utgör 20 kubikmeter virke av normala genomsnittsdimensioner
per hektar eller för hela området 200 kubikmeter dylikt virke.
Om skogsmarken säljes, innan virkeskapitalet å densamma uppnått den
storlek, att det är i värde jämförligt med nämnda 200 kubikmeter genomsnittsvirke,
äger någon beskattning av inkomst av skogsbruk genom försäljning
icke rum. Det antages emellertid, att försäljning av området sker
först sedan skogen uppnått eu myckenhet av 360 kubikmeter och att å den
växande skogen av köpeskillingen belöper 1,800 kronor eller i genomsnitt
5 kronor per kubikmeter, under det att närmast föregående allmänna
fastighetstaxering verkställts efter ett rotpris av 6 kronor per kubikmeter.
Något avdrag för ingångsvärde kan icke ifrågakomma, enär någon skog
icke fanns vid fastighetsförvärvet. Däremot får avdrag ske för hela värdet

Kungl. Maj:ta proposition Nr 213. 63

å 200 kubikmeter efter det vid senaste fastighetstaxeringen tillämpade rotvärdet,
6 kronor, eller med 1,200 kronor. Följaktligen återstår att beskatta
ett belopp av 1,800 — 1,200 = 600 kronor.

Samma skogsmark försäljes ånyo efter ett antal år, när å densamma
finnes 32 kubikmeter skog per hektar, till ett pris av 3,200 kronor eller i
genomsnitt 10 kronor per kubikmeter. Vid senaste allmänna fastighetstaxering
har genomsnittspriset å skog likaledes varit 10 kronor per kubikmeter.
Sedan denne ägares förvärv av fastigheten hava avverkningar ägt
rum, därvid avdrag för minskning av ingående virkeskapital skett med
sammanlagt 28 kronor per hektar. Avdrag får nu ske med återstående
ingångsvärde, som utgör 1,800 - 280 = 1,520 kronor. Tillika får emellertid
avdrag ske för värdestegringen på så stor del av den växande skogen, som
i värde svarar mot 200 kubikmeter virke av normala genomsnittsdimensioner,
vilken värdestegring beräknas uppgå till 200 x 10 — 200 x 6 = 2,000
— 1,200 = 800 kronor. Det belopp, som skall beskattas, blir följaktligen
3,200 - 1,520 - 800 = 880 kronor.

Har vid någon därefter skeende försäljning av skogsmarken virkesmassans
värde kommit att understiga värdet enligt fastighetstaxeringen på 20 kubikmeter
virke per hektar, sker ingen beskattning alls.

6. I avseende å hemmavarande barn gäller, att barn, som uppnått 16 år
och deltagit i arbetet å fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen. Barnet
taxeras alltså självt för den inkomst, det kan hava haft i avlöning och
naturaförmåner eller eljest, varemot föräldrarna få göra avdrag såsom för
annan arbetshjälp. För hemmavarande barn under 16 år får däremot intet
avdrag göras, även om barnet deltagit i arbetet (se 20 §), varav följer, att lön
och underhåll åt barnet ej heller skall upptagas såsom inkomst för barnet.
Den lindring i föräldrarnas skattskyldighet, som medgives för sådant barn,
regleras genom ortsavdragen (se 48 §).

Åldersfrågan bestämmes efter förhållandet vid taxeringsårets ingång (se
65 §).

7. Till avdragsgill underhållskostnad räknas, bland annat, även kostnad
för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdikning, varemot
avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning. Därest omläggning
av täckdikning på grund av användande av dyrbarare material än det förut
befintliga är till viss del att hänföra till grundförbättring, får avdrag ej
ske för mer än vad en omläggning med enahanda material som det gamla
skulle kostat.

Skyddsdikning å skogsmark, därför avdrag får ske, avser sådan dikning,
vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga
och hindra skogsmarkens försumpning m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

till 24 $.

1. Har annan fastighet helt eller delvis varit använd i ägarens egen rörelse,
kommer hyresvärdet för vad som använts i rörelsen, vilket värde ej
får avdragas såsom omkostnad (jfr punkt 1 av anvisningarna till 29 §), att
ingå i den allmänna inkomstberäkningen för rörelsen och att sålunda beskattas
i sammanhang med den totala inkomsten därav.

Har idkare av rörelse i honom tillhörig fastighet upplåtit bostad för den
i rörelsen anställda arbetspersonalen i denna dess egenskap, skola dessa bostadslägenheter
anses vara använda i rörelsen, och det är härvid utan betydelse,
huruvida upplåtelsen skett mot särskild hyresersättning eller personalen
tillförsäkrats fri bostad. Om däremot ägaren av ett hyreshus tillfälligtvis
uthyr en lägenhet i huset till en i hans rörelse anställd arbetare, skall
icke i följd härav denna lägenhet anses använd i rörelsen.

2. Såsom av näst sista stycket i 24 § framgår, skall avkastning av plantering
eller trädgårdsland, i den mån planteringen eller trädgårdslandet är
att anse endast såsom tillbehör till bostadslägenhet och användes företrädesvis
för ägarens personliga behov, icke särskilt redovisas, och får å andra
sidan enligt 25 § underhållskostnaden ej avdragas. Värdet av berörda förmån
skall tagas i beräkning vid bestämmande av bostadsvärdet.

Om däremot i större utsträckning försäljning av produkter från trädgård
äger rum, skola intäkterna genom dylik försäljning redovisas, och får avdrag
för underhåll m. m. göras, i den mån underhållet icke belöper å plantering
eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör till egen bostadslägenhet
och användes företrädesvis för ägarens personliga behov. Avdrag
får dock ej ske med högre belopp än som motsvarar de uppgivna intäkterna.

Föreligger handelsträdgårdsrörelse, beskattas inkomsten härav såsom inkomst
av rörelse.

3. Med bostadsförening och bostadsaktiebolag förstås ekonomisk förening
och aktiebolag, som har till uteslutande eller huvudsakligt ändamål att bereda
sina medlemmar eller delägare bostäder.

Såsom intäkt för bostadsförening eller bostadsaktiebolag samt såsom utgift
för medlem eller delägare skall icke räknas medlems ursprungliga andel
i föreningen eller av delägare gjord inbetalning på aktie, men däremot
andra inbetalningar även till den del de äro avsedda till avbetalning av
föreningens eller bolagets skulder eller i annan form utgöra kapitalinsats.

4. Till intäkt av annan fastighet är att hänföra ersättning på grund av
försäkring mot utebliven inkomst av annan fastighet liksom ock ersättning
på grund av försäkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort
hänföras till intäkt av annan fastighet.

Ktivgl. Maj:ts proposition Nr 213.

till 25 §.

1. Bestämmelsen om rätt till avdrag för kostnader för vicevärd, portvakt,
gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning avser närmast
de kostnader av denna art, vilka åvila ägare av hyreshus och öka hyresvärdet.
Den, som bebor eget hus, får göra motsvarande avdrag, men endast i
den mån fråga är om sådana utgifter, som bruka åligga hyresvärden i hyreshus
i denna hans egenskap. Det förutsättes nämligen, att vid uppskattning av
bostadsförmånens värde hänsyn tagits till att i densamma ingå sådana särskilda
förmåner, som bruka tillkomma hyresgäst. Den, som bebor egen
fastighet, får alltså ej göra avdrag för utgifter av ifrågavarande slag i den
mån de, såsom representerande anordningar för hans personliga behov, icke
tagits i beräkning vid värdesättning av förmånen av fri bostad.

2. Avdrag för värdeminskning å byggnad skall bestämmas på sätt i
punkt 2 första stycket av anvisningarna till 22 § är sagt. Såsom byggnads
värde skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, anses
taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

3. Avdrag för värdeminskning å inventarier får ske på sätt och i den
•ordning, som gäller för avdrag för värdeminskning å inventarier i rörelse
(se punkt 4 av anvisningarna till 29 §).

4. Därest brandförsäkring å byggnad tagits för all framtid, må avdrag
för under året erlagd försäkringspremie ske med 5 procent av dennas belopp,
om den enligt försäkringsavtalet erlägges på en gång.

Därest premien för försäkring för all framtid enligt försäkringsavtalet
erlägges med lika belopp under ett bestämt antal år, må för vart och ett
av dessa år avdrag ske med så många procent av under året erlagd premie,
som angives i nedanstående tabell:

Antal år från avtalets avslutande, Avdrag i procent

varunder premien enligt för- av den varje år

säkringsavtalet skall erläggas erlagda premien

1	till	och med	4	år ....................	............... 5	o/ /o
5	»	»	»	7	» ....................	................ 10	»
8	»	»	»	10	» ....................	............... 15	»
11	»	»	»	13	» ....................	............... 20	»
14	»	»	»	16	» ....................	.............. 25	»
17	»	»	»	19	» ....................	............... 30	»
20	»	»	»	23	» ....................	............... 35	»
minst	24 år				.............. 40	» .

5. Att medlem av bostadsförening icke äger åtnjuta avdrag för ursprungligen
inbetald andel och ej heller delägare i bostadsaktiebolag för vad av
honom inbetalts för aktie framgår av punkt 3 av anvisningarna till 24 §.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 häfl. (Nr 213.) 5

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 213.

till 27 $.

Av punkt 2 av anvisningarna till 21 § framgår, att en förvärvsverksamhet,
som utövas vid sidan av jordbruk, i vissa fall är att anse som en jordbrukets
binäring, eventuellt som skogsbruk, men i andra fall bör räknas som
särskild rörelse.

till 28 §.

1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller
varor, som influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av
sådan beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom
ett led i den förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså inflytande
betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige för i
handel eller tillverkar, och gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren
vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga varor
eller produkter. Denna överlåtelse utgör då så att säga den sista affärshändelsen
i hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till
den skattskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som
normalt är att anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring av
personlig lösegendom eller vid realisation av tillgångar till stadigvarande
bruk i rörelsen eller vid avyttring av rörelsen själv. Den intäkt, som
erhålles genom en dylik, oberoende av rörelsen verkställd avyttring, skall
tagas i betraktande vid inkomstberäkningen för förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet
och bedömas efter de för denna förvärvskälla stadgade
grunder.

I enlighet härmed skall alltså ett bolag, som har till ändamål att driva
jordstyckning, såsom intäkt av rörelsen upptaga vad som influtit vid försäljning
av en fastighetslott, varefter frågan om och i vad mån denna intäkt
blir beskattningsbar kommer att bero på resultatet av bolagets verksamhet.
Om ett industribolag avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet
avsedd fastighet, upptages vad som därvid influtit icke såsom intäkt av rörelsen,
men skall, därest vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §
angivna förutsättningarna föreligga, vinsten upptagas såsom intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet. Ett rederi, som har till uppgift icke blott att
driva rederirörelse i egentlig mening, d. v. s. idka sjöfart med egna eller
förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa och sälja, d. v. s.
driva handel med fartyg, har att såsom intäkt i sin rörelse upptaga vad
som influtit vid försäljning av något bolagets fartyg. Om ägaren av ett
skeppsvarv, i avbidan på därstädes byggda fartygs försäljning, för egen räkning
driver sjöfart med samma fartyg, skall likaledes intäkt genom avyttring
av sådant fartyg räknas som intäkt i varvsrörelsen. Men om ett rederi
icke har till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med
fartyg och icke heller driver sådan handelsrörelse, så skall vad som influtit
vid avyttring av något bolagets fartyg icke räknas som intäkt i rederi -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

rörelsen, utan skall, där vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §
angivna förutsättningarna föreligga, vinsten hänföras till intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet. Enbart den omständigheten, att försäljning av fartyg
stundom förekommer inom en rederirörelse, utgör ej tillräcklig anledning
att antaga, att rederiet driver handel med fartyg.

2. Ränteintäkt samt utdelning å aktier, banklotter och andelar i ekonomiska
föreningar är i allmänhet att räkna som intäkt av förvärvskällan
kapital.

Emellanåt skall dock ränteintäkt hänföras till intäkt av rörelse, nämligen
då det kapital, varav intäkten flutit, är att anse som tillhörande rörelsen.
Detta kan vara fallet, även om kapitalet icke för tillfället användes i
rörelsen, i fall det blott står till disposition för dylik användning. Kapital,
som icke är avsett att tagas i bruk för rörelsen utan hålles därifrån avskilt,
är däremot icke att anse såsom tillhörande rörelsen. I följd härav får i
regel ränteintäkt, som uppbäres av aktiebolag och andra juridiska personer,
som driva rörelse, anses utgöra intäkt av rörelse.

I bank-, emissions- och annan penningrörelse ävensom försäkringsrörelse
är utdelning å aktier, banklotter och andelar i ekonomiska föreningar att
räkna som intäkt i rörelsen.

3. Har innehavare av rörelse upplåtit driften därav till annan mot årligt
arrende eller eljest på villkor, som innebära, att den förre fortfarande kvarstått
som ägare av rörelsen, skall även sådan ersättning för upplåtelsen anses
såsom intäkt av rörelse.

4. Har skattskyldig från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit
utdelning i förhållande till gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till
gjorda försäljningar (pristillägg), skall rabatten eller pristillägget upptagas
såsom intäkt av rörelse, därest kostnaden för inköpet varit av beskaffenhet
att få avdragas från intäkt av rörelse eller den uppburna köpeskillingen
skolat upptagas såsom intäkt av rörelse.

5. Såsom intäkt av rörelse skall upptagas ersättning på grund av försäkring
mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av försäkring
av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som skulle
hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till intäkt
av rörelse.

I vissa fall kan jämväl kapital, som uppburits på grund av personförsäkring,
utgöra intäkt av rörelse, så t. ex. om ett aktiebolag tagit en försäkring
på sin verkställande direktörs eller en hos bolaget anställd uppfinnares
liv för att därigenom skydda sig mot den minskning i inkomst, som den
försäkrades frånfälle förväntas medföra för bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213

6. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren (filial) av en
rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna intäkter
såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 3 av anvisningarna till 38 §).

till 29 §.

1. Har annan fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse,
får hyresvärdet av vad så använts icke avdragas såsom omkostnad i rörelsen.
Detta hyresvärde har nämligen icke upptagits såsom inkomst av annan
fastighet (jfr punkt 1 av anvisningarna till 24 §). Avkastningen av fastigheten
kommer i stället till synes som en del av rörelseinkomsten.

2. Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling
eller förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon
dess binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av
honom brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§
framgår, värdet av sådana produkter eller råämnen upptagas såsom intäkt
av fastigheten. Samma värde får därför avföras såsom omkostnad i rörelsen.
Detsamma gäller, om han i rörelsen tillgodogjort sig produkter av annan rörelse,
som han utövat och som, efter ty i 18 § sägs, är att anse som särskild
förvärvskälla.

3. Avdrag medgives ock för den värdeminskning, som byggnad, vilken
är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad. Avdraget bör
bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid
byggnaden anses kunna utnyttjas. Vid bestämmande av denna tid har man
att taga hänsyn jämväl till sådana omständigheter som att den rörelse, för
vilken byggnaden är avsedd, kan antagas komma att fortsätta blott ett jämförelsevis
litet antal år, såsom då fråga är om byggnad för utnyttjande av
en begränsad malmfyndighet, eller att å annans grund belägen byggnad,
som användes i rörelse, vid nyttjanderättens upphörande icke skall av jordägaren
lösas.

I fråga om rent tillfälliga byggnader, som användas blott ett fåtal år,
exempelvis baracker vid ett järnvägs- eller dammbygge, får avdrag ske för
den verkliga kostnaden sålunda, att den antingen i sin helhet avdrages det
år, då utgiften ägt rum, eller fördelas på de år, under vilka byggnaden
användes.

4. Såsom driftkostnad får under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden
för anskaffande av redskap och andra inventarier, som äro underkastade
hastig förbrukning eller förslitning, vilket i regel kan anses vara fallet, när
de beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år.

I fråga om maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier,
vilka hava längre varaktighet, får däremot avdrag för anskaffningskostnaden
ske i form av avdrag för värdeminskning. Avdraget, vilket av -

Kungl. Majris proposition Nr 213.

ser värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, skall fördelas
på flera år med vissa efter tillgångens varaktighet så avpassade
belopp, att anskaffningskostnaden för en tillgång kan till fullo avdragas
under den tidrymd, densamma är ekonomiskt användbar, och bör det årliga
avdraget i regel bestämmas till viss bråkdel av anskaffningskostnaden,
dock att, där detta på grund av bristande utredning icke kan ske, avdrag
får ske med viss procent å bokförda värdet eller efter annan grund, som
kan finnas skälig. Blir en tillgång av förevarande slag, innan kostnaden
för dess anskaffande fått i sin helhet avdragas, utsliten eller föråldrad, så
att dess fortsatta användande i driften icke är ekonomiskt lämpligt, får avdrag
äga rum för den ännu icke avdragna anskaffningskostnaden, i den mån
denna återstående anskaffningskostnad överstiger vad som influtit vid försäljning
av den utrangerade tillgången.

5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning, som patenträtt och liknande
tidsbegränsad rättighet, vilken rörelseidkare förvärvat för utnyttjande
vid en av honom driven tillverkning, undergått på grund av minskning av
giltighetstiden, och skall avdraget fördelas på giltighetstiden, så att under
densamma anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen. Blir före giltighetstidens
utgång en tillgång av nu förevarande art värdelös på grund av nya
uppfinningar eller eljest ändrade förhållanden, får den resterande anskaffningskostnaden
omedelbart avdragas.

Är det åter fråga om patenträtt eller annan liknande rättighet, vilken
rörelseidkare tillgodogör sig genom att överlåta exploateringen därav till
annan, är rättigheten att anse såsom vara eller produkt och får behandlas
efter de för dylika tillgångar gällande regler.

Avdrag för värdeminskning å varumärke, firmanamn och andra liknande
rättigheter av good wills natur må medgivas blott i den mån deras värde
kan anses i verkligheten begränsat till viss tid.

6. För substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar såsom
gruvor, stenbrott m. m. får avdrag ske i form av årlig avskrivning så avpassad,
att anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen under den tid,
tillgången beräknas räcka. I anskaffningskostnaden inräknas icke blott vad
som erlagts vid inköp eller annat förvärv av fyndigheten utan jämväl de
kostnader, som nedlagts för fyndighetens exploaterande, såsom exempelvis
för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning av utfartsvägar vid
stenbrott m. m. dyl., allt i den mån dessa kostnader icke fått avdragas såsom
kostnader i den löpande driften.

7. Såsom speciella för rörelse utgående skatter eller avgifter till det allmänna
må nämnas vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamnumgälder,
skogsaccis, skogsvårdsavgift, nöjesskatt m. m. dyl. Däremot få
allmänna skatter till stat eller kommun icke avdragas (se 20 §).

Kungi. Maj:ts proposition Nr 213.

8. I anslutning till vad som enligt anvisningarna till 28 § betecknats
såsom intäkt i rörelse, skall såsom driftförlust i denna förvärvskälla anses
uteblivandet av en intäkt, som normalt bort inflyta i rörelsen. Detta innebär,
att intäktens uteblivande skall vara av sådan beskaffenhet, att det i
den förvärvsverksamhet, varom fråga är, kan räknas med eventuellt uppkommande
förlust i stället för vinst samt att förlusten alltså ingår såsom
ett led i förvärvsverksamheten. Hit räknas alltså exempelvis till följd av
köpares insolvens utebliven betalning för varor eller produkter, som den
skattskyldige fört i handel eller tillverkat, prisfall under inköps- eller tillverkningspris,
förstöring eller försämring av varulager, tillverkningar, lager
av råvaror och förbrukningsartiklar eller dyl., utebliven återbetalning av
lån, som skattskyldig i av honom driven penningrörelse utlämnat på förfalskade
lånehandlingar m. m. dyl. I dylika fall är skattskyldig berättigad
att i beskattningsavseende göra nödig nedskrivning å varulagrets värde
eller erforderlig avskrivning å utestående fordringar eller vidtaga därmed
jämförlig åtgärd för minskande av sin eljest skattepliktiga inkomst. Däremot
räknas icke hit förlust, som skattskyldig kan hava lidit vid sidan av
vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten, således i regel
icke genom borgensförbindelse eller genom prisfall å eller förstöring genom
brand eller olyckshändelse av sådana tillgångar, som användas till stadigvarande
bruk i rörelsen. Den förlust, som föranledes av en dylik, oberoende av
rörelsen uppkommen skada, är att anse såsom kapitalförlust.

9. Angående hemmavarande barn, som användas i rörelse, gäller vad om
sådana är stadgat beträffande jordbruk (se 22 § och dithörande anvisningar
punkt 6).

10. En ekonomisk förening är i beskattningshänseende att anse såsom
kooperativ, därest den är öppen och i sina angelägenheter tillämpar lika
rösträtt.

För att en förening skall anses vara öppen fordras icke blott att den enligt
sina stadgar är berättigad att när som helst antaga nya medlemmar, utan
också att den faktiskt visar sig villig att antaga till medlem var och en,
som är bosatt inom föreningens verksamhetsområde eller tillhör dess angivna
verksamhetskrets, förbinder sig att följa föreningens stadgar och beslut och
som därjämte skäligen kan antagas komma att som medlem bidraga till
förverkligandet av föreningens i stadgarna angivna syfte. Den omständigheten,
att styrelsen eller annat föreningsorgan äger rätt att pröva inträdesansökningarna
och avvisa sådana sökande, som icke besitta nu nämnda
kvalifikationer för medlemskap, betager icke föreningen dess egenskap av
öppen. I det fall att en förening säljer till utomstående, kan den som regel icke
utan att förlora sin öppna karaktär vägra att mottaga som medlem någon,
som kan ådagalägga, att han plägar köpa förnödenheter genom föreningen.
Anser föreningens styrelse emellertid, att vederbörande köpare på grund av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

rent personliga förhållanden icke kan beviljas medlemskap — i eu stor förening,
som sill jer till utomstående, är det omöjligt att i varje fall inskränka
försäljningen till personer, som skulle vara önskvärda som medlemmar
så bör föreningen för att anses såsom öppen hava skyldighet att i ekonomiskt
hänseende jämställa honom med medlem, det vill säga giva honom
samma återbäring på köpta varor, som medlem erhåller.

Kooperativa föreningars centralorganisationer äro att anse såsom öppna,
även om inträde beviljas blott sådana lokala föreningar, som fylla av centralorganisationen
uppställda krav på stadgar, skötsel och ekonomisk soliditet
och om endast ett enda företag inom varje område antages såsom medlem.
Vad angår kravet på lika rösträtt, så berövas en centralorganisation icke
dess kooperativa karaktär, om rösträtten bland dess förstahandsmedlemmar,
föreningarna, utövas efter föreningarnas medlemsantal.

till 30

1. Beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott skall ske särskilt
för å ena sidan livförsäkringsrörelse, å andra sidan sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse.
Försäkring, som meddelats i samband med huvudförsäkring,
räknas härvid som tillhörande huvudförsäkringens art (t. ex. livränta,
som meddelats som ersättning vid olycksfallsförsäkring, räknas till olycksfallsförsäkring,
sjukförsäkring, som av livförsäkringsbolag meddelats i kombination
med livförsäkring, räknas till livförsäkring). Intäkter samt driftkostnader
eller andra avdrag, vilka icke kunna bokföringsmässigt fördelas på
de båda arterna av rörelse, skola fördelas på skäligt sätt.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås försäkringsfond (premiereserv,
ersättningsreserv) enligt försäkringslagen, minskad med värdet av återförsäkrares
ansvarighet. I ersättningsreserven inbegripes i fråga om försäkringsanstalt,
som driver sjöförsäkring, den förstärkning av försäkringsfonden, som
sådan anstalt gör enligt bolagsordningen, och i fråga om anstalt, som driver
livförsäkring, återköpsreserven.

Med premieinkomst, förvaltningskostnader m. m. för egen räkning förstås
anstaltens premieinkomst, förvaltningskostnader m. in. minskade med återförsäkrares
andelar.

2. Vid beräkning av överskottet å sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse
må från bruttointäkten avdrag göras förutom för driftkostnader,
som avses i 29 §, för avsättning till försäkringsfond för egen räkning, preinieåterbäringsreserv
och i lag föreskriven säkerhetsfond ävensom, med nedan
angiven inskränkning, för ökning av utjämningsfonderna, i den mån denna
ökning icke överstiger vinsten å själva försäkringsrörelsen. Denna vinst
skall beräknas till ett belopp, som utgör skillnaden mellan

å ena sidan summan av följande inkomstposter, nämligen:

a) ingående försäkringsfond för egen räkning,

b) premieinkomst för egen räkning,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan summan av följande utgiftsposter, nämligen:

d) utbetalningar för egen räkning för försäkringsfall,

e) förvaltningskostnader för egen räkning,

f) utgående försäkringsfond för egen räkning.

Avdrag för ökning av utjämningsfonderna medgives icke i den mån utjämningsfonderna
genom ökningen komma att överskjuta ett belopp av tio
gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för brandförsäkring,
ökat med två gånger den på året belöpande premieinkomsten för
egen räkning för annan försäkring.

Med utjämningsfond förstås här fond, som enligt bolagsordningen må användas
endast till att helt eller delvis täcka förlust å själva försäkringsrörelsen
samt efter sådan disposition kvarstående förlust å rörelsen i dess
helhet, i den mån den icke kan täckas av andra till framtida förfogande
avsatta medel. I fråga om ömsesidigt försäkringsbolag räknas som utjämningsfond
jämväl fond, som utöver försäkringsfond, premieåterbäringsreserv och
säkerhetsfond funnits före denna lags ikraftträdande och vilkens användning
enligt bolagsordningen icke begränsats på sätt nyss sagts; dock att vid tilllämpning
av dessa anvisningar dylik fond icke må upptagas till högre helopp
vid årets slut än vid dess början. Som utjämningsfond skall ej anses
i lag föreskriven säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning skall upptagas
till ett belopp, vilket beräknas som skillnaden mellan

å ena sidan

a) ingående premiereserven för egen räkning,

b) premieinkomsten för egen räkning,

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan

d) utgående premiereserven för egen räkning.

Nedsättning av försäkringsfond för egen räkning, av premieåterbäringsreserv
och säkerhetsfond ävensom minskning av utjämningsfonderna skall
anses som intäkt. Utbetald premieåterbäring får avdragas som utgift. Sker
ändring av bolagsordningen, varigenom anstalten får rätt att på annat sätt
än ovan sagts disponera vid denna lags ikraftträdande befintlig utjämningsfond,
för vilken bestämmelser om inskränkt dispositionsrätt funnits, eller
utjämningsfond, som bildats efter lagens ikraftträdande, skall fonden anses
härigenom undergå minskning med hela det belopp, vartill den uppgick före
ändringen.

Avdrag må icke ske för avsättning till omedelbar eller framtida vinstutdelning
till försäkringstagare.

3. Vid beräkning av överskottet å livförsäkringsrörelse må från bruttointäkten
avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 29 §, för avsättning
till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv, i lag

Kutigl. Maj:ts proposition Nr 213. 73

föreskriven säkerhetsfond, utjämningsreserver och livränteförsäkringsrörelsens
garantifonder.

Med utjämningsreserv förstås här fond (såsom katastrofreserv, riskutjämningsfond
m. fl.), vilken enligt av Konungen stadfästa grunder eller bolagsordningen
må användas endast till att helt eller delvis täcka förlust på dödlighet,
sjuklighet och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående
förlust på rörelsen i dess helhet, i den mån densamma icke kan täckas av
andra till framtida förfogande avsatta medel. Som utjämningsreserv skall
ej anses i lag föreskriven säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Med garanti fond för livränteförsäkringsrörelsen förstås här fond, som avsatts
av överskottet på denna rörelse och som enligt av Konungen fastställda
grunder eller bolagsordningen må användas endast till vinstutdelning å livränteförsäkringar
eller till att helt eller delvis täcka förlust inom denna
rörelse på dödlighet, sjuklighet och invaliditet samt efter sådan disposition
kvarstående förlust på rörelsen i dess helhet, som icke kan täckas av andra
till framtida förfogande avsatta medel.

Avdrag för ökning av utjämningsreserverna må icke ske i den mån desamma
genom ökningen komma att överskjuta två procent av sammanlagda
risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall med avdrag av den del därav,
för vilken återförsäkrare svara.

Med risksumma för kapitalförsäkring för dödsfall förstås här det belopp,
som är att anse som utsatt för dödsrisk.

Nedsättning av försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv,
säkerhetsfond, utjämningsreserver och garantifonder skall anses som intäkt.
Utbetald premieåterbäring och vinst å livränteförsäkring, vilken utbetalts
ur garantifond för dylik försäkring, få avdragas såsom utgift. Sker
ändring av grunder eller bolagsordning, varigenom anstalten får rätt att
disponera utjämningsreserv eller garantifond på annat sätt än ovan sagts,
skall fonden anses härigenom undergå minskning med hela det belopp,
vartill den uppgick före ändringen.

Avdrag må icke ske för annan avsättning till omedelbar eller framtida
vinstutdelning åt försäkringstagarna än avsättning till garantifond för livrän
teförsäkringsrörelse.

Vid tillämpningen av 30 § räknas kapitalförsäkring, som är kombinerad
med livränteförsäkring, under viss förutsättning som livränteförsäkring (se
anvisningarna till 31 §).

4. Vid beräkning av det räntebelopp, som jämte överskottet skall tagas
till beskattning, skall, där ej särskilda förhållanden påkalla annat, räntan
å premiereserven beräknas å medeltalet av dess belopp vid årets början och
slut efter den räntefot, som legat till grund för dess beräkning; i fråga om
ränte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes räntan å premiereserven lika med
det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits besparingsfonden, med avdrag av
den ränta, som under året utbetalts till besparingsfondens delägare.

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 213.

Det belopp, som enligt denna punkt skall tagas till beskattning, må dock
aldrig överstiga vad av behållningen å anstaltens hela verksamhet belöper
på livförsäkringsrörelsen, d. v. s. förutom överskottet å livförsäkringsrörelsen,
beräknat på sätt i punkt 3 sagts, dels de avsättningar till andra fonder
än försäkringsfonden, vilka fått avdragas vid överskottets beräkning, dels
ock de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende äro att hänföra till annan
förvärvskälla än försäkringsrörelse; dock att i fråga om försäkringsanstalt,
som jämväl driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse, sistnämnda
inkomstbelopp endast medräknas i den mån de i försäkringstekniskt hänseende
äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten.

5. Vid uppskattning av utländsk försäkring sanstalts här i riket skattepliktiga
nettointäkt avses med premieinkomst bruttobeloppet av årets försäkringspremier,
d. v. s. utan avdrag för återförsäkringspremier.

6. Under handeln med rusdrycker inbegripas i 30 § 4 mom. även rening,
förskäring och annan liknande tillverkning av rusdrycker, som ej är att
hänföra till tillverkning av råvara.

För partihandelsbolag skall vid tillämpning av bestämmelsen i nämnda
mom. i försäljningssumman för försålda rusdrycker icke inräknas försäljningssumman
för varor, vilka bolaget kan hava försålt till annat partiliandelsbolag.

till 31 §.

1. Med pension förstås dels pension, som utgår på grund av föregående
tjänsteförhållande, dels ock annan livränta, som utgår på grund av pensionsförsäkring.
Kapitalförsäkring, kombinerad med försäkring av livränta
av beskaffenhet, som i 32 § 2 mom. under a)—c) sägs, skall betraktas
som pensionsförsäkring och utfallande kapitalbelopp alltså som pension (livränta),
därest kapitalförsäkringen lyder å belopp sammanlagt ej överstigande
vare sig livränteförsäkringens dubbla årsbelopp eller 4,000 kronor. Vid
änke- och pupillförsäkring skall härvid som årsbelopp anses den årliga pension,
som tillförsäkrats enbart änka.

2. Såsom periodiskt understöd betraktas vad som uppbäres från stiftelse,
om och i den mån det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet,
att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla vissa
familjer eller bestämda personer. Såsom periodiskt understöd räknas däremot
exempelvis icke vad en skattskyldig i annat fall i penningar eller förmåner
uppbär av en from stiftelses inkomst.

till 32 §.

1. Vissa befattningshavare i statens tjänst äga att utöver de vanliga
avlöningsförmånerna åtnjuta särskild gottgörelse för tjänstgöring under
mera krävande eller besvärliga förhållanden. Hit är att räkna s. k. kall -

KunfjL Maj:ts proposition Nr 213.

ortstillägg för tjänstgöring i de nordligare delarna av riket, s. k. ödebygdstillägg
för vissa prästerliga befattningar, s. k. enslighetstillägg till befattningshavare
vid lots- och fyrstaten, särskilda avlöningstillägg till provinsialläkare
i svårbesatta distrikt, ersättning till personal vid armén och
marinen under flygtjänstgöring och för dykeriarbete, sjötillägg till beställningshavare
vid flottan och kustartilleriet, lokomotivtjänstpenningar vid
järnvägarna, vinterdagavlöning till personal å fyrskepp eller å lotsverkets
ångfartyg. Dessa och andra sådana ersättningar äro att räkna som avlöningsförmåner
och såsom sådana att hänföra till intäkt av tjänst.

2. Till skattepliktig intäkt räknas jämväl beklädnadsförmån eller ersättning
därför samt premie till beställningshavare vid armén och marinen, som
i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med materialier och
förbrukningsartiklar, ävensom vissa tjänstemän tillkommande åklagarandel
eller beslagsprovision. Felräkningspenningar äro likaledes att anse som intäkt
i tjänsten, men får å andra sidan avdrag ske för genom felräkning
liden förlust, även om denna överstiger det såsom felräkningspenningar uppburna
beloppet (se punkt 2 av anvisningarna till 33 §).

3. Såsom intäkt av tjänst skall upptagas, bland annat, hyresvärdet av bostad,
som kan vara åt den anställde upplåten. För den, som är anställd såsom
arbetare i jordbruk med binäringar eller i rörelse eller eljest hos annan
person och såsom löneförmån åtnjuter bostad, skall alltså värdet av denna
bostadsförmån medräknas vid löneförmånernas uppskattning (jfr punkt 1 av
anvisningarna till 21 §). Vidare skall såsom intäkt upptagas värdet av
andra utav den skattskyldige åtnjutna förmåner, därest han icke skulle varit
berättigad att åtnjuta avdrag för utgifterna för förmånernas förvärvande
för den händelse, att han själv förskaffat sig dem. Såsom intäkt skall således,
under nyss angivna förutsättning, upptagas exempelvis värdet av fri
kost och fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter o. dyl., som arbetsgivaren
betalat för den anställdes räkning.

Angående värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner,
som kunna ingå i avlöningen, meddelas bestämmelser i 42 § och därtill
hörande anvisningar. År tjänstebostad med hänsyn till vederbörande
tjänstinnehavare i tjänsten åliggande representationsskyldighet större än
som skäligen kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning
men utan särskild, med tjänsten förenad representationsskyldighet, skall såsom
värde å bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses motsvara
en bostad av sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller, därest tjänstebostad
av annan anledning är större än som kan anses erforderligt för
tjänstinnehavarens och hans familjs behov. Har tjänstinnehavare fått utgiva
ersättning för bostadsförmån, skall givetvis bostadens uppskattade värde därmed
minskas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

4. I vissa tjänster är särskild ersättning anvisad för vissa med tjänsten
förenade kostnader, som av den skattskyldige måste bestridas. I fråga om
sådan ersättning skall i beskattningshänseende skillnad göras mellan statlig
tjänst och kommunal eller enskild tjänst.

Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke upptagas
som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som skola med
ersättningen bestridas, ej få avföras såsom utgift, även om ersättningen icke
förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för de fall, då den
anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga. Är ersättningen
däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas
bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt, medan å
andra sidan kostnaderna få avdragas såsom utgift, även i den mån de överskjuta
ersättningen.

I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättningen
upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed bestridas, avföras
såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen
icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras å intäkten av
tjänsten i övrigt.

5. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning förstås
vad som enligt resereglementet med flera författningar eller särskilt
av Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet meddelat beslut utgår såsom
resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden
å annan ort än bostads- eller stationsorten. Härunder falla således sådana
ersättningar som mässpenningar och servisbidrag till beställningshavare vid
flottan och kustartilleriet, fast respenninganslag till vissa tjänstemän vid
domänverket, reseersättning eller resetraktamente samt härbärgesersättning
till den s. k. resande personalen vid statens järnvägar och postverket, lotsar
tillkommande s. k. hemvägsersättning o. dyl. På enahanda sätt behandlas
enligt vederbörliga'' författningsföreskrifter utgående ersättning för skjuts för
resor i tjänsteärenden samt fasta och tillfälliga reseanslag till prästerliga
befattningshavare.

6. Till ersättning, som anvisats av staten till bestridande av viss med
tjänsten förenad kostnad och som följaktligen ej är underkastad skatteplikt,
räknas även den till tjänsteman vid förflyttning från en tjänstgöringsort
till en annan utgående ersättning för flyttningskostnad samt för den
ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom, att han måst vidkännas
kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgöringsorten.

Detsamma gäller i fråga om bidrag till representationskostnader, som är
vissa statens tjänstemän anslaget.

7. Understöd, som vid arbetskonflikt utgått till i konflikten indragen
arbetare från organisation, som han tillhört, är icke att hänföra till skattepliktig
intäkt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

8. Har delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag
eller rederi åtnjutit inkomst från bolaget eller rederiet i form av avlöning,
hiinföres sådan inkomst till intäkt icke av tjänst utan av den förvärvskälla,
varur bolagets eller rederiets inkomst härflutit.

9. Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå
först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte.

till 33 §.

1. Skattskyldig äger att från intäkten av sin tjiinst avdraga avgifter,
som han på grund av tjänsten erlagt för egen pensionering, vare sig avgifterna
erlagts till arbetsgivaren, till särskild för ändamålet bildad kassa eller
till försäkringsanstalt. Likaledes får avdrag äga rum för avgifter, som på
grund av tjänsten erlagts för överlevelseränteförsäkring såsom änke- och
pupillförsäkring o. dyl. Angående skattskyldigs rätt till avdrag för avgifter,
som han annorledes än på grund av tjänst eller anställning erlagt för egen
pensionsförsäkring samt för änke- och pupillförsäkring, se 46 § 2 mom.

2. Har skattskyldig, som i sin tjänst eller anställning omhänderhar
medel, för vilka han är redovisningsskyldig, blivit ålagd viss ersättningseller
återbetalningsskyldighet för dessa medel, äger han njuta avdrag för
den förlust, som han på grund därav lidit. Hit räknas exempelvis bankkassörs
ersättningsskyldighet för felräkning och redogörares återbetalningsskyldighet
för felaktigt utbetalta avlöningsbelopp. Avdrag är dock ej medgivet,
därest ersättnings- eller återbetalningsskyldigheten grundar sig på av
den skattskyldige begången förskingring eller annan kriminell handling.

3. Har skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten,
äger han rätt att åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden
för själva resan utan jämväl för den ökning i levnadskostnaden, som den
skattskyldige kan hava fått vidkännas på den grund, att han vistats
utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum, ökad kostnad för
föda o. s. v. Därest av staten anvisats särskild ersättning för kostnaderna,
får avdrag dock icke äga rum (jfr punkt 4 av anvisningarna till 32 §).

Avdrag för ökade levnadskostnader är däremot icke medgivet enbart på
den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den, där
han har sin bostad. Har den skattskyldige bosatt sig på annan ort än den,
där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbete, som skall utföras
på annan ort än den, där han är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet.
Avdrag medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare
tid eller skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning
icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den
ort, där arbetet skall utföras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

4. Åven för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är
berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga
skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit
belägen på sådant avstånd från hans hostad, att han behövt anlita och även
anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

till 34 §.

Då fastighet ej kan ingå i förvärvskällan tjänst, är något avdrag för inkomsthelopp,
som skall anses beskattat genom fastighetsskatt, icke medgivet.

till 35 $.

1. Har vid överlåtelse av rörelse avträdaren betingat sig ersättning för
värde av good wills natur, såsom firmanamn, tidnings titel, varumärke, utfästelse
att icke utöva viss verksamhet o. dyl., är sådan ersättning att anse
som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, om och i den mån sådana förhållanden
föreligga, att ersättningen kan hänföras till realisationsvinst vid
avyttring av lös egendom (jfr punkt 1 av anvisningarna till 28 §).

2. Har egendom, som make erhållit vid bodelning, före äktenskapets
ingående eller under äktenskapet av honom förvärvats genom köp eller byte
eller därmed jämförligt fång, skall frågan, huruvida och i vad mån skattepliktig
realisationsvinst skall anses föreligga, bedömas med hänsyn till sistnämnda
fång.

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som
erhållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får ske för alla omkostnader
för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad
som nedlagts på förbättring av egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader m. m. Har den skattskyldige tidigare fått
åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen eller dyl.,
skall å andra sidan omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag. Vidare
får vid vinstberäkningen den skattskyldige åtnjuta avdrag för under beskattningsåret
utbetalade förvaltningskostnader och räntor, därest dessa ej
böra hänföras till annan förvärvskälla.

2. För att förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom
skall få avdragas erfordras, att förlusten under beskattningsåret uppkommit
genom avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom
köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i säljarens ägo, om det är
fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år. Realisationsförlust
beräknas efter samma regler, som gälla för beräkning av
realisationsvinst. Avdrag är medgivet för alla de utgifter, som den skattskyldige
under beskattningsåret haft för inköp av lottsedlar, dock med
undantag för lottsedlar i lotteri av den beskaffenhet att för vinst i detsamma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

skall erläggas skatt enligt förordningen om särskild skatt å lotterivinst och
att dylik vinst för den skull icke skall beskattas såsom inkomst (jfr punkt 2
av anvisningarna till 19 §). Har den skattskyldige haft annan lotterivinst
än nyss sagts till så litet sammanlagt belopp, att densamma enligt 19 §
icke är skattepliktig, få utgifterna för lottköp avdragas från realisationsvinst
endast i den mån de överstigit lotterivinsten.

3. Icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande
i lotteri utgör enligt 18 § en särskild förvärvskälla och all övrig tillfällig
förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat, en förvärvskälla. Vid beräkning
av inkomsten av de olika förvärvskällorna få realisationsförlust och
förlust å deltagande i lotteri således kvittas endast mot realisationsvinst
och lotterivinst men icke mot intäkt av övrig tillfällig förvärvsverksamhet.
På sätt framgår av 46 § 1 mom., får underskott, som uppstått i förvärvskällan
icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande
i lotteri, icke avdragas från inkomst av annan förvärvskälla.

till 37 §.

Intäkt av fastighet ingår icke i förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet.
Något avdrag för vad som beskattats genom fastighetsskatt är således icke
medgivet i denna förvärvskälla.

till 38 %.

1. I vilka fall ränteintäkt samt utdelning å aktier m. m. är att hänföra
till intäkt av rörelse framgår av punkt 2 av anvisningarna till 28 §.

2. Till intäkt av kapital hänföres sådan utdelning från aktiebolag eller
ekonomisk förening, som utgår i förhållande till innehavda aktier eller andelar,
men däremot icke utdelning, som utgår efter annan grund, t. ex. i
förhållande till gjorda inköp eller försäljningar. Dylik utdelning är skattefri,
där den blott innebär en minskning i levnadskostnader, och skall i
annat fall hänföras till den förvärvskälla, vartill den på grund av sin
beskaffenhet är att räkna. Sålunda hänföres exempelvis till inkomst av
annan fastighet sådan utdelning från bostadsförening, som skett i förhållande
till erlagd hyra eller årlig avgift, samt till inkomst av jordbruk respektive
rörelse näringsidkares utdelning från ekonomisk förening i form av pristillägg
å varor, som han sålt till föreningen, eller i form av rabatt för
varor, som han för sin näring inköpt av föreningen.

3. Från inkomst, som härflutit av fastighet i utlandet, får avdrag ske
för vad som av inkomsten använts för fastigheten, såsom för ny- eller ombyggnad.
Från inkomst, som härflutit av rörelse i utlandet, må likaledes
avdrag göras för vad som av inkomsten använts för rörelsen, exempelvis
för ny- eller ombyggnad av i rörelsen använda fastigheter och anläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

För att sådant avdrag må ske erfordras dock, att inkomsten under beskattningsåret
på ovan angivna sätt disponerats. Reserveras inkomsten för att
framdeles användas för det ena eller andra ändamålet, är den underkastad
beskattning. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet eller å rörelse
därstädes, må avdrag för sådant underskott göras endast från annan intäkt
av fastighet eller rörelse i utlandet, men får däremot avdrag icke ske från
annan intäkt av kapital och ej heller enligt 46 §.

Med rörelse i utlandet avses sådan rörelseverksamhet, som därstädes självständigt
bedrivits. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren
(filial) av en rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna
intäkter såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 6 av anvisningarna till 28 §).

4. Vad som gäller om utdelning från utländskt bolag skall enligt bestämmelsen
i 67 § tillämpas jämväl å utdelning från annan här i riket icke
hemmahörande juridisk person. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle
icke varit bosatt eller stadigvarande vistats här i riket, anses såsom en
här i riket icke hemmahörande juridisk person (jfr punkt 4 i anvisningarna
till 53 §). Utdelning från sådant dödsbo till i Sverige bosatt delägare av
inkomst, som förvärvats under den tid delägarna suttit i oskift bo — men
givetvis ej utskiftning av den avlidnes efterlämnade tillgångar — skall således
här i riket bliva föremål för beskattning. Från denna föreskrift meddelas
likväl ett undantag i 54 § första stycket e).

till 39 §.

1. Vid beräkningen av inkomsten av kapital får avdrag göras för all
gäldränta, som icke skall avdragas från intäkterna av andra förvärvskällor.
Härav följer, att, om den skattskyldige utbetalt dylik gäldränta men icke
åtnjutit intäkt av kapital eller han haft sådan intäkt till lägre belopp än
gäldräntan, förvärvskällan kapital kommer att utvisa underskott. För sådant
underskott får den skattskyldige sedermera åtnjuta avdrag på sätt och i den
ordning, som i 46 § stadgas. Belöper på annan förvärvskälla så stor gäldränta,
att intäkten av förvärvskällan icke förslår till täckande av räntan,
får den överskjutande gäldräntan icke avdragas vid beräkningen av inkomsten
av kapital. Det underskott, som på grund av gäldräntan kan uppstå
i förvärvskällan i fråga, får avdragas endast uti den i 46 § föreskrivna
ordning.

För svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka jämlikt
54 § första stycket a) äro befriade från skattskyldighet för utdelning från
svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag och svenska ekonomiska
föreningar, har stadgats viss inskränkning i rätten till avdrag för gäldränta.
Inskränkningen innebär, att dylikt aktiebolag eller dylik ekonomisk förening
icke får för gäldränta, som belöper å aktier, banklotter eller föreningsandelar,
åtnjuta avdrag i vidare mån än räntan överstiger utdelningen.
Därest icke annat framgår av förebragt utredning, skall jämlikt 44 § och

Kungl. Maj:fn proposition Nr 213.

anvisningarna till samma paragraf å nämnda värdehandlingar i regel anses
belöpa lika stor del av bolagets eller föreningens hela gäld, som värdehandlingarnas
bokförda värde utgör utav bokförda värdet av bolagets eller
föreningens samtliga tillgångar (jfr punkt 3 av anvisningarna till 44 §,).

2. Avdrag för ränta får allenast ske för det beskattningsår, varunder
räntan utbetalts, dock att i rörelse, varöver förts handelsböcker i enlighet
med vad därom är särskilt stadgat, ränteavdraget må göras efter bokföringsmässiga
grunder (jfr 41 § jämte tillhörande anvisningar).

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder,
och skall i följd härav hänsyn tagas till in- och utgående lager av varor,
råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m. ävensom till fordringar och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande dock
av följande. Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits
sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits
intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana
poster, för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas
erforderlig justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.
Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse, skall endast om särskilda omständigheter
därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.

Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av det
år, varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses
hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller alltså, att inkomst skall anses
hava åtnjutits under det år, då densamma enligt allmänt vedertagen köpmannased
bör i räkenskaperna uppföras såsom inkomstpost, även om den
ännu icke av den skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest
kommit honom tillhanda t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda prestationer
eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga
om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna.
I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande enligt bok
föringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att fordringar
i rörelse uppföras såsom inkomst under det år, då de uppkomma,
och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år, på vilket de belöpa,
i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit under nämnda
år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget, att förskottsvis influtna
räntor, som till större eller mindre del belöpa å ett kommande år,
till denna del bokföringsmässigt hänföras till det sistnämnda årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges på hans
räkenskaper grundade inkomstberäkning, såsom inkomst för ett år beskattat
Bihang till riksdagens protokoll 192S. i sand. ISO hiifl. (Nr 213.>

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare
år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstberäkningen
för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det sistnämnda
årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn härtill
justeras på sådant sätt, att den redan beskattade vinsten icke för det året
ånyo tages till beskattning.

Motsvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet ansett förlust,
av beskaffenhet att avdrag därför får ske, icke böra beaktas vid inkomstberäkningen
för det år, under vilket den kommit till synes i räkenskaperna,
eller beskattningsmyndighet eljest något år frångått den skattskyldiges bokföring
i avseende, som kan hava inflytande på följande års inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla än rörelse gäller såsom allmän regel,
att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från
den skattskyldiges synpunkt är att anse såsom verkligen förvärvad och till
sitt belopp känd. Detta är framför allt förhållandet, då inkomsten av den
skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller,
såsom i fråga om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på
annat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huruvida
inkomsten intjänats under året eller tidigare. Vissa intäkter, t. ex. av tjänst,
ränta å i bank eller annan penninginrättning innestående medel o. s. v.,
kunna dock hänföras till nästföregående års inkomst, ehuru de icke uppburits
eller varit tillgängliga för lyftning förr än efter nämnda års utgång.
Förutsättningen härför är emellertid, att de intjänats under beskattningsåret
och uppburits eller blivit för lyftning tillgängliga omedelbart
efter det årets utgång eller i varje fall så tidigt under nästföljande år, att
de praktiskt taget kunna hänföras till inkomsten under beskattningsåret.

Å andra sidan skola utgifterna och omkostnaderna för inkomstförvärvet
avdragas från intäkten under det år, då de verkligen blivit av den skattskyldige
bestridda, även om de avse inkomst, som tidigare förvärvats eller
först under ett senare år beräknas verkligen inflyta, dock med iakttagande
av de särskilda bestämmelser, som i avseende härå gälla i fråga om realisationsvinst.

I enlighet härmed skola fordringar för utfört arbete räknas såsom intäkt för
det år, varunder de inflyta, och utgifter, vilka icke omedelbart guldits, avräknas
från intäkterna för det år, varunder de betalas. Eänta å penningar,
som innestå i bank å sådan räkning, å vilken räntan gottskrives insättaren
per den 31 december, anses såsom nämnda dag influten intäkt, medan däremot
ränta å penningar, som innestå å annan räkning, räknas såsom inkomst för
det år, då räntan förfaller till betalning, även om räntan till någon del belöpt
å ett tidigare eller senare år. Om någon upplåtit avverkningsrätt till skog
mot betalning, som skall erläggas under loppet av flera år, skall såsom intäkt
för varje år upptagas den del av köpeskillingen, som under samma år influtit.
Avdrag för minskning i ingående virkeskapital m. m., vartill upplåtaren

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 213.

kan vara berättigad, fördelas därvid på de särskilda åren i förhållande till
den under varje år influtna likviden. Detsamma gäller i tillämpliga delar
i fråga om annan terminsvis inflytande intäkt i egentlig mening. Är åter
fråga om intäkt, vilken icke regelmässigt är att anse såsom skattepliktig —
exempelvis köpeskilling vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom
— men vilken i förekommande fall under härför stadgade förutsättningar
skall beskattas såsom realisationsvinst, är det utan betydelse, om köpeskillingen
eller ersättningen skall erläggas på en gång eller i särskilda terminer.
Så skall realisationsvinst respektive realisationsförlust beräknas med
hänsyn till köpeskillingens totala belopp, oavsett om detta skall betalas på
en gång eller terminsvis.

till 42 §.

Stundom inträffar, att å en ort saknas möjlighet att uthyra bostäder och
att för den skull något hyrespris för orten icke kan fastslås. Särskilt gäller
detta i glest befolkade orter, där befolkningen huvudsakligen består av jordbrukare,
vilka bo å fastigheter, som av dem brukas. Den omständigheten, att
uthyrningsmöjlighet icke föreligger, medför dock icke, att bostadsförmån saknar
värde. Vid bestämmande av bostadsförmånens värde i nu angivet fall kan
hyrespriset i kringliggande orter tjäna till ledning.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön
eller annan inkomst, skall beräknas efter det pris, som i orten gällt, därest
det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem. Kan ej dylikt pris
direkt angivas, skola nyttigheterna upptagas till det belopp, som med hänsyn
till föreliggande förhållanden kan beräknas hava åtgått, om de skolat
gäldas i penningar, eller, då fråga är om produkter eller varor från egen
jordbruksfastighet eller egen rörelse, det belopp, som det kan beräknas, att
den skattskyldige skulle hava erhållit vid försäljning under jämförbara förhållanden
av motsvarande kvantiteter.

till 43 §.

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser för det fall, att överflyttning
av vinst ägt rum från här i riket skattskyldig näringsidkare till härstädes
icke skattskyldig person. I 57 § 3 mom. givas bestämmelser för vissa
fall av överflyttning av vinst, där båda kontrahenterna varit här i riket
skattskyldiga.

till 44 §.

1. Den i 44 § meddelade särskilda regel för fördelning av gäldränta skall
användas, i den mån utredning ej kan vinnas, att gäldränta hänför sig till
viss förvärvskälla. Vid prövningen av frågan, huruvida ett upplånat kapital
i verkligheten hänför sig till den ena eller andra förvärvskällan, är det i
regel av underordnad betydelse, att tillgångar tillhörande den ena eller
andra förvärvskällan lämnats såsom säkerhet för lånet. Vad utredningen

&4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

skall avse att visa är, att det upplånade kapitalet kan anses hava använts
i eller disponerats för viss förvärvskälla.

2. I fråga om skattskyldig, som haft ordnad bokföring, bör, då utredningen
ej föranleder till annat, det upplånade kapitalet i regel fördelas i
förhållande till det bokförda värdet av tillgångarna i de olika förvärvskällorna.
Endast om tillgångarna i viss förvärvskälla i den skattskyldiges
bokföring värdesatts orimligt lågt eller orimligt högt i jämförelse med tillgångarna
i annan förvärvskälla, skola de bokförda värdena frångås och tillgångarnas
värde i stället beräknas till saluvärdet eller, därest därigenom ett
lägre värde erhålles, den faktiska anskaffningskostnaden. Såsom fast egendoms
saluvärde skall anses taxeringsvärdet.

För skattskyldig, som icke haft ordnad bokföring, får i regel fördelningen
av upplånat kapital ske i förhållande till saluvärdet av tillgångarna i de
olika förvärvskällorna.

3. Vad i 44 § stadgas bör uppenbarligen i tillämpliga delar gälla jämväl
vid fördelningen av ränta mellan olika förvärvskällor, även om intäkten från
någon förvärvskälla icke skulle vara skattepliktig, exempelvis vid beräkning
av upplånat kapital, som skall hänföras till ett svenskt aktiebolags innehav av
aktier i ett annat bolag, eller när utländskt bolag drivit rörelse här i riket.

4. Därest tillgångarna i en förvärvskälla äro i stort sett desamma år från
år, under det att storleken av tillgångarna i en annan förvärvskälla är
underkastad växling, är man ofta berättigad antaga, att till den förra förvärvskällan
bör för de olika åren hänföras oförändrat gäldbelopp. Så kan
det exempelvis, om ett aktiebolag driver rörelse samt dessutom äger aktier
och till rörelsen icke hänförliga fastigheter, ofta antagas, att till aktierna och
till fastigheterna böra hänföras år från år oförändrade gäldbelopp, under
det att däremot den till rörelsen hänförliga gälden växlar.

till 45 §.

1. Vad i denna paragraf stadgats om ägare av fastighet gäller i förekommande
fall den, som jämlikt 13 § är i ägarens ställe skattskyldig för
fastigheten (se 64 §).

2. Tillhör fastighet bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall det enligt
45 § medgivna avdraget fördelas mellan bolaget eller föreningen samt de
medlemmar, vilka taxerats för hyresvärde för bostad eller annan förmån
från fastigheten. För detta ändamål beräknas vad av fastighetens taxeringsvärde
belöper på de olika lägenheter i fastigheten, vilka medlemmar innehaft
under sådana villkor, att hyresvärdet därav skall för medlemmarna
utgöra inkomst av fastigheten. Varje medlem får därefter åtnjuta avdrag
med 5 procent å det sålunda beräknade taxeringsvärdet för av honom inne -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

havd lägenhet samt föreningen eller bolaget åtnjuta avdrag med 5 procent
å vad av fastighetens taxeringsvärde belöper på de lägenheter, som icke
innehafts av medlemmar.

till 46 §.

1. Har skattskyldig för försäkring, som avses i 46 § 2 mom. första
stycket 3), uppburit vinstutdelning eller premieåterhäring, skall vad sålunda
uppburits avräknas från premiernas belopp, så att blott vad därefter återstår
av verkligen utbetalta premier får avdragas, dock högst 200 kronor. Har
vinstutdelning och premieåterbäring överstigit de under året erlagda premiernas
belopp, utgör enligt 19 § överskottet icke skattepliktig intäkt.

2. Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit bär i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i
riket stadigvarande vistats.

3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med
sin man, bedömes jämlikt 65 § efter det förhållande, som rått under större
delen av beskattningsåret.

till 48 $.

1. Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket
bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som
bär i riket stadigvarande vistats. Jämlikt 65 § bedömes frågan, om en
person varit gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make,
efter det förhållande som rått under större delen av beskattningsåret, och
bedömes frågan, huruvida skattskyldig har barn eller icke, liksom ock frågan
om barns ålder efter förhållandena vid taxeringsårets ingång. Med barn
avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande för frågan,
huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande, som rått
under större delen av beskattningsåret.

2. Av bestämmelserna i 52 § 1 mom. framgår, att makar, som under beskattningsåret
levt tillsammans, äga att gemensamt åtnjuta ett grundavdrag,
ett avdrag för make och, i förekommande fall, ett avdrag för varje barn.

3. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 3 mom. anföres
följande exempel:

En man har varit bosatt i kommun, tillhörande ortsgrupp IIIt under
tiden den 1 januari—den 5 mars. Efter avflyttning från riket sistnämnda
dag ingår han den 1 april äktenskap, vilket består under återstoden av året.
Vid taxering nästföljande år utgör honom tillkommande ortsavdrag s/12 *
(420 + 160) = 145, vadan avdrag får åtnjutas med 140 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt,
äger på grund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,
under vilket dödsfallet inträffat, åtnjuta ortsavdrag (grundavdrag
och familjeavdrag) med belopp, som skulle hava tillerkänts den avlidne,
därest han fortfarande levt. Har nämnda person icke varit under hela tiden
mellan beskattningsårets ingång och dödsfallet här i riket bosatt, skall avdrag
medgivas dels för den tid han varit härstädes bosatt, dels för tiden
efter dödsfallet till beskattningsårets utgång och för den sammanlagda tiden
beräknas i enlighet med de i 48 § 3 mom. meddelade bestämmelserna.

Avdrag, varom nu sagts, medgives utan hänsyn därtill, att dödsboet efter
den avlidne skiftats före utgången av det beskattningsår, under vilket
dödsfallet ägt rum.

2. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle icke varit här i riket
bosatt, må vid taxering medgivas ortsavdrag allenast för den tid, under
vilken nämnda person det beskattningsår, då dödsfallet inträffade, varit här
i riket bosatt.

till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen i paragrafens första stycke tages ej hänsyn
till huru lång tid den skattskyldige varit här i riket bosatt. En skattskyldig,
som varit här i riket bosatt allenast en kortare tid och därunder ej åtnjutit
någon inkomst i hemortskommunen men under återstoden av året i samma
kommun haft en beräknad taxerad inkomst, som icke uppgår till 600 kronor,
upptages icke till beskattning för någon inkomst i kommunen i fråga. Har
han däremot exempelvis i hemortskommunen, under den tid han varit i riket
bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst och under återstoden av året, då han bott
utomlands, tillgodonjutit i kommunen skattepliktig inkomst till belopp av 700
kronor, utgör den skattskyldiges hela beräknade taxerade inkomst i nämnda
kommun 1,200 kronor och föreligger alltså skatteplikt för honom, därest
icke honom tillkommande ortsavdrag skulle uppgå till sistnämnda belopp.

till 53 §.

1. Såsom bosatt här i riket räknas den, som här har sitt egentliga bo
och hemvist. Med sådan person likställes emellertid jämlikt 68 § den som,
utan att vara i Sverige bosatt, härstädes stadigvarande vistas. Svensk medborgare,
som uppehåller sig å resor i främmande land men har bo eller
familj kvar i riket, anses vara bosatt härstädes, även om vistelsen utomlands
är långvarig, och han beskattas följaktligen härstädes för all sin
inkomst. På samma sätt behandlas i beskattningshänseende en utlänning,
som stadigvarande bor härstädes eller som under längre tid, utan andra
avbrott än rent tillfälliga, vistas härstädes. Däremot bör i allmänhet en i
allmän tjänst anställd person eller en missionär, som för sin verksamhet

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 213.

uppehåller sig och har fast bostad å utrikes ort, icke anses som här i riket
bosatt, även om han fortfarande är mantalsskriven härstädes. Han blir
således icke skattskyldig i Sverige för exempelvis inkomst av kapital.
Detsamma gäller rörelse- eller yrkesidkare, som för sin verksamhet på ett
mera stadigvarande sätt slagit sig ned å utrikes ort, liksom ock arbetare,
som för längre tid tagit anställning utomlands. Sjöman, som under utövning
av sitt yrke uppehåller sig å främmande farvatten men är inskriven å sjömanshus
här i riket eller har sin familj härstädes, anses fortfarande vara
bosatt här i riket. Person, som uppehåller sig längre tid i Sverige under
kringresande (t. ex. en utländsk handelsresande), anses icke på grund härav
vistas stadigvarande i riket.

Huruvida en person skall här mantalsskrivas eller ej, är således utan betydelse
för frågan om hans skattskyldighet för inkomst. Ej heller avgöres
frågan om omfattningen av hans skattskyldighet uteslutande med hänsyn
till förhållandena vid beskattningsårets utgång, utan avseende fästes vid
omständigheterna under hela året, och kan i anledning härav en person
komma att beskattas såsom här bosatt för allenast en del av samma år.

2. Verksamhet på grund av anställning i svenskt företag anses utövad här
i riket, även om tjänstinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga
besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig därstädes under kringresande
(t. ex. handelsresande). Förmåner, som härröra av ett förutvarande
tjänsteförhållande (pension, vissa undantagsförmåner o. s. v.) och åtnjutas
av person, som icke är bosatt eller stadigvarande vistas här i riket, beskattas
i Sverige, om den tidigare verksamheten huvudsakligen utövats härstädes.
För sådan person föreligger däremot ej skattskyldighet för livränta
eller andra enligt 31 § med inkomst av tjänst likställda förmåner, som icke
åtnjutas på grund av något tjänsteförhållande.

3. Inkomst av rörelse i form av royalty eller periodvis utgående avgift
för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt, som liärflyter från här i
riket bedriven rörelse, anses som inkomst av rörelse, som här bedrivits.

4. Oskift dödsbo anses i skattskyldighetsavseende såsom inländsk juridisk
person, då den avlidne varit vid sitt frånfälle här i riket bosatt eller vid
samma tid stadigvarande vistats härstädes, samt i annat fall såsom här i
riket ej hemmahörande juridisk person.

5. Bestämmelsen i 53 § 1 mom. om statens skattskyldighet för inkomst
av uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter avser
allenast inkomsten av sådana fastigheter, som normalt användas på angivet
sätt, men icke sådan inkomst, som inflyter av en för annat ändamål avsedd,
staten tillhörig fastighet, som tillfälligtvis upplåtes. Så skall alltså icke som
skattepliktig inkomst räknas vad som influtit, om exempelvis en för ämbets -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

verk avsedd lokal tillfälligt uthyrts för en utställning eller dyl. eller om
betesrätt upplåtits å ett övningsfält, m. m. sådant.

6. Delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag och
rederi beskattas för den del av bolagets eller rederiets vinst, som å honom
belöper, huru denna än må hava av bolaget eller rederiet använts, och
oberoende av vad han må hava lyftat av bolagets eller rederiets under beskattningsåret
eller tidigare förvärvade vinst.

till 54 §.

1. Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva
bank-, emissions- eller annan penningrörelse och ej heller försäkringsrörelse,
äro befriade från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag,
svenska solidariska bankbolag och svenska ekonomiska föreningar, vare sig
utdelningen uppburits i förhållande till innehavda aktier, lotter och andelar
eller den uppburits efter annan grund. Beträffande utdelning, som från bostadsaktiebolag
eller bostadsförening uppburits efter annan grund än i förhållande
till aktier eller andelar, gäller frikallelsen dock icke i vidare mån än utdelningen
överstigit sådana avgifter eller andra inbetalningar till bostadsaktiebolaget
eller bostadsföreningen, som avses i 24 § sista stycket.

2. Till ledning vid tillämpning av bestämmelsen i 54 § e) anföres följande
exempel:

Dödsboet efter en person, som vid frånfället icke varit bosatt i Sverige,
består av fyra delägare. En av delägarna är bosatt här i landet. Under
beskattningsåret har stärbhuset åtnjutit 1,000 kronors inkomst från en i
Sverige belägen fastighet och 2,000 kronor såsom ränta å en utländsk bankräkning.
Av inkomsterna hava 500 kronor åtgått till omkostnader, vilka
icke varit att hänföra till någon viss förvärvskälla, och 300 kronor reserverats.
2,200 kronor hava utdelats till delägarna. Som emellertid dödsboet
är skyldigt i Sverige utgöra skatt för förstnämnda 1,000 kronor, skall
den svenske delägaren i Sverige utgöra kommunal inkomstskatt allenast för
Vt av 1,200 kronor eller således 300 kronor.

till 58 §.

1. Förhållandetal, efter vilka bankrörelses inkomst fördelas till beskattning
inom olika kommuner, uträknas för varje kontor på följande sätt. De
belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje månads slut balanserats
å kontorets in- och utlåningsräkningar, utelöpande postremissväxlar
oberäknade, sammanläggas. Det förhållande, i vilket denna summa står till
den på enahanda sätt beräknade summan av samtliga kontors sammanlagda
in- och utlåning, utgör kontorets förhållandetal.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

2. Beträffande fördelning till beskattning inom flora kommuner av inkomst
av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller
elektrisk kraft, skall, om hela anläggningen haft en enda innehavare, rörelseinkomsten
fördelas med fem procent på huvudkontoret, femton procent på
vatten-, gas- eller kraftverket, tjugo procent på ledning för partidistribution
och sextio procent på detaljdistribution. Av den andel, som avser ledning
för partidistribution, taxeras hälften där denna ledning mottager vattnet
gasen eller den elektriska kraften och hälften diir ledningen avlämnar vattnet,
gasen eller den elektriska kraften. Den andel, som belöper å detaljdistribution,
taxeras i sin helhet där förbrukningen ägt rum. Ledningen
för detaljdistribution anses taga sin början, där vattnet, gasen eller den
elektriska kraften i för sådan distribution färdig form utsläppes för direkt
leverans till konsumenterna; dock att, om direkt från ledning, vilken i huvudsak
är att anse som ledning för partidistribution, även detaljdistribution ägt
rum, ledningen det oaktat är att anse som ledning för partidistribution. Om i
ett företag finnas flera inom olika kommuner belägna vatten-, gas- eller
kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar belöpande delen av inkomsten
mellan kommunerna i förhållande till anläggningarnas taxeringsvärden.
Ligga delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk i olika kommuner,
fördelas den å verket belöpande delen av inkomsten mellan dessa
kommuner i förhållande till taxeringsvärdena å de särskilda delarna av
verket. Har detaljdistribution ägt rum i flera kommuner, fördelas den å förbrukningen
belöpande delen av inkomsten mellan kommunerna efter bruttointäkten
inom varje kommun. Avlämnas från ledning för partidistribution
vatten, gas eller elektrisk kraft på flera ställen, skall den andel av rörelseinkomsten,
som skall taxeras å sistnämnda ställen, fördelas i förhållande till
de andelar av rörelseinkomsten, som belöpa på den detaljdistribution, som
hänför sig till varje ställe. Sker leveransen av vatten, gas eller elektrisk
kraft från vatten-, gas- eller kraftverket direkt till konsumenterna utan att
särskild ledning för partidistribution förekommer, skall rörelseinkomsten
fördelas med fem procent på huvudkontoret, tjugofem procent på kraftverket
och sjuttio procent där förbrukningen ägt rum.

Levererar ägare av vatten-, gas- eller kraftverk vatten, gas eller elektrisk
kraft till annan för vidare distribution, skall ägarens rörelseinkomst fördelas
med fem procent på huvudkontoret, sextio procent på vatten-, gas- eller
kraftverket och trettiofem procent på ledningen för partidistribution med
hälften där vattnet, gasen eller den elektriska kraften ingår i ledningen
och hälften där leveransen sker. Har åter innehavare av ledningar såväl
för parti- som detaljdistribution inköpt vatten, gas eller elektrisk kraft från
annan, fördelas rörelseinkomsten med fem procent på huvudkontoret, tjugofem
procent på ledningen för partidistribution med hälften där vattnet,
gasen eller den elektriska kraften mottages och hälften där leveransen från
ledningen för partidistribution sker, samt sjuttio procent där förbrukningen
ägt rum. Innehar rörelseidkare allenast ledning för partidistribution, för -

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

delas rörelseinkomsten med fem procent på huvudkontoret och nittiofem
procent på ledningen med hälften där vattnet, gasen eller den elektriska
kraften mottages och hälften där den levereras. Innehar rörelseidkare allenast
ledning för detaljdistribution, fördelas rörelseinkomsten med fem procent
på huvudkontoret och nittiofem procent där förbrukningen ägt rum. Har
leverans från ledning för partidistribution skett i utlandet, skall taxering
ske som om leveransen i stället skett, där huvudkontoret funnits. Levereras
vatten, gas eller elektrisk kraft till andra på flera ställen, skall den andel
av rörelseinkomsten, som skall taxeras där leveransen sker, fördelas på
nämnda ställen i förhållande till bruttointäkten från varje avnämare, därvid,
om ägaren till ledningen för partidistribution har ledningar även för
detaljdistribution, särskild fördelning skall ske av den på dylika ledningar
belöpande rörelseinkomst. Har leverantör av vatten, gas eller elektrisk
kraft dels själv producerat, dels inköpt vatten, gas eller elektrisk kraft,
skall särskild fördelning ske av den rörelseinkomst, som belöper på vad
han själv producerat, och av den, som belöper på vad han inköpt, därvid iakttages,
att, i den mån ej distribution av vad rörelseidkaren själv producerat
och av vad han inköpt sker i skilda ledningar, rörelseinkomsten skall fördelas
på det producerade och det inköpta i förhållande till den levererade
mängden'' av varje slag. På vardera delen av rörelseinkomsten tillämpas
här ovan givna regler. Har innehavare av ledning för partidistribution på
olika ställen av ledningen från främmande leverantörer mottagit vatten, gas
eller elektrisk kraft, skall med motsvarande tillämpning av nu givna regler
särskild fördelning ske av den rörelseinkomst, som belöper på vad som
mottagits å varje ställe.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst ledning
tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens
kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller till
sådan statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose
statens egna behov, iakttagas följande. Inkomsten i dess helhet beräknas i
vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés därefter den del därav,
som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller
nämnda industriella verksamhet. Återstoden utgör taxerad inkomst. Kan
den inkomst, som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk
eller nämnda industriella verksamhet, icke på annat sätt tillförlitligen
beräknas, må den upptagas till så stor del av hela inkomsten, som
den till sagda verk och industriella verksamhet levererade kraften utgör av
all från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av inkomsten skall
hänsyn icke tagas till kraft, som levererats till statens kommunikationsverk
eller nämnda industriella verksamhet, och skall följaktligen vid fördelning
å olika kraftverk av den på dem belöpande delen av inkomsten andel ej
tillgodoräknas kraftverk, i den mån från detsamma levererats kraft till dylikt
ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

3. Vad angår inkomst av järnvägsdrift skall vid inkomstens fördelning
till beskattning inom flera kommuner iakttagas följande:

Har driften ägt rum uteslutande å egen bana eller uteslutande å främmande
bana skall inkomsten fördelas med hälften mellan de kommuner, där
stationer äro belägna, i förhållande till dessas trafikvärden och med hälften
i de kommuner, där järnvägen framdragits eller huvudkontor funnits och
tillika vid järnvägen anställd personal varit bosatt eller stationerad, i förhållande
till utbetalda avlöningsförmåner.

En stations trafikvärde beräknas till hälften av järnvägens bruttoinkomst
av stationens avsända och anlända godstrafik (ilgods, styckegods och vagnslastgods),
ökad med järnvägens bruttoinkomst av vid stationen försålda personbiljetter.
Gods, som i samtrafik eller transitotrafik inkommit från främmande
bana, räknas såsom avsänt från övergångsstationen; likaså räknas
till annan bana utgående gods såsom anlänt till övergångsstationen. Såsom
järnvägens station räknas härvid även av densamma använd, annan järnväg
tillhörig station.

Vid fördelning av inkomst i förhållande till utbetalda avlöningsförmåner
skall i varje kommun taxeras så stor del av inkomsten, som summan av
järnvägens inom kommunen till dess personal utbetalta avlöningsförmåner

— därunder inbegripet värdet av fria bostäder och andra naturaförmåner

— utgjort av järnvägens totala utgifter för sådan avlöning; och skall därvid
iakttagas, att i avlöningsförmåner skola inräknas såväl styrelse- och
revisorsarvoden som ock de bidrag till avlöning åt annan järnvägs personal,
vilka järnvägen i form av förvaltningsbidrag eller därmed liknande bidrag
haft att erlägga, att summan av utbetalta avlöningsförmåner skall minskas
med de bidrag av nu nämnd art, som influtit från annan järnväg, att
styrelse- och revisorsarvoden anses utbetalta inom den kommun, där järnvägen
haft sitt huvudkontor, att avlöningsbidrag som nyss nämnts skall anses utbetalt
i den kommun, där anslutningsstationen varit belägen, samt att avlöning
i övrigt anses utbetald i löntagarens bostadskommun, därest beskattning
av järnvägens inkomst skall äga rum därstädes, men eljest i den kommun,
där löntagaren haft sin huvudsakliga tjänstgöring vid järnvägen förlagd.

Har järnvägsdriften ägt rum, förutom å egen, jämväl å främmande bana,
skall inkomsten av rörelsen å vardera banan särskilt för sig beräknas. För
detta ändamål uppskattas först den behållna inkomsten av rörelsen i dess
helhet, dock utan avdrag vare sig för ränta å gäld eller för ersättning, som
skolat utbetalas för nyttjande av den främmande järnvägen. Det på detta
sätt bestämda totala driftöverskottet fördelas därefter mellan de trafikerade
banorna efter sammanlagda trafikvärdet av vardera banans stationer. Stationernas
trafikvärden beräknas därvid såsom om banorna utgjorde en enda
järnväg, dock att för station, som tillhört båda banorna, stationens uträknade
trafikvärde uppdelas i två trafikvärden, allt efter som stationens trafik hänfört
sig till den ena eller den andra hanan. Från den del av driftöverskottet,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

som enligt denna beräkningsgrund kommer på den främmande järnvägen,
avdrages den ersättning, som skolat utbetalas för nyttjandet av den främr
mande järnvägen, jämte ränta å gäld, som kan anses belasta driften å densamma.
Återstoden, som utgör den skattskyldiges skattepliktiga inkomst av
den främmande järnvägen, skall fördelas mellan de kommuner, där den
främmande banans inkomst skall beskattas, efter samma grunder, som här
ovan föreskrivits för fördelning av inkomst av järnvägsdrift å en enda bana.
Från den del av driftöverskottet, som faller på den skattskyldiges egen
järnväg, göres avdrag för ränta å gäld, som belastar denna järnväg, varefter
återstoden fördelas på nyssnämnda sätt mellan de kommuner, där
denna järnvägs inkomst skall taxeras. På liknande sätt förfares, om järnvägsdriften
ägt rum å egen jämte flera främmande banor eller uteslutande
å främmande banor.

Där ägare av järnväg icke själv omhänderhaft trafiken, fördelas hans
inkomst av järnvägen på enahanda sätt som den trafikerande järnvägens
inkomst av banan.

4. De fördelningstal, efter vilka inkomst av kanaldrift skall emellan
vederbörande kommuner fördelas, fastställas efter den skattskyldiges hörande
att lända till efterrättelse till dess annorlunda förordnas. Fördelningstalen
erhållas genom att till kilometertalet av kanalens längd inom varje kommun
lägga antalet slussar inom kommunen. Kanallängden, vartill endast hänföras
sträckor, som först genom kanalföretaget gjorts segelbara, räknas i
kilometer och tiondelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår till full
tiondel, bortfaller. Utgör kanalanläggning på någon sträcka gräns mellan
två kommuner, uppdelas fördelningstalet för denna sträcka lika på vardera
kommunen. Har, då denna lag träder i kraft, fördelningstal fastställts att
gälla för taxering till bevillning, skola dessa fördelningstal fortfarande gälla för
taxering till kommunal inkomstskatt, till dess annorlunda förordnas.

till 60 ■§.

Till ledning vid tillämpningen av 60 § anföres följande exempel:

A. är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället
C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen
utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen
till belopp av 9,000 kronor och dels av kapital till belopp av 3,000 kronor
eller sålunda tillhopa 12,000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag,
ortsavdrag m. m. utgör den beskattningsbara inkomsten 8,000 kronor.
Av sistnämnda belopp skola alltså 2,000 kronor upptagas såsom belöpande å
municipalsamhället.

till 62 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om eftertaxering anföres
följande exempel:

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 213.

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år 1929
för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 1,200 kronor. Hans beskattningsbara
inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48 och
50 §§> 630 kronor. År 1930 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i det
att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2,000 kronor.
Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av nyssnämnda
lagrum år 1929 rätteligen bort vara 1,430 kronor, och till eftertaxering år
1930 skall upptagas ett belopp av 1,430—630 = 800 kronor. Detta belopp
upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara inkomst, som
kan i vanlig ordning fastställas —- i 1930 års taxeringslängd.

till 66 $.

1. Av bestämmelserna i denna paragraf, jämförda med föreskriften i 68 §,
framgår, att för den som under ett beskattningsår eller del därav stadigvarande
vistats här i riket utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon
kommun beträffande honom förelegat för taxeringsåret, skall såsom hemortskommun
anses den kommun, där han senast under beskattningsåret
vistats, utan att vistelsen varit allenast tillfällig.

2. På grund av förevarande paragrafs stadganden, jämförda med 53 §
3 mom., skall för oskift dödsbo efter avliden person, som under det år
frånfället timat men icke vid dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande
vistats här i riket, vid taxering nästföljande år såsom hemortskommun
anses den kommun, som utgjort den avlidnes hemortskommun. Vid taxering
under senare år har dödsboet däremot såsom utländsk juridisk person
ingen hemortskommun här i riket (se punkt 4 av anvisningarna
till 53 §).

till 69 §.

Skattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering
i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmåner i
beskattningshänseende, som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom
äro således tillämpliga bestämmelserna om allmänna avdrag (46 §), ortsavdrag
(48 §) samt de i 50 och 51 §§ för i riket bosatt person meddelade
föreskrifterna om beskattningsbar inkomst och om lägsta skattepliktiga
belopp. De i 49 och 55 §4 meddelade stadgandena äro jämväl tillämpliga
keträffande dödsbo efter person, varom i förevarande paragraf förmäles.

till 70 §.

Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga
de om allmänna avdrag i 46 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna och
icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 §) eller de i 50 och 51 §§ för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om beskattningsbar
och om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 och 55 §§> meddelade
gandena äro icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av
varande paragraf är fråga.

till 74 i

Skall jämlikt överenskommelse eller beslut, som i 72 eller 73 §
allenast viss del av skattepliktig inkomst undantagas från beskattning här
i riket och uppstår underskott vid inkomstberäkningen, får en motsvarande
del av underskottet icke avräknas vid taxering här i riket. Därest således
överenskommelse träffas mellan Sverige och annan stat därom, att beträffande
inkomst av viss rörelse, som bedrives i båda staterna, två tredjedelar skola
beskattas i Sverige och en tredjedel i den andra staten, få allenast två
tredjedelar av det underskott, som uppstår vid inkomstberäkningen, avräknas
vid taxering i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Förslag

till

Förordning

rörande fortsatt tillämpning av förordningen den 27 juni 1927 (nr 309)
med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid
allmän fastighetstaxering år 1928.

Härigenom förordnas, att förordningen den 27 juni 1927 med instruktion
för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering
år 1928 skall hava fortsatt tillämpning vid fastighetstaxering
under påföljande år, intill dess ny instruktion varder fastställd.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1929.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

F örslag

till

Förordning

om upphävande i viss del av förordningen den 27 juni 1927 (nr 307) om
särskilda grunder för utgörande av kommunalutskylder för åren
1928 och 1929 m. m. samt om upphävande av den så kallade
lappskatten i Västerbottens och Norrbottens län.

Härigenom förordnas,

dels att vad i förordningen den 27 juni 1927 om särskilda grunder för
utgörande av kommunälutskylder för åren 1928 och 1929 m. m. stadgas
rörande utgörande av kommunal progressivskatt, allmänna utskylder till
kommuner, församlingar och skoldistrikt för år 1929 ävensom av utlagor,
som skola utgå i förhållande till 1929 års taxering till bevillning för inkomst
eller efter de för utgörande av kommunalutskylder för nämnda år
stadgade grunder skall upphöra att gälla;

dels ock att den så kallade lappskatten i Västerbottens och Norrbottens
län ej skall utgå för tiden efter år 1928.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 16 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,
von Stockenström.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Lyberg:

De förslag till reformerad lagstiftning i kommunalskattefrågan och därmed
sammanhängande spörsmål, som Kungl. Maj:t framlade för 1927 års
riksdag, vunno i huvudsak ej riksdagens bifall. Jag anhåller nu att få
ånyo anmäla dessa spörsmål för Kungl. Maj:t.

Allmän motivering.

Historik.

Rörande frågans förhistoria tillåter jag mig hänvisa till propositionen utredningar
102/1927, sid. 98—134. och förslag

före år 1927.

De förslag, som efter föredragning av chefen för finansdepartementet 1937 års
sistlidet år på ifrågavarande område förelädes riksdagen, voro följande: kungl.förslag.

i proposition nr 102 förslag till
l:o) kommunalskattelag och

2:o) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet;

i proposition nr 103 förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
;
i proposition nr 104 förslag till
1:°) förordning om kommunal progressivskatt och
2:o) förordning om utjämningsskatt;
i proposition nr 105 förslag till lag om skogsaccis;
i proposition nr 134 förslag till förordning om skatt vid utskiftning av
aktiebolags och solidariska baukbolags tillgångar;
i proposition nr 149 förslag till

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 saml. 180 häft. (Nr 213.)

Riksdags skrivelser 1927.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

l:o) förordning med särskilda bestämmelser angående nobelstiftelsens
skyldighet att utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1927 samt
2:o) förordning angående frihet för nobelstiftelsen från kommunal progressivskatt
för år 1927;
i proposition nr 204 förslag till

l:o) förordning om ändrade grunder för utgörande av vissa utlagor,
2:o) förordning om ändrad lydelse av 3 § första stycket i förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128, sid. 1) angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter samt

3:o) förordning angående det belopp, varmed kommunal inkomstskatt
för gemensamt kommunalt ändamål skall utgöras;

i proposition nr 205 förslag till förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner samt
i proposition nr 210 förslag till taxeringsförordning.

Tillika överlämnade Kungl. Maj:t i skrivelse nr 248 till riksdagen förslag
till formulär för deklarationsblanketter m. m. för det yttrande, vartill
riksdagen kunde finna anledning.

På övriga departementschefers föredragning framlades i detta sammanhang
ytterligare ett antal författningsförslag, bland vilka här torde
få särskilt erinras om förslag till ändringar i väglagen.

I skrivelse den 9 juni 1927, nr 304, anmälde riksdagen,
dels att riksdagen antagit de i propositionen nr 149 framlagda förslag
till förordning med särskilda bestämmelser angående nobelstiftelsens
skyldighet att utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1927 samt
förordning angående frihet för nobelstiftelsen från kommunal progressivskatt
för år 1927;

dels att övriga i förenämnda propositioner framlagda författningsförslag
icke kunnat av riksdagen antagas, men att riksdagen för sin del
antagit

ej mindre förslag till förordning om skatt vid utskiftning av aktiebolags
och solidariska bankbolags tillgångar
än även förslag till

1) förordning om särskilda grunder för utgörande av kommunalutskylder
för åren 1928 och 1929 m. m.;

2) förordning om allmän fastighetstaxering år 1928;

3) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid allmän fastighetstaxering år 1928;

4) förordning om fastighetstaxering år 1929;

5) förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän
fastighetstaxering år 1928;

6) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober
1910 (nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering;
samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

7) förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skaiietyngda kommuner.

Tillika anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad
riksdagens första särskilda utskott i dess utlåtande nr 1 därom anfört,
föranstalta om särskild utredning rörande frågan om beskattning av
vinster i svenska penninglotterier.

I särskild skrivelse samma dag, nr 306, anmälde riksdagen sitt beslut
rörande förslaget till ändringar i väglagen, vilket innebar, att detta förslag
ej av riksdagen i oförändrat skick godkänts, men att riksdagen för sin del
antagit förslag till ändringar i nämnda lag av i huvudsak samma innebörd
som propositionen i ämnet.

Sammanfattningsvis torde den sakliga innebörden av riksdagens beslut
kunna uttryckas så, att av förslaget till kommunalskattelag och förslaget till
taxeringsförordning de delar, som avsågo allmän fastighetstaxering år 1928,
utbrötos till särskilda förordningar och godkändes, att förslaget till instruktion
för värdering av skogsmark m. m. blev i huvudsak antaget att gälla vid 1928
års taxering, att förslagen till förordning om skatt vid utskiftning av aktiebolags
och solidariska bankbolags tillgångar, till förordningar om viss skattefrihet
för nobelstiftelsen år 1927 samt till lösning av skatteutjämnings- och
vägskattefrågorna i allt väsentligt godkändes, medan övriga förslag ej blevo
bifallna.

De av riksdagen bifallna författningar hava sedermera jämte därav föranledda
följdförfattningar blivit utfärdade och återfinnas i svensk författningssamling
för år 1927 nr 298, nr 307—322, nr 462 samt nr 491.

Principerna för skattesystemet.

Innan jag övergår till de skäl, som föranleda mig att nu ånyo förorda
framläggandet för riksdagen av författningsförslag rörande kommunalskattefrågan
m. m., torde det tillåtas mig att i korthet redogöra för det
väsentligaste av de synpunkter, som framkommo under riksdagsbehandlingen
rörande principerna i 1927 års förslag.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag till kommunalskattelag utgick ifrån
att gällande s. k. garantiskattesystem skulle bibehållas och att det av 1921
års kommunalskattekommitté utarbetade förslaget till en fristående objektbeskattning
av fastigheter och näringsföretag sålunda ej skulle upptagas
i vårt skattesystem. Även nu gällande repartitionstal för den såsom garantiskatt
anordnade fastighetsskatten skulle vara lika med de nuvarande, nämligen
0.0 6 för jordbruksfastighet och O.os för annan fastighet, med den
ändring dock, att repartitionstalen för jordbruksfastighets tomt- och industrivärde
skulle vara 0.0 5 samt för dess skogsvärde 0.04. I stället för de 0.02
procent på skogsvärdet, vilka sålunda skulle bortfalla såsom beskattningsunderlag,
skulle införas en skogsaccis enligt grunder, som i det följande
skola närmare beröras.

Författninqar

1927.

1927 års
proposition.

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Motioner vid
1927 års
riksdag.

Första särskilda
utskottet
1927.

Rörande dessa huvudfrågor framkommo emellertid motionsvis ett flertal
yrkanden. Av herrar Wohlin och Olsson i Kullenbergstorp m. fl. yrkades
i likalydande motioner (1:278 och 11:346) avslag å propositionen samt förlängning
av provisoriet till och med år 1929. Yrkande om avslag framställdes
även av herrar Per Gustafsson och Reuterskiöld (I: 283). Till förmån
för ett system med fristående objektskatt å fastigheter motionerades
av herrar Möller m. fl. samt Hansson i Stockholm m. fl. (1:270 och 11:387),
medan i motion av herr Spångberg m. fl. (11:383) yrkades införande av
såväl fristående fastighetsskatt som näringsskatt. I motioner av herrar
Johan Bernhard Johansson m. fl. samt herr Lindman m. fl. (1:285 och
11:364), vilka anslöto sig till de principer, som framlagts i Kungl. Maj:ts
förslag, föreslogs nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde
till 0.0 5 och för skogsvärde till O.02. I motioner av herrar Petrus
Nilsson m. fl. och Olsson i Golvvasta m. fl. (1:272 och 11:369), vilka jämväl
godkände de av Kungl. Maj:t föreslagna principer, förordades slutligen ett
lägre och enhetligt repartitionstal för all fastighet, nämligen O.04.

Första särskilda utskottet (kommunalskatteutskottet) förordade (i utlåtande
nr 1) i nu berörda delar Kungl. Maj:ts förslag. I sådant avseende anförde
utskottet i huvudsak följande:

»Av anförda och andra under den långvariga diskussionen i detta ämne
framkomna skäl har även utskottet blivit övertygat, att kommunalskattefrågans
lösning bör ske i enlighet med garantiskatteprincipen, och är det
härvid särskilt två synpunkter, som för utskottet framstått såsom avgörande.
En sådan lösning sluter sig till den hävdvunna ordningen för den kommunala
fastighetsbeskattningen såsom en naturlig utveckling i enlighet med
ändrade förhållandens berättigade krav utan att medföra någon tvär omkastning,
ett på skattelagstiftningens område synnerligen viktigt psykologiskt
moment. Vidare får ihågkommas, att kommunalskattefrågans, liksom andra
skattefrågors, lösning ligger i ett rätt avvägande mellan två motsatta intressen,
den skatteberättigades och de skattskyldigas. Emot kommunens intresse
av garanterad skatteinkomst står fastighetsägarnas intresse att icke
betungas mera än nödigt. Nu har det aldrig påståtts annat än att det förra
intresset blivit behörigen tillgodosett med nu gällande bestämmelser och att
detsamma skulle bliva det i fortsättningen i mån av lämpliga repartitionstal
för garantien. Å andra sidan hava efter allt att döma fastighetsägarna
själva funnit sig väl med provisoriet i huvudsak och otvetydigt uttalat sympatier
för systemets bibehållande i definitiv form.»

Utskottet kunde följaktligen icke biträda den ståndpunkt, som i motioner
intagits av herrar Wohlin och Olsson i Kullenbergstorp m. fl., vilka förordat
uppskov med hela frågan och förnyad utredning. Härom yttrade utskottet:

»Såvitt utskottet kan förstå, skulle det redan hopade utredningsmaterialet
knappast kunna tillökas med annat än nytt siffermaterial efter nya provtaxeringar
och på nya och gamla siffror grundade jämförelser mellan olika
alternativ. Med tämligen stor visshet kan också förutses, att förnyad utredning
rörande särskild beskattning av näringsföretag, som i dessa motioner
begärts, skulle giva ringa utbyte. Härtill kommer, att ett uppskov
skulle nödvändiggöra särskild lagstiftning för den allmänna fastighetstaxe -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

101

ring, som normalt bort äga rum i år och ej utan stora praktiska olägenheter
lärer kunna uppskjutas längre än till nästa år. Vanskligt synes ock
vara att till en oviss framtid undanskjuta kraven på en mera rättvis skogsbeskattning.
Tvivelsutan skulle även andra skattespörsmål befinnas vara av
den art, att detaljreformer påkallades i utbrutna delar av systemet. Utskottets
bestämda uppfattning är alltså att kommunalskattefrågan nu är
mogen för sin lösning.»

De motionsvis framställda yrkandena om fristående objektskatt å fastigheter
och eventuellt näringsföretag gåvo utskottet anledning till följande
uttalande:

»Från utskottets sida äro nu berörda yrkanden redan besvarade genom
vad utskottet här ovan uttalat rörande sin anslutning till garantiskatteprincipen.
I detta sammanhang må endast erinringsvis tillfogas, hurusom
skillnaden mellan motionernas och utskottets ståndpunkt är större i teorien
än i verkligheten. Teoretiskt sett är det givetvis en djupgående principiell
skiljaktighet mellan objektskatteprincipen och inkomstskatteprincipen.
Genom garantivillkorets knytande till den sistnämnda lägges
emellertid en brygga mellan de båda motsatta principerna och den reala
skillnaden kommer att närmast bliva en sifferfråga, nämligen beroende på
vilka repartitionstal som väljas i ena eller andra fallet.»

Rörande förslagen om sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde
yttrade utskottet:

»Procenttalet 6 har emellertid vunnit hävd såsom grund för utmätandet
av jordbruksfastigheternas andel i kommunernas skattebörda, före provisoriet
såsom grund för jordbrukets ackordskatt till det allmänna och under provisoriet
såsom mätare av dess garanti i förhållande till kommunen. Varken
i kommunalskattekommitténs förslag eller i de däröver avgivna remisssvaren
har från något håll förekommit anmärkning mot detta repartitionstal.

Vid sådant förhålllande har utskottet ansett att, även om nämnda repartitionstal
understundom kan innebära en viss hårdhet i beskattningshänseende
för jordbruksfastighet i förhållande till annan fastighet, status quo i kommunernas
intresse bör bibehållas.»

Slutligen anförde utskottet beträffande repartitionstalet för skogsvärde
följande:

»Utskottet delar chefens för finansdepartementet uppfattning, att den
nuvarande skogsbeskattningen är över hövan hård och att en lättnad fördenskull
är påkallad. I likhet med föredragande departementschefen är
också utskottet av den meningen, att den årliga skatten å växande skog
bör, i den mån det låter sig göra, utbytas mot en accis vid avverkningen.

Beträffande repartitionstalet för skogsvärdet har utskottet väl funnit, att de
skäl, som anförts för en lägre siffra än den, som föreslås i den kungl. propositionen,
eller 0.0 4, icke kunna frånkännas betydelse, men har utskottet
dock, huvudsakligen med hänsyn till garantisynpunkten, slutligen funnit sig
böra ansluta sig till departementschefens ståndpunkt, att nämnda repartitionstal
ej sättes lägre än till 0.0 4.»

Till utskottets förslag voro fogade reservationer, vari intogs en annan Reservationer

ståndpunkt än i utskottets utlåtande till nu berörda huvudfrågor. inom forsta

särskilda ut I

en av herr Bärg m. fl. framlagd reservation yrkades sålunda avslag å skottet 1927.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:ts förslag i huvudsak samt förlängning av kommunalskatteprovisoriet
t. o. m. år 1929. Tillika yrkades, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda på vad sätt och i vad mån
tryggandet åt kommunerna av tillgång på fasta beskattningsunderlag kunde,
oavsett i vilken form detta skulle ske, komma att åvila jämväl andra
beskattningsföremål än fastighet samt för riksdagen i samband med nytt
förslag till lösning av kommunalskattefrågan så snart som möjligt framlägga
utredningens resultat.

I reservanternas motivering anfördes i huvudsak följande:

»Kungl. Maj:ts föreliggande förslag till kommunalskattereform är materiellt
sett intet annat än ett förslag till definitivt fastslående av 1920 års kommunalskatteprovisorium
och 1921 års tillfälliga bestämmelser om allmän fastighetstaxering
år 1922. På skäl, som anföras i motionerna I: 270 och II: 387,
kunna vi icke finna, att 1920 års provisorium följer så rationella linjer, att
det kan utgöra grundvalen för ett definitivt ordnande av den kommunala
beskattningen i vårt land. Sålunda leder det därtill, att den ekonomiskt
svage fastighetsägaren drabbas hårdare och den ekonomiskt bättre ställde
lindrigare; dess struktur medgiver ej heller tillbörligt hänsynstagande till
fastighetsägarens försörjningsplikt m. m. Härjämte medför det stora svårigheter
vid den praktiska tillämpningen, som göra taxeringsarbetet onödigt
komplicerat och ohanterligt. Dessa olägenheter komma enligt vår mening
att vid ett genomförande av Kungl. Maj:ts förslag bliva för lång tid framåt
kvarstående i vårt kommunalskatteväsen.

I ovannämnda motioner har framlagts ett förslag till kommunalskattefrågans
lösning, som enligt vårt förmenande vilar på mera rationella
grunder och alltså bättre skulle ägna sig som utgångspunkt för ett fortsatt
reformarbete på detta område. Såsom i berörda motioner antydes, kan nämligen
ej heller detta förslag anses slutgiltigt, enär särbeskattningen å fastigheter
bör utsträckas till att gälla jämväl andra beskattningsföremål såsom
t. ex. näringsföretag. Då vi emellertid under utskottsbehandlingen funnit,
att utsikter för närvarande saknas att i riksdagen genomföra ett dylikt förslag,
anse vi det lönlöst att härom nu framställa något yrkande, utan komma
vi allenast att hemställa om avslag å Kungl. Maj:ts förslag.

Ett avvisande i år av en lösning av kommunalskattefrågan skulle enligt vår
mening icke medföra några menliga följder. En konsekvens av ett beslut i
antydd riktning blir, att 1920 års provisorium måste för viss tid förlängas.
Visserligen innebär Kungl. Maj:ts förslag i tekniskt hänseende vissa förbättringar
i förhållande till provisoriet. Men numera hava emellertid taxeringsmyndigheterna
hunnit sätta sig in i gällande bestämmelser, och en mer
eller mindre fast praxis har utbildats, varför svårigheterna vid lagtillämpningen
väsentligen förminskats. Det synes därför icke motiverat att enbart
ur redaktionell synpunkt förorda genomförandet av en definitiv kommunalskattereform,
mot vilken ur materiell synpunkt vägande anmärkningar kunna
göras. I detta sammanhang bör även erinras om den brist i Kungl. Maj:ts
proposition 103, som ligger däri, att borttagande av den s. k. kedjebeskattningen
för aktiebolag föreslås, ehuru ännu icke framlagts förslag till de nya
bestämmelser, som även enligt föredragande departementschefens mening äro
erforderliga till förekommande av missbruk, varjämte varje utredning saknas
om de statsfinansiella verkningarna av en dylik skattelättnad. Kungl. Maj:ts
förslag till kommunalskattelag innefattar bestämmelser om verkställande av

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

allmänna fastighetstaxeringar från och med är 1928. Ett avslag å nyssnämnda
förslag bär icke innefatta dessa stadganden. Oavsett om kommunalskattefrågan
faller, hör redan i ar av riksdagen fattas beslut om eu allmän
fastighetstaxering 1928, på det att eu ny och behövlig uppskattning av
fastighetsvärdena icke ytterligan1 uppskjutes. 1 detta avseende, liksom även
beträffande förlängning av nu gällande kommunalskatteprovisorium, komma
vi att bär nedan framställa förslag.

Men om alltså ett uppskov med. kommunalskattefrågans lösning enligt
var mening icke skulle medföra några nackdelar, så har det i stället sina
mycket påtagliga fördelar, i det att vissa betydelsefulla utredningar under
tiden hinna utföras. Vi mena icke härmed att kommunalskattefrågan
skulle behöva ånyo upptagas till utredning i hela sin vidd. Sålunda anse
vi, att redan utförda utredningar lämna tillräcklig ledning för ett förnyat
övervägande, huruvida det kommunala beskattningsväsendet i vårt land
skall innesluta fristående objektskatter eller om det skall grundas på ett
s. k. garantiskattesystem, likasom också nödiga riktlinjer för bedömandet
av detaljspörsmål och teknisk utformning. Vad vi syfta på är i stället
följande. Allmän enighet råder därom, att kommunerna icke kunna känna
nödig trygghet för sin ekonomi, om den kommunala beskattningen vilar
allenast å inkomst. Det särskilda tryggande av beskattningsunderlag, som
därför erfordras, har hittills vilat enbart å fastigheterna. Detta förhallande
föreslås i Kungl. Maj:ts förslag skola foirthestå. Emellertid kan det
icke bestridas, att detta innebär en orättvisa gentemot fastighetsägarna,
enär det onekligen finnes andra beskattningsföremål, beträffande vilka
lika goda skäl kunna anföras för deltagandet i nämnda särbeskattning.
Men än vidare torde det vara otvivelaktigt, att den sociala och ekonomiska
(utvecklingen i vårt land för vissa kommuner medfört, att ett deltagande i
särbeskattningen till det nödiga tryggandet av kommunernas ekonomi
från andra beskattningsföremål än fastigheter är påkallat. På grund härav
torde icke en definitiv lösning av kommunalskattefrågan böra ske, innan
förberörda spörsmål även fått sin lösning.

Att det särskilda tryggandet av skatteunderlag för den kommunala beskattningen,
som hittills ensamt alegat fastigheterna, bör utsträckas, har
ansetts som en självklar sak under hela den tid, kommunalskattefrågan
varit under utredning. Men hittills har man icke lyckats finna en praktisk
lösning av problemet, Av detta förhållande bör man emellertid icke
draga den slutsatsen, att problemet är olösligt. Man skall komma ihåg,
att hittills har här berörda spörsmål behandlats allenast som eu detalj i
de utförda utredningarna. Om däremot nu, då övriga utredningar i stort
sett äro färdiga, denna fråga får bliva huvudföremålet i eu särskild utredning,
torde det icke vara omöjligt att på en mera begränsad tid komma till
ett gynnsamt resultat.

Vi föreslå därför en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning
av spörsmålet på vad sätt och i vad mån tryggandet åt kommunerna
av tillgång på fasta beskattningsunderlag må kunna komma att åvila utöver
fastigheter jämväl näringsföretag och vissa förmögenhetstillgångar.
Här berörda utredning synes oss vara av lika betydelse oavsett om våld
kommunala beskattningsväsen för framtiden skall innefatta fristående
objektskatter eller garantiskatter. Så snart denna utredning föreligger,
bör dess resultat i samband med nytt förslag i kommunalskattefrågan underställas
riksdagen. Samtidigt torde också den ifrågasatta utredningen
av aktiebolagsbeskattningen in. in. kunna föreläggas riksdagen, och sålunda
hela skattefrågan få sin lösning i ett sammanhang.»

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

I en reservation av herrar K. Oscar Ericson och Johansson i Kälkebo
anfördes, med instämmande av herr Magnusson i Tumhult:

»I enlighet med vårt yrkande, att utskottet på i motion II: 346 angivna
grunder måtte föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj :t anhålla om utreduiYå
_ angaende garantiskattesystemets utbyggnad och om föreläggande
för riksdagen av det förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning^
i sammanhang med framläggande av förslag, som bliva en följd av
i utsikt ställd utredning rörande omläggning av bolagsbeskattningen, få
vi anhålla, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
utredning rörande möjligheten och lämpligheten av en sådan utsträckning
av garantiskattesystemet, att även andra värden än fastigheter
åläggas garantiskatt samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.»

Yrkande om ändring i propositionens repartitionstal framställdes dels i
reservation av herr Magnusson i Tumhult med instämmande av herrar Frändén,
Brännström och Petersson i Lerbäcksbyn, dels i reservation av herrar
K. Oscar Ericson och Johansson i Kälkebo, i vilka båda reservationer föreslogs
repartitionstalet fem i stället för sex för jordbruksfastighets jordbruksvärde.
Blank reservation vid de paragrafer, som behandlade repartitionstalen,
avgavs av herrar Sederholm, Jeansson och Borell.

I den av herr Magnusson i Tumhult med instämmande av tre andra
utskottsledamöter avgivna reservationen anfördes följande:

»Den åtskillnad mellan jordbruksfastighet och annan fastighet i fråga
om procenttalet, som hittills varit gällande, har betingats därav, att en
piocem ansetts motsvara ränta å nedlagt driftkapital och avkastning av
brukarens arbetskraft, medan de fem procenten såväl för jordbruks- som
annan fastighet beräknats motsvara ränta å fastighetens kapitalvärde.
Till den verkliga inkomsten av fastighet har som bekant intill tiden för
1920 års provisorium icke tagits hänsyn vid beskattningen, och har således
denna inkomst, i vad den överstigit den för fastighet beräknade inkomsten,
intill dess varit fri från bevillning och kommunalskatt. Den år
1897 tillsatta kommunalskattekommittén föreslog, att den kommunala beskattningen
i princip skulle ordnas såsom en inkomstbeskattning. Kommittén
vågade emellertid ej tillstyrka, att den kommunala fastighetsskatten
skulle helt borttagas utan ville bibehålla fastighetsägarnas kommunala
skattskyldighet såsom en till sitt minimum garanterad inkomstskatt, vilket
minimum ovillkorligen och under alla omständigheter kunde av kommunen
påräknas, men sänkte jordbrukets garantiprocent till fem, varigenom
jordbruksfastighet _ uti ifrågavarande hänseende skulle bliva likställd
med annan fastighet. Syftet härmed uppgavs vara att bereda
skattelindring på sådana håll, där i följd av starkare skuldsättning eller
annan orsak beskattningen känts allt för tryckande, men måste uppenbar
ligen häri ligga ett konstaterande av, att förutsättningarna för bibehållande
av ett högre repartitionstal för jordbruksfastighet icke längre förefunnes,
därest den principen genomfördes, att hela avkastningen av fastighet
skulle beskattas.

Den provisoriska ännu gällande anordning, som riksdagen antog år 1920,
är i väsentliga delar formad efter förenämnda kommittéförslag. Oaktat
fastighetsinkomsten enligt provisoriet kommunalt beskattades till hela

Kanyl. AIaj:ts proposition Nr 213. 105

sitt belopp, underlät man emellertid att taga den rationella och av 1807
års kommitté godtagna konsekvensen liärav, alt likställa garantiprocenten
för jordbruks- och annan fastighet. Då det vid denna tid var fråga
allenast att triiila en lör kort tid avsedd tillfällig anordning, kan detta
vara förklarligt, men dä det nu gäller att för längre tid ordna hela den
kommunala beskattningsfrågan, måste givetvis repartitionstalen bestämmas
så att — med beaktande av kommunernas intressen — skattebördan
blir i möjligaste mån rättvist fördelad mellan de särskilda kategorierna
skattskyldiga.

Det har redan förut framhållits, att, med genomförande av principen
om full beskattning av fastighetsinkomst, den rationella grunden för eu
differentiering av fastighetsskatten mellan särskilda slags fastigheter bortfallit.
Det synes redan på denna grund anmärkningsvärt, att Kungl.
Maj:t utan vidare föreslagit bibehållande av det nu gällande procenttalet
för jordbruksfastighet. Ur synpunkten av kommunernas behov av garanti
för viss minimiskatt lärer det icke mod fog kunna påstås, att bibehållandet
av den högre skattesatsen för jordbruksfastighet är nödvändig,
då åtminstone även med en nedsättning till fem procent kommunens behov
i berörda hänseende måste anses vara fullt tillräckligt tillgodosett;
och ur synpunkten av likställigheten i fråga om skattebördans rättvisa
fördelning kan uppenbarligen differentieringen mellan jordbruks- och annan
fastighet icke försvaras. Ett bibehållande av procenttalet sex skulle
således innebära en uppenbar orättvisa mot ägare av jordbruksfastighet.
Jag måste alltså yrka, att nämnda procenttal sänkes till fem, varigenom
ock vinnes den redan av 1897 års kommunalskattekommitte framhållna
fördelen, att all fastighet blir i avseende å skattskyldighet likställd.

Då skogsaccisen enligt det föreliggande förslaget är avsedd att täcka
den skillnad i skattetryck, som uppkommer därav, att garantiprocenten
för jordbruksfastighets skogsvärde sättes två procent under procenttalet
för dess jordbruksvärde, borde givetvis en nedsättning av sistnämnda procenttal
med en procent konsekvent medföra motsvarande nedsättning av
repartitionstalet för skogsvärdet. Då emellertid inverkan av en sådan
nedsättning i fråga om kommunernas nödvändiga behov av visst minimum
av skattekronor är svår att bedöma, särskilt i fråga om sådana kommuner,
där skogsfastigheterna utgöra det övervägande antalet, har iag
ansett mig icke böra slutligen framställa något yrkande i sistangivna hänseende.
»

I den av herrar K. Oscar Ericson och Johansson i Kälkebo avgivna
reservationen anfördes följande:

»Inom utskottet hava vi yrkat, att fastigheternas garantiskatt måtte
sättas till fyra procent på sätt i motionerna I: 272 och II: 364 föreslås,
varvid vi utgått ifrån att jämväl i garantiskattesystemet bör inrymmas
sådan rörlighet, att behörig hänsyn iakttages gentemot de skattskyldiga,
såväl mellan som inom de olika kategorierna.

Även om tillräcklig utredning angående verkningarna i förhållande till
kommunerna av en till fyra procent fixerad garantiskatt icke inom utskottet
kunnat åvägabringas, måste vi med styrka framhålla, att garantibestämmelsen
gäller den minsta skatt, som skall erläggas, och att därutöver
liggande inkomst således blir beskattad i vanlig ordning.

Då vi emellertid inom utskottet icke vunnit förståelse för dessa synpunkter
men trots detta icke ansett oss böra försvåra skattefrågans lösning,
hava vi anslutit oss till det yrkande om repartitionstalen, som innehålles
i herr Magnussons i Tumhult m. fl. reservation.»

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Ärendets behandling
i
riksdagens
kamrar.

Skattefor merna.

Departements chefen.

Vid frågans behandling i riksdagen bifölls i huvudsak utskottets förslag
av första kammaren, medan andra kammaren biföll den av herrar Bärg
m. fl. avgivna reservationen. Vid den votering i andra kammaren, som
torde hava avgjort frågans utgång, erhöll den mening, som resulterade i
avslag å utskottets hemställan, en röstövervikt av en röst. Den sammanjämkning,
som härefter företogs, innebar i huvudsak ett godkännande av
andra kammarens beslut, dock med, bland annat, den ändring, att förslaget
om skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning rörande en utvidgning
av det fasta beskattningsunderlaget för kommunerna icke av riksdagen
godkändes.

Under den huvuddebatt, som föregick besluten i kamrarna, utvecklades
de synpunkter, som framkommit i utskottets utlåtande och i reservationerna.
Från vissa håll framhölls den större rättvisa, som ett system med fristående
objektskatter ansåges erbjuda framför garantiskattesystemet, samt vikten av att
utsträcka objektbeskattningen till ett mera omfattande underlag än det som
representeras av fastigheterna. Från andra håll betonades det oegentliga i att
för jordbruksfastighet behålla ett högre repartitionstal än för annan fastighet.
Även några av dem, som godkände garantiskattesystemet, uttalade
önskvärdheten av att utsträcka garantien till andra objekt än fastigheterna.

Vid det tillfälle, då sammanjämkningsfrågan diskuterades i kamrarna,
gåvos från olika håll uttryck för önskemålet, att förslag i kommunalskattefrågan,
i huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års kungl. förslag, måtte utan
att den beslutade nya provisorietidens utgång avvaktades, ånyo föreläggas
riksdagen.

När jag sistlidet år för Kungl. Maj:t anmälde frågan om en reformerad
kommunalskattelagstiftning, yttrade jag, bland annat, följande:

»När jag nu går att taga ställning till frågan om de principer, som för
framtiden skola vara grundläggande för vårt kommunala beskattningssystem,
sker det i en stark känsla av önskvärdheten att till sist vinna ett påtagligt
resultat av ett i år jämnt trettioårigt reformarbete.

Vågade jag hoppas, att den lagstiftning, som må bliva resultatet av statsmakternas
övervägande på detta område, kunde få karaktären av en slutgiltigt
fullbordad byggnad, som skulle äga bestånd genom tiderna, så skulle
jag väl hysa tvekan, huruvida frågan ännu är mogen för avgörande. Det
har nämligen visat sig, att ett antal frågor, och viktiga sådana, icke i denna
stund äro så allsidigt belysta, som önskvärt kunde vara. Detta förhållande
innebär för ingen del en anmärkning mot det utredningsarbete, som nedlagts
på hithörande spörsmål. Det är mig tvärtom angeläget att vitsorda
den grundlighet, som under utredningens olika skeden utmärkt arbetet på
lösningen av dessa spörsmål och som slutligen resulterat i kommunalskattekommitténs
nu föreliggande, i många avseenden tvivelsutan framstående
förslag till kommunalskattelag. Anledningen till att otillräckligt utredda
spörsmål alltjämt föreligga är fastmera att söka däri, att den ekonomiska

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr X13.

utvecklingen företett och alltjämt företer sådana växlingar, att nya beskattningsproblem
ständigt uppkomma och därför vid varje särskild tidpunkt
måste till någon del vara av lagstiftningen bristfälligt eller utan
tillräckligt förutseende behandlade. Men vad som nu gäller om den
gångna tiden gäller med rätt stor visshet även den kommande. Man kan,
med andra ord, förutse, att nya tider skola skjuta i förgrunden nya frågor,
vilka skola tarva ett förnyat övervägande med utgångspunkt från den
större vikt, som då tillkommer dessa frågor. Ställde man sig på den ståndpunkten,
att kommunalskattefrågan ej borde lösas, förrän en i bokstavlig
mening definitiv lösning kunde erhållas, funnes därför, synes det mig, anledning
misströsta om att en lösning någonsin skall komma till stånd. Den
omständigheten, att vissa spörsmål nu måste skjutas åt sidan, synes mig
alltså ej böra fördröja frågans upptagande.

Om jag hade blivit övertygad om nödvändigheten att ordna det kommunala
skatteväsendet efter huvudsakligen nya linjer, skulle jag emellertid
hyst stor tvekan, huruvida ej i allt fall med frågans upptagande bort ytterligare
anstå. Ty ehuruväl man gått i författning om att i möjligaste mån
utöka det av kommunalskattekommittén hopbragta statistiska materialet
till frågans belysande, står det för mig fortfarande som en oklar fråga,
huru ifrågasatta omläggningar efter dessa nya linjer skulle kommit att
verka. Redan den omständigheten, att enligt det förslag till mera genomgripande
omläggning av beskattningsprinciperna, som — att döma av inkomna
yttranden — torde haft de största utsikterna att genomföras, och
till vilket jag återkommer i det följande, skattekronornas antal i vissa
kommuner skulle väsentligen nedbringas, är ägnad att väcka betänksamhet.
Men än värre är, att ingen som helst garanti finnes, att ej resultatet
i en eller annan av rikets många övriga kommuner skulle bliva en än större
minskning i antalet skattekronor. Ett någorlunda tillförlitligt bedömande
av ett dylikt nytt förslag synes mig knappast möjligt utan en synnerligen
omfattande provtaxering, vilken om möjligt borde avse olika konjunkturförhållanden.

Nu är jag emellertid av den övertygelsen, att det i kommunalskattefrågan
finnes många punkter, beträffande vilka man på praktiskt taget alla
håll bör vara ense om behovet av reformer. I främsta rummet gäller detta
vår nuvarande skattelagstiftnings formella gestaltning. Redan det förhållandet,
att hela kommunalbeskattningen bygger på en för staten betydelselös
statsskatt, nämligen den allmänna bevillningen, innebär en konstitutionell
oegentlighet och medför vissa praktiska olägenheter.

Av än större praktisk betydelse är emellertid, att det nuvarande författningskomplexet
efter de många ändringar, som successivt företagits, genom
sin brist på överskådlighet och enhetlighet vållar beskattningsnämnder och
myndigheter varjehanda besvärligheter och onödigt arbete vid tillämpningen.
Man kan föreställa sig omfattningen av dessa olägenheter, om man
betänker, att i riket torde finnas minst ett par tusental taxeringsnämnder,
samt att varje taxeringsnämnd utgöres av ett flertal ledamöter, vilka ju

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

alla böra skaffa sig- kännedom om skattelagstiftningens innebörd. I många
avseenden har en utbildad praxis hos regeringsrätten och kammarrätten
utfyllt de luckor, som skattelagstiftningen företer. Mestadels lär dock
denna praxis vara obekant för beskattningsnämnderna. Genom lagfästande
av dylik praxis kan större enhetlighet vid taxeringarna åstadkommas
och skattemålens antal hos beskattningsdomstolarna hållas inom
rimliga gränser — ett synnerligen eftersträvansvärt förhållande. I andra
avseenden åter förefinnes och har sedan länge förefunnits ett reformbehov,
vars fyllande uppskjutits i avvaktan på en mera genomgripande reform.
Skulle nu endast partiella reformer ske, bleve man ånyo nödsakad att infoga
nya bestämmelser på skilda ställen i de gamla författningarna, och
dessas bristfällighet skulle bli ännu mer i ögonen fallande. Nu föreligger
ett klart och systematiskt upplagt kommittéförslag med tydliga anvisningar,
vilket efter viss omarbetning synes väl ägnat att ersätta våra nuvarande
författningar. Jag finner det därför i hög grad önskvärt, att facit
äntligen dragés av de många årens utredningsarbete och en lagstiftning
antages, som är ägnad att i sina huvuddrag bestå under avsevärd tid
framåt. Det är ett beklagligt men, såvitt jag förstår, ofrånkomligt förhållande,
att behov av deltalj än dringar även i den nya lagstiftningen snart
torde uppstå, men detta är ett fel, vilket, såsom jag nyss anfört, torde med
nutidens snabba ekonomiska utveckling enligt sakens natur vidlåda all
skattelagstiftning. Anmärkas må, att, om sådana förhållanden skulle inträffa,
att man i framtiden skulle vilja övergå till ett nytt skattesystem
enligt något av de förslag, som hittills framlagts, det endast kan betraktas
som en fördel att kunna utgå från en stomme, som i sina väsentliga drag
kan bibehållas, även om det nya systemet införes.»

Jag framhöll vidare, att förslag till lösning av viktiga med kommunalskattefrågan
sammanhängande spörsmål förelåge. Härvid erinrade jag
särskilt, att behovet av en i olika avseenden ändrad taxeringsorganisation,
alldeles oavsett kommunalskattefrågan i övrigt, vore trängande, men att det
vore en påtaglig fördel, om båda frågorna kunde upptagas i ett sammanhang.

Därefter framlade jag de skäl, som föranledde mig att förorda, att kommunalskattesystemet
alltjämt skulle vila på inkomstbeskattningens grund
men med skatten å inkomst, som härrörde från fastighet, utformad såsom en
garantiskatt. Härvid framhöll jag särskilt, att systemet med fristående
objektskatt å fastigheter icke vore avsett att medföra ändring i skattebördans
nuvarande fördelning mellan å ena sidan fastighetsägarna, å andra
sidan övriga, samt att, då detta system av fastighetsägarna i allmänhet ej
ansåges önskvärt, anledning torde saknas att mot deras önskan framtvinga
en reform på grundvalen av ett dylikt system.

Såvitt jag kan finna, har vad jag sålunda anförde icke blivit vederlagt
utan snarare vunnit i styrka genom vad som förekommit vid 1927 års
riksdag.

Att ett system med fristående objektskatter för närvarande saknar utsikt
att bliva genomfört, torde vara uppenbart. Denna mening har även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

109

kommit till uttryck i den av herr B nr g m. fl. avgivna reservationen, däri
det uttalats, att utsikter för närvarande torde saknas att i riksdagen genomföra
ett dylikt förslag. I den begäran om utredning rörande utvidgning av
kommunernas tillgång på fasta beskattningsunderlag, vari reservationen,
bland annat, utmynnade, synes ock genom tillägget »oavsett i vilken form
detta skall ske» en antydan givas att man kunde bliva nödsakad avstå
från systemet med fristående objektskatter. Jämväl å sådant håll, där man
fann sig personligen kunna biträda ett förslag med fristående objektskatter,
uttalades under riksdagsdebatten, att man vore nödsakad att övergiva tanken
på ett dylikt system, enär det befunnits fruktlöst att söka övertyga den
svenska jordbrukarbefolkningen om det rättvisa i en sådan skatt.

Jag konstaterar även, att riksdagen avslagit den begäran om utredning
rörande utvidgning av det fasta kommunala skatteunderlaget, som reservationsvis
framställts. Detta utredningskrav måste, såvitt jag kan förstå,
avse en undersökning om genomförande av en näringsbeskattning eller en
skatt å kapitalet i allmänhet. Till frågan om en dylik beskattning, eventuellt
inom garantiskattesystemets ram, skall jag i det följande återkomma.
Här torde vara tillräckligt fastslå, att, när riksdagen icke ens vid en förlängning
av provisoriet velat biträda förslaget rörande begäran om utredning,
även detta visar, att utsikterna att få en dylik beskattning genomförd torde
vara små. Säkert är i varje fall, att en utredning i antytt syfte ej skulle
kunna föreligga färdig förrän efter en ganska avsevärd tid.

Vidare tinner jag mig kunna fastslå, att, bortsett från systemfrågan och
spörsmålet om repartitionstalet för jordbruksvärde, mot utformningen av
föreliggande förslag anmärkningar av större räckvidd ej framkommit, utan
att fastmera ganska enhälligt vidgåtts, att förslagen genom uppställning
och innehåll fördelaktigt skilja sig från gällande författningar i det skick dessa
efter en mångfald ändringar befinna sig. Sagda förslag innehålla i många
avseenden förbättringar, om vilka kommunalskatteutskottet i allmänhet utan
större meningsskiljaktighet kunde ena sig. I detta sammanhang vill jag i
anledning av vissa uttalanden i 1927 års riksdagsdebatt, att ingen vore
fullt nöjd med det då föreliggande förslaget, framhålla, att detta knappast
torde kunna i och för sig betecknas såsom ett fel, enär på beskattningsområdet
så starka motsättningar äro till finnandes, att ett förslag, som fullt
tillfredsställer ett intresse, i regel torde ur andra intressesynpunkter förefalla
alldeles otillfredsställande, och att det rättvisaste förslaget torde vara det,
som förmår jämka mellan olika intressen.

Behovet av en reform är verkligen trängande — bristande kännedom om
gällande skatteförfattningars mening lärer i själva verket vara anledning
till feltaxeringar i mycket stor utsträckning, ett förhållande varom granskningen
av ett betydande taxeringsmaterial vid de inom finansdepartementet
verkställda provtaxeringar och andra undersökningar nogsamt burit vittne.
Denna omständighet visar även i hög grad behovet av en reform av själva
taxeringsförfarandet, men att bygga en sådan på nu gällande skatteförordningar
synes knappast kunna ifrågasättas. Att på obestämd tid undan -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

skjuta dessa önskemål för en, som det vill synas, fruktlös strid om ett nytt
skattesystem har icke synts mig vara riktigt.

På nu anförda grunder finner jag synnerligen starka sakskäl föreligga
att ånyo framlägga ett förslag i kommunalskattefrågan för riksdagen.

Jag har redan framhållit, att, såvitt jag förstår, utsikterna att i riksdagen
genomföra ett förslag efter andra principer än de nu gällande för
närvarande synas ytterligt små. Att riksdagen vid förlängningen av provisoriet
ej meddelat några nya utredningsdirektiv är redan detta värt att
beakta, men därtill kommer, att de meningsgrupper, som enat sig om att
avvisa 1927 års förslag, snarast torde hava representerat två vitt skilda
grunduppfattningar, av vilka den ena önskat en lättnad i skattebördan för
löntagarna, den andra en lättnad i skattebördan för jordbrukarna. Gemensam
torde hava varit en önskan att i möjligaste mån få skattebördan överflyttad
på någon tredje kategori av beskattningsföremål, därvid hänvisats
till förmögenhet och näringsföretag.

Genom denna frågeställning synes man i själva verket hava återkommit
till en av utgångspunkterna för det mångåriga utredningsarbetet i kommunalskattefrågan.
Detta har nämligen, bland annat, åsyftat att tillvarataga
de beskattningsföremål, som kunde vara tillgängliga inom kommunerna.
Utredningsarbetet i dylikt avseende har ej varit helt utan verkningar
för vårt beskattningsväsen men har dock i huvudsak givit negativt resultat.
Detta är också rätt naturligt, ty det stora flertalet landskommuner är av
sådan struktur, att där finnas företrädesvis jordbrukare och löntagare utan
större förmögenhet. I dylika kommuner äro inga andra beskattningsföremål
att tillgripa och problemet inskränker sig till att finna den lämpligaste
skattefördelningen mellan sagda personer inbördes.

Ett i viss mån positivt resultat av den omförmälda utredningen vanns,
då den kommunala progressivskatten år 1920 infördes, varigenom ett steg
togs, som avsåg att tillföra kommunerna nya beskattningsföremål. På så
sätt ville man dels träffa de högre inkomsterna till förmån för de lägre
men dels även träffa den i kommunen befintliga förmögenheten. Förmögenhetsskatten
är i visst avseende en objektskatt och en fristående sådan, ty en sextiondedel
av förmögenheten beskattas årligen, vare sig förmögenheten givit
inkomst eller ej, och inkomsten beskattas alltid vid sidan av nämnda förmögenhetsdel.
Att man år 1920 ej ansåg sig kunna göra ifrågavarande
beskattning starkare, berodde uppenbarligen på att progressiviteten och förmögenhetsbeskattningen
tagits och måste tagas så starkt i anspråk vid den
statliga beskattningen, att, om man ville taga hänsyn till skatteförmågan,
en ytterligare kommunal belastning då ej befanns möjlig. Det bör ock påpekas,
att en kraftigare kommunal progressivskatt ej skulle hjälpt det stora flertalet
av de många kommuner, som äro i särskilt behov av ytterligare
beskattningsföremål, enär, såsom den i fjolårets proposition intagna utredningen
rörande den kommunala progressivskatten tydligt visade, inga nämnvärda
progressivskatteföremål, d. v. s. ej vare sig större inkomster eller större
förmögenheter, där förefinnas. I själva verket måste enligt min mening även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 111

1920 års reform såtillvida anses förfelad, att den ej tillförde de mest behövande
kommunerna några nya beskattningsföremål utan i regel allenast de
kommuner, som redan förut voro jämförelsevis lyckligt lottade. Att i någon
mån avhjälpa denna olägenhet avsåg det av Kungl. Maj:t sistlidet år framlagda
förslaget om överförande av den kommunala progressivskattens kommunandel
till landstingen, varigenom de bättre ställda kommunernas beskattningsföremål
skulle, alldeles som fallet är med statsskatten, kommit även den
mindre gynnsamt utrustade landsbygden till godo. Nämnda förslag tillbakavisades
emellertid av riksdagen, varför jag ej finner mig böra förorda, att det
ånyo framlägges, innan den ifrågasatta nyheten hunnit vinna terräng i den
allmänna uppfattningen. Den slutsats, vartill det senast anförda emellertid
nu närmast giver mig anledning, är den, att kommunalbeskattningen redan
i viss mån tager särskilt i anspråk såväl förmögenheten som de större inkomsterna
och att en starkare belastning av dessa beskattningsföremål såsom
sådana hittills ej ansetts tillrådlig och i varje fall ej skulle utöva någon
inverkan på det vida övervägande flertalet sämre ställda kommuners ekonomi.

Vad angår frågan om en objektbeskattning av näringsföretag i antingen
den fristående objektskattens eller garantiskattens form, så har denna varit
föremål för ingående undersökningar dels före och i samband med 1920 års
förslag i ämnet, dels inom kommunalskattekommittén. Jag erinrar, att en
näringsskatt i garantiskattens form var upptagen i det inom kommittén
utarbetade s. k. B-förslaget. Det arbete, som nedlagts i denna fråga, har
emellertid hittills ej givit något godtagbart resultat, detta redan med hänsyn
till svårigheterna att giva en dylik skatt en utformning, som ej i praktiken
skulle visa sig alltför invecklad. Jag tror visserligen icke, att det
skulle vara otänkbart att utforma en något enklare näringsskatt, men jag
måste vidhålla vad jag vid anmälan av 1927 års förslag yttrade, nämligen
att det alltid måste bliva svårt att finna en sådan utformning av skatten,
att den bleve någorlunda jämnt verkande, samt att i allt fall tiden ej vore
mogen för införande av en näringsskatt, vilket syntes mig framgå också
därav, att även de, som vore anhängare av en sådan skatt, visat sig hysa
mycket olika uppfattningar om huru densamma borde gestaltas. Å andra
sidan uttalade jag, att ur principiell synpunkt någon invändning knappast
syntes kunna framställas mot en komplettering av objektbeskattningen å fast
egendom med en objektbeskattning å lös egendom, men förmenade, att de
principiella skälen för en näringsskatt ej syntes äga full giltighet annat än
vid en omvandling av vårt beskattningsväsen över huvud taget; och jag
antydde även de svårigheter, som föreligga att överskåda verkningarna av
en särskild näringsskatt.

Det vore emellertid oriktigt att tro, att näringsföretagen för närvarande
ej alls deltaga i skattegarantien. Praktiskt taget alla näringsföretag måste
ju — liksom jordbruket — använda fastighet för sin drift; då denna fastighet
inklusive fasta maskiner deltager i skattegarantien, får i likhet med
jordbruket annan näring deltaga i densamma.

Frågan är då i första hand den, om själva garantien från näringsföretagen

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

kan anses ur kommunernas synpunkt tillräcklig och huruvida den är jämförelsevis
lika stor som garantien från jordbruket. Härvid märkes, att näringsföretagen
i regel torde giva så stor avkastning på det i desamma nedlagda
realkapitalet, att även en utökad garanti i normala fall skulle vara av
ringa betydelse. I stället skulle, föreställer jag mig, en utökad garanti
hava sin egentliga betydelse för det fall, att ett näringsföretag, som
normalt brukar giva inkomst, under något år ej bär sig. Här kunde en
garanti även på annat än fastigheterna synas befogad men skulle väl — i
motsats till förhållandet med jordbruket — få en mera tillfällig betydelse,
enär ett företag, som under en längre tid ej bär sig, oftast torde upphöra,
därvid även det nytillkomna garantiunderlaget skulle upphöra att finnas till.

En annan fråga är, om näringsföretagen i allmänhet för närvarande
måste anses, oavsett kommunernas garantibehov, alltför lindrigt beskattade
i förhållande till jordbruk och löneinkomster, d. v. s. om man för att få
högre skatt på näringsföretagen borde inrikta sig på en garantiskatt för
dessa av den betydenhet, att garantien normalt skulle behöva tagas i
anspråk. Här har man emellertid att taga avgörande hänsyn till den betydelsefulla
del av vår näringsverksamhet, som hedrives i aktiebolagets
form, och beträffande vilken, såvitt jag kunnat finna och vid frågans anmälan
sistlidet år uttalat, starka skäl finnas för ett antagande att vi med hänsyn
till rådande konkurrens med utlandet gått alltför långt. Vad den kommunala
beskattningen angår är aktiebolagsskatten i själva verket sedd ur
skatteförmågans synpunkt mindre väl lämpad än beträffande statsbeskattningen.
Vad den senare angår, är nämligen aktiebolagets skatt låg,
så länge bolaget ger ringa utbyte på aktiekapital och reservfond. I
fråga om kommunalskatten däremot verkar den kommunala utdebiteringsprocenten
med hela sin styrka, vare sig bolagets verksamhet giver ett
relativt gott eller ett relativt dåligt utbyte. Det lärer nu med hänsyn till
kommunernas behov av skattekällor vara alldeles nödvändigt att behålla
en ej alltför ringa kommunalskatt å aktiebolagen eller dessas intressenter i
rörelsekommunen. Vad jag vill framhålla här är allenast, att, när man
har full skatt på aktieägarna för dessas utdelning, en skatt på aktiebolaget,
som ej tager hänsyn till vinstens förhållande till kapitalet, knappast
lärer kunna motiveras ur andra synpunkter än dem, som anläggas på en
näringsskatt, d. v. s. kommunens kostnader i anledning av företagets
existens in. m.

Såsom jag vid anmälan för Kungl. Maj:t den 24 sistlidne februari av
frågan om reformerad lagstiftning rörande, bland annat, aktiebolagens beskattning
framhållit, leder nu antydda förhållande till kravet på en undersökning,
huruvida den nuvarande formen för beskattning av vederbörande
företag är den lyckligaste. I berörda anförande har jag därför uttalat, att
det vid undersökningen av frågan om aktiebolagens m. fl. juridiska personers
beskattning borde övervägas, huruvida det lämpligen läte sig göra
att helt eller delvis anordna ifrågavarande beskattning såsom en objektskatt
av ett eller annat slag. I anslutning härtill har jag yttrat, att hinder ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 1115

borde föreligga att till prövning upptaga spörsmål, som låge vid sidan av
själva huvudfrågan, därvid jag, bland annat, hänvisat till att frågan om
eu eventuell objektskatt å niiringsföretag i den juridiska personens form
kunde medföra konsekvenser även beträffande övriga näringsidkare. Ifrågavarande
spörsmåls lösning borde sökas efter sadana linjer, att såvitt anginge
den kommunala beskattningen, erforderliga bestämmelser skulle kunna inpassas
såväl i ett garantiskattesystem som i ett system med fristående objektskatter.

Men även om frågan om en särskild objektbeskattning av näringsföretag
sålunda ej torde få anses avförd från dagordningen, så bör det märkas, att
denna fråga bar en väsentlig betydelse endast i sadana kommuner, där det
förutom jordbruk finnes några egentliga näringsföretag av betydenhet. För
det stora flertalet kommuner gäller här detsamma som beträffande skatten
å förmögenhet, att den är praktiskt taget betydelselös; problemets eventuella
lösning förmår med andra ord ej tillföra flertalet kommuner de skatter
kronor, som skulle vara behövliga för att lätta skattebördan för jordbrukare
och löntagare.

Många torde visserligen hysa den meningen, att, när en så stor fråga
som den om aktiebolagsbeskattningen skall göras till föremål för ytterligare
utredning, i vilket sammanhang frågan om en särskild objektbeskattning
av näringsföretag kan tänkas på nytt bliva aktuell, det vore skäl att vänta
med skattereformen i övrigt, tills denna utredning vore färdig. Med ett
uppskov skulle det emellertid kunna antagas, att de huvudfrågor, som
sedan länge krävt sitt avgörande, skulle ytterligare skymmas och skjutas
undan. Det må gärna erkännas, att det varit önskligt, om hela skattekomplexet
i fullt uttömmande form nu kunnat i ett enda sammanhang komma
till avgörande. Trots det forcerade utredningsarbete, som alltsedan 1920 pågått
rörande beskattningsväsendet, har detta dock ej varit möjligt. Frågan''om aktiebolagsbeskattningens
reformerande kan för övrigt ej sägas hava fått full aktualitet,
förrän det ekonomiska livet i världen i någon mån stabiliserats efter
världskriget och denna beskattnings betydelse med hänsyn till konkurrensen
med utlandet kunnat till viss grad överskådas, vilket ej kan sägas hava blivit
fallet förrän rätt nyligen. Den utredning, som bör verkställas rörande
nämnda spörsmål, lärer nu kunna väntas bliva av den vidlyftighet, att, även
om densamma bedrives med all skyndsamhet, den kommer att draga avsevärd
tid. När de frågor, som sålunda måste uppskjutas, kunna sägas utgöra
ett avskilt helt, som ej påverkar det nu föreliggande författningskomplexet,
utan en ny lagstiftning rörande desamma torde kunna utan större svårighet
där infogas, kan jag ej se någon anledning att vidare uppskjuta en reform,
som är väl behövlig beträffande stora kategorier skattskyldiga, för vilka
åter resultatet av utredningen rörande de uppskjutna frågorna ej har någon
nämnvärd betydelse.

Innan jag övergår till författningsförslagens olika huvuddelar, torde en
redogörelse böra lämnas för det läge, vari den viktiga frågan om repartiBihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 höft. (Nr 213.)

Reparationtal.

Olika förslag
rörande storleken
av
Skogsaccisen.

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

tionstalen befinner sig, och för de huvudsynpunkter, som lagts på densamma.

Vid den mångsidiga utredning, som föregått 1927 års kommunalskatteproposition,
har uppmärksamheten i särskilt hög grad varit inriktad på skogsbeskattningen,
vilken hittills varit så ordnad, att skogen enligt samstämmig
mening fått i alltför stor omfattning deltaga i garantiskatten. Kungl. Maj:t
föreslog, såsom redan nämnts, vid fastighetsbeskattningen repartitionstalet
O.o 4 för skogs värde samt en skogsaccis utgörande för primärkommunerna
en tredjedel av medelutdebiteringen av allmän kommunalskatt för de senaste
fem åren och för landstingen en sjättedel av medelutdebiteringen av landstingsskatt
för samma tid. Även husbehovsskog skulle träffas av accis, men
för varje skattskyldig skulle virke intill ett värde av 100 kronor vara
undantaget från accis. Denna accisprocent, vilken ungefärligen motsvarar
en fastighetsskatt å skogsvärde efter repartitionstalet O.o3, hade uträknats
med utgångspunkt från att vid fastighetsskatten repartitionstalet för skogsvärde
skulle vara O.o3 och att skogen alltså skulle träffas av en skatt tillhopa
svarande mot ett repartitionstal av 0.O6, men med hänsyn till de
ogynnsamma verkningar, som en lagstiftning med dessa repartitionstal kunde
befaras medföra för vissa skogskommuners ekonomi, ansåg jag mig ej kunna
förorda en dylik, utan förmenade, att repartitionstalet för skogsvärde borde
bestämmas till 0.04, dock under uttryckligt framhållande att, om de farhågor
beträffande alternativet med repartitionstalet 0.03 för skogsvärde, som blivit
resultatet av gjorda undersökningar, skulle visa sig oberättigade, till förnyad
prövning syntes böra upptagas frågan om den ytterligare jämkning, som av
hänsyn till rättvisa mot skogsägarna kunde visa sig lämplig. (Prop. 102/1927.
sid. 172 ff.).

Kommunalskatteutskottet föreslog emellertid dels, på sätt redan berörts,
bifall till propositionens förslag om repartitionstalet O.o4 för skogsvärde,
dels en accis efter ett procenttal, som motsvarade en fjärdedel av de sista
fem årens medelutdebitering av allmän kommunalskatt för primärkommunerna
men med ett maximum av 3 procent, dels frihet från accis till landstingen,
dels ock en från propositionen avvikande behandling av liusbehovsvirke
vid accisbeskattningen. Den närmare innebörden av dessa förslag torde
framgå av utskottets motivering, vilken i huvudsak var av följande lydelse:

»Utskottet är för sin del av den uppfattningen, att kravet på rättvisa
mot skogsägarna ej blir tillfredsställt, med mindre dessa genom reformen
omedelbart erhålla en sådan ställning, att de ej bliva sämre behandlade
än andra fastighetsägare.

Det lärer ej kunna förnekas, att enligt det nu gällande systemet redan
fastighetsbeskattningen av den växande skogen, oavsett accisen, verkar
hårdare än fastighetsbeskattningen i allmänhet, detta på den grund att
avverkningarna ske så ojämnt, att den i fastighetsskatten inneslutna garantien
i större utsträckning tages i anspråk beträffande skogsfastigheter
an beträffande andra fastigheter. Uppenbart är, att denna orättvisa skärpes
i den mån fråga blir om mycket höga utdebiteringssatser. Med hänsyns -

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 213.

11 :>

tagande till nu berörda förhållanden bär utskottet funnit sig böra lororda
följande modifikationer i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget.

Husbehovsvirket befrias från accisplikt, doek att accis skall erläggas för
sådant byggnadsvirke, som ej användes allenast för reparationer. Utskottet
förmenar nämligen, att ett beläggande med accis av husbehovsvirke i
allmänhet skulle möta så liten förståelse ute i landet, att eu sådan beskattning
måste möta betänkligheter. Det husbehovsvirke, som användes för
annat ändamål än ny- och ombyggnad, representerar för övrigt i de egentliga
skogskommunerna, där aeeisbeskattningen har sin största betydelse,
så relativt ringa rotvärde, att man synes utan verklig olägenhet kunna tillmötesgå
det allmänt framställda önskemålet om frihet från accis för sådant
virke, ehuruväl denna ståndpunkt innebär ett visst frångående från
utgångspunkten att det virke, som befrias från eu del av fastighetsskatten,
i stället skall träffas av accis. Vad åter beträffar sådant virke, som användes
för ny- och ombyggnader, är detta i allmänhet av jämförelsevis
värdefull beskaffenhet. Tillika är dess användning lättare att kontrollera.
Enligt utskottets förmenande bör därför, i motsats mot nu, dylikt virke
accisbeliiggas. Med utskottets ståndpunkt rörande beskattning av husbehovsvirke
saknas anledning att behålla det avdrag i botten med 100 kronor,
som i propositionen föreslagits för alla accisskyldiga. Av praktiska skäl
bör däremot ej accis ifrågakomma, om för viss skattskyldig under helt beskattningsår
det accispliktiga virkets värde ej uppgått till sammanlagt
100 kronor.

Skattesatsen för accisen föreslår utskottet till en fjärdedel i stället för
av Kungl. Maj:t föreslagna en tredjedel av medelutdebiteringen för allmän
kommunalskatt under de fem senaste åren. Gjorda kalkyler hava visat, att
denna skattesats måste anses högt beräknad. De två procent på skogsvärdet,
vilka bortfalla såsom beskattningsunderlag, representera nämligen ej
en fristående objektskatt utan eu garantiskatt, varför deras bortfallande
medför, att viss inkomst kommer i stället såsom beskattningsunderlag.
Utom i ett mindretal kommuner, där ej mera skog finnes än som huvudsakligen
erfordras för husbehov och där alltså skogsbeskattningen har
ringa betydelse, torde accisen fördenskull komma att giva full ersättning
för den bortfallande fastighetsskatten, i många fall mer. Utskottet finner
sig emellertid böra föreslå en maximering av skogsaccisen till 3 procent.
Denna maximering motiveras dels därav, att accisen skall utgöra ersättning
för mistad skatt å skogsvärde under eu mycket lång period med skiftande
utdebiteringsförhållanden, och att skogsägarna böra erhålla garanti
för att ej en i förhållande till hela denna period mera tillfällig stegring
av utdebiteringen skall otillbörligt stegra accisprocenten, dels ock därav,
att, som utskottet nyss anmärkt, fastighetsbeskattningens hårdhet i fråga
om den växande skogen gör sig mest gällande i kommuner med mycket hög
utdebitering och att därför i dessa kommuner en ytterligare lindring för
skogen är särskilt påkallad. Det må även framhållas, att den befrielse från
skogsaccis till landstingen, som av utskottet i det följande föreslås, innebär
en förhållandevis mindre lättnad för skogsägarna i de mycket skattetyngda
kommunerna än i de andra. Maximeringen kommer att iiga betydelse endast
för kommuner, i vilka den kommunala medelutdebiteringen överstiger
12 kronor per skattekrona.

Det har nyss antytts, att utskottet ej anser sig böra förorda Kungl. Maj :ts
förslag om skogsaccis till landstingen. Denna accis skulle innebära en nyhet
och torde i det allmänna medvetandet komma att uppfattas som en
särbelastning av skogsbruket vid landstingsbeskattningen. Vid det förhållande,
som förut berörts, att skogsbruket i gemen torde även efter den

Provtaxering
rörande olika
repartitionstal.

116 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 213.

nuvarande accisens bortfallande få anses hårdare belastat än jordbruket,
synes det rimligt att ej vid landstingsbeskattningen kräva särskild kompensation
för den lättnad för skogsbruket, som följer av det sänkta repartitionstalet
för skogsvärde. Utskottet tillåter sig erinra, att 1920 års förslag
till kommunalskattelag (prop. nr 191) för primärkommunernas vidkommande
innebar en lättnad i fastighetsbeskattningen å växande skog, utan
att någon kompensation i form av accis ifrågasattes. Möjligheten att
underlåta att uttaga accis till landstingen har även framhållits i skatteberedningens
år 1925 avgivna promemoria angående landstingsbeskattningen.
För landstingens ekonomi har denna fråga mycket underordnad betydelse,
då för dessa finnes ett så vidsträckt beskattningsunderlag, att accisen
skulle utgöra endast en obetydlig del därav.

Likaledes förordar utskottet, att skogsaccis till municipalsamhällen ej
skall utgå. Denna fråga äger mycket liten betydelse, och utskottets ståndpunkt
har föranletts av en önskan, att de med skogsaccisens fördelning vid
maximering, dess debitering o. s. v. förenade rätt besvärliga åtgärder ej
skola behöva förekomma i sådana fall, där fråga är om rena obetydligheter.
»

Utskottets förslag även i denna del bifölls av första kammaren men avslogs
av andra kammaren.

Frågan om såväl propositionens som utskottets och olika reservanters
ställning till spörsmålet om repartitionstal för jordbruks- och skogsvärde
har berörts i det föregående.

Redan vid kommunalskatteutskottets utlåtande nr 1 voro fogade vissa
tabeller rörande det sannolika utfallet av då föreliggande olika förslag till
repartitionstal. De för utskottets räkning verkställda undersökningarna hava
emellertid nu kompletterats med undersökningar rörande ytterligare alternativ
och ytterligare ett antal kommuner. De nu företagna undersökningarna
hava, på grundval av år 1925 avgivna deklarationer, avsett dels
provisoriet, dels Kungl. Maj:ts förslag år 1927, dels kommunalskatteutskottets
förslag, dels fyra särskilda alternativ, i följande sammanställning betecknade
som alternativ I—IV:

	Repartitionstal för	Skogsaccis (O = medel-
Förslag	jordbruks- värde	skogs- värde	tomt- och industri-värde	annan fastighet	utdebiteringen av all-män kommunalskatt de senaste 5 åren)
Provisoriet .....................	O.06	0.06	0.06	O.oö	2 %
Propositionen 1927 .........	0.06	0.04	0.05	0.05	Va IT
Kom.skatteutskottet 1927. ■	0.06	0.04	0.05	0.05	1/t TJ (max. 3 % samt) utan max.)
Alt. I ...........................	0.05	0.04	0.05	0.0 5	Va U
Alt. Il ..........................	0.05	0.04	0.05	0.05	1/4 U (max. 3 % samt utan max.)
Alt- III...........................	0.0 5	0.03	0.0 5	0.0 5	1/4 II (max. 3 % samt! utan max.)
Alt. IV...........................	0.05	0.03	0.05	0.1)5	x\z IT (max. i % samt utan max.)

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Alt. I motsvarar utskottets förslag: med den ändring, att repartitionstalet
för jordbruksvärde blivit satt till t).o5 och skogsaccisen till ett procenttal,
som antages motsvara en bortfallande garantiskatt på 1 procent av skogsvärdet.
Detta förslag innebär följaktligen eu belastning av skogen, som
antages alldeles överensstämma med motsvarande belastning av jordbruksvärde.

Alt. II motsvarar utskottets förslag med allenast den ändring, att repartitionstalet
för jordbruksvärde sänkts till O.os, medan accisen liksom enligt
utskottsförslaget antages motsvara bortfallande garantiskatt på 2 procent av
skogsvärdet. Detta alternativ överensstämmer sålunda med den ståndpunkt,
som intagits av herrar Magnusson i Tumhult samt K. Oscar Ericson m. fl.
i avgivna reservationer till utskottets utlåtande, samt innebär en jämförelsevis
starkare skattebelastning av den växande skogen än av jordbruksvärde.

Alt. III och IV skilja sig från utskottets förslag dels därutinnan att
repartitionstalet för jordbruksvärde sänkts till O.os, dels därutinnan att
repartitionstalet för skogsvärde satts till O.03. Alt. III har upptagit en
skogsaecis, som antages svarande mot bortfallande garantiskatt på 2 procent
av skogsvärdet och alltså ej medförande någon starkare belastning av skogsvärde
än av jordbruksvärde, medan skogsaccisen enligt alt. IV torde kunna
antagas i det närmaste motsvara en bortfallande garantiskatt på 3 procent
av skogsvärdet och alltså medföra någon överbelastning av skogen.

Det rotvärde, som lagts till grund för beräkningen av skogsaecis, har
varit medeltalet av de rotvärden, som faktiskt taxerats i kommunerna
åren 1923—1925, medan accisprocenten antagits till vederbörlig bråkdel
ej av medelutdebiteringen av kommunalskatt för de fem senaste åren, utan av
den utdebitering av kommunalskatt, som eljest antagits vid undersökningen,
nämligen den som beslutats år. 1925. Avrundning har skett till närmast
högre 5-tal ören. Utdebiteringsbehovet i respektive kommuner har antagits
till summan av det belopp, som faktiskt utdebiterats i allmän kommunalskatt,
och det belopp, som med en accisprocent enligt nu gällande grunder
skulle utdebiterats på det antagna rotvärdet. Det har ansetts, att man på
denna väg skulle vinna det för normala förhållanden mest belysande materialet.

Vid undersökningen har man sökt utröna dels den utdebiteringsprocent
som vid olika alternativ rörande repartitionstal skulle bliva erforderlig för
att fylla respektive kommuners utdebiteringsbehov, dels ock den förskjutning
av skattebördan som skulle uppstå för å ena sidan fastighetsägare, å andra
sidan övriga skattskyldiga. I motsats till vad som varit fallet vid vissa
föregående undersökningar har däremot ej beräknats den förskjutning, som
skulle uppstått just för ägare av jordbruksfastighet, enär en dylik undersökning
skulle blivit alltför mödosam i förhållande till det utbyte, som kunde
väntas av densamma.

Undersökningen har avsett dels de 35 landskommuner, så allsidigt som
möjligt representerande olika kommuntyper i riket, vilka varit föremål för

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

statistisk bearbetning redan i sammanhang med utarbetandet av 19 2 7 år
proposition, dels ytterligare 53 mera utpräglade jordbruks- och skogskom,-muner, beträffande vilka det på förhand kunde antagas, att ändringarna i
repartitionstal skulle medföra relativt sett betydande verkningar, och alltså
avsedda att utgöra exempel på bur ändringarna kunna verka. Sistnämnda
kommuner, vilka avse rikets samtliga län, torde få anses i huvudsak representativa
för åtminstone några hundratal liknande kommuner.

Huvudresultaten av undersökningarna återgivas i två särskilda tabeller, den
förra (tab. 1 A) avseende de 35 förra kommunerna och sålunda ägnad att erbjuda
ett lämpligt jämförelsematerial med äldre statistik, den senare (tab. 1 B) avseende
de 53 kommuner, som i allmänhet ej återfinnas i det äldre statistikmaterialet.
Dessa tabeller torde få tillika med i det följande här omförmälda
tabeller biläggas dagens statsrådsprotokoll (bil. 1).

Vad till en början angår de 35 kommunerna i tab. 1 A, så återfinnas
bland dessa ett antal kommuner, i vilka jordbruk och skogsbruk har relativt
mycket liten betydelse, enär i desamma linnes god tillgång till andra
beskattningsföremål än jordbruksfastighet. Vilka repartitionstal för jordbruksvärde
och skogsvärde samt vilken procent för skogsaccisen som väljas
i dessa kommuner spelar för kommunernas ekonomi och för övriga skattskyldiga
givetvis en underordnad roll. Exempel på dylika kommuner utgöra
Vrena (Södermanlands län), Kvillinge (Östergötlands län), Kävlinge (Malmöhus
län), Slättåkra (Hallands län), Mollösund (Göteborgs och Bohus län),
Kinna (Älvsborgs län), österplana (Skaraborgs län), Längbro (Örebro län).
Av liknande typ men med något större förskjutning i skattebördan är Mörarp
(Malmöhus län). Utdebiteringen är exempelvis i Kinna enligt provisoriet
4 kronor men enligt alla fyra alternativen 4.0 3 kronor per skattekrona samt
i Mörarp 4.5 0 kronor enligt provisoriet och 4.7 o kronor enligt alla alternativen.

En annan typ utgöra de rena jordbrukskommunerna utan nämnvärd
skog. Här spela repartitionstalet för skogsvärde samt accisprocenten ingen
nämnvärd roll, varför å ena sidan siffrorna enligt provisoriet, 1927 års
proposition och kommunalskatteutskottet, å andra sidan siffrorna enligt de
fyra alternativen äro tämligen likartade. Exempel på dylika kommuner utgöra
Hossmo (Kalmar län), Näs (Gotlands län), Sturkö (Blekinge län), Hemmingsdynge,
Norra Vram och Västra Kärrstorp (Malmöhus län), Rolfstorp
(Hallands län) samt Hällum (Skaraborgs län). I exempelvis Hossmo är
utdebiteringen enligt provisoriet 9.4 3 kronor, medan den enligt de fyra
alternativen växlar mellan 9.9 4 och 9.9 5 kronor, i Hällum är utdebiteringen
enligt provisoriet 9 kronor, enligt alla alternativen 10 kronor.

En tredje typ förete de blandade jordbruks- och skogs- samt de utpräglade
skogskommunerna. Här finnes en tydlig skillnad dels emellan provisoriet,
1927 års proposition och kommunalskatteutskottet inbördes, dels mellan de fyra
alternativen inbördes. Exempel på dylika kommuner erbjuda Agunnaryd
(Kronobergs län), Håbol (Älvsborgs län), Askersunds landskommun (Örebro
län), Los (Gävleborgs län), Edsele och Multrå (Västernorrlands län) samt

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 213.

119

Håsjö (Jämtlands län). I Agunnaryd är utdebiteringen enligt provisoriet 5
kronor, men enligt de fyra alternativen växlar den mellan 5.5 5 kronor oeh
5.7 4 kronor. I Håsjö är utdebiteringen enligt provisoriet 7.7 o kronor, men
enligt de fyra alternativen växlar den från 8.30 till 8.75 kronor.

De nu uppräknade kommunerna utgöra, såsom en blick på tab. 1 A giver
vid handen, endast exempel. Av de här ej omnämnda kommunerna torde
en del få betecknas såsom övergångsformer mellan de tre olika typerna.

För att härefter övergå till de undersökta 53 kommuner, i vilka det kunde
antagas, att verkningarna av ändrade repartitionstal i regel skulle bliva
jämförelsevis betydande, så ligger det i sakens natur, att den här förut
angivna första typen, vilken ej företer avsevärda ändringar i utdebiteringen,
ej skall finnas bland dem representerad. I stället utgöra dessa kommuner
exempel på förenämnda andra och tredje typer.

Till i huvudsak rena jordbrukskommuner torde vara att hänföra följande
kommuner, för vilka utdebiteringsprocenten vid olika alternativ angives:

Utdebitering enligt

Län	Kommuner	Provi- soriet	1927 års propo- sition	Ut- skottet 1927	Alt. I	Alt. II	Alt. III	Alt. IV
Östergötlands	Kumla........................	9: 10	9: 1 2	9: 12	10: 31	10: 31	• 10: 8 2	10: 82
Kalmar	Långlöt ......................	11: so	11: 83	11: 83	12: 82	12: 82	12: 88	12: 88
>	Sandby .....................	9: 55	9: 55	9: 55	10: 86	10: 86	10: 36	10: 86
Blekinge	Torhamn.....................	20: 7 0	20: 7 6	20: 7 5	21: 52	21: 52	21: 54	21:64
Kristianstads	Bollerup.....................	7: 60	7: Gl	7: 61	8: 37	8: 3 7	8: 87	8: 87
»	Fågeltofta ..................	7: 75	7: 78	7: 81	8: 60	8: 58	8: 57	8: 52
Malmöhus	Skeglinge...................	6: —	6: —	6: —	6: 76	6: 76	6: 75	6: 76
Hallands	Gödestad.....................	11: 20	11: 20	11: 20	12: 6 7	12: 57	12: 57	12: 57
Göteb- och Bohus	Spekeröd...................	12: 80	12: 82	12: 85	14: 20	14: 14	14: 2 0	14:16
»	Tuve ........................	9: 17	9: 22	9: 22	9: 76	9: 76	9: 76	9: 76
Skaraborgs	Högstena.....................	18: 15	18: 16	18: 16	20: 38	20: 88	20: 8 8	20: 38
»	Om ...........................	9: 2 0	9: 28	9: 23	10: 4 4	10: 44	10: 46	10: 4 6
Örebro	Kräklinge ..................	8: 85	8: 93	8:93.1 9:5 7	9: 56	9: 60	9: 59

Blandade skogs- och jordbrukskommuner eller utpräglade skogskommuner,
d. v. s. kommuner av tredje typen, äro åter följande med angivna utdebiteringsprocent
för olika alternativ, därvid i fråga om såväl utskottsförslaget
som de olika alternativen icke räknats med maximering av skogsaceisen
i förekommande fall:

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Län 1	Kommuner		Utdebitering enli	gt
Provi- soriet	1927 års propo- sition	Ut- skottet 1927	Alt. I	Alt. II	Alt. III	Alt. IV
Stockholms	Faringe .....................	8: —	8: 19	8: 22	8: 92	8: 8 7	Ö: —	8: 96
>	Haga ........................	9: 4 0	9: 56	9: 56	10: 22	10: 21	10: 80	10: 2 9
Uppsala	Litslena .....................	8: SB	8: 62	8: 66	9: 38	9: 80	9: 35	9: so
Södermanlands	Torsåker.....................	8: 60	8: 91	8: 93	9: 81	9: 78	9: 98	9: 96
Östergötlands	Regna ........................	12: 90	12: 82	13: 07	13: 91	13: 49	13: 78	13: 4 5
Jönköpings	Dannäs .....................	10: 20	10: 20	10: 88	11: 38	11: 00	11: 12	10: 90
»	Sandvik .....................	7: 50	7: 94	8: 50	9: 69	8: 69	8: 78	8: 15
Kronobergs	Asa ...........................	9: 35	9: 71	9: 99	10: 86	10: 8 7	10: 80	10: 49
»	Nött ja ........................	9: 80	10: 19	10: 23	11: 20	11: 18	11: 41	11: 87
Kalmar	S:t Sigfrid ..................	14: 40	14: 89	14: 69	16: 0 6	15: 7 0	15: 96	15: 73
Gotlands	Ganthem.....................	11: BO	11: 81	11: 82	12: 79	12: 7 8	12: 98	12: 9 7
>	Gerum........................	10: —	10: 34	10: 3 7	11: 36	11: 31	11: 63	11: 49
	Silte...........................	18: -	18: 21	18: 21	20: 4 7	20: 4 7	20: 5 9	20: 69
»	Tofta ........................	18: —	18: 42	18: 4 9	20: 98	20: 86	21: 2 5	21: 16
Malmöhus	Blentarp.....................	13: —	13: 06	13: 14	14: 7 9	14: 6 5	14: 7 9	14: 70l
Hallands	Abild ........................	8: 40	8: 6B	8: 80	9: 94	9: 6 6	9: 98	9: 75
Göteb.och Bohus	Hede ........................	17: 30	17: B 4	17: 68	19: 2 7	19: 02	19: 38	19: 21
Älvsborgs	Fänneslunda ...............	13: 40	13: 0 7	13: 43	15: 03	14: 34	14: 62	14: 19
>	Älekulla .....................	18: —	18: 29	18: 36	19: 99	19: 86	20: 16	20: 0 7
Skaraborgs	Flo ...........................	10: BO	10: 41	10: B3	11: 79	11: 56	11: 63	11: 48
>	Tived ........................	10: —	10: 15	10: 40	11:49	11: 01	11: 85	11: 04
Värmlands	Bogen ........................	10: 20	9: 69	10: 21	11: 17	10: 27	10: 8 6	9: 82
	Högerud.....................	15: —	15: Bl	15: 6 7	16: 90	16: 61	17: 15	16: 96
Västmanlands	Skerike .....................	9: 7 B	9: 90	9: 92	10: 69	10: 6 6	10: 7 6	10: 74
Kopparbergs	Aspeboda ..................	6: 90	7: lo	7: 18	7: 54	7: 41	7: 48	7: 40
	Idre...........................	4: —	5: 06	5: S7	6: 05	5: 4 9	5: 6 0	5: 2 6
»	Malingsbo .................	7: 40	8: 66	8: 68	9: 25	9: —	9: 87	9: 70
Gävleborgs	Hamrånge ..................	7: 7 B	7: 90	7: 9 9	8: 28	8: 09	8: 21	8: 12
»	Nianfors .....................	5: 7 7	6: 59	7: —	8: 10	7: 23	7: 84	7: 26
7>	Ramsjö .....................	5: 63	6: 45	6: 6 9	7: 31	6: 88	7: 38	7: 08
Västern orrlan d s	Ljustorp .....................	10: —	10: 46	10: 52	10: 8 7	10: 7 8	11: 06	11:-
Jämtlands	Näs ...........................	13: —	13: 4 9	13: 5 4	14: 4 8	14: 3 8	14: 66	14: 60
	Storsjö .....................	14: »8	12: so	13: 80	16: 01	14: 14	14: 61	13: 51
Västerbottens	Lycksele.....................	5: —	5: 53	5: 74	6: 16	5: 81	6: —	5: 7 4
	Nysätra .....................	10: —	10: 18	10: 2 0	10: 7ä	10: 7 6	10: 8 7	10: 85
	Sorsele........................	9: —	9: 46	9: 78	10: 5 7	10: o i	10: 66	10: 17
	Åsele ........................	7: —	7: 56	7: 92	8: 6 9	8: 02	8: so	7: 90
Norrbottens	Arvidsjaur..................	14: 4 B	15: 53	15: 86	17: 04	16: 45	17: 61	17: 20
>	Korpilombolo ............	15: 40	16: 9 7	17: 38	18: 4 4	17: 85	18: 44	18: 04
»	Tärendö .....................	18: 30	19: 86	19: 77	21: 51	20: 7 7	22: 12	21: 6 0

121

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 2Ui.

Jag har även låtit upprätta särskilda tabeller 2 A och B, utvisande utdebiteringssiffrans
höjning vid alternativ II i procent av den nuvarande utdebiteringen
ävensom huru stor del av höjningen som kan anses representerad av
änd ringen i skogsbeskattningen (inbegripen den ytterst obetydliga ändring, som
kan bero på sänkt repartitionstal för tomt- och industrivärde) och huru stor del
som kan bero på ändrat repartitionstal för jordbruksvärde. Det bör dock märkas,
att dessa siffror ej äro alldeles rättvisande, enär man måst förfara på det
sätt, att man först uträknat vad ändringen i skogsbeskattningen (inkl. tomtoch
industrivärde) skulle betyda isolerad, och antagit att återstoden av utdebiteringens
ökning hänför sig till jordbruksvärdet. Hade man i stället
förfarit på motsatt sätt, d. v. s. först uträknat vad som kunde bero enbart
på sänkt repartitionstal för jordbruksvärde och antagit att återstoden av
höjningen hänförde sig till skogen samt tomt- och industrivärde — en undersökning
som emellertid skulle blivit mycket omfattande — hade resultatet
blivit något annorlunda. Nu har för de kommuner, där både jordbruks- och
skogsvärde finnes, siffran för skogen kommit att bli relativt något för hög och
den andra siffran något för låg. Rörande verkningarna av enbart sänkningen
av repartitionstalet för jordbruksvärde kan emellertid hänvisas till
de kommuner, i vilka skogsvärde ej finnes.

1 särskilda tabeller (3 A och B) hava sammanställts uppgifter rörande de
undersökta kommunernas tillgång på beskattningsföremål. Av denna sammanställning
framgår i viss mån de undersökta kommunernas karaktär.
Finnes i en kommun relativt mycken fastighet av annan fastighets natur
eller jämförelsevis hög taxerad och beskattningsbar inkomst, så finnas i
kommunen sannolikt många löntagare, eventuellt även industri. I en särskild
kolumn upptages förhållandet mellan skogsvärde och det i medeltal under
de tre år, som i berörda hänseende ligga till grund för undersökningen,
taxerade rotvärde i kommunerna. Till betydelsen av dessa siffror skall jag
strax återkomma.

I tabellerna 4 A och B har slutligen gjorts en sammanställning rörande
det antal skattekronor av olika slag, som står kommunerna till buds vid
olika alternativ. Beträffande skogsaccisen har såsom skattekronor enligt
samtliga undersökta förslag antagits det antal, som skulle förefunnits, om
det genom skogsaccis fyllda beloppet i stället uttagits genom allmän kommunalskatt,
d. v. s. den siffra som erhålles, om det genom skogsaccis enligt
varje förslag uttagna beloppet divideras med den enligt varje förslag gällande
utdebiteringsprocenten för allmän kommunalskatt. Ett särskilt intresse
erbjuda de kolumner, som utvisa antalet i förhållande till provisoriet bortfallande
fastighetsskattekronor och tillkommande inkomstskattekronor enligt
de olika förslagen, enär härav framgår garantiens betydelse för de olika kommunerna.
Om blott ett ringa antal inkomstskattekronor kommer i stället
för bortfallande fastighetsskattekronor, betyder detta, att garantien behövt
tagas i anspråk beträffande nästan alla fastigheter. Stort intresse erbjuder

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

även den kolumn, som utvisar summan i förhållande till provisoriet tillkommande
inkomstskattekronor och skogsaccisskattekronor. Vid denna sammanställning
har provisoriets skogsaccis lämnats ur räkningen och sålunda samtliga
skogsaccisskattekronor enligt de olika förslagen räknats såsom nytillkomna
skattekronor, emedan meningen enligt samtliga förslagens utgångspunkter
varit att helt avskaffa den gamla accisen och låta den nya ersätta blott
bortfallande fastighetsskatt, dock att 1927 års proposition avsåg att med den
nya accisen giva något mer än kompensation för bortfallande fastighetsskatt.
En jämförelse mellan kolumnen med uppgifter rörande bortfallande
fastighetsskatt och kolumnen med samtliga nytillkomna skattekronor visar
nu i vad mån dessa giva ersättning för det bortfallande, därvid märkes,
att utskottsförslaget i princip åsyftade att i genomsnitt giva full ersättning
för vad som föll bort, med undantag dock för de kommuner, där maximeringen
av skogsaccisen gjorde sig gällande. Sammanställningen visar
även betydelsen, uttryckt i skattekronor, av den lättnad för vissa beskattningsföremål,
som följer av förberörda alt. I—IV.

De slutsatser, som kunna dragas av statistiken, äro, vad kommunerna av
första och andra typerna beträffar, i huvudsak rätt påtagliga. Av dem
framgår svaret på frågan, huru en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde
från 0. o 6 till O.os verkar, därest frågan ej kompliceras genom
förekomsten av skog.

Vad däremot angår den tredje typen av kommuner, där även skog av större
betydenhet finnes, blir svårigheten att ur statistiken utläsa inverkan av
olika faktorer större. Främst är härvid att beakta skogsaccisens stora betydelse.
Har under åren 1922 — 1924 ingen avverkning skett eller har avverkning
ägt rum endast i obetydlig mån, kanske huvudsakligen till husbehov, har
det taxerade virkets rotvärde blivit lågt, och vederbörande kommuner återfå
då genom den tänkta accisen intet eller blott en mindre del av de skattekronor,
som förloras genom nedsättning av repartitionstalet för den växande skogen.
Har däremot överavverkning ägt rum, d. v. s. mer än den normala tillväxten
avverkats, kan skogsaccisen bliva så stor, att den mer än uppväger nedgången
i antalet skogsskattekronor. Inbringar skogsaccisen obetydligt, böra
givetvis alternativen I och II giva bättre resultat än alternativen III och
IV — att inom vardera av dessa grupper alternativen II respektive IV böra
visa gynnsammare siffror än alternativen I respektive III, ligger i sakens
natur. Å andra sidan böra, om en mera betydande överavverkning ägt rum,
alternativen III och IV giva bättre resultat än respektive alternativen I och II.
För statistikens bedömande har vidare den kommunala utdebiteringens höjd
stor betydelse. Ju lägre utdebiteringen varit, dess större är den relativa
betydelsen av nuvarande skogsaccis, vilken ju i regel utgör 2 procent på
rotvärdet. Detta betyder, att skogskommuner med låg utdebitering, i vilka
stor avverkning ägt rum, utvisa relativt mycket stor ökning av utdebiteringen
vid de ändrade repartitionstalen. Har däremot den kommunala utdebiteringen
varit mycket hög, har den nuvarande skogsaccisen i regel varit

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

123

av mera underordnad betydelse för kommunernas ekonomi, varför den nuvarande
accisens bortfallande i dom betyder jämförelsevis mindre.

Om över- eller underavvorkning av skog i en kommun ägt rum, är självfallet
ej så lätt att avgöra. Därest den kalkyl, som ligger till grund för skogsaccisens
beräkning, skall hålla streek, erfordras det emellertid, att rotvärdet å
en årsavverkning skall i genomsnitt utgöra cirka 8 procent av skogsvärdet.
Avverkas i värde räknat mer än 8 procent, så tyder detta på överavverkning;
avverkas avsevärt mindre, kan man antaga underavverkning. Nu inverkar
emellertid även husbehovsvirkets omfattning på tillförlitligheten av detta
antagande, enär husbehovsvirke redan nu är undantaget från accis och alltså
ej inräknats i det rotvärde, som i kalkylen antagits för varje kommun.
Den erhållna siffran kan sålunda synas tyda på underavverkning, ehuru i
verkligheten normal eller mer än normal avverkning ägt rum. I dylikt fall
måste man emellertid för kommunens del även för framtiden räkna med ett
genomsnittligt lägre årligt rotvärde än de 8 procenten. Ett typiskt exempel
på vad överavverkningen kan betyda erbjuder Storsjö (Jämtlands län),
där rotvärdet uppgår till inemot 16 procent av skogsvärdet och där alltså
minst dubbel normal avverkning kan antagas hava ägt rum under de år,
som legat till grund för beräkningen. Denna kommun företer enligt ett par
av alternativen till och med någon sänkning av utdebitéringsprocenten i
jämförelse med förhållandena enligt provisoriet. Det är emellertid tydligt,
att i sådana kommuner, där överavverkning nu ägt rum ett antal år, i
framtiden måste befaras mindre än normal avverkning, enär en överavverkning
under vissa år måste resultera i underavverkning under andra. Under
de år, då detta blir fallet, måste uppenbarligen en dylik kommun få särskilt
ogynnsamma skatteförhållanden.

Vad som även måste observeras är verkningarna av skogsaccisens maximering.
Det är givet, att denna maximering har betydelse endast för
kommunerna med hög utdebitering. Dess betydelse i de olika fallen framgår
bäst genom en jämförelse mellan siffrorna med och utan maximering vid
samma alternativ, vilka siffror återfinnas i tab. 1 A och B. Har en mycket
stark avverkning ägt rum, kan även om utdebiteringsprocenten ej så mycket
överstiger den gräns, där maximeringen börjar göra sig gällande, dennas
betydelse bli mycket stor. Det mest utpräglade exemplet även härpå erbjuder
Storsjö, där enligt alternativ II utdebiteringen utan maximering av accisen
är 14.14 kronor men med maximering 14.8 2 kronor.

När jag för Kungl. Maj:t anmälde frågan om framläggande av 1927 års
förslag i kommunalskattefrågan, ansåg jag mig sakna anledning att närmare
ingå på en motivering av repartitionstalet 0.0 6 för jordbruksfastighets
jordbruksvärde. Sedan 1900 års kommittébetänkande avgivits, hade mig
veterligen intet önskemål om lägre repartitionstal givits tillkänna, förrän
propositionen i kommunalskattefrågan låg på riksdagens bord. De reservanter
inom kommunalskattekommittén, som förordat bibehållande av garanti -

Departements chefen.

124 Kungl. 31aj:ts proposition Nr 213.

skattesystemet, hade utgått från repartitionstalet 0.0 6, och under kommunalskattekommitténs
arbete hade såväl kommittémajoriteten som nämnda reservanter
inriktat sig på att få till stånd ett system, vilket, frånsett den avsedda
lättnaden för skogen, ej skulle åstadkomma någon väsentlig ändring i redan
bestående fördelning av skattebördan mellan å ena sidan jordbrukarna, å
andra sidan övriga skattskyldiga. Jag anförde ock själv såsom ett särskilt
skäl för garantiskattesystemets bibehållande, att ett system med fristående
objektskatter å fastigheter kunde väntas på sina håll åstadkomma
väsentliga, ehuru ej avsedda förskjutningar av skattebördan, och att en dylik
förskjutning i detta sammanhang helst borde undvikas. Jag yttrade, bland
annat, följande:

»Det torde vara sannolikt, att repartitionstal, som för vissa kommuner
och under vissa konjunkturer icke medföra nämnvärd förskjutning av skattebördan
från en grupp till en annan, kunna för andra kommuner eller under
andra konjunkturer ställa sig annorlunda. En övergång från det nuvarande
systemet med hävdvunna repartitionstal till ett nytt system med oprövade
sådana kan icke minst av denna anledning befaras giva upphov till upprepade
ändringar i repartitionstalen eller åtminstone till ofta återkommande
försök därtill. Härav orsakade växlingar i skattetrycket eller stadigvarande
ovisshet beträffande detsamma skulle otvivelaktigt verka störande, särskilt
på näringslivet. Att övergå till ett system med fristående objektskatter å
fastighet ter sig sålunda alltför mycket som ett steg ut i det ovissa, vilket
med säkerhet ej skulle medföra endast gynnsamma verkningar. Under
alla förhållanden synes det mig ovedersägligt, att reservanterna, herrar
Rune och Sederholm, liksom åtskilliga andra av dem, som förordat C-förslaget,
haft rätt, när de gjort gällande, att A-förslaget ej i samma grad
som C-förslaget tillgodosåge garantisynpunkten, om vars beaktande dock
alla äro ense.»

Ävenledes uttalade jag, att satsen »gamla skatter äro goda skatter» hade
sin obestridliga sanningskärna såtillvida, att det ekonomiska livet anpassat
sig efter de sedan gammalt förefintliga skatterna, och att man därför ej
borde omstöpa dem i nya former, såvida icke det dels vore uppenbart, att det
nya medförde väsentliga fördelar, men dels ock vore tydligt, att det nya ej
skulle medföra betydande olägenheter i viktiga punkter.

Innebörden av det sålunda anförda var väsentligen den, att ett garantiskattesystem
med repartitionstalet 0.0 6 för jordbruksvärde ur garantisynpunkt
erbjöde påtagliga fördelar framför ett fristående objektskattesystem med
repartitionstalet 0.0 4 för samma värde. Därav följer emellertid givetvis
icke, att ej repartitionstalet O.os för jordbruksfastighet skulle kunna med
bibehållande av garantiskattesystemet godkännas, ehuruväl den motivering,
som åberopats för detta system, efter en dylik ändring ej skulle äga samma
styrka som vid repartitionstalets bibehållande vid 0.0 6.

I en under sistförflutna riksdag vid utskottets utlåtande fogad reservation
till förmån för repartitionstalet 0.0 5 för jordbruksvärde åberopades

125

Ku>igl. Maj.ts proposition Nr 213.

bland annat den ställning, som intagits av 1897 ärs kommunalskattekommitté.
I det av denna kommitté avgivna betänkandet framhölls, att av den beräknade
inkomst av 6 procent å taxeringsvärdet, efter vilken kommunalskatten
för jordbruksfastighet alltid, oavsett inkomsten, utginge, 5 procent ansetts
såsom ränta å egendomens kapitalvärde och 1 procent såsom dels ränta å
det i jordbruket nedlagda driftkapital, dels avkastning av brukarens arbetskraft.
Huruvida egendomen vore skuldsatt eller skuldfri, om driftkapitalet
vore rikligt eller otillräckligt, om brukningen skedde med vinst eller förlust,
lämnades härvid alldeles obeaktat. Att råda bot för en dylik obilligliet
kunde enklast ske genom att införa en ren inkomstbeskattning. Kommittén
hade emellertid ej vågat borttaga den redan befintliga skattegarantien men
hade sänkt skattefoten i avseende å jordbruksfastighetens ovillkorliga skattskyldighet
i syfte att, så långt kommittén ansett sådant med en varsam
övergång och med den kommunala hushållningens betryggande förenligt,
bereda skattelindring på sådana håll, där i följd av starkare skuldsättning
eller annan orsak den förutvarande jordbruksbeskattningen känts alltför
tryckande. Kommittén höll före, att i flertalet kommuner jordbrukets andel
i kommunalbeskattningen genom den av kommittén ifrågasatta ändringen
icke komme att i det hela väsentligen ändras, men att däremot en icke
oansenlig del av jordbruksbeskattningen på denna väg komme att överföras
från de mera gäldbundna till de mindre eller icke alls skuldsatta jordbrukarna.
En annan fördel med förslaget vore, att all fastighet kunnat i avseende
å skattskyldighet likställas.

Eör egen del kan jag i huvudsak biträda de synpunkter, som sålunda
kommit till uttryck. En likställighet av all fastighet vore utan tvivel
högst önskvärd, och det vore även en obestridlig fördel, om de skuldsatta
jordbrukarna kunde erhålla den lättnad, som en sänkning av repartitionstalen
för jordbruksfastighet skulle betyda. Detta gäller dock endast så länge
någon näringsskatt ej finnes införd. Skulle en sådan skatt, som träffar
lösa inventarier i kommunen, komma till stånd, torde följdriktigheten
kräva, att de inventarier, som användas i jordbruksnäring, likställas med
inventarier i andra näringsföretag, vilket kan föranleda antingen, såsom
1921 års kommunalskattekommitté föreslagit, näringsskatt även å jordbruket,
eller, såsom förutsattes i 1920 års kungl. förslag, såsom ersättning för skatt
å inventarierna ett högre repartitionstal för jordbruksfastighet än för annan
fastighet. Då även fastigheter, som nyttjas i näringsföretagen, deltaga i
garantien, synes nyssnämnda resonemang svårt att vederlägga.

Det förtjänar emellertid att observeras, att, såvitt man kan döma av
motiveringen, åstadkommande av likställighet mellan all fastighet ej var
det primära skäl, som föranledde 1897 års kommitté att gå in för ifrågavarande
lägre repartitionstal, utan att anledningen härtill synes ha varit
en önskan att hjälpa de gäldbundna jordbrukarna. Då den ifrågasatta
ändringen ej syntes försätta kommunerna i något sämre läge än förut,

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

kunde ett dylikt steg tagas. En gynnsam verkan härav skulle bli likställighet
i avseende å all fastighet.

Även 1897 års kommitté, som representerade en synnerligen mångsidig
erfarenhet, fäste uppenbarligen synnerlig vikt vid att en säker skattegaranti
skulle stå kommunerna till buds och ingen försämring för dessa inträda.
Det är också sannolikt, att 1900 års förslag ej skulle medfört en dylik försämring.
Den till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten av
jordbruksfastighet — d. v. s. inkomsten utan procentavdrag — lärer, försåvitt
de kalkyler, som ligga till grund för beräkning av inkomst- och förmögenhetsskatten
vid de årliga budgetberäkningarna, äro riktiga, numera
genomsnittligt kunna uppskattas till ungefär 7 procent av taxeringsvärdet
och torde väl ej hava varit så mycket lägre på den tiden. Om, såsom förhållandet
var enligt 1900 års förslag, ej så synnerligen stor del härav
skulle medtagas genom skattefria avdrag eller skattelindring, är det mycket
antagligt, att såsom kommunalt beskattningsbar inkomst skulle, efter ett
procentavdrag av 5 procent å taxeringsvärdet, enligt samma förslag återstått
att beskatta minst 1 procent av detta värde och sålunda kompensation
vunnits för den bortfallna fastighetsskatten. Annorlunda ställa sig förhållandena
i nuvarande läge. En sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet
måste nu enligt sakens natur föranleda en sänkning av det kommunala beskattningsunderlaget,
vars betydelse framgår av den förut meddelade statistiken,
till vilken jag strax återkommer. Men det är också sannolikt, att
en minskning av detta underlag varit att förutse i nuvarande stund, även
om endast 6 procent på taxeringsvärdet men ingen inkomst hittills hade
beskattats och den inkomst, som överstiger vederbörlig procent på taxeringsvärdet,
hade tagits till beskattning först nu i samband med en sänkning av
repartitionstalet för jordbruksfastighet. Ty numera bortfaller genom skattefria
avdrag en så stor del av den kommunalt taxerade inkomsten, att den beskattningsbara
inkomst, som skulle ersätta den bortfallande objektskatten,
skulle bliva väsentligt lägre än enligt 1900 års förslag. Rörande de förutsättningar,
som lågo till grund för 1900 års förslag, må även framhållas,
att de kommunala utdebiteringarna då voro i genomsnitt mycket lägre än
nu, varför nödvändigheten av varsamhet nu är större än då.

Av stor betydelse vid ställningstagandet till förevarande fråga måste det
givetvis vara, om ett tillgodoseende av kravet på jämställighet mellan jordbrukarna
och andra med avseende å skattebelastning ovillkorligen måste anses
leda därhän, att beskattningsunderlaget för jordbruksfastighet sänkes ned i nivå
med skatteunderlaget för annan fastighet. För min del finner jag visserligen
skäl tala för en dylik sänkning men anser doek, att frågan kan ses ur något
olika synpunkter. Det förhåller sig nämligen så, att den genomsnittliga inkomsten
av jordbruksfastighet, såsom jag nyss framhållit, torde uppgå till
cirka 7 procent av taxeringsvärdet, medan den i fråga om annan fastighet
ligger högst väsentligt lägre — hur mycket lägre är svårt att bedöma, men
det kan med utgångspunkt från nyssnämnda kalkyler vid de årliga bud -

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

getberäkningarna med rätt stor sannolikhet antagas, att inkomsten av annan
fastighet i genomsnitt icke uppgår till 2 V2 procent av taxeringsvärdet. Uå
häri ingår fastighet, som användes i rörelse, vilken fastighet i allmänhet
torde avkasta 5 procent på taxeringsvärdet, lämnar övrig fastighet av annan
fastighets natur antagligen endast mellan 1 och 2 procent i avkastning till
sina ägare.1 Förklaringen till den stora skillnaden mellan berörda siffror
är väl att finna däri, att i avkastningssiffran för jordbruksfastighet inkluderas
även avkastningen å jordbrukets inventarier samt särskilt beträffande
smärre fastigheter i betydande grad inkomst av arbete, nedlagt å fastigheterna.
Även det förhållandet, att under annan fastighet inbegripes ett stort
antal mycket högt intecknade stadsfastigheter, torde väl bidraga till att inkomsten
för ägarna beträffande annan fastighet blir så avsevärt mycket
lägre än beträffande jordbruksfastighet. Betraktar man nu garantiskattesystemet
så, att man av fastigheterna begär en garanti, som för olika slag
av fastigheter utmätes med hänsynstagande i viss mån till den inkomst,
som i genomsnitt kan beräknas, synes det såtillvida ganska rimligt, att jordbruksfastigheter
också garantera mera än annan fastighet. Därjämte torde
man ej kunna alldeles bortse ifrån att man på fastighetsmarknaden givetvis
alltid tager hänsyn till den omkostnad, som skatten utgör, varför
den sedan länge bestående skatten redan tagit sig uttryck i en sänkning av
fastighetsvärdena, medan en sänkning av skatten nu skulle taga sig uttryck
i en höjning av värdena till förmån allenast för dem, som för dagen äga
fastigheterna men utan någon fördel för dem, som i framtiden förvärva
samma fastigheter.

Icke förty håller jag före, att det, om hänsyn till kommunernas ekonomi
tilläte det, kunde ifrågasättas att, sedan beskattning av garantien överskjutande
inkomst numera genomförts, ju förr dess hellre åvägabringa likställighet
i garantiskatteunderlaget för båda slagen av fastighet, då däri ''

Vid beräkningen av berörda siffror bär såsom utgångspunkt använts statistiska centralbyråns
kalkyl beträffande utfallet av 1927 års taxering av den statliga inkomst-och förmögenhetsskatten,
intagen a sid. 81 i bilaga III till den del av 1928 års statsverksproposition, som innefattar
beräkning av statens inkomster för budgetåret 1928/1929. Såsom taxerad inkomst av
jordbruksfastighet upptages här ett belopp av 446.6 miljoner kronor och såsom taxerad inkomst
av annan fastighet ett belopp av 211.8 miljoner kronor. Härvid märkes emellertid,
att i berörda sammanställning under inkomst av rörelse eller yrke redovisas inkomst av i
röi elsen eller yrket nyttjad fastighet, i den män denna inkomst överskjuter fem procent
på taxeringsvärdet. Då denna överskjutande inkomst är obetydlig, torde, för att den totala
siffran för inkomst av annan fastighet skall erhållas, den nyss uppgivna siffran för inkomst
av annan fastighet böra ökas med högst ett eller annat tiotal miljoner kronor. Jordbruksfastighetens
taxeringsvärde har år 1927 utgjort omkring 6.5 miljarder kronor, därav 446.6
miljoner utgör 6.S» procent, och annan fastighets taxeringsvärde omkring 10 miljarder kronor,
därav 2''h procent representera 250 miljoner kronor, d. v. s. säkerligen mer än det belopp,
som enligt kalkylen belöper pa annan fastighet. Den taxerade inkomsten, varom här är
fi aga, representerar inkomsten efter avdrag av på förvärvskällan belöpande omkostnader och
skuldiäntor; däremot har ej det belopp, som beskattats genom fastighetsbevillning, avdragits,
d. v. s. procentavdrag har ej skett, liksom givetvis ej heller orts- och familjeavdrag.

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

genom en på sina håll befintlig känsla av ojämn behandling skulle avlägsnas.

I detta avseende märkes emellertid följande.

Dylik likställighet skulle medföra, att även den skogen åbelöpande garantien
sänktes utöver vad i förra årets proposition och av riksdagsutskottet
förutsattes. Detta bleve fallet, såvida man accepterade ettdera av de förut
omförmälda alternativen I eller III, vilka i huvudsak likställa växande
skog med jordbruksfastighet i övrigt. Dessa alternativ resultera emellertid
i ett stort antal skogskommuner i så betydande höjningar av kommunernas
utdebiteringar och följaktligen en så stor övervältning av skattebördan
på andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, att jag anser det uteslutet
att reflektera på något av dem.

Skall önskemålet om lägre repartitionstal för jordbruksvärdet tillgodoses,
måste man alltså i väsentlig grad uppgiva kravet på full likställighet
mellan jordbruksvärde och skogsvärde. På ett uppgivande av dylik likställighet
hava därför alternativen II och IV måst bygga. De förutsätta
nämligen ett betydligt större skatteunderlag för den växande skogen än för
jordbruksvärde, i det, såsom redan nämnts, enligt alternativ II repartitionstalet
för skogsvärde är O.04 och accisen (en fjärdedel av de fem senaste arens
medelutdebitering av kommunalskatt) motsvarar en bortfallande garantiskatt
på 2 procent av skogsvärdet och enligt alternativ IV repartitionstalet för
skogsvärde är 0.0 3 samt skogsaccisen (en tredjedel av de fem senaste årens
medelutdebitering av kommunalskatt) närmast motsvarar en bortfallande
garantiskatt på 3 procent av skogsvärdet. Det bör anmärkas, att alternativ
II, vilket här äger det största intresset, enär det är det ur kommunernas
synpunkt minst ogynnsamma och det som ifrågasattes vid sistförflutna riksdag,
även betyder en kraftigare beskattning av skogen än utskottets förslag,
enär detta alternativ medför, vid samma skatteunderlag för skogen som enligt
utskottsförslaget, en ökning av utdebiteringsprocenten. Kommunalskatteutskottet
vände sig med en viss bestämdhet mot propositionens tanke att
med hänsyn till svagt ställda kommuner åtminstone tillsvidare behålla en
något kraftigare belastning av växande skog än av jordbruksvärde. Alternativ
II innehåller en i förhållande till jordbruksvärde relativt starkare
överbelastning av skogen än propositionen; ett godkännande av detta alternativ
skulle sålunda innebära ett övergivande av utskottets utgångspunkter
i nämnda avseende.

Därest man emellertid vill finna sig i eu olika belastning a\ jordbruksvärde
och växande skog, synes det för frågans bedömande viktigaste vara,
huru berörda alternativ II skulle inverka på kommunernas ekonomi och
på den skattebörda, som komme att åvila skattskyldiga, vilka icke äga
jordbruksfastighet. I detta avseende föreligger, såsom jag redan framhållit,
nu ett tämligen fylligt material, som saknades sistlidet år. Huru man bedömer
resultaten av en dylik undersökning, måste naturligtvis alltid i avsevärd
grad bero på vars och ens egen personliga uppfattning. Jag måste
dock fastslå, att de ökningar av utdebiteringsprocenten, som i stora delar

129

Kunyl. Maj:Is proposition Nr 213.

av riket säkerligen skulle bliva följden av alternativ II, äro mycket avsevärda.
Den relativt kraftigaste ökningen i de undersökta kommunerna erhålles
för Idre i Kopparbergs län, där stegringen, från 4.oo till 5.49, betyder
en ökning av skatten fiir andra än ägare av jordbruksfastighet med över
37 procent, för Malingsbo i samma län, där stegringen, från 7.4o till 9.oo,
betyder en ökning av skatten för andra än ägare av jordbruksfastighet med
(iver 21 procent, för Nianfors i Gävleborgs län, där stegringen, från 5.77 till
7.2 3, för andra än ägare av jordbruksfastighet ökar skatten med mer än
25 procent, samt för Ramsjö i samma län, där utdebiteringen stiger från
5.6 3 till 6.8 8 och skatten för andra än ägare av jordbruksfastighet alltså
ökas med över 22 procent. I dessa kommuner inverkar beskattningen av
skogen avsevärt; särskilt har bortfallandet av den nuvarande skogsaccisen
stor betydelse. I andra skogskommuner, såsom i synnerhet de undersökta
Norrbottenskommunerna, blir visserligen den relativa förskjutningen på andra
än ägare av jordbruksfastighet, om man bortser från maximeringen, ej
fullt så stark, nämligen upptill omkring 15 procent, men man synes här hava
att motse en mycket kraftig nedgång i såväl skogsmarkens — som representerar
en avsevärd del av jordbruksvärdet — som den växande skogens taxeringsvärden
vid nu pågående allmänna fastighetstaxering, och båda dessa
omständigheter tillsammans kunna befaras försätta dylika kommuner i ett
synnerligen brydsamt läge. Enligt beredningsnämndernas förslag har sålunda
jordbruksfastighetens taxeringsvärde nedgått i Arvidsjaur med 19.2 3 procent,
i Korpilombolo med 22.2 procent och i Tärendö med 10 procent. Även längre
söderut förekomma för övrigt mycket betydliga sänkningar i taxeringsvärdet.
I Idre har sålunda resultatet av beredningsnämndens förslag blivit en sänkning
av taxeringsvärdet med ej mindre än 27 procent. Att exakt avgöra,
huru stor förskjutning utöver den förut nämnda enbart detta skulle betyda
för andra än ägare av jordbruksfastighet, låter sig ej göra, men antagligen
skulle i Idre siffran i stället för nyssnämnda 37 procent utgöra omkring
43 procent. Men även mera utpräglade jordbrukskommuner förete mycket
ogynnsamma siffror. Höjningar sådana som från 18 till 20.4 7 respektive
20.8 6 procent i tvenne Gotlandskommuner äro ej blott absolut utan även
relativt mycket starka. Även här skulle uppstå en ökning av skattebördan
för icke jordbrukare med cirka 15 procent. En blick på tabellerna 2 A och
B visar för övrigt tydligt nog, att en mycket betydande del av denna verkan
är beroende på sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde. Ej ens
femtedelen av förskjutningen hänför sig i nämnda båda Gotlandskommuner
till ändringarna beträffande skogsbeskattningen.

Det är väl att märka, att den lättnad, som i dessa kommuner skulle
komma till stånd för jordbrukarna, ingalunda kunde räknas i dylika procenttal.
I berörda båda Gotlandskommuner skulle exempelvis fastighetsägarna
från att enligt provisoriet bära 92.90 respektive 88.66 procent få
bära enligt utskottsförslaget 92.82 respektive 88.35 procent och enligt alternativ
II 91.9 2 respektive 86.84 procent, d. v. s. en lättnad enligt alternativ
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 180 häfl. (Nr 213.) 9

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

II i förhållande till provisoriet och utskottsförslaget av ej mer än 1 å 2
procent av skattebördan. Det må så vara, att dessa exempel äro mycket
utpräglade; men i viss mån likartade förhållanden föreligga dock, såsom de
meddelade sammanställningarna torde giva vid handen, i flertalet av de
rikets kommuner, som äro typiska jordbruks- och skogskommuner, och framförallt
i nästan alla de mest skattetyngda kommunerna, där jordbruksfastigheternas
betydelse är påfallande stor. Av ett visst intresse för belysande
av detta förhållande är att ur siffrorna för å ena sidan alternativ II
och å andra sidan utskottsförslaget fastställa, hur stor minskning procentuellt
skulle för samtliga ägare av jordbruksfastighet uppkomma i de undersökta
88 kommunerna, därest sagda alternativ tillämpas i stället för utskottsförslaget.
Uträkningen giver vid handen, att i förra fallet 64.2 6 procent, i
senare fallet 65.2 5 procent av hela skattebördan skulle åvila dem. Det
är å andra sidan klart, att i kommuner, där jordbruksfastigheten betyder
en relativt mycket ringa del av beskattningsföremålen, förhållandet skall
bliva ett annat. De sänkta repartitionstalen betyda där en helt liten
höjning av utdebiteringsprocenten men däremot givetvis en sänkning av
beskattningsunderlaget för de jordbrukare, som komma under de sex procenten
på taxeringsvärdet, varför lättnaden för jordbrukarna i för dessa
synnerligen gynnsamma fall torde kunna uppgå till cirka 15 procent av
skattebördan. För de jordbrukare, som komma över de 6 procenten på taxeringsvärdet,
d. v. s. i allmänhet smärre jordbrukare, vilka nedlagt ett
stort personligt arbete på sina fastigheter, torde däremot repartitionstalets
sänkning i en del fall kunna komma att medföra en böjning av skatten,
nämligen om de redan nu kunnat i huvudskak utnyttja de skattefria avdragen.
Sänkningen skulle alltså icke blott i ett betydande antal fall för
andra skattskyldiga än större jordbrukare medföra en ansenlig ökning av
skattebördan, vilken därjämte samtidigt av andra anledningar stegras för
många, utan också i synnerligen olika grad, beroende på de skilda kommunernas
tillgång på andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, medföra
lättnad för de fastighetsägare, som överhuvudtaget få del av lättnaden.

De olägenheter, som skulle bliva en följd av ett godkännande av alternativ
II, kunna knappast bringas ur världen på skatteutjämningens väg.
Antages detta alternativ, kommer medelutdebiteringsprocenten för landskommunerna
i riket att ökas så avsevärt, att en höjning av bidragsgränsen från
10 till åtminstone 11 procent torde bliva nödvändig därest skatteutjämningsbidrag
skall lämnas i samma omfattning som hittills; detta ej minst därför att
de kommuner, som hava en särskilt hög utdebiteringsprocent, i regel skulle
få denna mycket avsevärt ökad, ofta med 2 procent eller mer, vilket skulle
väsentligt öka bidragen till dessa kommuner, enär för de procenttal, som
ligga högt över den gräns, som berättigar till bidrag, i regel minst hälften
av den skatt, som svarar mot densamma, ersättes. Detta oaktat skulle i
kommuner med hög utdebitering de jordbrukare, som få sin skatt minskad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

131

genom de sänkta repartitionstalen, få en ytterligare och mycket mera betydande
lättnad genom ökat utjämningsbidrag, medan däremot andra iin
jordbrukare aldrig skulle få sin skatteökning mer än delvis ersatt. Eu höjning
av hidragsgränsen från 10 till 11 procent skulle givetvis innebära en minskad
bidragsrätt för sådana kommuner, som ej hava avsevärd jordbruksfastighet,
enär dessa i regel ej få sin utdebitering höjd. Inom jordbrukskommunernas
kätegori åter skulle de kommuner, som ligga närmare hidragsgränsen, få
sina bidrag minskade. Redan den ökning av utdebiteringarna, som kan
bliva en följd av den av kommunalskatteutskottet förordade lättnaden i
skogsbeskattningen, samt den nu beslutade utvidgningen av bidragsrätten
till städerna, torde, om 10-procentsgränsen skall bibehållas, för sin finansiering
väl kräva den ökning av medelstillgången, som i 1927 års förslag
förutsattes genom skatten för gemensamt kommunalt ändamål, och den
ytterligare beskattning för dylikt ändamål, som i det följande föreslås, framför
allt i samband med särskild skatt å lotterivinster. Jag har genom det
nu senast anförda jämväl velat betona det samband med skatteutjämningen,
som frågan om ändrade repartitionstal för jordbruksfastighet äger och som
föranleder, att skatteutjämningsgrunderna torde erfordra översyn, om ifrågavarande
alternativ II skulle genomföras.

Det nu sagda torde ådagalägga, att frågan om en sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet är rätt komplicerad. Vissa jämställiglietskrav
tala för repartitionstalet O.os för jordbruksvärde, men samma jämställighetskrav
tala med nästan ännu större styrka för att den växande skogen
ej blir sämre ställd än jordbruksfastighet i övrigt, ty jordbruket avkastar
genomsnittligt vida mer än skogsbruket och bör följaktligen snarare kunna
bära en starkare garanti. Sagda jämställighetskrav kunna vidare ej anses
Ovedersägliga, då jordbruksfastigheten på grund av sin större avkastning
kan bära en starkare garanti än annan fastighet. De verkningar, som en
sänkning av repartitionstalet skulle medföra, skulle även med det minst
genomgripande alternativet, alternativ II, bliva betydande och, bland annat,
nödvändiggöra en ändring av grunderna för skatteutjämningen. De svårigheter,
som skulle uppstå för kommunerna genom minskningen av deras beskattningsunderlag,
skulle i många fall bliva mycket kännbara och av en helt
annan storleksordning än exempelvis de, som föranledde kommunalskatteutskottet
att avstyrka förslaget om överflyttning av den kommunala progressivskattens
kommunandel till landstingen, desto större på den grund, att det här
gäller i synnerhet alla kommuner med hög utdebitering, medan förslaget
rörande progressivskatten rörde nästan endast kommuner med relativt låg utdebitering.
Då den i och för sig avsevärda överflyttning av skattebördan till
andra skattskyldiga än ägare av jordbruksfastighet, som inom många kommuner
skulle uppkomma genom sänkt garantiskatt å såväl skog som jordbruksvärde,
skulle drabba dessa skattskyldiga ungefär samtidigt med i samma riktning
verkande ofta lägre skogsvärde och ändrade bestämmelser om skogs acci
sen och vägskatten, har jag i sålunda angivna omständigheter funnit

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

bärande skäl att ej nu förorda, det Kungl. Maj:t framlägger förslag till
riksdagen om lägre repartitionstal för jordbruksvärde.

Om repartitionstalen sålunda bestämmas till för jordbruksvärde O.o 6, för
skogsvärde 0.0 4, för tomt- och industrivärde O.05 och för annan fastighet
O.o5, så återstår frågan om accisbeskattningen. Jag anser mig kunna godtaga
kommunalskatteutskottets förslag om frihet från accis till landsting
och municipalsamhällen samt undantag från accisbeskattning för husbehovsvirke
utom byggnads- och dylikt virke. Jag kan ock, ehuru ej utan
tvekan, godtaga utskottets förslag att accisen skall utgöra en fjärdedel och
ej, såsom enligt propositionen, en tredjedel av de senaste fem årens utdebitering
i kommunalskatt. Däremot finner jag mig icke böra upptaga
förslaget om accisens maximering till 3 procent. Man måste beakta, att
det här alls ej är fråga om någon ökning utav den nuvarande accisen, som
i stället helt bortfaller, utan blott gäller en ersättning för den del av fastighetsskatten,
som bortfaller på grund av att repartitionstalet för skogsvärde
sänkes till O.o 4. Med maximering erhålles en dylik ersättning icke i sådana
kommuner, där den kommunala utdebiteringen överstiger 12 procent, och
det är i själva verket i dylika kommuner, som ersättningen allra bäst
behövs och där maximeringen enligt det nu tillhandahållna materialet skulle
medföra avsevärd överflyttning av skattebördan. Det måste även erinras, att
den lättnad, som skulle uppstå för skogen i mycket skattetyngda kommuner,
skulle verka till en höjning av skatten för övriga, bland andra rena jordbrukare
och i allmänhet dem, som ej haft någon avverkning. Dessutom
skulle, såsom av utskottets förslag till skogsaccislag framgår, maximeringen
nödvändiggöra mycket invecklade bestämmelser om accisens fördelning i de
fall, där kommuner, församlingar och skoldistrikt ej sammanfalla. Dylika
bestämmelser synas, om möjligt, böra undvikas. Det har uppgivits, att man
på sina håll funnit en maximering av skogsaccisen önskvärd på den grund
att skatteutjämningsbidrag ej utdelas till lättande av skogsaccis. Ett dylikt
skäl är emellertid ej bärande, därest man, på sätt kommunalskatteutskottet
förordat och jag sedermera kommer att tillstyrka, i skogsaccislagen inför ett
stadgande, att, om kommun åtnjutit understöd av skatteutjämningsmedel,
vid accisprocentens uträkning hänsyn skall tagas till den skattesats, som
återstått efter avdrag av kommunen tillgodokommet dylikt understöd. Bifalles
detta förslag, så kommer accisprocenten att helt korrespondera med utdebiteringsprocenten
till allmän kommunalskatt, sådan denna faktiskt ter sig
för de skattskyldiga, sedan de kommit i åtnjutande av utjämningsbidrag,
och skogsägarna bliva således ej betungade av skatten i högre grad än som
avsetts.

Skogsbeskattningen.

Rörande beskattningen av växande skog hänvisar jag till sid. 144—180 i
propositionen nr 102 år 1927 samt de uttalanden, jag gjort i det föregående
vid behandling av frågan om principerna för skattesystemet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

13:$

Beskattningen av inländska juridiska personers inkomst och

förmögenhet.

Rörande detta spörsmål hänvisas till propositionen nr 102 år 1927, sid.
180—248. Kommunalskatteutskottet uttalar, att utskottet kunnat biträda
de allmänna principer, som i propositionen framlagts rörande beskattning
av juridiska personer. Vad de i propositionen särskilt berörda olika slag
av juridiska personer angår, bar vad där yttrats rörande handelsbolag och
rederier, gruvbolag, häradsallmänningar m. m. samt bostadsföreningar och
bostadsaktiebolag ej föranlett något yttrande från utskottets sida. Vad utskottet
i övrigt uttalat skall i det följande beröras beträffande de olika
slagen av juridiska personer.

I 1927 års proposition föreslogs, att kommanditbolag skulle självt skatta
för den del av sin inkomst, som belöpte på kommanditdelägarna, och dessa
därutöver erlägga skatt för vad som till dem utdelades. För den del av
bolagets inkomst, som belöpte på de solidariska delägarna, skulle dessa
skatta, envar för på honom belöpande andel. I fråga om statsskatten och den
kommunala progressivskatten skulle för kommanditbolaget tillämpas samma
skatteskalor som för aktiebolag, och skulle härvid såsom kapital betraktas
kommanditdelägarnas insatser i bolaget. Ett kommanditbolag skulle alltså
i beskattningsavseende så att säga uppdelas i två delar, en del, som motsvarade
kommanditdelägarnas insatser och vinstandelar, vilken del skulle
behandlas i enlighet med de för aktiebolag gällande reglerna, samt en del
motsvarande de personligen ansvariga delägarnas insatser och vinstandelar,
vilken del skulle behandlas i enlighet med reglerna för vanliga handelsbolag.
Rörande motiveringen till detta förslag tillåter jag mig hänvisa till
propositionen sid. 186—188.

Kommunalskatteutskottet yttrade härom i huvudsak följande:

»I motioner I: 264, 265 och 266 har yrkats, att kommanditbolag måtte
bibehållas vid nu gällande skattefrihet eller att, om denna hemställan ej
kunde bifallas, de föreslagna reglerna för kommanditbolags skattskyldighet
måtte göras tillämpliga allenast å bolag med flera än tio kommanditdelägare.

Utskottet anser för sin del, att en beskattning av kommanditbolag är
berättigad i de fall, då de stå aktiebolagen nära, d. v. s. då de hava många
kommanditdelägare. Beträffande kommanditbolag med ett mindre antal
delägare åter, vilka närmast hava karaktären av rena handelsbolag med ett
fåtal begränsat ansvariga delägare, finner utskottet tillräckliga skäl för den
ifrågasatta dubbelbeskattningen ej föreligga. Det måste anses vara ett
verkligt intresse, att, om en firmainnehavare dör, hans arvingar kunna
fortsätta rörelsen med oförminskat kapital, även om alla arvingarna ej
bliva aktiva deltagare i affärsverksamheten. Detta torde i många fall ej
bliva möjligt, utan att sistnämnda arvingar befrias från ansvar för andra
tillgångar än kapitalinsatserna. Utskottet vill fördenskull förorda det av
skatteberedningen på sin tid framlagda förslaget, enligt vilket allenast
kommanditbolag med flera än fyra kommanditdelägare göras skattskyldiga.

Kommanditbolag,
.

Departements chefen.

Ideella

föreningar och
stiftelser.

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

De av departementschefen uttalade farhågorna för att detta förslag skulle
kunna tänkas föranleda bulvansystem torde visserligen ej vara betydelselösa
men utgöra enligt utskottets förmenande ej tillräckliga skäl att utsträcka
den ifrågasatta dubbelbeskattningen till ett område, där den uppenbarligen
ej är befogad, åtminstone ej förrän missbruk i syfte att orättmätigt få del
av den endast för kommanditbolag med ett fåtal delägare avsedda förmånen
verkligen kommer till synes.»

Rörande det av skatteberedningen framlagda — sedermera av utskottet
upptagna — förslaget i denna del uttalade jag i motiveringen till 1927 års
kungl. förslag, att detsamma syntes föga rationellt, vilket framginge
bland annat därav, att antalet delägare i ett kommanditbolag kunde växla,
samt att vid bifall till skatteberedningens förslag ett bulvansystem för att
hålla delägarnas antal nere kunde befaras uppkomma. Riktigheten av sistnämnda
synpunkt har också på sätt och vis vidgåtts av kommunalskatteutskottet,
ehuru utskottet icke ansett den utgöra tillräcklig anledning att
utsträcka dubbelbeskattningen i föreslagen omfattning. För egen del tror
jag emellertid, att olägenheterna av den ifrågasatta uppdelningen av kommanditbolagen
i skattepliktiga och skattefria skulle visa sig vara så stora,
att man ej utan synnerligen vägande skäl borde reflektera på densamma.
Då några större olägenheter av ett dröjsmål med frågans slutgiltiga lösning
ej torde förefinnas och Kungl. Maj:t den 24 sistlidne februari beslutat, att
densamma skall upptagas till prövning i samband med aktiebolagsbeskattningen,
vill jag vid dylikt förhållande tillstyrka, att i avvaktan på nämnda
utredning nu gällande bestämmelser bibehållas och kommanditbolag behandlas
som vanliga handelsbolag.

I 1927 års proposition föreslogs bibehållandet av skattskyldighet i gällande
utsträckning för ideella föreningar och stiftelser, varemot föreslogs, att inkomstoch
förmögenhetsskatten för desamma skulle göras proportionell och någon
kommunal progressivskatt för desamma ej utgå. Motiveringen återfinnes
i 1927 års proposition sid. 189—193.

Propositionen tillstyrktes av kommunalskatteutskottet, men i en av
herrar von Sneidern och Rune avgiven reservation yrkades, att ideella
föreningar, vilka uteslutande avsåge att främja ett religiöst, fosterländskt,
kulturellt, välgörande eller allmännyttigt ändamål, ävensom stiftelser med
likartat ändamål, vilka ej vore att hänföra till fromma stiftelser, skulle
befrias från skatt utom för inkomst av fastighet och av rörelse. Till ideella
föreningar med uteslutande religiöst, fosterländskt, kulturellt, välgörande
eller allmännyttigt ändamål skulle enligt reservationen räknas religiösa
föreningar, försvars- och skytteföreningar, föreningar för främjande av undervisning
och folkbildning ävensom av konst, litteratur och vetenskap, idrottsoch
gymnastikföreningar, föreningar för sjukvård, barnavård eller annat välgörande
ändamål, nykterhetsföreningar, skogsvårdsföreningar, djurskyddsföreningar,
turistföreningar och dylika föreningar, vilka uteslutande avsåge att be -

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

fordra ett rent ideellt ändamål. Däremot skulle till föreningar av ifrågavarande
art icke hänföras föreningar för främjande av företagare- eller löntagareintressen,
föreningar för vårdande av yrkesangelägenheter, politiska föreningar,
föreningar för tillgodoseende av släkt- eller familjeintressen eller
föreningar med sällskapligt syfte, även om dylik förening jämväl skulle
tjäna ett kulturellt eller välgörande ändamål. För att förening med rent
ideellt syfte skulle komma i åtnjutande av inskränkt skattskyldighet skulle
förutsättas, att föreningen enligt sina stadgar eller i sin verksamhet icke
främjade eller vore avsedd att främja medlemmarnas ekonomiska intressen,
samt att föreningen icke idkade handel eller annan verksamhet, varmed
följde skyldighet att föra liandelsböcker. Vad nu sagts om ideella föreningar
skulle i tillämpliga delar gälla även om stiftelser samt därmed
likartade donations- och andra fonder. Avsåge således en stiftelse att tillgodose
särskilda släkt- eller familjeintressen, ålåge stiftelsen skattskyldighet
för all dess inkomst.

Någon särskild motivering för detta yrkande meddelades ej i reservationen.

Reservationen bifölls av första kammaren.

I särskild proposition, nr 149, föreslogos sistlidet år förordningar i syfte
att nobelstiftelsen måtte utan avvaktan på kommunalskattereformen i övrigt
för 1927 års taxering komma i åtnjutande av den skattelättnad, som föreslagits
för framtiden för ideella föreningar och stiftelser i allmänhet. Denna
proposition bifölls av riksdagen.

Från nobelstiftelsen har nu inkommit en skrift med anhållan, att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att åt stiftelsen måtte för år 1928
utverkas lindring i skattskyldigheten av enahanda omfattning som för år 1927.

I den av mig vid anmälan av 1927 års förslag lämnade motivering för att fullständig
skattefrihet ej skulle medgivas nu skattskyldiga ideella föreningar och
stiftelser framhöll jag, att man vid meddelande av skatteprivilegier måste ihågkomma,
att den frihet, som meddelades på ett håll, ofelbart måste motsvaras
av en ökning av skattskyldigheten på andra håll, och att en avvägning med
hänsyn härtill måste företagas. Det föreföll mig tillika rimligt, att den
mycket betydande fondbildning, som representerades av ideella föreningar
och stiftelser, i någon mån bidroge till det allmännas utgifter. Vidare
framhöll jag, att redan det av mig förordade utbytet av gällande progressiva
skatt mot en proportionell sådan skulle få en ej oväsentlig statstinansiell
betydelse. Lättnaden i statsskatt för skattskyldiga av ifrågavarande slag i
Stockholms stad beräknades till cirka 350,000 kronor. Till och med lämpligheten
av en skattelättnad i den utsträckning, som i propositionen ifrågasattes,
hade varit föremål för tvekan hos vissa hörda myndigheter.

Dessa synpunkter tillåter jag mig nu ytterligare understryka. Enligt min
mening är det lika uppenbart, att avkastningen på de fonder, vilka innehavas
av ideella föreningar och stiftelser, i princip bör vara underkastad

Departement*-

chelen.

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Sparbanker.

statens och kommunernas beskattningsrätt, då de enskilda personer, som i sista
hand komma i åtnjutande av deras inkomster, ej heskattas, som att deras beskattning
enligt nu gällande progressivskalor är orättvis. Man måste därför göra
klart för sig, att ett avstående från all beskattning innebär en verklig subvention
till dem, som göras skattefria, en subvention, som staten nu skulle besluta
å egna och kommunernas vägnar till företag, vilka, om än så behjärtansvärda,
till större delen säkerligen ej skulle erhålla ifrågavarande
understöd, om understödsfrågan prövades från fall till fall. Ett till sin
räckvidd och sina verkningar oberäkneligt generellt medgivande av dylika
indirekta subventioner anser jag mig ej kunna förorda, desto mindre som
den i 1927 års proposition ifrågasatta beskattningen innebär en betydande
lättnad i nuvarande förhållanden samt den av utskottsreservanterna ifrågasatta
skattefriheten för vissa inrättningar skulle medföra nya svårigheter vid
bedömande av gränsfall. Rörande frågan om de inrättningar, som inbegripas
i den sedan gammalt vedertagna skattefriheten för fromma stiftelser m. fl.,
har genom mångårig praxis en viss klarhet vunnits. Att nu giva klara
begreppsbestämningar, avsedda för en grupp av nytillkomna för sin fondavkastning
skattefria institutioner, torde vara synnerligen svårt. Det är att
befara en rad med nya tvistigbeter rörande gränsfall, vilket helst bör undvikas.
Jag finner sålunda övervägande skäl tala för den ståndpunkt, som
intogs i 1927 års proposition och av kommunalskatteutskottets majoritet.

I likhet med föregående år har jag för avsikt föreslå särskilda författningar,
som avse att göra de nu för nobelstiftelsen gällande särskilda skattebestämmelserna
tillämpliga för stiftelsen för 1928 års taxering.

Enligt gällande lagstiftning förefinnes skattefrihet för sparbank för inkomst
av rörelse, därest sparbankens reservfond understiger 5 procent av
insättarnas fordran.

I 1927 års proposition föreslogs, att från inkomst av rörelse för sparbank
avdrag skulle få ske för belopp, som avsatts till reservfond, i den mån avsättningen
vore nödvändig för uppbringande av sparbankens fonder till det enligt
gällande lag i förhållande till sparbankens inlåning erforderliga minsta belopp
eller, i förekommande fall, till det belopp som skolat minst erfordras,
därest från sparbankens fonder avdragits säkerhetsfond eller, under de tio
första räkenskapsåren efter sparbankens bildande, grundfond. Tillika föreslogs,
att sparbanker ej skulle utgöra kommunal progressivskatt, samt att
inkomst- och förmögenhetsskatten skulle vara proportionell och utgå med
ett grundbelopp av 3 procent. Rörande motiveringen hänvisas till propositionen
sid. 194—197.

Kommunalskatteutskottet yttrade i denna punkt:

»Utskottet biträder för sin del förslaget om allenast proportionell skatt å
sparbankerna, om ock med någon tvekan i fråga om den statliga skatteprocenten,
vilken enligt utskottets förmenande möjligen kunnat sättas något
högre än som skett. Utskottet bär emellertid icke haft tillgång till sådan

Kungl, Maj:ts proposition Nr 213. 137

utredning, att utskottet ansett sig kunna ifrågasätta ändring i vad Kungl.
Maj:t här föreslagit. En lättnad för sparbankerna utöver den sålunda av
utskottet förordade anser däremot utskottet ej tillräckligt motiverad, utan
föreslår utskottet full skattskyldighet för alla sparbanker.»

Kommunalskatteutskottet var ense med 1927 års proposition därutinnan, att Departementeden
nuvarande regeln om skattefrihet är irrationell, och att detsamma måste the,en''
bliva omdömet om den gällande progressiva beskattningen på detta gebit.

Utskottet har emellertid ansett, att den lättnad Kungl. Maj:t föreslagit varit
något för vittgående. Jag vill emellertid ifrågasätta, huruvida det ej vore
lämpligare att i stället företaga den nya avvägning, utskottet tänkt sig, på det
sätt att skattefriheten i av Kungl. Maj:t föreslagen utsträckning bibehålies men
att i stället, på sätt utskottet ansett tänkbart, skatteprocenten till inkomstoch
förmögenhetsskatten något höjes. Sparbankerna torde för närvarande —
enligt vad en approximativ beräkning givit vid handen — betala inkomstoch
förmögenhetsskatt efter ett grundbelopp av i runt tal 800,000 kronor.

Slås denna summa ut på det beskattningsbara beloppet för samtliga sparbanker,
så blir medelproeenten något över 5. Vid dylikt förhållande synes
en proportionell skatt med ett grundbelopp efter 4 procent utan olägenhet
kunna åläggas sparbankerna. Vad däremot angår den ifrågasatta lättnaden
för sparbanker, vilkas fonder i förhållande till inlåningen äro så knappa, att
de, såvitt de ej ökas, hindra sparbankens vidare utveckling eller rent av
tvinga sparbanken att gå tillbaka genom att minska inlåningen, vidhåller
jag, att en skattelättnad för sådan vinst, som användes till den behövliga
fondökningen, lämpligen bör undantagas från skatt, likasom att grundfonden
— vilken ofta skall återbetalas till fondtecknarna — under de tio första
åren av en nybildad sparbanks verksamhetstid ävensom säkerhetsfond —
vilken alltid skall återbetalas till fondtecknarna — ej böra inräknas i fonderna.
Såsom jag redan förra året framhöll, är en dylik skattefrihet för
alla normala fall praktiskt taget betydelselös, medan den däremot undantagsvis,
när en sparbank har relativt svaga fonder, har den betydelsen att
den ej försvårar sparbankens konsolidering.

Rörande den huvudsakliga innebörden av Kungl. Maj:ts förslag år 1927 inländska
beträffande beskattning av inländska försäkringsföretag får jag hänvisa till
propositionen sid. 206—232.

Kommunalskatteutskottet yttrade i denna punkt följande:

»Den beskattning, som för närvarande träffar försäkringsföretag, är, om
man bortser från den som träffar aktieägares andel i försäkringsaktiebolags
vinst, redan enligt gällande bestämmelser otvivelaktigt en skatt på försäkringstagarna,
vilken uttages hos företaget. Sett från denna utgångspunkt
är Kungl. Maj:ts förslag utan tvivel rationellare än nu gällande
regler och synes i princip kunna accepteras. Ekonomiskt innebär nämnda
förslag för närvarande, om man bortser från de ömsesidiga sakförsäkringsbolagen,
vilka nu i allmänhet ej träffas av någon skatt och som enligt

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

förslaget i princip skulle komma att beskattas för försäkringsrörelsen,
ingen avsevärdare ändring. Att åstadkomma en viss förskjutning i förhållandet
mellan livförsäkringsbolagen inbördes för ernående av en rättvisare
fördelning av dessas skattebörda är däremot ett av propositionens
syften. Denna förskjutning blir dock ej så betydande, att förutsättningarna
för bedrivande av livförsäkringsrörelse därigenom bliva omlagda, något
som åstadkommits genom ett jämförelsevis större hänsynstagande vid beskattningen
till det s. k. överskottet’ å rörelsen än till den upplupna
räntan på försäkringstagarnas insatta medel (d. v. s. det på visst sätt beräknade
kapitalvärdet av hans inbetalda premier). Detta innebär på sätt
och vis en kompromiss med gällande lagstiftning, men denna kompromiss
synes just ur den antydda synpunkten vara befogad.

I längden lärer däremot Kungl. Maj:ts förslag kunna väntas för det allmänna
innebära en viss trygghet i förhållande till de nuvarande bestämmelserna,
därest dessa skola så förstås, att avdrag är medgivet för avsättning
till premieåterbäringsreserv. Livbolagen hava nämligen visat en viss
benägenhet att i stället för att utdela s. k. vinst (vilken beskattas hos
bolagen) övergå till s. k. premieåterbäring, som innebär en enligt av
Konungen fastställda grunder förutberäknad utdelning ur bolagets behållQing
> avsättning till dylik utdelning har hittills i regel ansetts avdragsgill
vid beskattningen. För närvarande finnes alltså en tendens att minska
de inflytande skatteintäkterna trots ökningen av företagens rörelse, medan
Kungl. Maj ds förslag under förutsättning av oförändrade konjunkturer
synes innebära en viss garanti för att skatterna skola hålla jämna steg med
nämnda ökning. Härigenom vinnes enligt utskottets uppfattning även ur
försäkringsföretagens synpunkt en fördel, ty en påtaglig minskning i dessas
beskattning kunde förr eller senare medföra ett bakslag, som för försäkringsföretagen
vore föga välkommet.

Den s. k. ränteskatt å livförsäkringsföretag, som är propositionens viktigaste
nyhet på förevarande område, är så begränsad, att det belopp, som
därigenom beskattas, ej får överstiga ’den på livförsäkringsrörelsen belöpande
andel av behållningen å bolagets hela verksamhet’. Vid beräkning
av denna behållning får avdrag ske för avsättningar till försäkringsfonden,
vilken svarar mot bolagets utfästelser för framtida utbetalningar
av försäkringsbelopp. Vad som erfordras till dessa kommer därför aldrig
att medtagas av skatten. Om ett år gått med förlust, drabbas årets rörelse
alltså icke av några skatter, försåvitt ej otillräcklig skattereserv funnits
avsatt till gäldande av skatt å tidigare ars vinster. Vid behållningens beräkning
får i motsats till vad som är fallet vid det s. k. överskottets beräkning,
avdrag ej ske för avsättningar till premieåterbäring. Just härigenom
tryggar propositionen det allmännas skatteintäkter bättre än nuvarande ordning.
Något teoretiskt länder finns ej, att premieåterbäringen till försäkringstagarna
på grund av skatten kan bli mindre än bolaget (villkorligt) utfäst
sig till; men dels är sannolikheten för en sådan eventualitet ej stor, då
för premieåterbäringens tryggande i regel kunna disponeras s. k. vinstregleringsfonder
och utjämningsreserver, och dels innebär det anförda från
förslagets utgångspunkt ingen inkonsekvens, ty det är försäkringstagarna,
som beskattas hos bolaget, och dessa få aldrig skatta för mer än de få ut.

Det anförda torde vara tillräckligt för att motivera utskottets ståndpunkt,
att motionerna 1:268 och 269 samt 11:373 och 374 böra avslås.

^ I motionerna I: 268 och 269 har yrkats, att riksdagen måtte avslå vad i
Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag föreskrives därom att för

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 213.

139

inländsk försäkringsanstalt, som driver livförsäkringsrörelse, skulle såsom
nettointäkt av rörelse anses, förutom överskottet å försäkringsrörelsen, ett
belopp motsvarande en tredjedel av dels den beräknade räntan å premiereserv
för direkt tecknade kapitalförsäkringar, dels den ränta, som belöper
å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv för dylika försäkringar, vilka
belopp doek icke finge överstiga den på livförsäkringsrörelsen belöpande
andel av behållningen å bolagets hela verksamhet.

I motionerna II: 373 och 374 däremot har yrkats, att även vid beräkningen
av behållningen å bolagets hela verksamhet avdrag skall få ske för
avsättningen till andra fonder än försäkringsfonden.

Yrkandena i motionerna I: 268 och 269 innebära ingen nämnvärd annan
ändring i det nuvarande, än att den progressiva statsskatten utbytes mot
en proportionell sådan, vilket i och för sig ej skulle behöva betyda någon
minskning av statens intäkter; att den kommunala progressivskatten samtidigt
bortfaller, måste däremot medföra en avsevärd minskning i den sammanlagda
skattebördan. Härtill kommer den omständigheten, att möjligheterna
att genom premieåterbäring minska beskattningsunderlaget skulle
kvarstå. Sistnämnda anmärkning träffar jämväl motionerna II: 373 och
374, som innebära, att vid beräkning av ''behållningen av hela verksamheten’
(som begränsar ränteskatten), avdrag skulle få ske för bland annat
premieåterbäring; det sagda gäller även, fastän i mindre grad, om motionärens
yrkande modifieras på sätt i hans motivering antytts. Propositionen
innebär, att premieåterbäringen i viss mån gynnas, då den ej medräknas i
''överskottet’, men ej till den grad, att premieåterbäringen i och för sig
kan medföra skattefrihet även i fråga om ränteskatten.

En beskattning även av ömsesidiga sakförsäkringsbolag, på sätt i propositionen
föreslagits, anser utskottet motiyerad. Framför allt måste en
beskattning av ränta å bolagens av äldre generationer hopsamlade fonder
anses rimlig. Men även en måttlig beskattning av vinsten på själva försäkringsrörelsen,
d. v. s. i huvudsak den del av dessa bolags redovisade
vinst, som ej är avkastning av fonder, synes för de starkaste bolagen påkallad.
I vissa yttranden har antytts, att skäliglietsprövning av fondernas
storlek borde kunna göras av försäkringsinspektionen i varje särskilt fall.
Inspektionen har emellertid förklarat en sådan skäliglietsprövning omöjlig.
Propositionen har i likhet med skatteberedningen infört den begränsning,
att av vinst på själva försäkringsrörelsen verkställd avsättning till så kallade
utjämningsfonder är avdragsgill endast så länge dessa fonder ej uppgå till
20 gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för
brandförsäkring och 2 gånger premieinkomsten för annan sakförsäkring.
I en motion II: 381 har nu föreslagits, att siffran 20 utbytes mot siffran 4.
Vill man ställa sig på den ståndpunkten, att endast bolag med en påtagligt
stark fondställning böra träffas av skatt för vinsten på själva försäkringsrörelsen,
så synes berörda siffra 4 emellertid för låg. Däremot synes siffran
20 utan olägenhet kunna minskas till 10. Enligt vad utskottet från sakkunnigt
håll inhämtat, kan det ej anses innebära en obillig beskattning,
om siffran 10 lägges till grund. Därigenom torde i själva verket en jämnare
beskattning i förhållandet mellan de starkaste bolagen sinsemellan
vinnas. I motioner 1:274 och 275 samt II: 367 och 368 har yrkats, att
förslaget om beskattning av ömsesidiga sakförsäkringsbolag skall avslås
och hittillsvarande praxis tillsvidare följas i avvaktan på förnyad utredning,
som skulle begäras hos Kungl. Maj:t. Enligt utskottets mening böra
dessa motioner ej bifallas.

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Utskottet har särskilt undersökt, huru ifrågavarande förslag skulle komma
att verka för länens och häradenas ömsesidiga brandstodsbolag, och därvid
funnit, dels att en beskattning av fondernas avkastning ej kommer att för
dessas ekonomi hava synnerlig betydelse och givetvis kommer att bliva
praktiskt taget betydelselös för nystartade bolag, dels att en beskattning
därutöver skulle ifrågakomma endast för ett fåtal dylika bolag med synnerligen
solid ställning.

I motioner 1:235 och II: 355 har yrkats sådan ändring i förslaget till
kommunalskattelag m. fl. författningsförslag, att understödsföreningar skola
bliva fria från beskattning, även om de äro pliktiga att årligen försäkringstekniskt
beräkna sin försäkringsfond. En undersökning av statistikens
siffror har givit vid handen, att bland de även enligt propositionen skattefria
understödsföreningarna befinna sig några bland de allra största. Bland
de föreningar, som meddela ren kapitalförsäkring och om vilka det här
huvudsakligen är fråga, representerade den 31 december 1925 de enligt propositionen
skattefria en försäkringssumma av mer än 88 miljoner kronor,
de skattskyldiga en försäkringssumma om mindre än 28 miljoner. Under
dylika förhållanden synes den i propositionen uppdragna gränsen mindre
lämplig. I praxis torde det förhålla sig så, att några få understödsföreningar
beskattas, men beträffande det vida övervägande flertalet har beskattning
ej ifrågasatts. Något principiellt skäl, varför ej understödsföreningar
skulle beskattas lika med andra ömsesidiga livförsäkringsinrättningar, synes
visserligen svårt att finna, men eu skattefrihet av sociala skäl synes försvarlig.
Utskottet tillstyrker därför bifall till nämnda motioner, såtillvida
att dessa föreningar åtminstone tillsvidare ej beskattas, förnämligast på
den grund att en beskattning skulle motverka den ur allmän synpunkt
önskvärda ändringen, att kassorna i allmänhet övergå till s. k. godkända
stadgar, varmed i princip följer skyldighet att årligen avlämna försäkringsteknisk
redogörelse. Någon större finansiell betydelse har denna fråga ej
för det allmänna, då i allmänhet kassornas vinster ej äro synnerligen stora.
Skattefriheten torde även böra omfatta pensionsanstalter, som äro understödsföreningar.
Dessa äro redan enligt propositionen endast i undantagsfall
skattepliktiga för överskottet på pensionsförsäkringsrörelsen.

Vidare har väckts en motion (II: 350), som i fråga om försäkring av
kapitalunderstöd kombinerade med pensionsförsäkring uppdrager en viss
gräns mellan de understöd, som böra räknas som kapitalförsäkring, å ena
sidan och dem som äro att betrakta som pensionsförsäkring å andra sidan.
Utskottet finner det praktiskt, att kapitalförsäkring, som till skäligt belopp
kombinerats med pensionsförsäkring, på sätt i motionen föreslagits, i beskattningshänseende
räknas tillhöra pensionsförsäkringen. Härav skulle
följa, att försäkringstagaren i dylikt fall finge obegränsad avdragsrätt för
premien för kapitalförsäkringen, medan dennas belopp beskattades, när det
utfölle. Då beskattning av större utfallande kapitalbelopp icke synes lämplig,
bör man vid tillämpning av en anordning i motionens syfte välja en
ej alltför hög övre gräns för kapitalunderstödets belopp. Utskottet har
intet att erinra mot den i motionen föreslagna gränsen men föreslår viss
ändring i formuleringen. Ändringar i motionens syfte hava vidtagits i
anvisningarna till 30 och 31 §§ av kommunalskattelagen, varigenom motionens
syfte torde bliva behörigen tillgodosett.

Det har upplysts, att bestämmelsen i 58 § förslaget till kommunalskattelag
om fördelning på olika orter av inkomst av inländsk försäkringsanstalts
rörelse lärer vara svår att tillämpa. Bestämmelsen synes liksom mot -

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

svarande anvisning utan olägenhet kunna undvaras, då tillämpning därav
skulle ifrågakomma blott i ett par fall.

Vidare bär i motioner 11:373 och TI: 380 yrkats, att försäkringsbolag ej
mätte inbegripas bland de företag (banker och dylika), som skola skatta
för inkomster av aktieutdelning in. in. I den mån försäkringsföretagen
skatta i försäkringstagares ställe, torde dessa yrkanden ej vara motiverade,
ty ett undantag från skattskyldighet skulle innebära ej befrielse från tredubbel
beskattning utan befrielse allenast från den dubbelbeskattning av
aktiebolagsinkomst, som är en integrerande del av vårt skattesystem i allmänhet
och från vilken befrielse ej gives på andra punkter. Beträffande
sakförsäkringsaktiebolag, i vilka för närvarande hela överskottet tillfaller
aktieägarna, skulle däremot skattefrihet för utdelning från verkliga dotterbolag
innebära en konsekvens av den givna utgångspunkten. Detta skulle
emellertid vara fallet även med utdelning från dotterbolag till banker —
bankernas aktier i dotterbolag äro i verkligheten ej att betrakta som vara
i deras verksamhet — men på grund av omöjligheten att urskilja den
ena och andra typen aktier torde enhetliga regler för ifrågavarande slag
av företag böra givas. Utskottet förordar därför avslag å berörda motionsyrkanden.

För vissa redaktionella ändringar i Kungl. Maj:ts förslag beträffande
beskattning av inländska försäkringsföretag och av försäkringstagare torde
någon särskild redogörelse ej vara erforderlig.»

Det förslag rörande beskattning av försäkringsföretag, som sistlidet år av
Kungl. Maj:t framlades, har, såsom av det nu anförda framgår, i huvudsak
godkänts av ett enhälligt utskott. Den punkt, däri utskottsförslaget mest
väsentligt skiljer sig från propositionen, gäller den av utskottet föreslagna
utvidgningen av skattefriheten beträffande vissa understödsföreningar till
alla sådana. De skäl, som utskottet i dylikt avseende framlagt, synas
mig ej kunna frånkännas fog, varför jag tillstyrker utskottets förslag,
under framhållande, att önskvärdheten att likställa understödsföreningar med
övriga försäkringsföretag kan föranleda, att frågan framdeles upptages till
nytt övervägande. Av en viss betydelse är också den av utskottet föreslagna
ändringen av gränsen för avdragsgilla fondavsättningar för brandförsäkringsbolag,
i det den i propositionen föreslagna summan 20 gånger den på året
belöpande premieinkomsten för egen räkning utbytts mot 10 gånger nämnda
belopp. Denna ändring synes mig jämväl böra nu upptagas tillika med de
övriga, mindre betydande, ändringar, som av utskottet ifrågasatts.

Kommunalskatteutskottet har karakteriserat 1927 års förslag rörande inländska
livförsäkringsanstalters beskattning såsom i viss mån en kompromiss
mellan den princip, som fått sitt särskilda uttryck i ränteskatten, och gällande
lagstiftning. Denna karakteristik är riktig; kompromissen har, såsom utskottet
jämväl uttalat, motiverats därmed, att genom en omedelbar övergång
till allenast en ränteskatt förutsättningarna för bedrivande av livförsäkringsrörelse
skulle på en gång blivit omlagda, vilket ej borde ske. Jag anser mig
emellertid böra uttala, att ränteskattens princip synes mig synnerligen svår att
vederlägga, och att en ytterligare utveckling av densamma i framtiden kan

Departements chefen.

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

ifrågakomma. Det redan föreliggande förslaget medför, att försäkringsföretagen,
därest de i större utsträckning övergå till premieåterbäring, ej därigenom
komma att bliva undantagna från en rättvis beskattning. Emellertid
gives även den möjligheten, att premierna bliva så knappt beräknade, att rum
ej finnes för vare sig premieåterbäring eller vinstutdelning i annan form.
Skulle försäkringsföretagen övergå till denna försäkringsform — en åtgärd
som lärer kunna motiveras av helt andra hänsyn än som röra beskattningen
— kan därav bliva en följd, att ej heller med det nu förevarande
förslaget någon nämnvärd beskattning kommer att äga rum på grund av
den nu med hänsyn till försäkringslagens innehåll gjorda begränsningen,
att avsättning till premiereserv under inga förhållanden får medtagas av
skatten. Kommer en dylik utveckling av försäkringsväsendet till stånd, får
uppenbarligen tagas i övervägande, huruvida ej även nämnda begränsning
måste borttagas, vilket givetvis förutsätter en modifikation i en eller annan
form av försäkringslagstiftningen. I princip lärer intet kunna invändas
mot en dylik modifikation, enär det här gäller en skatt på försäkringstagarna
själva, vilken uttages hos bolaget. Därest det skulle framställas som en
anmärkning mot det föreliggande förslaget, att det ej från början är utformat
med hänsyn även till denna eventualitet, må framhållas, att det
dock i betydligt högre grad än nu gällande lagstiftning säkrar det allmännas
rätt utan att dock kränka försäkringsföretagens eller försäkringstagarnas
berättigade intresse.

Beskattningen
av mc der- och
dotterföretag
m. m.

Bland de förslag, som i sistlidet års proposition avsågo att reglera frågan
om moder- och dotterföretags beskattning, var även förslaget om den s. k.
kedjebeskattningens upphävande. Motiveringen återfinnes å sid. 232—245 i
propositionen. Förslaget tillstyrktes av kommunalskatteutskottet, som i dylikt
hänseende yttrade, bland annat:

»Utskottet hyser för sin del den uppfattningen, att Kungl. Majrts förslag
om kedjebeskattningens avskaffande är i hög grad motiverat och konstaterar,
att även i nämnda motioner någon principiell motsättning till denna
ståndpunkt ej kommit till uttryck. Motionärernas skäl för deras avslagsyrkande
är i stället att finna därutinnan, att vissa missbruk av skattefriheten
skulle kunna befaras. Utskottet vill för sin del ej förneka, att så
skulle kunna tänkas bliva fallet, därest ej, såsom föredragande departementschefen
ställt i utsikt, frågan om bestämmelser till förekommande av
dylika missbruk skulle komma att upptagas i samband med frågan om
aktiebolagsbeskattningen i allmänhet. Utskottet vill för sin del understryka
behovet av dylika bestämmelser och instämmer tillika i departementschefens
uttalande, att försök att använda aktiebolagsformen i syfte att kringgå
gällande beskattningsregler med hänsyn därtill torde bliva föga lönande.
Genom det förslag till s. k. utskiftningsskatt vid bolags upplösning m. m.,
som av Kungl. Maj:t framlagts och som av utskottet i det följande tillstyrkes,
torde för övrigt riskerna för missbruk av aktiebolagsformen av nu
anförd grund i betydande grad minskas. Utskottet biträder alltså i denna
punkt propositionen och avstyrker bifall till motionerna.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

143

1 den förut omförmälda reservation, däri av herr Bärg m. fl. yrkades
avslag å propositionen i dess helhet, anfördes såsom en brist i denna, att
borttagande av kedjebeskattningen för aktiebolag föresloges, ehuru ännu
icke framlagts förslag till de nya bestämmelser, som vore erforderliga till
förekommande av missbruk, varjämte varje utredning saknades om de statsflnansiella
verkningarna av en dylik skattelättnad. Detta uttalande torde
få ses i belysningen av vad som yttrats i motionerna I: 270 av herr Möller
ra. fl. samt IT: 387 av herr Hansson i Stockholm m. fl., däri det heter:

»I samband med berörda fråga om moder- och dotterföretag vilja vi
jämväl erinra om att i Kungl. Maj:ts proposition nr 103 föreslås upphävandet
av den s. k. kedjebeskattningen å aktiebolag och ekonomiska föreningar.
För denna reform kunna utan tvivel vägande skäl anföras. Utan
att i princip vilja motsätta oss den föreslagna reformen, vilja vi emellertid
framhålla, att i propositionen icke förefinnes någon garanti mot missbruk
av den ifrågasatta skattebefrielsen. Denna skulle sålunda kunna tänkas
resultera i bland annat att enskilda större förmögenhetsägare bildade
aktiebolag för förvaltning av sin i aktier och kommanditlotter placerade
förmögenhet och därigenom erhölle skattefrihet för hela den del av avkastningen,
som de icke för täckande av sina löpande utgifter behövde
uttaga som utdelning ur förvaltningsbolaget. På grund av nu anförda
skäl anse vi, att Kungl. Maj:ts sist berörda förslag bör av riksdagen
avslås.»

I dessa tider, då det svenska näringslivet håller på att konsolidera sig Departementsunder
svår konkurrens med utlandet, är det enligt min mening av stor vikt, cheien.
att irrationella hinder mot en lämplig organisation ej upprätthållas. Såsom
ett dylikt hinder torde enligt numera, såvitt jag kunnat finna, tämligen samstämmig
uppfattning få betecknas den gällande kedjebeskattningen. Jag vill
särskilt erinra om faran för att sådana svenska industriföretag, som hava en
omfattande verksamhet på världsmarknaden och som av organisatoriska skäl
måste arbeta under formen av moder- och dotterbolag, känna sig nödsakade att
för vinnande av skattelättnad förlägga moderbolaget och därmed även företagets
ledning till något av de länder, där kedjebeskattning icke förekommer. Att
ifrågavarande hinder för en lämplig organisation omedelbart undanröjes är
enligt min mening av så stor betydelse, att andra i och för sig ej betydelselösa
men jämförelsevis underordnade intressen böra få vika. Den fara för
missbruk, som här föreligger, lärer ej kunna sägas äga någon större räckvidd,
förså vitt ej fråga är om möjligheten att inrätta sig på visst sätt under en
längre tidrymd. Den nya lagstiftning rörande aktiebolags beskattning, som
kan antagas komma till stånd inom de närmaste åren, kommer med all
sannolikhet att till förekommande av dylika missbruk innehålla bestämmelser,
vilka försätta även dem, vilka dessförinnan gjort sig skyldiga till
missbruk, i ett relativt ogynnsamt läge. Med hänsyn till att missbruk alltså
icke skulle i längden medföra fördel utan troligare nackdel för vederbörande,
torde det vara att förvänta, att missbruk i någon nämnvärd omfattning
icke skola äga rum under den tid, som kan förflyta innan den nya lagstift -

144

Beskattning
av systembolag
m. fl.
s. k. monopolbolag.

Historik.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

ningens ikraftträdande. För övrigt bör ej förbises, att å andra sidan genom
kedjebeskattningens avskaffande skulle avlägsnas den väsentligaste anledningen
till de missbruk, som för närvarande ej sällan medföra oriktig
beskattningsort.

Vad angår den i berörda reservation framställda anmärkningen rörande
avsaknaden av utredning om ifrågavarande förslags statsfinansiella verkningar,
tillåter jag mig här upprepa vad jag i dylikt avseende yttrade
sistlidet år:

»Rörande omfattningen av den inkomstminskning, statsverket har att
emotse genom den ifrågasatta skattefriheten, är det omöjligt att verkställa
några tillförlitliga beräkningar, och jag betvivlar, att det ens i framtiden
skall visa sig möjligt att åstadkomma dylika. Ett av syftena med reformen
är ju nämligen, att vinster från de olika företagen skola komma att redovisas,
där vinsterna uppkommit. I vad mån en överflyttning av vinster
kommer att ske, kan ej förutses. Ej heller är det möjligt att bedöma, i
vilken utsträckning avdragen för gäldräntor komma att minskas därigenom,
att dylika räntor anses motsvara inkomst av aktieutdelning m. m. Jag
vågar dock uttala såsom sannolikt, att den omedelbara skatteminskningen
knappast skall kunna överstiga ett belopp av 3 å 4 miljoner kronor. Indirekt
kan förslaget väntas så småningom medföra en ökning av det allmännas
inkomster på grund av de gynnsamma verkningar, förslaget kan väntas
utöva på näringslivet.»

Till vad jag sålunda uttalade är ej mycket att tillägga. Jag vill dock
meddela, att den av mig gjorda approximativa kalkylen grundade sig på
vissa för mig då tillgängliga uppgifter rörande aktiebolagens aktieinnehav.
Kalkylen kan ock sägas i viss mån erhålla bekräftelse av de beräkningar,
som ligga till grund för beräknandet av inkomst- och förmögenhetsskatten
i samband med statsverkspropositionens upprättande. Aktiebolagens kapitalinkomster,
vilka innefatta företrädesvis men ej uteslutande aktieinkomster,
pläga kalkyleras till i runt tal 40 miljoner kronor, medan skatteprocenten
för aktiebolag, om 160 procent på grundbeloppet uttages, kan beräknas till
inemot 9. Skatten på kapitalinkomsten skulle följaktligen uppgå till ungefär
3.6 miljoner kronor. Tager man hänsyn till de i mitt nyss återgivna uttalande
från förra året framhållna omständigheter, som verka i olika riktningar,
torde det få medgivas, att sistnämnda siffra innebär ett visst stöd
för sannolikheten av att den omedelbara inkomstminskningen knappast
för närvarande skall kunna överstiga ett belopp av 3 å 4 miljoner kronor.

I skrivelse den 10 maj 1921, nr 198, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning av frågan, i vilken utsträckning och under
vilka former bolag, som enligt bestämmelserna i 17, 18 och 19 §§ förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker hava till
ändamål att idka handel med rusdrycker, skulle kunna befrias från kom -

145

Kungl. Maj:ts proposition År 213.

munal skattskyldighet, samt för riksdagen framlägga det förslag, som kunde
av utredningen föranledas.

En redogörelse för de åtgärder, som vidtagits i anledning av berörda
riksdagsskrivelse, återfinnes i sistlidet års proposition i kommunalskattefrågan
(sid. 245—248). I propositionen föreslogs, att systembolagen skulle
befrias från kommunal progressivskatt, år 1926 representerande omkring

770,000 kronor av en total kommunalskatt om cirka 2,600,000 kronor, men
att kommunalskatten i övrigt för dessa bolag skulle bliva oförändrad. I
motiveringen för detta förslag uttalade jag, bland annat, följande:

»Såsom kommunalt skatteproblem synes mig frågan om systembolagens
beskattning härigenom få en lämplig lösning. Härmed vill jag emellertid
ej hava sagt, att det är uteslutet att på annan väg komma det ur allmän
hushållningssynpunkt önskvärda resultatet något närmare. Därest det blir
möjligt att på ett någorlunda tillfredsställande sätt fastslå, huru stor del av
varje systembolags vinst är att anse såsom monopolvinst, så synes det mig
riktigt, att denna monopolvinst direkt indrages till staten utan att redovisas
såsom vinst hos de olika bolagen. Frågan härom synes emellertid böra
underkastas prövning i annat sammanhang än vid de kommunala skatteproblemens
lösande.»

I motioner 1: 277 och II: 351 vid 1927 års riksdag yrkades emellertid
dels sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag, att systembolagen
befriades från skatt för inkomst av rörelse, dels ock att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av åtgärder
för att nödiga medel måtte finnas tillgängliga till ersättning åt kommuner,
i vilka den 1 januari 1927 funnits inrättade detaljhandelsbolag för försäljning
av rusdrycker eller filialer därtill. Härom yttrade utskottet i utlåtande
nr 1, bland annat, följande:

»Utskottet kan för sin del icke anse, att tillräcklig hänsyn i propositionen
tagits till de skäl, som tala emot en kommunal beskattning av systembolagen.
Även föredragande departementschefen har vidgått, att utsikterna
för en kommun att erhålla skattemedel från systembolags rörelse knappast
kunde antagas helt sakna inflytande vid en kommunal representations bedömande
av frågan, huruvida dylik rörelse skulle få drivas i kommunen
eller ej. Enligt utskottets förmenande är det vidare här väsentligen fråga
om monopolvinster. Även i den mån monopolvinster ej kunna anses föreligga
hava vinsterna i regel uppkommit genom rörelse, som avser en stor
kringliggande landsbygd. Den närmast till hands liggande konsekvensen
av dessa förutsättningar blir enligt utskottets förmenande en fullständig
befrielse för systembolagen från all kommunal skattskyldighet för sin rörelse.
Någon orätt vederfares enligt utskottets mening ej kommunerna härigenom,
därest det blott tillses, att under en övergångstid kommunerna anslagsvis
erhålla en successivt minskad ersättning för den skatt, varifrån de
fått avstå. I skrivelse till Kungl. Maj:t torde riksdagen böra anhålla om
förslag angående beredande av dylik ersättning. Utskottet förordar följaktligen
bifall till de i motionerna 1: 277 och II: 351 gjorda yrkanden.»

Vid frågans behandling i första kammaren bifölls emellertid ett inom utskottet
reservationsvis framställt yrkande om bifall till propositionens ståndBihang
till riksdagens protokoll 192S. 1 saml. ISO häft. (Nr 213.) 10

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Uppdrag åt
1924 års
skatteberedning.

punkt. I andra kammaren däremot avslogos som bekant såväl propositionen
som utskottets förslag.

När denna fråga förehades i första kammaren, uttalade jag, bland annat,
att jag ej ville förneka, att det funnes vissa skäl, som talade för att systembolagen
skulle åtnjuta den skattefrihet, som av utskottet ifrågasattes, enär
dessa bolag grundade sig på monopol. Om man utginge från denna uppfattning,
borde emellertid åtskillnad göras emellan den del av vinsten, som
grundade sig på monopolställningen, och den del, som kunde anses vara
vinst av affärsrörelsen såsom sådan. Det förefölle vidare ej riktigt att gå
in för ett sådant frikallande från skattskyldighet beträffande systembolagen
utan att samtidigt upptaga samma fråga i vad anginge partihandelsbolagen.

Sambandet mellan parti- och detaljhandeln med rusdrycker har även framhållits
i ett uttalande i 1927 års riksdagsskrivelse nr 314, däri det framhållits
såsom önskvärt, att Kungl. Maj:t i samband med förslag rörande
ordnandet av partihandeln med spritdrycker till 1928 års riksdag framlade
all den utredning, som kunde erfordras för att tillfälle måtte beredas riksdagen
att i ett sammanhang pröva frågan om de statsfmansiella intressen,
som vore bundna vid ej blott partihandeln utan även detaljhandeln med
rusdrycker.

Enligt mitt uppdrag har nu 1924 års skatteberedning till utredning upptagit
frågan, i vad mån det kunde visa sig möjligt och lämpligt att så anordna
den direkta beskattningen av monopolbolag, nämligen bolag för partihandel
med rusdrycker, aktiebolaget svenska tobaksmonopolet ävensom de
s. k. systembolagen, att den del av dessa bolags vinst, som vore att betrakta
såsom monopolvinst, ej bleve beskattad. 1 dylikt avseende har skatteberedningen
i en i december 1927 avgiven promemoria anfört följande:

»Därest en sådan anordning kan vinnas, att de delar av ifrågavarande
bolags vinst, som äro att anse såsom monopolvinster, ej kommunalt beskattas,
blir följden likaväl ifråga om bolag för partihandel med rusdrycker
som i fråga om bolag för detaljhandel med rusdrycker den, att praktiskt
taget allt vad som sålunda undandrages kommunerna kommer staten till
godo. Privata aktieägare i dessa bolag hava nämligen eu till sitt maximum
begränsad rätt till utdelning, och endast om inkomsten i något bolag är sä
liten, att den ej förslår till dylik maximiutdelning, kommer en minskning
av kommunalskatten aktieägarna till godo. Skulle inkomsterna uppgå till
så ringa belopp, som det här bleve fråga om, är man emellertid inne på
den del av inkomsten, som under inga förhållanden lärer kunna betraktas
såsom monopolvinst. En anordning, som innebär, att monopolvinster undantagas
från kommunal beskattning, lärer alltså för nämnda bolag i verkligheten
innebära en form för indragning av dessa vinster i deras helhet till
statsverket. Med aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet ställer sig förhållandet
något annorlunda, enär i nämnda bolag aktieägarnas rätt till utdelning
visserligen är begränsad men ej till sitt maximum bestämd. Här
verkar alltså en minskad kommunalskatt till ökning av aktieägarnas utdelning.
Större delen av denna utdelning tillfaller emellertid statsverket i
form av utdelning å statens stamaktier i bolaget, medan de privata prefe -

Kwujl. Maj:ts proposition Nr 213.

147

rensaktieägarna erhålla endast en mindre del av ifrågavarande belopp. Ett
beskärande av berörda bolags kommunalskatt, så att denna ej träffar monopolvinst,
innebär sålunda ett huvudsakligt men ej fullständigt indragande
till statsverket av nämnda monopolvinst.

Det nu anförda giver vid handen, att det stundom framförda önskemålet
om eu fullständig indragning av monopolbolagens verkliga monopolvinster
till statsverket kan beträffande rusdrycksbolagen vinnas genom att undantaga
dessa vinster från kommunalskatt, under det att detta syfte på berörda
väg ej kan helt vinnas beträffande aktiebolaget svenska tobaksmonopolet
med detta bolags nuvarande organisation. Det lärer emellertid vara möjligt
att beträffande sistnämnda bolag så reglera vinsten, att ej heller för detta
bolag någon monopolvinst kommer att återstå.

Genomförbarheten av berörda projekt är givetvis helt och hållet beroende
på om det gives något sätt att fastslå vad som skall förstås med monopolvinst.
Att verkställa någon hållbar utredning i syfte att fastställa till vilket
belopp ifrågavarande företags inkomster skulle kunnat uppgå, om ej en av
det allmänna förlänad monopolrätt förelegat, torde nu vara omöjligt. Däremot
torde det ej vålla några större svårigheter att efter allmänna skälighetsgrunder
fastslå ett maximum för den vinst, som skall anses ej vara att
betrakta såsom monopolvinst. Man kan tänka sig att här utgå antingen
från bruttovinstsiffror eller omsättningssiffror. Det senare synes vara att
föredraga såsom innebärande en mera påtaglig och jämnare verkande norm.
Vad som erfordras för vinnande av merberörda önskemål är sålunda endast
att fastslå, att den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av
monopolrörelsen ej får överstiga viss procent på omsättningen av de varor,
som monopolrörelsen avser. För övrigt skulle den beskattningsbara inkomsten
beräknas enligt eljest gällande regler.

Frågan kompliceras emellertid i någon mån därigenom, att ett beskattningsbart
belopp skall fastställas även för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.
Detta belopp blir ju av åtskilliga skäl i regel ett annat
än den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Man kar
nu två möjligheter att ordna detta förhållande. Den ena möjligheten är
att låta det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet fortfarande bestämmas enligt eljest gällande regler utan att här
införa någon maximering. Häremot talar närmast det skäl att den kommunala
progressivskatten ävensom en eventuell utjämningsskatt skola utgå
på samma beskattningsbara belopp som inkomst- och förmögenhetsskatten.
Detta skäl är givetvis ej bärande, försåvitt ej kommunal progressivskatt och
utjämningsskatt skola utgå på ifrågavarande bolags vinster. Enligt vad
nedan kommer att föreslås, skulle emellertid blott systembolagen befrias
från dylik skatt, vadan partihandelsbolagen och tobaksmonopolet skulle bliva
underkastade kommunal progressivskatt och utjämningsskatt. Även torde
kunna anföras, att, om en monopolvinst anses föreligga, det torde vara eu
riktigare väg att uttaga denna helt och hållet i annan form än genom inkomst-
och förmögenhetsskatt. Vid sådant förhållande synes den andra
möjligheten, nämligen att bestämma alldeles samma maximum för den skattepliktiga
inkomsten av monopolrörelsen beträffande den statliga inkomst- och
förmögenhetsskatten som beträffande den kommunala inkomstskatten, vara
att föredraga.

Den i det föregående ifrågasatta maximeringen synes lämpligast böra infogas
på det stadium av inkomstberäkningen, som i Kungl. Maj:ts förslag

148 Kungl. May.ts proposition Nr 213.

till kommunalskattelag betecknas med nettointäkten av rörelsen (30 § 1 mom.),
dock endast försåvitt fråga är om monopolrörelse. Nettointäktens belopp
är gemensamt för taxeringen till kommunal inkomstskatt och till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt. Monopolrörelsen måste vid maximeringen
betraktas såsom en särskild förvärvskälla. Har den skattskyldige vid sidan
av monopolrörelsen någon annan rörelse eller har han andra förvärvskällor,
böra inkomsterna av dessa beskattas fullt. Å andra sidan får, försåvitt
angår kommunalbeskattningen, procentavdrag ske med det belopp, som beskattats
genom fastighetsskatt för av företaget ägda i monopolrörelsen använda
fastigheter. Vidare kunna ifrågakomma allmänna avdrag; särskilt
har i fråga om den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten utskyldsavdraget
betydelse.

Några större tekniska svårigheter att genomföra en dylik beskattningsregel
torde knappast förefinnas, då maximeringen hänför sig till nettointäkten av
monopolrörelsen. En fördelning av vissa gemensamma omkostnader på å
ena sidan denna rörelse, å andra sidan eventuellt bedriven annan rörelse
kan visserligen ifrågakomma, men fördelningsproblemet torde här ej ställa
sig svårare än när det gäller fördelning av gemensamma kostnader för
rörelser, vilka för en och samma rörelseidkare skola betraktas som skilda
förvärvskällor. Enligt vad skatteberedningen har sig bekant, lärer bokföringen
hos de företag, varom här är fråga, vara så specificerad, att en
uppdelning torde ställa sig jämförelsevis enkel.

Det bör emellertid ej förbises, att om den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skattepliktiga inkomsten och därmed det beskattningsbara
beloppet maximeras till ett belopp, som väsentligen understiger det nuvarande,
detta i fråga om samtliga rusdrycksförsäljningsbolag kommer att
betyda en avsättning av vinstbelopp till statsverkets fond för statsskuldens
amortering, enär vad som nu utgår såsom inkomst- och förmögenhetsskatt
i stället kommer att få karaktär av rusdrycksmedel. Därest det skulle
anses olämpligt att sålunda beröva den löpande budgeten vissa medel för
dess finansiering, synes emellertid detta lätt kunna avhjälpas genom att i
skälig mån höja de belopp, som enligt 1 § 2 mom. i förordningen den 28
maj 1926 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel begränsa avsättningen
till nämnda fond. Huru härmed bör förfaras torde det emellertid
ej tillkomma skatteberedningen att föreslå.

Vad härefter angår möjligheten att fastställa lämplig maximisiffra för
inkomsten torde de olika slagen av monopolbolag böra undersökas vart
för sig.

Bolagen för partihandel med rusdrycker äro numera som bekant endast
två, nämligen aktiebolaget vin- och spritcentralen samt aktiebolaget J. D.
Grönstedt & C:o. Den till bevillning beskattningsbara inkomsten har vid
1926 års taxering utgjort för det förra bolaget 11.8 miljoner och för det
senare bolaget omkring 1.7 miljoner kronor. Av båda bolagens inkomst har
på Stockholms stad fallit cirka 8 miljoner och på 8 andra kommuner cirka
5.5 miljoner kronor.

De i vederbörande vinst- och förlusträkningar redovisade vinsterna för
år 1925 utgjorde för aktiebolaget vin- och spritcentralen ungefär 6.41 miljoner
kronor, därav utdelats till aktieägarna 1.4 o miljoner kronor, avsatts
till reservfonden 1.2 8 miljoner kronor och inlevererats till statsverket 3.7 8 miljoner
kronor, samt för aktiebolaget J. D. Grönstedt & C:o 1.6 o miljoner kronor,
därav utdelats 0.3 5 miljoner kronor, fonderats 0.2 8 miljoner kronor och

149

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 213.

inlevererats till statsverket 0.«7 miljoner krom))-. Det synes för dessa bolags
vidkommande ej riktigt att pasta, att liela de belopp, som inlevererats till
statsverket, järnte den på dem belöpande skatt halt karaktär av monopolvinst
(härvid märkes, att fondavsättningarna i framtiden torde bliva mindre
än år 192(5). Den rörelse, som ifrågavarande bolag bedrivit, kunde utan
tvivel, även om det varit fråga om monopolbolag, tänkts lämna eu betydligt
större vinst än som motsvarar utdelade och fonderade medel. Då fråga
här är om idkande av grosshandel, synes en siffra av 5 procent å totala
försäljningssumman kunna anses utgöra ett skäligt maximum för vad
som i beskattningsavseende ej skall anses såsom monopolvinst. Totala omsättningssiffran
för båda partihandelsbolagen utgjorde år 1925 (om man
bortser från vissa transaktioner mellan partihandelsbolagen inbördes, vilka
här ej synas böra medräknas) respektive 74.5 och 11.o eller sammanlagt 85.5
miljoner kronor, därav 5 procent utgöra 3.12 respektive 0.5 5 miljoner kronor
eller sammanlagt 4.2 7 miljoner kronor. Tages i betraktande, att sammanlagda
utdelningen från de båda bolagen (i genomsnitt i det allra närmaste
7 procent på aktiekapitalet) utgjort 1.75 miljoner samt fondavsättningarna
1.56 miljoner kronor, vilka båda belopp tillsammans utgöra ungefär 3.3
miljoner kronor, samt att regelmässigt den till bevillning skattepliktiga
inkomsten plägar uppgå till betydligt högre belopp än den i bokföringen
redovisade vinsten, förefaller det som om de 5 procenten skulle representera
en lagom avvägd siffra. Vid eu siffra av 4 procent skulle den skattepliktiga
nettointäkten bliva blott 3.4 2 miljoner kronor, vilket förefaller för lågt i
jämförelse med summan av den utdelade och den fonderade vinsten.

För att göra övergången från full beskattning till den mera inskränkta
beskattning, som här ifrågasatts, mjukare, synes det ej vara ur vägen att
företaga en successiv sänkning av det procenttal, som skall utvisa gränsen
för monopolvinsten, så att detta procenttal första året sättes till 7, andra
året till 6 och först därefter till 5.

Någon anledning att för ifrågavarande slag av bolag stadga om befrielse
från kommunal progressivskatt och utjämningsskatt synes ej föreligga.
Ifrågasatta progressivskalor för aktiebolag äro väl lämpade för dessa bolag,
vilka arbeta med ett jämförelsevis stort eget kapital. Hava väl monopolvinsterna
undantagits från skatt, torde det återstående böra underkastas full
beskattning i vanlig ordning.

Den ungefärliga betydelsen av den ifrågasatta ändringen torde framgå
därav, att, medan den år 1926 till bevillning beskattningsbara inkomsten
för aktiebolaget vin- och spritcentralen sådan denna fastställts av prövningsnämnden,
såsom förut uppgivits, uppgått till cirka 11.8 miljoner kronor,
densamma med 5-procentmaximeringen skulle utgjort omkring 3.i miljoner
kronor. Härtill kommer fastighetsbevillning. I fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten
skulle taxeringen minskats från omkring 10 miljoner kronor
till cirka 1.4 miljoner kronor, därvid emellertid märkes, att avdrag för kommunalutskylder
beräknats med ett mycket större belopp än vad som skulle
varit fallet, om den inkomst, varå utskylderna utgått, beräknats efter nu
ifrågasatt norm. För aktiebolaget J. D. Grönstedt & C:o åter utgjorde år
1926 den till bevillning beskattningsbara inkomsten cirka 1.7 miljoner kronor,
medan den med maximering skulle utgjort omkring 0.5 5 miljoner kronor.
Det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet skulle även
minskats från cirka 1.7 till omkring 0.5 miljoner kronor.

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Även vad angår de s. k. systembolagen, bolagen för detaljhandel med
rusdrycker, synes den här ifrågasatta vägen utan svårighet kunna omsättas
i praktiken. Den i 1927 års proposition föreslagna lösningen av
detta problem innebar, såsom ovan nämnts, att dessa bolag skulle befrias
från kommunal progressivskatt. Nu kan, liksom i fråga om partihandelsbolagen,
sägas, att om beskattningsunderlaget blir lagom avvägt och verkliga
monopolvinster ej ingå däri, något skäl till undantag från kommunal
progressivskatt ej längre finnes. Det förhåller sig emellertid så, att gällande
progressivskalor ej passa för systembolagen, i synnerhet ej för de systembolag,
som ej äro aktiebolag. I systemaktiebolag finnes ofta ett mycket litet kapital,
i övriga systembolag stundom alls ej något kapital investerat, varför aktiebolagsskalan
ej är lämplig. Att ej heller skalan för enskilda personer passar
synes uppenbart. I 1927 års kungl. förslag ifrågasattes också beträffande
inkomst- och förmögenhetsskatten för systembolag, som ej äro aktiebolag, liksom
jämväl för flera andra grupper av juridiska personer, att denna skulle
vara proportionell i stället för progressiv. Under dylika förhållanden synes
det lämpligt att även med de nya normerna medgiva befrielse från kommunal
progressivskatt men i stället företaga en justering uppåt av det procenttal
på omsättningen, vartill den s. k. nettointäkten på själva monopolrörelsen
skulle maximeras.

Skatteberedningen har ej kunnat förebringa någon utredning om hur en
eventuell ändring skulle verka för alla de särskilda bolagen. En dylik utredning
hade förutsatt en undersökning med utgångspunkt från deklarationer
in. in. Däremot har det varit möjligt att utreda, huru stor del av
deras bokförda vinster som vid olika maximisiffror skulle varit att hänföra
till monopolvinst och huru stor del som skulle fått medräknas vid beskattningen,
om de bokförda vinsterna varit allenast vinster på detaljhandel.
Detta är nu i verkligheten icke förhållandet, enär i vinster ingå även
vinster av restaurangrörelse, uthyrning m. m. Man kan dock av utredningen
göra sig en föreställning om den ungefärliga storleksordning av den
skatteminskning, som en ändring skulle medföra. I en bilaga1 till denna
promemoria finnes därför intagen en utredning i dylikt avseende vid en
maximering av respektive 5, 7 och 8 procent. Den redovisade nettovinsten
utgör i genomsnitt cirka l(i procent av omsättningen av olika slags varor.
Sättes maximeringen vid cirka 7 a 8 procent, skulle sålunda kunna antagas,
att ungefär halva det kommunala beskattningsunderlaget skulle bortfalla.
Beräknas det att den kommunala progressivskatten representerar ett nästan
lika stort belopp, så skulle sålunda en dylik maximering kunna tänkas
medföra en reduktion av den totala kommunalskatten med cirka två tredjedelar.
Av de år 1926 betalda kommunalskatterna om ungefär 2.6 miljoner
kronor torde sålunda återstått en skatt av mindre än 1 miljon kronor, däri
inbegripen fastighetsskatt. Det är möjligt, att siffran vid en detaljerad
undersökning skulle visat sig bliva något högre, särskilt som fastighetsskattens
betydelse är svår att bedöma utan en mera ingående undersökning
— ändringens ungefärliga betydelse torde emellertid framgå av den förebragta
utredningen.

Vad som beträffande ifrågavarande slag av bolag skall beskattas fullt och
vad som skall medräknas vid maximeringen kan vara föremål för tvekan.
Eftersom utskänkningsrörelse även kan utövas av enskilda restauratörer, vore
det möjligen mest konsekvent att helt beskatta vinsten av dylik rörelse och

Här ej återgiven.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

151

beräkna maximeringen blott för utminuteringsrörelse. 1 det författningsutkast,
som bifogas denna promemoria, bär emellertid i syfte att vinna
större enkelhet maximeringen fått avse all rusdryeksförsäljning. En dylik
anordning förefaller försvarlig, om blott maximeringsgränsen ej sättes för
lågt. Lagtekniskt kan lätteligen den ändring göras, att maximering avser
endast utminutering. I dylikt fall kommer detaljhandelsbolagens vinst på
till enskilda restauratörer överlåtna utskänkningsrättigheter ej att medräknas
i maximeringen utan beskattas fullt. En tredje utväg linnes, nämligen
att låta dylik vinst ävensom utminutering inräknas i maximeringen,
medan utskänkningen beskattas fullt. Möjligen ställer sig en dylik utväg i
praktiken svårare än de båda andra.

Dä det gäller att bestämma maximeringsgränsen, torde man böra erinra sig
dels att bär är fråga om detaljhandel, vilket synes böra föranleda eu högre
inaximeringsproceut, än när fråga är om partihandel, dels att den i och
för sig lämpliga siffran bör höjas, enär den skall inkludera ersättning för
en kommunal progressivskatt, som även med de sänkta beskattningsbara
beloppen och om eu lämplig avvägning av skatteskalorna varit möjlig, bort
kunna kalkyleras till ej så ringa belopp. En maximering av nettointäkten
av monopolrörelsen vid 8 procent torde vid dylikt förhållande kunna anses
skälig.

Det iir emellertid påtagligt, att eu så stor omedelbar sänkning av skatten,
som skulle framgå av en dylik ändring, skulle kunna för vissa kommuners
ekonomi bliva rätt brydsam. Kommunalskatteutskottet hade också tänkt
sig eu successiv sänkning av kommunernas inkomster från systembolagen,
eventuellt åstadkommen genom en successivt minskad ersättning av statsmedel.
Eu mjukare övergång kan här liksom i fråga om partihandelsbolagen
vinnas genom en successiv sänkning av maximeringsprocenten med
början exempelvis vid 18 procent och därefter 1 procent lägre för varje
år, tills siffran 8 uppnås. Härvid bör beaktas, att kommunerna omedelbart
förlora hela den kommunala progressivskatten. Då åtskilliga bolag hava
mer än 18 procent av omsättningen i nettovinst, synes begynnelsesiffran
ej lämpligen böra sättas lägre än till ifrågasatta 18 procent. Sf"

Vad aktiebolaget svenska tobaksiponopolet beträffar, har år 1924 för
socialiseringsnämndens räkning av fil. doktorn M. Marcus färdigställts eu
utredning rörande dess verksamhet åren 1915—1922. Denne har på anförda
grunder kommit till det resultat, att med bortseende från den licensavgift
till monopolbolaget, som erlades för importerade tobaksvaror — utgörande
10 procent på varornas priskurantpris — förebragt siffermaterial
närmast gåve stöd för antagandet, att monopolbolaget under tiden till och
med år 1921 i stort sett icke givit bättre ekonomiskt driftresultat än den
fria hanteringen förmådde. Dessa vinster hade med avräknande av licensavgiften
under flertalet år under tiden 1916 — 1920 uppgått till mellan 6 och
7 miljoner kronor. Då omsättningen under berörda år växlade från 59 miljoner
till 160 miljoner kronor, har vinstens förhållande till omsättningen
varierat betydligt. I varje fall torde det vara tydligt, att enligt de grunder,
som tillämpats i berörda utredning, en vinst av 5 procent av omsättningen
ej skulle vara att anse såsom monopolvinst. Vad angår licensavgifterna
synes det vara tydligt, att de äro att anse såsom monopolvinst.
Det kan visserligen göras gällande, att dessa licensavgifter skulle beskattats,
om de stannat såsom vinst hos de enskilda importörerna. Detta synes
emellertid icke kunna betaga sagda avgifter egenskapen att i monopol -

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

bolagets hand utgöra monopolvinst. För tobaksmonopolets vidkommande
synes därför lämpligen böra stadgas, dels att i nettointäkten av monopolrörelsen
ej skall inräknas licensavgiften för importerade tobaksvaror, dels
att denna nettointäkt ej må överskrida 5 procent på den egna omsättningen
av tobaksvaror. Därest det tilläventyrs skulle anses, att siffran 5
procent för ifrågavarande företag är alltför låg med hänsyn till att i detsamma
måste räknas med en viss marginal för förstörda varor, må påpekas,
att i omsättningssiffran — i motsats till förhållandet med vin- och
spritcentralen — ligger inkluderad en ganska hög skattesiffra.

Efter de senaste av riksdagen beslutade ändringarna av tobaksskattelagstiftningen
förutsättes, att de av monopolbolaget redovisade vinstsiffrorna
komma att hädanefter uppgå till väsentligt mindre belopp än tidigare.
Medan ännu 1925 års redovisade vinst uppgick till inemot 11 miljoner kronor,
hade 1926 års vinst sjunkit till mindre än 6.5 miljoner kronor. Ytterligare
sänkning av vinstsiffran med en eller annan miljon kronor förutses för närvarande.
I vinstsiffran ingår ett belopp av licensavgifter från importörerna
med omkring 1.5 miljoner kronor. Mouopolbolagets egen omsättningssiffra
utgör cirka 110 å 115 miljoner kronor, varå 5 procent utgör omkring 5.5
miljoner kronor. Ail sannolikhet talar sålunda för att beträffande detta
bolag under de närmaste åren siffran 5 procent på omsättningen icke kommer
att äga någon praktisk betydelse, vilket däremot givetvis blir fallet
med bestämmelsen, att licensavgifterna ej skola inräknas i nettovinsten.
En omräkning av den till bevillning beskattningsbara inkomsten för något
av de gångna åren kan visserligen utan svårighet åstadkommas. För år
1927 skulle sagda inkomst i själva verket uppgå till cirka 5.5 miljoner kronor
i stället för faktiskt taxerade inkomst 11.5 miljoner kronor. Då sistnämnda
i förhållande till den bokförda vinsten mycket höga siffra emellertid
är beroende på särskilda omständigheter, kan resultatet icke anses på
något sätt signifikativt för framtiden. Med största sannolikhet kommer den
till kommunal inkomstskatt enligt föreliggande förslag beskattningsbara
inkomsten att ligga väsentligt lägre än 5.5 miljoner kronor. Av kommunalskatten
för monopolbolaget stannar för närvarande runt hälften i Stockholm,
medan den andra hälften går till 18 andra kommuner. Vad inkomst- och
förmögenhetsskatten beträffar, utgör tfet år 1927 till dylik skatt beskattningsbara
beloppet för monopol bolaget cirka 9.2 5 miljoner kronor. Denna
siffra skulle vid omräkning blivit ungefär 3.2 5 miljoner kronor, ej heller
denna siffra signifikativ för framtiden, bland annat med hänsyn till ändrat
avdragsbelopp för utskylder. Huru stor nämnda siffra blir, har ur statsverkets
synpunkt ingen praktisk betydelse, då såväl monopolvinst som inkomst-
och förmögenhetsskatt användes för att finansiera den löpande budgeten.
Däremot har den sin betydelse för den kommunala progressivskatten.

Någon särskild övergångsbestämmelse för åstadkommande av en allenast
successiv sänkning av det skattepliktiga beloppet synes för detta bolags vidkommande
ej erforderligt, då bolaget även utan begränsningen väntas redovisa
så jämförelsevis små vinster, att, såsom förut nämnts, endast avskiljandet
av licensavgifterna ur den skattepliktiga inkomsten torde få någon praktisk
betydelse.»

Vid skatteberedningens promemoria var fogat ett utkast till vissa ändringar
i Kungl. Maj:ts till 1927 års riksdag avlåtna förslag till kommunal -skattelag, som skulle erfordras vid genomförande av berörda uppslag.

Kungl. Maj.ts proposition AV 213. 153

Någon särskild redogörelse för innehållet i detta förslag torde bär ej erfordras.

över skatteberedningens promemoria hava yttranden inhämtats från kam- inkomna y11-marrätten, kontrollstyrelsen, svenska stadsförbundet, svenska landskommuner- railden
nas förbund samt styrelserna för aktiebolagen vin- och spritcentralen och
svenska tobaksmonopolet.

Aktiebolaget vin- och spritcentralen har yttrat i huvudsak följande:

»Såsom framgår bland annat av spritcentralens underdåniga ansökan den
8 september 1927 om partihandelsrätt från och med 1929 års ingång, har
bolaget, trots att dess prispolitik ledes efter rent kommersiella grunder, likväl
på grund av särskilda omständigheter kommit att redovisa högre vinster
än som eljest ifrågakommit. Säkerligen komma flertalet av de orsaker,
som medverkat till att vinsterna under vissa år hållit sig i överkant, i mån
av mera ordnade och stabila förhållanden på marknaden att bortfalla, vadan
den s. k. monopolvinsten eller den del av nettointäkten, som överstiger ett
mot aktiekapitalets förräntning samt fondavsättning svarande belopp, sannolikt
kommer att efterhand avsevärt minskas eller i stort sett försvinna.

Det av skatteberedningen behandlade problemet förlorar därigenom i praktisk
betydelse.

Styrelsen, som givetvis icke har att yttra sig rörande den föreliggande
frågans skattepolitiska innebörd, tillåter sig i fråga om dess tekniska sida
uttala den meningen, att det av beredningen föreslagna systemet för den
beskattningsbara inkomstens beräkning i praktiken torde låta sig utan större
svårighet genomföras.»

Aktiebolaget svenska tobaksmonopolet har yttrat följande:

»Vad angår de licensavgifter, som utgå för av handlande importerade
tobaksvaror, inlevereras största delen av tobaksmonopolet såsom tobaksskatt
till statsverket, medan återstoden, 10 procent av varornas priskurantpris,
får av tobaksmonopolet behållas. Såsom skatteberedningen framhållit, torde
det vara tydligt, att denna tobaksmonopolets andel i licensavgifterna är att
anse såsom monopolvinst.

Styrelsen anser sig emellertid icke hava anledning ingå på bedömande
av frågan, huruvida en dylik monopolvinst bör bliva föremål för kommunalbeskattningen
eller icke, eller av den principiella sidan av förslaget i övrigt.

Mot förslagets tekniska utformning har styrelsen icke någon erinran att
framställa, och för tobaksmonopolets del kommer det icke att föreligga några
svårigheter att genomföra den ifrågasatta beskattningsregeln.

Vad slutligen beträffar de beräkningar, varå skatteberedningen grundat
sitt förslag i vad det berör tobaksmonopolet, anser styrelsen för sin del dem
vara riktigt avvägda.»

Styrelsen för svenska stadsförbundet har, efter att hava i korthet redogjort
för vad i föreliggande fråga tidigare förekommit, gjort följande uttalande: »Som

framgår av ovanstående kortfattade resumé synas nykterhetssynpunkterna
hava varit de dominerande vid bedömande av detta problem,
medan frågans betydelse för de berörda kommunernas ekonomi synes hava
spelat en mindre framskjuten roll. Man synes allmänt hava utgått därifrån,

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

att de kommunala myndigheternas beslut i fråga om rusdryckshanteringen
tämligen över lag påverkats av utsikterna till ökade skatteintäkter avnäringen
i fråga. Det talas i riksdagshandlingarna om att nuvarande förhållanden
''innebära en frestelse’ att låta nykterhetssynpunkten neutraliseras
av skattesynpunkten. Något verkligt försök till bevisning om förekomsten
av dylik olämplig kombination synes icke hava gjorts.

Det torde faktiskt också förhålla sig så, att man svårligen kan påvisa,
att skattesynpunkten spelat någon mera framträdande roll. Under senaste
åren har man i vart fall inom stadsförbundet endast ett par gånger kunnat
finna, att utsikterna till ökade skatteintäkter kraftigare understrukits vid
överläggningarna om systembolagens oktroj inom de beslutande församlingarna.
I intetdera av dessa båda fall tillstyrktes emellertid till sist någon
oktroj i respektive samhälle. Så starkt som nykterhetsintresset för närvarande
överallt framträder, torde man icke behöva befara komplikationer
på denna grund. Nykterhetsvännerna inom en kommuns beslutande myndighet
torde under inga förhållanden rösta för ett systembolag, hur stora
eventuella skattevinster man än kan locka med från motsidan och bland
dem, som icke hava principiella betänkligheter mot spritförsäljning inom
kommunen, torde mycket få låta sin mening slutligt fixeras av utsikterna
till ökade skatteintäkter. När dylika skäl anföras, torde det nog i regel
vara från personer, som även utan utsikten till skatteökning för kommunen
skulle rösta för spritförsäljning. Med hänsyn till här anförda omständigheter
torde det ur nykterhetssynpunkt saknas fog för åtgärder, sådana som
de här ifrågasatta, vilka kraftigt beröra många kommuners ekonomiska
förhållanden.

överhuvud synes den nu bemötta uppfattningen vara av tämligen teoretiskt
intresse. I själva verket torde man i kommunerna lägga helt andra
synpunkter på frågan, om man skall tillstyrka spritförsäljning inom kommunen
eller icke. Främst kommer därvid naturligen vederbörandes personliga
uppfattning av nykterhetsproblemen i förgrunden. Men, åtminstone i
fall, där dessa äro mindre skarpt betonade, torde i första rummet spela in
''handelspolitiska’ synpunkter. Där spritförsäljningsstället är, dit drar sig
också handeln. I andra fall gäller det att genom utskänkningsrättiglieter
söka vinna en ökad turisttrafik. Samhället har under dessa förhållanden
ett mycket starkt framträdande ekonomiskt intresse, från vilket någon ''frigörelse’
icke vinnes på den nu föreslagna vägen. Om en stad för framtiden
icke direkt finge inkomsten av rusdryckshanteringen i form av kommunalskatt,
skulle staden dock indirekt även efter den genomförda reformen hava
mycket att vinna på att få en spritförsäljning. Den ökade affärsomsättningen,
tack vare tillströmningen från omkringliggande landsbygd eller
eventuellt av turister, lämnar indirekt ökad kommunalskatt. Källarmästare
och serveringspersonal utgöra — ofta nog säkerligen betydande — skatteobjekt.
Stundom har staden själv lokaler, som kunna inbringa större hyror
i händelse spritförsäljning inom staden tillätes. Kommunintresset i oktrojfrågor
komme således ändock att bestå även efter genomförande av den nu
föreslagna reformen.

Styrelsen är därför för sin del av den meningen, att det steg till kommunernas
frigörelse, man bär avsett att taga, knappast kan anses äga någon
betydelse ur nykterhetssynpunkt. Men om detsamma kunde tagas utan större
olägenheter för de berörda kommunerna, kunde ju det, åtminstone av mera
teoretiska skäl, anses önskvärt, att reformen genomfördes.

Så torde emellertid för närvarande ingalunda vara fallet. Om tanken

KhhqI. Maj:ts proposition Nr 213. 155

realiserats redan då den först lancerades och avvecklingen av skatten kommit
att företagas under högkonjunkturens år, hade skattereduceringen möjligen
kunnat lättare bäras. Just vid nuvarande tidpunkt skulle reformen däremot
komma synnerligen olägligt. Antalet bevillningskronor har i städerna som
bekant gått kraftigt nedåt under de senaste åren. Denna omständighet i
förening med förhållandena på bostads- och arbetsmarknaderna hava medfört,
i vissa fall hart när katastrofala svårigheter för en del städer. Väl är
det sant, att någon ljusning nu börjar skönjas, men i många framför allt
mindre städer förete bevillningskronorna allt fortfarande en stagnerande
tendens och arbetslöshetens verkningar synas också få en mera permanent
varaktighet än man väntat. Varje även den minsta rubbning i skatteunderlaget
blir för dessa samhällen i hög grad kännbart. Åtskilliga av de
städer, som skulle drabbas av den nu föreslagna reformen, hava under de
senaste åren tack vare åtgärder från statsmakternas sida redan sett skattekällorna
sina. Här må som exempel erinras därom, att genom omläggningar
av tullen å tobak och spannmål ett flertal städer fått vidkännas
väsentligt minskade tolagsmedel. Genom de 1925 beslutade regementsindragningarna
hava vidare en del städer berövats högst väsentliga skatteinkomster
och för dessa städer skulle det bliva mycket kännbart att nu åter gå miste
om andra skatteobjekt. Vid årets riksdag förelåg som bekant ett förslag
att beröva städerna deras inkomster av den kommunala progressivskatten;
ett förslag som dess bättre aldrig blev realiserat. Det torde få anses förklarligt
och naturligt, om man i kommunerna med oro ser de senaste årens
tendenser att å ena sidan på kommunerna överflytta nya, ekonomiskt krävande
uppgifter och å andra sidan avtappa kommunernas skattekällor.

Den tämligen vaga avfattningen av skatteberedningens förslag, där olika
alternativ skisseras utan bestämt förord för något av dem och framför allt
den ytterligt korta tid, som tillmätts för ett yttrande i denna för städernas
ekonomi viktiga fråga, har omöjliggjort en mera ingående undersökning av,
hur skattereduceringen från monopolbolagen skulle komma att verka för
städernas del och vilken ökad uttaxering per bevillningskrona, den skulle
framtvinga. De siffror, som beredningen själv framlägger, visa emellertid,
att det här skulle röra sig om betydande sänkning av skatteunderlaget.
Beredningen taxerar själv förlusten av skatt från systembolagen till cirka
2'':i av nu utgående kommunalskatt från dessa bolag.»

Styrelsen meddelar härefter vissa från 1924 års skatteberedning erhållna
uppgifter rörande kommunernas skatteintäkter från systembolagen på grundval
av 1925 års taxeringar och fortsätter:

»Enbart den kommunala progressivskatten, som ju enligt förslaget skulle
omedelbart upphöra, skulle för kommuner med systembolag betyda en skatteminskning
på 769,352 kronor. Om i slutligt genomfört skick av hela
kommunalskatten skulle gå förlorade för kommunerna, skulle detta representera
ett belopp av 1,729,868 kronor. I tider, då den allmänna uttaxeringen
för primärkommunala behov (således bortsett landstingsskatt etc.)
i 28 städer uppgår till mellan 8 och 9 kronor, i 25 uppgår till mellan 9
och 10 kronor och i 12 uppgår till över 10 (i enstaka fall ända till mellan
13 och 14 kronor) per gammal bevillningskrona, måste en ytterligare höjning
för täckande av den uteblivna systembolagsskatten bliva mycket kännbar
för dessa samhällen.

Vad angår de två bolagen för partihandeln med rusdrycker samt aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet skulle förlusterna närmast drabba Stockholm. Eu -

156 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

ligt under hand inhämtade uppgifter synes förlusten i sin helhet härvidlag
röra sig om belopp, stigande från över 1 2 miljon kronor till över 700,000
kronor, ett således även i Stockholms budget betydande belopp — i synnerhet
som därtill kommer skatteminskningen från systembolaget stigande från
cirka 220,000 kronor till nära nog det dubbla. Utom Stockholm skulle endast
8 samhällen komma att drabbas av minskningen i skatt från partibolagen,
medan däremot ej mindre än 18 kommuner skulle drabbas av skattesänkningen
för tobaksmonopolet. Också när det gäller nu ifrågavarande bolag,
torde vad ovan anförts rörande det ekonomiska läget i städerna vara ett
kraftigt skäl mot den föreslagna reformen, medan däremot man mot dessa
skäl icke här gärna kan skjuta i förgrunden de ovan refererade nykterhetspolitiska
synpunkterna.

Då styrelsen av ovan angivna grunder finner den föreslagna reformen
såväl ur nykterhetssynpunkt opåkallad och ineffektiv som för de berörda
kommunernas ekonomi ytterst betänklig, måste styrelsen för sin del bestämt
avstyrka genomförandet av skatteberedningens förslag.

Med sin ovan uttalade uppfattning saknar styrelsen anledning att ingå
i en närmare granskning av det föreliggande förslaget. Styrelsen vill
emellertid kraftigt understryka vikten av, att därest Kungl. Maj:t, trots vad
styrelsen ovan anfört, ändock anser sig böra framlägga förslag i ärendet
för riksdagen, övergången till den nya ordningen göres så litet kännbar
som möjligt. I kommunalskattepropositionen till årets riksdag uttalas, att
frågan om systembolagens beskattning såsom kommunalt skatteproblem får
anses vinna en lämplig lösning genom att kommunal progressivskatt upphör
att utgå för dessa bolag. Det vill då synas lämpligt att i nuvarande
prekära läge för kommunerna under alla omständigheter låta nöja sig
härmed.

Frågan om fastställandet av den procent på omsättningen, som skall anses
representera normal handelsvinst, synes också i ett eventuellt förslag böra
ägnas en mera ingående uppmärksamhet. De procentsatser, skatteberedningen
i detta avseende föreslagit, synas styrelsen uppenbart för låga och
föga överensstämmande med vad man inom affärsvärlden torde vara van att
räkna med. Detaljhandelsbolagens vinst på till enskilda restauratörer överlåtna
utskänkningsrättigheter synas böra få beskattas fullt. Det rör sig
här enligt styrelsens mening icke om monopolvinst utan om affärsvinst.

Under starkt framhållande av, att den tid som stått till styrelsens förfogande
för yttrandets avgivande icke medgivit ett grundligare inträngande
i den föreslagna reformens alla verkningar för städerna, vill styrelsen till
sist sammanfattningsvis som sin mening om förslaget i stort uttala,

att styrelsen på ovan anförda grunder för sin del bestämt avstyrker skatteberedningens
ifrågavarande förslag, men

att, därest emellertid förslag i ämnet kommer att föreläggas årets riksdag,
det successiva genomförandet av reformen måtte föreslås ske i för kommunerna
så litet som möjligt kännbara former.»

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrar:

»Från kommunal synpunkt innebär förslaget visserligen för åtskilliga
kommuner en avsevärd minskning i den beskattningsbara inkomsten och
progressivskattens kommunandel, samt för riket i dess helhet eu likaledes
avsevärd minskning i progressivskattens utjämningsandel, varav skatteutjämningsmedlen
till de hårdast skattetyngda kommunerna utgå. Men för
ett rätt bedömande av förslagets verkningar måste ock hänsyn tagas till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 157

huru beskattningen av ifrågavarande monopolbolag enligt nuvarande förhållanden
verkar.

Härvid må då erinras, att från landskommunernas synpunkt kunna förhållandena,
såsom de nu gestalta sig, sägas i stort sett innebära en landsbygdsbefolkningens
skatteplikt till städerna och framförallt till Stockholm.
De partihandelsbolag, varom här är fråga, hava ju sitt säte i Stockholm,
varav i skattehänseende följer, att vinsten av deras företagsverksamhet å
andra orter i riket skattläggas i viss, avsevärd utsträckning i Stockholm.
Minuthandelsbolagen å sin sida iiro i allmänhet förlagda till städer och
köpingar, som således, ehuru även kringliggande landsbygd är avnämare,
ensamma få åtnjuta kommunalskatt å bolagens vinst.

Genom ett realiserande av förslaget skulle viss andel av den monopolvinst,
vartill inbyggare i alla rikets kommuner bidraga, men som i beskattningsavseende
blott kommer ett fåtal kommuner till godo, indragas till staten
och därigenom komma alla kommuner till godo. Dock anser styrelsen, att
minskningen i den kommunala progressivskattens utjämningsandel bör kompenseras
genom bidrag av ifrågavarande eller andra statsmedel, så att höjning
av dennas procenttal icke behöver företagas på grund av den föreslagna
skatteomläggningen. Med eu sådan anordning skulle detta förslag enligt
styrelsens mening innebära ett rättvisare tillgodoseende av landsbygdens
intressen.

För enstaka kommuner torde ett realiserande av förslaget komma att medföra
en betydande minskning av skatteunderlaget. Men detta har ju skatteberedningen
sökt mildra genom den successiva övergång, som ifrågasatts.»

Kontrollstyrelsens yttrande är av i huvudsak följande lydelse:

»I likhet med skatteberedningen anser kontrollstyrelsen att, om beskattningsunderlaget
för rusdryeksförsäljningsbolagens rörelse skall
maximeras, denna maximering endast bör träffa försäljningen av rusdrycker.
De övriga grenarna av rusdryeksförsäljningsbolagens rörelse,
såsom inkomster av fastigheter och matservering, synas uppenbarligen
icke vara av den natur, att de böra undandragas kommunal beskattning.
Emellertid hyser kontrollstyrelsen den uppfattningen, att ej heller hela
intäkten av försäljningen av rusdrycker bör göras till föremål för maximering.
Till stöd härför må anföras följande.

Ett av de skäl, som ofta anförts och senast i den vid 1921 års riksdag
väckta motionen nr 138 i första kammaren framhållits såsom det i första
rummet bärande skälet för ändrade grunder för systembolagens kommunala
beskattning, är den orättvisa, som ligger i det förhållandet, att eu
kommun, som inom sitt område har bolag, som enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
bedriver rörelse, indirekt erhåller bidrag till sin kommunala
budget av den spritkonsumerande allmänheten inom det kontrollområde,
som är tilldelat densamma. I den mån denna synpunkt kan
tillmätas någon avgörande betydelse för frågans bedömande torde den
icke kunna anföras till stöd för annat än en maximering av de beskattning
underkastade intäkterna av bolagens utminuteringsrörelse, vilka
vanligen i icke ringa grad härröra från försäljningen till personer, boende
utanför bolagskommunens område. Däremot torde utskänkningsrörelsen,
vare sig egen eller överlåten, icke kunna anses draga till sig inkomster
från försäljningen till den utanför bolagskommunen boende befolkningen
i större omfattning än varje annan affär inom ett samhälle. Den sålunda
anförda synpunkten synes enligt kontrollstyrelsens mening närmast hän -

158 Kungi. Maj:ts proposition Nr 213.

visa allenast till åtgärder i fråga om den kommunala beskattningen av
bolagens utminuteringsrörelse.

Enligt det av skatteberedningen utarbetade förslaget skulle, såsom ovan
anförts, maximeringen träffa all försäljning av rusdrycker, såväl intäkterna
av bolagens egen utminuteringsrörelse som de från den egna och
den överlåtna utskänkningsrörelsen bärflytande inkomsterna av handeln
med rusdrycker. Enligt kontrollstyrelsens mening skulle en maximering
av den beskattning underkastade inkomsten av den egna utskänkningsrörelsen
komma att leda till att denna rörelse ordnades, icke efter sociala
synpunkter, utan med hänsyn till vad som för kommunerna i skattehänseende
bleve mest givande. Visserligen har mot denna synpunkt anförts i
en motion i första kammaren vid 1927 års riksdag (nr 297), att länsstyrelserna
skulle äga möjlighet att redan vid oktrojs beviljande fastställa an
talet av de utskänkningsrättigheter, som finge av bolaget överlåtas. Kon
trollstyrelsen håller för sin del före, att man i nu angivna hänseende
icke torde kunna vänta sig, att länsstyrelserna med hänsyn till det i
många hänseenden bestämmande inflytande, som är lagt i de kommunala
myndigheternas hand, skulle korrigera beslut av den kommunala representationen
i fråga om de rättigheter, som denna representation anser
böra överlåtas. Det sannolika bleve, att kommunerna sökte i största möjliga
utsträckning få rättigheterna till utskänkning överlåtna till enskilda
personer, enär därigenom en större del av vinsten av rusdrycksutskänkningen
skulle komma att beskattas än om bolagen själva utövade utskänkningen
i egen rörelse. En dylik omläggning av utskänkningsrörelsen
skulle, enligt kontrollstyrelsens mening, vara till stor nackdel ur social
synpunkt och medföra väsentligt minskade inkomster för staten. Om
skattelagstiftningen komme att medföra, att den av systembolaget i
Stockholm bedrivna utskänkningsrörelsen i stället överlätes till enskilda
personer, skulle detta efter approximativ beräkning medföra en minskning
med minst 1,100,000 kronor i den nettovinst, bolaget nu inlevererar
till statsverket. För Göteborg skulle under motsvarande förhållanden
minskningen uppgå till minst 375,000 kronor, för Norrköping till 110,000
kronor och för Hälsingborg till 100,000 kronor o. s. v.

Det torde icke vara behövligt att anföra ytterligare exempel för att
visa vilka konsekvenser, som ur statsverkets synpunkt kunna härflyta ur
den.i skatteberedningens promemoria ifrågasatta åtgärden med en maximering
av samtliga ett bolags inkomster av handeln med rusdrycker.

Skola emellertid, såsom det ovan anförda torde giva vid handen, inkomsterna
av den egna utskänkningen av rusdrycker helt beskattas, böra
åven bolagens inkomster av den överlåtna rörelsen likaledes till fullo be
skattas. Olika behandling i skatteavseende av inkomster från bolagens
egen utskänkningsrörelse och från den till enskilda överlåtna utskänk
ningsrörelsen skulle öka de svårigheter, som föreligga för bolagen vid bedömandet
av frågor om rättighetsöverlåtelse skall äga rum eller ej. En
ligt kontrollstyrelsens mening bör därför vinsten av utskänkningsrörelsen,
vare sig egen eller överlåten, få kommunalt beskattas i sin helhet, dock
ej med progressivskatt.

Begränsas maximeringen i skatteavseende av bolagens inkomster allenast
till intäkterna av utminuteringen, uppkommer frågan, huruledes dessa
intäkter skola fixeras. Härvid gäller det att beräkna, huru stor del av
de samtliga administrationskostnaderna, som skola frånräknas den på
utminuteringen uppkommande bruttovinsten. Vid olika bolag uppgår

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 159

denna del av kostnaderna till olika procent av samtliga omkostnader,
något som beror på särskilda faktorer, såsom sättet för utskänkningsrörelsens
bedrivande, utminuteringskontrollens anordnande m. in. Det
torde sålunda icke låta sig göra att generellt fastställa någon viss pro
cent för utminuteringskostnadernas andel av de totala administrationskostnaderna.
Taxeringsmyndigheterna torde få i varje fall fastställa,
vilka administrationskostnader som skola belöpa på utminuteringen,
något som icke torde möta större svårigheter.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter är det icke möjligt att med
någon säkerhet beräkna, vilken inverkan eu maximering av inkomsterna
av utminuteringen kan utöva i skatteavseende. Om man utgår ifrån, afl
genomsnittligt för alla bolagen SO procent av administrationskostnaderna
belöpa på utminuteringsrörelsen, skulle, efter 1926 års siffror, av utminu
teringen härröra en beskattningsbar inkomst av 14,826,000 kronor. Om
beskattningsunderlaget maximeras till 12 procent av omsättningen i utminuteringsrörelsen,
skulle beskattningsunderlaget uppgå till 14,260,000
kronor eller cirka 560,000 kronor lägre än det nuvarande. Maximeras beskattningsunderlaget
till 7 procent av omsättningen i utminuteringsrörelsen,
blir beskattningsunderlaget 8,317,000 kronor eller 6.r> miljoner kronor
lägre än det nuvarande. Vid maximering till 12 procent minskas kommunalskatten
med cirka 43,000 kronor och vid maximering till 7 procent
med nära 7= miljon kronor. Det synes kontrollstyrelsen kunna ifråga
sättas, huruvida icke maximeringen bör sättas till 7 procent med en övergångstid
med början av en maximering på 12 procent, vilken skulle sjunka
med 1 procent årligen.

Det torde vara sannolikt, att minskningen av den kommunala beskattningen
med nyss angivna maximering efter utgången av övergångstiden,
under förutsättning av att ingen större förändring inträdde i fråga om
försäljningen, skulle uppgå till omkring en halv miljon kronor. Kon
trollstyrelsen vill icke ingå på något bedömande av huruvida denna
summa kan motivera en ändring av den nuvarande skattelagstiftningen
utöver borttagandet av progressivskatten. Mot en på nyss angivet sätt
begränsad avskrivning torde man emellertid icke kunna anföra lika starka
invändningar, som mot den tidigare ifrågasatta totala avskrivningen av
den kommunala skattskyldigheten. Det torde emellertid förtjäna framhållas,
att benägenheten hos kommunerna att skaffa sig inkomster på
bolagens bekostnad icke torde komma att minskas genom en dylik begränsad
avskrivning. Ur nykterhetssynpunkt torde en åtgärd av dylik
beskaffenhet sakna betydelse i de avseenden, som förslagsställarna till
den totala avskrivningen av bolagens beskattning velat göra gällande.

I övrigt torde skatteberedningens promemoria icke föranleda något yttrande
från kontrollstyrelsens sida.»

Kammarrätten framhåller den möjlighet till eu lösning av förevarande
fråga, som kunde ligga i en sådan prispolitik från monopolbolagens sida,
att några vinster, vilka kunde betraktas såsom monopolvinster, ej uppkomme.
samt fortsätter:

>Ett annat sätt att vid den kommunala beskattningen avskära monopolvinsten
vore att begränsa bolagens skattskyldighet till ett belopp, som
motsvarade viss, skälig procent å deras arbetande kapital. Denna metod
har i skattepraxis vunnit tillämpning på visst område, nämligen då det
vid krigskonjunkturbeskattningen gällt att fastställa ett näringsföretags

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

''normala’, av krigskonjunklur oberoende årsvinst, och erhöll från och
med 1920 års taxering uttryck i lagstiftningen. Mot metodens användande
för nu förevarande ändamål kan dock invändas, att den ej lämpar sig för
systembolagen, vilka enligt vad skatteberedningen påpekat arbeta med
ringa eller understundom helt utan eget kapital.

Skatteberedningen har i stället sökt lösningen av det föreliggande spörsmålet
genom att begränsa bolagens kommunala skattskyldighet till belopp,
motsvarande viss, efter skälighetsgrunder beräknad procent av deras
omsättning. Procenten föreslås för systembolagen till åtta och för
övriga bolag till fem. Vid valet av procentsatser har hänsyn tagits till
att kommunal progressivskatt icke skulle utgå på systembolagens, men
väl på de övriga bolagens beskattningsbara inkomster. Med den utformning
metoden erhållit låter den väl inpassa sig i skattesystemet och innebär
där knappast någon principiell nyhet. Sålunda må framhållas hurusom
enligt 30 § 3 mom. av Kungl. Maj:ts för 1927 års riksdag framlagda
förslag till kommunalskattelag inkomsten av utländsk försäkringsanstalts
rörelse skall beräknas efter viss procent å premieinkomsten. En fördel
med den föreslagna metoden är att den med dess hjälp framräknade beskattningsbara
inkomsten kommer att i möjligaste mån ställas i relation
till den omfattning, vari respektive företag utnyttja en kommuns anläggningar
eller förorsaka kommunen kostnader, ävensom att metoden kan
enhetligt tillämpas beträffande samtliga monopolbolagen. Kammarrätten
vill därför icke bestrida att det kan vara möjligt att med den sålunda
föreslagna metoden komma fram till önskvärda resultat. Valet av procentsats
erbjuder dock ej obetydliga svårigheter och man får ej förbise,
att även en aldrig så omsorgsfullt vald siffra skall i tillämpningen kunna
giva ojämna resultat. Särskilt beträffande systembolagen måste gälla,
att en procentsats, som kan vara lämplig för ett bolag med större omsättning,
måhända kan visa sig otillräcklig för ett bolag med mindre omsättning.
Det ligger emellertid i sakens natur, att en för alla bolag fullt
passande procentsats icke kan utfinnas.

Vad partihandelsbolagen angår, så har skatteberedningen förklarat ett
belopp av fem procent å totala försäljningssumman kunna anses utgöra
ett skäligt maximum för vad som i beskattningsavseende ej skall anses
såsom monopolvinst. Det hade varit önskvärt att vid bedömandet av den
föreslagna siffran äga möjlighet till jämförelser med likartade närings
företag. Dylikt material har ej förehragts och det torde också föreligga
stora svårigheter att erhålla tillförlitligt sådant. Ehuru procentsiffran
fem förefaller nog så hög. synes den dock kunna försvaras i betraktande
av den omständigheten att partihandelsbolagens rörelse i viss utsträckning
innefattar bearbetning och långvarig lagring av varor samt då det
torde vara befogat att vid genomförandet av föreslagna, för kommunerna
nog så smärtsamma åtgärder en viss liberalitet ådagalägges från statens
sida. Den inkomst — inklusive inkomst av kapital — som med tillämpning
av den föreslagna procentsiffran kan tagas till beskattning, torde,
enligt vad en granskning av bolagens styrelseberättelser giver vid handen,
för senare år knappast komma att överstiga femton procent av bolagens
arbetande kapital. En närmare utredning i sistnämnda hänseende
vore emellertid önskvärd.

Huru än procentsiffran för partihandelsbolagen bestämmes, synes skatteberedningen
hava förehragt goda skäl för att beträffande systembolagen.
vilka driva minuthandel, välja en avsevärt högre siffra, särskilt som kom -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

161

munerna icke skola äga uttaga kommunal progressivskatt av dessa bolag.

Det hade dock varit önskvärt, om lörslagets verkningar för kommunerna
kunnat belysas med siffror, beräknade med ledning av något av de senaste
årens taxeringar.

Därest maximering av aktiebolaget svenska t obak smonopolets inkomst
anses behövlig, torde procentsiffran här ej böra sättas lägre än för partihandelsbolagen.
Det torde vara riktigt att från beskattning undanlaga
monopolets inkomst av licensavgifter, vilken synes väsentligen utgöra
monopolvinst.

Det lärer icke kunna ifrågasättas att genomföra en för de därav berörda
kommunernas ekonomi så betydelsefull åtgärd som den föreslagna
utan att en lämplig övergångstid stadgas. Vad hiirutinnan ifrågasatts
för systembolagens del kan kammarrätten biträda, men finner en något
längre övergångstid än den föreslagna påkallad beträffande partihandelsbolagen,
så mycket mer som den kommunala progressivskatten av sistsagda
bolag måste komma att under de första övergångsåren i hög grad
nedgå.

Emot skatteberedningens förslag i vad det avser monopolbolagens taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt emot utkastet till
lagtext har kammarrätten ej funnit anledning till erinran.»

Inom kammarrätten voro två ledamöter skiljaktiga och avstyrkte det föreliggande
förslaget.

I anledning av den ståndpunkt till förevarande spörsmål, som intogs av Departements1927
års kommunalskatteutskott, fann jag mig böra till förnyad prövning chefen''
upptaga frågan, huruvida det ej vore möjligt att på skattelagstiftningens
väg vinna det syfte, till vars förmån jag redan förut uttalat mig, nämligen
statsmonopolvinsternas indragande till kronan, en fråga, som uppenbarligen
hade sin betydelse ej blott för systembolagen utan även för övriga monopolbolag,
nämligen bolagen för partihandel med rusdrycker och utövaren
av statens tobaksmonopol. Jag såg häri mera en principiell än en nykterhetspolitisk
fråga, ehuruväl denna, vad angår systembolagen, ej kunde anses
helt sakna betydelse i nykterhetspolitiskt avseende. Uppdraget att utreda
frågan lämnades åt 1924 års skatteberedning, som framkom med det förslag
till frågans lösning, för vilket redogjorts i det föregående. Det har
också av de avgivna yttrandena kunnat konstateras, att mot nämnda principiella
utgångspunkter knappast några invändningar framställts, ej ens av
styrelsen för svenska stadsförbundet, som dock med hänsyn till kommunernas
intresse avstyrkt förslaget.

Det förefaller mig också tämligen ovedersägligt, att monopolvinster på
rusdrycksförsäljning samt tillverkning och handel med tobaksvaror icke
böra direkt eller indirekt tillföras vissa kommuner utan, om monopol överhuvud
skall finnas, böra oavkortat tillkomma staten. Att på beskattningens
väg giva vissa kommuner del av statens monopolvinst är detsamma som
att delvis tilldela kommunerna dessa monopolvinster. Kan man blott finna
en väg att fastslå vad som är att betrakta som monopolvinst, förefaller
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 häft. (Nr 213.) 11

162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

det mig fördenskull tämligen självklart, att densamma bör i princip undantagas
från kommunal beskattning.

En annan fråga är den, om hänsyn till vissa kommuners ekonomi bör
föranleda avsteg från det principiellt riktiga. Jag har funnit, att detta icke
sällan måste bliva fallet, och att därför en ej alltför knappt tilltagen övergångstid
bör givas kommunerna att inställa sig efter den nya ordningen.
Men det är enligt min mening oriktigt att se förevarande problem på det
sätt, som antytts av styrelsen för svenska stadsförbundet, att reformen närmast
skulle gå ut på att beröva kommunerna där befintliga skattekällor.
I stället är det så, att det allmänna skulle från ifrågavarande rörelse erhålla
alldeles samma intäkter som tillförene, men att vad som nu tillfaller blott
vissa kommuner, i stället skulle komma invånarna i samtliga kommuner till
godo; ty när fråga är om statens verksamhet, gäller det ju ytterst för samtliga
kommuner gemensamma angelägenheter. Det föreliggande spörsmålet
kan sålunda ur viss synpunkt betraktas som en fråga om den lämpliga fördelningen
av beskattnings föremålen på rikets kommuner. I dylikt avseende
förefaller det mig uppenbarligen riktigare att fördela de intäkter, varom
fråga är, på alla de kommuner, där monopolrörelsen ytterst bedrives, än
allenast på de orter, där tillverkning och försäljning på grund av en staten
tillkommande monopolrätt äger rum.

Vad nu det av skatteberedningen framlagda förslaget angår, visa de inkomna
yttrandena, att detta erbjuder en framkomlig väg för frågans lösning.
Svårigheterna ligga förnämligast i att från början åstadkomma
den lämpliga avvägningen mellan vad som skall anses såsom monopolvinst
eller ej. Tydligt är, enligt mitt förmenande, att tobaksmonopolets licensavgifter
för importerade varor böra betraktas såsom sådan. Jag delar också
kontrollstyrelsens uppfattning, att vinst på utskänkning av rusdrycker knappast
bör dit hänföras, och att i varje fall nykterhetspolitiska skäl tala för
att kommunerna ej i beskattningsavseende komma i ett gynnsammare läge
beträffande de från systembolagen till enskilda upplåtna utskänkningsrättigheter
än i avseende å av dem själva utövad utskänkningsrörelse. Den
senare är nämligen ofta att ur social synpunkt föredraga och kommunernas
inflytande bör sålunda snarare inriktas på deras gynnande än tvärtom.
Skatteberedningens förslag att maximera den beskattningsbara inkomsten av
all rusdrycks försäljning lärer närmast hava förestavats av en önskan att
erhålla i tillämpningen möjligast enkla regler. När nu kontrollstyrelsen
upplyser, att en fördelning mellan utskänknings- och utminuteringsrörelse
torde låta sig utan större svårighet åstadkomma, anser jag kontrollstyrelsens
förslag härutinnan vara att föredraga.

Att fastställa det procenttal på omsättningen, vartill den beskattningsbara
inkomsten av monopolrörelsen skall maximeras, måste naturligtvis bliva en
rätt vansklig uppgift, som näppeligen kan lösas från så att säga principiella
utgångspunkter. Om man emellertid är på det klara med att inom ifrågavarande
företags vinster rymmas dels monopolvinster, dels andra vinster,
synes denna svårighet ej utgöra ett tillräckligt skäl att avstå från varje

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

163

fördelning, då man i varje fall kommer rättvisan närmare även genom en
efter mera summariskt bedömande verkställd fördelning. Jag finner för
min del skatteberedningens förslag beträffande bolagen för partihandel
med rusdrycker och tobaksmonopolbolaget lämpligt avvägda, dock, på
sätt kammarrätten ifrågasatt, med en något längre övergångstid för
nämnda partihandelsbolag än den av skatteberedningen föreslagna. I stället
för den av skatteberedningen föreslagna treåriga övergångstiden med utgångspunkt
från procenttalet 7 finner jag en femårig övergångstid med
utgångstid från siffran 9 vara lämplig, detta särskilt med hänsyn till att
maximeringen även gäller för den kommunala progressivskatten och följaktligen
verkar ganska kraftigt.

Vad systembolagen angår, finner jag mig böra stanna vid de siffror
kontrollstyrelsen föreslagit. Dessa medföra i genomsnitt ej så kraftig
beskärning som de av skatteberedningen föreslagna. Det är emellertid att
märka, att egen utskänkningsrörelse hos bolagen förekommer rätt ojämnt,
och att följaktligen på sina håll en längre gående beskärning än den av
kontrollstyrelsen föreslagna i vissa kommuner torde medföra alltför starka
verkningar. Å andra sidan behöver den omständigheten, att bolagen i vissa
kommuner redovisa en mycket högre vinst än andra, ej betyda, att dessa
kommuner i beskattningshänseende bliva bättre ställda än de övriga, utan
endast att de senare i stället erhålla skatt från utskänkningsrättigheter,
som överlåtits till enskilda, vilkas vinster givetvis ej redovisas hos bolagen.
Kontrollstyrelsens förslag i denna punkt giver enligt min mening kommunerna
en tillräcklig övergångstid. Fullt genomfört synes kontrollstyrelsens
förslag, inberäknat verkan av den kommunala progressivskattens bortfallande,
inskränka systembolagens skattskyldighet till i genomsnitt ungefär
hälften av den nuvarande.

På sätt skatteberedningen föreslagit, torde maximeringen böra gälla även
inkomst- och förmögenhetsskatten.

Att, på sätt svenska landskommunernas förbund ifrågasatt, låta minskningen
i de medel, som stå till buds för skatteutjämning, föranleda särskilda
åtgärder från statens sida genom anslag eller dylikt finner jag ej
lämpligt. Bland annat genom den ändring av lotterivinstbeskattningen,
jag i det följande kommer att förorda, komma emellertid ökade medel att
stå till förfogande för skatteutjämning, varigenom på annan väg hänsyn
tagits till det syfte, som landskommunernas förbund velat få tillgodosett.

Jag anser mig böra erinra därom att den lindrigare kommunala och statliga
beskattningen av rusdryckshandelsbolagen kommer att verka till ökning
av de staten tillkommande rusdrycksmedlen.

Ortsavdrag in. in.

Beträffande*rätten till skattefria ortsavdrag m. m. avsåg Kungl. Maj:ts
förslag år 1927, i anslutning till kommunalskattekommitténs förslag i ämnet,
ett upphävande av den nu gällande s. k. bankningen och i samband därmed

164

\iungl.

en höjning av nu gällande orts- och familjeavdrag. Vidare skulle förslaget
medföra införande av en differentiering mellan ortsgruppema även i avseende
å familjeavdragen. Slutligen innebar förslaget införande av större familjeavdrag
för hustru och första barnet än för de följande barnen. Rörande
motiveringen för förslaget hänvisas till propositionen nr 102 sid. 248—254.

I motioner i riksdagen framställdes yrkanden om ändringar i förevarande
avseenden.

I motionerna I: 270 och 271 samt II: 387 och 388 yrkades sålunda, att bankningen
skulle bibehållas och avdragen behållas vid sin nuvarande storlek.
I anslutning härtill yrkades för vinnande av förenkling, att den taxerade inkomsten
skulle avrundas nedåt, ej såsom nu till jämna tiotal utan till jämna
femtiotal kronor.

I motionerna II: 383 och 384 föreslogs en väsentlig höjning av de av
Kungl. Maj:t föreslagna grundavdragen till belopp, som varierade, beträffande
kommunalbeskattningen från 900 till 1,200 och beträffande statsbeskattningen
från 900 till 1,600 kronor, varjämte skattskyldighetsgränsen skulle höjas
från av Kungl. Maj:t föreslagna 600 till 900 kronor.

I motionerna II: 376 och 377 åter yrkades en sänkning av grundavdragen
under de av Kungl. Maj:t föreslagna, en höjning av avdraget för hustru samt
fastställande av barnavdragen till lika belopp för alla barnen. Skattskyldighetsgränsen
föreslogs i dessa motioner till 500 kronor.

Kommunalskatteutskottet yttrade i denna fråga följande:

»I utskottet har man varit ense därom, att ett system, som kunde befaras
medföra en väsentlig utökning av den nuvarande avdragsrätten, såsom det
i motionerna 11:383 och 384 föreslagna, ej borde ifrågakomma, och att därför
nämnda motioner ej borde bifallas. Däremot har utskottet låtit genom
provtaxering undersöka dels det i motionen 11:376 föreslagna systemet,
vilket ansluter sig till tanken på bankningens avskaffande, dels vissa system,
vilka, med bibehållen bankning, kunde realisera tanken på en viss differentiering
av familjeavdragen med hänsyn till ortsgruppema. I sistnämnda avseende
har man utgått från att avdragen skulle fastställas, ej såsom nu till
jämna femtiotal utan till jämna tjugotal kronor, varigenom en ej obetydlig
förenkling vid den praktiska tillämpningen skulle vinnas. Tillika har man
utgått från att den taxerade inkomsten skulle avrundas nedåt till jämna
tjugotal kronor. De undersökta förslagens innebörd och verkningar framgå
av tabeller i den bilaga rörande verkställda statistiska undersökningar,
vilken såsom bilaga 171 fogats vid utskottets utlåtande.

Vid behandling av den förevarande frågan har det visat sig, att övervägande
sympatier inom utskottet förefunnes för bankningens bibehållande.
Denna anordning medförde en större rättvisa än systemet utan bankning,
och svårigheterna att tillämpa densamma borde numera, sedan systemet med
bankning några år varit i tillämpning, vara i huvudsak övervunna. Genom
lämpligt uppställda tabeller torde ytterligare lättnad kunna vinnas.

Man har ock inom utskottet slutligen enats om ett avdragssystem, som
ansluter sig till det i bilagan såsom alternativ E betecknade, men med den
skillnad, att familjeavdragen för de tre högre ortsgruppema sänkas med

Här ej intagen -

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2 IS.

20 kronor, samt att avrundning av de taxerade beloppen sker ej till tjugotal
utan liksom nu till tiotal kronor. Tiden har ej medgivit någon provtaxering
rörande verkningarna av detta slutligen antagna system, men det
torde kunna fastslås, att detsamma bör för samtliga ortsgrupper medföra
någon, om också obetydlig ökning av skattekronornas antal, en ökning som
motiveras av penningvärdets stegring, sedan de nuvarande avdragen år 1922
fastställdes. Såsom särskilda fördelar med det av utskottet sålunda förordade
systemet vill utskottet beteckna det förhållandet, att familjeavdrågens
betydelse ökats på bekostnad av grundavdragen, samt att den genomsnittliga
differentieringen mellan de olika ortsgrupperna i förhållande till olikheterna
i levnadskostnader bli vit bättre avvägd än nu. För närvarande råder
nämligen det förhållandet, att, medan differentieringen mellan de olika ortsgrupperna
för ogifta skattskyldiga är betydlig, differentieringen i fråga om
barnrika familjer är mycket ringa. Hänsynen till de barnrika familjerna
har ock föranlett utskottet att föredraga nämnda förslag framför det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget om större avdrag för hustru och första
barnet än för de övriga barnen.

Avdragen enligt utskottets förslag te sig på följande sätt:

beträffande den kommunala beskattningen:

Ortsgrupp ....................	1	II	III	IV	V
Grundavdrag ................	340	380	420	460	500
Familjeavdrag	140	160	160	180	200 samt
beträffande statsbeskattningen:
Ortsgrupp ..................	I	II	III	IV	V
Grundavdrag ...................	680	760	840	920	1,000
Familjeavdrag ................	280	320	320	360	400.

Avdragen vid statsbeskattningen äro sålunda liksom nu dubbelt så stora
som vid kommunalbeskattningen. Härvid förutsättes givetvis, att den nu
gällande skatteskalan för statsbeskattningen skall bibehållas oförändrad.
Därav torde följa, att man även utan provundersökning kan göra gällande,
att ej heller det statliga beskattningsunderlaget genom avdragen kommer
att minskas, utan att det tvärtom kommer att något ökas.

Avdraget för s. k. ömmande omständigheter har av utskottet beträffande
både stats- och kommunalbeskattningen fastställts i anslutning till vad som
nu gäller beträffande kommunalbeskattningen, d. v. s. till ett fast avdrag, som
göres efter det bankningen skett. Avdraget föreslås beträffande kommunalbeskattningen
till 700 kronor och beträffande statsbeskattningen till 1,000
kronor (för närvarande i sistnämnda avseende 700 kronor med bankning).

Under det gränsen beträffande rätten att åtnjuta avdrag för hemmavarande
barn i propositionen föreslagits till 16 år, förordar utskottet — i anslutning
till motionerna I: 270 m. fl. — att den nuvarande 18-årsåldern
bibehålies. Detta medför såsom konsekvens ändringar på ett flertal ställen i
förslaget, såsom om rätt till avdrag vid inkomstberäkningen för värdet av
hemmavarande barns arbete m. m.

Utskottet har, såsom av det anförda framgår, ansett sig böra biträda
Kungl. Maj:ts förslag, att avdragen nu fastställas med hänsynstagande till
den för närvarande rådande genomsnittliga prisnivån. Utskottet är emellertid
av den uppfattningen, att det av utskottet förordade systemet bör
till sina verkningar noga följas under de närmaste åren. Jämväl med hänsyn
till ytterligare förändringar i penningvärdet kunna, såsom även chefen
för finansdepartementet förutsatt, justeringar av avdragen visa sig befogade.»

166

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Departements chefen.

De i sistlidet års proposition intagna bestämmelser rörande skattefria ortsavdrag
inneburo i flera avseenden avvikelser från nu gällande regler. Viktigast
var i sådant avseende förslaget om den s. k. bankningens upphävande,
ett förslag om vilket såväl kommunalskattekommittén som nästan alla hörda
myndigheter hade samlat sig och som trots bankningens obestridliga fördelar
förestavats av därvid avgivna yttranden om de med bankningen förbundna
olägenheterna i praktiken. När nu ett enhälligt kommunalskatteutskott
förklarat sig föredraga det gällande systemet med bankning och
funnit omförmälda olägenheter numera kunna övervinnas, saknar jag anledning
motsätta mig systemets bibehållande.

Utskottet biträdde däremot Kungl. Maj:ts förslag om ej blott grundavdragens
utan även hustru- och barnavdragens differentiering med hänsyn
till olika ortsgrupper. Härav ävensom därav att avdragen förutsatts fastställda
ej till jämna femtiotal utan till jämna tjugotal kronor följa vissa
ändringar i gällande grunder för avdragen. Utskottet ville dock ej biträda
propositionens förslag om högre avdrag för hustru och första barnet
än för övriga barn. Jag vidhåller min mening, att Kungl. Maj:ts förslag
i denna punkt var sakligt väl motiverat, men är av den uppfattningen,
att bestämmelserna härom skulle vara ägnade att i någon mån inveckla
systemet, vilket, när bankningen bibehålies, bör undvikas. På grund härav
tillstyrker jag nu, att avdragen för hustru och alla barnen sättas lika.

Beträffande utskottets förslag rörande sättet att vid bibehållen bankning
anordna avdraget för ömmande omständigheter har jag ingen erinran.
Däremot finner jag 1927 års propositions förslag, att gränsen beträffande
rätten att åtnjuta avdrag för hemmavarande barn skall bestämmas till 16
år, bättre motiverat än utskottets förslag, att sagda gräns skall bibehållas
vid nuvarande 18 år. Denna min mening har också stöd i en inom utskottet
avgiven reservation, vilken första kammaren biträdde.

Vidare finner jag mig kunna utgå ifrån att avdragen böra bestämmas
med hänsyn till nu rådande genomsnittliga prisnivå, även om man, såsom
utskottet uttalar, givetvis alltid måste hava uppmärksamheten fästad på
möjligheten att framdeles behöva göra justeringar på grund av ytterligare
förändringar i penningvärdet o. dyl.

Med 1927 års propositions utgångspunkter var ifrågasatt, att det formella
sammanhang, som nu förefinnes mellan stats- och kommunalskatteavdragen
därutinnan, att de förra äro dubbelt så stora som de senare, skulle upphävas.
Därvid var det möjligt att behandla de båda slagen av avdrag alldeles
oberoende av varandra. Skall bankningen bibehållas, är det däremot
betydelsefullt, att avdragssystemet i övrigt göres i möjligaste mån enkelt,
och jag anser det under sådana förhållanden vara av större vikt, att, såsom
även utskottet förutsatt, nuvarande enkla relation mellan de båda slagen
av bidrag bibehålies. Härav blir emellertid en följd, att man vid bestämmande
av vartdera slaget av avdrag måste taga i betraktande även vad
som kräves med hänsyn till det andra slaget. Särskilt för kommunalbe -

167

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 213.

skattningens del kräves vid avdragens bestämmande rätt stor försiktighet
dels på grund av den ofta ringa tillgången till mera bärkraftiga beskattningsföremål
i en mängd små kommuner, dels på grund av vikten att i
vidaste kretsar upprätthålla den med erläggandet av direkta skatter obestridligen
åtföljande större ansvarskänslan i kommunala angelägenheter.
Det synes därför vid avdragens bestämmande riktigt att taga övervägande
hänsyn till vad kommunalbeskattningen kräver, utan att dock lämna statsskatten
ur sikte. Detta betraktelsesätt synes även hava anlagts av dåvarande
chefen för finansdepartementet, när han den 14 mars 1922 i statsrådet
anmälde frågan om fastställande av de ännu provisoriskt gällande skattefria
avdragen (proposition 210/1922).

Det indextal för levnadskostnader, från vilket föredragande departementschefen
utgick vid nyssnämnda tillfälle, när de nu gällande avdragen första
gången föreslogos, avsåg årsskiftet 1921—1922 och utgjorde 216, varvid
emellertid är att märka, att någon fortgående sänkning till påföljande år
ansågs vara att vänta. Index ligger för närvarande vid omkring 170. Det
bör även beaktas, att man vid utformningen av 1922 års avdragsbestämmelser
med hänsyn till önskvärdheten att få räkna med jämna femtiotal
kronor i fråga om de kommunala avdragen bibehöll den tidigare beslutade
förhöjningen av avdragen för hustru och barn, ehuru lägre avdrag även
här varit motiverade.

Ett fasthållande vid 1922 års utgångspunkter synes därför betyda, att en
höjning av de skattefria avdragen ej bör ifrågakomma utan snarare en
ytterligare sänkning. Skulle frågan ses enbart ur kommunernas synpunkt,
kunde enligt min mening denna sänkning göras jämförelsevis betydande,
då det här är fråga om en repartitionsskatt och skatteprocenten minskas,
om beskattningsföremålen ökas. Skälen för försiktighet vid ortsavdragens
bestämmande voro emellertid större enligt 1927 års kungl. förslag än nu
på grund av de något oberäkneliga verkningar, som kunde följa av det
ändrade systemet. Ej heller får lämnas ur räkningen vare sig den förskjutning
av den kommunala skattebördan, som vid ändrade avdrag uppstår
i förhållandet mellan å ena sidan fastighetsägare, å andra sidan löntagare,
eller den betydelse, som avdragens ändring får för statsbeskattningen.
Med hänsyn härtill kan jag i huvudsak ansluta mig till det förslag rörande
skattefria avdrag, som framlagts av kommunalskatteutskottet, dock med
den ändring, att detta förslag kompletteras genom en sänkning med 20
kronor vid kommunalbeskattningen och 40 kronor vid statsbeskattningen
av familjeavdragen i första och andra ortsgrupperna. Förslaget blir därigenom
mera konsekvent till sin utformning och anpassar sig bättre till
den differens i levnadskostnader, som förefinnes i förhållandet mellan de
olika ortsgrupperna. Det lärer vara obestridligt, att, om avdragen för närvarande
äro riktigt avvägda för de högre ortsgrupperna — och i dessa avdrag
sker genom utskottsförslaget i genomsnitt nästan ingen annan ändring
än en förskjutning i förhållandet mellan orts- och familjeavdragen —

168

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

avdragen i de lägre ortsgrupperna ej bliva för låga, om spridningen m
ortsgrupperna ej göres större än att den svarar mot förhållandet me
levnadskostnaderna i dessa.

Avdragen enligt det förslag, jag sålunda förordar, bliva
beträffande den kommunala beskattningen

Ortsgrupp	i	ii	in	IV	v
Grundavdrag ........................................	340	380	420	460	500
Familjeavdrag ........................................	120	140	160	180	200
samt beträffande statsbeskattningen Grundavdrag .......................................	680	760	840	920	1,000
Familjeavdrag ........................................	240	280	320	360	400.

Dessa avdrags relativa höjd i förhållande till levnadskostnadernas relativa
höjd framgå av följande sammanställning:

Ortsgrupp	i	n	in	IV	v
Levnadskostnadernas relativa höjd inom olika ortsgrupper ...................	100	in	127	142	162
Grundavdragets relativa höjd inom olika ortsgrupper ..............................	100	112	124	135	147
Ortsavdragets relativa höjd för gift person med 2 barn inom olika orts-grupper ...............................................	100	114	129	143	157.

Det torde få medgivas, att detta system fyller rimliga krav på rättvisa i
förhållandet mellan de olika ortsgrupperna, och att i varje fall avdragén i
de lägsta ortsgrupperna ej äro för låga i förhållande till avdragen i de
högre ortsgrupperna.

Jag har gått i författning om en utredning, huru med nu gällande skattesystem
i övrigt dels det avdragssystem jag nu förordar, dels ett avdragssystem
med genomgående 20 kronor högre familjeavdrag skulle för kommunalbeskattningens
del verka i ett antal kommuner i olika ortsgrupper. Resultatet
framgår av en sammanställning, vilken torde få såsom bilaga (5)
fogas vid statsrådsprotokollet. Denna sammanställning upptager även i en
särskild kolumn verkningarna av kommunalskatteutskottets förslag, vilket
ju beträffande de tre högre ortsgrupperna överensstämmer med det av mig
nu förordade förslaget men beträffande de två lägre ortsgrupperna med det
andra undersökta alternativet. Jämförelsematerial rörande verkningarna av
ett antal övriga förslag kan erhållas i 1927 års proposition och kommunalskatteutskottets
utlåtande.

Av den nu gjorda sammanställningen framgår, att för femte ortsgruppens
vidkommande i stort sett status quo bibehålies, meclan för de övriga ortsgrupperna
någon höjning av den beskattningsbara inkomsten uppstår. Denna
synes dock i första och andra ortsgrupperna i genomsnitt knappast bliva

16!)

Kungl. May.ts proposition Nr 212.

nämnvärt större än den höjning, som även enligt utskottets förslag kommer
till synes i tredje ortsgruppen. Då jag ej ifrågasätter någon ändring i
skattsk.vldighetsgränsen, som fortfarande skulle bliva 600 kronor, kommer
ändringsförslaget alltjämt ej att träffa de lägsta inkomsttagarna.

Den praktiska omöjligheten att förebringa en tillräckligt representativ statistik
rörande förslagets verkningar i fråga om statsbeskattningen har föranlett
mig att, i likhet med 1927 års kommunalskatteutskott, icke låta utarbeta
någon sådan. Det torde dock vara otvivelaktigt, att förslaget genomsnittligt
i någon, om ock ganska ringa mån ökar de beskattningsbara beloppen.

Beskattningen av inkomst av skogsbruk.

Då det år 1927 framlagda kungl. förslaget till kommunalskattereform Beskattning
behandlades i riksdagen, utgjorde frågan om beskattningen av inkomst av av inkomst a

skogsbruk.

skogsbruk ett spörsmål, som tilldrog sig särskild uppmärksamhet. Kommunalskatteutskottet
framkom med ett nytt förslag till frågans lösning, ett förslag
som i vissa avseenden innebar betydelsefulla nyheter för vårt gällande
beskattningssystem. Med hänsyn härtill och då detta skattespörsmål har
betydande räckvidd, har jag ansett lämpligt att ånyo upptaga frågan till
undersökning samt att infordra utlåtanden från vederbörande myndigheter
rörande framkomna uppslag till frågans lösning.

Körande frågans innebörd och vad tidigare i densamma förekommit hän- Tidigare
visas till proposition 102 1927, sid. 355 ff., men vill jag dock här erinra förslag.
om följande.

Enligt gällande lagstiftning beskattas såsom inkomst av skogsbruk dels
inkomst genom avverkning, dels inkomst genom upplåtelse av avverkningsrätt,
dels inkomst genom avyttring av växande skog i samband med fastighetsförsäljning,
i sistnämnda fall dock allenast försåvitt ej förutsättningarna
för skattepliktig realisationsvinst på grund av fastighetens avyttring föreligga,
då även vinst genom skogens avyttring beskattas såsom realisationsvinst.
Vid beräkningen av inkomst av skogsbruk får avdrag ske för »minskning
i skogens ingångsvärde», därest avverkning och försäljning skett i så
stor omfattning, att den återstående skogens värde nedgått under det för
ägaren gällande ingångsvärdet, d. v. s. i allmänhet det värde, skogen hade
vid ägarens förvärv av skogen.

I 1927 års kungl. förslag till kommunalskattelag och till förordning om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bibeliöllos dessa regler i huvudsak
oförändrade, dock med den väsentliga skillnad, att förberörda rätt till avdrag
skulle avse ej »minskning i skogs ingångsvärde» utan i stället »minskning
i ingående virkeskapital». Dylik avdragsrätt skulle äga rum, därest
det efter försäljning eller avverkning återstående virkeskapitalet understege
virkeskapitalet vid förvärvet av fastigheten, och avdraget skulle avse nämnda

170

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 213.

1927 års
riksdag.

Skattebered ningen.

minskning, värderad efter å-priset vid förvärvet. Tillika skulle även vid
försäljning inom tio år från förvärvet vinst på försäljning av den växande
skogen hänföras till inkomst av skogsbruk och ej till realisationsvinst.

Vid 1927 ''” års riksdag yrkades motionsvis dels, med hänvisning till vad
1921 års kommunalskattekommitté därom anfört, att de i propositionen upptagna
bestämmelserna om beskattning av inkomst av fastighet genom avyttring
av växande skog i samband med avyttring av marken måtte ur förslaget
utgå (motioner I: 285, II: 364), dels ock att bestämmelserna om rätt
till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde skulle helt borttagas med
hänsyn till att denna avdragsrätt å ena sidan visat sig synnerligen svår att
tillämpa och å andra sidan allenast hade en mera begränsad betydelse
(motioner I: 270, II: 387).

Kommunalskatteutskottet yttrade i sitt avgivna utlåtande (uti. nr 1, sid.
59 ff.), att utskottet för sin del biträdde de anmärkningar emot det nu gällande
och i propositionen i huvudsak upptagna systemet, som framställts i
förstnämnda båda motioner. Detta system verkade otillfredsställande på
grund av svårigheterna att åvägabringa bevisning rörande ingångsvärden
på skog samt på grund därav, att det med skatt träffade värdeökning på
sådan skog, som enligt gällande skogslagar aldrig kunde bliva föremål för
avverkning. Vid ett övervägande av förenämnda olika yrkanden hade det
synts utskottet möjligt, att en lösning av dessa frågor skulle kunna vinnas
genom en kombination av båda förslagen sålunda, att. vid avverkning
av skog eller försäljning av avverkningsrätt inkomsten skulle i sin helhet
beskattas utan avdrag för minskning i skogens ingångsvärde, men att däremot
vid försäljning av fastighet den del av köpeskillingen, som belöpte å
skogen, icke skulle anses utgöra inkomst av skogsbruk. Då en direkt övergång
från gällande bestämmelser till det av utskottet ifrågasatta systemet
i många fall skulle bliva betungande för skogsägarna, ansåg utskottet övergångsbestämmelser
erforderliga av innebörd, att de skattskyldiga under tjugo
år skulle vara berättigade åtnjuta avdrag för minskning i skogs ingångsvärde
enligt dittills gällande bestämmelser med den inskränkningen likväl,
att detta avdrag under övergångsperioden minskades med en tjugondei
per år. Rörande den närmare motiveringen för den av utskottet sålunda
föreslagna lösningen av frågan och för utskottets författningsförslag i ämnet
hänvisas till utskottsutlåtandet och till i det följande omförmälda promemoria
rörande beskattning av inkomst genom försäljning av skog m. m.

1924 års skatteberedning, som på mitt uppdrag till förnyad undersökning
upptagit förevarande spörsmål, har i ärendet avgivit en promemoria (bilaga
nr 2). I denna promemoria har skatteberedningen dels verkställt en granskning
av det av utskottet framlagda förslaget dels ock framlagt några av
undersökningen föranledda uppslag i frågan.

171

Kangl. Maj:In proposition Nr 213.

Beträffande utskottsförslaget framhåller skatteberedningen, att den iögonenfallande
stora fördelen med detta projekt vore dess påtagliga och bestickande
enkelhet, samt att denna fördel vore så stor, att anledning syntes finnas
att aeceptera förslaget, om det ej motvägdes av stora reella olägenheter.
I fråga om] de svagheter, som kunde anses vidlåda förslaget, erinrar
skatteberedningen i huvudsak, att den skatt, som skulle komma att åvila
skogsbruket enligt utskottsförslaget, skulle mista karaktären av en verklig
personlig inkomstskatt och i stället komma att erinra om den nuvarande
skogsaccisen ehuru med en av. det beskattningsbara beloppets j storlek
beroende procentsats, att i visst fall tillväxt av eller värdeökning på
skog- komme att inkomstbeskattas’ två gånger, nämligen när en säljare
beskattats för realisationsvinst, att progressionen genomsnittligt komme att
beträffande inkomst av skogsbruk verka hårdare än beträffande annan inkomst
och hårdare än nu, att utskottets förslag innebure ett avsteg från
den i skattelagstiftningen antagna principen, att arvsskatt och inkomstskatt
uteslöte varandra, vilket avsteg medförde en skärpning i förhållande till
det nuvarande beträffande beskattningen av inkomst av skogsbruk, en
skärpning som bleve desto starkare på grund av progressiviteten, att förslagets
övergångsbestämmelser kunde tänkas i viss mån bidraga till en
forcerad avverkning i ändamål att utnyttja den under övergångstiden medgivna
rätten till avdrag för minskning i skogs] ingångsvärde, samt att
övergångsbestämmelserna i vissa fall medgåve möjlighet att genom köp
och återköp av fastighet] ernå en] icke avsedd frihet från beskattning av
inkomst av skogsbruk.

I sin promemoria uppställer emellertid skatteberedningen även den frågan,
huru det föreliggande spörsmålet skulle kunna lösas i närmare anslutning
till eljest vedertagna principer. I detta avseende framhåller skatteberedningen,
att enligt ståndpunkten i 1927 års proposition skogen vore att
betrakta såsom en vara i en rörelse. Man syntes emellertid beträffande
växande skog även kunna anlägga ett härifrån avvikande betraktelsesätt.
Det förutsattes nämligen, att å en skogsmark i regel skulle finnas ett visst
trädbestånd för att möjliggöra en jämn avkastning. De träd, som inginge
i detta bestånd, växlade givetvis, i det en successiv förnyelse ägde rum,
men betraktade man skogen i dess helhet, kunde man göra gällande, att
viss del av densamma vore att betrakta som produktionsmedel och endast
återstoden såsom färdig produkt, d. v. s. skörd. Framförallt låge detta
betraktelsesätt nära till hands efter tillkomsten av 1923 års skogsvårdslag,
vilken stadgade förbud mot avverkning av det virkeskapital, som icke borde
betraktas såsom färdig produkt, samt därjämte ålade skogsodlingsskyldighet,
därest för skogens’ föryngring lämpliga träd avverkats i sådan utsträckning,
att den framtida produktionen därigenom kunde äventyras. I den mån
skog betraktades såsom produktionsmedel, syntes i överensstämmelse med
vad som gällde i fråga om fastighet och tillgångar för stadigvarande bruk

Granskning
av utakott*-förslaget.

Inom skatteberedningen

utarbetat
alternativt
förslag.

172 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

i rörelse en beskattning av värdeökning å densamma ej böra äga rum,
såvitt ej denna värdeökning komme till synes såsom realisationsvinst under
sådana villkor, att dylik vinst beskattades, eller yrkesmässig handel med
fastigheter förelåge. Med nu angivna utgångspunkt skulle alltså beskattningen
enligt gällande regler och 1927 års kungl. förslag kunna sägas gå
för långt och anmärkningarna mot denna ståndpunkt vara berättigade.
Detta vore den uppfattning, som biträtts av 1927 års kommunalskatteutskott,
då detta yttrat, att gällande system verkade otillfredsställande
bland annat på grund därav, att det med skatt träffade värdeökning på
sådan skog, som enligt gällande skogslagar aldrig kunde bliva föremål
för avverkning. Efter ytterligare undersökning i frågan anför skatteberedningen,
att det i varje fall icke kunde anses direkt stå i strid med
skattelagstiftningens grundprinciper att medgiva skattefrihet icke blott för
värdeökning på den del av skogen, som vore att betrakta såsom produktionsmedel,
utan även för värdet av tillväxten av nämnda produktionsmedel.
Skulle man söka genomföra en beskattning av nämnda begränsade
omfattning, måste till en början klarläggas, vilken myckenhet skog som
hade karaktär av produktionsmedel och vad som vore att betrakta såsom
skörd. Produktionsmedel å en viss fastighet vore den minsta kvantitet,
vartill den därå befintliga skogen någonsin i framtiden komme att nedbringas
genom avverkning; allt det övriga vore skörd. Att verkställa
utredning därom i varje speciellt fall skulle emellertid i praktiken ställa
sig ytterst svårt och göra systemet alltför besvärligt att tillämpa. I stället
torde lagstiftningen få utgå från ett antagande, att beträffande alla skogar
viss efter lika grunder bestämd andel vore att hänföra till produktionsmedel,
dock att verkliga s. k. skyddsskogar skulle utgöra en kategori för
sig, beträffande vilken en förhållandevis större del av virkesmassan vore
att anse såsom produktionsmedel. En enkel och i det hela rätt tillfredsställande
lösning av frågan om enhetliga grunder för bestämmande av
huru stor del av skogen som skulle anses såsom produktionsmedel syntes
kunna erhållas, om man med utgångspunkt från den vid fastighetstaxeringen
fastställda bonitetssiffran bestämde omfattningen av skogen
såsom produktionsmedel till vad som motsvarade värdet av ett visst antal
av normala virkessortiment sammansatta årsavkastningar. Det hade från
skogssakkunnigt håll uppgivits, att för riket i allmänhet enligt gällande
skogsvårdslagar endast i rena undantagsfall virkesmängden kunde beräknas
någonsin komma att understiga fyra normala årsavkastningar, och
att den för skyddsskogsområdena ej kunde beräknas komma att understiga
sex årsavkastningar, sedan skogen en gång nått den storlek, att egentliga
avverkningar kunde ifrågakomma. Beräknades så många årsavkastningar
alltid såsom produktionsmedel, så hade härigenom en praktiskt genomförbar
väg till frågans lösning funnits. För att kunna konstatera värdeökningen
på Éskogen såsom produktionsmedel erfordrades emellertid även kännedom
om huru stor del av köpeskillingen för skogen som dels vid

I7.‘l

Kungl. Maj:tu proposition Nr 213.

förvärvet av skogen belöpt på den del, som ansåges ha karaktär av
produktionsmedel, dels vid avyttringen belöpte på nämnda del. Även i
sådant avseende borde i framtiden fastighetstaxeringens siffror kunna bliva
av värde. Vid denna taxering fastställdes nämligen medelpriset per kubikmeter
för årliga skogsavkastningen under förutsättning att skogen användes för
uthålligt skogsbruk. Jämfördes dessa medelpris dels vid inköpet dels vid
försäljningen av skogen,vore värdeökningen per kubikmeter lätt att konstatera.
Det av skatteberedningen ifrågasatta uppslaget till frågans lösning innebure
således, att köpeskilling för växande skog, som försålts i samband med
avyttring av marken, utgjorde skattepliktig intäkt av skogsbruk, att avdrag
från inkomst av skogsbruk finge ske för minskning i ingående virkeskapital i
enlighet med de regler som angåves i 1927 års kommunalskatteproposition,
samt att vid avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken
avdrag därutöver finge ske för den värdeökning, som efter ägarens förvärv av
den försålda fastigheten åkommit så stor del av skogen, som antoges i all framtid
komma att bevaras såsom producerande virkeskapital. Det varaktiga virkeskapitalet
skulle alltid anses utgöra för skyddsskogar sex och för övriga skogar
fyra gånger den normala årliga virkesavkastningen, sådan denna uppskattats
vid den allmänna fastighetstaxering, som avslutats under eller närmast
före det kalenderår, varunder fastigheten avyttrats. Vid beräkning av
värdeökningen å det varaktiga virkeskapitalet skulle hänsyn tagas till å
ena sidan värdet av det varaktiga virkeskapitalet vid avyttringen enligt
den värdesättning, som tillämpats vid nämnda allmänna fastighetstaxering,
å andra sidan värdet å det varaktiga virkeskapitalet vid förvärvet enligt
den värdesättning, som tillämpats vid den allmänna fastighetstaxering, som
avslutats under eller närmast före det kalenderår, varunder fastigheten av
den skattskyldige förvärvats. Detta innebure, att från försäljningssumman
för skogen finge avdragas, utöver hela ingångsvärdet, ett belopp, som utgjorde
skillnaden mellan å ena sidan 4 x boniteten x medelpriset vid
senaste fastighetstaxering, å andra sidan 4 x boniteten x medelpriset vid
den fastighetstaxering, som ägt rum närmast före det ursprungliga förvärvet
av fastigheten. För skyddsskogar skulle siffran 4 utbytas mot 6.
Hade förvärvet skett före år 1922, skulle värdet å det varaktiga virkeskapitalet
vid förvärvet anses hava utgjort så stor procentdel av det på nyss
nämnt sätt fastställda värdet av samma virkeskapital vid avyttringen av
fastigheten som virkesprisen i orten i allmänhet vid tiden för fastighetsförvärvet
utgjort av motsvarande virkespris vid avyttringen.

Skatteberedningen har i sin promemoria, närmast med syftning på utskottsförslaget,
framhållit den alltför hårda progression, som i många fall drabbade
inkomst av skogsbruk. Fråga vore, om ej i denna punkt en ändring
i utskottets förslag vore tänkbar i syfte att i någon mån utjämna den
obillighet, som progressivskalan skulle medföra. Meningen med progressiviteten
vore ju, att denna skulle träffa i förhållande till vederbörandes
skatteförmåga, d. v. s. i stort sett den genomsnittliga inkomst han åtnjöte.

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Fölle nu inkomsten ojämnt, bleve progressionen under åren med hög inkomst
för hög, under åren med låg inkomst för låg, men genomsnittligt bleve
resultatet för högt. Utfölle någon enstaka mycket hög inkomst, bleve resultatet
särskilt ogynnsamt för den skattskyldige. Detta inträffade nu ofta
särskilt beträffande lotterivinst, realisationsvinst samt beträffande inkomst av
skogsbruk speciellt vid fastighetsförsäljningar och vid upplåtelse av avverkningsrätt.
Ett lättande av progressionen i dylika fall vore, även om utskottets
nu föreliggande förslag ej skulle genomföras, befogat. Kunde man utan
svårighet urskilja inkomsten av skogsbruk såsom särskild inkomstkälla,
kunde stadgas exempelvis, att skatteprocenten skulle bestämmas, som om förslagsvis
endast tredjedelen av nettointäkten därav uppburits under ifrågavarande
beskattningsår, men att denna skatteprocent givetvis skulle tillämpas
på hela det beskattningsbara beloppet. En dylik lösning torde emellertid
med hänsyn till omöjligheten att uppdraga nyssnämnda gränslinje åtminstone
ej i denna enkla form vara möjlig. En annan utväg vore att låta den
skatteprocent gälla, som skulle vara tillämplig på medelinkomsten för året
och för några föregående år. Detta kunde ske, men vissa svårigheter inträdde,
då siffran .för det beskattningsbara beloppet för föregående år ej
vunnit laga kraft. Det vore överhuvudtaget föga lyckligt, när en sammankoppling
på detta sätt skulle ske mellan olika års inkomster. Ej heller
denna utväg syntes därför vara att rekommendera såsom bindande för beskattningsmyndigheterna.
Fråga vore för den skull, om ej ordnandet av förevarande
angelägenhet lämpligen borde ske under medgivande av något
större frihet för beskattningsmyndigheterna. Medgivandet av en lägre beskattningsnorm
än den vanliga borde emellertid begränsas till de fall, då
inkomstökningen vore beroende av lotterivinst, realisationsvinst eller onormalt
stor inkomst av skogsbruk. Lättnad syntes böra medgivas allenast då det
taxerade'' beloppet av dylik anledning avsevärt överstege det normala, förslagsvis
med minst 50 procent. Beskattningsmyndigheterna måste tillerkännas
en viss frihet att bedöma vad som skulle anses vara normal inkomst
liksom även någon frihet i avseende å skatteprocentens bestämmande.
I sistnämnda avseende syntes dock en lägsta gräns böra fastslås. Detta
syntes kunna ske på det sätt, att skatteprocenten finge beräknas till lägst
det belopp, som den skulle utgjort, om från det beskattningsbara beloppet
avdroges två tredjedelar av det belopp, varmed det beskattningsbara beloppet
av förut angiven anledning överstege det normala. Slutligen kunde det
även ifrågasättas, om ej en gräns för rättigheten att medgiva nu ifrågavarande
skattelindring borde sättas vid ett minimum för det beskattningsbara
beloppet av 10,000 kronor.

Skatteberedningen har även berört den förut i diskussionen framkomna
tanken att helt utbyta både den kommunala och den statliga inkomstbeskattningen
av skogen mot en accis. Skatteberedningen framhåller, att accisbeskattningen
ur vissa synpunkter skulle erbjuda fördelar, men ifrågasätter,
om det verkligen vore möjligt att ur inkomstkällan inkomst av jordbruksfastighet
avskilja inkomsten av skogsbruk. Vad själva bruttointäkterna

Kungl. Maj ris proposition Nr 213.

175

beträffade, skulle väl detta gå för sig; men vad anginge frågan om avdrag
för omkostnaderna, bleve förhållandet ett annat, ty att exakt urskilja vad
som i dylikt avseende hörde till det ena och det andra vore ofta ytterligt
svårt för att ej säga omöjligt. Utbrytande av inkomsten av skogsbruk
skulle sålunda säkerligen medföra stora svårigheter och tvistigheter i
tillämpningen, varför det torde bliva nödvändigt att avstå från realiserandet
av niimnda tanke.

Skatteberedningen ifrågasatte vidare, att den i 1927 års förslag medgivna
rätten att i visst fall beträffande andra än köpta fastigheter frångå det belopp,
som beskattats genom stämpelskatt, ej skulle upptagas i ett eventuellt nytt förslag.
Likaledes föreslogs en bestämmelse för det fall, att stämpelplikt beträffande
vederbörligt fång ej förelegat.

I fråga om vad skatteberedningen i sin promemoria anfört utöver här återgivna
resumé därav samt beträffande skatteberedningens författningsutkast till
de ifrågasatta lösningarna av förevarande fråga hänvisar jag till promemorian.

över den av skatteberedningen avgivna promemorian, vari redogörelse Avgivna yttför
kommunalskatteutskottets förslag finnes intagen, hava utlåtanden in- randen.
fordrats av överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, kammarrätten och
domänstyrelsen, från sistnämnda myndighet efter det centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund och Sveriges skogsägareförbund beretts tillfälle
att yttra sig i frågan.

Överståthållarämbetet framhåller de svårigheter, som gällande bestämmelser
i förevarande ämne erbjöde vid tillämpningen och yttrar:

I motsats härtill verkade kommunalskatteutskottets förslag till frågans
lösning i hög grad tilltalande genom sin enkelhet och klarhet. Samma omdöme
kunde knappast givas det inom skatteberedningen utarbetade förslaget
även om detta ur rent teoretisk synpunkt ägde ett visst företräde. Emellertid
funne överståthållarämbetet icke den kritik, som framförts mot utskottsförslaget
alltför nedgörande och ansåge sig därför böra tillstyrka att detsamma
lades till grund för en lagstiftning på detta område. Huruvida i
samband därmed några bestämmelser vore av nöden för att särskilt beträffande
ifrågavarande inkomst minska progressivskalans obillighet vore överståthållarämbetet
icke i tillfälle att bedöma, men funne sådana knappast
påkallade för de tvenne andra av skatteberedningen i detta samband berörda
inkomstslagen, nämligen lotterivinst och realisationsvinst.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att länsstyrelsen på grund av
den kritik av kommunalskatteutskottets förslag, som innefattades i skatteberedningens
promemoria, funne att så stora olägenheter och till och med
orättvisor påvisats hos förslaget, att detsamma icke kunde biträdas, och
anför länsstyrelsen vidare, bland annat:

Särskilt funne länsstyrelsen anledning understryka den del av kritiken,
som berörde förslagets tänkta inverkan på förhållandena vid prissättningen
och försäljningsmöjligheterna. Ett förslag till frågans lösning hade utarbetats
inom skatteberedningen. Såsom detta förslags upphovsmän själva

176 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

anmärkt, måste lagtexten till förslaget bliva mycket komplicerad. Det framhölles
emellertid, att lagstiftaren i allmänhet föredragit sådana mera detaljerade
regler, som bättre anpassade sig efter olika saklägen, framför grövre
men enklare normer. Riktigheten av detta uttalande kunde givetvis icke
bestridas. Med ledning av erfarenheter från taxeringsarbetet inom ett stort
och arbetsamt län hade länsstyrelsen emellertid vid upprepade tillfällen
funnit sig nödsakad framhålla, att beskattningsväsendets invecklade regler
och normer gåve anledning till farhågor genom svårtillämplighet; det vore
anledning iliågkomma, att dessa regler i det stora flertalet fall skulle tilllämpas
icke av personer på höjden av juridisk eller teknisk träning utan
av personer med enklare utbildning, vana vid huvudsakligen praktiska värv.
Det vore vidare icke obilligt, att beskattningen anordnades så att reglerna
för densamma kunde göras begripliga för gemene man. — Redan de nuvarande
reglerna för beskattning av inkomst vid försäljning av skog vore
sådana, att de för många, icke minst jägmästare, vore svårtydda. Nya, än
mer svårtillämpade regler vore icke önskvärda. Något försvar för ytterligare
komplicering av beskattningsreglerna kunde länsstyrelsen icke finna
däri, att motsvarande bestämmelser redan nu vore komplicerade. Vad förslagets
sakliga innebörd beträffade, syntes någon erinran icke kunna göras
mot det i promemorian gjorda uttalandet, att förslaget icke gåve en fullt
exakt lösning av spörsmålet om vad som rätteligen borde beskattas, men
medförde en beskattning, som måste anses ur skattesystemets allmänna utgångspunkter
tämligen väl avvägd.

Promemorian innefattade även utredning rörande progressivskalans obillighet
vid beskattning av lotterivinst, realisationsvinst och viss inkomst av
skogsbruk. Förslag i syfte att i någon mån utjämna denna obillighet förelåge
jämväl. I princip funne länsstyrelsen åtgärder i detta syfte önskvärda.
Den summariska undersökning av det föreliggande förslaget i denna del,
som den snävt tillmätta remisstiden medgivit, syntes icke giva anledning
till direkt avstyrkande av förslaget. Den fria prövning, som nödvändigtvis
måste tillerkännas beskattningsmyndigheterna, därest syftet skulle uppnås,
torde likväl giva anledning till betänkligheter såtillvida, att åtminstone
inom de lägre instanserna olikformighet i tillämpningen komme att äga
ram, varigenom vissa orättvisor kunde begås. Vidare finge anmärkas, att
myndigheterna otvivelaktigt komme att möta svårigheter vid bedömande av
vederbörandes sannolika inkomst- och förmögenhetsförhållanden under de
närmaste åren efter beskattningsåret. Det torde icke vara uteslutet, att
vederbörande kronoombud skulle finna det vara med sin ämbetsplikt förenat
att till bevakande av kronans rätt i största utsträckning reservationsvis
anföra besvär över beskattningsnämndernas skattelättnadsbeslut för att hålla
talan öppen intill dess sådan tid förflutit, att visshet uppnåtts i förevarande
hänseende. Den ökning av statsverksamheten, som detta innebure, vore det
givetvis önskvärt att kunna undvika; huruvida så kunde ske genom regler
för något slag av efterdebitering syntes tvivelaktigt. Slutligen finge uttalas,
att de fiskaliska verkningarna av detta förslag icke kunde bedömas utan
att provtaxering i någon form företagits.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att av den utav skatteberedningen
verkställda utredningen framginge, att kommunalskatteutskottets förslag i
förevarande fråga i många fall ledde till i materiellt avseende oriktiga
eller åtminstone obilliga resultat, varför detta förslag, enligt länsstyrelsens
åsikt, icke borde läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet;
och fortsätter länsstyrelsen:

IvtnKji. Maj:ls proposition Nr 213.

177

Vad skatteberedningens eget förslag angingo torde detta både för de skattskyldiga
och för taxeringsnämnderna vara alltför invecklat. I sitt den
•31 mars 1925 avgivna utlåtande över kommunalskattekommitténs betänkande
angående den kommunala beskattningen hade länsstyrelsen uttalat,
att skattskyldigheten för inkomst av realisationsvinst knappast borde
göras beroende av vare sig förvärvssättet eller tiden för egendomens avyttrande
samt att, därest de inskränkningar, som i dessa avseenden funnes
stadgade, bortfölle, några särskilda bestämmelser icke erfordrades angående
skattskyldighet för vinst genom försäljning av skog i samband med avyttring
av själva fastigheten. Därest denna princip icke ansåges böra införas
i den avsedda nya skattelagstiftningen, torde det hittills tilliimpade systemet
i fråga om beskattning av såväl denna inkomst som annan inkomst av
skogsmark vara att föredraga framför skatteberedningens förslag. Då det
emot nu gällande föreskrifter om avdrag för skogs ingångsvärde företrädesvis
anmärkts, att desamma vore svåra att tillämpa, torde icke vara tillrådligt
att utbyta dem mot nya bestämmelser av ännu mer invecklad natur.
Möjligen skulle det under alla förhållanden lända till båtnad för såväl
deklaranterna som taxeringsnämnderna, om föreskrift meddelades därom,
att skattskyldig, som ville göra anspråk på avdrag för värdeminskning,
skulle i detta avseende lämna utredning å särskild deklarationsbilaga, upprättad
enligt fastställt och med nödiga anvisningar försett formulär.

Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker det i skatteberedningens
promemoria framlagda nya alternativa förslaget och anför:

Beredningens förslag, i vad det avsåge beskattning av inkomst genom
skogsförsäljning, anslöte sig till 1927 års kungl. förslag med den skillnad
att nya regler föreslagits för beräknande av det avdrag, som kunde tillgodokomma
den skattskyldige vid avyttring av skog i samband med avyttring
av marken. Till det förslag, som sålunda framkommit, måste
länsstyrelsen ställa sig avvisande redan av den anledningen, att länsstyrelsen
ansåge sådan vinst, som här avså ges, icke böra räknas som beskattningsbar
inkomst i andra fall än sådana, då enligt eljest gällande regler
realisationsvinst förelåge eller fråga vore om yrkesmässig handel med
fastigheter. Enligt länsstyrelsens mening funnes nämligen ej tillräckliga
skäl att i beskattningsavseende behandla vinst å fastighetsförsäljning efter
skilda grunder allt efter som vinsten kunde antagas belöpa på växande
skog eller på annan del av fastigheten. I tillämpningen hade också denna
skattskyldighet visat sig medföra så många svårigheter och så mycken
ojämnhet och hårdhet, att länsstyrelsen framför bibehållande av densamma
hellre skulle förorda det i promemorian omförmälda förslag, som framlagts
av kommunalskatteutskottet vid 1927 års riksdag och enligt vilket ifrågavarande
skattskyldighet skulle bortfalla men i stället avdrag ej heller
skulle vid taxering av skogsinkomst medgivas för minskning i ingående
virkeskapital. Om emellertid denna skattskyldighet skulle bibehållas, måste
någon åtgärd vidtagas för lättande av de svårigheter, densamma i tillämpningen
visat sig medföra både för taxeringsmyndigheter och skattskyldiga,
och för undanröjande av den ojämnhet och hårdhet mot de skattskyldiga,
som densamma otvivelaktigt innebure. Det av skatteberedningen framlagda
förslaget ginge ju också ut på att bereda lindring i skattskyldigheten
i fråga. Detta förslag syntes dock vila på alltför lösa grunder och på en
konstruktion i fråga om begreppet »producerande virkeskapital», som ej
torde kunna stå sig inför en allvarlig granskning. Långt ifrån att förenkla
Hihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 180 häft. (Nr 213.) 12

178 Kanyl. Maj:ts proposition Kr 213.

taxeringsförfarandet skulle också de föreslagna bestämmelserna göra detsamma
ännu svårare och mera invecklat än det nu vore. Då länsstyrelsen
alltså ej kunde för sin del förorda skatteberedningens nu framlagda förslag,
hade länsstyrelsen ansett sig böra taga under övervägande, huruvida icke
annan möjlighet kunde finnas att minska de betydande olägenheterna vid
skogsinkomstens beskattning enligt nuvarande regler, vare sig skattskyldigheten
skulle komma att omfatta vinst på avyttring av skog i samband med
avyttring av marken eller icke. Härvid hade uppkommit frågan om icke
fastighetstaxeringens siffror skulle kunna användas vid skogsinkomstens
taxering på sådant sätt, att den taxeringsbara inkomsten komme fram utan
hänsyn till ett mer eller mindre svåråtkomligt ingångsvärde. Vad man
vid denna inkomsttaxering ville träffa vore ju inkomsten av den skörd
skogen lämnade. Ett mått på denna skörd hade man i de vid fastighetstaxeringen
fastställda bonitetssiffrorna, och vad man dessutom skulle behöva
veta för inkomsttaxeringen vore, förutom naturligtvis bruttoinkomsten,
allenast arealen av den skattskyldiges skogsmark, den överlåtna virkesmängden,
hur lång tid den skattskyldige varit ägare av skogsmarken samt beloppet
av redan taxerade virkeskvantiteter. Allt detta torde den skattskyldige
åtminstone i de allra flesta fall kunna tillförlitligt utreda. A., som ägde
en skogsareal av 40 hektar, avverkade därå och försålde 3,000 kubikmeter
virke av vad slag som helst för t. ex. sammanlagt 12,000 kronor. Han
hade innehaft fastigheten i 11 år och boniteten hade vid taxeringen fastställts
till 3. Sistnämnda siffra angåve då en årlig tillväxt av 3 kubikmeter
per hektar, alltså för 40 hektar och 11 år sammanlagt 1,320 kubikmeter.
Skattskyldighet kunde alltså i varje fall ej inträda för större del av den
överlåtna virkesmängden än dessa 1,320 kubikmeter till försäljningspriset
4 kronor per kubikmeter eller alltså för 5,280 kronor, men denna siffra
kunde sedermera ytterligare minskas, därest den skattskyldige kunde visa,
att och för vilken virkeskvantitet han redan tidigare beskattats. En olägenhet
med taxering efter denna grund vore, att deklarationsformuläret måste
ändras och fullständigas eventuellt med särskild bilaga för detta slags
inkomst, en olägenhet som dock ej torde vara oöverkomlig. Möjligen kunde
också mot den föreslagna metoden invändas, att densamma gåve fastighetstaxeringens
bonitetssiffror avgörande betydelse i en utsträckning, som ej
varit avsedd vid deras fastställande, och att hela metoden måhända vore
väl summarisk. Häremot kunde erinras, att förslaget dock lämnade en
enhetlig och för alla jämförelsevis lätt kontrollerbar grund för taxeringen
och åtminstone i väsentlig grad uteslöte den ovisshet och det godtycke, som
för närvarande och även med i promemorian föreslagna bestämmelser vore
förenade med skogsinkomstens taxering.

Skatteberedningens promemoria innehölle även ett förslag, avseende lindring
i skattskyldigheten för tillfällig inkomst av lotterivinst, realisationsvinst eller
inkomst av skogsbruk, då sådan inkomst medförde avsevärd höjning i taxerat
belopp utöver vad som eljest kunde anses vara för den skattskyldige
normalt. Den tankegång, som legat till grund för detta förslag, funne
länsstyrelsen tilltalande, men ansåge frågan ännu icke vara tillräckligt
utredd för att nu tagas till avgörande. Särskilt måste länsstyrelsen ställa
sig tveksam i fråga om den begränsning, som givits, dels så att länsstyrelsen
icke vore övertygad om nödvändigheten att för lotteri- och realisationsvinster
medge samma skattelindring som för tillfälligt hög skogsinkomst
och dels så att länsstyrelsen icke såge tillräcklig grund för att, om
lotteri- och realisationsvinster erhölle sådan lindring, övriga slag av till -

17!)

Kanyl. Maj:tv proposition Nr 21.1.

fälligt hög inkomst skulle därifrån uteslutas. Förslaget innebure också,
att på ännu ett område av taxeringsväsendet skulle införas ett avgörande
efter skön och oj på fullt reella grunder med därav följande osäkerhet och
ökad möjlighet till ojämnhet i tillämpningen. Länsstyrelsen ansåge sig
därför icke kunna förorda en lagstiftning i enlighet med det framlagda
förslaget.

Landskamreraren i sistnämnda län var av skiljaktig mening i fråga om
skattskyldigheten för vinst av skogsförsäljning i samband med avyttring av
marken samt ansåg sig böra vidhålla länsstyrelsens tidigare uttalade åsikt,
att sådan skattskyldighet borde bibehållas, men uttalade sin anslutning till
länsstyrelsens utlåtande såväl i fråga om kritiken av skatteberedningens
förslag om särskilda bestämmelser för därvid påkallad avdragsrätt som beträffande
utlåtandets innehåll i övrigt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker i huvudsak skatteberedningens
nya alternativa förslag och yttrar härom i huvudsak följande:

Om beskattning av inkomst av skogsbruk gällde för närvarande, att dylik
inkomst beskattades dels såsom realisationsvinst, då skog såldes i samband
med den fastighet, varå skogen växte, inom tio år efter säljarens förvärv
av fastigheten, dels såsom inkomst av fast egendom i alla andra fall
då skog försålts. Denna anordning, som uppenbarligen icke vore fullt lycklig,
hade betingats därav, att i skatteförfattningarnas inkomstbegrepp inrangerats
något, som icke vore att anse såsom inkomst i egentlig eller inskränkt
mening utan närmast borde hänföras till kapitalförvärv. Emellertid
torde anordningen att hänföra vinst vid försäljning av fast egendom
med vad därtill hörde till realisationsvinst i de fall, då försäljningen ägde
rum inom tio år efter förvärvet, vara en fullt logisk konsekvens av realisationsvinstbeskattningens
införande i inkomstskattesystemet. Men det kunde
ifrågasättas, huruvida icke såsom ytterligare konsekvens av denna anordning
logiskt bort följa, att vinst vid försäljning av skog i samband med
den fastighet, varå skogen växte, alltjämt bort vid beskattningen anses såsom
realisationsvinst, d. v. s. vara befriad från inkomstbeskattning, där försäljningen
ägt rum mer än tio år efter det fastigheten av säljaren förvärvades.
Inkomstbeskattning borde då icke heller hava ifrågakommit, då
fastigheten förvärvats genom annat fång än köp eller byte. Emellertid
torde tanken på en dylik logisk tillämpning av de för realisationsvinstbeskattningen
uppställda principerna hava väckt betänkligheter av praktisk
art hos de sakkunniga, som utarbetat förslag till den lagstiftning om inkomst-
och förmögenhetsskatt, som genomfördes vid 1910 års riksdag. Erfarenheten
syntes hava visat, att de bestämmelser i 1910 års förordning om
inkomst- och förmögenhetsskatt, som hade avseende å rätten till avdrag för
minskning i skogs ingångsvärde, varit alltför summariska och att desamma
vid tillämpningen kommit att orsaka en i de särskilda fallen mycket olika
behandling av de skattskyldiga, beroende på beskattningsmyndigheternas
större eller mindre sakkunskap på speciellt detta område och deras mer eller
mindre formalistiska läggning. En omarbetning av bestämmelserna i rent
formellt hänseende syntes vara av nöden för att möjliggöra en likformig
behandling av dessa beskattningsmål. Och det torde icke kunna undvikas,
att en dylik omarbetning även måste inriktas på en ändring av bestäm -

180 Kungl. Majds proposition Nr 213.

melsernas materiella innebörd. Det av finansdepartementets skatteberedning
nu utarbetade förslaget till nya bestämmelser på här berörda område försökte
taga hänsyn till den vunna erfarenheten om gällande lagstiftnings
bristfällighet. Därvid hade skatteberedningen tillgodogjort sig det föreliggande
tidigare utredningsmaterialet på sådant sätt, att påpekade brister
i gällande lagstiftning ävensom i framkomna tidigare förslag undvikits.
Därjämte hade skatteberedningen framkommit med ett nytt uppslag av stor
betydelse och räckvidd. Även om ur rent skatteteoretisk synpunkt det här
föreslagna sättet för skogsinkomstens beräkning kunde göras till föremål
för kritik, ansåge sig dock länsstyrelsen böra tillstyrka skatteberedningens
utkast i denna punkt. I varje fall syntes det länsstyrelsen, att vad av
skatteberedningen föreslagits vore det mest tilltalande av de olika förslag
till frågans lösning, som hittills framkommit. Särskilt synes det länsstyrelsen
fullt uppenbart att de motionsvis vid 1927 års riksdag framlagda förslagen
om fullständigt borttagande av bestämmelserna om rätt till avdrag
för minskning i skogs ingångsvärde icke vore av beskaffenhet att böra upptagas
till förnyat övervägande, förr än det visat sig vara omöjligt att på
ett annat, något så när tillfredsställande sätt ordna denna avdragsrätt så,
att nu påtalade svårigheter vid tillämpningen bleve undanröjda eller reducerade
till ett minimum. I en enda punkt ville länsstyi elsen emellertid
göra en erinran mot skatteberedningens förslag, nämligen i fråga om ingångsvärdets
beräknande, när fastighet förvärvats annorledes än genom
köp. I denna punkt ansåge länsstyrelsen för sin del de i Kungl. Maj:ts år
1927 framlagda förslag till kommunalskattelag intagna bestämmelserna
vara att föredraga. Särskilt syntes det länsstyrelsen vara principiellt oriktigt
att sätta inkomstbeskattningen i något beroende samband med arvsbeskattningen.
Därtill komme, att det mången gang vore omöjligt att fastslå,
huru mycket av erlagd arvsskatt belöpte på tillgångsposten växande
skog, då dess värde i allmänhet icke särskilt angåves i bouppteckningarna.
Vad beträffade förslaget om jämkning av skatteprogressionen vid beskattning
av lotterivinst, realisationsvinst och viss inkomst av skogsbruk, hade detsamma
icke givit länsstyrelsen anledning till någon erinran. Att en lindring
av skatteprogressionen i dylika fall vore av behovet påkallad och med
hänsyn till dessa inkomsters natur fullt berättigad torde icke kunna med
skäl bestridas, och det av skatteberedningen föreslagna sättet att lösa frågan
förefölle väl avvägt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tager icke någon bestämd ställning till
de föreliggande förslagen men finner kommunalskatteutskottets förslag vara
att föredraga framför skatteberedningens om man lägger huvudvikten på, att
inkomsten av skogsbruk blir taxerad till riktigt belopp, och på enkelheten
i taxeringsförfarandet. Länsstyrelsen yttrar vidare:

Enligt utskottets förslag komme man förbi alla svårigheter dels i fråga
om avdrag för ingångsvärde och värdeökning å producerande skogskapital
dels ock beträffande taxering av inkomst genom försäljning av skog i samband
med avyttring av fastighet. Skatteberedningen hade emot förslaget
anfört bland annat, att detsamma innebure ett avsteg från gällande grunder
om taxering av inkomst, som blivit föremål för arv eller gåva och
som således vore underkastad stämpelskatt. Ehuru detta kunde vara riktigt,
syntes kommunalskatteutskottet hava goda grunder för sin ståndpunkt i
frågan. En arvtagare eller gåvotagare torde i fråga om skattskyldighet

1N1

J{ it ii fl t. Moj:ls proposition Nr 213.

för inkomst av fångesmannens fastighet böra anses vara skyldig att inträda
i fångesmannens ställe. Den omständigheten, att inkomsten av fastigheten,
i förevarande fall inkomst av skogsbruk, bleve föremål för stämpelskatt,
torde icke kunna sägas utgöra grundad anledning att eftergiva statens och
kommunens rätt till skatt för samma inkomst. Arv- eller gävotagaren hade
för förvärvandet av inkomsten icke haft annan utgift än stämpeln för värdet
av den realiserade skogen, under det att arvlåtaren eller givaren kanske
i regel haft ingångsvärde å skogen. Ville man emellertid taga hänsyn till
de svårigheter, som emellanåt kunde uppstå för arv- eller gåvotagare, därigenom
att han skulle fä betala både stämpelskatt och inkomstskatt, torde
man icke behöva gå längre, än att han vid beskattningen för inkomst av
uttagen skog finge njuta avdrag för den del av stämpelskatten för den i
arv eller gåva mottagna fastigheten, vilken belöpte på det i fastighetens
taxeringsvärde ingående skogsvärdet. De av kommunalskatteutskottet föreslagna
övergångsbestämmelserna torde icke vara lämpliga. Grunden till
att en del ägare av fastighet under någon tid framåt borde äga åtnjuta
avdrag för sitt ingångsvärde å fastighetens skog enligt nu gällande bestämmelser
syntes vara, att dessa vid förvärvet av fastigheten icke kunnat reducera
köpeskillingen med hänsyn till att skatten för uttag av den skog, som
funnes å fastigheten vid köpet, skulle drabba dem och att de för den skull
borde genom rätt till avdrag för skogs ingångsvärde beredas ersättning för
vad köpeskillingen av nämnda anledning finge antagas hava blivit för hög.
Vid bedömande av denna ersättningsfråga syntes till en början böra tagas
i betraktande, att vederbörande fastighetsägare bland annat på grund av
gällande föreskrifter om skogsvården i regel icke kunde bliva i tillfälle att
av sitt ingångsvärde å skogen uttaga mera än allra mest hälften. Rätten
till avdrag syntes därför kunna begränsas till halva ingångsvärdet. Skulle
rätten till detta avdrag begränsas endast till inkomst genom uttag utöver
tillväxten, måste övergångstiden säkerligen få tillmätas rätt lång. Då detta
påtagligen i skattetekniskt hänseende vore en stor olägenhet och då det
säkerligen varken för staten eller vederbörande kommun ur beskattningssynpunkt
annat än undantagsvis kunde medföra någon egentlig olägenhet,
att avdraget finge tillgodonjutas även å inkomst genom uttag av tillväxtskog,
syntes denna senare utväg böra anlitas för uppnående av en skyndsam
övergång till den ifrågasatta nya ordningen för skogsinkomsttaxeringen.
Ginge man denna väg, borde övergångstiden kunna sättas till högst tio år.
Avdragsrätten syntes icke böra fastställas till vissa andelar för varje år
av övergångsperioden utan få åtnjutas i den mån tillfälle erbjödes. Härigenom
framtvingades icke en för tidig avverkning. All rätt till vidare
avdrag borde emellertid upphöra, när avdrag åtnjutits för halva ingångsvärdet,
och detta syntes böra gälla, även om avdrag till detta belopp uppnåtts
före övergångstidens början.

Beträffande de i skatteberedningens förslag upptagna bestämmelserna om
rätt för den, som sålde skog i samband med avyttring av fastigheten, att
erhålla avdrag jämväl för värdeökning av den del av skogen vid hans förvärv
av fastigheten, som antoges komma att bevaras såsom producerande
virkeskapital, torde mot de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna
kanske intet vara att erinra i princip, men bestämmelserna vore ganska
invecklade samt syntes i praktiken komma att vålla taxeringsmyndigheterna
och de skattskyldiga avsevärda svårigheter. Vid undersökning av denna
fråga hade det synts länsstyrelsen, att man skulle kunna komma till det
av skatteberedningen åsyftade resultatet på en något enklare väg än för -

182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

slaget anvisade. Man kunde nämligen vid taxeringen helt bortse från den
virkesmassa, som vid fastighetsförsäljningen icke överstege vad som skulle
anses såsom producerande virkeskapital samt medgiva avdrag för ingångsvärde
endast för den virkesmassa, som vid förvärvet översteg det producerande
virkeskapitalet, naturligen endast i den mån denna virkesmassa funnes
kvar vid försäljningen. Huruvida det producerande virkeskapitalet borde
begränsas endast till vad som föreslagits, d. v. s. fyra årsavkastningar, torde
vara tveksamt, men saken hade kanske icke någon större betydelse.

Vad slutligen anginge det av skatteberedningen framförda förslaget om
nedsättning i progressionen i vissa fall, så ansåge länsstyrelsen det kunna
ifrågasättas, huruvida samma skattelindring borde få åtnjutas för lotterivinst
som för realisationsvinst och inkomst av skogsbruk. Sistnämnda båda
slag av inkomst stode i allmänhet i skäligt eller åtminstone någorlunda
rimligt förhållande till den skattskyldiges arbete och utgifter för inkomstens
förvärvande, men så kunde icke sägas vara förhållandet med lotterivinst.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner intetdera av kommunalskatteutskottets
och skatteberedningens alternativa förslag vara att föredraga framför på
detta område nu gällande beskattningsregler, särskilt om dessa till mildrande
av den obillighet, som progressi vi teten i beskattningen i vissa fall måste
anses innebära, kunde modifieras genom bestämmelser i den riktning, som
i sådant hänseende föreslagits av skatteberedningen, men finner sig vid ett
val mellan de båda förslagen vilja giva företräde åt skatteberedningens
alternativa förslag. Länsstyrelsen uttalar:

I fråga om kommunalskatteutskottets förslag ville länsstyrelsen erkänna
den fördel, som förslaget hade därutinnan, att det för sin praktiska tilllämpning
förefölle enkelt, men länsstyrelsen kunde icke undgå att finna att
de anmärkningar, som av skatteberedningen framställts mot förslaget, ägde
sin riktighet ävensom att dessa vore av den allvarliga innebörd, att länsstyrelsen
icke ansåge beskattningens anordnande i enlighet med detta förslag
tillrådligt. Vidkommande skatteberedningens förslag, syntes detta bättre
än utskottsEörslaget ägnat att föra till resultat, som med avseende å kravet
på en rättvis och billig beskattning kunde anses tillfredsställande. Mot
förslaget kunde emellertid framförallt erinras, att en riktig tillämpning av
detsamma syntes förenat med betydande svårigheter, en olägenhet, som icke
finge underskattas.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att kommunalskatteutskottets förslag
visserligen skulle erbjuda stor fördel genom sin enkelhet i tillämpningen,
om det kunde genomföras utan bestämmelse om någon övergångstid. Med
den föreslagna övergångstiden av tjugo år skulle emellertid enkelheten komma
att inträda först efter tjugo år och den kunde bliva helt illusorisk, då det ej
vore otänkbart, att lagstiftningen på skogsbeskattningens område komme att
under en så lång tidsperiod få helt annan gestaltning. Skatteberedningens
förslag erbjöde teoretiskt sett stora fördelar och syntes ur den synpunkten
vara förtjänt av allt beaktande. Men det vore fara värt, att det bleve för
svårtillämpligt i praktiken, eu omständighet som ej borde lämnas åsido.
Länsstyrelsen ansåge företräde framför båda förslagen böra givas åt såväl
det kungl. förslaget till 1927 års riksdag som nu gällande bestämmelser.

Kangl. Maj:ts proposition Nr 213. 183

Då det förefölle, som om do delade meningarna om rättmätigheten av beskattning
av inkomst genom försäljning av växande skog i samband med
försäljning av fastighet skulle verka hindrande för en enkel och lycklig
lösning av skogsbeskattningsfrågan, syntes det kunna sättas i fråga, om ej
bästa utvägen vore att helt enkelt avstå från tanken på dylik beskattning
och att icke införa några nya invecklade eller till sina verkningar mindre
tilltalande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser den genomgripande omgestaltning av
hela heskattningssystemet för inkomst av skogsförsäljning, som skulle bliva
en följd av kommunalskatteutskottets förslag, ägnad att väcka betänkligheter
och ansluter sig i huvudsak till skatteberedningens alternativa förslag.
Länsstyrelsen yttrar:

Utskottets förslag om uteslutande av avdrag för minskning i skogsvärde
innebure ett inslående på en helt ny princip, vars verkningar vore svåra att
överskåda, men vars tillämpning, även med hänsyn till föreslagen övergångstid,
torde få betraktas såsom innebärande en viss hårdhet i beskattningen.
Länsstyrelsen funne ett vidare framgående enligt huvudgrunderna
för det hittillsvarande systemet vara att föredraga. I huvudsak anslöte sig
länsstyrelsen till vad skatteberedningen framkastat och ville allenast framhålla,
att en del av de föreslagna nya bestämmelserna, om än förestavade av
viss omtanke om beskattningens jämnhet, syntes vara av beskaffenhet att
vid sin tillämpning i praktiken ställa taxeringsmyndigheterna inför av förhållandena
knappast motiverade svårigheter.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att det nog vore ostridigt, att taxeringsarbetet
genom kommunalskatteutskottets förslag skulle underlättas, men
länsstyrelsen vore för sin del övertygad om att den nya beskattningsbestämmelsen,
när den efter övergångstidens slut komme att träda i full tilllämpning,
skulle framkalla den största ovilja och anses i högsta grad obillig
och orättvis. Länsstyrelsen ansluter sig i det väsentliga till skatteberedningens
förslag rörande beräkning av inkomst av skogsbruk samt uttalar i
huvudsak:

Utskottet förmenade, att vid fastighetsöverlåtelse köparen skulle taga i
beräkning, att förefintlig skog vid avverkning eller försäljning av densamma
skulle åsamka högst betydande skatteutgifter och priset å fastigheten
därför nedsättas med häremot svarande belopp, men några så att säga
reserverade skattemedel torde den stora allmänheten icke vilja vidkännas.
All personlig skatt för inkomst borde för övrigt drabba den, som åtnjutit
inkomsten och i regel hade förmåga att utgöra skatten, och säljaren av en
skogsfastighet hade ju faktiskt fått verklig inkomst av skogen lika fullt
som om han endast försålt avverkningsrätten till skogen. Det kunde nog ej
förnekas, att avdragsbeloppet för skogs ingångsvärde hittills vållat stora
svårigheter att bestämma och kanske ofta blivit oriktigt, men genom de
numera meddelade föreskrifterna om taxeringen av skogsvärdet vid fastighetstaxeringarna
måste nämnda svårigheter så småningom helt och hållet försvinna.
Den i promemorian berörda anmärkningen mot utskotts förslaget,
att arvtagare till skog komme att i olikhet med arvtagare till annan egen -

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

dom få erlägga både arvsskatt och inkomstskatt för samma belopp, vore
nog ej blott av formell betydelse, ty om arvet bestode av t. ex. aktier,
vilka i arvlåtarens hand mer eller mindre stigit i värde, vore denna värdeökning
varken hos arvlåtaren eller arvtagaren underkastad inkomstbeskattning;
vid en försäljning av aktier bleve en arvtagare till och med fri från
beskattning för realisationsvinst, som arvlåtaren varit pliktig vidkännas.

Skatteberedningens förslag om ändring i beräkningen och på samma gånghöjning
av avdraget för skogens ingångsvärde syntes länsstyrelsen hava
fullt fog för sig och torde, i den mån de nya bestämmelserna om fastighetstaxeringen,
i vad anginge skogen, komme att alltmer kunna användas vid
beräkningen av ingångsvärdet, få rätt stor betydelse och bidraga till eu
rättvisare taxering.

I fråga om skatteberedningens förslag om lindring i vissa fall av den
progressiva beskattningen, ansåge länsstyrelsen sig icke kunna tillstyrka
sådan nedsättning för realisations- och lotterivinster, då enligt länsstyrelsens
åsikt inkomster av sådan art i främsta rummet borde anses skattekraftiga och
ingalunda borde få åtnjuta särskild skattelindring. I fråga om inkomst av
skogsbruk vore däremot otvivelaktigt, att en mindre rättvis beskattning med
nuvarande stadganden förelåge, då åtminstone på mindre jordbruksfastigheter
avverkningen icke kunde ske ungefär lika år efter år utan komme
att koncentreras till vissa år med kanske fem å tio års mellanrum. Även om
progressionen vid taxering till inkomst och förmögenhet icke gjorde sig
gällande i vidare mån, bleve dock kommunalskatten på landet för ett avsevärt
högre inkomstbelopp än det vanliga i allmänhet eu utgift, som för
jord- och skogsägaren spelade en högst betydande roll i hans ekonomi,
varför länsstyrelsen ansåge, att för att bringa verklig hjälp härutinnan det
vore behövligt, att inkomstbeloppet finge fördelas på minst tre år och att
sådan fördelning finge ske redan vid en beskattningsbar inkomst av skogsbruk
till belopp av 5,000 kronor. Vid en sådan fördelning på flera olika
år komme någon skälighetsprövning i avseende å grundbeloppet icke att äga
rum. Dylik skälighetsprövning av taxeringsmyndigheterna ansåge länsstyrelsen
under alla förhållanden vara olämplig, varför förslaget härutinnan
på det bestämdaste avstyrktes.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att det utan vidare vore uppenbart,
att kommunalskatteutskottets förslag i fråga om enkelhet i den praktiska
tillämpningen hade en obestridlig fördel framför skatteberedningens
alternativ. Denna synpunkt borde emellertid icke ensam få vara avgörande.
Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, innebure skatteberedningens kritik av
kommunalskatteutskottets förslag tungt vägande skäl mot detsamma såväl
av principiell innebörd som i fråga om verkningarna av det av utskottet
föreslagna systemet. För det allmänna rättsmedvetandet torde säkerligen
ett frånkännande av rätten till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde
komma att te sig som en mindre rättvis åtgärd.

Skatteberedningens förslag innebure en mera konsekvent utveckling av
nu gällande regler i hithörande avseende, och syntes även, enligt länsstyrelsens
förmenande, innebära den riktigaste och mest rättvisa lösningen
av frågan. Den i systemet av skatteberedningen nu införda skattefriheten
för värdet av skogens tillväxt i den mån denna vore att anse som tillväxt
av produktionsmedel syntes länsstyrelsen befogad, och hade därmed även
beaktats kommunalskatteutskottets huvudsakliga anmärkning mot nu gällande

Kungl. Maj:In proposition Nr 213. 185

system i fråga om beskattning av förevarande inkomst. Svårigheten att
beräkna viirdet av den tillväxt, som sålunda borde undantagas från beskattning,
syntes jämväl hava enligt skatteberedningens alternativ övervunnits
genom anvisande av eu metod, som, om den oek ej för varje fall gåve det
fullt exakta värdet, dock hade den synnerligt beaktansvärda fördelen att
ej erbjuda större svårigheter vid tillämpningen. Länsstyrelsen finge således
för sin del förorda det av skatteberedningen framlagda alternativ till lösning
av förevarande fråga angående beskattning av inkomst genom försäljning
av skog.

Skatteberedningen hade i sin förevarande promemoria jämväl ifrågasatt,
att en lägre beskattningsnorm än den vanliga skulle i vissa fall medgivas
vid onormalt höga inkomster. I denna fråga finge länsstyrelsen såsom sin
mening uttala, att länsstyrelsen svårligen kunde finna tillräckliga skäl föreligga
för nedsättning av skatten i sådana fall, då en större lotterivinst eller
realisationsvinst tillfallit en skattskyldig. Beträffande det fall, då inkomstökningen
uppkommit genom en onormalt stor inkomst av skogsbruk, torde
skäl möjligen kunna anses förefinnas för en skattelindring, särskilt om sådan
lindring ansåges böra ingå i systemet för beskattning av inkomst genom
försäljning av skog. Mot den ifrågasatta anordningen, med begränsning
av densamma till de fall, då den extraordinära inkomsten utgjorts av
inkomst av skogsbruk, hade länsstyrelsen för den skull icke något att erinra.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det förvisso förhölle sig så som
skatteberedningen framhållit, att våra lagstiftare i allmänhet föredragit
mera komplicerade bestämmelser, som ansetts bättre anpassa sig efter olika
saklägen, framför grövre men enklare normer. Detta vore ett, enligt länsstyrelsens
förmenande, mycket beklagligt förhållande, hälst som bestämmelserna
för att kunna anpassas efter alla upptänkliga saklägen ofta måst bliva
så komplicerade, att de i det ojämförligt största antalet fall icke kunnat
i praktiken tillämpas, vadan den åsyftade anpassningen faktiskt blivit förfelad.
Än mera beklagligt vore, att dylika komplicerade bestämmelser, som
visat sig i praktiken förfela sitt syfte, varit omöjliga att få bort ur skattelagstiftningen,
sedan de en gång däri inkommit.

I anslutning till detta uttalande har länsstyrelsen därefter i detalj utvecklat
de svårigheter, som vore förenade med beräkningen av inkomst av
skogsbruk såväl enligt gällande bestämmelser som enligt skatteberedningens
förslag, samt därefter fortsatt:

Enligt länsstyrelsens förmenande vore siffror, hämtade från fastighetstaxeringen,
icke lämpade att lägga till grund för inkomsttaxering. De
beräkningar, som enligt skatteberedningens förslag skulle göras, måste bliva
synnerligen grova. Då man således måste finna, att alla dessa komplicerade
bestämmelser enligt sakens natur måste vila på underlag av mycket grova
metoder, kunde man icke undgå att fråga, vad det skall tjäna till att göra
bestämmelserna så komplicerade i stället för att direkt använda en grov
metod av enklare beskaffenhet. Eu sådan skulle kunna leda till minst lika
grad av rättvisa som de mera komplicerade bestämmelserna, som icke
kunde rätt fungera. Vad som i skatteberedningens promemoria väckt länsstyrelsens
största intresse hade just varit att erfara de intentioner, som
kommunalskatteutskottet visat, att på ett radikalt sätt komma ifrän de komplicerade
bestämmelserna och i stället söka komma till rätta med problemet

1S6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

på en enklare väg, nämligen just genom att slopa avdragsrätten för skogs
ingångsvärde. Beklagligt nog skulle detta ske genom avskrivning under
en tjuguårsperiod. Det vore skada, om skatteberedningens förslag skulle
komma att hindra fullföljandet av nyssberörda intentioner. Tvärtom skulle
länsstyrelsen finna skatteberedningens uppslag att undvika den tjuguåriga
avskrivningsperioden genom att i stället minska progressionen vara förtjänt
av synnerligt beaktande. Vid tillämpningen komme detta uppslag icke att
erbjuda några nämnvärda svårigheter för taxeringsmyndigheterna. För
övrigt borde progressionsminskningen böra givas ett något större tillämpningsområde
än skatteberedningen ifrågasatt. Många fall hade under praktiken
förekommit, då det måst beklagas, att icke möjligheter till lättnader
i beskattningen kunnat erbjudas. De vanligaste vore sådana, då exempelvis
en tjänsteman vid entledigande erhållit ett större kontant belopp på en gång
i stället för lön eller pension för ett antal år framåt, eller då en uppfinnare
på en gång erhölle betalning för en gjord uppfinning, som orsakat flertal
års olönat arbete. I dessa fall vore progressionsminskningen till och med
betydligt mera påkallad än då det gällde exempelvis lotterivinst.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar kommunalskatteutskottets
förslag och anför i huvudsak:

Länsstyrelsen erinrade om att länsstyrelsen på sin tid förordat kommunalskattekommitténs
förslag angående beskattning av inkomst av skogsbruk.
Det för länsstyrelsen avgörande därvid hade varit, att nu gällande bestämmelser
härutinnan, åtminstone vad Göteborgs och Bohus län beträffade, befunnits
otillfredsställande, huvudsakligen därför att det i praktiken i de
flesta fall, som förekommit, visat sig omöjligt att ur köpehandlingarna få
fram a ena sidan, huru stort belopp av köpeskillingen som belöpte ä skogen,
och å andra sidan, till vilket belopp skogens ingångsvärde skulle beräknas.
En följd härav hade blivit antingen att den i lagen avsedda särbeskattningen
av skogen ytterst sällan ägt rum, eller att säljaren icke kunnat erhålla
det avdrag för ingångsvärdet av skogen, vartill han varit lagligen
berättigad, därest tillfredsställande utredning härom kunnat av honom framläggas.
Även om det förslag, som framlagts i ämnet av skatteberedningen,
vore aldrig så teoretiskt riktigt och aldrig så väl genomtänkt gällde för
detta vad ovan sagts om nu gällande bestämmelser. De kunde ej i praktiken
tillämpas, dä de faktorer, vilka skulle tjäna till underlag för skatteberäkningen,
icke vore eller kunde vara kända för taxeringsnämnderna.
Skatteberedningen hade i promemorian närmare utvecklat, huru vid en tilllämpning
av beredningens förslag skulle tillgå. Härvid torde emellertid
böra framhållas, att de siffror, som från fastighetstaxeringen skulle användas,
icke funnes tillgängliga för de årliga taxeringsnämnderna och ej
heller vore lätta att anskaffa under den korta och av brådskande arbete
fyllda tid, varunder en taxeringsnämnd arbetade. Ej heller domänstyrelsens
rotvärden funnes tillgängliga för de årliga taxeringsnämnderna. Skatteberedningen
framhölle själv på flera ställen de vanskligheter, vilka vore
förenade med den av beredningen förordade metoden. Å andra sidan medgåve
beredningen, att den i ögonen fallande stora fördelen med den av kommunalskatteutskottet
förordade lösningen vore dess påtagliga och bestickande enkelhet.
Vid valet emellan å ena sidan ett måhända teoretiskt riktigt men i
praktiken i de flesta fall oanvändbart, och å andra sidan ett praktiskt och
enkelt system syntes knappast svårt att träffa ett avgörande. Länsstyrelsen
finge för den skull till antagande förorda det av kommunalskatteutskottet

1 <S7

Kiiiif/l. Maj:tft proposition Nr 213.

föreslagna sättet för lösande av frågan, helst detta följde den princip, för
vilken länsstyrelsen redan tidigare uttalat sig.

En annan fråga, som i skatteberedningens promemoria upptagits till undersökning,
gällde förändring av skatteprocenten vid den statliga inkomstbeskattningen
för inkomst av lotterivinst, realisationsvinst och viss inkomst
av skogsbruk. I promemorian framhölles, hurusom progressionen verkade
för hårt, då en sådan tillfällig inkomst tillfölle en skattskyldig utöver hans
normala årsinkomst. Detta vore visserligen sant, men en sådan tillfällig
högre inkomst kunde härleda sig även ur annan inkomstkälla än de tre
ovan angivna. En affärsman kunde tillfälligtvis under ett år på grund av
gynnsam konjunktur eller annan orsak göra en vinst, som i hög grad kunde
överstiga hans normalinkomst; en tjänsteman i allmän eller enskild tjänst
kunde ett år på grund av något tillfälligt uppdrag, exempelvis en större
boutredning eller dylikt, erhålla eu extra inkomst, som väsentligen höjde
den normala skatteprocenten för honom. Det syntes därför innebära en
orättvisa att begränsa en nedsättning av skatteprocenten till de av beredningen
föreslagna fallen. Härtill komme, att bestämmandet av »normalinkomsten»
ävensom i vad mån nedsättning av procentsatsen skulle ske
inom vissa i förslaget bestämda gränser överlämnades till taxeringsnämnderna.
Det vore att befara, att detta i tillämpningen komme att leda till
godtyckligt eller åtminstone synnerligen ojämnt tillämpande av de föreslagna
bestämmelserna inom olika nämnder. Den påpekade begränsningen av
skatteberedningens förslag i förevarande avseende ävensom de vanskligheter,
som syntes bliva en ofrånkomlig följd vid tillämpningen av detsamma,
gjorde att länsstyrelsen ansåge sig icke kunna tillstyrka beredningens förslag,
hur skäligt det än kunde synas vara att söka åstadkomma en lindring
i skatteprocenten vid en tillfällig, icke årligen återkommande inkomst.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att man vid ett vägande mot varandra
av kommunalskatteutskottets och skatteberedningens förslag icke torde
kunna undgå att giva företrädet åt det förra, vilket, såsom skatteberedningen
själv medgåve, utmärkte sig för påfallande enkelhet, varjämte frågan
om vilken tillväxt av skogen, som ej skulle beskattas, löstes på ett tillfredsställande
sätt, under det att det senare förslaget vore ganska invecklat och
dessutom icke erbjöde en fullt exakt lösning av spörsmålet om vad som
rätteligen borde beskattas. En olägenhet, som i fråga om inkomst av skogsbruk
vidlådde utskottsförslaget, vore emellertid den hårda beskattning, för
vilken den utsattes, som bekommit fast egendom genom arv. Det vore
angeläget att kunna finna en utväg, som undanröjde denna olägenhet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det av kommunalskatteutskottet
framlagda förslaget vara ett steg i rätt riktning, då detsamma vore både
enkelt och förenat med större rättvisa än det nuvarande systemet; och länsstyrelsen
hemställer av sådan anledning, att detta förslag måtte läggas till
grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att förtjänsterna hos det av skatteberedningen
framlagda förslaget övervägande torde vara av teoretisk art
och att dess omsättande i praktiken helt visst skulle vålla betydande vansk -

188

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

ligheter. Dessa omständigheter syntes länsstyrelsen utgöra tillräckliga skäl
för ett avstyrkande av detta förslag. Men länsstyrelsen ansåge sig icke
heller kunna biträda de grunder, på vilka kommunalskatteutskottets förslag
vilade, ehuru detta förslag i jämförelse med skatteberedningens innebure en
given förenkling. Tillämpningen av dessa grunder skulle nämligen, på sätt
jämväl skatteberedningen framhölle, förorsaka svårigheter i fråga om sättet
för beskattningen av och storleken av skatten för den del av skogen, som
komme att beskattas. Däremot kunde länsstyrelsen för sin del icke finna
annat än att nu gällande föreskrifter i ämnet vore av beskaffenhet att i
huvudsak böra bibehållas.

Länsstyrelsen hämtade därvid stöd av den erfarenhet, som tillämpningen
av dessa föreskrifter givit vid handen. Inom Värmlands län syntes nämligen
nu gällande regler i förevarande avseende icke hava vållat några särskilda
svårigheter vid beskattningen av inkomst av skogsbruk. I 1927 års kungl.
förslag hade också nu gällande regler i fråga om beskattning av inkomst
av skogsbruk bibehållits, dock med den ändring, att den rätt till avdrag,
som nu finge ske för »minskning i skogens ingångsvärde», i stället skulle
avse »minskning i ingående virkeskapital». Då denna ändring syntes länsstyrelsen
innebära en bättre och riktigare utformning av bestämmelsen om
avdragsrätten, ansåge sig länsstyrelsen böra helt ansluta sig till det kungl.
förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Örebro län finner kommunalskatteutskottets motivering
synnerligen klar och bindande. Skatteberedningens förslag anser länsstyrelsen
bliva antingen för schablonmässigt eller ock i tillämpningen alltför svårt,
varför länsstyrelsen avstyrker detsamma. Även skatteberedningens förslag
om lindring i skatteprogressionen i vissa fall avstyrkes av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förklarar sig föredraga skatteberedningens
förslag framför kommunalskatteutskottets och anför:

I fråga om det s. k. producerande virkeskapitalet ville länsstyrelsen ifrågasätta,
om ej detsamma kunde bestämmas i visst förhållande till skogsmarksvärdet,
detta för att i viss mån underlätta beräkning av beloppet därav.
Vid denna beräkning borde användas den medelbonitetssiffra och det medelrotvärde,
som vid det enligt fastighetstaxeringsförordningen inför länsstyrelsen
hållna sammanträdet ansetts förefintliga för den kommun, där ifrågavarande
fastighet vore belägen. Hade förvärvet skett före år 1922, borde genom
jämförelse mellan de taxeringsvärden, som åsattes sistnämnda år, och det
som varit gällande vid tiden för förvärvet, utrönas, huru mycket av sistnämnda
värde belöpt å skogsmarken, varefter detta värde lades till grund
för beräkningen av ingående värdet på samma sätt som föreslagits i fråga
om senare fastställda värden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att länsstyrelsens erfarenhet
av tillämpningen av de uti nu ifrågavarande hänseende för närvarande
gällande bestämmelserna icke givit vid handen behov av ändring härutinnan.
Länsstyrelsen funne sig således böra uttala sig för bibehållande av gällande
föreskrifter. Därest ändring i allt fall ansåges böra äga rum, syntes kommunalskatteutskottets
förslag vara att föredraga framför skatteberedningens:

18!)

Kungl. Maj:fn proposition Nr 213.

Don av skatteberedningen anvisade utvägen till lösning av föreliggande
fråga syntes visserligen i teorien framkomlig men torde för de myndigheter,
som finge att tillämpa av förslaget påkallade komplicerade bestämmelser,
komma att visa sig tung och invecklad. Kommunalskatteutskottets förslag
torde, därest detsamma varit avsett att i full utsträckning utbytas mot nu
gällande föreskrifter, framför övriga förslag varit förtjänt att tagas under
övervägande. Då förslaget emellertid genom däri ifrågasatta övergångsbestämmelser
i verkligheten icke komme att träda i tillämpning förrän om
tjugo år och de påtalade svårigheterna för såväl taxeringsmyndigheter som
skattskyldiga att utreda befogenheten av värdeminskningsavdrag sålunda
under en lång framtid alltjämt komme att föreligga, ansåge länsstyrelsen
ej heller utskottsförslaget vara av sådan förtjänst att detsamma borde undantränga
nu gällande bestämmelser.

I fråga om skatteberedningens förslag om lindring i skatteprogressionen i
vissa fall, torde skäl därför hava anförts, då frågan gällde inkomst av skog.
Beträffande åter lotterivinster och realisationsvinster, inkomster, som merendels
icke utgjorde resultat av något inkomsttagarens arbete utan som av en
slump och utan förskyllan tillföile honom, ansåge länsstyrelsen dylik skattelindring
icke böra ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län erinrar, att länsstyrelsen på sin tid tillstyrkt
kommunalskattekommitténs förslag i förévarande avseende. De skäl,
som sedermera anförts till stöd för åsikten, att inkomstbegreppet borde utsträckas
att omfatta även den värdeökning, som uppkommit å skog genom
sparad tillväxt, hade icke givit länsstyrelsen skäl att frångå sin tidigare
ståndpunkt.

I fråga om förslaget om särskild anordning för beräkning av skatt vid
onormalt höga inkomster av skogsbruk, av lotterivinst och av realisationsvinst
ansåge länsstyrelsen något principiellt skäl, varför dylika, låt vara
onormala, inkomster icke skulle till fullo beskattas, vara svårt att finna.
Med hänsyn till dessa inkomsters karaktär av lätt förtjänta penningar skulle
säkerligen ett lättande av progressionsbeskattningen i dylika fall väcka berättigat
missnöje. Länsstyrelsen ansåge därför icke, att de föreslagna författningsändringarna
kunde anses försvarliga.

• Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att gällande bestämmelser
rörande minskning av skogs ingångsvärde i praktiken visat sig svårtillämpliga,
i synnerhet då det gällde inkomst genom försäljning av skog i samband
med försäljning av marken, varjämte dessa bestämmelsers verkningar
i många fall för de skattskyldiga framstått såsom obilliga. En omläggning
av skatteprinciperna härutinnan syntes därför vara påkallad. Både kommunalskatteutskottets
och skatteberedn ngens förslag till lösning av den invecklade
frågan om taxering av inkomst av skog innehölle beaktansvärda uppslag.
IJtskottsförs laget innebure utan tvivel ett avsevärt enklare taxeringsförfarande,
under det skatteberedningens förslag måste anses bättre avvägt
med hänsyn till nu gällande skattesystem. Länsstyrelsen ville i huvudsak
ansluta sig till kommunalskatteutskottets förslag, men ville samtidigt för -

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

orda, att i samband därmed frågan om frihet från utgörande av fastiglietsbevillning
för den del av skogen, som icke kunde hänföras till produktionsmedel,
upptoges till behandling.

Beträffande den ifrågasatta lindringen i skatteprogressionen i vissa fall
hade länsstyrelsen icke något annat att erinra än att lotterivinst och realisationsvinst
icke borde innefattas i de föreslagna lättnaderna i fråga om
progression vid inkomstskattens och den kommunala progressivskattens
beräkning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att det av skatteberedningen framlagda
förslaget angående beskattning av inkomst av skogsbruk syntes stå
väl i överensstämmelse med grundprinciperna i 1927 års kungl. förslag till
kommunalskattelag och över huvud taget äga stora teoretiska förtjänster.
På vissa punkter kunde visserligen tvekan råda. Så till exempel förefölle
det länsstyrelsen sannolikt, att den myckenhet skog, som i förslaget betraktats
såsom produktionsmedel, uppskattats väl lågt. Dock vore det svårt
att utan ingående undersökningar föreslå en annan siffra, helst som förhållandena
i detta avseende torde vara mycket växlande och det såsom
skatteberedningen framhållit skulle vara alltför vanskligt att låta beskattningsmyndigheterna
för varje särskild försäljning fastslå den kvantitet, som
borde anses såsom produktionsmedel. Om ett sådant beslut skulle ansluta
sig till verkligheten, torde det knappast kunna meddelas, förrän själva avverkningen
ägt rum, och således bland annat förutsätta en flerårig uppskattning
med därav följande olägenheter. Ur teoretisk synpunkt skulle
länsstyrelsen därför vilja förorda det av skatteberedningen utarbetade förslaget.
Tyvärr syntes det dock vara alldeles omöjligt att genomföra förslaget
i praktiken utan en mycket väsentlig teknisk förstärkning av beskattningsmyndigheterna.
Denna länsstyrelsens uppfattning grundade sig på
erfarenheten av tillämpningen av nuvarande avdragsbestämmelser. Det
hade nämligen visat sig, att allt fortfarande mycket ofta missuppfattningar
förekomme såväl hos de skattskyldiga som hos beskattningsmyndigheterna
angående den bevisning, som skulle förebringas för rätt till avdrag enligt
nu gällande föreskrifter, och det kunde därför anses alldeles visst, att en
bestämmelse med de invecklade operationer, som förslaget förutsatte, komme
att stanna på papperet och således icke medföra den önskade skattereduktionen.
Förslagets tanke vore icke i denna form realiserbar utan en avser
värd förändring av beskattningsmyndigheterna.

Kommunalskatteutskottets förslag och det av skatteberedningen i anslutning
därtill utarbetade förslaget om lindring i skatteprogressionen i vissa
fall ansåge sig länsstyrelsen böra avstyrka. Beträffande utskottsförslagets
förhållande till arvsbeskattningen torde böra erinras därom, att det i skogsbygderna
vore ganska vanligt, att, om en hemmansägare efterlämnade flera
arvingar, en av dem erhölle fastigheten mot ersättning till de övriga,

Ninipl. Maj:ts proposition Nr 213.

191

direkt eller indirekt utgående genom avverkning. Dubbelbeskattningen på
det förut arvsbeskattade kapitalet kunde därför träffa stora kretsar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner kommunalskatteutskottets förslag
i ämnet vara övriga förslag såtillvida överlägset, att detsamma löste de
förevarande beskattningsfrågorna på det ur praktisk taxeringssynpunkt
mest tillfredsställande sättet, och yttrar länsstyrelsen i huvudsak:

En av förslagets mera i ögonen fallande brister vore dess ståndpunkt till
realisationsvinstbeskattningen. Enligt förslaget skulle inkomst genom försäljning
av skog i samband med försäljning av fast egendom icke beskattas
i annat fall än försåvitt fastighetsförsäljningen skett inom tio år från fastighetens
förvärvande, då hela uppkomna vinsten av försäljningen, alltså vinsten
å såväl själva fastigheten som å skogsförsäljningen, skulle beskattas såsom
realisationsvinst. Sin ståndpunkt i detta avseende hade kommunalskatteutskottet
motiverat med att det skulle medföra stora taxeringstekniska svårigheter
att för dessa fall meddela några särskilda regler. I sitt sistnämnda
påstående hade utskottet otvivelaktigt rätt, men länsstyrelsen ansåge konsekvensen
bjuda, att eu lösning av frågan jämväl i detta avseende utfunnes.
Det förhållande, att en dubbelbeskattning ofta torde här uppkomma, gjorde
detta också så mycket nödvändigare. För att emellertid icke förlora
allt för mycket av systemets enkelhet och lätthanterlighet hade länsstyrelsen
tänkt sig, att i detta fall stadgande kunde införas därom att, därest skattskyldig,
som försålt skog i samband med fastighetsförsäljning, visade i vad
mån den vid försäljningen uppkomna vinsten belöpte sig på skogsförsäljningen,
han vore berättigad åtnjuta avdrag från realisationsvinstbeskattningen
med detta belopp. Härmed hade vederbörande i princip befriats från beskattning
för dylik inkomst av skogsförsäljning, men med hänsyn till
taxeringstekniska svårigheter hade bevisbördan lagts på den skattskyldige
själv.

Skatteberedningens förslag om lindring i skatteprogressionen i vissa fall,
enligt vilket förslag en viss frihet lämnades vederbörande beskattningsmyndighet,
ansåge länsstyrelsen icke vara lämpligt även om vissa gränser
för maximum och minimum uppdroges. Lika litet tilltalande vore det att
låta någon medelinkomst under vissa år bliva bestämmande för skatteprocenten.
Däremot funne länsstyrelsen att frågan eventuellt kunde så lösas
att, om en skattskyldig under t. ex. de tre sista åren icke åtnjutit avsevärd
inkomst av skogsbruk, man vid skatteprocentens bestämmande avdroge två
tredjedelar av den beskattningsbara inkomsten av skogsbruket, varefter
skatten uträknades efter hela beloppet. Genom detta förfarande vunnes, att
skatten i någon mån komme att anpassa sig efter den skattskyldiges normala
skatteförmåga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar:

Det kunde väl möjligen ur principiell synpunkt anses berättigat att liksom
nu gällande lagstiftning till inkomst av skogsbruk hänföra även inkomst
genom avyttring av växande skog i samband med fastighetsförsäljning, i
den må» ej förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst på grund av
fastighetens avyttring förelåge. Vid en dylik försäljning beskattades den
del av köpeskillingen, som belöpte på skogens tillväxt under den tid, säljaren
innehaft fastigheten. Vad skogen under denna tid i tillväxt producerat
betraktades som en skogsbrukets produkt, och vad som inflöte vid

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

avyttring av denna produkt, liksom vid avyttring av andra skogsbrukets
produkter, kunde ju räknas som en skattepliktig inkomst. Men enligt länsstyrelsens
förmenande vore en dylik beskattning förenad med sådana svårigheter
och måste i tillämpningen leda till sådana osäkra resultat, att den ur
skatteteknisk synpunkt borde helt och hållet utdömas.

I Norrbottens län hade, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, denna beskattning
aldrig kommit till tillämpning i andra fall, än då beskattningsbar
realisationsvinst förelegat, detta uppenbarligen av den anledning, att vederbörande
taxeringsmyndigheter vid en fastighetsförsäljning icke ansett sig
kunna konstatera, om och i vilken mån skogens beskaffenhet övat någon
inverkan på köpeskillingen. Beträffande det av skatteberedningen utarbetade
förslaget till genomförande i begränsad omfattning av en beskattning av
köpeskilling för växande skog vid fastighetsförsäljning kunde länsstyrelsen
ej finna att det vore ägnat att i någon mån minska de svårigheter, som
vore förbundna med den praktiska tillämpningen av nu gällande bestämmelser
om denna beskattning. Och länsstyrelsen misstänkte, att en taxeringsnämnd
— för att ej tala om en deklarationsskyldig — i Korpilombolo
eller Arjepluogs taxeringsdistrikt skulle stå sig slätt inför tolkningen av
de föreslagna ändringarna i 22 § kommunalskattelagen med tillhörande
anvisningar. En lag och i synnerhet en skattelag, som ju berörde nästan
varje man, borde vara så enkel, att den utan svårighet kunde förstås av
var och en. I detta avseende lede nog tyvärr redan våra nuvarande skattelagar
av betänkliga brister, och man borde därför motsätta sig varje förslag,
som utan att vara av trängande behov påkallat ytterligare försvårade
deras förståelse. Länsstyrelsen vore sålunda särskilt med hänsyn till dess
enkelhet mest böjd att acceptera det av kommunalskatteutskottet framlagda
förslaget.

Då emellertid kommunalskatteutskottets förslag onekligen medförde en
viss orättvisa, därigenom att progressionen vid beskattning av inkomst av
skogsbruk bleve alltför stark, då beskattning komme att ske på en gång
för ett enda stort belopp, medan det förut skett i flera repriser, funne länsstyrelsen
det av skatteberedningen framlagda förslaget till mildrande av
denna obillighet beaktansvärt. Likaså ansåge länsstyrelsen billighetsskäl
tala för, att eu dylik lindring i progressionen medgåves även vid beskattning
av lotterivinst och realisationsvinst. Angående storleken av en dylik
lindring kunde man ju hysa delade meningar, men funne länsstyrelsen
skatteberedningens förslag härutinnan skäligt, helst som en ganska vidsträckt
prövningsrätt medgivits taxeringsmyndigheterna att i det enskilda fallet
avgöra, vilken lindring som kunde anses vara av omständigheterna påkallad.

Kammarrätten — som ansett sitt utlåtande kunna begränsas till att avse
de båda nya förslag till lösning av frågan om beskattning av inkomst av
.skogsbruk, som framkommit, nämligen kommunalskatteutskottets förslag och
skatteberedningens alternativa förslag — förklarar sig icke kunna tillstyrka
något av dessa förslag, och anför kammarrätten i huvudsak:

Vad den principiella rätten till avdrag vid beräkning av skattepliktig
intäkt av skogsbruk för minskning i skogs ingångsvärde eller minskning i
ingående virkeskapital anginge, hade densamma icke sedan tillkomsten av
1910 års skatteförfattningar ifrågasatts förrän av kommunal skatteutskottet
vid 1927 års riksdag. Ett av huvudskälen för kommunalskatteutskottets
ståndpunkt hade angivits vara att eliminera vissa allmänt erkända svåri g -

Kungl. Maj:ls proposition Nr 21H. I!).''!

heter vid de nuvarande boskattn i Tidsbestämmelsernas tillämpning. Ehuru
kammarrätten funne detta skäl synnerligen beaktansvärt, kunde kammarrätten
likväl icke ansluta sid till utskottets uppfattnind på förevarande
punkt. Kammarrätten hölle nämliden för sin del bestämt före, att rätten
till avd råd för minskning i skogs ingångsvärde borde bibehållas alldeles
oberoende av om inkomst genom avyttring av växande skog i samband
med fastighets försäljning beskattades såsom inkomst av skogsbruk eller ej.
Till stöd för denna ståndpunkt ansäge sig kammarrätten kunna åberopa de
skäl för avdragsrättens bibehållande, som skatteberedningen i promemorian
anfört, särskilt i avseende å den skärpning i progressionsskalan, som genom
avdragsrättens slopande skulle — allteftersom övergångsbestämmelserna
upphörde att verka — uppstå, och utskottsförslagets förhållande till arvsbeskattningen.
Därest förslaget genomfördes, syntes i varje fall, på sätt
skatteberedningen anmärkt, avdrag för ingångsvärde ej böra medges, om
fastigheten förvärvats efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Den
lättnad i skattebördan, som skatteberedningen ifrågasatt i form av avdrag
för ett belopp svarande mot det producerande virkeskapitalets värdeökning,
angåves vara motiverad mera av praktiskt psykologiska än teoretiska skäl.
De författningsbestämmelser, som föresloges i syfte att vinna den avsedda
lättnaden, erkändes emellertid av skatteberedningen själv vara rätt invecklade,
en uppfattning som delades av kammarrätten. Det syntes kammarrätten
föga praktiskt att utöver de föreslagna bestämmelserna om avdrag
för minskning i ingående virkeskapital — vilka bestämmelser redan de på
grund av svårigheterna för de skattskyldiga att kunna tillgodogöra sig i
dem stipulerade avdrag väckt tvekan — införa ytterligare bestämmelser av
i stort sett likartad beskaffenhet. De psykologiska skälen, varmed torde
avses, att förslaget i viss mån tillgodosåge kravet på att icke skogs värdeökning
särskilt på grund av konjunkturer skulle beskattas såsom inkomst
av skogsbruk, syntes icke heller kammarrätten bärande, enär förslaget icke
tillfullo och i varje fall på en alltför svårframkomlig väg fyllde nämnda
syfte. Därest skatteberedningens förslag genomfördes, syntes detsamma dock
böra av taxeringstekniska skäl underkastas den modifikationen, att inkomst
genom avyttring av växande skog i samband med fastighetsförsäljning icke
beskattades såsom inkomst av skogsbruk i de fall, då förutsättningarna för
skattepliktig realisationsvinst på grund av fastighetens försäljning förelåge.
Ehuru således till förmån för kommunalskatteutskottets förslag talade dess
enkla linjer och till förmån för skatteberedningens förslag den omständigheten,
att en viss erforderlig lättnad i beskattningen av inkomst av skogsbruk
vunnes, kunde kammarrätten likväl icke, med hänsyn till de nackdelar,
som vore förknippade med förslagen — med utskottets förslag skärpt
beskattning och med skatteberedningens förslag ytterligare lagbestämmelser
av invecklad beskaffenhet — tillstyrka någotdera av ifrågavarande båda
nya förslag. Det kunde i detta sammanhang erinras därom, att det ännu
icke, trots upprepade och betydande ansträngningar, lyckats utarbeta ett
förslag till beskattning av inkomst av skogsbruk i överensstämmelse med
de för beskattning av annan inkomst gällande grunder, som vunnit mera
allmänt eller odelat gillande av sakkunniga myndigheter och statsmakterna.
Kammarrätten ville därför ifrågasätta, om icke den möjligheten till frågans
lösning borde göras till föremål för ingående undersökning, att beskattningen
av inkomst av skogsbruk helt eller delvis utbrötes ur ramen för den
nuvarande inkomstbeskattningen och nämnda inkomst i stället beskattades
genom en särbeskattning i till exempel accisens form. Mot det i prome -

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 häft. (Nr 213.)

194

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

morian innefattade förslaget att i ett eventuellt nytt förslag till kommunalskattelag
icke upptaga den i 1927 års förslag intagna undantagsbestämmelsen
rörande bestämmandet av ingångsvärdet vid förvärv av fastighet annorledes
än genom köp hade kammarrätten så mycket mindre något att erinra, som
denna undantagsbestämmelse syntes bryta mot vad som eljest i skattesystemet
gällde i avseende å förhållandet mellan inkomst- och arvsbeskattningen.
Uteslutandet av ifrågavarande undantagsbestämmelse syntes böra
vara oberoende av om det ifrågasatta avdraget för värdeökning av det producerande
virkeskapitalet genomfördes eller ej. Kammarrätten hade heller
icke någon erinran att göra mot den i promemorian ifrågasatta kompletteringen
av bestämmelsen om ingångsvärdets beräknande efter stämpelplikten
för det fall, att stämpelplikt ej ägde rum. Den bestämmelse i berörda
avseende, som föresloges, skulle överensstämma med vad kammarrätten i
visst fall redan tillämpat jämlikt grunderna för nu gällande bestämmelser
på området. Det syntes emellertid vara av särskild vikt att klarlägga,
huru i nu förevarande avseende skulle förhållas för det fall att ingångsvärdet
skulle bestämmas för skog å fastighet, som förvärvats genom giftorätt.

I fråga om förslaget att tillerkänna beskattningsmyndigheterna befogenhet
att under vissa förutsättningar vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
medgiva skattskyldig skälig nedsättning av det grundbelopp,
efter vilket skatten skulle utgå, ställde sig kammarrätten bestämt avvisande.
Det syntes kammarrätten orimligt att lägga en dylik diskretionär prövning
i beskattningsmyndigheternas händer.

Domänstyrelsen har jämte eget utlåtande överlämnat infordrade yttranden
av samtliga överjägmästare, utlåtanden av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund och samtliga skogsvårdsstyrelser med undantag för
skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Örebro och Kopparbergs län samt
yttrande av Sveriges skogsägareförbund.

Nio överjägmästare föredraga kommunalskatteutskottets förslag. Två
över jägmästare uttala sig mot skatteberedningens förslag utan att ansluta
sig till utskottsförslaget. Två överjägmästare giva företräde åt skatteberedningens
förslag.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund giver ett avgjort företräde
åt kommunalskatteutskottets enkla, för allmänheten och skattemyndigheterna
lätt förståeliga förslag, under förutsättning att detta förslag i vissa
angivna avseenden justerades. Centralrådet anser dock angeläget, att möjligheterna
undersökas för ett utbyte av både den kommunala och den statliga
inkomstbeskattningen av skogen mot en accis, vilken skatteform med
hänsyn till skatteförmågan skulle komma att verka fullt rättvist och sannolikt
bliva den i tillämpningen enklaste. Centralrådet anför:

Kommunalskatteutskottets förslag syntes centralrådet innebära vissa givna
fördelar framför såväl nu gällande bestämmelser som de av Kungl. Maj:t framlagda.
Då någon utredning och bevisning om en skogs ingångsvärde sedan
övergångstiden tilländalupit ej erfordrades, bleve det enkelt och lätt att tilllämpa,
och torde framför allt vara det system, som vore ägnat att befrämja

Kunr/l. Maj:in proposition Nr 213.

i 95

en god skogsvårds intressen, som ofta i värt land finge inriktas på en besparing
av virkeskapitalet eller till kontinuitet i virkesuttagen. Utan förbehåll
kunde emellertid centralrådet ej förorda utskottets förslag. Som av
skatteberedningen påpekats, kornrne enligt förslaget progressionen i beskattningen
vid varje fastighetsägares egen skogsavverkning ävensom vid upplåtelse
av avverkningsrätt att verka betydligt hårdare än tillförne. Även
om, som centralrådet redan framhållit, det i stort sett kunde anses önskvärt,
att skattesystemet verkade till förmån för regelbundna, normala avverkningar,
vore det samtidigt ej ändamålsenligt, att större engångsavverkningar
genom starkt progressiv beskattning nästan omöjliggjordes. För
smärre skogar kunde det mången gång vara det enda rationella att, åtminstone
för avsalu, endast avverka med längre mellanrum, kanske vart tionde
år, och för skogsbrukets riktiga ekonomiska bedrivande i allmänhet torde
gälla att söka anpassa avverkningarna efter konjunkturernas växlingar.
Detta försvårades givetvis vid stark progression i beskattning. Av de utvägar
till progressivskattens mildrande, som av skatteberedningen antytts,
syntes endast den, som avsåge att lämna beskattningsmyndigheterna en viss
frihet — för att bedöma vad som skulle anses vara normal inkomst —
framkomlig. Någon fara för missbruk torde, som skatteberedningen framhölle,
härvid ej föreligga, då, för motivering av skattelindring vid onormalt
stor inkomst exempelvis av skogsavverkning, objektivt bevismaterial kunde
framläggas. Centralrådet måste emellertid starkt ifrågasätta lämpligheten
av att skatteprocenten skulle göras till föremål för skönsprövning av skattemyndigheterna.
Av denna frihet för skattemyndigheterna kunde några fördelar
ej uppstå utan tvärtom endast olägenheter. Enligt centralrådets mening
borde därför i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgas, att skatteprocenten skulle beräknas till det belopp, som den skulle
utgjort, om från det beskattningsbara beloppet avdroges två tredjedelar av
det belopp, varmed det beskattningsbara beloppet exempelvis på grund av
särskilt omfattande skogsavverkning överstege det normala. Centralrådet
ansåge det vidare nödvändigt, att utskottets förslag modifierades så, att ett ur
en skog, som vore arvsobjekt, verkställt uttag i och för arvsskattens betalande
ej samtidigt beskattades genom inkomstskatt. Redan med nu gällande bestämmelser
vore arvsskatten så betungande att, speciellt för fideikommiss, där
kanske den enda kapitaltillgången som finge tillgripas utgjordes av växande
skog, denna måste skövlas för skattens betalande. Att då jämväl inkomstbeskatta
denna »skatteavverkning» syntes ej vara rätt och billigt. Då
några svårigheter att beräkna skogens ingångsvärde eller det belopp, varmed
den växande skogen ingått i arvet, kort efter ett arvskifte ej förelåge,
syntes enligt centralrådets uppfattning ej några hinder möta för bibehållande
av nu gällande rätt för arvtagare att vid avverkning av skog för
betalning av arvsskatt, i vad denna belöpte på skogen, få från den beskattningsbara
inkomsten avdraga så stor del av den arvsbeskattade skogens
värde, som behövt avverkas för att bereda medel för arvskattens betalande.
Inom skatteberedningen hade utarbetats ett särskilt förslag till föreliggande
beskattningsfrågas lösning. Detta förslag hade teoretiska förtjänster och
likaväl som man med skatteberedningen kunde kalla utskottets förslag bestickande
genom sin enkelhet, likaväl kunde sägas, att skatteberedningens
uppläggning av vad som borde beskattas i skogsbruket och vad som borde
vara undandraget från beskattning, förtjänade beaktande. Centralrådet ansåge
emellertid, att förslaget vid tillämpning i praktiken skulle komma att
leda till stora orättvisor. För det första vore det säkerligen omöjligt att

196

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

generellt avgöra vad som i skogsbruk i allmänhet skulle anses vara produktionsmedel,
och vad som skulle betraktas som skörd. Produktionsmedlets
storlek kunde med tillfredsställande exakthet endast bedömas för ett visst,
noggrant undersökt skogsbruk. För en rättvis tillämpning måste sålunda
i varje konkret fall av beskattningsmyndigheterna avgöras, vad som skulle
betraktas som produktionsmedel. För en sådan uppgift vore emellertid beskattningsmyndigheterna
ej kompetenta, ej heller vore det möjligt att för
varje skogsbruk förebringa sådan utredning, att produktionskapitalets storlek
riktigt kunde fixeras. Då sålunda enligt centralrådets mening produktionskapitalen
växlade alltefter i skogsbruken rådande förhållanden, innebure
produktionskapitalets bestämmande till fyra årsavkastningars värde anlitandet
av en schablon, som för flertalet skogsägare skulle medföra stora orättvisor.
Då dessutom samma olägenheter, som vidlådde nu gällande bestämmelser
i fråga om bestämmandet av avdragsrätten för efter avverkning skedd minskning
av skogens ingångsvärde, enligt skatteberedningens förslag alltjämt
komme att kvarstå, måste centralrådet giva kommunalskatteutskottets förslag
avgjort företräde.

Sveriges skogsägareförbund avstyrker skatteberedningens förslag och anser,
att kommunalskatteutskottets förslag borde läggas till grund vid lösningen av
nu förevarande skattefråga. Det borde dock undersökas, om icke den skatteskärpning,
som sistnämnda förslag skulle komma att medföra beträffande
ärvda fastigheter, kunde undanröjas. Förbundet anför, bland annat:

Den av utskottet föreslagna uppläggningen av frågan hade ur skogsvårdssynpunkt
betydande förtjänster. De nu gällande bestämmelserna om dels
beskattande av köpeskilling för skog såsom inkomst och dels rätten till avdrag
för sänkning i skogs ingångsvärde verkade ovedersägligen pådrivande
på jordägarnas benägenhet att avverka skogen. En skogsägare, som hade
för avsikt att småningom avyttra sin fastighet, tvingades nästan att först
successive bringa ned dennas skogskapital i nivå med ingångsvärdet. Eljest
utsattes han vid försäljningstillfället för en inkomstbeskattning med betungande
progression. De nu gällande bestämmelserna hade sålunda skogspolitiskt
felaktiga verkningar, i det att de motverkade en synnerligen önskvärd
och behövlig höjning av landets produktiva skogskapital till mer normal
nivå. Den av utskottet föreslagna omläggningen skulle i huvudsak
undanröja dessa olägenheter. Endast under den 20-åriga övergångstiden
skulle, såsom skatteberedningen jämväl påpekat, vissa risker förefinnas, i det
att sådana skogsägare, som hade höga ingångsvärden å sina skogar, då
skulle sträva efter att utnyttja dessa genom forcerade avverkningar. Denna
sistnämnda brist hos utskottets linje finge ej anses vara allt för betydande
och borde näppeligen utgöra ett hinder mot en lösning efter nämnda linje.
Vid fastighetsförvärv genom arv hade arvtagaren att erlägga stämpelskatt
å fastighetens fulla skogsvärde enligt en starkt progressiv skala. Skattesatsen
kunde ofta uppgå till 10 procent eller mer. Det sålunda arvsbeskattade
skogsvärdet gällde för ägaren såsom ingångsvärde. Om nu, enligt utskottets
förslag, vid samma skogsavverkning rätten till avdrag för sänkning
i skogens ingångsvärde borttoges, finge arvtagaren erlägga skatt för
detta skogsvärde två gånger, nämligen först vid fånget i form av arvsskatt
och sedan vid avverkningen i form av inkomstskatt. Ehuru det vore fråga
om två helt skilda skattetyper, bleve härigenom den skogsägare, som förvärvat
fastigheten genom arv, realiter (med hänsyn till de belopp han skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

197

erlägga till det allmänna) väsentligt tyngre belastad än den skogsägare, som
förvärvat fastigheten genom köp. Utskottsförslaget innebure sålunda, att
vid fastighetsförvärv genom köp skogsbeskattningen komme att ske efter
skogspolitiskt riktigare och samtidigt avsevärt enklare former än nu, utan
att det allmännas intäkter av skatten på nämnvärt sätt ändrades. Vid förvärv
genom arv däremot komme enligt utskottsförslaget den sammanlagda
skattetungan att avsevärt ökas för skogsägaren utöver vad enligt nu gällande
stadganden skulle utgå. Vad skatteberedningens förslag anginge, så
vore detta, även om vissa teoretiska motiv kunde anföras som stöd för
denna linje, ur praktisk tillämplighetssynpunkt behäftat med betydande
brister. Det torde nämligen få anses vara nästan omöjligt att avgöra, vad
som i det särskilda fallet skulle anses som ett riktigt uttryck för »det varaktiga
virkeskapitalet». Enligt de grunder, som tillämpades vid nu pågående
allmänna fastighetstaxering, skulle vid uthålligt skogsbruk skogskapitalets
värde anses utgöra 16.5 årsavkastningar. Denna beräkningsgrund
torde allmänt anses vara riktig. Fyra årsavkastningar utgjorde blott 25
procent härav. Minimiproduktionskapitalet i skogsbruket skulle sålunda
enligt skatteberedningen blott utgöra en fjärdedel av kapitalet vid normalt,
uthålligt skogsbruk. Detta vore uppenbarligen ej riktigt. Även i de mest
extensiva, kapitalsvaga skogsbruken torde minimiproduktionskapitalet överstiga
fyra årsavkastningars värde. Redan skogslagen framtvingade hållande
av ett virkesförråd, som motsvarade 6 å 8 årsavkastningars värde. Det
varaktiga skogskapital, varmed olika skogsägare arbetade, växlade i varje
fall väsentligt från nyss nämnda, av lagen skyddade minimivärde upp till
14 å 15 årsavkastningars värde. Det vore under sådana omständigheter
olämpligt att införa en enhetlig schablon för beräknande av »det varaktiga
virkeskapitalet» samt att sedan delvis grunda beskattningen å denna. En
dylik åtgärd skulle vara favorabel för ägarna av extensivt skötta skogsbruk
men träffa det rationella skogsbruket tämligen hårt. Häri låge en betydande
olägenhet hos det föreslagna nya systemet. Ett annat fel hos detta
vore, att det bibehölle hela den nuvarande invecklade apparaten, som nödvändiggjorde
en svår och ofta oanskaffbar bevisning om skogens för ägaren
gällande ingångsvärde m. m. Härtill skulle då sedan även komma beräkningen
av det varaktiga virkeskapitalets värde, vilken beräkning krävde
retroaktiva priskalkyler, som varken de skattskyldiga själva eller de lokala
beskattningsorganen kunde förutsättas bemästra.

Domänstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke förevarande spörsmål borde
göras till föremål för ytterligare utredning. Det torde därvid, bland annat,
böra undersökas, dels huru utskottets förslag skulle ställa sig i praktiken,
dels huruvida nu gällande bestämmelser borde ändras därhän att värdeökningen
genom prisstegringen å virke ej skulle beskattas. Även borde
undersökas, huruvida icke inkomstbeskattningen av skogsbruk helt eller
delvis borde utbrytas ur ramen för den nuvarande inkomstbeskattningen
för att i stället beskattas genom en särbeskattning, t. ex. i form av accis.
Innan en dylik utredning blivit verkställd, syntes det styrelsen, att nuvarande
lagstiftning borde kvarstå, därvid emellertid torde böra tagas under övervägande,
huruvida icke de lindringar i beskattningen, som i 1927 års
proposition föreslagits, redan nu provisoriskt kunde genomföras. I dylikt
avseende yttrar domänstyrelsen i huvudsak följande:

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

»Gent emot en uppfattning, som kommit till synes i vissa av de till
domänstyrelsen ingivna yttrandena må emellertid styrelsen i detta sammanhang
framhålla att man likväl ej torde få tolka skatteberedningens förslag
så, att ur en skog, inom vilken alla åldersklasser från plantstadiet till de
äldsta klasserna äro representerade, skulle under form av skörd i skogsvårdslagens
anda kunna uttagas virke ända ned till en ungskogsrest av
fyra gånger den normala årsavkastningens kubikmassa. De skäl, som skatteberedningen
åberopat för skattefrihet för ett å en kalmark under successiv
nybildning varande bestånd intill dess detta nått nämnda gräns, kunna
möjligen givit anledning till missförstånd. Tankegången torde emellertid
vara, att den producerande delen av förrådet skall utgöra en myckenhet
virke, som till sitt värde motsvarar värdet av fyra normala årsavkastningar.
Det är sålunda relationen emellan värdet av å ena sidan fyra normala årsavkastningar
och å andra sidan hela skogen, vilken blir avgörande för vad
som ur skattesynpunkt är att hänföra till produktionsmedel. Tillämpat på
normalskogen innebär detta efter nu gällande bestämmelser för allmän
fastighetstaxering av skogsmark och växande skog, att av 16.5 årsavkastningar
12.5 äro skörd och 4 utgöra produktionsmedel, d. v. s. den minimikvantitet
vartill skogens producerande del lägst beräknas bliva nedbragt
genom avverkning, utgör omkring 24 procent av normalskogens värde.

Domänstyrelsen får vidare anföra att styrelsen visserligen kan ansluta
sig i princip till det förenklade sätt för beräkning av värdeökningen genom
prisstegringen på det producerande virkeskapitalet, som enligt skatteberedningens
förslag skulle erhållas med stöd av uppgifter från de allmänna
fastighetstaxeringarna. Det må emellertid framhållas att det föreslagna
systemet har den olägenheten, att beträffande fastigheter, som förvärvats
före allmänna fastighetstaxeringen år 1922, svårigheter möta att erhålla utgångsmaterial
för beräknandet av värdeökningen å det ''varaktiga virkeskapitalet’.
Svårigheten gäller bestämmandet av det pris för kubikmeter enligt vilket
det varaktiga virkeskapitalet vid förvärvstillfället skall värderas. Ligger förvärvet
långt tillbaka i tiden, kan det vara mycket vanskligt att något så när
korrekt beräkna detta pris. Skatteberedningen har föreslagit, att frågan då
skulle lösas så, att man utgår från den för dagen gällande prissiffran och
sedan procentiskt sänker denna i samma mån som allmänna prisnivån å virke
stigit från tiden för fastighetsförvärvet till försäljningen. Såsom en mätare
å förändringarna i virkespriserna har skatteberedningen förslagsvis framfört
domänstyrelsens under skilda år erhållna rotvärden. Det torde emellertid ej
låta sig göra att på föreslaget sätt använda berörda rotvärden som index
vid nämnda reduktion, alldenstund dessa icke utan i flera fall betydande
bearbetningar äro representativa för prisnivån å rundvirke, beräknad efter
de grunder, som skola användas vid allmänna fastighetstaxeringarna. Den
här berörda svårigheten skulle emellertid enligt styrelsens mening kunna
övervinnas, om prisförändringarna för olika sortiment beräknades för ett
antal år bakåt i tiden och en indexkurva härför upplades för olika trakter
med enhetliga förhållanden, och det bestämdes, att de så erhållna indextalen
skulle lända till efterrättelse vid förefallande behov.

Ett annat fall, där tillämpningssvårigheter kunna uppstå, gäller bestämmelsernas
efterföljande för skyddsskogar. I skatteberedningens förslag till
kommunal skattelag har visserligen i anvisningarna angivits vad som skulle
betraktas såsom skyddsskog. Det måste härvid uppmärksammas att skyddsskogsbegreppet
är betydligt utsträckt utöver vad den nuvarande lagstiftningen
benämner skyddsskog (lagen den 29 juli 1903 angående skyddsskogar).

Kanyl. Maj:t.s proposition Nr 213. 199

Skyddsskogar enligt lagens mening finnas nämligen ej ä de områden, som
omfattas av den s. k. lappmarkslagen, liksom i regel allmänna skogar ej
äro att hänföra till skyddsskogar. Domänstyrelsen delar skatteberedningens
mening, att skyddsskogsbegreppet i förevarande avseende icke heller skall
utsträckas till att omfatta de skogar, som äro intagna eller kunna komma
att intagas under allmänna skogsvårdslagen jämlikt bestämmelserna om
svårföryngrade skogar. Dessa bestämmelser åsyfta nämligen i regel mindre
att, såsom skyddsskogslagen, i skyddande syfte bibehålla ett törefintligt
bestånd, än att förvandla improduktiv mark till avkastningsgivande genom
skogsproduktion. Då emellertid de skogar, som skogsvårdslagen benämner
skyddsskogar, endast finnas till sin belägenhet angivna inom Jämtlands
samt Västernorrlands och Kopparbergs län och skyddsskogsbegreppet i alla
fall skulle utvidgas härutinnan, skulle det bliva nödvändigt utfärda bestämmelser,
när en skog inom andra län finge betraktas såsom skyddsskog i
förevarande avseende.

Storleken av det producerande virkeskapitalet skulle enligt skatteberedningens
förslag bestämmas till 4 respektive fi normala årsavkastningar.
Styrelsen har tidigare närmare utvecklat det betraktelsesätt, som ur beskattningssynpunkt
torde legat till grund för uppfattningen om det producerande
(varaktiga) virkeskapitalet. Styrelsen inser de skäl, som göra att skatteberedningen
icke vill tänka sig en alltför stor kvantitet av det varaktiga
virkeskapitalet. Styrelsen får dock framhålla, dels att uppfattningen om
ett varaktigt eller producerande virkeskapital i enlighet med skatteberedningens
promemoria överhuvudtaget alltid torde hava svårt att vinna
allmän förståelse, alldenstund detta begrepp torde komma att betraktas som
en ren konstruktion, dels ock att det med hänsyn härtill och till avsikten
med gällande allmänna skogsvårdslag kan vara vanskligt att bestämma
detta virkeskapital till ett alltför ringa antal årsavkastningar. I vissa
till styrelsen ingivna yttranden har också framhållits, att ett lågt beräknat
varaktigt virkeskapital skulle vara gynnsamt för ägarna av skogsbruk
med ringa skogstillgång och att förslaget sålunda skulle verka ur
skogsbevarande synpunkt ogynnsamt.

Avsikten med den nuvarande skatteformen torde hava varit att för beskattning
åtkomma massatillväxten och värdeökningen genom prisförändringen
på virke samt kvalitetstillväxten av den i samband med en fastighet
försålda skogen, vilken tillväxt och värdeökning säljaren av fastigheten
så att säga underlåtit att uttaga och för vilken han sålunda undgått beskattning.
När sedan samma virkesmassa av den nya ägaren så småningom
avverkas, måste man då låta avverkningsvinsten bli skattefri för honom
genom rätten till avdrag för sänkt ingångsvärde på det att ifrågavarande
inkomst ej skall beskattas två gånger.

Om nu den kubikmassa, som finnes å en skog vid en ägares förvärv av
en fastighet utnyttjas, måste givetvis den sålunda i anspråk tagna delen
avräknas. Vad som av ursprungliga kubikmassan återstår, bildar ingående
virkeskapital vid nästa avverkningstillfälle och i den mån avdragsrätt då
uppstår får ny avskrivning ske etc. Svårigheterna i bestämmelsernas praktiska
tillämpande vållas allmänt i bevisningshänseende och det är i praktiken
synnerligen svårt att få fram storleken av inkomsten. Detta har från
skogligt håll tidigare betonats, bland annat av den skogssakkunnige ledamoten
i 1921 års kommunalskattekommitté, domänstyrelsen och Sveriges
skogsägareförbund och nu i de till styrelsen ingivna yttrandena. Visserligen
skulle dessa svårigheter i viss grad kunna elimineras genom införande

200 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

siv bestämmelsen, att vid nya fastighetsförvärv m. m. i åtkomsthandlingar
skulle angivas, vad som av fastighetsvärdet motsvarade skogens värde. För
tidigare förvärv skulle emellertid olägenheterna kvarstå. Det skulle även
bliva nödvändigt för en taxeringsnämnd, som ej vill efterlåta möjligheten
att kontrollera deklarationsuppgifterna, att hålla reda på de nedskrivningar
i virkeskapitalen, som successive göras på olika fastigheter. För dylika
uppgifter synas taxeringsnämnderna ej för närvarande vara anpassade.

Vad härefter beträffar det av kommunalskatteutskottet framlagda förslaget
finner styrelsen detta vara de övriga förslagen samt nu gällande bestämmelser
så till vida överlägset, att detsamma löser de förevarande beskattningsfrågorna
på det ur taxeringssynpunkt enklaste sättet. Sålunda undvikes
den nuvarande svårigheten att fastställa skogens ingångsvärde. I vissa
avseenden är förslaget emellertid behäftat med brister, vilka skatteberedningen
närmare belyst i sin promemoria. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund och Sveriges skogsägareförbund hava berört vissa svagheter
i förslaget ur skoglig synpunkt.

En vägande anmärkning mot utskottsförslaget är den, att då skogsinkomsten
icke uttages varje år utan kanske blott vart femte eller vart tionde
år eller med ännu längre mellanrum, skatteprogressionen blir oproportionerligt
hög. Skatteberedningen ifrågasätter att denna fråga löses på så
sätt, att viss frihet lämnades vederbörande beskattningsmyndigheter att
bestämma skatteprocenten med hänsyn till vad som skall anses vara normal
inkomst. Det synes emellertid domänstyrelsen icke lämpligt, att ett dylikt
avgörande överlämnas till skattemyndigheterna.

I detta sammanhang må framhållas, att även om det i stort sett kan
anses önskvärt att skattesystemet verkar till förmån för regelbundna normala
avverkningar, är det ej ändamålsenligt att större engångsavverkningar
genom stark progressiv beskattning nästan omöjliggöras. För mindre skogar
kan det mången gång vara det enda ekonomiskt rationella, att, åtminstone
för avsalu, endast avverka med längre mellanrum.

Från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt Sveriges skogsägareförbund
har framförts önskemålet, att utskottets förslag modifieras
så, att ur en skog, som är arvsobjekt, verkställt uttag i och för arvsskattens
betalande ej samtidigt beskattas såsom inkomst. Vid arv äro ju bestämmelserna
så, att en viss del av arvet går till staten i form av erlagd skatt.
Arvet delas sålunda mellan arvtagaren och staten. Staten skall härvid hava
viss del i form av reda penningar. I den mån arvtagaren emellertid fått
sitt arv i form av växande skog måste han omföra denna i kontanter för
att giva samhället dess del av arvet Och härvid får han erlägga skatt för
inkomst vid skogsavverkning för denna del. Detta betyder alltså, att eu
del av statens anpart av arvet går genom ägarens hand för att för statens
räkning kunna omföras i penningar och att ägaren på grund härav får
erlägga skatt för statens del av arvet, vilket knappast kan anses riktigt.
Styrelsen har velat framhålla denna synpunkt till utfyllnad av den behandling
av frågan, som givits av centralrådet och skogsägareförbundet.

Domänstyrelsen får framhålla, att det synes styrelsen överhuvudtaget
svårt att inordna inkomstbeskattningen av skogsbruk i överensstämmelse
med de för beskattning av annan inkomst gällande grunder. Domänstyrelsen
erinrar i anslutning härtill, att styrelsen i tidigare yttrande rörande
1921 års kommunalskattekommittés betänkande och förslag anslutit sig
till kommittémajoritetens ståndpunkt, att bestämmelserna om inkomstbeskattning
av skogsbruk vid försäljning av skog icke böra bibehållas. För

201

Kungl. Majrls proposition Nr 213.

denna ståndpunkt talar framför allt, att skogsfastigliet i vissa fall kommer
att drabbas av en beskattning, som icke åvilar annan fastighet, exempelvis
jordbruksfastighet utan skog och stadsfastighet. Styrelsen syftar därvid på
den beskattning, som förekommer för eu skogsfastighet vid försäljning, dä
dess värde i penningar räknat har stigit antingen genom eventuellt fall i
penningvärdet eller genom eventuell stegring av virkespriset i förhållande
till priset på andra produkter, oaktat någon verklig stegring av skogsvärdet
genom lagrad massa- och kvalitetstillväxt icke förekommer. Då beskattning
på grund av värdeökning härvid äger rum, föreligger i första fallet en
uppenbar beskattning av en endast skenbar vinst och i båda fallen en beskattning,
som för annan fastighet endast förekommer i form av s. k. realisationsvinst.
Om man således, för vinnande av likställighet med beskattningen
för andra här anförda skatteobjekt, endast åsyftar att finna en metod
att träffa inkomsten av skogsbruk i sådana fall, då ägaren under sin besittningstid
ej tagit ut skogens avkastning utan tillgodogjort sig denna på
en gång i sammanhang med hela fastighetens försäljning, synes det vara
naturligare att söka finna sådana linjer, enligt vilka endast den lagrade
massa- och kvalitetstillväxtens värde beskattas.

Med hänsyn till det ovan anförda anser styrelsen, att intet av de nu
framlagda förslagen är tillfredsställande. 1927 års kommunalskatteutskotts
förslag kan visserligen synas värt beaktande på den grund att det ur
taxeringssynpunkt är synnerligen enkelt. Allmänt har dock ansetts att
detsamma, på grund, bland annat, av den hårda progressiva beskattning
det skulle medföra, måste mildras.»

Frågan om beskattningen av skogsinkomster lärer kunna betecknas som Departement
en av de tekniskt allra svåraste, som uppställa sig på den direkta beskatt- cheten''
ningens område. Detta sammanhänger med skogens långa alstringstid och
det förhållandet, att skogsavkastningen i många fall uttages med långa
mellanrum. I någon mån äger väl svårigheten också samband med skogens
dubbla egenskap att utgöra såväl skörd som i viss mening även produktionsmedel.
Den omständigheten, att råsubstansen, varav tillväxten ytterst
alstras, tillföres utifrån, d. v. s., när fråga är om växter, i allmänhet från
jorden, föranledde mig sistlidet år till det uttalandet, att skogen närmast
har karaktär av vara i ett näringsföretag. Givetvis hade jag därvid för
ögonen det förhållandet, att varje träd en gång kommer att skördas. På
detta betraktelsesätt vilar även nu gällande lagstiftning om beskattning av
skogsinkomster.

Jag vill emellertid ej bestrida, att man också kan se saken annorlunda
och söka i skattelagstiftningen upprätthålla en skillnad mellan den skog,
som skall anses representera »produktionsmedel», och den, som skall anses
representera skörd. Kan en lagstiftning med dylik inriktning praktiskt
ordnas, har jag för egen del intet att erinra mot densamma. Domänstyrelsen
har ifrågasatt ytterligare utredning, huruvida värdeökning genom prisstegring
å virke överhuvudtaget bör beskattas. Såvitt härvid syftas på prisstegring
genom penningvärdets fall, kunna obestridligen vissa skäl åberopas
för skattefrihet. Emellertid bortser av praktiska skäl det gällande beskattningssystemet
medvetet och genomgående från ändringar såväl uppåt som

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

nedåt i penningvärdet, varför jag ej kan finna någon ytterligare utredning
i dylikt avseende erforderlig.

Två försök att ordna inkomstbeskattningen av skog i anslutning til]
principen att upprätthålla en skillnad mellan skogen som skörd och skogen
som produktionsmedel föreligga nu: kommunalskatteutskottets förslag och
det alternativa förslag, som utarbetats inom finansdepartementets skatteberedning.
Liknande syftning har det stundom framkomna och nu i vissa
yttranden till undersökning rekommenderade uppslaget att utbyta all inkomstbeskattning
av skogen mot en accis. Samtliga dessa förslag syfta
nämligen därhän, att endast sådan inkomst, som hänför sig till skog,
vilken kommer att avverkas, blir beskattad. Det riktigaste systemet, när
det gäller att urskilja de belopp, som från nämnda utgångspunkt ej böra
beskattas, upptages utan tvivel i kommunalskatteutskottets förslag samt
förslaget att utbyta inkomstskatten mot en skogsaccis, såtillvida som beskattningen
enligt dessa förlägges till avverkningstillfället eller, eventuellt,
upplåtandet av en avverkningsrätt. Betraktas frågan enbart från nu angivna
utgångspunkt, måste sålunda ett av dessa båda förslag vara att föredraga.

Spörsmålet måste emellertid ses även ur andra synpunkter. Vad till en
början kommunalskatteutskottets förslag beträffar, har detsamma mött ett
mycket starkt motstånd hos de myndigheter m. fl., som yttrat sig om detsamma.
I vissa utlåtanden har förslaget visserligen på grund av sin påtagliga
enkelhet och med hänsyn till sina i skogspolitiskt avseende i många
fall gynnsamma verkningar blivit tillstyrkt. Men andra, bland dem kammarrätten,
vända sig mycket bestämt mot förslaget. Domänstyrelsen, som
avgivit sitt utlåtande på grundval av ett stort antal från skogssakkunnigt
håll avgivna yttranden, har ej kunnat tillstyrka detsamma. Centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt Sveriges skogsägareförbund hava
tillstyrkt förslaget, men tillstyrkandet har skett under förutsättning att i
detsamma vidtagas vissa modifikationer, vilka, såsom av det följande framgår,
knappast lämpligen lära låta sig genomföra.

Att här ingå på en utförlig granskning av utskottsförslaget synes ej vara
nödvändigt. Skatteberedningen har, delvis ur teoretisk synpunkt, tämligen
ingående analyserat detsamma, och jag kan hänvisa till beredningens promemoria.
Jag vill emellertid uttala, att en del av de anmärkningar, som
i promemorian framställts, om också i och för sig riktiga, dock kanske ej
skulle äga så stor praktisk betydelse. Men vissa mycket tungt vägande praktiska
erinringar mot förslaget synas dock kunna göras. Det må så vara,
att förslaget i många fall skulle hava gynnsamma verkningar i skogspolitiskt
avseende; i andra fall synes verkan kunna bliva den motsatta, i
det, såsom särskilt centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och
domänstyrelsen framhållit, stora avverkningar försvåras även i sådana fall,
då sådana ur skogsvårdssynpunkt äro önskvärda eller nödvändiga. Härtill
kommer förslagets i viktiga avseenden orättvisa verkningar. Om, sedan
förslaget blivit fullt genomfört, en person inköper en skogsfastighet för

20.‘5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

(50,000 kronor, avverkar huvudparten av skogen och säljer den för 40,000
kronor samt därefter för 10,000 kronor säljer vad som är kvar jämte
marken, har han uppenbarligen gjort en förlust på 10,000 kronor, men
får icke förty enligt utskottsförslaget betala progressiv inkomstskatt på
ett belopp av 40,000 kronor. Ett dylikt resultat är uppenbarligen för rättskänslan
stötande. Ej mindre blir detta fallet beträffande arvfallen skog.
Att först arvsskatt skall betalas för skogens fulla taxeringsvärde samt därefter
vid avverkning inkomstskatt å fulla saluvärdet, måste komma att
kännas hårt och betraktas som en typisk dubbelbeskattning. Skatteberedningen
har framhållit ett särskilt fall, då det ofta är nödvändigt att företaga
avverkning för att erhålla medel till arvsskatten, nämligen beträffande
fideikommiss. Länsstyrelsen i Jämtlands län har erinrat om ett annat
mycket betydelsefullt praktiskt fall, nämligen att vid arv en arvinge skall
utlösa de övriga och måste företaga en omfattande avverkning för att få
medel till utlösandet. Att vederbörande då skola betala inkomstskatt på
hela det belopp, de nyss betalt arvsskatt för, torde säkert förefalla vederbörande
både oförståeligt och orättvist. Jag kan ej undertrycka en farhåga,
att det ifrågasatta förslaget, när det någon tid i full utsträckning tillämpats,
skall möta sådant motstånd i det allmänna rättsmedvetandet, att man finner
sig nödsakad åter övergiva detsamma. Skulle man då finna anledning återgå
till principer, som mera överensstämma med de nuvarande, torde detta, såsom
skatteberedningen framhållit, med hänsyn till de förhållanden, som rått
under mellantiden, ställa sig synnerligen svårt och i varje fall medföra nya
särskilda övergångsbestämmelser, vilka skulle för en längre period göra lagstiftningen
på förevarande område än mer svårtillämplig än den man nu
tilläventyrs kunde införa.

I vissa utlåtanden har nu ifrågasatts den modifikation i utskottsförslaget,
att de orättvisor, som uppstå vid arvfall, skulle bortelimineras. Detta kan,
såvitt jag förstår, icke ske annorledes än genom att vid avverkning å
arvfallen fastighet medgiva avdrag för det belopp, varför arvskatt betalts,
d. v. s. för ingångsvärde. Går man in för denna princip, har man, sannolikt
i flertalet fall, åter närmat sig den nuvarande lagstiftningens och 1927
års förslags ståndpunkt, och man måste räkna med de tekniska svårigheter,
som medfölja nämnda avdragsrätt, i större delen av de fall, då dylika nu
förekomma. Men förslaget har en annan, mycket mera betydelsefull olägenhet.
Det måste nämligen komma att beträffande fastigheter, som skola utlösas
av någon arvinge eller eljest säljas, locka till avverkning i största
möjliga utsträckning i syfte att kunna utnyttja ingångsvärdet, enär köparen
får betala skatt utan avdrag för dylikt värde och sålunda ej kan erhålla
på långt när så stort nettoutbyte av avverkningen som säljaren. Om man
betänker, att den sammanlagda stats-, kommunal-, landstings- och vägskatten
ofta kan uppgå till 25 procent eller mer, vilket belopp alltså inbesparas,
om ingångsvärdet utnyttjas, måste man hysa allvarliga farhågor för att
den ifrågasatta anordningen skulle bliva ur skogsbrukets synpunkt vådlig.

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Dessutom kan det knappast anses lyckligt, att resultatet i beskattningsavseende
blir ett annat, om avverkningen sker först och försäljningen sedan, än
om åtgärderna företagas i motsatt ordning.

Även den anordning för lindring i vissa fall av skatteprogressionen, som
ifrågasatts av skatteberedningen, och som av vissa av dem, som yttrat sig,
ansetts vara en nödvändig eller önskvärd modifikation i utskottsförslaget,
har av många, framförallt i mycket bestämda ordalag av kammarrätten
ävensom av domänstyrelsen, avstyrkts. Jag finner mig fördenskull svårligen
kunna förorda detta förslag till antagande.

Kunna sålunda ej de ifrågasatta modifikationerna i utskottsförslaget genomföras,
så bortfaller därmed den förutsättning, under vilken utskottsförslaget
från vissa håll tillstyrkts.

Dessutom hava de övergångsbestämmelser, som av kommunalskatteutskottet
föreslagits, blivit föremål för åtskillig, enligt min mening i mycket befogad
kritik. Det ligger en betydande fara i att större avverkningar än som
i och för sig är lämpligt skola äga rum under de år, då ingångsvärdet
ännu helt eller till större delen kan utnyttjas, enär detta vid större ingångsvärde
kan betyda ett i mycket hög grad utökat nettoutbyte av avverkningen.
Tages utskottsförslaget oförändrat, kan även i många fall ett
stort ingångsvärde så att säga arrangeras genom försäljning eller byte av
fastigheter. Den vid försäljningen eller bytet uppkomna vinsten blir, därest
skatt å realisationsvinst ej ifrågakommer, enligt utskottsförslaget till ingen
del beskattad, men däremot erhålles vid nämnda transaktion ett kanske så
högt ingångsvärde, att hela avverkningen blir skattefri. Det har ej lyckats
att finna någon form för tillfredsställande övergångsbestämmelser, och jag
förstår därför väl de myndigheter, bland dem kammarrätten, som varit av
den meningen, att, om utskottsförslaget antages, ingen särskild övergångsbestämmelse
borde givas.

Att övergå till ett nytt system, behäftat med så många brister, ter sig
såsom mindre välbetänkt, även om jämväl det nuvarande är bristfälligt
och icke kan göras fulländat utan alltför invecklade regler. Jag finner sålunda
läget vara sådant, att jag, trots utskottsförslagets obestridliga fördelar i
taxeringstekniskt avseende, ej kan förorda, att det nu av Kungl. Maj:t upptages.

Rent principiellt kommer en accis utskottsförslaget nära, och det råder
intet tvivel, att vissa av detta förslags olägenheter skulle bortelimineras, om
man kunde utbyta inkomstbeskattningen av skogsinkomster mot en accisbeskattning.
Det är emellertid; uppenbart, att mycket starka skäl måste
föreligga för att man på ett speciellt område av den betydenhet, varom här
är fråga, skulle helt övergiva beskattningen av den personliga inkomsten.
För skogsägarna i gemen måste en skatt på nettoinkomsten förefalla mera
tilltalande än en accis, som lägger skatt på bruttot. En till sin storlek
varierande accis — varom här borde vara fråga, då skatten skulle betraktas
som en ersättning för den statliga och kommunala inkomstskatten,

Kitngl. Maj:is proposition Nr 213.

205

vilken till sin storlek växlar år från år — lider för övrigt av det felet, att
det är utomordentligt svårt att taga densamma i beräkning vid fastighetsförsäljningar.
Detta borde dock enligt den för accisbeskattningen grundläggande
tankegången kunna ske. Redan den ifrågasatta mot bortfallande
fastighetsskatt svarande kommunala accisen skulle bliva till sitt belopp
varierande; skulle nu ovanpå denna läggas en ny kommunal och statlig
accis, bleve den sammanlagda variation man hade att räkna med av den
betydenhet, att ett hänsynstagande till accisen vid försäljningar skulle bliva
nästan lika omöjligt som hänsynstagande till en eventuell inkomstbeskattning
enligt utskottsförslaget. Viktigast synas emellertid vara de svårigheter,
som möta att i praktiken avskilja skogsbruksinkomsten från den rena
jordbruksinkomsten. Att urskilja, vilken bruttoavkastning som härrör från
det ena eller det andra, torde visserligen ej förefalla så svårt; annorlunda
ställer det sig på utgiftssidan. En person med jordbruk och skogsbruk har
alltid i stor utsträckning gemensamma omkostnader, som måste fördelas:
gemensamma dragare och övriga inventarier samt gemensam arbetskraft.
Att avgöra vad som skall anses belöpa på det ena och det andra kan även
för vederbörande själv vara svårt nog. Den måhända största svårigheten
gäller dock fördelningen av gäldräntor på jordbruk och skogsbruk. Att här
fastställa en schablon skulle säkerligen ofta verka mycket orättvist; men
fastställes ingen schablon, är fältet fritt för tvistigheter i snart sagt varje
speciellt fall. Det kan möjligen invändas, att samma svårighet i viss utsträckning
tinnes redan nu, när det gäller fördelning av gäldräntor på olika
förvärvskällor; detta är sant, och nämnda svårigheter föranleda verkligen
redan nu ojämnhet i rättstillämpningen med därav följande orättvisor. Men
dessa skulle bliva vida större, om avdragens fördelning skulle få den verkan,
att, i den mån ett avdrag påföres inkomst av jordbruk, detta, bortsett i
kommunalt avseende från garantien, föranleder fullständig skattefrihet för
motsvarande belopp, medan, i den mån avdraget påföres inkomst av skogsbruk,
det alls ej påverkar skattens storlek. Detta måste givetvis hava till
följd, att envar i största möjliga utsträckning söker påföra jordbruksinkomsten
samma avdrag. Härav skulle uppstå så många tvisteanledningar,
att, om man av taxeringstekniska skäl vill införa en skogsaccis i stället för
inkomstskatten, de nyskapade svårigheterna torde i ej ringa mån överväga
de övervunna.

Jag måste följaktligen stanna inför den slutsatsen, att, hur stora olägenheter
än vidlåda det nuvarande systemet, tiden icke är inne att utbyta inkomstbeskattningen
å skogsinkomster mot en accisbeskattning av desamma.

Vid dylikt förhållande synes annat val knappast återstå än att tillsvidare
bibehålla nu gällande beskattningsprineiper med de modifikationer, som må
finnas behövliga och lämpliga.

Det förefaller mig, som om man, därest man överhuvudtaget vill gå in
för en verklig inkomstbeskattning av skogsinkomster liksom av övriga in -

206 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

komster, borde vara ense därom, att, om en person köper en fastighet ock
senare själv avverkar skog å densamma, det är riktigt att beskatta vad han
erhåller för den avverkade skogen med avdrag för vad han betalt för skogen
samt avverkningskostnaden. Är man ense om denna utgångspunkt samt
därom, att de beskattningsregler, som avse att träffa ett dylikt fall, böra
göras effektiva, så kan man därav draga vissa slutsatser. Om fråga är om
avverkningsmogen skog, bör vederbörande ej i beskattningsavseende bliva
bättre ställd, om han säljer hela hemmanet med skog än om han säljer blott
skogen. Köparen, som i detta fall antages senare avverka skogen, bör rätteligen
ej betala skatt för mer än sin verkliga vinst, d. v. s. han bör erhålla
avdrag för vad han betalt för skogen. Om säljaren ej får skatta för sin
försäljningsvinst på skogen, blir hela tillväxten på skogen under den tid han
innehaft fastigheten alldeles obeskattad. Det kan enligt min uppfattning ej
anses riktigt, att detta fall blir annorlunda behandlat än om säljaren själv
avverkat. Om en rörelse med ett varulager försäljes, så blir den del av försäljningssumman,
som belöper på varulagret, beskattad alldeles som om varulagret
enbart försålts. Om i förevarande avseende ej båda fallen behandlas
lika, kan skatten på skogsbruk göras ineffektiv genom försäljning eller
byte av fastigheten omedelbart före en avverkning, eventuellt med efterföljande
återförvärv. Jag är väl för min del av den uppfattningen, att frågan
om en fastighetsförsäljning, eventuellt med karaktär av skenköp, ur många
synpunkter för vederbörande är en mycket allvarsam affär, vilket gör att
kringgående av beskattningslagarna i nyss angivet avseende kanske ej så
ofta är att befara, men jag kan dock ej förneka, att ett utnyttjande av den
antydda möjligheten är att räkna med, när det gäller större värden. Och jag
måste tillstå, att det synes ytterst osympatiskt att gynna den, som sålunda
undandrager sig skatt, på bekostnad av dem, som utan kringgående lojalt finna
sig i beskattningslagarnas föreskrifter. Överhuvud kan det, såsom redan erinrats,
ej vara riktigt, att inkomstbeskattningen skall ställa sig helt annorlunda,
om man först avverkar och sedan säljer en fastighet, än om man förfar på
motsatt sätt. Ett skattesystem, som för dessa båda eventualiteter medför olika
resultat, kan icke vara riktigt avvägt.

Nämnda betraktelsesätt äger emellertid giltighet allenast försåvitt fråga
är om avverkningsbar skog. Den, som köper icke avverkningsbar skog, kan
givetvis lika litet som säljaren avverka densamma. Att för dylikt fall medgiva
skattefrihet vid försäljning av fastigheten kan, även om sådan ej i full
utsträckning är teoretiskt berättigad, knappast möta några praktiska betänkligheter.
Genom gällande skogsvårdslagar fastslås nu, visserligen ej vilken
skog som bör avverkas, men vilken som får avverkas. Det vore uppenbarligen
en möjlig utväg att införa den bestämmelsen, att vid fastighetsförsäljning
värdestegring på sådan skog, som enligt gällande skogsvårdslagar ej
må avverkas, skall vara undantagen från inkomstbeskattning. Emot en
dylik regel talar emellertid den omständigheten, att det i vissa fall kan
möta svårighet att avgöra vad som enligt skogsvårdslagarna är skyddat eller

Kunyl. Muj:ts proposition Nr 213.

207

ej. Någon genomförd enhetlig praxis hos skogsvårdsstyrelserna lärer än så
länge knappt kunna påvisas och är måhända i betydande grad ej möjlig,
då det naturliga användningssättet och därmed de lämpliga avverkningsdimensionerna
i olika delar av landet i hög grad variera. Även om en i
huvudsak enhetlig praxis vid tillämpning av ifrågavarande lagar kan komma
att utbildas, torde bedömandet i de särskilda beskattningsärendena erbjuda
vanskligheter. Det är möjligt, att med tiden klarare linjer i detta hänseende
kunna komma att uppdragas, men tillsvidare synes man ej kunna reflektera
på nämnda beskattningsregel i antydd form.

Det är emellertid å andra sidan klart, att svårigheten att nu anordna beskattningen
så, att värdestegring på all lagskyddad skog blir effektivt undantagen
från skatt, ej nödvändigt behöver betyda, att man måste avstå från
varje dylik avdragsrätt. Däremot torde man nödgas draga den slutsatsen, att
någon åtskillnad mellan olika skogar ej kan göras, utan att avdragsrätten
måste göras enhetlig och fördenskull avse även i sin helhet avverkningsbara
skogar. Domänstyrelsen har förklarat sig kunna godkänna en dylik
förenkling av problemställningen. Skatteberedningens alternativa förslag
rörande avdrag för värdestegring på viss skog anvisar obestridligen en
praktiskt framkomlig och, såvitt man av de avgivna yttrandena kan finna,
för många skogsmän tilltalande väg att åstadkomma en viss dylik avdragsrätt.
Till frågan om de med detta förslag förbundna tekniska svårigheterna
skall jag strax återkomma. Här vill jag endast fastslå, att nämnda förslag
torde erbjuda största möjliga grad av teknisk förenkling. För nämnda förslag
torde även kunna förebringas en motivering, som något skiljer sig från
den av skatteberedningen framlagda, och från den, åt vilken jag här förut
givit uttryck. Det lärer nämligen förhålla sig så, att vad som för en allmän
uppfattning förefallit mest stötande i gällande lagstiftning varit det förhållandet,
att värdestegring på notoriskt underårig ungskog, beträffande
vilken all avverkning utom gallring av praktiskt taget värdelöst virke
uppenbarligen varit utesluten, träffats av skatt vid fastighetsförsäljning. Ungskogsbegreppet
kan givetvis genomsnittligt begränsas till ett visst antal
normala årsavkastningar. Vill man medgiva avdrag för värdeökning på
ungskog, kan detta ske på det sätt skatteberedningen ifrågasatt. Även i en
s. k. normalskog finnes en del ungskog; följaktligen bör även beträffande
denna avdrag få ske. Endast för de skogar, som innehålla allenast grövre
virkesdimensioner, är avdraget mindre befogat. Några vådor att i enhetlighetens
intresse även här medgiva en avdragsrätt torde dock ej föreligga.
Det är tydligt, att med denna motivering skälen för en någorlunda enhetlig
avdragsrätt äro större än om man alltid vill undantaga all lagskyddad skog.

Jag är emellertid av den uppfattningen, att avdragsrätten utan större
olägenhet skulle kunna sträckas något längre, än som skett i skatteberedningens
förslag, och att beträffande skogar utom skyddsskogsområdet i stället
för fyra värdeårsavkastningar fem dylika avkastningar skola kunna undantagas
från beskattning. Om man måste nöja sig med en schablon, tror jag

208

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 213.

att en dylik siffra kommer att giva ett genomsnittligt riktigare resultat än
den lägre siffran, utan att dock i alltför stor utsträckning en oberättigad
skattefrihet eller i varje fall egentliga missbruk torde vara att befara. Då
det torde finnas en del skogar med endast ringa skog, som emellertid i
sin helhet är avverkningsbar, och då den genomsnittliga tillgången på
växande skog i riket ej lärer kunna uppskattas till mer än tio å tolv årsavkastningar,
torde å andra sidan siffran knappast böra sättas högre än
till fem. Det bör vid bedömande av siffrans storlek observeras, att här är
fråga om värdeårsavkastningar, och att sålunda betydligt mer än fem årsavkastningar
i virkesmassa bliva undantagna från skatt. För skogsfastigheter
inom skyddsskogsområdena, beträffande vilka försäljningar ej torde
förekomma i så stor utsträckning som eljest, torde med nämnda höjning
av siffran någon särbestämmelse ej vara nödvändig. Om i en kommande
lagstiftning en klarare begränsning av skyddsskogsområdena stadgas, kan
frågan om särbestämmelse för dessa ånyo upptagas.

Om man anser kommunalskatteutskottets förslag mindre rättvist mot
skogsägarna och finner utbytandet av inkomstbeskattningen å skog mot en
accis möta alltför stora praktiska svårigheter men ändå vill i möjligaste
mån tillmöteskomma de synpunkter, som varit vägledande för kommunalskatteutskottet,
så synes mig någon annan utväg knappast stå till buds
än att åtminstone tillsvidare bibehålla status quo med den påbyggnad,
som innehålles i skatteberedningens förslag med nu angiven ändring och som
ovedersägligen mildrar det nuvarande systemets olägenheter.

Jag vill ej förneka, att det förhållandet, att nämnda förslag av taxeringstekniska
skäl av åtskilliga myndigheter avstyrkts, dock gjort mig tveksam
att förorda detsamma. Det lärer emellertid förhålla sig så, att de verkliga
svårigheterna beröra mindre skatteberedningens tilläggsförslag än det förslag,
som återfanns redan i 1927 års proposition, nämligen bestämmelserna
om beräkningen av minskningen av ingående virkeskapital och därå
belöpande ingångsvärde. I flera yttranden har också direkt uttalats, att
skatteberedningens förslag avstyrktes på grund av svårigheten att beräkna
ingångsvärdet. 1927 års proposition skilde sig från kommunalskattekommitténs
förslag i huvudsak blott därutinnan, att beskattning och följaktligen
även avdrag för ingångsvärde ägde rum jämväl vid avyttring av skog i
samband med avyttring av fastighet. I de yttranden, som avgåvos över
kommunalskattekommitténs förslag i denna punkt, framkommo i allmänhet
inga anmärkningar mot de med detta förslag förbundna tekniska svårigheter.
I stället förordades i ett stort antal yttranden bibehållande av gällande
bestämmelser, att beskattning skall ske vid försäljning av skog även
i samband med försäljning av fastighet. 1927 års kungl. förslag om
avdrag för ingångsvärde vid fastighetsförsäljning överensstämmer också
fullständigt med gällande regler. Nu torde emellertid de största svårigheterna
vid beräkning av berörda avdrag föreligga just vid egen avverkning
och upplåtelse av avverkningsrätt, där det gäller, hland annat, att beräkna,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

209

huru mycket skog som finnes kvar. När det är fråga om försäljning av
hela fastigheten, erfordras ej bevisning i dylikt avseende. Härmed vill
jag ej hava sagt, att det ej i ena som andra fallet kan föreligga betydande
svårigheter, utan blott att, om man tidigare varit så gott som ense om
att dessa svårigheter kunde övervinnas vid egen avverkning och avverkningsupplåtelse,
så bör det i högre grad vara möjligt att komma till rätta
med dem vid fastighetsförsäljning. I det följande skall jag beröra vissa
förslag, som i praktiken torde leda till större möjligheter att tillfredsställande
besvara berörda spörsmål.

För att återgå till skatteberedningens tilläggsförslag så bygger detta på
siffror från fastighetstaxeringen, och möjligheterna till tvister böra, såvitt
jag kan förstå, vara tämligen inskränkta. Att multiplicera bonitetssiffran
enligt fastighetstaxeringslängden med talet 4 eller, enligt vad jag nyss ifrågasatt,
5 samt med den siffra, som enligt fastighetstaxeringslängden betecknar
virkespriset, och därifrån avdraga ett annat på samma sätt uträknat tal,
baserat på virkesprissiffran vid fastighetsförvärvet, är ingen invecklad operation.
De största svårigheterna uppstå, när det gäller att finna en värdesiffra
för tiden före tillkomsten av gällande taxeringsmetod. Domänstyrelsen har
emellertid anvisat en utväg att komma ur denna svårighet, nämligen att
officiellt fastställa värdetabeller för gångna tider, vilka i händelse av
bristande utredning i övrigt skola lända till efterrättelse för bestämmande
av proportionen mellan värdet enligt senaste fastighetstaxeringslängd och
värdet vid förvärvet. Jag tror, att nämnda tabell kommer att bliva till den
ledning även vid bestämmande av ingångsvärdet, att denna fördel förmår
uppväga de ytterligare försvårande moment, som berörda tilläggsförslag medför.

Vad härefter angår frågan om avdrag för ingångsvärde, så har det uppgivits,
att beskattningsnämnderna ofta ställa synnerligen stora krav på bevisning
om sådant. Vad som kan göras för att underlätta utnyttjandet av
en dylik avdragsrätt synes därför också böra göras. Jag har trott, att en
viss lättnad skulle ligga däri, att vid avverkning eller upplåtelse av avverkningsrätt
rätt medgives till avdrag antingen för minskning i ingående virkeskapital
enligt 1927 års proposition eller för minskning i ingångsvärde enligt
nu gällande bestämmelser med valfrihet för den skattskyldige mellan båda
möjligheterna. Det kan stundom hända, att det är lättare att förebringa
utredning om det senare än om det förra. I nedåtgående konjunkturer
innebär också den nu gällande regeln möjlighet att hastigare utnyttja ingångsvärdet.
Då alltid den sammanlagda avdragsrätten är begränsad till
hela ingångsvärdet, kan jag ej se någon risk i en dylik valfrihet. För
fastighetsförsäljningar saknar denna fråga betydelse, då båda reglerna där
medföra samma resultat.

I anvisningarna synes för övrigt böra införas ett uttalande, att i förevarande
avseende en mera summarisk utredning med ledning av fastighetstaxeringssiffror
och dylikt må vara tillåten, ävensom att i brist på annan utredning
föreniimnda tabell må kunna tjäna till ledning vid ingångsvärdets beBihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 häfl. (Nr 213.) 14

210 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

räkning. Man synes också kunna utarbeta särskilda formulär med alternativa
uppställningar för ingångsvärdets beräkning att biläggas deklarationerna.

överhuvudtaget synes man vara berättigad antaga, att möjligheterna
att utnyttja ingångsvärden bliva allt större i mån som äldre förhållanden
avvecklas och de uppgifter, som erfordras för att visa ingångsvärdets storlek,
bliva lättare tillgängliga. Samtidigt komma beskattningsnämnderna
också att erhålla större vana och större erfarenhet vid bedömande av hithörande
frågor.

Jag måste dock antaga, att åtskilliga taxeringsnämnder alltjämt komma
att sakna förutsättningar för ifrågavarande spörsmåls bedömande. Förslaget
till taxeringsförordning öppnar emellertid möjlighet att erhålla
tillgång till sakkunnigt biträde. Om icke förty vissa taxeringsnämnder
skulle hava svårt att komma till rätta med dessa frågor, återstår prövningsnämndens
granskning. Det förutsättes, att denna har till förfogande all
behövlig sakkunskap. Om jag endast tänker på de fall, varom här närmast
är fråga, nämligen fastighetsförsäljningar, äro dessa så få, att prövningsnämnden
ej härigenom lärer bliva över hövan betungad.

Domänstyrelsen har antytt en svårighet, som ligger däri, att beskattningsnämnderna
ej äga kännedom om förut medgivna avdrag för ingångsvärde.
Det förefaller mig, som om denna svårighet skulle lämpligen kunna avhjälpas
på det sätt, att i en liggare införas anteckningar om vad i dylikt
avseende tidigare förekommit, vilken liggare förvaras av taxeringsnämndsordföranden.
Samma problem föreligger beträffande affärsföretagens avskrivningar,
och jag föreställer mig, att i samband med utredningen rörande
nämnda problem frågan om minnesanteckningar eller liggare hos nämndsordförandena
kommer att upptagas. Än så länge har, såvitt jag känner, något
större praktiskt behov av dylika liggare i fråga om skogsinkomsterna icke
yppat sig, varför jag här endast anser mig böra göra det uttalande, att,
om så erfordras, berörda fråga torde låta sig ordna.

Jag har i anledning av domänstyrelsens önskemål om utredning rörande
utskottsförslagets praktiska verkningar uppdragit åt docenten vid skogshögskolan,
jägmästaren L. Mattsson-Mårn att med utgående från ett sannolikt
händelseförlopp rörande skogar av olika storlek utarbeta exempel på verkningarna
av gällande beskattningsregler och föreliggande olika förslag.
Den promemoria med exempel, vilken jag på grund härav mottagit, torde
få såsom bilaga (3) fogas vid statsrådsprotokollet. Exemplen utvisa en
väsentligt starkare skattebelastning enligt utskottets förslag än enligt såväl
nu gällande regler som övriga förslag. Det förslag, jag här förordat, uppvisar
påtaligen det för skogsägarna gynnsammaste resultatet.

Min uppfattning rörande föreliggande spörsmål kan sammanfattas på
följande sätt. Därest, såsom jag ursprungligen tänkt mig, kommunalskatteutskottets
förslag kunnat oförändrat tillstyrkas, skulle detta givetvis ur taxeringsteknisk
synpunkt inneburit stora fördelar. Men gör man i förslaget

Kungl. Maj: Is proposition År 213.

211

den modifikationen, att avdrag för ingångsvärde skall medgivas vid avverkning
eller upplåtelse av avverkningsrätt efter arvfall, blir huvudparten
av de tekniska svårigheterna för handen. I än högre grad är detta fallet,
om man godtager kommunalskattekoinmitténs förslag. Skillnaden i avseende
å tekniska svårigheter mellan dessa två förslag och det förslag,
för vilket jag nu närmast uttalat mig, är ej så stor, att den kan anses
uppväga de större reella fördelar, som äro förbundna med det senare
förslaget. Ej heller är skillnaden mellan detta och 1927 års kungl. förslag
så stor, att den bör avskräcka från att i praktiken pröva det förra, om man
eljest finner detsamma vara ur rättvisans synpunkt att föredraga. I nuvarande
läge finner jag mig därför böra förorda bibehållande av nu gällande
regler med dels de modifikationer, som återfinnas i 1927 års proposition,
dels de modifikationer, som enligt det anförda synas kunna, utan att frångå
det bestående systemet, ytterligare vidtagas.

Då emellertid den fråga, jag här behandlat, numera kommit att intaga
ett framstående rum i den offentliga diskussionen, kunna ytterligare uppslag
till dess lösning väntas framkomma; inom finansdepartementet komma dessa
givetvis att följas med uppmärksamhet.

För min ställning till ett par i skatteberedningens promemoria och de
avgivna yttrandena behandlade specialspörsmål skall jag redogöra i den
speciella motiveringen.

Beskattning av lotterivinster.

Jag skall nu övergå till frågan om beskattning av lotterivinster. Ett
särskilt skäl att upptaga denna fråga till förnyad behandling förefinnes
däri, att 1927 års riksdag, såsom redan anmärkts, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om särskild utredning
rörande frågan om beskattning av vinster i svenska penninglotterier. Jag
har låtit verkställa en dylik utredning, men innan jag berör de resultat,
vartill denna undersökning kommit, torde en redogörelse böra lämnas för
vad som hittills förekommit i fråga om beskattning av lotterivinster.

Enligt nu gällande bestämmelser beskattas, såväl statligt som kommunalt,
lotterivinst efter de regler, som gälla för beskattning av inkomst, i det att
lotterivinst räknas till inkomstgruppen inkomst av icke yrkesmässig verksamhet
och tillfälliga vinster. Angående rätten till avdrag för förlust å
lotterispel saknas uttryckliga bestämmelser, men i praxis torde utgifter för
lottköp få avdragas endast från lotterivinst, så att underskott på lotterispel
anses icke vara avdragsgillt, i motsats till vad som gäller om underskott i
annan förvärvskälla med undantag av realisationsförlust.

År 1917 infördes för vissa lotterier en stämpelskatt, nämligen för lotterier,
som anordnats med Kungl. Maj:ts tillstånd. Lottsedel i dylikt lotteri skulle

Skrivelse av
1927 års
riksdag.

Historik.

Na gällande
regler om beskattning
av
lotterivinst.

Stämpelskatt
å vissa lottsedlar.

Inkomatskatte sakkunuiga.

Kommunalskatt
ekommittén.

Yttranden över
inkomstskattesakkunnigas

och kommunalskattekommitténs
förslag.

1927 års förslag
till
kommunalskattelag.

212 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

av lotteriets anordnare före utlämnandet förses med stämpel, då lotteriet avsåge
penningar, av 10 öre för varje hel krona av det belopp, varå lottsedeln
lydde, och, då lotteriet avsåge andra värdeföremål, av 10 öre för varje
lottsedel. Å lottsedlar i övriga lotterier skulle icke utgå stämpelavgift. Enligt
vad framgår av förarbetena (proposition 95 A/1917) var avsikten att med
denna stämpelskatt träffa lottköparna, varemot stämpeln icke avsåg att vara
någon skatt å vinnarna. Vid 1927 års riksdag beslöts en höjning av stämpelskatten
för lottsedlar i penninglotterier till 20 öre för varje hel krona av
det belopp, varå lottsedeln lyder, varemot stämpelskatten för övriga lottsedlar
bibehölls oförändrad.

Enär beskattningen av lotterivinst såsom inkomst vunnit hävd, bibehölls
denna beskattning i inkomstskattesakkunnigas förslag, ehuru densamma, enligt
vad de sakkunniga uttalade, måste anses stå i strid mot förslagets principer.

Jämväl enligt kommunalskattekommitténs förslag skulle lotterivinst beskattas
såsom inkomst.

Uti vissa av de yttranden, som avgå vos över de båda förslagen, ifrågasattes,
huruvida icke realisationsvinster och lotteri vinster lämpligen kunde
undantagas från inkomstbeskattning och göras till föremål för särskild beskattning
i annan form. I sitt yttrande över inkomstskattesakkunnigas förslag
i vad det avsåg beskattning av realisationsvinster anförde sålunda Länsstyrelsen
i Malmöhus län, bland annat, följande:

Ju mera länsstyrelsen tänkt sig in i saken, desto mera uppenbart förefölle
det, att det inkomstskatterättsliga inkomstbegreppet borde renodlas till
att omfatta allenast vad som influtit genom en förvärvskällas utnyttjande
för utvinnande av uteslutande den naturliga avkastningen av förvärvskällan.
Därmed ville länsstyrelsen dock alldeles icke hava sagt, att förmögenhetsvinster
borde undgå beskattning. Tvärtom borde dessa kunna anses äga en
speciell skatteförmåga som kunde på annat sätt tagas i anspråk, exempelvis
genom stämpelskatt på sätt nu skedde med gåva. Mot den föreslagna beskattnings
formen kunde göras gällande, att kommunerna på sådant sätt
ginge miste om möjligheten att kommunalt beskatta dessa vinster. Denna
invändning ville länsstyrelsen sålunda besvara, att intet hinder förefunnes
att låta vederbörande kommun erhålla viss andel av skatten. Men länsstyrelsen
förmenade egentligen, att sporadiska förmögenhetsvinster icke
lämpade sig för kommunal beskattning på grund av önskvärdheten av
stabilitet i kommunernas skattekällor. I själva verket kunde många fall i
länet påvisas, då kommunernas ekonomi kommit på obestånd därigenom, att
de vid sin utdebitering tagit hänsyn till taxerade förmögenhetsvinster, därå
kommunalskatten sedermera icke kunnat indrivas.

Enligt det till 1927 års riksdag framlagda förslaget till kommunalskattelag
skulle lotteri vinst beskattas såsom inkomst, dock endast därest sammanlagda
beloppet av de vinster, som en skattskyldig under beskattningsåret
erhållit, utgjort lägst 100 kronor. Icke yrkesmässig avyttring av fast eller
lös egendom ävensom deltagande i lotteri skulle utgöra en förvärvskälla.

213

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Vid beräkning av inkomst från de olika förvärvskällorna fick realisationsförlust
och förlust å deltagande i lotteri kvittas mot realisationsvinst och
lotterivinst, men fick underskott, som uppkommit i förvärvskällan, icke avdragas
från inkomst av annan förvärvskälla.

Vid anmälan av detta förslag uttalade jag, att vissa skäl otvivelaktigt
talade för uppslaget att undantaga lotterivinster och realisationsvinster från
inkomstbeskattningen och anordna en särskild beskattning av desamma, men
att en omläggning av beskattningen i förevarande avseende icke kunde ske
i frågans dåvarande läge. Någon utredning angående den skatteform, som
borde träda i stället för den nuvarande, förelåge nämligen ej. På grund
härav borde i överensstämmelse med vad redan gällde lotteri vinster beskattas
såsom inkomst. Undantag syntes dock böra göras för det fall, att
den skattskyldiges vinster — varmed givetvis avsåges bruttobeloppen utan
avdrag av kostnader för lottköp m. m. — under året uppgått till blott ett
ringa belopp, förslagsvis mindre än 100 kronor. En beskattning av smärre
vinster, särskilt varuvinster, torde knappast hava det stöd i det allmänna
rättsmedvetandet, att deklaration av vinster kunde sägas allmänt förekomma.
Under dylika förhållanden fann jag det lämpligare att uttryckligen undantaga
nämnda smärre vinster från beskattning men i stället göra beskattningen
av större vinster mera effektiv genom att för anordnare av lotteri
stadga viss plikt att lämna uppgifter vid taxeringen.

Vid anmälan av det för sistlidet års riksdag (proposition nr 210) framlagda
förslaget till taxeringsförordning upptog jag till behandling frågan om
införande av skyldighet att till ledning för taxeringen lämna uppgifter om
erhållen lotterivinst.

Uti en del av de yttranden, som avgivits över 1923 års taxeringssakkunnigas
förslag, hade ifrågasatts, huruvida icke det borde åläggas anordnare
av lotteri att lämna uppgift om utbetalt lotterivinst. Så hade, bland
andra, överståthållarämbetet uttalat sig för införande av dylik uppgiftsplikt.
Tre taxeringsnämndsordförande i Stockholm hade särskilt framhållit,
att svårigheterna att utöva kontroll å avlämnade dylika uppgifters
riktighet icke borde utgöra hinder för införande av uppgiftsplikt i omför -

Uti yttranden
över taxeringssakkunnigas

förslag framställda
yrkanden
om införande
av
uppgiftsplikt
rörande
lotterivinst.

mälda hänseende.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hade anfört:

»överståthållarämbetet har i sitt om förmälda utlåtande vidare berört en
annan fråga, som fullmäktige ej anse sig kunna förbigå. Ämbetet har
nämligen uttalat, att det torde böra tagas under övervägande, huruvida icke
uppgiftsskyldighet borde införas för i penningar utbetalda lotterivinster,
därvid dock ett minimibelopp av femtio eller ett hundra kronor borde
stadgas; och lärer härmed jämväl avses statens obligationslån.

Även om fullmäktige vilja medgiva, att vissa skäl kunna tala för detta
förslag, göra sig även här stora praktiska betänkligheter gällande, i varje
fall vad beträffar statens premieobligationslån. Å dessa lån utlottas sammanlagt
årligen ej mindre än 50,732 vinster med en minimivinst av 100 kronor.

214

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

1927 års förslag
till
taxeringsförordning.

Distribuerandet av uppgifterna därom till respektive taxeringsmyndighet
skulle för riksgäldskontoret medföra ett högst betydande arbete och omkostnad,
då obligationerna till övervägande del äro placerade i små poster
hos allmänheten i alla delar av landet. En eventuell uppgiftsskyldighet
beträffande ifrågavarande vinster bör därför i varje fall enligt fullmäktiges
mening inskränkas till de högre vinsterna. Frånsett att den sålunda uppdragna
gränsen i varje fall måste bliva rent godtycklig, gäller även härvidlag
vad fullmäktige i fråga om obligationskuponger anfört om svårigheten
att kontrollera uppgiven äganderätt.»

Uti det för riksdagen framlagda förslaget till taxeringsförordning föreskrevs
i 42 § 1 mom., att envar som i svenskt penninglotteri eller vid
vinstdragning av här i riket utfärdade premieobligationer erhållit vinst,
uppgående till mer än etthundra kronor, skulle vara skyldig att till ledning
för egen taxering för inkomst eller förmögenhet avgiva särskild uppgift om
vinsten. Sådan uppgift skulle avfattas å blankett enligt formulär, som fastställdes
av Kungl. Maj:t, och avlämnas vid vinstmedlens lyftande till lotteriets
anordnare eller obligationernas utfärdare; och hade denne att tillse,
att vinst icke utlämnades utan att uppgiftsskyldigheten behörigen fullgjordes.
Därjämte meddelades i förslaget föreskrifter rörande sättet för deklarationernas
överlämnande från lotterianordnaren eller obligationernas utfärdare
till taxeringsmyndigheterna samt om ansvar för underlåtenhet härutinnan.

Vid anmälan av förslaget anförde jag vid 42 §, efter att hava omnämnt
förut berörda utlåtanden över taxeringssakkunnigas förslag:

»Även jag håller före, att åläggande för utbetalare av lotteri vinster att
lämna uppgift om utbetalade vinster skulle i hög grad öka effektiviteten
av stadgandena om beskattning av lotterivinst. Vid genomförandet av en
dylik uppgiftsplikt möta emellertid vissa svårigheter. Lägges uppgiftsplikten
direkt på lotteriets anordnare eller annan, som för hans räkning
utbetalar vinstbelopp, bliva med nuvarande tryckfrihetsbestämmelser de avlämnade
uppgifterna icke omgärdade med det skydd mot offentliggörande,
som gäller för uppgifter till ledning för egen taxering. Ett sådant skydd
synes vara av omständigheterna påkallat.

Det torde ock, såsom riksgäldskontoret påpekat, vara förenat med icke
ringa svårighet för utbetalare av lotterivinst att kontrollera uppgiven
äganderätt till vinst. Slutligen kan det sättas i fråga, om det besvär, som
är förenat med avlämnandet av dylika uppgifter, motsvarar nyttan i fråga
om de minsta vinstbeloppen. Belysande är att av de vinster, som årligen
utlottas å 1921 och 1923 års premieobligationslån, sammanlagt uppgående
till 50,732 vinster, icke mindre än 44,000 avse vinster å 100 kronor.

Annorlunda torde bliva förhållandet, om vinnaren ålägges att vid lyftande
av vinstbelopp avlämna särskild uppgift att genom lotteri företaget insändas
till taxeringsmyndigheten och denna uppgiftsskyldighet begränsas att avse
vinster, som överstiga 100 kronor. Dylik uppgift kommer att falla under tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om uppgift till ledning för egen taxering
och omgärdas alltså med skydd mot offentliggörande. Därjämte kunna
kostnaderna för och besväret med uppgifternas avlämnande och insändande
begränsas. För riksgäldskontorets vidkommande skulle det bliva fråga om
allenast 6,732 vinster varje år och för det s. k. teaterlotteriet enligt nuvarande
plan 431 vinster i varje dragning, d. v. s. med tolv dragningar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 215

varje år 5,172 vinster om året, allt dock under förutsättning att alla vinster
utlösas under året. Givetvis kan dylik uppgiftsskyldighet föreskrivas allenast
i fråga om vinster i svenska lotteri företag. Vinster i varulotterier torde
även böra undantagas, bland annat därför att det i många fall torde möta
svårighet att rätt bedöma dylika vinsters verkliga värde.

I förevarande paragraf har jag, i enlighet med vad jag nu anfört, låtit
intaga stadganden av innehåll, att envar, som i svenskt penninglotteri eller
vid vinstdragning av här i riket utfärdade premieobligationer erhållit vinst
om mera än etthundra kronor, skall vara pliktig att vid vinstbeloppets
lyftande till lotteriets anordnare eller obligationernas utfärdare avlämna
särskild uppgift om vinsten. Det skall vidare åligga lotterianordnaren och
obligationsutfärdarcn ej mindre att tillse, det uppgiftsskyldigheten behörigen
fullgöres, än även att för varje år senast den 15 februari nästföljande år
i vanlig ordning överlämna de inkomna uppgifterna till taxeringsmyndigheterna.

Stadgande om påföljd för underlåtenhet av vinnare att avlämna dylik
uppgift torde icke erfordras, därest, som jag föreslår, det skall åligga lotterianordnaren
eller obligationsutfärdaren att tillse, att vinst ej utlämnas, med
mindre föreskriven uppgift lämnas.

Däremot erfordras givetvis ansvarsbestämmelse för lotterianordnaren.
Härom stadgas i 144 §.

I 56 § meddelas föreskrifter om vem som äger taga del av ifrågavarande
slags uppgifter.»

I motion 1:114 av herrar Björnsson och Wigforss till 1927 års riksdag
yrkades, att riksdagen måtte besluta, att å vinst i svenskt penninglotteri
skulle genom vederbörande lotterianordnares försorg uttagas en stämpelavgift
av en krona för varje påbörjat tiotal kronor av vinstens bruttobelopp
samt att sådan vinst icke skulle taxeras som inkomst vid taxering till
bevillning eller till inkomst- och förmögenhetsskatt. I motionen anfördes
i huvudsak:

Det syntes vara en allmänt utbredd åsikt bland personer med praktisk
erfarenhet från taxeringsarbete, att uppgifter om lotteri vinster, särskilt
mindre sådana, vore alltför sparsamt förekommande i deklarationer. Det
funnes därför skäl för det antagandet, att personer, som vunne på lotteri,
i stor utsträckning undandroge sig sin skyldighet att erlägga skatt till stat
och kommuner. Det närmast till hands liggande korrektivet häremot vore
måhända att ålägga anordnare av lotteri uppgiftsskyldighet angående vinnare.
Men det torde ej sällan stöta på svårigheter att med rimligt besvär
kontrollera, huruvida en vinstuttagare lämnade riktig uppgift om namn,
bostad etc., varjämte hela proceduren i förhållande till de skattebelopp det
gällde torde bliva ganska tung. Ett vigare sätt vore uppenbarligen att
uttaga ett skäligt skattebelopp genom lotterianordnarens försorg i samband
med vinsternas utbetalande. Redovisningen skulle vid ett sådant förfarande
enklast kunna ske genom stämpelbeläggning av de lottsedlar, varå vinst
utfallit. Mot en dylik stämpelskatt kunde bland annat invändas, att man
icke kunde avpassa skattesatsen efter den för den vanliga inkomstbeskattningen
gällande progressiva skatteskalan och ej heller fördela någon del av
skatten på vinnarnas hemortskommuner. Emellertid torde dylika invändningar
icke böra tillmätas alltför stor vikt. Vid utmätande av degression
och progression vid den tillämpade skatteskalan hade man helt visst mera

Motion vid
1927 års riksdag
rörande
beskattning
av lotterivinster.

216

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

tagit sikte på den skatteförmåga, som grundade sig på en år efter år någorlunda
regelbundet återkommande inkomst, än på tillfälliga vinster, och för
kommunernas behov av skatteobjekt torde lotterivinsten spela en mycket
underordnad roll. Det kunde visserligen vara befogat att, i likhet med vad
som skedde vid arvskatt, göra skatteskalan progressiv i förhållande till
själva vinstens storlek. Men vid en eventuell omläggning av lotterivinsters
beskattning torde det åtminstone till en början vara skäl att i enkelhetens
intresse välja en proportionell skatt samt att ej sätta denna för hög. Självfallet
vore det önskvärt, att alla lotterivinster kunde behandlas på samma
sätt i beskattningshänseende. Emellertid vore det principiellt uteslutet att
genom medverkan av lotterianordnare ernå beskattning av vinster på utländska
lotterier. På grund av omöjligheten att finna verksamma kontrollmetoder
i fråga om dylika vinster torde därför en stämpelskatt i fråga om
dem icke kunna väntas ge bättre taxeringsresultat än som erhölles genom
den vanliga inkomstbeskattningen. I varulotterier torde, om man bortsåge
från mera tillfälligt anordnade tombolalotterier för välgörande ändamål
och dylikt, vinsterna i regel vara alster av konst eller konsthantverk.
Värdet av de utlottade föremålen torde i allmänhet taxeras vida högre av
lotteriarrangörerna än av vinnarna. Vid sådant förhållande kunde det icke
vara riktigt att använda samma skattesats å de nominella värdena på dylika
vinster som på vinster i ett penninglotteri. Då det icke kunde förutsättas,
att värderingen av dylika vinster skedde efter ens något så när enhetliga
grunder, vore det lämpligt att, åtminstone tillsvidare, även dessa vinster
toges till beskattning på samma sätt som hittills. Om stämpelskatten begränsades
enbart till penningvinster, kunde man beräkna att den, med en
skattesats av 10 procent, skulle inbringa ett bruttobelopp av 2.3 å 2.5 miljoner
kronor om året. Å andra sidan skulle uppstå en minskning av inkomst-
och förmögenhetsskatten. Det vore ytterst vanskligt att beräkna
storleken av denna minskning, men den kunde i varje fall icke uppgå till
på långt när nämnda bruttobelopp av en stämpelskatts avkastning. Sannolikt
skulle den hålla sig under hälften av detsamma, vadan statens inkomster
i verkligheten skulle ökas med minst en miljon kronor.

Kommunalska!
teutskottet
vid
1927 års
riksdag.

Uti sitt utlåtande över förslaget till kommunalskattelag föreslog kommunalskatteutskottet,
att de av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna om
beskattning av lotterivinst måtte antagas, dock med undantag för den
bestämmelsen, att till skattepliktig inkomst icke skulle räknas lotterivinst,
därest sammanlagda beloppet av de under beskattningsåret erhållna vinsterna
understigit 100 kronor. Utskottet föreslog vidare, att den föreslagna bestämmelsen
om uppgiftsplikt för lotterivinst måtte avslås. Utskottet hemställde
därjämte, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad utskottet i sitt utlåtande
därom anfört, föranstalta om utredning rörande frågan om beskattning av
vinster i svenska penninglotterier. Uti sin motivering uttalade utskottet i
förevarande avseende:

»Rörande beskattning av lotteri vinster delar utskottet den uppfattning,
som ligger till grund för propositionens ståndpunkt, att en verkligt effektiv
dylik beskattning bör komma till stånd. Utskottet, som hyser vissa betänkligheter
angående möjligheten att utan stora svårigheter komma till rätta
med den uppgiftsplikt beträffande lotterivinster, varom förmäles i 42 § i

217

Kungl. Majrls proposition Nr 213.

förslaget till taxeringsförordning, finner sig emellertid mest tilltalat av den
utviig för lotteri vinsters beskattning, som anvisats i motionen 1:114 om
införande av en skatt, vilken genom vederbörande lotterianordnares försorg
skulle uttagas vid utlämnande av vinst från svenskt penninglotteri. Utskottet
delar motionärernas uppfattning, att eu dylik beskattning lämpligen
kan göras proportionell. Fördelen med detta förslag ligger enligt utskottets
förmenande i dess påtagliga enkelhet samt däri, att det kan väntas av allmänheten
omfattas med större förståelse än eu uppgiftsplikt. Beträffande
andra lotterier än svenska penninglotterier torde de nuvarande beskattningsgrunderna
böra i huvudsak bibehållas. Någon anledning att med denna
utskottets ståndpunkt biträda Kungl. Maj:ts förslag, att lotterivinst blir fri
frän inkomstbeskattning, därest de under beskattningsåret erhållna vinsterna
understigit 100 kronor, synes ej förefinnas.»

Mot den i nämnda motion framförda tanken har framställts den invändningen,
att genom den ifrågasatta beskattningsformen kommunerna skulle
berövas andel i skatten. Utskottet vill i detta avseende framhålla, att en
ur allmän kommunal synpunkt ej olämplig anordning synes kunna vinnas,
om någon del av skatten användes för gemensamt kommunalt ändamål på
sätt i propositionen i vissa hänseenden föreslagits.

Utskottet har emellertid ej ansett den föreliggande frågan befinna sig i det
utredda skick, att förslag i enlighet med motionen nu bör av riksdagen
antagas. Såsom en tveksam punkt framstår bland andra spörsmålet, i vad
mån den ifrågasatta beskattningen bör komma till användning beträffande
av staten redan utfärdade premieobligationer. Utskottet förmenar sålunda,
att riksdagen bör i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om ytterligare utredning
rörande den form, i vilken detta uppslag kan och bör genomföras.
Huruvida beskattningen, på sätt motionärerna ifrågasatt, skulle erhålla formen
av en stämpelskatt eller anordnas på annat sätt, skulle denna utredning,
bland annat, komma att utvisa. Utskottet förordar vidare, att förenämnda
förslag i 42 § taxeringsförordningen av riksdagen avslås, men att
Kungl. Maj:ts förslag rörande beskattning av ifrågavarande slags vinster i
avvaktan på utredningens resultat antages oförändrat, med det undantag,
som nyss berörts, beträffande vinster, vilkas sammanlagda belopp understigit
100 kronor.»

På sätt förut omnämnts beslöt riksdagen skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning i enlighet med vad utskottet hemställt.

I anledning av denna riksdagens skrivelse har jag uppdragit åt 1924 års Av 1924 års
skatteberedning att verkställa den av riksdagen begärda utredningen, och
har skatteberedningen till åtlydnad härav den 13 december 1927 avlämnat ställd utreden
promemoria om beskattning av lotterivinster jämte författningsförslag. mn9-

Enligt ett av skatteberedningen sålunda utarbetat utkast till förordning Förlattningaom
särskild skatt å lotterivinst skulle för vinst i svenskt penninglotteri och förslag,
för vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade premieobligationer
erläggas en särskild skatt utgörande, om vinsten understege 50 kronor,
fyra procent, om vinsten uppginge till 50 kronor men icke till 100
kronor, åtta procent, och, om vinsten utgjorde minst 100 kronor, tio
procent av vinstens belopp. Denna skatt skulle erläggas till staten, men

Allmänna synpunkter
på
frågan om beskattning
av
lotterivinster.

218 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 213.

skulle hälften av densamma användas till utjämning av skattetrycket
olika kommuner eller menigheter emellan. Skatt skulle icke utgöras för
vinst, som utfallit å lott eller obligation, vilken icke blivit avyttrad,
och ej heller för vinst, som ej uttoges av vinnaren. När vinst utbetalades
till vinnare, skulle lotteriets anordnare eller premieobligationernas
utfärdare innehålla så stort belopp, som motsvarade den stadgade skatten.
De nya bestämmelserna skulle träda i kraft den 1 januari 1929, men skulle
icke tillämpas å vinst, som utfallit vid vinstdragning å premieobligationer,
vilka utfärdats före nämnda dag, och ej heller å vinst i lotteri, vilken utfallit
vid dragning före nämnda dag. Rörande en del tekniska detaljer i förslaget
skall jag lämna redogörelse vid anmälan av det förslag till förordning
om särskild skatt å vissa lotterivinster, som det är min avsikt att senare
i dag framlägga för Kungl. Maj:t.

Såsom följd av den föreslagna särskilda beskattningen av vissa lotterivinster
föreslår skatteberedningen, att dessa vinster måtte undantagas från
inkomstbeskattning och att vid inkomstberäkningen avdrag icke måtte medgivas
för utgift för inköp av lotter i lotteri, däri vinsterna skulle träffas
av särskild skatt. Vidare skulle i enlighet med 1927 års förslag från inkomstbeskattning
fritagas andra lotterivinster, därest vinsternas sammanlagda
belopp icke uppgått till 100 kronor.

Då vinster å här i riket redan utfärdade premieobligationer enligt skatteberedningens
förslag icke skulle träffas av den särskilda skatten utan i
stället liksom hittills göras till föremål för inkomstbeskattning, föreslår beredningen,
att i fråga om dylik vinst, som uppgått till mer än 100 kronor,
skulle införas uppgiftsplikt i enlighet med vad som föreslagits i 1927 års
förslag till taxeringsförordning. Ägde flera del i en vinst, skulle dock uppgiftsplikten
kunna få fullgöras på det sätt, att den av delägarna, som ombesörjde
vinstens lyftande, i den av honom till ledning för egen taxering
lämnade uppgiften lämnade upplysning jämväl om övriga delägare och deras
andel i vinsten. Det skulle därefter åligga ordföranden i den taxeringsnämnd,
som handhade taxeringen av den delägare, som avgivit uppgiften,
att lämna erforderlig underrättelse om uppgiftens innehåll till taxeringsnämndsordförandena
i de taxeringsdistrikt, uti vilka taxering av övriga
delägare skulle äga rum.

I sin promemoria framhåller skatteberedningen till en början, att den verksamhet,
som utövas av spelarna på ett lotteri, icke vore inkomstbringande
för dem, betraktade såsom en helhet, utan tvärtom måste i regel för dem
medföra förlust. Ur de av spelarna tillskjutna belopp skulle betalas stämpel
till staten, omkostnader för lotteriet samt vinst för anordnaren och blott vad
därefter återstode komme tillbaka till spelarna i form av vinster. Av de
samlade insatserna, inberäknat stämpel, uti en dragning i det svenska penninglotteriet
enligt nu tillämpad spelplan eller 2,400,000 kronor återfinge
sålunda spelarna blott 1,530,000 kronor eller 63.75 procent och vid vadhåll -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

21!)

ning medelst totalisator utdelades bland vinnarna blott 80 procent av insatserna,
under det att återstående 20 procent fördelades mellan staten och den
förening, som anordnat totalisatorn. Lotterispelarna torde också i viss utsträckning
hava klart för sig, att lotterispel vore en dålig inkomstkälla, och
särskilt i fråga om mindre tombolor, fiskdammar och dylikt torde spelarna
se lotterispelet ur välgörenhetssynpunkt. Beträffande penninglotterier och
även större varulotterier torde allmänheten däremot mera anlägga vinstsynpunkten,
under det att välgörenhetssynpunkten vore av underordnad
betydelse. Det sagda gällde dock icke det lotterispel, som premieobligationerna
inbegrepe. Här vore det icke av spelarna gjorda insatser, som fördelades
mellan spelarna i form av vinster, utan i stället utgjorde vinsterna
ersättning för den ränta, som obligationernas utfärdare eljest skulle haft att
erlägga för det upplånade kapitalet, och samtliga obligationsinnehavare, betraktade
såsom en helhet, gjorde alltså en vinst, ehuru vinsten tillfölle blott
vissa av dem i stället för att, såsom fallet skulle varit med vanlig ränta,
fördelas på alla obligationsinnehavare.

Skatteberedningen fortsätter därefter:

»Även om spelandet på vanliga lotterier — i viss motsats till premieobligationslotterier
— ej är att anse såsom en förvärvsverksamhet i vanlig
mening, utan endast är en fördelning mellan vissa av slumpen utsedda
spelare av ett belopp, som hopsamlats från samtliga, så är därmed icke
sagt, att en beskattning av lotterivinst är omotiverad. För vinnaren är
obestridligen vinsten att betrakta såsom resultatet av en spekulation. I
själva verket torde kunna göras gällande, att lotterivinst lämpar sig väl för
beskattning i en eller annan form. Just dess karaktär av ren lyckovinst
synes göra, att vinnaren icke känner skatten så hårt, och det skulle troligen
för den allmänna föreställningen förefalla oförklarligt om lotterivinst
undginge beskattning, under det att intäkter av annan art underkastas en,
ofta mycket hård, beskattning.

Om man sålunda anser, att lotterivinst bör beskattas, återstår frågan, i
vilken form denna beskattning bör ske. På sätt redan framhållits har
lotterivinst i viss mån en annan karaktär än övriga intäkter, vilka beskattas
såsom inkomst. Den härflyter icke av någon förvärvsverksamhet i vanlig
mening utan är en för den skattskyldige rent tillfällig, av slumpen beroende
intäkt. De kostnader, som den skattskyldige nedlägger på ett resultatlöst
lotterispelande, kunna icke betraktas såsom kostnader för förvärvande av en
inkomst, utan äro lika mycket utgifter antingen för ett nöje, vinnande av
den spänning, som lotterispelet medför, eller för välgörenhet, såsom fallet
är vid tombolor för välgörande ändamål o. dyl. En oinskränkt rätt till avdrag
för dessa kostnader kan för den skull icke anses befogad och har ej
heller medgivits vare sig enligt gällande praxis eller enligt 1927 års förslag.
Nu framhållna omständigheter tala i viss mån mot lotterivinsternas beskattande
såsom inkomst. I varje fall torde något hinder av principiell
natur icke förefinnas att befria dem från inkomstbeskattning, därest de
underkastas beskattning i annan form.

Ett av de skäl, som tala för införande av en beskattning av lotterivinst
i annan form än inkomstbeskattning, är svårigheten att göra den nuvarande
inkomstbeskattningen av lotterivinst effektiv. I dylikt avseende får skatteberedningen
till en början hänvisa till vad departementschefen därom ut -

220 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

talat uti sitt här ovan återgivna yttrande vid anmälan av det år 1927
framlagda förslaget till taxeringsförordning, och vill beredningen vidare
framhålla följande. Det skulle, på sätt även departementschefen framhållit,
medföra mycket besvär utan motsvarande nytta för taxeringen, därest uppgifter
för taxeringen skulle lämnas rörande alla, även de minsta, vinster.
Fördelen av uppgifternas erhållande i fråga om mindre vinster blir nämligen
ofta minimal, enär dels det rör sig om i och för sig små vinstbelopp
dels ock den skattskyldiges kostnader för lottköp i många fall torde överstiga
vinsten, så att intet återstår att taga till beskattning. Det blir därför
önskvärt att från uppgiftsplikt fritaga vinster, som icke överstiga ett visst
belopp, förslagsvis 100 kronor. Med denna begränsning skulle beträffande
vinster såväl i det svenska penninglotteriet som på svenska statens premieobligationer
uppgifter komma att lämnas endast beträffande vinster som
uppgå till minst 500 kronor. En vinst av denna storlek torde, efter eventuella
avdrag för lottköp, lämna vinnaren så stor behållning, att den icke
bör negligeras vid inkomstbeskattningen. En utsträckning av uppgiftsskyldigheten,
utöver vad i 1927 års proposition föreslagits, till att avse vinster
även i varulotterier skulle troligen komma att resultera i uppgifter om en
del vinster till ett värde liggande mellan 100 kronor och 500 kronor, men
deras antal torde dock vara jämförelsevis litet.

Även med den antydda begränsningen skulle ett icke obetydligt antal
uppgifter behöva avlämnas till anordnaren av det svenska penninglotteriet
och riksgäldskontoret. Antalet är dock icke så stort, att det i och för sig
bör avskräcka från införande av uppgiftsplikt, men däremot tala andra omständigheter
i viss mån emot införande därav. Det är mycket vanligt, att
flera personer slå sig ihop om att för gemensam räkning inköpa en eller
flera lotter. Därest uppgiftsplikt för lotterivinster infördes, borde i dylikt
fall den, som företer vinstlotten för inlösen, göras pliktig att lämna uppgift
om namn och adresser på samtliga delägare i lotten. Det kan tänkas,
att lyftaren icke skaffat sig erforderliga upplysningar i dessa avseenden och
att lotteriet för den skull måste vägra att tillsvidare utbetala vinsten,
vilket vore beklagligt ur de delägares synpunkt, för vilka uppgifter lämnats.
Man kan också tänka sig, att den, som skall lyfta en vinst, uppger
namn och, oftare, adresser, om vilkas riktighet han icke är övertygad, hellre
än han återvänder med oförrättat ärende. Det kommer då att bereda taxeringsmyndigheterna
svårigheter att identifiera de skattskyldiga vinnarna.
Därjämte kan —• låt vara undantagsvis — tänkas, att lyftaren av en vinst
avsiktligt lämnar oriktiga uppgifter i ändamål att undkomma skatt, Vad
premieobligationerna angår torde det jämväl inträffa, att flera personer tillsammans
äga en obligation, därå vinst utfallit. Därjämte är det i fråga om
premieobligationerna vanligt förekommande, att ägare av obligationer sälja
så kallade vinstbevis d. v. s. förbinda sig att, om en obligation utfaller
med vinst, utbetala antingen hela vinsten eller en viss andel av vinsten
till köparen av vinstbeviset. Om en dylik obligation utfaller med vinst,
bör alltså obligationens ägare kunna vid vinstens lyftande lämna uppgift
om namn och adresser på innehavarna av andelsbevis. Det kan tänkas möta
svårigheter att fullgöra en dylik uppgiftsplikt. Införes uppgiftsplikt, kommer
dock troligen obligationsinnehavaren att redan vid försäljningen av vinstbevis
skaffa sig uppgift om köparens namn ocli adresser och kan då meddela
dessa uppgifter vid vinstens lyftande.»

221

Kungl. Maj:ts proposition Nr ''213.

Skatteberedningen övergår diirofter till undersökning av möjligheten att
införa eu särskild skatt på lotteri vinster och behandlar därvid först vinster
i det svenska penninglotteriet. Skatteberedningen anför härom:

»Vad därvid först angår vinster i det svenska penninglotteriet skulle
kunna göras gällande, att dessa redan äro underkastade en särbeskattning,
nämligen genom stämpeln ä lottsedlarna. På grund av denna stämpelskatt
kommer en mindre del av insatserna att tillfalla spelarna än vad som skulle
varit fallet, om stämpelskatten icke funnits och insatserna dock varit lika
stora. Vill man frikalla lotterivinst från inkomstbeskattning och i stället
uttaga samma skattebelopp på annan väg, skulle detta då enklast kunna
ske genom en lämpligt avvägd höjning av stämpelskatten. Att gå denna
väg synes dock icke vara att tillråda. Genom en beskattning av lotterivinster
vill man träffa de särskilda vinnarna och detta sker nu genom inkomstbeskattningen.
Genom en höjning av lottsedelsstämpeln skulle man
väl kunna träffa lotterispelarna såsom en helhet med samma skatt som vid
inkomstbeskattning av vinsterna, men däremot får man ingen som helst
garanti för att skatten kommer att träffa just vinnarna. Det är snarare
troligt, att även efter en förhöjning av stämpelskatten samma vinstfördelning
som nu skulle bibehållas och att skatten alltså skulle träffa alla lottköpare
och icke blott vinnarna; resultatet av reformen skulle blott bliva,
att man befriade vinnarna från den nuvarande inkomstbeskattningen på
bekostnad huvudsakligen av de lottköpare som icke erhållit någon vinst.
Blott en ringa del av skatten skulle bäras av vinnarna och icke ens denna
andel skulle fördelas i förhållande till respektive vinsters storlek, utan i
stället i förhållande till antalet inköpta lottsedlar. Vid ''införandet av den
nuvarande stämpeln å lottsedlar var det, såsom framgår av det tidigare
återgivna yttrandet av departementschefen år 1917 h ej heller avsikten att
med skatten träffa vinnarna utan lottköparna.

Vill man ersätta inkomstbeskattningen av lotterivinster med beskattning
i annan form, torde det lämpligaste vara att, på sätt motionärerna vid 1927
års riksdag föreslagit, göra detta så, att lotteriets anordnare vid utbetalande
av vinster innehåller en viss procent av vinstbeloppen och att de erhållna
summorna redovisas till det allmänna. Huruvida det innehållna beloppet
skall betraktas såsom stämpelskatt eller behandlas på annat sätt är en
fråga, vartill skatteberedningen skall återkomma senare. En dylik särskild
beskattning av vinsterna synes böra göras, åtminstone i huvudsak, proportionell,
ehuru någon degression kan anses önskvärd. Att upprätta en särskild
progressiv skala för beskattningen av dessa vinster synes knappast
tillrådligt, särskilt som en alltför hög beskattning av de högsta vinsterna
i det svenska lotteriet skulle kunna tänkas medföra en benägenhet hos spelarna
att i stället spela på utländska lotterier. En särskild skatt på lotterivinster
torde medföra mindre besvär än uppgiftsplikt, då den kan anordnas
jämförelsevis enkelt. Att uträkna huru mycket som skall innehållas kan
icke bereda avsevärd svårighet; vid en skatt av exempelvis 10 procent utbetalas
90 kronor i stället för 100 kronor, 450 kronor i stället för 500
kronor o. s. v. Enda obehaget synes vara, att man vid utbetalningen måste
i viss utsträckning använda sedlar av mindre valörer än nu är erforderligt
ävensom silvermynt. Ej heller redovisningen och kontrollen av de innehållna
skattebeloppen torde medföra några större svårigheter i fråga om
lotterier som äro underkastade så stark kontroll från det allmännas sida
som fallet är med det svenska penninglotteriet. En dylik skatt vid lyftan 1

Här icke intaget (jfr sid. 212 här ovan).

Vinster i det
svenska penninglotteriet.

222

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

det av vinster torde jämväl kunna antagas möta en viss förståelse från
allmänhetens sida, enär i och med detsamma hela skattskyldigheten vore
fullgjord. De enda, som kunde vara missnöjda, skulle vara de, som haft
för avsikt att eljest förtiga sin vinst och underlåta att deklarera densamma,
men till deras känslor torde man icke hava anledning att taga någon större
hänsyn. Någon skadlig inverkan av en måttlig proportionell beskattning
torde icke vara att vänta i det hänseendet, att spelarna skulle övergiva det
svenska lotteriet och vända sig till utländska lotterier. Härutinnan är det
behandlingen av de högsta vinsterna, som har den största betydelsen, och,
om den ifrågasatta skatten göres i huvudsak proportionell, dock ej alltför
hög, kommer skatten på högsta vinsten i det svenska lotteriet att bliva lägre
än den samlade stats- och kommunalskatten på en vinst å motsvarande
belopp i ett utländskt lotteri.

Skattesatsen torde böra bestämmas så, att den ungefärligen motsvarar
vad vinnarna skulle haft att i genomsnitt erlägga i stats- och kommunalskatt
för sina vinster, därest dessa tagits till taxering i vanlig ordning.
Härvid har man att taga hänsyn därtill, att den ojämförligt största delen
av spelarna och alltså även av vinnarna torde vara att finna bland personer
med relativt obetydlig annan inkomst och att i följd härav progression i
regel förekommer blott i fråga om de högre vinsterna. Därjämte bör, på
sätt förut framhållits, skattesatsen icke sättas alltför hög för att icke försvåra
konkurrensen med de utländska lotterierna. Med hänsyn till nu anmärkta
förhållanden torde den av motionärerna föreslagna skattesatsen eller
10 procent av vinstbeloppet kunna anses lämpligt avvägd. Denna skattesats
erbjuder jämväl obestridliga fördelar därutinnan, att den medför
minsta svårigheten vid skattens uträknande och att man vid vinsternas
utbetalande icke behöver röra sig med alltför ojämna belopp.

Skatteberedningen har nyss påpekat, att man möjligen skulle kunna tänka
sig en viss degression i skatteskalan, och denna skulle avse de lägsta vinsterna.
Sammanlagda antalet vinster uti en dragning i penninglotteriet utgör
för närvarande 16,307 stycken och därav äro 2,300 å 100 kronor, 6,000
å 50 kronor och 7,000 å 25 kronor. Vid den nuvarande inkomstbeskattningen
av lotterivinster äger man under alla förhållanden avdraga kostnaden
för inköp av lotten i fråga (större avdrag äro tänkbara) och alltså
skulle återstå att beskatta 88 kronor av en vinst på 100 kronor, 38 kronor
av en vinst på 50 kronor och 13 kronor av en vinst på 25 kronor. Det kan
vid dylikt förhållande anses obilligt, att man efter införande av den nya
skatteformen skulle hava att erlägga 10 procent å vinstens hela belopp
eller vid en vinst å 100 kronor ett belopp av 10 kronor motsvarande 11.4
procent å nettovinsten, 88 kronor, vid en vinst å 50 kronor ett belopp av
5 kronor motsvarande 13.2 procent å nettovinsten, 38 kronor, och vid en
vinst å 25 kronor ett belopp av 2 kronor 50 öre, motsvarande 19.2 procent
av nettovinsten, 13 kronor. Vid vinster å 100 kronor och därutöver torde
man dock kunna bortse från denna oegentlighet, men däremot torde det
vara svårare att göra det vid lägre vinster, speciellt vid vinsterna å 25
kronor. För att få rättvisa och dock icke behöva röra sig med alltför
ojämna tal borde skatten för en vinst å 50 kronor utgöra 4 kronor eller 8
procent och för en vinst å 25 kronor utgöra 1 krona eller möjligen 1 krona
50 öre motsvarande respektive 4 och 6 procent å vinstbeloppet. Olägenheterna
av dylika särskilda procentsatser för de lägre vinsterna torde icke
bliva av större betydelse.

Uppbörden och redovisningen av en dylik skatt torde icke medföra för
mycket besvär i förhållande till skattens storlek. Möjligen skulle dock

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 213.

223

kunna göras gällande, alt skatten å do lägsta vinsterna icke står i proportion
till det besvär och de kostnader, som skattens upptagande skulle medföra.
Skulle detta verkligen kunna siigas vara förhållandet, torde det förelinnas
möjlighet att från den särskilda beskattningen frikalla vinster under
100 kronor, utan att man kunde anses därigenom bryta mot systemet. På
sätt skatteberedningen kommer att i det följande beröra torde man nämligen
icke kunna undgå att i viss utsträckning beskatta lotterivinst såsom inkomst
och synes man därvid böra upptaga den i 1927 års kungl. förslag
intagna bestämmelsen, att lotterivinst icke beskattas, därest sammanlagda
beloppet av vinster under beskattningsåret understigit 100 kronor. Då det
icke torde vara mera vanligt förekommande, att en och samma person under
ett år erhåller flera vinster i penninglotteriet, skulle i regel vinsterna på
25 och 50 kronor undgått beskattning, därest icke särskild lotteribeskattning
infördes. Vid sådant förhållande skulle man, därest så anses önskvärt,
kunna frikalla dessa småvinster från den särskilda lotterivinstbeskattningen
och i slället föreskriva, att de skola beskattas efter samma regler, som gälla
för beskattning av vinster i andra lotterier.

Mot förslaget att lägga en särskild skatt på lotterivinster på sätt nu skisserats
skulle kunna invändas, att denna skatt icke nödvändigtvis kommer att
träffa vinnarna utan kan, i likhet med vad såsom förut påpekats vara fallet
med stämpelskatten å lottsedlarna, komma att i verkligheten träffa alla
lottköpare. Den största lockelsen i ett lotteri ligger i de högsta vinsterna
och, då det belopp, som utbetalas på dessa, kommer att minskas med 10
procent, kunde man tänka sig, att lotteriet bleve nödsakat att öka de högsta
vinsternas nominella belopp, så att nettobeloppet bleve lika stort som förut.
I annat fall kanske lockelsen att spela på lotteriet bleve mindre än förut
och spelarna i stället vände sig till ett annat lotteri. Det belopp, som skulle
erfordras för en dylik höjning av de högsta vinsterna, måste anskaffas antingen
genom en ökning av antalet lottsedlar eller genom borttagande av
en del av de lägre vinsterna. I båda fallen skulle vinnarna av verkligen
utfallande vinster komma att få lika mycket som förut och skatten skulle
träffa övriga lottköpare. Invändningen kan icke frånkännas ett visst fog
och det torde vara omöjligt att, åtminstone genom skattelagstiftning, förhindra
en dylik omläggning av lotteriet. Emellertid torde faran för en dylik
omläggning icke vara alltför stor. Vinnaren av en större vinst torde i
allmänhet nu bliva beskattad för densamma, ty vinsten kan i regel icke
fördöljas och om icke annat torde vinnaren icke kunna undgå att genom
sitt levnadssätt visa, att han erhållit större intäkter än förut. Under dylika
förhållanden torde det för vinnaren av en större vinst snarast framstå såsom
en fördel, att han omedelbart får erlägga en måttlig proportionell skatt för
vinsten i stället för att i framtiden erlägga skatt efter en progressiv skala.
Skulle emellertid en omläggning av vinstfördelningen verkligen komma till
stånd, kommer dock under alla förhållanden skatten att nominellt uttagas
av vinnaren och man kan då lika litet som i andra liknande fall vid lagstiftningen
taga hänsyn till att skatten kanske icke kommer att slutligen
drabba den, som erlägger densamma.»

Skatteberedningen behandlar därefter frågan om särskild skatt för vinster
å premieobligationer och anför därvid angående beskattning av vinster å
svenska statens premieobligationer följande:

»Vad därefter angår vinster å statens premieobligationer, äro förhållandena
där likartade med vad gäller för vinster i penninglotteriet. För av -

Vinster å premieobligationer.

224

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

lämnande av uppgifter om vinster och vinnarnas namn kunna svårigheter
möta och ett innehållande av en särskild skatt skulle erbjuda avsevärda
förmåner. Särskilda svårigheter för uttagande av en särskild skatt skulle
doek möta, när det gäller 1923 års premieobligationer, enär staten icke är
skyldig inlösa dylik obligation, därest vinst utfallit å densamma. Om
exempelvis någon erhåller en vinst å 100 kronor (lägsta vinstbeloppet),
blir lians verkliga vinst endast 50 kronor, enär mot vinsten bör kvittas
förlusten av fordran på utfående av obligationens nominella belopp, 50
kronor. Utfaller vinst ånyo på samma obligation, lider vinnaren däremot
ingen förlust av kapital, enär obligationens kapitalvärde försvunnit redan
vid erhållandet av den första vinsten; obligationen har därefter haft värde
endast såsom lottsedel. På grund härav borde rätteligen, åtminstone i fråga
om vinster på 100 kronor, föreskrivas, att, när vinst första gången utEaller
på en obligation av 1923 års emission, skatt skulle erläggas blott för skillnaden
mellan vinstbeloppet och obligationens nominella belopp, 50 kronor.
När vinst ånyo utfölle på en obligation, skulle hela vinstbeloppet beskattas.
Iakttagandet härav vid vinstens utbetalande underlättas därav, att obligationerna
redan nu förses med anteckning om vinsts utbetalning. Ett visst
besvär för riksgäldskontoret och vid den efterföljande kontrollen skulle ett
dylikt stadgande dock alltid medföra. Emellertid torde det kunna ifrågasättas,
huruvida det kan anses lämpligt att införa en särskild skatt på
vinster å premieobligationer, som redan utsläppts av staten. Vid utfärdandet
fanns beskattning av dylika vinster endast i form av inkomstbeskattning,
men nu skulle införas en skatt, vilken skulle medföra utbetalande av
mindre belopp än staten ursprungligen förbundit sig att utbetala. Denna
synpunkt har mindre betydelse, då det gäller vinster, som tillfalla här i
riket bosatta personer, enär dessa i gengäld befrias från nuvarande inkomstbeskattning.
Gäller det däremot vinster, som tillfalla här i riket icke
bosatta personer, kommer den särskilda lotterivinstbeskattningen att representera
en verklig ny beskattning, vilken icke fanns, när obligationen inköptes,
enär en i utlandet bosatt person icke nu är i Sverige skattskyldig
för härifrån uppburen lotterivinst. Premieobligationerna torde till ojämförligt
största delen vara placerade i Sverige, men en del poster torde finnas
även i utlandet, särskilt i Norge och Förenta staterna. Att behandla vinster,
som tillfalla utlänningar, annorlunda än dem som tillfalla svenskar
skulle medföra mycket stora svårigheter. Skulle ett dylikt behandlingssätt
ifrågakomma, skulle det närmast bestå däri, att från skatt skulle befrias
vinster å obligationer, som vid en angiven tidpunkt, exempelvis dagen för
lagens ikraftträdande, befunnit sig i utländsk ägo. Genomförandet av en
dylik undantagsbestämmelse skulle kräva antingen ett vidlyftigt registreringsförfarande
eller någon slags deklaration av vinnare, att obligationen
vid den kritiska tidpunkten befunnit sig i utländsk ägo. Intetdera tillvägagångssättet
förefaller tilltalande. Man synes därför icke kunna göra någon
åtskillnad mellan vinster, som gå till utlandet, och vinster, som stanna inom
landet, och man torde vara tvungen att antingen lägga skatt å alla vinsterna
eller ock befria alla vinsterna från särskild skatt och i stället, liksom hittills,
göra dem till för mål för inkomstbeskattning. Även om de i utlandet
befintliga premieobligationerna representera en jämförelsevis obetydlig del
av det hela, torde det dock vara riktigast och ur synpunkten av statens
kredit lämpligast att icke belägga vinster å dessa obligationer med skatt,
och man kan, så om nyss nämnts, då ej heller uttaga särskild skatt för
vinster, som gå till Sverige. Den nu berörda synpunkten saknar däremot

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

225

betydelse i fråga om penninglotteriet, enär de vinstlotter, som skulle träffas
av den nya beskattningen, komma att försäljas först efter det de nya bestämmelserna
blivit antagna. Utfärdas nya premieobligationer av staten,
kan vinst å dylik obligation beskattas i samma ordning som vinst i penninglotteriet.
I detta sammanhang kan erinras därom, att utlottning sker
sista gången å 1921 års obligationer år 1931 och å 1923 års obligationer
år 1933.

Därest man icke inför en särskild beskattning av vinster å statens premieobligationer,
utan i stället låter dem bliva föremål för inkomstbeskattning
i vanlig ordning, blir fråga, huruvida uppgiftsplikt för dessa vinster
bör införas i överensstämmelse med vad som föreslagits i det för 1927 års
riksdag framlagda förslaget till taxeringslorordning. Sant är att, på sätt
förut framhållits, dessa uppgifters införskaffande kan väntas bereda vissa
svårigheter och att uppgifterna troligen bliva i viss utsträckning felaktiga
eller ofullständiga. Uppgifterna torde dock kunna i regel bliva av den betydelsen
för en riktig taxering, att man bör fasthålla vid kravet på dylika
uppgifters avlämnande. Uppgifterna synas böra avse vinster å belopp överstigande
100 kronor och avlämnas av den, som lyfter vinsten. Finnas flera
delägare men endast en av dessa framträder vid vinstens lyftande, synes
det vara tillräckligt, att denne i eget namn avlämnar uppgift, som upptager
samtliga delägares namn och adresser ävensom respektive andelar i vinsten.
Lyftarens bostadskommun får i dylikt fall vara avgörande för frågan, var
uppgiften bör avlämnas av riksgäldskontoret; uppgift om övriga delägare i
vinsten får i förekommande fall genom taxeringsmyndigheternas försorg
distribueras till vederbörande taxeringsnämndsordförande.

Skulle en uppgiftsplikt av nu angiven omfattning anses allt för betungande,
finnes möjligheten att höja gränsen för uppgiftsplikten så, att uppgifter
skola avlämnas först om vinsten utgör lägst 1,000 kronor. Mot en
så starkt begränsad uppgiftsplikt torde näppeligen berättigade invändningar
kunna göras.»

Beträffande vinster å svenska premieobligationer, som utfärdats av annan
än staten, framhåller skatteberedningen, att för dem torde böra tillämpas
samma regler som för vinster å statens premieobligationer. De skäl, som
talade mot införande av en särskild beskattningsform för vinster på redan
utfärdade premieobligationer, kunde möjligen icke tillmätas fullt samma betydelse
i fråga om obligationer, som utfärdats av annan än staten, men
tillräckliga skäl att göra åtskillnad mellan olika slag av premieobligationer
torde icke föreligga.

I fråga om möjligheten att införa en särskild skatt å vinst vid vadhållning
medelst totalisator anför skatteberedningen i huvudsak:

En dylik särskild skatt vore tekniskt lätt att anordna, enär härför endast
erfordrades att innehålla en viss del av de gjorda insatserna. Härigenom
komme automatiskt att ske en proportionell minskning av de olika vinstbeloppen,
och man komme härigenom att med skatten direkt träffa vinnarna.
Ehuru alltså uttagande av skatt vid vinstens utbetalande vore tekniskt
lätt att genomföra, funnes dock andra omständigheter, som talade
mot införande av en dylik särskild skatteform. Av för skatteberedningen
tillgängliga uppgifter rörande vadhållning vid en del löpningar
syntes framgå, att vinsterna i regel varit jämförelsevis små i förhållande

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. ISO häfl. (Nr 213.) 15

Totalisator vinster.

Vinster i
varulotterier.

226 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

till insatserna, och torde man våga antaga, att vinstbeloppen i genomsnitt
utgjort omkring dubbla summan av insatserna, d. v. s. halva vinstbeloppet
hade utgjort återbekommen insats, under det att blott återstående hälften
utgjort verklig vinst. En spelare spelade i regel icke blott på en löpning
om året och det torde knappast förekomma, att någon vunne i alla löpningar.
Vid en sådan kvittning av vinster och förluster under ett år,
som vore medgiven enligt 1927 års förslag till kommunalskattelag, torde
därför någon mera avsevärd nettovinst sällan uppstå för någon spelare. En
synpunkt, som med utgångspunkter, varom här vore fråga, icke borde lämnas
ur räkningen, vore den, vilken inverkan en särskild skatt å totalisatorvinst
kunde beräknas hava på spelfrekvensen och därmed å statens inkomst
av totalisatorspelet. Redan nu klagades enligt uppgift däröver, att så
stor del av insatserna som 20 procent innehölles och undandroges spelarna,
och skulle den innehållna delen ökas, skulle jämväl missnöjet ökas, och
spelarna kunde icke antagas finna någon tröst i den tanken, att de undsluppe
inkomstbeskattning, enär såsom förut påpekats någon vinst att inkomstbeskatta
förelåge blott i undantagsfall. Med hänsyn till vad sålunda
anförts syntes det vara lämpligt att icke införa någon särskild skatt på
totalisatorvinst utan i förekommande fall beskatta dylik vinst såsom inkomst.
Ej heller borde införas någon skyldighet att lämna särskild uppgift
om totalisatorvinst. En uppgiftsplikt av större omfattning förhindrades
redan av den omständigheten, att totalisatorvinsterna borde utbetalas så
fort som möjligt och att en uppgiftsplikt rörande alla vinster skulle flerdubbla
den tid, som åtginge för utbetalandet. Om man inskränkte uppgiftsplikten
till att avse blott de större vinsterna, kunde en bestämmelse
härom göras ineffektiv därigenom, att spelarna i stället för att göra en
större insats gjorde flera mindre på tillhopa samma belopp.

Beträffande vinster i varulotterier anför skatteberedningen:

»Vad angår varulotterierna torde man icke böra införa någon särskild
form för beskattning av vinster i dessa. I varje fall torde en dylik beskattning
av de mindre vinsterna vara utesluten. Man torde icke gärna
tänka sig en beskattning med 10 procent av värdet å några par strumpor,
en vas eller vad de låga vinsterna nu kunna bestå av. En dylik beskattning
skulle helt visst icke vinna någon förståelse från allmänhetens sida
och skulle troligen i många fall resultera i en vägran att utlösa vinsten,
liksom den antagligen skulle i längden medföra en olust hos allmänheten
att spela på dessa lotterier. Det skulle då bliva omöjligt att genom varulotterier
understödja välgörande ändamål eller svenska konstidkare. När
fråga är om vinster till större värde, kunde en särskild beskattning vara
tänkbar, men bär möter svårigheten att rätt värdesätta det vunna föremålet.
Att gå efter den värdesättning, som lotteriet gjort i sin vinstlista,
torde i många fall vara omöjligt, enär värdet avsiktligt satts så högt som
möjligt, och att för skattens bestämmande anordna en särskild värdering i
samband med vinstens utlämnande torde vara otänkbart. Varuvinster böra
i stället beskattas såsom inkomst; gäller det därvid vinster av högre värde
och tvist uppstår om värdet, får den skattskyldige söka på ett eller annat
sätt visa vinstens skäliga värde.

Uppgiftsplikt för varuvinster skulle vara tänkbar i fråga om högre vinster,
men även här möter, på sätt vederbörande departementschef år 1927 framhållit,
svårigheten att bedöma en dylik vinsts verkliga värde. Man kan
icke vänta, att vinnaren vid vinstens avhämtande skall kunna tillförlitligen

227

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

uppskatta vinstens verkliga värde, och ej heller kan man begära, att han
skall såsom verkligt värde uppgiva det av lotteriet åsatta värdet. Den
enda värdeuppgift, man kunde vänta erhålla, skulle vara eu uppgift, att
vinsten av lotteriet värdesatts till ett visst belopp, och sedermera finge
vinnaren i sin deklaration angiva det värde, vartill vinsten enligt hans
åsikt borde uppskattas. Med hänsyn härtill torde, åtminstone för närvarande,
icke böra införas någon skyldighet att avlämna särskild uppgift om lotterivinst
i varulotterier.»

I fråga om vinster i utländska lotterier framhåller skatteberedningen, att
beträffande dessa icke kunde införas vare sig någon skyldighet att innehålla
någon del av vinsten eller någon uppgiftsplikt. Dylik vinst borde liksom
hittills taxeras såsom inkomst.

På sätt jag tidigare omnämnt har i skatteberedningens förslag beträffande
lotterivinster, som icke skulle vara underkastade särskild skatt, upptagits
den i 19 § av 1927 års förslag till kommunalskattelag intagna bestämmelsen,
att till skattepliktig inkomst icke skulle räknas lotterivinst,
därest sammanlagda beloppet av de under beskattningsåret erhållna vinsterna
understigit 100 kronor. Skatteberedningen anför härom:

»Såsom förut omnämnts är för närvarande varje även den minsta lotterivinst
skattepliktig. Det måste emellertid i många fall bereda även en
ordentlig skattskyldig stora svårigheter att värdesätta de varuvinster av
bagatellnatur, som han kan hava gjort under året, och att för sig klargöra,
huruvida hans lotterispel lämnat honom en vinst på en eller annan krona
eller gått med förlust. Även den mest samvetsgranne deklarant torde i det
stora flertalet fall anse sig utan någon ingående undersökning kunna fastslå,
att hans lotterispelande icke lämnat något netto. Det synes då meningslöst
att tvinga varje deklarant att officiellt göra en dylik undersökning. Man
bör därför även i skattelagstiftningen och icke blott i praktiken frikalla
bagatellvinster från skattskyldighet. Först om sammanlagda beloppet av
vinsterna under ett år uppgått till ett icke alltför obetydligt belopp, bör
skattskyldighet föreligga. Det stora flertalet skattskyldiga behöver då icke
ingå på någon prövning, huruvida de under året haft någon nettovinst på
lotterispel. Sant är, att det ofta kan vara besvärligt för den skattskyldige
att avgöra, huruvida skattskyldighetsgränsen är uppnådd, eller, därest denna
gräns är uppnådd, avgöra nettovinstens storlek, men detta besvär skulle
träffa blott ett fåtal deklaranter, under det att för närvarande nästan alla
deklaranter hava att taga ställning till frågan, huruvida de skola deklarera
någon inkomst genom lotterivinst. Gränsen för skattskyldigheten synes
icke böra sättas lägre än som skett i 1927 års förslag eller vid 100 kronor
sammanlagd lotteri vinst under året.»

I sin promemoria behandlar skatteberedningen slutligen frågorna, huruvida
den ifrågasatta särskilda skatten på lotteri vinst borde i sin helhet
tillfalla staten eller borde till viss del användas för kommunala ändamål
samt huru uppbörd och redovisning av denna skatt kunde lämpligen ordnas.
Härom anför beredningen:

»Såsom förut omnämnts underkastas för närvarande lotterivinst inkomstbeskattning
såväl statligt som kommunalt. Skatt utgår icke blott till primär -

Vinster i utländska
lotterier.

Skattefrihet
för lotterivinster
till
lägre belopp.

Frågan om
vem den särskilda
skatten
på lotterivinst
bör tillfalla.
Skattens uppbörd
och redovisning.

228 Kungl. Mai ds proposition Nr 213.

kommunerna utan jämväl till landsting, vägdistrikt o. s. v. Därest nu
inkomstbeskattningen ersättes med en särskild skatt, skulle kunna ifrågasättas
att låta en del av denna skatt tillfalla de primär- och sekundärkommuner,
vilka med nuvarande regler skulle fått beskatta vederbörande
lotterivinst. Detta torde dock visa sig omöjligt. En fördelning på de olika
kommunerna skulle väl ske på det sättet, att varje kommun finge en viss
bråkdel av skatten på de vinster, som tillfallit inom kommunen bosatta
personer. Härför skulle emellertid fordras, att lotteriet kunde lämna uppgift
på namn och hemortskommun för alla vinnare, och, skulle eu dylik
uppgiftsplikt fullgöras, funnes intet skäl att införa en särskild skatteform;
man kunde då lika gärna låta dessa uppgifter tjäna till ledning vid inkomsttaxeringen.
Det synes ej heller finnas några särskilt starka skäl, som tala
för att kommunerna böra erhålla del av den särskilda skatten på lotterivinst.
Sporadiska förmögenhetsvinster torde, på sätt länsstyrelsen i Malmöhus
län uttalat, icke vara väl lämpade för kommunalbeskattning, och ej
heller för kommunernas behov av skatteobjekt torde lotterivinsterna spela
någon roll. För kommunerna är det av intresse att erhålla stabila skattekällor,
tnedan en beskattning av tillfälligtvis utfallande lotterivinster skulle
medföra även olägenheter. Vill man låta en del av skatten gå till kommunala
ändamål, synes detta däremot kunna ske på det sätt, att en viss del
går till gemensamt kommunalt ändamål i likhet med vad i 1927 års förslag
föreslagits beträffande kommunalskatt å vissa slag av inkomst. Kommunalskatteutskottet
vid 1927 års riksdag har också uttalat sympatier härför.
Emellertid torde det icke heller förefinnas något hinder för att, om man
så önskar, låta skatten i dess helhet stanna hos staten.

Skall den ifrågasatta skatten delas mellan staten och gemensamt kommunalt
ändamål, torde det vara lämpligast att envar av dessa erhåller
halva skatten. Tillräckliga skäl synas icke föreligga att med ledning av
den statliga och kommunala skatt, som kan antagas vid inkomstbeskattningen
i genomsnitt träffa en lotterivinst, söka framkonstruera en finare
fördelningsgrund. Då stats- och kommunalskatteförfattningar i konstitutionellt
hänseende behandlas olika, torde det emellertid vara lämpligast att
låta skatten i dess helhet formellt få karaktären av statsskatt, därav hälften
användes på samma sätt som den i kommunalskattelagen omförmälda skatt
för gemensamt kommunalt ändamål.

Vad angår sättet för uppbörd av den föreslagna särskilda skatten å lotterivinst
synes det ej vara nödvändigt att, på sätt motionärerna vid 1927 års
riksdag ifrågasatt såsom möjligt, upptaga skatten såsom en stämpelskatt.
Skulle detta ske, bleve det, ej minst med hänsyn därtill, att skattens halva
belopp skall tillfalla kommunerna, troligen nödvändigt att införa särskilda
stämplar för denna skatt. Någon svårighet att även utan stämplar ordna
uppbörden av den nya skatten torde icke förefinnas. Vid utbetalandet av
vinsterna erhåller vinnaren blott vad som av vinstens bruttobelopp återstår
efter avdrag av skatten. Därest så anses önskvärt, kan därjämte till vinnaren
utlämnas ett av lotteriets anordnare utfärdat kvitto, att han mottagit
skattebeloppet; dylika kvitton kunna tryckas i olika serier för olika vinstbelopp,
och då behöva blott dragningens och vinstens nummer ifyllas. Utlämnandet
av dylika kvitton torde icke medföra något mera avsevärt besvär,
ens om skatt skall upptagas jämväl för de lägsta vinsterna. Vad skattens
redovisning till det allmänna angår, bör erinras därom, att det här icke
gäller medel, som den skattskyldige vinnaren skall inbetala; det gäller
tvärtom medel, vilka redan finnas tillgängliga hos lotteriets anordnare och

Kung t. Maj:ts proposition Nr 213. ‘22!)

vilka skola av honom utbetalas till det allmänna i stället för till den skattskyldige.
Detta medför, att man icke behöver för skattens inlevererande
till det allmänna uppställa det villkoret, att vederbörande vinster redan
faktiskt skola vara utbetalta till vinnaren, utan skatten kan inlevereras
samtidigt med att vinsterna få lyftas. Därest det sedermera visar sig, att
någon vinst icke blivit lyftad inom föreskriven tid och alltså tillfallit
lotteriet, bör skatten på dylik vinst restitueras. Anordnas skatten på detta
sätt, synes kontrollen på skattens inbetalande bliva mycket lätt.

Skulle åter skatten anordnas såsom en stämpelskatt, torde detta, på sätt
nyss nämnts, lämpligen böra ske genom särskilda stämplar så inrättade,
att de kunde efter viss påteckning eller efter makulering utlämnas såsom
kvitton. Denna form för stämpelbeskattning synes bäst lämpad för premieobligationerna,
enär stämplarna då kunna fästas på obligationerna, vilka
vid vinstens lyftande allenast uppvisas men ej överlämnas. Däremot synas
stämplar icke vara lika lämpliga i fråga om vinster i det vanliga penninglotteriet.
»

över skatteberedningens förslag hava yttranden inkommit från föreståndaren
för det svenska penninglotteriets lotteriexpedition, riksgäldsfullmäktige,
stuteriöverstyrelsen, överståthållarämbetet, statskontoret, riksräkenskapsverket
och kammarrätten.

Av dessa har föreståndaren för lotteriexpeditionen i sitt yttrande framhållit
i huvudsak följande:

I allmänhet innehades en vinstlott icke av en enda person utan av flera
och, om uppgiftsplikt för lotterivinster infördes, skulle det snart visa sig,
att den person, som företedde vinstlotten för inlösen, icke skulle vara
beredd att lämna uppgift om namn och adresser på samtliga delägare i
lotteriet. Lotteriet måste då vägra att utbetala vinsten, vilket ur många
synpunkter vore beklagligt, icke minst därför, att det så lätt skulle kunna
väcka misstro mot lotteriföretaget. Det läte också tänka sig, att den, som
önskade genast lyfta vinsten, uppgåve namn och adresser, vilka sedan
visade sig oriktiga och skulle bereda taxeringsmyndigheterna svårigheter.
Under alla förhållanden kunde man vara säker på att en uppgiftsplikt av
den breda publiken skulle ses med mycket oblida ögon. Varje lag
om beskattning av lotterivinster torde — även om den icke innebure
någon skärpning av den nuvarande beskattningen — komma att vålla en
viss oro bland den lottköpande allmänheten. Det vore således för att icke
försvåra lottförsäljningen och därmed kunna äventyra, bland annat, statens
nuvarande fiskaliska intresse av lotterierna av vikt, att största möjliga
hänsyn toges till en dylik lags sannolika inverkan på den lottköpande
allmänheten. Om det gällde att välja mellan uppgiftsplikt och ett visst
avdrag vid utbetalande av lotterivinst, vilket skulle medföra frihet från
skatt å den erhållna vinsten, vore det senare obetingat att föredraga. Föreståndaren
för lotteriexpeditionen ville dock för sin del avstyrka att uttaga
skatt å vinster om 50 och 25 kronor, även om denna skatt skulle utgå
efter en lägre taxa. Den, som erhållit en vinst å ett dylikt belopp, hade
kanske köpt 4 å 5 lottsedlar, innan han erhållit någon vinst. Med framhållande
härav skulle vinnaren genast uttala sitt missnöje och avskräckas
från vidare lottköp. Dessutom skulle den på småvinsterna belöpande
skatten icke uppgå till något avsevärt belopp men i mycket hög grad öka

Avgivna yttranden
över
skatteberedningens
förslag.

Föreståndaren
för lotteriexpeditionen.

230

Riksgäldskon toret.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

arbetet vid uttagandet av skatten. Någon särskild stämpel behövde icke
komma i fråga, utan kunde skatten av penninglotteriets expedition inbetalas
till statsverket samma dag, som allmänheten finge uppbära sina vinster
och de av Kungl. Maj:t bestämda institutionerna erhölle dem tilldelade
belopp, d. v. s. en månad efter den dag, då dragningen tagit sin början. Étt
bekvämare sätt att erhålla samma skattebelopp än genom en särskild
skatt på vinsterna skulle dock vara att höja stämpelskatten med lämpligt
belopp. Man kunde häremot anmärka, dels att skatten skulle drabba alla
deltagare i lotteriet och icke endast vinnarna, dels att man måste vara
försiktig med införande av nya stämpelskatter. Om en höjning av stämpelskatten
medförde, att afl beskattning av utfallen vinst skulle bortfalla,
skulle allmänheten dock säkerligen snart vänja sig vid det stegrade
lottpriset.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört i huvudsak följande:

»Då den nuvarande beskattningen av lotterivinster utan tvivel är föga
effektiv, synes det jämväl fullmäktige, att åtgärder böra vidtagas för undanröjande
av detta missförhållande. Därvid torde endast två utvägar vara
möjliga, nämligen antingen stadgande av uppgiftsplikt beträffande lotterivinster
eller ock införande av en särskild skatt att uttagas vid utlämnande
av dylika vinster. Av skäl, varpå fullmäktige nedan skola ingå, anse fullmäktige
den senare utvägen, som innebär en jämförelsevis enkel samt
effektiv lösning av problemet, vara avgjort att föredraga.

Mot det framlagda förslaget beträffande en dylik skatt hava fullmäktige
i stort sett ej något att erinra. Fullmäktige vilja dock framhålla, att den
föreslagna skattesatsen, 10 procent å vinster om minst 100 kronor, för de
högsta vinsterna skulle medföra en avsevärd lindring i jämförelse med
beskattningen enligt nuvarande grunder.

Det synes fullmäktige ej nödvändigt, att skatten anordnas såsom en stämpelskatt.
Kvitto å erlagd skatt kan utan svårighet lämnas genom påstämpling
å obligationerna, när de presenteras för lyftande av utfallna
vinster.

Skatteberedningen har uttalat såsom sin uppfattning, att den ifrågasatta
lagstiftningen ej bör hava avseende å vinst, som utfaller vid vinstdragning
å premieobligationer, vilka utfärdats före den dag, då den nya skatteförordningen
skulle träda i kraft. Även om någon osäkerhet hos allmänheten
torde komma att uppstå, därest — såsom enligt förslaget skulle bliva
fallet — under ett antal år framåt vid beskattning av lotterivinster olika
system skulle tillämpas för närbesläktade beskattningsobjekt, anse sig fullmäktige
dock kunna ansluta sig till beredningens förslag i förevarande
avseende.

Skatteberedningen har uttalat sig för att, därest en särskild beskattning
av vinster å statens premieobligationer icke skulle införas, utan de såsom
hittills även för framtiden skulle vara underkastade inkomstbeskattning i
vanlig ordning, uppgiftsplikt för dessa vinster bör införas i överensstämmelse
med vad som föreslagits i det för 1927 års riksdag framlagda förslaget
till taxeringsförordning. Uppgifterna skulle sålunda avse vinster å
belopp, överstigande 100 kronor, och avlämnas av den, som lyfter vinsten.
Beredningen har uttalat, att, om en uppgiftsplikt av denna omfattning
skulle anses alltför betungande, gränsen kan höjas från 100 kronor till

1,000 kronor, i vilket fall enligt beredningens mening berättigade invändningar
näppeligen kunna göras.

Kunyl. Majds proposition Nr 213. 2!il

1 sill i beredningens promemoria intagna yttrande över taxeringssakkunnigas
förslag till taxeringsförordning framhöll» fullmäktige svårigheten
att vid uppgiftsplikt kontrollera uppgiven äganderätt och uttalade att med
hänsyn till det arbete och de kostnader, som eu uppgiftsskyldighet beträffande
vinster å 100 kronor skulle medföra för riksgäldskontoret, denna
skyldighet enligt fullmäktiges mening i varje fall borde inskränkas till de
högre vinsterna.

Även beredningen har framhållit, att upppgifternas införskaffande kunde
väntas bereda vissa svårigheter och att uppgifterna troligen bleve i viss
utsträckning felaktiga eller ofullständiga. Beredningen har dock det oaktat
ansett, att uppgifterna i regel torde kunna bliva av den betydelse för en
riktig taxering, att man borde fasthålla vid kravet på dylika uppgifters
avlämnande.

Det vill synas fullmäktige, som om skatteberedningen något underskattat
de antydda svårigheterna vid en uppgiftsskyldighet och den otillförlitlighet,
som skulle komma att vidlåda de lämnade uppgifterna. Det är mycket
vanligt, att äganderätten till eu statens premieobligation är uppdelad på
flera personer, stundom ett stort antal. Samäganderätten kan hava uppkommit
genom att viss andel av en obligation inköpts från någon firma,
som bedriver dylika affärer, eller därigenom att några personer, flera eller
färre, slagit sig ihop om gemensamt inköp av ett antal obligationer i avsikt
att genom samäganderätten öka vinstutsikterna. Likaså är det mycket
vanligt, att vissa obligationsfirmor försälja s. k. vinstbevis, som berättiga
innehavaren till erhållande av viss, stundom ganska ringa andel av den
vinst, som vid en eller flera dragningar utfalla a i beviset omförmälda
obligationer. Det är tydligt, att en uppgiftsskyldighet i dylika fall kan
bliva betungande för den, som har att lämna uppgift, och lämnar mycket
stort rum för misstag och oriktigheter. Uppgifterna skulle därjämte i
dylika fall ofta bliva av föga värde ur beskattningssynpunkt med hänsyn
till de små belopp, som — med undantag för de allra högsta vinsterna —
belöpa på var och en av delägarna i obligationen eller vinstbeloppet.

Fråga föreligger om en lagstiftning för reglerande av handeln med
premieobligationer; och hava fullmäktige i avgivet yttrande bl. a. föreslagit
införande av förbud mot försäljning av andelar av premieobligationer och
vinstandelsbevis. Därest en dylik lagstiftning komme till stånd, skulle
visserligen ovan antydda svårigheter delvis undanröjas, men torde dock
alltjämt komma att stå kvar i sådan omfattning, att fullmäktige måste
ställa sig alltmer tveksamma i fråga om lämpligheten av en uppgiftsskyldighet
av här ifrågavarande art, även om densamma begränsades till att
omfatta endast högre vinster.»

Stuteriöverstyrelsen anför:

»Skatteberedningen har, efter att de särskilda synpunkterna för betraktande
av denna fråga blivit granskade, kommit till den uppfattningen, att
det syntes lämpligt att icke införa någon särskild skatt på totalisatorvinst,
utan i förekommande fall beskatta dylik vinst sasom inkomst. Skatteberedningen
har jämväl ansett, att någon skyldighet för totalisatorvadhållningens
anordnare att lämna uppgift om vinnare och vinstbelopp icke bör

införas. _ .

Stuteriöverstyrelsen delar i allo skatteberedningens uppfattning i dessa
hänseenden. Bland de skäl, som beredningen anfört för sin åsikt, vill
styrelsen särskilt understryka, att de förhållanden, under vilka totalisator -

232

Kungi. Majds proposition Nr 213.

vadhållningen äger rum, och det sätt, varpå densamma måste anordnas, så
gott som omöjliggöra såväl uträknandet och utkrävandet av ett visst skattebelopp
å de förekommande vinsterna som ock infordrandet från vinnarna
om uppgifter å deras namn och adresser. Intresset för denna vadhållning
är nämligen i hög grad beroende därav, att resultatet av vadhållningen
kan bekantgöras så fort som möjligt och en vinnare omedelbart därefter
får lyfta sin vinst. För att möjliggöra detta anställer totalisatororganisatören
erforderliga biträden, som under pågående löpning sammanräkna
de gjorda insatserna och verkställa behöriga avdrag därå samt omedelbart
efter löpningens slut och resultatets tillkännagivande uträkna oddstalen för
vinnarna. För utförandet av dessa räkneoperationer kräves icke obetydlig
tid, men med ändamålsenlig organisation och genom personalens övning
har man efter hand kommit därhän, att vinsterna vid en löpning i allmänhet
kunna utbetalas före starten i nästa löpning samt i fråga om sista löpningen
för dagen omkring 20 minuter efter dess avslutande.

Om därjämte uträkning skulle ske av skatteavdrag till staten eller anteckningar
verkställas rörande vinnarnas namn, adresser och vinstbelopp,
skulle vinsternas utbetalande icke kunna äga rum förrän betydligt senare
än nu är fallet, i vissa fall måhända icke förrän nästkommande dag, och
därmed skulle en stor del av allmänhetens intresse gå förlorat.

För den händelse att häremot från vissa håll invändes, att det ej bör
ogärna ses, att spellusten stävjas, så må därvid från stuteriöverstyrelsens
sida erinras, dels att vid totalisatorvadhållningen riskerna såväl som
vinsterna för varje spelare för sig i det stora flertalet fall röra sig om
ganska obetydliga belopp, dels ock att likväl genom det ganska allmänna
deltagandet däri totalisatorvadhållningen bereder statsverket avsevärda inkomster,
vilka äro avsedda att uteslutande användas till den svenska hästavelns
befrämjande och vilka under det nuvarande statsfinansiella läget
knappast skulle kunna på annat sätt beredas liästaveln.»

Överståthållarämbetet har yttrat:

»Det nu föreliggande av en riksdagens skrivelse i ärendet föranledda förslaget
att fritaga vissa lotterivinster från vanlig inkomstbeskattning och
för dem införa en särskild beskattningsform anser överståthållarämbetet
sig icke böra tillstyrka. Det synes nämligen ämbetet oegentligt att utan
tvingande skäl införa olika beskattningsformer för olika slag av lotterivinster.
Ehuru sålunda det föreliggande förslaget anvisar den föreslagna
beskattningsformen för alla vinster i svenskt penninglotteri synes skatteberedningen,
som bestämt föreslår undantag för vinster, som utfallit vid
vinstdragning å premieobligationer, vilka utfärdats före förordningens ikraftträdande,
i sin motivering luta åt att småvinster, varmed synes förstås
vinster under etthundra kronor, frikallas från den särskilda lotteribeskattningen
och i stället underkastas vanlig inkomstbeskattning. Vidare skulle
fortfarande i vanlig ordning inkomstbeskattas vinster i varulotterier och
penningvinster i utländska lotterier. Ett sådant uppdelande av beskattningen
av lotterivinster finner överståthållarämbetet ej påkallat. Det så
gott som enda skälet härtill synes vara att man endast genom en särskild
beskattningsform anser sig kunna effektivt ordna beskattningen av penningvinster.
Överståthållarämbetet håller emellertid före, att utan en rubbning
av inkomstbeskattningen på förevarande område detta kan ske genom ett
antagande av Kungl. Maj:ts förslag till bestämmelse om uppgiftsskyldighet
för vinster av förevarande slag. Av praktiska skäl biträder överståthållar -

233

Kutigl. Maj:ts proposition Nr 213.

ämbetet nämnda förslag att uppgiftsskyldiglieten begränsas till vinster över
etthundra kronor, men anser ämbetet i likhet med utskottet, att skattskyldigheten
bör bibehållas även för lägre vinster.»

Statskontoret har i sitt utlåtande framhållit, att man genom ett införande
av en särskild skatt på lotterivinster på sätt skatteberedningen föreslagit
vunne trygghet för att det allmänna ieke undandroges skatt för dylika inkomster
och därjämte ernådde ett i möjligaste mån förenklat debiteringsocli
uppbördsförfarande, samt att ej heller ur principiell ståndpunkt någon
mera vägande invändning syntes kunna riktas mot en sådan särbeskattning,
särskilt om viss del av skatteinkomsten såsom föreslagits disponerades för
gemensamt kommunalt ändamål. Beträffande förslagets detaljer har statskontoret
icke gjort annan erinran än att, då lotterivinster, som icke fölle
under de särskilda skattebestämmelserna, icke skulle vid den vanliga inkomstbeskattningen
räknas till skattepliktig inkomst, därest de för beskattningsåret
sammanlagt understigit 100 kronor, konsekvensen torde kräva,
att vinster i svenska penninglotterier och vinster vid dragning av svenska
premieobligationer fritoges från den särskilda lotterivinstbeskattningen, om
de icke uppginge till nyssnämnda belopp.

Föredraganden i statskontoret var skiljaktig och uttalade såsom sin åsikt,
att hela den föreslagna särskilda skatten borde behandlas såsom en vanlig
statsskatt och några särskilda bestämmelser om dess disposition icke meddelas.
Såsom skäl härför åberopades huvudsakligen, att statskontoret uti
ett tidigare utlåtande avstyrkt särskild beskattning för anskaffning av medel
till kommunal skatteutjämning och såsom sin åsikt uttalat, att anslag för
ändamålet i stället borde i vanlig ordning beredas å riksstaten.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande anfört:

»Till en början tillåter sig riksräkenskapsverket sätta i fråga behövligheten
av en särskild skatteform för lotterivinster, helst som skatten ej skulle
avse alla dylika vinster utan endast sådana, som direkt utfalla i penningar.
Det synes riksräkenskapsverket knappast vara rationellt att för penningvinster
tillämpa en skatteform och för andra lotterivinster en annan. Härtill
kommer att i de stora varulotterierna ofta ingå delvis mycket höga
vinster, bestående av statens premieobligationer, vilka praktiskt taget äro
att jämföra med omedelbara penningvinster. Även vinster som utgöras av
s. k. presentkort — stundom gällande i ett stort antal affärer — äro de
rena penningvinsterna mycket närstående.

Inkomsterna av den föreslagna särskilda skatten å lotterivinster i penningar
synas ej bliva av den storleksordning, att införandet av en ny
skattetitel i budgeten kan anses tillräckligt motiverad. Ur denna synpunkt
skulle det enligt riksräkenskapsverkets uppfattning vara att föredraga,
därest genom stämpelbeläggning å kvitto på inbetalt skattebelopp en eventuell
skatt å lotterivinst kunde hänföras till stämpelskatterna och alltså ny
inkomsttitel i riksstaten undvikas. Ur rent saklig synpunkt synes i och
för sig intet vara att erinra mot en dylik rubricering av lotterivinsterna,
då dessa i inkomstskatterättsligt hänseende kunna jämföras med gåva, som
ju beskattas genom stämpel. Endast ett dydikt betraktelsesätt kan för övrigt

Statskontoret.

Riksräken skapsverket.

234

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kammar rätter!.

enligt riksräkenskapsverkets uppfattning försvara, att lotterivinster understigande
visst mindre belopp helt undantagas från skatt.

Förslaget att en eventuell skatt å vissa lotterivinster skall till hälften
användas för utjämning av skattetrycket olika kommuner och menigheter
emellan, kan riksräkenskapsverket icke biträda. Riksräkenskapsverket har
tidigare för Kungl. Maj:t framhållit angelägenheten av att ej utvidga tilllämpningen
av systemet att avse vissa inkomster för bestämda utgifter.
Såväl av den anledningen att under sådana förhållanden utgiftsbehoven ej
bliva tillräckligt prövade som med hänsyn till budgetens enhetlighet och
överskådlighet får riksräkenskapsverket sålunda bestämt avstyrka den föreslagna
fördelningen, vilken för kommunernas vidkommande synes bliva av
tämligen ringa betydelse.»

Riksräkenskapsverket har vidare ansett en eventuell särskild skatt böra
utgå med samma procentsats oberoende av vinstens storlek samt avstyrkt förslaget
i vad det avser uppgiftsplikt för vinster å premieobligationer. Ämbetsverket
har därjämte avstyrkt förslaget om skattefrihet vid inkomstbeskattningen
för lotterivinster om sammanlagt mindre än 100 kronor, enär denna
skattefrihet syntes innebära ett betänkligt avsteg från den i skattelagstiftningen
hävdade principen, att även de obetydligaste inkomster skola deklareras
och, i den mån den skattskyldiges alla inkomster tillsammans med
minst 10 kronor överstiga beloppet av medgivna avdrag, beskattas.

En ledamot i riksx-älcenskapsverket var skiljaktig och ansåg, att vinst å
lotteri, som kunde komma att anordnas av staten, icke borde underkastas
direkt beskattning. Hela den avkomst, det allmänna ansåges böra erhålla
av dylikt lotteri, kunde nämligen på ett mycket enklare sätt ernås genom
lämpligt avvägande av vinsternas storlek och antal. Skattefriheten innebure
uppenbarligen för vinnarna en förmån, som motiverade nedsättning av
vinstbeloppen.

Kammarrätten har lämnat skatteberedningens förslag utan annan erinran
än att kammarrätten ifrågasatt, huruvida icke, därest 19 § kommunalskattelagen
i avseende å lotterivinst erhölle samma avfattning som i 1927 års
förslag, skattefrihet i motsvarande utsträckning borde medgivas i förordningen
om särskild skatt å lotterivinst. Dessutom har kammarrätten framställt
vissa detaljanmärkningar, för vilka någon redogörelse i detta sammanhang
icke torde vara erforderlig.

En ledamot av kammarrätten var skiljaktig och ansåg, att skatteberedningens
förslag icke bort av kammarrätten tillstyrkas. Såsom skäl härför
framhöll han i huvudsak följande: Ett genomförande av skatteberedningens
förslag innebure, att vissa grupper av lotterivinster komme att beläggas med
särskild skatt, under det att andra underkastades inkomstbeskattning, och
dessutom skulle skattefrihet medgivas, då den sammanlagda vinstsumman
icke uppginge till visst vinstbelopp. Det kunde befaras, att dessa olika beskattningsregler
skulle hos den skattskyldige än mer borttaga benägenheten
att fullgöra deklarationsplikt i de fall, då sådan ålåge honom. Det måste
därför innebära en stor fördel, om samtliga slag av lotterivinster, med

235

Kungl. Maj:tv proposition Nr 213.

undantag doek för vinster i utländska, icke tillåtna lotteriföretag, kunde
fritagas från inkomstbeskattning och likställas i beskattningsavseende.

Genom att lägga skattskyldigheten å det sammanlagda vinstbeloppet eller,
då fråga vore om varulotterier, å det sammanlagda vinstvärdet (objektskatt)
kunde detta önskemål realiseras. Samma resultat vunnes även genom stämpelbeskattning
å lottsedlar eller genom så kallad insatsbeskattning. Sist angivna
skattesystem borde givas företräde framför det av skatteberedningen föreslagna.

Vid anmälan av deUför 1927 års riksdag framlagda förslaget till kommunal- Departementsskattelag
uttalade jag, på sätt jag tidigare i dag omnämnt, att vissa skäl chefenotvivelaktigt
talade för undantagande av, bland annat, lotterivinster från
inkomstbeskattningen och anordnande av en särskild beskattning av dessa
vinster, ehuru jag med hänsyn till frågans outredda läge icke ansåge mig
kunna då föreslå någon omläggning av beskattningen uti ifrågavarande avseende.
Nu föreligger däremot en utredning i ämnet. Genom vad därvid förekommit
har jag trott mig finna, att stora sympatier förefinnas för att i största
möjliga utsträckning befria lotterivinster från inkomstbeskattning och i
stället underkasta dem en särbeskattning, samt att en dylik omläggning av
beskattningen är möjlig att genomföra, om än endast i begränsad omfattning.
För införande av en särskild skatt å lotterivinster talar framför allt,
att man på denna väg torde kunna ernå en fullt effektiv beskattning av
dessa vinster utan inföi’ande av en omfattande uppgiftsplikt, vilken onekligen
skulle medföra olägenheter för vinnare samt för lotterianordnare och taxeringsmyndigheter.
Fn omläggning av beskattningen av lotterivinster medför
även den fördelen, att vinsterna icke komma att träffas av den för dem icke
avpassade progression, som gäller vid inkomstbeskattningen, och att härigenom
undanröjes en av de olägenheter som föranlett skatteberedningen
att, på sätt jag vid behandlingen av frågan om beskattning av skogsinkomst
omnämnt, föreslå att taxeringsmyndigheterna skulle äga att i vissa fall
frångå den eljest gällande progressivskalan.

Uti vissa av de inkomna yttrandena har uttalats sympati för det av skatteberedningen
framkastade, men av densamma icke godkända uppslaget, att
skatt på lotterivinster skulle uttagas i form av stämpel på lottsedlar eller
eljest i form av skatt på gjorda insatser. Att nöja sig med stämpelskatt
kunde ifrågakomma, om det blott gällde att genom beskattning av
lotterispel skaffa det allmänna viss önskad inkomst. När det gäller att ersätta
nuvarande inkomstbeskattning av lotterivinnare med en särskild skatt,
kan det emellertid icke anses vara riktigt att göra detta på ett sådant sätt,
att den nya skatten blott i ringa mån träffar vinnarna och i stället huvudsakligen
övriga lottköpare. Detta skulle säkerligen för den allmänna uppfattningen
framstå såsom ett fullständigt omotiverat skatteprivilegium för
de förra. Dessutom vill jag, utan att ingå på frågan huruvida lotterier
i och för sig kunna anses önskvärda, i detta sammanhang framhålla, att

236

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

den ifrågasatta stämpeln, vilken tydligen borde träffa lottsedlar i alla lotterier,
troligen skulle komma att ha ogynnsamma verkningar i fråga om
varulotterier, som anordnats för välgörande ändamål, och lotterier för bortlottning
av konstsaker till svenska konstidkares understöd. Genom stämpeln
skulle efterfrågan å lotter i dylika lotterier komma att minskas och man skulle
i fråga om dessa lotterier frångå den ståndpunkt som hittills intagits, då det
gällt stämpelskatt å lottsedlar. Därest å premieobligationer vid deras utsläppande
skulle läggas en skatt, motsvarande inkomstskatten på alla de
vinster, som komme att utfalla under obligationernas giltighetstid, skulle likaledes
denna skatt troligen bliva så betydande, att avsättningen av obligationerna
skulle äventyras. Enligt min mening bör för den skull en eventuell
ny skatt, som skall ersätta nuvarande inkomstbeskattning av lotterivinster,
anordnas på sådant sätt att den direkt träffar vinnarna.

Om man från nu angivna utgångspunkt vill lägga en särskild skatt på
lotterivinster, synas alla vara ense om att skatten bör anordnas på sådant
sätt, att vid utbetalande av vinst lotteriets anordnare innehåller den till en
viss procent av vinstbeloppet bestämda skatten och till det allmänna inlevererar
det innehållna skattebeloppet. Likaledes synes enighet råda därom, att
skatten bör vara i huvudsak proportionell. Även jag delar den uppfattningen,
att den särskilda skatt, som kan ifrågakomma, bör anordnas efter
nu angivna linjer. Däremot gå meningarna isär, när det gäller att avgöra,
huruvida skatten skall hava form av stämpelskatt eller skall uppbäras och
redovisas i annan form. Till denna fråga skall jag återkomma senare.

Beträffande vinster i det svenska penninglotteriet synes det icke möta
någon svårighet att, möjligen med undantag för de minsta vinsterna, vid
vinsternas utbetalande uttaga en särskild skatt i huvudsaklig överensstämmelse
med vad skatteberedningen föreslagit. Enligt skatteberedningens förslag
skulle den särskilda skatten bliva degressiv, i det att skatt för vinster
om högst 25 kronor, respektive 50 kronor skulle utgå med lägre procentsats
än för övriga vinster. Föreståndaren för penninglotteriets expedition
har för sin del förordat, att vinster om högst 50 kronor måtte frikallas
från skatteplikt. Slutligen har statskontoret erinrat, att, om i överensstämmelse
med 1927 års förslag övriga lotterivinster befrias från skatteplikt,
därest de icke sammanlagt uppgått till 100 kronor, konsekvensen fordrade,
att även penningvinster under 100 kronor fri tog es från den särskilda skatten.
Gent emot den sista anmärkningen vill jag framhålla, att de däri berörda
spörsmålen kunna lösas oberoende av varandra och att en sammankoppling
av dessa båda frågor icke är nödvändig, ehuru en viss följdriktighet givetvis
är önskvärd. Vid en särskild skatt på lotterivinst torde det emellertid vara
omöjligt att taga hänsyn till storleken av övriga under året erhållna vinster,
utan det enda, som här kan tillmätas någon betydelse för frågan om skattefrihet,
är storleken av den särskilda vinsten. De skäl, som av skatteberedningen
åberopats för skattedegression och av föreståndaren för lotteriexpedi -

K un f/l. Maj:ts proposition Nr 213.

237

tionen för skattefri hot, synas äga full giltighet endast beträffande myeket
små vinster eller för det svenska penninglotteriets del vinsterna om 25
kronor. Den relativa nettovinst, som en dylik vinst lämnar för vinnaren,
hlir så liten, att densamma icke lämpligen biir träffas av samma proeentsats
som högre vinster, oeh nettovinsten är till sitt absoluta belopp så liten, att man
torde, utan att behöva anses för inkonsekvent, kunna vid beskattningen helt
och hållet bortse från densamma. Jag har därför för min del stannat vid
att föreslå, att skattefrihet medgives för penningvinster om högst 25 kronor,
men att för alla övriga vinster utgår skatt efter en oeh samma procentsats.
Förslaget innebär, att vinster om högst 25 kronor skola vara helt och hållet
skattefria och alltså ej heller underkastas inkomstbeskattning; endast på
detta sätt kunna fullt klara bestämmelser meddelas rörande vilka vinster
som skola underkastas inkomstbeskattning och rörande vilka kostnader för
lottköp få avdragas vid inkomstberäkningen. Vad som nu föreslagits medför
dessutom de fördelarna, att man slipper att vid den särskilda skatten
räkna med olika skattesatser samt att besväret med uppbörd, redovisning
och kontroll av skatten kommer att minskas.

Vad angår vinst vid vinstdragning å premieobligationer synas för dessas
beläggande med en särskild skatt tala samma skäl som åberopats för införande
av en särskild skatt å vinst i vanligt penninglotteri. Någon anledning
att i princip göra skillnad mellan nu berörda två slag av vinster
synes icke förefinnas. Den skiljaktige ledamoten i riksräkenskapsverket har
ansett, att vinst å lotteri, som kunde komma att anordnas av staten, icke
borde vara underkastad beskattning, och detta torde väl innebära, att även
vinst å av staten i en framtid utfärdade premieobligationer borde frikallas
såväl från inkomstbeskattning som särskild lotterivinstskatt. Gent emot
detta vill jag framhålla, att svenska staten, i motsats mot vad förhållandet
varit med en del utländska stater, hittills icke ansett sig böra utfärda obligationer
på sådana villkor, att räntan skulle vara frikallad från beskattning.
Att nu frångå den härutinnan hittills tillämpade principen och för framtiden
fastslå skattefrihet för lotterivinst och liknande, som utbetalas av
staten, finner jag icke motiverat. Skulle en gång i framtiden sådana förhållanden
inträffa, att staten ur kreditsynpunkt skulle finna det önskvärt
att medgiva skattefrihet i dylika avseenden, får frågan då upptagas till
förnyad prövning.

Även om man anser, att vinst å premieobligation bör i princip likställas
med lotterivinst och göras till föremål för särskild beskattning, återstår att
besvara frågan, huruvida den särskilda skatten bör träffa vinster å redan
utfärdade obligationer. Enligt min mening bör denna fråga besvaras
nekande. Det kan nämligen ur synpunkten av statens kredit för framtiden
icke anses lyckligt att, utan tvingande skäl, införa en ny art av beskattning
på avkastningen av redan utfärdade obligationer, och särskilt är detta
fallet, om, såsom förhållandet torde vara med premieobligationerna, en del
av obligationerna befinna sig i utländsk ägo, i vilket fall avkastningen nu

238

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

är helt skattefri. Den särskilda skatten å lotterivinst bör fördenskull icke
träffa vinster å premieobligationer, som utgivits före den nya lagens ikraftträdande,
utan böra dessa vinster liksom hittills beskattas såsom inkomst.

Därest man bibehåller inkomstbeskattningen av vinster å redan utfärdade
premieobligationer, skulle det vara liögligen önskvärt, om uppgiftsplikt för
dylika vinster kunde införas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
föreslagits i 1927 års förslag till taxeringsförordning. Skatteberedningen
har emellertid framhållit samt fullmäktige i riksgäldskontoret ytterligare
understrukit de svårigheter, som i fråga om statens premieobligationer skulle
möta för en dylik uppgiftsplikt, enär ofta flera personer äro ägare till en
obligation eller obligationsägaren utgivit så kallade vinstbevis. Beträffande
övriga nu utelöpande premieobligationer kan det antagas vara mindre vanligt,
att en dylik uppdelning av vinsträtten föreligger, och dessutom skulle
det här röra sig om blott ett fåtal uppgifter. Antalet vinster över 100
kronor utgör för 1889 års teaterobligationer trettiotvå och för 1893 års
teaterobligationer två om året. Ett skäl mot införande av uppgiftsplikt
beträffande statens premieobligationer kunde jämväl anses ligga däri, att
vinstdragning på dessa obligationer kommer att ske blott ett ringa antal år
framåt, och att särskild skatt skulle komma att uttagas för vinsterna å de
premieobligationer, som kunna komma att ersätta de nuvarande. Å andra
sidan hava övriga redan utfärdade premieobligationer en lång återstående
löptid; så skall den sista vinstdragningen å 1893 års teaterobligationer
äga rum år 1967. Ehuru jag icke underskattar de skäl, som tala mot
införande av uppgiftsplikt, måste jag dock anse en dylik rörande de
högre vinsterna å premieobligationer vara av den betydelse för en riktig
taxering, att jag beträffande dem finner mig böra vidhålla min förut intagna
ståndpunkt i frågan. Jag vill dock föreslå den lindring i jämförelse med
vad jag år 1927 förordat, att uppgiftsplikt skall föreligga endast för vinster,
som uppgått till minst 1,000 kronor. Med denna begränsning av uppgiftsplikten
skulle det årliga antalet uppgifter utgöra angående statens premieobligationer
2,332 stycken och beträffande övriga premieobligationer 14
stycken. Därest flera äga del i en vinst, bör, på sätt skatteberedningen föreslagit,
uppgiftsplikten få fullgöras på det sätt, att den av delägarna, som
ombesörjer vinstens lyftande, avlämnar en av honom underskriven uppgift
om namn, adress och andel i vinsten icke blott i vad rör honom själv utan
även beträffande övriga delägare.

Vad beträffar vinster i varulotterier har varken skatteberedningen eller
de över dess förslag hörda myndigheterna föreslagit införande av vare sig
en särskild skatt eller uppgiftsplikt. Även jag finner övervägande skäl tala
däremot. Samma är förhållandet med vinster vid vadhållning medelst
totalisator.

Det torde ej kunna förnekas, att, med hänsyn till den olika behandling,,
som sålunda torde böra komma olika lotterier till del, förslaget om en särskild
lotterivinstbeskattning måste väcka vissa betänkligheter. Detta resultat

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

239

kan emellertid ieke undvikas med hänsyn till dels den förut omförmälda
svårigheten att införa en alla penninglotterier omfattande uppgiftsskyldighet
och dels vanskligheten att utan dylik uppgiftsskyldighet på annan väg än
den nu föreslagna effektivt träffa lotterivinsterna med skatt. Vid sådant
förhållande har jag ansett mig kunna föreslå, att vinster i svenska penninglotterier
och vinster vid vinstdragning å svenska premieobligationer,
vilka komma att utfärdas efter den nya lagens ikraftträdande, måtte göras
till föremål för en särskild skatt, dock med skattefrihet för vinster, som icke
överstiga 25 kronor, och är det min avsikt att senare i dag anmäla förslag
till förordning om dylik skatt. I samband därmed böra alla dylika vinster,
alltså jämväl vinster om högst 25 kronor, vilka av särskilda grunder gjorts
skattefria, frikallas från inkomstbeskattning och förbud meddelas mot att
vid inkomstberäkningen göra avdrag för kostnad för inköp av dylika lotter
eller obligationer. På grund härav hava vidtagits vissa ändringar i 19 och

35 §§ i 1927 års förslag till kommunalskattelag samt i anvisningarna till

36 § och hava härvid iakttagits anmärkningar mot stadgandenas avfattning,
som framställts dels av kammarrätten dels av riksräkenskapsverket.
Därjämte har i anvisningarna till 19 § intagits en ny punkt, innehållande
uppgift om vilka lotterivinster som äro föremål för den särskilda skatten.
Övriga lotterivinster, därunder inbegripna vinster vid vinstdragning å redan
utfärdade svenska premieobligationer, böra liksom hittills beskattas såsom
inkomst. Jag har ansett, att, lika med vad fallet var i 1927 års förslag,
skattefrihet bör medgivas, därest vinsternas sammanlagda belopp icke uppgått
till 100 kronor. Såsom skäl härför får jag åberopa, förutom vad jag
yttrat vid anmälan av 1927 års förslag, jämväl vad skatteberedningen anfört
i förevarande avseende. Vidare föreslår jag, att för den, som vid vinstdragning
å redan utfärdade svenska premieobligationer erhållit vinst om
minst 1,000 kronor, måtte stadgas skyldighet att vid vinstens lyftande avlämna
uppgift till egen och, om flera äga del i vinsten, jämväl övriga delägares
taxering i överensstämmelse med vad skatteberedningen föreslagit.
Ehuru en dylik bestämmelse kommer att erhålla en i viss mån provisorisk
karaktär, torde den dock, särskilt med hänsyn till den långa tid, under
vilken dragningar ännu komma att äga rum, böra hava sin plats i taxeringsförordningen.

Vad angår det ändamål, vartill den föreslagna särskilda skatten å vissa
lotterivinster bör användas, samt sättet för uppbörd och redovisning av
skatten hava olika meningar yppats. Motionärerna vid 1927 års riksdag
föreslogo, att skatten måtte utgå i form av stämpel och i sin helhet tillfalla
staten. Kommunalskatteutskottet uttalade däremot sympatier för att skatten
skulle delvis användas för skatteutjämning. Skatteberedningen har föreslagit,
att skatten formellt skulle hava karaktär av statsskatt, men till halva
sitt belopp användas för skatteutjämning, samt att skatten icke måtte utgå
såsom stämpel utan såsom en särskild direkt skatt och inlevereras till statsverket
under enklast möjliga former. Statskontoret och kammarrätten hava

240 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

lämnat förslaget härutinnan utan anmärkning. Riksräkenskapsverket har
däremot föreslagit, att någon ny skattetitel icke måtte inrättas, utan den
särskilda skatten på lotterivinst uttagas genom stämpel, varjämte riksräkenskapsverket
avstyrkt, att viss del av skatten skulle förklaras skola gå till
skatteutjämning. Samma ståndpunkt har intagits av en ledamot i statskontoret.

Beträffande den av riksräkenskapsverket och en ledamot i statskontoret
framställda anmärkning om det olämpliga i att införa en särskild skatteform
för att tillgodose ett visst bestämt ändamål, i detta fall skatteutjämningen, vill
jag hänvisa till vad jag vid anmälan av 1927 års förslag till kommunalskattelag
uttalat beträffande den då föreslagna utjämningsskatten. Vad jag då uttalat
torde vara tillämpligt jämväl på en skatt å lotteri vinster, vilken helt eller delvis
skall användas för utjämningsändamål. Vad angår själva sakfrågan, huruvida
skatten på lotterivinst bör delvis användas till skatteutjämning, anser
jag så böra ske. Genom att dessa vinster frikallas från inkomstbeskattning,
komma kommunerna att förlora för dem nu tillgängliga beskattningsföremål,
och det kan då icke anses lämpligt, att den nya skatten skulle i sin helhet
tillfalla staten utan någon kompensation till kommunerna. Det torde dock
vara ur praktisk synpunkt omöjligt att giva varje särskild kommun ersättning
för den förlust, kommunen skulle göra genom beskattningens omläggning,
varför kompensation måste givas på annat sätt. Enklast kan detta ske
på det sätt, att, på sätt kommunalskatteutskottet ifrågasatt, en del av den
särskilda skatten går till skatteutjämning. Skatteberedningen har föreslagit,
att den del av skatten, som skall gå till skatteutjämning, skall
bestämmas till hälften. Denna grund för fördelningen finner jag mig
kunna biträda.

Motionärerna vid 1927 års riksdag hava föreslagit, att den särskilda
skatten skulle vara proportionell och utgå med 10 procent av vinstbeloppet,
och även skatteberedningen har föreslagit samma skattesats, ehuru med viss
degression. På sätt jag förut framhållit anser jag skatten böra vara proportionell,
och finner jag den föreslagna skattesatsen vara väl avvägd
och erbjuda fördelar ur rent teknisk synpunkt. Med denna skattesats
skulle den särskilda skatten under de närmaste åren, då blott vinsterna i
det svenska penninglotteriet skulle vara föremål för densamma, utgöra för
varje dragning 10 procent av 1,355,000 kronor eller 135,500 kronor och
alltså för helt år 1,626,000 kronor eller, med hänsyn till sannolika restitutioner
av skatt å icke uttagna vinster, i runt tal 1,600,000 kronor, varav
hälften eller 800,000 kronor skulle stanna hos staten. Ehuru varje beräkning
är svår, torde man dock våga antaga, att detta är mer än den inkomstoch
förmögenhetsskatt, som staten för närvarande erhåller av dessa vinster.
Huru skattens avkastning kommer att ställa sig i en framtid är omöjligt att
nu beräkna, enär detta främst beror av huruvida nya premieobligationer
komma att av staten utfärdas, när de nuvarande obligationernas löptid
utgår.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

241

Därest den särskilda skatten på lotterivinster delvis skall användas till
skatteutjämning, torde på de av skatteberedningen anförda skäl denna skatt
icke böra utgå såsom stämpel å vinstkvitton eller dylikt, utan bör densamma
särskilt uppbäras och redovisas. Däremot finner jag det ur budgetteknisk
och redovisningssynpunkt lämpligt, att skatten genom stämpelbeläggning
av någon handling i samband med skattens inlevererande kommer
att ingå bland statens inkomster av stämpelmedel. En del detaljer i fråga
om uppbörd och restitution skola av mig beröras vid anmälan av förslaget
till förordning om den särskilda skatten.

Åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning.

Körande spörsmålet om åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell
dubbelbeskattning hänvisas till propositionen nr 102 år 1927, sid.
254—261 samt till en samma proposition såsom bilaga vidfogad promemoria
angående åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning
med mera. Vad i propositionen i berörda avseende föreslagits
lämnades av kommunalskatteutskottet utan erinran.

I förevarande sammanhang vill jag allenast ånyo understryka vikten av
att hithörande frågor bliva rationellt ordnade, så att en mellanfolklig reglering
av dubbelbeskattningsfrågor må kunna underlättas.

Ett speciellt spörsmål på ifrågavarande område skall här behandlas under
specialmotiveringen till 72 § förslaget till kommunalskattelag.

Landstingsskatten.

I det föregående har jag uttalat, dels att jag kan biträda kommunalskatteutskottets
förslag, att skogsaccis ej skall utgå till landsting, dels att jag ej
ansett mig böra förorda, att förslaget om den kommunala progressivskattens
överförande till landstingen ej ånyo förelägges riksdagen. Landstingens
totala utdebiteringsbehov kommer följaktligen att täckas genom skatt i enlighet
med kommunalskattelagens föreskrifter och det bidrag, som nu utgöres
av den statliga bevillningen, bortfaller.

Biliang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 häft. (Nr 213.)

242

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Terminologi.

För försvarsändamål
avsedda
fastigheter.

Specialmotivering.

Kommunalskattelagen.

1-3 §*.

Förevarande paragrafer äro, frånsett ett par redaktionella ändringar, lika
med motsvarande paragrafer i 1927 års förslag.

4 och 5 §§.

Uti 4 och 5 §§ med tillhörande anvisningar har införts en i viss mån
ändrad terminologi för att tydligare utmärka, att det här gäller fastslående
av vad som är föremål för fastighetsskatten (den objektiva skatteplikten).
I 13—15 §§ behandlas åter frågan om den subjektiva skattskyldigheten,
d. v. s. vem som är skattskyldig för en viss fastighet och under vilka villkor
ett efterskänkande av fastighetsskatt kan ske på grund av den skattskyldiges
personliga förhållanden.

Jag har ansett mig böra till förnyad undersökning upptaga frågan om
den utsträckning, uti vilken för försvarsändamål avsedda fastigheter böra
frikallas från skatteplikt. Anledningen härtill är närmast den, att regeringsrätten
nyligen avgjort ett antal mål, som rört taxering av till försvarsverket
hörande fastigheter, och att i dessa mål yppat sig tvistefrågor, vilka
kunde tänkas uppstå även med den ändrade avfattning 1927 års förslag
erhållit i syfte att utsträcka skatteplikten för dylika fastigheter. Det har
därvid befunnits önskvärt att ytterligare förtydliga och komplettera anvisningarna
till 5 §.

Då det synes kunna råda tvivel, huruvida en staten tillhörig fastighet,
som nyttjas för försvarsändamål men står under förvaltning av annan än
militär myndighet, kan anses avsedd för försvarsändamål, har jag velat
uttala, att detta bör anses vara förhållandet, i den mån fastigheten eller del
därav annat än tillfälligtvis nyttjas enbart för försvarsändamål. Tvekan
synes även föreligga, huruvida byggnader, som tillhöra enskilda lägerkassor,
kunna anses vara staten tillhöriga. Utan att taga ställning till
frågan om vem som är den verklige ägaren till dessa kassor vill jag
framhålla, att dylika byggnader enligt min åsikt böra i beskattningsavseende
behandlas på samma sätt som om staten vore ägare. Några uttryckliga
föreskrifter i nu förevarande avseenden har jag dock icke ansett erforderligt
att intaga i lagtexten eller anvisningarna.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om skattefrihet i viss utsträckning
för fastigheter, som äro avsedda för försvarsändamål, vill jag till en

243

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

början framhålla den skillnad, som i 1927 års förslag liksom i det nu
framlagda förslaget förefinnes rörande bestämmelserna om skattefrihet för
de tre huvudgrupper av fastigheter, som representeras av dels fastigheter
för försvarsändamål, dels fastigheter för allmän styrelse eller förvaltning
in. m. och dels, fastigheter, som höra till kanal, järnväg eller dylik kommunikationsanstalt.
Det har av praktiska skäl ej visat sig lämpligt att
uppdraga gränsen för skattefrihet efter samma regler för dessa tre grupper
avj fastigheter. Så synes man t. ex. i fråga om arméns och marinens
tjänstebostäder icke böra tillämpa den för en järnväg gällande regeln, att
byggnad, som är avsedd för driftens omedelbara behov, skulle vara befriad
från skatteplikt. Det är exempelvis säkerligen nödvändigt, att ett antal
officerare och underofficerare äro bosatta i omedelbar närhet av en kasernanläggning,
men det torde oftast vara omöjligt visa, att detta är fallet just
beträffande en viss officer^ eller underofficer. Ej heller den i punkt 5 av
anvisningarna till 5 § för vissa slag av byggnader givna regeln, att byggnad,
som är en oskiljaktig del av en skattefri anläggning, jämväl skall
vara befriad från skatteplikt, synes väl passa för arméns och marinens
tjänstebostäder, då den säkerligen skulle föranleda tvistigheter. Av hänsyn
till kommunernas intresse måste det för övrigt betecknas som riktigt, att
undantagen från skatteplikt för statens fastigheter ej utsträckas för långt.
Man har därför, på sätt jag redan vid anmälan av 1927 års förslag framhållit,
varit hänvisad till att meddela mera schablonartade regler för nu
ifrågavarande slag av tjänstebostäder än för andra.

Givet är, att egentliga kasernbyggnader böra vara undantagna från
skatteplikt, och synes detta böra gälla även om i kasernbyggnad skulle
vara inrymda bostäder för andra än manskap. Någon uppdelning av en
kasern uti en skattefri och en skattepliktig del synes nämligen icke böra
komma i fråga. Detsamma synes böra gälla vaktstugor. I övrigt torde
man vid uppställandet av regler om vilka arméns och marinens tjänstebostäder
som böra undantagas från skatteplikt, böra utgå från att i allmänhet
de byggnader, där militära befattningshavare hava sina stadigvarande bostäder,
böra vara skattepliktiga; de anställda kunde lika väl vara bosatta
i enskilda tillhöriga bostäder, därest dylika funnes i närheten. År det däremot
fråga om bostäder åt sådana befattningshavare, som endast tillfälligtvis
vistas på platsen, såsom bostäder för elever vid en militär skola, bostäder
för inkvartering vid ett skjutfält eller dylikt, få bostadsbyggnaderna
anses direkt tjäna ett försvarsändamål, och är då skattefrihet befogad i den
mån byggnaderna användas för dylika bostäder. För bostadsbyggnader vid
militära sjukhus torde för enhetlighetens skull böra gälla samma bestämmelser
som i fråga om civila sjukhus, och blir på grund härav en dylik
byggnad undantagen från skatteplikt, därest den kan anses såsom en oskiljaktig
del av sjukhusanläggningen. Mässbyggnad synes böra frikallas från
skatteplikt, så mycket mer som enligt 5 § 1 mom. f) skatteplikt icke föreligger
för dylik byggnad, därest den tillhör officers- eller underofficerskår.

244

Kungl. Mcijds proposition Nr 213.

Byggnader
för allmän
styrelse m. m.

Statens m. fl.
byggnader för
barnavård.

Uttryckligt stadgande härom har ej ansetts erforderligt. Det har ifrågasatts,
huruvida ett till en militär anläggning hörande vattenverk eller
elektricitetsverk, som levererar vatten eller elektricitet jämväl till den
kringliggande bygden, bör vara underkastat skatteplikt. Ett dylikt verk
får anses vara avsett för försvarsändamål och kan ej heller betraktas
såsom en fristående industriell anläggning samt bör fördenskull vara
skattefritt i den mån det nyttjas för försvarsändamål. Skulle leverans till
utomstående ske i mera avsevärd omfattning, bör verket underkastas skatteplikt
för motsvarande del av sitt värde. Detta torde följa av de allmänna
bestämmelserna, och har uttrycklig föreskrift härom icke ansetts erforderlig.

Uti 1927 års förslag hade 5 § 1 mom. andra stycket, i motsats mot vad
nu gäller men i enlighet med vad kommunalskattekommittén föreslagit, fått
den avfattning, att för i första stycket d—i) angiven fastighet, som delvis
upplåtits till begagnande mot vederlag, skulle föreligga partiell skatteplikt
endast om fastigheten begagnades till annat ändamål än som avsåges i första
stycket. En förnyad granskning av detta stadgande har emellertid visat,
att med dess avfattning skattefriheten kunde bliva utsträckt längre än som
kan anses önskvärt, varjämte även dess innebörd torde vara oklar. Om
staten uthyr en del av en fastighet till en kommun, eller om en studentnation
uthyr en lokal till en nykterhetsförening, synes det böra vara ur
beskattningssynpunkt likgiltigt, till vilket ändamål hyresgästen använder den
förhyrda delen av fastigheten. Oberoende av det sätt, varpå hyresgästen
använder den förhyrda lokalen, kommer uthyrningen att för ägaren innebära
ett utnyttjande för annat ändamål än som för honom bör medföra skattefrihet.
Härtill kommer, att det måste anses oriktigt att låta det sätt, varpå
en hyresgäst använder en av honom förhyrd lokal, vara avgörande för
ägarens skattskyldighet. Annat är förhållandet, när ägaren själv begagnar
fastigheten i dess helhet, men det formellt föreligger ett hyresavtal rörande
en viss del av densamma, exempelvis när en statlig förvaltningsmyndighet
uthyr en lokal i en under dess förvaltning stående fastighet till en annan
statlig förvaltningsmyndighet. Här förefinnes i verkligheten intet upplåtande
till annan mot vederlag, eftersom ägaren betalar hyran till sig själv, utan
frågan om skattskyldigheten måste bedömas som om upplåtandet skett utan
vederlag. Andra stycket av 5 § 1 mom. och andra stycket av punkt 5 av
anvisningarna hava omformulerats i anslutning till vad jag nu anfört, och
har därjämte i anvisningarna intagits ett påpekande, att vid avgörande,
huruvida ett upplåtande mot vederlag bör medföra skatteplikt, hänsyn bör
tagas till huruvida vederlaget utgör ersättning för själva begagnandet eller
blott ersättning för vissa med begagnandet förenade kostnader såsom för
belysning och uppvärmning.

I 5 § 1 mom. d) hava byggnader för barnavård införts såsom skattefria.
Ändringen torde kunna betraktas såsom i huvudsak redaktionell, då vad
som nu benämnes »barnavård» enligt gällande lagstiftning torde innefattas
i de övriga uppräknade ändamålen.

245

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

6 §.

Därest en fastighet efter taxeringsårets ingång övergått till ny ägare
kan i vissa fall inträffa, att denne skall mantalsskrivas såsom ägare redan
för taxeringsåret, och kommer då enligt 14 § skattskyldigheten att bliva
bestämd på samma sätt, som om äganderätten övergått redan vid årsskiftet.
Även i andra avseenden, särskilt när det gäller bestämmande av
vad som skall anses såsom taxeringsenhet, bör man i dylikt fall förfara
som om äganderätten övergått redan vid årsskiftet. För påpekande härav
har i 6 § intagits en hänvisning till 14 §. För undvikande av misstolkning
har därjämte hänvisningen till 12 § uttryckligen begränsats att gälla 1 mom.
och 2 mom. sista stycket av sistnämnda paragraf.

Av formella skäl har 6 § uppdelats i två moment.

7 §.

Denna paragraf överensstämmer med motsvarande paragraf i 1927 års
förslag med viss redaktionell ändring.

8 §.

Kommunalskatteutskottet vid 1927 års riksdag föreslog ett par rent redaktionella
ändringar i förevarande paragraf. Utskottet föreslog sålunda, att
det under d) i första stycket förekommande uttrycket »förvaltningsenhet»
måtte utbytas mot det i anvisningarna till 8 § använda uttrycket »brukningsenhet».
Vidare föreslog utskottet, att i sista stycket måtte påpekas,
att där omförmäld uppdelning av taxeringsvärdet kan ske endast när i
taxeringsenhet ingå flera fastigheter eller delar av fastigheter, som avses
under första stycket a).

Båda de av utskottet sålunda föreslagna ändringar hava iakttagits i nu
förevarande förslag.

Därjämte har i 8 § och i anvisningarna till samma paragraf företagits
en annan ändring, som har avseende å taxering av byggnad å annans mark.
I förordningen om allmän fastighetstaxering år 1928 stadgas i 10 §>, att
med ägare likställes den, vilken innehar fast egendom med fldeikommissrätt
eller stadgad åborätt, samt innehavare av så kallad ofri tomt i stad.
Denna bestämmelse, vilken fanns intagen jämväl i förordningen om allmän
fastighetstaxering år 1922, har betydelse närmast när det gäller att avgöra
vad som skall utgöra taxeringsenhet, under det att skattskyldigheten regleras
genom bevillningsförordningen. Av nämnda bestämmelse torde följa,
att t. ex. med åborätt upplåten mark och därå uppförda, åbon tillhöriga
byggnader skola utgöra en enda taxeringsenhet. Motsvarande bestämmelse
saknades i 1927 års förslag till kommunalskattelag. I 13 § 1 mom.
föreskrevs visserligen, att såsom ägare skulle anses jämväl den, som
innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter
fastighet på grund av testamentariskt förordnande, och därmed torde för
dylika innehavares vidkommande jämväl frågan om taxeringsenhet vara
avgjord. Däremot fanns i förslaget ingen särskild bestämmelse om byggnader
å ofri tomt i stad eller å mark, som innehas med åborätt, och

Av kommunalskatteutskottet

föreslagna
ändringar.

Byggnad a

annans mark.

246

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kameral

enhet.

Redaktionella

ändringar.

Av kommunalskatteutskottet

föreslagna
ändringar.

överflyttning
av vissa bestämmelser

ur instruktionen
för värdering
av
skogsmark
och växande
skog.

alltså borde, med tillämpning av bestämmelserna i 8 §, dylika byggnader
komma att utgöra särskild taxeringsenhet. Emellertid torde bärande skäl
icke föreligga att låta mark och därå befintliga byggnader utgöra skilda
taxeringsenheter, när det är fråga om ofri tomt i stad eller när byggnadernas
ägare innebar marken med stadgad åborätt, utan torde i dylika
fall byggnaderna och marken böra, liksom nu, utgöra gemensam taxeringsenhet.
Detsamma synes böra vara fallet även eljest, när byggnadernas
ägare innehar marken på obegränsad tid, exempelvis när marken
besittes med åborätt enligt 1926 års lag om åborätt eller när skogsområde
blivit av staten upplåtet till kanalbolag eller till stad eller annan menighet.
På grund härav har i 8 § intagits bestämmelse, att byggnad å annans
grund icke skall utgöra särskild taxeringsenhet, när byggnadens ägare innehar
marken med besittningsrätt på obegränsad tid, varjämte sista stycket i
punkt 2 av anvisningarna kompletterats.

Då de i anvisningarna till 8 § av 1927 års förslag upptagna bestämmelserna
om den kamerala enhetens betydelse vid bestämmande av taxeringsenhet
synts något oklara, i det att det synes i viss utsträckning hava ägt
rum en sammanblandning av den kamerala enheten och en genom laga förrättning
uppkommen del av den kamerala enheten, hava anvisningarna förtydligats
på en del punkter.

Därjämte hava i denna paragraf vidtagits redaktionella ändringar.

9 %.

Kommunalskatteutskottet har i punkt 1 tredje stycket och punkt 3 av
anvisningarna till 9 § föreslagit ett par smärre ändringar i förtydligande
syfte. Dessa ändringar hava iakttagits i det nu anmälda förslaget.

En av utskottet föreslagen ändring i punkt 2 av anvisningarna skall beröras
vid nästföljande paragraf.

I 1927 års proposition nr 102 föreslogs, bland annat, antagande av en
förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog
vid taxering av fastighet. I punkt 4 av anvisningarna till 9 § förutsattes
nämligen, att dylik instruktion skulle fastställas i särskild ordning. Det
angavs, att instruktionen skulle första gången tillämpas i avseende å 1928
års allmänna fastighetstaxering. Instruktionen var också utformad allenast
med hänsyn till denna taxering och de särskilda fastighetstaxeringar, som
skola äga rum före nästa allmänna fastighetstaxering, ehuru giltighetstiden
för densamma formellt var obegränsad, detta för att förekomma den eventualitet,
att, om statsmakterna i framtiden ej kunde enas om antagande av
en ny instruktion, dylik skulle helt saknas.

Nu antogs emellertid i stället en förordning (nr 309) med instruktion med
formell giltighet allenast för 1928 års allmänna fastighetstaxering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 247

Att nu fastställa en ny instruktion, avsedd för framtiden, synes vara desto
mindre lämpligt, som enligt vanliga principer den instruktion, som gällt
för år 1928, torde böra äga tillämpning även vid de särskilda fastighetstaxeringarna
före nästa allmänna fastighetstaxering. I stället synes det
riktigast att förläna instruktionen för år 1928 fortsatt giltighet och därvid,
med hänsyn till att en instruktion synes böra äga formell giltighet jämsides
med kommunalskattelagen, ej stadga någon tidsbegränsning; emellertid
förutsättes givetvis, att frågan om ny instruktion skall upptagas till prövning
före nästa allmänna fastighetstaxering, vilken enligt normal ordning
bör äga rum år 1933.

Nu förefinnas emellertid i förslaget till taxeringsförordning några stadganden,
som direkt hänföra sig till vissa huvudpunkter i instruktionen.

Även det förslag till beskattning av skogsinkomster, som av mig i det följande
förordas, utgår från fastighetstaxeringens huvudgrunder. Det synes
fördenskull lämpligt, att dessa grunder komma till uttryck i själva kommunalskattelagen
och ej allenast i de tillämpningsföreskrifter, som instruktionen
skall innehålla. En dylik anordning låter sig lätteligen åstadkomma.

I 1927 års förslag till instruktion ävensom i den antagna instruktionen för
år 1928 förekomma vidare vissa bestämmelser av den art, att de alldeles
oavsett det nyss anförda torde höra överföras till kommunalskattelagens anvisningar.
Jag syftar härvid på hestämmelserna om vilken mark som är
att hänföra till skogsmark, vilka äga betydelse även för bestämmande av
vad som skall taxeras efter annan taxeringsmetod än den för skogsmarken
gällande och för redovisningen av betesmark, samt bestämmelserna om beräkning
av betesvärdet, vilket skall ingå i jordbruksvärdet och ej redovisas
såsom skogsmark. Stadgandena om redovisning av betesmark hava i förslaget
omformulerats i anslutning till de tillämpningsbestämmelser i detta
avseende, som meddelats i deklarationsformulären för 1928 års taxering,
och de bestämmelser rörande redovisning av olika ägoslag, som meddelats
i kungörelsen den 25 november 1927 (nr 617) med föreskrifter om vad såsom
inrösnings- och avrösningsjord bör räknas, om ägors gradering och
uppskattning, ägobeskrivning, hävdeförteckning, delningsbeskrivning samt om
beräknande av vissa ersättningar mellan skiftesdelägare.

Någon olägenhet av att för de närmast påföljande åren bestämmelser i
samma avseende komma att givas dels i kommunalskattelagen, dels i instruktionen,
torde ej föreligga, då bestämmelserna om fastighetstaxering i den
förra i alla fall ej torde böra tillämpas förrän vid 1933 års allmänna fastighetstaxering
och bestämmelserna för övrigt äro av likartat innehåll. Att
lagens bestämmelser upprepas i en instruktion är dessutom i och för sig ingen
olägenhet, då det här gäller uteslutande att finna den för taxeringsmyndigheterna
mest praktiska anordningen.

I denna paragraf hava därjämte vidtagits en del redaktionella ändringar. Redaktionella

ändringar.

248

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

10 §.

Vid behandlingen av denna paragraf anförde kommunalskatteutskottet:

»Det har inom utskottet framhållits, att de regler, som åsyfta, att viss
del av jordbruksfastighets taxeringsvärde stundom skall redovisas såsom
tomt- och industrivärde, vid tillämpningen emellanåt missuppfattats i så
måtto, att dessa regler antagits innefatta uppskattningsregler och lett därhän,
att fastigheterna uppskattats högre än till sina saluvärden. Utskottet
har ansett det lämpligt, att ifrågavarande reglers betydelse för uppskattningen
kommer till uttryck i anvisningarna till 9 §, men att de å andra
sidan erhålla en sådan avfattning, att de giva bättre ledning för en riktig
uppskattning än de nu gällande reglerna. Det har sålunda uttalats, att
det mervärde, varom här är fråga, till sin storlek är beroende av utvecklingens
hastighet m. m. Härigenom har en antydan givits, att, om av
ett större område en eller annan tomt kan säljas till visst pris, det därför
ingalunda är säkert eller ens vanligt, att området i dess helhet skulle
kunna säljas till samma å-pris. Tillika har den nu gällande men i Kungl.
Maj:ts förslag uteslutna anvisningen, att det vid åsättande av ifrågavarande
redovisningsvärden alltid bör tillses, att dessa komma att sammanlagt motsvara
det åsatta totalvärdet, upptagits i utskottets förslag på en framträdande
plats för att ytterligare betona, att det här är fråga om en redovisning av
redan åsatta värden.»

Även jag har ansett det böra av anvisningarna framgå, att tomt- och
industrivärde bör åsättas en fastighet endast om man kan antaga, att fastigheten
eller del av densamma kan inom överskådlig framtid i icke allt för
obetydlig utsträckning vinna användning för annat ändamål än jordbruk
med binäringar eller skogsbruk. Likaledes bör det göras tydligt, att tomtoch
industrivärdet utgör blott en på visst sätt redovisad del av det med
ledning av saluvärdet beräknade taxeringsvärdet, och icke ett värde, som
får öka taxeringsvärdet utöver saluvärdet. I anledning härav har i punkt
2 av anvisningarna till 9 § intagits ett påpekande, att vid värdesättningen
hänsyn skall tagas till förekomsten av sådana förhållanden, som böra föranleda,
att en del av fastighetens taxeringsvärde bör redovisas såsom tomtoch
industrivärde, varjämte, i anslutning till vad utskottet föreslagit, anvisningarna
till 10 § angående tomt- och industrivärde erhållit ändrad formulering.
Då punkt 4 av anvisningarna till 10 § i 1927 års förslag erhållit
en sådan avfattning, att därav ej framgår förhållandet mellan tomt- och
industrivärde samt skogsvärde, har ett förtydligande tillägg gjorts till
nämnda punkt. Tillika har såsom första punkt i anvisningarna till 10 §
gjorts ett uttryckligt påpekande, att 10 § endast avser ett uppdelande uti
särskilda redovisningsvärden av det enligt 9 § åsatta taxeringsvärdet, och
har i samband därmed hänvisats till bestämmelsen i 11 §, att dessa redovisningsvärden
skola tillsammans motsvara taxeringsvärdet.

Ett par redaktionella ändringar beträffande förevarande paragraf torde ej
erfordra särskild motivering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

249

11 §.

I denna paragraf liar gjorts en redaktionell ändring.

12 §.

Denna paragraf har måst undergå en omredigering, enär allmän fastighetstaxering
äger rum år 1928 på grund av särskild förordning. Det har
synts mig lämpligast, att i förevarande paragrafs första mom. endast fastslås,
att allmän fastighetstaxering skall äga rum vart femte år, under det
att i övergångsbestämmelserna angives, när dylik taxering enligt den nya
lagen första gången skall ske, d. v. s. enligt hittills vedertagna principer år
1933. Likaledes torde böra i övergångsbestämmelserna föreskrivas, att de
vid 1928 års allmänna fastighetstaxering fastställda värdena böra oförändrade
gälla vid taxeringarna åren 1929—1932, därest icke i 12 § 2 mom.
angivet förhållande föranleder omtaxering. I samband därmed bör förordningen
om fastighetstaxering år 1929 upphävas, men torde föreskrift härom
böra meddelas i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
genom vilken bevillningsförordningen skulle upphävas.

13 §.

I 13 § 2 mom. har viss ändring skett av i huvudsak redaktionell betydelse.
Den i 1927 års förslag givna ordalydelsen var hämtad från 1920
års förslag i ämnet. Med hänsyn till att begreppet »skogsvärde» i det förra
förslaget har en annan innebörd än i det senare, har beträffande fastighet,
som innehaves med åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt,
en omformulering ansetts behövlig. Likaså har det ansetts, att lagrummet
skulle vinna i tydlighet genom att för det fall, som avses i näst
sista stycket av 2 mom. enligt det föreliggande förslaget, beteckna allmän
fond eller inrättning som fastighetens innehavare, såvitt angår fastighetens
skogsvärde.

14 §.

Av den lydelse, som 14 § hade erhållit i 1927 års förslag, framgick ej
med full tydlighet, att fråga var allenast om den tidpunkt, som var avgörande
för skattskyldigheten. Ett förtydligande härutinnan har skett. Därjämte
har det ansetts böra komma till klart uttryck, vilken bestämmelse rörande
tidpunkten bör gälla för det fall, att mantalsskrivning för fastigheten beträffande
den enligt 13 § skattskyldige alls ej kan ifrågakomma. Jag tillåter
mig för övrigt här hänvisa till vad jag anfört under 6 §.

15 §.

15 § överensstämmer med motsvarande paragraf i 1927 års förslag.

250

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Förvärvs
källans omfattning
beträffande

jordbruksfastighet.

16 $.

Den i 16 § föreslagna ändring avser allenast att innebära ett förtydligande
av vad som varit underförstått även enligt 1927 års förslag.

17 §.

Paragrafen överensstämmer med 17 § i 1927 års förslag.

18 §.

Enligt 1927 års förslag skulle ifråga om jordbruksfastighet såsom förvärvskälla
anses varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i
ägarens eller brukarens hand vore att anse såsom förvaltningsenhet. Kommunalskatteutskottet
föreslog häri sådan ändring, att komplex av jordbruksfastigheter,
som vore att anse såsom förvaltningsenhet, skulle få anses utgöra
en enda förvärvskälla blott för det fall, att fastigheterna tillhörde en och
samma kommun. Därest olika delar av fastighetskomplexet vore belägna inom
olika kommuner, skulle alltså de inom varje särskild kommun belägna
fastigheterna utgöra en förvärvskälla. Anledningen härtill synes närmast
hava varit att förekomma, det bolag, vilka ägde många skogsfastigheter,
skulle sammanslå dessa till en förvaltningsenhet och alltså vid beräkning av
inkomsten avdraga vederbörlig procent av värdet å bolagets samtliga skogsfastigheter,
varigenom beskattningsbar inkomst i regel icke skulle uppstå.
Genom ett dylikt förfaringssätt skulle nämligen procentavdrag för en uti en
kommun belägen fastighet få ske från intäkten från fastighet, som vore belägen
i en annan kommun. Utskottet uttalade, att det syntes utskottet vara
en följdriktig utveckling av den grundtanke, som låge bakom lagstiftningens
bestämmelser om beskattningsort, att inkomst, som härflöte av jordbruksfastighet
inom en kommun, också finge där tagas till beskattning.

Den av utskottet föreslagna bestämmelsen, att jordbruksfastigheter, som
äro belägna inom olika kommuner, icke få tillsammans utgöra en förvärvskälla,
torde komma att medföra vissa svårigheter särskilt när det
gäller att beräkna nettointäkten av jordbruk på fastigheter, vilka äro beägna
inom olika kommuner men ligga i sambruk. För att kunna beräkna
nettointäkten skulle strängt taget erfordras att hålla reda på värdet av alla
utgifter, som gjorts för de olika delarna, och alla produkter, som erhållits
från dem. En fastighetsdel, därå åbyggnader icke funnes, skulle exempelvis
gottskrivas värdet av säd och foder, som använts på den del av fastigheten,
därå åbyggnaderna funnes, ävensom värdet av bete, som utnyttjas av kreaturen,
men debiteras värdet av gödsel, som ditförts från ladugården, ävensom
värdet av utsäde in. m. Endast härigenom kunde huvudgården tillgodoföras
intäkten av den därstädes bedrivna mjölkproduktionen jämte
vinsten på förmalning av säd m. m. dylikt. Det torde även förefalla ägaren
oförklarligt, att den garantibeskattning, som åligger honom, icke skall avse
fastigheten såsom en helhet, utan en var av dess olika delar, sådana dessa

251

Kanal. Maj:ts proposition Nr 213.

bestämmas av kommungränserna. Även när det gäller skogsbruk på komplex,
vilka skulle tillsammans utgöra en taxeringsenhet, om de ej låge i
skilda kommuner, måste det i viss mån synas ägaren egendomligt, att
garantibeskattningen skall avse de olika delarna och icke komplexet, vilket
för honom framstår såsom en helhet. Att riktigt beräkna de intäkter och
utgifter, som hänföra sig till de inom olika kommuner belägna delarna av
komplexet, torde däremot vara lättare när det gäller skogsbruk än jordbruk.
När det slutligen är fråga om fastigheter, vilka väl utgöra förvaltningsenhet
men däremot icke brukningsenhet i inskränkt bemärkelse, erbjuder
inkomstberäkningen jämförelsevis få svårigheter, enär det därvidlag i regel
torde gälla blott att fördela vissa omkostnader av allmän natur.

Trots de svårigheter för en riktig inkomstberäkning, som jag nu påpekat,
har jag icke velat motsätta mig, att nu ifrågavarande bestämmelse
avfattas på sätt utskottet föreslagit. Härtill har bidragit, att de fall, då
de egentliga svårigheterna skulle uppstå, d. v. s. där fastigheter i olika
kommuner ligga i sambruk med gemensamma åbyggnader, torde vara rätt
sällsynta, och att man i praktiken torde lyckas vinna en i stort sett riktig
beräkning av nettointäkten från de olika delarna utan en sådan detaljerad
bokföring av intäkter och utgifter de olika komplexdelarna emellan som i
det föregående ifrågasatts.

I enlighet med vad jag nu anfört hava 18 § och anvisningarna till 18 §
avfattats på sätt utskottet föreslagit.

I anvisningarna till 18 § har införts en bestämmelse betingad av förslaget
om s. k. systembolags beskattning, av mig behandlat i den allmänna motiveringen.

Rörande vad som skall anses ingå under förvärvskällan annan fastighet
har en omformulering skett i syfte att antyda, att om exempelvis på grund
av inställd fabriksdrift en fabriksfastighet ej direkt använts i rörelse, den
icke förty skall kunna anses tillhöra förvärvskällan rörelse. Jag tillåter mig
i avseende å denna ändring hänvisa till motiveringen beträffande 45 §.

I anvisningarna har en obetydlig redaktionell ändring vidtagits.

19 §.

I denna paragraf har iakttagits vad kommunalskatteutskottet anfört därom,
att med vinstandelar från försäkringsanstalter bör likställas premieåterbäring.

Principen, att vad make erhåller på grund av giftorätt eller annat dylikt
äktenskapsrättsligt fång ej skall utgöra inkomst, har ansetts böra erhålla ett
i viss mån annat uttryck än enligt 1927 års förslag i anslutning till en
formulering, som återfinnes i det av Kungl. Maj:t för riksdagen innevarande
år framlagda förslag till lag om arv m. m. (2 kap. 11 §). Likaså hava
vissa numera antagligen helt betydelselösa äktenskapliga fång enligt äldre lag,
nämligen hemföljd och morgongåva, ej ansetts behöva vidare omnämnas. Skulle
sådana fång undantagsvis förekomma, torde de — i likhet med vissa enligt
nya giftermålsbalken förekommande fång, som ej omnämnts (se t. ex. nya

Förvärvskällans
omfattning
beträffande

systembolag.

Förvärvskällorna

annan fastighet
och rörelse.

Redaktionell

ändring.

252

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Avyttring av
växande skog
i samband
med avyttring
av marken.

Avyttring av
växande gröda
i samband
med avyttring
av marken.

Försäljning
av jordbrukets
produkter.

Redaktionella

ändringar.

Avdrag för
värdeminskning
å byggnader.

giftermålsbalken 8 kap. 3 §) — kunna innefattas under någon av de övriga
kategorier, som finnas uppräknade i paragrafen.

Vidare har i paragrafen intagits bestämmelse, att vissa lotteri vinster icke
skola beskattas såsom inkomst utan göras till föremål för särskild beskattning,
och har i samband härmed tillagts en ny punkt i anvisningarna.
Härutinnan hänvisar jag till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

20 §.

Beträffande åldersgränsen i fråga om rätt till avdrag för lön åt hemmavarande
barn hänvisar jag till vad jag därom anfört i den allmänna motiveringen.

I paragrafen och dess anvisningar hava ett par mindre redaktionella
ändringar vidtagits.

21 $.

I fråga om de föreslagna reglerna för beskattning av vinst vid avyttring
av växande skog i samband med avyttring av marken hänvisar jag till vad
jag därom anfört i den allmänna motiveringen.

Kommunalskatteutskottet har föreslagit borttagande av den i 1927 års förslag
upptagna bestämmelsen, att till intäkt av jordbruk med binäringar skulle
hänföras, bland annat, intäkt genom avyttring av växande gröda i samband
med avyttring av marken. Såsom skäl härför har utskottet åberopat, förutom
den ståndpunkt utskottet intagit i fråga om beskattning av intäkt
genom avyttring av skog i samband med avyttring av marken, att för den
av utskottet förordade ändringen talade rent praktiska skäl.

Ehuru jag i frågan om beskattning av intäkt genom avyttring av skog
i samband med avyttring av marken intagit en annan ståndpunkt än utskottet,
har jag ansett mig kunna godkänna utskottets förslag i fråga om
beskattning av intäkt genom avyttring av växande gröda i samband med
avyttring av marken. Det avgörande har härvid för mig varit, att den i
1927 års förslag upptagna bestämmelsen kunde tänkas i vissa fall föranleda
svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Härav föranledes ändring jämväl
i 35 §.

Jag har ansett från anvisningarna till 27 § böra till punkt 2 av anvisningarna
till 21 § överföras bestämmelserna om när försäljning av jordbrukets
och dess binäringars produkter icke är att hänföra till jordbruk
utan är att anse såsom en självständig handelsrörelse.

Därjämte hava i punkt 2 av anvisningarna till förevarande paragraf några
redaktionella ändringar vidtagits.

22 §.

Enligt 22 § i 1927 års kungl. förslag skulle vid beräkning av nettointäkten
av jordbruksfastighet avdrag få ske för värdeminskning å alla till
jordbruket eller dess binäringar eller till skogsbruket hörande byggnader, och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

253

föreskrevs därjämte i anvisningarna, att avdraget skulle sättas i relation till
den del av taxeringsvärdet, som kunde anses skäligen belöpa å byggnaderna,
och i regel beräknas på ett byggnadsvärde motsvarande högst hälften
av fastighetens hela taxeringsvärde.

Kommunalskatteutskottet däremot föreslog, att avdrag skulle medgivas för
värdeminskning å driftbyggnader, därunder inbegripna för driften nödiga
bostadsbyggnader. Såsom för driften nödiga bostadsbyggnader skulle, förutom
till anställd personal upplåtna byggnader, anses jordägarens egen bostadsbyggnad,
i den mån denna ej representerade ett större värde än som
för jordbruk av motsvarande storlek kunde anses behövligt. Förefunnes ett
dylikt mervärde, finge avdraget avse endast så stor del av värdeminskningen,
som kunde anses belöpa på nödig bostadsbyggnad. I samband härmed
föreslog utskottet borttagande av den i anvisningarna till det kungl. förslaget
förekommande bestämmelsen, att avdraget borde sättas i relation till
den del av taxeringsvärdet, som kunde anses belöpa på byggnaderna. Såsom
skäl för sitt förslag anförde utskottet, att man icke kunde vid en inkomstbeskattning
bortse från den omkostnad, som bestode i slitning av uti
förvärvskällan använda byggnader, och att detta gällde även då fråga vore
om bostadsbyggnader, som kunde anses vara för driften nödiga. Om däremot
å en jordbruksfastighet funnes för ägaren avsedd bostadsbyggnad, som
vida överstege vad som för jordbruk av motsvarande storlek kunde anses
behövligt, syntes ett dylikt mervärde eller lyxvärde representera en anordning
för ägarens personliga trevnad. I den män värdeminskningen hänförde
sig till nämnda mervärde, förelåge en personlig levnadskostnad för
ägaren, och avdrag därför borde icke medgivas.

Då å en jordbruksfastighet linnes större bostadsbyggnad än som för jordbruk
av motsvarande storlek kan anses behövligt, kan det i vissa fall
förekomma, att vid inkomstberäkningen värdet av bostadsförmån bör
beräknas relativt lågt i förhållande till byggnadens storlek och värde.
Detta har i regel sin grund däri, att bostadsbyggnaden i dess helhet icke
kan av ägaren effektivt utnyttjas och att det därför vore oriktigt att
uppskatta bostadsförmånens värde t. ex. efter antalet befintliga rum. När
på detta sätt värdet av bostadsförmånen icke uppskattas med hänsyn
till byggnadens hela storlek, kan det anses oegentligt att beräkna värdeminskningsavdraget
efter byggnadens hela värde. Bland annat med hänsyn
härtill har jag funnit mig böra ansluta mig till utskottets förslag i fråga
om rätten till avdrag för värdeminskning å bostadsbyggnader. Vid dylikt
förhållande synes det mindre erforderligt att bibehålla den i Kungl. Maj:ts
förslag intagna bestämmelsen, att värdeminskningsavdraget i vissa fall skall
ställas i relation till fastighetens taxeringsvärde, utan nämnda bestämmelse
torde utan större olägenhet, på sätt utskottet föreslagit, kunna utgå.

De skäl, som hava föranlett omformuleringen av anvisningarna till 22 §
i vad dessa beröra inkomst av skogsbruk, hava i huvudsak framlagts i allmänna
motiveringen. Ett par detalj spörsmål skall jag dock här beröra.

Departements chefen.

Avdrag /rån
inkomst av
skogsbruk.

254

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Hemmavarande
barns
arbete.

Anskaffning
av inventarier,
omläggning
av
täckdikning
och skydds•
dikning.

Redaktionella

ändringar.

Skatteberedningen hade, såsom av den i allmänna motiveringen givna
redogörelsen framgår, föreslagit, att när annat fång än köp förelåge, hänsyn
alltid skulle tagas till det belopp, efter vilket stämpel å fånget utgått, utan
den lättnad i visst avseende, som föreslagits sistlidet år. Detta av kammarrätten
tillstyrkta ändringsförslag finner jag mig böra biträda med hänsyn
till att avsedd lättnad enligt det föreliggande förslaget i mycket högre grad
medgives i annan form. Ej heller har jag någon erinran mot skatteberedningens
förslag för det fall att stämpelpliktigt fång ej förelegat.

Kammarrätten har emellertid erinrat om ett särskilt fall, som tarvade
särskild reglering, nämligen att fastighet bekommits genom giftorätt. Jag
är för min del av den uppfattningen, att om en person vid bodelning erhållit
en fastighet, till vilken han redan förut varit ägare, hänsyn här bör
tagas till det tidigare fånget, enär eljest mycket egendomliga resultat kunna
tänkas uppkomma och det tidigare fånget dessutom i det större antalet fall
torde medföra ett högre ingångsvärde än bodelningsfånget. Det torde böra
observeras, att vad som bekommits genom giftorätt ej arvsbeskattas och att
alltså något skäl att taga hänsyn till att arvsskatt så att säga avbryter förutvarande
förhållanden här ej föreligger. I anslutning till denna min uppfattning
har omformulering skett.

Angående åldersgränsen i fråga om rätt till avdrag för avlöning åt
hemmavarande barn har jag uttalat mig i den allmänna motiveringen.

Uti det nu framlagda förslaget har iakttagits vad kommunalskatteutskottet
föreslagit om förtydligande av anvisningarna i fråga om rätten till avdrag
för anskaffande av inventarier och för omläggning av täckdikning ävensom
om införande av anvisning rörande vad som skall förstås med skyddsdikning
å skogsmark.

Slutligen må omnämnas, att några redaktionella ändringar vidtagits i
anvisningarna till förevarande paragraf.

23 §.

Paragrafen har bibehållits oförändrad.

24 §.

Enligt 24 § av 1927 års förslag skulle förmån av plantering eller trädgårdsland,
som vore att anse endast såsom tillbehör till egen bostadslägenhet,
beräknas ingå i bostadsvärdet, och skulle fördenskull avkastningen av
planteringen eller trädgårdslandet ej särskilt redovisas, liksom å andra sidan
jämlikt 25 § avdrag icke fick ske för underhållskostnaden.

Kommunalskatteutskottet föreslog, att den angivna bestämmelsen skulle
gälla blott när planteringen eller trädgårdslandet användes företrädesvis för
ägarens personliga behov. Om däremot försäljning av produkter från träd -

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 21ii.

255

gård ägde rum i större utsträckning, skulle dessutom inkomsten redovisas,
och skulle avdrag för underhåll m. m. få göras, men ej med högre belopp
än som motsvarade den uppgivna inkomsten. Utskottet anförde härom:

»Bestämmelsen om kvittning av inkomster och utgifter i fråga om plantering
och trädgårdsland, som är att anse som tillbehör till bostadslägenhet,
har tillkommit av praktiskt taxeringstekniska skäl och synes böra bibehållas
för de fall, då planteringen och trädgårdslandet användas företrädesvis
för ägarens personliga behov. Sker däremot försäljning av produkter
från trädgården i större utsträckning utan att denna förvärvsverksamhet
dock kan hänföras till rörelse, synes det riktigt, att inkomsten särskilt tages
till beskattning. Endast härigenom synes en beskattning av det personliga
arbete, vars resultat erhåller uttryck i inkomst av annan fastighet, bliva
taget till beskattning. Bestämmelser i angivna syfte hava införts i förevarande
paragraf, därvid nu gällande stadgande, att omkostnader icke få avdragas
till högre belopp än den uppgivna inkomsten, bibehållits.»

Jag kan så mycket hellre ansluta mig till utskottets förslag på förevarande
punkt, som det synes i stort sett blott innebära ett närmare utförande av
den tankegång, som i Kungl. Maj:ts förslag fått ett uttryck däri, att den
angivna regeln skulle gälla blott när plantering eller trädgårdsland vore
att anse endast såsom tillbehör till bostadslägenhet. Utskottets förslag lärer
innebära, att alltid, när trädgård är att anse såsom tillbehör till bostadslägenhet
och alltså icke såsom handelsträdgård eller dylikt, förmånen för
ägaren att använda trädgården för eget behov skall anses ingå i bostadsvärdet,
men att därjämte inkomst genom försäljning av trädgårdsprodukter
skall redovisas, därest nämnvärd försäljning ägt rum. Enligt utskottets
förslag skulle avdrag för kostnader för underhåll m. m. få göras, dock icke
med högre belopp än som motsvarade den uppgivna inkomsten. Rätteligen
bör väl detta förslag så förstås, att trädgården tänkes uppdelad så, att
den ena delen anses vara avsedd för ägarens personliga bruk och den andra
avsedd för växtodling till försäljning. De omkostnader, som avse den förra
delen, få ej avdragas, då de redan beräknats vid bestämmande av bostadsvärdet.
De omkostnader åter, som avse den andra delen, få avdragas men
ej till högre belopp än som svarar mot inkomsterna.

Föreligger en verklig handelsträdgårdsrörelse, skall inkomsten av denna
beräknas enligt de för rörelse gällande grunder, dock att den del av trädgården,
som icke användes i rörelsen utan för ägarens personliga behov, såsom
prydnadsträdgård eller dylikt, räknas såsom tillbehör till bostadslägenheten.

Jag har beträffande de bestämmelser, som utskottet i förevarande avseende
föreslagit, låtit verkställa vissa redaktionella ändringar såväl i 24 § som
i 25 §.

25 §.

Kommunalskatteutskottet föreslog införande i anvisningarna till 25 § av Kostnader
en ny punkt, innehållande närmare bestämmelser om rätten till avdrag för vicevärd m
kostnader för vicevärd, portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning
och belysning för den, som bebor egen fastighet. De av utskottet föreslagna
bestämmelserna hava intagits i det nu föreliggande förslaget.

256

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Brandförsäk ringspremier.

Gällande bestämmelser

och 1927 års
proposition.

Skattebered ningen.

Enligt nu gällande skattelagstiftning får vid beräkning av inkomst av
fast egendom eller av rörelse såsom omkostnad bland annat avdragas utgift
för brandförsäkring av byggnader. Motsvarande avdragsrätt stadgades även
i det till 1927 års riksdag av Kungl. Maj:t framlagda, i detta avseende av
kommunalskatteutskottet godkända förslag till kommunalskattelag.

I en den 10 januari 1928 till mig avlämnad promemoria angående rätt till
avdrag för brandförsäkringspremie vid inkomstberäkningen bär 1924 års skatteberedning
framhållit, att, då någon närmare anvisning angående ifrågavarande
avdrags beräkning ej funnes i gällande skatteförfattningar och ej heller
upptagits i 1927 års kungl. förslag till kommunalskattelag, någon ändring
i nuvarande praxis icke kunde väntas genom ikraftträdandet av en kommunalskattelag
med full anslutning till nu gällande regler i förevarande
avseende. Beträffande gällande praxis i denna fråga erinrade skatteberedningen,
att genom regeringsrättens utslag den 18 mars 1927 (regeringsrättens
årsbok 1927: ref. nr 12) finge anses fastslaget, att engångspremie
för brandförsäkring för all framtid helt och hållet finge avdragas för det
år, under vilket den erlagts. Skatteberedningen ansåge emellertid en dylik
avdragsrätt icke stå i god samklang med de principer för försäkringstagares
beskattning direkt och genom respektive försäkringsföretag, vilka
låge till grund för 1927 års kungl. förslag och vilka principer det, såvitt
skatteberedningen kunnat finna, icke funnes skäl att frångå på denna
punkt. Skatteberedningen ansåg därför i denna fråga särskilda författningsbestämmelser
i anslutning till de nyss åberopade principerna erforderliga
och anförde i sin promemoria, bland annat, följande:

»Premie för brandförsäkring av byggnad synes vid beskattning endast
böra få avdragas, i den mån den kan anses som en verklig utgift för fastighetens
räkning under beskattningsåret. Brandförsäkring kan tecknas
antingen för en viss tid av högst tio år eller ock för all framtid. Dessa
båda fall behandlas i det följande vart för sig.

Vid försäkring på högst tio år synes avdrag böra få ske med premiens
hela belopp, vare sig avdraget sker på en gång eller fördelas på de år, försäkringen
avser. Ett sådant förfaringssätt synes skatteberedningen så
naturligt, att någon uttrycklig anvisning härutinnan icke bör erfordras.

Vid försäkring för all framtid har man att skilja mellan försäkring mot
engångspremie och försäkring mot premie fördelad på flera år. Vid allframtidsförsäkring
mot engångspremie är den erlagda premien icke någon
verklig utgift för fastighetsägaren, enär den kan anses som en ouppsägbar
kapitalplacering, vars ränta för all framtid, i regel även om byggnad återuppförts
efter brand, täcker den för försäkringen eljest nödvändiga årspremien.
Då denna ränta ej beskattas hos försäkringsbolaget och ej heller
såsom inkomst av kapital för fastighetsägaren, bör ej heller någon beräknad
årspremie få avdragas för denne. Även för det fall, att premien för
allframtidsförsäkring erlägges under flera år, kan en viss del av den erlagda
premien anses som en kapitalplacering. Försäkringstagarens verkliga utgift
för försäkringen är den beräknade premien för en årsförsäkring med avdrag
för räntan å det tillgodohavande fastighetsägaren kan anses äga hos

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

257

försäkringsbolaget genom sina inbetalningar för försäkringen. Från sakkunnigt
håll har skatteberedningen inhämtat, att denna utgift och alltså
det avdrag, som rätteligen bör medgivas, beräknat efter en räntefot av
4 procent, har följande storlek vid lika årlig premiebetalning (avrundning
har skett till närmaste hela tiotal procent, och hänsyn har ej tagits till
längre premiebetalningstid än 25 år, enär detta lär vara den längsta i praktiken
förekommande):

Tabell 1.

Antal år, som premie enligt försäkringsavtalet
ytterligare skall erläggas
etter beskattningsårets utgång

1 år ..............................................

2 till och med 4 år.................

5 » » » 7 » ..................

8 » » » 10 » ...................

11 » » » 15 » ...................

16 » » » 20 » ..................

minst 21 år ..................................

Verklig utgift för försäkringen
(medgivet avdrag)
i procent av erlagd premie

60.

Enligt de till grund lagda principerna borde avdraget alltså variera under
de olika premiebetalningsåren. Det synes emellertid skatteberedningen,
som om det vore mera praktiskt att ersätta detta varierande avdrag med
ett under hela premiebetalningstiden oföränderligt avdrag. Detta fixa avdrag
torde kunna anses i genomsnitt tillräckligt nära överensstämma med
det teoretiskt riktiga, om det väljes så, att dess kapitalvärde vid försäkringens
tecknande är lika med kapitalvärdet av det senare, varvid respektive
avdrag tänkas som belopp utgående vid beskattningsårets slut. Efter en
räntefot av 4 procent erhållas följande fixa avdrag (angivna i närmaste
jämna femtal procent):

Tabell 2.

Under premiebetalningS''-tiden medgives avdrag med

Premiebetalni	n g s t i d	nedanståt-nde procent
					erlagd premie
1 till och med	2	år.................	............... 0
3 »	»	»	4	» .................	............... 5
5 »	»	»	7	» .................	............... 10
8 »	»	»	10	» .................	............... 15
11 »	»	»	13	» .................	............... 20
14 »	»	»	16	» .................	............... 25
17 »	»	»	19	» .................	............... 30
20 »	»	»	23	» .................	............... 35
minst	24 år				............... 40.

Emellertid synes det vara lämpligt att även vid erläggande av engångspremie
eller en premie fördelad på två år giva försäkringstagaren visst
avdrag, ehuru detta beträffande engångspremie ej vore teoretiskt berättigat,
och att därför modifiera tabell 2 så att avdraget med 5 procent utsträckes
att gälla också kortare premiebetalningstid än 3 år, även engångspremie.»

Bihang till riksdagens protokoll 1928- 1 samt. 180 höft. (Nr 213.)

258

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Försäkrings inspektionen.

Departements chefen.

Underhåll a o
plantering eller
trädgårdsland.

Skatteberedningen framlade i sin promemoria jämväl förslag till författningsbestämmelser
i enlighet med den av skatteberedningen uttalade
meningen.

Försäkringsinspektionen, vars yttrande över skatteberedningens promemoria
infordrats, anför, att inspektionen för sin del ville tillstyrka antagandet av
de föreslagna författningsbestämmelserna, då inspektionen funne de föreslagna
reglerna bestämma avdragsrätten i de olika nu förekommande fallen
på ett så rättvist sätt som det med hänsyn till enkelhet i tillämpningen vore
möjligt.

Från förestående yttrande, som innefattade chefens för försäkringsinspektionen
mening, var inspektionens andre ledamot skiljaktig och förklarade
sig icke kunna dela inspektionens mening i ärendet, då det inspektionen
underställda förslaget syntes vila på alltför verklighetsfrämmande grund.
Då brandförsäkring avsåge bevarande av byggnads värde mot försämring
genom brand, borde premie för brandförsäkring för all framtid, i likhet
med vad som gäller i fråga om kostnad för sådan reparation av byggnad,
som avsåge byggnadens vidmakthållande, vara avdragsgill på sätt i ärendet
omnämnda prejudikat utvisade.

Vad skatteberedningen i förenämnda promemoria anfört finner jag med
utgångspunkt från de bestämmelser om försäkringstagares och försäkringsföretags
beskattning, som upptagas i nu förevarande förslag till kommunalskattelag,
riktigt. Det synes mig obestridligt, att, om ett visst kapitalbelopp
insättes i ett försäkringsföretag för försäkring under all framtid, därvid den
årligen utfallande räntan användes till försäkringspremie, å ena sidan räntan
bör beskattas och å andra sidan avdrag för den på året belöpande
premie ske. Mellan dessa båda belopp kan givetvis obligatorisk kvittning
äga rum och avdrag få ske blott för de kontanta inbetalningar, som ej
kvarstå såsom sparat kapital. Försäkringsinspektionen har ock funnit de av
skatteberedningen föreslagna författningsbestämmelserna reglera avdragsrätten
i förevarande avseende så rättvist som det med hänsyn till enkelhet
i tillämpningen vore möjligt. För varje speciellt fall blir i själva verket
det föreliggande förslaget mycket enkelt. Under sådana förhållanden anser jag
mig böra upptaga förslaget. Den av skatteberedningen utarbetade författningsbestämmelsen
har införts såsom punkt 3 i anvisningarna till förevarande
paragraf.

Rörande rätten till avdrag för underhåll av plantering eller trädgårdsland
hänvisas till vad jag därom anfört vid nästföregående paragraf.

26 §.

Paragrafen har bibehållits oförändrad.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.1. 259

27 %.

På sätt jag anfört vid 21 § har jag ansett en del av de i anvisningarna
till 27 § meddelade bestämmelserna böra överflyttas till anvisningarna till
21 §>. Därjämte har eu redaktionell ändring vidtagits i anvisningarna
till 27 §.

28 §.

I denna paragraf med tillhörande anvisningar hava gjorts de ändringar,
som betingas därav att, på sätt jag i den allmänna motiveringen framhållit,
kommanditbolag skola i det nu framlagda förslaget beskattas efter de
för handelsbolag gällande grunder.

Jag har vidare funnit mig böra till förnyad undersökning upptaga frågan
om behandling av royalty och liknande avgifter, särskilt royalty som
av svenskt företag erlägges till utländskt bolag och i utlandet bosatt fysisk
person. I samband härmed anhåller jag att få anmäla riksdagens skrivelse
den 3 juni 1926 (nr 306) i vad riksdagen däri anhållit, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, huruvida nu gällande lagstiftning tillåter en effektiv
beskattning av filmuthyrningsverksamheten eller, därest så icke skulle
vara fallet, vilka lagändringar som till sådant ändamål kunde vara erforderliga.

För närvarande saknas uttryckliga bestämmelser, huruvida royalty eller
liknande avgift, som en i utlandet bosatt person eller ett utländskt bolag
uppbär från en i Sverige driven rörelse, skall beskattas här i riket. I ett
fall har regeringsrätten förklarat ett utländskt bolag skattskyldigt för
royalty, som uppburits från ett i Sverige drivet näringsföretag. Det gällde
därvid royalty, som ett franskt bolag uppburit såsom ersättning för rätten
att tillverka en vara efter visst recept och att vid försäljningen använda
ett visst varumärke (Regeringsrättens årsbok 1918: referat nr 4).

Inkomstskattesakkunniga föreslogo (punkt IV av anvisningarna till 7 §))
att gottgörelse, som någon betingat sig för överlåtelse till annan av rätt
att här i riket tillverka viss vara enligt särskilt förfaringssätt eller att försälja
viss vara med användande av särskilt varumärke, skulle i beskattningsavseende
anses såsom inkomst av härstädes bedriven rörelse, därest
gottgörelsen stode i visst förhållande till den årliga tillverkningens eller försäljningens
belopp eller eljest utginge på sådant sätt, att överlåtaren bleve
ekonomiskt intresserad i näring, som bedreves för den överlåtna rättighetens
utövande här i riket.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag (36 § med tillhörande anvisning)
skulle royalty och avgift för utnyttjande av patent, mönster eller
dylikt vara att hänföra till inkomst av rörelse, därest den upplåtelse, varå

Kommandit bolag.

Royalty.

Skrivelse från
1926 års riksdag.

Nuvarande

praxis.

Inkomstskat tesakkunniga.

Kommunal skattekommit tén.

260

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

royaltyn eller avgiften grundade sig, utgjorde ett led i yrkesmässig förvärvsverksamhet,
men skulle i annat fall royalty eller dylik avgift hänföras till
inkomst av tjänst eller anställning. I utlandet bosatta personer och utländska
bolag skulle [49 § 1 mom. b) och h)] vara skattskyldiga, bland annat,
för inkomst av rörelse, som här bedrivits, och för härifrån åtnjuten royalty
och ersättning för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt.

Kommittén anförde härom:

»Skattskyldigheten för svensk medborgare och utlänning, som icke är
eller bör vara i riket mantalsskriven, omfattar för närvarande, såsom i det
föregående nämnts, inkomst, som han härifrån åtnjutit av fast egendom
och av näring, d. v. s. enligt förslagets terminologi inkomst av fastighet
samt av rörelse eller yrke. Inom området för den ifrågavarande skattskyldigheten
har kommittén upptagit jämväl härifrån åtnjuten royalty och
ersättning för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt (licens). Royalty
och ersättning för licens hänföras enligt förslaget, på sätt i anvisningarna
till 36 §> framhålles, antingen till intäkt av rörelse eller yrke eller till intäkt
av tjänst eller anställning. Tillägget i fråga har således betydelse
blott så vitt royaltyn eller ersättningen utgör intäkt av en med tjänst eller
anställning likställd rättighet och förty skall upptagas såsom intäkt av förvärvskällan
tjänst eller anställning. Är royaltyn eller ersättningen av sistnämnda
art, vilket är fallet då upplåtelsen, varå royaltyn eller ersättningen
grundar sig, icke i och för sig utgör en akt i någon av upplåtaren utövad
rörelse, har dock densamma ansetts så närbesläktad med intäkt av rörelse
eller yrke, att den i praxis tagits till beskattning här i riket, oberoende
av upplåtarens nationalitet eller mantalsskrivning. Särskilt har detta varit
fallet, då royaltyn eller ersättningen bestämts i visst förhållande till omfattningen
av eller vinsten å den verksamhet, varifrån royaltyn eller ersättningen
utgår. Kommittén har emellertid icke hänfört sådan royalty och
ersättning, varom senast nämnts, till intäkt av rörelse eller yrke utan ansett
densamma böra likställas med intäkt av tjänst; och beror detta, utom
på den reala innebörden av dylik intäkt, jämväl på de konsekvenser i
avseende å beskattningsort för royaltyn eller ersättningen, som eljest skulle
inträda. Om till exempel ersättning för licens utginge till en i utlandet
bosatt person från ett bolag, som dreve sin verksamhet inom en mångfald
kommuner härstädes, bleve det förenat med alltför stora olägenheter, om
utlänningen skulle för olika delar av ersättningen taxeras inom alla dessa
kommuner, där han i sådant fall skulle anses hava bedrivit rörelse. Detsamma
gäller naturligtvis även om inkomsttagaren är här i riket bosatt
svensk eller utländsk man.»

1927 års Uti 1927 års kungl. förslag upptogos [31 § och punkt 2 av anvisningarna till
kungl. förslag. gamma paragraf samt 53 § 1 mom. a) och f)] i förevarande avseende huvudsakligen
samma bestämmelser som i kommunalskattekommitténs förslag,
dock med den ändring att det dels påpekades, att royalty i vissa fall (ersättning
för nyttjanderätt till stenbrott, grustäkt och dylikt) kunde utgöra
inkomst av fastighet, dels ock föreskrevs, att engångsavgift av förevarande
art, i den mån den icke vore att hänföra till inkomst av fastighet eller av
rörelse, skulle hänföras till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

261

Kungl. Mai :ts proposition r 213.

Innebörden av 1927 års förslag rörande beskattning av en periodvis inflytande
avgift av nu förevarande slag torde vara fullt klar, när avgiften
är att anse såsom inkomst av eu här i riket belägen fastighet. Vare sig
upplåtaren är bosatt i Sverige eller i utlandet, kommer avgiften att i Sverige
beskattas i den kommun, där fastigheten är belägen, och någon ändring härutinnan
torde icke kunna ifrågasättas. Mera ovisst är, huru frågan lämpligen
bör ordnas, när det gäller annan avgift, särskilt när upplåtelsen
utgör ett led uti eu av upplåtaren i utlandet driven rörelse. 1927 års förslag
utsäger icke fullt tydligt, huruvida i sistberörda fall avgiften skall
anses såsom inkomst av tjänst och på grund av den särskilda bestämmelsen
tagas till beskattning här i riket eller den är att hänföra till inkomst
av upplåtarens rörelse, vilken skall anses delvis bedriven här i riket. Nya
föreskrifter torde fördenskull vara önskvärda.

Anledningen till att kommunalskattekommittén föreslagit, att av en utlänning
från Sverige uppburen royalty eller liknande avgift skulle beskattas här i
riket, har tydligen varit samma tankegång som legat bakom inkomstskattesakltunnigas
förslag eller att den, som uppbär dylik avgift, på sätt och vis
är delaktig i den rörelse, som för den upplåtna rättighetens exploaterande
drives av den avgiftsbetalande.

Till nämnda tankegång kan även jag ansluta mig. Det torde visserligen
förhålla sig så, att på förevarande område åtskilliga gränsfall finnas, där
ett ställningstagande är ganska svårt. Dylika möta emellertid ofta på beskattningsområdet.
Kommanditdelägaren i ett kommanditbolag är exempelvis
delaktig i kommanditbolagets rörelse och beskattas, där denna drives.
Långivaren till nämnda bolag åter, vilkens kontrakt med bolaget kan i sak
i det väsentliga överensstämma med bolagskontraktet, är ej delaktig i rörelsen
och hans ränteinkomst beskattas ej heller i rörelsekommunen. En av ett
företags avkastning beroende royalty kommer givetvis eu inkomst av delägarskap
mycket nära. Å andra sidan finnas fall, som komma kapitalinkomsten
mycket nära, exempelvis om eu person i sin ungdom gjort en uppfinning, därav
han sedan i många år erhållit royalty, vilken han uppfattar närmast som avkastning
på ett för länge sedan förvärvat kapital. En om royalty påminnande
inkomst utgör tantiem, som löntagare uppbär av sin arbetsgivare.
Tantiem, som skattetekniskt hänföres till inkomst av tjänst, skiljer sig
emellertid från royalty därigenom, att tantiem utgör betalning för fortlöpande
prestanda, under det att royalty utgör ersättning för rätten att utnyttja
redan förefintliga värdeobjekt.

1927 års kungl. förslag sökte emellertid i avseende å royalty uppdraga
en skiljelinje mellan olika fall på i huvudsak det sätt, att royalty beskattas
såsom inkomst av rörelse, om den som uppbär royaltyn är rörelseidkare,
men eljest som inkomst av tjänst. Är fråga om avkastning av
ägd fastighet, skulle dock inkomsten beskattas såsom inkomst av fastighet.
Medgivas bör, att detta icke kan sägas innebära en konsekvent utveckling
av nyss nämnda tankegång, enligt vilken det är delaktigheten i den

Departements chefen.

262 Kungl. May.ts proposition Nr 213.

verksamhet, därifrån royaltyn uppbäres, som antages konstituera en rörelse
för den, som uppbär royaltyn. Rörelse bör således, såvitt ej fråga är
om inkomst av jordbruksfastighet eller inkomst av annan fastighet, rent
logiskt anses föreligga oavsett om den, som uppbär royaltyn, i övrigt bedriver
någon rörelse eller ej. Jag kan ej heller finna annat än att ett upptagande
i lagstiftningen av denna princip kommer att befordra enkelhet och
reda i tillämpningen, och att således någon uppdelning på förvärvskällorna
inkomst av rörelse och inkomst av tjänst ej är behövlig.

Därav att uppbärande av royalty anses såsom rörelse, följer emellertid
icke, att denna rörelse bör beskattas i alla de kommuner, varest de särskilda
royaltybetalande rörelserna bedrivits. Förutsättningen för att detta
skulle ske, vore att den som uppbär royaltyn själv har fasta driftställen i
dessa kommuner, men detta torde mera sällan kunna anses vara fallet.
Om exempelvis ett patentbolag till ett tiotal järnbruk upplåter rätt att mot
viss avgift per tillverkad ton järn använda ett patenterat tillvägagångssätt,
kan ej patentbolaget anses hava fasta driftställen i samtliga de kommuner,
där järnverken äro belägna och sålunda järnbruksägaren har fasta driftställen
i sin rörelse. Detsamma måste anses vara förhållandet, om en enskild
person upplåtit patentet. Ett svenskt filmbolag, som uthyr filmer
till ett tusental biografer i rikets olika kommuner mot viss andel i biljettsumman
eller viss avgift per föreställning, får ej anses hava fasta driftställen
i alla dessa kommuner. Det är för den, som erhåller royaltyn, i dessa
fall i regel betydelselöst, om tillverkningen eller filmförevisningen sker i
den ena eller andra kommunen. Å andra sidan kan naturligtvis fast driftställe
i vissa fall anses föreligga där, varifrån royaltyn uppbäres; så exempelvis
om royalty uppbäres från en utarrenderad gruva. Om överhuvud fast
driftställe finnes, torde detta i regel bestå i kontor eller dylikt för den rörelse,
varav upplåtelserna av rätten i fråga ingår såsom en beståndsdel, exempelvis
ett patentbolags kontor, och detta driftställe kan vara beläget i helt annan
kommun än driftställena för de rörelser, som betala royaltyn. Om fast driftställe
saknas, får rörelsen i vanlig ordning beskattas i hemortskommunen.
Om även hemortskommun saknas, får beskattningen ske i enlighet med
föreskriften i 57 § 1 inom., d. v. s. enligt det förslag, jag sedermera kommer
att förorda, för gemensamt kommunalt ändamål.

Vad särskilt angår den i riksdagens förberörda skrivelse omhandlade
frågan om beskattning av utländsk filmuthyrningsverksamhet här i riket,
så har denna enligt vad som blivit upplyst, i den mån den bedrives av
dotterbolag i Stockholm, av 1927 års prövningsnämnd därstädes tagits till
beskattning. T framtiden torde enligt nu föreliggande lagförslag nämnda
verksamhet komma att behandlas på följande sätt.

Om verksamheten bedrives genom dotterbolag här i riket, torde vinsten
på densamma bliva beskattningsbar hos dessa. Betala dessa bolag till
moderföretagen i utlandet så stor ersättning, att ej en tillbörlig del av
vinsten redovisas hos dotterbolaget, giver 43 § möjlighet att icke förty taga
tillbörlig vinst till beskattning. Därvid märkes emellertid, att här ej bör

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213, 263

beskattas vare sig vad som kan anses representera skälig tillverkningsvinst
eller den vinst, som kan anses böra belöpa på den centrala försäljningsorganisationen
i utlandet. Å andra sidan skall givetvis ej avdrag ske för
de omkostnader, som kunna anses belöpa på niimnda rörelsegrenar i utlandet.
Beskattning torde i regel böra ske där vederbörande dotterbolag
har sitt säte.

Bedrives däremot uthyrningsverksamheten direkt av det utländska bolaget,
eventuellt genom någon agent eller kommissionär, så skall, om ersättningen
utgår i form av royalty, enligt här förut givna regler det utländska företaget
här beskattas för i riket bedriven filmuthyrningsrörelse. Då fast
driftställe saknas och hemortskommun här i riket för det utländska företaget
ej tinnes, skall beskattningen ske i Stockholm för gemensamt kommunalt
ändamål.

Den föreslagna lagstiftningen innehåller alltså, såvitt jag kan finna, sådana
föreskrifter, att den utländska filmuthyrningsverksamheten därigenom
torde bliva underkastad en tillräcklig och rättmätig beskattning i de för närvarande
i praktiken förekommande fallen. Om det däremot inträffar, att
ett utländskt företag i eget namn direkt till svenska biografföretag uthyr
filmer mot ett på förhand bestämt belopp i ett för allt, torde förutsättningarna
för en inkomstbeskattning här i riket ej vara för handen, enär det
utländska företaget ej kan anses ha någon andel i den svenska biografrörelsen
och sålunda ej bedriver rörelse här i riket.

Vad jag nu anfört synes icke nödvändiggöra ändring i 27 §, där begreppet
rörelse definieras. Däremot synes ett stadgande böra införas i 28 §,
att royalty och dylikt anses såsom intäkt av rörelse. Stadgandets plats i
denna paragraf torde kunna motiveras därav, att däri utsäges, vilka från
rörelse, som omförmäles i 27 §, härflutna intäkter äro att anse såsom intäkt
av rörelse. I 31 § och 32 § 1 mom. bortfalla stadgandena om royalty
såsom intäkt av tjänst, likaså bortfaller punkt 3 i anvisningarna till 31 §.
Ur 53 § utgå de särskilda stadgandena om skattskyldighet för utlänning eller
utländsk juridisk person för royalty från Sverige, enär denna intäkt kommer
att inbegripas under rörelseintäkten, för vilken skattskyldighet föreligger.
I stället införes i anvisningarna till 53 § en bestämmelse, att fråga här är
om rörelse, som i Sverige bedrives. Ändring av 57 § 1 mom. rörande beskattningsort
för rörelse, där fast driftställe och hemortskommun för rörelseidkaren
saknas, föranledes även av andra skäl än hänsynen till intäkt genom
royalty m. m., vilka jag senare kommer att beröra.

Slutligen må omnämnas, att några redaktionella ändringar vidtagits i
anvisningarna till förevarande paragraf.

29 §.

Angående åldersgränsen i fråga om rätt till avdrag för avlöning åt
hemmavarande barn har jag uttalat mig i den allmänna motiveringen.

Redaktionella

ändringar.

Hemmavarande
barns
arbete.

264

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 213.

Sparbanker.

Kostnad för
anskaffande
av redskap
m. in.

Redaktionella

ändringar.

Inländsk försäkringsanstalt.

Utländsk försäkringsanstalt
.

Rörande beskattningen av sparbanker har jag, såvitt angår den kommunala
beskattningen, ansett de i 1927 års förslag intagna reglerna böra bibehållas,
och tillåter jag mig i fråga om skälen härtill hänvisa till den allmänna
motiveringen.

I 1927 års kungl. förslag till kommunalskattelag föreskrevs i punkt 4 av
anvisningarna till 29 §, att såsom driftkostnad finge under anskaffningsåret
avdragas hela kostnaden för anskaffande av redskap och andra inventarier,
som vore underkastade hastig förbrukning eller förslitning, vilket i regel
kunde anses vara fallet, när de beräknades hava kortare varaktighetstid än
fem år.

I det författningsförslag, som nu framlägges, har jag ansett förenämnda
avdragsrätt böra begränsas att gälla vid en varaktighetstid för
ifrågavarande inventarier av högst tre år. Skälet till denna ändring är att
realisationsvinstbeskattning icke äger rum, sedan fem år förflutit från inköpet,
och att det skulle kunna hefaras att missbruk kunde äga rum, om
avdragsrätten för kostnad för anskaffande av redskap in. in. skulle gälla
vid en så lång varaktighetstid för redskapen som inemot fem år.

För övrigt hava några redaktionella ändringar vidtagits i anvisningarna
till förevarande paragraf.

30 §.

Beträffande reglerna för beskattningen av inländska försäkringsanstalter
och understödsföreningar hänvisar jag till vad jag därom anfört i den allmänna
motiveringen.

I fråga om försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt,
föreskrevs i 1927 års förslag, att såsom här i riket skattepliktig nettointäkt
skulle upptagas 5 procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven sjöförsäkringsrörelse,
15 procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven
livförsäkringsrörelse och 10 procent av anstaltens premieinkomst av annan
här bedriven försäkringsrörelse.

Rörande denna bestämmelse anförde kommunalskatteutskottet:

»Beträffande utländska försäkringsföretag har det inom utskottet gjorts
gällande, att den i 30 § 3 mom. intagna heskattningsnormen 10 procent
av premieinkomsten skulle för brandförsäkring innebära en alltför hård
beskattning. Enligt verkställda överslagsberäkningar synes den beskattningsbara
inkomsten av de utländska bolagens brandförsäkringsrörelse för närvarande
kunna beräknas till i genomsnitt 5 procent av bruttopremien. För
enstaka företag förekomma dock så låga procenttal som 2 eller 3. Det i
30 § föreslagna procenttalet 10 lärer vara beräknat med utgångspunkt från
svenska företags överskott å brandförsäkringsrörelse i Sverige. Det torde
emellertid förhålla sig så, att de utländska företagen i regel få räkna med
sämre risker än de svenska och måste återförsäkra i högre grad än dessa.

265

Kanyl. Maj:ts proposition Kr 213.

Vid sådant förhållande synes det lämpligast, att de utländska brandbolagens
beskattning sker efter lindrigare grund än den i propositionen föreslagna.
Utskottet förordar sålunda nedsättning för brandbolagen av siffran 10 till 6.
Härav betingad ändring har företagits i 30 § 3 mom.»

Jag har ansett mig böra i förevarande avseende ansluta mig till vad
utskottet föreslagit, och i anledning härav har 30 § 3 mom. avfattats i överensstämmelse
med utskottets förslag.

Uti förevarande paragraf och i anvisningarna till densamma hava intagits
särskilda bestämmelser för beskattningen av bolag, som driva handel med
rusdrycker, samt av utövare av statens tobaksmonopol. Angående innebörden
av dessa bestämmelser samt skälen till desamma hänvisar jag till den allmänna
motiveringen.

31 §.

Kommunalskatteutskottet har i 31 § med tillhörande anvisningar föreslagit
vissa ändrade bestämmelser i fråga om beskattningen av pension,
vilka bestämmelser upptagits i det nu anmälda förslaget. Härutinnan hänvisar
jag till den allmänna motiveringen.

På sätt jag anfört vid 28 § föranleda de av mig förordade bestämmelserna
om beskattning av royalty vissa ändringar i förevarande paragraf.

32 och 33 §§.

Uti 32 § hava iakttagits ett par mindre ändringar, vilka föreslagits
av kommunalskatteutskottet och vilka sammanhänga dels med den av
utskottet i anvisningarna till 31 § föreslagna preciseringen av vad som
skall förstås med pension och annan livränta dels ock därmed att, på sätt
utskottet vid 19 § framhållit, premieåterbäring bör likställas med vinstandel,
som uppbäres från försäkringsanstalt.

Enligt 1927 års kungl. förslag skulle, i likhet med vad nu gäller, såsom
intäkt icke upptagas, bland annat, arvode eller traktamente för deltagande i
riksdag, statsrevision eller kyrkomöte å annan ort, än där arvodes^ eller
traktamentstagaren varit bosatt.

Kommunalskatteutskottet föreslog, att dylikt arvode skulle utgöra skattepliktig
intäkt, men att arvodestagaren skulle äga såsom omkostnad för
uppdragets fullgörande avdraga två tredjedelar av arvodesbeloppet. Såsom
skäl härför anförde utskottet:

»I motion H: 372 har yrkats, att arvode för deltagande i riksdag, statsrevision
och kyrkomöte angives utgöra skattepliktig intäkt, samt att för
deltagande i riksdag, statsrevision och kyrkomöte å annan ort, än där
arvodestagaren varit bosatt, medgives avdrag till ett belopp, som skäligen
kan anses motsvara de direkta uppehållskostnaderna för uppdraget.

Utskottet finner det riktigt, att arvode eller traktamente för deltagande i

S. k. systembolag
in. fl.

Livränta och
premiedterbäring.

Riksdagsarvode
in. m.

Ödebygdstillägg
åt
präster
m. m.

Värdesättning
av bostadsförmån.

Delägare i
kommanditbolag.

Royalty m. m.

Redaktionella

ändringar.

266 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

riksdag, statsrevision och kyrkomöte även å annan ort än där arvodestagaren
varit bosatt beskattas, medan å andra sidan avdrag får ske för den
merkostnad uppdraget föranleder. Vid övervägande av frågan huru bestämmelsen
om dylik avdragsrätt skall utformas har utskottet ansett en
schablonmässig beräkningsgrund böra angivas, och funnit en lämplig avvägning
härutinnan åstadkommas, därest det föreskrives, att såsom omkostnad
alltid får avräknas två tredjedelar av det uppburna arvodet. Detta
omkostnadsbelopp motsvarar i det närmaste den ersättning, som enligt gällande
resereglemente utgår såsom traktamentsersättning enligt traktamentsklass
B i gällande resereglemente.»

Vad utskottet sålunda] föreslagit har jag ansett mig böra biträda, och
hava hithörande bestämmelser avfattats i överensstämmelse med utskottets
förslag.

Kommunalskatteutskottet har vidare föreslagit förtydligande tillägg till
punkterna 1 och 5 av anvisningarna till 32 §. Härom anförde utskottet:

»I punkt 1 av anvisningarna till förevarande paragraf hava inpassats
några i nyare avlöningsförfattningar upptagna slag av avlöningsförmåner,
såsom s. k. ödebygdstillägg för vissa prästerliga befattningar och s. k.
enslighetstillägg till befattningshavare vid lots- och fyrstaten.

De skjutsersättningar samt fasta och tillfälliga reseanslag till prästerliga
befattningshavare, som utgå på grund av vederbörliga författningsföreskrifter,
torde för närvarande hava behandlats enligt de regler, som gälla
för av staten anvisade ersättningar för bestridande av vissa med tjänsten
förenade kostnader.

Utskottet, som funnit denna praxis lämplig, har ansett sig i tydlighetens
intresse böra i punkt 5 av anvisningarna till förevarande paragraf införa
ett uttryckligt stadgande därom.»

De av utskottet sålunda föreslagna tilläggen hava intagits i det nu framlagda
förslaget.

Kommunalskatteutskottet har i punkt 3 av anvisningarna till 32 § föreslagit
en mindre ändring rörande värdesättningen av bostadsförmån. Den
av utskottet föreslagna ändringen har jag godtagit och har jag genom ett
tillägg härtill sökt giva än större pregnans åt den princip i denna fråga,
som utskottet velat framhålla.

De av mig i den allmänna motiveringen berörda reglerna rörande beskattning
av kommanditbolag medföra, att alla delägare i kommanditbolag böra
behandlas lika i beskattningsavseende, och föranledes härav ändring i punkt
8 av anvisningarna.

På sätt jag anfört vid 28 § föranleda de av mig förordade bestämmelserna
om beskattning av royalty m. m. viss ändring i 32 §.

I 32 och 33 §§ med tillhörande anvisningar hava även några smärre
redaktionella ändringar vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

267

Denna paragraf liar bibehållits oförändrad.

35 $.

Den föreslagna särskilda beskattningen av vissa lotterivinster bär föranlett
en mindre ändring i förevarande paragraf.

Beträffande beskattning av intäkt genom avyttring av växande skog eller
växande gröda i samband med avyttring av marken hänvisar jag till vad
jag därom anfört i den allmänna motiveringen och vid 21

Till anvisningarna till 35 § har fogats en ny andra punkt. Motiven till
densamma torde framgå av vad jag anfört vid 22 § rörande beräkning av
skogs ingångsvärde. Jag vill här tillfoga, att förslaget i föreliggande punkt
torde innebära en ändring av gällande rätt. Om exempelvis en person föivärvat
en fastighet under sådana förhållanden, att han, därest försäljning
sker inom tio år från nämnda förvärv, blir skattskyldig för eventuell
realisationsvinst, därest den andre maken lever vid försäljningen, synes mig
det naturligaste betraktelsesättet utan tvivel vara, att någon ändring i denna
skattskyldighet icke inträder på den grund, att den andre maken avlidit
före försäljningen.

36 §.

Uti punkt 2 av anvisningarna till paragrafen hava vidtagits vissa ändringar
såsom följd av den föreslagna särskilda beskattningen av vissa
lotterivinster.

37 §.

Denna paragraf har bibehållits oförändrad.

38 och 39

Bibehållandet, på sätt jag i den allmänna motiveringen ifrågasatt, av nu
gällande regler för beskattning av kommanditbolag har föranlett en del
ändringar i 38 och 39 §§ med tillhörande anvisningar.

tf Några smärre redaktionella ändringar hava även i övrigt vidtagits i
39 § med tillhörande anvisningar.

40 §.

Denna paragraf har bibehållits oförändrad.

Lotteri vinster.

Avyttring av
växande skog
och växande
gröda i samband
med avyttring
av
marken.

Försäljning
av egendom,
erhållen
genom bodelning.

41 §.

Förevarande paragraf har, med ett par redaktionella ändringar i anvisningarna,
avfattats i överensstämmelse med 1927 års kungl. förslag och icke

268

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

enligt kommunalskatteutskottets förslag. Härom hänvisar jag till vad jag
i den allmänna motiveringen anfört om rätt till avdrag för minskning i
ingående virkeskapital.

42 $.

Uti första stycket av anvisningarna till förevarande paragraf föreslog
kommunalskatteutskottet i redaktionellt syfte en mindre uteslutning. Därjämte
föreslog utskottet, att det i sista stycket av anvisningarna förekommande
uttrycket »försäljning i detalj» måtte utbytas mot »försäljning
under jämförbara förhållanden av motsvarande kvantiteter». Utskottet
framhöll därvid, att uttrycket »i detalj» vore så obestämt, att det stundom
torde kunna föranleda missuppfattningar, samt att den av utskottet förordade
formuleringen syntes bättre än den i propositionen använda uttrycka
vad som torde hava varit avsikten även enligt Kungl. Maj:ts förslag.

De av utskottet föreslagna ändringarna hava iakttagits i det nu framlagda
förslaget.

43 och 44 §§.

Dessa paragrafer hava bibehållits oförändrade.

45 §.

Enligt 1927 års kungl. förslag skulle, om jordbruksfastighet under beskattningsåret
varit upplåten på arrende, ägaren och arrendatorn äga rätt en var
till hälften av procentavdraget, i vad detta avsåge jordbruksvärde samt tomtoch
industrivärde. Vidare skulle enligt samma förslag, om under året jordbruksfastighet
till olika områden utnyttjats av olika ägare eller brukare
eller annan fastighet uppdelats mellan flera ägare, utan att särskilda taxeringsvärden
varit åsatta de olika brukningsdelarna, procentavdraget fördelas
mellan ägarna eller brukarna i förhållande till de värden, som vid en uppdelning
av taxeringsvärdet funnes skäligen belöpa å de olika brukningsdelarna.

Kommunalskatteutskottet har föreslagit borttagande av nu omförmälda
bestämmelser i 1927 års förslag, varemot utskottet föreslagit bibehållande
av den i nämnda förslag intagna bestämmelsen, att, om fastighet bytt ägare,
procentavdraget skulle fördelas mellan ägarna i förhållande till den tid, en
var av dem ägt fastigheten. I förevarande avseende yttrade utskottet:

»Den i propositionen föreslagna uppdelningen av procentavdraget mellan
ägare och arrendator har utskottet icke ansett sig kunna förorda, ehuru
det måste medgivas, att en dylik uppdelning i många fall torde tillåta ett
bättre utnyttjande av avdraget än nu gällande bestämmelser. Det synes
utskottet i stället vara en enklare och naturligare utväg att tillerkänna avdraget
åt den, som är skattskyldig för fastigheten. I de fall, då arrendatorn
icke avtalsvis tillförbundits att gälda de för fastigheten utgående utskylderna,
skulle det med propositionens bestämmelser i många fall inträffa, att arrendatorn
överhuvudtaget icke erlade några utskylder till kommunen, enär

Kungl. Maj:In proposition Nr 213. 269

den honom tillerkända andelen i procentavdraget jämte lians ortsavdrag
skulle konsumera liela hans inkomst. Ett dylikt resultat synes icke'' vara
önskvärt. Utskottet har således låtit bestämmelserna om procentavdragets
uppdelning mellan iigare och arrendator utgå. Den föreslagna uppdelningen
av procentavdraget mellan olika ägare, därest fastighet under året bytt
ägare, har däremot i utskottets förslag bibehållits. Med de i propositionen
föreslagna och av utskottet förordade bestämmelserna om den tidpunkt,
skattskyldigheten för fastighet skall avse, synes denna fråga hava kommit i
ett annat läge än den befunnit sig tidigare, när riksdagen haft anledning
taga ställning till densamma. Den i propositionen upptagna bestämmelsen
om uppdelning av avdraget för det fall, att jordbruksfastighet under året
till olika områden utnyttjats av olika ägare utan att särskilda taxeringsvärden
varit åsatta de olika brukningsdelarna, har icke upptagits såsom
varande enligt utskottets förmenande obehövlig.»

På sätt jag vid anmälan av 1927 års förslag framhållit, synes det mig
vara riktigast, om man i fråga om procentavdrag för utarrenderad fastighet
kunde meddela sådana föreskrifter, att procentavdraget kunde utnyttjas i
största möjliga utsträckning. Med hänsyn till den ställning till frågan,
som kommunalskatteutskottet intagit, har jag doek ansett mig icke böra
vidhålla det år 1927 framlagda förslaget, att jordägaren och arrendatorn
skulle få utnyttja var sin del av procentavdraget, utan har nu förevarande
förslag avfattats på sätt utskottet förordat. Jag har heller intet att erinra
emot, att den i 1927 års förslag intagna bestämmelsen om uppdelning av
procentavdraget för det fall, att jordbruksfastighet under året till olika områden
ägts av olika personer, borttages; ett uttryckligt påpekande i dylikt
avseende har mindre betydelse, när det gäller en fördelning blott mellan
olika ägare och icke såsom enligt 1927 års förslag en fördelning därjämte
mellan ägare och brukare eller mellan olika brukare inbördes.

I det för 1927 års riksdag framlagda förslaget till kommunalskattelag har
jag vid 45 § uttalat, att jag ansåge det riktigare att hänföra den vid kommunalbeskattningen
föreskrivna garantien till förvärvskällan än att hänföra
den till den skattskyldiges person. Denna princip om procentavdragets hänförande
till förvärvskällan har enligt min mening, bland annat, den innebörden,
att vid beräkningen av inkomsten av en viss förvärvskälla får från
nettointäkten avräknas viss procent av taxeringsvärdet å samtliga fastigheter,
som höra till förvärvskällan. Den omständigheten, att en fastighet
helt eller delvis icke utnyttjats i förvärvskällan under beskattningsåret —
t. ex. en fabrik, som delvis stått stilla, ett hus, som varit underkastat en
genomgripande reparation, en jordbruksfastighet, som legat i träda, en nyinköpt
fastighet, som ännu icke hunnit för sitt ändamål tagas i anspråk —
medför icke, att procentavdrag för denna fastighet icke får åtnjutas. Avgörande
för frågan är, att den fastighet eller fastighetsdel, varom fråga är,
affärsmässigt kan anses vara investerad i förvärvskällan. Denna tolkning
av det föreliggande förslaget torde möjligen ej fullt överensstämma med
innebörden av gällande lagstiftning, sådan denna kommit till uttryck i praxis

270

Kungl. Muy.ts proposition Nr 213.

Avdrag för
underskott å
/Örvärvskälla
i annan
kommun.

Avdrag för
försäkringspremier.

46 §.

Enligt 1927 års kungl. förslag skulle underskott å en viss förvärvskälla få
avdragas i första hand från den skattskyldiges inom samma kommun skattepliktiga
inkomst, och skulle, om dylik inkomst icke försloge till täckande
av underskottet, det återstående underskottet få avdragas från den skattskyldiges
i hemortskommunen skattepliktiga inkomst.

Kommunalskatteutskottet föreslog häri den ändring, att underskott på en
förvärvskälla skulle få avdragas endast från den skattskyldiges i samma
kommun skattepliktiga inkomst, och anförde utskottet härutinnan:

»I motionerna 1:270 och 11:387 har yrkats, att den i propositionen upptagna
bestämmelsen om avdrag i hemortskommunen för underskott å förvärvskälla
i annan kommun, vilket icke kunnat avräknas å inkomst i
samma kommun, måtte utgå. Motionärerna hänvisa till kommunalskattekommitténs
uttalanden, att den skattskyldiges intresse skäligen kan och
bör åtminstone såtillvida underordnas kommunens heskattningsintresse, att
kommunen ej går miste om sin beskattningsrätt till skattskyldigs inom
kommunen befintliga beskattningsföremål av den anledning, att förvärvskälla
inom annan kommun, som råkat vara i samma skattskyldigs hand,
lämnat negativt resultat, samt till kommitténs med anledning därav uppställda
princip, att varje kommun skall i förevarande avseende utgöra ett
självständigt slutet heskattningsområde.

De skäl, som av motionärerna åberopats för en inskränkning av avdragsrätten
för underskott, som särskild förvärvskälla utvisar, synas utskottet
principiellt riktiga. Därjämte har utskottet icke kunnat undgå att taga
intryck av det i flera yttranden över kommunalskattekommitténs betänkande
påtalade förhållandet, att hemortskommunen med nuvarande bestämmelser
om avdragsrätt för underskott å särskild förvärvskälla erhåller en missgynnad
ställning. Utskottet anser således, att den år 1920 införda rätten
till avdrag i hemortskommunen för underskott, som förvärvskälla i annan
kommun utvisar, bör utgå. Den i propositionen upptagna bestämmelsen
om avdrag för underskott från inkomst i samma kommun synes däremot
böra kvarstå.»

Jag har, ehuru med tvekan, låtit ifrågavarande bestämmelse avfattas i
överensstämmelse med vad utskottet föreslagit.

Kommunalskatteutskottet har vidare föreslagit, att högsta beloppet för
avdrag för försäkringspremier enligt 46 § 1 mom. första stycket 3) måtte
höjas från i 1927 års förslag föreskrivna 100 kronor till 200 kronor. Utskottet
har nämligen — ehuru avgifter för vissa försäkringar, som för närvarande
inräknades i 200-kronorsavdraget, enligt bestämmelserna i 1927 års
proposition skulle få avräknas till fullo — funnit detta av sociala skäl betingade
avdrag höra bibehållas vid sin nuvarande storlek. Utskottet erinrade
i detta sammanhang därom, att en garanti mot missbruk av detta avdrag,
som för närvarande understundom torde förekomma, syntes kunna
vinnas genom specificering i deklarationen av utgivna försäkringspremier,,
en anordning, som utskottet gillade.

Jag har ansett mig höra upptaga utskottets förslag i förevarande punkt.

271

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

I anvisningarna till förevarande paragraf hava ett par redaktionella and- Redaktionella
ringar vidtagits. ändnngar.

47 $.

Denna paragraf har bibehållits oförändrad.

48—50 §§.

I fråga om de i dessa paragrafer föreslagna ändringarna, vilka hänföra
sig till ortsavdragen och reglerna för beräkning av beskattningsbar inkomst,
hänvisar jag till vad jag därom anfört i den allmänna motiveringen.

51 §.

I denna paragraf hava vissa redaktionella ändringar vidtagits.

52 §.

I 1927 års förslag hade intagits bestämmelse, att, om vissa allmänna avdrag
ej kunnat till fullo utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken,
bristen skulle få avräknas å den andre makens inkomst i hemortskommunen.

Med hänsyn till den förut berörda, av utskottet föreslagna ändringen i
46 § föreslog utskottet, att nu förevarande avdragsrätt skulle få åtnjutas
från den andre makens inkomst i samma kommun.

Vad utskottet sålunda föreslagit har iakttagits i det nu framlagda förslaget,
och hava därjämte vidtagits ett par redaktionella ändringar, av vilka
den ena föreslagits av utskottet i sammanhang med utformningen av ortsavdragen.

53 §.

I ingressen till 53 § 1 mom. har gjorts en formell ändring, som sammanhänger
med de ändringar i 72 och 73 §§, för vilka jag skall redogöra i
det följande, och hava därutöver i samma mom. vidtagits ett par redaktionella
ändringar.

I denna paragraf med tillhörande anvisningar hava därjämte verkställts
vissa ändringar, vilka äro en följd av de föreslagna ändrade reglerna för
beskattning av understödsföreningar och kommanditbolag. Härom hänvisar
jag till den allmänna motiveringen.

De i 53 § 1 mom. med anvisningar ifrågasatta ändringar i anledning av
att royalty m. m. ej beskattas såsom inkomst av tjänst utan i regel såsom
inkomst av rörelse hava motiverats under 28 §.

54 §.

Även i 54 § med tillhörande anvisningar hava gjorts vissa uteslutningar,
vilka äga samband med de i den allmänna motiveringen omnämnda ändrade
reglerna för kommanditbolags beskattning.

Av skäl, för vilka jag likaledes redogjort i den allmänna motiveringen,

272

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

har jag icke kunnat ansluta mig till kommunalskatteutskottets förslag om
införande i förevarande paragraf av bestämmelse om skattefrihet för rusdrycksförsäljningsbolag.

Ett par redaktionella ändringar hava vidtagits i anvisningarna till förevarande
paragraf.

55 §.

Denna paragraf har bibehållits oförändrad.

56 §.

Med hänsyn till att, på sätt jag vid 18 § omnämnt, jordbruksfastigheter
inom olika kommuner enligt det nu framlagda förslaget icke få tillsammans
utgöra en förvärvskälla har, i överensstämmelse med vad kommunalskatteutskottet
föreslagit, 56 § något omformulerats samt anvisningen till paragrafen
uteslutits.

57 §.

Beskattnings- Enligt 1927 års förslag skulle, om fast driftställe i rörelse ävensom hemträffande
in- ortskommun för rörelseidkaren saknades, inkomst av rörelsen beskattas i
komst av (jen kommun, där rörelsen huvudsakligen utövats. De fall, då nämnda förutsättningar
föreligga, torde vara rätt ovanliga och i allmänhet förekomma
blott i fråga om utländska rörelseidkare. I de fall, då tillämpning av det
supplerande stadgandet skulle skett, torde emellertid oklarhet om den rätta
beskattningsorten ofta kommit att råda. Jag föreslår nu i stället, att i berörda
fall beskattning skall ske för gemensamt kommunalt ändamål och den
inflytande skatten användas till skatteutjämning. Ett särskilt fall, därtilllämpning
av detta stadgande enligt det föreliggande förslaget kan ifrågakomma,
har berörts i det föregående vid 28 §, nämligen beträffande royalty
m. m., som utgår till utlänning från rörelse här i riket.

Moder- och I motioner 1:270 och II: 387 vid 1927 års riksdag framställdes anmärkd"beskattning3
ningar m°t den av Kungl. Maj:t föreslagna formuleringen av 57 § 3 mom.,
och uttalades därvid, att det borde starkare framhållas, att omräkning av
skattskyldigheten skulle gälla uteslutande för fall av omflyttning av inkomst
mellan näringsföretag.

Kommunalskatteutskottet förordade en ändrad avfattning av 57 § 3 mom.
under uttalande, att utskottet för sin del föresloge en ny formulering, som,
utan att åsyfta någon egentlig olikhet i sak, i viss mån anslöte sig till den
i nämnda motioner ifrågasatta.

Ifrågavarande moment har i det nu framlagda förslaget avfattats i överensstämmelse
med vad utskottet föreslagit med en oväsentlig redaktionell
ändring.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 273

r>s §•

Uti 1927 års förslag hade upptagits vissa regler angående fördelning
mellan olika kommuner av inkomst av försäkringsrörelse. Kommunalskatteutskottet
föreslog, att dessa bestämmelser måtte uteslutas, och uttalade
därvid, att bestämmelserna i vad de avsåge inländska försäkringsanstalter
torde vara svåra att tillämpa och syntes kunna utan olägenhet
undvaras, då tillämpning därav skulle ifrågakomma blott i ett par fall.
Även bestämmelserna beträffande utländska försäkringsföretag borde enligt
utskottets mening kunna undvaras. Utskottet framhöll vidare, att uteslutandet
av de speciella fördelningsreglerna för försäkringsrörelse givetvis
innebure, att för sådan rörelse de allmänna fördelningsreglerna skulle tilllämpas.

Med hänsyn till vad utskottet anfört har jag ansett de speciella fördelningsreglerna
för försäkringsrörelse kunna uteslutas ur det nu framlagda
förslaget.

Rörande fördelning till beskattning av inkomst från företag för distribution
av vatten, gas eller elektrisk kraft föreslogs i 1927 års proposition en
bestämmelse av följande lydelse:

»Beträffande fördelning till beskattning inom flera kommuner av inkomst
av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller
elektrisk kraft gäller, att — därest icke till rörelseidkaren av annan levererats
vatten, gas eller elektrisk kraft för distribution — rörelseinkomsten
fördelas sålunda, att, sedan den kommun, där huvudkontoret funnits, tilldelats
fem procent, fyrtiofem procent taxeras i kommun, där vatten-, gaseller
kraftverk varit beläget, samt femtio procent i kommun, där förbrukning
ägt rum. Om i ett företag finnas flera inom olika kommuner belägna
vatten-, gas- eller kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar belöpande
delen av inkomsten mellan kommunerna i förhållande till anläggningarnas
taxeringsvärden. Ligga delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk
i olika kommuner, fördelas den å verket belöpande delen av inkomsten
mellan dessa kommuner i förhållande till taxeringsvärdena å de särskilda
delarna av verket. Har förbrukning ägt rum i flera kommuner, fördelas den
å förbrukningen belöpande delen av inkomsten mellan kommunerna efter
bruttointäkten inom varje kommun. Har vatten, gas eller elektrisk kraft
levererats till någon, som inom olika kommuner utövat distribution därav,
skall förbrukningen för leverantörens del anses hava skett i den kommun,
där leveransen ägt rum. Har förbrukning skett i utlandet, skall taxering
ske, såsom om den ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits. Har
till rörelseidkaren av annan levererats vatten, gas eller elektrisk kraft för
distribution, skall så stor andel av de på kommun, där vatten-, gas- eller
kraftverk är beläget, belöpande fyrtiofem procenten av inkomsten, som motsvarar
den av rörelseidkaren mottagna leveransen av vatten, gas eller elektrisk
kraft i förhållande till hela den av rörelseidkaren levererade mängden
vatten, gas eller elektrisk kraft, taxeras i de kommuner, där förbrukning
ägt rum, enligt förut angiven regel angående fördelning av den å förbrukningen
belöpande delen av inkomsten. Har således en leverantör av elektrisk
kraft själv producerat 2/fl av den levererade kraften och av annan inköpt

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 180 häft. (Nr 213.) 18

Försäkrings rörelse.

Rörelse, som
avser distribution
av
vatten, gas
eller elektrisk
kraft.

1927 års
kungl. förslag.

274

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

3/6, skall inkomsten fördelas sålunda, att fem procent taxeras i kommun,
där huvudkontoret funnits, aderton procent (2/6 av 45 procent) i kommun,
där kraftverk varit beläget, och sjuttiosju procent (3/6 av 45 procent + 50
procent) i de kommuner, där förbrukning ägt rum. Beträffande en distributionsförening,
som icke själv producerat någon elektrisk kraft, skall rörelseinkomsten
fördelas sålunda, att fem procent taxeras i kommun, där huvudkontor
varit beläget, och nittiofem procent i de kommuner, där förbrukning
ägt rum.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst ledning
tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens
kommunikation sverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller till
sådan statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose
statens egna behov, iakttagas följande. Inkomsten i dess helhet beräknas i
vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés därefter den del därav,
som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller
nämnda industriella verksamhet. Återstoden utgör taxerad inkomst. Kan
den inkomst, som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk
eller nämnda industriella verksamhet, icke på annat sätt tillförlitligen
beräknas, må den upptagas till så stor del av hela inkomsten, som
den till sagda verk och industriella verksamhet levererade kraften utgör av
all från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av den å förbrukningen
belöpande delen av inkomsten skall hänsyn icke tagas till kraft, som
levererats till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet,
liksom vid fördelning å olika kraftverk av den på dem belöpande
delen av inkomsten andel ej heller skall tillgodoräknas kraftverk, i den mån
från detsamma levererats kraft till dylikt ändamål.»

1927 års kom- I motionerna I: 282 och II; 379 yrkades vissa jämkningar i detta förslag.

—tf6'' Kommunalskatteutskottet förklarade sig emellertid vid övervägande av dessa
förslag icke hava funnit vad motionärerna anfört utgöra tillräckliga skäl
för frångående av de i propositionen angivna fördelningsreglerna.

Departements- Ett förnyat övervägande har givit vid handen, att det vore möjligt att

cheien. vidtaga vissa ändringar i den gällande schematiska fördelningen av inkomst,

härflytande av distribution av vatten, gas och elektrisk kraft, i syfte att för

ett stort antal specialfall åstadkomma en större rättvisa än enligt nu gällande

regler. Vid utformande av härav föranledda nya bestämmelser har jag närmast
haft anläggningar för distribution av elektrisk kraft för ögonen. Bestämmelserna
synas emellertid passa även för vatten- och gasverk; vore detta ej
fallet, torde det varit lämpligare att för vartdera slaget stadga särskilda
föreskrifter. I den följande motiveringen skall jag emellertid närmast hålla
mig till de elektriska anläggningarna.

Det mest påtagliga felet med nu gällande bestämmelser ävensom, ehuru i
mindre mån, med de i 1927 års kungl. förslag innehållna synes vara, att
det fall, att hela anläggningen är i samma ägares hand, behandlas efter
samma formella regler som det fall, att a ena sidan kraftverket och en
ledning för partidistribution, å andra sidan ledningarna för detaljdistribution
hava skilda ägare. Att kraftverket och huvudkontorskommunen erhålla

Kanal. Maj:ts proposition Nr 213.

275

hälften av inkomsten eller mer kan måhända synas befogat, om kraftverkets
ägare blott har eu partiledning, medan, om fråga är även om ett distributionsnät,
på detta rimligen måste anses belöpa så stor andel av inkomsten,
att nämnda andel på kraftverket blir alldeles för hög. De fall, som torde
behöva regleras, torde nu kunna inordnas under tre huvudkategorier, nämligen,
utom de två nämnda, det fall att partiledningen helt eller delvis har
särskild ägare. För att börja med sistnämnda fall förefaller det uppenbarligen
olämpligt, att man skulle taga inkomsten från allenast en partiledning till
beskattning i alla de kommuner ledningen genomlöper. Detta skulle strida
både mot gällande regler och mot vad som kan anses praktiskt genomförbart.
Däremot torde det vara rimligt att låta de platser, där partiledningens ägare
köper och säljer elektrisk kraft, få del av skatten, lämpligen med hälften vid
inköpsstället och hälften vid försäljningsställena. Utgår man från detta fall,
ligger tanken nära att genomgående uppdraga en skillnad mellan kraftverket,
partiledningen och detaljdistributionen. Sker detta och fastställer
man en schablon för det fall, att hela anläggningen är i samma ägares
hand, kan man genom att för specialfallen fastställa siffror i anslutning till
detta fall vinna en, som det vill synas, ej olämplig reglering av samtliga
fall. Härvid bör märkas, att den på detaljdistributionen belöpande inkomsten
alltid torde böra beskattas, där konsumtionen sker, och till ingen
del den kommun, där detaljledningen tager sin början, enär denna kommun
blivit tillräckligt tillgodosedd genom andelen av partiledningens inkomst.

Att fastställa, var kraftverksanläggningen slutar och följaktligen partiledningen
börjar, torde för flertalet fall ej erbjuda större svårigheter. Mera
tveksamma fall torde föreligga, då det gäller att bestämma, var partiledningen
slutar och detaljledningen börjar. Såsom huvudregel torde dock kunna
fastslås, att vid den punkt, där kraften slutligen transformeras för leverans
till konsumenterna, detaljledningen tager sin början. Denna regel bör
emellertid ej vara undantagslös. Det händer nämligen ej sällan att från
samma punkt, från vilken lågtransformerad ström levereras, också levereras
högspänd sådan. För dylika fall synes man kunna fastslå såsom regel, att
ledningen bör anses såsom partiledning. Då alltid den på detalj distributionen
belöpande andelen kommer den plats till godo, där konsumtionen sker, har
en dylik regel ej den verkan, att ifrågavarande plats berövas någon andel,
som rätteligen bör tillkomma den, utan i stället att den får något mer än
som kanske strängt taget vore riktigt. Men regeln motiveras därav, att
det i allmänhet torde vara lämpligt att, såvitt möjligt, betrakta en partidistributör
såsom sådan, även om han skulle omedelbart leverera kraft till
någon enstaka konsument.

Vad beträffar valet av procenttal, synes man kunna utgå från att fem
procent av inkomsten genomgående böra tillkomma huvudkontorets kommun.
I övrigt synes det vara lämpligt att taga hänsyn därtill, att den kommun,
där kraftverket är beläget, alltid blir tillgodosett med fastighetsskatt. Då
denna fått avdragas, innan den beskattningsbara inkomsten, som skall tagas

276

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Järnvägs drift.

till fördelning, framkommer, är detta ett skäl att låta nämnda kommun
erhålla en mindre andel, än som bort tillkomma den, om procentavdrag ej
förekommit. Vid betraktande av de i anvisningarna till förevarande paragraf
föreslagna procenttal måste beaktas, att kommun, där kraftverket är beläget,
alltid erhåller, utom den på verket självt belöpande andel, hälften av den
andel, som belöper på därifrån utgående partiledning. En jämförelse mellan
de olika fallen torde för övrigt giva vid banden, att det föreliggande förslaget
kommer att i betydligt högre grad än gällande lagstiftning åstadkomma likställighet
mellan det fall, att hela företaget bar gemensam ägare, och det fall,
att företaget är uppdelat på flera ägare. Detta resultat vinnes framför allt därigenom,
att den otillbörligt stora andel, som nu tillkommer sådana platser,
där detaljdistributör mottager kraften från partidistributör, reduceras och
större andel i dylikt fall i stället tillkommer kraftverket.

Vad beträffar andra stycket i punkt 2 av anvisningarna till 58 §, torde
de nu berörda ändringarna endast böra föranleda en formell justering. Vad
beträffar den på kraftverket belöpande andelen av ifrågavarande inkomst
för det fall, att viss del av kraften levereras till ett statens kommunikationsverk,
lärer anvisningarnas föreskrift, att andel ej skall tillgodoräknas kraftverk
i den mån från detsamma levererats kraft för dylikt ändamål, böra
så förstås, att, om exempelvis två tredjedelar av kraften levererats till statens
kommunikationsverk, blott en tredjedel av kraftverkets taxeringsvärde skall
medräknas vid fördelningen på de olika kraftverken.

Beträffande inkomst av järnvägsdrift stadgades i 1927 års förslag, att
dylik inkomst skulle mellan de kommuner, där huvudkontor funnits eller
där järnvägen framdragits och vid järnvägen anställd personal varit bosatt
eller stationerad, fördelas efter förhållandet mellan de inom varje kommun
till järnvägens personal utbetalta avlöningsförmånerna.

Uti motioner, som väcktes vid 1927 års riksdag, yrkades, bland annat, att
viss del av inkomsten alltid skulle beskattas i kommun, där huvudkontoret
är beläget, och att vid inkomstfördelningen hänsyn skulle tagas till stationernas
trafikvärden.

I anledning av dessa motioner föreslog kommunalskatteutskottet ändrade
regler för inkomstfördelningen, och anförde utskottet härom:

»Det synes utskottet lämpligt, att i fråga om järnvägsdrift — liksom beträffande
en del andra traflkföretag blivit föreslaget — den kommun, där
huvudkontoret är beläget, först tillerkännes fem procent av inkomsten. Beträffande
fördelningen av den återstående inkomsten må erinras, att före
provisoriet fördelningen, då fråga var om trafik uteslutande å egen bana,
skedde sålunda, att fem procent av inkomsten beskattades i huvudkontorskommunen,
varefter den återstående inkomsten fördelades mellan kommunerna
efter de olika stationernas trafikvärden. I 1920 års förslag till
kommunalskattelag antogos de utbetalda avlöningsförmånerna såsom fördelningsgrund,
vilken bestämmelse år 1920 infördes i bevillningsförordningen.
Skilda principer hava således under olika tider kommit till använd -

277

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

ning vid fördelningen. Med beaktande av de i motionerna framförda synpunkterna
har utskottet funnit, att ett jämnare och rättvisare fördelningsresultat
skulle vinnas genom en kombination av förenämnda tvenno principer
sålunda, att av de återstående 95 procenten av inkomsten hälften fördelas
efter stationernas trafikvärden och hälften efter utbetalda avlöningsförmåner.
Utskottet har därför låtit utforma fördelningsreglerna i enlighet
härmed.»

Ändrade grunder för fördelning av järnvägsinkomster i anslutning till
trafikvärdet hava även ifrågasatts i en till finansdepartementet inkommen
skrift från taxeringsnämndens ordförande i Sura socken.

I det nu framlagda förslaget hava bestämmelserna om fördelning av
inkomst av järnvägsdrift avfattats i överensstämmelse med utskottets förslag,
dock att bestämmelsen, att den kommun där huvudkontor funnits först
skall tillerkännas fem procent av inkomsten, uteslutits. En övergång från
fördelning efter utbetalda avlöningsförmåner till en fördelning efter dels
avlöningsförmåner dels trafikvärden synes nämligen icke utgöra tillräckligt
motiv att, med ändring av nuvarande bestämmelser och 1927 års kungl.
förslag, införa en bestämmelse att huvudkontorskommunen först skall tillerkännas
fem procent av inkomsten. I regel torde den ändrade fördelningsregeln
även utan nyssnämnda bestämmelse icke medföra en sämre ställning
för huvudkontorskommunen än för närvarande är fallet. Huvudkontorskommunen
torde nämligen i allmänhet få andel även i den del av inkomsten,
som skall fördelas efter trafikvärdet. Men även i de fall, där så icke
blir fallet, torde huvudkontorskommunen bliva tillräckligt tillgodosedd genom
den andel i inkomsten, som tilldelas den i förhållande till de avlöningsförmåner
som skola anses utbetalda i huvudkontorskommunen.

59 §.

I denna paragraf hava med en oväsentlig ändring iakttagits vissa av
kommunalskatteutskottet föreslagna omformuleringar.

60 §.

I denna paragraf har en redaktionell ändring vidtagits.

I anvisningarna till paragrafen har, i överensstämmelse med vad kommunalskatteutskottet
föreslagit, vidtagits en mindre ändring, som nödvändiggjorts
av de ändrade bestämmelserna om ortsavdrag.

61 §.

Denna paragraf har bibehållits oförändrad.

62 §.

De ändrade bestämmelserna om ortsavdrag hava nödvändiggjort vissa
ändringar av siffrorna uti det i anvisningarna till 62 § intagna exemplet,
varjämte ett par av årtalen i exemplet framflyttats ett år.

278

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

63—68

Dessa paragrafer hava bibehållits oförändrade.

69 och 70 §§.

I anvisningarna hava iakttagits de av utskottet föreslagna ändringar, vilka
äro en följd av de ändrade bestämmelserna om ortsavdrag.

På grund av de ändrade bestämmelserna i 46 § 1 mom. om rätt till avdrag
för underskott hava, i överensstämmelse med vad utskottet föreslagit,
sista styckena i anvisningarna till de båda paragraferna uteslutits.

I enlighet med utskottets förslag hava i 70 § särbestämmelserna rörande
utländsk diplomats beskattning utsträckts att i överensstämmelse med internationell
kutym gälla även hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom
och icke äro svenska medborgare.

71 §.

En komplettering av denna paragraf har föranletts dels av den ändring
i fråga om beskattningsorten, som vidtagits i 57 § 1 mom., dels ock av de
ändrade bestämmelserna i 72 §.

72 §.

I förordningen den 22 maj 1925 (nr 155) med föreskrifter angående medgivande
i vissa fall av undantag från gällande bestämmelser om inkomst- och
förmögenhetsskatt m. m. föreskrives att, därest inkomst eller förmögenhet, som
skall tagas till beskattning enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
eller inkomst, som skall tagas till beskattning enligt bevillningsförordningen,
tillika är underkastad beskattning i främmande stat, Kungl. Maj:t äger
att, till förekommande av eller lindring i en dylik dubbelbeskattning, med den
främmande statens regering träffa överenskommelse om fördelning i beskattningshänseende
mellan Sverige och den främmande staten av inkomsten eller
förmögenheten eller ock att, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga
hänseenden, förordna, att viss inkomst eller viss förmögenhet eller inkomst
eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis vara fri från taxering
här i riket. Bestämmelser, innehållande rätt för Konungen att utan riksdagens
hörande i fall av dubbelbeskattning ingå sådana överenskommelser
med främmande stater eller meddela förordnanden på sätt nyss sagts, intogos
sedermera de år 1927 framlagda kungl. förslagen till kommunalskattelag
(72 §) och till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (29 §),
och i sammanhang därmed hemställdes i propositionen nr 103 om upphävande
av berörda 1925 års förordning. Med avseende å dylika skatteöverenskommelser
innehöllo omförmälda förslag till skatteförfattningar ytterligare
några bestämmelser, vilka funnos intagna i 72 och 74 §§ förslaget
till kommunalskattelag samt i 29 och 31 §§ förslaget till förordning om

279

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 213.

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt dessa förslag skulle det även
tillkomma Konungen att meddela de närmare föreskrifter, som kunde iinnas
erforderliga för skatteöverenskommelsernas tillämpning.

I nämnda förslag till skatteförfattningar saknades däremot varje föreskrift
angående sådana traktater till dubbelbeskattnings undvikande eller
lindrande, vilka kunde komma att avslutas efter riksdagens hörande. Anledningen
därtill var, att det ansågs mera praktiskt att meddela de för
tillämpning av dylika traktater erforderliga föreskrifter i särskilda författningar.

Det bar emellertid ansetts, att en betydande förenkling av erforderliga
tillämpningsförfattningar till beskattningstraktater skulle kunna åstadkommas,
därest vissa gemensamma föreskrifter, gällande beträffande alla överenskommelser
i förevarande ämne, infördes i kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vid utarbetandet av förslag till
tillämpningsföreskrifter till ett ifrågasatt skatteavtal mellan Sverige och en
främmande stat hava åtskilliga omständigheter givit stöd härför. På grund
därav hava bestämmelserna i 72 § i förslaget till kommunalskattelag och
29 § i förslaget till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
varit föremål för överarbetning av kammarrättsrådet O. Ekenberg, vilken
tillsammans med byråchefen för lagärenden juris doktorn C. W. U. Kuylenstierna
av Kungl. Maj:t utsetts att med berörda stats representanter föra
förhandlingar angående nämnda avtal.

I skrivelse till chefen för finansdepartementet den 19 december 1927, vid
vilken var fogad det av Ekenherg utarbetade ändringsförslaget, framhöllo
Kuylenstierna och Ekenherg, bland annat, att bestämmelser borde i kommunalskattelagen
samt i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
meddelas därom, att beskattning enligt omförmälda författningar skulle
anses hava skett, därest beskattning ägde rum med tillämpning av skatteöverenskommelse
— vare sig densamma avslutades efter riksdagens hörande
eller ej — eller med tillämpning av förordnande, att inkomst eller förmögenhet
skulle vara helt eller delvis fri från beskattning här i riket.
Därest dylika bestämmelser infördes, skulle därav automatiskt följa, att
vid de kommunala debiteringarna hänsyn måste tagas till de avvikelser
från kommunalskattelagens föreskrifter, som ägde rum på grund av skatteöverenskommelse
eller förordnande, som nyss nämnts — i sådant hänseende
hänvisades till bestämmelserna i § 57 i förslaget till lag om ändrad
lydelse i vissa delar av förordningen den 21 mars 1862 (nr 13) om kommunalstyrelse
på landet, § 57 i förslaget till lag om ändrad lydelse i vissa delar
av förordningen den 21 mars 1862 (nr 14) om kommunalstyrelse i stad,
§ 40 i förslaget till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
den 23 maj 1862 (nr 33) om kommunalstyrelse i Stockholm och 46 § i förslaget
till lag om ändrad lydelse i vissa delar av lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting, enligt dessa förslags lydelse i 1927 års kommunalskatteutskotts
utlåtande nr 4. Jämväl deklarationsskyldigheten bleve automatiskt

Departements chefen.

Den första
allmänna
fastighetstaxeringen

enligt den nya
lagen skall
ske år 1933.

Procentavdrag
vid 1929 års
taxering.

280 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

reglerad med avseende å varje skatteöverenskommelse eller förordnande av
förut angiven innebörd. Vidare framhölls, att med hänsyn till den sålunda
föreslagna avfattningen av 72 § kommunalskattelagen och 29 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bestämmelserna i 74 §
nämnda lag och i 31 § berörda förordning komme att tillämpas beträffande
alla skatteöverenskommelser. De föreslagna bestämmelserna innefattade även
bemyndigande för Konungen att meddela de närmare föreskrifter, som kunde
finnas erforderliga för tillämpning av alla skatteöverenskommelser. Slutligen
framhölls, att, därest i skattetraktat uppdelning av beskattningsrätten
mellan Sverige och främmande stat ägde rum, samt beskattningsort i Sverige
jämlikt bestämmelserna i kommunalskattelagen saknades beträffande
viss inkomst, som enligt sådan uppdelning skulle i Sverige beskattas, enligt
berörda förslag till ändrad lydelse av 72 § kommunalskattelagen inkomsten
skulle komma att beskattas i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamåL

Kammarrätten, till vilken berörda förslag om ändrad avfattning av 72 §
förslaget till kommunalskattelag och 29 § förslaget till förordning om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt remitterats för yttrande, har — under framhållande,
att ämbetsverket, som tidigare ingått i principiell granskning av författningsförslag
av samma innebörd som det förevarande, med anledning
därav endast ägnat formell granskning åt ifrågavarande ändringsförslag —
lämnat detsamma utan erinran, dock att viss ändring i avfattningen borde ske.

Jag är av den uppfattningen, att behovet av s. k. dubbelbeskattningsöverenskommelser
med främmande stater numera är betydande och finner
det sannolikt, att ett flertal dylika avtal småningom skola komma till stånd.
Att vid dylikt förhållande vissa gemensamma bestämmelser meddelas och
erhålla sin plats i de författningar, till vilka nämnda avtal ansluta sig,
finner jag i sin ordning. Det nu framlagda förslaget synes mig fördenskull
böra godkännas med den av kammarrätten ifrågasatta ändringen.

73-76 %%.

Dessa paragrafer hava bibehållits oförändrade.

Övergångsbestämmelser.

På sätt jag vid 12 § omnämnt har i övergångsbestämmelserna intagits
föreskrift, att allmän fastighetstaxering enligt den nya lagen första gången
skall äga rum år 1933, att vid taxeringarna under tidigare år de år 1928
fastställda värdena ej må ändras, där ej enligt den nya lagens bestämmelser
omtaxering skall äga rum, samt att vid dylik omtaxering 1927 års fastighetstaxeringsförordning
skall tillämpas.

Kommunalskatteutskottet har föreslagit ett tillägg till punkt 4 av övergångsbestämmelserna,
att vid 1928 års taxering procentavdrag i fråga om
inkomst av jordbruksfastighet skulle få åtnjutas med sex procent jämväl i

281

Kungl. May.ts proposition Nr 213.

fråga om tomt- och industrivärde samt skogsvärde. Anledningen härtill var,
att år 1927 en beräknad inkomst av sex procent av jordbruksfastighets
taxeringsvärde beskattats och att därför enligt utskottets förmenande vid

1928 års taxering borde få avräknas det belopp, som sålunda beskattats.

Den av utskottet sålunda föreslagna tilläggsbestämmelsen har upptagits i

det nu framlagda förslaget (punkt 5), men skall densamma givetvis avse

1929 års taxering.

De av kommunalskatteutskottet gjorda redaktionella ändringarna i över- Fursäkringsgångsbestämmelsen
rörande försäkringsanstalts beskattning hava iakttagits
i det nu framlagda förslaget.

Rörande den föreslagna nya övergångsbestämmelsen i fråga om rusdrycks- Rusdrycksförsäljningsbolags
beskattning hänvisar jag till den allmänna motiveringen. ^rs^”gn9S~

Därjämte hava ett par redaktionella ändringar vidtagits i övergångs- Redaktionella
bestämmelserna. andringar.

Förordningen rörande fortsatt tillämpning av 1927 års skogs instruktion.

Beträffande innehållet i förslaget till förordning rörande fortsatt tillämpning
av förordningen den 27 juni 1927 (nr 309) med instruktion för värdering
av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering år 1928
hänvisar jag till vad jag därom anfört vid 9 § förslaget till kommunalskattelag.

Förordningen om upphävande i viss del av förordningen om särskilda
grunder för utgörande av kommunalutskylder för åren 1928
och 1929 m. m. samt om upphävande av den s. k. lappskatten.

Kommunalskatteprovisoriets giltighetstid utsträcktes enligt förra årets
riksdagsbeslut att gälla för åren 1928 och 1929. Föreskrift synes nn böra
meddelas om inskränkning av giltigheten av förordningen i ämnet till allenast
1928 års utskylder.

Att den s. k. lappskatten skall upphöra att utgå, föreslogs redan i 1927
års proposition nr 103 med förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Då emellertid lappskatten lärer hava karaktär av ordinarie
inkomst, bör dess upphävande beslutas av Konung och riksdag gemensamt.
Föreskrift härom har därför föreslagits i förevarande sammanhang.

282

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom
mentet utarbetade förslag till dels kommunalskattelag, dels förordning
fortsatt tillämpning av förordningen den 27 juni 1927 (nr 309) med ''
för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstax
år 1928, dels ock förordning om upphävande i viss del av förordningen
27 juni 1927 (nr 307) om särskilda grunder för utgörande av komm
utskylder för åren 1928 och 1929 m. m. samt om upphävande av den så
kallade lappskatten i Västerbottens och Norrbottens län och hemställer, att
dessa förslag måtte i proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten
bifalla, och skall till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Einar Regnér.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

283

Bilaga. /.

Statistiska tabeller.

I. Undersökning rörande olika utdebitering samt förskjutning av
skattetrycket mellan olika skattskyldiga vid ifrågasatta olika

repartitionstal.

Siffrorna avse 1925 års taxering.

Enligt de olika förslagen utgör repartitionstalet för inkomst alltid 1.
För skogsaccisen uttryckes dess storlek (bortsett från provisoriet) såsom en
bråkdel av den kommunala utdebiteringen (U.) för året. Repartitionstalen
äro för

	Jordbruks- värde	Skogs- värde	Tomt- och industri-värde	Annan fastighet	Skogs- accis
	0.06	0.06	0.0 6	0.05	2 kr.
	0.0 6	0.04	0.05	0.05	‘/« u. V< u.
	0.0 6	0.04		0.06
	0.05	0.04	0.05	0.05	Vs u. V* u. V< u.
5) » IX ...........................	0.0 5	0.04	0.05	0.05
6) > in...........................	0.05	0.08	0.05	0.05
7) » IV ...........................	0.05	0.08	0 05	0.05	V» u.

Utskottet 1927 föreslog, att skogsaccisen skulle utgå med högst 3 kronor
för 100 kronors rotvärde. Denna maximisats skulle inträda vid en utdebitering
av 12 kronor. I anledning härav har i de fall, där utdebiteringen
överstiger 12 kronor, angivits jämväl huru det skulle ställa sig vid en
maximering av skogsaccisen, och har maximum satts till 3 kronor, när
skogsaccisen utgör 1/4 U., samt till- 4 kronor, när utdebiteringen utgör
7. U.

284

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Tabell 1 A, utvisande förskjutningen av den kommunala utdebiteringen samt skattebördans
fördelning emellan ägare och brukare av fastighet och övriga skattskyldiga
enligt provisoriet och olika förslag i 35 representativa landskommuner.

(Uppgifterna avse 1925 års taxering.)

Kommuner	Utdebite-ring per skatte-krona Kronor	Skogsaccis per 100 kronor rotvärde Kronor	Allmänna kommunal-skattens och skogs-accisens fördelning å
ägare och brukare av fastighet %	övriga %
Stockholms län.
Våld socken.
Provisoriet................................................	9.00	2.oo	60.74	39.26
Propositionen 1927 ....................................	9.10	3.05	60.32	39.68
Utskottet 1927 ..........................................	9.11	2.30	60.26	39.75
Alternativ I.............................................	9.36	1.20	59.23	40.7 7
» II.............................................	9.32	2.85	59.34	40.6 6
» III............................................	9.3 8	2.36	59.09	40.91
» IV.............................................	9.36	3.15	59.17	40.88
Södermanlands län.
Vrena socken.
Provisoriet................................................	10.70	2.oo	47.56	52.4 4
Propositionen 1927 ....................................	10.7 2	3.60	47.46	52.64
Utskottet 1927 ..........................................	10.7 3	2.70	47.41	52.6 9
Alternativ I............................................	10.86	1.40	46.7 8	53.2 2
» II ...........................................	10.84	2.76	46. s 7	53.13
» III...........................................	10.86	2.75	46.78	53.22
» IV.............................................	10.85	3.6 5	46.82	53.18
Östergötlands län.
Kuddby socken.
Provisoriet................................................	8.40	—	64.06	35.94
Propositionen 1927 ....................................	8.50	—	63.64	36.36
Utskottet 1927 ..........................................	8.60	—	63.64	36.36
Alternativ I............................................	9.24	—	60.4 7	39.68
» II.............................................	9.24	—	60.4 7	39.53
» III............................................	9.8 2	—	60.21	39.7 9
» IV.............................................	9.32	—	60.21	39.7 9
Kvillinge socken.
Provisoriet................................................	6.16	2.oo	49.57	50.4 3
Propositionen 1927 ....................................	6.18	2.io	49.26	50.74
Utskottet 1927 ..........................................	6.19	1.65	49.20	50.8 0
Alternativ I............................................	6.30	0.8 0	48.32	51.68
» II.............................................	6.28	1.60	48.41	51.69
» III............................................	6.30	1.60	48.34	51.66
» IV.............................................	6.29	2.10	48.4 2	51.58
Jönköpings län.
Gnosjö socken.
Provisoriet................................................	6.60	2.oo	56.3 6	43.65
Propositionen 1927 ....................................	6.68	2.20	55.83	44.17
Utskottet 1927 ..........................................	6.6 3	1.70	55.61	44.4 9

Kungl. Maj ds proposition Nr 213. Tal). 1A (forts.). 285

Kommuner	Utdebite-ring per skatte-krona Kronor	Skogsaccis per 100 kronor rotvärde Kronor	Allmänna kommunal-skattens och skogs-acciscns fördelning å ägare och brukare av övriga fastighet % %
Alternativ I.............................................	6.81	0.85	54.2 4	45.76
» 11............................................	6.73	1.70	54.80	45.2 0
» III.............................................	8.78	1.70	54.4 9	45.51
» IV.............................................	6.72	2.25	54.86	45.16
Kronobergs län.
Agunnaryds socken.
Provisoriet................................................	5.oo	2.oo	81.03	18.97
Propositionen 1927 ....................................	5.20	1.75	80.03	19.97
Utskottet 1927 ..........................................	5.36	1.35	79.66	20.34
Alternativ I.............................................	5.74	0.7 5	78.24	21.76
» II.............................................	5.67	1.40	78.88	21.12
» III.............................................	5.66	1.45	78.5 5	21.46
» IV............................................	5.55	1.85	78.95	21.05
Kalmar län.
Gladhammars socken.
Provisoriet................................................	6.50	2.00	47.50	52.60
Propositionen 1927 ....................................	6.6 7	2.2 5	46.13	53. s 7
Utskottet 1927 ..........................................	6.7 0	1.70	45.87	54.13
Alternativ I.............................................	6.90	0.90	44.31	55.69
» II.............................................	6,84	1.75	44.7 4	55.2 6
» III.............................................	6.93	1.75	44.0 2	55.98
» IV.............................................	6.90	2.30	44.29	55.71
Hossmo socken.
Provisoriet................................................	9.48	2.oo	66.2 2	33.78
Propositionen 1927 ...................................	9.46	3.15	66.14	33.86
Utskottet 1927 ..........................................	9.45	2.40	66.14	33.86
Alternativ I......................................... —	9.94	1.25	64.8 9	35.61
» II.............................................	9.94	2.50	64.4 0	35.60
» III.............................................	9.95	2.60	64.36	35.64
» IV.............................................	9.96	3.36	64.36	35.64
Kråksmåla socken.
Provisoriet................................................	9.06	2.oo	68.36	31.64
Propositionen 1927 ....................................	9.83	3.15	67.4 3	32.6 7
Utskottet 1927 ..........................................	9.62	2.4 0	66.7 7	33.28
Alternativ I.............................................	10.06	1.30	64.86	35.14
» II.............................................	9.77	2.4 5	65.8 9	34.ll
* III.............................................	10.00	2.50	65.07	34.93
» IV.............................................	9.79	3.80	65.81	34.19
Gotlands län.
Näs socken.
Provisoriet................................................	11.00	—	75.08	24.92
Propositionen 1927 ....................................	11.08	—	74.90	25.10
Utskottet 1927 ..........................................	11.08	—	74.90	25.10
Alternativ I.............................................	11.68	... —....	73.55	26.45
» II............................................	11.68	—	73.6»	26.45
» III.............................................	11.78	—	73.44	26.66
» IV............................................	11.73	—	73.44	26.5 6

286

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 1A (forts.),

Kommuner

Blekinge län,

Sturkö socken.

Provisoriet..............................................

Propositionen 1927 ....................................

Utskottet 1927 ..........................................

Alternativ I.............................................

» II .........................................

» III.............................................

» IV.............................................

Malmöhus län.

Hemmingsdynge socken.

Provisoriet.............................................

Propositionen 1927 ...................................

Utskottet 1927 ..........................................

Alternativ I............................................

» II.............................................

» III.............................................

» IV.............................................

Kävlinge socken.

Provisoriet................................................

Propositionen 1927 ....................................

Utskottet 1927 ..........................................

Alternativ I.............................................

» II.............................................

» III.............................................

» IV.............................................

Mörarps socken.

Provisoriet................................................

Propositionen 1927 ....................................

Utskottet 1927 ..........................................

Alternativ I.............................................

» II ............................................

» III............................................

» IV.............................................

Norra Vrams socken.

Provisoriet................................................

Propositionen 1927 ....................................

Utskottet 1927 ..........................................

Alternativ I............................................

» II.............................................

» III.............................................

» IV.............................................

Västra Kärrstorps socken.

Provisoriet ...............................................

Propositionen 1927 ....................................

Utskottet 1927 ..........................................

Alternativ I.............................................

» II.............................................

» III...........................................

» IV.............................................

Allmänna kommunal -

Utdebite-	Skogsaccis	skattens och skogs-
ring per	per 100	accisens fördelning å
skatte-	kronor	ägare och brukare av
krona	rotvärde	övriga
		fastighet
Kronor	Kronor	%	%
20.38		51.04	48.9 6
20.38	—	51.04	48.9 6
20.88	—	51.04	48.96
20.76	—	50.ob	49.9 5
20.7 6	—	50.05	49.9 5
20.76	—	50.05	49.9 5
20.7 6		50.05	49.9 5
5.20		70.90	29.10
5.20	—	70.9 0	29.10
5.20	—	70.90	29.10
5.6 2	—	68.52	31.48
5.62	—	68.52	31.48
5.62	—	68.52	31.48
5.62	—	68.62	31.48
3.40		54.06	45.94
3.40	—	54.05	45.9 5
3.40	—	54.05	45.96
3.42	—	53.81	46.19
3.4 2	—	53.81	46.19
3.42	—	53.81	46.19
3.42	—	53.81	46.19
4.60	2.oo	69.71	30.2 9
4.31	1.55	69.6 7	30.33
4.51	1.15	69.66	30.84
4.70	0.6 0	68.36	31.64
4.7 0	1.20	68.3 7	31.63
4.70	1.20	68.3 6	31.64
4.70	1.60	68.3 7	31.63
11.25	2.00	43.9 7	56.03
11.27	3.80	43.8 7	56.13
11.28	2.85	43.82	56.18
11.61	1.50	42.18	57.8 2
11.59	2.90	42.28	57.7 2
11.60	2.90	42.2 3	57.7 7
11.58	3.90	42.33	57.67
9.oo	_	77.7 2	22.28
9.oo	—	77.72	22.2 8
9.oo	—	77.72	22.2 8
9.90	—	75.4 9	24.51
9.90	—	75.49	24.51
9.90	—	75.49	24.51
9.90	—	75.4 9	24.51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 1 A (forts.). 287

	Utdebite-ring: per	Skogsaccis per 100	Allmänna kommunal-skattens och skogs-accisens fördelning å
Kommuner	skatte- krona Kronor	kronor rotvärde Kronor	ägare och brukare av fastighet %	övriga %
HallandB län. Rolfstorps socken.
Provisoriet................................................	13.50	2.oo	70.62	29.88
Propositionen 1927 ....................................	13.51	4.55	70.59	29.41
» med max. av skogsaccisen ......	13.68	4.oo	70.66	29.44
Utskottet 1927 ..........................................	13.5 4	3.40	70.5 2	29.48
» med max. av skogsaccisen ......	13.56	3.oo	70.50	29.50
\| Alternativ I ...........................................	15.00	1.90	67.35	32.65
» II.............................................	14.94	3.75	67.48	32.62
» » med max. av skogsaccisen ......	14.97	3.oo	67.42	32.58
» III............................................	14.99	3.7 5	67.38	32.62
» » med max. av skogsaccisen ......	15.01	3.oo	67.82	32.68
» IV..........................................	14.9 5	5.oo	67.47	32.68
» » med max. av skogsaccisen ......	14.98	4.oo	67.40	32.60
Slättdkra socken.
Provisoriet................................................	5.40	2.oo	40.89	59.li
Propositionen 1927 ....................................	5.44	1.85	40.52	59.48
Utskottet 1927 ..........................................	5.45	1.40	40.33	59.6 7
Alternativ I.............................................	5.61	0.7 0	39.70	60 30
» II............................................	5.49	1.40	40. oo	60. oo
» III.............................................	5.60	1.40	39.81	60.19
» IV.............................................	5.49	1.85	40.01	59.99
Göteborgs och Bohus län. Mollösunds socken.
Provisoriet................................................	10.10	—	52.03	47.9 7
Propositionen 1927 ...................................	10.li	—	51.98	48.02
Utskottet 1927 ..........................................	10.11	—	51.98	48.02
Alternativ I.............................................	10.17	—	51.69	48.81
» 11.............................................	10.17	—	51.69	48.31
» III............................................	10.17	—	51.69	48.31
» IV.............................................	10.17	—	51.69	48.81
Älvsborgs län. Håbols socken.
Provisoriet................................................	9.oo	2.oo	87.7 6	12.24
Propositionen 1927 ....................................	9.07	3.05	87.71	12.29
Utskottet 1927 ..........................................	9.40	2.85	87.28	12.7 2
Alternativ I.............................................	10.38	1.30	85.96	14.04
» II.............................................	9.so	2.45	86.74	13.26
» III.............................................	10.06	2.55	86.83	13.67
» IV............................................	9.70	3.26	86.85	13.15
Kinna socken.
Provisoriet................................................	4.oo	1.86	44.81	55.19
Propositionen 1927 ...................................	4.oi	1.3 5	44.78	55.2 7
Utskottet 1927 ..........................................	4.01	1.05	44.72	55.28
Alternativ I............................................	4.08	0.56	44.43	55.57
» II.............................................	4.08	1.06	44.44	55.66
» III.............................................	4.03	1.05	44.3 7	55.68
» IV.............................................	4.08	1.35	44.38	55.62

288

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 1A (forts.).

	Utdebite-ring per	Skogsaccis per 100	Allmänna kommunal-skattens och skogs-accisens fördelning å
Kommuner	skatte- krona Kronor	kronor rotvärde Kronor	ägare och brukare av fastighet %	övriga %
Roasjö socken.		2.oo	64.7 9	35.21
Provisoriet...............................................	17.10
Propositionen 1927 ....................................	17.68	6.oo	63.82	36.18
» med max. av skogsaccisen ......	17.72	4.oo	bd.54	36.46
Utskottet 1927 ..........................................	17.68	4.46	63.67	36.48
» med max. av skogsaccisen......	17.78	3.oo	63.8 7	36.68
Alternativ I ............................................	19.08	2.40	60.81	39.19
» II.............................................	18.86	4.76	61.18	38.82
» » med max. av skogsaccisen ......	18.99	3.oo	60.9 2	39.08
» III...........................................	19.80	4.86	60.2 4	39.7 6
» » med max. av skogsaccisen ......	19.44	3.oo	59.95	40.06
» IV............................................	19.19	6.4 0	60.60	39.50
» » med max. av skogsaccisen ......	19.87	4.oo	60.12	39.8 8
Skaraborgs län. Hållums socken.
Provisoriet...............................................	9.oo	—	84.6 7	15.33
Propositionen 1927 ....................................	9.oo	—	84.66	15.34
Utskottet 1927 ..........................................	9.oo	—	84.66	15.34 !
Alternativ I.............................................	10. oo	—	82.96	17.04
» II.............................................	10.oo	—	82.96	17.04
» in.............................................	lO.oo	—	82.96	17.05
» IV............................................	10. oo	—	82.9 5	17.05
Österplana socken.
Provisoriet................................................	3.oo	2.oo	72.0 6	27.94
Propositionen 1927 .......................... .........	3.oi	0.80	72.oo	28.00
Utskottet 1927 .........................................	3.oi	1.05	72.00	28.00
Alternativ I.............................................	3.08	0.4 0	71.80	28.20
	3.08	0.80	71.80	28.20
» III............................................	3.08	0. so	71.78	28.2 2
» IV............................................	3.03	1.05	71.78	28.2 2
Värmlands län. Rämens socken.
Provisoriet...............................................	7.60	2.00	40.6 9	59.41
Propositionen 1927 ....................................	7.97	2.70	37.7 5	62.25
Utskottet 1927 ..........................................	8.07	2.05	36.93	63.0 7
Alternativ I.............................................	8.32	1.05	35.01	64.99
» II.............................................	8.15	2.0 5	36.2 7	63.7 3
» III.............................................	8.29	2.10	35.23	64.7 7
» IV.............................................	8.18	2.76	36.0 7	63.98
Örebro län. Askersunds landskommun.
Provisoriet...............................................	7.oo	2.oo	62.8 7	37.18
Propositionen 1927 ....................................	7.12	2.40	62.2 8	37.72
Utskottet 1927 .........................................	7.26	1.85	61-53	38.4 7
Alternativ I..........................................	7.66	1.00	59.4 0	40.60
» II.............................................	7.48	1.90	60.68	39.8 2
» III.............................................	7.54	1.90	60.03	39.9 7
» IV.............................................	7.38	2.60	60.87	39.18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 1A (forts.). 289

Kommuner

Utdebitering
per
skattekrona -

Kronor

Skogsaccis
per 100
kronor
rotvärde

Kronor

Allmänna kommunalskattens
och skogsaccisens
fördelning å

ägare och
brukare av
fastighet

Övriga

Längbro socken.

Provisoriet............................

Propositionen 1927 ................

Utskottet 1927 ......................

Alternativ I.........................

» II.........................

» III.........................

» IV.........................

Ramundeboda socken.

Provisoriet............

Propositionen 1927

Utskottet 1927 .......

Alternativ I.........

» II.........

» III.........

» IV.........

Västmanlands län.

Ramnäs socken.

Provisoriet............

Propositionen 1927

Utskottet 1927 ......

i Alternativ I.........

» II.........

» III.........

» IV.........

Provisoriet............

Propositionen 1927

Utskottet 1927 ......

Alternativ I.........

» II.........

» III.........

» IV.........

Kopparbergs län.

Siljansnäs socken

Provisoriet............................

Propositionen 1927 ................

Utskottet 1927 ......................

Alternativ I.........................

» II.........................

» III.........................

» IV.........................

Gävleborgs län.

Los socken.

4.50

4.51
4.51
4.68
4.53
4.53
4.53

5.60
5.65
5.70
5.8 2
5.74
5.81
5.7 5

7.70

7.82

7.87

8.oi

7.94

7.99

7.94

7.oo

7.29

7.86

7.72
7.63

7.73
7.66

9.98
9.84
10.80
11.21
10.41
10.6 7
10.19

1.69

1.55

1.15
0.6 0

1.16
1.16

1.56

2.00

1.90

1.45

0.75

1.45

1.60

1.95

2.00

2.65

2.00

1.05

2.oo

2.65

2.00

2.4 5
1.85

1.00
1.95
1.95
2.60

2.00

3.30

2.60

1.46

2.66

2.70

3.40

51.09

51.08

51.02

50.80

50.82

50.80

50.81

28.65
26 78

26.07
24.55
25.58

24.7 2
25.40

46.51

45.71

45.38

44.28

44.79

44.48

44.77

71.88
70.71
70.49
68.97
69.3 4
68.96
69.21

77.82

78.11
77.08

75.12
76.90
76.26
77.88

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 häft. (Nr 213.)

48.91
48.9 7
48.98
49.20

49.18
49.2 0

49.19

71.35

73.27
73.98
75.45
74.42

75.28
74.60

53.4 9

54.29

54.6 2

55.7 2
55.21
55.57
55.23

28.12

29.29

29.61

31.08

30.66

31.04

30.79

22.18

21.89

22.92

24.88

23.10

23.74

22.67

290

Kungl. May.ts proposition Nr 213. Tab. 1A (forts.).

	Utdebite-ring: per	Skogsaccis per 100	Allmänna kommunal-skattens och skogs-accisens fördelning å
Kommuner ! \|	skatte- krona Kronor	kronor rotvärde Kronor	ägare och brukare av fastighet %	övriga %
Västernorrlands län. Edsele socken.
Provisoriet...........................................	10.86	2.oo	80.3 2	19.68
Propositionen 1927 ....................................	10.7 5	3.6 0	80.46	19.54
\| Utskottet 1927 ........................................,	11.02	2.so	80.02	19.98
Alternativ I..............................................	11.69	1.60	78.7 8	21.2 2
» II.............................................	11.23	2.85	79.59	20.41
» III.............................................	11.43	2.90	79.28	20.7 2
» IV.............................................	11.14	3.75	79.82	20.18
Multrå socken.
j Provisoriet................................................	11.19	2.oo	01.46	38.54
\| Propositionen 1927 ................................ ...	11.35	3.80	60.92	39,08
j Utskottet 1927 ..........................................	11.50	2.90	60.4 0	39.60
Alternativ I.............................................	12.24	1.55	58.86	42.14
» II.............................................	11.98	3.00	58.7 6	41.25
» in.............................................	12.23	3.io	57.89	42.11
> IV.............................................	12.06	4.05	58.4 8	41.52
Jämtlands län. Håsjö socken.
Provisoriet................................................	7.70	2.oo	65.58	34.4 7
Propositionen 1927 ....................................	7.95	2.66	64.42	35.58
Utskottet 1927 ........................................	8.19	2.05	63.84	36.6 6
Alternativ I ...........................................	8.7 5	1.10	60.83	39.17
» II.............................................	8.34	2.io	62.6 7	37.88
» III.............................................	8.57	2.15	61.62	38.38
» IV.............................................	8.30	2.80	62.85	37.15
Västerbottens län. Nordmalings socken.
Provisoriet...............................................	7.75	2.oo	58-14	41.86
Propositionen 1927 ....................................	7.80	2.60	57.83	42.17
Utskottet 1927 ..........................................	7.91	2.oo	57.32	42.68
Alternativ I.............................................	8.28	1.05	55-28	44.73
» il.......................................	8.10	2.05	56.2 2	43.78
» III.............................................	8.ia	2.05	55.81	44.10
» IV.............................................	8.06	2.70	56.41	43.5 9 1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

291

Tabell 1 B, utvisande förskjutningen av den kommunala utdebiteringen samt skattebördans
fördelning emellan ägare och brukare av fastighet och Övriga skattskyldiga
enligt provisoriet och olika förslag i 53 utpräglade Jordbruks- och skogs kotnmuner (Uppgifterna

avse 1925 års taxering.)

	Utdebite-ring per	Skogsaccis per 100	Allmänna kommunal-skattenB och skogs-accisens fördelning å
Kommuner	skatte- krona Kronor	kronor rotvärde Kronor	ägare och brukare av fastighet %	övriga %
Stockholms län.
Faringt socken.
Provisoriet................................................	$.00	2.00	71.74	28.26
Propositionen 1927 ....................................	8.1»	2.75	71.10	28.90
Utskottet 1927 ..........................................	8.22	2.05	/0.95	29.05
Alternativ I.............................................	$.02	1.15	68.49	31.51
* 11............................................	8-87	2.25	68.66	31.84
» in.............................................	9,00	2.2 5	68.21	31.79
» IV.............................................	8.96	3.00	68.3 4 •	31.66
Haga socken.
Provisoriet...............................................	9.40	2.oo	79.20	20.80
Propositionen 1927 ....................................	9.55	3.20	78.87	21.13
Utskottet 1927 ..........................................	9.66	2.40	78.85	21.15
Alternativ I.............................................	10.22	1.30	77.8 2	22-68
» II.............................................	10.21	2.55	77.41	22. o k
» III............................................	10.30	2.60	77.21	22.79
» iv ..........................................	10.2 9	3.45	77.23	22.77
Uppsala läp. Litslena socken.
Provisoriet................................................	8.55	2.oo	81.99	18.01
Propiositionen 1927 .••■>...............................	8.62	2.90	81.85	18.15
Utskottet 1927 .........................................	8.66	2.2 0	81.76	18.24
Alternativ I.............................................	9.38	1.2 0	80.24	19.76
» II.............................................	9.80	2.35	80.41	19.59
» III.............................................	9.85	2.35	80.81	19.69
» IV.............................................	9.30	3.10	80.4 1	19.59
Södermanlands län. Torsåkers socken.				I
Provisoriet................................................	8.60	2.oo	78.68	21.32
Propositionen 1927 ..................................	8.91	a.oo	77-92	22.08
Utskottet 1927 ..........................................	8.98	2.2 5	77-86	22.14
Alternativ I.............................................	9.81	1.25	75.69	24,31
» II.............................................	9.78	2.4 5	75.7 6	24.24
» in.............................................	9.98	2.50	75.26	24.74
» IV.............................................	9.96	3.85	75.32	24.68

292

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 1B (forts.).

Kommuner

Östergötlands län.
Kumla socken.

Provisoriet............

Propositionen 1927

Utskottet 1927 ......

Alternativ I.........

» II ........

> III.........

» IV.........

Regna socken.

Provisoriet..........................................

Propositionen 1927 ..............................

» med max. av skogsaccisen

Utskottet 1927 ..............................

» med max. av skogsaccisen

Alternativ I.......................................

» II.......................................

» » med max. av skogsaccisen

» III.......................................

» » med max. av skogsaccisen

» IV......................................

» » med max. av skogsaccisen

Jönköpings län.

Dannäs socken.

Provisoriet............

Propositionen 1927

Utskottet 1927 ......

Alternativ I.........

» II.........

» III........

» IV.........

Sandviks socken.

Provisoriet..........................

Propositionen 1927.................

Utskottet 1927 .......................

Alternativ I..........................

» II..........................

» III..........................

» IV..........................

Kronobergs län.

Asa socken.

Provisoriet............

Propositionen 1927
Utskottet 1927
Alternativ I ...

» II...

» in...

» IV...

Utdebitering
per
skattekrona -

Skogsaccis
per 100
kronor
rotvärde

Kronor

Allmänna kommunalskattens
och skogsaccisens
fördelning å

ägare och

brukare av övriga
fastighet

% %

9.io	—	82.16	17.84
9.12	—	82.13	17.87
9-12	—	82.13	17.87
10.31	—	79.80	20-2 0
10.81	—	79.80	20.2 0
10.82	—	79.80	20.20
10.3 2	—	79.80	20.2 0
12.90	2.oo	61.39	38.61
12.82	4.80	61.68	38.37
12.89	4.00	61.41	38.59
13.07	3.30	60.8 9	39.11
13.14	3.oo	60.6 7	39.38
13.91	1.7 5	58.38	41.62
13.49	3.40	59.65	40.36
13.68	3.00	59.84	40.66
13.73	3.4 6	58.93	41.07
13.84	3.oo	58.58	41.42
13.45	4.50	59.7 5	40.25
13.58	4.oo	59.36	40.64
10.20	2.oo	87.79	12.21
10.20	3.40	87-78	12.22
10.38	2.60	87.49	12.51
11.83	1.45	86.4 7	13.53
11.00	2.7 5	86.81	13.19
11.12	2.80	86.68	13.32
10.90	3.65	86.94	13.06
7.60	2.oo	91.72	8.28
7.94	2.70	91.32	8.68
8.60	2.15	90.68	9.32
9.69	1.25	89.3 2	10.68
8.69	2.20	90.4 2	9.68
8.7 8	2.20	90.37	9.63
8.16	2.76	91.01	8.99
9.36	2.oo	85.90	14.10
9.71	3.25	85.36	14.64
9.99	2.50	84; 9 3	15.07
10.86	1.40	83-64	16.36
10.3 7	2.60	84.30	15.64
10.80	2.7 5	83.73	16.2 7
10.49	3.50	84.18	15.82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 111 (forts.). 293

Kommuner

Nöttja soclcen.

Provisoriet...........................

Propositionen 1927 ...............

Utskottet 1927 .....................

Alternativ I.......................

» II........................

» III........................

» IV........................

Provisoriet.
Propositionen 1927

Utskottet 1927 ......

Alternativ I.........

» II.........

» III.........

» IV.........

Kalmar län.
Långlöts socken.

Utdebitering
per
skattekrona -

Kronor

Sandby socken.

Provisoriet............................

Propositionen 1927 ................

Utskottet 1927 ......................

Alternativ I.........................

> II.........................

> III.........................

» IV.........................

S:t Sigfrids socken.

Provisoriet...........................................

Propositionen 1927 ..............................

» med max. av skogsaccisen

Utskottet 1927 ...................................

» med max. av skogsaccisen

Alternativ I.......................................

» II.......................................

» » med max. av skogsaccisen

» III........................................

» » med max. av skogsaccisen

» IV.......................................

» » med max. av skogsaccisen

Ootlands län.

Gantbems socken.

Provisoriet...........................................

Propositionen 1927 ...............................

Utskottet 1927 .....................................

Alternativ I........................................

» II........................................

» » med max. av skogsaccisen

» III.......................................

» » med max. av skogsaccisen ■

» IV........................................

* » med max. av skogsaccisen

9.80

10.1 a

10.23

11.20

11.18

11.41

11.87

11.80

11.88

12.82

12.88

12.83

9.56

9.55

9.65

10.36

10.86

10.36

14.4 0
14.89
14.68
14.59

14.70
16.06

15.70
15.88
15.96
16.15
15.78
15.96

11.50
11.81
11.82
12.79
12.7 8
12.7 8
12.98
12.98
12.97
12.9 7

Skogsaccis
per 100
kronor
rotvärde

Kronor

2.oo

3.40
2.60

1.40
2.80
2.8 5
3.70

2.00
4.80

4.00
3.65

3.00
2.05
3.95

3.00

4.00

3.00
5.26

4.00

2.00
3.96

3.00
1.60
3.20
3.oo
3.26

3.00

4.85

4.00

Allmänna kommunalskattens
och skogsaccisens
fördelning ä

ägare och
brukare av
fastighet

74.92

73.92
73.82
71.84
71.51
70.7 9
70.90

83.13

83.08

81.67

81.66

92.41

91.78

80.0 5
80.06

79.87

79.78

79.79
77.7 5
78.24
77.99

79.88
77.61
78.20

77.88

84.7 2
84.31
84.29

83.01

83.02
83.02

82.7 5
82.7 5
82.7 6
82.76

övriga

25.08

26.08
26.18
28.66
28.4 9
29.21
29.10

16.87

16.92

18.83

18.84
18.84

7.59
7.59
7.59
8.2 2
8.2 2
8.22
8.2 2

19.96
19.94
20.13
20.22
20.2 1
22.2 5
21.76
22.01
22.12
22.39
21.80
22.12

15.28

15.69

15.71

16.99

16.98

17.25

17.24

294

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 1B (forts.),

Kommuner''	Utdebite-ring per skatte-krona Kronor	Skogsaccis per 100 kronor rötvärde Kronor	Allmänna kommunal-skattens och skogs-accisens fördelning å ägare och ; brukare av övriga fastighet % %
Gerums socken.
Provisoriet.............................................	10.00	2.00	81.32	18.68
Propositionen 1927 ....................................	10.84	3.45	80.68	19.32
Utskottet 1927 .........................................	10.87	2.60	80.68	19.8 7
Alternativ I............................................	11.36	1.46	78.78	21.22
» II.............................................	11.81	2.85	78.8 7	21.13
> III.............................................	11.58	2.90	78.4 7	21.58
	11.49	3.8 5	78.58	21.17
Sille socken.
Provisoriet...............................................	18.oo	—	92.90	7.10
Propositionen 1927 ....................................	18.21	—	92.82	7.18
Utskottet 1927 ..........................................	18.21	—	92.82	7.18
Alternativ I............................................	20.4 7	—	91.92	8.08
» II.............................................	20.4 7	—	91.92	8.08
» III.............................................	20.59	—	91.87	8.13
IV............................................	20.59	—	91.87	8.13
Tofta socken.
Provisoriet...............................................	I8.00	2.oo	88.66	11.34
Propositionen 1927 ...................................	18.4 2	6.15	88.36	11.64
» med max. av skogsaccisen ......	18.50	4-oo	88.81	11.69
Utskottet 1927 ..........................................	18.4 9	4.65	88.3 5	11.65
» med max. av skogsaccisen ......	18.55	3.00	88.28	11.72
Alternativ I.............................................	20.9 8	2.65	86.7 6	13.24
» II.............................................	20.86	5.25	86.84	13.16
» » med max. av skogsaccisen ......	20.97	3-60	86.7 9	13.21
» III.............................................	21.25	5.36	86.62	13.38
» » med max. av skogsaccisen ......	21.36	ä-oo	86.55	13.4 5
» IV..........................................	21.16	7.io	86.65	13.35
» » med max. av skogsaccisen ......	21.30	4.oo	86.57	13.43
Blekinge län.
Torhamns socken.
Provisoriet................................................	20.70	—	69.8 9	30.11
Propositionen 1927 ....................................	20.76	—	69.81	30.19
Utskottet 1927 ..........................................	20.75	—	69.81	30.19
Alternativ I.............................................	21.52	—	68.69	31.31
» II.............................................	81.52	—	68.69	31.81
» III.............................................	21.64	—	68.66	31.34
» IV.............................................	21.54	—	68.66	31.34
Kristianstads län.
Bollerups socken.
Provisoriet.................... ...........................	7.60	—	68.58	31.42
Propositionen 1927 ....................................	7.61	—	68.57	31.43
Utskottet 1927 ..........................................	7.61	-i	68.57	31.13
Alternativ I.............................................	8.3 7	—	65.43	34.57
» II............................................	8.87	—	65.48	34.57
» III.............................................	8.3 7	—	65.4 8	34.5 7
» IV.............................................	8.37	—	65.4 3	34.5 7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 1 B (forts.). 29f>

Kommuner	Utdebite-ring per skatte-krona Kronor	Skogsaccis per 100 kronor rotvärde Kronor	Allmänna ] skattens o accisens fö ägare och \| brukare av ! fastighet O/ so	[Oinmunal-oh skogs-rdelning & Övriga %
Fågeltofta socken.
Provisoriet................................................	7.75	2.oo	67.6 8	32.8 7
\| Propositionen 1927 ....................................	7.78	2.60	67.51	32.49
Utskottet 1927 ..........................................	7.81	2.oo	67.88	32.6 2
j Alternativ I.............................................	8.60	1.10	64.08 \|	36.92
» II.............................................	8.58	2.15	64.88	35.6 2
• III.............................................	8.5 7	2.15	64.21	35.79
» IV............................................	8.52	2.86	64.42	35.58
Malmöhus län.
Blentarps socken.
j Provisoriet................................................	13.oo	2.oo	79.97	20.03
Propositionen 1927 ...................................	13.06	4.40	79.87	20.18
» med max. av skogsaccisen ......	13.09	4.oo	79.8 2	20.18
j Utskottet 1927 ..........................................	13.14	3.80	79.75	20.26
» med max. av skogsaccisen ......	13.16	3.oo	79.72	20.28
Alternativ I.............................................	14.79	1.86	77.19	22.81
» II.............................................	14.66	3i70	77.42	22.58
» » med max. av skogsaccisen ......	14.70	3.oo	77.84	22.6 6
III.............................................	14.79	3.70	77.19	22.81
» » med max. av skogsaccisen ......	14.8 5	3.oo	77.il	22.89
» IV.............................................	14.7 0	4.90	77.84	22.66
» » med max. av skogsaccisen ......	14.7 7	4.oo	77.23	22.7 7
Skeglinge socken.
Provisoriet................................................	6.00	—	87.57	12.4 3
Propositionen 1927 ..................................	6.oo	—	87.57	12.4 3
Utskottet 1927 ..........................................	6.oo	—	87.57	12.43
Alternativ I.............................................	6.75	—	86.02	13.98
» II............................................	6.75	—	86.02	13.98
» III.............................................	6.75	—	86.02	13.98
» IV.............................................	6.75	—	86.02	13.98
Hallands län.
Abilds socken.
Provisoriet...............................................	8.40	2.oo	79.74	20.26
Propositionen 1927 ....................................	8.65	2.90	79.14	20.86
Utskottet 1927 .........................................	8.80	2.20	78.7 8	21.22
Alternativ I.............................................	9.94	1.25	76.03	23.97
» II.............................................	9.66	2.45	76.72	23.28
» III.............................................	9.98	2.50	76.06	23.94
» IV............................................	9.75	3.25	76.50	23.5 0
Gödestads socken.
Provisoriet...............................................	11.20	—	80.30	19.70
Propositionen 1927 ....................................	11.20	—	80.80	19.70
Utskottet 1927 .........................................	11.20	—	80.30	19.70
Alternativ I.............................................	12.57	—	77.89 .	22.ll
» II.............................................	12.5 7	.—	77.89	22.ll
» III.............................................	12.5 7	—	77.89	22.il
. » IV..............................................	12.57	—	77.89	22.il

296

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 1B (forts.).

	Utdebite-ring per skatte-krona Kronor	Skogsaccis per 100	Allmänna kommunal-skattens och skogs-accisens fördelning å
Kommuner	kronor rotvärde Kronor	ägare och brnkare av fastighet %	övriga %
Göteborgs och Bohns län. Hede socken■
Provisoriet................................................	17.30	2.oo	84.02	15.98
Propositionen 1927 ....................................	17.54	5.85	83.80	16.20
» med max. av skogsaccisen ......	17.72	4.oo	83.6 8	16.37
Utskottet 1927 .....................................	17.68	4.46	83.6 7	16.33
* med max. av skogsaccisen ......	17.82	3.oo	83.64	16.46
Alternativ I.............................................	19.2 7	2.46	82.20	17.80
II.............................................	19.02	4.80	82.4 4	17.56
> med max. av skogsaccisen ......	19.21	3.oo	82.26	17.74
» in............................................	19.38	4.85	82.10	17.90
* » med max. av skogsaccisen ......	19.68	3.oo	81.91	18.0 9
» IV.............................................	19.21	6.45	82.26	17.74
* » med max- av skogsaccisen ......	19-47	4.oo	82.01	17.99
Spekeröds socken.
Provisoriet................................................	12.80	2.00	84.18	15.8 7
Propositionen 1927 ....................................	12.8 2	4.80	84.10	15.90
» med max. av skogsaccisen......	12.83	4.oo	84.09	15.91
Utskottet 1927 ..........................................	12.85	3.2 5	84.0 7	15.93
» med max. av skogsaccisen ......	12.86	3.oo	84.0 6	15.94
Alternativ I.............................................	14.2 0	1.80	82.89	17.61
» II.............................................	14.14	3.65	82.4 7	17.58
» » med max. av skogsaccisen ......	14.16	3.oo	82.4 4	17.66
» III...........................................	14.20	3.65	82.8 9	17.61
» s med max. av skogsaccisen ......	14.21	3.oo	82.88	17.62
» IV.............................................	14.16	4.75	82.4 4	17.66
» med max. av skogsaccisen ......	14.18	4.oo	82.4 2	17.58
Tuve socken.
Provisoriet................................................	9.17	_	74.41	25.69
Propositionen 1927 ....................................	9.2 2	—	74.2 7	25.73
Utskottet 1927 .........................................	9.22	—	74.2 7	25.73
Alternativ I.............................................	9.76	—	72.7 7	27.23
» II.............................................	9.76	—	72. 7 7	27.23
» III.............................................	9.76	—	72.7 T	27.2 3
» IV..............................................	9.76	—	72.7 7	27.2 3
Älvsborgs län. Fånneslunda socken.
Provisoriet................................................	13.4 0	2.00	93.10	6.90
Propositionen 1927 ...................................	13.07	4.35	93.1 9	6.81
» med max. av skogsaccisen......	13.20	4.oo	93.12	6.88
Utskottet 1927 .........................................	13.43	3.40	93.00	7.oo
» med max. av skogsaccisen......	13.5 7	3.oo	92.92	7.08
Alternativ I ..........................................	15.08	1.90	92.16	7.84
» II.............................................	14.84	3.60	92.58	7.4 7
* » med max. av skogsaccisen......	14.68	3.oo	92.40	7.60
» III............................................	14.62	3.70	92.88	7.62
* » med max. av skogsaccisen......	14.90	3.oo	92.2 3	7.7 7
» IV.............................................	14.19	4.76	92.60	7.40
* » med max. av skogsaccisen......	14.4 9	4.oo	92.4 4	7.56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 1 B (forts.). 297

	Utdebite-ring per skatte-krona Kronor	Skogsaccis per 100 kronor rotvärde Kronor	Allmänna kommunal-skattens och skogs-accisens fördelning å
Kommuner	ägare och brukare av fastighet %	övriga %
Älekulla socken.
Provisoriet................................................	18.oo	2.oo	69.45	30.65
Propositionen 1927 ...................................	18.29	6.io	68.96	31.0 4
j> med max. av skogsaccisen ......	18.40	4.oo	68.7 7	31.28
Utskottet 1927 ..........................................	18.86	4.60	68.84	31.16
» med max. av skogsaccisen ......	18.44	3.oo	68.71	31.2 9
Alternativ I.............................................	19.99	2.50	66.08	33.92
» II.............................................	19.86	5.oo	66.29	33.71
» » med max. av skogsaccisen ......	19.97	3.oo	66.10	33.9 0
» III.............................................	20.16	5.0 5	65.79	34.21
» » med max. av skogsaccisen......	20.2 7	3.oo	65.60	34.4 0
» IV.............................................	20.0 7	6.70	65.94	34.06
» » med max. av skogsaccisen ......	20.22	4.00	65.68	34.82
Skaraborgs län. Flo socken.
Provisoriet..............................................	10.50	2.oo	80.83	19.17
Propositionen 1927 ....................................	10.41	3.60	81.01	18.99
Utskottet 1927 ..........................................	10.68	2.65	80.78	19.2 2
Alternativ I.............................................	11.79	1.50	78.48	21.52
» II.............................................	11.66	2.90	78.90	21.10
» III.............................................	11.63	2.95	78.78	21.22
» IV............................................	11.48	3.85	79.05	20.95
Högstena socken.
Provisoriet................................................	18.15	—	73.79	26.21
Propositionen 1927 ....................................	18.16	—	73.7 7	26.23
Utskottet 1927 .........................................	18.16	—	73.77	26.23
Alternativ I............................................	20.38	—	70.57	29.43
» II................................... .........	20.38	—	70.5 7	29.4 8
» III.............................................	20.88	—	70.57	29.48
» IV.............................................	20.3 8	—	70.5 7	29.48
Tiveds socken.
Provisoriet................................................	lO.oo	2.oo	79.86	20.6 4
Propositionen 1927 ....................................	10.16	3.40	79.05	20.95
Utskottet 1927 ..........................................	10.40	2.65	78.64	21.46
Alternativ I.............................................	11.49	1.45	76.28	23.7 2
» II.............................................	11.01	2.80	77.27	22.7 3
» III.............................................	11.86	2.85	76.5 7	23.43
» IV ............................................	11.04	3.70	77.2 2	22.7 8
Öms socken.
Provisoriet................................................	9.20	—	85.81	14.19
Propositionen 1927 ....................................	9.23	—	85.76	14.24
Utskottet 1927 .........................................	9.23	—	85.76	14.24
Alternativ I.............................................	10.44	—	83.88	16.12
» II...........................................	10.4 4	—	83.88	16.12
» III.............................................	10.46	—	83.86	16.14
» IV.............................................	10.46	—	83.86	16.14

298

Kungl. Maj:te proposition Nr 213. Tab. 1B (forts.).

	Utdebite-ring per	Skogsaccis per 100	Allmänna kommunal-skattens och skogs-accisens fördelning å
Kommuner	skatte- krona Kronor	kronor rotvärde Kronor	ägare och brnkare av fastighet %	övriga %
Värmlands län. Bogetxs socken■
Provisoriet................................................	10.2 0	2.00	89.2 8	10.72
Propositionen 1927 ....................................	9.69	3.25	89.86	10.14
Utskottet 1927 ..........................................	10.21	2.55	89.29	10. TI
Alternativ I............................................	11.17	1.40	88.25	11.75
» II.............................................	10.27	2.60	89.26	10.75
» III.............................................	10.36	2.60	89.16	10.84
» IV..........................................	9.82	3.30	89.68	10.32
Högeruds socken.
Provisoriet................................................	15.oo	2.oo	88.31	11.69
Propositionen 1927 ....................................	15.51	5.20	87.92	12.08
» med max. av skogsaccisen ......	15.67	4.oo	87.79	12.21
Utskottet 1927 ..........................................	15.67	3.9 5	87.79	12.21
» med max. av skogsaccisen ......	15.80	3.oo	87.69	12.31
Alternativ I............................................	16.90	2.15	86.84	13.16
» II............................................	16.61	4.2 0	87.0 6	12.94
» » med max. av skogsaccisen ......	16.78	3.oo	86.98	13.07
» III............................................	17.16	4.30	86.64	13.86
* med max. av skogsaccisen ......	17.35	3.oo	86.48	13.52
» IV.............................................	16.96	5.65	86.78	13.22
» » med max. av skogsaccisen......	17.20	4.oo	86.6 0	13.40
Örebro län. Kräklinge socken.
Provisoriet................................................	8.8 5	2.oo	71.49	28.51
Propositionen 1927 ....................................	8.93	3.oo	71.23	28.77
Utskottet 1927 ..........................................	8.93	2.25	71.23	28.7 7
Alternativ I.............................................	9.57	1.20	69.17	30.88
» II.............................................	9.56	2.40	69.20	30.80
» in.............................................	9.60	2.40	69.0 7	30.98
» IV............................................	9.69	3.20	69.10	30.90
Västmanlands län. Skerike socken.
Provisoriet................................................	9.75	2.oo	70.83	29.17
Propositionen 1927 ....................................	9.90	3.30	70.3 8	29.62
Utskottet 1927 ..........................................	9.92	2.60	70.3 2	29.68
Alternativ I.............................................	10.69	1.36	68.02	31.98
» II.............................................	10.66	2.7 0	68.11	31.89
» III.............................................	10.76	2.70	67.81	32.19
» IV............................................	10.7 4	3.60	67.87	32.13
Kopparbergs län. Aspeboda socken.
Provisoriet................................................	6.90	2.oo	67.7 8	32.22
Propositionen 1927 ...................................	7.10	2.40	66.8 8	33.12
Utskottet 1927 ..........................................	7.18	1.80	66.52	33.48
Alternativ I............................................	7.54	0.95	64.84	35.16
* II.............................................	7.41	1.90	65.42	34.58
» in............................................	7.48 7.40	1.90 2.50	65.06 65.41	34.94 34.59
» IV..............................................

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 1B (forts.). 299

K o in in u n o r	Utdebite-ring per skatte-krona Kronor	Skogsaccis per 100 kronor rotvärde Kronor \|	Allmänna kommunal-skattens och skogs- 1 accisens fördelning å \ ägare ocli \| brukare av j Övriga fastighet i % 1 %
Idre socken.
Provisoriet................................................	4.oo	2.oo	87.52	12.48
Propositionen 1927 ....................................	5.oc	1.70	84.2 2	15.78
Utskottet 1927 ..........................................	5.87	1.35	83.50	I6.0U
Alternativ I............................................	6.0 5	0.80	81.13	18.87
» [I.............................................	5.4 9	1.40	82.88	17.12
» III.............................................	5.oo	1.40	82.64	17.46
» IV.............................................	5.26	1.75	83.60	16.40
Malingsbo socken.
Provisoriet................................................	7.40	2.oo	85.78	14.27
Propositionen 1927 ....................................	8.55 .	2.85	83.62	16.38
Utskottet 1927 ..........................................	8.68	2.20	83.36	16.64
Alternativ I............................................	9.25	1.15	82.26	17.74
» II.............................................	9.oo	2.30	82.6 5	17.86
» III............................................	9.87	2.50	80.98	19.02
» IV.............................................	9.70	3.25	81.85	18.65
Gävleborgs län. Hamrånge socken.			45.20	54.80
J Provisoriet................................................	7.75	2.oo
Propositionen 1927 ....................................	7.90	2.65	44.15	55.85
Utskottet 1927 ..........................................	7.99	2.00	43.6 2	56.4 8
Alternativ I.............................................	8.2 3	1.05	41.80	58.20
» II.............................................	8.09	2.05	42.78	57.22
» III............................................	8.21	2.io	41.95	58.0 5
» IV.............................................	8.12	2.75	42.59	57.41
Nian fors socken.				21.17
Provisoriet ................................................	5.7 7	2.oo	78.88
Propositionen 1927 ....................................	6.69	2.20	73.64	26.36
Utskottet 1927 ..........................................	7.oo	1.80	71.92	28.08
Alternativ I.............................................	8.10	1.05	67.50	32.5 0
» II.............................................	7.23	1.85	70.99	29.01
» III..............................................	7.84	1.95	68.54	31.46
> IV.............................................	7.25	2.45	70.98	29.02
Ramsjö socken.	5.68		78.32	21.68
Provisoriet............................................	2.oo
Propositionen 1927 ...................................	6.4 5	2.15	75.16	24.8 4
Utskottet 1927 ..........................................	6.69	1.70	74.23	25.7 7
Alternativ I...........................................	7.31	0.95	71.85	28.15
» II.............................................	6.88	1.75	73.50	26.50
» III.............................................	7.88	1.85	71.58	28.4 2
» IV.............................................	7.08	2.86	72.73	27.27
Västernorrlands län. Ljustorps socken.			73.S8	26.17
Provisoriet................................................	10.00	2.00
Propositionen 1927 ....................................	10.46	3.60	72.68	27.3 7
Utskottet 1927 ..........................................	10.52	2.65	72.47	27.53
Alternativ I.............................................	10.87	1.40	71.56	28.4 4
» II............................................	10.7 8	2.70	71.80	28.20
» III............................................	11.06	2.80	71.06	28.94
» IV..........................................	11.00	3.70	71.22	28.78

300

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 1B (forts.).

K o

m m u n e r

Nysätra socken Provisoriet.

.........................

Propositionen 1927 ................

Utskottet 1927 ......................

Alternativ I.........................

» II........................

» in.........................

» iv.........................

Sorsele socken.

Provisoriet............................

Propositionen 1927 ................

Utskottet 1927 ......................

Utdebitering
per
skattekrona -

Kronor

Jämtlands län.

Näs socken.

Provisoriet................................................

Propositionen 1927 ...................................

» med max. av skogsaccisen

Utskottet 1927 ..........................................

» med max. av skogsaccisen......

Alternativ I.............................................

» II........................................... .

» » med max. av skogsaccisen ......

» III.............................................

» » med max. av skogsaccisen .....

» IV.............................................

» » med max. av skogsaccisen ......

Storsjö socken.

Provisoriet................................................

Propositionen 1927 ....................................

» med max. av skogsaccisen

Utskottet 1927 ..........................................

» med max. av skogsaccisen......

Alternativ I.............................................

» II............................................

» » med max. av skogsaccisen ......

» III..........................................

» » med max. av skogsaccisen ......

» IV.............................................

» » med max. av skogsaccisen ......

Västerbottens län.

Lycksele socken.

Provisoriet.............................................

Propositionen 1927 .................................

Utskottet 1927 .....................................

Alternativ I.................................,........

» II..........................................

» III..........................................

» IV..........................................

Skogsaecis
per 100
kronor
rotvärde

Kronor

Allmänna kommnnalskattens
och skogsaccisens
fördelning å

ägare och
brukare av
fastighet

Övriga

13.oo	2.oo	74.2 8	25.72
13.4 9	4.50	73.31	26.69
13.51	4.oo	73.28	26.7 2
13.54	3.40	73.21	26.79
13.56	3.oo	73.18	26.82
14.4 3	1.80	71.45	28.6 5
14.33	3.60	71.66	28.36
14.3 7	3.oo	71.57	28.43
14.66	3.70	70.9 9	29.01
14.70	3.oo	70.91	29.09
14.60	4.90	71.11	28.8 9
14.6 5	4.oo	71.02	28.98
14.38	2.oo	92.4 3	7.57
12.8 0	4.30	93.26	6.7 4
13.16	4.oo	93.07	6.93
13.80	3.45	92.78	7.27
14.3 7	3.oo	92.44	7.56
16.01	2.05	91.57	8.43
14.14	3.5 5	92.66	7.44
14.82	3.oo	92.20	7.80
14.61	3.70	92.32	7.68
15.48	3.oo	91.85	8.15
13.51	4.55	92.90	7.10
14.18	4.oo	9^.68	7.47
5.oo	2.oo	75.38	24.62
5.63	1.85	72.81	27.19
5.74	1.46	71.68	28.8 2
6.16	0.80	69.61	30.89
5.81	1.45	71.41	28.59
6.oo	1.50	70.49	29.61
5.74	1.95	71.71	28.2 9
lO.oo	2.oo	75.98	24.02
10.18	3.40	75.57	24.4 3
10.20	2.55	75.62	24.48
10.79	1.35	74.10	25.90
10.7 6	2.70	74.16	25.84
10.8 7	2.76	73.91	26.0 9
10.85	3.65	73.95	26.05
9.00	2.oo	77.8 7	22.63
9.4*	3.15	76.23	23.7 7
9.7 8	2.4 5	75.42	24.68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 1B (forts.). 301

	Utdebite-ring per	Skogs accis per 100	Allmänna kommunal-skattens och skogs-accisens fördelning å
Kommuner	skatte- krona Kronor	kronor rotvärde Kronor	ägare och brukare av fastighet %	övriga %
Alternativ I.............................................	10.67	1.85	73.48	26.57
» II.............................................	lO.oi	2.65	74.85	25.15
» III.............................................	10.66	2.6 5	73.4 9	26.51
» IV.............................................	10.17	3.40	74.44	25.56
Asele socken.
Provisoriet................................................	7.oo	2.oo	78.3 8	21.62
Propositionen 1927 ....................................	7.55	2.56	76.76	23.24
Utskottet 1927 .........................................	7.92	2.oo	75.68	24.42
Alternativ I.............................................	8.69	1.10	. 73.21	26.7 9
» II............................................	8.02	2.05	75.23	24.7 7
» III.............................................	8.80	2.io	74.88	25.6 2
» IV.............................................	7.90	2.65	75.68	24.4 2
Norrbottens län. Arvidsjaurs socken.			77.46	22.5 5
Provisoriet................................................	14.46	2.oe
Propositionen 1927 ....................................	15.53	5.20	75.7 7	24.23
» med max. av skogsaccisen	15.86	4.oo	75.2 4	24.76
Utskottet 1927 .........................................	15.86	4.oo	75.24	24.76
» med max. av skogsaccisen......	16.15	3.oo	74.80	25.20
Alternativ I.............................................	17.04	2.16	73.41	26.59
» II.............................................	16.45	4.15	74.38	25.67
» » med max. av skogsaccisen ......	16.79	3.oo	73.80	26.20
» III.............................................	17.61	4.4 5	72.5 2	27.4 8
» » med max. av skogsaccisen.........	18.0 7	3.oo	71.80	28.20
» IV............................................	17.20	5.7 5	73.15	26.85
» » med max. av skogsaccisen.........	17.75	4.oo	72.30	27.70
Korpilombolo socken.			85.94	14.06
Provisoriet..............................................	15.40	2.oo
Propositionen 1927 ....................................	16.9 7	5.70	84.51	15.49
» med max. av skogsaccisen	17.42	4.oo	84.10	15.90
Utskottet 1927 ..........................................	17.38	4.35	84.18	15.82
» med max. av skogsaccisen......	17.69	3.oo	83.85	16.15
Alternativ I............................................	18.44	2.36	83.16	16.84
» II.............................................	17.86	4.50	83.71	16.29
» » med max. av skogsaccisen ......	18.26	3.oo	83.83	16.6 7
» III............................................	18.44	4.6 5	83.16	16.84
» » med max. av skogsaccisen ......	18.91	3.oo	82.7 4	17.26
» IV.............................................	18.04	6.05	83.53	16.4 7
» » med max- av skogsaccisen........	18.62	4.oo	83.00	17.00
Tärendö socken.
Provisoriet................................................	18.30	2.00	88.6 0	11.40
Propositionen 1927 ....................................	19.86	6.45	87.94	12.06
» med max. av skogsaccisen	20.03	4.oo	87.62	12.4 8
Utskottet 1927 ..........................................	19.77	4.96	87.68	12.3 2
» med max. av skogsaccisen......	20.31	3.oo	87.35	12.65
Alternativ I............................................	21.51	2.70	86.60	13.40
» II...........................................	20.77	5.20	87.0 6	12.94
» » med max. av skogsaccisen........	21.42	3.oo	86.65	13.8 5
» III.........................................	22.12	5.65	86.22	13.78
• » med max. av skogsaccisen........	22.91	3.oo	85.73	14.2 7
» IV.........................................	21.60 1 22.6 0	7.20 4.oo	86.54 1 85.92	13.4 6 14.08
» » med max. av skogsaccisen........

302

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Tabell i A, utvisande verkningarna av alterna -

Län	Kommuner	Provisoriet Kronor	Utdebitering Utskottets förslag Kronor
Stockholms..................	Vätö................................................	9.oo	9.11
		10.7 0	10.73

Östergötlands...............	Kuddby ..........................................	8.40	8.50
	Kvillinge..........................................	6.15	6.19
Jönköpings.................	Gnosjö ..........................................	6.50	6.63
Kronobergs..................	Agunnaryd.......................................	5.oo	5.36
Kalmar........................	Gladhammar....................................	6.50	6.70
	Hossmo .........................................	9.43	9.45
	Kråksmåla .......................................	9-06	9.5 2 \|
Gotlands .....................	Näs ................................................	11.00	11.08
Blekinge .....................	Sturkö............................................	20.88	20.38
Malmöhus ..................	Hemmingsdynge ..............................	5.20	5.20
	Kävlinge..........................................	11.40	3.40
	Mörarp ..........................................	4.50	4-51
	Norra Vram ....................................	11.25	11.2S
	Västra Kärrstorp..............................	9.oo	9.oo
Hallands .....................	Rolfstorp ........................ utan max	13.50	13.54
	med max.		13-56
	Slättåkra..........................................	5.40	5.45
Göteborgs och Bohus ...	Mollösund .......................................	lO.io	10.li
Älvsborgs.....................	Håbol .............................................	9.oo	9.40
	Kinna .............................................	4.oo	4.01
	Roasjö ........................... utan max.	17 10	17.68
	med max.		17.78 \|
Skaraborgs ..................	Hällum .......................................	9.oo	9.00
	Österplana.....................................	3.00	3.Q1
Värmlands .................	Rämen.............................................	7.60	8.07
Örebro ........................	Askersunds landskommun..................	7.00	7.20
	Längbro ..........................................	4-50	4.51
	Ramundeboda .................................	5.60	6.7 9
Västmanlands...............	Ramnäs.........................................	7.70	7.87
Kopparbergs ...............	Siljanspäs .......................................	7-00	7.3 5
Gävleborgs ..................	Los ................................................	9.08	10.80
Västernorrlands............	Edsele.............................................	10-85	11.02
	Multrå.............................................	11.10	11.50
Jämtlands ..................	Håsjö .............................................	7.7P	8.19 !
Västerbottens...............	Nordmaling ....................................	7.75	7.91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

303

liv II i 35 representativa landskommuner.

enligt	Ökning	av utdebiteringen vid alternativ 11 i förhållande till provisoriet
Alt. Il Kronor	Total ökning	Om endast beskattningen av skog och av tomt- och industrivärde ändrats, hade ökningen blivit	Genom sänkningen av re- j partitionstalet för "jord-bruksvärde tillkommer \| ytterligare ökning
i absoluta tal Kronor	> %	i absoluta tal Kronor	> %	i absoluta tal Kronor	i %
9.82	0.8 2	3.56	O.ll	1.22	0.2 1	9.34 \|
10.84	0.14	1.81	0.03	0.2 8	O.ii	1.08
9.24	0.84	10.00	0.10	l.ie	0.7 4	8.81
6.28	0.18	2.11	0.04	0.66	0.09	1.46
6.73	0.23	3.54	0.13	2.oo	O.io	1.54 i
5.57	0,57	11.40	0.36	7.20	0.21	4.20
6.84	0.34	5.2 3	0.2 0	3.08	0.14	2.15
9.94	0.51	5.4 1	0.0 2	0.21	0.49	5.20 I
9.77	0.71	7.88	0.4 6	5.11	0.2 5	2.7 7
11.08	0.68	6.18	0.08	0.73	0.60	5.45
20.76	0.88	1.87	O.oo	O.oo	0.38	1.87
5.62	0.4 2	8.08	O.00	0.00	0.42	8.08
3.42	0.0 2	0.6 9	O.oo	O.oo	0.0 2	0.59
4-70	0.2 0	4.44	O.01	0-2 2	0.19	4.2 2
11.59	0.3 4	3.02	0.08	0.26	0.31	2.7 6
9.90	0.90	10.00	O.oo	0.00	0.90	lO.oo
14-9 4	1.44	10.6 7	0.04	0.3 0	1.40	10.8 7
14.97	1.47	10.89	0.96	0-45	1.41	10.44
5.49	0-09	1.67	0.05	0.93	0.04	0.74
10.17	0.07	0.69	O.oi	O.io	0.06	0.59
9.80	0.80	8.90	0.40	4.4 5	0.40	4.45
4.08	0.03	0.75	O.oi	0.25	0.0 2	Q. 50
18.86	1.76	10.2 9	0.58	3-89	1.18	6.ao
18.9 9	1.89	11.05	0.68	3-97	1.21	7.08
10.00	1.00	11.11	O.oo	O.oo	1.00	11.11
3.03	0.08	1.00	O.oi	0-38	0.0 2	0.6 7
8.15	Q. 6 5	7.24	0.47	6.18	0.08	1.06
7.48	0.48	6.14	0.2 6	3.71	0.17	3.48
4.53	0.08	0.66	O.oi	0.22	0.02	0.4 4
5.74	0.2 4	4.86	0.20	3.64	Q.04	0.72
7.94	0.24	3.12	0.17	2.21	0.07	0.91
7.63	0.63	9.oo	0.35	5.00	0.28	4.00
10.41	0.4 3	4.31	0.32	3.21	0.11	1.10
11.23	0.3 8	3.50	0.17	1.57	0 21	1.93
11.98	0.7 9	7.86	0.81	2.7 7	0.48	4.29
8.84	0.64	8.81	0.4 9	6.36	0.15	1.96
8.10	0.85	4.52	0.16	2.0 7	0.19	2.45

304

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Tabell 2 B, utvisande verkningarna av alternativ II

Län

Utdebitering

Kommuner

Provisoriet

Utskottets

förslag

Stockholms.........

Uppsala ............

Södermanlands ...
Östergötlands......

Faringe
Haga • - -Litslena
Torsåker
Kumla...
Regna...

Jönköpings..................

Kronobergs ..................

Kalmar........................

Dannäs .....

Sandvik .....

Asa ..........

Nöttja ........

Långlöt .....

Sandby .....

S:t Sigfrid ••

Gotlands

Ganthem

Gerum........

Silte...........

Tofta ........

Blekinge .....................

Kristianstads ...............

Malmöhus ..................

Torhamn.
Bollerup .
Fågeltofta
Blentarp ■

Skeglinge.....

Hallands ..................... Abild ........

Gödestad.....

Göteborgs och Bohus ... Hede ........

Spekeröd ••

Älvsborgs

Tuve...........

Fänneslunda

Älekulla .....

Skaraborgs

Värmlands

Örebro........................

Västmanlands..............

Kopparbergs ...............

Flo .........

Högstena...

Tived .......

Om ..........

Bogen ......

Högerud ...

Kräklinge
Skerike ■..
Aspeboda

Idre.........

Malingsbo

Kronor

utan max.
med max.

utan max
med max
utan max
med max

utan max
med max

utan max
med max
utan max
med max

utan max.
med max.
utan max.
med max.

utan max
med max

8.00

9.40
8.56
8.60
9.10

12.90

10.20

7.50

9.3 5
9.80

11.80

9.55

14.40

11.50

10.00
18.00

18.00

20.70

7.60

7.75

13.00

6.00

8.40
11.20
17.30

12.80

9.17
13.4 0

18.00

10.50
18.16

10.00
9.20

10.20

15.00

8.86

9.76
6.90

4.00

7.4 0

8.22

9.56

8.66

8.93

9.12

13.07
13.14
10.3 8

8.50
9.99
10.28
11.83
9.5 5
14.59
14.70
11.82
11.82
10.3 7
18.21
18.49
18.55

20.7 5
7.61
7.81

13.14

13-16

6.oo

8.80

11.20

17.6 8

17.8 2
12.85

12.8 6

9.22

13.43
13.57
18.36

18.44
10.53
18.16
10.40

9.23
10.21

15.6 7
15.80

8.93

9.92

7.18

5.37

8.68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

305

I 53 utpräglade Jordbruks- och skogskommuner.

enligt	Ökning	av utdebiteringen vid alternativ 11 i förhållande till provisoriet
			Om endast beskattningen av	Genom sänkningen av re- !
	Total ökning	skog och av	tomt- och	partitionstalet för jord-
Alt. II	industrivärde ändrats,	bruksvärde tillkommer
		hade ökningen blivit	ytterligare ökning
	i absoluta tal		i absoluta tal		i absoluta tal
Kronor	Kronor	> %	Kronor	* %	Kronor	1 %
8.8 7	0.8 7	10.88	0.2 2	2.76	0.66	8.18
10.21	0.81	8.61	0.16	1.70	0.65	6.91
9.80	0.7 5	8.77	0.11	1.29	0.64	7.48
9.78	1.18	13.72	0.88	3.84	0.8 5	9.88
10.31	1.21	13.30	0.0 2	0.22	1.19	13.08
13.49	0.59	4.57	0.17	1.32	0.42	3.25
13.68	0.68	5.27	0.24	1.86	0.44	3.41
11.00	0.80	7.84	0.18	1.76	0.62	6.08
8.69	1.19	15.86	1.00	13.88	0.19	2.53
10.87	1.02	10.91	0.64	6.85	0.3 8	4.06
11.18	1.33	13.5 7	0.48	4.3»	0.90	9.18
12.82	1.02	8.64	0.08	0.25	0.99	8.39
10.86	0.81	8.48	0.0 0	O.oo	0.81	8.48
15.70	1.80	9.08	0.19	1.32	1.11	7.71
15.88	1.48	10.28	0.80	2.09	1.18	8.19
12.78	1.28	11.18	0.32	2.78	0.96	8.35
12.78	1.28	11.18	0.8 2	2.7 8	0.96	8.35
11.81	1.31	13.10	0.37	• 3.70	0.94	9.40
20.4 7	2.4 7	13.72	0.21	1.16	2.26	12.56
20.86	2.86	15.89	0.49	2.7 2	2.3 7	13.17
20.97	2.9 7	16.50	0.6 5	3.06	2.42	13.44
21.52	0.8 2	3.96	0.05	0.24	0.7 7	3.72
8.8 7	0.77	10.13	0.01	0.13	0.76	10.00
8.53	0.78	10.06	0.06	0.7 7	0.7 2	9.29
14.66	1.65	12.69	0.14	1.07	1.51	11.62
14.7 0	1.70	13.08	0.16	1.28	1.54	11.85
6.75	0.7 5	12.50	O.oo	O.oo	0.76	12.50
9.66	1.26	15.oo	0.40	4.76	0.86	10.24
12.57	1.37	12.23	O.oo	O.oo	1.37	12.23
19.02	1.72	9.94	0.3 8	2.19	1.34	7.7 5
19.21	1.91	11.04	0.5 2	3.oi	1.89	8.03
14.14	1.34	10.47	0.05	0.89	1.29	10.08
14.16	1.36	10.63	0.06	0.47	1.80	10.16
9.76	0.5 9	6.43	0.06	0.56	0.5 4	5.88
14.34	0.94	7.02	0.03	0.22	0.91	6.80
14.58	1.18	8.81	0.17	1.27	1.01	7.54
19.86	1.86	10.83	0.36	2.00	1.50	8.33
19.97	1.97	10.94	0.44	2.4 4	1.53	8.50
11.56	1.06	10.09	0.03	0.2 8	1.08	9.81
20.8 8	2.28	12.29	0.01	0.0 6	2.22	12.23
11.01	1.01	10.10	0.4 0	4.oo	0.61	6.io
10.44	1.24	13.48	0.08	0.8 3	1.21	13.16
10.27	0.07	0.68	0.01	O.io	0.06	0.58
16.61	1.61	10.7 8	0.67	4.4 6	0.94	6.2 7
16.78	1.78	11.87	0.80	5.84	0.98	6.53
9.56	0.71	8.02	0.08	0.9 0	0.63	7.12
10.66	0.91	9.33	0.17	1.74	0.74	7.59
7.41	0.51	7.89	0.28	4.06	0.23	3.33
5.4 9	1.49	37.2 6	1.37	34.26	0.12	3.oo
9.oo	1.60	21.62	1.28	17.80	0.32	4.82

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.) 20

306

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 2 B (forts.).

Län	Kommuner





	med max. Storsjö.............................. utan max. med max.




	med max. Korpilombolo..................... utan max. med max. Tärendö ........................... utan max. med max.

Provisoriet

Kronor

7.75
5.7 7
5.68

10.00

13.00

14.88

5.00

10.00

9.00

7.00
14.4 5

15.40

18.80

Utdebi

trtsk

förslag

Kronor

7.99

7.00

6.69

10.62

13.54

13.56

13.80

14.87

5.74

10.20

9.78

7.92

15.86

16.15

17.38

17.69

19.77

20.31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 2 B (forts.). 307

enligt	Ökning	av utdebiteringen vid alternativ 11 i förhållande till provisoriet
Alt. II	Total ökning	Om endast beskattningen av skog och av tomt- och industrivärde ändrats, hade ökningen blivit	Genom sänkningen av re-part itionstalet för jord-bruksvärde tillkommer ytterligare ökning
	i absoluta tal		i absoluta tal		i absoluta tal
Kronor	Kronor	i %	Kronor	> %	Kronor	i %
8.0»	0.34	4.89	0.2 4	3.10	O.io	1.29
7.28	1.46	25.80	1.28	21.82	0.28	3.98
6.88	1.25	22.20	1.06	18.98	0.19	3.8 7
10.78	0.7 8	7.80	0.52	5.20	0.2 6	2.60
14.83	1.83	10.2 8	0.54	4.15	0.79	6.08
14.87	1.37	10.64	0.56	4.31	0.81	6.28
14.14	— 0.2 4	- 1.67	— 0.68	— 4.08	0.84	2.86
• 14.82	0.4 4	3.06	— 0.0 1	— 0.07	0.45	3.18
5.81	0.81	16.20	0.74	14.80	0.0 7	1.40
10.76	0.7 6	7.60	0.20	2.oo	0.56	5.60
10.01	1.01	11.22	0.78	8.67	0.23	2.55
8.02	1.02	14.57	0.92	13.14	0.10	1.48
10.45	2.oo	13.84	1.41	9.76	0.59	4.08
16.79	2.84	16.19	1.70	11.76	0.64	4.43
17.85	2.45	15.90	1.98	12.53	0.52	3.87
18.26	2.86	18.57	2.29	14.87	0.57	3.70
20.7 7	2.4 7	13.50	1.47	8.03	1.00	5.47
21.42	3.12	17.05	2.oi	10.98	1.11	6.07

308

KungU Maj:ts proposition Nr 213.

Tabell 3 A, utvisande folkmängd samt beskattningsföre -

		Folkmängd den 1 jan. 1926	År 1925 till bevillning
Län	Kommuner	taxerad inkomst	beskattnings-bar inkomst
Stockholms .........	Vätö....................................	1,532	649,770	287,250
Södermanlands	Vrena .............................	836	498,280	272,360
Östergötlands ......	Kuddby ..............................	1,213	454,190	172,920
Kvillinge .............................	4,820	3,136,940	1,757.410
Jönköpings ......... Kronobergs ........	Gnosjö................................ Agunnaryd...........................	1,303 1,365	479,050 322,770	221,790 148,090
		2,224 601	996,370 218,760	502,890 ’ 93,550
	Hossmo ..............................
	Kråksmåla ...........................	1,997	561,060	233,960
Gotlands ............	Näs ....................................	356	74,410	25,460
Blekinge ............	Sturkö .................................	2,044	514,760	143,680
Malmöhus............	Hemmingsdynge.....................	398	212,140	111,250
	Kävlinge .............................	2,563	2,864,480	2,051,430
	Mörarp.................................	1,013	565,999	328,230 464,950
	Norra Vram ........................	1,813	929,680
Hallands ............	Västra Kärrstorp .................. Rolfstorp..............................	606 1,144	240.150 222,780	96,690 72,650
	Slättåkra ..............................	2,942	1,888,210	1,112,340
Göteborgs o. Bohus	Mollösund ...........................	1,005	314,063	135,100
Älvsborgs,............	Håbol .................................	983	208,220	114,600
Kinna .................................	3,391	3,394,850	2,318,950
	Roasjö.................................	386	62,748	18,630
Skaraborgs .........	Hällum................................	301	65,230	19,710
Österplana .........................	1,222 3,275	1,376,000	1,065,820
Värmlands .........	Rämen...... ......................	1,517,070	718,840
Örebro ...............	Askersunds landskommun .....	2,741	1,048,440	419,780
	Längbro .............................	5,690 2,534	4,998,870	3,107,680
	Ramundeboda.......................	1,808,780	1,020,070
Västmanlands ......	Ramnäs ..............................	2,614	1,513,710	820,010
Kopparbergs.........	Siljansnäs..............................	2,707	826,820	343,500
Gävleborgs ........	Los ....................................	3,726	1,368,810	573.990
Västernorrlands ■■■	Edsele.................................	2,129	589,310	283,740
	Multrå .................................	1,211	358,650	135,470
Jämtlands............	Håsjö .................................	1,725	705,510	335,550
Västerbottens ......	Nordmaling.........................	9,010	3,051,700	1,536,080
	Summa	73,420	38,038,580	21,064,420

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

809

m&lens storlek i 35 representativa landskommuner.

Taxeringsvärde å	bevillningapliktig fastighet 1925	R o t v ä	r d e
			e t		Medelvärde
J 0	r d b r u k	f a 8 t i g h		vid 1923 -	i %
Jordbruks- värde	Skogsvärde	Tomt- och industrivärde	Summa	fastighet	1925 års taxeringar	av skogs-värde
1,116,500	304,100	36,800	1,457,400	1,158,400	9,280	3.06
566,800	82,600	7,200	653,600	1,085,700	4,140	5.01
2,981,200	221,400	7,900	3,210,500	244,400	—	—
3,799,100	784,700	146,300	4,730,100	7,132,700	45,020	5.7 t
565,200	259,300	—	824,500	503,700	27,950	10.78
1,622,300	678,500	—	2,300,800	132,700	69,950	10.81
1,853,000	1,159,100	41,400	3,053,500	3,083,800	49,550	4.2 7
1,232,900	21,700	2,000	1,256,600	362,700	230	1.06
1,698,100	1,652,500	12,000	3,362,600 523,500	859,000	112,960	6.88
489,200	34,300	—	20,100	—	—
551,900	—	—	551,900	268,500	—	—
2,299,900	—	—	2,299,900	180,000	—	—
1,862,200	—	28,000	1,890,200	6,243,900	—	—
2,387,500	25,000	—	2,412,500	940,000	2,190	8.76
2,437,400	126,500	—	2,563,900 2,467,400	1,246,600	8,730	6.90
2,467,400	—	—	110,600 151,500	—	—
1,903,600	65,300	15,000	1,983,900	5,790	8.87
1,191,700	501,300	52,300	1,745,300	3,153,300	43,780	8.78
121,400	—	10,500	131,900	624,900	—	—
1,254,600	811,600	—	2,066,200	42,700	108,880	13.41
1,456,400	202,100 96,600	100,000	1,758,500 382,200	4,156,300	3,560	1,76
285,600	—	8,100	2,780	2.88
833,400	1,200	—	834,600	112,000	—	—
825,000	112,300	60,000	997,300	1,145,700	130	0.11
1,094,400	3,254,900	—	4,349,300	2,160,300	164,120	5.04
3,714,500	2,511,500	20,000	6,246,000	242,700	199,570	7.94
2,028,400	166.700	157,800	2,352,900	9,857,700	8,320	4.98
833,700	1,559,800	20,000	2,413,500	2,571,600	143,020	9.1 7
1,857,800	1,375,900	52,300	3,286,000	2,532,700 373,900	83,650	6.08
3,543,100	1,606,100	17,000	5,166,200	59,300	3.6 9
3,268,100	10,866,200	—	14,134,300	439,700	886,520	8.16
1,899,800	1,975,500	—	3,875.300	3,643,900	222,300	11.26
1,279,100	795,600	—	2,074,700 4,218,000	261,500	44,530	5.59
1,775,200	2,371,800	71,000	437,000	229,600	12.93
7,397,300	2,713,300	124,100	10,234,700	3,103,900	390,620	14.89
64,490,700	36,337,400	981,600	101,809,700	58,592,200	2,926,470	8.06

310

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Tabell 3 B, utvisande folkmängd samt beskattningsföremålens

Län	Kommuner	Folkmängd den 1 jan. 1926	År 1925 til	bevilln ng
taxerad inkomst	beskattnings-bar inkomst
Stockholms .........	Faringe.................................	810	208,300	77,450
	Haga....................................	305	77,290	28,180
Uppsala...............	Litslena .............................	i-60	283,290	100,790
Södermanlands •. •	Torsåker ..............................	361	70,540	24,670
Östergötlands ......	Kumla .................................	240	63,260	18,380
	Regna .................................	1,783	593,110	284,660
Jönköpings .........	Dannäs.................................	542	74,510	33,450
	Sandvik ..............................	152	15,970	11.010
Kronobergs .........	Asa ....................................	1,225	299,098	114,390
	Nöttja .................................	612	85,324	23,890
Kalmar ...............	Långlöt ..............................	413	74,440	23,040
	Sandby.................................	375	49,840	12,980
	S:t Sigfrid ..........................	665	94,570	38,250
		258	36,370	12,330
	Gerum .................................	164	24,250	5,790
	Silte ...................................	290	19,940	6,890
	Tofta....................................	489	32,230	6,500
Blekinge ............	Torhamn.............................	2,718	470,230	159,400
Kristianstads ......	Bollerup ..............................	500	164,145	65,910
	Fågeltofta..............................	851	236,480	91,500
Malmöhus............	Blentarp ..............................	1,269	229,790	69,490
	Skeglinge..............................	147	58,840	34.700
Hallands ............	Abild .................................	538	99,070	35,040
	Gödestad..............................	289	72,730	26,600
Göteborgs o. Bohus	Hede.................................	1,033	121,024	51,580
	Spekeröd..............................	1,034	114 380	57,450
	Tuve....................................	773	329,398	148,650
Älvsborgs ............	Fänneslunda ........................	218	41,100	22,130
	Älekulla ..............................	626	55.230	13,620
Skaraborgs .........	Flo ....................................	1,133	181,460	90,830
	H ögstena..............................	227	42,260	13,410
	Tived ................................	965	83,500	37,110
	Öm ....................................	275	36,310	12,800
Värmlands .........	Bogen .................................	271	67,330	43,020
	Högerud ..............................	644	102,810	45,810
Örebro ...............	Kräklinge.............................	944	332,140	120,760
Västmanlands ......	Skerike.................................	361	130,200	54,860
Kopparbergs.........	Aspeboda..............................	947	395,530	191,860
	Idre ....................................	1,322	512,280	218,650
	Malingsbo ...........................	654	154,360	67,010
Gävleborgs .........	Hamrånge ...........................	5,125	2,580,300	1,287,550
	Nianfors ..............................	302	95,000	35,310
	Ramsjö.................................	1,836	693,570	285,590
Västernorrlands • •	Ljustorp .............................	2,761	896,480	393,280
Jämtlands............	Näs ....................................	1,235	321,230	126,030
	Storsjö .................................	648	77,490	42,090
Västerbottens ......	Lycksele .............................	10,395	4,402,330	1,990,370
	Nysätra.................................	3,797	754,550	311,230
	Sorsele...............................	4,775	1,178,450	442,590
	Åsele....................................	5,813	2,420,170	1,177,600
		7,693	1.939,710	795,810
	Korpilombolo.......................	2,520	285,520	105,360
	Tärendö ...........................	1,875	196,210	83,890
	Summa	76,158	21,973,939	\| 9,579,540

311

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

-storlek 1 53 utpriiglade Jordbruks- och skogskonimuner.

Taxeringsvärde å bevillningspliktig fastighet 1925	It o t v ä	r d e
.1 0	r d b r u k s	fastighet		VIedelvärde vid	i % av
Jordbruks- värde	Skogsvärde	Tomt- och industrivärde	Summa	fastighet	1923 — 1925 års taxeringar	skogs- värde
1,424,500	259,100		1,683,600	116,100	7,606	2.98
654,400	82,1(10	—	736,500	298,600	914	1.11
2,201,100	536,000 1	—	2,737,100	173,900	16,820	3.14
678,000	148,700	—	826,700	28,900	2,020	1.86
750,300	4,900	—	755,200	20,200	—	—
1,949,700	1,552,300	5,800	3,507,800	420,400	123,230	7.94
583,900	178,300	—	762,200	43.» ''00	18,506	10.38
192,600	338,300	—	530,900	2,000	38,190	11.29
1,427,700	1,278,700	—	2,706,400	64,400	98,840	7.78
647,700	170,000	4,000	821,700	55,700	3,202	1.88
812,600	10,800	—	823,400	29,500	—	—
681,600	—	—	68 ,600	19,300	—	—
805,300	175,300	—	980,600	75,100	16,780	9.57
439,600	78,700	- .	518,300	4,800	266	0.34
257,400	58,400	—	315,800	10,700	770	1.32
521,700	29,100	—	550,800	3,700	—	—
456,500	62,900	1,000	520,400	11,200	1,520	2.42
1,560,100	42,600	—	1,602,700	443,000	—	—
1,816,700	2,500	—	1,819,200	16,500	—	—
2,340,700	92,700	—	2,433,400	81,300	14,204	15.32
2,812,500	219,200	—	3,031,700	103,500	17,252	7.8 7
1,268,800	—	—	1,268,800	—	—	—
1,340,600	369,900	—	1,710,500	66,800	28,584	7.73
1,043,800	—	—	1,043,800	26,700	—	—
1,074,900	267,000	—	1,341,900	29,600	12,850	4.81
1,462,600	50,400	—	1,513,000	91,000	4,320	8.58
1,945,800	2,600	146,800	2,095,200	530,100	—	—
343,200	98,200	—	441,400	16,400	17,810	18.14
337,500	74,600	—	412,100	6,200	1,780	2.39
2,471,100	309,000	1,500	2,781,600	53,900	38,356	12.41
450,700	700	—	451,400	18,000	—	—
791,400	632,100	—	1,423,500	36,200	39,070	6.18
782,700	9,600	1,000	793,300	12,000	—	—
358,100	1,139,500	—	1,497,600	19,300	96,265	8.45
757,600	404,000	—	1,161,600	39,500	14,700	3.64
2,292,700	156,000	—	2,448,700	132,800	1,668	1.06
I 823,900	113,500	—	937,400	24,400	2,290	2.02
1,522,400	821,900	9,800	2,354,100	199,500	43,435	5.28
1,725,200	5,521,900	200	7,247,300	147,600	500,500	9.06
674,600	1,528.400	—	2,203,000	48,700	34,570	2.26
2,924,900	2,927,600	54,400	5,906,900	4,196,400	245,000	8.3 7
355,300	795,200	3,000	1,153,500	1,300	92,848	11.68
2,187,400	5,406,800	—	7,594,200	230,600	342,256	6.34
2,838,100	2,421,000	—	5,259,100	746,200	46,920	1.94
1,664,400	661,000	28,500	2,353,900	224,000	12,810	1.94
641,000	1,033.400	—	1,674,400	—	158,510	15.34
9,817,000	21,255,600	77,400	31,150,000	2,643,400	1,982,800	9.33
4,615,400	946,400	13,400	5,575,200	289,600	15,890	1.68
2,900,400	5,326,100	—	8,226,500	446,500	397,910	7.47
8,097,500	19,206,900	1,000	27,305,400	1,065,400	1,723,370	8.97
8,272,600	13,318,900	4,200	21,595,700	1,179,100	532,240	4.oo
1,921,200	2,891,700	—	4,812,900	34,700	89,890	3.11
1,368,400	1,636,400	—	3,004,800	39,700	66,790	4.08
92,085,800	94,646,900	352,000	\|\| 187,084,700	\| 14,617,400	6,903,552	7.29

312

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Tabell 4 A, utvisande antalet skattekronor enligt olika förslag i 35 representativa

landskommuner.

		A n	t a 1	s k a	t e k r	o n o r	&	p pr ä 3 » 5*	po p 5* Pr	“ pr ce ® 2 c 5’5''§0 pr% o B
				i				03 m rr“	o- B ® ® a	3 ® P B p
Län, kommuner	jordbruksfastighet	annan fastig- het				e* gf 3	pr B ? O p E 2 =	1 5^ a S n
	jord- bruks- värde	skogs- värde	tomt- och ind.-	inkomst	skogs- accis	Summa	•O O M. ~s P O CD < IT. '' » o o. Er i 7 a	►ö ° ® >-s _ o s 2-^S- * O: O 2 ? B	£ 2 p a> gf — o 03^5- O — 0» 3 B *3 pr O P ^ P
			värde						(b (Tf-	SL ^ g-
Stockholms län.
Våld socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	\| 669.90	182.4 6	22.08	579.20	2,872.50	\| 20.62	4,346.7 6 4,326.14
Propositionen 1927 ... Utskottet 1927 .........	\| 669.90	121.64	18.40	579.20	2,880.20	/ 31.10 \ 23.48	4,300.4 4 4,292.7 7	\| 64.50	7.70	/ 38.80 \ 31.13
Alternativ I ............ » II ............	^ 558.25	121.64	18.40	579.20	2,896.00	/ 11.91 \ 23.4 0	4,185.4 0 4,196.89	} 176.16	23.50	/ 35.41 \ 46.90
» III ............ » IV ............	\| 558.26	91.28	18.40	579.20	2,900.80	/ 23.26 \ 31.23	4,171.18 4,179.11	^ 206.56	28.30	/ 51.66 \ 59.58
Södermanlands län.
Vrena socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	\| 338.2 8	49.56	4.82	542.85	2,723.60	\| 7.74	3,666.35 3,658.61
Propositionen 1927 ... Utskottet 1927 .........	} 338.2 8	33.0 4	3.60	542.85	2,728.70	/ 13.90 \ 10.41	3,660.3 7 3,656.8 b	} 17.24	5.io	/ 19.00 1 15.51
Alternativ I ............ » II ............	\ 281.90	33.04	3.60	542.85	2,746.50	/ 5.88 \ 10.50	3,613.22 3,618.39	\| 73.62	22.90	1 28.23 t 33.4 0
<• III ............ » IV ............	\| 281.90	24.7 8	3.60	542.85	2,749.60	/ 10.48 \ 13.9 2	3,613.21 3,616.65	\| 81.88	26.oo	/ 36.48 \ 39.92
Östergötlands län.
Kuddby socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	[l,788.7 2	132.84	4.74	122.2 0	1,729.20	—	3,777.70
Propositionen 1927 ... Utskottet 1927 .........	} 1,788.7 2	88.66	3.95	122.20	1,729.80	—	3,733.23	45.07	0.60	0.60
	[•1,490.60	88.56	3.95	122.2 0	1,730.20
» II ............	—	3,435.51	343.19	1.00	1.00
» in............	[ 1,490.60	66.4 2	3.95	122.2 0	1,730.20
» IV ............	—	3,413.3 7	365.83	1.00	1.00
Kvillinge socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	[2,279.46	470.82	87.78	3,566.35	17,574.10	f 146.4 0	24,124.91 23,978.51
Propositionen 1927 ...	>2,279.46	313.88	73.15	3,566.85	17,606.4 0	152.98 120.0''	23.992.2 2 23.959.2 4	'' 171.57	32.80	( 185.28 [ 152.30 ( 119.97 1 177.50

	• 1,899.65	313.88		\|		57.17 114.7 0	23,547.00 23,604.53
» II ............	73.15	3,566.35	17,636.90	[ 551.48	62.80

» in............	•1,899.65	235.41	73.15	3,566.351		114.84 150.80	23,552.80 23,588.2 6			f 203.74 1 239.70
» IV ............	17,663.50	[ 629.95	89.4 0

Kungl. Mai:ts proposition Nr 213. Tab. 4 A (forts.). 313

I.än, kommuner

Anta] skattekronor

jordbruksfastighet

jord bruks värde -

skogs värde -

tomt och ind.

värde

annan

fastig het -

inkomst

skogs accis -

Summa

JT er 2.
B 2?

ST a

- o o.

— 3 ®
-o 5 ^

S'' siS
9 2- ?

Jönköpings län.

Gnosjö socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927 .

Utskottet 1927 .......

Alternativ I ..........

» It ..........

» III ..........

IV ..........

Kronobergs län.
Agunnanjds socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927 •••

Utskottet 1927 .........

Alternativ I ............

» II ..........

» III ............

> IV ............

Kalmar län.

Gladhammars socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927 ...

Utskottet 1927 ........

Alternativ I ............

» II ...........

» III ............

» IV ............

Hossmo socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927

Utskottet 1927 .........

Alternativ I .........

» II ............

» in.........

» iv............

Kråksmåla socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927

Utskottet 1927 ......

Alternativ I .........

» II..........

» III .........

» IV .........

| 339.12
| 339.12
| 282.6 0
| 282.6 0

973.38

811.15

}i,in li,

}

60
80

926.50

739.74

| 739.7 4
| 616.4 5
| 616.4 5

I1-''

|l,018.

}

,018.86
86
849.05
849.0 5

166.58

103.7 2

103.72
77.79

407.10

271.40

203.55

695.46

463.64

347.73

13.02

8.08

8.68

6.51

991.50

661.00

496.7 5

24-84
20.70
20.70
20.7 0

1.20

1.00

7.20

6.oo

251.86

251.85

261.85
261.85

66.85

66.86
66.35
66.85

1,541.90

181.35

429.50

,217.9o|
,227.oo|
2,237.oo{
,243.4 o|

1,480.9 o|
l,504.9o|
1,556. i
1,576.4o{

5,028.9 0
5,033.30
5,047.6o{

5,061.10

935.60

I
I

935.8o|
967.7 o|
967.

• 9o|

2,339.eoj
2,395.4 oj
2,443.30 [
2,499.7 oj

86.00

93.46

71.66

34.8 5
70.6 0

70.08
93.58

279.80

232.7 2
176.18
91.40

175.81
179.20
233.16

152.46

167.13
125.72
64.68
126.7 7
125.12
165.16

0.48

0.76
0.68
0.2 9
0.58
0.58
0.7 7

249.36

381.3 7
284.52
145.97
283.2 5
282.40
380.7 6

3.050.4 5

2.964.4 5
3,015.1
2,993.3 6
2,910.0*
2,945.7 7
2,925.7*
2,949.2*

3,207.58

2.927.7

3.048.7 5
2,992.21
2,796.40
2,880.81
2,836.6 5
2,890.61

8,555.36

8,402.90

8,338.4?

8,297.06

8.064.8 7
8,127.01
8,023.05

8.063.09

1,871.29

1,870.81

1,867.38

1,867.15

1,775.47

1,775.76

1,773.79

1,773.98

5,036.02
4,186.66
4,892.13
4,795.2b
4,534.8*
4,672.10
4,562.40
4,660.76

51.86

108.38

134.31

135.70

297.93

365.78

235.96
| 421.26
537.17

4.54

127.83

130.00

331.7 0
501.51
666.76

9.io

19.io

25.50

24.oo

75.20

95.50

4.40

18.60

32.20

0.3 0
32.2 0
32.40

55.80

103.70

160.10

102.56

80.7 6
53.96

89.7 0
95.58

119.08

256.72
200.18
166.60
251.01
274.70
328.6 6

171.53

130.12

83.23

145.87

157.82

197.36

1.06
0.88
32.4 9
32.78
32.98
33.17

( 437.17
I 340.8
f 249.6 7
I 386.95
f 442.50
l 540.86

314 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 A (forts.).

		Ant	a 1 s	katt	ekronor å		£ c? Sa w p pr 5 s 2. g*	£ K p* 5? 3 P ©	1 • K
Län, kommuner	jordbruksfastighet	annan fastig- het				o- *£ Sl ZeS Eg ®	o- zi a ® sr ® “ g-B P ^03	1 s z* PC c
	jord- bruks- värde	skogs- värde	tomt- och ind.- värde	inkomst	skogs- accis	Summa	^ ** SO O ^ ® <3 sr. “• —a''! § ®'' «?	O _ a 2 o: ° ® 7 B 2. 1 ce ® <r-*-	Tf © ° Se O so <-t 3 O- ®
Gotlands län.
Näs socken. Provisoriet, inkl. accis Ä . exkl. accis Propositionen 1927 Utskottet 1927 .........	\| 293.52 } 293.52 ) 244.60	20.58 13.72	—	10.05 10.05	254.60 257.30	—	578.7 574.5	6.86	2.70	2.7
Alternativ I ............ » II ............	13.7 2	_	10.05	276.80		545.17	55.7 8	22.2 0	22.2
» III ............ » IV ............	\| 244.60	10.29	—	10.05	277.90	—	542.84	59.21	23.80	23.30
Blekinge län. Sturkö socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis Propositionen 1927 ...	i 331.14	—	—	134.25	1,436.80	—	1,902.19
Alternativ I ............ » II ............	> 275.95
» in ............ » IV ............	—		134.25	1,455.70	—	1,865.90	55.19	18.90	18.90

Malmöhus län.
Hemmingsdynge socken- Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis Propositionen 1927 ... Utskottet 1927 .........	11.379.94	_	—	90. oo	1,112.50		2,582.4 4
Alternativ I .......... » II .........	\|l, 149.95
» III ............	—	—	90. oo	1,147.60	—	2,387.56	229.99	35.10	35.10
» IV ............
Kävlinge socken. Provisoriet, inkl. accis * , exkl. accis Propositionen 1927 ... Utskottet 1927 .........	}l, 117.32 ll,117.32	—	16.80 14.oo	3,121.95 3,121.95	20,514.30 20,514.50	—	24,770.37 24,767.7 7	2.80	0.2 0	0.2 0

» II .........
* in............	> 931.10	—	14.oo	3,121.95	20,569.70	—	24,636.7 5	189.02	55.40	55.40
» IV ............	\|
Mörarps socken. Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis Propositionen 1927 Utskottet 1927 .........	11,432. so \|l,432.60	15.00 10.00	—	470.00 470.00	3,282.30 3,282.30	\| 9.73 r 7.62 \ 5.58 / 2.80	5,209.68 5,199.80 5,202.32 5,200.3 b 4,986.05 4,988.84 4,986.8 4 4,988.20	\| 5.oo		/ 7.62 \ 5.58 / 30. oo \ 32.7 9 / 32.7 9 \ 34.65
* II ...........	>1,193.76	10. oo	—	470. oo	3,309.50	\ 243.76	27.2 0
> in ............	*					I o. & y	/
> IV ...........	M,193.75	7.50	—	470.00	3,309.50	i u. o y \ 7.45	> 246.25	27.20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 A (forts.). 315

Län, kommuner

Antal skattekronor å

jordbruksfastighet

i jord|
bruks1
värde

skogs värde -

tomt och ind.

värde

annan

fastig het -

inkomst

skogs accis -

Summa

s. g*

“ co i;
w 5*r* .4-

:&b

C3- H
^ cn

p" gf 5?

3 g. O

g* 5 B
® » i;

. pr 3
-» s»
— o 3

“''So

5 7 I

“ W Cfc

2;u
Es- 5 g

b ss-?!!

Ilo |

SsiS

"g" = §
f B “5-2 S« R1

Norra Vrams socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927 ...

Utskottet 1927 .........

Alternativ I ............

» II ............

III ............

» IV .......

Västra Kärrstorps
socken.

Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927 ...

Utskottet 1927 .........

Alternativ I ...........

» II ..........

» III ............

» IV ............

Hallands län.

Rolfstorps

Provisoriet,

Prop. 1927,

» » ,
Utsk. 1927,

» » ,
Alternativ I
II

» »

>• III
» »

» IV

socken.
inkl. accis
exkl. accis
utan max.
med max.
utan max.
med max.

utan max.
med max.
utan max.
med max.
utan max.
» » med max.

Slättåkra socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927

Utskottet 1927 ......

Alternativ I .........

» II .........

» III ............

IV ...........

Göteborgs och Bohus län.

Mollösunds socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927
Utskottet 1927 ......

1,462.44	75.90	_	623.3 0	4,6d9.5(’
1,462.44	50.6 0	—	623.3 0	4,649.50
1,218.70	50.60	—	623.8 0	4,709.60
1,218.70	37.95	—	623.8 0	4,720.io
1,480.4 4	—	—	55.80	966.90
1,233.7 0	—	—	55.30	986.10
1,142.16	39.18	9.oo	75.7 6	726.50
1,142.16	26.12	7.50	75.76	728.60
951.80	26.12	7.50	75.76	732.20
951.80	19.59	7.50	75.7 5	733.80
715.02	300.7 8	31.88	1,576.66	11,123.40
715.02	200.52	26.15	1,576.66	11,149.40
595.8 5	200.5 2	26.16	1,576.66	ll,183.oo
595.86	150.89	26.15	1,576.65	11,197.40
72.84		6.80	312.45	l,351.oo
72.84	—	5.25	312.46	1,351.00

15.49

29.4 8
22.06
11.28
21.84
21.82
29.40

19.50

14.52

12.81

11.60

S 162.15

148.88
112.4
/ 55.61
\ 111.64
/ 111.44
\ 147.58

6,826.68
6,81 1.14
6,815.2 7
6,807.89
6.613.48
6,624.04
6,621.87
6,629.45

2,502.64

2,275.10

2,001.17
1,992.5 c
1,999.63
1,997.24
1,994.65
1,992.94
1,800.7 0
1,807.90
1,804.97
1,802.42
1,799.51
1,807.80
1,803.40

13,909.8 8
13,747.28
13,816.62
13,780.2 (
13,637.78
13,693.81
13,657.86
13,693.97

1,742.59

1,741.54

25.80

269.04

281.69

246.74

14.56

204.92

211.45

105.4 9
224.66

j- 274.

1.06

- {
60.1o{

70.6o{

19.20

2.io<

5.7 oj

6.80^

26.oo|

59.eo{

74.ooJ

29.48
22.0 5
71.88
81.94
92.4 2
100.0 o

19.20''

21.60

19.21

16.62

14.91

13.08

20.28

17.30

21.28

18.87

26.16

22.26

174.88

138.46

115.21

171.24

185.44

221.58

316

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab.4 A (forts.).

Län, kommuner

Alternativ I
» It

» III

Älvsborga län.

Håbols sockenProvisoriet,
inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927 ...
Utskottet 1927 ...

Alternativ I.........

» II.........

» III.........

» IV.........

Kinna socken.

Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927 ...

Utskottet 1927 .........

Alternativ I............

» II............

i » III ............

» IV............

Roasjö socken.

Prop. 1927, utan max.

» » , med max.

Utsk. 1927, utan max.

» » , med max.

Alternativ I ............

» II utan max.

» med max. ,
» III utan max.

» » med max.

» IV utan max.

» » med max.!.

Skaraborgs län.

Hällums socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927

Utskottet 1927 .....

Alternativ I........

» II........

» III........

:> IV........

Provisoriet, inkl. accis (
» . exkl. accis /

lS)
IS /

''}

							E tu	sr H
	Antal s	katt	e k r o n	or å		o 3-	»T CO f*—
							åsE	E3 O o- 5 B
jordbruksfastighet					E S-i	E pé s *1 pa
							-3 ®	1-1 3 o,
jord- bruks- värde	skogs- värde i	tomt- och ind.- värde	annan fastig- het	inkomst	skogs- accis	Summa	^ 2 — •-* ** Sb <=> . £ ET. £'' crq o ©• er 2. 7 ® £t> oo" et- i	ö 2 K So:© 5‘ 1 00
60.70		5.26	312.45	1,351.80	—	1,730.2	13.19	0.80
752.76	486.96		21.35	1,146.00	f 241.95	2,649.02 2,407.0 7
752.7 6	324.64	—	21.35	1,165.90	(366.13 (272.30	2,630.7 8 2,536.85	162.8 2	19.90 \|
627.8 0	324.64	—	21.35	1,188.90	136.36 272.20	2,298.5 5 2,434.3 9	287.78	42.90 \|
627.80	243.4 8	—	21.35	l,202.oo	(276.00 , 364.8 0	2,370.is 2,458.93	368.94	56.00 ^
873,84	121.26	60. oo 2,078.15	23,189.50	■ 16.55	,339.30 ,322.76
873.84	80.84	50. oo 2,078.15	23,194.60 ■	11.9 9.82	,289.41 6,286.75	50.42	5.10 \|
728.2 0	80.84	50. oo 2,078.15	23,210.oo ■	4.85 9.2;	26,152.04 26,156.46	196.06	20.60 \|
728.20	60.63	50. oo 2,078.15	23,212.40 ■	9.27 11.92	26,138,66 ,141.30	216.2 7	22.90 \|
171.86	57.96	—	4.06	186.30 .	3.26	422.92 419.67
					9.49	411.44		(
171.86	38.6 4	—	4.05	187.90 <	6.2 7 7.oo	408.2 2 408.96	19.82	1.60 •
					4.68	406.63
					3.5	379.99		i
142.80	38.64	—	4.05	191.00 ^	7.0<>	383.49	47.88	4.70 .J
					4.39	380.88		i
					6.98	374.61
142.80	28.9 8	—	4.05	191.80 <	4.29 9.27	371.9» 376.90	57.54	5.6 0 \|
					5.74	373.37		l
500.04	0.72	_	56.00	197.10	_	753.86
500.04	0.4 8	—	56.oo	197.10	—	753.62	0.24	—
416.70	0.4 8	—	56.oo	205. oo	—	678.18	83.58	7.90
416.70	0.3 6	—	56.oo	205.oo	—	678.06	83.70	7.90

w ■—

S g

pr £

P CD

O *

n? 3
>ro -•
<-i 3 °2.
o ^ ^

§ B *ö

0 pa 2

1 3 ®
O -

0.80

386. o 3

292.10
179.26

315.10
332.00
420.80

17.08
14.42
25.36
29.7 7
32.17
34.82

11.09
7.87
8.60
6.28
8.20
11.70
9.09
12.48
9.7 9
14.77
11.24

7.90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 A (forts.). 317

Län, kommuner

Antal skattekronor å

jordbruksfastighet

jord bruks värde -

skogs

värde

1 omtoch

indvärde -

annan

fastig het -

inkomst

skogs accis -

Summa

5 g. sr

Q- r-t- ''

<T> rc ‘TT’

=: o g*
~ n a

*ö ° p

g- ST B

Bil

o Er

2 p
2.

7 B

»• 1 CO

2 ?r Cfc
2 <-t p

5* 2. ? g

B, it» - 2

«-► o B

O v—^ 1 M
Q CO ^ **

g g a -

Itc J

PT 0 llq
^ 2- n ut

s- g5 5. 8
STg^S

g 3 ■? S £

g 3 ?

Provisoriet, inkl. accis \ 49500 » , exkl. accis /	67.88	36.00	572.85	10,658.20	( 0.86	11,830.2 9 11,829.43
Propositionen 1927 ■■ Utskottet 1927 .........	^ 495.00	44.92	30.00	572.8 5 10,658.2 0	/ 0.84 \ 0.45	11,801.31 11,801.42	28.46	_ \	0.3 4 0.4 6
Alternativ I.......... » II............	} 412.50	44.9 2	30.00	572.85 10,660.60	/ 0.17 \ 0.84	11,720.94 11,721.11	110.96	2.80 \|	2.4 7 2.64
in............ » IV............	\| 412.50	33.6 9	30.00	572.86 10,660.50	1 0.34 1 0.44	11,709.8 8 11,709.98	122.19	2.80 \|	2.64 2.7 4
Värmlands län.
Råmens socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	\| 656.64	1,952.94	—	1,080.15	7,188.40	1431.89	11,310.02 10,878.13
Propositionen 1927 ... Utskottet 1927 .........	\| 656.64 1,301.96	—	1,080.15	7,197.80	/ 555.9 9 1 416.90	10,792.54 10,653.4 5	650.98	9.40 \|	565.3 9 426.30
Alternativ I.......... » II...........	J 547.20 1,301.96	—	1,080.15	7,201.oo	( 207.12 \ 412.81	10,337.4 8 10,543.12	760.42	12.60 \|	219.72 425.41
» in...........	\| 547.20	976.4 7		1,080.15	7,354.20^	1415.74 \ 551.74	10,373.76 10,509.7 6	1,085.91	165.80 \|	581.54
» IV............		717.54
Örebro län.
Askersunds lands-
kommun.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	^2,228.70 1,506.90	12.00	121.35	4,197.80	\| 570.20	8,636.9 5 8,066.7 5
Propositionen 1927 ... Utskottet 1927 .........	^2,228.70 1,004.60	10 00	121.35	4,457.4 0	/ 672.7 \ 508.64	8,494.75 8,330.5 9	504.8 0	259.60 \|	932.30 768.14
Alternativ I........... » II............	} 1,857.2 6 1,004.6 0	IO.00	121.35	4,640.90	( 260.6 3 \ 510.34	7,894.63 8,144.44	875.7 6	443.10 \|	703.68 953.4 4
» in............ » IV............	^ 1,857.2 5	753.45	IO.00	121.35	4,775.00	/ 502.8!* ( 676.05	8,019.94 8,193.10	1,126.90	577.20 \|	1,080.09 1,253.2 5
Längbro socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	\|l,217.04	100.0 2	94.68	4,928.85	31,076.80	/ 31.24	37,448.63 7,417.39
Propositionen 1927 ... Utskottet 1927 .........	}l, 217.0 4	66.68	78.90	4,928.8 6	31,080.oo	1 28.59 \ 21.21	37,400 06 7,392.6 8	49.12	3.20 ^	31.79 24.41
Alternativ I............ » II............	\|l,014.20	66.68	78.90	4,928.8»	31,128.80	1 11.02 \ 21.12	37,228.45 37,238.6 5	^ 251.96	52.oo \|	63.02 73.12
» III........... » IV............	} 1,014.20	50.01	78.90	4,928.85	31,130.20	/ 21.12 \ 28.4 6	7,223.2 8 7,230.62	268.63	53.4 0 {	74.52 81.86
Ramundeboda socken. Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	\| 500.22	935.88	12.00	1,285.8 0	10,200.70	1520.0 7	13,454.67 12,934.60
Propositionen 1927 ... Utskottet 1927 .........	\| 500.22	623.92	IO.00	1,285.80	10,200.7 0	/ 480.96 \ 363.81	13,101.69 12,984.46	[ 313.96	- {	480.95 363.82
Alternativ I............ » II............	\| 416.85	623.9 2	10.00	1,285.80	10,201.40	/ 184.80 \ 361.29	12,722.2 7 12 899.26	397.88	0.7 0 <\|	185.00 361.98
III............ » IV............	\| 416.86	467.94	IO.00	1,285.80	10,201.90	1 368.8 9 \ 485.02	12,751.38 12,867.51	553.81	1.20 ^	370.0 9 486.2 2

318

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4- A (forts.).

Antal s

kattekro

n o r

Län, kommuner

jordbruksfastighet

annan

fastig- inkomst
het

jord-

bruks-

värde

tomt-skogs- och
värde ind.-värde

skogs-

accis

Summa

läs* PT »-t S

g. 5*
e* St £-

„ **

: O

pr c*.

P - ^

»Sfi
2f § w

3 3 “O
0*2
-* 3 ®

Västmanlands län.
Ramnäs socken.
Provisoriet, inkl- accis » , exkl. accis	(•1,114.68	825.54	31.38	1,266.36 8,200.1 oj	217.27	11,655.3 2 11,438.05
Propositionen 1927 Utskottet 1927 .........	(l, 114.68	550.36	26.16	1,266.35 8,239.70 j	283.46 212.5 7	11,480.70 11,409.81	280.41	39.6 oj
	\| 928.90	550.36	26.16	1,266.3 5	8,315. io^	109.6 5 210.70	11,196.51 11,297.56		(
» II ............	466.19	115.00C
* in ...........	\| 928.90	412.7 7	26.15			209.38 279.18	11,225.25 11,295.05
» IV ............	1,266.35 8,381.7	603.7 8	181.6oj
Kopparbergs län.
Siljansnäs socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	(2,125.86	963.66	10.20	186.95 3,435.ooj	169.42	6,891.09 6,721.67
Propositionen 1927 ... Utskottet 1927 .........	(■2,125.86	642.44	8.50	186.95 3,507.2oj	199.29 149.26	6,670.24 6,620.2 (	322.92	72.20 j
Alternativ I ........... » II ............	(l, 771.56	642.44	8.60	186.95 3,610.eoj	76.81 151.54	6,296.8 5 6,371.5s	677.28	175.6oj
» III ............ » IV ............	(l, 771.55	481.83	8.50	186.95	3,695.1 oj	149.59 201.27	6,293.52 6,345.20	837.8 4	260.10j
Gävleborgs län.
Los socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	(l,960.86	6,519.7 2	—	219.85	5,739.9 0<J	1,776.59	16,216.92 14,440.33
Propositionen 1927 ...	ll,960.8 6	4,346.4 8	—	219.85	6,943.8o/	2,973.08 2,237.81 1,146.70 2,256.76	16,444.0 7 15.708.8 0 14.442.08 15,552.13	2,173.24	1,203.9 o(
Alternativ I ............ » II ............	(l,634.05	4,346.48	—	219.85	7,095.oo<J	2,500.05	l 1,355.1
> III ............ » IV ............	(l,634.05	3,259.8 6	—	219.85	7,806.2o{	2,243.80 2,957.96	15,163.2 6 15,877.91	3,586.67	2,066.3 o/
Västernorrlands län.							l
Edsele socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	(l,139.88	1,185.80	—	1,821.95	2,837.4 o<j	409.7 7	7,394.30 6,984.53
Propositionen 1927 ...	(l,139.88	790.20	—	1,821.95	2,963.so(	744.44	7,460.2 7 7,280.65 6,861.99 7,140.9 i	) 395.10	126.4 o/
Alternativ I ........... » II ............	( 949.90	790.2 0	—	1,821.95	3,014.70^	285.2 4 564.16	( 585.08	177.3 oj
» in............ » IV ............	( 949.90	592.66	—	1,821.96	3,091.oo^	564.01 748.31	7,019.5 1 7,203.81	782.68	253.60j

323.06
252.17

224.6
325.70

390.9 8

460.7 8

271.4

221.4

252.4
327.1
409.6
461.3

4,176.9

3.441.7

2.501.8

3.611.8
4,309.6
5,024.2

870.8

691.2

462.5
741.4

817.6

1,001.9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tub. 4 A (forts.). 319

Anta] skattekrono

Län, kommuner

Multrå socken.

ovisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

positionen 1927

tskottet 1927 ......

ternativ I.........

» II.........

» III.........

» IV.........

Jämtlands län.

Håsjö socken.

visoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

positionen 1927

tskottet 1927 ......

ternativ I.........

» II.........

» III.........

» IV.........

Västerbottens län.

Nordmalings socken.

positionen 1927

tskottet 1927 ......

ternativ I........ III. IV.

jordbruksfastighet

jord bruks värde -

skogs värde -

annan

tomt- faslig- inkomst
och het
ind.-värde

skogs accis -

III.

IV.

ih6

767.46	477.8 6		130.7 6	1,354.7 0	^ 79.58	2,809.86 2,730.2;
767.46	318.24	—	130.76	1,405.40	/ 149.0? \ 112.29	2.770.93 2,734.14	159.12	50.70^	199.78 162.9 9
639.55	318.24	—	130.7 5	1,424.7 0	/ 56.38 \ 111.51	2,569.62 2,624.7 5	> 287.08	70. oo^	126.38 181.51
639.5 5	238.6 8		130.7 5	1,449.4 0	/ 112.4 1 \ 149.6 8	2,570.7 9 2,607.91	366.5 9	94.7 0^	207.il 244.23
,065.12	1,423.08	42.60	218.50	3,355 60	\| 596.86	6,701.16 6,104.80
,065.12	948.7 2	35.50	218.50	3,458.80	/ 765.38 \ 574.7 0	6,491.97 6,301.8 4	481.46	103.80.J	868.63 678.00
887.60	948.72	35.60	218.50	3,519.80	/ 288.64 \ 578.12	5,898.26 6,187.74	658.98	163.8o\|	452.44 741.92
887.60	711.54	35.50	218.50	3,590.60	/ 576.0 0 \ 774.55	6,019.74 6,218.29	\ 896.16	235.10^	811.10 1,009.65
,438.38	,627.98	74.46	1,551.95	15,360.8 0	\|1,008.06	24,061.62 23,0 3.57
,438.38 1,085.32	62.05	1,551.95	15,458.4 0	/1,302.06 \ 987.67	23,898.k 23,583.7 7	555.0 7	97.60^	1,399,66 1,085.2 7
,698.66 1,085.32	62.05	1,551.96	15,627.7 0	I 495.86 \ 988.6 0	22,521.02 13,014.27	1,294.80	266.9o\|	762.25 1,255.50
,698.65	813.99	62.06	1,551.96	15,688.50	/ 978.93 \ 1,308.5 2	22,794 0 7 23,123.6b	1,566.18	327.7 o\|	1,306.63 1,636.2 2

Summa

“ ^ * " *r >?

S» O
3

s-s

c £
o- £ £L

o> tt> •—

pf g

c*■ S

O O•—
3 er
o

V. ^ S*

£ W* CO
® ^ P

5. 2- S !
rc 5 g

S H g £•

fr.BS

2.0 -.n

ET b <a s M

b B

£ 3 9 ^

Sammandrag.

kronor

katt

Ant

jordbruksfastighet

annan

fastighet

skogsaccis

Summa

inkomst

tomt och’ ind.

värde

jordbruks värde -

§ B *■

skogsvärde

Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

11,984.46

Prop. 1927, utan max.

» 1927, med max. •••

Utsk. 1927, utan max.--» 1927, med max.

212,807.00.

490.80

38,694.4

9,564.48

294,540.2 0

Altern.

3,573.60-

13,814.71

29,296.10

490.80

Il utan max.

II med max. •••

10,983.01

III utan max.

III med max. ...

17,448.4 51

29,296.10

490.80

14,952.63

298,530.80

IV utan max.
IV med max.

fel

•e

►

So*

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 213.

321

Tabell 4 B, utvisande antalet skattekronor enligt olika förslag i 53 utpriiglade Jordbruks- och

skogskonimuner.

								er* l_ po ce	po H	o ets-
		Anta	1 8	tattekronor å		C— on © p ?r 2.	ZZ CD ~ p pr = p p s	3; s- ° 1 ?r «rr O 3
								O- £. *	p- ~ -	g » ^ »

Län, kommuner	jordbruksfastighet					ST © ►— o	^ sr b - 3 p er ° 3	CD 3 eö «*• 3 o >r-3o°
			annan fastig- het					3 Cu	- E 2_g
	jord- bruks- värde	skogs- värde	tomt- och ind.- värde	inkomst	skogs- accis	Summa	-t p O CD 5'' o ©• er1 -i Y » CD CD	-1 s - b; g o: ® 7 B 5'' &	ce ^ - 2S;a-o g 3 S. =- 2. 5
Stockholms län.
Faringe socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	} 854 70	155.46	—	58.06	774.5o\|	19.01	1,861.7 2 1,842.7]			28.38 21.76
Propositionen 1927 Utskottet 1927.........	J 854.7 0	103.64	—	58.05	777.3 o\|	25.53 18.96	1,819.22 1,812.66	^ 51.82	2.soj
	\| 712.25	103.6 4		58.06	786.6o\|	9.80	1,670.84	}■ 194.2 7	12.1"\|	21.90
» 11 .........	—	19.2 9	1,679.8»	31.89
> in ....... » IV .........	} 712.25	77.7 3	—	58.05	788.301	19.01 25.48	1,655.84 1,661.81	\| 220.18	13.so\|	32.81 39.2 8
Haga socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	I 392.64	49.2 6	—	149.30	281.soj	1.94	874 94 873.01			4.46 3.6 9
Propositionen 1927... Utskottet 1927.........	} 392.64	32.84	—	149.80	283.2o\|	3.o« 2 29	861.04 860.2 ,	} 16.42	1.4o\|
	} 327.20	32.84		149.3 0	294.4 o{	1.16	804.9 0	\| 81.86	12.6o\|	13.76
» ii .........	—	2.28	806.02	14.88
» in .........	}• 327.20	24.63		149.80	295.0 o\|	2.30	798.4!	\| 90.07	13.2 o{	15.60
; IV .........	—	3.0G	799.19	16.26
Uppsala län.
Litslena socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	(1,320.66	321.60	—	86.9 5	1,007.901	39.84	2,776.4 5 2,737.11
Propositionen 1927 ITt«knttpf 1927.........	} 1,320.66	214.40	—	86.95	1,075.91 {	56.58 42.7 2	2,754.4 •. 2,740.6!	} 107.2 0	68.oo^	124.58 110.72

	j 1,100.5 5	214.40		86.9 5	l,106.9o{	21.51	2,530.8 i 2,55 l.s c	\| 327.81	99. o o^	120.51
» ii .........	—	42.50	141.50
» in .........	11,100.55	160.80		86.9 5	1,147.2 o{	42.2 7	2,537.7 7 2,551.56	\| 380.91	139.3cj	1 18157
» IV ........	~	56.0 6	195.36
Södermanlands län.
Torsåkers socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	J 406.so	89.2 2	—	14.45	246.7 o1)	4.69	761.86 757.U
Propositionen 1927... Utskottet 1927.........	l 406.80	59.4 8	—	14.4 5	247.7 o\	6.80 5.08	735.2 8 733.61	} 29.74	l.ooj	7.80 6.08
	j. 339.00	59.48		14.45	252.4 01	2.57	667.9c	} 97.54	6.7 oj	8.2 7
» u ......	—	5.06	670.3!	10.76
» in .........	\ 339.00	44.61		14.4 6	253.8 01	5.06	656.4!	H 112.41	6.6oj	11.66
» iv .........	—	6.7 9	65K.16	13.39

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 180 häft. (Nr 213.) 21

322

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 B (forts.).

Län, kommuner

	Ant	a 1 s	katt	e k r o n
jordbruksfastighet	annan fastig- het	inkomst
jord- bruks- värde	8kog8- värde	tomt- och ind.- värde
450.18	2.94		10.10	183.80
450.18	1.96	—	10.10	183.80
375.15	1.96	—	10.10	183.80
875.16	1.47	—	lO.io	183.8 0
,169.8 2	931.88	3.48	210.20	2,846.6 0^
,169.82	620.9 2	2.90	210.20	2,969.20 J
974.8 5	620.9 2	2.90	210.20	3,002. ooj
974.85	465.6 a	2.90	210.20	3,068.2o\|
350.8 4	106.9 8		21.60	334.5 o{
350.84	71.82	—	21.50	344.70j
291.95	71.32	—	21.50	356.7 o{
291.96	53.49	—	21.50	366.0 o\|
115.56	202.98	•rrv	1.00	110.io\|
115.66	135.82	—	1.00	121.2o\|
96.80	135.32	—	1.00	129.6 o\|
96.30	101.49	—	1.00	161.8o\|
856.62	767.22	—	32.20	l,143.9o\|

Summa

fao tö
tö OD ®

tä so

o ®

<* ~
s-ETS
= 2 g -

» H
■ 00 “
5 **
• - 2

. Sr B

■< — • 3
“ o

° ©• M

•-< 7 ®

2 w* c»

P -S c2

'' 2 3

\|o 3

.is.®

ti o pr
r IT. B

•SS®

>r 2. o
o —. «

3 - i''

s -g s o-

Östergötlands län.

Kumla socken.
Provisoriet, inkl. acpis
» , exkl. accis

Propositionen 1927

Utskottet 1927.........

Alternativ I ......

» II .........

» III ......

» IV ......

Regna socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Prop. 1927, ulan max
» 1927, med max.

Utsk. 1927, utan max
» 1927, med max.

Altern. I.......

» II utan max.
» II med max.
» III utan max
» III med max.
* IV utan max.
» IV med max.

Jönköpings län.
Dannäs socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927...

Utskottet 1927 ........

Alternativ I .........

» Il .........

» III .........

» IV .........

is 1
is /

Sandviks socken
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl accis

Propositionen 1927

Utskottet 1927........

Alternativ I ........

» It ........

» III ........

» IV ........

Kronobergs län.
Asa socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

191.os

413.38

382.4 0

311.13

273.78

155. o 8

310.58

272.2

309.64

267.11

412.29

362.9

36.28

61.68
46.85
23.6 8
46.26
46.59
61.96

101.84

129.66
96.44
49.18
96.53
96.08
128.6 5

211.42

647.02

646.04

571.01

570.62

5,352.68

5.161.48
5,386,3 7
5,355,44
5,284.n
5,246.7 7
4,965.90
5,121.46
5,083.io

5.031.48
4,988.9
5,134.18
5,084.81

849.6 0
813.82
849.64
834.21
765.16
787.78
779.58
794.90

531.48

429.6 4

502.7 4
469.52
411.41

458.7 6
456.
489.24

3,011.36

2,799.94

0.98

76.01

76.50

311.04 122.60E

| 506.0

661.24

35.66

94.05

111.88

67.6 6
86.92
120.76

155.4 o(

221.601

20 j

2.2 o|

10.2
22.
31.60

ll.ioj
19.60^
51

,7o|

535.93
505. oo
433.78
396.38
310.48
465.9 8
427.68
531.24
488.71
633.89
584.5 7

71.88
56.55

45.88

68.4 6
78.09

93.4 6

140.76

107.64

68.68

116.03

147.78

180.35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 B (forts.). 323

I.än, kommuner

	Ant	a 1 s	katt	e k r o n	o r &		P»o tÖ = ® g ** 2- (3 p M. Pa -t- P	Tillkommandf skattebrott! hållande till ]	» pr f/i © -! 0 — 2 o S P? «-■ O H © ''ZT * B»
jordbruksfastighet	annan fastig- het				= § ®	B B p co B it 2» “ O £ ?! <!> “
jord- bruks- värde	skogs- värde	tomt- och ind.- värde	inkomst	skogs- accis	Summa	0 £ -i * P O Öb < sr. ro <—•» er? o o; er t 7 « ®* CO	o E- 2. w g o!g ® 7 B ST “	£■ W £ o £L o :r. o f B ‘S- » §BeS-O g 3 £ ”I?.?
856.62	511.48	—	32.20	1,169.9o\|	330.82 247.84	2,901.0: 2,817.54	\| 255.7 4	26.oo\|	356.82 273.34
713.85	511.48	—	32.20	l,210.oo{	127.58 247.81	2,595.06 2,715.84	j 398.51	66.10-j	193.68 313 91
713.85	383.61	—	32.2 0	l,225.eo\|	251.67 329.78	2,606.9 8 2,685.04	\| 526.88	81.7o\|	333.8 7 411.48
388.62	102.00	2.40	27.86	238.9o\|	6.53	766,86 759.7 7
388,6 2	68.00	2.oo	27.86	240.oo^	10.68 8.18	737.16 734.60	J- 34.4 0	l.ioj	11.78 9.23
323.85	68.00	2.oo	27.6 5	245.2 o\|	4.oo 8.06	670.90 674.96	\| 99.17	6.3o\|	10.80 14.35
323.85	51.00	2.oo	27.85	245.7 o\|	7.99 10.41	658.8 9 660. b l	) 116.17	6.80^	14.7 9 17.21
487.56	6.48		14.7 5	230.40	_	739,19
487.56	4.82	—	14-75	231.00	—	737.6 8	2.16	0.60	0.60
406.3 0	4.82	—	14.75	255.20	—	680.6 7	83.42	24.80	24.80
406.80	3.24	—	14.75	255.50	—	679.7 9	84.50	25.10	25.10
408.96	—	—	9.65	129.80	—	548.41
340.80	—	—	9.66	155.20	—	505.66	68.16	25.40	25.40
483.18	105.18		37.56	382.6 o \| (	23.30	1,031.71 1.008.41
				55.9 7	1,032.22	\|	(	58.87
483.18	70.12	—	37.65	385.4 oj	46.19 41.97	1,022.44 1,018.2 2	> 35.06	2.90S	49.09 44.87
				1	34.24	1,010.4!-	1	1	37.14
				I	21.41	925.88	\|	1	32.5)
402.6 6	70.12	—	37.5 5	393.eo<	42.21	946.18	^ 115.69	ll.lOl	53.81
				1	31.70	935.62	1	[	42.80
					42.06	930.7 4	1	(	55.4 6
402.65	62.59	—	37.55	395.9oj	31.17 56.00	919.86 944.69	} 133.12	13.4 0	44.5 7 69 40
				1	42.06	930.74	1	l	55.45

Propositionen 1927-

Utskottet 1927......

Alternativ I .......

» II ......

» III .......

» IV .......

Nöttja socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl-accis

Propositionen 1927 •••

Utskottet 1927.........

Alternativ I .........

» II .........

» III .......

» IV .........

Kalmar län.

Långlöts socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927

Utskottet 1927......

Alternativ I ......

» II ......

» III ......

» IV ......

Sandby socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927--

Utskottet 1927.........

Alternativ I .........

» II .........

» III .........

» IV .........

S:t Sigfrids socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Prop. 1927, utan max

> 1927, med max

Utsk. 1927, utan max.

» 1927, med max

Altern. I...............

> II utan max
» II med max.
» III utan max.
» III med max
» IV utan max.
» IV med max.

324

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Tab. 4 B (forts.).

Län, kommuner

Gotlands län.

Ganthems socken.

Provisoriet, inkl accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927--

Utskottet 1927........

Altern. I...........

» II utan max

» II med max

» III utan max

» III med max

» IV utan max

» IV med max

Gerums socken.

Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927

Utskottet 1927......

Alternativ I ......

» II .......

» III ......

» IV ......

Silte socken.

Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927 ...

Utskottet 1927.........

Alternativ I ......

» II .........

» III .........

» IV .........

T ofta socken.

Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Prop. 1927. utan max.

» 1927, med max.

Utsk. 1927, utan max.

» 1927, med max.

Altern. I...

» II utan max.
» II med max.
» III utan max.
* III med max.
» IV utan max
» IV med max.

	Antal s	katt
jordbruksfastighet	annan fastig het
jord- bruks- värde	tomt-skogs- och värde ind.-värde
\| 263.76	47.2 2 —	2.40
\| 263.7 6	31.48 —	2.40
\| 219.80	31.48 —	2.40
j 219.80	23.61 —	2.4 0
\| 154.44	35.04 —	5.85
\| 154.44	23.86 —	5 35
\| 128.70	23.86 —	5.85
} 128.70	17.52 —	5.85
\| 313.02	17.46 —	1.85
\| 313.02	11.64 —	1.86
\| 260.85	11.64 —	1.85
\| 260.85	8.78 —	1.85
\| 273.90	37.74 0.60	5.60
1 273.90	25.16 0.6 0	5.60
\| 228.26	25.16 0.60	5.60
\| 228.2 5	18.87 0.50	5.60

r o n o r

inkomst

123.3 oj

127.3

139

9.ooj

141.oo

57.9 oj
60.2o|
65.5o|
67.ioj

68.90

70.20

78.50

79.30

65. o

65.40

68.4 oj
68.70

Summa

1.68

5.07
3 26
3 78
2.4 5
1.44
3.82
2.17

3.8 2
2.13
5.io
2.86

0.40

0.68
0.67
0.88
0 66
0.62
0.66
0.61
0.8 7
0.82

1.64

2.66
1 98
0.98
1.94
1.98
2.58

o. i» »
so

ST. ST B

.8-1

437.14

436.6 b

425.6 2
425.61
393.01
393.84
393.sc
387.4 7
387 42
387.68
387.6b

254.2 7

252.7 3
245.91

245.2 b

223.8 9
224.86
220.60
221.25

401.2 8
396.71
352.84
350.7 8

384.52

382.84

375.68

373.84

374.84

373.01
329.3 5

331.73
330.08

325.74
324.0 6

327.02

324.7 7

15.74

59.70

67.57

11.68

37.42

43.26

5.82

57.9 9

60.9 0

12.6 8

58.38

64.62

'' 2. 3
• ££ ®
sr B
, o

B CS3
XS
so 2

4.oo

15.7oj

17.70

• 3o|

• 6o|

9.20

1.80

9.60

10.40

0.4 0<

3.70

4.88

4.67

16.08

16.86

16.3

18.86

18.81

18.57

18.52

4.86
4.2 3
8.58
9.54
11.18
11.78

1.30

9.60

10.40

5.47

3.68

4.18

2.85

4.84

7.22

5.57

7.52

5.8 3

8.8 0
6.55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Till). 4- It (forts.). 325

—								er td	er h	o ? CO
		Anta	1 s	katt	e k r o n	o r &				~. -t O c P n 3 3
								Sb?	pr r- O 5 0 1 D B 01 O S » £ ä o
Län, kommuner	jordbruksfastighet					“ S-g So \|	§ pr 3 o “
			annan fastig- het				— j3 »	- g p-	£1 — ro
jord- bruks- värde	skogs- värde	tomt- och ind.- värde	inkomst	skogs- accis	Summa	P © p O CO < cn JT ^. o o. er->-j “ fC Öl	•5 “ " O -• < ~ gs g O: o ° 7 B 09	accisskatte-iiligt provi-lkommande itekronor
Blekinge län.
Torhamns socken. Provisoriet, inkl. accis	1 936.06	25.66		221.50	1,594.00		2,777.12
» , exkl. accis	1
Propositionen 1927	t 936.06	17.04	—	221.50	1,596.4 0	—	2,771.oo	8.62	2.40	2.40
Alternativ I .........	}■ 780.05	17.04		221.60	1,653.00		2,671.59	164.63	59.oo	59.00
» II ......... » III ........ » IV .........	12.7 8	—	221.60	—	168.79	60.50	60.50
\| 780.05	1,654.50	2,668.83
Kristianstads län.
Bollerups socken. Provisoriet, inkl. accis	11,090.02	1.60		8.25	659.10		1,758.8 7
» , exkl. accis
Propositionen 1927 Utskottet 1927.........	\ 1,090.02	1.00	—	8.25	659.10	—	1,758.3 7	0.50	—	—
Alternativ I ......	\| 908.85	1.00		8.25	681.00		1,598.60	182.17	21.90	21.90
» II .........
» III ........ » IV .........	j 908.8 5	0.76	—	8.25	681.00	—	1,598.3 5	182.42	21.90	21.90
Fågeltofla socken■
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	11,404.4 2	55.62	-	40.65	915.oo\|	36.66	2,452.34 2,415.69
Propositionen 1927.. Utskottet 1927.........	11,404.4 2	37.08	—	40.66	915.ooj	47.41 36.3 7	2.444.61 2.433.61	j- 18.54	-{	47.46 36 8 7
	}l, 170.86	37.08		40.6 5	944.öo\|	18.16	2,210.74 2,228.31-	j- 252.61	29.5o{	47.66
» II ......	—	35. st	65.30
» III ......... » IV ........	}l,170.36	27.81	—	40.6 5	944.5 oj	35.68 47.5 j	2,218.94 2,230.8 2	261.88	29.6c\|	65.13 77.01
Malmöhus län.
Blenlarps socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	j 1,687.50	131.52	—	51.76	694.9o\|	26.54	2,592.2] 2,565.67
Prop. 1927, utan max.	1				(	58.12	2,579.95	I		58.12
» 1927, med max. Utsk. 1927, utan max.	>1,687.50	87.68	—	51.76	694.9 ol	52.7 1 43.32	2,574.54 2,565 1(	43.81	-{	52.71 43.82
» 1927, med max.	)				1	39 82	2,561.15	1	I	39.82
AHem. I...............	)				(	21.67	2,278 9;	1	\|	38.8 7
» II utan max	>1,406.25	87.68	—	51.76	711.7o{	43.57	2,300.96	> 325.00	16.80)	60.3 7
» II med max.	J				l	35.20	2,292.6.-	1	1	52.00
» III utan max.	j					43.15	2,278.61			59.96
» III med max. » IV utan max.	1,406.2 5	65.76	—	51.76	711.7oJ	34.84 57.50	2,27< .3( 2,292.9 6	> 347.01	16.80	51.64 74.81
» IV med max.	J				1	46.7 2	2,282.is	u	1	\| 63.52

326

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 B (forts.).

								W	E H	s er c»
		Ant	a 1 s	katt	e k r o n	o r å		£» g		= ® g B
								S S?	3 £, o	O ''— *1 3
Län, kommuner	jordbruksfastighet	annan fastig- het				P- «• E-® £ P + q s mO g-	O- ert- B * Sr B 2; -» p £ g b	B S-r-» fsH
	jord- bruks- värde	skogs- värde	tomt-och ind -	inkomst	skogs- accis	Summa	■o g — •t ^ p O CD ◄ ~ äo 0*3 o ©• er -t ®	ö 2 ® ° B g- m. pr i Sto ° 9 3	sr! s !• i Bv *■ o P 5 P
		värde					® CD	55- t	g- 2. a
Skeglinge socken. Provisoriet, inkl. accis	]
» , exkl. accis	{ 761.28	—	—	—	347.00	—	1,108.2 8
Propositionen 1927 • •. Utskottet 1927.........	f
	)
» II ...........	J. 634.40 J				351.80		985.7 0	126.88	4.80	4.3 0
» in...........
» IV.........
Hallands lan.
Abilds socken.
Provisoriet, inkl. accis	\ 804.86	221.94		33.4 0	350.4o\|	68.05	1,478.15
» , exkl. accis	1			—	l,410.io
Propositionen 1927 -Utskottet 1927.......	\| 804.36	147.96	—	33.40	354.2 o\|	95.88 71.46	1,435.7 6 1,411.88	} 73.98	3.80 j	99.68 75.26
Alternativ I ........ » Il .........	^ 670.30	147.96	—	33.4 0	362. io^	35.94 72.4 9	1,249.7 0 1,286.2 5	J> 208.04	11.7 0 J	47 6 4 84.19
» III .........	\ 670.30	110.97		33.40	364.5o/	71.96 95.28	1,251.18 1,274.45	\| 245.03	f	86.0 6 109.3 8
» IV .........	—	14.io<
Gödestads socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis Propositionen 1927... Utskottet 1927.........	j 626.2 8	—	—	13.35	266.00	—	905.6 3
» II .........	521.90			13.8 5	271.50
» in .........	—	—	—	806.7 5	104.38	5.5 0	5.50
» IV .........	1
Göteborgs o. Bonns län.
Hede socken.
Provisoriet, inkl. accis	\ 644.94	I6O.20		14.80	515.8 oj I	14.85	1,350.5 9
» , exkl. accis	/			—	1,335.74
Prop. 1927, utan max.	\|				42.8 5	l,332.i«	]	(	49.8 5
» 1927, med max. Utsk. 1927, utan max.	/ 644.94 1	106.80	—	14.80	522.8o\|	29.00 32.34	1,318.84 1,321 6s	> 53.40	7.oo	36.00 39.84
» 1927, med max.					l	21.07	1,310.41	)	t	28.0 7
Altern. I..............	)				(	16.33	1,212.5b	)	(	37.78
» II utan max.	> 537.4 5	106.80	—	14.80	537.207	32.4 2	1,228.67	l 160.8 9	21.40^	53.82
» II med max.	1				1	20.06	1,216.31	(	1	41.46
» III utan max.	j				(	32.16	1,205.6 0		(	57.46
* III med mai. » IV utan max.	/ 537.4 6	80.10	—	14.80	541.10	19.68 43.14	1,193.13 1,216.59	187.59	25.8o\|	44.98 68.4 4
* IV med max.	1				l	26.89	1,199.84	I	1	51.69
Spekeröds socken. Provisoriet, inkl. accis	) 877.5 6	30.2 4		45.50	574.5 oj	6.75	1,534.55
» , exkl. accis	1		— 1	1,527.80

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 B (forts.). 327

Län, kommuner

Antal skattekronor å

jordbruksfastighet

jord bruks värde -

Prop. 1927, utan
» 1927, med

Utsk. 1927, utan
* 1927, med

Altern. I........

» II utan

» II med

» III utan

» III med

» IV utan

» IV med

max.

skogs värde -

tomt och ind.

värde

annan

fastig- inkomst
het

skogs aecis -

Tuve socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927 •

Utskottet 1927.........

Alternativ I .........

» II ......

» III .........

» IV .........

Älvsborgs län.

Fänneslunda socken.
Provisoriet, inkl.accis
» , exkl. accis

Prop. 1927, utan max
• 1927, med max

Utsk. 1927, utan max.
1927, med max

Altern. I ...........

» II utan max.
» II med max
» III utan max.
» III med max.
» IV utan max.
» IV med max.

Älekulla
Provisoriet,

Prop. 1927,
• 1927

Utsk. 1927,
» 1927,

Altern. I.
» II
» II
» III
» III
» IV
» IV

socken.
in kl. accis
exkl. accis
utan max
med max
utan max
med max.

utan max.
med max.
utan max
med max.
utan max,
med max

877.56	20.16	—	45.50	574. o oj
731.80	20.16	—	45.60	581. ooj
731.80	15.12	—	45.50	581.oo<
,167.48	1.56	88.08	265.06	1,486.60
,167.48	1.04	73.4 0	265.05	1,486.9 0
972.90	1.04	73.40	265.0 5	1,513.70
972.90	0.7 8	73.40	265.06	1,513.70
205.92	58.9 2	—	8.20	221.8oj
205.9 2	39.28	—	8.20	221.50
171.60	39.28	—	8.20	223.oo<
171.60	29.46	-	8.20	223.80
202.50	44.76		3.io	136.2 0,
202.50	29.84		3.io	140.90,
168.7E	29.84		3.io	145.90
168.7.	22. it	—	3.io	148.20

Summa

pr ce

14. it
13.46
10.92
10.0
5.4
10.S4
9.it
10.80
9.12
14.49
12.18

26.58

59.27
53.9 7
45.08
39.87
22.5!
44.71
36.

45.07

35.8.7
59.6i
49. tf

1.97

5.9 8
3.86
4.4 5
2.8 9
2.22
4.48
2.6
4.45
2.68
5.96
3.62

1,532.20

1,531.18

1,528.64

1.527.7 9
1,383.48
1,388.80
1,387.11

1.383.7 2
1,382.04
1,387.41
1,385,10

3,008.6 7

2.993.8 7

2.826.09
2,825.83

520.92

494.8 4
534.1

528.8 7
519.98
514.27

464.6

489.7
478.74
477.6f
468.41
492.11
481.71

388.58

386.56

382.2

380.2
380.7 9

379.2 8
349.81
352.0
350.26
346.88
345.06

348.3 8
345.96

19.64

53.96

63.78

14.92

48.67

56.13

0.2 O1

1.7oj

2.oo

1. 7 ol

9.7

•{

12.oo

		14.4 8 j
10.08	_ 1 1 (	13.4 6 10.92 10.0 7 11.97
156.84	6.60/ 1	17.84 15.66 17.80
161.88	6.50 \|	15.62 20.9 91 18.68
15.20	0.40	0.40
209.78	27.20	27.20
210.04	27.20	27.2 0

59.47
54.17
45.28
39.5 7
24.21
46.41

38.86
47.07

37.86
61.61
51.15

10.63
8.56
9.16
7.59
11.92
14.18
12.87
16.4 5
14.68
17 96
15.62

328

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 B (forts.).

								po tö	£ Hä	" tv®
		Ant	al s	katt	e k r o n	o r å		tt O
								§ *■ £	£* # *r 2 £ 2	pr % S 2
								a t» “	S" £ B	B J >
Län, kommuner	jord b ruksfastighet	annan fastig- het				® p sr. 2f » = § 5-	-Il o s	srUrS-
	jord- bruks- värde	skogs- värde	toint- och ind.-	inkomst	skogs- accis	Summa	O 1 *1 (i O CD < — CD ►<« Cf^ O o: er ►tfa	o cd ^ •* O H.S <'' pr « o! 2 § 7 1	St sr ^ g cd pr =. g pr o rr. o 3 5 3 p? o p -* 5 -SB©?*
		värde						CD 7^	g-?-?
Skaraborgs län.
Flo socken.
Provisoriet, inkl. accis	jl,482.66	185.40	0.90	26.95	908.801	73.05	2,677.26
» , exkl. accis		—	2,604.2 i
Propositionen 1927. • • Utskottet 1927 .....	11,482. t; e	123.60	0.75	26.95	939.30 j	128.96 96.52	2,702.21 2,669.7t	j 61.96	31.00 j	159.96 127.62
Alternativ I ......... » II ......	) 1,235.56	123.60	0.75	26.96	949.2 oj	48.80 96.2?	2,384.8 6 2,432.2 7	}• 309.06	40.9o\|	89.7 0 137.12
» III ........ » IV .........	jl,235.66	92.7 0	0.75	26.95	964.70j	98.15 128.63	2,418.80 2,449.2 8	j 339.96	56.4 oj	154.66 185.03
Högstena socken. Provisoriet, inkl. accis	\ 270.42	0.42		9.oo	134.10		413.94
» , exkl accis	/
Propositionen 1927--	j 270.42	0.28	—	9.oo	134.10	—	413.80	0.14	—	—
Alternativ I	> 225.8 5	0.28		9.oo	134.io		368.73	45.21
» ix .........	)
» III ..... » IV .........	j 225.3 5	0.21	—	9.oo	134.10	—	368.6 6	45.2 8	—	-
T i veds socken.
Provisoriet, inkl. accis	j 474.84	379.26		18.10	371.loj	78.14	1,321.44
» , exkl. accis			—	1,243.30
Propositionen 1927. ■■	) 474.84	252.84		18.10	425.70j	130.8?	1,302.3 6	j 126.4 2	54.60 [	185.4 7
Utskottet 1927 ........			99.56	1,2. Loa	154.16
Alternativ I ......... » II .........	j 395.7 0	252.84	—	18.10	434.8 oj	49.31 99.86	1,150.24 1.200.8(1	j 205.66	63.2« [	112.50 162.5 6 190.oo 222.84
» III ......... » IV .........	j 395.7 0	189.63	—	18.10	463.0 oj	98.10 130.94	1,161.53 1,197.37	j 268.7 7	91.9oj
Öms socken.
Provisoriet, inkl. accis	'' 469.62	5.76	0.6 0	6.oo	128.00		609.9 8
» , exkl. accis	1
Propositionen 1927... Utskottet 1927.......	} 469.62 / 391.36	3.84 3.84	0.60	6.oo	128.00 135.70	—	607.9 6 537.89	2.02	7.70	-
0.50	6.oo	80.2 9
» II ........	—	7.70
» III ......... » IV .........	} 391.35	2.88	0.50	6.oo	135.80	—	536.53	81.26	7.80	7.80
Värmlands län.
Bogens socken.
Provisoriet, inkl. accis	j 214.86	683.7 0		9.66	430.20 j	188.7 5	1,527.16
» , exkl. accis				—	1,338.41
Propositionen 1927-•• Utskottet 1927.........	j 214.86	455.80	—	9.66	605.2 0j	322.86 240.4?	1,608.87 1,525.93	j 227.90	175.00 j	497.86 415.4 2
Alternativ I ....... » II .......	j 179.06	455.80	—	9.66	629.2 oj	120.65 243.68	1,394.3; 1,517.80	\ 263.71	199.0 0 j	319.66 442.6 8
» III ....... » IV .........	j 179.0 5	341.85	—	9.66	732.2 oj	241.66 323.4 9	1.504.31 1,586.24	J 377.66	302.ooj	513.66 625.49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 B (forts ). 329

1		A n t i	1 8	katt	e k r o n	o r &		£ w ~ » o £T Tf ZL	er H poo Z?. t» ** w-	onc 3'' =• g B
								cl 2 £1		O ''—'' -1 p
	jordbruksfastighet					» <* Er ^ *- s -0 a	<t> cd £ _ pr B r.i p — 0 a	B b d il»''? it 3 ^
Län, kommuner				annan fastig- het					“e p-	s =■•» »
jord- bruks- värde	skogB- värde	tomt- och ind.- värde	inkomst	skogs- accis	Summa	0 -.» sr 0: a- O T -I ? « *	►ö ° ^ 0 g* ^ >r S 0: 2 ® 7 B 2. 1 05 rt> T"	V -2.8 w g j;- 2. i B i ® 0 7 V2 a 3 "O *r O V 2 P « 7- 7
Högeruds socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	j, 454.6 6	242.40	—	19.76	458. lo\|	19.60	1,194.41 1,174.81			61.18
Prop. 1927, utan max.	I				f	49.2 8	1,155.19	\|	\|
» 1927, med max. Utsk. 1927. utan max	454.56	161.60	-	19.7 5	470. oo	37.52 37.05	1,143.4 3 1,142.96	1 80.80	11.90	49.4 2 48.96
» 1927, med max.	I				1	27.57	1,133.8»	I	1	39.87
					(	18.70	1,059.96	)	(	41.70
» Ii utan max.	l 378.80	161.60	—	19.76	481.io<	37.17	1,078.4-	1 156.66	23.00.J	60.17
II med max.	J				l	26.2 8	1,067.63	1	(	49.2 8
» III utan max.	j					36.85	1,044.40			6K.55
» III med max. » IV utan max.	\| 378.80	121.20	—	19.76	487.80	25.41 48.97	1,032.96 1,056.5 2	1 196.96	29.704	55.11 78.67
» IV med max.	)				l	34.18	1,041.73	)	{	63.88
Örebro län.
Kräklinge socken■
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	}l,375.6 2	93.6 0	—	66.4 0	1,207.6 oj	3.7 7	2,746.9 9 2,743.2 2			11.00 9.60
Propositionen 1927... Utskottet 1927 .........	jl,375.62	62.40	—	66.40	l,213.oo j	5.60 4.20	2,723.0 2 2,721.62	\| 31.20	5.4oj
Alternativ I ...... » II .......	}l,146.35	62.40	—	66.40	1,264.3 oj	2.09 4.18	2,541.64 2,543.63	} 260.47	56.7 oj	58.7 9 60.88
» III ........ » iv .........	\l, 146.35	46.80	—	66.4 0	1,269.3 oj	4.17 5.56	2,533.0 2 2,534.41	j- 276.0 7	61.7o\|	65.8 7 67.26
Västmanlands län.
Skerike socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	\| 494.84	68.10	—	12.2 0	548.6 oj	4.69	1,127.93 1,123.24			9.83 7.37
Propositionen 1927... Utskottet 1927 .......	\| 494.84	45.40	—	12.20	550.80j	7.6 3 5.77	1,110.87 1,108.61	\| 22.70	2.2o{
	\| 411.96	45.40		12.20	556.4 o^	2.89	1,028.8 4 1,031.76	j. 105.09	7.8 oj	10.69
» II .........	—	5.80	13.60
III ........ » IV ........	\| 411.95	34.0 5	—	12.20	557.5 oj	5.74 7.6 7	1,021.44 1,023.8 7	} 116.4 4	8.9oj	14.64 16.67
Kopparbergs län. Aspeboda socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	\| 913.44	493.14	5.88	99.7 6	l,918.6oj	125.90	3,556.71 3,430.8 1			192.12 154.18
Propositionen 1927 - -TTUknttpt 1927.........	\| 913.4 4	328.7 6	4.90	99.7 5	1,963.9 oj	146.82 108.88	3,457.6 7 3,419.68	j 165.86	45.soj
	\ 761.20	328.76	4.9	99.76	2,006.7 oj	54.7 2	3,256.08	\| 317.60	88.1 c j	142.83
» II .........	111.87	1,312.68	199.4 7
» Hl .........	\ 761.20	246.67	4.90	99.7 5	2,056.1 oj	110.8 2	3,278.84	\| 399.7 9	137.5 oj	247.»2
» IV .........	146.74	3,315.26	284.2 4

330

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 B (forts.).

Län, kommuner

	Ant	al s	katt	e k r o n	0 r å		s « 5-£-3-g g.	£ H P® t-<- — CD so pr 3 P o	Summi kronor soriet) inko
jordbruksfastighet	annan fastig- het				* 8* g §3 \| •—po»	g- S- B _ pr 3 sr *3 p	B S ^ js H pa-, ef
jord- bruks- *ärde	skogs-vård e	tomt -och ind.-värde	inkomst	skogs- accis	Summa	5 g* <-t P° o s-. S ◄ ® o: tf O t ” n. 7 ®. 5* CD et- 1	•3 S * §.“•& £ 2 2 7 B 2. 1 CD ce» «*■	» ** B. ® pr o ®. b B pr O P 5 P T 3 8 5 ^7-?
jl,035.12	3,313.14	0.12	73.80	2,186.5oj	2,502.5 0	9,111.18 6,608.68
11,036,12	2,208.7 6	O.io	73.8»	2,209.50j	1,681.52 1,258.24	7,208.80 6,785.62	jl,104.40	23.0 oj	1,704.5 2 1,281.24
\| 862.60 2,208.76	O.io	73.80	2,223.00j	661.81 1,276.32	6,030.0 ''i 6,644.58	j 1,276.92	36.50^	698.81 1,312.82
\| 862.6 0 1,656.5 7	O.io	73.80	2,663.6 oj	1,251.26 1,665.10	6,507.92 6,921.88	j 1,829. n	477.10j	1,728.36 2,142.2 6
\| 404.7 6	917.04	—	24.36	670.10j	93.43	2,109.6 8 2,016.26
\| 404.7 6	611.36	—	24-3 6	672.10j	115.23 87.62	1,827.80 1,800.19	j 305.6 8	2.oo j	117.28 89.62
\| 337.3 0	611.36	—	24.35	673.3 oj	42.9 7 88.34	1,689.28 1,734.6 6	j 373.14	3.2 oj	46.17 91.54
\| 337.30	458.5 2		24.8 5	674.2 oj	87.56 115.82	1,581.93 1,610.19	j 525.9 8	4. i oj	91.66 119.92
jl,754.94	1,756.56	32.64	2,098.2 0	12,875.6 oj	632.2 5	19,150.09 18,517.84
jl,754.94	1,171.04	27.20	2,098.20	12,916 2 oj	821.8 8 613.26	18,789.41 18,580.84	j 590.96	40.7 oj	862.63 653.96
11,462.4 5	1,171.04	27.20	2,098.20	12,960.6 oj	312.67 620.82	16,032.06 18,340.31	j 883.4 5	85.1 oj	397.67 705.92
jl,462.45	878.2 8	27.20	2,098.20	12,983.90j	626.6 7 829.74	18,076.70 18,279.7 7	jl, 176.2 1	108.40j	735.07 938.14
j 213.18	477.12	1.80	0.65	353. io j	321.83	1,367.6 8 1,045.8 5
j 213.18	318.08	1.50	0.66	355.4o\|	309.96 238 7 6	1,198.77 1,127.56	j 159.34	2.8 oj	312.26 241.05
j 177.65	318.08	1.60	0.65	356.20j	120.85 237.6 7	974.43 1,091.65	j 194.8 7	3. loj	123.4 6 240.67
j 177.65	238.6 6	1.50	0.65	357.4 oj	229.6 8 313.76	1,005.2 9 1,089.52	j 274.39	4.3 oj	233.88 318.06
H, 312,44 )	3,244.08	—	115.80	2,855.9oj	1,215.82	8,743.5 4 7,627.7 2
jl,312.44	2,162.7 2	—	115.80	2,905.0 oj	1,140.85 869.7 0	7,636.31 7,365.16	j 1,081.36	49.1 oj	1,189.96 918.80
jl,093.70	2,162.72	—	115.30	2,918.ooj	444.7 9 870.56	6,734.51 7,160.28	j 1,300.10	62.1 oj	506.89 932.66
jl, 09.3.7 0	1,622.04	—	115.30	2,982.2 oj	857.96 1,136.02	6,671.19 6,949.26	jl,840.7 8	126.8oj	984.2 5 1,262.32

Idre socken.

Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927

Utskottet 1927 .....

Alternativ I .......

» II ......

» III .......

» IV .......

Malingsbo socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927...

Utskottet 1927.........

Alternativ I .........

» II .........

» III .........

» IV .........

Gävleborgs län.

Hamrånge socken.

Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927

Utskottet 1927 .....

Alternativ I ......

» II .......

» III ......

» IV .....

Nianfors socken.
Provisoriet, inkl. acci
» , exkl. accis

Propositionen 1927..

Utskottet 1927 .....

Alternativ I ........

» II ........

» III ........

» IV ........

Ramsjö socken.
Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

Propositionen 1927

Utskottet 1927......

Alternativ I ......

* Il ......

» III ......

» IV ......

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 B (forts.). 331

									£ H	pr er
		A n t	1 s	katt	k r o n	o r å		— CO © s» pr J a so m.	g — g re pr g. S- §	S'' 2. O a lss \|

Lan, kommuner	jordbruksfastighet	annan fastig- het				^ ** g C. “i ? P O P- H p 9	w i -.it® — O 0 3 0-	S- B A pr g" sr. B C§
	jord-	skogs-	tomt- och	inkomst	skogs- accis	Summa	•ö ® g* -i e o -• P s-S*!	3 © -• P <. _ pr	« P? 5- “ t 5 ^ » o i; " ® o 3 TT
	värde	värde	ind.- värde					3 7 K 5* T	© 7 B T 7"	O fö SO -i 3 9 £ p- 2. ® ro T i
Västernorrlands län.
Ljustorps socken. Provisoriet, inkl. accis * , exkl. accis	11,702.8 6	1,452.60	—	373.10	3,962. s o\|	93.84	7,585.2 0 7,491.86
Propositionen 1927... Utskottet 1927........	\l,702.86	968.4 0	—	373.10	4,049.9 o\|	]57.oo 118.1b	7.251.26 7.212.4 6 6, 7.036.26 6,855.58 6.894.5 7	) 484.20	87.lo\| 195.40j	244.10
	jl,419.05	968.40		373.10	60.48	\ 768.01
» II .........	—	4,158.2o\|	117.5	312.91
» in .........	\ 1,419.0 5	726.30		373.10	4,218.8 o/	118.7!-	) 1,010. n	255.501	374.28
» IV .........	—	157.82	413.82
Jämtlands län.
Nås socken.
Provisoriet, inkl. accis	1 998.64	396.60	17.10	112.00	1,260.3 o[	19.70	2,804.34
» , exkl. accis	/				’ 1		2,784.64
Prop. 1927, utan max.	\|				\|	42.73	2,703.12	1	r	53.6 3
» 1927, med max. Utsk. 1927, utan max.	998.64	264.4 0	14.2 5	112.00	1,271.10	37.92 32.16	2,698.31 2,692.55	1 135.05	10.80 J	48.7 2 42.9 6
» 1927, med max.	1				I	28.34	2,688.7 3	1	1	39.14
	\|						*^,526.8 2		f	43.67
* II utan max.	i 832.20	264.40	14.25	112.00	l,288.ooJ	32.1b	2!543.08	\ 301.49	27.7oi	59.88
» II med max.	1				l	26.74	2,537.5 9	(	l	54.4 4
» III utan max.	\|					32.33	2,486.2b	\|	(	69.2 3
» III med max. * IV utan max.	832.2 0	198.30	14.25	112.00	l,297.2oi	26.14 43.00	2.480.09 2.496.9 6	1 367.5 9	36.9o\|	63.04 79.90
* IV med max.	I				l	34.9 7	2,488.92	1	l	71.87
Storsjö socken.
Provisoriet, inkl. accis » exkl. accis	\| 384.60	620.04	—	—	420.90^	220.4:	1,645.99 1,425.64
Prop. 1927, utan max.	\|					532.4 9	1,649.2 6	1	r	630 39
» 1927, med max. Utsk 19^7, utan max.	384.60	413.86	—	—	518. so	481.7!'' 396.2 7	1,798.56 1,713.08	206.68	97.90 J	579.69 494.17
» 1927, med max.	)				1	330.91	1,647.6 7	1	l	428.81
					{	202.9c 397.96	l,478.8f 1,673.91		\|	324.10
» II utan max.	i 320.6 0	413.36	_	_	542.loJ	l 270.78	121.201	519.16
» II med max.	f				1	320.87	1,596.8?	i	1	442.07
» III utan max.	I				\|	401.4;	1,623.24		1	571.82
III med max. » IV utan max.	1 320.50	310.02	—	—	591-soJ	307.19 533.84	1,529.01 1,755.6 6	i 374.12	170.4 oj	477.59 704.24
» IV med max.	)				l	447.13	1,668.95	J	l	617.53
Västerbottens län. Lycksele socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis Propositionen 1927... Utskottet 1927.........	Jo,890. ao	12,753.36	46.44	1,321.70	19,903.7 o\|	7,931.20	47,846.60 49,915.40
890. so	8,502.24	38.70	1,321.70	20,892.3 o\|	6,633.2 8 5,008.81	13,278.37 41,653.9 5	J 4,258.8 6	988.6 o\|	7,621.88 5,997.41
Alternativ I ....... » II .........	^4,908. so	8,502.2 4	38.70	1,321.70	21,467.2o\|	2,575.64 4,948.46	38,813.9b 41,186 so	J 5,240.5 6	l,563.5o\|	4,139.14 6,511.96
»I ........ IV	\|4,908.60	6,376.68	38.70	1,321.70	22,285.lo\|	l,957.oo 6,737.78	39,887.6 b 41,668.41	J 7,366.12	2,381.40 j	7,338.40 9,119.18

332

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 B (forts.).

		Antal s	katt	e k r o n	or å		er* .. S»o ce CC QD O	er pfto ^7 — ce ^ 2 TT P P O p- sr a CD ST P ^ fr B ~ • N P ce o p P Pa	; »in ~. 2 3 o a 2. o a f-Mi
Län, kommuner	jordbruksfastighet	annan- fastig- het				® ? = tr.ef § o Pa " £3 CD	CD 2.0 ^ ?? c* 8
jord- bruks- värde	skogs- värde	tomt- och ind.- värde	inkomst	skogs- accis	Summa	P* O CO <5 sr. cö er* c ©• er >i 7 ® S- ^	® — 3’ »Sig" °V3 -• 00 CD pr-	cd" 5* 2a O ° -• o. 2 B 5 O _ ^ (fl B 3m x £ § S S o- 2. S
Nysätra socken.						I
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	\|-2,769.24	567.84	8.04	144.8 0	3,112 3 o{	31.7b	6,634.00 6,602.2 2
Propositionen 1927 ... Utskottet 1927.........	J-2,769.24	378.5 6	6.70	144.80	3,161 6<>{	53.0 7 39.7 i	6,513.91 6,500.6 ''i	}■ 190.62	49.3 o\|	102.87 89.0 2
Alternativ I ......... » II ......	^2,307.70	378.56	6.70	144.80	3,288.9	19.8b 39.8 7	6,14b. 5 s 6,166.öp	} 652.16	176.6o\|	196.4H 216.47
» III ......... » IV .........	^2,307.7 0	283.92	6.70	144.80	3,319.2o{	40.19 53.4.^	6,102.51 6,115.7 7	} 746.80	206.9o\|	247.0» 260.36
Sorsele socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	\|l,740.24	3,195.66	—	223.25	4,425.9 o\|	884.2 4	10,469.2 9 9,585.06
Propositionen 1927...	\ 1,740.2 4	2,130 44	—	223.2 6	4,545.eo{	1,324.94 996.80	9.964.4 7 9,636.88 8,915-OC 9.420.4 ■ 8,927.22 9,266.65	\ 1,065.2 2	119.7o[	1,444,64 1,116.50 685.21
	11,450.20	2,130.44		223.2 5	4,602.9o{	508.21	\ 1,355.2 e	177.oo/
» TT .........	—	1,013.66 990.94 1,330.2 7	1,190.65 1,230.04 1,569.87
in ......... » IV .........	11,450.20	1,597.88	—	223.2 5	4.665.oo\|	\|l,887.s7	239.10 [
Åsele socken.
Provisoriet, inkl. accis » , exkl.accis	\|t,858.50	11,524.14	0.6 0	532.70	11,776.oo^	4,923.91	33,615.86 28,691.94
Propositionen 1927 Utskottet 1927.........	\|l,858.60	7,682.7 6	0.5 0	532.7 0	12,296.2o{	5,820.6 6 4,351.94 2,181.48 4,405.12 4,360.88 5,780.92	31,191.81 29,722.60	\3,841.4b	520.20<J	6,340.86 4,872.14 3.074.98 5.298.62 6.237.98 7.658.62
Alternativ I ........ » II .........	J. 1,048.7 ä	7,682.7 6	0.6 0	532.70	12,669.5 o{	27,115 69 29,339.38 28,357.96 29,778.54	^4,651.28	893.50''\|
» in .........	11,048.7 5	5,762.07	0.60	532.7 0	13.653.6 o^	1,877.60 [
» IV .........	^6,571.92
Norrbottens län.
Arvidsjaurs socken. Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	\|l,963.56	7,991.34	2.52	589.65	7,958. io\|	736.66	22,241.73 21,505.0 7
Prop. 1927, utan max						1,782.06	20,699.48	I	(	1,858.66
» 1927, med max Utsk. 1927, utan max	11,963.5 e	5,327.6 6	2.10	589.66	8,034.6 o]	1,342.8 4 1,342.84	20,259.71 20,259.71	2,664.20	76.501	1,418 84 1,418.84
» 1927, med max.	1				1	988.6 b	19,906.06	)	1	1,065.18
Altern. I............	)				f	671.64	18.865.76	)	1	852.14
» II utan max.	U, 136.80	5,327.66	2.io	589.66	8,138.70<	1,342.7 8	19,536 94	Vi,491.4 6	180.6 07	1,523.38
» II med max.	/				l	950. s 9	19,145.2(	1	1	1,131.59
» III utan max.	I					l,288.n	18,194.28	I	\|	1,512.61
» III med max. » IV utan max.	U, 136.8 0	3,995.6 7	2.10	589.66	8,182.6 0	883 6.s 1,779.2»	17,789.75 18,695.4 1	4,823.86	224.40''	1,108.08 2,003.69
» IV med max.	1					1,199.41	18,105.5 8	i	l	1,423.81
Korpilombolo socken. Provisoriet, inkl. accis » , exkl. accis	} 1,152.7 2	1,735.02	—	17.85	l,053.eo{	116.74	4,075.48 3,958.69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 4 B (forts.). 333

Län, kommuner

Antal skattekronor

jordbruksfastighet	annan fastig- het	inkomst	skogs- accis	Summa	* ft — C. Er 5 — O eu s a> •ö ® ~ -. • JO ° — . !''f\| »'' aa
jord- bruks- värde	skogs- värde	tomt- och ind.- värde
j				i	301.91	3,697.7 7	\|
1,152.72	1,156.68	—	17.35	1,069.10	206.40 225.68	3,602.2 5 3,621 4 b	i 578.84
1				l	102.4 4	3,548.2 •.	1
\				(	114.55	3,403.9?
1 960.60	1,156.68	—	17.85	1,154.80)	226.6 1	8,516.04	l 770.46
1				\|	147.6b	3,437.11	1
					226.6 7	3,403.7 8
1 960 60	867.51	-	17.86	1,331.60	142.60 301.46	3,319.60 3,478.5-.	1,059.63
1				1	193.10	3,370.16
\| 821.04	981.84	—	19.86	888.901	73.00	2,784.6? 2,711.63
\|				j	222.68	2,632.r b	1
821.04	654.56	—	19.85	914.90	128.88 167.22	2,538.76 2,577.5.	> 327.28 1
1				1	98.66	2,50*4. <»o
)				(	83.8 b	2,369.8s	1
> 684.20	654.56	—	19.85	926.90;	167. o	2,452.71	l 464.12
1				I	93.54	2,379.0£	f
1				\|	167.5 7	2,303.94	1
i 684.20	490.92	—	19.85	941.40	87.0 2 222.63	2,223.81 2,359.00	\| 627.7 6
1				l	1 118.2,	2,254.6 8	j

Prop. 1927, utan
» 1927, med

Utsk. 1927, utan
» 1927, med

Altern. I.......

» II utan
» II med
» III utan
» III med
» IV utan
» IV med

max.

max

max.

max,

max.

max,

max.

Tärendö

Provisoriet,

Prop. 1927,
» 1927,

Utsk. 1927,
» 1927,

Altern. I..
» II
» II
» III
» III
» IV
» IV

socken
inkl. accis
exkl. accis
utan max.
med max.
utan max.
med max.

utan max.
med max.
utan max.
med max
utan max.
med max.

15.so

101.20

278.00

26.oo^

38.oo<^

52.50

317.42
221.90
241.13
167.94
215.76
327.8 1
248.88
504.6 7
420.60
579.46
471.10

248.63

154.88
193.22
124.65

121.88
205.20
131.54
220.0 7
139.62
275.18
170.71

Sammandrag.

Ant

1 skatt

kronor å

:• 2. o

jordbruksfastighet

annan

fastighet

tomt -

inkomst

skogsaccis

Summa

jordbruks värde -

värde

236,466.

Provisoriet, inkl. accis
» , exkl. accis

211.26

7,308.70

215,354.92

utan

max.

55,251.48

176.00

7,308.70

98,503.70

216,508.41

Utsk. 1927,

utan

200,899.60

Aitern. I

37,858.76

176.00

7.308.70

209,498.53

28,173.16

Ii utan max.

II med max.....

16,733.40

208,777.96

III utan max.

III med max. ...

IV utan max. •••
IV med max.

25,338.97

16,533.8

24,569.86

46,042.90

28,394.07

7,308.70

103,830.90

8,035.60.

208,967.99

lss

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

385

II. Undersökning rörande de kommunala ortsavdragens betydelse enligt

olika förslag.

Undersökningen avser att utröna verkningarna av de kommunala ortsavdragen
i ett antal kommuner i olika ortsgrupper enligt dels provisoriet,
dels ett av 1927 års kommunalskatteutskott undersökt alternativ, i utskottets
utlåtande benämnt E-förslaget, dels kommunalskatteutskottets förslag, dels
ett förslag, som här nedan betecknas såsom 1928 års förslag.

Samtliga förslagen utgå från att den s. k. bankningen skall bibehållas.

Ortsavdragens storlek framgår av följande sammanställning:

		0 r	t 8 g r u	P P
	I	II	in	IV	V
Provisoriet,
Grundavdrag .........................................	360	400	450	650	600
Familjeavdrag.........................................	150	150	150	150	150
1927 års E-färslag.
Grundavdrag .........................................	340	380	420	460	500
Familjeavdrag..........................................	140	160	180	200	220
1927 års utskotts förslag.
Grundavdrag ..........................................	340	380	420	460	500
Familjeavdrag..........................................	140	160	160	180	200
1928 års förslag.
Grundavdrag ..........................................	340	380	420	460	500
Familjeavdrag.........................................	120	140	160	180	200

336

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21 .

Tabell 5, utvisande de kommunala ortsavdragens betydelse 1 vissa kommuner enligt olika förslag.

Taxeringsdistrikt	Taxerad inkomst enligt	Beskattningsbar inkomst i absoluta tal och taxerad inkomst enligt	i procent av	• Beskattningsbar in-komst i procent av motsvarande inkomst eu ligt provisoriet enligt
provisoriet	Provisoriet	1927 års E förslag	1927 års atskottsförslag	1928 års förslag	! 1V*27 _ 192? års ut-ars E- skotts-forslag forsiag	1928 års förslag
	Kronor	Kronor \|	%	Kronor ]	%	Kronor	%	Kronor ]	%	% 1	%	%
Ortsgrupp I. Södermanlands län. i Vreua socken ............	478,950	253,030	52.8	260,660	54.4	260,660	54.4	270,230	56.4	103.0	103. o	106.8
Jönköpings län. Sandviks socken .........	15,970	11,010	68.9	11,140	69.8	11,140	69.8	11,180	70. o	101.2	101.2	101.6
Gotlands län. ■ Gerums socken............	24,250	5,790	23.9	6,210	25.6	6,210	25.6	6,410	26.4	107.«	107.3	110.7
i Silte socken .............	19,940	6,890	34.6	7,2 i 0	36.2	7,210	36.2	7,440	37.;	104.6	104.6	108.0
Tofta socken ..............	32,230	6,500	20.2	6,890	21.4	6,890	21.4	7,440	23.1	106.0	106.o	114.5
Blekinge län. Sturkö socken ............	514,760	143,680	27.9	148,960	28.9	148,960	28.9	159,290	30.9	103.7	103.7	110.9
Malmöhus lån. ! Kävlinge (exkl. municip.)	241,84f	131,200	54.3	135,850	56.2	135,850	56.2	139,250	57.6	103.6	103.6	106.1
Skaraborgs län. Flo socken..................	180,510	89,880	49.8	92,450	51.2	92,450	51.2	94,040	52.1	102.9	102.9	104.6
Hällums socken ...........	65,030	19,710	30.8	20,830	32.0	20,830	32.0	22,400	34.4	105.7	105.7	113.6
Örebro län. Askersunds landskom • • •	1,046,240	417,580	39.9	430,310	41.1	430,310	41.1	455,630	43.6	103.0	103.0	109.1
Ortsgrupp II. Östergötlands län. Kuddby .....................	452,010	170,740	37.8	176,570	39.1	176,570	39.1	180,810	40. o	103.4	103.4	105.9
Malmöhus län. Kävlinge municip..........	2,255,410	1,553,200	68.9	1,564,520	69.4	1,564,520	69.4	1,595,970	70.8	100.7	100.7	102.8
Älvsborgs lån. Kinna socken...............	3,128,480	2,054,130	65.7	2,075,100	66.3	2,075,100	66.3	2,104,820	67.3	101.o	101.o	102.6
Värmlands lån. Ramens socken............	1,517,060	718,830	47.4	728,260	48.0	728,260	48.0	755,400	49.8	101.3	101.3	105.1
Örebro län. Längbro socken.........	606,870	374,640	61.7	377,960	62.3	377,960	62.8	384,530	63.4	100.9	100.9	102.6
Kopparbergs län. Siljansnäs socken .........	821,850	338,530	41.2	343,630	41.8	343,630	41.8	357,180	43.6	101.6	101.6	105.5
Gävleborgs lån. Hamrånge socken .......	2,550,020	1,257,270	49.3	1,276,960	50.1	1,276,960	5o.i	1,316,580	51.6	101.6	101.6	104.7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. Tab. 5 (forts.). 337

Taxeringsdistrikt	Taxerad inkomst enligt	Beskattningsbar inkomst i absoluta tal och taxerad inkomst enligt	i procent	av	lleskattningsbar in-komst i procent av motsvarande inkomst enligt provisoriet enligt
provisoriet	Provisoriet	1927 års E-förslag	1927 års utskottsförslag	1928 års förslag	1927 1 års E-förslag	1927 års ut-skotts-förslag	1928 års förslag
	Kronor	Kronor	%	Kronor	%	Kronor	%	Kronor	%	o/ /r>	%	%
Väslernorrlands län. Multrå socken ............	347,350	124,170	35.7	128,080	36.9	128,080	36.9	131,850	38.0	103.1	103.1	106.2
Norrbottens län. Korpilombolo socken ...	285,520	105,560	37.0	105,560	37.0	105.560	37.0	111,440	39.0	lOO.o	lOO.o	105.6
Ortsgrupp III. Göteborgs o. Bohus län. Råda socken ..............	1,277,500	715,230	56.0	720,500	56.4	734,270	57.5	734,270	57.6	100.7	102.7	102.7
Smögens municip..........	521,060	213,410	41.0	212,760	40. s	228,480	43.8	228,480	43.8	99.7	107.1	107.1
Örebro län. Längbro socken............	4,297,690	2,638,730	61.4	2,624,450	61.1	2,683,320	62.4	2,683,320	62.4	99.6	101.7	101.7
Kopparbergs län. Idre socken..................	509,690	216,060	42.4	214,010	42.0	220,740	43.3	220,740	43.8	99.1	102.2	102.2
Jämtlands län. Sveg (exkl. municip.)......	985,410	393,990	40. o	385,470	39.1	396,800	40.3	396,800	40.3	97.S	100.7	100.7
Västerbottens län. Lycksele (exkl. municip.)	2,820,920	993,420	35.2	995,810	35.8	1,032,270	36.6	1,032,270	36.e	100.2	103.9	103.9
Sorsele socken ............	l,161,86(i	426,000	36.7	442,180	38.1	467,270	40.2	467,270	40.2	103.8	109.7	109.7
Ortsgrupp IV. Stockholms län. Täby socken ...............	3,816,920	2,214,310	58.0	2,283,750	59.8	2,321,370	60.8	2,321,370	60.8	103.1	104.8	104.8
Göteborgs o. Bohus län. Askims socken ............	1,725,030	i,062,350	61.6	1,098,540	63.7	1,113,470	64.6	1,113,470	64.5	103.4	104.8	104.8
Väslernorrlands län. Sollefteå stad...............	3,796,500	2,611,620	68. s	2,673,440	70.4	2,703,230	71.2	2,703,230	71.2	102.4	103.6	103.6
Jämtlands län. Svegsmons municip. ...	1,023,930	634,630	62.0	645,450	63.0	655,110	64.0	655,110	64.o	101.7	103.2	103.2
Västerbottens län. Lycksele municip..........	1,511,440	926,980	61.3	949,000	62.8	965,610	63.9	965,610	63.9	102.4	104.2	104.2
Ortsgrupp V. Stockholms län. Råsunda municip..........	6,845,800	4,740,120	69.2	4,750,040	69.4	4,820,940	70.4	4,820,940	70.4	100.2	101.7	101.7
Norrbottens län. Kiruna municip..........	10,283,460	O O k© 00 00 ro	66.o	6,687,440	65.o	6,822,810	66.8	6,822,810	66. s	98.6	100.6	100.6

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 häft. (Nr 213.)

338

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Frågans

aktualitet.

Inkomst av
skogsbruk
enligt Kungl.
Maj.ts förslag
1927.

Bilaga 2.

P. M.

rörande beskattning av inkomst genom försäljning av skog m. m.

Ett av de spörsmål i avseende å 1927 års kungl. proposition i kommunalskattefrågan
(nr 102), som vid riksdagsbehandlingen tilldrog sig största
uppmärksamheten, avsåg beskattning av inkomst genom försäljning av
skog i samband med fastighetsförsäljning. Första särskilda utskottet föreslog
enhälligt och första kammaren biföll en lösning av denna fråga, som
innebar ett betydande avsteg från hittills vedertagna regler. Att andra
kammaren ej godtog nämnda förslag, sammanhängde uppenbarligen därmed,
att hela kommunalskatteförslaget underkändes. Därest kommunalskattefrågan
kommer att ånyo föreläggas riksdagen, gäller det att taga
ställning till, bland annat, nämnda fråga. Med hänsyn till denna frågas
vikt synas yttranden från vederbörande myndigheter böra inhämtas rörande
de olika möjligheter till frågans lösning, som erbjuda sig.

Rörande frågans innebörd och vad tidigare i densamma förekommit hänvisas
till prop. 102/1927 sid. 355 ff. Här må allenast erinras om följande
huvudpunkter.

Enligt gällande lagstiftning beskattas såsom inkomst av skogsbruk dels
inkomst genom avverkning, dels inkomst genom upplåtelse av avverkningsrätt,
dels inkomst genom avyttring av växande skog i samband med fastighets
försäljning, i sistnämnda fall dock allenast försåvitt ej förutsättningarna
för skattepliktig realisationsvinst på grund av fastighetens avyttring föreligger,
då även vinst genom skogens avyttring beskattas såsom realisationsvinst.
Vid beräkningen av inkomst av skogsbruk får avdrag ske för »minskning
i skogens ingångsvärde», därest avverkning och försäljning skett i så
stor omfattning, att den återstående skogens värde nedgått under det värde,
skogen hade vid ägarens förvärv av skogen.

I Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag och till förordning om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bibehöllos dessa regler i huvudsak
oförändrade, dock med den väsentliga skillnad, att förberörda rätt till avdrag
skulle avse ej »minskning i skogs ingångsvärde» utan i stället »minskning
i ingående virkeskapital». Dylik avdragsrätt skulle äga rum, därest
det efter försäljning eller avverkning återstående virkeskapitalet understege
virkeskapitalet vid förvärvet av fastigheten, och avdraget skulle avse nämnda
minskning, värderad efter å-priset vid förvärvet. Tillika skulle även vid
försäljning inom tio år från förvärvet inkomst av skogsbruk och ej av
realisationsvinst anses föreligga.

Skillnaden mellan den gällande och den föreslagna lagstiftningen rörande
avdrag för ingångsvärde torde belysas av följande exempel. En person köper

10,000 kbm. skog för 50,000 kronor, d. v. s. ett genomsnittligt å-pris av 5 kronor
per kbm. Efter ett antal år har virkesmassan uppnått en storlek av 12,000
kbm., nu värda i genomsnitt 8 kronor per kbm., varför hela virkesmassans

K ungt. Maj:ts proposition Nr 213.

339

värde uppgår till 96,000 kronor. Härav försäljas 3,000 kbm. för nämnda pris
8 kronor per kbm., d. v. s. tillsammans 24,000 kronor. I)en återstående skogen
utgör då 9,000 kbm., värda 72,000 kronor. Detta värde överstiger ingångsvärdet,
som var 50,000 kronor, och något avdrag för minskning i detta är
enligt gällande lagstiftning ej medgivet. Då däremot virkeskapitalet nedgått
under det ursprungliga (ingående) med 1,000 kbm., får enligt Kungi. Maj:ts
förslag 1927 avdrag ske för niimnda minskning, värderad till det genomsnittspris
som motsvarande virkeskapital hade vid förvärvet av skogen, d. v. s.
efter ett å-pris av 5 kronor med 5,000 kronor. Att beskatta återstår då

19.000 kronor.

Hade i det anförda exemplet i stället 6,000 kbm. försålts, skulle förhållandena
ställt sig som följer. Det sålda virket hade betingat ett pris av

48.000 kronor och den återstående virkesmassans värde hade uppgått till
likaledes 48,000 kronor. Avdrag hade enligt gällande lagstiftning fått ske
med skillnaden mellan ingångsvärdet 50,000 kronor och återstående värdet

48,000 kronor, d. v. s. 2,000 kronor, och 48,000 — 2,000 = 46,000 kronor
skulle beskattas. Enligt Kungl. Maj:ts förslag åter hade avdrag fått ske
med ingångsvärdet å de 4,000 kbm., varmed virkeskapitalet efter försäljningen
kommit att understiga det ursprungliga, vilket ingångsvärde efter
ett å-pris av 5 kronor per kbm. utgjorde 20,000 kronor-. Att beskatta hade
sålunda återstått 48,000 — 20,000 = 28,000 kronor.1

Kungl. Maj:ts förslag i denna del överensstämde i sak med kommunalskattekommitténs
förslag. Detta åter var betingat därav, att avdrag
för ingångsvärde, särskilt under uppgående konjunkturer, i allt för liten
utsträckning komme vederbörande till godo. Exemplet här ovan visar
även, att avdragsrätten enligt det nya förslaget blivit väsentligt utvidgad.
Detta var dock icke fallet, om hela virkesmassan såldes, vare sig detta
skedde i samband med fastighetens försäljning eller ej. I dylikt fall skulle
nämligen enligt båda alternativen avdrag få ske med hela ingångsvärdet,
givetvis i den mån ej detta avdrag redan utnyttjats vid tidigare avverkningar.

Under förarbetena till kommunalskatteförslaget hade emellertid särskilt
diskuterats spörsmålet, i vad mån en beskattning av vinst vid försäljning
av skog i samband med fastigheten vore berättigad. Kommunalskattekommitténs
majoritet hade föreslagit, att dylik beskattning ej skulle ske utom
när förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst förelåge eller där yrkesmässig
handel med fastigheter bedreves. Inkomst av skogsbruk vore enligt
kommittémajoritetens mening för handen, då skogen skildes från fastigheten
antingen faktiskt, därigenom att ägaren avverkade och tillgodogjorde
sig densamma, eller rättsligt, därigenom att ägaren uppläte densamma till
avverkning åt annan. Att därutöver utsträcka inkomstbegreppet att omfatta
även den värdeökning, som uppkommit å skog genom sparad tillväxt,
och som vid den skogbärande markens försäljning till äventyrs inverkat å
den för fastigheten erhållna köpeskillingen, vore en konstruktion, som saknade
motsvarighet på andra områden av skattelagstiftningen. Tre reservanter
voro emellertid av den uppfattning, att beskattning såsom för in 1

I förestående exempel har hela tiden antagits, att de skilda virkessortimenten fördelats
i samma proportion på det försålda och det kvarvarande virket. Detta hetyder, att man
hela tiden kunnat räkna med samma genomsnittliga å-pris för hela virkesmassan. Att detta
ej alltid är fallet, är givet och har även förutsatts i de exempel, som återfinnas i prop.
102/1927, anvisningarna till 22 § förslaget till kommunalskattelag; jfr nedan sid. 24.

Yrkanden om
viss skattefrihet
vid avyttring
av
skog i samband
med avyttring
av
fastighet.

340 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

komst av skogsbruk borde ske även vid fastighetsförsäljning i allmänhet.
Efter att hava redogjort för vad bevillningsutskottet vid 1910 års riksdag
anfört om den då införda, nu gällande bestämmelsen i sådant hänseende
yttrade en ledamot av kommittén med instämmande av två andra, bland
annat:

»Emot den ifrågavarande beskattningen har i huvudsak anmärkts, att
den innebär en utvidgning av realisationsvinstbeskattningen. Denna anmärkning
kan sägas träffa även kommitténs förslag i fråga om beskattning
av inkomst vid upplåtelse av avverkningsrätt till skog. Om en fastighetsägare
åt annan upplåter all sin skog till avverkning, skall enligt kommitténs
förslag liksom för närvarande hela köpeskillingen tagas till beskattning
med avdrag för det för ägaren gällande ingångsvärdet (kapitaluttag), alltså
samma beskattningsmetod, som nu tillämpas vid försäljning av växande
skog i samband med själva fastigheten.

Vad som vid dylik försäljning synes rätteligen böra utgöra föremål för
beskattning — frånsett de fall då handel idkas med fastigheter eller skattepliktig
realisationsvinst föreligger — är den del av köpeskillingen, som
belöper å skogens tillväxt under den tid, säljaren ägt fastigheten. Vad
skogen under denna tid i tillväxt producerat får betraktas såsom en skogsbrukets
produkt, och vad som inflyter vid försäljning av denna produkt,
liksom vid avyttring av andra skogsbrukets produkter, måste räknas till
skattepliktig intäkt. Att fritaga jämväl dylik intäkt från beskattning synes
mig icke under några förhållanden böra medgivas. Bevillningsutskottets
skäl äro talande nog.

Emellertid har inom kommittén med skärpa framhållits de svårigheter,
som skulle möta vid beräkning av vad som av influten köpeskilling belöper
å skogs tillväxt under en viss period. Med hänsyn till dessa svårigheter,
även om de icke böra tillmätas så stor betydelse, kommittén anser
desamma förtjäna, har jag stannat vid att förorda bibehållande av de nu
gällande bestämmelserna i ämnet, vilka ock bäst överensstämma med kommitténs
förslag i fråga om beskattning av inkomst, som förvärvas genom
upplåtelse av avverkningsrätt till skog.»

Departementschefen yttrade i nu förevarande fråga följande: Departementschefen
hade icke kunnat dela den av kommittén uttalade åsikten,
att vinst genom försäljning av skog borde undgå beskattning, därest skogen
försåldes i samband med fastigheten, utan att förutsättningarna för beskattning
av vinsten såsom realisationsvinst förelåge. Enligt departementschefens
åsikt måste nämligen skogen ur beskattningssynpunkt betraktas såsom
avkastning av fastigheten, oberoende av det sätt, varpå fastighetsägaren
tillgodogjorde sig skogen. Kommittéförslaget skulle därjämte bereda skogsägarna
mycket stora möjligheter att genom försäljning av fastigheter och
återköp av desamma med förbehåll om avverkningsrätt undkomma beskattning
för försåld skog. Gentemot en av Sveriges skogsägareförbund framhållen
synpunkt, att man genom beskattning av vinst genom avyttring av
skog i samband med avyttring av marken ofta skulle beskatta blott en
stegring av skogens värde, kunde anmärkas, att skogen närmast hade
karaktär av vara i ett näringsföretag, och att en beskattning av värdestegringen
på den grund ej vore omotiverad.

I motioner I: 285 och II: 364 vid 1927 års riksdag yrkades emellertid, att
de i propositionen upptagna bestämmelserna om beskattning av inkomst av
fastighet genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av
marken måtte ur förslaget utga. Denna beskattning syntes motionärerna

Kungl. Maj: ta proposition Nr 213. -141

från såväl principiell som taxeringsteknisk synpunkt otymplig och borde
därför till lättnad för allmänhet och taxeringsorgan avskaffas. Motionärerna
hänvisade till de skäl, som av kommunalskattekommittén anförts för att
dessa bestämmelser icke borde bibehållas och vilka skäl syntes motionärerna
övertygande.

I motioner I: 270 och II: 387 åter föreslogs, att bestämmelserna om rätt
till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde skulle helt borttagas med
hänsyn till att denna avdragsrätt å ena sidan visat sig synnerligen svår att
tillämpa och å andra sidan allenast hade en mera begränsad betydelse.

Om dessa motioners berättigande uttalade utskottet, att utskottet för sin
del biträdde de anmärkningar emot det nu gällande och i propositionen i
huvudsak upptagna systemet, som framställts i förstnämnda båda motioner.
Detta system verkade otillfredsställande på grund av svårigheterna att
åvägabringa bevisning rörande ingångsvärden på skog samt på grund därav
att det med skatt träffade värdeökning på sådan skog, som enligt gällande
skogslagar aldrig kunde bliva föremål för avverkning.

Utskottet framlade i stället det förut omförmälda förslaget i frågan. Detta
skall i det följande beröras.

Föreliggande undersökning avser att till en början fastställa, i vad mån de
anmärkningar, som framställts mot Kungl. Maj:ts i 1927 års kommunalskatteproposition
framlagda förslag, kunna anses berättigade med hänsyn till de
principer, vilka äro utmärkande för den svenska inkomstbeskattningen. Det
må härvid genast utsägas, att denna fråga knappast kan erhålla ett kategoriskt
svar, enär det här är fråga om gränsfall, vars inordnande under den
ena eller andra gruppen i viss mån måste bliva en lämplighetsfråga.

Propositionens ståndpunkt, att skogen är att betrakta såsom en vara i en
rörelse, synes ur viss synpunkt ej kunna röna gensägelse. Varje träd kominer
en gång att skördas. Vore fråga om en vanlig rörelse, skulle i princip alla trädens
värde upptagas i balansräkningen för varje år, och följaktligen skulle
småningom trädens hela värde, inklusive värdeökning på grund av konjunkturen,
tagas till beskattning. Liksom jordbruk beskattas emellertid
skogsbruk av praktiska skäl ej enligt denna metod, utan inkomsten beskattas
först när träden avyttras. Eu analogi finns i exempelvis kreaturen.
Dessa födas på stället och växa några år för att sedan försäljas. Någon beskattning
sker ej, medan kreaturen tillväxa, varemot hela försäljningssumman
beskattas, när avyttring en gång äger rum.

Man synes emellertid beträffande växande skog kunna anlägga även ett
från det antydda avvikande betraktelsesätt. Det förutsattes nämligen, att
å en skogsmark i regel skall finnas ett visst trädbestånd för att möjliggöra
en jämn avkastning. De träd, som ingå i detta bestånd, växla givetvis, i
det en successiv förnyelse äger rum, men betraktar man skogen i dess helhet,
kan man göra gällande, att viss del av densamma är att betrakta som
produktionsmedel och endast återstoden såsom färdig produkt, d. v. s. skörd.
Framförallt ligger detta betraktelsesätt nära till hands efter tillkomsten av
1923 års skogsvårdslag, vilken stadgar förbud mot avverkning av det virkeskapital,
som icke bör betraktas såsom produkt, samt därjämte ålägger skogsodlingsskyldighet,
därest för skogens föryngring lämpliga träd avverkats i
sådan utsträckning, att den framtida produktionen därav kan äventyras. I
den mån skog betraktas såsom produktionsmedel, synes i överensstämmelse
med vad som gäller i fråga om fastighet och tillgångar för stadigvarande
bruk i rörelse en beskattning av värdeökning å densamma ej

I vad män är
skattefrihet
för värdeökning
ä
växande skog
motiverad ?

342

Kungl. May.ts proposition Nr 213.

böra äga rum, såvitt ej denna värdeökning kommer till synes såsom
realisationsvinst under sådana villkor, att dylik vinst beskattas, eller
yrkesmässig handel med fastigheter föreligger. Med nu angivna utgångspunkt
skulle alltså beskattningen enligt gällande regler och 1927 års kungl.
förslag kunna sägas gå för långt och anmärkningarna mot denna ståndpunkt
vara berättigade. Detta är den uppfattning, som biträtts av 1927 års kommunalskatteutskott,
då detta yttrat, att gällande system verkade otillfredsställande
bland annat på grund därav, att det med skatt träffade värdeökning
på sådan skog, som enligt gällande skogslagar aldrig kunde bliva föremål
för avverkning.

Den sist anförda ståndpunkten sammanfaller ej helt med den som i viss
män gillats av reservanterna i kommunalskattekommittén i dessas uttalande,
att vad som vid försäljning av växande skog i samband med försäljning av
fastighet syntes rätteligen böra utgöra föremål för beskattning — frånsett
de fall då handel idkades med fastigheter eller skattepliktig realisationsvinst
förelåge — vore den del av köpeskillingen, som belöpte å skogens tillväxt
under den tid säljaren ägt fastigheten. Denna reservanternas ståndpunkt
skiljer sig från den här ovan senast anförda därutinnan, att från skatt skulle
undantagas värdeökningen på all skog, som funnits vid fastighetsförvärvet,
och endast värdet på tillväxten beskattas. Detta skulle innebära, att, om
någon köper en skogsfastighet och sedan försäljer den med mera skog än
som fanns vid förvärvet, tillväxten under säljarens besittningstid skulle
betraktas såsom skörd för säljaren men såsom produktionsmedel för köparen.
Utgår man från reservanternas uppfattning, att tillväxt beskattas
och sålunda ej är att anse som produktionsmedel för säljaren, så är
den emellertid lika litet att anse som produktionsmedel för köparen. Det
finns ingen anledning antaga, att den senare tänker sig en större del av
skogen som produktionsmedel än den förre, snarare tvärtom. I den mån
skogen är att anse såsom skörd, synes det svårt att framdeducera något
skäl till skattefrihet för värdeökningen. Möjligen skulle kunna göras gällande,
att den som förvärvat en fastighet och underlåter att hugga skog
samt sedan säljer fastigheten med skog, själv genom underlåtenheten att
avverka visat sig betrakta skogen såsom produktionsmedel och ej såsom
skörd. Detta betraktelsesätt kan emellertid ej vara riktigt, ty varje skogsägare
tänker sig givetvis, att skogen skall huggas vid det tillfälle, då det
är mest ekonomiskt; såsom produktionsmedel kan givetvis betraktas endast
en viss stomme, och allt det övriga är skörd, även om avverkning ej tänkes
komma till stånd förrän i en framtid, eventuellt av en annan ägare. Ofta
torde också föreligga det fall, att skogen säljes just för avverkning, d. v. s.
det pris säljaren erhåller är beroende på att skogen till stor del är mogen
för skörd och avsedd att omedelbart avverkas av köparen.

Nära till hands ligger möjligen även att hänvisa till vad som gäller
beträffande kreatursbesättningar å jordbruk. Säljes en hel kreatursbesättning,
beskattas detta endast om realisationsvinst föreligger eller vederbörande
yrkesmässigt handlar med kreatur, medan däremot beskattning äger rum,
om kreaturen säljas ett och ett. Häri skulle kunna ligga en analogi med
skogen. Ej heller detta synes emellertid vara riktigt. Reglerna rörande
kreatursbesättningen hänföra sig till helt andra synpunkter, nämligen den
skillnad, som är uppdragen mellan nyuppsättning och nyanskaffning och
motsvarande realisationsåtgärder. Att analogien ej kan tillämpas beträffande
skogen torde dessutom vara tydligt därav, att om allenast den växande
skogen men hela denna försäljes, beskattning enligt samfälld mening bör

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 343

äga rum, medan beskattning av kreatursförsäljning ej äger rum, varo sig
kreatursbesättningen säljes enbart eller den försäljas tillsammans mod fastigheten.
Inkomstbegreppet är, med andra ord, genomgående helt annorlunda
konstruerat i fråga om kreatursbesättningen än i fråga om skogen — gemensamt
är doek, såsom förut anmärkts, att i båda fallen även värdeökningen
i princip beskattas. Det må till sist framhållas, att 1927 års kommunalskatteutskott
icke anslutit sig till den av reservanterna i kommunalskattekommittén
antydda ståndpunkten utan i stället, på sätt nyss antytts, till den
uppfattningen, att allenast värdeökningen på skogen såsom produktionsmedel
bör undantagas från beskattning.

Ett särskilt spörsmål gäller, i vilken utsträckning tillväxt av ungskog bör
beskattas vid fastighetsförsäljning. Frågan kan närmare preciseras så: innan
skog å en från början kalavverkad skogsmark nått den myckenhet, som sedermera
är att betrakta såsom produktionsmedel och som praktiskt taget alltid
kommer att behållas såsom ett minimum, sker en tillväxt och därmed en värdeökning,
som är beroende på ökningen i virkesmassa och virkeskvalitet. Huruvida
därjämte en värdeökning sker på grund av stigande konjunktur, är en
fråga för sig; är detta fallet, så bör från förut givna utgångspunkter någon beskattning
av sistnämnda värdeökning ej ske. Men beträffande den värdeökning,
som allenast beror på tillväxten, är frågan mera tvivelaktig. Att
här är fråga om en direkt avkastning och att ur denna synpunkt beskattning
vore rimlig, är ställt utom tvivel. Det skulle emellertid, särskilt ur
skogsvårdssynpunkt, vara önskvärt, om en dylik tillväxt kunde fritagas från
beskattning. Man synes även kunna finna eu analogi, som visar, att
ett undantag från skatt i dylikt fall vore försvarligt, nämligen i förhållandet
med gödsel å en fastighet. Gödsel är givetvis avkastning från
fastigheten. Den användes delvis till att ersätta den genom årets växtlighet
skedda utsugningen av jorden, vilken utsugning är att betrakta såsom en
omkostnad. Då avdrag för utsugningen ej får ske, bör givetvis ej heller
den gödsel, som ersätter utsugningen, beskattas. Men därjämte betecknar
gödseln i många fall ett tillskott i växtkraft, en årlig värdeökning av jorden.
Här kunde en beskattning vara befogad men sker enligt gällande beskattningsregler
ej. Likheten med skogen, i den mån dennas tillväxt endast
är att anse som en ökning av produktionsmedlets avkastningsförmåga, är
påtaglig. Några mera väsentliga praktiska olägenheter av en skattefrihet i
nu berörd utsträckning torde ej finnas. Det av 1927 års kommunalskatteutskott
framlagda, nedan berörda förslaget medgiver även sådan skattefrihet.

Resultatet av den hittills gjorda undersökningen skulle vara, att skatte- Den praktiska
frihet dels för värdet av skogens tillväxt, i den mån denna är att anse som betydelsen av
tillväxt av produktionsmedel, dels ock för av konjunkturen beroende värdeökning
på nämnda produktionsmedel i varje fall ej kan anses direkt stå i strid frihet fär
med skattelagstiftningens grundprinciper. Huruvida dylik skattefrihet bör värdeökning
medges eller ej, blir närmast en lämplighetsfråga. Vid dennas besvarande ® växande
torde det vara befogat att taga hänsyn till den ringa förståelse, som synes sk0!>-hava mött vid tillämpningen av nu gällande regler. En beskattning av köpeskilling
för växande skog vid fastighetsförsäljning lärer, i synnerhet då
fråga varit om ungskog, vilken ej kunnat eller bort avverkas, ofta hava
givit anledning till undran och misstämning. I själva verket lär det rent
av i stor utsträckning ha inträffat, att lagstiftningen i denna del ej tilllämpats,
i det beskattning endast skett, när realisationsvinst förelegat. Kan

344

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

ifrågavarande beskattning ordnas på sådant sätt, att den ej verkar obillig,
utan att doek beskattningen, i den mån den är att anse såsom nödvändig,
eftersättes, torde detta snarast vara att betrakta såsom en vinst för vårt
beskattningssystem.

Nästa spörsmål blir då, huruvida teknisk möjlighet föreligger att genomföra
en beskattning av nu antydd begränsad omfattning. I detta avseende
synas närmast erbjuda sig två olika vägar, av vilka den ena anvisats av
riksdagens kommunalskatteutskott och den andra innebär en mera konsekvent
utveckling av nuvarande system i anslutning till gällande inkomstskatteregler
i övrigt. Den senare utvägen skall här behandlas först.

Inom skatte- Till en början måste då klarläggas, vilken myckenhet skog som har karaktär
beredningen av produktionsmedel, och vad som är att betrakta såsom skörd. Ett exakt
alternativ! svar ;)a denna fråga skulle rätteligen förutsätta kännedom beträffande varje
förslag till speciell fastighet om den minsta kvantitet, vartill skogen någonsin i framfrågans
tiden kommer att nedbringas genom avverkning; allt det övriga är skörd,
lösning. och endast denna minimikvantitet är produktionsmedel. Då emellertid dylik
kännedom saknas, är det nödvändigt att nöja sig med ett antagande, gjort
på förhand. Tänkbart vore måhända att i detta avseende söka vid varje
särskild försäljning fastslå vad som kan antagas vara allenast produktionsmedel
och ej skörd. Om samma fastighet såldes flera gånger, skulle det
emellertid kunna inträffa, att vid de olika försäljningarna olika antaganden
gjordes om vad som borde anses såsom produktionsmedel. Ett dylikt resultat
vore ej lyckligt, enär systemets förutsättning är, att allt är skörd utom ett
visst, stiindigt lika kvantum, som aldrig kommer att avverkas. För att
förebygga olika antaganden om vad som borde anses som produktionsmedel
synes nämnda kvantum fördenskull böra fastställas en gång för alla. Bent
teoretiskt synes det emellertid måhända riktigt att, även om avgörandet
skulle träffas en gång för alla, detta likvisst finge ske specifikt, så att olika
avgöranden träffades för olika skogar, med hänsyn till huru stor del av skogen
som enligt lagstiftning, brukningssätt eller av andra skäl kunde väntas bli lämnad
oberörd av avverkningen. Att i allmänhet åstadkomma dylika specifika
avvägningar torde emellertid i praktiken ställa sig ytterligt svårt och skulle
göra systemet alltför besvärligt att tillämpa. I stället torde lagstiftningen få
utgå från ett antagande, att beträffande alla skogar viss efter lika grunder
bestämd andel är att hänföra till produktionsmedel, dock att verkliga s. k.
skyddsskogar skulle utgöra en kategori för sig, beträffande vilken en förhållandevis
större del av virkesmassan vore att anse såsom produktionsmedel.
I lagstiftningen finge fastslås vad som skall förstås med skyddsskog. Härvid
måste beaktas, att skyddsskogsbegreppet icke direkt torde kunna sammanfalla
med vad den nuvarande lagstiftningen benämner skyddsskog. Denna
begreppsbestämning skulle nämligen bli alltför inskränkt, enär skyddsskogar
i lagens mening ej förefinnas å de områden, som omfattas av den s. k. lappmarkslagen,
liksom i regel allmänna skogar ej iiro att hänföra till skyddsskogar
i denna mening. Ej heller synes det riktigt att utgå från den i
dagligt tal stundom förekommande vidsträcktare bestämningen av skyddsskogsbegreppet.
Av såväl klimatiska som andra orsaker förefinnes nämligen
en väsentlig skillnad mellan fjällområdenas och kusttrakternas skyddsskogar.
Endast beträffande de förra synas, om man bortser från de i lagstiftningen
såsom skyddsskogar betecknade skogar, så påtagligt säregna förhållanden
råda och j övrigt en klar begreppsbestämning vara möjlig, att särskilda
regler om vad som skall anses såsom produktionsmedel synas påkallade.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 345

Frågan blir nu, huru enhetliga grunder för bestämmande av huru stor
del av skogen som skall anses såsom produktionsmedel skola kunna utfinnas.
Svaret på denna fråga synes ligga nära till hands med hänsyn till den
fastighetstaxeringsmetod, som för närvarande tillämpas i fråga om skogsmark
och växande skog. Enligt denna fastställes, bland annat, skogens bonitet,
dess årliga normalavkastning, uttryckt i virkesmassa. En enkel och i
det hela rätt tillfredsställande lösning synes erhållas, om man med utgångspunkt
från den sålunda fastställda bonitetssiffran bestämmer omfattningen
av skogen som produktionsmedel till ett visst antal av normala
virkessortiment sammansatta årsavkastningar. Hava vid olika taxeringar
fastställts olika bonitetssiffror, synes det lämpligast att utgå från den
senaste taxeringens siffra, då det torde få förutsättas, att denna är den riktigaste.
Säljes endast en del av en taxeringsenhet med ojämna bonitetsförhållanden,
kan en annan siffra än den fastställda medelbonitetssiffran
böra antagas, nämligen den siffra, som med utgångspunkt från medelboniteten
kan anses belöpa på det sålda området. Det har från skogssakkunnigt
håll uppgivits, att för riket i allmänhet enligt gällande skogsvårdslagar
endast i rena undantagsfall virkesmängden kan beräknas någonsin komma
att understiga 4 normala årsavkastningar,1 och att den för skyddsskogsområdena
ej kan beräknas komma att understiga (5 årsavkastningar, sedan
skogen eu gång nått den storlek, att egentliga avverkningar kunna ifrågakomma.
Beräknas så många årsavkastningar alltid såsom produktionsmedel,
så har härigenom en praktiskt genomförbar väg till frågans lösning funnits.

För att kunna konstatera värdeökningen på skogen såsom produktionsmedel
erfordras emellertid även kännedom om huru stor del av köpeskillingen
för den i samband med fastigheten sålda skogen som dels vid förvärvet
av skogen belöpt på den del, som anses ha karaktär av produktionsmedel,
dels vid avyttringen belöper på nämnda del. Även i sådant avseende
böra i framtiden fastighetstaxeringens siffror kunna bliva av värde. Vid
denna taxering fastställes nämligen medelpriset per khm. för årliga skogsavkastningen
under förutsättning att skogen användes för uthålligt skogsbruk.
Jämföras dessa medelpris dels vid inköpet dels vid försäljningen av skogen,
är värdeökningen per kbm. lätt att konstatera. Det kan invändas, att nämnda
pris äro de som äro tillämpliga vid uthålligt skogsbruk och att dessa kunna
te sig rätt annorlunda än de faktiska försäljningsprisen. Häremot genmäles
emellertid, att den skog, som anses vara produktionsmedel, alltid
användes just för uthålligt skogsbruk, och att sålunda siffrorna från taxeringen
torde giva ett bättre uttryck åt de pris, som tillämpats just å nämnda delar
av skogen, än det medelpris, som erhålles, om hela den faktiska försäljningssumman
för skogen slås ut per kbm. virke. Vid den kalkyl, som gjorts vid
köpet av skogen, måste nämligen ett särskilt uthållighetspris hava beräknats
för den skog, som ej skall snart avverkas, och ett annat pris för den
skog, som skall avverkas. Att öva någon kontroll på den kalkyl, som faktiskt
förekommit vid försäljning av eu skogsfastigliet, är för övrigt mycket
svårt. Utan tvivel kan emellertid den objektivt riktiga kalkylen ej så mycket
skilja sig från den, som legat till grund för taxeringsvärdets bestämmande.
När det gäller allenast att beräkna en värdestegring, medan det belopp,
varmed ifrågavarande antal årsavkastningar beräknas ingå i köpet, icke i

1 Härvid bör iakttagas, att värdering sker efter genomsnittspris, vilket betyder, att värdet
på 4 årsavkastningar här betyder en högre siffra än värdet pa 4 arsavkastningar av ungskogsdimensioner.
.Ifr nedan.

346 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

och för sig får någon betydelse för skattens beräkning, är risken för
större fel mycket ringa. Det anförda har betydelse för frågan, om avdraget
för värdeökning på skogen som produktionsmedel bör absolut bindas
vid fastighetstaxeringssiffrorna (i den mån sådana finnas tillgängliga) eller
om bevisning rörande de faktiskt tillämpade priserna bör tillåtas. Tillätes
sådan bevisning, skulle därav antagligen i de särskilda fallen följa så många
svårigheter och tvistigheter, att man säkerligen mången gång finge till sist
falla tillbaka på siffrorna från fastighetstaxeringen. Det synes därför vara
avgjort att föredraga att på antytt sätt binda avdragsrätten. Gör man detta,
blir förfarandet i regel ganska enkelt. Det innebär intet annat än att
man får från försäljningssumman för skogen avdraga, utöver hela ingångsvärdet,
ett belopp, som utgör skillnaden mellan å ena sidan 4 x boniteten
x medelpriset vid senaste fastighetstaxering, å andra sidan 4 x boniteten x
medelpriset vid den fastighetstaxering, som ägt rum närmast före det ursprungliga
förvärvet av fastigheten.1 Det är klart, att metoden lider av den
ofullkomligheten, att priserna hunnit fluktuera från tidpunkten för fastighetstaxeringen
till tidpunkterna för förvärvet resp. försäljningen av fastigheten.
Detta fel kan emellertid, när det såsom här gäller skog, som användes i
uthålligt bruk, ej bliva mycket betydande, enär priserna på sådan skog
måste variera mycket mindre än beträffande avverkningsbar skog. Hela
den anordning, varom här är fråga, är naturligtvis rätt grov; men det
gäller att på ett enkelt sätt avlägsna den obillighet, som för det allmänna
rättsmedvetandet synes vidlåda nu gällande bestämmelser, och detta synes
kunna ske på det angivna sättet. Då det i varje fall lärer vara nödvändigt
att alltid bestämma omfattningen av skogen såsom produktionsmedel
efter ensartad grund, skulle det för övrigt föga förbättra genomsnittsresultatet,
om man på denna jämförelsevis grova utgångspunkt sökte applicera en
finare värderingsmetod.

Huru det ifrågasatta systemet skulle verka framgår av följande exempel.
I exemplen förutsättes, att försäljningspriset vid varje tillfälle överensstämmer
med det vid senaste fastighetstaxering åsatta priset. Härigenom torde
förståendet av metoden underlättas. I praktiken ställer det sig emellertid
lika enkelt, om dessa priser skilt sig från varandra.

En skogsfastighet avkastar genomsnittligt 4 kbm. virke per hektar. Såsom
produktionsmedel anses då 4 årsavkastningar, d. v. s. 16 kbm. per
hektar. När skogen förvärvas, utgöres densamma av kalmark utan skog.

Efter ett antal år har skogen uppnått just 16 kbm. massa per hektar,
och då försäljes fastigheten. Här föreligger tillväxt av produktionsmedel,
och eventuellt värdeökning på detta. Enligt de givna förutsättningarna
skall ingen som helst beskattning här ifrågakomma (försåvitt ej handel
bedrives med skogsfastigheter).

Om i stället fastigheten försäljes, när skogen uppnått 6 årsavkastningar,
d. v. s. 24 kbm. massa, blir resultatet ett annat. Priset antages vara 6 kronor
per kbm., alltså hela försäljningspriset per hektar 144 kronor. Då ingen skog
fanns, när fastigheten förvärvades, får avdrag ske för hela värdet på 4
årsavkastningar, d. v. s. 16 kbm. (produktionsmedel), med 96 kronor; 48
kronor beskattas.

Efter ytterligare en tid säljes fastigheten ånyo med skog, som nu uppgår
till 8 årsavkastningar, d. v. s. 32 kbm. Priset är 9 kronor per kbm., hela
försäljningssumman per hektar följaktligen 288 kronor och hela försälj -

För skyddsskogar utbytes siffran i mot G.

Kuiujl. Muj:ts proposition Nr 213.

347

ningsvinsten, d. v. s. försäljningssumman med avdrag av ingångsvärdet,
288 — 144 = 144 kronor. Av densamma utgör emellertid värdeökningen pä
4 årsavkastningar, vilken värdeökning uppgår till 16 x 9 - l(j x 6 48 kronor,

värdeökning på produktionsmedel och bör alltså avdragas från de 144 kronorna,
varför återstår att beskatta 144 48 96 kronor.

Fastigheten säljes emellertid efter ett antal år på nytt, men nu finns där
kvar endast 5 årsavkastningar skog, d. v. s. 20 kbm. per hektar, till ett pris
av 12 kronor per kbm. (en del har under tiden avverkats); priset är följaktligen
sammanlagt 240 kronor per hektar. Avdrag får först ske för inköpspriset
(ingångsvärdet) på dessa 20 kbm., som utgjorde 9 * 20 = 180 kronor; återstår
240 - 180 = 60 kronor. Men därjämte får avdrag ske för värdeökning
på de 16 kbm., som anses utgöra produktionsmedel, med 3 kronor per kbm.
eller 48 kronor. Här återstår följaktligen att beskatta 60 — 48 = 12 kronor.

Ännu en gång säljes fastigheten, men nu finns där ej kvar mer skog än
1 kbm. per hektar, vilken betingar ett pris av 16 kronor. Härvid sker
ingen beskattning alls, enär den återstående skogen är att i sin helhet betrakta
som produktionsmedel.

Därest i de angivna exemplen prisen vid fastighetsförsäljningarna skilt
sig från de vid fastighetstaxeringarna tillämpade, så skulle i alla fall det
vid varje försäljning avdragsgilla beloppet för värdeökning på produktionsmedel
blivit detsamma som i exemplen, enär värdena vid fastighetstaxeringarna
här varit bestämmande. Däremot hade givetvis det belopp, som vid
en påföljande försäljning fått avdragas för ingångsvärde, blivit beroende av
de faktiska försäljningsprisen. Om följaktligen vid det tillfälle, då skogen
uppgått till 32 kbm., försäljningspriset varit 9.5 o i stället för 9 kronor per
kbm., så hade det skattepliktiga beloppet vid detta tillfälle varit 16 kronor
högre än i exemplet, d. v. s. 112 kronor. Ä andra sidan hade vid det följande
försäljningstillfället, då skogen uppgått till 20 kbm., avdrag för ingångsvärde
fått ske efter ett pris av 9.5 0 i stället för 9 kronor per kbm.,
d. v. s. 10 kronor mer än i exemplet förutsatts, och det skattepliktiga beloppet
hade blivit 12—10 = 2 kronor.

Direkt felaktigt i en för de skattskyldiga gynnsam riktning verkar det
nu framlagda systemet i det fall, att avverkning ägt rum i så stor omfattning,
att den inkräktat på vad som är att anse såsom produktionsmedel.
Detta kan inträffa, om avverkningar uteblivit under lång tid, så att till
sist endast mogen skog finnes. I dylikt fall har den förutsättning, varpå
systemet vilar, slagit fel, i det att vad som antagits vara produktionsmedel
visat sig i verkligheten hava karaktär av skörd, beträffande vilken sålunda
hela värdeökningen bort beskattas. Den vinst, som uppkommit för avverkaren
i detta fall, blir visserligen fullt ut beskattad, men den värdeökning,
som uppstått hos de föregående ägarna av denna skog, har, till den
del den faller inom ramen för det antal årsavkastningar som antagits vara
produktionsmedel, blivit obeskattad, medan den bort beskattas. Felet synes
vara ofrånkomligt men har naturligtvis ej stor praktisk betydelse, om man
blott tillser, att det antal årsavkastningar, som antages vara produktionsmedel,
ej bestämmes för högt. Något fel i motsatt riktning kan däremot
knappast tillvitas metoden. Man kan nämligen icke vid någon tidpunkt
göra gällande, att det visat sig, att skörden haft mindre omfattning än man
förutsatt, ty man vet aldrig något om vad som kommer att skördas i framtiden,
och frågan måste rent principiellt ses på oändlig sikt.

Ej ett fel men en svårighet i det uppställda systemet ligger givetvis i
den omständigheten, att den första fastighetstaxeringen enligt gällande grunder

348

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

1927 års kommunalskatteut8kotts
förslag
till
frågans lösning.

Förslagets
innebörd och
motivering.

ägt ruru så sent som år 1922, och att man sålunda ej i denna taxering har
hållpunkter längre tillbaka i tiden. För fastställande av bonitetssiffran betyder
detta emellertid intet, enär denna alltid skall bestämmas enligt senaste
taxering. Svårigheten uppstår, när det gäller prissättningen. Uppenbarligen
måste man i detta avseende förutsätta bevisning. En jämförelsevis tillfredsställande
sådan bör dock kunna utan särskilt stora svårigheter erhållas genom
en jämförelse med domänstyrelsens rotvärden under olika tider, då man i allmänhet
synes kunna nöja sig med att fastställa den gamla siffran i procent
av den nuvarande i anslutning till de förändringar, som ägt rum i domänstyrelsens
rotvärden.

Enligt 1927 års proposition i kommunalskattefrågan medgavs rätt till avdrag
för förlust å inkomst av skogsbruk från intäkter av andra inkomstkällor.
En konsekvent utveckling av de förutsättningar, som i det föregående
berörts, borde emellertid bliva, att, liksom beskattning ej sker av
värdeökning å den skog, som anses vara produktionsmedel, å andra sidan
avdrag ej borde få ske för värdeminskning å skog, som bär dylik karaktär.
Att anordna beskattningen så, att dylikt avdrag ej medgåves, skulle ej erbjuda
större svårigheter. Det förefaller emellertid, som om man skulle
kunna utan olägenhet avstå från den skärpning av beskattningen, som
skulle bliva en följd av en dylik anordning. Den lättnad, som i det föregående
ifrågasatts, motiveras mera av praktiskt-psykologiska än teoretiska skäl,
och det synes ej nödvändigt att fullfölja den teoretiska utvecklingslinjen
längre än de praktiska skälen kräva.

Ett medgivande av den lättnad i beskattningsavseende, som här ifrågasatts,
synes däremot böra föranleda viss annan ändring i Kungl. Maj:ts förslag
till kommunalskattelag. Såsom ingångsvärde är enligt nämnda förslag,
när fråga är om annat förvärv än köp, att anse det belopp, efter vilket stämpelplikten
med avseende å förvärvet beräknats. Av billighetsskäl föreslogs
emellertid, att, om dylikt förvärv skett före lagens ikraftträdande och det
kunde visas, att det belopp, efter vilket stämpelplikten beräknats, i vad det
belöpt å den växande skogen, understigit allmänna saluvärdet å denna, såsom
skogens ingångsvärde i stället skulle anses det belopp, som visades hava
utgjort skogens verkliga värde vid tiden för fastighetens förvärvande. Om
fastigheten förvärvats exempelvis genom arv, synes det emellertid riktigt,
att endast det belopp, som beskattats genom arvsskatt, räknas såsom ingångsvärde.
Då nu i stället lättnad i beskattningen skulle medgivas efter annan,
rationellare grund, synes skälet till nämnda undantagsbestämmelse, vilken
skulle varit av betydelse särskilt vid fastiglietsförsäljning men som i tilllämpningen
sannolikt skulle medfört svårigheter, hava i huvudsak bortfallit.

Bestämmelsen om ingångsvärdets beräknande efter stämpelplikten synes
för övrigt böra kompletteras med ett stadgande för det fall, att stiimpelplikt
ej äger rum, vilket kan tänkas inträffa exempelvis om staten tillbytt sig
en fastighet. Ingångsvärde synes i dylikt fall böra beräknas till det belopp,
varefter stämpelplikten skulle beräknats, om stämpel utgått.

Den andra vägen att lösa ifrågavarande spörsmål är den, som anvisats
av årets kommunalskatteutskott och som innebär, att beskattning alls ej sker
vid försäljning av skog i samband med försäljning av fastighet, fc.rsåvitt ej
skattepliktig realisationsvinst eller yrkesmässig handel med fastigheter är
för handen, men att å andra sidan vid beskattning på grund av avverkning
eller upplåtelse av avverkningsrätt i intet fall avdrag medgives för
minskning av ingående virkeskapital. Innebörden av förslaget torde klarast

I\ nnyl. Maj: Is proposition Ni 21 it. 154!)

uttryckas genom ett återgivande av utskottets motivering. Med anknytning
till de motions vis framställda yrkanden och den utskottsmotivering, som
återgivits i det föregående, uttalar utskottet följande:

»Vid ett övervägande av förenämnda olika yrkanden liar det synts utskottet
möjligt, att en lösning av dessa frågor skulle kunna vinnas genom
eu kombination av de båda förslagen sålunda, att vid avverkning av skog
eller försäljning av avverkningsrätt inkomsten skulle i sin helhet beskattas
utan avdrag för minskning i skogens ingångsvärde, men att däremot vid
försäljning av fastighet den del av köpeskillingen, som belöper å skogen,
icke skulle anses utgöra inkomst av skogsbruk.

Om på detta sätt säljaren vid försäljning av en skogsfastighet befrias
från inkomstbeskattning, men köparen, som sedermera avverkar skogen,
får skatta för hela inkomsten utan avdrag för skogens ingångsvärde, så
synes detta vid första påseendet innebära en överllyttning av skattskyldigheten
från säljaren till köparen. Detta torde emellertid endast vara skenbart.
Den ökade skattskyldigheten för köparen kommer nämligen utan
tvivel att beaktas vid köpets avslutande och medföra, att köpeskillingen för
fastigheten i motsvarande mån nedpressas. Skatten för skogsinkomsten
drabbar således formellt köparen, men reellt får säljaren genom minskning
i köpeskillingen bära andel i skatten. Ett härmed analogt förhållande föreligger
för närvarande i fråga om skogsaccisen.

Emot den nu ifrågasatta anordningen har anförts, att den medför ett
oriktigt resultat, då fråga är om arv. Om en person ärver en fastighet
och strax därefter säljer skogen, skulle han enligt det ifrågasatta systemet
få skatta för hela inkomsten utan något avdrag, ehuru försäljningen endast
är en evalvering i penningar av den ärvda skogen. Han får erlägga inkomstskatt
för ett belopp, för vilket han nyss förut erlagt arvsskatt. Denna
''dubbelbeskattning’ är, menar man, irrationell. Häremot må först erinras,
att denna förmenta dubbelbeskattning endast gäller gentemot staten men
icke i fråga om kommunen. Vidare må framhållas, att om en person samlar
en förmögenhet genom att årligen spara en del av sina årsinkomster, så
uppstår ett kapital, som är i sin helhet inkomstbeskattat. När ägaren sedan
dör, erlägges arvsskatt för hela kapitalet. Om däremot en fastighetsägare
sparar skog, d. v. s. underlåter att avverka tillväxten, så uppstår genom den
besparade avkastningen ett kapital, som icke är inkomstbeskattat. Dör sedan
fastighetsägaren, erlägges arvsskatt för skogen, varefter enligt det ifrågasatta
systemet arvingarna få erlägga inkomstskatt till fullo, då de avverka.
En jämförelse mellan de två nu nämnda fallen visar, att skillnaden egentligen
är den, att i det första fallet inkomstskatten erlägges först och arvsskatten
därefter, under det att i det andra fallet de båda skatterna erläggas
i omvänd ordning. Hade fastighetsägaren själv avverkat, hade han fått
erlägga inkomstskatt, varefter arvingarna fått erlägga arvsskatt för det sålunda
erhållna kapitalet. Den reella skillnaden torde därför vara mindre
än den formella.

Emot det ifrågasatta systemet har vidare anmärkts, att progressionen blir
för stark. Om skogsinkomsten icke uttages varje år, utan avverkningen
uppskjutes, så blir, då avverkning av flera års avkastning slutligen sker,
progressionen oproportionerligt hög. Denna oegentlighet föreligger redan nu
men skulle genom det ifrågasatta systemet ökas. Detta är riktigt, men må
häremot erinras, att denna olägenhet i vissa fall mildras genom den i 41 §
kommunalskattelagen införda bestämmelsen, varigenom vid fleråriga avverkningskontrakt
— till skillnad mot vad som nu gäller — såsom inkomst

350

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

varje år upptages allenast vad av köpeskillingen för skogen det året förfaller
till betalning. Här må ock framhållas, att, i den mån vederbörande
övergå till ordnad skogshushållning, bortfaller denna ojämnhet. Det synes
utskottet vara en beaktansvärd fördel med det ifrågasatta systemet, att det
medverkar till en allmännare och ur skogsvårdssynpunkt synnerligen önskvärd
övergång till ordnad skogshushållning.

Om man således med hänsyn till vad här ovan anförts kan göra gällande,
att det ifrågasatta systemet icke verkar orättvist eller obilligt, när systemet
så att säga kommit i gång, så måste man å andra sidan medgiva, att en
direkt övergång från nu gällande bestämmelser till det ifrågasatta systemet
i många fall skulle bliva betungande för skogsägarna. Den, som nyligen
köpt en skogsfastighet med fullmogen skog och således har ett stort outnyttjat
ingångsvärde, skulle genom det ifrågasatta systemets införande berövas
rätten till detta avdrag. Han skulle vid avverkning få skatta för
hela inkomsten och således påläggas en skattebörda, som han vid skogens
förvärvande icke kunnat taga någon hänsyn till och som för honom skulle
bliva oskäligt stor. Det torde därför vara erforderligt att vid eu övergång
till det ifrågasatta systemet meddela övergångsbestämmelser för avsevärd
tid framåt. Beträffande frågan huru dessa övergångsbestämmelser
skola anordnas bör ihågkommas, att de skattskyldiga i regel hava mycket
svårt att visa, att de äro berättigade erhålla avdrag för minskning i skogs
ingångsvärde. Detta innebär, att den avdragsrätt, som skulle fråntagas de
nuvarande fastighetsägarna, är större på papperet än i verkligheten samt
mindre, ju längre bort i tiden fastighetsförvärvet ligger. Men hänsyn härtill
torde det vara tillfyllest, om det stadgas en övergångsperiod på 20 år,
under vilken avdragsrätten successivt avskrives med 1/,0 per år.

Utskottet har således utformat bestämmelserna om beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet sålunda, att de i propositionen upptagna stadgandena
om avdrag för minskning i skogs ingångsvärde uteslutits och att avyttring
av växande skog i samband med försäljning av marken icke utgör skattepliktig
intäkt. Med den avfattning utskottet givit nu ifrågavarande bestämmelser,
beröra de icke frågan om realisationsvinstbeskattningen. Försäljes
alltså fastighet med växande skog inom tio år från det fastigheten
förvärvats genom köp eller byte, skall uppkommen vinst i sin helhet beskattas
såsom realisationsvinst, oavsett att däri kan ingå vinst på grund av
outtagen tillväxt av skogen. Att för dylika fall meddela några särskilda
regler skulle nämligen medföra stora taxeringstekniska svårigheter, och ett
av huvudskälen för den av utskottet i förevarande avseende föreslagna
reformen har just varit att eliminera vissa allmänt erkända svårigheter vid
de nuvarande beskattningsbestämmelsernas tillämpning.

I övergångsbestämmelserna har stadgats, att de skattskyldiga under 20 år
äro berättigade åtnjuta avdrag för minskning i skogs ingångsvärde enligt
hittills gällande bestämmelser med den inskränkningen likväl, att detta
avdrag från och med år 1929 i viss omfattning reduceras. Denna regel
innebär, bl. a., att skattskyldig, oavsett om han förvärvat en fastighet före
eller efter 1927 års utgång, är enligt hittills gällande regler berättigad till
förenämnda avdrag under övergångstiden, dock med den föreskrivna reduktionen.
I fråga om beräkningen av avdraget för skogs ingångsvärde vill
utskottet framhålla, att de nuvarande bestämmelsernas avfattning ofta föranlett
en tillämpning, varigenom den skattskyldige fått i förtid skatta för
en konjunkturstegring å den kvarvarande skogens värde. En dylik beskattning
överensstämmer icke med gällande inkomstbegrepp och torde knappast

351

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

hava varit avsedd, då bestämmelserna om denna avdragsrätt utformades.
De bestämmelser, som härom givits i propositionen, lämna däremot tydliga
regler för beräkning av den inkomst man egentligen velat beskatta. Dessa
regler hava också 5 vissa fall vunnit tillämpning i praxis. Utskottet anser
ej någon ändring i denna praxis önskvärd under den återstående giltighetstiden
för denna avdragsrätt.»

Den av utskottet föreslagna övergångsbestämmelsen hade följande lydelse:

»Skattskyldig må vid taxering åren 1928 - 1947 åtnjuta avdrag för minskning
i skogs ingångsvärde genom avyttring av skogsprodukter eller genom
upplåtelse av avverkningsrätt enligt hittills gällande bestämmelser, dock med
den inskränkningen, att berörda avdrag åtnjutes med allenast 19/20 år
1929, 18/20 år 1930, 17/20 år 1931, 16 20 år 1932, 15/20 år 1933, 14/20 år
1934, 13/20 år 1935, 12 20 år 1936, 11/20 år 1937, 10/20 år 1938, 9/20 år
1939, 8/20 år 1940, 7/20 år 1941, 6/20 år 1942, 5/20 år 1943, 4 20 år 1944,
3/20 år 1945, 2/20 år 1946 och 1 20 år 1947.»

Den iögonenfallande stora fördelen med detta projekt är dess påtagliga
och bestickande enkelhet. Denna fördel är så stor, att anledning synes finnas
att acceptera förslaget, om det ej motväges av stora reella olägenheter.
Huruvida detta kan anses vara fallet eller ej, skall ej här bedömas; däremot
skola väsentligare fördelar och olägenheter i möjligaste mån klarläggas, på
det att ett fylligare material än hittills må föreligga för frågans bedömande.

Systemet är avsett att verka på det sätt, att de fastighetsägare, som ej
avverka tillväxten av skogen, skola vidkännas en mot skatten svarande
minskning i köpeskillingen för fastigheten. På detta sätt diskonteras den
skatt, som en gång av en framtida avverkare kommer att erläggas för
nämnda tillväxt. Någon personlig inkomstskatt, som tager hänsyn till fastighetsförsäljarens
personliga skatte förmåga, blir det dock ej fråga om. Den
rike och den fattige säljaren få samma köpeskilling och få alltså vidkännas
lika stor minskning i köpeskillingen. Därtill kommer, att ej heller den
slutlige avverkarens skatt blir en skatt efter förmåga. Ty denne får ej
göra avdrag för sin i regel största omkostnad, nämligen vad han betalt
för skogen. Skattens storlek blir i stället beroende på bruttointäkten av
avverkningen, avdrag för avverkningskostnaden samt de avdrag för förluster
på andra inkomstkällor, som vederbörande må hava tillfälle att utnyttja.
Visserligen förutsättes, att avverkaren vid köpet av fastigheten fått
njuta ett mot skatten svarande avdrag å köpeskillingen för skogen; men
det är väl mer än tvivelaktigt, om detta avdrag verkligen svarar mot den
skatt, som han får betala. Det är att antaga, att en person, som har liten
inkomst i övrigt, kan betala mer för skogen än eu person med stor inkomst,
och att den person, som för året kan bokföra stora förlustavdrag på andra
inkomstkällor och som sålunda måhända kan helt befria sig från skatten,
kan betala allra mest, enär han får den minsta skatteomkostnaden. Å andra
sidan torde det vara oriktigt att tro, att marknaden för skogsförsäljningar
blir sådan, att prissättningen kommer att helt inställa sig efter köparens
personliga förhållanden. I den mån detta ej blir fallet, kommer det avdrag
på köpeskillingen, som säljaren får vidkännas, och därmed den skatt som
slutligen stannar på honom, ej att bliva utmätt med hänsyn till vare sig
säljarens eller köparens personliga skatteförmåga. I den mån åter som
köpeskillingen inställer sig efter köparens personliga förhållanden, inträder

Särskild fördel
med utskottsförslaget
är
dess enkelhet.

Utskottsförslaget
och
inkomstbeskattningen

i allmänhet.

Progressivskalans
obillighet
vid beskattning
av
lotterivinst,
realisationsvinst
och viss
inkomst av
skogsbruk.

352 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

det läget, att det avdrag för skatt, som säljaren får vidkännas på köpeskillingen,
rättar sig efter köparens men ej efter säljarens skatteförmåga.

Den skatt, som skulle komma att åvila skogsbruket enligt föreliggande
projekt, skulle sålunda mista karaktären av en verklig personlig inkomstskatt.
Närmast skulle den komma att påminna om den nuvarande skogsaccisen.
Skillnaden är dock den, att accisen är en objektskatt, och att sålunda
dess beräknande vid en fastighetsförsäljning är för båda parter betydligt
enklare än när det gäller en inkomstbeskattning. Den frågan ligger i själva
verket nära till hands, om det ej skulle vara lämpligt att helt utbyta både
den kommunala och den statliga inkomstbeskattningen av skogen mot en
accis. Det lärer knappast kunna göras gällande annat, än att en sådan skulle
ur skatteförmågans synpunkt träffa fullt ut lika rättvist som inkomstskatten
i den ovan projekterade formen. Ej minst skulle detta bliva fallet i den
mån den komme till synes såsom avdrag å köpeskillingarna. I dylikt avseende
skulle en accis verka jämnt, medan den ifrågasatta inkomstskatten
skulle verka än åt ena hållet än åt andra, men ofta i motsatt riktning mot
vad som skulle följa av skatteförmågan. Även ur andra synpunkter torde
accisbeskattningen kunna erbjuda fördelar. Det torde emellertid kunna ifrågasättas,
om det verkligen vore möjligt att ur inkomstkällan inkomst av jordbruksfastighet
avskilja inkomsten av skogsbruk. Vad själva bruttointäkterna
beträffar, skulle väl detta gå för sig; men vad angår frågan om avdrag
för omkostnaderna, blir förhållandet ett annat, ty att exakt urskilja vad som i
dylikt avseende hör till det ena och det andra är ofta ytterligt svårt för
att ej säga omöjligt. Utbrytande av inkomsten av skogsbruk skulle sålunda
säkerligen medföra mycket stora svårigheter och tvistigheter i tillämpningen,
varför det torde bliva nödvändigt att avstå från realiserandet av nämnda
tanke.

Slutligen kan mot utskottsförslagct anmärkas, att i visst fall tillväxten av
eller värdeökning på skog kommer att beskattas två gånger, nämligen när
en säljare beskattats för realisationsvinst. Säljaren beskattas för ökning av
skogens värde, som uppkommit under hans besittningstid, och köparen får
vid avverkning betala skatt för fulla värdet. Utskottet har också uttalat,
att här föreligger en dubbelbeskattning, men av taxeringstekniska skäl icke
velat söka undvika densamma.

Med det anförda sammanhänger, att ej blott den skattepliktiga inkomsten
skulle komma att beräknas utan hänsyn till vederbörandes verkliga nettoinkomst
utan även progressionen bliva från inkomstbeskattningens utgångspunkter
felaktig. Detta på den grund att beskattningen komme att ske på
en gång för ett enda stort belopp, medan den förut skett i flera repriser
på smärre belopp. Genomsnittligt komme progressionen beträffande inkomst
av skogsbruk att verka hårdare än beträffande annan inkomst och hårdare
än nu. Redan för närvarande torde emellertid ett av felen med beskattning
av inkomst av skogsbruk vid fastighetsförsäljning vara just, att progressionen
verkar för hårt, enär fråga i regel är om i förhållande till vederbörandes
normalinkomst betydande belopp. I dessa fall skulle visserligen
enligt kommunalskatteutskottets nu ifrågavarande förslag obilligheten bortfalla,
men desto hårdare skulle progressionen verka vid varje fastighetsägarens
egen skogsavverkning ävensom vid upplåtelse av avverkningskontrakt.
Det har anförts såsom en särskild fördel med ifrågavarande
system, att skatten skulle verka prohibitivt i det avseende, att större engångsavverkningar
skulle nästan omöjliggöras och avverkningen i stället ske efter

K ungl. Maj:ts proposition Nr 2Vi.

353

rationellare grunder i små repriser. Det torde också vara att vänta, att
systemet i många fall skulle i dylikt avseende få mycket fördelaktiga verkningar.
En betydande del av dessa verkningar torde dock vinnas redan på
grund av numera gällande skogsvårdslagstiftning. Och förnekas kan väl ej
heller, att i ej så få fall, diir mycken fullmogen skog finnes, en stor avverkning
är det rationella, och att denna skulle ställa sig ekonomiskt vida
fördelaktigare om den skedde på en gång än om den verkställes i repriser,
försåvitt ej just skatteomkostnaden med engångsavverkning blir proportionsvis
mycket högre än med avverkning i repriser. I dylika fall skulle alltså
den ifrågasatta lagstiftningen verka på ett ekonomiskt felaktigt sätt. Detsamma
blir måhända, ehuru i mindre grad, förhållandet, om, såsom fallet
stundom kan vara särskilt beträffande något mindre skogar, det ekonomiskt
gynnsammaste resultatet i längden vinnes med avverkningar med längre
tidsmellanrum. I dylikt fall skulle den redan nu här alltför hårda progressionen
bliva ändå mer tryckande.

Fråga är emellertid, om ej i denna punkt en ändring i utskottets förslag
vore tänkbar i syfte att i någon man utjämna den obillighet, som progressivskalan
skulle medföra. Meningen med progressiviteten är ju, att denna
skall träffa i förhållande till vederbörandes skatteförmåga, d. v. s. i stort
sett den genomsnittliga inkomst han åtnjuter. Faller nu inkomsten ojämnt,
blir progressionen under åren med hög inkomst för hög, under åren med
låg inkomst för låg, men genomsnittligt blir resultatet för högt. Utfaller
någon enstaka mycket hög inkomst, blir resultatet särskilt ogynnsamt för
den skattskyldige. Detta inträffar nu ofta siirskilt vid lotteri vins t, realisationsvinst
samt inkomst av skogsbruk speciellt vid fastighetsförsäljningar
och vid upplåtelse av avverkningsrätt. Ett lättande av progressionen
i dylika fall vore, även om utskottets nu föreliggande förslag ej skulle
genomföras, befogat. Här skall nu dryftas möjligheten att komma till rätta
med denna ej helt enkla fråga.

Kunde man utan svårighet urskilja inkomsten av skogsbruk såsom särskild
inkomstkälla, kunde stadgas exempelvis, att skatteprocenten skulle bestämmas,
som om förslagsvis endast tredjedelen av nettointäkten därav uppburits
under ifrågavarande beskattningsår, men att denna skatteprocent givetvis
skulle tillämpas på hela det beskattningsbara beloppet. Fn dylik lösning
lärer emellertid med hänsyn till omöjligheten att uppdraga nyssnämnda
gränslinje åtminstone ej i denna enkla form vara möjlig.

En annan utväg är att låta den skatteprocent gälla, som skulle vara tilllämplig
på medelinkomsten för året och för några föregående år. Detta kan
ske, men vissa svårigheter inträda, då siffran för det beskattningsbara beloppet
för föregående år ej vunnit laga kraft. Det är överhuvudtaget föga
lyckligt, när en sammankoppling på detta sätt skall ske mellan olika års
inkomster. Ej heller denna utväg synes därför vara att rekommendera såsom
bindande för beskattningsmyndigheterna.

Fråga är fördenskull, om ej ordnandet av förevarande angelägenhet lämpligen
bör ske under medgivande av något större frihet för beskattningsmyndigheterna.

I detta avseende bör först fastställas, i vilka fall en lägre beskattningsnorm
än den vanliga bör få medgivas. Härvid bör tillses, att detta ej får
ske i andra fall än där årets inkomst av särskild anledning överstiger vad
som för vederbörande kan anses såsom normalt. Begränsning synes böra
ske till de fall, då inkomstökningen är beroende av lotterivinst, realisationsvinst
eller onormalt stor inkomst av skogsbruk. Lättnad synes böra med Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 180 häft. (Nr 218.)

354

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

givas allenast då det taxerade beloppet av dylik anledning avsevärt överstiger
det normala, förslagsvis med minst 50 procent. Frågan är då vad
som kan anses vara normalt. I sådant avseende hava beskattningsmyndigheterna
att hålla sig i första hand till en jämförelse med de närmast
föregående årens inkomst men i andra hand även till en jämförelse med
den inkomst, som vederbörande kan väntas komma i åtnjutande av under
de närmast följande åren. Om exempelvis vederbörande genom arv bekommit
en fastighet, duger det ej att gå allenast bakåt i tiden, då inkomsten för
framtiden kan väntas bli högre. Det ifrägasättes även, om ej en gräns för
rättigheten bör sättas vid ett minimum för det beskattningsbara beloppet
av 10,000 kronor. Intill detta belopp är för andra än aktiebolag och solidariska
bankbolag procentsatsen beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
enhetlig, och någon jämkning i denna skatt kan ej ifrågakomma.
Annorlunda ställer det sig med den kommunala progressivskatten,
men denna uppgår till ett så relativt obetydligt belopp, att skäl till undantag
från normala regler ej synes föreligga, om det beskattningsbara beloppet
faller under sagda minimum. Ej heller för aktiebolag och solidariska bankbolag
synes en omräkning vid mindre beskattningsbara belopp än 10,000
kronor böra komma i fråga.

Beskattningsmyndigheterna skulle sålunda äga eu viss frihet att bedöma
vad som skall anses vara normal inkomst. Någon fara för missbruk torde
väl knappast föreligga, då i alla fall objektivt påvisbara förhållanden föreligga
som jämförelsematerial.

Har beskattningsmyndigheten fått frihet i ett avseende, synes knappast
någon betänklighet möta att medge någon frihet även i avseende å skatteprocentens
bestämmande. En lägsta gräns torde dock böra fastslås. Detta
synes kunna ske på det sätt, att skatteprocenten får beräknas till lägst det
belopp, som den skulle utgjort, om från det beskattningsbara beloppet avdrages
två tredjedelar av det belopp, varmed det beskattningsbara beloppet
av förut given anledning överstiger det normala. Beskattningsmyndigheten
kan härvid mera summariskt bedöma vad som skall anses vara inkomst av
skogsavverkning. Om det beskattningsbara beloppet av skilda anledningar
överstiger det normala, får avdragas allenast två tredjedelar av vad som
kan anses representera den överskjutande realisationsvinsten etc. Om exempelvis
normalt beskattningsbart belopp är 17,000 kronor men vederbörande ett
visst år har dels en extrainkomst av tillfälligt uppdrag å 3,000 kronor, dels
realisationsvinst å 30,000 kronor eller sammanlagt 50,000 kronor, så blir det
avdragsgilla beloppet två tredjedelar av 30,000 kronor, d. v. s. 20,000 kronor,
och skatteprocenten uträknas efter ett beskattningsbart belopp av 30,000
kronor men tillämpas ä hela det faktiska beloppet 50,000 kronor.

Det sålunda skisserade förslaget innebär en något större lättnad än om
den extraordinära inkomsten i fråga fördelats på 3 år. Ty de följande två
åren får vederbörande skatta på sin verkliga inkomst efter vanlig skatteprocent.
En verklig tredelning hade förelegat blott om genomsnittsprocenten
för alla tre åren uppgått till samma tal, som tillämpas för det första året.
Då detta ej blir fallet utan skatteprocenten de två följande åren blir lägre,
så blir lättnaden följaktligen större än vid en tredelning. Detta synes
dock knappast böra bliva föremål för invändning, då ju en fördelning på
mer än tre år vore tänkbar.

En viss frihet i antydd utsträckning för beskattningsmyndigheterna har
den fördelen, att dessa kunna på lämpligt sätt reglera sådana fall, där skogsavverkningar
företagas med vissa mellanrum. Om avverkningen exempelvis

Kanyl. Muj:tn proposition Nr X13. 355

företages vart femte år, synes det ligga nära till hands att såsom normalinkomst
räkna medeltalet för en femårsperiod och att beräkna skatten trän
denna utgångspunkt.

De i det föregående föreslagna restriktionerna äro ifrågasatta just i syfte
att det här skall bli fråga allenast om rena undantag. Bliva ifrågavarande
fall ej vanliga, synas några farhågor för betungande av beskattningsmyndigheterna
ej behöva hysas. Någon större risk för särskilt tyngande besvärsmål
lär väl ej heller föreligga, då det ej gäller en strikt tillämpning av
noggrant meddelade normer utan i viss mån en skälighetsprövning.

Det hittills beträffande kommunalskatteutskottets ifrågavarande förslag
anförda har avsett att belysa dess innebörd från den rena inkomstbeskattningens
utgångspunkt. Det återstår emellertid att undersöka även huru den
ifrågasatta beskattningen går ihop med den med inkomstbeskattningen konkurrerande
arvsskatten.

Konkurrensen mellan arvsskatten och inkomstbeskattningen har i gällande
lagstiftning såväl som 1927 års skattepropositioner kommit till uttryck på
det sätt, att vad som förvärvats genom arv, testamente o. s. v. såväl statligt
som kommunalt ej beskattas såsom inkomst. Ifrågavarande spörsmål har
berörts av professor Davidson i hans uppsats »Om beskattningsnormen vid
inkomstskatt», intagen i inkomstskattesakkunnigas betänkande om inkomstoch
förmögenhetsskatt (del II). Han uttalar där (sid. 18), bland annat, att
arvsskatt och inkomstskatt utesluta varandra: en persons förvärv, som är
föremål för arvsskatt, får ej beskattas genom inkomstskatt.

Utskottets ifrågavarande förslag innebär utan tvivel ett avsteg från skattelagstiftningens
principer på denna punkt. Då avdrag ej får ske vid beräkningen
av inkomst av skogsbruk för det belopp, varmed den växande skogen
ingått i arvet, innebär detta en beskattning av samma skog två gånger.
Denna synpunkt har nu berörts av kommunalskatteutskottet, vars bevisföring
återgivits ovan sid. 12. Där antydes till en början, att någon kommunal
arvsskatt ej existerar, varför någon konkurrens i dylikt avseende ej
linnes. Emot detta argument kan väl ingen annan invändning göras, än att
skattesystemet eljest låter arvsskatten utesluta såväl statlig som kommunal
inkomstskatt. Vidare antyder utskottet, att det här gäller mera en formell
än en reell skillnad mot vad som eljest tillämpas, enär i vanliga fall en
ärvd förmögenhet utgöres av hopsparade inkomster, som successivt beskattats
genom inkomstskatt, medan här i stället inkomstbeskattningen följer
efteråt. Vad som närmast synes kunna anföras häremot är väl, att arvsskatten
är en skatt ej på arvlåtaren utan på arvtagaren, vilket bland annat
kommer till synes på de för olika släktskapsgrader fastställda olika skatteskalorna,
samt att, medan eljest arvlåtaren beskattas en gång och arvtagaren
en gång, arvlåtaren här blir fri från skatt men arvtagaren får betala skatt
två gånger. Det synes kunna befaras, att i synnerhet vid fideikommiss den
ifrågasatta skattetypen kommer att verka särskilt hårt. Den nye fideikommissarien
måste nämligen först betala arvsskatten, vilket med hänsyn
till att något kapital i vanlig mening ej kan användas för ändamålet kan
bliva mycket svårt. En kapitaltillgång får dock enligt gällande lag av
fideikommissarien tillgripas, nämligen växande skog, och i verkligheten lär
väl också så tillgå, att, när skog finnes, dylik avverkas för att erhålla
medel till skatten. För närvarande blir vederbörande dock fri från inkomstskatt
på den skog, som ingått i arvet; men enligt förslaget skall värdet på
denna skog beskattas även med inkomstskatt, därvid avdrag får ske allenast

Utskottsförslaer.
-ts förhållande
till
arvsbeskattningen.

356

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 213.

örerg&ngsbestämmelser

till utskottsförslaget.

för den direkta avverkningskostnaden. Ytterligare torde emellertid beträffande
utskottets förslag i den avsedda punkten böra framhållas, att, medan
väl i allmänhet samma belopp beskattas dels såsom inkomst hos arvlåtaren,
dels såsom arv hos arvtagaren, detta enligt nuvarande bestämmelser ej är
fallet med sådan inkomst av skog, varom här är fråga. Skogens tillväxt
beskattas ej såsom inkomst hos arvlåtaren, men beskattas genom arvsskatt
hos arvtagaren. Någon inkomstskatt för samma skog betalas ej av arvtagaren,
som får avdraga den arvsbeskattade skogens värde såsom ingångsvärde.
Beträffande inkomst av skogsbruk är således för närvarande principen
om beskattning en enda gång strikt genomförd, och utskottets förslag
medtor här en genomgående skärpning i förhållande till det nuvarande, en
skärpning som uppenbarligen blir desto starkare på grund av progressiviteten.
Det kan jämväl erinras därom, att i fråga om realisationsvinstbeskattning
arv avskär beskattning, i det att icke vare sig arvlåtare eller arvtagare
betalar inkomstskatt för värdestegring som uppkommit, men arvtagaren
erlägger arvsskatt för tillgångens värde.

Härefter skall även beröras den av utskottet framförda frågan om övergångsbestämmelser.
Utskottsförslaget i denna punkt innebär, att omedelbart
efter den nya lagstiftningens ikraftträdande den ordning skulle inträda, att
beskattning för inkomst av skogsbruk ej skulle ske vid fastighetsförsäljning,
men att avdrag för ingångsvärdet med successivt minskade belopp
skulle äga rum i de fall, dä beskattning skulle ske, d. v. s. vid avverkning
å egen fastighet eller upplåtelse av avverkningsrätt. Avdrag för minskning
av ingångsvärde skulle medges även i sådana fall, där fastigheten förvärvats
efter den nya lagens ikraftträdande.

En övergångsbestämmelse i det syfte, varom här är fråga, förefaller ur
saklig synpunkt önskvärd. I den form övergångsbestämmelsen fått torde
den emellertid kunna förväntas medföra även olägenheter. Ju tidigare
under övergångsperioden avverkning sker desto lägre blir beskattningen, och
detta kan tänkas i någon mån bidraga till en forcerad avverkning i ändamål
att utnyttja avdragsrätten. Särskilt lönande blir detta, när ingångsvärdet
är högt i förhållande till avverkningens bruttoavkastning. Så är
exempelvis fallet med skogar, inköpta under kristiden för höga pris. Skatten
representerar på många håll en så stor omkostnad, att er. snar avverkning
kan visa sig lönande — i många kommuner vid större inkomster 25 å 30
procent eller mer av de beskattningsbara beloppen, vilka efter övergångstidens
slut skulle uppgå till hela bruttoavkastningen med avdrag allenast
för avverkningskostnaden. Det torde i själva verket vara synpunkter
av dylik art, som föranlett utskottet att föreslå en så lång övergångstid som
20 år, varigenom olägenheterna minskas. Olägenheterna bliva emellertid å
andra sidan större därigenom att i många fall, då en fastighetsägare, som har
lågt ingångsvärde, vill upplåta avverkningsrätt, en försäljning kan arrangeras
av hela fastigheten med efterföljande återköp, sedan avverkningen ägt rum.
Härvid får visserligen lagfartsstämpel betalas två gånger, men förfarandet
torde det oaktat i många fall bli lönande. I själva verket uppstår här en
lucka i systemet, i det att den tillväxt, som skett mellan det senaste förvärvet
av fastigheten före lagens ikraftträdande och ett förvärv av fastigheten
efter lagens ikraftträdande, aldrig beskattas, i den mån köpeskillingen
vid sistnämnda förvärv får utnyttjas som ingångsvärde. Det sistnämnda
missförhållandet kan nu visserligen avhjälpas på det sätt, att avdrag för
ingångsvärde ej medges, om fastighetsförvärvet skett efter den nya lagstift -

357

K un f/l. Maj:Is proposition Nr 213.

ningens ikraftträdande. Detta skulle emellertid medföra en ojämnhet i
beskattningen; om den gamle ägaren själv avverkar eller upplåter avverkningsrätt,
får avdrag åtnjutas, men om fastigheten säljes får den nye
köparen intet avdrag. Härav skulle med all sannolikhet bliva en följd,
att när försäljning för avverkning avses först avverkningsrätt upplåtes
och därefter fastigheten försäljes. Det rätta vore väl, om likställighet
eftersträvas, att låta den som köper efter lagens ikraftträdande utnyttja
sin säljares ingångsvärde. Härvid skulle emellertid uppstå bevissvårigheter
av den betydelse, att de torde innebära ett avgörande hinder mot denna
tankes realiserande. Rätt nära till hands synes ligga att stipulera en
övergångsbestämmelse av den innebörd, att, liksom rätten till ingångsvärde
endast successivt avskrives, motsvarande bleve förhållandet med skattefriheten
vid fastighetsförsäljningar. Härigenom skulle vinnas en metod att
undanröja senast berörda olägenhet. Det synes emellertid vara att befara,
att en övergångsbestämmelse av denna art skulle bliva besvärlig att tilllämpa.
Skäl till densamma synes för övrigt ej föreligga i det stora antal
fall, där köp sker efter lagens ikraftträdande men väsentlig avverkning ej
verkställes under 20-årsperioden, d. v. s. där avdraget för ingångsvärdet ej
sedermera kan utnyttjas. Att då bos säljaren beskatta detta ingångsvärde
skulle ej överensstämma med metoden.

Sakläget vid övergången torde i själva verket vara sådant, att en fullt
rationell övergångsbestämmelse ej kan givas. Man torde därför stå i valet
mellan att antingen ej intaga någon övergångsbestämmelse alls eller godtaga
utskottets bestämmelse, möjligen med den närmast av skogspolitiska skäl
förestavade modifikation, att avdrag för ingångsvärde ej medges, om fastigheten
förvärvats efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Därvid måste
man göra klart för sig, att intet av dessa alternativ är helt fritt från
anmärkning.

Resultatet av den nu verkställda undersökningen av kommunalskatteutskottets
förslag rörande beskattning av inkomst av skogsbruk har i huvudsak
kommit att te sig som en kritik av detta ur olika synpunkter. Att det
rent negativa kommit att taga så mycken plats får förklaras därav, att å
andra sidan förslagets fördelar ligga i ganska öppen dag och därför ej behöva
någon vidlyftigare utläggning. Såsom sådana fördelar framstå i synnerhet
dels förslagets påfallande enkelhet, dels det förhållandet, att förslaget på ett
exakt sätt löser frågan om vilken tillväxt av skogen som ej skall beskattas.
Förslagets svagheter hänföra sig till sättet för beskattningen av och storleken
av skatten för den del av skogen, som kommer att beskattas.

Det med utskottsförslaget närmast konkurrerande här förut framlagda
alternativet har sina förtjänster och svagheter fördelade på rakt motsatt
sätt. Det ger ej en fullt exakt lösning av spörsmålet av vad som rätteligen
bör beskattas, det är rätt invecklat — kanske mindre beträffande de här
ifrågasatta nya tilläggsbestämmelserna än beträffande reglerna om avdrag
för minskning av ingående virkeskapital — men det medför en beskattning,
som måste anses ur skattesystemets allmänna utgångspunkter tämligen väl
avvägd. Att lagtexten med detta system blir mycket mer komplicerad än
med det förra, ligger i sakens natur; men att lagstiftaren i allmänhet föredragit
sådana mera detaljerade regler, som bättre anpassa sig efter olika
saklägen, framför grövre men enklare normer, därom giver hela vår skattelagstiftning
vittnesbörd.

Till sist bör kanske uppmärksammas, att något missnöje hos de skatt -

Samman fattning.

Författnings utkast.

358 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

skyldiga med det av utskottet framlagda förslaget väl ej är att vänta under
de närmaste åren, medan avdrag i avsevärd mån ännu medges för minskning
i skogs ingångsvärde, utan först senare, när dylikt avdrag ej alls eller
blott till obetydlig del medges. Skulle man då finna anledning återgå till
principer, som mera överensstämma med de nuvarande, torde detta med
hänsyn till de förhållanden som rått under mellantiden ställa sig synnerligen
svårt och i varje fall medföra nya särskilda övergångsbestämmelser,
vilka skulle för en längre period göra bestämmelserna ändå mer svårtilllämpliga
än dem man nu tilläventyrs kunde införa.

Inom skatteberedningen hava utarbetats utkast till lagtext i anslutning
till berörda inom beredningen utarbetade alternativa förslag rörande beskattning
av inkomst av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning ävensom
till den särskilda anordning för beräkning av skatten vid onormalt
höga inkomster, som jämväl ifrågasatts i promemorian. Rörande den lagtext,
som erfordras för genomförande av kommunalskatteutskottets förslag,
hänvisas till utskottets utlåtande nr 1 under 21 §, 22 § 1 mom. och 35 % förslaget
till kommunalskattelag samt övergångsbestämmelser ävensom anvisningarna
till 21 och 22 §§.

Stockholm i november 1927.

CARL W. U. KU YLEN STIERN A

HARALD WALLER

Kungi. Maj:is proposition Nr 213.

359

Bilaga till bil. 2.

Utkast

till

ändringar i förslag till kommunalskattelag enligt prop. 102/1927 i
anslutning till alternativ, utarbetat inom 1924 års skatteberedning.

21 §.

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres — hans hushåll;

c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföres:

värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-,
till- eller ombyggnad eller reparation och underhåll av byggnader, stängsel
och inventarier å fastigheten eller för sitt hushåll eller eljest för sin, sin
familjs och sina personliga tjänares räkning (vedbrand med mera) eller for
arbetspersonalens behov eller å annan av den skattskyldige innehavd fastighet
eller i rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av annat slag — — — med mera sådant.

(Se vidare anvisningarna.)

22 § 1 mom.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras av gifter

till det allmänna.

Har skog avverkats eller avyttrats utan samband med avyttring av marken,
och understiger det återstående virkeskapitalet därefter virkeskapitalet vid
den tidpunkt, då ägaren förvärvade fastigheten (ingående virkeskapitalet),
må ägaren njuta avdrag med så stor del av skogens för honom gällande
ingångsvärde, som kan anses motsvara minskningen av det ingående virkeskapitalet.
.

Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må

ägaren njuta avdrag med skogens för honom gällande ingångsvärde ävensom
med ett belopp svarande mot den värdeökning, vilken efter det han förvärvade
fastigheten åkommit så stor del av skogen som antages för framtiden
komma att bevaras såsom producerande virkeskapital.

Hemmavarande barn — — — arbetspersonalen.

360

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

35 $.

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres —--tillfällig

natur.

Avyttras här i riket belägen fastighet med växande skog, skall, på sätt
framgår av 21 §, vad av köpeskillingen belöper på skogen räknas såsom
intäkt av fastigheten.

(Se vidare anvisningarna.)

övergångsbestämmelser.

Vid den nya lagens tillämpning skall följande iakttagas:

3. Avdrag för underskott vid avyttring av skog på grund av tillämpning
av 22 § 1 mom. andra eller tredje stycket medgives icke, om förvärvet
av fastigheten ägt rum före denna lags ikraftträdande; dock må förlust, som
uppkommit vid avyttring av skog i samband med avyttring av fastigheten,
avdragas såsom realisationsförlust under de villkor och i den ordning 36 §
stadgar.

4. För fastigheter---lagens ikraftträdande.

Anvisningar.

till 21 §.

1. Till bostad — — — driftkostnad.

2. Till jordbruk hänföres — — — m. m. dyl.

Skogsbruk, varmed avses fastighets utnyttjande för skogshantering ä egen
eller arrenderad mark, anses som ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten
och räknas förty icke såsom binäring till jordbruk.

Under skogsbruk inbegripes skogsavverkning på grund av avverkningsrätt,
som skattskyldig vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade
fastigheten. Skogsavverkning å annans mark på grund av särskild
upplåtelse av avverkningsrätt är att hänföra till rörelse.

Har den---till avsalu.

3. Såsom intäkt — — — av annan fastighet.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad----avdragas (se 20 §).

4. Med skogs för ägaren gällande ingångsvärde förstås det värde, varmed
växande skog kan anses hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt,
då ägaren förvärvade fastigheten. Såsom fastighetens värde är att anse vid
köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen och vid annat förvärv
det belopp, efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

36]

beräknats, eller, därest stämpelplikt för förvärvet icke förelegat, det belopp,
efter vilket stämpelplikt skulle enligt eljest gällande grunder beräknats, om
stämpelplikt förelegat. Minskning av ingående virkeskapital skall anses vara
för handen, då ur skogen uttagits kvantitativt eller kvalitativt mera, än som
motsvarar tillväxten under den tid, som förflutit sedan ägaren förvärvade
densamma. Minskning av ingående virkeskapital skall värdesättas efter de
enhetspris, som kommit till användning vid beräkning av ingångsvärdet.
Skattskyldig, som vill åtnjuta avdrag för minskning av ingående virkeskapital,
har att uppgiva den vid skogens avverkning eller försäljning influtna
intäkten och därjämte förebringa utredning för bedömande av skogens
ingångsvärde samt av den minskning eller försämring som virkeskapitalet
därefter undergått.

Om minskningen i ingående virkeskapitalet, värderad enligt ovan angivna
grunder, uppgår till högre belopp, än som vid försäljningen influtit, och
förlust alltså uppstår, får denna förlust avdragas i vanlig ordning.

Har avdrag för minskning av ingående virkeskapital medgivits, anses
ingående virkeskapitalet och skogens för ägaren gällande ingångsvärde hava
i motsvarande mån nedgått, och skall alltså, därest ytterligare avverkning
eller försäljning därefter sker, såsom ingående virkeskapital räknas det sålunda
nedsatta virkeskapitalet.

Exempel: I. A. försäljer från sin fastighet skog på rot för en köpeskilling
av 20,000 kronor. Vid taxering påföljande år visar han, att skogsvärdet å
egendomen, som han genom arv erhållit, vid tillträdet var enligt då gällande
fastighetstaxering upptaget till 44,400 kronor efter en skogsareal av 300
hektar med bonitet 3, rotvärde 6 kronor per kubikmeter och relativ skogstillgång
0.8. Vidare gör han trovärdigt, att genom avverkningar efter tillträdet
år för år ungefärligen uttagits skogens årliga tillväxt, vadan den nu
gjorda försäljningen, beräknad till 3,000 kubikmeter, motsvarande 10 kubikmeter
per hektar, är att anse som minskning av ingående virkeskapitalet.
Då denna minskning kan anses utgöra 10 procent av den för egendomen
normala skogstillgången måste skogens ingångsvärde anses minskat i motsvarande
grad, d. v. s. 10 procent av normal skogstillgång eller med

= 12.5 procent av den vid tillträdet befintliga skogstillgången, vilket i

U. 8

penningar utföres med 5,550 kronor. A. bör sålunda taxeras för inkomst
av endast 20,000 — 5,550 = 14,450 kronor.

II. B. avverkar och förädlar skog från sin fastighet till ett beräknat
värde i oförädlat skick av 75,000 kronor. Vid påföljande års taxering gör
han genom köpehandling för fastigheten eller på annat sätt trovärdigt, att av
köpeskillingen för fastigheten, utgörande 500,000 kronor, ett belopp av
300,000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör dennas ingångsvärde.
Likaledes göres trovärdigt, att utöver den sedan köpet upplupna
och tidigare icke uttagna tillväxten nu avverkats en virkeskvantitet,

362

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

utgörande en femtedel av det ingångna virkeskapitalet. Avdrag får alltså
ske med en femtedel av 300,000 kronor eller 60,000 kronor.

III. C. har försålt avverkningsrätt till all skog å sin fastighet med undantag
för nödigt husbehovsvirke mot en köpeskilling av 15,000 kronor. Vid
nästa års taxering gör han trovärdigt, att av den vid förvärvet av fastigheten
erlagda köpeskillingen å den växande skogen belöpt 12,000 kronor,
vilket belopp sålunda är att anse som skogens ingångsvärde. Ytterligare
gör han trovärdigt, att den från försäljning undantagna virkestillgången,
värdesatt efter samma enhetspris för skilda sortiment, som skäligen kunna
anses ha varit bestämmande för ingångsvärdet, kan anses hava ett värde
av 3,000 kronor. Skillnaden mellan ingångsvärdet 12,000 kronor och den
undantagna skogens värde 3,000 kronor eller 9,000 kronor är sålunda att
anse som minskning i virkeskapital, vadan inkomsten upptages till endast
15,000 — 9,000 = 6,000 kronor.

5. Det avdrag, som vid avyttring av växande skog i samband med avyttring
av marken medgives för värdeökning å så stor del av skogen, som
antages för framtiden komma att bevaras såsom producerande virkeskapital
(varaktigt virkeskapital), beräknas efter följande grunder. Det varaktiga
virkeskapitalet skall alltid anses utgöra för skyddsskogar sex och för övriga
skogar fyra gånger den normala årliga virkesavkastningen, sådan denna
uppskattats vid den allmänna fastighetstaxering, som avslutats under eller
närmast före det kalenderår, varunder fastigheten avyttrats. Vid beräkning
av värdeökningen å det varaktiga virkeskapitalet skall hänsyn tagas till å
ena sidan värdet av det varaktiga virkeskapitalet vid avyttringen enligt
den värdesättning, som tillämpats vid nämnda allmänna fastighetstaxering,
å andra sidan värdet å det varaktiga virkeskapitalet vid förvärvet enligt
den värdesättning, som tillämpats vid den allmänna fastighetstaxering, som
avslutats under eller närmast före det kalenderår, varunder fastigheten av
den skattskyldige förvärvats. Har förvärvet skett före år 1922, skall värdet
å det varaktiga virkeskapitalet vid förvärvet anses hava utgjort så stor procentdel
av det på nyss nämnt sätt fastställda värdet av samma virkeskapital
vid avyttringen av fastigheten som virkesprisen i orten i allmänhet vid tiden
för fastighetsförvärvet utgjort av motsvarande virkespris vid avyttringen.

Med skyddsskog förstås här, förutom sådan skog, som omförmäles i lagen
den 29 juli 1903 angående skyddsskogar, jämväl annan skog, vars bestånd
erfordras till skydd mot fjällgränsens nedgående.

Exempel: En person inköper ett till skogsbörd dugligt område om 10
hektar, vilket ligger skoglöst, och planterar därå skog. Den normala årliga
virkesavkastningen beräknas utgöra 4 kubikmeter per hektar. Det varaktiga
virkeskapitalet skall då antagas till 16 kubikmeter per hektar eller för hela
området 160 kubikmeter. Om skogsmarken säljes, innan skogen uppnått
denna myckenhet, äger någon beskattning av inkomst av skogsbruk genom
försäljningen icke rum. Det antages emellertid, att försäljning av området
sker först sedan skogen uppnått en myckenhet av 240 kubikmeter och att

363

Kungl. Maj:In proposition Nr 213.

å den växande skogen av köpeskillingen belöper 1,680 kronor eller i genomsnitt
7 kronor per kubikmeter. Vid närmast föregående allmänna fastighetstaxering
beräknades skogens värde efter ett rotpris av 5 kronor per
kubikmeter. Något avdrag för minskning av ingående virkeskapitalet kan
icke ifrågakomma, enär någon skog icke fanns vid fastighetsförvärvet.
Däremot får avdrag ske för hela värdet å 160 kubikmeter efter det vid
senaste fastighetstaxeringen tillämpade rotvärdet, 5 kronor, eller med 800
kronor. Följaktligen återstår att beskatta ett belopp av 1,680 — 800 = 880
kronor.

Samma skogsmark försäljes ånyo efter ett antal år, när å densamma
finnes 32 kubikmeter skog per hektar, till ett pris av 3,200 kronor eller i
genomsnitt 10 kronor per kubikmeter. Vid senaste allmänna fastighetstaxering
har priset varit 9 kronor per kubikmeter. Sedan denne ägares
förvärv av fastigheten hava avverkningar ägt rum, därvid avdrag för
minskning av ingående virkeskapital skett med sammanlagt 28 kronor per
hektar. Avdrag får nu ske med återstående ingångsvärde, som utgör
1,680 — 280 = 1,400 kronor. Tillika får emellertid avdrag ske för värdeökningen
på 16 kubikmeter per hektar, vilken värdeökning uppgår till
160 x 9 — 160 x 5 = 640 kronor. Det belopp, som skall beskattas, blir följaktligen
3,200 — 1,400 — 640 = 1,160 kronor.

Har vid någon därefter skeende försäljning av skogsmarken virkesmassan
kommit att understiga 16 kubikmeter per hektar, sker ingen beskattning
alls, enär hela återstoden räknas såsom varaktigt virkeskapital.

6. Lika med förutvarande punkt 5.

7. Lika med förutvarande punkt 6.

Utkast

till

ändringar i förslaget till förordning om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt enligt 1927 års riksdags första särskilda
utskotts utlåtande nr 1.

18 §.

Inkomst- och förmögenhetsskatt--— tre procent av det beskattnings bara

beloppet.

Därest för skattskyldig, som i a) eller b) avses, det taxerade beloppet på
grund av åtnjuten lotterivinst, realisationsvinst eller inkomst av skogsbruk
med mer än hälften överstiger vad som för den skattskyldige kan anses
normalt, äger, om det beskattningsbara beloppet tillika överstiger 10,000

364

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

kronor, beskattningsmyndighet medgiva skälig nedsättning av det grundbelopp,
som enligt eljest gällande grunder skulle fastställts för den skattskyldige.
Nedsättningen må doek icke göras större än att det procenttal,
som det nedsatta grundbeloppet utgör av det beskattningsbara beloppet, ej
understiger det motsvarande procenttal som skulle uppkommit, om från det
beskattningsbara beloppet avdragits två tredjedelar av det belopp, varmed
det beskattningsbara beloppet anses av förut nämnd anledning överstiga,
det för den skattskyldige normala, och grundbelopp i vanlig ordning beräknats
å det återstående beskattningsbara beloppet.

Anvisningar

till 18 §.

I. För försäkringsbolag — — — dessa taxeras.

3. Vid fastställande enligt 18 § sista stycket av vad som för den skattskyldige
kan anses utgöra normalt taxerat belopp skall jämförelse ske ej
blott med förhållandena under de närmast föregående åren utan även med
vad som med hänsyn till ändrade inkomst- och förmögenhetsförhållanden
kan anses sannolikt för de närmast kommande åren. Vid bedömande av
vad som skall anses hava utgjort inkomst av skogsbruk får beskattningsmyndigheten
med utgångspunkt från deklarationen söka åtminstone approximativt
uppskatta de under inkomst av jordbruksfastighet ingående bruttointäkter
av skogen och därå belöpande avdrag.

Om det taxerade beloppet av skilda anledningar överstiger det normala,
tages i nu förevarande avseende hänsyn endast till den inkomstökning, som
beror på lotterivinst, realisationsvinst och inkomst av skogsbruk. Annan
icke normal inkomst får icke medföra nedsättning i grundbeloppet.

Exempel: I. Normalt taxerat belopp för en enskild skattskyldig anses utgöra
18,000 kronor och det beskattningsbara beloppet 15,000 kronor, men den
skattskyldige har därutöver haft dels en extrainkomst av tillfälligt uppdrag
å 5,000 kronor, dels realisationsvinst å 30,000 kronor eller ett taxerat belopp
av sammanlagt 53,000 kronor och ett beskattningsbart belopp av 50,000
kronor. Såväl det taxerade som det beskattningsbara beloppet skola då anses
av given anledning hava med 30,000 kronor överstigit det normala. Om
från det beskattningsbara beloppet avdrages två tredjedelar av nämnda belopp
eller 20,000 kronor, återstå 30,000 kronor, varå skattens grundbelopp
utgör 1,200 kronor eller 4 procent. Genom nedsättning, som medgives enligt
förevarande bestämmelse, får skattens grundbelopp ej sättas lägre än 4
procent på 50,000 kronor, d. v. s. 2,000 kronor.

II. Ett aktiebolags kapital utgör 1,000,000 kronor. Bolaget, som anses normalt
hava ett taxerat belopp av 50,000 kronor, har visst år ett taxerat och
beskattningsbart belopp av 150,000 kronor, därav 90,000 kronor anses utgöra
inkomst av skogsbruk, samt tillika utdelning på aktier i annat aktiebolag

365

K ungt. Maj:ts proposition Nr 213.

med 50,000 kronor, vilka ej inräknas i det taxerade beloppet. Om ej beskattningsmyndighet
medgåve nedsättning av grundbeloppet, skulle inkomstprocenten
i detta fall bliva 20 nämligen 1°0,000 1 50,000 _ 20 \ Nedsätt v

1,000,000 100''

ning må emellertid av beskattningsmyndighet medgivas, så att inkomstprocenten
blir lägst 14 /nämligen 200,000—60,000 _ _jj_Skatteprocenten

V 1,000,000 100;

för grundbeloppet får nedsättas till lägst 6.20, vilken tillämpas å hela det
beskattningsbara beloppet 150,000 kronor.

Utkast

till

ändring i förslaget till förordning om kommunal progressivskatt
enligt 1927 års riksdags första särskilda utskotts utlåtande nr 1.

4 § 1 mom.

För andra skattskyldiga---av det beskattningsbara beloppet.

Förordnar beskattningsmyndighet för skattskyldig, som avses i 18 § sista
stycket förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, om nedsättning
av skattens grundbelopp, skall nedsättning ske jämväl av kommunal
progressivskatt, och skall i dylikt fall vad i nämnda stycke sista punkten
stadgas hava motsvarande tillämpning.

366

Kungl. Maj.ts proposition Nr 2lä.

Bilaga 3.

P. M.

med exempel belysande verkan av vissa förslag rörande beskattning
av inkomst genom försäljning och avverkning av skog.

På uppdrag av Herr Statsrådet och Chefen för finansdepartementet har
jag försökt att för ett visst tänkt skogsföretag beräkna de skattebelopp,
som skulle komma att påvila iöretaget ilråga, för den händelse skatten
beräknades enligt olika alternativ. Redogörelse för resultatet Jämnas i
det följande. De olika undersökta alternativen äro:

1. Det nuvarande beskattningssättet, enligt vilket vid avverkning
avdrag får göras från avverkningsinkomsten med det belopp, varmed
avverkningen eventuellt sänkt värdet, »ingångsvärdet», å skogens virkesförr»d.
Vid försäljning av skog i samband med fastighetsförsäljning beskattas
endast det belopp, varmed försäljningssumman överstiger det
ingångsvärde, säljaren kan redovisa för virkesförrådet å skogen. Detta
beräkningssätt benämnes i fortsättningen »Det nuvarande».

2. Det i Kungl. Maj:ts proposition nr 102/1927 framlagda förslaget,
enligt vilket de nuvarande beskattningsformerna skulle bibehållas, dock
med den skillnaden att vid beskattning av inkomst genom avverkning av
skog avdraget för minskning i ingångsvärde skulle få göras med belopp,
motsvarande sänkningen i virkesförrådet. Förslaget benämnes i fortsättningen
»Propositionen 1927».

3. 1927 års kommunalskatteutskotts förslag, enligt vilket intet avdrag
för minskat ingångsvärde skulle få göras vid beskattning av inkomst
genom avverkning, samtidigt som ingen beskattning skulle träffa inkomst,
erhållen genom försäljning av skog i samband med försäljning
av fastighet. Förslaget benämnes i fortsättningen »Utskottet 1927».

4. 1924 års skatteberednings i november 1927 i särskild promemoria
lämnade och sedermera i något förändrad form inom skatteberedningen
bearbetade förslag, enligt vilket det nuvarande beskattningssystemet bibehålies,
dock med det tillägget, att vid försäljning av skog i samband
med försäljning av fastighet som inkomst ej skall betraktas varken den
värdeökning, som erhålles genom tillväxt av skog, intill dess värdet av
densamma uppnår värdet av fem normala årsavkastningar enligt den
terminologi, som kommit till användning vid fastighetstaxeringen av skog,
ej heller den värdestegring på grund av ändrade konjunkturer å virkesmarknaden,
som kan hänföras till dessa fem normala årsavkastningar.
Denna värdestegring skall beräknas med ledning av de bonitetssiffror och
rotvärden, som använts vid beräkning av för egendomen fastställda fastighetsvärden.
Dessutom skall enligt förslaget minskning i ingångsvärde få
räknas alternativt enligt förslag 1 eller 2. Förslaget benämnes i fortsättningen
»Skatteberedningens».

Som grundval för de verkställda beräkningarna har valts de »Avkastningstabeller
för mellansvensk blandskog», som nyligen publicerats i

Kanyl. Maj:t:s proposition Nr 213. 867

Skogsvårdsföreningens tidskrift av M. Enandar och G. Grantinger. Ur
dessa tabeller erhållas alla nödvändiga uppgifter angående virkesförråd
per hektar, avverkningens storlek såväl i massa som i värde o. s. v. Tabellerna
äro beträffande värdeuppgifterna beräknade för gynnsammaste
drivningsförhållanden för trenne olika boniteter. Av dessa ha uppgifterna
för den bästa boniteten använts i efterföljande utredningar. Detta
val har träffats av den anledningen, att med de lämnade värdeuppgifterna
en så låg omloppstid som (it) år kunnat tänkas tillämpad för denna
bonitet. Denna omloppstid motsvarar ju knappast de i praktiskt bruk
allmänt tillämpade omloppstiderna. Då emellertid valet av en annan,
med de praktiska förhållandena mera överensstämmande omloppstid ej
på något sätt skulle påverka de erhållna resultaten men däremot i hög
grad utöka räknearbetet, liar den valda omloppstiden ansetts fullt berättigad.
• " i

Som utgångspunkt för beräkningarna bär valts eu skog, som tänkts
hålla ett rätt stort överårigt virkesförråd. För detta förråd har fastställts
en viss realisationsplan, gående ut på att så småningom överföra
skogen till normalt tillstånd, d. v. s. till en skog med ett virkesförråd,
som är jämnt fördelat å de enligt den fastställda omloppstiden tillåtna
åldrarna. Den fastställda realisationsplanen har upplagts så, som den
praktiskt borde fastläggas under förutsättning, att skogsägaren vill snarast
möjligt nå fram till de fördelar, som en fullt normal ålderfördelning
medför, samtidigt som han så vitt möjligt vill undvika allt för starka
omkastningar i avkastningen från sin skog under övergångstiden utan
att därför offra några större värden. Vissa uppoffringar måste han givetvis
underkasta sig för att nå fram till det eftersträvade normaltillståndet,
men, som sagt, realisationsplanen upplägges så, att dessa uppoffringar
hållas inom så snäva gränser som möjligt.

Sedan denna realisationsplan fastställts, har med ledning av förut
nämnda avkastningstabell för tioårsperioder de avkastningar beräknats,
som skogen vid olika tillfällen kan tänkas komma att lämna. Skogens
värde erhålies sedan som kapitaliserade summan av dessa framtida avkastningar.
Detta värde har beräknats enligt en metod, som framlagts i
samband med diskussionerna angående fastställandet av relativa skogstillgången
vid förberedelserna till senaste fastighetstaxering. (»Skogens
avkastning och värde», Tidskriften Skogen H. 19, 1927.)

Vid utförandet av beräkningarna i fråga ha givetvis vissa förenklade
förutsättningar måst tillgripas. Så har exempelvis samma antagande
angående de allmänna omkostnadernas storlek gjorts, som kommit till
användning vid fastighetstaxeringen, nämligen att de utgöra 25 procent
av avverkningens rotvärde. Denna siffra har endast frångåtts för de
perioder, under vilka avverkningsiukomsterna uppgått till synnerligen
små belopp. För dessa perioder ha kostnaderna i fråga tänkts begränsade
till ett visst fixt minimibelopp. I proportion till det uttagna rotvärdet har
med andra ord kostnadsposten fått relativt taget stegras för de perioder, då
avverkningen beräknats bli särskilt låg.

Samtliga värderingar ha verkställts för en fastighet av storleken 68
hektar. Detta av den anledningen att beräkningarna i så fall ställa sig
enklast. Anser man, att marken efter avverkning bör ligga kal under
tre års tid, innan ny skog anlägges, intager nämligen under sådana
förhållanden varje årsklass av skog vid normal åldersfördelning en

368

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

yta av 1 hektar, slutavverkningen omfattar 1 hektar o. s. v. Samtliga
lämnade värdesiffror hänföra sig alltså till denna skogsareal på 63 hektar.

Beräkningen av skattebeloppen har även utförts iör en skog om 63
hektar. De olika alternativen komma emellertid att för skogar av skilda
storleksordningar lämna relativt taget avvikande resultat på grund av
det olika inllytande, skatteprogressionen kommer att utöva. För att även
belysa detta företagsstorlekens inflytande ha beräkningar verkställts dels
med de skatteprocenter, som skulle kommit till användning, därest fastigheten
faktiskt varit 63 hektar, dels med de skatteprocenter, som skulle
kommit till användning, om skogen varit 16.5 gånger så stor, d. v. s. omfattat
cirka 1,000 har. I närslutna tabell 1 ha endast de enligt den senare
förutsättningen beräknade skattesatserna införts.

Resultatet av de verkställda beräkningarna återfinnes i nyssnämnda
tabell. I det följande lämnas dessutom en kortfattad kommentar till tabellen
i fråga.

Översta raden i tabellen återger tillståndet å skogen, sådant det ter
sig vid fullt normal åldersklassfördelning. Som synes representerar denna
normala skog ett totalvärde, inbegripet marken, av 38.550 kronor, varav
31,800 kronor hänlör sig till virkesförrådet. Den årliga avverkningen
uppgår till 280 kubikmeter med ett rotvärde av 1,928 kronor. Detta motsvarar
ett medelrotvärde på den normala avverkningen av 6.% kronor
netto, d. v. s. efter avdrag med 25 procent för allmänna omkostnader. Brutto
motsvarar detta 9.io kronor, vilket vid beräkning av fastighetsvärdet avjämnas
till 9.oo kronor.

De närmast följande uppgifterna i tabellen avse att åskådliggöra, hur
den tillämpade realisationsplanen verkar. Till en början ges en framställning
av utgångsläget, så som det tänkts. Den överåriga skogen täcker
enligt denna förutsättning 60 procent av hela arealen, virkesförrådet
uppgår till 204 kubikmeter per hektar emot vid normalt tillstånd å
skogen 84 kubikmeter. Under förutsättning att ej några speciella hänsyn
påverka skogsägaren, borde ur hans synpunkt det ekonomiskt riktiga
vara att omedelbart uttaga hela det befintliga överåriga förrådet
samt att därefter så snabbt som möjligt söka åstadkomma normaltillstånd
å skogen. En beräkning angående de värden, som under denna förutsättning
skulle kunna erhållas ur skogen, visar, att den omedelbara realisationen
skulle ge i avverkningsinkomst 60,700 kronor, medan den resterande
skogen jämte marken skulle representera ett värde av 26,850 kronor.
Sammanlagt skulle med andra ord skogsägaren på denna väg kunna
giva sin skogstillgång ett värde av 87,550 kronor.

Detta betyder emellertid, bland annat, synnerligen tvära omkastningar
i inkomsterna från skogen. Vi antaga alltså, att lian ej kan tillämpa en
sådan metod, utan att han i stället går fram med en försiktigare realisation.
Denna låter honom bli helt fri det överåriga förrådet först efter
50 år och lämnar ett normalt skogstillstånd först efter 130 år. En värdeberäkning
på grundval av en sådan realisationsplan ger ett totalvärde
av 80.450 kronor eller 7,100 kronor lägre än vid den snabba realisationen.
Denna skillnad, motsvarande ett årligt inkomstbelopp av 355 kronor per
år, anser han uppvägas av de fördelar, detta långsamma tillvägagångssätt
medför. Vid en realisation av en storlek, som här förutsatts, blir
givetvis skillnaden i beskattning enligt de olika förslagen högst väsentlig.
Enligt utskottsförslaget skulle skatten uppgå till 6,860 kronor emot enligt
nuvarande sys-tem endast 355 kronor.

Kun f/l. Maj:ts proposition Nr 213. 369

1 fortsättningen har den långsamma realisationen tänkts tillämpad.
Under en period av fyrtio ur kommer med denna huggningsmetod virkestörrådets
värde att successivt siinkas ned till 22,800 kronor. Sammanlagda
avdraget för minskat ingångsvärde kommer med andra ord att
utgöra 50,900 kronor, om detta avdrag beräknas enligt nuvarande bestämmelser.
Användas i stället de bestämmelser, som 1927 års proposition
föreslagit, visar det sig, att virkesförrådet sjunkit med sammanlagt 71.r>
procent eller med 52,700 kronor. Det kvarstående ingångsvärdet kommer
alltså enligt denna metod att ställa sig något lägre än efter nuvarande
bestämmelser. Detta resultat är emellertid ej betecknande för de båda
metodernas sätt att verka. Vilken metod, som lämnar det största avdraget,
blir i stället beroende av förhållandena. Detta framgår bland annat
därav, att, under det att det nuvarande beräkningssättet för de två första
tioårsperioderna lämnar största skatten, d. v. s. minsta avdraget, är förhållandet
omvänt lör de två följande tioårsperioderna. Detta förhållande
medför, att den i skatteberedningens överarbetade förslag ifrågasatta valfriheten
mellan dessa två metoder förefaller att kunna utnyttjas för att nå
nagot större avdrag, än vad som skulle kunna ernås, därest endast endera
av de två metoderna finge tillämpas.

Någon större betydelse torde emellertid denna valfrihet ej få för möjligheterna
att under längre tider begränsa de totala skattebeloppen. Det
visar sig nämligen, att fördelen av att vid avverkningsinkomstens beskattning
få avdraga större belopp för minskat ingångsvärde vid en efterföljande
försäljning hämnar sig därigenom, att iörsäljningsinkomsten och
därmed beskattningen då ökas. Detta framgår omedelbart av en provräkning
å värdena i tabell 1. Skall under perioden 0—40 år avdragsrätten till
fullo utnyttjas, under förutsättning att beräkningsmetoden är valfri, borde
avdraget beräknas enligt propositionens förslag. Ingångsvärdet nedbringas
nämligen därigenom till 21,000 kronor emot 22,800 kronor, då nuvarande
bestämmelser tillämpas. Motsvarande skattebelopp blir 86 kronor
lägre. Samtidigt ökas emellertid inkomsten vid den därpå följande
försäljningen till 6,400 kronor emot 4,600 kronor enligt nuvarande beräkningsmetod.
Detta betyder, att skattebeloppet ökas med 120 kronor. Totala
skattebeloppet skulle med andra ord endast skilja på 04 kronor. De*
högre beloppet erhålles, om vid avverkningens beskattning det högre upp
nåeliga avdraget för minskat ingångsvärde tillämpas.

Skulle i stället eu försäljning ha skett efter 20:e året, lämnar propositionen
fortfarande den lägre beskattningen å avverkningen under denna 20-årsperiod. Skillnaden blir här 268 kronor, medan skillnaden i beskattning
å försäljningsvärdet blir 224 kronor. Portsättes beräkningen, visar det
sig, att för följande 20-årsperiod en beräkning enligt nuvarande metod
skulle ställa sig fördelaktigast under avverkningsperioden. Skattebeloppet
skulle därigenom nedbringas med 28 kronor. Samtidigt skulle emellertid
beskattningen vid försäljningen ökas med 33 kronor.

Dessa exempel torde visa, att den föreslagna valfriheten torde bliva utan
betydelse för de totala skattebeloppens storlek. Det. är alltså ej någon
minskning i den totala skattetyngden, som nås genom införandet av valfriheten
i fråga utan endast en lättnad i bevisföringen beträffande värdeminskningens
storlek. I tabellen har därför denna valfrihet lämnats åsido,
och skattebeloppen under alternativ 4 ha genomgående beräknats enligt
nuvarande system utom givetvis vid de tillfällen, då ökning av fem års
avkastningars värde föreligger.

liihanij till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. ISO hd fl. (Sr Sill.) -i

370

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Sedan fyrtio år förgått tankes en försäljning av fastigheten äga rum.
Sedan senaste avverkningen utförts, tänkas virkespriserna ha stegrats
så, att den normala avverkningens rotvärde uppgår till ll.os kronor,
vilket värde vid fastighetstaxeringen utjämnats till ll.oo kronor. Detta
medför att fastighetens värde stegrats till 35,530 kronor, varav nu 27,400
kronor belöper på virkesförrådet. De för säljaren kvarstående ingångsvärdena
skulle, om det nuvarande systemet tillämpas, vara 22,800 kronor,
och om propositionens förslag tillämpas, 21,000 kronor. Inkomsten av
försäljningen blir med andra ord enligt det förra förslaget 4,600 och
enligt det senare förslaget 6,350 kronor. Skattebeloppen bli respektive
235 och 350 kronor. Enligt utskottets förslag sker ingen beskattning, och
enligt skatteberedningens förslag skulle slutligen ett skattebelopp av endast
111 kronor utgå. De fem normala årsavkastningarnas värde har nämligen
stegrats med 1,953 kronor, vilket belopp enligt det senare förslaget
får avdragas från inkomsten vid försäljningen.

Den nye ägaren tänkes fortsätta att driva skogen enligt den ursprungligen
uppgjorda planen. Under den första tioårsperioden träffas han
under sådana förhållanden enligt alla förslagen av samma beskattning.
Såväl virkesförrådets värde som dess storlek i kubikmassa är nämligen
under denna period i stigande. Några avdrag för minskat ingångsvärde
komma med andra ord ej i fråga. Under följande period blir emellertid
förhållandet annorlunda. Virkespriserna tänkas nämligen sjunka så, att
det normala rotvärdet endast uppgår till 7.19 kronor, vilket värde vid
fastighetstaxering avjämnas till 7.oo kronor. Detta medför, att virkesförrådets
värde vid slutet av perioden sjunkit till 25,200 kronor, trots
det att virkesförrådets kubikmassa stegrats från 69 kubikmeter till 92
kubikmeter per hektar. Det nuvarande systemet ger under sådana förhållanden
ett avdrag, motsvarande sänkningen i skogens ingångsvärde,
medan propositionens förslag, på grund av det stegrade virkesförrådet, ej
tillåter något avdrag. Propositionens förslag och utskottets förslag lämna
med andra ord i detta fall samma resultat.

I det tillstånd, skogen nu belinner sig, försäljes den ånyo. Som ingångsvärde
tjänar vid detta tillfälle, om det nuvarande systemet tilllämpas,
det efter beviljat avdrag kvarstående ingångsvärdet 25,200 kronor.
Detta är emellertid det värde, för vilket fastighetens skog försäljes.
Någon beskattningsbar inkomst erhåller med andra ord säljaren ej. Ej
heller enligt propositionens förslag föreligger någon sådan inkomst. Enligt
denna beräkningsmetod har nämligen vid beskattningen av avverkningsinkomsten
något avdrag för minskat ingångsvärde ej förekommit.
Det ingående värdet är med andra ord fortfarande detsamma som vid
föregående försäljning eller större än den vid sista försäljningen erhållna
köpesumman. Någon beskattning förekommer alltså ej efter någotdera
förslaget.

Under följande tioårsperiod ha priserna återvänt till ursprungsläget
och under den därpå följande ytterligare stegrats så, att det normala
rotvärdet uppgår till lO.oo kronor, vid fastighetstaxeringen utjämnat till

ll.oo kronor. Beskattningen under dessa perioder erbjuder intet särskilt
av intresse. Virkesförrådets värde liksom dess kubikmassa stegras nämligen
successivt, varför något avdrag för minskat ingångsvärde ej ifrågakommer.

Efter förloppet av dessa två tioårsperioder sker emellertid en ny försäljning.
Ingångsvärdet är därvid försäljningsvärdet vid föregående

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213. 371

köp, 25,200 kronor. Utsående vänlei åter är köpeskillingen vid detta köp,
41,900 kronor. Ingångsvärdet har alltså stegrats med 16,700 kronor, vilket
belopp enligt såväl nuvarande system som propositionens iörslag beskal
tas till fulla värdet med 1,300 kronor. Skutteberedningen ger emellertid
bär en lindring, i det stegringen i värde på de fem årsavkastningarna,
från 7,549 vid föregående försäljning till 11,440 vid denna försäljning eller
3,891 kronor, blir avdragsberättigad. Skatten kominer under sådana förhållandena
att minskas till 922 kronor eller med 378 kronor.

Fastigheten tankes under de följande åren, intill dess normalt tillstånd
a skogen uppnås eller till år 130, stanna i samma ägares band. Virkespriserna
tänkas oförändrade vid det läge, de intogo, da egendomen sista
gången gick i köp. Först under sista perioden, mellan 120 och 130^ år,
sker en sänkning så, att de återgå till samma läge som vid utgångsåret,
9.19 respektive 9.oo kronor. Som beskattningen under dessa 50 år ej erbjuder
något av speciellt intresse, lia endast totalbeloppen för perioden
i tabellen införts.

Vid 130 år är alltså skogen i normalt tillstånd. Den övergår nu genom
arv i annan persons ägo. Dess värde står i 38,550 kronor, varav 31,800
kronor belöper sig å skogen. Antages arvskatten uppgå till 20 procent,
betyder detta ett belopp av 7,710 kronor. Den nye ägaren har ej tillgångar
för skattens gäldande utan måste genom avverkning förskaffa
sig medel härtill. Detta betyder, att han omedelbart måste verkställa en
avverkning, motsvarande ungefärligen 5 normala årsavkastningar. Han
sänker därvid värdet å virkesförrådet från 31,800 till cirka 26,000 kronor,
samtidigt som virkesförrådet sjunker med cirka 1,000 kubikmeter eller
med 16 procent. Detta föranleder ett avdrag för sänkt ingångsvärde så
stort, att skatten enligt nuvarande system skulle utgå med 74.oo kronor,
medan den enligt propositionen skulle uppgå till 109 kronor och enligt
utskottets förslag till 470 kronor. Utskottets förslag betyder med andra
ord en väsentlig hårdare belastning i jämförelse med de övriga förslagen.
I ett sådant fall som detta, då den maximala arvskatten tänkts tillämpad,
domineras emellertid alla tre inkomstskattebeloppen av arvskatten. .

Den ovan skildrade avverkningen och dess resultat har ej införts i tabellen.
Här har i stället det antagandet gjorts, att den nye ägaren av
någon anledning ser sig föranlåten att avverka så hårt, som det är honom
möjligt. Resultatet blir, att omedelbart all skog av ålder över halva
omloppstiden avverkas. Avverkningen lämnar, som av tabellen framgår,
ett belopp av 25,000 kronor. Samtidigt sjunker emellertid värdet å fastigheten
till 9,250 kronor, varav 2,500 kronor belöper sig på virkesförrådet.
Detta representerar med andra ord endast ett värde av 1.3 årsavkastningar.
En sådan avverkning ger alltså skogsägaren ett totalvärde
på skogen av 34,250 kronor. Hade i stället en normal drift
för framtiden tillämpats, hade fastigheten representerat det värde, till
vilket den vid arvfallet upptogs, nämligen 38,550 kronor. Den nye ägaren
har med andra ord gjort en förlust genom sin avverkning, motsvarande
4,300 kronor. Sänkningen i virkesförrådets ingångsvärde uppgår
till ett belopp av 29,300 kronor. Sänkningen i samma storhet, beräknad
efter virkesförrådets förändringar, uppgår till 26.500 kronor. T intetdera
fallet erhålles med andra ord någon beskattningsbar inkomst. Enligt
utskottsförslaget föreligger däremot ett beskattningsbart belopp av

25,000 kronor, dragande en skatt av 2,200 kronor.

Under följande tioårsperiod lämnar skogen ingen nettoinkomst. Äga -

372

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

ren får i stället vidkännas en del rena utgifter. Emellertid inträder
under denna period eu stegring- i virkespriserna så, att det normala rotvärdet
stiger till lO.oo kronor, vilket värde vid fastighetstaxering höjes
till ll-oo kronor. Då fastigheten därför efter förloppet av dessa tio år försäl.
ies, ger den en köpeskilling av 19,690 kronor, av vilket belopp 11,670 kronor
belöper på virkesförrådet. En ökning av ingångsvärdet å skogen, 2,500
kronor, med ett belopp av 9,170 kronor har alltså skett. Enligt såväl det
nuvarande systemet som propositionen kommer därför vid denna försäljning
ett motsvarande belopp att beläggas med inkomstskatt, medan
enligt utskottets förslag någon beskattning ej ifrågakommer. Yerkställes
en beräkning enligt slcatteberedningens förslag, visar det sig, att
skillnaden mellan ingångs- och utgångsvärde till huvudsaklig del hänför
sig dels till värdeökning genom tillväxt av ett virkesförråd, som till sitt
värde ännu ej överstigit värdet av fem normala årsavkastningar, och
dels till värdestegring å samma virkesförråd på grund av virkesprisernas
förändringar. För beskattning återstår enligt detta förslag endast ett
belopp av 250 kronor, vilket belopp lämnar ett skattebelopp av summa

8.00 kronor. Skatteberedningens förslag framstår i detta fall som speciellt
lämpligt, då det avvärjer varje risk för att skogens prestationsförmåga
skall på något olämpligt sätt anlitas för en skatts erläggande.

T tabell 2 bär eu sammanställning gjorts över de totala skattebelopp,
som erhållas enligt de olika beräkningsmetoderna för olika perioder.
Sammanställningen för olika perioder har verkställts närmast för att
belysa, hur skattebeloppen förändras med skogens sammansättning. Siffrorna
för perioden 0—140 år åskådliggöra nämligen skatterna för ett
skogskomplex, som vid periodens början är bevuxet med ett relativt stort
överårigt förråd, medan siffrorna för perioden 50—140 år åskådliggöra
de skatter, som äro att vänta för den händelse förrådet vid periodens början
är relativt litet. Enligt beskrivningen i tabell 1 skulle nämligen skogen
vid detta senare tillfälle, år 50, vara bevuxen med ett förråd, som till 86
procent av arealen utgöres av skog av åldrar under halva omloppstiden. 1
tabellen ha införts skattebelopp, beräknade enligt den progression, som
skulle ifrågakomma, för den händelse skogen endast omfattade de 63
hektar, för vilka beräkningarna i tabell 1 genomförts. T tabellen betecknas
de så beräknade siffrorna som gällande »Enligt de lägre skattesatserna».
Dessutom ha införts skattebelopp, beräknade enligt den progression,
som skulle ifrågakomma, för den händelse skogen omfattade cirka

1.000 hektar. De enligt den senare förutsättningen beräknade siffrorna
betecknas i tabellen såsom gällande »Enligt de högre skattesatserna;:.

Vid bedömandet av de ur beräkningarna erhållna resultaten bör ihåg
kommas, att samtliga beräkningsmetoder för normal skog, i årlig drift och
under förutsättning av oförändrade virkespriser lämna lika stora skattebelopp.
Först då avvikelser från ett sådant jämviktstillstånd inträda, erhållas
skiljaktiga resultat. Speciellt gäller därvid, att starka huggningar,
antingen dessa på grund av förekomsten av överårig skog äro berättigade
eller ej. föranleda att utskottsförslagebs skattebelopp starkt stegras. Tack
vare detta förhållande komma sammanlagda skattebeloppen för längre
tider att i skogar med överskott på gammal skog, d. v. s. skogar, som enligt
de vid fastighetstaxeringen godtagna beteckningarna utmärka sig för en
relativ skogstillgång större än l.o, att enligt utskottsförslaget starkt stegras.
Men samtidigt gäller, att en sådan stegring även inträder för sådana
skogar, som utmärka sig för en relativ skogstillgång mindre än l.o, åtmin -

373

Kungl. Maj:fn proposition Nr 213.

stone om denna bristande skogstillgång av beroende av abnorm åldersfördelning,
d. v. s. underskott på mogen skog. Vid strävan att överföra en sä
dan skog till normalt tillstånd kan nämligen i allmänhet ej undvikas, att
vid något tillfälle ett överskott på äldre skog måste ansamlas.

Stockholm den 27 januari 1928.

L. MATTSSON MÅRN.

374

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Tabell 1. Beräkning rörande skattebeloppen vid avverkning och

! Rotvärde å nor-mal avkastning kr. pr m5					Sko	gens	till-
	Arealfördelning	Virkesförråd
Vidtagna åtgärder Exakt	Enligt fastig- hets- taxering	Vid år	% över- årig skog	medel- ålders skog	% ungskog	Total m8	mB/har	års- avkast- ningar
9.19	9.00 1 Normalt	—	50	50	5,320	84	19.0
Omedelbar		0	60	40	-	12,882	204	45.7
realisation
		0		40	60	4,102	64	14.8
Relativt långsam : 9.19	9.oo	0	60	40	_	12,882	204	45.7
realisation av
överårig skog		10	48	21	31	9,405	150	33.6
		20	35	5	60	6,086	97	21.7
		30	21	—	79	4,410	70	15.8
9.19	9.oo	40	5		95	3,639	58	12.8
Försäljning 11.05	11.00	40	5		95	3,639	58	12.8
11.05	11.00	50		14	86	4,367	69	15.6
7.19	7.oo
		60	—	36	64	5,821	92	20.8
Försäljning 7.19	7.oo	60	—	—	—		—	—
9.19	9.oo
9.19	9.oo	70	—	40	60	6,217	99	22.2
10.90	11.00
		80	5	38	57	6,239	99	22.3
Försäljning 10.90	11.00	80	—	_		—
10.90	11.00	120
9.19	9.oo	130	—	50	50	5,320	84	19.0
Avverkning av all i
skog över 30 år 9.19	9.oo	130	—		100	870	14	3.1
10.90	11.00
		140	—	16	84	2,002	32	7.2
Försäljning 10.90	11.00	140	—	-	—	—		—

Kungt. Maj: tf: proposition Nr 213.

försäljning av skog enligt olika föreslagna beskattningssystein.

s t å n	d						A v v e	r k n	i n g
	V	ä r d			5 års- \|		Kbm.	Värde
Virkesförråd	1		avkast- j ningars \|						inkomst kr.
&rs- avkast-\|	! kr/m9	Total	Mark J	Total ;	värde	årsperiod j	Total i	ms/har \|	Netto kr.	Netto j kr./m3
ningar		kr. j	kr. i	kr. j	kr.				1
16.5	5.97	31,800	6,750	38,550	9,650	Normalt	280	4.4 5	1,928	6.89
_		— !	—		_		8,800	140. oo	60,700	6.90	1 60,700!
10.9	4.90	20,100	6,750	26,850		0
38.2	5.7 2	73,700	6,750	80,450	9,650	0—10	7,930	12.0	54,200	6.83	54,200
! 29.8	6.12	57,500	6,750	64,250	—	10-20	5,900	9.4	47,400	8.03	47,400
20.4	6.49	39,400	6,750	46,150	—	20—30	3,850	6.1	8.03	31,000
31,000
15.2	6.67	29,400	6,750	36,150	—
11.8	6.27	22,800	6,750	29,550	9,650	30-40	3,080	4.9	24,490	7.95	24,490
0—40	—	—	—	—	157,090

'' 11.8	7.53	27,400	8,130	35,530	11,603	~	—	—	—	—	4,60o\|
					11,603	40—50	1,970	3.1	16,350	8.30	16,350
12.3	6.55	28,600	8,130	36,730	7,549	50-60	1,460	2.a	4.5 2
6,600	6,600
16.7	4.33	25,200	5,270	30,470
—	—	25,200	5,270	30,470	7,549	—	—	—	-	—	—
					9,650	60—70	2,680	4.2	17,800	6.64	17,800
18.2	5.65	35,100	6,750	41,850	9,650
					11,440	70—80	2,940	4.7	24,350	8.28	24,350
18.3	6.70	41,900	8,020	49,920
—	—	41,000	8,020	49,920	11,440	—	—	—	—	—	16,700
						80—130	14,840	4.7	121,550	8.25	121,550
16.5	5.97	31,800	6,750	38,550	9,650
						130	4,450	70.5	25,000	5.62	25,000
1.8	2.87	2,500	6,750	9,250	9,650
					11,440	130—140	Ingen inkomst	__	_	_
5.1	5.83	11,670	8,020	19,690
1 -	_	11,670	8,020	19,690	11,440	_	—	-	—	—	9,170

376 Kungt. Maj ds proposition Nr 213.

Tabell 1 (forts.). Beräkning rörande skattebeloppen vid avverkning och

Beskatt -

			1	N u v	a r a n d	e	2. r	r o p o
Vidtagna åtgärder	Under period eller vid år	Inkomst kr.	Minsk-ning i	Inkomst	Skatt	Minskning i virkesförråd
	ingångs-värdet i kr.	efter avdrag	%	Kr.	nv*.	°/o av ingå-ende förråd.
	Normalt		-		3.9	74	-
Omedelbar realisation	Nu	60,700	53,600	7,100	5.0	355	8,780	68.2 j
Relativt långsam
realisation av	0—10	54,200	16,200	38,000	4.8	1,820	3,477	26.9
överårig skog
	10—20	47,400	18,100	29,300	4.4	1,290	3,319	25.7 t
	20—30	31,000	10,000	21,000	4.0	840	1,676	13.0
	30—40	24,490	6,600	17,890	3.8	680	771	6.0 i
	0-40	157,090	50,900	—	—	4,630	—	- 1
Försäljning	40	4,600	-	—	5.1	235	-	-
	40—50	16,350	+	—	3.7	605	+	—
	50-60	6,600	2,200	4,400	3.0	130	+
Försäljning	60			—	—	0	—	— i
	60—70	17,800	+	—	3.8	677	+
	70—80	24,350	+	—	4.2	3,020	“f	—
Försäljning	80	16,700		—	7.8	1,300	-■	—
	80—130	121,550	© - O	111,150	4.14	4,605	919	3.91
Avverkning av all		25,000	29,300	_	_	0	4,369	83.4
skog över 30 år
	130-140	—	+			0	+
Försäljning	140	9,170	—	—	6.5	596	_	- \|

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213,

377

försäljning av skog enligt olika föreslagna bcskattningssystcin.

il i il g	c n 1 i g	t
s i t i o	n e ,n 19 2 7		3. Utskottet	4. Skatteb	eredningen
Minsk-ning i in-gångsvär-det enligt i förrådet	Inkomst	Skatt	Skatt	Värde-stegring l	I Inkomst efter avdrag kr.	Skatt
avdrag kr.	o, /O	Kr.	%	Kr.	5 års av-kast-ningar kr	%	Kr.
_''	_	3.9	74	3.9	74				74
50,250	10,450	6.8	711	1 11.8	6,860		—	—	355
19,800	34,400	4.7	1,617	5.4	2,930				1,820
1 18,900	28,500	4.3	1,225	5.2	2,460	—	—	—	1,290
9,600	21,400	4.a	920	4.8	1,490	—	—	—	840
4,400	20,090	3.9	784	4.2	1,030	—	—	—	680
52,700	104,390	—	4,544	—	7,910	—	—	—	—
—	6,350	5.7	359	—	—	1,953	2,647	4.2	in
+	16,350	3.7	605	3.7	605	—	—	—	605
+	6,600	3.0	198	3.0	198	—	—	—	130
	—	—	0	—	0	—	—	—	0
+	—	3.8	677	3.8	677	—	—		677
+	—	4.2	1,020	4.2	1,020	—		—	1,020
—	—	7.8	1,300	—	—	3,891	12,809	7.2	922
6,465	115,085	4.15	4,775	4.1 5	5,041	—	—	—	4,605
26,500	—	—	0	8.9	2,222	—	—	—	0
+	0	—	0	—	0	—	—	—	0
—	-	6.5	596	_	_	_	250	3	8 1

Il ihan g till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 180 håft. (Nr 213.) 25

378

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Tabell 2. De sammanlagda skattebeloppen för olika perioder och beräkningsmetoder.

Ska	t t e b	e 1 o p \	k r o	n o r
	Enligt alternativ
För årsperioden
	Nuvarande	Propositionen	Utskottet	ningen
0-140 .....................	13,798	14,079	17,673	12,708
10—140 .....................	11,978	12,462	14,743	10,888
20—140 .....................	10,688	11,237	12,283	9,598	Enligt de högre skatte-
30—140 ....................	9,848	10,317	10,793	8,758	satserna
40—140 .....................	8 933	9,171	9,763	7,967
50—140 ....................	8,328	8,566	9,158	7,362
0—140 .....................	9,388	9,595	11,563	8,904 j	\|
10—140 .....................	8,248	8,563	9,937	7,764	1
20-140 .....................	7,369	7,708	8,515	6,885	1 Enligt de j
					llägre skatte-
30—140 .....................	6,739	7,066	7,585	6,255	satserna
40—140 .....................	6,064	6,249	6,850	5,639
50—140 .....................	5,573	5,758	6,359	5,148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

;j7i)

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen .............................................................................................. 1

Förslag till kommunalskattelag ..................................................................... 2

1 kap. Allmänna stadganden .................................................................. 2

2 kap. Om fastighetsskatt ... ................................................................... 3

3 kap. Om kommunal inkomstskatt ............................................................ 9

4 kap. Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall .................... 35

5 kap. Särskilda stadganden .................................................................. 36

Övergångsbestämmelser ......................................................................... 37

Anvisningar.......................................................................................... 39

Förslag till förordning rörande fortsatt tillämpning av förordningen den 27
juni 1927 (nr 309) med instruktion för värdering av skogsmark och växande

skog vid allmän fastighetstaxering år 1928 ................................................ 95

Förslag till förordning om upphävande i viss del av förordningen den 27 juni
1927 (nr 307) om särskilda grunder för utgörande av kommunalutskylder för
åren 1928 och 1929 m. m. samt om upphävande av den så kallade lappskatten
i Västerbottens och Norrbottens län ................................................ 96

Statsrådsprotokollet ....................................................................................... 97

Allmän motivering ......................................................................................... 97

Historik .................................................................................................... 97

Principerna för skattesystemet ..................................................................... 99

Skogsbeskattningen .................................................................................... 132

Beskattningen av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet ...... 133

Ortsavdrag m. m........................................................................................... 163

Beskattningen av inkomst av skogsbruk......................................................... 169

Beskattning av lotterivinster........................................................................... 211

Åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning 241
Landstingsskatten.......................................................................................... 241

Specialmotivering............................................................................................ 242

Kommunalskattelagen................................................................................... 242

Förordningen rörande fortsatt tillämpning av 1927 års skogsinstruktion......... 281

Förordningen om upphävande i viss del av förordningen om särskilda grunder
för utgörande av kommunalutskylder för åren 1928 och 1929 m. m. samt om
upphävande av den så kallade lappskatten ............................................... 281

380

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Sid.

Bilagor

1. Statistiska tabeller................................................................................... 283

I. Undersökning rörande olika utdebitering samt förskjutning av skattetrycket
mellan olika skattskyldiga vid ifrågasatta olika repartitionstal 283

Tabell 1 A, utvisande förskjutningen av den kommunala utdebiteringen samt
skattebördans fördelning emellan ägare och brukare av fastighet och övriga
skattskyldiga enligt provisoriet och olika förslag i 35 representativa landskommuner
...................................................................................... 284

Tabell 1 B, utvisande förskjutningen av den kommunala utdebiteringen samt
skattebördans fördelning emellan ägare och brukare av fastighet och övriga
skattskyldiga enligt provisoriet och olika förslag i 53 utpräglade jordbruks-
och skogskommuner.................................................................. 291

Tabell 2 A, utvisande verkningarna av alternativ II i 35 representativa landskommuner
....................................................................................... 302

Tabell 2 B. utvisande verkningarna av alternativ II i 53 utpräglade jordbruks-
och skogskommuner.................. 304

Tabell 3 A, utvisande folkmängd samt beskattningsföremålens storlek i 35

representativa landskommuner .......................................................... 308

Tabell 3 B, utvisande folkmängd samt beskattningsföremålens storlek i 53

utpräglade jordbruks- och skogskommuner.......................................... 310

Tabell 4 A, utvisande antalet skattekronor enligt olika förslag i 35 representativa
landskommuner......... ............................... . ....... 312

Tabell 4 B, utvisande antalet sk",t“*r_'' ouka urslag i 53 utpräglade
jordbruks- och : ■j^uuimuner .................................................. 321

IT. Undersökning rörande de kommunala ortsavdragens betydelse enligt

olika förslag .......... 335

Tabell 5, utvisande de kommunala ortsavdragens betydelse i vissa kommuner
enligt olika förslag ..................................................................... 336

2. P. M. rörande beskattning av inkomst genom försäljning av skog m. m.......... 338

3. P. M. med exempel belysande verkan av vissa förslag rörande beskattning av

inkomst genom försäljning och avverkning av skog.................................... 366

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.