Kungl. Maj:ts proposition nr 212 (Proposition 1954:212)

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reformering
av läkarutbildningen; given Stockholms slott den
27 mars 1954.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas det betänkande med förslag rörande läkarutbildningen,
som avgivits av 1948 års läkarutbildningskommitté.

Förslag framlägges om en läkarutbildning, uppdelad i en för alla läkare
gemensam utbildningskäma, grundutbildningen, och en på denna byggande,
alltefter läkarens verksamhetsområde som allmänläkare eller specialläkare
olika utformad, huvudsakligen praktiskt inriktad vidareutbildning.

Grundutbildningen fram till medicine licentiatexamen föreslås moderniserad
på en råd punkter. I den teoretiska undervisningen tillkommer som
nya ämnen medicinsk statistik, medicinsk genetik, medicinsk fysik och
psykologi. Övergången till de kliniska studierna avses i det nyorganiserade
propedeu tiska året få en pedagogiskt väsentligt förbättrad anordning.
Under medicin- och kirurgiundervisningen skall meddelas nytillkommen
eller starkt utvidgad undervisning i klinisk kemi, klinisk
fysiologi, klinisk bakteriologi och klinisk farmakologi, vilka ämnen omfattar
kliniska tillämpningar av viktiga teoretiska kunskaper. Undervisningen
i röntgendiagnostik föreslås väsentligt utvidgad, och i radioterapi med tumördiagnostik
tillkommer en ny kurs. Undervisningen om de epidemiska
sjukdomarna föreslås skola omläggas samt undervisningen i pediatrik och
psykiatri utökas, i det sistnämnda ämnet i sådan grad att detsamma får

1 — B ihan g till riksdagens ''protokoll 195/*. 1 samt. Nr 212.

Kungi. May.ts proposition nr 212.

en helt ny ställning. Nytillkommande obligatorisk undervisning i barnpsykiatri
täcker ett viktigt gränsområde mellan ämnena pediatrik och psykiatri.
I fråga om den förebyggande medicinen föreslås socialmedicin tillkomma
som ett nytt, omfattande ämne i undervisning och forskning. Assistenttjänstgöringama
föreslås skola utökas och ändras till sin karaktär, så att
de kommer att stå under läkartjänstgöring nära. Genom nytillkommande
undervisning i krigsmedicin och utökning av kirurgiassistenttjänstgöringen
avses skola ernås en ur beredskapssynpunkt tillfredsställande utbildning
för alla läkare.

Trots att sålunda en modernisering och utökning föreslås på väsentliga
punkter, anses dock studietiden genom en begränsning av vissa ämnen och
en rationalisering av studieordningen kunna nedbringas med inemot 1% år.

Den föreslagna nya organisationen av de medicinska studierna anses
skapa större förutsättningar för eu utökning av antalet medicine studerande.
Det årliga intaget vid lärosätena föreslås skola höjas från 310 till
342.

Vidareutbildningen föreslås för alla kategorier av läkare främst skola
bestå av på olika ämnen fördelade underläkartjänstgöringar. Det anses
böra ankomma på Sveriges läkarförbund att kontrollera, att blivande
privatpraktiserande allmänläkare och specialläkare förskaffat sig erforderlig
vidareutbildning. För de blivande speciailäkarna föreslås även korta
kurser vid lärosätena. Tjänsteläkarnas utbildning avses bli reglerad genom
nya behörighetsvillkor för tjänsteläkarbefattning, innefattande bland annat
genomgång av en utvidgad tjänsteläkarkurs.

Den fortlöpande efterutbildningen föreslås liksom hittills bli tillgodosedd
genom efterutbildningskurser.

De föreslagna åtgärderna i samband med grundutbildningen beräknas
öka de årliga kostnaderna med i runt tal 2 600 000 kronor och medföra engångskostnader
med i runt tal 962 000 kronor. Av föreslagna nya tjänster
må nämnas 12 professurer, varav en i klinisk bakteriologi (Malmö), två i
klinisk kemi (Uppsala och Lund), två i klinisk fysiologi (Stockholm och
Göteborg), en i röntgendiagnostik (Malmö), en i barnpsykiatri (Stockholm),
en i dermato-venereologi (Uppsala), en i neurologi (Uppsala), en
i hygien (Lund) och två i socialmedicin (Lund och Göteborg).

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

TJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Majrt Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 mars 195Jf.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Unden, statsråden
Sköld, Zetterberg, Lincman, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, frågan om reformering
av läkarutbildningen och anför därvid följande.

I. Inledning.

Den nu gällande stadgan angående medicinska examina tillkom 1907.
Redan efter förhållandevis kort tid gjorde sig emellertid ett behov av vissa
reformer gällande, och 1918 tillkallades sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet
utreda frågor rörande undervisningen i medicin, kirurgi och
patologisk anatomi m. m. Efter bearbetning av särskilda delegerade kom
deras förslag att ligga till grund för provisoriska, år 1923 utfärdade bestämmelser
för ifrågavarande undervisning till medicine licentiatexamen.

Dessa åtgärder kunde dock icke länge tillfredsställa den sakkunniga opinionen.
Såväl inom läkarkretsar som hos ansvariga myndigheter väckte särskilt
den långa tiden för läkarutbildningen bekymmer. Undersökningar
visade, att studerande som påbörjat sina medicinska studier mellan 1910
och 1920, redovisat genomsnittliga studietider på mellan 9 och 10 år, ''Förslagframlades
bland annat i riksdagsmotioner om att det borde undersökas,
huruvida man inte genom en tidig specialisering av studierna kunde ernå
en tidsbesparing. Det anfördes att t. ex. en tjänsteläkare inte skulle kunna
utnyttja sina specialkunskaper i radiologi och att en ögonläkare inte hade
behov av en utbildning i förlossningskonsten. Från fakulteternas sida framhölls
häremot, att en tidig specialisering innebure stora vådor då den ledde
till ensidighet och att det bästa skyddet mot denna risk vore en god och
bred allmän läkarutbildning. Som motiv för en reform anfördes också, att
medicinen gjort stora landvinningar efter examensstadgans införande och
inom flera områden arbetade med helt nya metoder. Anklagelserna mot
utbildningen gällde, att gammalt inte nog snabbt fått vika för nytt och

Kwngl. Maj:ts proposition nr ''212.

att undervisningen inom vissa ämnesområden tyngdes av allt för stor detaljrikedom.
En anpassning till utvecklingen inom gällande examensstadga vore
icke längre möjlig, utan en allsidig omprövning måste ske angående vad
som skulle ingå i en modern medicinsk undervisning.

Frågan om utbildningens reformering hade således sedan lång tid varit
aktuell, när chefen för ecklesiastikdepartementet 1938 tillkallade utredningsmän,
vilka antog namnet 1938 års läkarutbildningssakkunniga. De
sakkunniga redovisade under åren 1941—1945 sina utredningsresultat i
följande fyra betänkandem

Läkarutbildningen: I. Utbildningen till medicine licentiatexamen (SOU
1941: 27).

Läkarutbildningen: Överarbetning av 1941 års förslag (SOLT 1945: 57).

Läkarutbildningen: II. Fortsättnings- och repetitionskurser för läkare
(SOU 1943: 41).

Läkarutbildningen: III. Utbildningen efter medicine licentiatexamen
t SOU 1945: 56).

I sitt förslag till ny studieplan för den medicinska undervisningen avvisade
1938 års läkarutbildningssakunniga bestämt tanken på en tidig specialisering.
Utbildningens mål borde i stället vara att bibringa den studerande
en så grundläggande medicinsk allmänbildning, att man efter examen
åt honom kunde anförtro utövandet av allmän läkarpraktik. Genom sin
strävan att i den planerade utbildningen infoga nödvändiga nya element
leddes de sakkunniga fram till en studietid, som de icke kunde begränsa
genom 6n motsvarande reduktion av tidigare undervisning och som åtskilliga
av remissmyndigheterna fann för lång. Den framlagda studieplanen var
i motsats till gällande ordning skolmässigt bunden i hela sin utsträckning
beträffande ämnenas ordningsföljd. För att säkra en tillfredsställande vidareutbildning
(specialistutbildning) föreslog de sakkunniga, att befintliga underläkartjänster
skulle regleras med avseende på förordnandetidens längd
på olika typer av tjänster och att läkaren icke skulle få uppehålla de flesta
av dessa tjänster under mer än ett med hänsyn till sammanlagda tjänstgöringstiden
maximerat antal år.

1938 års sakkunnigas förslag beträffande läkarutbildningen såväl före
som efter medicine licentiatexamen utsattes från åtskilliga håll för stark
kritik. Endast det som del II betecknade betänkandet föranledde slutligt
beslut från statsmakternas sida.

Genom beslut den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för översyn av läkarutbildningen
och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog
namnet 1948 års läkarutbildningskommitté.

Utbildningsfrågans läge i debatten efter avgivandet av 1938 års läkarutbildningssakkunnigas
betänkanden belyses i följande uttalande av departementschefen
i direktiven för 1948 års läkarutbildningskommitté:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

De reformkrav, som från olika liåll resas, äro mer eller mindre långtgående.
Längst i detta avseende gå svenska läkaresällskapet och medicinalstyrelsen.
De föreslå en radikal omvärdering av omfattningen av det kunskaps-
och erfarenhetsstoff, som bör ingå i medicine licentiatexamen, och
i samband därmed en genomgripande omläggning av den kliniska utbildningen.
Huvudtankarna i detta reformförslag, som influerats av förhållandena
i de anglosachsiska länderna, synas vara följande.

Den tid, som utbildningen av läkare för närvarande tar i vårt land, borde
kunna väsentligt nedbringas utan eftersättande av läkarens yrkesskicklighet.
En nedskärning av den av de sakkunniga till 7 år beräknade totala studietiden
kunde dock icke gå ut över de teoretiska studierna utan en betänklig
sänkning av den allmänna standarden. Däremot syntes en avsevärd tidsvinst
vara möjlig genom en radikal omläggning av den kliniska utbildningen
i riktning mot en relativt tidig differentiering. De kliniska studierna fram
till licentiatexamen borde därvid koncentreras till de tre huvudämnena
medicin, kirurgi och pediatrik. Utformningen av undervisningen i dessa
ämnen skulle ske med ökat hänsynstagande till den förebyggande medicinen
och socialmedicinen samt till psykiska faktorers roll som sjukdomsorsak.
Obligatoriska kurser och tjänstgöringar i andra ämnen borde reduceras
både med avseende på kursernas längd och fordringarna i tentamina eller
slutförhör. Under förutsättning av tillräcklig rationalisering och intensifiering
av undervisningen borde studietiden för medicine licentiatexamen
härigenom kunna begränsas till tre år efter medicine kandidatexamen mot
fem enligt de sakkunnigas förslag. Licentiatexamen skulle utgöra en grundexamen
för alla läkare men skulle icke medföra allmän legitimation som
läkare; en sådan skulle erhållas först efter ett på licentiatexamen följande
obligatoriskt sjukhusår. Under det sistnämnda kunde en viss differentiering
äga rum. Blivande tjänsteläkare och allmänpraktiker skulle fullgöra det
obligatoriska sjukhusäret på odelade lasarett eller medicinska avdelningar,
blivande specialister på medicinska eller kirurgiska avdelningar o.s.v. Efter
denna grundläggande sjukhusutbildning skulle följa möjlighet till ytterligare
sjukhusutbildning med eller utan specialisering.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet har — utan att ingå på detaljer —
uttalat sig i samma riktning som svenska läkaresällskapet och medicinalstyrelsen
beträffande de kliniska studierna fram till medicine licentiatexamen.
Medicinska fakulteten i Lund åter förklarar sig hysa starka betänkligheter
mot en förkortning av licentiatstudiema i den av svenska läkaresällskapet
föreslagna omfattningen. Fakulteten erinrar om de särskilda förhållanden
i vårt land, som tala för att licentiatutbildningen göres relativt
mångsidig, exempelvis det stora antalet tjänsteläkare och allmänpraktiker
och det relativt ringa antalet specialister. Fakulteten varnar även för alltför
stort jäkt i studierna och risken för sänkning av läkarnas standard.

Sveriges läkarförbund vänder sig med skärpa mot tendensen att uppställa
en förkortning av studietiden som ett primärt önskemål. Med hänsyn till
den medicinska vetenskapens lavinartade utveckling och samhällets allt
större krav på läkarnas yrkesskicklighet syntes det osannolikt, att någon
mer betydande förkortning skulle kunna åstadkommas.

Ett spörsmål beträffande läkarutbildningen, varom i remissyttrandena
en relativt stor enhällighet. råder, gäller frågan om en förnyelse av undervisningsformerna.
Det anses sålunda önskvärt alt väsentligt minska antalet
katedrala föreliisningar till förmän för en mera individualiserad undervisning
i form av demonstrationer, seminarier och konferenser samt en för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

bättrad .rondundervisning. Det framhålles, att en dylik reform förutsätter
uppdelning av de studerande på smärre grupper och därför kräver avsevärt
flera lärare av olika kategorier. En viktig förbättring skulle även kunna
ske genom betydligt intimare samarbete mellan lärarna i de olika ämnena;
det framhålles nämligen såsom en stor brist i den svenska läkarutbildningen,
att de många särskilda ämnena och hipnesgrenarna studeras alltför fristående
från varandra, utan tillräckligt beaktande av inbördes sammanhang.
Moderna hjälpmedel vid undervisningen, såsom film in. in. borde
även användas i större utsträckning. Vikten av goda, relativt kortfattade
läroböcker och kompendier understrykes även. De studerande borde vidare
under de kliniska tjänstgöringarna befrias från allt för utbildningen värdelöst
rutinarbete, som kunde övertagas av laboratorie- och biträdespersonal.

I flertalet remissyttranden ägnas stort intresse åt läkarutbildningssakkunnigas
förslag i fråga om gallringen bland inträdessökandena till den
medicinska studiebanan. Nu gällande bestämmelser i detta avseende ha
medfört en betydande köbildning framför begynnelsekursen. Väntetiden,
som uppgår till 1—3 år, utfylles med betygskompletteringar. Orsaken härtill
är uppenbarligen, att det nuvarande systemet tillmäter betygskompletteringar
meritvärde i konkurrensen om det begränsade platsantalet. De
sakkunniga ha föreslagit en anordning som ökar möjligheterna för sökande
med goda studentbetyg att utan väntetid efter studentexamen vinna inträde
men ha icke tagit steget fullt ut; enligt deras förslag skulle således s. k.
»konkurrenskompletteringar» alltjämt kunna förekomma. I flera remissyttranden
påyrkas nu en vida radikalare omläggning av urvalsförfarandet.
De flesta remissinstanserna önska helt slopa konkurrenskompletteringarnas
meritvärde, dock med vissa dispensmöjligheter t. ex. vid sjukdomsfall.
Medicinska fakulteten i Lund framhåller vidare önskvärdheten av att för
läkaryrket icke lämpade studerande effektivt utgallras. För närvarande
sker icke, påpekas det, någon sådan gallring efter intagningen, vilket säges
ha till följd en påtaglig sänkning av läkarkårens genomsnittsstandard. För
att åstadkomma en behövlig gallring kunde det enligt fakulteten ifrågasättas
att införa en naturvetenskaplig, premedicinsk studieperiod, omfattande
exempelvis en termin, under vilken de sökande finge dokumentera
sin lämplighet för medicinska studier. — Tanken på en dylik förberedande
studieperiod har fått stöd även i andra remissyttranden, exempelvis de
som avgivits av medicinalstyrelsen, svenska läkaresällskapet och Sveriges
läkarförbund.

Såsom framgår av dessa antydningar om innehållet i remissyttrandena
över läkarutbildningssakkunnigas förslag har det bildats en stark fackmannaopinion
till förmån för en betydligt mer genomgripande omformning
av den svenska läkarutbildningen än läkarutbildningssakkunniga velat
ifrågasätta. Även om meningarna i detta avseende äro delade, synas likväl
kraven på en ny översyn av läkarutbildningen vara tungt vägande.

Kommittén överlämnade den 27 januari 1951 till departementschefen
betänkande angående antagningen av medicine studerande m. fl. (SOU
1951:4). Efter vederbörlig remissbehandling uppdrog Kungl. Maj:t den
5 maj 1952 åt kanslern för rikets universitet att med beaktande av det
framlagda betänkandet utfärda nya bestämmelser för antagningen av medicine
studerande. De av kanslern den 19 november 1952 utfärdade bestäm -

Kungl. May.ts -proposition nr 31%.

melserna, som blev gällande från höstterminen 1953, innebar bland annat
att all s. k. konkurrenskomplettering avskaffades samt att poäng för studentbetyg
och övriga meriter, som får åberopas, beräknas efter nya grunder.

Efter särskilt uppdrag från Kungl. Maj:t den 29 juni 1951 överlämnade
kommittén till chefen för inrikesdepartementet den 15 februari 1952 utredning
och förslag angående viss krigsmedicinsk undervisning (stencilerad).

Den 24 februari 1953 avlämnade 1948 års läkarutbildningskommitté slutligt
betänkande med förslag rörande läkarutbildningen (SOU 1953: 7).1

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,
medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarsstaben, chefen för
armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, universitetskanslern,
efter hörande av vederbörande universitetsmyndigheter, överståthållarämbetet,
efter inhämtande av yttrande av Stockholms stads sjukhusdirektion,
länsstyrelsen i Malmöhus län, efter inhämtande av yttranden av bland
annat Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning samt
Malmö stads sjukhusdirektion, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
efter inhämtande av yttrande av bland annat Göteborgs stads sjukhusdirektion,
länsstyrelsen i Uppsala län, efter inhämtande av yttrande av bland
annat Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, direktionen för akademiska
sjukhuset i Uppsala, direktionen för karolinska sjukhuset, styrelserna
för statens institut för folkhälsan, socialinstituten i Stockholm och Göteborg
samt sydsvenska socialinstitutet i Lund, socialstyrelsen, statens lönenämnd,
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska läkaresällskapet,
Sveriges läkarförbund, Sveriges förenade studentkårer, svenska kurortsföreningen,
svensk kuratorsförening och 1952 års åldringsvårdsutredning.
Till medicinska fakultetens i Lund och lärarkollegiets vid karolinska
institutet utlåtanden har fogats yttranden av de olika ämnesrepresentanterna.
Till medicinska fakultetens i Uppsala utlåtande har vidare fogats en
till Konungen ställd skrivelse från professorn i praktisk medicin E. AskLTpmark.
Särskilda skrivelser beträffande vissa delar av betänkandet har
slutligen inkommit från svenska livförsäkringsbolags överläkareförening
och svenska livförsäkringsbolags nämnd för medicinsk forskning, kvinnliga
legitimerade sjukgymnasters riksförbund, svenska psykologsamfundet, 1951
års strålskyddskommitté, svenska neurologförbundet samt professorerna
B. Rosengren, G. Karpe och G. von Bahr.

1 Betänkandet ur undertecknat av generaldirektören Bernt Nevrcll, ordförande, landstingsmannen
Torsten Andrée, professorn vid universitetet i Uppsala Gunnar Blix, professorerna vid universitetet
i Lund Sven Lursson och Ilaqvin Malmros, numera medicine licentiaten Bertil Nosslin,
numera professorn vid universitetet i Uppsala Bror Rcxed, professorn vid karolinska institutet
Torsten Sjögren samt professorerna vid universitetet i Lund Jan Waldenström och Helge Wulff.

Kungl. Maj:ts proposition nr £1%.

II. Den gällande examensstadgan.

Det medicinska examensväsendet regleras av stadgan av den 28 juni 1907
angående medicinska examina med däri senare gjorda ändringar jämte vid
skilda tillfällen utfärdade särskilda bestämmelser.

Enligt examensstadgan avlägges medicine kandidat- och medicine licentiatexamina
vid universiteten och karolinska institutet (§1). Någon ändring
av examensstadgan med hänsyn till inrättandet av en medicinsk högskola
i Göteborg har icke gjorts. Analogivis tillämpas därför på denna
högskola bestämmelserna för karolinska institutet.

Fakulteten respektive lärarkollegiet skall tillse, att en för de studerandes
utbildning till läkare avpassad och med hänsyn till värnpliktstjänstgöringen
ordnad vetenskaplig undervisning finns att tillgå. Undervisningen meddelas
i form av föreläsningar, kurser, övningar och tjänstgöringar (§2).

För att få deltaga i undervisningskurs eller övning, som är stadgad för
medicinsk examen, skall den studerande vara inskriven i medicinsk fakultet
eller vid karolinska institutet. Rätt till dylik inskrivning tillkommer
den, som vid avlagd studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen
erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi samt i matematik
å latin- eller realgymnasium ävensom enahanda vitsord i fysik och kemi
å realgymnasium (§7). Bestämmelser rörande tillträde till de medicinska
nybörjarkurserna utfärdas av kanslern.

JM edicine kandidatexamen skall avläggas i följande examens
ämnen (§16).

1. Anatomi, omfattande normal anatomi och därmed sammanhängande
delar av embryologien ävensom grunderna i den jämförande anatomien.

2. Histologi, omfattande normal histologi och därmed sammanhängande
delar av embryologien.

3. Fysiologi, omfattande allmän och speciell fysiologi.

4. Medicinsk kemi, omfattande fysiologisk och patologisk kemi.

5. Farmakologi, omfattande farmakodynamik och receptskrivningslära
samt härför nödig kunskap i svenska farmakopén.

6. Patologi, omfattande allmän patologi och bakteriologi.

Innan den studerande får avlägga tentamen i något av ovannämnda
ämnen, skall han ha genomgått vissa för varje ämne särskilt angivna kurser
och övningar, vilka således är obligatoriska för erhållande av betyg i respektive
ämnen. Utom dessa obligatoriska kurser finns en förberedande undervisningskurs
av obligatorisk karaktär, nämligen i allmän kemi, omfattande
även de allmännaste grunderna i farmaceutisk kemi. Den studerande måste
ha genomgått denna kurs för att få delta i laborationskursen i medicinsk
kemi (§ 17). Ytterligare en förberedande undervisningskurs har erhålllit
obligatorisk karaktär, därigenom att kanslern föreskrivit dels att tillträde

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

till kursen i allmän kemi endast lämnas åt den, som vid lärosätet i fråga
på ett tillfredsställande sätt genomgått kursen i jämförande anatomi, dels
ock att för tillträde till dissektionsövningarna på anatomisalen fordras
genomgången kurs i jämförande anatomi.

Studerande, som i vederbörlig ordning genomgått i § 17 i examensstadgan
föreskriven undervisningskurs eller övning, äger tillgodoräkna sig detta vid
tentamen i ämnet vid annat lärosäte (§ 17, sista stycket).

Medicine licentiatexamen skall avläggas i följande examensämnen
(§ 19).

1. Medicin, omfattande medicinsk patologi och terapi.

2. Pediatrik, omfattande barnaålderns fysiologi samt barnsjukdomarnas
patologi och terapi.

3. Kirurgi, omfattande kirurgisk patologi och terapi.

4. Oftalmiatrik, omfattande ögonsjukdomarnas patologi och terapi samt
läran om ögats brytningsfel.

5. Obstetrik och gynekologi, omfattande havandeskapets, förlossningens
och barnsängens fysiologi, patologi och terapi samt kvinnosjukdomarnas
patologi och terapi.

6. Patologisk anatomi, omfattande speciell patologisk anatomi.

7. Rätts- och statsmedicin, omfattande den medicinska vetenskapens
tillämpning vid lagskipning samt svensk lagstiftning och förvaltning rörande
hälso- och sjukvård.

I betyg över avlagd medicine licentiatexamen skall intagas jämväl de
vitsord, den examinerade erhållit vid slutförhör efter de obligatoriska tjänstgöringarna
i psykiatri samt i dermatologi och venereologi ävensom efter den
obligatoriska undervisningskursen i hygien (§ 19).

Innan den studerande får avlägga tentamen i något av ovannämnda, i
medicine licentiatexamen ingående ämnen, skall han ha genomgått, respektive
fullgjort, vissa för varje ämne särskilt angivna undervisningskurser
och tjänstgöringar. Vid anmälan till examen skall han även styrka, att han
genomgått ovan nämnda tjänstgöringar i psykiatri samt i dermatologi och
venereologi ävensom undervisningskurs i hygien (§ 20).

Kungl. Maj:ts proposition nr H12.

in. Läkarutbildningens mål och uppläggning

1. Läkarutbildningens mål.

Kommitté n.

Om läkarutbildningen skall kunna ordnas på ett lämpligt sätt, måste
man, framhåller kommittén, utgå från de kvalifikationer, som i framtiden
kommer att fordras för att läkarna skall kunna fylla sin uppgift på bästa
sätt.

Kommittén erinrar om att medicinalstyrelsen ingående behandlat denna
fråga i sitt betänkande angående den öppna läkarvården i riket (SOU 1948:
14 och Bilagor SOU 1948:24). Inledningsvis påpekas i detta betänkande,
att så länge den medicinska vetenskapen icke var mer omfattande än att
varje läkare ansågs kunna behärska den i dess helhet, stod allmänläkaren,
närmast i form av husläkare-familjeläkare, i centrum för sjukvården. Den
medicinska vetenskapens senare landvinningar, kombinerade med industrialismens
genombrott och befolkningens därmed följande större rörlighet
samt de tekniska hjälp vetenskapernas utveckling, medförde emellertid nya
tendenser. Dels inriktades arbetet mer än förut på förfinade undersökningsmetoder,
ledande till en tidigare diagnos, vilket i sin tur intensifierade den
hälsovårdande verksamheten, dels började allt fler läkare inrikta sig på behandling
av vissa speciella sjukdomsgrupper. Specialiseringen inleddes inom
den slutna vården, men den infördes sedan även i den öppna vården. På
detta sätt uppstod vid sidan av allmänläkaren en ny typ av läkare, i fortsättningen
kallade specialläkare.

I medicinalstyrelsens betänkande anföres vidare, att specialiseringen alltjämt
ökas. För varje år tillkommer nya specialiteter, samtidigt som de redan
existerande uppdelas i nya, mindre delar. Hur långt denna uppdelning
av läkarverksamheten kommer att fortskrida, är vanskligt att säga. Det är
dock uppenbart, att den har sin givna gräns. I läkekonsten liksom i all annan
yrkesutövning innebär specialiseringen en fara. Specialisten, som är
inriktad på sitt avgränsade område, glömmer lätt att människan i själva
verket är hel och odelbar. Den direkta personliga iakttagelsen av patienten
och hans miljö är alltjämt av grundläggande betydelse och kommer i framtiden
kanske att bli det än mer än nu på grund av den ökade roll, som den
sociala och profylaktiska sidan av medicinen kommer att spela. Trots allmänläkarens
begränsade resurser i vissa avseenden kommer han alltså även
i fortsättningen att ha en lika viktig uppgift som specialläkaren.

Slutligen anför medicinalstyrelsen, att det numera är av den sakkunniga
opinionen överallt i princip erkänt, att en god öppen läkarvård kräver till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

gång till både allmänläkare och specialläkare. Båda är nödvändiga för en
god medicinsk organisation. Bådas uppgifter förändras i och med att de
medverkar i sjukvårdens utveckling fram mot tidigdiagnostik och förebyggande
vård. Denna utveckling håller på att helt förändra den allmänna
aspekten på sjukvården.

På grundval av de av 1938 års läkarutbildningssakkunniga publicerade
siffrorna om läkarkårens sammansättning 1941—42 beräknar kommittén,
att då ca 45% av de i självständig ställning verksamma läkarna var specialläkare.
Till allmänläkare räknas då aHmänpraktiker, tjänsteläkare och
militärläkare, till specialläkare överläkare av olika slag, praktiserande specialister
samt vissa teoretici. För beräkning av den framtida relationen anser
kommittén, att de av medicinalstyrelsen i nyssnämnda betänkande lämnade
uppgifterna om läkarbehovet kan ge viss ledning. Om en fördelning
motsvarande den ovannämnda göres av de där redovisade läkarkategorierna,
finner man att de självständigt verksamma läkarna fördelar sig med
ca 50 % i vardera gruppen.

Kommittén anför, att den förda diskussionen synes leda fram till följande
allmänna slutsatser om läkarnas framtida verksamhet i sjukvården. Den pågående
specialiseringen kommer inom den slutna vården att fortsätta därhän,
att denna blir alltmera uppdelad. Även inom den öppna vården kommer
specialiseringen att öka, men behovet av en stor kår av allmänläkare
kommer att kvarstå. För bägge läkarkategorierna gäller, att arbetet mer
än hittills kommer att inriktas på tidigdiagnostik, ökat hänsynstagande till
sociala faktorers roll, hälsovårdande och profylaktiska åtgärder, förbättrad
eftervård och kronikervård. Utnyttjandet av tekniska hjälpmedel vid
diagnostik och behandling kommer att öka. Kommittén drar sålunda den
slutsatsen, att en viss fortsatt ökning av specialisternas antal kommer att
ske på bekostnad av antalet allmänläkare, men inte mer än att i framtiden
de båda grupperna sannolikt kommer att vara av ungefär samma storleksordning.
Inom den slutna vården kommer nästan uteslutande specialläkare
att vara verksamma, medan den öppna vården i stor utsträckning kommer
att handhas av allmänläkare.

Kommittén anför vidare, att utbildningen maste avse såväl allmänläkare
som de många olika kategorierna av specialläkare. Allmänläkarens utbildning
måste inriktas på att göra honom till en god diagnostiker och terapeut
i den allmänna läkarvården samt att ge honom eu överblick över de särskilda
diagnostiska och terapeutiska möjligheter, som de olika specialiteterna
erbjuder. Tyngdpunkten bör därvid enligt kommitténs mening ligga
i centrala kliniska ämnen som medicin, kirurgi, psykiatri och pediatrik, men
även de kliniska specialämnena måste ägnas uppmärksamhet, särskilt i de
fall där specialistvården ännu icke nått en mer omfattande utbyggnad. Det
torde numera råda allmän enighet därom, att allmänläkarens utbildning
icke kan anses avslutad i och med förvärvandet av de insikter, som stu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

dierna till medicine licentiatexamen kan ge, utan att härutöver erfordras
fortsatt praktisk utbildning under flera år i form av underläkartjänstgöring.

För specialläkarnas utbildning gäller, fortsätter kommittén, att de först
bör erhålla en grundläggande medicinsk utbildning av tillräcklig bredd. De
centrala kliniska ämnena far här icke eftersättas, och minst samma krav
som hos allmänläkaren på kunskaper om andra specialämnen än den blivande
egna specialiteten måste upprätthållas. Därefter följer vidareutbildning
till specialist.

Kommittén finner således att för bägge kategorierna gäller att de som
underlag för sm fortsatta, olika utformade utbildning behöver en grundläggande
medicinsk allmänbildning. Då inga särskilda skäl kan åberopas
för att denna del av utbildningen skulle utformas olika, bör den enligt
kommitténs mening vara gemensam för alla läkare.

Den för alla läkare gemensamma delen av utbildningen kallar kommittén
för grundutbildning. Den därefter följande delen, som är olika utformad
allt efter den avsedda verksamheten, benämnes vidareutbildning. Vidareutbildningen
innefattar vad som nu ofta kallas specialistutbildning. Till dessa
bägge moment av utbildningen kan enligt kommittén läggas ett tredje, bestående
av fortsättnings- och repetitionskurser samt andra åtgärder ägnade
att orientera de färdiga läkarna om medicinens nya landvinningar. Dylik
utbildning kallar kommittén ef ter utbildning.

Grundutbildningen omfattar således den för alla läkare gemensamma
grundvalen i den medicinska undervisningen. Den väsentliga uppgiften bör
här enligt kommitténs mening vara att för den blivande läkaren dra upp
sunda principer för hans framtida medicinska handlande, varvad tyngdpunkten
skall ligga i den vetenskapliga metoden och det vetenskapliga tänkandet.
Det systematiska inlärandet av en mängd fakta inom varje medicinsk
disciplin bör sta tillbaka för huvuduppgiften att ge en allmänorientering
inom medicinens hela fält, varvid den studerande samtidigt skall
vänjas att i olika riktningar själv utbygga och fördjupa sina kunskaper.
Den medicinska vetenskapens och den praktiska gärningens enhet måste
ständigt betonas. Det är enligt kommitténs mening av största vikt att
bringa studenterna till mognad och fostra dem till självständigt tänkande.

Även om grundutbildningen sålunda omfattar såväl medicinsk vetenskap
som praktisk läkekonst, bör den dock enligt kommitténs mening icke vara
en avslutad utbildning ens för allmänläkaren. Fn fullgod verksamhet som
allmänpraktiker kräver givetvis en ändamålsenlig vidareutbildning. Kommittén
instämmer således icke i den ofta uttalade åsikten, att den grundläggande
utbildningens mål är att producera kompetenta allmänläkare. I
stället anger kommittén målet så, att grundutbildningen skall ge den nödvändiga
grundvalen för en senare, huvudsakligen praktiskt inriktad vidareutbildning
för olika former av medicinsk verksamhet.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr

Yttranden.

Samtliga remissmyndigheter har anslutit sig till kommitténs uppfattning
om läkarutbildningens mål.

2. Läkarutbildningens uppdelning.

Kommitté n.

Grundutbildningen utgör i kommitténs förslag den för alla läkare
gemensamma grundvalen i deras studier. Grundutbildningens teoretiska,
prekliniska del har betydelse dels som det vetenskapliga fundamentet
för den följande kliniska undervisningen, dels som illustration av den vetenskapliga
metoden. Denna rent teoretiska utbildning bör inleda undervisningen,
och dess omfattning kan enligt kommitténs mening icke minskas
jämfört med nuvarande studiegång.

Vid övergången till utbildningens rent kliniska skede är det synnerligen
betydelsefullt, framhåller kommittén, att undervisningen får en pedagogiskt
riktig uppläggning med god samordning mellan teoretiska och kliniska
ämnen. Den propedeutiska undervisningen skall ge en grund för det
kommande arbetet i de olika kliniska kurserna. Den praktiska undervisningen
på detta stadium skall syfta till att ge kunskap och övning i de vanligaste
undersöknings- och behandlingsmetoderna.

Utbildningen i de olika kliniska disciplinerna måste enligt kommittén
utformas med tanke på att grundutbildningen skall vara en gemensam bas
för både allmänläkare och specialläkare. Med nödvändighet måste vissa
centrala kliniska ämnen här enligt kommitténs mening ges en större vikt än
andra. För varje läkarverksamhet är goda kunskaper i medicin, kirurgi, psykiatri
och pediatrik grundläggande, varjämte socialmedicinen i framtiden
tillkommer som ett väsentligt moment i läkarens arbete ju mera detta förs
över på det förebyggande och sociala planet. I nämnda kliniska ämnen
måste ges inte blott goda teoretiska kunskaper utan även en mera omfattande
praktisk övning i de gängse undersöknings- och behandlingsmetoderna.
De studerande måste även få tillfälle till ett visst praktiskt arbete
redan i själva grundutbildningen för att därigenom konsolidera sina kunskaper.

Kommittén föreslår, att de övriga kliniska ämnena, dermato-venereologi,
epidemiologi, ftisiologi, neurologi, obstetrik-gynekologi, oftalmiatrik och
oto-rhino-laryngologi, betraktas som specialämnen. Kommittén erinrar om
att i den tidigare diskussionen förslag väckts om en radikal nedskärning
av undervisningen i de kliniska specialämnena och att röster t. o. m. höjts
för att vissa av dem helt skulle utgå ur den allmänna läkarutbildningen.
Kommittén anför, att den ingående övervägt denna fråga men icke ansett
sig böra föreslå mer än en måttlig begränsning av undervisningen i vissa
ämnen. Fn medicinsk allmänbildning och en tillfredsställande vid överblick
iiver medicinen som helhet kräver enligt kommitténs mening åtminstone en

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

elementär kännedom även om specialämnena. Många läkare blir i sin verksamhet
alltjämt nödsakade att behandla fall, som vid större tillgång på
specialister skulle vårdas av dessa. Med hänsyn härtill måste den allmänna
läkarutbildningen ge mera omfattande kunskaper i de flesta specialämnen
än som eljest skulle vara erforderligt. Härav följer, att i den mån som specialistvården
utbyggs över hela landet och tillgången på specialister ökas,
omfattningen av den grundläggande utbildningen i de kliniska specialämnena
i motsvarande mån bör kunna minskas antingen genom förkortning
av studietiderna eller genom ökade möjligheter att kombinera de olika ämnena.
Kommittén förutsätter, att utvecklingen fortlöpande följes av vederbörande
myndigheter.

Undervisningen i de kliniska specialämnena bör enligt kommittén omfatta
det som är av praktiskt och vetenskapligt intresse för envar läkare i
hans dagliga gärning. I första hand bör de studerande göras förtrogna med
de inom specialiteten förekommande enklare undersökningsmetoderna och
med dessas hjälp få en grundläggande kunskap om de berörda organens
form och funktion under normala och patologiska förhållanden. Vid utväljandet
av patientmaterialet för undervisningen anser kommittén, att särskild
vikt bör läggas vid fall med sådana lokala sjukdomsyttringar, som är
symtom på allmänsjukdomar.

Beträffande de till specialiteten hörande sjukdomarna kan kravet på diagnostisk
färdighet enligt kommitténs mening begränsas till vad som behövs
för att läkaren skall kunna få en klar uppfattning om, vad han själv skall
handlägga och vad som bör remitteras för specialistvård. Det kan råda delade
meningar om var denna gräns skall dras i det enskilda fallet, och i stor
utsträckning torde praktiska omständigheter spela in i bedömandet härvidlag.
En särskilt viktig uppgift för undervisningen i dessa ämnen anser kommittén
vara att göra de studerande medvetna om deras begränsning och om
de risker, som är förenade med ett dröjsmål i handläggningen eller en felaktig
behandling. Undervisningen i terapi bör sålunda koncentreras till de
sjukdomar, som varje läkare själv kan handlägga, medan behandlingen av
svårare komplikationer och övriga sjukdomar, som kräver specialvård, endast
behöver genomgås i princip. Särskild vikt bör i tillämpliga ämnen läggas
vid den första hjälpen vid olycksfallsskador, varjämte krigsskador beaktas.
Därest färdighet i något enklare ingrepp krävs, är det av vikt att tillräcklig
övning ges häri under kursen, medan deltagande i arbetet på operationsavdelning
enligt kommitténs mening icke torde vara erforderligt. Liksom
i övriga kliniska ämnen bör de socialmedicinska spörsmålen beaktas.
Givetvis skall också den aktuella forskningen inom ämnet belysas, så att de
studerande får en uppfattning om läget i fråga om nya forskningsresultat
och kliniska framsteg.

I de kliniska specialämnena bör undervisningen enligt kommittén omfatta
föreläsningar, praktisk tjänstgöring och kliniska demonstrationer. Beträffande
kursernas praktiska utformning understryker kommittén särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

vikten av att undervisningens tyngdpunkt lägges på det polilcliniska patientmaterialet
och på konsultfallen från övriga kliniker. Inneliggande fall
på kliniken utnyttjas, i den mån de är av intresse för undervisningen, huvudsakligen
för kliniska demonstrationer i anslutning till föreläsning eller
vid klinisk rond. Mera omfattande avdelningstjänstgöring anser kommittén
däremot ej vara behövlig, dock med undantag för kursen i obstetrik och
gynekologi.

För den blivande specialläkaren blir situationen i fråga om alla kliniska
specialämnen utom hans eget i väsentliga drag likartad. I grundutbildningen
kan således samma omfattning ges åt undervisningen i de kliniska specialämnena
för såväl allmänläkaren som specialläkaren. I bada fallen avses
blott att ge en medicinsk allmänbildning som senare i vidareutbildningen
får kompletteras på de områden, där detta krävs för läkarens definitiva
verksamhet. Kommittén framhåller, att det är viktigt att hålla distinktionen
mellan huvudämnen och specialämnen klar i den kliniska utbildningen.
Härigenom ges enligt kommittén en möjlighet att begränsa undervisningen
till vad som verkligen är nödvändigt för alla läkare och att fördela utbildningstiden
så, att de mer väsentliga partierna av utbildningen får sin rättmätiga
del av hela undervisningstiden.

I de kliniska ämnena aktualiseras frågan om hur omfattande den praktiska
utbildningen och förvärvandet av sjuk vårdserfarenhet bör vara inom
ramen för grundutbildningen. Kommittén framhåller, att i varje klinisk
kurs givetvis måste ingå ett mått av praktiskt arbete. Sådan klinisk tjänstgöring
på polikliniker och sjukavdelningar utgör ett karakteristiskt drag
för den svenska läkarutbildningen och torde utgöra dess kanske värdefullaste
särdrag jämfört med andra länders medicinska undervisning. Avsikten
med detta praktiska arbete under de olika kurserna är dels att underlätta
kunskapsförvärvandet, dels att ge en tillräcklig övning i de olika undersöknings-
och behandlingsmetoder, som den blivande läkaren måste behärska
inom disciplinerna ifråga. Kommittén håller dock före att det icke är möjligt
att ge en mera omfattande praktisk erfarenhet och sjukvårdsvana i de
former, som måste gälla för kliniska kurser på undervisningssjukhusen.

Assistenttjänstgöringarna intar en mellanställning mellan klinisk kurs
och underläkartjänstgöring. Man har ifrågasatt om sådana tjänstgöringar
är berättigade och om de icke hellre borde överföras till en senare sjukhustjänstgöring.
Assistenttjänstgöringen har dock enligt kommitténs mening
vissa fördelar. Den studerande får börja med praktiskt arbete av en viss
självständighet under en bättre handledning än vid en underläkartjänstgöring,
vilket möjliggör ett pedagogiskt riktigare utnyttjande av tjänstgöringen.
Fn sen assistenttjänstgöring är vidare ett utmärkt komplement till
tentamensliisningen. Kommittén föreslår därför, att en sådan tjänstgöring
skall föregå tentamen i de centrala kliniska ämnena medicin och kirurgi.
Därjämte bör eu möjlighet hållas öppen för eu assistenttjänstgöring i något
kliniskt specialämne, som kan väljas efter den blivande läkarens behov.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

Kommittén föreslår vidare, att assistenttjänstgöringsperioden utformas
så, att den i möjligaste mån blir en period av mera självständig sjukvårdsverksamhet.
Detta sker därigenom att assistenttjänstgöringarna samlas till
den kliniska utbildningens sista skede och förlägges också till andra sjukhus
än universitetssjukhusen. Härigenom vinnes enligt kommitténs mening
den fördelen, att den praktiska delen av den kliniska grundutbildningen
förlägges till två nivåer: den första i samband med varje enskild kurs på
universitetssjukhusen och den senare under en fristående assistenttjänstgöring.
Detta möjliggör en rationell uppläggning av undervisningen under
de olika kurserna och en logisk fördelning av den praktiska utbildningen på
de olika former av undervisning, som vid varje tillfälle är lämpligast med
hänsyn till den studerandes övriga kunskaper.

En vidareutbildning, som avpassas efter läkarnas kommande
definitiva verksamhet, är enligt kommittén en förutsättning för en rationell
plan för grundutbildningen. Sådan vidareutbildning torde böra förutses
även för allmänläkarnas del. Man är allmänt ense om att varken den nuvarande
läkarutbildningen eller någon annan utbildningsplan, som endast
innefattar universitetskurser eller därmed jämförlig utbildning, är en tillräcklig
grund för en allmänläkares omfattande och ansvarsfulla verksamhet.
Detta har framhållits såväl från myndigheternas som läkarorganisationernas
sida. Kommittén utgår således ifrån att det är synnerligen önskvärt,
att allmänpraktikerna får en tids tjänstgöring på sjukhus i underläkares
ställning, innan de öppnar egen praktik. Det torde dock icke vara nödvändigt
att nu framställa en obligatorisk fordran härvidlag, utan en rekommendation
om en viss utbildningsstandard kan enligt kommitténs mening
vara tillfyllest.

Tjänsteläkarna är allmänläkare med vissa speciella uppgifter. Även för
dem måste fordran på vidareutbildning uppställas, och kommittén föreslår,
att en mer omfattande sådan utbildning än som nu krävs blir ett behörighetsvillkor
för tjänsteläkarbefattning.

För specialläkarna är det utan vidare självklart att en tämligen omfattande
vidareutbildning är nödvändig. I vårt land utgöres den helt av sjukhustjänstgöringar,
vilkas art och omfattning i de olika specialiteterna regleras
av Sveriges läkarförbund. I åtskilliga andra länder krävs även mycket
omfattande teoretiska kurser för specialläkama, och man måste givetvis
fråga sig, om så borde vara fallet även i vårt land. Specialläkarnas standard
med det system som nu tillämpas har dock icke givit anledning till kritik,
och kommittén håller därför före att en radikal omläggning av vidareutbildningen
för specialläkare icke nu är befogad. Behovet av en viss kompletterande
teoretisk utbildning till den nuvarande sjukhusutbildningen gör
sig dock enligt kommittén märkbart, och kommittén föreslår därför, att
möjligheter skapas för anordnandet av kortare teoretiska kurser för läkare,
som utbildar sig inom olika specialiteter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

För en tillfredsställande vidareutbildning av såväl allmänläkare som specialläkare
fordras en tillräcklig tillgång av underläkarplatser inom olika
discipliner. Vid olika tillfällen och inom åtskilliga discipliner har det stött
på stora svårigheter för läkarna att få den utbildning, de behövt för sin
framtida verksamhet. I den tidigare diskussionen om läkarutbildningen har
olika möjligheter angetts att lösa detta problem. Ehuru problemet kan fixeras
utan svårighet, är dess lösning icke lätt att ange. Ett statligt reglerat
system för vidareutbildningen kombinerat med en strikt fördelning av landets
underläkarebefattningar på olika utbildningslinjer synes enligt kommitténs
mening icke kunna leda till målet utan betydande ingrepp i nuvarande
sjukhusorganisation. Under sådana förhållanden anser kommittén,
att ett system bör eftersträvas, som kan baseras på en ömsesidig överenskommelse
mellan myndigheterna, huvudmännen och läkarorganisationerna,
varigenom en individualisering lättare låter sig göra. Kommittén föreslår,
att läget kontinuerligt följs ur utbildningssynpunkt inom de olika kliniska
disciplinerna, så att åtgärder för att tillgodose behovet av utbildningsplatser
i tid kan vidtagas.

Ett behov av fortlöpande efterutbildning föreligger för alla kategorier
av läkare genom utvecklingen av nya metoder för undersökning
och behandling av olika sjukdomar. Kommittén påpekar dock, att särskilt
specialläkarna genom sina egna organisationer och föreningar sörjer för
ifrågavarande läkares efterutbildning. Vidare existerar medicinska tidskrifter
av god kvalitet, som kontinuerligt förmedlar en betydelsefull efterutbildning
till landets läkarkår. För stora grupper av läkare såsom tjänsteläkare,
privatpraktiserande läkare m. fl. anser dock kommittén, att situationen
icke är tillfredsställande, varför kommittén föreslår erforderliga åtgärder
från berörda myndigheters sida. Hittills har fortsättnings- och repetitionskurser
med detta syftemål anordnats i viss omfattning. Med någon
förändring av kursernas omfattning och antal anser komittén, att de även
i framtiden kan tillgodose det föreliggande behovet av efterutbildning i
denna form.

Yttrande n.

Samtliga remissmyndigheter har tillstyrkt utbildningens uppdelning
i enlighet med kommitténs förslag.

Kanslern anser, att kommitténs förslag i huvudsak innebär en lämplig
avvägning av det kunskapsstoff, som med det uppställda målet för undervisningen
bör meddelas i de olika ämnena. Endast på några punkter förordas
justeringar, vilka i det följande kommer att redovisas på de olika
ämnesavsnitten. Kanslern anför, att ett realiserande av kommitténs förslag
skulle innebära synnerligen betydande förbättringar, varför han i princip
tillstyrker detsamma.

2 — Bihang till riksdagens protokoll lS5’i. 1 rami. AV Z12.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

3. Läkarutbildningens anordning.

Kommitté n.

Den nuvarande studieordningen är fixerad beträffande de ämnen, som
ingår i medicine kandidatexamen och i de kliniska studiernas första del till
och med avslutad kirurgitjänstgöring. Under den övriga delen av studierna
råder i princip en fri studieordning, vilket innebär att de studerande får
fullgöra kurser och tjänstgöringar i den ordning, de själva finner för gott,
och att tentamenstidema ej är fastställda. Studiefriheten begränsas dock
genom särskilda tillträdesfordringar till vissa kurser.

Kommittén erinrar om att i tidigare diskussioner delade meningar rått i
frågan om en fri eller bunden studieordning. 1938 års läkarutbildningssakkunnigas
förslag till studieplan innebar, att studiegången
strängt fixerades. De sakkunnigas skäl härför var bl. a., att studietiden genomgående
borde utnyttjas bättre än förr, att de olika ämnena borde studeras
i den ordningsföljd, som betingades av deras inbördes sammanhang
och att de studerande vann tid på att avlägga tentamen i ett visst ämne
inom en begränsad tid efter slutförda praktiska övningar. Detta förslag till
studieplan utsattes vid remissbehandlingen för stark kritik. Fakulteterna
och lärarkollegiet vid karolinska institutet ville icke fixera studieplanen
mer än vad dittills varit fallet, främst emedan en sådan anordning skulle
sänka de studerandes kunskaper och icke lämnade rimlig tid för grundligt
arbete och fördjupade självstudier. Även medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen,
svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund fann den fasta
studieplanen vara alltför pressande för de studerande och leda till försämrat
studieresultat.

Kommittén uttalar, att allmän enighet råder därom att undervisningen i
de teoretiska grundämnena, de propedeutiska kurserna samt den grundläggande
undervisningen i medicin och kirurgi lämpligen sker enligt en bunden
studieplan. Man kan nämligen här påtagligt se en naturlig ordningsföljd
mellan ämnena så till vida som kunskaper i ett ämne utgör en förutsättning
för förståelsen av ett annat. Kommittén förutsätter således ingen avvikelse
från nu gällande system under dessa skeden av undervisningen.

Vad åter gäller den resterande delen av utbildningen, d. v. s. studierna
efter fullgjorda medicin- och kirurgitjänstgöringar utom assistenttjänstgöringar
i dessa ämnen, så har i den tidigare diskussionen meningarna brutit
sig om lämpligheten att här tillämpa en bunden studieordning. Kommittén
finner, att starka skäl anförts för att bibehålla principen om en fri studieordning
i detta avsnitt av studierna. Kommittén påpekar särskilt, att
det ingalunda är säkert, att en bunden studieplan leder till en studietidsförkortning.
En fri studieordning ger möjlighet för de mera studiebegåvade
att hålla en snabbare takt, och nödtvungna studieavbrott orsakade av sjukdom,
värnpliktstjänstgöring eller av den för sjukvården nödvändiga vikariatstjänstgöringen
för äldre medicine kandidater blir icke så kännbara som

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

vid en bunden ordning. Icke heller finns för de kliniska ämnena någon fullt
naturlig ordningsföljd, utan flera ur didaktisk synpunkt lika godtagbara
alternativ beträffande den inbördes ordningen kan enligt kommitténs mening
uppställas. Slutligen anför kommittén, att risken för stockningar i
studiegången, vilket anförts som ett argument mot fri studieordning, väsentligen
beror på institutionernas bristande kapacitet inom ett eller flera
ämnen och således måste avhjälpas på annat sätt än genom en ändring av
studieordningen.

Kommittén kommer för sin del till slutsatsen, att en fri studieordning
under det senare skedet av de kliniska studierna är att föredra. En bunden
studieordning skulle medföra en omläggning av undervisningsmetodiken,
som enligt kommitténs åsikt skulle innebära en försämring. Någon säker
förkortning av studietiden skulle icke utan en allvarlig risk för försämring
av studieresultatet kunna vinnas med en bunden studieordning. Kommittén
finner, att det fria systemets nackdelar kan effektivt motverkas genom
särskilda detalj bestämmelser utan att för den skull principen om de fria
studierna behöver rubbas.

Kommittén har även i enlighet med sitt uppdrag tagit upp det med frågan
om fri eller bunden studieordning nära sammanhängande spörsmålet
om det medicinska examensväsendet till omprövning.

I princip kan kontrollen av de studerandes kunskaper utövas på två skilda
sätt, antingen genom förhör i flera ämnen vid ett och samma tillfälle —
examenssystemet — eller genom förhör i varje ämne för sig, spridda över
en längre tidrymd — tentamenssystemet. Det senare systemet tillämpas för
närvarande.

Kommittén anför olika för- och nackdelar, som talar för vardera systemet.
Avgörande blir emellertid, att ett införande av examenssystemet med
nödvändighet skulle leda till en bunden studieordning och till en parallellundervisning
av flera ämnen, vilket enligt en samlad opinion bland såväl
lärare som studenter skulle vara till skada för undervisningens kvalitet.
Kommittén finner, att det nu rådande tentamenssystemet för kunskapskontroll
i stort sett fungerat tillfredsställande. Visserligen skulle enligt kommitténs
åsikt ett examenssystem medge en effektivare gallring av svagare
elever, men behovet härav är icke tillnärmelsevis lika stort inom den medicinska
fakulteten med dess inträdesspärr som inom andra studiebanor och
i andra länder, där ett fritt intag tillämpas.

Kommittén föreslår således, att det nuvarande, på särskild tentamen i
varje läroämne baserade systemet för kunskapsprövning bibehålies. Emellertid
bör systemets nackdelar på olika sätt motverkas. Den ofta betungande
examinationsbördan för lärarna bör enligt kommitténs mening minskas
på sätt, som senare skall beröras. Kommittén anför vidare, att det genom
eu kontinuerlig kontroll av studietiden i enlighet med universitetsbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr ''212.

redningens förslag bör vara möjligt att till en viss grad kontrollera, att
fordringarna i tentamen är lämpligt avvägda med hänsyn till den i studieplanen
utmätta tiden för respektive ämnen.

Y ttranden.

I frågan om fri eller bunden studieordning hävdar samtliga
remissmyndigheter liksom kommittén, att ordningen i princip bör vara
fri efter kirurgitjänstgöringen.

Medicinska jakidteten i Uppsala menar, att bundenheten i studieordningen
bör inskränkas till det för en logisk studiegång nödvändiga. Medicinska
fakulteten i Lund anser, att den av kommittén förordade fria kombinationen
av specialämnen inom licentiatstudiernas andra avdelning kommer
att möta stora praktiska svårigheter och icke kan lämnas åt de studerandes
fria val.

Av övriga remissmyndigheter har flera, bl. a. svenska läkaresällskapet och
Sveriges läkarförbund, understrukit vikten av att de studerande får någon
tid övrig för allmänkulturell utbildning, föreningsliv m. m. Svenska läkaresällskapet
har vidare starkt betonat vikten av att dispens för avbrott under
period av bunden studieordning liksom dispens från krav på inom viss tid
gjord tentamen medgives liberalare än vad kommittén föreslagit. Detta är
enligt sällskapet av särskild betydelse för studerande som vill ägna sig åt
forskningsarbete, amanuenstjänst etc.

Remissmyndighetema delar kommitténs uppfattning, att det nuvarande
examinationssystemet skall bibehållas. I en till lärarkollegiets
vid karolinska institutet yttrande fogad skrivelse ifrågasätter professorn

J. P. Strömbeck, om man ej i de stora ämnena, speciellt internmedicin ev.
även kirurgi, kunde uppdela tentamen, såsom sker i vissa humanistiska
ämnen, i deltentamina.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot kommitténs inställning
i nu berörda frågor.

Departementschefen.

Såsom framgått av den inledningsvis lämnade skildringen av den nuvarande
läkarutbildningen anordnas den enligt en i sina huvuddrag år 1907
tillkommen examensstadga, Under den långa tid, som denna ordning gällt,
har medicinen undergått väsentliga förändringar. Examensstadgan, tillkommen
under helt andra förutsättningar, har fått anpassas till nya omständigheter
genom särskilda föreskrifter, provisoriska bestämmelser eller
i vissa fall blott genom en så småningom utbildad praxis i undervisningen.
Det ligger i sakens natur, att den sålunda framväxta undervisningsordningen
kännetecknas av ringa enhetlighet med växlande utformning från ämne
till ämne och med olika omfattning av föreläsningar och tjänstgöringar
inom samma ämne vid olika lärosäten. Än mer otillfredsställande är emel -

KuJigl. Maj:ts ''proposition nr 212.

lertid, att undervisningens fördelning på olika ämnesområden inte längre
motsvarar deras betydelse i den nutida medicinen. Vissa nytillkomna discipliner
saknas rentav i studieordningen eller representeras blott genom frivillig
undervisning. Jag finner det icke längre möjligt att komma till rätta
med de nya behoven genom detaljändringar i examensstadgan, utan en
helt ny ordning för läkarutbildningen måste skapas.

Medicinens snabba utveckling under det gångna halvseklet har således
sprängt utbildningsramen vid de medicinska fakulteterna. Inom forskning
och sjukvård har en stark specialisering tvingat sig fram. Mångåriga studier
och en lång övning med den komplicerade metodiken inom en viss
disciplin erfordras, innan en forskare kan gripa sig an med något medicinskt
problem. Inom sjukvården möjliggör förfinade undersökningsmetoder
och nya behandlingssätt att allt flera sjuka kan hjälpas, men samtidigt
bär de olika grupperna av sjuka måst särskiljas från varandra och samlas
på specialavdelningar, där läkare och vårdpersonal med speciell erfarenhet
arbetar. För att bli skickad att handha sådan specialistsjukvård måste
läkarna skaffa sig utbildning under långa sjukhusår på olika avdelningar.
Även inom den öppna sjukvården utgör långvarig specialutbildning en
förutsättning för en framgångsrik verksamhet inom en rad områden. Ingen
av dessa specialister i forskning eller sjukvård skulle tänka på att gripa
sig an med problem inom andra områden av medicinen än sitt eget. De
vet, att deras styrka ligger i begränsningen till det specialområde, som de
behärskar.

Samtidigt som medicinens utveckling lett fram till en sådan specialisering
inom forskning och sjukvård, sker utbildningen av läkare med samma
målsättning som vid seklets början. När läkaren vid sin medicine licentiatexamen
lämnar universitetets institutioner och kliniker, skall han enligt
denna målsättning vara skickad att ta ansvar för hela sjukvården i ett
blandat klientel med patienter från alla sjukdomsgrupper, d. v. s. han skall
kunna sköta en allmän läkarpraktik. Verkligheten har lärt läkarna, att
detta nu för tiden icke är möjligt ens efter de mest gedigna universitetsstudier,
utan att härför behövs praktisk erfarenhet från sjukhustjänstgöringar
med arbete under eget ansvar. De allra flesta läkare skaffar sig därför
sådan erfarenhet under åratals underläkartjänstgöringar, innan de öppnar
egen praktik. Den grundläggande läkarutbildningen, som icke tar hänsyn
till denna utbildning efter licentiatexamen utan alltjämt siktar på att
ge praktiska färdigheter på alla medicinens fält, har därför blivit alltför
lång och alltför onyanserad.

Det iir alltså specialiseringen, som är kärnan i utbildningsproblemet. Utbildningen
måste svara mot sjukvårdens krav på läkarna och följaktligen
leda fram till de olika specialiserade typerna av läkare. Fn specialisering
förutsätter emellertid skilda utbildningslinjer. I diskussionen kring den
kommande hikarutbildningsreformen har också förslag om cn tidig specia -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI2.

lisering utgjort ett ofta återkommande inslag. Om således olika slag av
läkarverksamhet kräver skild utbildning, så kan dock icke dessa utbildningslinjer
skiljas från början, utan specialiseringen måste utgå från en
för alla läkare gemensam allmänmedicinsk grund. Utbildningens anordning
i stort kommer alltså att bli beroende på svaren på frågorna, hur
tidigt man måste börja med denna specialisering och hur tidigt man kan
börja med den.

Läkarens uppgifter i framtiden måste bli avgörande för svaret på dessa
frågor. Kommitténs utredning visar, att man har att räkna med två huvudtyper,
nämligen allmänläkare och specialläkare. Allmänläkaren, som i den
moderna medicinen förvaltar traditionerna från familje- och husläkarens
dagar, blir med sin personliga kontakt med patienten och hans miljö den
kanske viktigaste läkaren i den öppna sjukvården. Hans gärning, som särskilt
kommer att fordra goda kunskaper i centrala kliniska ämnen, såsom
invärtes medicin, pediatrik och psykiatri, samt en god förståelse för socialmedicinska
sammanhang, kan emellertid inte baseras enbart på den grundläggande
läkarutbildningen utan måste innefatta fortsatt utbildning i särskilt
dessa ämnen i underläkares ställning. Tjänsteläkaren blir en typ av
allmänläkare med särskilda uppgifter och speciell utbildning i bland annat
hygien, socialmedicin och rättsmedicin. Specialläkarna kommer att omfatta
en mängd grupper av starkt specialiserade läkare med lång sjukhusutbildning
var i sitt fack. Denna specialutbildning måste emellertid som
en grund ha en ansenlig kunskap i de centrala kliniska ämnena, vilken till
stor del kan förvärvas i den gemensamma grundläggande utbildningen.
Det är enligt min mening en synnerligen viktig slutsats, som kommittén
når fram till, när den fastställer, att alla läkare väl måste ha en gemensam
grundutbildning men att denna för alla läkare måste följas av en alltefter
deras olika verksamhetsområde utformad, huvudsakligen praktiskt inriktad
vidareutbildning.

Jag kan således — i likhet med samtliga remissmyndigheter — godta
kommitténs uppdelning av läkarutbildningen i en gemensam utbildningskärna,
grundutbildningen, och på denna byggande specialiserade utbildningslinjer,
vidareutbildningen. Vid detaljutformningen av utbildningens
olika skeden är det enligt min mening väsentligt att uppfatta dessa två
perioder i utbildningen som samhöriga. Kommitténs målsättning för utbildningen
innebär därigenom en begränsning jämfört med det nuvarande
utbildningsmålet, ty mot det senares all-round-utbildning med sikte på
allmän praktik sätter kommittén en medicine licentiatexamen, som i
huvudsak skall utgöra en grund för en kommande vidareutbildning. Kommitténs
fördelning av den totala utbildningen på grundutbildning och
vidareutbildning innebär en väsentligt tidigare specialisering än nu, dock
utan att föra denna tidiga specialisering så långt som vissa förslag i den
tidigare debatten gjort. Jag finner kommitténs avvägning lycklig och an -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

ser den vara så långtgående, som kan vara berättigat vid den nuvarande
utbyggnaden av specialistvården.

Genom att se grundutbildningen mot vidareutbildningens bakgrund
ernås vidare en rationell grund för avvägningen av omfattningen av de
olika ämnena i grundutbildningen. Härvidlag måste särskilt omfattningen
av det praktiska sjukvårdsarbetet i de olika kliniska ämnena bedömas
med tanke på värdet av de kommande sjukhusåren i vidareutbildningen.
Genom grundutbildningens undervisning i de teoretiska ämnena läggs en
solid vetenskaplig grund för den kommande kliniska undervisningen, som
i mångt och mycket är en praktisk tillämpning av denna förkliniska kunskap.
I den kliniska undervisningen gör kommittén en distinktion mellan
de kliniska huvudämnena, till vilka kommittén räknar medicin, kirurgi,
pediatrik och psykiatri samt det kliniskt präglade ämnet socialmedicin,
och de kliniska specialämnena, dit övriga kliniska ämnen förs såsom exempelvis
neurologi, oftalmiatrik och epidemiologi. Kommittén haller före, att
alla läkare redan i själva grundutbildningen måste ha goda teoretiska kunskaper
och en mera omfattande praktisk övning i huvudämnena, vilka
därför måste tillförsäkras den största delen av grundutbildningens kliniska
tid. För specialämnena däremot bör utbildningsmålet enligt kommitténs
mening sättas lägre, nämligen till att ge en översiktlig kunskap
om ämnet och en tillräcklig praktisk övning för att behandla de vanligaste
och enklaste sjukdomstillstånden samt sätta läkaren i stånd att bedöma
specialistens möjligheter. Utbildningsmålet blir detsamma för bade allmänläkare
och specialläkare, eftersom bådadera behöver en stabil grund i
huvudämnena och en medicinsk allmänbildning i specialämnena, vilket
senare får kompletteras i vidareutbildningen på de områden, där detta
krävs för läkarens definitiva verksamhet.

Kommitténs uppfattning om avvägningen i grundutbildningen mellan
huvudämnen och specialämnen har som princip accepterats av samtliga
remissmyndigheter. Jag kan för min del helt ansluta mig till kommitténs
tankegång, som har en väsentlig betydelse för utformningen av studieordningen.
Den av kommittén föreslagna begränsningen av grundutbildningen
bör även enligt min mening i första hand och huvudsakligen träffa de
kliniska specialämnena. Detta är en logisk följd av den föreslagna tidigare
specialiseringen och av tanken att grundutbildning och vidareutbildning
bör uppfattas som en utbildningsenhet.

Assistenttjänstgöringarna utgör en särskild form av praktiskt arbete pa
kliniken, varunder den studerande med större självständighet än under de
kliniska kurserna får delta i sjukvårdsarbetet. Kommittén föreslår, att
assistenttjänstgöringarna skall samlas till en sista period i grundutbildningen
och i så stor utsträckning som möjligt ske på sjukhus utanför universitetsklinikerna,
varigenom de studerandes arbete mer kommer att fa
karaktären av arbete under eget ansvar och bilda en övergång till de kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

mande underläkartjänstgöringarna. Utan att här gå in på detaljer om dessa
tjänstgöringar, vilka närmare kommer att behandlas i det följande, vill jag
i princip ansluta mig till dessa kommitténs förslag.

Förutom grundutbildning och vidareutbildning särskiljer kommittén
ännu en viktig del i läkarnas utbildning, nämligen den fortlöpande efterutbildningen,
varigenom de erhåller undervisning om utvecklingen av nya
metoder för undersökning och behandling av olika sjukdomar. Sådan efterutbildning
sker redan nu genom kortare fortsättnings- och repetitionskurser
i medicinalstyrelsens regi. Liksom kommittén finner jag att sådan
undervisning bör anordnas även i framtiden.

En principfråga rörande grundutbildningen är, huruvida den skall vara
skolmässigt bunden med en bestämd följd för de olika kurserna eller om
den åtminstone i vissa delar kan ske efter en fri, av de studerande själva
vald ordning, såsom sker i fråga om övriga universitetsstudier. Det senare
är för närvarande fallet, och i detta hänseende är den svenska läkarutbildningen
olik de flesta andra länders. I vårt land läggs stor vikt vid de möjligheter,
som denna ordning ger de studerande till fördjupning i studierna
och uppfostran till självständigt tänkande. Till denna ordning hör även
ett liberalt examinationssystem utan fastställda tentamenstider, där den
studerande själv får avgöra, när han känner sig mogen för en kunskapsprövning
i ämnet. Trots den betydande friheten i studierna är avbrottsprocenten
vid de medicinska fakulteterna relativt liten och därtill sjunkande,
vilket troligen beror på att de nyintagna studenternas genomsnittsnivå
kommer att ligga relativt högt genom den av inträdesspärren betingade
konkurrensen. Ett tidigare förslag att låta hela grundutbildningen
ske enligt en bunden ordning avvisades med skärpa av såväl fakulteterna
som de medicinska föreningarna. Angående det därvid som huvudskäl anförda
motivet, att en sådan ändring skulle sänka studietiden, har kommittén
anfört, att förhållandet snarare vore det motsatta. Legitima studieavbrott
såsom perioder av värnpliktstjänstgöring, vikariatsförordnande och
sjukdom låter sig nämligen i regel utan nämnvärda ytterligare studietidsförluster
inpassas i den nuvarande fria ordningen, men skulle vid en
bunden ordning helt kasta den studerande ur schemat och orsaka stockningar
i studiegången. Enligt min mening bör de medicinska studiernas
akademiska frihet, för vilken såväl lärare som elever hyser så stark känsla,
icke inskränkas utan tvingande skäl. Då sådana icke föreligger, finner jag
i likhet med kommittén icke anledning att ifrågasätta en ändring av den
rådande principen. Vid ett sådant ställningstagande finns heller icke skäl
till en ändring av det till den nuvarande fria studieordningen anpassade
examinationssystemet, det s. k. tentamenssystemet, vilket alltså även bör
bibehållas.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

IV. Ny studieordning.

1. Studieplanen.

Kommittén.

En orienterande översikt över den av kommittén föreslagna studieplanen
ges i schemat å nästa sida.

Studieplanen innebär i huvudsak följande.

Medicine kandidatstudierna inledes det första studieåret,
det morfologiska året, med kurser i anatomi och histologi. Undervisningen
i de bägge ämnena samordnas i möjligaste män, och tentamina bör normalt
kunna avläggas före årets slut. Under detta år ges de s s u t o in • ko rt a re kurser
i medicinsk statistik och medicinsk genetik, bägge avslutade med kursförhör.

För tillträde till andra studieårets kurser fordras, att samtliga till morfologiska
året hörande kurser är tillfredsställande genomgångna. Andra året
benämnes det kemiskt-fysiologiska året och omfattar kurserna i allmän
kemi, medicinsk kemi, fysiologi, medicinsk fysik samt psykologi. Även under
detta år bör en samordning i undervisningen eftersträvas. Tentamen
avlägges i medicinsk kemi och fysiologi. Kursförhör hålles i allmän kemi,
medicinsk fysik och psykologi.

Efter andra studieåret skall enligt kommitténs förslag medicine kandidatexamen
avläggas.

Kommittén har i detta sammanhang diskuterat frågan om medicine kandidatexamen
bör bibehållas eller ej. Kommittén framhåller att under alla
förhållanden de krav på fullgjorda kurser och tentamina, som en kandidatexamen
innebär, måste upprätthållas även i kommitténs förslag till studieplan.
Då begreppet kandidatexamen redan har hävd i vårt land och då det
även ur olika synpunkter kan vara av betydelse för de studerande, att en
sådan examen finns, anser kommittén, att medicine kandidatexamen bör
bibehållas.

Vid övervägandet av frågan huruvida medicine kandidatexamen bör förläggas
efter andra eller tredje studieåret har kommittén stannat för det
förstnämnda alternativet av i huvudsak följande skäl. Om studierna i de
till tredje året förlagda kurserna skall kunna fortgå obehindrat måste enligt
kommittén samtliga till de två första årens kurser hörande tentamina vara
avlagda innan det tredje årets studier påbörjas. Vidare anser kommittén
det vara lämpligt, att studierna under det tredje och fjärde studieåret i
regel bedrivs vid ett och samma lärosäte, eftersom undervisning i vissa ämnen
ingår i bägge åren. Om medicine kandidatexamen förlädes mellan dessa
bägge år, kunde det leda till att många studerande därvid bytte lärosäte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Studieplan

Termin	MEDICINE KANDIDATSTUDIERNA	Kunskaps- kontroll1
I—II	Anatomi — Histologi	T—T
	Medicinsk statistik — Medicinsk genetik	K—K
III—IV	Allmän kemi — Medicinsk kemi	K—T
	Medicinsk fysik — Fysiologi	K—T
	Psykologi	K

Examen

V—VI

VII

VIII

Fri studieordning

med rätt till
kombinationer,
sammanlagt
16 månaders
minimitid

Valfri ordning
9 månader

MEDICINE LICENTIATST UDIERNA
Första avdelningen.

Propedeutiskt år:

Patologi, Bakteriologi, Farmakologi T—T—T

Oversiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk kurs i socialmedicin,
kurs i kliniska undersökningsmetoder (K), klinisk laborationskurs (K),
propedeutisk röntgenkurs och demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och
fysikalisk terapi.

Andra avdelningen.

5 mån. Medicin
5 mån. Kirurgi

I klinisk kemi och klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi, röntgendiagnostik
och radioterapi med tumördiagnostik sker undervisning huvudsakligen
under dessa båda terminer. Likaså förekommer särskilda patologi-
och terapikonferenser. Kunskapskontroll äger rum i samband med
examinationen i respektive kliniska ämnen.

S—T
T—T
S

Två kurser får
kombineras

2 mån. Dermato-venereologi
2 mån. Klinisk epidemiologi

1 mån. Ftisiologi

2 mån. Hygien

1 mån. Krigsmedicinsk undervisning

2 mån. Oftalmiatrik

2 mån. Oto-rhino-laryngologi

3 mån. Obstetrik och gynekologi

3 mån. Neurologi (2 mån.) och Psykiatri (3 mån.)

4 mån. Pediatrik och Socialmedicin

Rättsmedicin (får kombineras med övriga kurser)
Samtidigt med pediatrikkursen genomgås kurs i bampsykiatri (K)

Tredje avdelningen.

{4 mån. Medicinassistenttjänstgöring T

3 mån. Kirurgiassistenttjänstgöring T

2 mån. Assistenttjänstgöring i valfritt kliniskt ämne.

Examen

Legitimation

1 T = tentamen, S = slutförhör och K := kursförhör.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

Även ytterligare skäl talar enligt kommitténs mening avgjort för att medicine
kandidatexamen endast skall omfatta de ämnen, som undervisas
under de två första, nu behandlade studieåren.

Under studierna till medicine licentiatexamen skall de studerande
genomgå ett betydande antal kurser och tjänstgöringar. Kommittén
har sökt tillgodose de olika önskemålen beträffande studieordningen i
första hand genom att uppdela den ganska långa studieperiod, som licentiatutbildningen
utgör, i tre olika avdelningar, vilka ur studiesynpunkt skall
vara relativt väl avgränsade från varandra. Härigenom kan enligt kommitténs
mening på en gång tillgodoses saväl lärosätenas krav pa en pedagogiskt
väl upplagd studieordning som de studerandes intresse att i möjligaste
mån få utforma en individuell uppläggning av studierna. Gränserna
mellan avdelningarna garanterar nämligen, att de studerande har önskvärda
kunskaper, när de fortsätter till nästa stadium i utbildningen. I de perioder,
där en fri studieordning tillämpas, kan detta ske inom avdelningens
ram.

Kommittén föreslår, att varje avdelning betraktas som ett skede, vars
studier skall vara avslutade innan den studerande går vidare till nästa avdelning.
För att de studerande icke skall orsakas onödiga tidsförluster på
grund av tillfälliga studiehinder av ett eller annat slag föreslår kommittén
dock, att en studerande skall kunna få dispens för tillträde till nästa avdelnings
kurser även om en av de till föregående avdelning hörande tentamina
ännu ej avlagts. Sådan dispens skall efter prövning av omständigheterna i
varje särskilt fall avgöras av vederbörande fakultet (kollegium).

Den första avdelningen (tredje studieåret) består av det propedeutiska
året. Under detta år skall de studerande fullgöra kurser i patologi, bakteriologi
och farmakologi, översiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk
kurs i socialmedicin, kurs i kliniska undersökningsmetoder, klinisk laborationskurs,
propedeutisk röntgenkurs samt demonstrationskurs i sjukvardsteknik
och fysikalisk terapi. Kursen i kliniska undersökningsmetoder och
den kliniska laborationskursen föreslås skola avslutas med kursförhör. Under
året skall även tentamen fullgöras i de tre förstnämnda ämnena.

Under andra avdelningens första år (det fjärde studieåret) fullgöres kurserna
i medicin och kirurgi, omfattande vardera fem månader. Under detta
år sker också den huvudsakliga undervisningen i klinisk kemi och klinisk
fysiologi, klinisk bakteriologi, röntgendiagnostik och radioterapi med tumördiagnostik.
Likaså hålles under samma tid särskilda patologi- och terapikonferenser.
Därefter följer samtliga övriga till licentiatexamen hörande
kurser. Ordningsföljden mellan dessa senare föreslås av kommittén icke vara
reglerad med undantag för ämnena pediatrik och socialmedicin, som enligt
kommitténs mening bör fullgöras först sedan kurserna i epidemiologi, ftisiologi,
psykiatri-neurologi, dermato-venereologi, obstetrik-gynekologi och
oto-rhino-laryngologi genomgåtts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Kommittén föreslår, att kursen i psykiatri skall omfatta tre månader
samt att den under sina tva första månader skall obligatoriskt kombineras
med neurologikursen. Kursen i pediatrik föreslås få en omfattning av fyra
manader, och under samma tid skall den studerande fullgöra huvudkursen
i socialmedicin. Av övriga ämnen anser kommittén att obstetrik-gynekologi
bör beredas längsta kurstiden med hänsyn till behovet av mer omfattande
praktiskt arbete, och kommittén föreslår en kurs på tre månader, vilken
icke får kombineras med annan kurs eller tjänstgöring. Epidemiologi, dermato-venereologi,
oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi föreslås skola undervisas
i kurser om vardera tva manader och ftisiologi i en kurs om en
månad.

Beträffande ämnena dermato-venereologi, epidemiologi, ftisiologi, hygien,
krigsmedicin, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi föreslår kommittén, att
dessa valfritt får kombineras två och två. Rättsmedicin föreslås få tillkomma
såväl vid sidan av nyss berörda kombinationer som vid sidan av de
övriga annars icke kombinerbara ämnena i andra avdelningens period av
fri studieordning. Kommittén anför, att den övervägt att endast tillåta
kombination mellan kliniska ämnen å ena sidan och teoretiska (hygien och
krigsmedicin) å andra. Med hänsyn till den totala studietiden och då kursernas
längd utmätts med tanke på att varje kurs under kurstiden endast
skall disponera halva undervisningstiden, anser kommittén emellertid, att
en sådan bestämmelse icke kan upprätthållas. Kommittén erinrar i detta
sammanhang om att det i nuvarande studieplan är tillåtet att kombinera
tre kurser och tjänstgöringar. Med god planläggning bör det enligt kommitténs
mening vara möjligt att uppgöra en kursplan, som tillåter att två
kliniska kurser fullgörs samtidigt. Kommittén föreslår, att det i examensstadgan
och i studieplansbestämmelsema intages en uttrycklig föreskrift
att fakulteterna skall anordna ifrågavarande kurser på sådant sätt och på
sådana tider på året, att hinder icke föreligger för de studerande att samtidigt
delta i två kurser.

Till andra avdelningen hör enligt kommitténs förslag tre tentamina, nämligen
i pediatrik, psykiatri och socialmedicin. Övriga kurser — utom medicin-,
kirurgi - och ftisiologikurserna — avslutas med förhör. Minimistudietiden
för andra avdelningen blir — utöver kurserna i medicin och kirurgi —
tio månader för kurserna i obstetrik-gynekologi, neurologi-psykiatri och
pediatrik-socialmedicin och minst sex månader för övriga kurser eller sammanlagt
minst sexton studiemånader.

Tredje avdelningen skall enligt kommitténs förslag omfatta assistenttjänstgöringar
i medicin (fyra månader), kirurgi (tre månader) och ett valfritt
kliniskt ämne (två månader). Under denna tid skall även tentamina i
medicin och kirurgi avläggas.

Kommittén har genom att sammanföra assistenttjänstgöringarna vid slutet
av studierna velat markera skillnaden mellan kursmässig undervisning

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

och praktiskt sjukvårdsarbete. Kommittén anser, att assistentjänstgöringen
framförallt bör bestå av praktiskt arbete, varför den i stor utsträckning bör
förläggas till andra sjukhus än undervisningsklinikerna. Anordningen motsvarar
i viss mån den obligatoriska sjukhustjänstgöring, som i många länder
måste fullgöras efter examen för rätt till legitimation (turnus, intern
year, etc.). Det bör enligt kommittén ankomma på universitetskanslern att
ange de sjukhus, på vilka sådan tjänstgöring kan få ske.

Assistenttjänstgöringen i medicin bör enligt kommittén kunna antingen
i sin helhet förläggas till ett sjukhus utanför undervisningskliniken eller
delas upp med två månader på dylikt sjukhus och två månader på undervisningsklinik.
I senare fallet anser kommittén det vara lämpligt att de sista
två månaderna förlägges till kliniken och kombineras med tentamensläsning
i ämnet. Assistenttjänstgöringen i kirurgi bör jämte tentamen i ämnet
förläggas sent i utbildningen. Kommittén föreslår dock, att de militära
myndigheterna erhåller bemyndigande att vid behov inkalla värnpliktiga
studerande till kirurgiassistenttjänstgöring tidigare än vad som avses i studieplanen.

Den av kommittén föreslagna assistenttjänstgöringen i valfritt ämne
skall få fullgöras i alla kliniska ämnen i medicine licentiatexamen med undantag
för medicin och kirurgi samt i klinisk bakteriologi, klinisk kemi eller
klinisk fysiologi och i patologi. Denna assistenttjänstgöring kommer i regel
att fullgöras efter det att tentamen eller slutförhör i det valda ämnet fullgjorts,
vilket dock enligt kommitténs mening icke bör innebära någon olägenhet.
De studerande torde vid denna tidpunkt ha nått en sådan mognad
och erfarenhet beträffande läkarens arbete, att de själva kommer att sträva
efter största möjliga utbyte av tjänstgöringen, i synnerhet som de har möjlighet
att välja just det ämne som mest väckt deras intresse.

Hänvisning till assistenttjänstgöring vid visst sjukhus föreslås ej skola
ske, utan de studerande skall själva få söka. Tjänstgöringen godkännes av
vederbörande ämneslärare. Enligt kommitténs mening är det ingenting som
hindrar att assistenttjänstgöringarna fullgöres i form av underläkarvikariat.
Kontroll att vikariatsperioden motsvarar de krav, som skall ställas på assistenttjänstgöringen
ur utbildningssynpunkt, föreslås skola utövas av vederbörande
lärare vid fakulteten (kollegiet), som har att skriva in assistenttjänstgöringen
i den studerandes tentamensbok.

Beträffande undervisningens årliga omfattning anför
kommittén, att den årliga studietiden enligt nuvarande ordning i realiteten
är längre än vad terminsgränserna anger. Visserligen meddelas undervisning
vid lärosätena endast under cirka åtta månader av året, men eftersom
tentamina ej måste avläggas i direkt anslutning till de genomgångna
kurserna, ägnar de studerande en avsevärd del av ferierna till enskild tentamensläsning.
Behovet av ferier, värnpliktstjänstgöring, vikariatsarbete
i sjukvården m. in. begränsar enligt kommitténs mening möjligheterna att

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

utöka den årliga undervisningen. Undervisningsförhållandena är därtill så
växlande under olika skeden av utbildningen, att en generell ändring av
terminsgränserna ej synes kommittén påkallad.

Under de tre första studieåren sker undervisningen enligt kommitténs
studieplan i hela årsenheter, där de ingående ämnena intimt samordnas,
vilket i allmänhet kommer att innebära att kurserna utsträcks över båda
terminerna. Under sådana förhållanden vållar den olika terminslängden
inga svårigheter. Det fjärde studieåret, som upptar kurserna i medicin och
kirurgi, kräver i kommitténs förslag särskilda terminsgränser. Kommittén
har här räknat med två femmånadersterminer omfattande januari—maj
samt augusti—december. Sommarferien inskränkes därigenom under detta
år till två månader.

Övriga kliniska kurser efter det fjärde studieåret är av varierande längd
och måste i flertalet ämnen anordnas mer än två gånger årligen. Med hänsyn
härtill är de vanliga terminsgränserna ej helt tillämpliga och generella
regler kan enligt kommitténs förslag knappast uppställas. Detaljerna diskuterar
kommittén i anslutning till varje särskilt ämne. Kommittén rekommenderar
i detta sammanhang, att sommarmånaderna tas i anspråk i större
utsträckning än för närvarande, vilket kommittén anser kunna ske utan
olägenhet för de studerande, eftersom de på detta stadium fritt får bestämma
sin studieordning.

De akademiska lärarna är icke skyldiga att meddela undervisning under
de i universitetsstatuterna angivna ferierna. För sådan undervisning utgår
i regel särskilda arvoden till biträdande lärare. Detta förhållande skapar
emellertid inga särskilda svårigheter, då kommittén för de kliniska ämnena
föreslår lärartjänster, som skall täcka även sommarundervisningen. Anordningen
underlättas därav att den förordnade läraren i regel samtidigt
tjänstgör som vikarierande klinikchef.

Yttranden.

Samtliga remissmyndigheter har godtagit huvuddragen av kommitténs
studieplan. Fn rad ändringsförslag beträffande olika punkter i planen har
dock framlagts.

Beträffande de två första studieåren anser medicinska fakulteten
i Uppsala, att kurserna i medicinsk statistik och medicinsk genetik
bör flyttas till det propedeutiska året. I sin till fakultetens yttrande fogade
inlaga har professor Ask-Upmark framhållit nödvändigheten av att sex terminer
ägnas de prekliniska studierna enligt följande förslag: I allmän och
medicinsk kemi, II fysiologi och farmakologi, III histologi och anatomi, IV
anatomi och genetik, V allmän patologi och bakteriologi samt VI anatomi
(topografisk och röntgen samt ledningsbanor).

Kanslern finner anledning till erinran endast så till vida, att han föreslår,
att kurserna i medicinsk statistik och medicinsk genetik icke skall avslutas
med kursförhör.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

I fråga om medicine kandidatexamens omfattning
och förläggning accepteras kommitténs förslag av de flesta remissmyndighetema.
Endast medicinska fakulteten i Uppsala anser, att övervägande
skäl talar för att denna förlägges till det propedeutiska årets avslutande.
Denna examen omfattar då en utbildning, som ger en mera allsidig
elementär grund för praktisk läkarutbildning än vad en examen efter andra
året skulle göra. Den blir även mera värdefull för den, som till äventyrs
skulle avbryta sina medicinska studier efter kandidatexamen. Den blir också
mera likvärdig med den nuvarande medicine kandidatexamen och med
andra akademiska kandidatexamina.

Medicinska fakulteten i Lund ansluter sig till kommitténs förslag men
framhåller, att mot förslaget kan anföras att medicine kandidatexamen i
dess nuvarande omfattning jämte ämnena allmän patologi, bakteriologi och
farmakologi ger en god medicinsk allmän-orientering och härigenom har
stort värde för t. ex. blivande tandläkare eller medicinskt intresserade biologer.
Med hänsyn till den fortlöpande undervisningen i patologi, bakteriologi
och farmakologi, som skall ske under de tredje och fjärde studieåren
med tentamina i ett eller två av ämnena eventuellt först efter det fjärde
studieåret, anser fakulteten det emellertid vara svårt att förlägga medicine
kandidatexamen efter det tredje året. Fakulteten framhåller, att det icke
torde möta något hinder för blivande tandläkare och andra, som önska medicinsk
orientering, att efter medicine kandidatexamen också genomgå det
propedeutiska året och genom avläggandet av de däri ingående tentamina
erhålla den ytterligare kompetens, som kan vara önskvärd för dessa speciella
ändamål.

Kanslern delar kommitténs uppfattning, att medicine kandidatexamen
bör förläggas efter andra studieåret, och anför, att ett förläggande av examen
till tiden efter den propedeutiska studieperioden skulle framtvinga tentamina
i större utsträckning än som är nödvändigt.

Det propedeutiska årets anordning och förläggning i studieplanen
tillstyrkes av samtliga remissmyndigheter. Medicinska fakulteten i
Lund anser dock, att fordran på avlagda tentamina i patologi, bakteriologi
och farmakologi för övergång från den första avdelningen — det propedeutiska
året — till den andra bör inskränkas till att gälla endast för två av
ämnena och att tentamen i det tredje ämnet skall kunna förskjutas till en
senare tidpunkt i studieplanen. Dispens från föreskrift om avlagda tentamina
skall kunna ges icke blott på grund av studiehinder såsom sjukdom
utan även på grund av forskningsarbete, amanuenstjänst o. d. Lärar kollegiet
vid karolinska institutet anser, att tentamen i patologi bör förskjutas
till en senare tidpunkt i studieplanen, nämligen till efter kurserna i medicin
och kirurgi. Organisationskommittén för den medicinska högskolan i Göteborg
föreslår, att »det propedeutiska året» utökas med en termin och att
avlagda tentamina i patologi och eventuellt farmakologi före de egentliga

Kungl. Maj ds -proposition nr 21%.

kliniska studierna ej bör vara obligatoriska. Tid för tentamensiäsning i
dessa ämnen bör likväl beräknas under den planlagda tiden. Även Sveriges
läkarförbund föreslår, att det propedeutiska året utsträckes över tre terminer.

Kanslern anser, att kursen i kliniska undersökningsmetoder under det
propedeutiska året även i fortsättningen bör benämnas kurs i fysikalisk
diagnostik. Tentamen i patologi föreslås flyttad från det propedeutiska året
till tiden efter kursen i kirurgi. I stället införes under det propedeutiska
året deltentamen i allmän patologi.

I fråga om anordningen av studierna i medicine licentiatexamens
andra avdelning har samtliga universitetsmyndigheter ställt
sig tveksamma beträffande möjligheterna att genomföra kommitténs förslag
till fri kombination av specialämnena. Härom anför medicinska fakulteten
i Uppsala, att det med hänsyn till undervisningens kvalitet och praktiska
förhållanden icke är möjligt att kombinera dessa i föreslagen utsträckning.
Fakulteten framhåller, att kombination av kurs i oftalmiatrik med
kurs i oto-rhino-laryngologi enligt fakultetens mening är utesluten. Kombination
av oftalmiatrik med andra föreslagna kliniska ämnen, dermato-venereologi,
klinisk epidemiologi och ftisiologi är — ehuru ej önskvärd — möjlig
endast om undervisningstiderna i dessa ämnen kan förläggas till tidigare
morgontimmar eller eftermiddagstimmar. Kombination med hygienkurs är
möjligt endast, om dennas föreläsningar och demonstrationer kan förläggas
till dylika timmar. Kombination med krigsmedicin och rättsmedicin borde
vara möjlig utan större olägenhet, eventuellt med en del av socialmedicin,
om från pediatriken fristående kurs häri ges.

Enligt medicinska fakulteten i Lund kommer den av kommittén förordade
fria kombinationen av specialämnen inom licentiatstudiernas andra
avdelning att möta stora praktiska svårigheter och kan icke lämnas åt de
studerandes fria val. Möjligheten att kombinera olika kurser är beroende
av verksamhetens karaktär på de olika klinikerna. Enligt fakultetens mening
bör kombinationen mellan ämnena dermato-venereologi, klinisk epidemiologi,
ftisiologi, hygien, krigsmedicin, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi
icke vara helt fri utan regleras genom undervisningsnämnden vid
respektive lärosäte. För de olika ämnena bör kombinationsmöjligheterna
anges och det samtidiga bevistandet av två kurser endast ske i enlighet med
undervisningsnämndens bestämmelser. Kombinationsmöjligheten skall
dock icke begränsas till enbart mellan ett kliniskt specialämne och ett teoretiskt.
Även kliniska specialämnen skall kunna kombineras sinsemellan i
den utsträckning som ronder, poliklinikundervisning och avdelningstjänstgöring
det tillåter. Kurs i obstetrik och gynekologi skall enligt fakultetens
mening ej få kombineras med någon annan kurs. Ett schema över tillåtna
kombinationer av specialämnen bör upprättas vid varje lärosäte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

Fri kombination av specialämnena efter det fjärde studieårets slut anser
lärarkollegiet vid karolinska institutet icke vara möjlig, då det är omöjligt
att lägga föreläsningar och poliklinikarbete så att vilka kliniska kurser som
helst kan kombineras med varandra. Lärarkollegiet förklarar sig dela vissa
ämnesföreträdares uppfattning, att kurserna i av dem företrädda ämnen
icke skall få kombineras med andra kurser på sätt kommittén föreslagit.
Sålunda anses dermato-venereologi ej böra kombineras med annan kurs,
oto-rhino-laryngologi endast böra kombineras med krigsmedicinsk undervisning
eller möjligen med hygien samt oftalmiatrik endast med ämne, som
ej inrymmer klinisk tjänstgöring och vari föreläsningar och demonstrationer
kan förläggas till eftenniddagarna.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anser, att
genomförandet av kommitténs förslag till fri kombination av specialämnena
under licentiatstudiernas andra avdelning med största sannolikhet kommer
att stöta på stora svårigheter med hänsyn till kursernas omfattning och inlärandet
av kunskapsstoffet. I fråga om oftalmiatrik och även i viss mån i
fråga om oto-rhino-laryngologi och dermato-venereologi, vilka bör vara
förenade med klinisk tjänstgöring, kommer kombination med annat specialämne
med praktisk tjänstgöring att bereda svårigheter. Det bör därför
enligt organisationskommitténs mening ankomma på undervisningsnämnderna
att överväga lämpliga kombinationsmöjligheter. Förteckning över
tillåtna och lämpliga kombinationer bör upprättas vid varje läroanstalt.

Kanslern föreslår, i likhet med medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén
för medicinska högskolan i Göteborg, att kombinationen
skall regleras genom undervisningsnämnden vid respektive lärosäte.
För de olika ämnena bör kombinationsmöjligheterna angivas och det samtidiga
bevistandet av två kurser endast ske i enlighet härmed. Kombinationsmöjligheten
skall dock icke begränsas till enbart mellan ett kliniskt
specialämne och ett teoretiskt. Även kliniska specialämnen skall kunna
kombineras sinsemellan i den utsträckning som ronder, poliklinikundervisning
och avdelningstjänstgöring det tillåter. Kanslern uttalar vidare, att
han har för avsikt att, sedan principbeslut fattats om läkarutbildningsreformens
genomförande, låta utarbeta en normalstudieplan. Det bör sedan
ankomma på fakulteterna respektive lärarkollegierna vid de olika lärosätena
att efter beredning i undervisningsnämnderna med ledning av denna
normalstudieplan upprätta förslag till studieplan för medicine kandidatoch
medicine licentiatexamen vid varje lärosäte. Dessa förslag till studieplaner,
som skall underställas kanslerns prövning, bör även innehålla förslag
till kombinationsmöjligheter och råd om lämpligaste ordningsföljd
mellan ämnena i den fria delen av licentiatstudierna. Därvid bör, framhåller
kanslern, tillses att möjlighet anvisas för ernående av minimitid. Därest
organisatoriska svårigheter föreligger för genomförande av kommitténs förslag
vid något lärosäte, synes jiimviil sådana frågor av icke ekonomisk na 3

— Bihang till riksdagens protokoll 105It. 1 saml. Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

tur enligt kanslerns mening böra prövas i samband med hans fastställande
av respektive studieplaner.

Övriga remissmyndigheter har icke funnit anledning till erinran mot kommitténs
anordning av kombinationer mellan specialämnena. Sveriges förenade
studentkårer tillstyrker varmt kommitténs förslag till kombinationsmöjligheter
under den fria delen av studietiden.

Kursernas anordning i övrigt under den andra
avdelningen tillstyrkes på de allra flesta punkter av samtliga remissmyndigheter.
Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg
anser dock, att pediatriken bör kunna nedskrivas till tre månader och kombineras
med barnpsykiatri, barnkirurgi och bamröntgenologi. Minskningen
av kurstiden gör emellertid, att en kombination med socialmedicin icke är
möjlig. Enligt organisationskommitténs mening erbjuder det inga väsentliga
fördelar, att pediatriken förlägges till en så sen tid under studietiden
som möjligt. Den föreslagna kombinationen mellan neurologi och psykiatri
anser organisationskommittén på grund av ämnenas samhörighet vara
lämplig.

Kanslern anför, att kursen i pediatrik bör bibehållas vid sin nuvarande
omfattning, tre månader, och icke bör obligatoriskt kombineras med socialmedicin.
Sistnämnda kurs bör kunna koncentreras till en månad.

Sveriges läkarförbund anser, att psykiatri och pediatrik icke bör obligatoriskt
kombineras med något ämne men bör få kombineras med neurologi
respektive socialmedicin. Det bör icke obligatoriskt krävas, att vissa kliniska
specialämnen skall ha studerats före pediatriken, men det bör rekommenderas,
att pediatriken lägges så sent i studierna som möjligt. Sveriges förenade
studentkårer vill uppmjuka kravet på fullgjorda kurser för tillträde till
kursen i pediatrik så tillvida att i varje fall kravet på fullgjord kurs i ftisiologi
utgår.

Assistenttjänstgöringarnas längd och förläggning till medicine
licentiatexamens tredje avdelning tillstyrkes av universitetsmyndighetema,
vilka dock samtliga anser, att medicinassistenttjänstgöringens
sista två månader obligatoriskt bör ske vid universitetsklinik. Fakulteten i
Uppsala föreslår därjämte, att ämnesläraren för att försäkra sig om att
assistent tjänstgöringen i valfritt ämne fullgöres på ett tillfredsställande sätt
bör ha rätt att anställa förhör med den studerande, innan tjänstgöringen
godkännes.

Assistenttjänstgöringen i medicin anser fakulteten i Lund lämpligen böra
begränsas från föreslagna fyra till tre månader. Frågan om medicine kandidaternas
juridiska ansvarighet under assistenttjänstgöringen anser fakulteten
böra utredas. Beträffande assistenttjänstgöringen anser lärarkollegiet
vid karolinska institutet, att åtminstone en månad av assistenttjänstgöringen
även i kirurgi bör förläggas till den klinik, där tentamen skall äga rum.
Enligt organisationskommittén vid medicinska högskolan i Göteborg är

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

sammanförandet av assistenttjänstgöringarna till studietidens slut i flera
avseenden lämpligt. De argument kommittén anför härför beträffande kirurgien
synes emellertid organisationskommittén knappast så bärkraftiga,
att detta behöver uppställas som ett krav.

Kanslern anför, att åtminstone sista månaden av såväl medicin- som
kirurgiassistenttjänstgöringen bör förläggas till den klinik, där den studerande
fullgjort sina kurser i medicin respektive kirurgi. I omedelbar anslutning
till assistenttjänstgöringen i kirurgi bör fullgöras en månads assistenttjänstgöring
i obstetrik och gynekologi. Den bör i regel förläggas till universitetsklinik.
Om två månader av kirurgiassistenttjänstgöringen fullgöres vid
annat sjukhus, synes emellertid den studerande, som så önskar, böra i omedelbar
anslutning härtill få fullgöra även assistenttjänstgöringen i obstetrik
och gynekologi vid samma sjukhus, innan den återstående månaden av assistenttjänstgöringen
i kirurgi fullgöres vid universitetskliniken. Tentamen i
obstetrik och gynekologi bör avläggas först, sedan den studerande fullgjort
assistenttjänstgöring i ämnet.

Även assistenttjänstgöringen i det valfria kliniska ämnet bör enligt kanslerns
mening avslutas med tentamen. Åtskilligt talar för att studerande,
som så önskar, bör få fullgöra sistnämnda assistenttjänstgöring hos tjänsteläkare
i öppen vård. Frågan bör emellertid närmare övervägas.

Övriga remissinstanser, som ävenledes tillstyrker assistenttjänstgöringar
i den av kommittén föreslagna omfattningen, har åtskilliga synpunkter på
tjänstgöringarnas anordnande m. m.

Försvarets sjukvårdsstyrelse, som delar de av kommittén framlagda synpunkterna
på kirurgiassistenttjänstgöringens ur utbildningssynpunkt lämpliga
förläggande till studieplanens tredje avdelning, hävdar dock ur de synpunkter
styrelsen har att företräda, att ett tidigareläggande av nämnda
tjänstgöring med hänsyn till beredskapskravet vore önskvärt. Ett förläggande
av assistenttjänstgöringen förslagsvis i nära anslutning till den grundläggande
utbildningen i kirurgi anser sjukvårdsstyrelsen böra övervägas.
Detta finner styrelsen påkallat, åtminstone så länge försvarets behov av
krigsplaceringsbara läkare icke är täckt.

Överbefälhavaren anför, att en senareläggning av kirurgiassistenttjänstgöringen
synes i och för sig vara att föredra även ur militär synpunkt och
torde vad marinen beträffar icke möta något hinder. För att armén skall
kunna fylla krigsorganisationens behov av läkare, är det emellertid nödvändigt
att, även om det ur läkarutbildningssynpunkt innebär vissa nackdelar,
i viss utsträckning frångå principen om senareläggning av kirurgiassistenttjänstgöringen.
Överbefälhavaren tillstyrker därför kommitténs förslag, att
vederbörande militära myndigheter skall erhålla bemyndigande att inkalla
värnpliktiga läkare till kirurgiassistenttjänstgöring tidigare än vad som avses
i studieplanen.

Medicinalstyrelsen anser det böra upptagas till övervägande, att bland

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

utbildningskraven upptaga assistenttjänstgöring hos tjänsteläkare i öppen
vård under åtminstone en månad. Därest motsvarande ökning av den samlade
studietiden enligt den uppgjorda planen icke skulle anses lämplig, kunde
för ifrågavarande tjänstgöring enligt styrelsens mening tagas i anspråk
en av de båda månader, som enligt planen än anslagen åt assistenttjänstgöring
i valfritt kliniskt ämne. Då detta förslag innebär, att i läkarutbildningen
skulle införas en icke tidigare prövad utbildningsform, anser styrelsen
dock, att det icke bör realiseras utan ingående utredning, varvid bland
annat av förslaget berörda läkarorganisationers mening om det tekniska
genomförandet torde böra inhämtas.

Stockholms stads sjukhusdirektion finner kommitténs förslag, att assistenttjänstgöringen
skall kunna förläggas till sjukhus, som icke är universitetsklinik,
rationellt och riktigt. Denna anordning innebär, att den blivande
läkaren konfronteras med sjukvård, där undervisningsmomentet är eliminerat
och får möta och samarbeta med läkare, som länge tränats i praktisk
sjukvård. Då kandidaten, som har samtliga kurser bakom sig, torde
kunna vara till viss nytta i sjukvårdsarbetet, är det enligt direktionens mening
icke alls uteslutet att bereda dessa icke legitimerade läkare vikariat
såsom underläkare och extraläkare, beträffande vilka det föreligger ett
starkt behov. Ett visst ekonomiskt bidrag från statens sida anser direktionen
dock måste förutsättas, enär de icke kan helt motsvara en utbildad
läkares arbetskapacitet.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet finner kommitténs förslag till
anordnande av assistenttjänstgöring innebära ett beaktansvärt uppslag till
lösande av den föreliggande frågan. Genom att assistenttjänstgöringama
kommer i slutet av utbildningstiden anser styrelsen, att det kan förväntas,
att denna tjänstgöring skall kunna bli till större nytta såväl för sjukvården
som för läkarna själva. Det synes styrelsen viktigt, att dessa tjänstgöringar
i första hand förlägges till andra sjukhus än undervisningssjukhusen,
då möjligheterna för de blivande läkarna att delta i det praktiska sjukhusarbetet
är väsentligt större vid de förstnämnda sjukhusen än vid undervisningssjukhusen.
Styrelsen förklarar sig också villig att för sin del medverka
till att dylika assistenttjänstgöringar möjliggöres vid landstingens
sjukhus.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation anför, att då kommittén
synes förutsätta, att lasaretten ej skall få ekonomisk ersättning för assistenttjänstgöringens
anordnande, gäller det att organisera verksamheten så, att
den ej blir betungande för lasaretten och föranleder ersättningskrav från
huvudmännens sida. Enligt delegationens mening bör beaktas, att assistenterna
på sjukhus med en otillräcklig eller knapp läkarstab lättare kan infogas
i läkarvårdsorganisationen och därmed få en för utbildningen värdefullare
tjänstgöring än på sjukhus med god tillgång på läkarkrafter. Man
bör icke i alltför hög grad repliera på lasaretten i de städer, där de medi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

cinska högskolorna är belägna, utan de större lasaretten å andra orter måste
även i väsentlig utsträckning utnyttjas. De här berörda frågornas närmare
övervägande anser sjukvårdsdelegationen bli en viktig uppgift för den
föreslagna rådgivande nämnden, vari enligt delegationens mening huvudmännens
organisationer med nödvändighet måste vara representerade.

Sveriges läkarförbund tillstyrker förslaget, att assistenttjänstgöringama
skall kunna helt eller delvis förläggas till sjukhus utanför undervisningskliniken.
Förbundet räknar med att lasaretts- och underläkarna skall lämna
sin positiva medverkan härtill. Det bör emellertid enligt förbundets mening
beaktas, att genomförandet av förslaget kommer att kräva särskilda anslag
för utökad undervisningsmateriel och ökat lokalbehov. Läkarförbundet anser
det vara önskvärt, att den valfria assistenttjänstgöringen även finge fullgöras
som biträdande provinsialläkare under ordinarie provinsialläkares ledning.
Detta skulle enligt förbundets mening ge den studerande värdefull erfarenhet
av de i fältet arbetande läkarnas förhållanden, vilket icke minst för
blivande kliniker skulle vara betydelsefullt. En sådan typ av assistenttjänstgöring
anser förbundet finge betraktas som en mycket värdefull form av
socialmedicinsk utbildning.

Sveriges förenade studentkårer förklarar sig icke dela kommitténs tro på
det stora värdet av en till studiernas slutskede samlad assistenttjänstgöring
utan föreslår, att krav icke bör ställas på att samtliga kurser inom den fria
delen skall ha genomgåtts före assistenttjänstgöringen i kirurgi eller assistenttjänstgöringen
i valfritt ämne. Sveriges förenade studentkårer anser,
att det vore ur många synpunkter värdefullt, om den valfria assistenttjänstgöringen
finge fullgöras som biträdande provinsialläkare på ort, där ordinarie
provinsialläkare finnes stationerad. Detta skulle bl. a. bidra till att avhjälpa
bristen på provinsialläkarevikarier. Med anledning av kommitténs
förslag, att i de fall, då assistenttjänstgöringen i medicin delas upp med två
månader på universitetsklinik och två månader på annat sjukhus, de två
sista månaderna skall fullgöras vid den universitetsklinik, där den studerande
genomgått kursen i medicin, anför Sveriges förenade studentkårer,
att den sistnämnda inskränkningen förefaller olämplig. Rent praktiskt kommer
stora svårigheter att yppa sig för den studerande, som under mellantiden
t. ex. bytt studieort. 2

2. Kunskapskontrollen.

K o m mitten.

Enligt gällande examensstadga sker examinationen i vissa ämnen
genom tentamen, i andra genom slutförhör. Studerande är berättigad att
under pågående lästermin erhålla tentamen inom fjorton dagar efter det
han därtill anmält sig. Slutförhör fullgöres till skillnad från tentamen på
tid, som läraren äger bestämma, i regel i direkt anslutning till den ifråga -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

varande kursens slut. I övriga ämnen och specialkurser finns uttryckliga
föreskrifter om förhör endast i ett fåtal fall. Många lärare kräver emellertid
godkänt förhör vid kursens slut som villkor för att kursen skall anses
vara tillfredsställande genomgången.

Kommittén anser, att den principiella skillnaden mellan tentamen och
slutförhör bör upprätthållas. Tentamen bör enligt kommitténs mening ske
i ämnen av större omfattning och betydelse såsom de teoretiska ämnena,
i de kliniska huvudämnena medicin, kirurgi, pediatrik och psykiatri samt
i socialmedicin. Beträffande de kliniska specialämnena samt hygien och
rättsmedicin anser kommittén, att kursstoffets begränsade omfattning tilllåter
de studerande att samtidigt inläsa ämnet, varför kunskapsprövningen
här bör ske i form av slutförhör. Samtliga slutförhör skall betygsättas
enligt samma skala som tentamina och betygen bör ingå i examensbetyget.

De förhör, som i övrigt obligatoriskt bör fullgöras i anslutning till vissa
specialkurser, föreslår kommittén böra benämnas kursförhör. Sådana mindre
kurser, som ingår som ett led i undervisningen inom ett visst examensämne,
synes enligt kommitténs mening icke böra avslutas med förhör, eftersom
kunskaperna ändå blir kontrollerade genom tentamen eller slutförhör
i ämnet. Ej heller synes det nödvändigt att föreskriva förhör efter sådana
kurser, som väsentligen består i praktiska demonstrationer eller instruktion
beträffande vissa undersöknings- och behandlingsmetoder.

Kommittén föreslår ingen ändring i den nuvarande graderade
betygssättningen när det gäller tentamen och slutförhör. Kursförhör
bör enligt kommittén icke åsättas graderade betyg. De kliniska
kurserna föreslås ej heller bli åsatta graderade tjänstgöringsbetyg. Under
de praktiska tjänstgöringarna bör varje kursdeltagare enligt kommitténs
mening erhålla ett tjänstgöringskort, på vilket samtliga ifrågakommande
ingrepp och undersökningar finns angivna och där anteckning efter hand
göres, när den studerande åsett, biträtt vid eller självständigt utfört dylik
arbetsuppgift. Korten bör under kursens lopp granskas av kursledaren, så
att åtgärder kan vidtas för att komplettera eventuella brister före kursens
slut.

Beträffande giltighetstiden för tentamina föreslår kommittén
att denna, i likhet med vad universitetsberedningen föreslagit för
de filosofiska och teologiska fakulteterna, i fortsättningen blir obegränsad.

Den för många lärare synnerligen betungande examinationsskyldigheten
bör enligt kommitténs åsikt fördelas. I första hand bör man
gå vidare på den redan delvis beträdda vägen att låta kursledaren förrätta
examinationen, även om denne icke är professor i ämnet. Kommittén föreslår
sålunda, att detta göres till allmän regel. I de fall, då undervisningen
icke är uppdelad mellan professorn och annan lärare i ämnet på olika kurser
under läsåret, får fördelningen av examinationen ske på annat sätt,
t. ex. genom att professorn förrättar examination endast under viss del av

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

året. Lämpligast anser kommittén vara att överlåta åt varje fakultet att
uppgöra förslag till examinationsskyldighetens uppdelning i varje särskilt
ämne.

Kommittén instämmer i universitetsberedningens förslag att det bör
ankomma på dekanus att på fakultetens vägnar pröva ingivna ansökningar
om examen. Kommittén föreslår, att ansökan som ingivits
under termin skall prövas inom en vecka, i annat fall senast inom två
veckor.

Y ttr anden.

Universitetsmyndigheterna — utom medicinska fakulteten i Uppsala —
tillstyrker, att vid examinationen en skillnad görs mellan tentamen,
slutför och kursförhör enligt kommitténs förslag. Med ett fåtal undantag
tillstyrks också kommitténs fördelning av ämnen på dessa olika
typer av kunskapskontroll.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser däremot, att, då den enda skillnaden
mellan slutförhör och tentamen kommer att bestå i att slutförhör
skall ske, när läraren bestämmer, i regel i direkt anslutning till kursens
slut, medan tentamen skall ske, när den studerande anmält sig härtill, vilket
kommittén anser böra kunna ske »i tämligen nära anslutning till avslutad
kurs», några skäl ej föreligger för att upprätthålla någon skillnad mellan
slutförhör och tentamen.

I motsats till kommittén anser fakulteten, att fristående kurser, som är
obligatoriska, i regel skall avslutas med någon form av kunskapskontroll.
Detta ger större garanti för att de studerande tillgodogör sig undervisningen
och ger läraren möjlighet att utröna effekten av sin undervisning, så
att han i fortsättningen på bästa sätt kan anpassa den till studenternas
förutsättningar.

I den förteckning på olika kunskapsprövningar, som kommittén ger,
skulle således enligt fakultetens mening »slutförhör» ersättas med »tentamen»
och kursförhör införas bland annat på samtliga kurser under det
propedeutiska året, röntgendiagnostik, radioterapi, ftisiologi (och medicinens
historia).

Medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för medicinska
högskolan i Göteborg föreslår, att tentamen i socialmedicin ersättes
med slutförhör. Undervisningen i ortopedi bör enligt fakultetens mening
avslutas med slutförhör. Organisationskommittén anser därjämte, att sluteller
kursförhör bör ingå i kurserna i klinisk kemi, klinisk fysiologi och klinisk
bakteriologi och att dessa bör handhas av vederbörande lärare.

Kanslern anser, att några skäl ej föreligger för att upprätthålla skillnaden
mellan slutförhör och tentamen, och föreslår därför, att slutförhör
slopas och ersättes med tentamen.

Kanslern delar kommitténs uppfattning, att kursförhör icke skall anord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

nas generellt efter varje undervisningskurs, men utgår från att läraren
genom examinatorier kontrollerar, att de studerande kunnat tillgodogöra
sig undervisningen och ägnat det genomgångna tillbörligt intresse.

Övriga remissmyndigheter har intet att erinra mot kommitténs förslag,
dock att Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet anser, att
tentamen i socialmedicin bör ersättas med slutförhör, och läkaresällskapet
därjämte, att kursen i ftisiologi skall avslutas med slutförhör. Sveriges förenade
studentkårer understryker det onödiga i att små specialkurser som
t. ex. i psykologi, medicinsk statistik och medicinsk genetik avslutas med
förhör.

Kommitténs förslag att slopa graderad betygssättning när
det gäller kursförhör och klinisk tjänstgöring vinner anslutning från samtliga
remissmyndigheter. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet
yttrande fogad inlaga av professorerna U. von Euler och
J. P. Strömbäck anföres, att betygssättning särskilt på de kliniska
kurserna visat sig vara av värde och stundom stimulerat studenterna till
ökad aktivitet, varför graderade betyg bör bibehållas. Vidare anföres, att
tentaminas giltighetstid ej bör lämnas obegränsad, men kan höjas till 3 år
i samtliga ämnen.

Mot kommitténs förslag om obegränsad giltighetstid
för tentamina har endast Sveriges läkarförbund haft något att
erinra. Med hänsyn till det inom läkaryrket speciellt starka kravet på
aktuella kunskaper anser läkarförbundet, att en giltighetstid för tentamensbetygen
måste bibehållas, men anser, att denna kan utmätas mycket
liberalt.

Kommitténs förslag beträffande examinationsskyldighetens
fördelning på olika lärare föranleder ingen erinran från remissmyndigheterna.

Angående examenssamman trädena anför kanslern, att examensbevis
i likhet med vad som gäller beträffande filosofiska examina en
gång varje månad bör meddelas i fråga om examina, varom ansökan en
vecka dessförinnan ingivits till fakultetens kansli. 3

3. Integration i undervisningen.

Kommittén.

Den medicinska vetenskapens snabba utveckling har, anför kommittén,
lett till en allt starkare specialisering av forskning och sjukvård. Processen,
som tvingats fram av praktiska skäl, har i hög grad bidragit till att intensifiera
forskningen och rationalisera sjukvården. Emellertid har specialiseringen
också tenderat att skapa isolering och därför krävt ökad samverkan
mellan företrädarna för de skilda områdena. Kommittén framhåller, att
den medicinska undervisningen inte undgått att beröras av denna speciali -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

seringsprocess. Efter hand som nya ämnen uppstått, har det ansetts naturligt,
att särskild undervisning bort ges i dem, men denna har ofta fått formen
av fristående kurser med särskilda lärare. Därigenom har utbildningen
i viss mån kommit att präglas av bristande integration med stegvis växande
kursfordringar, vilka icke alltid stått i rimlig proportion till utbildningsmålet.

Kommittén håller före, att i fråga om undervisningen nackdelarna med
specialiseringen icke kompenserats genom effektiva motåtgärder i lika hög
utsträckning som vad gäller sjukvård och forskning. Det förhållandet att
undervisningen inte ger en helhetsbild medför risk för att standarden hos
de nyutexaminerade läkarna skall sjunka. Enligt kommitténs mening är
därför frågan om samordning av de numera stundom disparata elementen
i den medicinska utbildningen ett av de viktigaste pedagogiska problemen.
Att radikalt lägga om det rådande utbildningssystemet med dess i tidsföljd
lagda ämnesblock är dock icke enligt kommittén den rätta vägen. Vissa
modifikationer blir emellertid nödvändiga, och kommittén anger några huvudpunkter
i ett program för ökad samordning mellan undervisningens olika
moment och belyser vissa reformer i den föreslagna studieplanen, som
dikterats av sådana krav.

På det prekliniska stadiet rekommenderar kommittén en starkare
samordning av undervisning i anatomi och histologi (det morfologiska
året) och av undervisningen i kemi och fysiologi (det kemiskt-fysiologiska
året), inklusive medicinsk fysik och psykologi. En period med genomförd
undervisningsintegration utgör i kommitténs plan övergångsaret mellan de
prekliniska och kliniska studierna, det propedeutiska året. Samtidigt
som den studerande får sina grundläggande insikter i sjukdomsläran
i vidsträckt bemärkelse (patologi och bakteriologi), introduceras han i centrala
kliniska frågeställningar genom översiktliga föreläsningsserier i huvudämnena
medicin och kirurgi och genom en kortare kurs i det nya ämnet
socialmedicin. Till senare delen av detta år vill kommittén även förlägga
det grundläggande studiet av farmakologien. Den studerande far nu även
den första kontakten med patienter bl. a. genom en kurs i kliniska undersökningsmetoder,
laborations- och demonstrationskurser i kemiska, fysiologiska
och röntgenologiska undersökningsmetoder samt orienteringar i elementära
terapeutiska och sjukvårdstekniska åtgärder. Om det propedeutiska
året skall ge ett gott utbyte och sålunda för den studerande bilda en
naturlig övergång från studiet av den normala till den sjuka människan,
fordras emellertid enligt kommittén en intim samverkan och planläggning
mellan de olika ämnesföreträdarna.

Det kliniska stadiet av utbildningen har kommittén i väsentliga
stycken planlagt med tanke på vidgad integration. Under medicin- och
kirurgiterminerna samordnas sålunda undervisningen i dessa båda huvudämnen
med fortsatt, mera avancerad undervisning i kliniskt tillämpade

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

kemiska och fysiologiska undersökningsmetoder. Vidare föreslår kommittén,
att undervisningen i de teoretiska ämnena bakteriologi, farmakologi och
patologi skall fortsätta, ehuru ämnesföreträdamas examination skall förläggas
till slutet av det propedeutiska året. En betydelsefull form för integration
mellan prekliniskt och kliniskt lärostoff
kommer de av kommittén föreslagna konferenserna att erbjuda (patologi-,
terapikonferenser etc.). Även anatomer, histologer, kemister och fysiologer
bör kunna delta i denna kliniska samundervisning. En uppmjukning av det
nuvarande blocksystemet sker även genom att kommittén föreslår, att kunskapskontrollen
i de centrala ämnena medicin och kirurgi skall förläggas
till slutet av studierna och täcka även kunskapskontrollen i ett flertal specialämnen.

Kommittén föreslår även anordningar, som skall få till stånd en integration
mellan kliniskt samhörande ämnen. Hit bör
räknas förslagen om obligatorisk kombination av ämnen med intima relationer
som neurologi och psykiatri samt av pediatrik och huvudkursen i
socialmedicin. En samundervisning av medicin och kirurgi samt anslutande
kliniska ämnen föreslår kommittén skall bli organiserad genom de särskilda
kliniska konferenserna under medicin- och kirurgikursema. De s. k. visitronderna
utgör ett annat exempel på sådan samordning. Kommittén erinrar
om att utvecklingen inom sjukvården lett till att t. ex. invärtesmedicinska
sjukdomsfall numera vårdas på andra än de invärtesmedicinska klinikerna.
Exempel härpå utgör de reumatiska sjukdomarna, lungtuberkulosen,
akuta infektionssjukdomar och ålderssjukdomar av olika slag. I anslutning
till den grundläggande tjänstgöringen i medicin föreslår kommittén, att den
studerande skall delta i särskilda demonstrationsronder (visitronder) på
respektive specialavdelningar eller vårdhem, varigenom undervisning på
dessa vårdavdelningar kan inpassas i lärostoffet i huvudämnet.

Kommittén anför slutligen, att ett förverkligande av principen om största
möjliga integration kräver en långt driven samverkan mellan de akademiska
lärarna. Vid den detaljerade planläggningen av undervisningen inom fakulteter
och undervisningsnämnder bör därför samordningen enligt kommitténs
mening utgöra en gemensam riktpunkt.

Y ttr anden.

Samtliga remissmyndigheter delar kommitténs uppfattning, att en samordning
av undervisningen i medicinens olika delar är synnerligen önskvärd,
men har på olika punkter divergerande uppfattningar om det sätt, på
vilket denna samordning skall realiseras. Medicinska fakulteten i Uppsala
understryker vikten av att alltför starkt bindande föreskrifter rörande samordning
av undervisning icke utfärdas med hänsyn till den stora roll personliga
och lokala förhållanden spelar härför.

Kanslern understryker vikten av vad kommittén anfört om integration

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

i undervisningen. Med den föreslagna uppläggningen av undervisningen anslås
i ett flertal ämnen (t. ex. barnpsykiatri) några få timmar till undervisning
inom en mängd olika detalj områden. För att de kunskaper studenterna
bibringas ej skall bli enbart ytliga, måste, anser kanslern, en samordning
ske med undervisningen i andra ämnen.

4. Undervisningsformerna.

Kommittén.

De former, i vilka undervisningen bedrivs, har varit föremål för särskild
uppmärksamhet från kommitténs sida. Liksom hittills bör enligt kommitténs
mening stor frihet råda på detta område, och kommitténs synpunkter
avser främst att ge uppslag och tjäna till ledning vid utformningen av undervisningen.

De katedrala föreläsningarnas värde anser kommittén väsentligen ligga
däri, att de studerande genom dem får bättre kontakt med ett ämne än
genom enbart studium av läroböcker och kompendier. Särskilt i de kliniska
ämnena är föreläsningen av stor betydelse, då det gäller att diskutera aktuella
sjukdomsfall, demonstrera patienter etc. Om således de katedrala föreläsningarna
enligt kommitténs mening alltjämt har sin plats i den medicinska
undervisningen, bör det dock i många ämnen ej komma i fråga att i
föreläsningens form gå igenom hela det kunskapsstoff, som studenterna bör
inhämta i ämnet, utan åtskilligt bör studeras i lämpliga läroböcker och
kompendier. De katedrala föreläsningarna föreslår kommittén skola få utbytas
i lämplig omfattning mot seminarier. Vid seminarieövningarna förutsätts
även specialister inom ämnet eller från närliggande ämnesområden
kunna närvara. Lärarna bör enligt kommitténs mening få rätt att i princip
räkna ledandet av och deltagandet i en seminarieövning som fullgjord undervisningssky
ldighet.

Beträffande den övriga undervisningen framhåller kommittén värdet av
polikliniska föreläsningar med demonstrationer, varvid poliklinikernas patientmaterial
utnyttjas. Tyngdpunkten bör här förläggas till för den öppna
vården centrala frågeställningar, varigenom en för undervisningen i dess
helhet betydelsefull motvikt mot den slutna vårdens speciella problem kan
ernås. Den kliniska ronden under lärarens ledning har alltjämt enligt kommitténs
åsikt sitt värde, om den sker inför måttligt stora studentgrupper
och ges karaktär av verklig undervisningsrond. Som komplettering till den
praktiska undervisningen i de kliniska huvudämnena framhåller kommittén,
att även ronder på andra avdelningar, s. k. visitronder, kan tjäna. Sådana
ronder bör ledas av överläkarna på respektive specialkliniker och deras
medhjälpare.

En viktig undervisningsform utgör den kliniska konferensen, som ger tillfälle
till samundervisning av olika specialister. Kommittén föreslår, att så -

Kungl. Maj:ts proposition nr %1%.

dana konferenser regelbundet anordnas mellan lärarna i medicin och kirurgi,
men även andra ämnen såsom pediatrik och psykiatri liksom ämnenas
gränsområden kan med fördel behandlas i denna undervisningsform.
Det skulle enligt kommitténs mening vara värdefullt om vissa av dessa kliniska
konferenser finge en form, som i viss mån efterliknade de diskussioner
om ett bestämt komplicerat sjukdomsfall, som i regel förekommer mellan
olika specialister, innan en definitiv diagnos kan ställas. Vid en sådan
framställning ger det talade ordet och meningsutbytet mellan olika sakkunniga
för studenterna mera liv åt framställningen. En särskild typ av
undervisningsform, som kommittén finner mycket värdefull, är patologikonferenserna,
där kliniker och patolog möts för diskussion av ett sjukdomsfall
eller ett obduktionsresultat.

Kommittén understryker vidare betydelsen av praktiskt arbete, såsom
laborationer, praktisk tjänstgöring på sjukavdelningar och polikliniker samt
assistenttjänstgöring. Den medicinska undervisningen bör enligt kommitténs
mening förnyas också genom att tekniska hjälpmedel i högre grad tas
i anspråk. Vid de för undervisningen utnyttjade institutionerna och klinikerna
bör tillräckliga och väl utrustade utrymmen stå till förfogande, och
kommittén anger som en rekommendation de viktigaste lokal- och utrustningsbehov,
till vilka hänsyn bör tas vid om- och nybyggnader.

Slutligen fäster kommittén uppmärksamheten vid betydelsen av att undervisningen
i varje enskilt ämne är anordnad på ett ändamålsenligt sätt,
sa att icke sasom stundom hänt stora delar av den studerandes tid går förlorade
på grund av att tiderna för föreläsningar och övningar icke är samordnade.
Jämvikt bör i dagsprogrammet eftersträvas mellan praktisk och
teoretisk undervisning. Rutingöromål bör begränsas till det ur undervisningssynpunkt
nödvändiga. Nytillkommande undervisning för speciella delar
av ämnena skall enligt kommitténs asikt icke adderas till den övriga
undervisningen i ämnet, utan en översyn skall i sådant fall göras av hela
undervisningen i ämnet, så att den sammanlagda undervisningen blir av
oförändrad storlek. Detta torde kunna ske så mycket lättare som i flertalet
fall de frågor, som i fortsättningen behandlas av specialisten, tidigare avhandlats
av huvudläraren i ämnet. Ett strikt tillämpande av en sådan substitutionsprincip
torde enligt kommittén verksamt bidra till att hålla studietiden
inom rimliga gränser.

Y ttranden.

Remissmyndigheterna instämmer i huvudsak i vad kommittén uttalat
om undervisningsformerna. Medicinska fakulteten i Uppsala erinrar dock
om att såväl seminarieformen som rondundervisning utgör mycket tidsödande
och för läraren krävande former av undervisning. Fakulteten anför
vidare, att de undervisningskonferenser mellan lärare i olika ämnen och
den undervisning av lärare i teoretiska ämnen, som föreslås skola ske under

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

kliniska kurser och omvänt, medför en ökning i vissa av dessa lärares undervisningsbörda,
så att denna skulle bli större än den undervisningsskyldighet,
kommittén räknat med. Ett tillgodoseende av berörda önskemål
måste därför fordra anslag till sådan undervisning eller till kompensationsundervisning
för de tider, som vederbörande lärare därigenom undandrager
sin mera ordinarie undervisning. Ett anslag till ospecificerade sådana önskemål
bör därför ställas till fakultetens förfogande. Lärarkollegiet vid karolinska
institutet ställer sig tveksamt till möjligheten att omedelbart införa
det stora antal konferenser, som kommittén föreslår, och rekommenderar
därför, att förslaget genomföres gradvis och till en början som en försöksverksamhet.
I en till kollegiets yttrande fogad promemoria framhåller professorn
G. Häggqvist, att de kliniska konferenserna kräver en utökning av
lärarkrafterna t. ex. genom anställande av fler förste assistenter.

I anslutning till kommitténs uttalande att läsrum och referensbibliotek i
högsta grad ökar möjligheterna för de studerande att utnyttja ofrånkomliga
pauser i arbetet anför Malmö sjukhusläkarförening i ett av Malmö
stads sjukhusdirektion som eget yttrande åberopat utlåtande, att kandidaterna
vid Malmö allmänna sjukhus hittills ej kunnat beredas tillgång till
biblioteket på grund av att bibliotekarien, som avlönas med ett mindre
arvode, endast kunnat vara tillgänglig ett par timmar om dagen. Det anses
önskvärt, att medel på undervisningens stat tillföres sjukhuset, så att bibliotekarien
kan bli hetidsanställd.

Kanslern godtar kommitténs förslag rörande undervisningsformerna och
uttalar, att förslaget innehåller åtskilliga nyheter. Som exempel nämnes de
kliniska konferenserna, under vilka en samundervisning skall äga rum mellan
olika specialister. Kanslern utgår från att genomförandet av dessa konferenser
får ske successivt och försöksvis. Kanslern tillstyrker dock genomgående
anslag i enlighet med kommitténs förslag, varför intet hinder möter
ur anslagssynpunkt att genomföra förslaget i full utsträckning, om sa anses
lämpligt. Kanslern understryker i detta sammanhang kommitténs uttalande,
att de katedrala föreläsningarna i lämplig omfattning bör utbytas
mot seminarieövningar, varför begreppet föreläsningar i såväl kommitténs
som kanslerns förslag icke alltid är liktydigt med katedrala föreläsningar.

D epartementschef en.

Vid fastställande av en studieplan för den kommande läkarutbildningen
skall det nya utbildningsmålet tjäna som ledstjärna. Kommitténs av mig
godtagna principer för grundutbildningens omfattning innebär, som jag
förut framhållit, en tidigare specialisering än nu och därmed en viss begränsning
av studierna till medicine licentiatexamen. Både med hänsyn till
utbildningstiden och till kostnaderna för utbildningens anordnande finner
jag det synnerligen angeläget att genom en kritisk avvägning av grundutbildningens
innehåll mot vidareutbildningen begränsa undervisningstiden

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

i licentiatstudiernas olika ämnen till det oundgängligen nödvändiga. I kommitténs
förslag till studieplan synes mig olika möjligheter till studietidsförkortning
vara väl tillvaratagna. Studieplanen har i allt väsentligt tillstyrkts
av universitetsmyndigheterna och innebär således en från deras synpunkt
godtagbar avvägning mellan medicinens olika läroämnen.

Ett viktigt skäl för en reform av läkarutbildningen är, att den gällande
cxamensstadgan ej längre kan anpassas till medicinens utveckling. Jag finner
det därför angeläget att här framhålla, att den nu framlagda studieplanen
är moderniserad på en rad punkter. I den teoretiska undervisningen
till medicine kandidatexamen tillkommer som nya ämnen medicinsk statistik,
medicinsk genetik, medicinsk fysik och psykologi. Övergången till
de kliniska studierna har i det nyorganiserade propedeutiska året fått en
pedagogiskt sett väsentligt förbättrad anordning. I det grundläggande kliniska
skedet under medicin- och kirurgiundervisningen meddelas nytillkommen
eller starkt utvidgad undervisning i klinisk kemi, klinisk fysiologi,
klinisk bakteriologi och klinisk farmakologi, vilka ämnen omfattar kliniska
tillämpningar av viktiga teoretiska kunskaper. Undervisningen i röntgendiagnostik
är väsentligt utvidgad, och i radioterapi med tumördiagnostik
tillkommer en ny kurs. Undervisningen om de epidemiska sjukdomarna
har utvidgats och fått en helt ny organisation. De två kliniska huvudämnena
pediatrik och psykiatri har fått utökad undervisning, det senare i
sadan grad att ämnet fatt en helt ny ställning. Den nytillkomna undervisningen
i barnpsykiatri täcker ett viktigt gränsområde mellan de två nyss
nämnda ämnena. I fråga om den förebyggande medicinen tillkommer socialmedicinen
som ett nytt omfattande ämne i undervisning och forskning.
Assistenttjänstgöringama hav utökats och ändrats till sin karaktär, så att
de i framtiden kommer att stå underläkartjänstgöring nära. Genom den
nytillkomna undervisningen i krigsmedicin och utökningen av kirurgiassistenttjänstgöringen
blir utbildningen ur beredskapssvnpunkt tillfredsställande
för alla läkare.

Såsom framgår av de nämnda exemplen är kommitténs studieplan moderniserad
på väsentliga punkter, och jag finner det därför tillfredsställande,
att kommittén genom förkortningar av andra ämnen och en rationalisering
av studieordningen samtidigt lyckats nedbringa studietiden. Den
på flera perioder fördelade värnpliktstjänstgöringen för läkare kan inpassas
i kommitténs studieplan så att den till en betydande del fullgöres på
undervisningsfri tid under de första studieårens somrar. Jag kan sålunda
biträda kommitténs förslag till ordnande av grundutbildningen och har
endast på ett par punkter funnit mig föranlåten till smärre ändringar, vilka
redovisas i det följande under respektive ämnesavsnitt.

Det synes mig riktigt att här ta ställning till två organisatoriska spörsmål
i samband med studieplanen. Det första gäller medicine kandidatexamen.
Denna examen infaller i nuvarande studieordning mellan de femte
och sjätte terminerna. Då det tredje studieåret i kommitténs förslag utfor -

Kungl. Maj:ts provosition nr 212.

mas som en pedagogisk enhet, måste medicine kandidatexamen i den nya
studieplanen läggas antingen före eller efter det tredje studieåret. På de av
kommittén anförda skälen, vilka jag finner vägande, ansluter jag mig till
kommitténs även av de flesta remissmyndigheter godtagna förslag, att
medicine kandidatexamen skall bibehållas och att den skall förläggas efter
det andra studieåret.

Det andra organisatoriska spörsmålet gäller kombinationsrätten i fråga
om de kliniska specialämnena och vissa andra ämnen under medicine licentiatstudiernas
andra avdelning. Under denna del av studierna skall i enlighet
med mitt tidigare ståndpunktstagande en fri studieordning råda. Kommittén
föreslår, att de nämnda ämnena enligt de studerandes fria val skall
få kombineras två och två, och kommittén anser, att detta med god planläggning
skall vara möjligt även beträffande de kliniska ämnena. Vid
remissbehandlingen har samtliga universitetsmyndigheter ställt sig tveksamma
till denna fria kombination av de kliniska specialämnena. De anförda
skälen mot den föreslagna anordningen är väsentligen kursernas omfattning,
svårigheten att hålla undervisningens kvalitet uppe samt praktiska
svårigheter i fråga om att passa ihop föreläsningstider, polikliniktjänstgöringar
m. m. Kombination mellan ett kliniskt och ett teoretiskt
ämne skulle dock enligt dessa myndigheter i regel vara möjlig. Medicinska
fakulteten i Lund och organisationskommittén för medicinska högskolan i
Göteborg har anfört, att det bör ankomma på undervisningsnämnderna
att ange tillåtna och lämpliga kombinationer inom den andra avdelningen.
Kanslern ansluter sig till denna tanke med uttryckligt angivande att kombinationsmöjligheten
icke skall vara begränsad till enbart mellan ett kliniskt
och ett teoretiskt ämne samt att undervisningsnämndernas förslag
bör innebära anvisande av möjligheter för de studerande att ernå minimistudietid.

Avgörande vid ställningstagandet till spörsmålet om kombinationsrätten
för den andra licentiatavdelningens fria kurser är enligt min mening det
förhållandet, att de kliniska specialämnena vid den tidigare specialisering,
som kommitténs studieplan innebär, måste få vidkännas en viss begränsning.
Denna begränsning, som jag funnit berättigad, innebär just, att ämnenas
omfång icke skall vara större, än att två av dem fyller ut den studerandes
normala arbetstid under ett visst tidsavsnitt. Jag måste således
avvisa en argumentering, som går ut på att kombinationen icke vore möjlig
på grund av att dessa ämnen vore för omfattande eller att den tillmätta
tiden bleve för kort för en tillfredsställande undervisning. Det bör i detta
sammanhang erinras om att flera av dessa ämnen enligt gällande examensstadga
kan kombineras med upp till två andra ämnen. Givet är emellertid,
att det i praktiken kan bli svårt att vid ett visst lärosäte realisera alla
tänkbara kombinationer mellan ämnena, detta på grund av omöjligheten
att passa ihop tider för föreläsningar, praktiskt arbete av olika slag etc.
Jag finner således, att den nya examen sstadgan i enlighet med kommitténs

Kungl. Maj:ts proposition nr SI®.

förslag utan inskränkning bör tillåta kombination mellan två av ifrågavarande
ämnen, varvid det i praktiken, såsom kanslern angivit, bör ankomma
på undervisningsnämnderna att för varje lärosäte anvisa kombinationsmöjligheter
och ge råd om lämpligaste ordningsföljd mellan ämnena i den
fria delen av licentiatstudierna. Liksom kanslern vill jag kraftigt understryka
vikten av att dessa undervisningsnämndernas förslag anvisar studiealternativ
för ernående av examensstadgans minimistudietid. Helst bör
flera sådana alternativ anvisas, då i annat fall den fria studieordningen
blir en fiktion. Det torde böra ankomma på kanslern att pröva och fastställa
dessa lokala studieplaner.

Assistenttjänstgöringarnas samling till en tredje, avslutande avdelning
i studierna till medicine licentiatexamen motiverar kommittén med en
önskan att redan inom grundutbildningens ram infoga en period av mera
självständig sjukvårdsverksamhet. För att ge tillfälle till ett omfattande
praktiskt arbete kan enligt kommittén assistenttjänstgöringarna förläggas
till andra sjukhus än universitetssjukhusen, varvid dock obligatoriskt de
två sista tjänstgöringsmånaderna i medicin skall förläggas till universitetsklinik.
Tentamina i medicin och kirurgi skall följa efter respektive assistenttjänstgöringar.
Kommitténs förslag, som i princip vunnit universitetsmyndigheternas
bifall, avser att skapa en övergång till självständig verksamhet
och ge den studerande en rikare erfarenhet och en större praktisk
övning, innan han avslutar sina studier med tentamen i de två stora ämnena
medicin och kirurgi. Jag finner anordningen vara en värdefull nyvinning
i läkarutbildningen. Härigenom kommer även landets stora sjukhusavdelningar
utanför universitetssjukhusen att i högre grad än förut
utnyttjas för läkarutbildningen, en åtgärd som märkbart kommer att minska
belastningen på undervisningsavdelningama, vilka på sina håll enligt
ämneslärarna nu måste ta ett alltför stort studentantal. Då även vikariatsförordnanden
inom de hithörande ämnena enligt kommitténs förslag skall
få tillgodoräknas som fullgjorda assistenttjänstgöringar, kommer anordningen
att bidra till att minska sjukvårdens brist på läkare genom att de
studerande avsevärt tidigare i studieordningen än nu kan utnyttjas för
underläkartjänstgöring utan att fördenskull förlora i studietid. Jag har med
tillfredsställelse uppmärksammat det positiva gensvar, som kommitténs
förslag i fråga om assistenttjänstgöringarna mött hos huvudmännen och
läkarorganisationerna. Detta torde vara en garanti för att tjänstgöringama
kan anordnas i enlighet med kommitténs intentioner och att de kommer
att ge det avsedda resultatet. Jag finner dessa olika omständigheter
utgöra så tungt vägande fördelar, att jag övervägt att obligatoriskt förlägga
dessa tjänstgöringar i deras helhet till andra sjukhus än universitetssjukhusen.
Med hänsyn till bland annat den omständigheten, att de studerande
i särskilt de stora ämnena kan behöva återknyta kontakten med
universitetskliniken före den slutliga tentamen finner jag dock lämpligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

föreslå, att av assistenttjäinstgöringen i medicin den sista månaden obligatoriskt
skall fullgöras vid valfri universitetsklinik vid vilken tid som
helst på året, men att övriga assistenttjänstgöringar i sin helhet får fullgöras
vid andra sjukhus än universitetssjukhus och att de får fullgöras på
universitetssjukhus endast vid sådan tid, då kurs i respektive ämne icke
pågår på universitetsavdelningen i fråga. Med hänsyn till nödvändigheten
att undvika varje studietidsförlängning vill jag vidare uttala, att i enlighet
med kommitténs förslag vederbörande ämneslärares prövning i fråga
om assistent tjänstgöring i valfritt ämne endast bör avse kontroll, att tjänstgöringen
skett på av kanslern godkänd sjukhusavdelning och — då det
gäller underläkarvikariat — till tid och andra omständigheter kan godtas
som assistenttjänstgöring; en kunskapsprövning skall däremot icke förekomma.
I övrigt finner jag icke anledning till erinran mot kommitténs
förslag.

Medicinalstyrelsens och Sveriges läkarförbunds förslag att den studerande
skulle få ägna en eller båda av assistenttjänstgöringsmånaderna i
valfritt kliniskt ämne åt tjänstgöring hos tjänsteläkare i öppen vård finner
jag vara beaktansvärt. Jag är emellertid icke beredd att utan ytterligare
överväganden tillstyrka förslaget. Därest anordningen senare synes
böra införas, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att förordna härom.

Överbefälhavaren tillstyrker kommitténs förslag, att vederbörande militära
myndigheter — då skäl därtill föreligger — skall erhålla bemyndigande
att inkalla värnpliktiga läkare till kirurgiassistenttjänstgöring tidigare
än vad som avses i studieplanen. Det torde böra ankomma på Kungl.
Maj:t att lämna sådant bemyndigande. Jag vill i detta sammanhang anmäla,
att kommittén i sin utredning angående krigsmedicinsk undervisning
föreslagit, att de värnpliktiga läkarna i framtiden liksom hittills skall kommenderas
till tre månaders militär kirurgiassistenttjänstgöring och att fullgjord
sådan tjänstgöring skall räknas som fullgjord civil kirurgiassistenttjänstgöring,
detta med hänsyn till den utökade undervisning i epidemiologi
med krigsepidemiologi samt i krigsmedicin som även de värnpliktiga
läkarna får vidkännas i den nya civila läkarutbildningen. Samtliga militära
myndigheter tillstyrker förslaget. Jag förutsätter, att Kungl. Maj:ts förutiberörda
bestämmelser om värnpliktiga läkares kirurgiassistenttjänstgöring
även skall uppta nu behandlade förslag.

I en studieplan av den typ, som kan anpassas till grundutbildningens
behov, kommer vissa sjukdomsgrupper inte till synes i speciellt anordnade
kurser, eftersom de skär över gränserna för de medicinska discipliner, som
lämpligen kan beredas plats i denna icke specialiserade utbildning. Jag
skall med ett par exempel belysa vad jag åsyftar härmed. Cancer blir med
det ökande antalet äldre personer i vår befolkning ett allt större sjukvårdsproblem.
Genom den nya kursen i radioterapi med tumördiagnostik ger
kommitténs förslag en viktig förstärkning av läkarutbildningen på detta

4 — liihang till riksdagens ''protokoll 1,. 1 sand. Å r 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

fält, men det är uppenbart att tidigdiagnos och behandling vid cancer bör
uppmärksammas vid många andra kurser än denna, som infaller samtidigt
med kirurgikursen. Jag vill understryka att problem av olika slag i samband
med cancersjukdomen bör vinna särskilt beaktande på de olika kliniska
kurserna och att de bör tas upp till behandling i lämplig utsträckning
i den samundervisning mellan olika ämnen, som kommittén förordar på
åtskilliga håll. På samma vis förhåller det sig med ålderssjukdomarnas
problem i allmänhet, med geriatriken. Dessa problem gör sig påminta inom
alla kliniska områden, och de måste särskilt beaktas av lärarna. Viss praktisk
tjänstgöring bör i enlighet med kommitténs förslag komma till stånd
på geriatriska avdelningar, varjämte visitronder till sådana avdelningar
lör patientdemonstrationer och studium av speciella sjukdomsgrupper
bör anordnas under olika kurser. Även här finns behov av samundervisning,
som i stor utsträckning även bör innefatta medverkan från socialmedicinska
lärare. Alkoholsjukdomarna är ett tredje område, där på likartat
sätt hithörande problem bör beaktas på olika stadier i utbildningen.
1 fråga om dessa sjukdomar torde det särskilt vara invärtesmedicinare,
psykiatriker och socialmedicinare, som bör samverka för att ge de studerande
en klar bild av alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar
samt de förebyggande åtgärder och botemedel, som står till buds. Jag finner
mig i detta sammanhang böra erinra om att i proposition nr 155 till
årets riksdag föreslagits inrättande av en professur i teoretisk alkoholforskning.
Jag förutsätter, att professurens innehavare kommer att spela en viktig
roll för undervisningen angående alkoholfrågan inom läkarutbildningens
ram.

Nämnda områden och likartade andra, t. ex. de som rör de s. k. folksjukdomarna,
är enligt min mening särskilt lämpade för samundervisning
vid konferenser och på annat sätt i enlighet med de förslag och rekommendationer
till integration i undervisningen, som kommittén framlagt i ett
särskilt avsnitt av betänkandet. Det synes mig lämpligt, att undervisningsnämnderna
beaktar de behov i den medicinska undervisningen, som jag nu
berört, och genom konferenser med deltagande av i olika fall berörda
lärare utformar förslag till undervisning i lämplig omfattning samt åstadkommer
samundervisning av olika slag. Jag betraktar det som en betydelsefull
uppgift för undervisningsnämnderna att utforma undervisningsprogram
av detta slag för respektive lärosäten. Då kanslern så finner lämpligt
torde även ämneskonferenser med riksomfattande representation kunna
sammankallas för att diskutera hithörande undervisningsproblem.

Beträffande kommitténs uttalanden och förslag angående kunskapskontrollen,
vilka väsentligen accepteras av remissmyndigheterna, kan jag ansluta
mig till dem, dock att jag i likhet med kanslern ej finner skäl föreligga
att upprätthålla skillnaden mellan slutförhör och tentamen.

Kommittén har i särskilda avsnitt behandlat olika möjligheter till inte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

gration och samordning i undervisningen samt närmare diskuterat undervisningsformerna.
Oaktat kommitténs förslag och rekommendationer i
dessa stycken icke är av den karaktär att de kräver beslut från riksdagens
sida, har jag dock funnit dem så beaktansvärda, att jag här velat redovisa
dem i huvudsak. Jag förutsätter att vederbörande universitetsmyndigheter
ägnar dem vederbörlig uppmärksamhet vid undervisningens planering
och utformning.

Till slut vill jag framhålla, att den här framlagda studieplanen icke utesluter
förändringar inom sin ram, därest omständigheterna så skulle påfordra.
Särskilt i fråga om den kliniska undervisningen synes en anpassning
till utvecklingen av vidareutbildningen kunna komma att krävas. I den
mån, som vidareutbildningen för alla läkare vinner stadga och specialistväsendet
byggs ut, torde en förkortning av vissa kliniska kurser och tjänstgöringar
böra ske i grundutbildningen, något som följer som en konsekvens
av det av mig hävdade betraktelsesättet, att hela läkarutbildningen skall
betraktas som en enhet. Jag förutsätter, att vederbörande myndigheter
med uppmärksamhet följer utvecklingen i dessa avseenden och föreslår de
åtgärder, som omständigheterna kan göra berättigade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

V. Studietiden.

Kommittén.

Den medicinska examensstadgan innehåller till skillnad från övriga fakulteters
stadgor inga bestämmelser om normalstudietid. Däremot skall
enligt stadgan (§ 4) i studieplanen, som upprättas av fakulteten och stadfästes
av kanslern, anges de särskilda studieårens ändamålsenliga användning
för studiearbete av olika slag. Enligt de provisoriska bestämmelserna
för medicine kandidatexamen skall denna kunna avläggas på 5 terminer.
För licentiatexamen anges i gällande studieplan (1909) för Stockholm 4 1/2
år. För Uppsala och Lund finns ej några tider angivna. I Svensk Studentkalender
(1951/52) anges generellt, att tiden från kandidatexamen till licentiatexamen
kan beräknas till 9—11 terminer.

För att få en så aktuell siffra som möjligt på läkarnas utbildningstid har
kommittén inhämtat uppgifter angående ett antal medicine licentiaters inskrivningsdatum,
examensdatum, födelsedag och födelseår. Undersökningen
omfattar alla dem som i Uppsala, Lund och Stockholm avlagt medicine
licentiatexamen under tiden den 1 juli 1948—den 30 juni 1951, inalles 624
personer. De fördelade sig på lärosäten och på män och kvinnor på följande

satt: män kvinnor samtliga

Uppsala ................................... 102 22 124

Lund ..................................... 141 25 166

Stockholm ................................. 272 62 334

Summa 515 109 624

41 män och 9 kvinnor av de härovan nämnda var utlänningar, som avlagt
medicine licentiatexamen på dispens. De har inte medtagits vid bearbetningen
liksom inte heller en manlig och en kvinnlig studerande, för vilka
fullständiga uppgifter inte stått att få. I materialet ingår alltså 572 personer,
därav 473 män och 99 kvinnor.

Studietiden har uträknats som skillnaden mellan inskrivnings- och examensdatum.
Såsom framgår av efterföljande tabell utgör medianen här 8 år
och 4 månader. Uträkningen har gjorts i jämna månader.

Bruttostudietiden (examinerade 1 juli 19Jj8—SO juni 1951).

Examensår	Undre kvartil	Median	Övre kvartil
1948	7 år 8 m	8 år 6,5 m	9 år 9 m
1949	7 år 7 m	8 år 4 m	9 år 4,5 m
1950	7 år 4 m	8 år 4 m	9 år 3 m
1951	7 år 2,5 m	8 år 1,5 m	9 år 2 m
Samtliga	7 åt 4 in	8 år 4 m	9 år 4 m

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

Kommittén framhåller, att målet för utbildningen måste vara det primära
och, sedan detta fastställts, måste studietiden utmätas så, att det
åstundade resultatet kan vinnas. Enligt kommitténs förslag till studieplan
medger den bundna studieordningen under de båda prekliniska åren, det
propedeutiska året samt medicin-kirurgiåret inga kortare studietider och
innebär sålunda 4 fixerade studieår. Efter denna tid råder i princip en fri
studieordning, ehuru denna i vissa avseenden begränsats genom bestämd
ordningsföljd mellan vissa ämnesgrupper och särskilda obligatoriska kombinationer.

För samtliga ämnen och tjänstgöringar i denna fria del av licentiatstudierna,
d. v. s. andra avdelningens ämnen efter medicin och kirurgi samt
tredje avdelningen, erfordras eu kursbunden minimitid av 16 + 9 = 25
studiemånader. Denna tid är beräknad utan studieavbrott samt under förutsättning
att den studerande anlitar de gynnsammaste kombinationsmöjligheterna
och att omedelbar plats i kurs eller tjänstgöring står till disposition.

En sådan forcering av studierna under denna period är dock, framhåller
kommittén, praktiskt taget ogenomförbar. Rimlig hänsyn måste tas till den
studerandes behov av rekreation, nödvändig tid för värnpliktstjänstgöring
och vissa ofrånkomliga mindre avbrott mellan kurser o. s. v.

Till studietiden måste följaktligen läggas en beräknad period för ferier,
värnpliktstjänstgöring och övriga normala och av praktiska skäl betingade
studieavbrott under den nu senast behandlade delen av de kliniska studierna.
Uppskattningsvis anger kommittén 6 månader som en rimlig tid
härför. Med dessa utgångspunkter skulle sålunda kommitténs förslag innebära
en normal studietid av drygt 6 1/2 år. Denna siffra bör enligt kommittén
lämpligen tjäna som vägledning vid fakulteternas, kollegiernas och
undervisningsnämndernas planeringsarbete.

Kommittén framhåller vikten av att alla tendenser till förlängning av
studietiden snabbt upptäckes, så att det till grund härför liggande förhållandet
kan analyseras och korrigeras, och understryker betydelsen av att
den av universitetsberedningen föreslagna studiestatistiken påbörjas så
snart en ny studieplan antagits. Betydelsen för studietiden av att varje lärosäte
får en sådan kapacitet över hela linjen, att stockningar i studiegången
ej uppstår, understryker kommittén kraftigt. Under de senare åren har det
på vissa punkter brustit i dessa avseenden med avsevärda tidsförluster som
följd för de studerande.

Vid bedömningen av studietidens längd enligt det framlagda förslaget
bör, påpekar kommittén, ihågkommas, att i anledning av förslag i kommitténs
första betänkande (SOU 1951:4) numera nya bestämmelser utfärdats
om tillträde till de medicinska studierna, vilka kan väntas komma
att sänka den tid, som tidigare åtgått mellan studentexamen och de medicinska
studiernas påbörjande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Y 11 r an d e 11.

Medicinska fakulteten i Uppsala anför, att då fakulteten icke anser det
praktiskt möjligt eller lämpligt att kombinera ämnena i den fria delen av
licentiatstudierna i den utsträckning, kommittén föreslagit, den för denna
del beräknade kursbundna minimitiden 25 studiemånader torde få ökas
med 3—4 månader. I praktiken kommer säkert ofta även att åtgå en viss
extra tid för inläsning av ämnen, önskvärd fördjupning i ämnen o. d.

Fakulteten finner därför kommitténs uppgift om 6 1/2 år som en »normal
studietid» för dess förslag till studieordning orealistisk. Det torde visserligen
för en del studenter vara möjligt att fullgöra studierna på denna
tid, men det kan förvisso ingalunda väntas, att detta skall bli det normala.

Den av kommittén angivna normala studietiden torde enligt medicinska
fakultetens i Lund mening ställa mycket höga krav på de studerandes arbetsförmåga
och receptivitet och kommer därför liksom den nuvarande säkerligen
att överskridas av många. Fakulteten understryker betydelsen av
att varje lärosäte får en sådan kapacitet, att stockningar i studiegången ej
uppstår, och framhåller liksom kommittén vikten av en kontinuerlig studietidsstatistik.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet framhåller, att det av lärarkollegiet
föreslagna förbudet att kombinera kurs i dermato-venereologi med
andra kurser kommer att åtminstone på papperet förlänga studierna med
två månader och inskränkningen i rätten till kombinationer under kurserna
i öron-, näs- och halssjukdomar samt oftalmiatrik kan också medföra en
viss förlängning av studietiden. Därtill kommer förlängning med en månad
genom utökningen av kursen i obstetrik och gynekologi från tre till fyra
månader. Lärarkollegiet instämmer med kommittén beträffande nödvändigheten
av att hålla studierna inom gränserna för utbildning av allmänläkare,
men kollegiet ställer sig tvivlande till möjligheten att åstadkomma en sådan
utbildning på 6 1/2 år. En förlängning av kurstiden med några månader
synes därför knappast betyda så mycket mot bakgrunden av den tid,
som är nödvändig för inhämtandet av kunskapsstoffet i sin helhet, vilken
tid för övrigt måste bli individuellt olika.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anför, att
det otvivelaktigt för ett stort antal studenter kommer att erbjuda mycket
stora svårigheter att hålla det föreslagna tidsschemat. Särskilt gäller
detta »det propedeutiska året», vilket organisationskommittén föreslår utökat
med en termin.

Kanslern anför, att kommittén trots att den enligt hans mening tillgodosett
alla berättigade krav på utbildningens omfattning dock lyckats framlägga
en studieplan, som torde komma att medföra en minskning av studietiden.
Enligt de av kanslern förordade ändringarna i kommitténs förslag till
studieplan kommer studierna till medicine kandidatexamen liksom enligt
kommitténs förslag att taga en tid av 2 år. Licentiatstudierna kommer däre -

Kungl. Maj ds proposition nr 21%.

mot att något förlängas, dels genom den till andra avdelningen förlagda
sluttentamen i patologi, dels genom utökningen av tredje avdelningen med
en månads assistenttjänstgöring i obstetrik och gynekologi. Den totala studietiden
kommer sålunda att uppgå till något mer än den av kommittén
angivna studietiden av drygt 6 1/2 år. Kanslern föreslår därför, att normalstudietiden
sättes till knappt 7 år. Denna studietid torde, framhåller kanslern,
i praktiken icke innebära någon förlängning jämfört med kommitténs
förslag, då kanslern — i likhet med flertalet av de hörda universitetsmyndigheterna
— håller före, att den av kommittén angivna normalstudietiden
är tilltagen i underkant och då sannolikt endast ett fåtal studerande torde
kunna följa det av kommittén uppgjorda studieschemat. Kanslern erinrar
i detta sammanhang om 1945 års universitetsberednings uttalande i beredningens
betänkande, del V, att den i examensstadgan och studieplanen uppställda
normaltiden för en examen bör vara så utmätt, att minst hälften
av de studerande kan avlägga sin examen inom denna tid.

Beträffande studietidsstatistiken hänvisar kanslern till sitt i underdånig
skrivelse den 10 november 1953 framlagda förslag till kungörelse angående
universitetsstatistik.

Länsstyrelsen i Uppsala anser det uppgjorda undervisningsschemat i sin
helhet vara så omfattande och komprimerat, att det kan ifrågasättas, om
det föreslagna tidsschemat kan genomföras av flertalet studenter. Länsstyrelsen
anser det vara riktigare att betrakta de drygt 6 1/2 åren som en minimitid
i stället för en normaltid för studiernas genomförande. Stockholms
stads sjukhusdirektion hälsar med tillfredsställelse, att kommittén genom
en rationalisering och en systematisering av studieplanen lyckats nedbringa
studietiden från normalt omkring 8 år och 4 månader till 6 1/2 år. Göteborgs
sjukhusdirektion understryker önskvärdheten av att studietiden genom
olika åtgärder i fråga om undervisningsplan och studieordning nedbringas
så långt som möjligt, då en förkortning av studietiden betyder en
motsvarande ökning av den knappa tillgången på utbildade läkare.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation anför, att såvitt delegationen
kan bedöma har kommitténs nedpressning av studietiden vunnits utan
eftersättande av befogade krav på utbildningens grundlighet och omfattning,
tvärtom har i viktiga avseenden en utvidgning av grundutbildningen
skett till nya områden eller inom förut eftersatta områden. Sjuk vårdsdelegationen
understryker emellertid starkt kommitténs påpekande, att eu
väsentlig förutsättning för att studieplanen skall kunna förverkligas är, att
de stockningar, som beror av undervisningsanstalternas otillräckliga utbyggnad,
elimineras. Beredningen understryker även vikten av en studiestatistik.
Svenska läkaresällskapet ifrågasätter om den föreslagna studieplanens tidsschema
kan genomföras av flertalet studenter. Sällskapet instämmer livligt
i kommitténs påpekande om vikten av att alla tendenser till förlängning
av studietiden snabbt upptäckes och förhindras och vikten av studie -

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

statistik. Sveriges läkarförbund anser kommitténs beräkning av studietiden
vara alltför optimistisk och betraktar den angivna s. k. normaltiden om
drygt 6 1/2 år som en minimitid, som är möjlig att uppnå vid ett sammanträffande
av olika gynnsamma omständigheter. Förbundet anför, att man
icke kan räkna med att flertalet av de studerande kan inläsa de kliniska
specialämnena under kursmånadema samt medicin och kirurgi under assistenttjänstgöringama,
varför man även måste beräkna särskild tid för
tentamensläsning. Med utgångspunkt från universitetsberedningens uttalande,
att den i examensstadgan och studieplanen uppställda normaltiden
för en examen bör vara så utmätt, att flertalet av de studerande kan avlägga
sin examen inom denna tid, anser läkarförbundet, att normaltiden för
medicine licentiatexamen bör fastställas till åtminstone 7 1/2 år. Sveriges
förenade studentkårer anser, att kommitténs målsättning svårligen kan
förenas med någon mer avsevärd nedskärning av studietidens längd, och
framhåller, att minimistudietiden för avläggande av slutexamen enligt kommitténs
förslag överskrider den minimistudietid, som f. n. är teoretiskt möjlig.
Bruttostudietiden kan därför förmodligen förväntas att som nu normalt
ligga mellan 8 och 9 år. Sveriges förenade studentkårer anser dock, att en
inte obetydlig förkortning av denna studietid säkerligen kan åstadkommas,
om varje lärosäte i enlighet med kommitténs förslag utbygges så, att stockningar
i studiegången ej uppstår och om vad kommittén anfört angående
undervisningsformerna vinner beaktande.

D epartementschefen.

Vid genomförandet av den föreliggande reformen av läkarutbildningen
tilldrar sig givetvis den kommande studietiden det största intresse. Läkarutbildningen
har namn om sig att vara lång och därmed dyrbar, och de av
kommittén framlagda siffrorna angående studietiden för de under några av
de senare åren examinerade läkarna bestyrker förhållandet. Orsaken till
den långa studietiden är enligt min mening ej helt enkel att fastställa. I
den totala studietiden torde bl. a. ej sällan tiden för vissa vikariatstjänstgöringar
i underläkares ställning ingå, och viss tid av värnpliktstjänstgöringen
är ofta förlagd före licentiatexamen på sådant sätt, att den utgör ett
studiehinder. Även om hänsyn tas till dessa förhållanden tyder dock den
av kommittén redovisade totala studietiden om 8 år och 4 mån. på att den
verkliga studietiden är anmärkningsvärt lång.

Såsom kommittén framhåller kan visserligen icke en studietidsförkortning
vara ett primärt mål vid en läkarutbildningsreform, men undervisningstiderna
i de olika ämnena får under inga förhållanden göras längre än
vad som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till det uppställda utbildningsmålet.
Ur dessa synpunkter finner jag det vara synnerligen betydelsefullt,
att kommittén genom en tidigare specialisering än nu anvisat en
väg att begränsa studietiden för grundutbildningen till medicine licentiat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81%.

examen. Kommittén anger således, att dess studieplan inklusive viss tid för
tentamensläsning, ferier etc. skall kunna fullföljas på en normal studietid
av 6 1/2 år.

Åtskilliga av remissmyndiglieterna har betvivlat, att de studerande kan
avsluta de medicinska studierna enligt kommitténs plan på den angivna
tiden. För universitetsmyndigheternas del måste uttalandena ses mot bakgrunden
av att dessa myndigheter samtliga föreslagit ändringar i studieplanen,
som skulle leda till förlängning av studierna, varvid givetvis den av
kommittén angivna studietiden inte längre kan hållas. Jag har av olika
skäl icke funnit anledning tillstyrka mer än något enstaka av dessa ändringsförslag,
varför sådana moment i stort sett icke influerar på min bedömning
av den framtida studietiden. Vidare har jag vid beräkningen av
institutionernas kapacitet och lärarkrafternas omfattning i enlighet med
kommitténs intentioner förutsett, att varje lärosäte skall få de resurser som
krävs för att dess studerande skall kunna fullfölja studierna utan avbrott
eller förseningar på grund av bristande utrymme vid kurser och tjänstgöringar,
något som under nuvarande förhållanden ej alltid kunnat undvikas.
Jag kan således icke finna, att remissmyndigheternas kritik mot den av
kommittén angivna studietiden väsentligen rubbar kommitténs beräkningar.

Kommitténs studieplan innebär i den av mig föreslagna utformningen en
minimistudietid av drygt 6 år. Med tillägg av fem månaders tid för ferier,
tentamensläsning etc. under studiernas sista två år, d. v. s. under planens
perioder av fri studieordning, når man kommitténs normalstudietid på
6 1/2 år. Med hänsyn till vikten av att ha en siffra som riktpunkt vid uppgörandet
av de enskilda lärosätenas studieplaner finner jag det nödvändigt
att i examensstadgan ange en normalstudietid, vilken enligt min mening
kan sättas till 6 1/2 år. Ordet normalstudietid får därvid fattas i meningen
sammanlagd tid för kurser och tjänstgöringar jämte rimlig inläsningstid.
Jag vill med all kraft understryka vikten av att de av undervisningsnämnderna
och fakulteterna upprättade lokala studieplanerna skall innehålla
alternativ, som gör det möjligt för de studerande att fullfölja studierna på
normalstudietid.

Jag är medveten om att den av mig angivna normalstudietiden måhända
icke helt är jämförbar med den från senare år framräknade totala studietiden
på 8 år och 4 månader, vilken framkommer som skillnaden mellan inskrivnings-
och examensdatum. Även om de studerande genom längre tentamensläsning,
vikariats- och värnpliktstjänstgöringar etc. kommer att
bruka bortåt 7 år från studiernas början till examen, så innebär dock den
nya studieplanen en studietidsförkortning på upp emot 1 1/2 år. Lägges
därtill, att de genom kommitténs tidigare utredning tillkomna nya bestämmelserna
för inträde vid de medicinska fakulteterna lett till en kortare tid
mellan studentexamen och inträde vid lärosätet genom bortfall av kon -

Kungl. May.ts proposition nr 212.

kurrenskompletteringar, så torde det kunna fastslås, att de jämväl genom
nu framlagda förslag skapade nya reglerna för hela läkarutbildningens anordnande
möjliggör en väsentlig och högst önskvärd förkortning av studietiden
till medicine licentiatexamen. En sådan förkortning av studietiden
innebär givetvis en lika stor förlängning av varje läkares verksamhet i praktisk
sjukvård och är därmed att betrakta som ett effektivt sätt att öka
vår produktion av läkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

VI. Det årliga studentintaget.

Kommittén.

Enligt direktiven har kommittén icke haft att ta ställning till frågan om
det aktuella läkarbehovet utan utgått ifrån, att behovet av läkare för överskådlig
tid framåt kommer att vara så stort, att de medicinska högskolornas
hela utbildningskapacitet kommer att behöva tas i anspråk.

Kommittén har sålunda icke ifrågasatt någon ändring i de av kanslern
den 19 november 1952 utfärdade bestämmelserna rörande tillträde till de för
medicine studerande anordnade s. k. nybörjarkurserna. Enligt dessa lämnas
varje termin, därest särskilda omständigheter ej föranleder annat, tillträde
till nybörjarkurs i Uppsala, Lund och Göteborg åt vardera högst 32 samt
vid karolinska institutet åt högst 54 studerande.

Det årliga intaget av medicine studerande VT 1948—VT 1954 framgår
av efterföljande sammanställning, vilken också utvisar antalet sökande.

	Antal		I n t	a g		Totalt
	sökande	U	L	S	G	intag
VT 1948. . .	211	30	30	50	_	no
HT 1948. . .	26G	34	32	54	—	120
VT 1949. . .	218	30	34	56	—	120
HT 1949. . .	294	32	32	57	30	151
VT 1950. . .	253	32	33	56	30	151
HT 1950. . .	341	32	34	57	30	153
VT 1951. . .	240	32	32	57	32	153
IIT 1951 . . .	304	33	33	57	30	153
VT 1952. . .	220	32	32	58	34	156
HT 1952. . .	275	32	32	56	34	154
VT 1953. . .	214	32	32	56	34	154
HT 1953. . .	414	32	32	56	34	154
VT 1954. . .	239	32	32	56	35	155

Såsom i bl. a. en interpellation vid 1952 års riksdag (EK 11: 66, 19: 6 d)
framhållits, råder för närvarande svårigheter att utan väntetid bereda samtliga
medicine kandidater plats för den fortsatta kliniska undervisningen.
För kommittén har det framstått som angeläget, att plats skall kunna beredas
åt ett för varje lärosäte beräknat normalantal medicine studerande
genom hela studiegången. Vid beräkningen av detta normalantal har kommittén
tagit hänsyn dels till att det fram till medicine kandidatexamen sker
eu viss avgång, vilken .av kommittén uppskattats till 5—10 c/o av arsintaget,
dels till önskvärdheten av reservplatser. Kommittén har sålunda vid

Kungl. Majds ''proposition nr ‘212.

sina beräkningar utgått ifrån ett årligt platsbehov på det kliniska stadiet
av ca 60 vid Uppsala universitet, Lunds universitet och medicinska högskolan
i Göteborg samt ca 120 vid karolinska institutet.

Y ttr anden.

Kanslern erinrar i sitt yttrande om de utredningar som under åren 194!)
—1950 av särskilda sakkunniga verkställts rörande förutsättningarna och
kostnaderna för en ökning av antalet medicine studerande vid universiteten
i Uppsala och Lund samt medicinska högskolan i Göteborg. Dessa utredningar
har avsett betingelserna för en ökning av det årliga intaget till
respektive 80, 90 och 100 medicine studerande. Kanslern anför, att han vid
behandlingen av läkarutbildningskommitténs föreliggande förslag övervägt,
huruvida en mindre, men i nuvarande läge nog så betydelsefull ökning av
antalet medicine studerande skulle kunna genomföras. Kanslern har därvid
funnit, att möjligheter synes föreligga för en intagning av ytterligare fem
studerande per termin vid universitetet i Lund. Kanslern stöder detta sitt
antagande på det förhållandet, att frågan om tillräckliga institutioner för
bakteriologi och patologi nu står inför sin lösning, varigenom hindret för en
utökad preklinisk undervisning kommer att undanröjas. Beträffande den
kliniska undervisningen har enligt kanslerns mening större förutsättningar
för ett ökat antal deltagare skapats genom att i kommitténs förslag till
organisation av undervisningen i de kliniska ämnena i ett flertal fall förutsatts
ett större antal kurser med färre deltagare per kurs än för närvarande.
I ett fall föreslår kanslern dessutom ytterligare utökning av antalet kurser.

Genom nådig remiss den 4 oktober 1950 har kanslersämbetet för rikets
universitet anbefallts att, efter hörande av vederbörande vid universiteten
i Uppsala och Lund, karolinska institutet och medicinska högskolan i Göteborg,
avgiva utlåtande över förutnämnda utredning rörande förutsättningarna
och kostnaderna för en ökning av antalet medicine studerande vid universitetet
i Uppsala. Kanslern överlämnar av vederbörande akademiska
myndigheter avgivna yttranden över utredningen och anför, att det av utredningen
framgår, att det för de prekliniska ämnenas del är möjligt att
omedelbart genomföra en ökning av antalet studerande till ca 80 per år utan
någon större kostnadsökning. Enligt en till kanslerns yttrande fogad skrivelse
av den 17 december 1953 från utredningens ordförande, professor
G. Blix, äger de av utredningen angivna förutsättningarna för en ökning
med vissa modifikationer alltjämt sin giltighet. Av propositionen nr 122
till 1953 års riksdag framgår vidare, att en ökning av antalet deltagare i de
propedeutiska kurserna vid medicinska högskolan i Göteborg till 75 är möjlig.
Kanslern finner således, att möjligheter föreligger att åstadkomma en
ytterligare ökning av antalet medicine studerande genom att bereda utbildning
fram till medicine kandidatexamen för ett ytterligare antal studerande
i Uppsala, vilka för sin fortsatta utbildning hänvisas till medicinska
högskolan i Göteborg. Som framgår av en till utlåtandet fogad samman -

Kungl. Maj:ts -proposition nr £12.

ställning skulle nyssnämnda ökning av antalet medicine studerande i Uppsala
till ca 80 per år i vad avser ämnen, som enligt den nya studieplanen
ingår i medicine kandidatexamen, utöver vad kommittén föreslagit kräva
ytterligare årliga anslag för avlöningar med 53 940 kronor och för materiel
med 15 000 kronor samt engångsanslag för utrustning med 100 000 kronor
och för ombyggnadsarbeten med 155 000 kronor. Totalt skulle sålunda
krävas ytterligare årliga anslag med 68 940 kronor och engångsanslag med
255 000 kronor. Fördelningen av dessa anslagsbehov på de olika ämnena
framgår närmare av efterföljande specifikation.

Kostnads -

Avlöningar: ökning

Anatomi

1 förste assistent i stället för av kommittén föreslagen andre assistent
..................................................... 1992

1 tredje amanuens .......................................... 2 004

Histologi

1 förste assistent ............................................ 12 000

1 förste amanuens .......................................... 6 000

Medicinsk kemi

1 tredje amanuens .......................................... 2 004

1 laboratori ebiträde ......................................... 7 968

Fysiologi

1 förste assistent ............................................ 12 000

1 tredje amanuens .......................................... 2 004

1 laboratoriebiträde ......................................... 7 968

Summa kronor 53 940

Materiel:

Anatomi ....................................................... 2 500

Histologi ....................................................... 2 500

Medicinsk kemi ................................................. 5 000

Fysiologi ....................................................... 5 000

Summa kronor 15 000

Totalsumma årliga anslag kronor 68 940

Utrustning:

Anatomi ....................................................... 5 000

Histologi ....................................................... 30 000

Medicinsk kemi ................................................. 20 000

Fysiologi ....................................................... 45 000

Summa kronor 100 000

Ombyggnadsarbeten:

Histologi ....................................................... 100 000

Medicinsk kemi ................................................. 10 000

Fysiologi ....................................................... 45 000

Summa kronor 155 000

Totalsumma engångsanslag kronor 255 000

Kungl. Maj:ts -proposition nr %12.

Kanslern föreslår, att nyssnämnda möjligheter till ökning av antalet medicine
studerande utnyttjas och utgår i sitt yttrande från ett årligt intagav
ytterligare 15 studerande i Uppsala och 10 studerande i Lund samt från
ett årligt platsbehov vid de propedeutiska kurserna och på det kliniska stadiet
av ca 60 i Uppsala, 70 i Lund, 120 i Stockholm och 75 i Göteborg. De
i Uppsala ytterligare intagna 15 studerandena avses sålunda tillsvidare
efter avlagd medicine kandidatexamen skola få sin fortsatta utbildning vid
medicinska högskolan i Göteborg. När de teoretiska institutionerna i Göteborg
utbyggts, synes enligt kanslern frågan om det årliga intaget av medicine
studerande i Uppsala och Göteborg böra upptagas till nytt övervägande.

Departementschefen.

Vid den genomgripande granskning av de medicinska institutionernas resurser
i personellt och materiellt hänseende, som måste företas i samband
med läkarutbildningsreformen, ligger det nära till hands att också göra en
översyn av elevantalet vid de olika lärosätena. Med hänsyn till den allmänt
vitsordade bristen på läkare i vårt land och då den obligatoriska sjukförsäkringen
sannolikt kommer att kräva ökade insatser bland annat från läkarnas
sida, synes mig nämligen varje möjlighet till ett ökat intag av medicine
studerande böra utnyttjas. Det kan här påpekas, att ett ökat intag
av studerande med en framtida ökad produktion av läkare som följd redan
skett under den senaste femårsperioden, huvudsakligen genom tillkomsten
av den medicinska högskolan i Göteborg men även genom smärre
utvidgningar vid de andra lärosätena. Ökningen uppgår, som kommitténs
siffror visar, till cirka 80 medicine studerande årligen jämfört med intagningen
år 1948.

Kommittén har i enlighet med sina direktiv icke gjort någon undersökning
av möjligheterna till en ökning av antalet medicine studerande. Dess
beräkningar av det behövliga antalet platser vid kurser och tjänstgöringar
ansluter sig med viss reservmarginal nära till det nuvarande intaget av
studerande. Under 1953 inskrevs sålunda 308 studerande vid de medicinska
lärosätena, och kommittén beräknar behovet av platser vid de propedeutiska
tjänstgöringarna och de kliniska kurserna till 300 årligen, vilket
enligt kommitténs uppskattning skall vara tillräckligt, då enligt erfarenheten
en viss avgång av studerande sker under studierna till medicine
kandidatexamen.

Kommitténs förslag synes emellertid i viss mån ha skapat ett nytt läge
genom den i samband med utbildningsreformen förbättrade organisationen
av de medicinska studierna. Sålunda anger kanslern, att enligt hans mening
kommitténs förslag ger större förutsättningar för ett ökat antal deltagare
i den kliniska undervisningen genom att det i ett flertal fall innefattar
ett större antal kurser med färre deltagare än för närvarande.
Kanslern föreslår dessutom själv i ett fall ytterligare utökning av kursantalet.
Vid sina överväganden finner kanslern, att möjligheter synes föreligga

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

för en intagning av ytterligare fem studerande per termin vid universitetet
i Lund. Kanslern anmäler därjämte, att det enligt den av särskilda sakkunniga
företagna utredningen rörande förutsättningarna för en utökning
av antalet medicine studerande vid universitetet i Uppsala för de prekliniska
ämnenas del är möjligt att omedelbart genomföra en ökning av antalet
studerande från nuvarande 64 till cirka 80 per år utan någon större
kostnadsökning. Vidare anför kanslern, att det av propositionen nr 122
till 1953 års riksdag framgår att en ökning av antalet deltagare i de propedeutiska
kurserna i Göteborg till 75 är möjlig. Kanslern föreslår under
hänvisning till vad sålunda anförts ett till 336 ökat årligt intag av medicine
studerande, för vilka han anvisar 325 propedeutplatser årligen. Detta
innebär bland annat att ett visst antal studerande i Uppsala efter medicine
kandidatexamen får fortsätta den kliniska utbildningen i Göteborg.
Behovet av ett mindre antal propedeutplatser än det årliga intaget förklaras
av den tidigare omnämnda avgången av studerande.

Jag ansluter mig i alla delar till kanslerns förslag att snarast utnyttja
de enligt den nya studieordningen föreliggande möjligheterna att utöka
intagningen av medicine studerande. När det gäller att bestämma det antal
medicine studerande, som kan ges tillträde till läkarbanan, spelar emellertid
den exakta storleken av avgången av studerande före medicine kandidatexamen
en viss roll. Enligt min mening har nämligen för närvarande
den kliniska undervisningen från de propedeutiska kurserna och framåt
mindre kapacitet än den teoretiska undervisningen. Intaget till lärosätena
bör därför beräknas så, att elevkullarna när de når fram till propedeutstadiet
till fullo utnyttjar men inte överskrider undervisningskapaciteten.
Avgången av medicine studerande till medicine kandidatexamen anger
kommittén med ledning av tillgängliga undersökningar till 5—10 procent.
I avsaknad av alldeles aktuella data för avgången i fråga finner jag försiktigheten
bjuda, att den uppskattas till ett så lågt tal som 5 procent. Även
med denna låga siffra synes dock de av kanslern anvisade 325 propedeutplatserna
kunna medge ett något högre antal intagna än vad kanslern
angivit, nämligen 342 mot av kanslern föreslagna 336. Den följande sammanställningen
visar de olika nyss gjorda förslagen till ökad intagning i
relation till tillgängliga platser vid propedeutundervisningen.

	Ärligt	Propedeut-	Intag enl.	Propedeut-	Intag enl.
	intag motsv.	platser enl.	kanslerns	platser enl.	dep.chef:s
	VT 1954	kom:s försl.	förslag	kansks försl.	förslag
Uppsala...........	64	60	80	60	80
Lund ............	64	60	74	70	74
Stockholm..........	112	120	112	120	118
Göteborg..........	70	60	70	75	70
Summa...........	310	300	336	325	342
5 % avgång .........	— 15		— 17		- 17
Vid propedeuttjg:s början	295	300	319	325	325

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Jag föreslår således, att en något större ökning av antalet intagna medicine
studerande sker jämfört med vad kanslern angivit. Med hänsyn till de
relativt nybyggda institutionernas kapacitet vid karolinska institutet, varibland
särskilt den under byggnad varande bakteriologiska institutionen
avlägsnar tidigare svårigheter, samt vidare till att kommitténs beräkningar
förutsett ett behov av 120 kliniska utbildningsplatser i Stockholm finner
jag, att intagningen vid karolinska institutet kan höjas till 118 årligen.
Enligt mitt förslag kommer således intagningen vid de medicinska lärosätena
att i samband med läkarutbildningsreformens genomförande höjas
från 310 årligen till 342 årligen.

Den av mig föreslagna ökningen av antalet intagna medicine studerande
torde föranleda mera väsentliga särskilda kostnader endast i Uppsala.
Jag anser mig i huvudsak kunna godtaga den i det föregående återgivna
kostnadsberäkningen härför.

I detta sammanhang torde jämväl frågan om möjligheterna för en framtida
ytterligare utökning av det årliga intaget av studerande vid de medicinska
lärosätena utöver den av mig nyss föreslagna böra något beröras.
Jag erinrar härvid om att en tävling angående utformningen av definitiva
teoretiska institutioner vid medicinska högskolan i Göteborg nyligen ägt
rum och att en av förutsättningarna för de framlagda förslagen är, att de
skall tillgodose ett intag av 100 studerande årligen, alltså en ökning av
30 jämfört med nu. Då de planerade göteborgsinstitutionerna tas i anspråk,
måste utredning komma till stånd angående tillgången på kliniska utbildningsplatser
för det ökade elevantalet, och en översyn av läget vid de
övriga lärosätena torde därvid bli nödvändig. I samband därmed synes
möjligheten att förlägga någon del av denna utbildning till sjukhus i Norrland
böra beaktas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

VII. Allmänna anslagsfrågor m. m.

Kommittén.

Kommittén förordar en intensifiering av de medicinska studierna. Nya
ämnen har fogats in i studieplanen, andra har givits ökad omfattning, och
för de ämnen som fått sin kurstid beskuren kräver förkortningen vissa omläggningar
av undervisningens organisation. Beträffande utbildningens karaktär
och undervisningsmetoderna i allmänhet föreslår kommittén åtgärder
i syfte att stärka integrationen mellan å ena sidan de prekliniska och
kliniska disciplinerna, å andra sidan de i dessa grupper ingående ämnena
inbördes. I detta sammanhang bör den av kommittén rekommenderade förskjutningen
från katedral undervisning till förmån för undervisning i konferensform
och ökad praktisk handledning av de studerande nämnas. Kommittén
förutsätter vidare, att antalet deltagare per kurs, vilket för närvarande
på sina håll enligt kommitténs mening är orimligt stort, måste bringas
ned, och att sålunda antalet kurser måste öka väsentligt.

Samtliga berörda förändringar fordrar, framhåller kommittén, en däremot
svarande ökning av de kvalificerade lärarkrafterna, framför allt inom
den kliniska sektorn av undervisningen. Reformen fordrar emellertid icke
blott en utvidgning av dessa resurser. För att tillförsäkra de studerande ett
gott utbyte av de praktiska studierna inom såväl den prekliniska som den
kliniska delen av utbildningen (demonstrationer, laborationer och klinisk
tjänstgöring) krävs god tillgång till handledande personal, d. v. s. assistenter
och amanuenser på de teoretiska institutionerna och kliniska amanuenser
respektive underläkare på klinikerna. Slutligen kräver rationaliseringen
av undervisningen en ökning av hjälpkrafter av olika slag, framför allt teknisk
och administrativ biträdespersonal.

Kommittén betonar, att den primära utgångspunkten för kommittén vid
uppgörandet av personalförslag självfallet varit undervisningens intresse,
men att kommittén dock i vissa fall icke kunnat undvika att beröra sådana
tjänster, som till betydande del även direkt tjänar forskning och sjukvård.
Ehuru kommittén icke ansett sig böra företa någon fullständig granskning
av klinikernas underläkarorganisation, har kommittén sålunda på vissa
punkter rekommenderat en förstärkning av underläkarstaberna.

Kommittén framhåller, att man vid bedömandet av kommitténs förslag
om nya tjänster vid universitetsklinikerna bör beakta, att dessa förslag inrymmer
åtgiirder, som i och för sig icke är beroende av en ny utbildningsplan
utan som är nödvändiga redan med nuvarande studieordning, om undervisningen
skall kunna bedrivas rationellt. Sålunda saknas för närvarande
vid vissa lärosäten företrädare i läroämnen, som redan ingår i nuvarande
5 — Bihan g till riksdagens protokoll 195h- 1 samt. År 212.

Kungl. May.ts proposition nr SIS.

undervisningsplan. Vidare har det under senare år ökade intaget av medicine
studerande inte följts av någon motsvarande ökning aV lärarkrafterna.

Kommittén anser en väsentlig förstärkning av klinikernas lärarpersonal
vara nödvändig. Kommittén framhåller att docentinstitutionen,
som kännetecknas av en betydande rörlighet och i vilken forskningsmomentet
är särskilt framträdande, enligt kommitténs mening inte är lämpad för
en utbyggnad i detta avseende. Enligt gällande bestämmelser står de till de
olika medicinska fakulteterna och karolinska institulet hänvisade docenttjänsterna
(förutvarande docentstipendierna) företrädesvis till förfogande
för vissa angivna prekliniska ämnen. Därest ytterligare tjänster står till
fakultetens eller institutets disposition bör dessa, som det sägs i bestämmelserna,
företrädesvis tilldelas docent i kliniskt ämne. De kliniska docenttjänsterna
är icke fast knutna till vissa ämnen. Innehavare av sådan tjänst
är i allmänhet skyldig att såsom vikarie uppehålla lärarbefattning inom sin
vetenskap samt att meddela viss undervisning. Denna senare undervisning
bör emellertid icke adderas till den ordinarie undervisningen och därigenom
vidga ramen för de studerandes obligatoriska kunskapsstoff utan meddelas
i form av specialföreläsningar.

En utökning av antalet extra ordinarie docenter i avsikt att säkerställa
den ordinarie undervisningen och handledningen av de medicine studerande
skulle i betydande grad innebära, att docentinstitutionen utnyttjades i en
riktning som icke vore avsedd. Enligt kommitténs mening bör en dylik förändring
av institutionens karaktär icke komma ifråga. Kommittén erinrar
också i detta sammanhang om att 1945 års universitetsberedning intagit
den ståndpunkten, att det väsentliga i docentinstitutionens nuvarande karaktär
borde bibehållas.

En rationell lösning av klinikernas lärarfråga anser kommittén framför
allt fordra, att till institutionerna i de större kliniska ämnena knyts undervisningst
jänster av en fastare karaktär. Innehavaren av en dylik lärartjänst,
som regelmässigt samtidigt bör ha ställning som biträdande överläkare vid
vederbörande klinik, bör anförtros en viss del av klinikens samlade undervisningsbörda
och delta i handledningen av de studerande i deras kliniska
tjänstgöring.

Kommittén föreslår sålunda, att särskilda lärartjänster inrättas
på de större klinikerna vid samtliga lärosäten. För dessa tjänster bör enligt
kommittén fordras samma kompetens som för docenttjänst. Tjänsterna föreslås
bli helt bekostade av statsverket och uppförda på åttonde huvudtitelns
avlöningsstater. Beträffande undervisningsskyldigheten anser kommittén,
att denna bör motsvara vad som åligger professor eller högst 130
timmar om året. Kommittén finner det lämpligt, att konstruktionen av de
föreslagna lärartjänsterna utformas i analogi med universitetens och högskolornas
docenttjänster. Detta innebär att tjänsterna, som bör benämnas
lärare i respektive ämnen, görs till extra ordinarie befattningar och att för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ordnandetiden begränsas. Löneställningen bör vara densamma som för docent
och tjänsterna sålunda placeras i 30 lönegraden. Till skillnad från vad
som gäller docenttjänsterna anser kommittén, att förordnandetiden för de
nya lärartjänsterna bör sättas till sex år. Rätten till omförordnande bör icke
begränsas. Tillsättningen av lärartjänsterna bör ske i samma ordning som
vid besättande av docenttjänst. Som ett särskilt villkor för dessa tjänster
bör emellertid föreskrivas, att vederbörande innehar överläkarkompetens.
Med hänsyn till att nu berörda lärare såsom nämnts samtidigt bör knytas
till klinikerna i egenskap av biträdande överläkare — vilket för en effektiv
undervisning torde vara en förutsättning — synes överenskommelse härom
böra träffas med vederbörande kommunala huvudmän. Stad eller landsting
torde enligt kommitténs mening för ifrågavarande befattningshavare
böra bestrida kostnaderna för ett särskilt arvode, motsvarande det som för
närvarande utgår till befattningshavare i överläkarställning. Detta arvode,
som sålunda närmast avser att markera lärarens inordnande i sjukhusorganisationen,
utgör för närvarande 1 500 ä 2 000 kronor.

I fråga om arvoden t ill biträdande lärare har kommittén
understrukit önskvärdheten av likformiga ersättningsgrunder. Kommittén
har i fråga om sådan undervisning, som icke kan hänföras till handledning,
vissa mindre krävande kliniska eller polikliniska demonstrationer eller examinationer,
funnit en ersättning med 50 kronor per timme vara rimlig. För
en begränsning av arvodet till detta belopp talar enligt kommitténs mening
det skälet, att den undervisning varom här är fråga består av regelmässigt
återkommande längre eller kortare serier av föreläsningar, varvid det viktigaste
momentet i förberedelserna är att hålla stoffet aktuellt. Härutöver
bör vid sådana kurser som leds av biträdande lärare utgå ett arvode för
själva organisationen och ledningen av undervisningen. Kommittén har
härför i regel beräknat ett tillägg av 250—500 kronor per kurs, av vilka belopp
det högsta avser kurser på sjukhus, där professor eller annan självständig
ämnesföreträdare för undervisningen saknas.

Undervisning i form av seminarieövningar har kommittén med avseende
på undervisningsvolymens beräkning och ersättningen per timme likställt
med ordinär föreläsning, d. v. s. sådan som bör ersättas med 50 kronor per
timme. Detsamma gäller medverkan i de av kommittén föreslagna kliniska
konferenserna. Denna undervisningsform, som i kommitténs utbildningsplan
ges en framskjuten plats, anser kommittén ställa stora anspråk på de deltagande
ämnesföreträdarna och kräver av dem systematiska förberedelser.

Undervisning, som huvudsakligen består i handledning av studerande vid
laboratorie- och andra övningar eller i kliniska eller polikliniska demonstrationer
utan direkt samband med föreläsningar, har av kommittén ansetts
böra ersättas med något mera än hälften av det för ordinära föreläsningar
föreslagna beloppet per timme, eller 30 kronor. Samma timersättning har

68 Kungl. Maj:ts ''proposition nr £12.

beräknats för den examination, som kommer att åvila de biträdande lärarna.

För specialundervisning eller enstaka föreläsningar, som exempelvis förekommer
vid efterutbildningskurserna, har kommittén ansett att en högre
ersättning än den, som föreslagits för biträdande lärares återkommande undervisning,
bör utgå med hänsyn till att relativt mera förarbete krävs av
läraren. För denna undervisning har sålunda föreslagits en ersättning av
100 kronor per timme.

Enligt universitetstatuterna omfattar en professors undervisningsskyldighet
i allmänhet 128—136 timmar per läsår. För överskådlighetens skull
har kommittén i sina anslagsberäkningar angivit en bestämd föreläsningsvolym
och därvid valt antalet 130.

Med hänsyn till förekomsten av nedsatt undervisningsskyldighet för vissa
ämnesföreträdare torde, framhåller kommittén, i samband med en definitiv
beräkning av arvodena till de biträdande lärarna en justering visa sig erforderlig.
I detta sammanhang erinrar kommittén om ett uttalande i propositionen
nr 12 till 1952 års riksdag angående löne- och pensionsreglering för
professorer och vissa andra akademiska lärare m. fl., vari förutsattes att en
översyn skulle ske av de särskilda beslut, som i enskilda fall meddelats
rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten.

I fråga om underläkarnas roll i undervisningen understryker
kommittén önskvärdheten av bestämmelser, som fastställer skyldighet
för underläkama även vid de kommunala undervisningssjukhusen att
biträda vid handledningen av medicine studerande. Ett åliggande av detta
slag behöver enligt kommitténs mening icke kompenseras genom särskild
ersättning åt vederbörande läkare, då tjänstgöringen vid en undervisningsklinik
redan i och för sig har ett icke oväsentligt meritvärde.

Kommittén, som inhämtat, att klinikamanuenserna, vilka ursprungligen
avsetts huvudsakligen för undervisningen, i praktiken utnyttjas i långt högre
grad för sjukvårdsgöromål än vad kostnadsfördelningen mellan stat och
landsting antyder, understryker vikten av att såvitt möjligt amanuensernas
andel i undervisningen återställes.

För att undervisningen skall kunna bedrivas på rationellt sätt fordras,
framhåller kommittén, tillräckliga lokaler och god utrustning.
Detta är en nödvändig förutsättning för att kommitténs strävan att effektivisera
undervisningen och begränsa studietiden genom en ändamålsenlig
studieplan och ett ökat lärarantal skall kunna förverkligas.

Vad utrustningsbehovet beträffar ligger det i sakens natur att varje nyinrättad
institution måste kräva ett avsevärt engångsanslag, om den skall
kunna utnyttjas på ett effektivt sätt. Någon fullständig beräkning av dessa
engångsanslags storlek är emellertid enligt kommitténs uppfattning ogörlig,
så länge ämnesföreträdare icke är utsedd. Kommittén har därför efter jämförelse
med närmast motsvarande institutioner beräknat kostnaderna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

en grundutrustning, som måste anses nödvändig vid den föreslagna institutionen.
Kommittén förutsätter, att sedan ämnesföreträdare utsetts, denne
gör framställning om anslag för anskaffning av den ytterligare utrustning,
som kan erfordras för hans speciella behov.

Med hänsyn till att frågor om utrustning av nya institutioner i Malmö
torde komma att lösas i den särskilda ordning, som betingas av gällande avtal
mellan staten och Malmö stad, har kommittén icke ansett sig böra redovisa
någon särskild anslagsberäkning härvidlag. Även vid redan befintliga
institutioner har i vissa fall, såsom vid omläggning av undervisningen, behov
av engångsanslag för utrustning ansetts föreligga. Storleken av dessa
anslag har av kommittén beräknats efter samråd med respektive ämnesföreträdare.

Särskilt betydelsefull är i detta sammanhang frågan om de löpande
materielanslagen. En effektivisering av undervisningsformerna innebär
givetvis att betydande anspråk kommer att ställas på dessa anslag.
Kommitténs rekommendationer om ökad användning av tekniska hjälpmedel
av olika slag i undervisningen kommer att medföra ett sådant omedelbart
behov, närmast på sådana kliniska institutioner, där en mera omfattande
undervisning bedrivs.

Kommittén har icke ansett det möjligt att precisera det ökade medelsbehov,
som kan bli aktuellt, då studiereformen förverkligas. En beräkningmåste,
anför kommittén, utgå ifrån en ingående granskning av nuvarande
disposition av materielanslagen, vilka icke blott är avsedda för undervisningen
utan även för forskningen. Med hänsyn till lokala förhållanden, vilka
kommittén knappast har möjligheter att beakta, måste också behovet i
verkligheten te sig ganska olika vid de skilda lärosätena. En generell uppskattning
anser kommittén knappast tjäna något rimligt syfte. Med en sådan
skulle inte heller de skilda institutionernas krav på rättvis avvägning
kunna tillgodoses.

Kommittén finner det därför ändamålsenligt att fakulteterna och lärarkollegierna
efter beredning i undervisningsnämnderna beräknar det ökade
behov av medel för utrustning och för löpande materielutgifter som kommitténs
förslag aktualiserar. Därvid bör särskilt beaktas, att utbildningsreformen
kommer att ske successivt och att sålunda kostnadsökningen kan
fördelas på flera budgetår.

Då frågan om en differentiering av laboratoriebiträdestjänsternas
lönegradsplacering ännu vid utgången av år 1952 ej
avgjorts, har kommittén vid sina kostnadsberäkningar utgått ifrån en oförändrad
placering av tjänsterna i It lönegraden.

I vissa fall har kommittén i samband med behandlingen av de särskilda
läroämnena förordat, att undervisning i ämne eller ämnesgrupp skall förläggas
till sjukhus, som för närvarande icke alls eller endast i mindre omfattning
är inordnat i den medicinska utbildningen. Då fråga är om kommunalt

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 312.

sjukhus, som på detta sätt inkopplas i undervisningen, torde, påpekar kommittén,
särskilda förhandlingar mellan staten och vederbörande
huvudman bli erforderliga.

På karolinska institutets avlöningsstat finns för närvarande uppförda
vissa arvoden till amanuenser, vilka tillika är förste
underläkare respektive underläkare vid serafimerlasarettet.
Dessa arvoden inbegripes i förste underläkar- respektive underläkararvodena
och utbetalas vid serafimerlasarettet, men det åligger karolinska
institutet att tillhandahålla de mot amanuensarvodena svarande avlöningsmedlen,
tillhopa 23 400 kronor. Denna anordning har icke någon motsvarighet
vid karolinska sjukhuset. Då den undervisningsskyldighet, som åvilar
dessa amanuenser, enligt kommitténs mening principiellt icke skiljer sig
från den, som åvilar underläkare vid karolinska sjukhuset, anser kommittén,
att systemet med en avräkning mellan åttonde och elfte huvudtitlarna
icke längre bör förekomma. Följaktligen bör dessa särskilda amanuensarvoden
på karolinska institutets avlöningsstat indragas.

För budgetåret 1952/53 hade på karolinska institutets avlöningsstat uppförts
ett särskilt kursanslag av 40 000 kronor att fördelas av kanslern.
Med hänsyn till att kommittén i kapitlen om de särskilda läroämnena beräknat
den totala undervisningsvolymen och kostnaderna härför, anser
kommittén, att något särskilt kursanslag ej längre erfordras. Kommittén
redovisar därför i den sammanfattande kostnadsberäkningen en kostnadsminskning
av 40 000 kronor.

Yttranden.

Kommitténs förslag om inrättande av lärartjänster av fastare
karaktär har i princip tillstyrkts av remissmyndigheterna.

Kommitténs uppfattning att klinikernas lärarfrågor icke bör lösas genom
en utbyggnad av den nuvarande docentinstitutionen har lämnats utan erinran
av samtliga remissmyndigheter utom statskontoret, som ansett att de
befintliga kliniska docenterna i första hand skulle utnyttjas för tillgodoseende
av den ordinarie undervisningen vid klinikerna. Ämbetsverket erinrar,
att vid genomförandet av den år 1952 beslutade löneregleringen för docenterna
förutsattes, att den docenterna åliggande undervisningsskyldigheten
borde undergå någon ökning samt kunna bestämmas till 75 timmar föreläsningar
eller därmed kvalitativt jämförlig undervisning per läsår.

Kanslern ansluter sig till kommitténs uppfattning och anför, att ett utnyttjande
av docentinstitutionen skulle förutsätta dels att antalet docentbefattningar
utökades, dels att desamma knötes till vissa ämnen, dels ock
att vikarier alltid finge förordnas för docenter, som åtnjöte tjänstledighet
med bibehållen lön.

Den av kommittén föreslagna löneställningen för lärarna har av några
remissinstanser ansetts otillräcklig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser sålunda, att lärartjänsterna givits
en alltför ofördelaktig placering i löneavseende med hänsyn till de höga kvalifikationer,
som måste fordras. Fakulteten anför, att placering i lönegraden
Ce 30 visserligen medför sociala förmåner, men den kontanta löneinkomsten
blir knappast större än den, som utgår till en förste underläkare utan arvode
som biträdande lärare. Befattningarna torde därför enligt fakultetens
mening bli föga eftersökta av tillräckligt kvalificerade läkare. Fakulteten
anser det vara nödvändigt, att löneställningen väsentligen förbättras, och
föreslår, att dessa befattningshavare med avseende på lönens storlek och
sociala förmåner jämställes med laboratorer.

Kanslern anser, att de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i lönegraden
Ce 30 icke kommer att kunna rekryteras med tillräckligt kvalificerade
läkare. Kanslern förordar därför, att i stället laboraturer i lönegraden Ce 34
inrättas. En förutsättning för inrättande av sådana tjänster måste givetvis
vara, framhåller kanslern, att ett undervisningsbehov av 130 timmar föreligger
i det ifrågavarande ämnet. Det synes kanslern lämpligt, att laboratorerna
samtidigt knyts till klinikerna i egenskap av biträdande överläkare.

Sveriges läkarförbund anser, att det skulle varit önskvärt att tjänsterna
i högre grad bleve undervisningsbefattningar. Om läraren emellertid ej har
en biträdande överläkares ställning och arbetsuppgifter, ger tjänsten inga
sjukhusmeriter, varför den bleve svår att rekrytera. I så fall finge enligt
läkarförbundets mening förordnandetiden begränsas och lönegradsplaceringen
kraftigt förbättras. Även med kommitténs konstruktion av lärarbefattningarna
anser läkarförbundet det nödvändigt att något förbättra löneställningen
och anser ett minimikrav vara, att tjänsterna jämställes med
laboratorstjänster, och således placeras i lönegrad 34.

Statens lönenämnd anför, att den i och för sig icke funnit anledning till
erinran mot att de av läkarutbildningskommittén föreslagna särskilda lärartjänsterna
på de större klinikerna hänföres till 30 lönegraden såsom kommittén
föreslagit. Lönenämnden anser sig däremot icke kunna tillstyrka att
—- på de av universitetskanslern anförda skälen — för ifrågavarande lärare
avses laboratorstjänster i 34 lönegraden. Lönenämnden framhåller vidare,
att det enligt nämndens mening är nödvändigt att — innan de nya tjänsterna
inrättas — det närmare undersökes i vad mån behov av dylika tjänster
förefinnes för sjukvården vid de berörda sjukhusen och på vad sätt lärarbefattningarna
skall inlemmas i läkarorganisationen vid vederbörande
sjukhus. Särskilt synes härvid förhållandena vid karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet böra beaktas. Lönenämnden erinrar sålunda att vid dessa
sjukhus redan nu finnes ett icke obetydligt antal olika typer av lärar- och
läkartjänster (professorer tillika överläkare, laboratorer tillika överläkare,
lönegradsplacerade överläkare, arvodesanställda biträdande överläkare,
förste underläkare med förordnande såsom biträdande överläkare o.s. v.),

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

för vilka i stor utsträckning meddelats speciella föreskrifter i fråga om arbetstid,
rätt till privatpraktik vid och utom sjukhusen o. s. v.

En översyn av överläkarorganisationen vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
anser även direktionen för karolinska sjukhuset vara påkallad.

Mot kommitténs förslag att lärarna samtidigt skulle knytas till klinikerna
i egenskap av biträdande överläkare och härför uppbära särskilt arvode
från vederbörande kommunala huvudmän har styrelsen för svenska landstingsförbundet
ej haft något att erinra. Malmöhus läns landstings hälsooch
sjukvårdsberedning anser sig blott kunna tillstyrka förslaget om arvode
från huvudmannen till dylika befattningshavare, därest det efter utredning
visat sig, att desamma erfordras icke endast för undervisningens utan
även för sjukvårdens behov. Beredningen påpekar, att något sådant arvode
för närvarande icke utgår till de vid lasarettet i Lund tjänstgörande
biträdande överläkarna. Förordnanden som biträdande överläkare har trots
detta visat sig synnerligen eftertraktade, och någon svårighet i fråga om
rekryteringen i detta hänseende har hittills icke förmärkts. Beredningen anför
vidare, att huvudmannen bör äga tillfälle att yttra sig före tillsättandet
av lärarbefattning, som är förenad med tjänst som överläkare vid undervisningssjukhuset.
I Malmö stads sjukhusdirektions yttrande anföres, att en
kombination av de föreslagna lärartjänsterna med biträdande överläkartjänster
förefaller mindre lämplig, då de biträdande överläkarna erhåller
omförordnande gång efter annan huvudsakligen med hänsyn till sin sjukvårdande
uppgift. I stället ifrågasättes en ny form av överläkare, lydande
under professorn och innebärande en viss dubblering av överläkartjänsten.
Direktionen anser, att dessa befattningshavares ställning bör närmare
utformas under samråd med huvudmännen och Sveriges läkarförbund.

I fråga om förordnandetiden vid de föreslagna lärartjänsterna anser medicinska
fakulteten i Lund och lärarkollegiet vid karolinska institutet, att
den långa förordnandetiden på 6 år med obegränsad rätt till omförordnande
lätt kan medföra, att befattningshavarnas uppdrag får permanent karaktär,
vilket enligt deras mening åtminstone icke som generell regel kan vara riktigt.
Förordnandetiden anses därför böra inskränkas till 3 år. Enligt medicinska
fakulteten i Lund bör dock möjlighet till omförordnande efter första
3-årsperioden utan ansökan finnas. Vidare bör vid brist på docentkompetenta
sökande befattningarna kunna uppehållas på vakansförordnande.
Samma synpunkter har framförts av svenska läkaresällskapet.

Kommitténs förslag beträffande grunderna för bestämmandet
av arvoden till biträdande lärare har i huvudsak godtagits
av remissmyndigheterna.

Kanslern har sålunda icke funnit skäl till erinran mot kommitténs förslag.

Statskontoret anser, att ersättningen för föreläsningar bör utgå med en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

hetligt belopp, vare sig fråga är om ordinär undervisning eller specialundervisning.
Ämbetsverket anser sig därför icke kunna tillstyrka förslaget om
förmånligare ersättningsnormer vid sistnämnda undervisning.

Statens lönenämnd erinrar om att chefen för ecklesiastikdepartementet
vid anmälan av frågan om anslag för budgetåret 1953/54 till avlöningar
vid Lunds universitet (1953 års statsverksproposition, VIII ht. s. 126) fann
det angeläget, att en översyn för vinnande av enhetliga normer rörande arvodessättningen
för biträdande lärare m. fl. vid samtliga medicinska lärosäten
komme till stånd. Sedan en sådan översyn numera igångsatts (se 1954
års statsverksproposition, VIII ht. s. 115 och 539) bör enligt lönenämndens
mening kommitténs förslag till normer för avvägning av arvodena för de
biträdande lärarna prövas i samband med denna översyn.

Sveriges läkarförbund föreslår, att ett väl tilltaget, rörligt anslag ställes
till varje utbildningsanstalts förfogande för anordnande av specialföreläsningar
i stället för de av kommittén i vissa ämnen föreslagna arvodena till
specialföreläsare.

De av kommittén föreslagna arvodena för biträdande lärare och speciallärare
kan, anser kanslern, lämpligen sammanslås till en arvodessumma,
som med hänsyn till undervisningsbehovet efter vederbörande ämnesföreträdares
förslag fördelas av kanslern mellan de båda kategorierna av lärare.

Kanslern anför, att han i samband med genomförandet av läkarutbildningsreformen
har för avsikt att verkställa en översyn av de beslut, som
meddelats rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten för
vissa ämnesföreträdare. Med hänsyn härtill anser kanslern det lämpligt att
såsom kommittén gjort i kostnadsberäkningen bortse från sådana medgivanden.

I fråga om kommitténs förslag om skyldighet för underläkarn
a vid samtliga lärosäten att vara behjälpliga vid handledningen
av medicine studerande anser Malmöhus läns
landstings hälso- och sjukvårdsberedning något särskilt behov av sådan
hjälp från underläkarna icke föreligga, därest ett tillräckligt antal amanuenser
finnes. Skulle underläkare i undantagsfall nödgas biträda vid sådan
handledning, synes särskild ersättning härför icke vara erforderlig, då ju
tjänstgöringen vid undervisningsklinik, såsom av kommittén framhållits,
redan i och för sig har ett betydande meritvärde. Då sådant biträdande synes
inkräkta å den för sjukvårdsgöromål avsedda tiden, bör emellertid enligt
beredningens mening bidrag till avlöningen av underläkare erhållas från
staten. Sveriges läkarförbund erinrar om att vid de förhandlingar, genom
vilka underläkarnas vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet arbets-
och avlöningsförhållanden reglerades, åliggandet att biträda vid handledningen
av medicine studerande vägdes mot de principer, som överenskoms
för fastställande av underläkaraas antal i förhållande till sjukvårdens

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

omfattning. Ett påläggande av undervisningsskyldighet på underläkarna
vid andra sjukhus måste sålunda enligt läkarförbundets mening föregås av
en översyn av och eventuellt förhandlingar rörande underläkarantalets tillräcklighet.
Läkarförbundet delar emellertid kommitténs uppfattning, att
åliggandet ej behöver kompenseras genom särskild ersättning åt vederbörande
läkare.

Kommitténs uttalande att särskild ersättning icke bör utgå till underläkare
vid bl. a. de kommunala undervisningssjukhusen för handledning av
medicine studerande anser sig medicinska fakulteten i Lund kunna acceptera
endast under förutsättning att sjukvårdsarbetet för underläkare vid
undervisningssjukhus är mindre än vid sjukhus utan undervisning. Vid undervisningsklinikerna
i Lund och Malmö är emellertid sjukvårdsarbetet för
underläkarna ofta större än vid vanliga kommunala sjukhus och en utökning
av antalet underläkare är därför en förutsättning för att de skall ha
tid att så, som kommittén önskar, ägna sig åt handledning av de tjänstgörande.

Kanslern understryker önskvärdheten av att bestämmelser utfärdas om
skyldighet jämväl för de underordnade läkarna vid de kommunala undervisningssjukhusen
att biträda vid handledningen av medicine studerande.

Medicinska fakulteten i Lund understryker kommitténs framhållande att
klinikamanuenserna vid de olika klinikerna i Lund och Malmö utnyttjas
för praktiskt sjukhusarbete i vida högre grad än vad som motsvarar den
tredjedel av lönen, som landstinget respektive Malmö stad bidrar med. En
korrektion av detta missförhållande anser fakulteten synnerligen viktig.

Kommitténs uppfattning att det icke för närvarande är möjligt att precisera
det behov av ökade materialanslag, som kan bli aktuellt, då
studiereformen förverkligas delas av kanslern, som anser, att det bör ankomma
på universitetsmyndigheterna att beräkna detta i samband med
sina ordinarie anslagsäskanden. Kanslern framhåller i detta sammanhang,
att de nuvarande materielanslagen är otillräckliga redan med nu gällande
studieordning, och hänvisar till sina skrivelser angående anslag för budgetåren
1953/54—1954/55 till materiel m. m. vid universiteten, karolinska
institutet och medicinska högskolan i Göteborg, vari han med skärpa
påtalat den successiva försämring av materielanslagens realvärde, som blivit
en följd av penningvärdets fall.

I anslutning till kommitténs uttalande om särskilda förhandlingar
har direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala anfört, att då kommitténs
förslag icke kan till alla delar genomföras utan en väsentlig utvidgning
av akademiska sjukhuset, innebär detta tillkomsten av ett antal nya kliniker.
En viss del av utbyggnaden motiveras icke av länets sjukvårdsbehov
utan av akademiska sjukhusets karaktär av undervisningssjukhus. Det förutsättes
därför, att kostnaderna för varje enskilt byggnadsföretag kommer
att bli föremål för förhandlingar i enlighet med bestämmelserna i gällande

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 21*2.

avtal. Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ansluter sig i allt väsentligt
till sjukhusdirektionens yttrande. Härutöver framhåller förvaltningsutskottet,
att den föreslagna undervisningskapaciteten ofrånkomligen måste
medföra ökade behov av annan personal än läkare ävensom utrustning,
vilket i sin tur pressar upp driftkostnaderna. Då landstinget enligt nu gällande
avtal erlägger ersättning för länspatienter enligt verkliga vårddagskostnaden
med en viss reducering, anser förvaltningsutskottet att landstinget
i större utsträckning bör kompenseras för denna driftkostnadsförhöjning.
I Malmö stads sjukhusdirektions yttrande konstateras, att kommittén
föreslagit undervisning vid Malmö allmänna sjukhus inom en del discipliner,
där hittills icke undervisning meddelats vid sjukhuset, och i en de!
nya ämnen, som hittills icke varit företrädda i studieplanen, och anföres, att
det sålunda föreslagna utnyttjandet av sjukhuset i undervisningshänseende
väl torde låta sig göra.

Stockholms stads sjukhusdirektion berör i sitt yttrande stadens förhållande
till undervisningen för medicine studerande. Direktionen anför, att då
den framtida sjukvårdens utveckling ju helt är beroende av om undervisningen
ges tillräckliga resurser måste undervisningens krav givetvis tillgodoses
så långt det är möjligt. Huvudmännen kan icke å ena sidan kräva väl
utbildade läkare och å andra sidan avvisa samarbete på för undervisningen
nödvändiga arbetsfält. I den mån de speciellt anordnade undervisningssjukhusen
icke räcker till, måste därför huvudmännen för sjukvården medgiva
undervisning på landets övriga sjukhus. Undervisningen måste emellertid
ske på ett sådant sätt, att sjukhusarbetet icke i allt för hög grad betungas.
Skall de vid stadens sjukhus anställda överläkarna med professorseller
docentkompetens utnyttjas för undervisningen av kandidater, bör enligt
direktionens mening som allmän princip gälla, att denna undervisning
icke får inkräkta på det egentliga sjukvårdsarbetet vid sjukhuset, utan bör
denna av statsmakterna så honoreras, att tiden för fullgörandet av undervisningen
kan tas från den tid, som överläkarna nu utnyttjar till privatpraktik
eller annan verksamhet utom tjänsten. Då frågan om utvidgning
av stadens andel i undervisningen måste handläggas genom särskilda förhandlingar
och avtal träffas i varje enskilt fall, har direktionen icke ansett
det erforderligt att nu granska hållbarheten av kommitténs ekonomiska
kalkyler.

Kommitténs förslag att det särskilda kursanslag, som finnes uppfört
på karolinska institutets avlöningsstat och som fördelas av kanslern,
skulle helt indragas har icke tillstyrkts av kanslern. Liknande kursanslag
har, anför kanslern, från och med innevarande budgetår uppförts jämväl
på universitetets i Lund och medicinska högskolans i Göteborg avlöningsstater
och uppgår tillsammans med det på karolinska institutets avlöningsstat
uppförda anslaget till sammanlagt 88 550 kronor. Kanslern erinrar vidare
om att han i sina anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Uppsala universitet tillstyrkt anvisande av 12 300 kronor för extra kurser
och beträffande Göteborgs universitet en höjning av det på medicinska högskolans
i Göteborg avlöningsstat uppförda kursanslaget med 14 400 kronor.
Kursanslagen är, framhåller kanslern, avsedda att möjliggöra att ett uppkommande
behov av undervisning i olika ämnen tillgodoses utan större
tidsutdräkt. Sålunda har anslagen t. ex. använts för att anordna extra kurser
till undvikande av köbildning vid tillträdet till de kliniska kurserna i
vissa ämnen. Visserligen kommer, anför kanslern, givetvis behovet av särskilda
kursanslag att bli avsevärt mindre vid ett genomförande av kommitténs
förslag, men kanslern anser sig icke kunna tillstyrka att anslagen helt
slopas. Kanslern förordar därför att kursanslag om 10 000 kronor uppförs i
varje lärosätes avlöningsstat. Jämfört med av kanslern för budgetåret
1954/55 tillstyrkta kursanslag skulle detta innebära en kostnadsminskning
med 75 250 kronor.

Kanslern erinrar vidare om att han i sina anslagsäskanden för budgetåret
1954/55 beträffande Göteborgs universitet förordat, dels att fem laboratoriebiträdesbefattningar
inrättas vid högskolans kliniker, dels ock att en
kontoristtjänst och fyra kanslibiträdestjänster inrättas vid högskolans institutioner
och kliniker och att han därvid förutsatt, att det skulle ankomma
på kanslern att efter förslag av vederbörande universitetsmyndigheter
fatta beslut om dessa befattningars fördelning. Vid bifall till detta förslag
kan enligt kanslern de för läkarutbildningsreformens genomförande beräknade
kostnaderna minskas med kostnaden för fem laboratoriebiträdesbefattningar
och fem kanslibiträdestjänster eller med tillhopa 83 040 kronor.

Departementschefen.

Den av kommittén förordade intensifieringen av de medicinska studierna
ställer givetvis ökade krav på såväl lärarkrafter som annan personal. Införandet
av nya ämnen i studieplanen, utökandet av undervisningen i redan
befintliga och ökning av antalet kurser är faktorer, som direkt ökar lärarbehovet.
Ett genomförande av kommitténs förslag om integration i undervisningen
och en modernisering av undervisningsformerna kräver också
god tillgång på handledande personal, d. v. s. assistenter och amanuenser
på de teoretiska institutionerna och kliniska amanuenser respektive underläkare
på klinikerna. Slutligen ställer den föreslagna rationaliseringen
av undervisningen ökade krav jämväl på teknisk personal och skri vpersonal.

En väsentlig skillnad i fråga om möjligheterna att med tillgängliga resurser
möta de sålunda ökade kraven föreligger mellan den teoretiska och den
kliniska sektorn av undervisningen. Medan i de teoretiska ämnena utbildningsreformen
i allmänhet kan genomföras med relativt ringa kostnader
är i flertalet kliniska ämnen behovet av förstärkningar avsevärt. Detta har
sin förklaring i att de teoretiska institutionerna vid 1947 års riksdag erhöll

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

en väsentlig upprustning efter förslag av de medicinska högskolornas organisationskommitté.
Beträffande de kliniska institutionerna ställdes emellertid
frågan om personalökning i stor utsträckning på framtiden. Kommittén
har därför — enligt min mening fullt följdriktigt — bedömt de anspråk
som ställts i fråga om ökade resurser för undervisningen på de teoretiska
institutionerna synnerligen restriktivt. Huvudparten av den föreslagna
personella och materiella förstärkningen hänför sig sålunda till den kliniska
sektorn. Jag kommer i det följande att i stor utsträckning tillstyrka
kommitténs förslag. Härigenom torde enligt min mening de behov av personalförstärkning,
som aktualiserats genom utbildningsreformen, kunna
anses tillgodosedda.

Då den primära utgångspunkten för kommitténs arbete varit undervisningens
intresse har kommittén icke företagit någon fullständig granskning
av klinikernas underläkarorganisation. På vissa punkter har dock en ökning
av antalet underläkare ansetts erforderlig för handledningen av de studerande.
Jag finner det naturligt, att kommittén begränsat sig till att föreslå
tjänster som underläkare respektive klinisk amanuens i de fall, där undervisningsintresset
är påfallande. Jag kommer i det följande att i viss utsträckning
förorda kommitténs förslag med beaktande jämväl av kanslerns förslag
i fråga om denna personalkategori. En dylik punktmässig förstärkning
utgör givetvis inget hinder för en senare utökning av underläkarorganisationen,
då en sådan anses motiverad ur huvudsakligen sjukvårds- eller
forskningssynpunkt. Jag vill dock i detta sammanhang erinra om att under
senare år en viss ökning av antalet underläkare ägt rum vid undervisningsklinikema.
Härigenom har detta antal vid de flesta av klinikerna närmat
sig det av de medicinska högskolornas organisationskommitté i betänkandet
rörande organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning
föreslagna undeiiäkarantalet.

Jag anser i likhet med kommittén och flertalet remissmyndigheter, att
klinikernas lärarfråga icke bör lösas genom en utbyggnad av docentinstitutionen.

Enighet synes i huvudsak råda bland remissmyndigheterna om önskvärdheten
av lärartjänster vid de större klinikerna av fastare typ än de
befattningar, som hittills — utöver de ordinarie lärarbefattningarna —
förekommit på dessa institutioner. För egen del anser jag det uppenbart,
att en verklig avlastning av professorernas undervisnings- och examinationsbörda
endast kan komma till stånd, om lärartjänster av fastare karaktär
knyts till klinikerna. Kommittén har föreslagit, att lärartjänsterna skall
placeras i lönegraden Ce JO och att innehavarna samtidigt skall vara biträdande
överläkare vid vederbörande klinik. Som en följd härav skulle för
tjänsten krävas såväl docent- som överläkarkompetens. Förordnandetiden
skulle sättas till sex år, men rätten till omförordnande skulle icke
begränsas. Jag finner den föreslagna lönegradsplaceringen, mot vilken var -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

ken flertalet universitetsmyndigheter eller statens lönenämnd haft något
att erinra, väl avvägd. Jag delar sålunda icke kanslerns och medicinska
fakultetens i Uppsala farhågor beträffande svårigheterna att få kvalificerade
sökande till tjänsterna. Tvärtom bör enligt min mening tjänsterna
med den föreslagna konstruktionen, enligt vilken innehavarna tillika skall
vara biträdande överläkare, bli eftertraktansvärda ur meriteringssynpunkt.
I överensstämmelse med min tidigare deklarerade uppfattning att de nya
lärartjänsterna bör vara av relativt fast karaktär anser jag, i likhet med
kommittén, att förordnandetiden bör sättas till 6 år och att rätten till omförordnande
icke bör begränsas.

Statens lönenämnd har framhållit, att det enligt nämndens mening vore
nödvändigt, att — innan de nya tjänsterna inrättas — det närmare undersökes
i vad mån behov av dylika tjänster förefinnes för sjukvården vid
de berörda sjukhusen och på vad sätt lärarbefattningarna skall inlemmas
i läkarorganisationen vid vederbörande sjukhus. Härtill vill jag för egen
del anföra, att det utan närmare undersökning torde kunna fastslås, att en
förankring av läraren inom sjukhusorganisationen är nödvändig för att han
på rätt sätt skall kunna fullgöra sin andel av klinikens samlade undervisningsbörda.
Det torde böra ankomma på vederbörande fakultet (lärarkollegium)
att i samråd med respektive huvudmän närmare undersöka på vad
sätt lärarbefattningarna lämpligen kan inlemmas i sjukhusorganisationen.
Först efter det att dessa undersökningar slutförts, torde det vara möjligt att
pröva, om särskild ersättning skall utgå till läraren för hans funktion inom
sjukvården.

Jag har icke funnit anledning till erinran mot de av kommittén föreslagna
grunderna för bestämmandet av arvoden till vissa biträdande lärare.
Jag anser även, att de anförda skälen för förmånligare ersättningsnormer
vid specialundervisning är bärande. Den av kommittén föreslagna ersättningen
för dylik undervisning, 100 kronor per timme, bör dock betraktas
som högstbelopp. Kommitténs tillvägagångssätt vid beräkningen av arvoden
till biträdande lärare att utgå ifrån en för varje ämne fastställd undervisning
i timmar, synes mig vara den enda logiska lösningen för att vinna
enhetlighet vid arvodessättningen. De angivna arvodesnormerna för biträdande
lärare bör tillämpas även beträffande de lärare i övrigt, som enligt
vad jag i det följande kommer att föreslå skall mot särskilt arvode bestrida
viss undervisning i särskilda ämnen eller kurser under grundutbildningen.
De föreslagna arvodesgrunderna är avsedda att tillämpas, allteftersom utbildningsreformen
genomföres. Jag ämnar sedermera anmäla för Kungl.
Maj:t resultatet av den översyn, som pågår beträffande nu utgående arvoden
åt biträdande lärare in. fl. vid de medicinska lärosätena.

I likhet med kanslern anser jag, att de av kommittén föreslagna arvodena
för biträdande lärare och speciallärare bör sammanslås till en arvodessumma,
som med hänsyn till undervisningsbehovet efter vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr %12. 79

ämnesföreträdares förslag fördelas av kanslern mellan de båda kategorierna
av lärare.

Den justering av de föreslagna arvodena till biträdande lärare, som kan
bli en följd av den av kanslern i utsikt ställda översynen av de beslut, som
meddelats rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten
för vissa ämnesföreträdare, bör ske vid prövningen av de ordinarie anslagsäskanaena.

Kommittén har understrukit önskvärdheten av bestämmelser, som fastställer
skyldighet för underläkarna även vid de kommunala undervisningssjukhusen
att biträda vid handledningen av medicine studerande. Med
hänsyn till rådande praxis, enligt vilken underläkarna på undervisningssjukhusen
oavsett huvudmannaskapet regelmässigt deltar i undervisningen,
finner jag några särskilda åtgärder för närvarande ej påkallade.

Vad kommittén anfört om lokaler, utrustning och materiel har icke givit
mig anledning till erinran. En närmare precisering av anslagsbehovet härför
torde få göras i samband med universitetsmyndigheternas ordinarie
anslagsäskanden.

Anordningen med på karolinska institutets avlöningsstat uppförda arvoden
till amanuenser, vilka tillika är förste underläkare respektive underläkare
vid serafimerlasarettet, anser jag bör upphöra.

Jag delar i princip kommitténs uppfattning att särskilda kursanslag ej
torde erfordras efter utbildningsreformens genomförande, enär den totala
undervisningsvolymen och kostnaderna härför beräknats i kommitténs
förslag. Eventuella kostnader för extra kurser och dylikt torde kunna bestridas
från det i propositionen 1954: 136 föreslagna anslaget till Gemensamma
universitetsändamål: Extra utgifter.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

VIII. De särskilda läroämnena.

1. Anatomi.

Kommittén.

Undervisningen i anatomi sker för närvarande vid samtliga lärosäten
under den medicinska utbildningens första och andra terminer, vilka ägnas
helt åt anatomi och histologi och tillsammans bildar det s. k. morfologiska
året. Den avslutas med tentamen. Ämnet inleds med en särskild kurs i
jämförande anatomi. Den studerande får icke fortsätta sina studier förrän
han genomgått denna kurs och bestått de i anslutning till densamma
hörande examinatoriema.

Beträffande tiden för anatomistudierna finner kommittén, att de liksom
hittills bör sträcka sig över två terminer. Undervisningen bör läggas upp så,
att tentamen i anatomi kan avläggas i slutet av morfologiska året.

Anatomiundervisningens omfattning har under senare år successivt reducerats,
särskilt genom minskade krav på deskriptiv detaljkunskap. Denna
utveckling anser kommittén ha varit av godo och understryker önskvärdheten
av en fortsatt kritisk prövning i syfte att i anatomiundervisningen
hålla kvar blott vad som är av vetenskapligt värde för förståendet av
grundlinjerna för organismens byggnad och funktion eller av betydelse ur
klinisk synpunkt. Kommittén framhåller särskilt det värdefulla i den fortgående
ökningen av sådana delar inom anatomiundervisningen som röntgenanatomi,
funktionell anatomi, ytanatomi, klinisk anatomi och topografisk
anatomi. Kontakt mellan teori och praktik bör enligt kommittén främjas
genom att kliniker, t. ex. röntgenologer och kirurger, får föreläsa i samband
med anatomiundervisningen och att lärarna i anatomi får undervisa under
lämpliga kliniska kurser.

Kommittén föreslår, att den särskilda kursen i jämförande anatomi
avskaffas. I stället bör enligt kommittén anatomistudierna inledas
med en allmänbiologisk orientering om organismens och de viktigaste organsystemens
byggnads- och funktionsprinciper samt i samband därmed en
översikt av den anatomiska nomenklaturen. Denna undervisning bör kunna
slutföras med cirka 15 föreläsningar och eventuellt någon eller några djurdissektioner
under anatomistudiernas tre till fyra första veckor. Undervisningen
bör ingå i den obligatoriska undervisningen i ämnet anatomi och
ges av någon av lärarna i anatomi.

Den speciella undervisningen i jämförande anatomi, som kan anses nödvändig,
bör likaså meddelas under anatomistudierna. Undervisningen kan
därvid antingen anslutas till skildringen av olika organ och organsystem

Kungl. Maj:ts proposition nr £12.

under hela anatomistudiet eller ges som anatomiundervisningens sista del
under högst 10—15 föreläsningar som eu samlad överblick av jämförande
anatomiska och embryologiska fakta.

Embryologien undervisas för närvarande inom både anatomi och
histologi. Kommittén anser, att denna anordning fortfarande bör gälla, varför
det bör ankomma på lärarna i anatomi att vid skildringen av de olika
organen också ge en framställning av dessas embryologiska utveckling. Om
lärarna i anatomi och histologi så finner lämpligt, bör dock icke något hinder
möta att förlägga en större del av embryologiundervisningen till antingen
anatomi eller histologi.

Undervisningen i anatomi och histologi bör korreleras och integreras så
långt som möjligt. Uppläggningen av undervisningen i de båda ämnena bör
ske vid konferenser mellan samtliga lärare, varvid en konkret plan för undervisningen
under varje termin bör utformas. En betydande frihet bör ges
åt lärarna i anatomi och histologi att allt efter intresse och vetenskaplig
inriktning på en hand samla undervisningen i särskilda delar av ämnena.
Kommittén anser, att åtskillig dubbelundervisning härigenom skall kunna
elimineras och konstgjorda gränser mellan de två ämnena röjas undan.

Antalet katedrala föreläsningar av traditionell art torde enligt kommittén
med den sålunda skisserade inriktningen kunna reduceras något. Cirka
100 föreläsningstimmar borde kunna täcka de delar av anatomien, som
lämpligen kan ges i form av kurser. Dessa kurser kan såsom redan hittills
skett omfatta t. ex. allmän biologi, rörelseapparaten, viscera, nervsystemet,
sinnesorganen etc. En reglering av antal och benämning på sådana kurser
eller av omfattningen av varje kurs finner kommittén icke lämplig, utan
det bör ankomma på lärarna på varje institution att fördela den totala
undervisningstiden på ett lämpligt antal ämnen.

Varje studerande bör enligt kommittén få dissekera människokroppen en
gång. I anslutning härtill genomgås under 25—40 timmar huvudets, halsens,
bålens och extremiteternas anatomi. Härvid skall den deskriptiva
anatomien (inklusive röntgenanatomien) intimt samordnas med den funktionella,
den topografiska och den kliniska anatomien. I stor utsträckning
kan undervisningen här ske i smågrupper under amanuensers och assistenters
ledning och i direkt anslutning till dissektionerna.

Kommitténs förslag innebär, att anatomiundervisningen i stort sett bibehålls
oförändrad men att det samtidigt betonas, att undervisningen bör
fullföljas under det morfologiska året. Kommittén anser därför, att de
nuvarande ordinarie lärarkrafterna vid institutionerna icke behöver utökas.
Däremot har erfarenheten visat — enligt vad ämneslärarna meddelat kommittén
— att den koncentrerade undervisningen, som blivit en följd av
inrättandet av ett morfologiskt år, ställer stora krav på tillgången lill lägre
undervisningspersonal av assistent- och amanuenstyp, eftersom det vid detta
slags undervisning är nödvändigt att arbeta mera individuellt med de

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1051+. 1 sarnl. Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr %12.

studerande genom demonstrationer och liknande undervisning i mindre
grupper. För Stockholms del tillkommer härvidlag att undervisningen i jämförande
anatomi genom kommitténs förslag överflyttas från avgiftsbelagda
kurser till den ordinarie undervisningen.

Kommittén föreslår därför en viss utökning av denna personal vid de
olika institutionerna, såsom närmare framgår av efterföljande tabell, i vilken
jämväl redovisas nuvarande personalorganisation och kanslerns förslag i
ämnet.

Anatomi.

Tjänster m. m.	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
U	L	S	G	U	L	S	G	U	L	S	G
Professor ....................	1	1	1	1
Prosektor ...................	1	1	1	1
Förste assistent ..............	1	1	1	1	—	—	+ 1	—	—	—	+ 1
Andre assistent ..............	1	1	1	1	+ 1	—	—	+ 1	+ 1	+ 1	—	+ 1
Förste amanuens .............	2	2	3	2	—	+ 2
Tredje amanuens ............	2	2	4	2	—	— 2
Förste instrumentmakare (18 lgr)	—	—	—	7*
Förste laboratoriebiträde (15 lgr)	—	—	1
Preparator (14 lgr) ..........	1	1	1	1
Institutionsvaktmästare (14 lgr)	—	—	V*
Kontorist (13 lgr) ............	1	—	1	1
Laboratoriebiträde (13 lgr) ....	1	1	1	1
Institutionsvaktmästare (12 lgr)	2	1	2	i''/.
Laboratoriebiträde (11 lgr) ....	1	1	—	1
Kanslibiträde (11 Igr) ........	—	1
Djurvårdare (10 lgr) ..........	—	—	(1)
Ekonomibiträde .............	—	—	—	1
Bestridande av vaktmästargöro-
mål ......................	—	—	1600

Tab ellkommentar.

Institutionsvaktmästartjänsten i 14 lönegraden i Stockholm är gemensam
för anatomiska och histologiska institutionerna.

Tjänsten som förste instrumentmakare och en tjänst som institutionsvaktmästare
i 12 lönegraden i Göteborg är gemensamma för anatomiska
och histologiska institutionerna.

I kolumnen för nuvarande personal i Stockholm har inom parentes angivits
en tjänst som djurvårdare i 10 lönegraden. Tjänsten föreslås i årets
statsverksproposition skola inrättas från och med budgetåret 1954/55.

Beträffande benämningen av professurerna i anatomi och histologi föreslår
kommittén, att denna i Lund och Göteborg ändras till professur i »anatomi,
särskilt makroskopisk anatomi» respektive »anatomi, särskilt histologi»
i likhet med vad som skett 1938 vid karolinska institutet — på förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

av 1933 års universitetsberedning — och 1943 i Uppsala. I Lund benämnes
professurerna båda »professurer i anatomi», medan ämbetena i Göteborg
benämnes professurer i »anatomi» respektive »histologi».

F ttranden.

Samtliga remissmyndigheter har tillstyrkt eller lämnat utan erinran vad
kommittén föreslagit beträffande anatomiundervisningens organisation
och omfattning.

Med anledning av kommitténs förslag till utökning av den
lägre undervisningspersonalen har medicinska jakulteten i
Lund föreslagit, att de båda nuvarande tredje amanuensbefattningarna i
Lund måtte bibehållas och att i stället för de av kommittén föreslagna två
nya befattningarna som förste amanuens inrättas ytterligare en befattning
som andre assistent. Kanslern tillstyrker detta förslag.

Förslaget om ändrad benämning av professurerna i
anatomi och histologi i Lund och Göteborg har avstyrkts
av organisationskommittén jör medicinska högskolan i Göteborg,
som anser att bärande skäl för en ändring ej förebragts.

Kanslern delar kommitténs uppfattning, att professurerna i anatomi och
histologi bör ha enhetliga benämningar vid de olika lärosätena, men föreslår,
att man därvid väljer de vid medicinska högskolan i Göteborg använda benämningarna
»professur i anatomi» respektive »professur i histologi». Kanslern
förklarar emellertid, att han med detta sitt ståndpunktstagande icke
velat ta avstånd från 1933 års universitetsberednings uppfattning, att
sökande till ifrågavarande befattningar, som styrkt professorskompetens i
makroskopisk anatomi, respektive histologi, finge tillgodoräkna sig anatomiska
specimina, som faller utom det särskilt angivna området, såsom
likvärdiga med arbeten, liggande inom detta område.

D epartementschefen.

Mot kommitténs uttalanden och förslag angående undervisningen i anatomi
har jag intet att erinra. Liksom kommittén finner jag det riktigt att
avskaffa den särskilda kurs i jämförande anatomi, som nu inleder det medicinska
studiet. Innehållet i denna kurs, som vid det tidigare obegränsade
intaget till de medicinska lärosätena torde ha tjänat som en gallringskurs,
bör i enlighet med kommitténs förslag inarbetas i den övriga undervisningen
inom ämnet anatomi.

Kommitténs åsikt att professurerna i anatomi och histologi bör ha enhetliga
benämningar delas av kanslern, som emellertid i stället för de av
1933 års universitetsberedning föreslagna namnen vill använda beteckningarna
anatomi respektive histologi. Jag ansluter mig i detta avseende
till kanslerns uppfattning.

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 212.

Jag anser det liksom kommittén betydelsefullt, att de studerande kan
avsluta sina studier i anatomi under det första, morfologiska studieåret.
En väsentlig förutsättning härför är tillräcklig tillgång på lägre undervisningspersonal.
Den av det ökade studentintaget i Uppsala föranledda ökade
gruppundervisningen kräver likaledes ytterligare dylik personal.

Jag anser mig böra föreslå följande utökning av personalen i detta ämne:

	U	L	S	G
Förste assistent .......................	+ 1	_	+ 1
Andre assistent .......................	—	+ 1	—	+ 1
Förste amanuens ......................	+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 50 000 kronor.

Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare
med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 2 500 kronor samt
ett engångsanslag för utrustning med 5 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr %1%.

2. Histologi.

Kommittén.

Nuvarande undervisning i histologi ges i, form av en kurs, som i Lund,
Stockholm och Göteborg är förlagd till den medicinska utbildningens andra
termin. I Uppsala är kursen sedan våren 1951 delad mellan första och andra
terminen med ungefär hälften på vardera terminen. Liksom i anatomi har i
allmänhet en viss minskning av undervisningens omfattning skett.

Kommittén har den uppfattningen, att en undervisning på 100—110 timmar
föreläsningar inberäknat demonstrationer utgör en lämplig omfattning
med hänsyn till ämnets betydelse för den allmänna läkarutbildningen. I
denna undervisning bör enligt kommittén jämväl ingå hithörande delar av
embryologien, d.v.s. den tidiga fosterutvecklingen och utvecklingsmekaniken.
Till den sålunda föreslagna undervisningen bör komma praktiska
övningar av mindre omfattning. I fråga om genetiken föreslår kommittén
en särskild undervisning, men anser det vara lämpligt att undervisning i
cytogenetik sker inom ramen för histologiundervisningen i anslutning till
studiet av celläran.

Beträffande histologiundervisningens innehåll återkommer kommittén till
den i fråga om anatomien diskuterade samordningen mellan de bägge ämnena.
Koordinationen bör genomföras så långt som möjligt och all dubbelundervisning
undvikas, varvid en möjlighet är att lärare i antingen anatomi
eller histologi meddelar både anatomi- och histologiundervisningen i fråga
om ämne eller organsystem, som särskilt intresserar honom eller där han
besitter speciell erfarenhet.

I fråga om histologiundervisningens förläggning i studieschemat anser
kommittén, att det ur flera synpunkter vore fördelaktigare att förlägga
densamma till en tidigare tidpunkt i utbildningen, d.v.s. åtminstone till
sin huvuddel under första terminen. Under första terminen behandlas nämligen
en stor del av den deskriptiva anatomien. Det är främst dessa delar
av anatomiundervisningen som skall koordineras med histologien, så att
organismens struktur kan skildras som ett sammanhängande helt, som
byggs upp av celler, vävnader, organ och organsystem. Med nuvarande
inbördes läge av anatomi- och histologiundervisningen är en sådan pedagogiskt
riktig samordning möjlig endast i liten utsträckning. Vidare leder
nuvarande studieordning till att tentamina i anatomi och histologi skall
avläggas samtidigt vid slutet av andra terminen, vilket för en stor del av de
studerande betyder, att de har endera tentamen kvar till kemi- och fysiologistudierna
under tredje och fjärde terminerna.

Kommittén föreslår därför, att kursen i histologi åtminstone till sin största
del fullgöres under första terminen. Beroende på sättet för lärarnas sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

planering av anatomi- och histologiundervisningen vid ett visst lärosäte
föreslås histologikursen börja antingen samtidigt med anatomiundervisningen
vid första terminens början eller en till två månader in på första
terminen, sedan de studerande genomgått anatomiundervisningens allmänna
biologikurs och eventuellt något mer. Enligt första alternativet skulle histologikursen
vara avslutad undei; första terminen och tentamen kunna avläggas
i slutet av första eller i början av andra terminen. Enligt det andra
alternativet skulle tentamen förskjutas en till två månader in i andra
terminen. Med denna anordning av studierna i histologi skulle de studerande
under minst två månader i slutet av andra terminen kunna ägna sig
åt att som huvudsaklig uppgift förbereda sin tentamen i anatomi. Det bör
enligt kommittén ankomma på lärarna i anatomi och histologi att för varje
lärosäte föreslå den lämpliga förläggningen av histologikursen.

Undervisningen i histologi har, framhåller kommittén, som en nödvändig
förutsättning, att de studerande förses med histologiska preparat, vilkas
framställning kräver tillgång till kvalificerad teknisk personal. Tidigare har
sådana preparat i betydande utsträckning kunnat framställas med hjälp av
frivillig arbetskraft från studerande, som tjänstgjort såsom extra ordinarie,
obetalda amanuenser vid institutionerna. Under senare år har förmärkts
en stark tendens till forcerad studiegång, varvid de studerande av ekonomiska
och andra skäl försökt att såvitt möjligt hålla studietiden till medicine
kandidatexamen nere. Tillgången på frivillig arbetskraft vid institutionerna
har därför praktiskt taget upphört, vilket medfört en kännbar ökning
för institutionernas tekniska personal. Med hänsyn härtill föreslår kommittén,
att den tekniska personalen vid de histologiska institutionerna i
Uppsala, Lund och Stockholm förstärkes med ett laboratoriebiträde vid
vartdera lärosätet. Av efterföljande tabell framgår nuvarande personalorganisation
samt kommitténs och kanslerns förslag om förstärkning av personalen.

T abellkommentar.

En av de båda förste amanuenstjänsterna och en av laboratoriebiträdesbefattningarna
i Lund är knutna till Tornbladsinstitutet för embryologi.

Institutionsvaktmästartjänsten i Stockholm är gemensam för anatomiska
och histologiska institutionerna.

De personliga professurerna i medicinsk cellforskning och genetik samt
fysikalisk cellforskning i Stockholm och de till dessa tjänster hörande befattningarna
har lämnats utanför tabellen.

Förste instrumentmakartjänsten och en institutionsvaktmästartjänst i
Göteborg är gemensamma för anatomiska och histologiska institutionerna.
I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits
en tjänst som assistent i lönegraden 19. Tjänsten föreslås i propositionen
nr 136 till innevarande års riksdag skola inrättas som personlig befattning
för nuvarande innehavaren av en preparatorsbefattning vid histologiska
institutionen, vilken befattning samtidigt föreslås vakantsatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212. 87

Histologi.

Tjänster	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
U	L	S	G	U	L	S	G	U	L	S	G
Professor ....................	1	1	1	1
Prosektor	1	1	1	1
Förste assistent ..............	1	1	2	1
Förste amanuens.............	1	2	2	1
Tredje amanuens ............	2	2	2	2
Assistent (19 lgr) ............	—	—	—	(1)
Förste instrumentmakare
(18 lgr) ...................	—	—	—	7»
Förste laboratoriebiträde (15 lgr)	—	1
Preparator (14 lgr) ...........	1	1	i	i
Institutionsvaktmästare (14 lgr)	—	—	7*
Kontorist (13 lgr) ............	—	—	1
Laboratoriebiträde (13 lgr) ....	1	2	2	2
Institutionsvaktmästare (12 lgr)	1	1	—	17*
Laboratoriebiträde (11 lgr) ....	1	—	1	—	+ 1	+ 1	+ 1	—	+ 1	+ 1	4- 1	+ 1
Kanslibiträde (11 lgr).........	1	1	—	l
Vaktmästare (10 lgr) .........	—	—	1
Ekonomibiträde..............	--	—	—	i

Flyttningen av histologiundervisningen till ett tidigare skede av det morfologiska
året skapar vissa problem vid övergången till en förändrad studieordning.
För de institutioner, som endast tar 30 elever per kurs, anser kommittén,
att övergången lämpligen kan ske genom en koncentration av den
första kursen till en kortare tid, varigenom den följande kursen kan börja
tidigare. En sådan förändring har under senaste tid genomförts i Uppsala.
För Stockholms del med dess elevantal av 50 eller däröver i varje kurs anser
kommittén en sådan koncentration icke vara möjlig att genomföra. Kommittén
föreslår här i stället efter samråd med ämnesläraren, att ett engångsanslag
ställes till institutionens förfogande för en dubblering av undervisningen
under minst en halv termin. Av anslaget, som enligt kommittén bör uppföras
med 5 000 kronor, beräknas 3 000 kronor till ersättning åt en biträdande
lärare med uppdrag att ge en halv föreläsningskurs, 1 000 kronor
till ersättning åt viss amanuenspersonal under två månader samt slutligen
1 000 kronor för tillfälliga materielutgifter (glas, preparat m. m.).

Yttranden.

Kommitténs förslag om en tidigare förläggning av histologiundervisningen
under det morfologiska året har i huvudsak
godtagits av remissmyndigheterna. Medicinska fakulteten i Lund anser
(lock, att identiska förhållanden ej behöver råda vid de olika lärosätena, och
anhåller att med ledning av sin erfarenhet få utforma lämplig plan för de
båda ämnenas inbördes fördelning. Kanslern finner den föreslagna anord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ningen att förlägga histologiundervisningen till ett tidigare skede av det
morfologiska året fördelaktig, men framhåller att en övergång till den förändrade
studieordningen kan komma att kräva dubbleringskurser i histologi
icke blott — såsom kommittén föreslagit — i Stockholm utan även i
Göteborg och möjligen också i Lund. För bedömandet av härför erforderliga
engångsanslag, varom framställning bör göras i respektive universitetsmyndigheters
anslagsäskanden för budgetåret 1955/56, synes enligt kanslerns
mening kommitténs beräkning avseende Stockholm kunna tjäna till
ledning.

Den föreslagna utökningen av antalet laboratori ebiträdestjänster
finner kanslern motiverad men föreslår, att ytterligare
en befattning som laboratoriebiträde inrättas jämväl vid histologiska
institutionen i Göteborg.

Departementschefen.

I fråga om undervisningen i histologi kan jag biträda kommitténs förslag.
Med hänsyn till vikten av att de studerande i möjligaste mån jämnt
fördelar arbetet under det morfologiska året finner jag det således lämpligt
att förlägga kursen och därmed tentamen i histologi tidigare under året än
som nu sker. En sådan framflyttning torde även visa sig värdefull med
hänsyn till möjligheten att åstadkomma en önskvärd samordning av undervisningen
i de båda ämnena anatomi och histologi.

Liksom kommittén anser jag, att en förstärkning av de histologiska institutionernas
tekniska personal är nödvändig för att möjliggöra en tillräcklig
framställning av undervisningsmaterial. Det ökade studentintaget
i Uppsala kräver vidare en utökning av den lägre undervisningspersonalen
vid detta lärosäte.

Jag anser mig därför, i enlighet med kanslerns förslag, böra föreslå följande
utökning av personalen i detta ämne:

	U	L	S	G
Förste assistent .......................	+ 1
Förste amanuens ......................	+ 1
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr>........	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 53 500 kronor

Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare
med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 2 500 kronor samt
med engångsanslag för utrustning med 30 000 kronor och för ombyggnadsarbeten
med 100 000 kronor.

För kostnader i Lund, Stockholm och Göteborg i samband med flyttningen
av histologiundervisningen till ett tidigare skede av det morfologiska
året anser jag mig böra räkna med en kostnadsökning av engångsnatur med
tillhopa 15 000 kronor.

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 212.

3. Medicinsk statistik.

Kommittén.

Särskild undervisning i statistik sker icke enligt gällande examensstadga,
men frivillig undervisning har meddelats vid olika tillfällen. I Uppsala ges
vid rasbiologiska institutet kurser i statistik för medicine studerande, omfattande
5 timmars undervisning i samband med undervisningen i fysiologi.

Under de senaste decennierna har även för klinisk forskning inom medicinen,
t. ex. vid objektiv kontroll av terapiresultat, statistiska metoder
börjat användas i stor utsträckning. Kunskapen om statistikens elementa
har därigenom blivit alltmera betydelsefull för läkaren. Även inom hälsovården,
epidemiologien och vitalstatistiken har statistisk bearbetning stor
betydelse. Man behöver här endast peka på försäkringsmedicinen. För genetiken
i dess kliniska tillämpning är statistiken ett nödvändigt instrument.
Inom psykiatrien har statistisk metodik betytt mycket för utarbetandet av
psykologiska testmetoder och deras värdesättning. För definition av variationerna
inom ett normaltestmaterial och för förståendet av variationerna
mellan olika individer är kännedom om variationsstatistik nödvändig.

Kommittén finner det därför nödvändigt att en obligatorisk elementär
kurs i statistik infogas i den nya studieplanen. Till denna undervisning
bör anknytas föreläsningar även om det vetenskapliga arbetets allmänna
metodik.

Kommittén föreslår, att kursen i statistik får en omfattning av 15 timmar
föreläsningar. Undervisning bör meddelas om elementära begrepp inom
statistiken, såsom sannolikhet, medeltal, dispersion och medelfel. Vidare
bör behandlas fördelningstyper, de viktigaste metoderna för beräkning av
metodfel, variabilitet samt korrelation. Ävenså bör metoderna för säkerställande
av funna frekvenser, framförallt elementa av ^-analys genomgås.
Undervisningen bör belysas med enkla exempel från teoretisk och klinisk
medicin, så valda, att de icke kräver särskilda medicinska förkunskaper
för att förstås. Till belysning av det vetenskapliga arbetets metodik
bör i samband med demonstration av ett vetenskapligt bibliotek omtalas,
hur man orienterar sig i den medicinska litteraturen. Vidare bör med exempel
belysas, hur ett vetenskapligt problem formuleras, hur insamling av
kliniskt material planeras och experimentserier anordnas. Materialets bearbetning
skildras i anslutning till statistikundervisningen, och resultatens
framläggande i tabeller, grafiska figurer och bilder berörs. Kursen föreslås
skola avslutas med förhör.

Kommittén anser, att kursen i statistik bör komma så tidigt i studierna,
att den kan utgöra en förutsättning för undervisningen i de flesta ämnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kommittén föreslår därför, att kursen ges redan under den första terminen.
Det torde enligt kommitténs mening icke möta någon svårighet att vid
undervisningen finna sådana exempel inom teori eller klinik som på ett
enkelt sätt kan förklaras för de studerande i detta stadium av deras utbildning.
Genom kursens ringa omfattning bedömes den icke nämnvärt inkräkta
på de studerandes tid för anatomistudiet.

Kursen bör enligt kommittén ges av statistiker. I Uppsala, Lund och
Stockholm finns statistiska institutioner och i Uppsala även rasbiologiska
institutet, vid vilka institutioner omfattande erfarenhet av statistiska problem
vid även rent medicinska undersökningar samlats. I Göteborg finns
en preceptur i statistik. Lämpliga lärare för undervisningen torde således
finnas vid alla dessa lärosäten.

Kommittén föreslår, att två kurser i statistik skall ges årligen vid alla
lärosäten. För undervisningen jämte förhör föreslår kommittén, att arvode
skall utga i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 950 kronor och i Stockholm
med 2 400 kronor.

Y ttr anden.

Behovet av obligatorisk undervisning i medicinsk
statistik har icke ifrågasatts i något av remissyttrandena. Tvärtom
har i nagra fall önskemal uttalats om en mera avancerad undervisning i
ämnet än den kommittén föreslagit. Lärarkollegiet vid karolinska institutet
anser, att den obligatoriska undervisningen i statistik kan förkortas från
föreslagna 15 till 10 timmar, men ifrågasätter samtidigt om icke en fortsättningskurs
pa 10 timmar borde anordnas för dem, som anser sig vara
i behov av en grundligare utbildning på området, i Kanslern finner tanken
på en frivillig fortsättningskurs, vilken borde förläggas till licentiatstudierna,
tilltalande, men anser att frågan torde tarva närmare utredning.
Beträffande den obligatoriska kursens omfattning ansluter sig kanslern till
kommitténs förslag.

Förslaget att kursen i statistik skall avslutas med förhör avstyrkes av
lärarkollegiet vid karolinska institutet, kanslern och Sveriges för enade studentkårer.
Kontroll av att de studerande kunnat tillgodogöra sig undervisningen
bör enligt kanslern bättre kunna ske genom ett examinatorium i
skriftlig form inom ramen för själva kursen. Av kommittén föreslagna
arvoden till lärare föreslås reducerade med hänsyn härtill och utgå i
Uppsala, Lund och Göteborg med 1 700 kronor och i Stockholm med 1 900
kronor.

Medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för medicinska
högskolan i Göteborg har anfört, att den i kursen ingående undervisningen
i bibliotekskännedom ej bör ges av kursgivaren i statistik — som kommittén
föreslagit — utan av en bibliotekstjänsteman. Kanslern förklarar sig
dela denna uppfattning.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 21%.

De partementschejen.

Statistikens växande betydelse för medicinen framgår av att dess metoder
nu är oundgängliga på de flesta områden av både den teoretiska och den
kliniska forskningen. Även den praktiskt verksamme läkaren har emellertid
behov av elementära kunskaper i statistik. Först är detta fallet under
utbildningen, där han måste kunna tillgodogöra sig den vetenskapliga litteraturen.
Senare i livet kan det gälla t. ex. att bilda sig ett omdöme om de
nya medicinska rön som läggs fram, vilket ofta kräver förmåga att följa ett
statistiskt resonemang, att jämföra resultatet av olika behandlingsmetoder
eller att framlägga en rapport om läkarens patientmaterial, vilket skall ges
en statistisk form. Jag kan således biträda kommitténs förslag att i den
nya studieplanen införa en kort kurs i statistik, varvid kunskapskontrollen
torde kunna tillgodoses, såsom bl. a. kanslern föreslår, genom ett skriftligt
examinatorium inom ramen för själva kursen. Till frågan om en mera
avancerad undervisning i statistik för de blivande läkarna är jag icke beredd
att nu ta ställning.

Jag föreslår i likhet med kanslern, att arvoden för undervisningen i ämnet
utgår i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 700 kronor och i Stockholm med
1 900 kronor eller med tillhopa 7 000 kronor.

Kungl. Maj ds ''proposition nr 212.

4. Medicinsk genetik.

Kommittén.

Särskild undervisning i genetik meddelas icke enligt nu gällande examensstadga.
I Uppsala och Lund ges dock frivilliga kurser.

De cytologiska grunderna för arvsprocessema genomgås numera på histologikursen.
Den mera kliniskt betonade genetiken, humangenetiken, har
däremot ofta blivit mera styvmoderligt behandlad på undervisningsschemat.
Under de senaste decennierna har denna forskningsgren gjort stora
framsteg, som i många delar äger betydelse även för den praktiskt verksamme
läkaren. Man känner ett stort antal sjukdomar, där arvsgången kan
anses fullt klarlagd. I andra fall kan ett avgörande inflytande från arvsfaktorer
påvisas, ehuru detaljerna i dessa sjukdomars ärftlighet inte kunnat
analyseras slutgiltigt.

Kommittén föreslår, att en. obligatorisk elementär kurs i genetik införes
i den allmänna läkarutbildningen. Kursen föreslås omfatta 10 timmar föreläsningar.
Den bör inledas med en kort genomgång av de för humangenetiken
viktigaste delarna av experimentalgenetiken. Därefter ges en översikt
av de viktigaste ärftlighetsschemata, som belyser väsentliga kliniska frågeställningar
inom t. ex. internmedicin, psykiatri, oftalmologi och dermatologi.
Vid de relativt talrika sjukdomar, där de enkla mendelska lagarna ej kan
tillämpas, genomgås den empiriska, arvsprognosen. Betydelsen av exogena
faktorer som simulerar ärftlighet betonas.

Kursen i genetik bör enligt kommitténs mening förläggas tidigt i utbildningen.
För en sen förläggning kunde visserligen anföras, att de studerande
då hade en så pass stor klinisk kunskap att exemplifieringen av undervisningen
i genetik skulle vara lättare. Å andra sidan skildras ärftlighetens
roll vid de olika sjukdomarna bäst i anslutning till framställningen av deras
klinik. Detta förutsätter att grunderna för genetiken redan har genomgåtts
före de kliniska kurserna. Kommittén anser denna senare uppläggning vara
den naturligaste. Kursen i genetik bör ge en grund för den senare mer detaljerade
undervisningen om ärftlighetsfaktorernas betydelse vid olika sjukdomstillstånd,
vilket avhandlas i sitt naturliga sammanhang under de olika
kliniska kurserna. Exemplifieringen av de genetiska lagarna i en tidigt lagd
kurs anser kommittén icke böra erbjuda svårigheter. Det gäller ju här endast
att ta fasta på vissa karakteristiska och ur genetisk synpunkt väsentliga
drag hos sjukdomstillstånden och att med hjälp av denna summariska
skildring framställa arvsgången. Den grundläggande kursen skall med andra
ord vara principiellt lagd med skildringen av konkreta tillstånd som en
elementär exemplifiering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

Kommittén föreslår, att kursen i genetik förlägges redan under de teoretiska
studierna före medicine kandidatexamen. Under kursen i histologi
genomgås cytogenetiken. Det är då enligt kommitténs mening lämpligt att
lägga kursen i genetik under den andra studieterminen. Kommittén anser,
att denna korta översikt icke i någon avsevärd grad torde komma att störa
det samtidiga anatomi- och histologistudiet. Kursen i genetik ges enligt
kommitténs mening lämpligen av en läkare, som arbetat med humangenetiska
undersökningar, varigenom den praktiskt medicinska anknytningen
av undervisningen bättre beaktas. Kursen föreslås skola avslutas med
förhör.

Kommittén föreslår, att kurser i genetik skall ges två gånger årligen vid
alla lärosäten. För undervisningen jämte förhör föreslår kommittén, att
ersättning skall utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 450 kronor för
år och i Stockholm med 1 900 kronor för år.

Yttranden.

Förslaget om införande av en obligatorisk undervisning
i medicinsk genetik har hälsats med tillfredsställelse av remissmyndigheterna.

Medicinalstyrelsen anför, att brister i en läkares kunskaper i detta ämne
har visat sig t. ex. i epikritiska resonemang i intyg till abortansökningar.
Styrelsen befarar emellertid, att det angivna undervisningsprogrammet
knappast kan rymmas i en kurs om endast 10 föreläsningstimmar. Styrelsen
ifrågasätter även starkt, om man för de föreslagna arvodena kan försäkra
sig om kompetenta lärare till ifrågavarande kurser. Om de studerande
skall få den insikt i ämnet, som kommittén synes avse, lär det enligt
styrelsens mening bli nödvändigt, att läraren i medicinsk genetik engageras
som specialföreläsare under kurserna i flertalet av de kliniska ämnena,
såsom medicin, kirurgi, pediatrik och obstetrik, inom vilket senare ämne
speciellt teratologien (läran om missbildningarna) med dess genetiska aspekter
är av stor betydelse. Likaså torde specialföreläsare i medicinsk genetik
vara erforderliga inom ämnena socialmedicin och rättsmedicin, beträffande
detta senare ämne särskilt med hänsyn till faderskapsmålen. Den tid, läraren
får över, sedan han fullgjort sin undervisningsplikt, bör han ägna åt
vetenskaplig forskning. Styrelsen anser vidare stort behov av ett forskningscentrum
för medicinsk genetik föreligga. Tillgång till expertis på detta
område skulle även för styrelsens del vara av största värde vid fullgörandet
av bland annat på styrelsen ankommande rättsmedicinska uppgifter. Enligt
medicinalstyrelsens mening vore det därför rationellt att snarast ta steget
fullt ut och inrätta en professur i ämnet vid ett av de medicinska lärosätena.

Ej heller kursen i medicinsk genetik bör enligt kanslerns och Sveriges
förenade studentkårers mening avslutas med f ö r li ö r, utan kunskapskontrollen
bör ske i form av ett examinatorium i skriftlig form inom ramen

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

för själva kursen. Medelsbehovet per år beräknar kanslern med hänsyn
härtill till 1 200 kronor för ett vart av lärosätena i Uppsala, Lund och
Göteborg samt till 1 400 kronor för karolinska institutet.

Departementschefen.

I den moderna biologien utgör ärftlighetsforskningens starka utveckling
ett framträdande drag. Inom medicinen har arvsanlagens betydelse för
sjukdomars uppkomst tilldragit sig intresse sedan lång tid, men det är först
under senare decennier, som den medicinska genetiken blivit en egen vetenskap.
Dylik forskning bedrivs framgångsrikt även i vårt land. Jag tillstyrker
därför, att medicinsk genetik blir ett nytt ämne i läkarutbildningen
och att en undervisningskurs anordnas såsom kommittén föreslagit. Med
hänsyn till kursens elementära karaktär kan jag biträda kommitténs förslag
att förlägga den redan till det första studieåret. Ifråga om kunskapskontrollen
ansluter jag mig till kanslern, vilken förordar endast ett skriftligt
examinatorium inom ramen för kursen. Med anledning av att medicinalstyrelsen
framhållit behovet av en professur i medicinsk genetik, vill
jag endast erinra om att statens rasbiologiska institut i Uppsala i betydande
omfattning torde angripa problem inom den medicinska genetiken, varjämte
vid karolinska institutet finns en forskningsprofessur i cellforskning
med genetik.

Jag föreslår i likhet med kanslern, att arvoden för undervisningen i ämnet
utgår i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 200 kronor och i Stockholm
med 1 400 kronor eller med tillhopa 5 000 kronor per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

5. Kemi.

Kommittén.

Enligt gällande examensstadga skall studerande, innan han påbörjar sina
medicinskt-kemiska studier, genomgå en förberedande undervisningskurs i
allmän kemi, vilken skall omfatta även de allmännaste grunderna i farmaceutisk
kemi. Undervisningen i medicinsk kemi meddelas i form av föreläsningar
och laborationskurs. Beträffande närmare detaljer om kemiundervisningens
omfattning och tidigare diskussion härom hänvisas till betänkandet
(sid. 77—80).

Kommittén anser, att kursen i allmän kemi utgör en nödvändig
utbyggnad av de studerandes grundläggande kemiska insikter, utan vilka
den kommande medicinskt-kemiska och kliniskt-kemiska undervisningen
icke kan tillgodogöras. I fråga om undervisningen i medicinsk fysik framhäver
kommittén på annat ställe att delar av undervisningen i medicinsk fysik
lämpligen bör anknytas till undervisningen i allmän och medicinsk kemi.
Kommittén föreslår därför, att gränsområdena till den medicinska fysiken
ytterligare beaktas vid undervisningen i allmän kemi.

Kurs i allmän kemi bör enligt kommittén ges en gång varje termin. Den
bör vara förlagd till början av tredje studieterminen. Beträffande undervisningen
i farmaceutisk kemi föreslår kommittén, att den ingår i undervisningen
i farmakologi. Kursen i allmän kemi föreslås omfatta 50—60
undervisningstimmar i form av föreläsningar eller demonstrationer, vartill
kommer laborationer. Kursen bör enligt kommittén kunna slutföras på två
månader. Den föreslås skola avslutas med kursförhör.

Kommittén föreslår, att undervisningen i medicinsk kemi skall
omfatta 50—70 föreläsningar samt laborationskurs. Undervisningen bör
kunna meddelas under en tid av två månader, men kommittén anser det
böra ankomma på ämneslärarna vid varje lärosäte att avväga tidrymderna
för studier i allmän kemi och medicinsk kemi mot varandra inom ramen
för en sammanlagd tid för kemistudierna om fyra månader. Undervisningen
i medicinsk kemi skall, därest särskilda anordningar för samordning med
fysiologiundervisningen icke vidtagits, vara avslutad under tredje studieterminen.
Medicinsk kemi skall vara tentamensämne.

Enligt gällande examensstadga skall ämnet medicinsk kemi omfatta även
patologisk kemi. Kommittén föreslår härvidlag en väsentligt vidgad undervisning
under de kliniska studierna. I examensstadgan bör därför enligt
kommitténs mening ej patologisk kemi särskilt nämnas i fråga om undervisningen
i medicinsk kemi.

Den medicinska kemien uppvisar många beröringspunkter med fysiologien.
Kommittén understryker därför vikten av att ämneslärarna till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

varatar alla möjligheter för en samordning och integration av de båda
ämnena, varigenom dubbelundervisning i möjligaste mån undvikes.

Enligt kommitténs förslag blir undervisningen i allmän och medicinsk
kemi i huvudsak oförändrad. Kommittén framhåller emellertid, att hänsynen
till behovet av en ökad omfattning av de delar av kemien, som gränsar
till den medicinska fysiken, gör, att särskilt laborationsundervisningen
måste omläggas och ges en vidare syftning.

För de ordinarie lärarnas del föreslår kommittén en förändring endast vid
institutionen i Stockholm. Där finns för närvarande en professur i kemi,
varjämte 1947 inrättades en personlig professur i speciell medicinsk kemi
för dåvarande laboratorn i kemi och farmaci J. E. Jorpes. Så länge Jorpes
kvarstår i sin tjänst, skall laboratorsbefattningen hållas obesatt. Kommittén
anser det emellertid uppenbart, att en institution av den omfattning,
som stockholmsinstitutionen har — med ett elevantal av 110—120
elever per år i kurser om 55—60 elever — kräver en större ordinarie lärarpersonal
än de övriga institutionerna. Kommittén föreslår därför, att den
personliga professuren i speciell medicinsk kemi överföres till en ordinarie
professur i ämnet samt att laboratorstjänsten i medicinsk kemi vid institutionen
återbesättes. Detta skulle ge institutionen tillgång till en tredje ordinarie
lärare med bland annat uppgift att övervaka organisationen av den
omfattande laborationsundervisningen.

Sedan gammalt finns vid varje medicinsk-kemisk institution en arvodesbefattning
som biträdande lärare i allmän kemi, vars innehavare har till
uppgift att ge den huvudsakliga delen av undervisningen i ämnet. Arvodet
för denna befattning, till vilken innehavare av kanslern förordnas för högst
tre år i sänder, utgår för närvarande med 15 240 kronor om året. Enligt
särskilda föreskrifter får emellertid lärarna, därest de är docentkompetenta,
tilläggsarvoden av sådan storlek, att de kontanta löneförmånerna uppgår
till samma belopp, som tillkommer docent i 30 löneklassen. En viss förstärkning
av de biträdande lärarbefattningarna i allmän kemi anser kommittén
vara befogad med hänsyn till den utvidgning av undervisningen
mot gränsområdena till den medicinska fysiken, som följer av kommitténs
förslag. Kommittén föreslår därför, att arvodena för undervisning i allmän
kemi indrages och att i stället inrättas extra ordinarie tjänster som lärare
i allmän kemi med placering i 30 lönegraden. Lärarna i allmän kemi, som
bör vara docentkompetenta, bör tillsättas med förordnande för sex år och
möjligheten till omförordnande bör icke begränsas.

Kommittén framhåller, att den kemiska undervisningen utgör ett område,
där behovet av laborationer och liknande handledning av de studerande
är framträdande, vilket motiverar, att dessa institutioner förfogar över
en relativt sett stor lägre undervisningspersonal och teknisk personal.
Med hänsyn härtill föreslår kommittén en viss förstärkning av den lägre
undervisningspersonalen i Stockholm och en utökning av den tekniska per -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21%.

sonalen vid övriga lärosäten, såsom närmare framgår av efterföljande tabell.
Av tabellen framgår även nuvarande personalorganisation och av kanslern
förordad förändring däri.

Kemi.

Tjänster m. m.	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
U	L	S	G	U	L	S	G	U	L	S	G
Professor ....................	3	1	2	1
Laborator ...................	—	1	—	1	—	—	+ 1	—	—	—	+ 1
Lärare i allmän kemi (Ce 30) .,	—	—	—	—	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
Biträdande lärare (arvode) .. .	1	1	1	1	— 1	— 1	— 1	— 1
Förste assistent ..............	2	1	2	1	—	—	+ 1	—	—	—	+ 1
Andre assistent ..............	1	1	1	1
Förste amanuens.............	2	2	4	2
Tredje amanuens ............	2	2	4	2
Försöksassistent (20 lgr) ......	—	—	1
Assistent (19 lgr).............	1
Förste instrumentmakare
(18 lgr) ...................	—	—	1
Laboratorieassistent (17 lgr) .. .	1
Förste laboratoriebiträde (15 lgr)	1	—	1	1
Kansliskrivare (15 lgr) ........	—	1	1
Instrumentmakare (14 lgr) ....	1	—	—	—	—	+ 1	—	+ 1	—	+ 1	—	+ 1
Preparator (14 lgr) ...........	—	1	—	1
Institutionsvaktmästare (14 lgr)	—	1				— 1				— 1
Laboratoriebiträde (13 lgr) ....	—	1	2
Kontorist (13 lgr) ............	1
Institutionsvaktmästare (12 lgr)	1	1	—	1 Vs
Hantverkare (12 lgr) .........	—	—	1
Laboratoriebiträde (11 lgr) ...	1	1	1	1	—	+ 1	—	+ 1	—	+ 1	—	+ 1
Kanslibiträde (11 lgr) ........	—	—	—	1
Vaktmästare (10 lgr) .........	—	Va
Ekonomibiträde .............	—	—	—	1
Bestridande av vaktm.-göromå	—	—	1 600

T abellkommentar.

I Uppsala är en av de tre professurerna personlig professur i medicinsk
och fysiologisk kemi samt en personlig forskningsprofessur i medicinsk biokemi.

Utöver de i tabellen över nuvarande personal redovisade tjänsterna finns
en instrumentmakartjänst i Göteborg, som är gemensam för de fysiologiska,
medicinsk-kemiska och farmakologiska institutionerna. Denna tjänst har
kommittén ansett böra tillfalla fysiologiska institutionen. För samma institutioner
finns vidare en gemensam tjänst som institutionsvaktmästare.

Y ttranden.

Kommitténs förslag rörande kemiundervisningens omfattning har
icke föranlett någon erinran från remissmyndigheterna.

7 — B i han g till riksdagens ''protokoll 1951f. 1 samt. Nr 212.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

De av kommittén föreslagna lär ar krafterna har däremot av
samtliga universitetsmyndigheter ansetts otillräckliga.

Medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt organisationskommittén
för medicinska högskolan i Göteborg har samtliga ansett, att kommitténs
förslag i fråga om lärarkrafterna i realiteten endast innebär en förändring
av de biträdande lärarnas tjänsteställning och sålunda ej kan tillgodose
kommitténs önskan om en betydande ökning och fördjupning av den till
kemien hörande delen av den biofysiska undervisningen. Med hänsyn till de
biträdande lärarnas redan alltför stora undervisningsbörda föreslår därför
dessa universitetsmyndigheter, att de av kommittén föreslagna lärartjänsterna
i 30 lönegraden inrättas, men att de nu existerande biträdande lärartjänsterna
bibehålies. Endast härigenom skulle möjligheter skapas för att
en i biofysik väl kvalificerad kraft kunde vinnas för den betydande del av
undervisningen i detta ämne, som är intimt knuten till undervisningen och
laborationerna i allmän och medicinsk kemi. I en till lärarkollegiets vid
karolinska institutet yttrande fogad inlaga av professorerna E. Jorpes och
C. G. Bernhard har föreslagits, att fysikundervisningen inom allmänna
kemien ges en särskild företrädare, så att fysikundervisningen där kan infogas
i kursen utan utsträckning av den tidsperiod kursen har till förfogande.
Därför hemställes att en e. o. docentbefattning inrättas för undervisningen
i fysik vid kursen i allmän kemi. För undervisningen föreslås
vidare ett engångsanslag av 30 000 kronor samt ett årligt materielanslag
av 5 000 kronor.

Kanslern avstyrker kommitténs förslag om inrättande av lärartjänster
i allmän kemi i lönegraden Ce 30 med motivering att dessa tjänster icke
skulle medföra någon förstärkning av lärarkrafterna i ämnet utan att tvärtom
innehavarna av desamma skulle få en undervisningsskyldighet, som
vida understege den med de nuvarande biträdande lärarbefattningarna
förenade undervisningsskyldigheten.

Departementschefen.

Beträffande undervisningen i kemi vid de medicinska lärosätena, vilken
undervisning av kommittén föreslås bli i huvudsak oförändrad, ansluter jag
mig till kommitténs uttalanden.

Behovet av en förbättrad undervisning i de delar av kemien, som gränsar
till den medicinska fysiken, anser jag liksom kommittén främst motivera
en omläggning av laborationsundervisningen. Med hänsyn till stockholmsinstitutionens
stora studentantal finner jag det ådagalagt, att en
tredje ordinarie lärare krävs där bl. a. med uppgift att övervaka organisationen
av den omfattande laborationsundervisningen. Jag föreslår därför,
att den nuvarande personliga professuren i speciell medicinsk kemi för J. E.
Jorpes uppföres å ordinarie stat såsom professur i medicinsk kemi och att

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212. 99

laboratorsbefattningen i kemi och farmaci återbesattes med den ändrade
benämningen laboratorsbefattning i medicinsk kemi.

Då kommitténs förslag om att ersätta de biträdande lärarna i allmän
kemi med extra ordinarie tjänster i 30 lönegraden avstyrkts av kanslern och
flertalet universitetsmyndigheter, anser jag mig icke böra tillstyrka detsamma.

Mot kommitténs förslag om en förstärkning av den lägre undervisningspersonalen
och den tekniska personalen med hänsyn till ämnets framträdande
behov av laborationer och liknande handledning av de studerande
har jag ingenting att erinra. Det ökade studentintaget i Uppsala kräver
likaledes en viss ökning av denna personal.

Jag anser mig böra föreslå följande utökning av personalen i detta ämne:

	U	L	S	G
Förste assistent .......................	_	_	+ 1
Tredje amanuens .....................	+ 1
Instrumentmakare (14 lgr) .............	—	—	—	+ 1
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr)........	+ 1	+ 1	—	+ 1

De av mig sålunda förordade förändringarna i personalorganisationen i
ämnet föranleder en årlig kostnadsökning för avlöningar med i runt tal
73 900 kronor.

Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare
med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 5 000 kronor samt
med engångsanslag för utrustning med 20 000 kronor och för ombyggnadsarbeten
med 10 000 kronor.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 81%.

6. Medicinsk fysik.

Kommittén.

Speciell undervisning i fysik (medicinsk fysik, biofysik) anordnas för
närvarande icke vid de medicinska lärosätena. Vid undervisningen i fysiologi
ägnas dock i regel avsevärd tid åt fysik, tillämpad på medicinska
problem. I Stockholm ges två gånger årligen av en arvodesbetald lärare en
frivillig kurs om 20 timmar föreläsningar i de delar av den medicinska
fysiken, som är av särskilt intresse för fysiologien. Den fysikaliska kemien
undervisas vid kursen i allmän kemi. Vid histologiundervisningen genomgås
principerna för vissa optiska instrument, såsom ljusmikroskopet i dess
olika modifikationer, samt för elektronmikroskopet.

Fysikens ställning på det medicinska lärosehemat har genomgått olika
faser. Under många år ingick ämnet fysik vid sidan av kemi, botanik och
zoologi i den medikofilosofiska examen, vilken utgjorde en förberedelse för
de egentliga medicinstudierna. När denna examen avskaffades 1907, behölls
endast kemien på studieschemat för medicinarna i form av en kurs i allmän
kemi, varjämte infördes en kurs i jämförande anatomi.

Senare har vid upprepade tillfällen röster höjts för återinförandet av en
kurs i medicinsk fysik. Kommittén erinrar sålunda om att MHO i sitt
första betänkande (SOU 1946: 76, s. 113 f.) framhöll, att behovet av en
särskild företrädare för ämnet biofysik vid en fysiologisk institution vore
väl motiverat både från forskningens och undervisningens synpunkt. Det
syntes enligt MHO:s mening kunna förutses, att ämnesområdet komme
att snabbt utvecklas, särskilt vid de fysiologiska och medicinskt kemiska
institutionerna, och därför framdeles komme att kräva självständiga företrädare.

År 1947 upptog professorn i radiofysik vid karolinska institutet It. Sievert
frågan på nytt i en skrivelse till universitetskanslern. Han framhöll därvid,
att ett återupptagande av undervisning i fysik för medicine studerande nu
syntes vara ett i hög grad angeläget önskemål. Remissvaren på denna
skrivelse var genomgående positivt hållna.

Fysikens betydelse för läkaren även i praktisk yrkesutövning har alltmera
ökat. Röntgen, elektrokardiografi och elektroencefalografi är numera
vitt utbredda undersökningsmetoder, som möter den praktiskt verksamme
läkaren i växlande sammanhang. Fysikaliska behandlingsapparater av olika
slag tas ofta i bruk. För sjukhusläkaren kommer härtill en rad metoder,
som även kräver ett visst mått av fysikaliskt kunnande. Teoretikern använder
nu komplicerade fysikaliska mätmetoder. Det är även välbekant,
att det som i dag är ett specialinstrument på ett teoretiskt laboratorium
inom kort kan vara ett standardinstrument med vidsträckt användning.

Gedigna kunskaper i fysik är givetvis icke blott betydelsefulla för för -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ståelsen av olika av forskaren eller läkaren använda apparaturer utan är
framför allt nödvändiga, om den studerande skall kunna följa undervisningen
i medicinsk kemi och alldeles särskilt i fysiologi. Till sist blir där
och i andra sammanhang under medicinstudiet tillämpningen av fysikens
lagar i biologiska och medicinska sammanhang den viktigaste delen av
undervisningen i medicinsk fysik. Utredningen av cellernas och vävnadernas
struktur och funktion har under senare tid i allt större utsträckning
försiggått med rent fysikaliska metoder, och på en mångfald till medicinen
gränsande områden av biologien torde en vetenskaplig förståelse av förhållandena
icke längre vara möjlig utan en ingående kännedom- om fysikens
lagar. Man kan här nämna sådana områden som cellfysiologien, de
biologiska membranernas struktur och funktion, nervtrådens fysiologi,
muskelvävnadens byggnad etc. I själva verket får fysikens betraktelsesätt
allt större betydelse på alla områden av fysiologien, och denna utvecklingstendens
är en av de mest framträdande i den moderna biologiska grundforskningen.
Kommittén konstaterar således, att en speciell undervisning
för de medicine studerande i fysik med hänsyn tagen till de delar av ämnet,
som är av särskild betydelse för deras fortsatta studier, utan tvekan är av
största värde.

Kommittén anför, att den lämpligaste placeringen av undervisningen i
medicinsk fysik i studieordningen varit föremål för en viss diskussion. Särskilt
medicinsk kemi och fysiologi har anknytning till denna undervisning,
men såsom redan nämnts har för kemiens del sedan länge tillfälle givits att
i kursen i allmän kemi meddela den undervisning i fysikalisk kemi som
behövts för den senare undervisningen i medicinsk kemi. Förespråkare har
framträtt för den åsikten, att kursen i medicinsk fysik borde vara helt fristående.
Vid kommitténs överläggningar med de medicinska lärarna har
dock de flesta varit av den meningen, att en väsentlig del av undervisningen
i medicinsk fysik bör ske under kursen i fysiologi, som erbjuder talrika
anknytningar till den medicinska fysiken.

Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen, att full klarhet
om den lämpligaste framtida organisationen av undervisning och forskning
i medicinsk fysik icke kan vinnas utan en avsevärd tids erfarenhet av sådan
verksamhet under icke definitiva former. Ett flertal ämnen och institutioner
kan ställa anspråk på en förstärkning av undervisningen i olika delar
av den medicinska fysiken. Främst bör här nämnas medicinsk kemi, fysiologi
och radiologi. Det torde emellertid icke vara möjligt att tillsätta särskilda
lärare i medicinsk fysik vid alla dessa institutioner. Å andra sidan
anser kommittén det uppenbart, att den medicinska fysiken redan utvecklats
i så hög grad, att man nu åtminstone måste skapa kärnan till en framtida
institution i ämnet. Kommittén föreslår därför följande anordningar.

Den del av den medicinska fysiken, som är av betydelse för den medicinska
kemien, ansluter sig mycket nära till den allmänna kemien och den

102

Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 212.

däri ingående fysikaliska kemien, och föreslås därför skola ingå i kursen i
allmän kemi samt närmast anförtros åt läraren i detta ämne.

Inom fysiologien föreligger enligt kommitténs mening ett relativt större
behov av undervisning i medicinsk fysik. Kommittén anser emellertid, att
detta behov kan tillgodoses på ett sådant sätt, att de medicinska lärosätena
vid en framtida definitiv omorganisation av forskning och undervisning i
medicinsk fysik icke blir bundna vare sig personellt eller ur lokalsynpunkt.
Kommittén föreslår sålunda, att en särskild lärare i medicinsk fysik tills
vidare knytes till fysiologiska institutionen vid varje lärosäte. Denne bör
även förfoga över viss personal och utrustning. Läraren föreslås två gånger
årligen skola ge en kurs i medicinsk fysik på cirka 20 timmar föreläsningar
jämte anslutande enklare laborationer med praktiska tillämpningar. Kursen,
som vid en koncentration av fysiologiundervisningen till fjärde studieterminen
lämpligen förlägges till denna termins första månad, bör vara
obligatorisk och avslutas med förhör. Den undervisning, som läraren är
skyldig att ge utöver kursföreläsningarna, bör ingå i fysiologiundervisningen.

Undervisningen i den speciella medicinska fysik, som är av betydelse för
radiologien erbjuder enligt kommittén särskilda problem. Specialister i
radiofysik finns redan vid karolinska institutet, där föreståndaren för radiofysiska
institutionen vid karolinska sjukhuset är professor i radiofysik vid
karolinska institutet. I Lund finns en laboratur i radiofysik, och en dylik
tjänst har i propositionen nr 136 till innevarande års riksdag föreslagits
skola inrättas jämväl i Göteborg. Kommittén finner det lämpligt, att dessa
lärare mot arvode ger en viss undervisning åt de medicine studerande. Med
hänsyn till den alltmera vidgade användningen av radioaktiva ämnen för
diagnostiska och terapeutiska ändamål anser kommittén, att en viss undervisning
i biologiska strålningseffekter, strålningsrisker och strålskydd lämpligen
bör förekomma. 1951 års strålskyddskommitté har i en skrivelse till
kommittén som sin mening framfört, att en obligatorisk undervisning
rörande strålskydd vid arbete med röntgenstrålar och radioaktiva ämnen
bör infogas i allmänna läkarutbildningen. Kommittén föreslår därför, att
en radiofysiker meddelar sådan undervisning under 2 timmar i samband
med den propedeutiska röntgenkursen samt under 2 timmar i samband med
undervisningen i radioterapi under kirurgikursen. Kommittén uttalar förhoppningen,
att denna undervisning i Uppsala tills vidare skall kunna ges
av någon av radiofysikerna vid radiofysiska institutionen i Stockholm.

I fråga om de kvalifikationer, som bör vara utslagsgivande vid valet av
ämnesföreträdare, har kommittén anfört, att lärarna i medicinsk fysik antingen
kan vara vetenskapligt skolade fysiker eller medicinska forskare med
god utbildning i fysikalisk teknik. Enligt kommitténs erfarenhet torde de
flesta företrädarna för medicinsk forskning och undervisning avgjort förorda
den senare möjligheten. För en fysiker är det lätt att förlora kontakten
med det för medicinen väsentliga och uppehålla sig vid renodlat fysikaliska
problem, under det att en läkare mera tvingas att följa med utvecklingen

103

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

av fysikaliska metoder på medicinens fält. För en fysiker är vidare en befattning
i medicinsk fysik knappast särskilt lockande eller meriterande, varför
man kan vänta att få rekryteringssvårigheter. För en fysiolog kan en
sådan befattning däremot enligt kommitténs mening vara en värdefull passageplats
i utbildningen.

Kommittén anför, att den diskuterat möjligheten att från början skapa
ordinarie lärartjänster i ämnet, men att den vid diskussioner med de närmast
berörda ämneslärarna vid de medicinska fakulteterna kommit till
den uppfattningen, att det för den framtida utvecklingen av ämnet är fördelaktigare
att en viss tids erfarenhet får samlas, medan undervisningen i
ämnet representeras i mera flexibla former vid de olika lärosätena. Det
torde enligt kommittén sedermera ankomma på fakulteterna att rekommendera
lämpliga förändringar i organisationen. Kommittén föreslår sålunda,
att en extra tjänst inrättas vid varje medicinskt lärosäte såsom lärare
i medicinsk fysik i lönegraden Cg 30. Sysslan bör enligt kommittén tillsättas
med förordnande på ett år. Lärarens undervisningsskyldighet bör
bestämmas till 70 timmar per år.

Då det vidare för undervisningen i medicinsk fysik krävs lägre undervisningspersonal
och teknisk arbetskraft föreslår kommittén, att en befattning
som förste amanuens inrättas vid varje lärosäte och att en tjänst som
instrumentmakare inrättas i Uppsala och Stockholm. Instrumentmakaren
bör enligt kommittén i första hand tillgodose den medicinska fysikens behov,
men, i den mån hans arbetskraft inte helt utnyttjas härför, bör han
stå till förfogande för den fysiologiska institution, där han är placerad.

Kommittén föreslår vidare, att ett engångsanslag av 30 000 kronor ställs
till varje institutions förfogande vid undervisningens igångsättande för anskaffning
av erforderliga instrument och apparater. Härutöver föreslås ett
årligt anslag av 5 000 kronor skola tillföras undervisningen i medicinsk
fysik vid varje lärosäte såsom materielanslag.

För undervisningen i radiofysik beräknas slutligen särskilda föreläsningsarvoden,
vilka framgår av efterföljande tabell. I denna redovisas även av
kommittén föreslagna tjänster samt kanslerns förslag i ämnet.

Medicinsk fysik.

Tjänster m. m.	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
U	L	S	G	U	L	S	G
Lärare (Cg 30) .................. Docent ........................	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
Förste amanuens ................ Tredje amanuens ...............	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
Instrumentmakare (14 lgr) ......	+ 1	—	+ 1	—	+ 1	—	+ 1
Arvoden för undervisning i radio-fysik .........................	■100	400	600	400	400

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Y 11 r a nd en.

Samtliga universitetsmyndigheter har hälsat kommitténs förslag om
särskild undervisning i medicinsk fysik med tillfredsställelse.

Kanslern delar kommitténs uppfattning att full klarhet om den lämpligaste
framtida organisationen av undervisning och forskning i medicinsk
fysik icke kan vinnas utan en avsevärd tids erfarenhet av sådan verksamhet
under icke definitiva former. Kanslern anser sig emellertid icke kunna
tillstyrka kommitténs förslag om inrättande av tjänster som lärare i medicinsk
fysik i lönegraden Cg 30 med hänsyn till att lärarna endast skulle få
en undervisningsskyldighet av 70 timmar per år. I stället föreslår kanslern
såsom ett provisorium att extra ordinarie docentbefattningar inrättas. Dessa
bör enligt kanslern vara fast knutna till ämnet och vikarier bör få förordnas
under eventuella ledigheter för innehavarna.

Behovet av lägre undervisningspersonal och teknisk
arbetskraft för undervisningen i medicinsk fysik har understrukits i
yttrandena. Kanslern anser dock, att befattningar som tredje amanuens
bör inrättas i stället för de av kommittén föreslagna befattningarna som
förste amanuens. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg
föreslår, att en tjänst som instrumentmakare inrättas även i Göteborg,
enär motsvarande befattningshavare vid den fysiologiska institutionen på
grund av tyngande arbetsbörda icke kan tänkas stå till förfogande för
undervisningen i medicinsk fysik. Kanslern har icke ansett sig kunna tillstyrka
organisationskommitténs förslag utan har hänvisat till att han i sina
anslagsäskanden för Göteborgs universitet för budgetåret 1954/55 tillstyrkt
ett förslag om inrättande av en tjänst som instrumentmakare vid radiofysiska
laboratoriet och förutsatt att innehavaren skall stå till tjänst även
för övriga högskoleinstitutioner och kliniker.

Det av kommittén föreslagna årliga materielanslaget har av
lärarkollegiet vid karolinska institutet och organisationskommittén för medicinska
högskolan i Göteborg ansetts vara otillräckligt och föreslagits skola
höjas till 10 000 kronor.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har
professorerna E. Jorpes och C. G. Bernhard anfört, att den i tidigare petitaskrivelser
berörda tillbyggnaden av fysiologiska institutionen blir nödvändig,
när de för medicinsk fysik avsedda lokalerna inom institutionen måste
tagas i bruk för undervisning i detta ämne, och hänvisat till tidigare petitaskrivelser
i denna fråga, vilka föranlett utredning och framläggande av ett
preliminärt tillbyggnadsförslag från byggnadsstyrelsen, kostnadsberäknat
till 550 000 kronor.

I fråga om av kommittén föreslagna arvoden för undervisning
i radiofysik anför kanslern, att den av kommittén föreslagna
undervisningen i radiofysik synes kunna meddelas i Lund av laboratorn i

105

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ''212.

radiofysik och i Stockholm av professorn eller laboratorn i radiofysik inom
ramen för dessa lärares undervisningsskyldighet, varför särskilda arvoden
härför ej synes böra beräknas. Därest den av kanslern i anslagsäskanden
för Göteborgs universitet för budgetåret 1954/55 tillstyrkta laboraturen i
medicinsk radiofysik i Göteborg inrättas, anser han detsamma böra gälla
den föreslagna undervisningen därstädes.

1951 års strålskyddskommitté anför, att nyttan av en undervisning i
strålskydd av den blygsamma omfattning som läkarutbildningskommittén
föreslagit för strålskyddskommittén framstår såsom otillräcklig. Även om
ämnet är av tämligen begränsad storlek, är det dock enligt strålskyddskommitténs
mening av avgörande betydelse både för patienternas och den i
sjukvårdsarbetet sysselsatta personalens hälsa, att läkaren äger erforderliga
insikter om den joniserande strålningens natur och skadeverkningar
samt är kompetent att handha apparater och andra strålkällor på ur strålskyddssynpunkt
betryggande sätt. Strålskyddskommittén hemställer därför,
att den av läkarutbildningskommittén föreslagna undervisningen i strålskydd
måtte utvidgas att omfatta åtta timmar och avslutas med ett förhör
samt att den meddelas såsom en sammanhängande fristående kurs under
kirurgikursen.

Departementschefen.

Såsom kommittén anför har särskild undervisning i fysik tidigare varit
obligatorisk i läkarutbildningen. Ett behov att åter införa dylik undervisning
har på senare år gjort sig alltmera märkbart och vid flera tillfällen
föranlett förslag härom. Vid en reform av läkarutbildningen kan enligt min
mening detta behov icke längre åsidosättas. I det praktiska sjukvårdsarbetet
använder läkaren ett ständigt ökande antal på fysikens principer byggande,
komplicerade apparater för undersökning och behandling. Förståelsen
av sådana metoder kräver uppenbarligen goda kunskaper i fysik. Forskningen
om cellers och vävnaders byggnad och funktioner i den friska och
sjuka organismen använder sig i allt större utsträckning av rent fysikaliska
metoder. Jag finner det således betydelsefullt för läkarutbildningen att införa
en undervisning i medicinsk fysik.

Liksom kommittén håller jag före, att huvuddelen av den nytillkommande
undervisningen i medicinsk fysik bör ske vid de fysiologiska institutionerna.
I fråga om läraren vid den av kommittén föreslagna kursen i medicinsk
fysik biträder jag kanslerns uppfattning, att han med tanke på den
begränsade undervisningsbördan bör inneha en docenttjänst, som fast knytes
till ämnet.

Vad beträffar undervisningen i den speciella form av medicinsk fysik,
som rör strålskydd vid arbete med röntgenstrålar och radioaktiva ämnen, så
torde ett realiserande av kommitténs förslag tills vidare vara tillfyllest för
den allmänna läkarutbildningen. I likhet med kanslern anser jag, att denna

106

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

undervisning bör kunna meddelas i Lund av laboratorn i radiofysik, i Stockholm
av professorn eller laboratorn i radiofysik samt i Göteborg av den
där föreslagne laboratorn i radiofysik inom ramen för dessa lärares undervisningsskyldighet.
Särskilt arvode för denna undervisning synes sålunda
endast böra beräknas i Uppsala med 400 kronor.

I fråga om den lägre undervisningspersonalen tillstyrker jag kommitténs
förslag. Denna personal torde komma att utnyttjas för såväl undervisning
som forskning, varför den tjänstgöring, som skulle kunna åläggas de av
kanslern föreslagna tredje amanuenserna, sannolikt skulle bli otillräcklig.

Mot kommitténs förslag beträffande teknisk arbetskraft har jag intet att
erinra.

Till frågan om en eventuell utbyggnad av fysiologiska institutionen vid
karolinska institutet med hänsyn till undervisningen i medicinsk fysik är
jag icke beredd att nu ta ställning.

Jag anser mig sålunda böra föreslå följande personalorganisation för undervisningen
i medicinsk fysik:

	U	L	S	G
Docent ...............................	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
Förste amanuens ......................	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
Instrumentmakare (14 lgr) ............	+ 1	—	+ 1

Vad jag nu föreslagit föranleder en årlig kostnadsökning för avlöningar
med i runt tal 124 300 kronor.

Härutöver räknar jag enligt kommitténs förslag med årligt materielanslag
av 5 000 kronor för varje lärosäte eller med tillhopa 20 000 kronor
samt med engångsanslag av 30 000 kronor per institution eller tillhopa
120 000 kronor för anskaffning av erforderliga instrument och apparater
vid undervisningens igångsättande.

Kungl. Maj ds proposition nr 81%.

107

7. Fysiologi.

Kommitté n.

Undervisningen i fysiologi meddelas för närvarande vid samtliga lärosäten
i en laborationskurs varje termin samt en föreläsningsserie av växlande
längd.

Med hänsyn till fysiologiens stora betydelse för läkarutbildningen anser
kommittén, att ämnet bör tillförsäkras en studietid av fyra månader, d.v.s.
en lika lång studietid som kemien. En samordning med undervisningen i
medicinsk kemi förefaller kommittén principiellt önskvärd. Det bör enligt
kommittén ankomma på ämnesrepresentanterna att avgöra, om det är
lämpligt att utsträcka delar av undervisningen i de bägge ämnena över
längre perioder av det kemiskt-fysiologiska året genom utbyte av tid eller
samordning av ämnena. Vidare bör ämnesrepresentanterna i fysiologi vid
varje lärosäte ha frihet att anordna undervisningen mera koncentrerat
eller i en systematisk undervisningsserie över en längre period, dock ej mer
än två terminer. Värdet av en föreläsningsserie, som utan samordning med
den medicinska kemien utsträckes över kursen i medicinsk kemi, förefaller
dock kommittén synnerligen tvivelaktigt. Undervisningen skall enligt
kommittén vara avslutad vid fjärde studieterminens slut.

Antalet föreläsningar och demonstrationer i fysiologi växlar starkt vid
olika lärosäten och utgör för närvarande 85—200. Med hänsyn till att
kommittén i den nya studieplanen föreslår särskilda kurser i statistik, medicinsk
fysik och psykologi, som nära anknyter till och i vissa fall direkt kan
överta en del av den tidigare undervisningen i fysiologi, anser kommittén,
att föreläsningar och därmed jämställd undervisning i fysiologi i det framtida
undervisningsschemat bör omfatta cirka 125 timmar. Laborationskursen
i fysiologi torde kunna slutföras pa tva manader.

Institutionernas ordinarie lärarstab torde enligt kommittén vara tillfyllest
för den föreslagna undervisningen inom huvudkursen i fysiologi. Även i
kommitténs förslag kvarstår dock behovet av en relativt omfattande laborationskurs
i fysiologi, vilken ställer stora krav på tillgång till lägre undervisnings-
och teknisk personal av olika slag. Kommittén påpekar också att
laborationsundervisningen i fysiologi kräver en stor och dyrbar uppsättning
av instrument och apparater, vilka inte kan underhallas och förnyas utan
tillgång till kvalificerad teknisk personal av typen instrumentmakare. I
detta hänseende måste emellertid enligt kommitténs mening beaktas, att
kommittén i samband med förslag om undervisning i medicinsk fysik föreslår
att särskild kvalificerad teknisk personal knyts till de fysiologiska
institutionerna. Samtidigt som delta utgör en förutsättning för undervisningen
i medicinsk fysik torde det även innebära eu förstärkning av de

108 Kungl. Maj:ts proposition nr j212.

fysiologiska institutionernas tekniska resurser, som tillgodoser undervisningens
behov.

Kommittén föreslår därför endast en förstärkning av den lägre undervisningspersonalen
och den tekniska personalen vid institutionen i Stockholm
med en andre assistent respektive en preparator. Det jämfört med
övriga institutioner stora elevantalet har nämligen visat sig ställa särskilda
krav på dessa kategorier av befattningshavare. För övriga institutioner
torde enligt kommitténs mening för närvarande icke krävas ytterligare sådan
personal.

Av efterföljande tabell framgår nuvarande personalorganisation, den av
kommittén föreslagna utökningen av personalen ävensom kanslerns förslag
i ämnet.

Fysiologi.

Tjänster	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
U	L	S	I G	U	L	S	G	U	L	S	G
Professor ....................	1	2	2	1
Laborator ...................	1	1	1	1
Förste assistent..............	1	2	2	1
Andre assistent ..............	1	1	1	1	—	—	+ 1	—	_	_	+ 1
	2	2	2	1
Tredje amanuens ............	2	2	4	2
Förste instrumentmakare
(18 Igr) ...................	-	1
Laboratorieassistent (17 Igr) ...	1
Instrumentmakare (16 Igr) ....	1	—	1	1
Förste laboratorierträde (15 Igr)	—	—	1	1
Preparator (ll Igr) ...........	1	1	—	1	—	—	+ 1	—	—	_	+ 1
Institutionsvaktmästare (14 Igr)	—	1
Laboratoriebiträde (13 Igr) ....	—	1	1
Kontorist (13 Igr) ............	1	1
Institutionsvaktmästare (12 Igr)	1	1	—	17.
Vaktmästare (10 Igr) .........	—	—	1
Laboratoriebiträde (11 Igr) ....	1	—	1	i
Kanslibiträde (11 Igr) ........	—	1	1	i
Ekonomibiträde .............	—	—	—	i

T abellkommentar.

Den personliga forskningsprofessuren i neurofysiologi i Stockholm och
de till denna tjänst knutna befattningarna har icke redovisats i tabellen,
ej heller laboraturen i klinisk neurofysiologi.

Den nuvarande instrumentmakartjänsten i Göteborg, som är gemensam
för den fysiologiska, den medicinsk-kemiska och den farmakologiska institutionen,
skall enligt kommitténs och kanslerns förslag helt tillfalla den
fysiologiska institutionen. Det bör vidare anmärkas, att en institutionsvaktmästartjänst
är gemensam för samma instutioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

109

Yttrande n.

Kommitténs förslag rörande omfattningen av undervisningen i
fysiologi har icke föranlett någon erinran från remissmyndigheterna.

Under hänvisning till att den föreslagna undervisningen i fysiologi fordrar
god tillgång på amanuenser för handledning av studenterna har organisationskommittén
för medicinska högskolan i Göteborg föreslagit, att ytterligare
en förste amanuenstjänst inrättas vid den fysiologiska institutionen i
Göteborg. Härigenom skulle, beträffande amanuensbefattningarna, institutionerna
i Uppsala och Göteborg bli jämställda. Kanslern tillstyrker detta
förslag.

Departementschefen.

Jag ansluter mig till vad kommittén anfört om undervisningen i fysiologi.

Den relativt omfattande laborationsundervisningen i ämnet kräver god
tillgång på lägre undervisnings- och teknisk personal. Likaledes kräver det
ökade studentintaget i Uppsala en förstärkning av den förstnämnda personalen.

Jag anser mig därför böra föreslå följande utökning av personalen i ämnet:

	U	L	S	G
Förste assistent .......................	+ 1
Andre assistent .......................	—	—	+ 1
Förste amanuens ......................	—	—	—	+ 1
Tredje amanuens ......................	+ 1
Preparator (14 lgr) ....................	—	—	+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 39 700 kronor.

Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare
med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 5 000 kronor samt
med engångsanslag för utrustning med 45 000 kronor och för ombyggnadsarbeten
med 45 000 kronor.

Kungl. May.ts proposition nr 212.

8. Psykologi.

Kommitté n.

Särskild undervisning i psykologi meddelas icke enligt den nu gällande
examensstadgan.

I sitt yttrande över 1938 års läkarutbildningssakkunnigas första betänkande
framhöll medicinalstyrelsen, att det vore mycket önskvärt med undervisning
i allmän psykologi för de blivande läkarna ej endast i samband med
undervisningen i psykiatri utan även med inriktning mera direkt på normalpsykologien
och läkarens beröring med sitt allmänna klientel.

Statens sinnessjukvårdsberedning föreslog i sin skrivelse av den 27 november
1947 angående undervisningen i psykiatri bland annat, att en kurs
borde anordnas i elementär psykologi och psykiatri, omfattande 10 timmar
föreläsningar i samband med de propedeutiska kurserna. Föreläsningarna
borde omfatta allmän människokunskap, sjukdomen som socialt och individuellt
problem, umgänget med patienterna och deras anhöriga, de konstitutionella
faktorerna, olika vägar för miljösanering, viktigare socialpsykiatriska
faktorer etc.

Kommittén instämmer i de sålunda tidigare uttalade önskemålen och
anför, att de studerande redan på det prekliniska stadiet bör undervisas
om personlighetens byggnad och utveckling och om psykiska faktorers betydelse
i hälsa och sjukdom. En obligatorisk kurs i allmänpsykologi bör
därför enligt kommittén anordnas under det andra studieåret, där den väl
ansluter sig till fysiologikursen med dess undervisning i neurofysiologi, sinnesfysiologi
etc.

Kommittén föreslår, att kursen skall omfatta 20 timmar föreläsningar.
Undervisningen skall visserligen förnämligast beröra den allmänna psykologien,
men den bör läggas upp med tanke på att de studerande i framtiden
skall bli läkare och den bör därför få karaktären av en medicinskt inriktad
psykologi. Undervisningen bör meddelas av en akademisk lärare i psykiatri
eller av en medicinskt skolad psykolog. Kursen föreslås skola avslutas med
förhör.

Kommittén föreslår, att det vid samtliga lärosäten anordnas två kurser
årligen. För denna undervisning jämte förhör föreslår kommittén, att ersättning
skall utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med 2 450 kronor samt
i Stockholm med 2 900 kronor för år.

Yttranden.

Behovet av obligatorisk undervisning i psykologi
har understrukits i remissyttrandena.

Beträffande den föreslagna omfattningen av undervisningen an -

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

ser Sveriges läkarförbund, att denna måste betraktas som ett minimum.
Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser däremot, att kursen bör kunna
minskas från 20 till 15 timmar och kursen i barnpsykiatri i motsvarande
grad ökas.

I fråga om kursens förläggning i studieschemat har olika
meningar kommit till uttryck i yttrandena. Flertalet remissinstanser har
dock tillstyrkt kommitténs förslag.

Medicinalstyrelsen anser det sålunda vara riktigt och mycket betydelsefullt,
att den grundläggande undervisningen i psykologi infogats i utbildningens
andra år, enär de studerande redan då de för första gången konfronteras
med patienter enligt styrelsens förmenande bör vara väl insatta i
normalpsykologiens grunder. Majoriteten inom lärarkollegiet vid karolinska
institutet anser däremot, att undervisningen i psykologi lämpligen bör
anordnas i samband med kursen i psykiatri. Mot denna uppfattning har
emellertid professor J. P. Strömbeck m. fl. reserverat sig och i stället instämt
i kommitténs förslag. Reservanterna finner det synnerligen olämpligt
att uppskjuta kursen till efter de viktiga kurserna i medicin och kirurgi
samt anser det propedeutiska året vara den senaste tidpunkt, vid vilken
kursen i psykologi kan påbörjas.

I fråga om de kvalifikationer, som bör vara utslagsgivande vid valet
av ämnesföreträdare, understryker organisationskommittén för
medicinska högskolan i Göteborg önskvärdheten av att läraren förutom god
psykologisk skolning även har en fullständig läkarutbildning. Det är nämligen
enligt organisationskommitténs uppfattning av största vikt, att denne
lärare har intim kontakt med läkarens arbetsuppgifter. Svenska psykologsamfundet
framhåller däremot, att det med hänsyn dels till att det är
fråga om akademisk undervisning, vilken förutsätter vetenskaplig förtrogenhet
med forskningsområdet, dels till det psykologiska kunskapsområdets
höga grad av integration, är nödvändigt att undervisningen bestrides av en
vetenskapligt utbildad psykolog, förslagsvis en akademisk lärare i psykologi.
Med hänsyn till undervisningens målsättning är det enligt samfundets
mening oriktigt och icke önskvärt att av lärare för kursen kräva medicinsk
examen.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag.
Departementschefen.

Frånvaron av undervisning i allmän psykologi i läkarutbildningen har vid
åtskilliga tillfällen betecknats som en allvarlig svaghet. Otvivelaktigt behöver
de blivande läkarna särskild undervisning, i normalpsykologien som
en underbyggnad till det kommande psykiatristudiet och innan de kommer
i kontakt med patienter. Jag kan därför med tillfredsställelse biträda kommitténs
förslag om en obligatorisk kurs i allmän psykologi, som upplägges
med tanke på att eleverna i framtiden skall bli läkare. Kursen synes väl

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

ansluta sig till vissa delar av fysiologiundervisningen, varför jag tillstyrker
kommitténs förslag att förlägga den till det andra studieåret.

I enlighet med kommitténs förslag föreslår jag, att arvode för undervisning
jämte förhör i ämnet skall utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med
2 450 kronor samt i Stockholm med 2 900 kronor för år, vilket innebär en
kostnadsökning med i runt tal 10 300 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

113

9. Bakteriologi.

K o mmitt é n.

Bakteriologien undervisas i nuvarande studieplan före medicine kandidatexamen.
Den har formellt icke ställning av ett självständigt ämne utan
ingår enligt examensstadgan i ämnet patologi. Ämnet företräds emellertid
numera av särskilda professurer vid samtliga lärosäten.

I tidigare diskussioner om ämnets organisation har man varit allmänt
enig om att undervisningen i bakteriologi med fördel kan uppdelas i en
allmän, grundläggande del och en klinisk del. Kommittén ansluter sig helt
till denna uppfattning och föreslår, att det ges dels en kurs i allmän bakteriologi,
dels en särskild undervisning i klinisk bakteriologi.

Den grundläggande undervisningen i bakteriologi bör därvid liksom hittills
meddelas samtidigt med den första undervisningen i patologi. Kommittén
föreslår således, att en kurs i allmän bakteriologi på
högst två månader förlägges till femte terminens början. Kursen bör omfatta
högst 80 timmar, förslagsvis fördelade på 50 timmar föreläsningar
och 30 timmar laborationer. Undervisningen avser icke att ge en för kliniska
behov lämpad systematisk framställning av bakteriologien utan skall
snarare skapa en mikrobiologisk grundval för den kliniskt-bakteriologiska
undervisningen. Kursen i allmän bakteriologi skall enligt kommittén efterföljas
av tentamen i bakteriologi, vilken bör kunna avläggas omedelbart
efter kursen.

Undervisningen i klinisk bakteriologi sker lämpligen i nära
anslutning till den kliniska undervisningen. Den kliniska bakteriologien
torde bland de kliniska ämnena ha de flesta anknytningspunkterna till
invärtesmedicinen, kirurgien och epidemiologien. Kommittén föreslår därför,
att huvudparten av den kliniska bakteriologien meddelas under tjänstgöringarna
i dessa ämnen. Under medicin- och kirurgikurserna föreslås sålunda
skola ges sammanlagt cirka 20 timmars undervisning i klinisk bakteriologi
som en serie föreläsningar med demonstrationer i anslutning till den
kliniska undervisningen, med vilken den samordnas.

Under kursen i epidemiologi föreslås skola meddelas undervisning i den
anslutande kliniska bakteriologien under 6—8 timmar föreläsningar och
demonstrationer. Härutöver föreslår kommittén, att några undervisningstimmar,
förslagsvis 15 timmar, fördelas även på andra kurser och tjänstgöringar,
såsom i dermato-venereologi, obstetrik-gynekologi, oto-rhinolaryngologi
och pediatrik.

Undervisningen i klinisk bakteriologi bör enligt kommittén bygga på den
tidigare givna kursen i allmän bakteriologi. Dess planering bör anpassas
helL efter de olika kliniska ämnena och cj efter den bakteriologiska systema 8

— 11 ihan g till riksdagens protokoll 195\1 sand. Nr 212.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

tiken. Målet för undervisningen i klinisk bakteriologi är att ge de studerande
en bakteriologisk bakgrund till infektionssjukdomarnas patogenes,
diagnostik och terapi. Vid föreläsningarna torde det ofta vara lämpligt att
demonstrera patienter. Praktiskt bör de studerande icke övas i en speciell
bakteriologisk teknik utan framförallt i sättet för tagning och för sändningav
bakteriologiska prov samt i sådan bakteriologisk diagnostik som är av
betydelse för allmänpraktikern. Under respektive kliniska tjänstgöringar är
det viktigt att de studerande i så stor utsträckning som möjligt får ta de
bakteriologiska proven på patienterna.

Kommittén anser, att särskilt förhör ej bör anordnas i klinisk bakteriologi.
Liksom undervisningen intimt anpassas till de olika kliniska ämnena, så bör
också kunskapskontrollen ske samtidigt med det kliniska ämnet i fråga,
d.v.s. i respektive kliniska ämnens tentamina eller slutförhör. Den bakteriologiska
aspekten på sjukdomarnas uppkomst, behandling och förebyggande
utgör där en naturlig del av den kunskap, som krävs av den studerande.

V i r o 1 o g i e n undervisas för närvarande inom den allmänna och den
kliniska bakteriologiens ram. Denna vetenskapsgren befinner sig emellertid
i en synnerligen snabb utveckling, varför det i en framtid är troligt, att den
relativa betydelsen av bakteriologi och virologi kommer att förändras. Den
undervisning i virologi, som kan anses behöva meddelas inom den allmänna
läkarutbildningens ram, förefaller dock icke kommittén att ännu ha nått den
omfattning, att den för närvarande kräver särskilda lärare. Efter överläggningar
med företrädarna för bakteriologi och virologi har kommittén kommit
till den uppfattningen, att en undervisning i virologi på cirka 5 timmar
under kursen i allmän bakteriologi och cirka 5 timmar i samband med den
kliniska bakteriologien tills vidare skulle vara till fyllest. Dessa undervisningstimmar,
som kommittén anser bör ingå i de tidigare redovisade, skall
enligt kommittén, där särskilda företrädare för virologien finns, meddelas av
dem, men torde vid övriga lärosäten kunna ges av någon eller några av lärarna
i bakteriologi. Kommittén förutsätter, att fakulteterna och kollegierna
kommer att ägna frågan om virologiundervisningen en fortlöpande uppmärksamhet
och därvid framlägga sådana förslag, som utvecklingen kan
motivera.

Kommitténs förslag rörande bakteriologien innebär, att undervisningen
inleds med en kurs i allmän bakteriologi, vars omfång nära ansluter sig
till den nuvarande kursens. Kommittén anser därför, att undervisningen
i fråga skall kunna tillgodoses med tillgängliga lärarkrafter. Beträffande
den bakteriologiska institutionen i Stockholm finner dock kommittén, att
dess personalstat är väsentligt svagare än de övriga institutionernas med
hänsyn till att denna institution har att ta hand om nära dubbelt så stora
kurser som de övriga. Institutionschefen har till kommittén meddelat det
personalbehov, som enligt hans mening måste tillgodoses vid institutionens

115

Kungl. Maj:ts -proposition nr 212.

inflyttning i ny byggnad. Utöver den i efterföljande tabell upptagna nuvarande
personalen skulle sålunda för undervisningen erfordras eu preparator,
en instrumentmakare och ytterligare ett laboratoriebiträde. Kommittén
finner, att hela denna personal icke omedelbart kan tillsättas med hänsyn
till institutionens nuvarande begränsade lokaler, men föreslår dock,
att redan nu en tjänst som preparator inrättas vid institutionen.

Som en andra del av bakteriologiundervisningen skulle enligt kommitténs
förslag följa en tämligen omfattande undervisning i klinisk bakteriologi i
anslutning till de kliniska kurserna och främst då medicin- och kirurgikurserna.
Bakteriologiens kliniska sida har på senare tid alltmer utvecklats,
eftersom de moderna, specifika behandlingsmetoderna med kemoterapeutika
och antibiotika samt de vidgade möjligheterna till profylaktiska åtgärder
gett bakteriologien en helt ny ställning inom medicinen. Bakteriologiens
allmänna och kliniska delar är sålunda enligt kommitténs mening nu så
omfattande, att de varken ur forsknings- eller undervisningssynpunkt kan
förenas på en hand. Kommittén anser sålunda i princip, att en professur
i klinisk bakteriologi bör finnas vid varje lärosäte. Med hänsyn till förefintliga
institutioner och anordningen av de kliniskt-bakteriologiska undersökningarna
vid de olika universitetssjukhusen föreligger emellertid icke
möjlighet att nu inrätta sådana professurer vid samtliga lärosäten. I Uppsala
och Land, finns inga särskilda bakteriologiska laboratorier vid universitetssjukhusen,
utan universitetens bakteriologiska institutioner sköter jämväl
sjukhusens rutinundersökningar. Med hänsyn till att på dessa orter
någon institution för en ny professur således icke kan beredas, föreslår
kommittén icke inrättandet av en dylik tjänst vid dessa lärosäten. Då
kommittén emellertid anser, att de nuvarande institutionernas lärarkrafter
är otillräckliga för den ytterligare uppgift, som undervisningen i klinisk
bakteriologi innebär, föreslår kommittén, att vid vardera institutionen tillsättes
en laborator i bakteriologi. Kommittén anser det nämligen icke i
nuvarande läge vara lämpligt att avdela någon viss lärare vid de bakteriologiska
institutionerna i fråga att meddela undervisning i klinisk bakteriologi,
utan undervisningen bör fördelas på de i varje fall lämpligaste personerna.

Vid allmänna sjukhuset i Malmö erfordras enligt kommittén undervisning
i klinisk bakteriologi under medicin- och kirurgikurserna samt vissa andra
kliniska kurser med cirka 60 timmar årligen. Vid sjukhuset finns en överläkare,
som är föreståndare för sjukhusets patologisk-bakteriologiska avdelning.
Möjlighet föreligger således icke att för närvarande bereda en
institution åt en professur i klinisk bakteriologi. Kommittén förutsätter
emellertid, att spörsmålet om inrättandet av en sådan professur vid allmänna
sjukhuset i Malmö upptas till förnyad provning, när omorganisationen i
samband med en uppdelning av det nuvarande laboratoriet i en patologisk
och en bakteriologisk institution äger rum. Tills vidare föreslår kommittén,

116

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

att ett arvode på 3 000 kronor beräknas för undervisningen i klinisk bakteriologi
vid allmänna sjukhuset i Malmö.

I Stockholm är, påpekar kommittén, uppdelningen av bakteriologiundervisningen
på en allmän och en klinisk del med särskilda lärare redan inledd.
Vid karolinska institutet finns en laborator i klinisk bakteriologi, som tilllika
är överläkare och chef för serafimerlasarettets kliniskt-bakteriologiska
laboratorium. Vid karolinska sjukhuset finns också en särskild rutinavdelning
för klinisk bakteriologi med en laborator i klinisk bakteriologi. Professorn
i bakteriologi disponerar emellertid ännu icke någon särskild institution
utan sköter sin undervisning på karolinska sjukhuset, där han mot ett
särskilt arvode tillika är förordnad som föreståndare för det kliniskt-bakteriologiska
laboratoriet. I samband med en kommande förflyttning av undervisningen
i allmän bakteriologi till den nya institutionen vid karolinska
institutet bör enligt kommitténs mening professorns ställning som föreståndare
för det kliniskt-bakteriologiska laboratoriet på karolinska sjukhuset
omprövas. Kommittén föreslår, att professorn i allmän bakteriologi
därvid befrias från föreståndarskapet för den kliniskt-bakteriologiska avdelningen
vid karolinska sjukhuset. Samtidigt bör enligt kommittén en
professur i klinisk bakteriologi inrättas vid karolinska institutet och professorn
förordnas som föreståndare för karolinska sjukhusets kliniskt-bakteriologiska
laboratorium. Kommittén erinrar i detta sammanhang om att
karolinska institutets lärarkollegium i remissutlåtande över motioner vid
1949 års riksdag om intensifierad undervisning och forskning beträffande
folksjukdomarna (jfr statsutskottets utlåtande nr 131) anförde, att det
för ifrågavarande forskning skulle vara en fruktbärande anordning att upprätta
en professur i klinisk bakteriologi och serologi med förläggning till
karolinska sjukhuset och med lokaler i anslutning till sjukhusets centrallaboratorier.

Kommittén förutsätter, att laboratorn i klinisk bakteriologi vid serafimerlasarettet
sköter undervisningen i ämnet på de kliniska kurser, som
är förlagda till sjukhuset. Laboratorn bör även enligt kommittén ge den
undervisning i klinisk bakteriologi, som avses skola äga rum vid Sabbatsbergs
sjukhus, dit senare serafimerlasarettets kliniker kommer att flyttas.
Denna undervisning uppgår enligt kommitténs förslag endast till cirka
6 timmar årligen i samband med kurserna i obstetrik och gynekologi. Vid
karolinska sjukhuset kan det enligt den av kommittén uppgjorda studieplanen
beräknas, att undervisningen i klinisk bakteriologi kommer att
kräva cirka 80 timmar föreläsningar. Kommittén föreslår, att ett arvode
på 4 000 kronor årligen beräknas för denna undervisning, vilken lämpligen
kan skötas av laboratorn vid sjukhusets kliniskt-bakteriologiska laboratorium.

I Göteborg har professorn i allmän bakteriologi sina lokaler i samband

117

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

med Sahlgrenska sjukhusets kliniskt-bakteriologiska laboratorier, men han
har, anför kommittén, ingen skyldighet att delta i sjukhusets rutinarbete.
För den kliniska bakteriologiens del finns vid Sahlgrenska sjukhuset tre
tjänster, nämligen en föreståndare för det kliniskt-bakteriologiska laboratoriet,
som tillika är prefekt för hela det bakteriologiska laboratoriet, samt
vidare en laborator i klinisk bakteriologi och en överläkare i virologi. Kommittén
anser sig med hänsyn till dessa förhållanden icke kunna föreslå, att
en ordinarie lärarbefattning i professors ställning i klinisk bakteriologi omedelbart
inrättas. Kommittén förklarar sig emellertid förutsätta, att organisationskommittén
för medicinska högskolan i Göteborg beaktar behovet av
en sådan tjänst och framlägger det närmare förslag, som kan föranledas
härav.

Den kliniska bakteriologiundervisningen i samband med kurserna i klinisk
epidemiologi bör, i den mån den ges av annan än ordinarie lärare i klinisk
bakteriologi, enligt kommitténs mening ersättas från det arvode, som beräknas
för undervisningen i klinisk epidemiologi.

Kommittén föreslår slutligen viss förstärkning av den lägre undervisningspersonalen,
tekniska personalen och skrivpersonalen med hänsyn till
den kliniska bakteriologiundervisningens behov.

Av efterföljande två tabeller framgår dels nuvarande personaltillgång
för allmän, respektive klinisk bakteriologi, dels kommitténs förslag till
utökning av personalen, dels ock kanslerns förslag i ämnet.

Allmän bakteriologi.

Tjänster	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
U	L	S	G	U	L	S	G	U	L	S	G
Professor ....................	1	1	1	1
Laborator ...................	—	—	1
Förste assistent ..............	1	1	1	1
Förste amanuens.............	1	1	1	1
Tredje amanuens ............	2	2	2	1
Laboratorieingenjör (23 lgr) .. .	—	—	(1)									i
Förste laboratoriebiträde (15 lgr)	—	—	1
Preparator (It lgr) ...........	1	1	—	1	—	—	+ 1	—	—	—	+ 1
Laboratoriebiträde (13 lgr) ....	—	1	—	1
Institutionsvaktmästare (12 lgr)	1	—	1	1
Laboratoriebiträde (11 lgr) ....	1	1	—	1
Kanslibiträde (11 lgr).........	1	1	1	—	—	—	—	+ 1	—	—	—	+ 1
Vaktmästare (10 lgr) .........	1	1
Kontorsbiträdc ..............	—	—	—	1	-	—	—	— 1	—	—	—	— 1
Disk- och steriliseringsbiträde
(6 lgr) ....................	1	—	—	1
Ekonomibiträde (1 lgr) .......	—	—	—	2

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

• Klinisk bakteriologi.

Tjänster m. m.

Nuv.

personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

Seraf

Laborator ...........

+ 1

Undervisning i klin.

bakt. (arvode) .....

—

3 000

—

4 000

—

3 000

—

4 000

Förste amanuens ....

—

+ 1

—

+ 1

Laboratoriebiträde

(11 Igr) ...........

—

+ 1

—

+ 1

Kanslibiträde .......

—

Klinisk amanuens ....

Tabell kommentar

Professuren i virologi i Stockholm och de till denna tjänst hörande befattningarna
har lämnats utanför tabellen.

I kolumnen för nuvarande personal i Stockholm har inom parentes angivits
en tjänst som laboratorieingenjör i lönegraden 23. Tjänsten har i
årets statsverksproposition föreslagits skola inrättas vid bakteriologiska
institutionen från och med den 1 januari 1955.

Nuvarande underläkartjänster har icke redovisats i tabellen.

Y ttranden.

Mot den föreslagna omfattningen av undervisningen i allmän
bakteriologi har ingen erinran gjorts i remissyttrandena. Beträffande undervisningen
i klinisk bakteriologi har såväl medicinska fakulteterna i
Uppsala och Lund som lärarkollegiet vid karolinska institutet ansett, att
den enligt kommitténs förslag till kursen i epidemiologi förlagda delen av
undervisningen vore otillräcklig och borde utökas från föreslagna 6—8 timmar
till 10 timmar. De medicinska fakulteterna motiverar sitt ställningstagande
med behovet av utökad undervisning i virologi, medan lärarkollegiet
vid karolinska institutet anser, att den för undervisning i de epidemiska
sjukdomarnas bakteriologi enligt kommitténs förslag återstående tiden,
1—3 timmar, blir otillräcklig. Även organisationskommittén för medicinska
högskolan i Göteborg anser, att kommittén icke i tillräcklig utsträckning
beaktat virologiens betydelse, och föreslår en utökning, dock tillsvidare
inom ramen för den av kommittén föreslagna omfattningen av kurserna i
allmän och klinisk bakteriologi.

Samtliga universitetsmyndigheter anser, att undervisningen i klinisk bakteriologi
bör avslutas med särskilt förhör och att kunskapskontrollen
icke, som kommittén föreslagit, bör överlåtas åt lärarna i respektive kliniska
ämnen. Förhöret bör enligt medicinska fakidteten i Uppsala äga rum
mot slutet av den s. k. andra avdelningen av licentiatstudierna, sedan de
studerande genomgått den till olika kliniska kurser förlagda undervisningen

119

Kungl. Maj:ts "proposition nr 21%.

i klinisk bakteriologi. Medicinska fakulteten i Lund anser, att kunskapsprövningen
bör åvila läraren i klinisk epidemiologi.

Med anledning av att kommittén för närvarande icke velat föreslå, att en
professur i klinisk bakteriologi omedelbart inrättas i Göteborg med hänsyn
till att det vid Sahlgrenska sjukhuset finnes tre tjänsteinnehavare i
ämnet, framhåller organisationskwnmittén för medicinska högskolan i
Göteborg, att vid högskolan ett kliniskt-bakteriologiskt laboratorium redan
finnes med laboratorn i klinisk bakteriologi såsom föreståndare och med
den hjälppersonal, som föreslagits av kommittén. Enär de båda andra
tjänsterna är rent kommunala och sålunda icke knutna till det kliniskt-bakteriologiska
laboratoriet, anser organisationskommittén, att den nämnda
laboratorsbefattningen omedelbart bör omändras till professur i klinisk
bakteriologi, därest det av kommittén framlagda förslaget till läkarutbildning
genomföres i angiven omfattning.

Under hänvisning till att frågan om en professur i klinisk bakteriologi
vid Allmänna sjukhuset i Malmö av kommittén förutsättes skola upptagas
till prövning, när det nuvarande patologiskt-bakteriologiska laboratoriet
uppdelas i en patologisk och en bakteriologisk institution, anmäler medicinska
fakulteten i Lund, att nybyggnad för dessa institutioner med stor
sannolikhet kommer att påbörjas under 1954.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga
har professorerna S. Gard och B. Malmgren samt laboratorn A. Lithander
meddelat, att uppförandet av den bakteriologiska institutionen beräknas
kunna igångsättas i början av år 1954 och att byggnaden i så fall skulle
kunna väntas tagas i bruk någon gång under år 1956, vid vilken tidpunkt
enligt kommitténs uppfattning en professur i klinisk bakteriologi borde
inrättas.

Kommitténs förslag om förste amanuenser som biträden åt
laboratorerna i klinisk bakteriologi har i flera yttranden ansetts otillfredsställande.
Sålunda har medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, Malmö
stads sjukhusdirektion, direktionen för karolinska sjukhuset och Sveriges
läkarförbund förordat, att i stället befattningar som klinisk amanuens
respektive underläkare inrättas. Lärarkollegiet vid karolinska institutet har
likaså i sin kostnadsberäkning i stället för de av kommittén föreslagna
förste amanuenstjänsterna vid karolinska sjukhuset respektive serafimerlasarettet
uppfört en hel respektive eu halv tjänst som andre underläkare
vid dessa sjukhus.

Lärarkollegiet har vidare ansett, att genomförandet av kommitténs förslag
beträffande undervisningen i allmän bakteriologi kräver ytterligare
en förste assistent och en tredje amanuens.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga föreslår
professor A. Lindau och docenten R. Grubb, att en djurskötarbefattning
inrättas i Lund, eventuellt som halvdagstjänst. Vidare anföres i inlagan att

120

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

ett genomförande av kommitténs förslag utöver årliga materielanslag kräver
jämväl engångsanslag för utrustning. För undervisningen i allmän och
klinisk bakteriologi i Lund liar dessa engångsanslag beräknats till 15 968
respektive 21 455 kronor. För undervisningen i klinisk bakteriologi i Malmö
erfordras enligt ett yttrande av docent S. Winblad ett engångsanslag för utrustning
med 38 820 kronor.

Kanslern tillstyrker kommitténs förslag om personalförstärkning och
understryker, att det sammanlagda undervisningsbehovet i allmän och klinisk
bakteriologi motiverar inrättandet av laboraturer i bakteriologi i Uppsala
och Lund.

Departementschefen.

Bakteriologien omfattar utan tvekan en betydelsefull del av den kunskap,
som bildar grundvalen för det kliniska arbetet. Trots detta intar ämnet en
undanskymd plats i gällande undervisningsordning. Mot bakgrunden av
dessa omständigheter synes mig kommitténs förslag innebära en förtjänstfull
omvärdering, som jag kan understödja. Liksom remissmyndigheterna
ansluter jag mig till kommitténs uppdelning av bakteriologiundervisningen
i undervisning i allmän bakteriologi under det tredje studieåret samt undervisning
i klinisk bakteriologi i nära anslutning till den kliniska undervisningen
särskilt i invärtesmedicinen, kirurgien och epidemiologien. Mot kommitténs
detaljförslag till anordning av denna undervisning finner jag icke
anledning till erinran. Särskild kunskapskontroll i klinisk bakteriologi utöver
enkla examinatorier inom ramen för undervisningen är ej heller enligt
min mening erforderlig.

Virus som sjukdomsalstrare synes spela en allt större roll i vår tids sjukdomspanorama.
Därmed är även utsagt, att virologien sannolikt kommer
att kräva en växande del i undervisningen rörande smittämnena. Med hänsyn
härtill finner jag vissa remissmyndigheters uttalanden om behovet av
utökad undervisning i virologi beaktansvärda men anser i likhet med kommittén
och flera av remissmyndigheterna, att detta behov tills vidare kan
tillgodoses inom ramen för den av kommittén föreslagna undervisningen
i allmän och klinisk bakteriologi.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen anser kommittén i fråga
om den kliniska bakteriologien, att en professur i ämnet bör inrättas vid
varje lärosäte. Samma princip bör enligt kommittén även gälla för ämnena
klinisk kemi och klinisk fysiologi, såsom närmare framgår av det följande.
Men hänsyn till de omfattande konsekvenserna ur organisatorisk och ekonomisk
synpunkt är jag icke nu beredd att godta denna princip. Emellertid
talar starka skäl för att åtminstone någon professur inrättas i riket i ett vart
av sagda ämnen. Inom samtliga ämnen kommer enligt kommitténs av mig
biträdda förslag att meddelas en viktig undervisning i grundutbildningen,
och även för specialistutbildningen har ämnena stor betydelse. Ämnesföre -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.''

trädarna gör en väsentlig insats i den kliniska forskningen, och vid deras
laboratorier sker en omfattande verksamhet i sjukvårdens tjänst. Ämnena
är således av den betydelse inom medicinen, att professurer i och för sig
är berättigade. Vid min prövning av de av kommittén och universitetsmyndighetema
framställda förslagen angående den kliniska balcteriologien
finner jag, att åtskilliga omständigheter talar för att en professur i ämnet
i första hand bör inrättas vid allmänna sjukhuset i Malmö. Av särskild
betydelse synes mig härvid vara, att en nybyggnad för bakteriologi och
patologi torde komma att påbörjas under innevarande år och sålunda vara
färdigställd, då undervisning i klinisk bakteriologi enligt studieplanen avses
skola påbörjas. Vid sjukhuset finns för närvarande en överläkare, som
är föreståndare för sjukhusets patologiskt-bakteriologiska avdelning. När
det nya bakteriologiska laboratoriet färdigställts avses denne skola bli
överläkare härför. Fakultetens i remissyttrandet gjorda uttalande torde
innebära, att ifrågavarande överläkare enligt fakultetens mening besitter
professorskompetens. Då sålunda jämväl de personella förutsättningarna för
en professur synes föreligga, föreslår jag, att en professur i klinisk bakteriologi
inrättas i Malmö. Jag förutsätter dock, att fakulteten i sedvanlig ordning
förebringar närmare utredning om överläkarens kompetens för professuren.

Jag tillstyrker i övrigt i huvudsak kommitténs personalförslag beträffande
bakteriologien och föreslår sålunda bland annat att laboraturer i bakteriologi
inrättas i Uppsala och Lund. I Stockholm bör i enlighet med kommitténs
av kanslern tillstyrkta förslag den till cirka 80 timmar uppgående
undervisningen i klinisk bakteriologi vid karolinska sjukhuset lämpligen
meddelas av laboratorn vid sjukhusets kliniskt-bakteriologiska centrallaboratorium.
För denna undervisning har kommittén och kanslern räknat med
ett arvode av 4 000 kronor. Undervisningen torde emellertid enligt min mening
liksom hittills åtminstone i viss utsträckning böra meddelas av ifrågavarande
laborator utan särskild ersättning. Denna fråga torde böra uppmärksammas
i samband med de ordinarie anslagsäskandena.

Jag är icke beredd att tillstyrka det av vissa remissmyndigheter väckta
förslaget om inrättande av befattningar som klinisk amanuens respektive
underläkare i stället för av kommittén föreslagna tjänster som förste amanuens.

Jag förordar nu följande förändringar:

Allmän bakteriologi.

	U	L	S	G
Preparator (14 Jgr) ....................	__	_	+ 1	_
Kanslibi triide (11 Krr) .................	—	—	—	+ 1
Konlorsbitriide ........................	—		—	— 1

122 Kungl. Maj:ts proposition nr UtlsS.

Klinisk bakteriologi.

					s
	U	L	M			G
				Seraf	KS
Professor .............................	_		+ 1
Laborator (Ca 34) .....................	+ 1	+ 1
Undervisning i k!in. bakt. (arvode) .....	—	—	—	—	4 000
Förste amanuens ......................	+ 1	+ 1	+ 1	+1	+ 1
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) .......	+ 1	+ 1	+ 1	+1	+ 1
Kanslibiträde (11 lgr) ..................	—	—	+ 1	+1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår
till i runt tal 182 900 kronor.

Frågan om den ytterligare personal, som kan bli erforderlig, när den nya
bakteriologiska institutionen vid karolinska institutet tas i anspråk, bör
enligt min mening prövas i samband med de ordinarie anslagsäskandena.

Med hänsyn till att undervisning i klinisk bakteriologi föreslås skola förläggas
till Malmö allmänna sjukhus, där dylik undervisning tidigare ej förekommit,
anser jag mig böra räkna med ett materielanslag härför av 10 000
kronor. Något särskilt utrustningsanslag är jag däremot icke beredd att nu
tillstyrka, då frågan härom torde komma att lösas i den särskilda ordning,
som betingas av gällande avtal mellan staten och Malmö stad.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr *212.

123

10. Patologi.

i K o m m itté n.

Ämnet patologi är i nuvarande studieordning uppdelat i två ämnen,
nämligen allmän patologi i medicine kandidatexamen och patologisk anatomi
(speciell patologi) i medicine licentiatexamen. Vardera delen av ämnet
representeras av särskild professur vid alla lärosäten.

Beträffande den nuvarande undervisningens omfattning och tidigare diskussion
om patologiundervisningen hänvisas till betänkandet (s. 103—106).

Utformningen av undervisningen i patologi i den nuvarande studieordningen
är enligt kommitténs mening icke tillfredsställande. Den kritik, som
riktats mot patologiundervisningen, är i åtskilliga avseenden berättigad och
bör tas som utgångspunkt för en djupgående omprövning av läroämnets
omfång, förläggning i studieplanen och förhållande till de kliniska ämnena.

Det är särskilt tre omständigheter, som kommittén anser riktningsgivande
för det slutliga ställningstagandet härvidlag.

Den första är den intima samhörigheten mellan den allmänna och den
speciella patologien, vilka i själva verket bör uppfattas som ett enda ämne.
Sakligt sett är den speciella patologien en direkt fortsättning och påbyggnad
av den allmänna patologien, men den senare fordrar för sitt studium
en exemplifiering ur den förras lärostoff. Detta har lett till att kursen i
allmän patologi i allmänhet redan omfattat större eller mindre delar av
den speciella patologien. Den allmänna och den speciella patologien bör
således enligt kommitténs mening undervisas och examineras som ett enhetligt
planlagt ämne, där undervisningen leds av en och samme lärare.

Den andra omständigheten, som kommittén anser måste beaktas, är
patologiens nära samhörighet med de kliniska ämnena. Patologien skall
enligt kommittén icke undervisas som ett helt fristående ämne utan som
ett kliniskt inriktat ämne, som ständigt ställs i relation till patienternas
sjukdomsbilder. Patologien bör med andra ord i görligaste mån samordnas
och integreras med de kliniska ämnena, särskilt de grundläggande medicin
och kirurgi. Patologien bör således icke undervisas på det prekliniska stadiet,
utan dess studium bör infalla under de kliniska studierna och påbörjas
samtidigt med dem.

Den tredje omständigheten av betydelse är enligt kommittén att patologien
på ett sätt utgör en naturlig grundval för de kliniska studierna. Att,
som nu ofta sker, förlägga det huvudsakliga studiet och tentamen i speciell
patologi till studiernas sista skede anser kommittén därför vara i
högsta grad olämpligt. Å andra sidan gör patologiens nödvändiga kliniska
anknytningar, att den icke kan förläggas helt före de kliniska studierna.
Slutsatsen av dessa överväganden måste enligt kommittén bli, att de

124

Kungl. Maj:ts proposition nr ''212.

grundläggande och väsentliga partierna av patologien bör undervisas och
tenteras under de kliniska studiernas inledande skede, men att patologiundervisningen
även därefter måste ingå som ett moment i den löpande
kliniska undervisningen.

Med utgångspunkt från de nu redovisade förutsättningarna föreslår kommittén,
att undervisningen i patologi skall meddelas i form av föreläsningar,
i vilka nödiga demonstrationer av mikroskopiska preparat, obduktionsdemonstrationer
och s. k. patologikonferenser bör ingå.

Kommittén föreslår, att föreläsningarna i patologi i den nya undervisningsplanen
anges till cirka 110 och att de ges under det tredje, propedeutiska
studieåret. Uppdelningen av föreläsningarna på den allmänna och
den speciella delen av ämnet bör ankomma på lärarna. Kommittén föreslår,
att 40—50 föreläsningar ägnas åt den förra delen och 60—70 föreläsningar
åt den senare.

Obduktionsundervisningen skall enligt kommittén avse att för de studerande
demonstrera organens patologiska förändringar vid olika sjukdomstillstånd.
De studerande bör bevista obduktionsdemonstrationerna under
den tid, då de åhör föreläsningarna i patologi. Med den uppläggning av
det propedeutiska året, som kommittén föreslår, kommer dessa föreläsningar
att ges under cirka sex av årets åtta studiemånader. Med demonstration av
obduktion tre dagar i veckan under cirka tjugofem studieveckor skulle
cirka 75 timmar sådana demonstrationer kunna beräknas, om en demonstration
tar 1 timme för den studerande. Vid varje obduktionstillfälle skall
enligt kommittén de studerande i tur och ordning assistera vid obduktionerna,
så att en viss undervisning i obduktionsteknik på detta sätt meddelas
dem. Något obduktionsprov bör däremot enligt kommitténs mening
icke påfordras. Undervisning i obduktionsteknik anser kommittén vara en
specialutbildning. De studerande, som önskar en grundligare sådan, rekommenderas
att fullgöra assistenttjänstgöringen i valfritt ämne i patologi.
Kommittén förutsätter vidare, att de studerande under medicin- och kirurgikurserna
i förekommande fall bevistar obduktionerna på patienter, som
tilldelats dem på kliniken.

Under medicin- och kirurgiterminerna skall slutligen enligt kommittén
de studerande obligatoriskt bevista s. k. patologikonferenser. Läraren i
patologi bör organisera dessa konferenser, vilka lämpligen kan få olika
utformning vid olika tillfällen, men klinikerna skall alltid medverka, så att
studenterna får patologien framställd i direkt relation till kliniken och
därigenom når en djupare förståelse av ämnet. Två timmar torde enligt
kommittén få avsättas till en konferens, även om den inte alltid skulle
ta en så lång tid. Denna undervisning anser kommittén får en lämplig
omfattning, om den anordnas en gång varannan vecka under medicin- och
kirurgiterminerna. På vardera terminen skulle då falla 10 konferenser om
vardera 2 timmar, d.v.s. sammanlagt 40 timmar patologikonferenser under

125

Kungl. Maj ds ''proposition nr 212.

det fjärde studieåret. Kommittén anser, att sådana konferenser kommer
att utgöra en värdefull förstärkning av undervisningen i patologi och i de
kliniska ämnena. Särskilt framhåller kommittén de rika tillfällen till integration
av kunskapsstoffet, som skapas på detta sätt och som utan tvivel kan
ge den studerande levande och lättbevarade minnesbilder av väsentliga
delar av den patologiska anatomien.

Enligt kommitténs mening bör en lärare leda undervisningen i patologi
för en viss given kurs studerande, d.v.s. leda undervisningen av både den
allmänna och den speciella delen av ämnet. Kommittén anser det vara ett
väsentligt krav, att läraren i patologi samordnar sin undervisning i görligaste
mån med den propedeutiska, kliniska undervisningen i samråd med
de kliniska lärarna i avsikt att ge patologien en klinisk prägel. Så långt
möjligt bör patientdemonstrationer anordnas anslutande till den patologiska
undervisningen. I sin strävan att på detta sätt praktiskt levandegöra patologistudiet
kan enligt kommittén läraren i möjligaste mån rensa bort ur
undervisningen oväsentligheter, speciella anatomiska detaljer och patologiska
rariteter för att koncentrera sig på de grundläggande och kliniskt
viktiga sjukdomstillstånden.

Undervisningen i dess helhet skall således enligt kommittén syfta till att
ge de studerande en patologisk-anatomisk grundval för deras kliniska studier
men icke att ge dem en specialpatologisk utbildning. Undervisningen
bör uppläggas så, att de studerande efter sex månaders undervisning, varunder
de läst ämnet jämsides med kursen, kan avlägga tentamen i patologi
under det propedeutiska årets sjunde eller åttonde månad eller strax efter
dess slut. Tentamensämnet anser kommittén böra benämnas patologi och
utgöra ett ämne i medicine licentiatexamen.

Den patologiundervisning, som enligt kommitténs förslag skall meddelas
under medicin- och kirurgiterminerna, bör enligt kommittén icke avslutas
med särskilt förhör utan ingå i klinikundervisningen och kontrolleras i
vederbörande kliniska tentamen.

De delar av patologien, som hör samman med de kliniska specialämnena,
meddelas enligt kommittén lämpligen i samband med dessa ämnen. Viktigast
anser kommittén här vara den pediatriska patologien, den obstetriskgynekologiska
patologien och neuropatologien. Lärarna i pediatrik, obstetrik-gynekologi,
neurologi, psykiatri och neurokirurgi bör enligt kommittén
samråda med lärarna i patologi om denna undervisning, som antingen kan
ges av ämnesläraren eller av patologen. Om så befinnes lämpligt, kan en
av lärarna i patologi ge någon timmes undervisning under ifrågavarande
kurs om de viktigaste patologiska problemen i ämnet, helst i form av konferenser
eller i anslutning till demonstration av obduktioner. En stark begränsning
av denna undervisning anser kommittén dock lämplig, eftersom
det här rör sig om specialproblem. Kunskapskontrollen bör enligt kommittén
ske i samband med tentamen i respektive ämne.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

Eftersom enligt kommitténs förslag samtliga ordinarie lärare skall undervisa
i både allmän och speciell patologi, föreslår kommittén, att professurernas
benämning överallt ändras till professurer i patologi.

Med hänsyn till att den kliniska undervisningen i Lund-Malmö redan
delats på de två lärosätena, anser kommittén, att den ena av professurerna
i Lund oundgängligen måste flyttas till Malmö. Därvid torde enligt kommittén
en av Malmö stad beslutad nybyggnad för patologi vid Malmö
allmänna sjukhus kunna komma att tjäna som patologisk institution.
Under en övergångstid anser kommittén, att möjligheter finnes att bereda
plats för undervisningen i provisoriska lokaler, vilka beräknas bli tillgängliga
i samband med bland annat det pågående uppförandet av en central
laboratoriebyggnad för allmänna sjukhuset i Malmö.

Vid beräkning av den undervisningsvolym, som enligt kommitténs förslag
kommer att vila på varje patologisk institution, säger sig kommittén
ha funnit, att de nuvarande ordinarie lärarna icke längre är tillfyllest för
undervisningen vid flera institutioner. Kommittén föreslår därför, att det
för varje terminsgrupp studerande beräknas en professor och en prosektor
i patologi. Detta innebär, att eu prosektorstjänst i patologi bör inrättas vid
patologiska institutionen i Uppsala, i Malmö, vid Sabbatsbergs sjukhus i
Stockholm och i Göteborg. Med hänsyn till att den ordinarie personalen
vid sabbatsbergsinstitutionen trots den av kommittén föreslagna utökningen
med en prosektor dock är mindre än vid motsvarande institution vid karolinska
sjukhuset, föreslår kommittén ett arvode till en biträdande lärare på
Sabbatsberg.

För Stockholms del kräver dessutom det stora antalet studerande enligt
kommitténs mening, att obduktionsdemonstrationerna försiggår för mindre
grupper än hela antalet studerande vid institutionerna. Kommittén
föreslår därför, att arvoden beräknas för biträdande lärare i patologi med
uppgift att leda obduktionsdemonstrationer vid andra sjukhus än undervisningssjukhusen.
Efter diskussion med ämneslärarna föreslår kommittén
sålunda, att de studerande vid karolinska sjukhusets patologiska institution
dessutom får möjlighet att bevista obduktionerna vid S:t Eriks sjukhus,
vilken anordning redan existerar. För dessa studerande bör dessutom enligt
kommittén finnas tillfälle att bevista obduktionerna vid serafimerlasarettet,
där den för sjukvårdens del mot arvode anställde prosektorn liksom hittills
även bör få ett undervisningsarvode. Kommittén anser, att de studerande
vid den patologiska institutionen på Sabbatsbergs sjukhus på liknande sätt
bör beredas tillfälle att bevista obduktionerna vid S:t Görans sjukhus och
vid södersjukhuset, och föreslår för dessa ändamål särskilda arvoden till
överläkarna vid vederbörande patologiavdelningar för deras arbete som biträdande
lärare i patologi.

Vid beräkning av arvodena till de biträdande lärarna för deras obduktionsundervisning,
liksom också när det gäller att beräkna omfattningen

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

av obduktionsundervisningen vid de patologiska institutionerna, föreslår
kommittén efter samråd med ämneslärarna, att en obduktionsdemonstration
för läraren beräknas som två undervisningstimmar. Förhållandet motiveras
enligt kommittén dels av demonstrationens längd, dels av att obducenten
även under själva obduktionen får handleda ett par av de studerande,
som biträder vid obduktionen och därvid undervisas i obduktionsteknik.

Kommittén föreslår även en viss förstärkning av den lägre undervisningspersonalen
och tekniska personalen, såsom närmare framgår av efterföljande
tabell. Av tabellen framgår även nuvarande personalorganisation och
kanslerns förslag i ämnet.

T abellkommentar.

Den i kolumnen för Uppsala universitet redovisade maskinisttjänsten i
Ca 13 må icke återbesättas utan Kungl. Maj:ts medgivande.

I kolumnen för Lund avser arvodet till biträdande lärare, 5 000 kronor,
undervisning i speciell patologi i Malmö. Av de tre förste assistenterna är
en i speciell patologi placerad i Malmö.

Det i kolumnen för karolinska sjukhuset upptagna arvodet på 3 600 kronor
utgår till prosektor vid serafimerlasarettet för undervisning i patologi.
Professuren och laboraturen i radiopatologi i Stockholm samt en tjänst
som laboratoriebiträde och en befattning som tredje amanuens vid radiopatologiska
institutionen där har lämnats utanför redovisningen.

Under kommitténs förslag har i kolumnen för Malmö uppförts en befattning
som förste amanuens och en tjänst som preparator. Dessa tjänster
skall enligt kommitténs förslag inrättas, när ny institutionsbyggnad för
patologi färdigställts i Malmö.

Kommittén anmäler slutligen att den från ämnesrepresentanterna i Lund
mottagit en preliminär kalkyl över det uppskattade nyanskaffningsbehovet
för den planerade patologiska institutionen i Malmö, upptagande ett belopp
av cirka 320 000 kronor. Med hänsyn till att institutionsfrågan ännu
icke är definitivt löst och att utrustningsfrågan torde komma att lösas i
den särskilda ordning, som betingas av gällande avtal mellan staten och
Malmö stad, har kommittén emellertid icke ansett sig böra redovisa särskild
anslagsberäkning för ändamålet.

Y ttranden.

Beträffande den föreslagna omfattningen av patologiundervisningen
bär i yttrandena rått delade meningar. Medicinska fakulteten i
Lund och lärarkollegiet vid karolinska institutet har i stort sett godtagit
kommitténs förslag. Medicinska fakulteten i Uppsala anser däremot, att
kommitténs förslag innebär en betänklig nedskärning, och föreslår, att man
i stället under det propedeutiska året ger en kurs i allmän patologi om
cirka 80 timmar föreläsningar och 60 timmar obduktioner, vilken kurs avslutas
med tentamen. Undervisningen i speciell patologi bör däremot enligt

Patologi.

Tjänster m. m.	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
U	L	S	G	U	L	M	S	G	U	L	M	S	G
Sabb	KS	Sabb	KS	Sabb	KS
Professor ..............	2	2	1	1	2	_	- 1	+ 1	_	_	.	_	- 1	+ 1
Prosektor ..............	1	1	—	2	1	+ 1	—	+ 1	+1	—	+ 1	+ 1	—	+ 1	+ 1	—	+ 1
Biträdande lärare .......	—	5 000	10 000	3 600	—	—	—	- 5 000	+ 9 500	+ 11 400	—	—	—	-5 000	+ 1500	+ 6 400
		(Malmö)
Förste assistent .........	2	3	—	1	2	—	— 1	—	+ 1	—	—	—	— 1	—	+ 1
		(Malmö 1)
Andre assistent .........	1	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	+ 1
Förste amanuens ........	2	1	2	2	2	—	—	+ 1	—	—	—	—	—	+ 1	+ 1	+ 1
Tredje amanuens .......	1	1	—	2	1	—	—	—	—	—	—	—	—	+ 1
Preparator (14 lgr) ......	1	1	—	1	1	—	—	+ 1	+ 1	—	—	—	—	+:i	+ 1
Maskinist (13 lgr) ......	1
Instit. vaktm. (14 lgr) ..	1	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	+1
Lab. bitr. (13 lgr) ......	1	1	—	1	2
Kontorist (13 lgr) ......	—	1	—	1	1
Instit. vaktm. (12 lgr) ..	—	—	—	2	1	—	—	+ 1	+ 1	—	—	—	—	—	+ 1
Laboratoriebiträde (11 lgr)	2	2	1	2	1	—	— 1	+ 1	—	—	+ 1	—	1	+ 2	+ 1	—	+ 1
Kanslibiträde (11 lgr) ...	1	—	1	—	—	—	—	+ 1	—	—	—	—	—	+ 1
Vaktmästare (10 lgr) ....	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	+ 1	—	—	—	—	—	+ 1
Ekonomibiträde .........	—	—	—	—	2
Handräckningsarbetare ..	—	—	—	2 400
Ers. t. obd. vaktmästare..	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	+ 1000	+ 1000

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

fakulteten i huvudsak förläggas till ett senare stadium och ges i form av
kvällsföreläsningar ett par gånger i veckan under hela det fjärde läsåret
samt under obduktioner och konferenser i enlighet med kommitténs förslag.
Tentamen i speciell patologi skulle då i regel kunna avläggas senast vid
femte studieårets början. Också organisationskommittén för medicinska
högskolan i Göteborg ställer sig tveksam till kommitténs förslag och anser,
att även om undervisningen i möjligaste mån rationaliseras och all dubbelundervisning
borttages en minskning av ämnet till mindre än 300 timmar
icke synes kunna accepteras. Enligt organisationskommitténs mening bör
undervisningstimmarna fördelas på följande sätt: 110 timmar föreläsningar
inklusive mikroskoperingsövningar, 100 timmar obduktionsdemonstrationer,
40 timmar patologiundervisning i form av konferenser eller dylikt under
medicin- och kiurgiterminerna, 10 timmar patologiundervisning under kurserna
i de kliniska specialämnena samt cirka 10 timmar obduktionsdemonstrationer
under medicinassistenttjänstgöringen. Härutöver bör varje student
beredas tillfälle till obduktionsövningar under minst 30 timmar.

Kanslern anser, att de uttalade önskemålen om en ökning av antalet
undervisningstimmar i patologi för att möjliggöra en utökad obduktionsundervisning
är berättigade, och föreslår en utökning av obduktionsundervisningen
med 25 timmar per kurs. Härvid bör emellertid enligt kanslerns
mening antalet föreläsningstimmar kunna reduceras från 110 till 100.

Kommitténs uppfattning att undervisning i obduktionsteknik vore en
specialutbildning har bemötts av flera remissmyndigheter. I likhet med
flertalet universitetsmyndigheter har sålunda bland annat Sveriges förenade
studentkårer framhållit, att samtliga underläkare med undantag för sådana
som tjänstgör vid ett lasarett med egna patologer av allt att döma
även i fortsättningen får utföra förekommande obduktioner. Sveriges förenade
studentkårer föreslår därför, att någon form av obduktion sp
r o v bibehålies. Svenska läkaresällskapet anser kommitténs uttalande
att obduktionsprov icke bör ingå i tentamen i patologi vara en olämplig
inskränkning i vederbörande lärares rätt att på sätt han finner mest lämpligt
förvissa sig om att examinanden äger nödiga kunskaper i ämnet.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser, att tentamen i patologi
av kommittén förlagts till en för tidig tidpunkt. Vid slutet av det propedeutiska
året saknar studenterna enligt kollegiets mening ännu den mognad,
som endast en mera kvalificerad klinisk utbildning kan ge och som är nödvändig
för förståelse av patologien. Under det tredje studieåret blir undervisningen
i de kliniska ämnena icke mer än propedeutisk, och undervisningen
måste därför mer eller mindre få samma karaktär. Lärarkollegiet
anser det på grund härav förkastligt att förlägga tentamen till denna tidpunkt
och föreslår, att denna sker tidigast efter kurserna i medicin och
kirurgi, d.v.s. i slutet av fjärde eller början av femte året. Kanslern förklarar
sig dela denna kollegiets uppfattning. Genom att förlägga tentamen

9 — Dihang till riksdagens ■protokoll 195b. 1 samt. Nr 212.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

i patologi till tiden efter kursen i kirurgi vinner man även, framhåller
kanslern, en minskning av studiebördan under det propedeutiska året.
Kontroll av att de studerande inhämtat tillräckliga kunskaper i allmän
patologi för det fortsatta kliniska arbetet under det följande medicinkirurgiåret
måste dock enligt kanslern ske genom deltentamen eller på
annat lämpligt sätt. Denna uppdelning av tentamen kommer i en del fall
att föranleda eu förlängning av studietiden. För att i möjligaste mån begränsa
studietidsförlängningen är det emellertid enligt kanslern angeläget,
att inte omfattningen av kunskapskontrollen vid nämnda deltentamen överdrives.
Samma synpunkter beträffande tentamens förläggning har framförts
av Svenska läkaresällskapet.

Kanslern har icke ansett sig kunna tillstyrka kommitténs förslag att en
obduktionsdemonstration för läraren skulle få räknas som två undervisningstimmar.
Av kommittén beräknade arvoden till biträdande lärare föreslås
reducerade med hänsyn härtill.

Medicinska fakulteten i Lund har anfört, att då undervisningen i patologi
i Malmö avses bli lika omfattande som i Lund måste också lärarstaben
vara lika stor. Vidare anser fakulteten att ytterligare en befattning som
laboratoriebiträde, avsett för den blivande prosektorn, måste inrättas.
Kanslern delar denna uppfattning och föreslår, att utöver av kommittén
föreslagna tjänster en befattning som andre assistent, en befattning som
tredje amanuens och en befattning som laboratoriebiträde inrättas vid
den patologiska institutionen i Malmö. I en inlaga till fakultetens yttrande
har professorerna C. G. Ahlström och F. Linell anfört, att det enligt deras
mening ej är motiverat att den föreslagna nya institutionsvaktmästarbefattningen
vid patologiska institutionen i Malmö skulle vara placerad i lägre
lönegrad än motsvarande befattning vid patologiska institutionen i Lund.
Kanslern finner denna invändning berättigad och föreslår att jämväl institutionsvaktmästarbefattningen
i Malmö placeras i lönegraden 14. Fakulteten
föreslår slutligen under hänvisning till den patologiska institutionens
ökade arbetsuppgifter i sjukvårdens tjänst en komplettering för såväl Lunds
som Malmös vidkommande med en klinisk amanuens.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad promemoria
har professorerna Å. Wilton och N. Ringertz anfört, att den professor,
prosektor eller biträdande lärare, som meddelar obduktionsundervisningen,
oundgängligen måste assisteras av en förste amanuens, vilket förutsätter
att vardera patologiinstitutionen i Stockholm måste ha tre förste amanuenser,
då undervisningen måste kunna ske samtidigt på tre sjukhus. Därför
föreslås, att ytterligare en befattning som förste amanuens inrättas vid
vardera Sabbatsbergs sjukhus och karolinska sjukhuset. Vidare föreslår
Wilton och Ringertz, att obduktions vaktmästarna på de stadens sjukhus,
som användas för undervisningen, skall erhålla ersättning för det merarbete,
som studentundervisningen förorsakar dem. Lärarkollegiet har i sin kost -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

nadsberäkning uppfört sammanlagt 2 000 kronor för detta ändamål.
Kanslern har tillstyrkt dessa förslag.

Professorerna Wilton och Ringertz har vidare anfört, att då kommittéförslaget
förutsätter en lika stor arbetsbörda för undervisningen vid vardera
institutionerna vid karolinska sjukhuset och Sabbatsbergs sjukhus
bör också utrustningen med lärarpersonal och teknisk personal vara någorlunda
likartad vid båda institutionerna. Utöver av kommittén föreslagen
personalförstärkning för Sabbatsbergsinstitutionen föreslås sålunda, att
ytterligare en prosektorstjänst inrättas i utbyte mot den föreslagna arvodesbefattningen
som biträdande lärare samt att två tjänster som laboratoriebiträde
inrättas vid institutionen, i Kanslern bär tillstyrkt inrättandet av en
laboratoriebiträdesbefattning.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet har i sin kostnadsberäkning utöver
nyssnämnda förslag upptagit en laboratur i pediatrisk patologi vid karolinska
sjukhuset i stället för nu utgående arvode till biträdande lärare i
ämnet. Vidare har upptagits ett anslag med 35 000 kronor för nyanskaffning
av undervisningsmateriel.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anför, att
enligt ämneslärarens bestämda uppfattning en utökning av hjälpkrafterna
med en andre assistent och en tredje amanuens är nödvändig för undervisningen
i patologi i Göteborg.

I fråga om för patologiundervisningen erforderliga lokaler har medicinska
fakulteten i Lund anfört, att den snart 70 år gamla byggnad, som
inrymmer de patologiska och bakteriologiska institutionerna i Lund, är
helt otidsenlig och icke tillåter meddelandet av undervisning enligt kommitténs
plan. Ritningar till en ny institution för patologi är enligt fakulteten
uppgjorda av byggnadsstyrelsen. Med hänsyn till vikten av att en ny
studieplan genomföres så snart som möjligt hemställer fakulteten, att byggnadsärendet
bringas till snabb lösning. Fakulteten har vidare anfört, att
någon möjlighet att ens provisoriskt meddela kursundervisning i patologi
i Malmö icke för närvarande finnes.

Malmö stads sjukhusdirektion har i anslutning till kommitténs förslag
att den ena av professurerna i patologi i Lund skulle överflyttas till Malmö
och där förenas med överläkarbefattningen vid patologiska avdelningen,
vid det tillfälle då lokaler kan erbjudas i en ny byggnad, anfört att sjukhusdirektionen
redan tidigare i diskussioner med fakulteten accepterat tanken,
att en kommande överliikare i patologi samtidigt skulle vara knuten
till universitetet, om så behövdes, och som en följd därav har vid planerandet
av den nya byggnaden på anmodan av direktionen en representant
från medicinska fakulteten medverkat. Gentemot kommitténs förmodan
att under en övergångstid möjligheter skulle finnas att bereda plats för
patologiundervisningen i Malmö i provisoriska lokaler, vilka beräknades bli
tillgängliga i samband med bland annat det pågående uppförandet av en

132

Kungl. Maj:ts -proposition nr 212.

central laboratoriebyggnad för allmänna sjukhuset, anför emellertid direktionen,
att denna byggnad är engagerad med aktuella uppgifter, varför
patologiundervisningen ej kan bedrivas där. Någon uppdelning av den nuvarande
avdelningen för patologisk anatomi och bakteriologi i två likvärdiga
avdelningar med var sin överläkare anses dessutom icke kunna komma
till stånd förrän nybyggnad för dessa båda ämnen kan tas i bruk.

I sin till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogade promemoria
har professorerna Wilton och Ringertz beträffande patologiska institutionen
vid karolinska sjukhuset anfört följande.

I institutionsbyggnaden inhyses för närvarande tandläkarhögskolans avdelning
för tandhistopatologi, kurslokaler för karolinska institutets bakteriologiska
institution samt karolinska sjukhusets Wassermanlaboratorium.
Under förutsättning att dessa, såsom tillfälliga betecknade arrangemang,
upphör, torde inga lokaler behöva nyinredas eller nybyggas.

Om kommittéförslaget skall kunna genomföras är det enligt professorerna
Wilton och Ringertz vidare ofrånkomligt att betydande omändringar
företas i lokalerna vid Sabbatsbergs sjukhus. Dels måste studenterna få
ökat utrymme för sina självstudier, dels måste arbetsrum beredas för de
nytillkomna lärarkrafterna. Då emellertid de befintliga rummen är stora,
skulle det vara möjligt att genom uppdelning av rum kunna erhålla någorlunda
tillfredsställande lokaler, utan att behöva tillgripa tillbyggnad. Statens
andel i kostnaderna för ombyggnaden beräknar lärarkollegiet skola
uppgå till 50 000 kronor (25 procent av totala kostnaden) under förutsättning
av bidrag jämväl från staden. Kanslern tillstyrker förslaget under
nämnda förutsättning.

Departementschefen.

I den gällande examensstadgam utgör patologien två ämnen, nämligen
allmän patologi och speciell patologi (eller patologisk anatomi). Kommittén
hävdar, att patologien i framtiden skall betraktas som ett enda ämne, vars
olika delar samordnas inom en lärares undervisning och ges i nära anknytning
till kliniken. Denna uppfattning, som har godtagits av samtliga remissmyndigheter,
synes enligt min mening kunna tjäna som utgångspunkt för
en rationell omläggning av undervisningen. Professurernas benämning bör
därvid överallt ändras till enbart professurer i patologi. Omfattningen och
anordningen av patologiundervisningen torde med de av kanslern förordade
modifikationerna bli lämplig. Inom den av kommittén föreslagna undervisningen
synes mig särskilt patologikonferenserna kunna bli värdefulla
som ett medel för en intim samundervisning med de centrala kliniska
ämnena.

I likhet med lärarkollegiet vid karolinska institutet och kanslern finner
jag lämpligt förlägga kunskapskontrollen i patologi till efter kurserna i
medicin och kirurgi, d.v.s. tidigast i slutet av fjärde studieåret, varigenom

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

även de studerandes arbetsbörda under det propedeutiska året lättas. Jag
delar emellertid kanslerns uppfattning, att denna anordning gör en kontroll
nödvändig av att de studerande under det propedeutiska året inhämtat tillräckliga
kunskaper i allmän patologi för det fortsatta kliniska arbetet under
medicin-kirurgiåret. Detta kan lämpligen ske genom en deltentamen i slutet
av det propedeutiska årets första termin. Jag vill liksom kanslern
understryka, att det är angeläget att kunskapsfordringarna i denna deltentamen
inte överdrives. Jag är medveten om att den senare förläggningen
av tentamen i patologi i en del fall kommer att medföra en studietidsförlängning.
För att här liksom i alla andra ämnen begränsa fordringarna
till det oundgängligen nödvändiga vill jag betona, att tentamen endast
skall avse den under propedeutiska året och medicin-kirurgikurserna meddelade
undervisningen, medan den del av patologien, som hör samman med
specialämnena, i enlighet med kommitténs förslag bör starkt begränsas till
sin omfattning och ingå i tentamen i respektive kliniska ämnen.

Vad beträffar personalorganisationen så finner jag kommitténs förslag
att förflytta den ena av de två patologiprofessurerna i Lund till Malmö
vara riktigt och till stor fördel för den kliniska undervisningen vid malmöklinikerna.
Den nybyggnad för patologi vid Malmö allmänna sjukhus, som
avses skola tjäna som institution för den sålunda förflyttade professuren,
torde, som förut nämnts, komma att påbörjas under innevarande år. Byggnaden
torde vid sådant förhållande kunna beräknas vara färdig vid början
av höstterminen 1956, från vilken tidpunkt jämväl undervisningen i patologi
avses skola påbörjas enligt den nya studieordningen. Jag tillstyrker
därför en komplettering av personalen vid denna institution i enlighet med
kanslerns förslag.

För genomförande av den i jämförelse med nuvarande ordning rationaliserade
och med kliniken samordnade undervisningen i patologi synes det
mig erforderligt, att antalet prosektorstjänster utökas i enlighet med kommitténs
förslag.

Jag kan i likhet med kanslern icke tillstyrka, att vid beräkningen av
omfattningen av obduktionsundervisningen en obduktionsdemonstration
för läraren skulle räknas som två undervisningstimmar, varför de av kommittén
föreslagna arvodena till biträdande lärare bör reduceras.

Då en tillfredsställande tillgång till lägre undervisningspersonal och teknisk
personal uppenbarligen har stor betydelse vid patologiundervisningen,
ansluter jag mig till kanslerns i jämförelse med kommitténs på vissa punkter
utvidgade förslag härom.

Ersättning till obduktions vaktmästarna på de Stockholms stads sjukhus,
som föreslagits skola användas för obduktionsundervisning, torde liksom
hittills böra utgå från karolinska institutets materielanslag.

Till frågan om en ombyggnad av patologiska institutionen vid Sabbatsbergs
sjukhus är jag icke beredd att nu ta ställning.

134 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

Jag föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet patologi:

	U	L	M	Sabb.	S KS	G
Professor .............................	_	— 1	+	1
Prosektor .............................	+ 1	—	+	1	+	1	—	+	1
Biträdande lärare .....................	—	—	— 5	000	+ 1	500	+ 6 400
Förste assistent .......................	—	— 1			+	1
Andre assistent .......................	—	—	+	1
Förste amanuens ......................	—	—	+	1	+	1	+ 1
Tredje amanuens ......................	—	—	+	1
Preparator (14 lgr) ....................	—	—	+	1	+	1
Instit. vaktm.........................	—	—	+	1	+	1
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) .......	—	— 1	+	2	+	1	—	+	1
Kanslibiträde (11 lgr) .................	—	—	+	1
Vaktmästare (10 lgr) .................	—	—					—	+	1

Härav föranledd årlig kostnadsökning för avlöningar uppgår till i runt
tal 207 500 kronor.

Frågan om utrustning av den nya patologiska institutionen i Malmö torde
komma att lösas i den särskilda ordning, som betingas av gällande avtal
mellan staten och Malmö stad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

135

11. Farmakologi.

Kommittén.

Enligt gällande examensstadga utgör farmakologi ett ämne i medicine
kandidatexamen. Kursen i farmakologi är för närvarande förlagd till femte
terminen.

I tidigare diskussion om undervisningen i farmakologi synes enligt kommittén
enighet ha uppnåtts om det lämpliga i att komplettera den grundläggande
undervisningen i farmakologi med föreläsningar i farmakoterapi i
anslutning till den kliniska undervisningen. Kommittén ansluter sig helt till
denna uppfattning.

Undervisningen bör enligt kommittén inledas med en kurs i farmakologi,
och kommittén finner det väsentligt, att detta sker i tidsmässig anslutning
till den inledande undervisningen i medicin och kirurgi.

Kursen i farmakologi skall ge en framställning av farmakodynamikens
huvuddelar med anknytningar till farmakoterapien, en allmän översikt över
de vanliga läkemedlens beredning jämte undervisning i receptskrivning, de
viktigaste delarna av toxikologien samt vissa delar av den farmaceutiska
kemien, vilken undervisning flyttas från kursen i medicinsk kemi. Under
kursen skall de studerande besöka ett apotek och ta del av arbetet där, i
den mån detta är av intresse för den allmänna läkarutbildningen. Examensstadgans
§ 23 med krav på intyg rörande kännedom om anordningar inom
apotek m. m. kan enligt kommitténs mening utgå, enär det numera icke
åligger envar läkare att förrätta apoteksvisitation. Under kursen bör enligt
kommittén i lämplig omfattning meddelas undervisning om de delar av
statsmedicinen, som berör farmakologien, såsom apoteksvarustadgan, giftstadgan,
specialitetsbestämmelserna etc. Vidare föreslås demonstrationer
och laborationer skola anordnas i sådan omfattning, att de studerande får
praktiskt-experimentell belysning av ämnets centrala delar i djurförsök eller
i lämplig omfattning i försök på friska människor, d.v.s. självförsök. Kommittén
betonar, att praktiskt arbete och laborationer har samma betydelse
i undervisningen i farmakologi som i de andra teoretiska ämnena. Kommittén
framhåller, att sådana laborationer redan med framgång bedrivits vid
vissa institutioner.

Kursen i farmakologi bör enligt kommittén ta en tid av högst två månader
och anordnas två gånger årligen. Undervisningen skall omfatta högst
100 timmar, varav förslagsvis 65 timmar föreläsningar och 35 timmar demonstrationer
och laborationer. Kursen ledes av professorn eller laboratorn
i farmakologi och avslutas med tentamen, som kommittén anser bör kunna
avläggas i slutet av det propedeutiska året.

Kommittén anser vidare, att en klinisk farmakologiundervisning med

136

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

speciell inriktning på sjukdomarnas terapi är nödvändig, och håller före,
att den bör ges i så nära anslutning till den kliniska undervisningen som
möjligt. Av särskild vikt torde vara att sådan undervisning anordnas under
medicinkursen.

Kommittén föreslår därför, att farmakoterapien blir huvudämnet i ett
antal ldiniska terapikonferenser. Vid konferenserna samverkar farmakologer
och kliniker, och undervisningen belyses i lämpliga fall med patientdemonstrationer.
Konferenserna, som föreslås pågå 2 timmar, kan enligt
kommittén organiseras på olika sätt, eventuellt under medverkan av flera
teoretiska och kliniska lärare. Kommittén anser emellertid, att de kliniska
terapikonferensema organisatoriskt bör sammanhållas av en farmakolog,
varvid ämnena för konferenserna beslutas i samråd med en kliniker, som
också står ansvarig för den kliniska sidan av konferenserna. På så vis kan
ett program utformas för terapikonferensema under en kurs och de enskilda
konferenserna organiseras i samverkan mellan farmakologen och klinikern.

Vid terapikonferensema under medicinterminen bör enligt kommittén
farmakoterapien genomgås i anslutning till de viktigaste sjukdomarna och
sjukdomsgrupperna och till viktiga grupper av läkemedel. Ett par av konferenserna
kan enligt kommittén lämpligen ägnas åt fysikalisk terapi, varvid,
där så är möjligt, en reumatolog medverkar. Vid konferenserna bör
vidare undervisning i receptskrivning ske fortlöpande, och läkemedelsekonomiska
synpunkter, såsom olika läkemedels och specialiteters pris, bör
beaktas. Kommittén anser, att för en viss given kurs terapikonferens bör
anordnas varannan vecka. Under medicinkursen ges sålunda 10 terapikonferenser,
d.v.s. en viss given gmpp studerande får 20 timmars undervisning
i speciell farmakoterapi. Särskilt förhör bör enligt kommittén icke anordnas
i farmakoterapi, utan denna examination bör liksom hittills ingå i tentamen
i medicin.

Även under andra kliniska kurser bör enligt kommitténs mening ett fåtal
eller enstaka terapikonferenser anordnas under den kliniske farmakologens
ledning. Den närmare utformningen bör även här ske i samråd med de olika
kliniska lärarna.

Med hänsyn till att omfattningen av kursen i farmakologi enligt kommitténs
förslag ungefärligen motsvarar de nuvarande kursernas anser kommittén,
att de ordinarie lärartjänsterna vid institutionerna alltjämt är tillräckliga
för denna undervisning.

Kommitténs förslag om införande av kliniska terapikonferenser med undervisning
i farmakoterapi m. m. i anslutning till huvudsakligen medicinkurserna
innebär emellertid, att en ny undervisning tillkommer av sådan
omfattning, att enligt kommitténs mening särskilda lärare erfordras på de
farmakologiska institutionerna. Denna undervisning kommer enligt kommitténs
förslag att omfatta cirka 40 timmar per år i Uppsala och Göteborg
samt cirka 80 timmar per år i Lund-Malmö och Stockholm. Kommittén före -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr %1B.

slår därför en förstärkning av undervisningskraftema på de farmakologiska
institutionerna genom att en extra ordinarie lärartjänst i lönegraden Ce 30
inrättas vid varje lärosäte. Innehavarna av dessa tjänster, som enligt kommitténs
mening bör benämnas lärare i klinisk farmakologi (speciell farmakologi),
bör organisatoriskt leda terapikonferenserna. Det bör emellertid
enligt kommittén ankomma på professorn i farmakologi att efter samråd
med de olika lärarna på institutionen fördela vissa av konferenserna på
dem, som bäst behärskar ämnet i fråga. Läraren i klinisk farmakologi bör
i motsvarande grad delta i den övriga undervisningen på farmakologiska
institutionen.

Den nytillkomna undervisningen i klinisk farmakologi ställer enligt kommitténs
mening även ökade krav på tillgången till teknisk personal, betingade
av att kursen i farmakologi alltmera fått en experimentell och laboratoriemässig
uppläggning, en utveckling som kommittén finner böra understödjas.
Det stora antalet studerande i Stockholm anser kommittén vidare
motivera en ytterligare befattning som förste assistent.

Den sålunda föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av efterföljande
tabell. Av tabellen framgår även nuvarande personalorganisation
och kanslerns förslag till personalförstärkning.

Farmakologi.

Tjänster m. m.	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
U	L	s	G	U	L	S	G	U	L	S	G
Professor ...................	1	1	i	1
Laborator ...................	1	1	i	1	—	—	—	—	+ 1	+ 1	+;i	+ 1
Lärare i klinisk farmakologi ...	—	—	—	—	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
Förste assistent .............	1	1	i	1	—	—	+ 1	—	—	—	+1
Förste amanuens ............	1	1	2	KD
Tredje amanuens ............	2	2	2	1
Instrumentmakare (14 lgr) ...	1	1	—	—	—	—	+ 1	+ 1	—	—	+1	+ 1
Preparator (14 lgr) ..........	_	_	1	_	+ 1	+ 1	_	+ 1	+ 1	+ 1	_	+ 1
Laboratoriebiträde (13 lgr) ...	2	1	1	2
Kontorist (13 lgr) ...........	—	—	1	1
Institutionsvaktmästare (12 lgr)	1	1	—	1 ''A
Laboratoriebiträde (11 lgr) ....	—	1	1
Kanslibiträde (11 lgr) ........	1	1
Vaktmästare (10 lgr) .........	—	7«	1
Ekonomibiträde .............	—	—	—	1

T abellkommentar.

Den i kolumnen för Lund redovisade vaktmästaren är eldare för den
gemensamma byggnaden för farmakologiska och medicinsk-kemiska institutionerna.

138

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

I Göteborg är en institutionsvaktmästartjänst gemensam för farmakologiska,
fysiologiska och medicinsk-kemiska institutionerna. Utöver de i
tabellen över nuvarande personal redovisade tjänsterna finns en instrumentmakartjänst,
som är gemensam för de tre nämnda institutionerna.
Denna tjänst skall enligt kommitténs och kanslerns förslag tillfalla fysiologiska
institutionen.

I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits
en tjänst som förste amanuens. Tjänsten föreslås i propositionen
nr 136 till innevarande års riksdag skola inrättas från och med budgetåret
1954/55.

Y ttr anden.

Kommitténs förslag i fråga om uppläggningen och omfattningen
av farmakologiundervisningen har i huvudsak godtagits av
remissmyndigheterna.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga av professorn
J. Ahlgren framhåller dock denne som sin mening att det föreslagna
antalet föreläsningstimmar under den grundläggande farmakologikursen är
i knappaste laget. Enbart läkemedelsförordningsläran med författningskunskap,
för vilken ingen efter svenska förhållanden avpassad lärobok föreligger,
anser professor Ahlgren kräva 22—26 timmar. I inlagan avstyrkes
vidare kommitténs förslag om införande av laborationsövningar i farmakologi.
Professor Ahlgren anser, att de i fråga om vetenskapligt och pedagogiskt
värde icke står i någon proportion till varken de kostnader de
innebär för statsverket eller den tid de kräver av såväl studenter som lärare.
Därtill kommer att farmakologiska institutionen i Lund ej disponerar över
något övningslaboratorium för studentlaborationer eller utrustning för dylika.
Huvudlärarna i ämnet bör enligt professor Ahlgren få fritt val att
arrangera denna del av undervisningen i form av demonstrationer eller
i form av laborationsövningar. Organisationskommittén för medicinska högskolan
i Göteborg anser, att den grundläggande kursen i ämnet är alltför
kort och föreslår en förlängning med 15 timmar. Då värdet av terapikonferenserna
blir helt beorende på de lokala förhållandena, föreslår organisationskommittén,
att dessas antal icke fixeras statutenligt utan att denna
del av farmakologiundervisningen ordnas i samråd mellan lärarna i de kliniska
ämnena och i farmakologi samt på lämpligaste sätt fördelas mellan
konferenser och annan form av samundervisning.

Kanslern ansluter sig till vad kommittén anfört om farmakologiundervisningens
uppläggning och betonar i likhet med kommittén betydelsen avpraktiskt
arbete och laborationer jämväl i detta ämne. Kanslern framhåller,
att laborationsundervisning redan införts vid samtliga lärosäten utom i
Lund och prövats vara synnerligen värdefull, samt förutsätter, att laborationsundervisning
även införes i Lund.

Även medicinalstyrelsen förordar kommitténs förslag att i ökad utsträckning
införa laborationer och självförsök. Beträffande självförsöken uttalar

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

medicinalstyrelsen dock farhågor för att prövningen av narkotika kan i fråga
om särskilt disponerade studerande medföra viss risk.

I fråga om personalbehovet anför medicinska fakulteten i Lund,
att befintliga lärarkrafter enligt ämnesrepresentantens, professor J. Ahlgren,
uppfattning är tillräckliga även för undervisning enligt av kommittén skisserade
linjer, varför fakulteten icke funnit anledning tillstyrka den föreslagna
lärarbefattningen. Dock måste, anser fakulteten, en preparatorsbefattning
i enlighet med kommitténs förslag inrättas med hänsyn till
demonstrationerna och eventuella laborationsövningar. I en till fakultetens
yttrande fogad inlaga anför professor Ahlgren, att utrymmena och utrustningen
vid farmakologiska institutionen i Lund är sådana, att inga möjligheter
finns att upplåta laboratorium och skrivrum åt en dylik lärare.
Befintliga arbetsutrymmen komme helt att tas i anspråk, om den av tandläkarutbildningssakkunniga
och universitetskanslern föreslagna laboratorsbefattningen
vid tandläkarhögskolan i Malmö inrättas.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga
hävdar professorn B. Uvnäs, att ett genomförande av kommitténs förslag
torde komma att medföra behov av ytterligare en biträdande lärare samt
av underordnade hjälpkrafter, förslagsvis en förste och en tredje amanuens.
Professor Uvnäs har i en särskild skrivelse till kanslern för rikets universitet
ansett kommitténs förslag till personalförstärkning vara ett absolut minimikrav
och framhållit, att den föreslagna läraren måste ha lägst laborators
ställning.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anför, att
läraren i klinisk farmakologi bör vara en erfaren farmakolog, om möjligt
med klinisk utbildning, om undervisningen skall kunna bli tillfredsställande.
Enligt ämneslärarens uppfattning bör därför en laboratur i klinisk
farmakologi inrättas. Ämnesläraren anser vidare, att den föreslagna studieordningen
ställer stora krav på de underordnade lärarna vid den farmakologiska
institutionen, och föreslår inrättandet av ännu en befattning i
ämnet med arvode motsvarande klinisk amanuens.

Kanslern framhåller, att den föreslagna laborationsundervisningen ställer
större krav på lärarkrafter, då undervisningen med nödvändighet måste ske
gruppvis. Kanslern åberopar nyssnämnda skrivelse från professorn B.
Uvnäs, vari bland annat framhållits att en försöksgrupp av säkerhets- och
effektivitetsskäl torde kunna uppgå till högst 6 studenter. Med utgångspunkt
från att grupper om sammanlagt högst 10—15 studenter kan arbeta
samtidigt under dessa övningar kommer det totala undervisningsbehovet
i farmakologi enligt kanslern att uppgå till mer än 390 timmar och sålunda
mer än väl motivera tre lärarkrafter. Kanslern tillstyrker därför kommitténs
förslag om inrättande av ytterligare en lärartjänst vid varje lärosäte. Med
hänsyn särskilt till den kliniska farmakologien anser emellertid kanslern
att den nya lärartjänsten bör vara en laboratur i farmakologi i lönegraden
Ce 34.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr %12.

Även medicinalstyrelsen ifrågasätter, om icke de av kommittén föreslagna
lärartjänsterna i klinisk farmakologi borde få karaktär av laboraturer. Sådana
tjänster på detta område skulle enligt styrelsens mening vara av
betydelse även ur andra synpunkter än dem, som direkt beröres i betänkandet.
Härom framhåller medicinalstyrelsen följande.

Det kan icke anses lyckligt, att — såsom nu är fallet — farmakologisk
målforskning, prövning av läkemedlens kliniska värde, i huvudsak skall
vara beroende av tillfälliga personliga ingripanden eller av ekonomiskt stöd
från läkemedelsindustrierna, vilka i sin egenskap av enskilda ekonomiska
företag självfallet endast i mindre utsträckning kan bidraga till undersökningar,
som ej är av direkt betydelse för vederbörande industriföretags
aktuella produktionsproblem. Mer vittfamnande målsättning samt grundforskningsbetonade
arbetsuppgifter inom den kliniska farmakologien måste
till följd härav bli åsidosatta. I sitt yttrande över 1946 års läkemedelsutrednings
betänkande angående omorganisation av apoteksväsendet i riket
m. m. har styrelsen bland annat framhållit behovet av statligt stöd för
ifrågavarande målforskning för att göra den mera obunden av ekonomiska
intressen. I samma yttrande har även påpekats behovet av upplysning
bland de redan färdiga läkarna.

Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om icke ytterligare en lärartjänst
erfordras för att omhänderha undervisningen i den speciella del av ämnet,
som omfattar farmaceutisk kemi, läkemedelsberedning, receptskrivning och
preparatkännedom.

Departementschefen.

Kommitténs förslag till förstärkning av undervisningen i farmakologi
med en serie kliniska terapikonferenser under företrädesvis medicinkursen
finner jag vara värdefullt. Även i övrigt kan jag ansluta mig till vad kommittén
anfört om anordnandet av undervisningen i ämnet. Förslagen nödvändiggör
en utökning av lärarpersonalen vid de farmakologiska institutionerna,
och kommittén har därvid stannat vid att föreslå en lärartjänst i
lönegraden Ce 30 vid varje institution, medan kanslern i likhet med flera av
remissmyndigheterna funnit inrättandet av laboraturer i lönegraden Ce 34
motiverat. Jag har tidigare anslutit mig till kommitténs uppfattning att
lärartjänster i de kliniska ämnena bör inrättas i lönegraden Ce 30. Med
hänsyn till bland annat den nära anknytningen av nu ifrågavarande lärares
undervisning till kliniken finner jag mig böra föreslå att jämväl dessa lärartjänster
placeras i lönegraden Ce 30. Lärarna, som bör benämnas lärare i
klinisk farmakologi, bör dock enligt min mening icke ha en undervisningsskyldighet,
som är begränsad till att motsvara de kliniska terapikonferenserna
utan bör i erforderlig utsträckning utnyttjas jämväl för laborationsundervisningen.
Detta synes vara synnerligen motiverat även ur den synpunkten,
att en viktig del av denna undervisning kommer att utgöras av
självförsök, varvid god klinisk utbildning hos läraren är nödvändig.

Kungl. Maj:ts provosition nr 212.

141

Även beträffande den av den intensifierade laborationsundervisningen
betingade och enligt min mening nödvändiga utökningen av den lägre undervisningspersonalen
och den tekniska personalen finner jag icke anledning
frångå kommitténs av kanslern tillstyrkta förslag.

Jag föreslår sålunda följande personalförstärkning:

	U	L	S	G
Lärare i klinisk farmakologi (Ce SO) ....	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
Förste assistent .......................	—	—	+ 1
Instrumentmakare (14 lgr) .............	—	—	+ 1	+ 1
Preparator (14 lgr) ....................	+ 1	+ 1	—	+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 139 400 kronor.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

12. Kurser under det propedeutiska året.

Kommittén.

Enligt gällande examensstadga fullgör de studerande som första kurser
efter medicine kandidatexamen två månaders propedeutiska kurser. Hit
räknas fyra kurser, nämligen i 1) fysikalisk diagnostik, 2) de viktigaste
kemiska, mikroskopiska, bakteriologiska och fysiologiska undersökningsmetoderna
(laborationskurs), 3) allmän kirurgi och 4) allmän sjukvårdsteknik.
Kurserna har omfattat ett växlande antal föreläsningar samt praktiska
övningar, och planläggningen av undervisningen har icke varit enhetlig
vid de olika lärosätena. Under de två månaderna av propedeutiska
kurser åhör de studerande de kliniska föreläsningarna i medicin. I Lund
har sedan mer än ett år dessa föreläsningar försöksvis ersatts med en
översiktskurs i medicin. I Stockholm har de studerande efter de propedeutiska
kurserna fullgjort en månads klinisk tjänstgöring med särskild hänsyn
till lungtuberkulosens diagnostik och terapi.

Propedeutiska kurser anordnas två gånger årligen i Uppsala och Göteborg
samt tre gånger årligen i Lund och Stockholm. I de tre förstnämnda städerna
sker undervisningen vid respektive undervisningskliniker, medan den
i Stockholm är förlagd till S:t Eriks sjukhus.

Enligt nu gällande studieplan är undervisningen i teoretiska och kliniska
ämnen skarpt avgränsad. Före medicine kandidatexamen kommer de studerande
inte alls i beröring med patienter, och vid den teoretiska undervisningen
kan man icke utnyttja patientmaterial för att belysa sådana
frågeställningar, som är av såväl teoretisk som praktisk betydelse för den
blivande läkaren. Gränsdragningen mellan teori och praktik markeras genom
medicine kandidatexamen. Kommittén finner det uppenbart, att denna
anordning medför stora pedagogiska olägenheter, särskilt för de teoretiska
ämnen, som omedelbart anknyter till frågeställningar, som gäller den sjuka
människan, nämligen patologi, bakteriologi och farmakologi. En förståelse
av det kunskapsstoff, som meddelas under denna undervisning, och en
uppfattning om kunskapernas betydelse för kliniken torde icke kunna vinnas
utan åtminstone en elementär klinisk bakgrund. Undervisningens innehåll
kräver sålunda en koordination och integration med den kliniska undervisningen.
Dessa omständigheter utgör enligt kommitténs mening synnerligen
starka skäl för en ändring av studieplanen i sådan riktning, att de nu
nämnda teoretiska ämnena infogas i den kliniska delen av studietiden.
Kommittén tar därför upp det i tidigare diskussion framförda förslaget om
införandet av ett s. k. övergångsår i form av ett propedeutiskt år.

En viktig synpunkt vid organisationen av den allmänna läkarutbildningen
anser kommittén vara, att en samordning och integration av teo -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

retiska och kliniska ämnen eftersträvas. Detta framstår enligt kommittén
som särskilt betydelsefullt under det avsnitt av studierna, som skall förbereda
den studerande för de kliniska kurserna och tjänstgöringarna. Kommittén
föreslår därför, att denna period utformas på ett för nämnda syfte
speciellt tillrättalagt sätt. Den teoretiska undervisningen i detta skede kan
göras levande och de studerande får bättre möjligheter att förstå dess
betydelse. En sådan förståelse skärper den vetenskapliga grundsynen på
det kliniska arbetet och motverkar den psykologiskt ogynnsamma effekten
av en skarp gränsdragning mellan teori och praktik. Kommittén finner
det också betydelsefullt, att man genom denna anordning snabbare kan
föra in de studerande på kliniken och därigenom tidigare låta dem börja
arbeta med levande material. Härigenom stimuleras intresset för de medicinska
studierna, då de studerande fortare får omsätta sina kunskaper i
praktiskt kliniskt arbete. En kortare tid kommer också att förflyta mellan
den teoretiska och den praktiska undervisningen, vilket gör att kunskaperna
bättre hålles aktuella. En synpunkt, som kommittén anser bör
beaktas i detta sammanhang, är, att den studerande även tidigare kommer
in i den miljö, i vilken han i framtiden skall vara verksam. Den, som därvid
finner, att han valt fel bana, kan med mindre tidsförlust än som nu är
fallet övergå till annan verksamhet.

Kommitténs studieplan för det propedeutiska året syftar sålunda till att
bryta den tidigare dominerande »blockprincipen», då varje ämne betraktas
såsom en avgränsad enhet utan samband med andra ämnen. Om man skall
lära de blivande läkarna att behandla den sjuka människan och ej blott
sjukdomssymtom, torde det enligt kommittén vara nödvändigt att redan
från början i undervisningen poängtera människan som enhet och motverka
all tendens till ensidig specialisering.

Det propedeutiska året bör enligt kommitténs mening innehålla dels de
teoretiska ämnen, som har särskild klinisk anknytning, nämligen patologi,
bakteriologi och farmakologi, dels inledande kliniska kurser, nämligen
översiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk kurs i socialmedicin,
kurs i kliniska undersökningsmetoder, klinisk laborationskurs, propedeutisk
röntgenkurs och demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi.
De olika ämnena och kurserna behandlas i det följande var för sig.

Planläggningen av undervisningen i patologi, bakteriologi
och farmakologi har kommittén redovisat i de särskilda ämnesavsnitten
till vilka hänvisas i fråga om detaljer. Kommittén tillägger i detta
sammanhang endast, att undervisningen i dessa ämnen måste planeras så, att
de studerande får möjlighet att slutföra sina studier inom avsedd tidrymd.
De tre ämnena bör läggas så under det propedeutiska året, att inläsningstiderna
faller skilda från varandra. I princip bör det fordras av den studerande,
att han fullgjort tentamen i dessa tre ämnen, innan han vinner tillträde
till den medicinkurs, som anordnas efter det propedeutiska året. I

144

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £12.

undantagsfall kan detta bli svårt för den studerande på grund av sjukdom
eller dylikt. För att den studerande vid sådana särskilda förhållanden inte
skall tvingas uppskjuta sina fortsatta studier en hel termin, bör enligt kommittén
dispens i dylika fall kunna ges för en av de tre tentamina.

Kommittén finner det vara en brist, att det i nuvarande utbildning icke
meddelas någon allmänt orienterande klinisk undervisning, avpassad för
de yngsta tjänstgörande. Genom en kortfattad systematisk framställning
av det väsentligaste inom medicinen och kirurgien före de kliniska tjänstgöringarnas
början skulle de studerande snabbare och effektivare kunna
tillgodogöra sig den senare undervisningen. Översiktskurserna i
medicin och kirurgi bör enligt kommittén ge de studerande en
första inblick i de viktigaste sjukdomarna inom dessa båda centrala kliniska
områden, och det bokliga studium, som skall krävas av de studerande i
anslutning till de båda kurserna, bör vara i motsvarande grad elementärt.

Översiktskurserna i medicin och kirurgi föreslås skola fortgå under en
stor del av det propedeutiska året. Undervisningen bör enligt kommittén
anpassas efter elevernas kunskapsnivå och framför allt behandla enkla,
grundläggande sjukdomstillstånd. Talrika demonstrationer av fall bör ingå.
Genom översiktskurserna ökas de studerandes förståelse för den övriga
undervisningen under det propedeutiska året, samtidigt som de förberedes
för kurserna i medicin och kirurgi. Undervisningen bör i möjligaste män
koordineras med patologiundervisningen. Kurserna skall ges av särskilda
lärare med god överblick över ämnenas olika områden. Särskilt förhör skall
icke anordnas.

Beträffande omfattningen av översiktskurserna föreslår kommittén, att
översiktskursen i medicin omfattar 45 timmar föreläsningar inklusive nödvändiga
patientdemonstrationer. Två områden, som kommittén anser bör
beröras redan i denna översiktskurs, är den psykosomatiska medicinen samt
geriatriken. Den psykosomatiska medicinen avhandlas många gånger bäst
av annan lärare än huvudläraren, och i så fall av en psykiatriker. Kommittén
anser, att innehållet i översiktskursen icke bör fastställas i studieplanen
utan bör planeras av läraren i samråd med professorn i invärtes
medicin.

Beträffande översiktskursen i kirurgi föreslår kommittén, att densamma
skall omfatta 30 timmar. Innehållet bör icke fastställas en gång för alla,
utan kursen bör planläggas av läraren i samråd med professorn i kirurgi.

Den propedeutiska kursen i socialmedicin avses skola ge de studerande
en introduktion till den förebyggande hälso- och sjukvårdens betydelse
och arbetssätt. Kommittén diskuterar utförligt undervisningen i
socialmedicin och hygien i ett särskilt kapitel och redogör där närmare
även för den propedeutiska kursen i socialmedicin, som föreslås få en tid
av 15 timmar.

Kursen i kliniska undersökningsmetoder, som är avsedd

145

Kungl. Maj:ts -proposition nr Z12.

att motsvara den nuvarande kursen i fysikalisk diagnostik, skall göra den
studerande förtrogen med den kliniska undersökningen av en patient.
Därvid bör enligt kommittén beaktas icke blott den fysikaliska diagnostiken
utan även andra undersökningsmetoder, som i första hand användes av den
studerande under hans fortsatta kliniska tjänstgöringar. Under kursen demonstreras
och övas auskultation och perkussion med hänsyn till dessa
metoders betydelse för diagnostiken av lung- och hjärtsjukdomar. De
studerande bör även enligt kommittén lära sig den stora betydelsen av den
direkta inspektionen av patienten samt av palpationen vid diagnostiken
av ett stort antal sjukdomar. Palpation av lymfkörtlar, buk- och bäckenorgan,
undersökning av leder etc. inövas. De bör vidare lära sig göra ett
nervstatus, varvid enligt kommitténs mening lämpligen en neurolog undervisar
under 2 timmar. En psykiatriker föreslås skola ge 5 timmars undervisning
i grunderna i psykisk undersökningsteknik och anamnesupptagning
samt vissa elementära medicinskt-psykologiska synpunkter på sjuka människor.
Även i övrigt skall de studerande instrueras i fråga om anamnesupptagning
och journalskrivning.

Kursen i kliniska undersökningsmetoder föreslås sammanlagt skola omfatta
45 timmar föreläsningar och demonstrationer, varjämte de studerande
bör få praktiskt öva de olika undersökningsmetoderna i små grupper eller
enskilt. Kommitténs förslag innebär jämfört med tidigare undervisning en
viss ändring i kursens uppläggning med en ökning av undervisningen rörande
invärtes-medicinska, neurologiska och psykiatriska undersökningsmetoder.
Kommittén anser därför, att kursen i framtiden som regel bör ges på invärtesmedicinsk
klinik av en lärare i invärtesmedicin. Detta blir enligt
kommitténs mening även nödvändigt, emedan kommittén föreslår en omläggning
av undervisningen i ftisiologi, som i stor utsträckning kommer att
ta lungklinikernas specialister och patientmaterial i anspråk för en särskild
undervisning i detta ämne.

Under den kliniska laborationskursen skall de studerande
enligt kommittén få övning i de kemiska och fysiologiska laborationer och
prov, som de skall använda vid sina fortsatta kliniska tjänstgöringar. Kursen,
som föreslås få en omfattning av 20 timmar föreläsningar och 40 timmar
laborationer, behandlas närmare i det följande under avsnittet klinisk kemi
och klinisk fysiologi.

Den propedeutiska röntgenkursen föreslås få en omfattning
av 15 timmar föreläsningar och demonstrationer. Kursen är avsedd
att ge de studerande en första kännedom om de röntgendiagnostiska metodernas
användning och betydelse i det kliniska arbetet. Radioterapien bör
enligt kommittén beröras under kursen. Undervisningen bör vidare innefatta
2 timmar föreläsningar om risker vid radiologiskt arbete och nödvändiga
skyddsåtgärder häremot.

Under d emonstrationskursen i s j ukvårdstekni k o c h

10 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 2V2.

146

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

fysikalisk terapi, som föreslås skola omfatta 20 timmar, skall de
studerande dels informeras angående sjukhusorganisation och praktiskt
sjukvårdsarbete, som utföres av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal,
dels i anslutning till demonstrationer lära känna mera speciella ingrepp,
såsom injektioner, biåstappning, lumbalpunktion, thorakocentes, rektoskopi,
blodtransfusion, intravenöst dropp etc. I fysikalisk terapi bör de studerande
göras förtrogna med de vanligare behandlingsformerna, såsom massage,
rörelsebehandling, bad samt värme- och ljusbehandling. Praktiska övningar
i större utsträckning torde enligt kommitténs mening ej kunna medhinnas
under denna kurs, men kommittén framhåller, att de studerande under
senare tjänstgöringar på sjukavdelningarna kommer att få tillfälle till sådana
övningar.

Enligt det förslag till undervisning under det propedeutiska året för
vilket nu redogjorts skulle på hela undervisningsåret falla 595 schemabundna
undervisningstimmar, av vilka omkring två tredjedelar är föreläsningar.
Om man beräknar, att det propedeutiska året innehåller åtta undervisningsmånader,
skulle undervisningen per månad komma att omfatta
knappt 75 undervisningstimmar, vilket med 25 undervisningsdagar per
månad betyder något mindre än 3 undervisningstimmar per dag. Av dessa
timmar utgörs dessutom i genomsnitt något mindre än två av föreläsningar.
Med utgångspunkt från denna beräkning anser kommittén, att den studerande
bör erhålla god tid för enskild övning och inläsning av de olika
ämnena, förutsatt att dagsschemat planeras på ett sätt, som icke i onödan
sönderstyckar dagarna.

Kommittén understryker betydelsen av en ändamålsenlig planläggning
av det propedeutiska året vid de olika lärosätena och framhåller, att det
ligger i sakens natur, att en studieperiod, under vilken flera olika ämnen
skall undervisas, noga måste planeras för att den studerande skall kunna
passera de olika kurserna i en pedagogiskt riktig ordning och för att all överbelastning
under vissa perioder skall kunna undvikas. Kommittén föreslår
därför, att det propedeutiska året vid varje lärosäte planeras av undervisningsnämnden
i intimt samråd med de olika lärarna. Planerna bör enligt
kommittén överses årligen och fastställas av fakulteten (kollegiet). Kommittén
föreslår vidare, att en klinisk amanuens för det propedeutiska året
skall biträda lärarna vid koordination av undervisningen samt utöva den
löpande tillsynen av studenterna. Amanuensen kan enligt kommitténs mening
lämpligen vara placerad på den medicinska kliniken och samtidigt
tjänstgöra som amanuens vid översiktskurserna i medicin och kirurgi samt
vid kursen i kliniska undersökningsmetoder.

Kommittén finner det icke lämpligt, att studieschemat för det propedeutiska
året fastlåses vid en för alla lärosätena gällande ordning. En viss
olikhet mellan lärosätena torde av lokala skäl vara ofrånkomlig, och en
sådan olikhet kan enligt kommitténs mening därtill erbjuda fördelar, där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 147

för att den ger erfarenheter av resultatet av varierande sätt att planera
en dylik tidsenhet.

För att visa att det propedeutiska året kan planeras med en enligt kommitténs
uppfattning jämn och rimlig studiebörda under hela året har kommittén
gjort upp efterföljande exempel på en sådan planläggning.

Exempel på planläggning av ett
propedeutiskt år.

Man.	Patol.	Bakter.	Soc. med.	Översikts- kurs	Klin. und.	Prop. rtg.	Lab. kurs	Sjukv. tekn.o. fysik. terapi	Farm ak.	S:a tim.
	förel.	obduk.	förel.	lab.	med.	kir.	met.	kurs	förel.	dem.
I	25	12	25	15	15									92
II	25	13	25	15	—	10	10	—	—	—	—	—	—	98
III	13	12	—	—	—	10	10	25	—	—	—	—	—	70
IV	17	13	—	—	—	5	10	20	—	20	—	—	—	85
V	18	12	—	—	—	10	—	—	15	20	—	—		75
VI	12	13	—	—	_	10	—	—	—	20	—	—	—	55
VII											20	32	18	70
VIII	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	32	18	50
S:a tim.	no	75	50	30	15	45	30	45	15	60	20	64	36	595

Kommittén föreslår, att studerande skall intas till propedeutiska kurser
två gånger årligen vid varje lärosäte.

I TJppsala föreslår kommittén, att varje terminsgrupp undervisas som
en enhet i såväl de teoretiska som de kliniska kurserna.

För att undervisningsbördan på ett rimligt sätt skall fördelas mellan de
båda medicinska klinikerna i Lund och Malmö föreslår kommittén, att
vartannat intag skall få sin inledande kliniska utbildning i Lund och vartannat
i Malmö. De studerande, som hänvisas till Malmö, föreslås skola
fullgöra kurserna i allmän bakteriologi och allmän farmakologi vid respektive
institutioner i Lund men i övrigt få sin propedeutiska undervisning
vid allmänna sjukhuset i Malmö.

I Stockholm bereder intagens storlek, mellan 50 och 60 varje termin,
vissa svårigheter. För ämnena patologi, bakteriologi och farmakologi erbjuder
emellertid det stora studentantalet ingen svårighet, eftersom undervisningen
redan dimensionerats efter ett dylikt antal. Undervisningen i
patologi bör enligt kommittén för vartannat intag ske vid karolinska sjukhusets
patologiska avdelning och för vartannat intag vid Sabbatsbergs
sjukhus patologiska avdelning. Undervisningen i bakteriologi och farmakologi
meddelas som hittills vid karolinska institutets respektive institutioner.

Även i fråga om de propedeutiska kurserna i socialmedicin och röntgen -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

Nuvarande personal

Det

propedeutisk

Kom-

Tjänster

Seraf

S:t Erik

Sabb

Söderby

Sahlgr.

Vasa

Lärare vid prop. kurser i de vikti-gaste kliniska undersökningsme-toderna ......................

9 750

3260

Lärare vid prop. kurser i allmän
kirurgi och i allmän sjukvårds-teknik .......................

1067

2133

Lärare vid kurser i allmän kirurgi

Lärare vid kurser i allmän sjuk-vårdsteknik ...................

1100

1650

1100

— 1100

-1650

Biträdande lärare i medicinsk rö-relsebehandling ...............

8600

Lärare vid kurser i fysikalisk diag-nostik .......................

4000

Lärare vid översiktskurser i medicin

+ 6000

+ 2600

+ 2

Lärare vid översiktskurser i kirurgi

+ 8500

+ 1750

+ 1

Lärare vid kurser i kliniska under-sökningsmetoder ..............

___

+ 4960

+ 2475

+2475

Lärare vid demonstrationskurser i
sjukvårdsteknik och fysikalisk
terapi ........................

+ 2000

+ 1000

Handledning av de studerande vid
kurser i kliniska undersöknings-metoder ......................

Kliniska amanuenser ............

—

+ 1

Förste underläkare ..............

—

+ 1

—

diagnostik samt den kliniska laborationskursen anser kommittén, att undervisning
bör ske för hela gruppen på cirka 60 studenter samtidigt. Vartannat
intag får sin undervisning i dessa ämnen på karolinska sjukhuset och vartannat
på serafimerlasarettet. Denna undervisning bör enligt kommittén
såtillvida sammanfalla med patologien, att de studerande, som får sin
patologiundervisning på karolinska sjukhuset, även fullgör nyssnämnda
kurser på detta sjukhus. De studerande, som skall följa kurserna i fråga
på serafimerlasarettet, får således sin patologiundervisning vid Sabbatsbergs
sjukhus.

För återstående undervisning, nämligen översiktskurserna i medicin och
kirurgi, kursen i kliniska undersökningsmetoder samt demonstrationskurs

året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

149

tténs förslag Kanslerns förslag

		s			G					s			G
K S	cn a P	S:t Erik	C/3 er er	Söderby	Sahlgr.	< P Öl P	u	L	M	C/3	5P 3	S:t Erik	Söderby	Sahlgr.	<5 g t»
—	—	- 9760	—	-3250	—	—	—	—	—	—	—	-9750	-8250
— 1067	— 2183	—	—	—	— 2000	—	—	—	—	-1067	— 2188			-2000
—	—	—	—	—	-1100	—	-1100	-1650	—	—	—	—	—	— 1100
-3600										-3600
2600	+ 2600	+ 2500 +2500	—	—	+ 5000	+ 3500	+ 1760	+ 1750	+ 8500	—	+ 3500	—	—	+ 3500
+ 1760	+ 1760	+ 1750 +1750	—	+ 8500	—	+ 3500	+ 1760	+ 1750	+ 8500	—	+ 3500	—	+ 3600
+ 2476	+ 2476	+ 2475 +2475	—	—	+ 4950	+ 4950	+ 2475	+ 2 475	+ 4960	—	+ 4960	—	—	+ 4950
+ 1000	+ 1000	+ 1000 +1000	—	—	+ 2000	+ 2000	+ 1000	+ 1000	+ 2000	—	+ 2000	—	—	+ 2000
—	—	+ 2000 +2000
—	—	— 2	—	—	—	+ 1	—	—	—	—	—	—	—	—	+ 1
+ 1	+ 1

i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi, fordras emellertid eu ytterligare
uppdelning av de studerande med hänsyn till deras antal. Kommittén
föreslår därför, att sådan undervisning anordnas vid ytterligare två sjukhus
i Stockholm, nämligen vid S:t Eriks sjukhus och Sabbatsbergs sjukhus.
För ifrågavarande undervisning bör således enligt kommittén varje propedeutisk
grupp delas i två hälfter, varvid av de studerande som får sin
huvudsakliga undervisning vid karolinska sjukhuset, halva antalet hänvisas
till S:t Eriks sjukhus, medan halva gruppen av studerande vid serafimerlasarettet
hänvisas till Sabbatsbergs sjukhus.

I Göteborg föreslås översiktskursen i medicin, kursen i kliniska undersökningsmetoder
samt de sjukvårdstekniska demonstrationerna skola för -

150

Kungl. Majds proposition nr SIS.

läggas till Vasa sjukhus, där ett stort och för berörda undervisning synnerligen
lämpligt patientmaterial uppges finnas. Den övriga propedeutiska
undervisningen föreslås skola ges vid medicinska högskolans teoretiska
institutioner respektive avdelningar på Sahlgrenska sjukhuset.

Till lärare vid envar av följande kurser, för vilka kostnader icke beräknats
under övriga ämnesavsnitt, nämligen översiktskursen i medicin, översiktskursen
i kirurgi, kursen i kliniska undersökningsmetoder samt demonstrationskursen
i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi föreslår kommittén, att
arvoden utgår med respektive 2 500, 1 750, 2 475 och 1 000 kronor. Med
utgångspunkt från dessa arvoden och det enligt vad nyss sagts erforderliga
antalet kurser har kommittén föreslagit arvoden till lärare i enlighet med
vad förestående tabell utvisar.

Kommittén föreslår slutligen, att tjänster som förste underläkare respektive
klinisk amanuens för den propedeutiska undervisningen inrättas vid
varje lärosäte, såsom ävenledes närmare framgår av tabellen.

Tabellen utvisar även nuvarande personalorganisation och kanslerns förslag
i ämnet.

T ab ellkommentar.

Nuvarande underläkartjänster har icke redovisats i tabellen.

Y ttranden.

Kommitténs förslag om ett propedeutiskt år som övergång från de teoretiska
studierna till de kliniska har i princip godtagits av remissmyndigheterna.
I ett flertal remissyttranden har dock uttalats farhågor för den av
kommittén föreslagna koncentrationen av undervisningen. Olika förslag har
sålunda framlagts i syfte att lätta undervisningsbördan under det propedeutiska
året antingen genom en förskjutning av vissa delar av undervisningen
till senare utbildningsskeden eller genom en modifiering av kravet på fullgjorda
tentamina. Endast två remissinstanser har föreslagit en utökning av
den propedeutiska studieperioden.

Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår sålunda, att huvuddelen av den
speciella patologiens studium förlägges till ett senare utbildningsskede och
att den i förslaget till översiktskurs i medicin ingående undervisningen i
psykosomatisk medicin meddelas först under psykiatrikursen. Härigenom
anser emellertid fakulteten det möjligt att till det propedeutiska året förlägga
kurserna i medicinsk genetik och medicinsk statistik. Fakulteten
anser i likhet med kommittén, att det i princip bör fordras av den studerande
att han fullgjort tentamen i patologi (allmän patologi), bakteriologi
och farmakologi innan han vinner tillträde till den medicinkurs, som anordnas
efter det propedeutiska året.

Medicinska fakulteten i Lund anser däremot, att av kommittén framfört
krav på obligatorisk tentamen i patologi, bakteriologi och farmakologi för

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

tillträde till det fjärde studieåret måste modifieras, nämligen så att endast
två tentamina göres obligatoriska för tillträde till det fjärde studieåret,
varjämte fakulteten anses böra kunna bevilja dispens även för en av dessa.
Under sådana förhållanden måste dock enligt fakultetens mening delförhör
anställas under de tre kurserna för kontroll av att de studerande inhämtat
tillräckliga kunskaper för det fortsatta kliniska arbetet under det följande
medicin-kirurgiåret.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet föreslår dels en förkortning av
översiktskursen i medicin, dels en förskjutning av tentamen i patologi till
ett senare skede.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg förordar,
att skälig tid anslås för den propedeutiska undervisningen genom dess utsträckande
till 3 terminer. Organisationskommittén framställer sålunda
följande förslag till klinisk introduktionsperiod.

Kursen i allmän bakteriologi (80 timmar) inklusive tentamen bibehålies
under termin 5. Reduktionen av kursen i patologi begränsas till 200 timmar,
vilka fördelas över terminerna 5—6. Tillräcklig tid till tentamensläsning
i ämnet bör lämnas, lämpligen under sjätte terminen. Tentamen bör ej
vara obligatorisk för tillträde till medicin- och kirurgitjänstgöringen. Huvuddelen
av den integrerade patologiundervisningen meddelas efter den propedeutiska
perioden förslagsvis i samband med utbildningen i medicin och
kirurgi. Den propedeutiska kursen i socialmedicin (15 timmar) framflyttas
till termin 6 eller 7. Översiktskursen i medicin (35 timmar) koncentreras
till 3 månader och föregås av kursen i kliniska undersökningsmetoder
(45 timmar). Undervisningen i psykosomatisk medicin och psykiatri sammanföres
till en kurs i klinisk psykologi (20 timmar). Översiktskursen i
kirurgi, den kliniska laborationskursen, röntgenundervisningen och kursen
i allmän sjukvårdsteknik bibehålies i av kommittén föreslagen omfattning
(30, 60, 15 respektive 20 timmar). Undervisningen i farmakologi föreslås
något utvidgad och fördelad så, att kursen i allmän farmakologi (115 timmar)
ges under termin 7 om möjligt med tentamen i anslutning till denna
termin. I fråga om tentamen i farmakologi bör för övrigt samma regler
gälla som för patologien. Undervisning i tillämpad farmakologi ges på
senare stadium integrerad förslagsvis med tjänstgöringen i medicin.

Med den av organisationskommittén föreslagna utformningen av den kliniska
introduktionsperioden skulle undervisningstiden för de studerande omfatta
675 timmar, varav cirka 375 timmar föreläsningar och 300 timmar
praktiskt arbete, fördelade på 3 terminer.

Medicinska jakultcten i Lund instämmer helt i kommitténs förslag, att
det propedeutiska året planlägges vid varje lärosäte för sig och att icke
studieschemat fastlåses vid en för alla lärosäten gällande ordning. Fakulteten
har därför icke ansett sig böra ingå på någon detaljgranskning av
studieplanens utformning under året.

Samtliga övriga universitetsmyndigheter förordar en reducering av
översiktskursen i medicin. I en till medicinska fakultetens i

152

Kungl. Maj:ts -proposition nr 212.

Uppsala yttrande fogad inlaga har professorn E. Ask-Upmark bestämt tillrått,
att kursen högst väsentligt förkortas, t. ex. från föreslagna 45 till 18
eller högst 20 timmar. Lärarkollegiet vid karolinska institutet föreslår på
förslag av ämnesföreträdarna, professorerna A. Kristenson och N. Svartz,
att kursen reduceras från 45 till 25 timmar. Ämnesföreträdarna har härom
anfört:

I fråga om översiktskurserna i medicin anser vi oss böra framhålla svårigheten
för lärarna att utforma och för de studerande att tillgodogöra si0-dessa föreläsningar utan att åhörarna har kunskaper i patologi, fysikalisk
diagnostik, kliniska laborationer och även i farmakologi. En förläggning
av översiktskurser till. den andra och tredje månaden av propedeutåret
synes oss vara ett för tidigt stadium för att kurserna skall kunna tjäna sitt
sylte. De tjugo föreläsningar, som avsetts att hållas under den andra och
tredje månaden, torde därför kunna utgå eller eventuellt förläggas till ett
senare skede av propedeutundervisningen.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg har, som
nyss nämnts, förordat en reducering av översiktskursen i medicin till 35
timmar.

Den i förslaget till översiktskurs i medicin ingående undervisningen i
psykosomatisk medicin, 5 timmar, har av såväl medicinska
fakulteten i Uppsala som lärarkollegiet vid karolinska institutet ansetts
infalla på ett för tidigt stadium i utbildningen och i stället föreslagits skola
meddelas först under psykiatrikursen. I en till medicinska fakultetens i
Lund yttrande fogad promemoria framhåller professorn E. Essen-Möller, att
beteckningen psykosomatisk medicin kanske är en smula missvisande i
sammanhanget, men anser, att en elementär psykiatrisk undervisning —
en orientering i de psykiska symtom, som åtföljer vilken kroppslig sjukdom
som helst, trötthet, depression, omtöckning, ängslan, aggravering och liknande
— torde bli av stort värde för utbildningen.

Den propedeutiska kursen i socialmedicin bör enligt
medicinska fakulteten i Lund förläggas till den senare delen av det propedeutiska
året, då de studerande kan beräknas ha nått den medicinska
mognad, som fordras för att tillgodogöra sig undervisning i ämnet. Kursen
kan enligt fakultetens mening reduceras till 5 timmar genom att man överför
vissa i kommitténs förslag upptagna temata dels till hygienundervisningen,
dels till huvudkursen i socialmedicin. Även medicinska fakidteten
i Uppsala har ansett det vara olämpligt att behandla vissa av de föreslagna
ämnena i denna kurs på detta tidiga stadium.

Beträffande förslaget till kurs i kliniska undersökningsmetoder
anser medicinska fakulteten i Uppsala, att detta icke utgör
någon väsentlig förändring av den med denna likvärdiga kursen i fysikalisk
diagnostik. Någon anledning finns därför icke enligt fakultetens mening
för ett namnbyte, så mycket mer som benämningen »fysikalisk diagnostik»
vunnit hävd såväl i vårt land som utomlands. Undervisningen i ämnet skall

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 81%.

enligt kommitténs förslag i Uppsala tills vidare meddelas av överläkaren
vid lungkliniken. I framtiden skall emellertid denna enligt kommittén meddelas
(liksom redan nu sker vid de övriga lärosätena) av lärare på medicinska
kliniken. Fakulteten befarar, att en sådan förändring skall komma
att medföra en i vissa avseenden försämrad undervisning. Om denna i
framtiden kommer att omläggas i Uppsala bör därför enligt fakultetens
mening åtminstone undervisningen i fysikalisk diagnostik av lungorna meddelas
på lungkliniken av dess överläkare. Där finns nämligen största erfarenheten
i ämnet och endast där finns ett tillräckligt antal lungfall.
Medicinska fakulteten i Lund anser, att icke blott av kommittén nämnda
neurologer och psykiatriker utan även lungläkare och kirurger bör kunna
medverka vid kursen i den utsträckning, som anses påkallat.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har laboratorn

K. Lidén anfört, att det synes lämpligare att den i den propedeutiska
röntgenkursen ingående undervisningen rörande strålningsrisker
och strålskydd, 2 timmar, förlägges till tiden för medicin-kirurgikursen,
då röntgendiagnostiken på allvar kommer in i studierna och strålskyddsfrågorna
därigenom får mer direkt praktisk anknytning. Samtidigt
bör då de föreslagna 2 timmarna under kirurgikursen utgå och i stället
2 timmar undervisning ges på kandidatstadiet i samband med kemiundervisningen,
då ju därvid särskilt de radioaktiva isotopernas betydelse för
den medicinska grundforskningen måste behandlas. Läraren i radioterapi
B. Ebenius har förklarat sig dela denna uppfattning.

Kanslern föreslår i sitt yttrande i fråga om det propedeutiska
årets kurser, att översiktskursen i medicin reduceras från 45 till
30 timmar. Häri bör enligt kanslerns mening ingå undervisning i psykosomatisk
medicin i form av en sådan elementär psykiatrisk undervisning,
som professorn E. Essen-Möller skisserat i sitt nyss relaterade yttrande.

Beträffande den av kommittén föreslagna omfattningen av övriga kurser
under det propedeutiska året har kanslern intet att erinra. I fråga om kursen
i kliniska undersökningsmetoder förklarar sig kanslern dock vara tveksam
om det är motiverat med en ändring av den vedertagna benämningen »kurs i
fysikalisk diagnostik». Kanslern instämmer vidare i medicinska fakultetens
i Lund uttalande att icke blott den invärtesmedicinska läraren utan även
neurologer, psykiatriker, lungläkare och kirurger bör kunna medverka vid
kursen i den utsträckning, som anses påkallat.

Kanslern säger sig vid granskningen av kommitténs förslag till uppläggning
av det propedeutiska året — i likhet med universitetsmyndighcterna
— ha varit tveksam om studenter med normal studiebegåvning har möjlighet
att på den utmätta tiden icke blott medhinna den schemabundna undervisningen
utan även få tillräcklig tid för självstudier som förberedelse för
tentamen i såväl patologi, bakteriologi som farmakologi. Om emellertid,
som kanslern förordat, sluttentamen i patologi förlägges till tiden efter

154

Kungl. May.ts proposition nr 212.

kirurgikursen, anser han, att en väsentlig lättnad i studieprogrammet för
det propedeutiska året ernås. Då vidare den av kanslern föreslagna utökningen
av patologiundervisningen under det propedeutiska året med 15
timmar helt kompenseras av den förordade minskningen av antalet föreläsningar
under översiktskursen i medicin, finner kanslern icke skäl föreligga
för en utökning av den propedeutiska studietiden. Kanslern understryker
emellertid vikten av att undervisningsnämnden vid varje lärosäte i intimt
samråd med de olika lärarna planlägger undervisningen på ett sådant sätt,
att de studerande erhåller tillräcklig tid för enskild övning och inläsning
av de olika ämnena.

Av övriga remissinstanser har medicinalstyrelsen, statens institut för
folkhälsan och Sveriges läkarföi''bund funnit en avlastning och uppluckring
av studieplanen under det propedeutiska året nödvändig. Läkarförbundet
förordar i detta syfte, att de studier, som föreslagits förlagda till detta år,
utsträckes över tre terminer.

Sveriges förenade studentkårer anser, att översiktskurserna i medicin och
kirurgi bör utgå till förmån för en utbyggnad av kurserna i kliniska undersökningsmetoder
och kliniska laborationer, vilka till innehåll jämväl då
borde omfatta de mer väsentliga elementen av översiktskursernas innehåll.
Den propedeutiska röntgenkursen anser Sveriges förenade studentkårer icke
vara oundgängligen nödvändig under det propedeutiska året. Den propedeutiska
kursen i socialmedicin bör likaså enligt Sveriges förenade studentkårers
mening kunna utgå till förmån för självstudier av utarbetat undervisningsmaterial
samt kliniska konferenser och demonstrationer under åren
efter det propedeutiska året. Även om en reducering av den schemabundna
undervisningen sålunda genomföres, anser Sveriges förenade studentkårer
det troligt, att ett stort antal studerande ej kan fullgöra de stadgade tentamina
före studieårets slut. Därför föreslås slutligen, att den grundläggande
tjänstgöringen får påbörjas trots att endera av tentamina patologi eller
farmakologi icke fullgjorts, varvid dock denna tentamen skall ha fullgjorts
innan studierna inom den fria delen av andra avdelningen påbörjas.

En väsentligt utökad undervisning i rehabilitation och fysikalisk
terapi påyrkas i ett flertal yttranden.

Chefen för marinen anser, att kommittén tagit alltför liten hänsyn till
ämnet rehabilitation, och finner det icke vara möjligt att inom ramen fölen
20 timmars »demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi»
bibringa eleven någon praktiskt värdefull kännedom om modern rörelseterapi
och sysselsättningsterapi. Ej heller under huvudkursen i socialmedicin
anser chefen för marinen, att tid eller lärarkrafternas kompetens tillåter
att rörelse- och sysselsättningsterapiens principer kommer att beröras på
ett tillfredsställande sätt. Chefen för marinen föreslår därför, att en kurs
i rehabilitation om 16 timmar (8 dubbeltimmar) införes i anslutning till
undervisningen i kirurgi och ortopedi.

155

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 21%.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning anser att det
varit värdefullt, om undervisningen under kursen i medicin bragts att omfatta
undervisning rörande arbetsvärd och rehabilitation för tillfrisknande
patienter samt fysikalisk terapi, särskilt medicinsk rörelsebehandling och
sjukgymnastik. Även Kvinnliga legitimerade sjukgymnasters riksförbund
har hemställt, att undervisningen i fysikalisk terapi beredes större utrymme
i studieschemat. Förbundet anser det ologiskt att staten utbildar sjukgymnaster,
kompetenta att stå till läkarnas tjänst vid behandling av ett alltjämt
växande register sjukdomar och tillstånd, men att läkarna på grund av
bristande kunskaper om indikationer för sjukgymnastik ej kan till fullo
utnyttja deras kapacitet. För att undanröja denna brist föreslår förbundet
en specialkurs, förslagsvis omfattande 20 timmar. Svenska kurortföreningen
hemställer likaså, att den fysikaliska terapien får en fast plats i utbildningsschemat,
och föreslår, att en obligatorisk kurs om cirka 30 timmar inlägges
efter avslutad tjänstgöring i kirurgi och medicin, helst under assistenttjänstgöringsperioden.
Kursen föreslås skola avslutas med slutförhör.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har läraren
i reumatologi G. Edström uttalat farhågor beträffande den föreslagna
undervisningen i fysikalisk terapi. En förkortning till mer än hälften av den
nuvarande kursens omfattning, vilken utgjort 30 undervisningstimmar, anser
han vara absolut ogörlig. Helst borde, framhåller Edström, en sådan
kurs förläggas senare i utbildningsschemat. Kanslern har understrukit vikten
av att de studerande beredes rikliga tillfällen till praktiska övningar
i fysikalisk terapi under senare tjänstgöringar på sjukavdelningarna.

I fråga om de av kommittén föreslagna särskilda underläkarna
respektive kliniska amanuenserna för det propedeutiska året
anför medicinska fakulteten i Uppsala, att dessa enligt fakultetens uppfattning
endast med svårighet torde kunna fylla sin pedagogiska uppgift, om
deras huvudarbetsplats blir en direkt sjukvårdande avdelning. Det förefaller
därför rimligt, att vederbörande i stället placeras som underläkare på
en central service-institution. Kanslern förklarar sig dela denna uppfattning
och föreslår vid behandlingen av frågan om klinisk kemi och klinisk fysiologi
inrättandet av tjänster som klinisk amanuens respektive förste underläkare,
vilkas innehavare samtidigt förutsättes skola vara amanuenser för
den propedeutiska undervisningen. Undantag måste emellertid enligt kanslern
göras i Malmö, där tjänster som klinisk amanuens i klinisk kemi respektive
klinisk fysiologi enligt kanslerns mening för närvarande icke bör inrättas,
och i Göteborg, där den propedeutiska undervisningen föreslås förlagd
till Vasa sjukhus. Kanslern föreslår därför, att innehavaren av den
föreslagna tjänsten som klinisk amanuens i medicin i Malmö samtidigt skall
vara amanuens för den propedeutiska undervisningen. I Göteborg anser
kanslern i likhet med kommittén, att två tjänster som klinisk amanuens
bör inrättas vid Vasa sjukhus samtidigt som den nuvarande tjänsten som

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

klinisk amanuens i fysikalisk diagnostik indrages. Kanslern avstyrker sålunda
de av kommittén för det propedeutiska året föreslagna särskilda tjänsterna
som klinisk amanuens respektive förste underläkare i Uppsala, Lund,
Malmö och Stockholm.

Beträffande organisationen av de propedeutiska kurserna
i Stockholm har lärarkollegiet vid karolinska institutet anfört,
att Sabbatsbergs sjukhus såväl nu som senare saknar möjlighet att mottaga
någon propedeutisk kurs, varför kommitténs förslag härom icke
kan realiseras. Lärarkollegiet föreslår i stället, att propedeutisk undervisning
skall meddelas vid lungkliniken och den reumatologiska kliniken å
karolinska sjukhuset samt vid västra och östra avdelningarna å S:t Eriks
sjukhus. Trettio studerande föreslås vid varje intagning skola mottagas vid
karolinska sjukhuset och S:t Eriks sjukhus och fördelas med femton deltagare
på respektive kliniker och avdelningar.

Kanslern tillstyrker detta förslag. I likhet med lärarkollegiet anser
kanslern, att vid sådant förhållande nuvarande ersättning (arvode jämte
fyllnadsarvode, dyrtids- och kristillägg) åt två amanuenser vid den medicinska
undervisningen vid S:t Eriks sjukhus även i fortsättningen bör utgå.
Därvid blir de av kommittén föreslagna arvodena till underläkare vid S:t
Eriks sjukhus och Sabbatsbergs sjukhus för handledning av de studerande
vid kurserna i kliniska undersökningsmetoder ej längre erforderliga.

D epartementschefen.

Övergången i läkarutbildningen från det rent teoretiska till det kliniska
studiet är ett skede av stor betydelse. Den studerande skall då läsa in de
teoretiska grunderna för sjukdomsläran, samtidigt som han skall inöva de
viktigaste kliniska och laboratoriemässiga undersökningsmetoderna. Nya
intryck och erfarenheter av mångskiftande art tränger sig på honom. Det
gäller att från början låta honom förstå, att läkaren skall behandla en sjuk
människa och inte en rad sjukdomssymtom. En pedagogiskt riktig uppläggning
av studierna är tydligtvis väsentlig under denna övergångstid,
och en intim samordning av de olika undervisningskurserna är av nöden.
Jag finner, att kommittén övertygande har motiverat behovet av en sådan
övergång, vilken i kommitténs förslag fått formen av ett propedeutiskt
år. Denna princip har accepterats av remissmyndigheterna.

Beträffande omfattningen och förläggningen av de enskilda kurserna under
det propedeutiska året kan jag ansluta mig till kommitténs uttalanden
och förslag, dock med några undantag i huvudsaklig anslutning till
kanslerns ändringsförslag. Jag har redan i samband med behandlingen av
ämnet patologi förordat en viss utökning av obduktionsundervisningen
med samtidig minskning av föreläsningarnas antal och en framflyttning
av tentamen i patologi till efter kirurgikursen. Vidare biträder jag kans -

157

Kungl. Maj:ts proposition nr £12.

lems förslag om en förkortning av översiktskursen i medicin med 15 timmar.
Kommitténs benämning kurs i kliniska undersökningsmetoder synes
mig däremot böra bibehållas med tanke på den mångsidighet i undervisningen,
som kommittén förutsätter. Med anledning av vad flera remissmyndigheter
anfört angående behovet av en förstärkning av undervisningen
i fysikalisk terapi och rehabilitation vill jag förorda en utökning av demonstrationskursen
i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi från 20 timmar
till 30 timmar.

Med beaktande av vissa remissmyndigheters farhågor, att de studerande
icke skulle orka följa undervisningen under det propedeutiska året, har
jag, såsom framgår av det föregående, föreslagit viss lättnad i studiebördan.
Jag vill i detta sammanhang kraftigt understryka kanslerns uttalande,
att undervisningsnämnden vid varje lärosäte skall i samråd med de olika
lärarna planlägga undervisningen så, att de studerande erhåller tillräcklig
tid för enskild övning och inläsning av de olika ämnena.

Organisationen av de propedeutiska kurserna torde böra ske enligt kanslerns
förslag, som endast i fråga om Stockholm skiljer sig från kommitténs.

Mot kommitténs beräkning av anslagsbehovet för undervisningsarvoden
under det propedeutiska årets kurser har jag i och för sig intet att
erinra. De av mig föreslagna ändringarna av undervisningens omfattning
föranleder dock vissa justeringar av arvodesbeloppen.

Jag delar kommitténs uppfattning, att en klinisk amanuens respektive
förste underläkare bör biträda lärarna vid koordination av undervisningen
under det propedeutiska året samt utöva den löpande tillsynen av studenterna.
Beträffande dessa befattningshavares placering anser jag dock i likhet
med medicinska fakulteten i Uppsala och kanslern, att en central serviceinstitution
är att föredra såsom deras huvudarbetsplats framför en
direkt sjukvårdande avdelning. Jag kommer därför i det följande under
avsnittet om klinisk kemi och klinisk fysiologi att i huvudsak tillstyrka
kanslerns förslag härutinnan. I Stockholm och Göteborg bör dock behovet
av amanuenser för den propedeutiska undervisningen tillgodoses på sätt
kanslern föreslagit.

Jag föreslår sålunda, att följande undervisningsarvoden beräknas för det
propedeutiska årets kurser:

					3	G
	u	L	M
		KS	S:t Erik	Sahlgr.	Vasa
Lärare vid
översiktskurser i medicin ............	3 500	1750	1750	3 600	3 500	—	3 500
översiktskurser i kirurgi .............	3 500	1 750	1 750	3 500	3 500	3 500
kurser i kliniska undersökningsmetoder	4 950	2 475	2 475	4 950	4 950	—	4 950
demonstr. kurser i sjukv.tekn. o. fys. terapi ..............................	3 000	1 500	1 500	3 000	3 000	—	3 000

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Dessa undervisningsarvoden uppgår sammanlagt till 74 750 kronor, varifrån
emellertid bör dras nu utgående arvoden till lärare vid propedeutiska
kurser uppgående till sammanlagt 29 650 kronor. Då vidare enligt kanslerns
av mig tillstyrkta förslag rörande organisationen av den propedeutiska
undervisningen i Göteborg skulle tillkomma ytterligare en klinisk
amanuens, skulle den årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgå till
i runt tal 60 500 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

159

13. Medicin.

Kommittén.

Undervisningen i medicin är för närvarande olika utformad vid de fyra
lärosätena.

I Uppsala följer de studerande under två månaders propedeutiska kurser
de kliniska föreläsningarna i medicin och kirurgi. Därefter fullgör de studerande
— enligt en hösten 1952 företagen omläggning — fyra månaders
medicintjänstgöring, en månads poliklinik (fristående) samt fyra månaders
assistenttjänstgöring.

I Lund-Malmö åhör de studerande under två månaders propedeutiska
kurser föreläsningar i medicin i form av en särskild översiktskurs. Därefter
fullgörs fyra månaders grundläggande tjänstgöring vid medicinska kliniken,
varefter följer fyra månaders fortsatt tjänstgöring på samma klinik.
Medicinstudiet avslutas med assistenttjänstgöring under två månader.

I Stockholm och Göteborg åhör de studerande under två månaders propedeutiska
kurser såväl de kliniska som de polikliniska föreläsningarna i
medicin. Därefter följer sex månaders tjänstgöring vid medicinsk klinik,
varav en månad på poliklinik. Undervisningen avslutas med två månaders
assistentt j änstgöring.

För närmare detaljer rörande den nuvarande undervisningen hänvisas
till betänkandet (sid. 135—137).

Läroämnet medicin intar en central ställning i den kliniska utbildningen.
En tendens att bryta ut allt flera specialämnen från de stora huvudämnena
medicin och kirurgi har de senaste åren gjort sig gällande. Kommittén framhåller,
att en dylik specialisering säkert är nödvändig och berättigad, när
det gäller forskning och även för vissa grenar av sjukvården, men att en
långt driven specialisering också kan medföra nackdelar, vilka särskilt
måste beaktas då det gäller undervisningen.

Den blivande läkaren bör enligt kommittén redan i ett tidigt skede av
studierna lära sig att betrakta människan som en enhet. Han måste förstå,
att en patient är en sjuk människa och ej blott en person med ett eller
annat sjukt organ. En av de viktigaste uppgifterna för lärarna i medicin
bör enligt kommittén vara att för eleverna sammanställa olika fakta till
en enhetlig sjukdomsbild. Sjukhistorien, status, fyndet vid röntgenundersökningen,
laboratorieproven, de olika specialisternas utlåtande, allt bör
kritiskt granskas och värderas och det hela användas för den slutliga syntesen,
varvid psykologiska och socialmedicinska faktorer även beaktas. Det
gäller sålunda i princip att försöka sammansmälta och hopfoga de olika
delarna till en enhet.

Med dessa förutsättningar finner kommittén, att ämnet medicin i den

160

Kungl. Maj:ts •proposition nr 212.

grundläggande allmänna läkarutbildningen icke bör splittras på ett så
radikalt sätt, som skett och sker ifråga om sjukvården av patienter med
olika invärtesmedicinska åkommor. Professorn i invärtes medicin bör enligt
kommittén vara ansvarig för planeringen av undervisningen i hela ämnet
och bör ge dess olika grenar en lämplig omfattning i förhållande till deras
betydelse för allmänläkarens verksamhet. Företrädare för specialgrenarna
av medicinen bör vid behov och på anmodan av huvudläraren i medicin
kunna träda in och meddela undervisning i sitt specialfack. Den slutliga
kunskapskontrollen bör ske i tentamen i invärtesmedicin.

Utöver den katedrala undervisningen i specialämnena inom medicinen
bör de studerande även få tillfälle att se ett tillräckligt stort patientmaterial.
Kommittén föreslår därför, att s. k. visitronder eller demonstrationer
av lämpliga fall på andra avdelningar anordnas under hela den medicinska
tjänstgöringen.

Den invärtesmedicinska undervisningen bör enligt kommitténs mening
fördelas på olika kurser och tjänstgöringar, förlagda till skilda tider av
utbildningen. De olika perioderna bör utformas allt efter sitt speciella
syftemål. Undervisningen bör meddelas dels under det propedeutiska året,
dels i form av en särskild kurs i medicin med samtidigt praktiskt arbete,
dels slutligen under en assistenttjänstgöring.

Under det propedeutiska året bör enligt kommittén undervisningen i
invärtes medicin påbörjas med en översiktskurs i medicin (inklusive
psykosomatisk medicin), omfattande 45 timmar föreläsningar. För
kommitténs förslag i fråga om denna kurs har redogjorts i avsnittet om det
propedeutiska året. Förhör bör enligt kommitténs mening icke anordnas
efter översiktskursen.

Efter det propedeutiska året skall den studerande enligt kommitténs
förslag fullgöra kurs i medicin, omfattande fem månader. Under
kursen anordnas 3 kliniska föreläsningar (dubbeltimmar) samt 3 polikliniska
föreläsningar (enkeltimmar) per vecka. Vidare bör samordnad undervisning
särskilt med kirurgi men även med andra ämnen tillkomma. I detta
syfte föreslår kommittén, att en klinisk konferens (dubbeltimme) anordnas
varannan vecka, omväxlande på den medicinska och den kirurgiska kliniken.
För lärarnas del blir således uppgiften att organisera en sådan konferens
en gång per månad, men de studerande skall åhöra samtliga konferenser
under de medicinska och de kirurgiska kurserna, d.v.s. två kliniska
konferenser per månad. Därvid bör enligt kommittén även representanter
för andra teoretiska och kliniska ämnen delta i lämpliga fall. Kommittén
framhåller särskilt vikten av samarbete med de socialmedicinska lärarna,
som under 12 timmar bör medverka i konferenser samt i kliniska och polikliniska
föreläsningar.

Under den medicinska kursen föreslås även regelbundet skola anordnas
kliniska ronder under 40 timmar, varvid kursdeltagarna helst bör fördelas

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

i mindre grupper. Vissa av dessa ronder, de s. k. visitronderna, bör enligt
kommitténs mening avse demonstration av fall på specialkliniker och andra
sjukavdelningar, t. ex. lungklinik, epidemisjukhus, reumatisk klinik samt
vårdhem för kroniskt sjuka och åldringar. Sådana ronder anser kommittén
lämpligen bör ledas av överläkaren på respektive sjukhus.

De studerande föreslås även skola delta i det praktiska arbetet på avdelningarna.
För att ej splittra denna för hela utbildningen grundläggande
tjänstgöring bör alla föreläsningar förläggas till förmiddagarna, så att eftermiddagarna
odelat kan ägnas åt praktiskt avdelningsarbete. Mer än 3 eller
i undantagsfall 4 föreläsningstimmar per dag bör därför ej upptas på
schemat. Kommittén framhåller, att de studerande under tjänstgöringen
på sjukavdelningarna ej bör belastas med allt för mycket rutinarbete, som
från didaktisk synpunkt är mindre värdefullt.

Kommittén anser den polikliniska undervisningen synnerligen betydelsefull,
då denna form av tjänstgöring mest liknar allmän läkarpraktik. De
studerande bör därför enligt kommittén dels få tillfälle att delta i arbetet
på polikliniken under en viss tid, lämpligen en månad, dels regelbundet
under hela medicinska terminen åhöra polikliniska föreläsningar, vilka ges

I timme tre gånger i veckan. De studerande bör enligt kommittén under
polikliniktjänstgöringen ej arbeta på någon vårdavdelning utan koncentrera
sig på det polikliniska arbetet.

Kommittén föreslår, att de studerande, såsom redan sker på några undervisningssjukhus,
under medicinkursen får som jourhavande kandidater
delta i vården av akut sjuka patienter. Jourrum föreslås skola ställas till
kandidaternas förfogande. Jourtjänsten kan enligt kommittén lämpligen
fullgöras tillsammans med den underläkare, på vars avdelning den studerande
har sitt praktiska arbete.

Undervisningen i medicin kan enligt kommitténs mening icke avslutas
med kursen i ämnet. Denna infaller nämligen under ett så tidigt skede av
studierna, att den studerande saknar perspektiv på lärostoffet, framför allt
på grund av bristande kunskaper i andra kliniska ämnen, av vilka de flesta
har anknytning till invärtesmedicinen. Först när övriga kliniska kurser
passerats, har den studerande förutsättningar att helt tillgodogöra sig en
avslutande undervisning i medicin. Vidare är det önskvärt, att den studerande
i ett så betydelsefullt ämne som invärtesmedicin också får en mer
omfattande och växlande praktisk erfarenhet genom mera självständigt
arbete än vad som är möjligt under medicinkursen. Dessa skäl har föranlett
kommittén föreslå att studiet i invärtesmedicin skall avslutas med
fyra månaders a s s i s t e n 11 j ä n s t g ö r i ng. Denna assistenttjänstgöring
anser kommittén böra förläggas till den sista perioden av den kliniska
utbildningen efter fullgjorda kliniska kurser. Assistenttjänstgöringen i medicin
kan enligt kommittén antingen i sin helhet förläggas till annat sjukhus
eller delas upp med två månader på universitetsklinik och två månader på

II — Bihang till riksdagens protokoll. /.9-54. 1 sand. AV 2/S.

162

Kungl. Maj ds proposition nr SIS.

annat sjukhus. I sistnämnda fall anser kommittén, att de två månaderna vid
kliniken bör förläggas till den universitetsklinik, där den studerande genomgått
kursen i medicin. Det bör enligt kommittén ankomma på universitetskanslern
att på förslag av vederbörande medicinska fakultet (kollegium)
ange de medicinska avdelningar, på vilka sådan tjänstgöring kan få ske.
Kommittén framhåller i detta sammanhang, att syftet med assistenttjänstgöringen
ständigt bör beaktas av vederbörande lärare och överläkare. Den
studerande bör således under denna tjänstgöring i möjligaste mån anförtros
praktiskt arbete på egen hand och få delta i och själv utföra förekommande
undersökningar och behandlingar. Övning i genomlysning vid lung- och
hjärtundersökning framstår här enligt kommittén som en praktiskt viktig
del i arbetet.

Tentamen i invärtesmedicin föreslås skola avläggas först sedan den studerande
fullgjort assistenttjänstgöringen i medicin. Tentamen bör enligt kommittén
förrättas av den lärare, som är chef vid den universitetsklinik, där
denna tjänstgöring fullgjorts. Om den studerande fullgjort hela sin assistenttjänstgöring
vid icke klinisk avdelning, anser kommittén, att tentamen bör
avläggas vid den medicinska klinik, där han fullgjort sin kurs i medicin.

Av de medicinska specialiteterna har kommittén mera utförligt behandlat
reumatologien och geriatriken.

Reumatologien utgör, framhåller kommittén, en synnerligen viktig
del av invärtesmedicinen. Ur social synpunkt är de reumatiska sjukdomarna
av största betydelse, då de ej sällan leder till bestående invaliditet. På
grund av det ofta mycket utdragna sjukdomsförloppet erfordras ett betydande
antal sängplatser för dessa patienter. Särskilda specialavdelningar har
inrättats på vissa håll för forskning inom detta viktiga område och för vård
av de talrika sjukdomsfallen. Detta har otvivelaktigt inneburit en viss
avlastning för de allmänmedicinska avdelningarna.

Kommittén erinrar om den diskussion som förts om det berättigade i
denna utbrytning av reumatologien från invärtesmedicinen. Kommittén
anför, att de reumatiska sjukdomarna, vilka de senaste åren betecknats
såsom kollagenoser eller bindvävssjukdomar, givetvis är allmänsjukdomar
med symtom ej blott från lederna utan även mycket ofta från hjärta och
andra inre organ. De moderna behandlingsmetoder, som nyligen framkommit,
är, framhåller kommittén, säkerligen icke det sista i fråga om
ledgångsreumatismens behandling, men de markerar tydligt ämnets samhörighet
med invärtesmedicinen i stort.

Från undervisningens synpunkt anser kommittén det nödvändigt att
i den mån vissa sjukdomsgrupper förflyttas från de medicinska klinikerna
till specialkliniker undervisningen utbygges genom kompletterande utbildning
vid dessa. Härigenom vinner man också den garantien, att dessa
sjukdomars dominerande sociala betydelse kan inskärpas hos de studerande
av ämnesrepresentanten. På en specialklinik för reumatologiska fall torde

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

man också enligt kommitténs mening bättre än på annat håll praktiskt
kunna demonstrera betydelsen av profylaktiska åtgärder mot uppkomsten
av felställningar, vilka lätt utvecklas vid långvariga sjukdomstillstånd av
skilda slag. Där kan även praktiskt demonstreras betydelsen av fysikalisk
terapi i olika former.

Där reumatologisk klinik finns, bör överläkaren enligt kommitténs
mening ge undervisningen i reumatologi under medicinkursen. Den bör
förslagsvis omfatta 6—8 timmar jämte kliniska ronder på reumatologisk
avdelning, motsvarande ca 10 timmar. Undervisningen föreslås skola ingå
som en del i den löpande undervisningen i huvudämnet invärtesmedicin.

Kommittén anför, att den övervägt lämpligheten av en särskild kurs i
geriatrik. Otvivelaktigt har detta ämne under de senaste decennierna
fått allt större betydelse genom den tilltagande livslängden. Utvecklingen
talar för, att denna betydelse i framtiden kommer att öka, varför de blivande
läkarna bör få en god utbildning i ämnet. Kommittén förklarar sig emellertid
icke vilja belasta studieordningen inom ämnet medicin med ytterligare
en extra kurs men förutsätter, att ämnet beaktas i den ordinarie undervisningen.
För att garantera ett visst antal timmar åt ålderdomssjukdomarnas
problem föreslår kommittén visitronder på sjukavdelningarna
på ålderdomshem och på kroniska sjukhem. Dessutom bör enligt kommittén
några konferenser ägnas åt geriatriska problem, som på ett mycket
lämpligt sätt kan behandlas i denna form av undervisning. Det är sannolikt,
framhåller kommittén, att geriatriken i framtiden får en mera självständig
plats som medicinsk specialitet. Därvid bör också ämnet enligt kommitténs
mening få ökat utrymme på undervisningsschemat.

Undervisningen i röntgendiagnostik skall enligt kommitténs
mening ske i intim anslutning till den kliniska undervisningen. Kommittén
föreslår, att under kursen i medicin 1 timme per vecka ägnas häråt.

Kommittén understryker vikten av ett samarbete även mellan sjukhusens
kliniker och de teoretiska institutionerna. De teoretiska ämnenas
representanter bör sålunda enligt kommittén utnyttjas i undervisningen,
bland annat genom att närvara vid kliniska konferenser och delta i diskussioner
där. Vidare bör de enligt kommittén svara för särskilda föreläsningar
och konferenser, var och en inom sitt specialområde.

Kommittén föreslår sålunda, att under kursen i medicin undervisning
meddelas i klinisk kemi och klinisk fysiologi, omfattande 10 timmar föreläsningar
och konferenser i vartdera ämnet, i klinisk bakteriologi, omfattande
10 timmar föreläsningar och demonstrationer, samt i patologi och
farmakologi, omfattande 10 konferenser, motsvarande 20 timmar, i vartdera
ämnet.

Undervisningen under den tid, medicinkursen pågår, skulle sålunda enligt
kommitténs förslag få följande omfattning:

164

Kungl. Maj.ts proposition nr M2.

Tim.

Kliniska föreläsningar......................................... 120

Polikliniska föreläsningar ...................................... gg

Visitronder eller demonstration av fall .......................... 40

Kliniska konferenser (medicin och kirurgi) ...................... 20

Röntgendiagnostik ............................................ 20

Patologikonferenser ........................................... 20

Klinisk bakteriologi ........................................... 10

Klinisk kemi ................................................. 10

Klinisk fysiologi .............................................. 10

Terapikonferenser ............................................. 20

Summa 330

När det gäller att placera in ifrågavarande undervisning i ett schema för
kursen i medicin, bör chefen för respektive medicinskal klinik få utforma
dessa planer i samråd med övriga lärare under kursen i medicin.

Vid beräkningen av lärarbehovet bör enligt kommitténs mening undervisning
i form av kliniska konferenser, visitronder m. m. jämställas med
katedral undervisning av hittillsvarande typ. Kommittén förutsätter, att
minst en lärare från medicinkliniken skall delta i konferenserna mellan
medicin och kirurgi samt i terapi- och patologikonferenserna. Kommittén
beräknar härutöver ett visst antal konferenstimmar för klinisk kemi, fysiologi
och bakteriologi. Därigenom framkommer ett behov av cirka 295
undervisningstimmar för varje kurs i medicin.

Med hänsyn till att denna undervisningsvolym vida överstiger vad professorn
är skyldig meddela och även med tanke på betydelsen av tillgång
till högkvalificerade lärare inom huvudämnet medicin föreslår kommittén,
att det vid varje universitetsklinik inrättas en extra ordinarie tjänst som
lärare i medicin med lön motsvarande docents. Läraren i medicin avses
få en undervisningsskyldighet lika med professors. Vid varje klinik behövs
dessutom enligt kommittén biträdande lärare, vilka bör avlönas med arvode
i enlighet med kommitténs principer i detta avseende. Kommittén finner
det vidare nödvändigt att utöka de i undervisningen deltagande underläkarnas
antal. De studerande behöver i de grundläggande kliniska ämnena
medicin och kirurgi en mera ingående och kontinuerlig handledning i det
praktiska arbetet än i övriga kliniska ämnen. Kommittén föreslår därför,
att ytterligare en tjänst som klinisk amanuens, respektive underläkare,
inrättas vid varje medicinsk undervisningsklinik.

I Uppsala skall enligt kommitténs förslag medicinkurs ges två gånger
årligen med 30 deltagare på akademiska sjukhuset. Av den undervisningsvolym
på 590 timmar årligen, som således erfordras vid kliniken, kommer
på professorn 130 timmar och på läraren i medicin 130 timmar. För återstående
undervisningstimmar beräknar kommittén arvode på 14 500 kronor
till två eller flera biträdande lärare, samt 2 000 kronor som efter ämnes -

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

företrädarens förslag fördelas på specialföreläsare och som ersättning för
ledning av visitronder. Antalet kursdeltagare i Uppsala är enligt kommitténs
mening för högt, men de måste likväl tills vidare beredas plats på
kliniken så att stockningar i studiegången undvikes.

I Lund-Malmö bör enligt kommittén intag till propedeutiska kurser ske
två gånger årligen, alternerande i Lund och Malmö. För den efterföljande
medicinkursen föreslår kommittén, att terminsgruppen, såsom för närvarande
sker, fördelas med halva antalet på vardera kliniken i Lund och
Malmö. Universitetsklinikerna kommer således att få kurser i medicin två
gånger årligen med 15 deltagare. Undervisningsvolymen per klinik blir
densamma som vid akademiska sjukhuset i Uppsala eller 590 timmar årligen.
Härifrån bör enligt kommittén vad beträffar Lund och Malmö dragas
för vardera kliniken cirka 35 timmar, som utgör den undervisning som beräknas
åvila läraren i reumatologi. Kommittén föreslår därför, att dessa
kliniker utrustas med anslag till lärare i samma omfattning som i Uppsala,
dock att arvodesbeloppen till biträdande lärare i Lund och Malmö minskas
med vardera 1 750 kronor.

I Stockholm föreslås intag till propedeutiska kurser skola ske två gånger
årligen. Varje grupp avses få sin huvudsakliga undervisning på karolinska
sjukhuset eller serafimerlasarettet. Kommittén föreslår, att respektive
grupper fortsätter med sin kurs i medicin på samma sjukhus. Detta betyder,
att klinikerna vid dessa sjukhus två gånger årligen måste ge medicinkurs
med 30 deltagare. Detta deltagarantal är enligt kommitténs mening
för stort för att medge en helt tillfredsställande undervisning, särskilt beträffande
den praktiska tjänstgöringen. Kommittén anför, att den ingående
övervägt olika möjligheter att fördela undervisningen på flera sjukhus för
att förbättra situationen. Kommittén anser, att sådana åtgärder utan tvivel
är möjliga, men har icke ansett det ankomma på densamma att utreda alla
de detaljer av ekonomisk och administrativ art som fordras för en dylik
lösning. En annan ordning bör dock enligt kommitténs mening eftersträvas,
och kommittén anser för sin del, att detta i framtiden bäst kan uppnås
genom inrättandet av ytterligare en professur i invärtesmedicin vid karolinska
institutet, vilken professur förlägges till något av Stockholms stads
sjukhus. Kommittén förutsätter, att institutets lärarkollegium uppmärksammar
detta behov och så snart som möjligt verkställer utredning angående
en ny professurs lämpliga förläggning m. m. Undervisningsvolymen
vid karolinska sjukhuset respektive serafimerlasarettet blir med två kurser
årligen densamma som vid akademiska sjukhuset i Uppsala, varför kommittén
föreslår att vardera kliniken får motsvarande anslag till lärare.

I Göteborg skall enligt kommitténs förslag intag till medicinkurs ske två
gånger årligen med 30 deltagare per kurs. De bägge universitetsklinikerna i
medicin ligger på Sahlgrenska sjukhuset. Med hänsyn härtill föreslår kommittén
efter samråd med ämnesrepresentanterna, att vardera kliniken med -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Medicin.

Tjänster m. m.	Nuvarande personal	Kom-
U	L	M	S	G	U	L
KS	Seraf	I	II
Professor .....................	1	1	1	1	1	1	1
Laborator (Ce 34) .............	—	—	—	—	—	—	_	_	_
Lärare (Ce 30) ................	—	—	—	—	—	—	—	+ 1	+ 1
Biträdande lärare + specialföre-
läsare ......................	13 200	19 860	13 200	6 600	6 600	8 800	8 800	+ 3 300	— 5 no
Poliklinikundervisning ..........	—	250	—	—	—	—	—	—	— 250
Undervisning vid kliniska ronder	—	800	—	—	—	—	—	—	-800
Kansliskrivare (15 lgr) .........	—	1	—	1
Kontorist (13 lgr) .............	1	—	1
Laboratoriebiträde (13 lgr) .....	—	—	—	—	—	1
Institutionsvaktmästare (12 lgr) .	—	—	—	—	1
Laboratoriebiträde (11 lgr) .....	—	—	—	—	1	—	1	—	+ 1
Kanslibiträde .................	—	—	—	—	1	1	1
Kontorsbiträde ................	1
Klinisk amanuens .............	—	2	2	—	—	2	2	—	+ 1
Förste underläkare ............	—	—	—	—	—	—	—	+ 1	—

delar den katedrala undervisningen för varannan kurs, medan den praktiska
tjänstgöringen alltid fördelas på de bägge klinikerna. Vid varje tillfälle
kommer således vardera kliniken endast att ha halva antalet tjänstgörande
i medicinkursen i praktiskt kliniskt och polikliniskt arbete. Undervisningsbelastningen
på vardera kliniken blir hälften av vad som beräknas för
akademiska sjukhuset eller 295 timmar per år. Om vardera kliniken i
enlighet med kommitténs förslag erhåller en lärare i medicin kommer denne
och professorn att tillsammans meddela 260 timmar av denna undervisning.
Då klinikerna avses meddela praktisk undervisning under varje termin
kommer emellertid lärarna i medicin att under denna tid få delta i ett större
antal konferenstimmar än som har beräknats vid övriga kurser i medicin.
Kommittén föreslår därför, att arvode för ytterligare 30 undervisningstimmar
ställes till vardera klinikens förfogande. Arvode bör således enligt
kommittén beräknas för 65 timmar undervisning vid vardera kliniken med
3 250 kronor. Härav föreslås 1 000 kronor efter klinikchefens förslag skola
fördelas som arvode till specialföreläsare och som ersättning för ledning
av visitronder och 2 250 kronor utgöra arvode för en biträdande lärare.
Kommittén föreslår slutligen, att de medicinska klinikerna i likhet med
övriga institutioner erhåller viss teknisk personal, som huvudsakligen krävs
för förberedelser för undervisningen, såsom framställning av fotografiskt
material, skioptikonbilder m. m.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 213.

167

mittens förslag	Kanslerns förslag
M	S	G	U	L	M	S	G
KS	Seraf	I	II		KS	Seraf	I	II
					+ 1	+1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
+ 1550	+ 9 900	+ 9 900	-5 550	-5 550	+ 3 300	-5110	+ 1550	+ 9 900	+ 9 900	-5 550	-5 550
—	—	—	—	—	—	— 250
“						— 800
+ 1	+ 1	—	—	—	—	+ 1	+ 1	+ 1
+ 1			+ 1	+ 1	_	+ 1	+ 1	_	—	+ 1	+ 1
-	+ 1	+ 1	—	—	+ 2	—	—	+ 1	+ 1

Den av kommittén sålunda föreslagna personalförstärkningen framgår
närmare av ovanstående tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen
och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

I Lund finns utöver de redovisade tjänsterna en befattning som lärare, i
reumatologi och eu tjänst som klinisk amanuens vid reumatologiska kliniken.
......

Vidare finns i Stockholm en tjänst som förste laboratonebiträde och en
laboratoriebiträdestjänst vid endokrinologiska avdelningen på serafimerlasarettet.
.

Nuvarande underläkartjänster har icke redovisats i tabellen.

Yttrande 7i.

Kommitténs förslag rörande omfattningen och uppläggningen
av undervisningen i medicin har i huvudsak tillstyrkts av
remissmyndigheterna.

Undervisningen i geriatrik har dock i flera yttranden föreslagits få
en utökad omfattning.

1952 års åldring svårdsutredninq anser, att kommitténs förslag ger alltför
litet utrymme åt undervisningen i geriatrik. Med anledning av att kommittén
i ett exempel för uppläggningen av en översiktskurs i medicin

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

upptagit 3 timmar för geriatriken anför utredningen som jämförelse, att
en motsvarande översiktskurs för elever vid en av landets sjuksköterskeskolor
upptar 6 timmar föreläsningar i detta ämne. Åldringsvårdsutredningen
anser, att en kurs av det slag och med det syfte, som avses i kommitténs
förslag, bör omfatta åtminstone 12 timmar geriatrik, även om
detta skulle behöva medföra någon förlängning av kursen. Ej heller anser
utredningen, att de visitronder, som — kompletterade med några konferenser
— enligt kommitténs förslag skall utgöra huvuddelen av den geriatriska
utbildningen under huvudkursen i medicin, kan bibringa de blivande
läkarna de speciella insikter, som på detta område erfordras i
fråga om diagnostik och terapi. Med hänsyn till befolkningsprognoserna
för de närmaste årtiondena förefaller det utredningen anmärkningsvärt
att som kommittén gjort ställa pa »framtiden» frågan om ökat utrymme
för geriatriken pa undervisningsschemat. Sådant utrymme bör
enligt åldringsvårdsutredningens mening redan nu beredas detta ämne.
Utredningen föreslår därför, att en kurs i geriatrik om minst 2 månader
passas in i utbildningsplanen i anslutning till undervisningen i medicin i
den andra avdelningen av licentiatstudierna. Det föreslagna ökade utrymmet
åt geriatriken medför enligt åldringsvårdsutredningens mening ett
ökat behov av dels lärarkrafter och dels geriatriska avdelningar vid i första
hand undervisningssjukhusen. Vad det sistnämnda behovet beträffar anser
utredningen, att några större problem icke behöver uppkomma för undervisningen
i Stockholm och Göteborg. I Uppsala och Lund däremot anses
särskilda åtgärder för anordnande av geriatriska kliniker bli erforderliga.
Även socialstyrelsen, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning har understrukit
vikten av att ämnet geriatrik beredes särskilt utrymme i undervisningsschemat.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har läraren
i reumatologi G. Edström hävdat, att en månads kliniktjänstgöring i
reumatologi torde vara absolut ofrånkomlig för att ge de studerande en
uppfattning om icke blott de kliniska utan även sociologiska problem, som
det här oftast rör sig om.

I fråga om den av kommittén föreslagna assistenttjänstgöringen
i medicin anser medicinska fakidteten i Lund, att denna tjänstgöring
skulle kunna begränsas till tre månader, vilket redan är en månad
mer än för närvarande. Denna tid av tre månader torde enligt fakultetens
mening vara tillräcklig för att praktiskt öva de färdigheter, som vunnits
under den teoretiska undervisningen i medicin. Ur samhällets och de studerandes
synpunkt torde det vara en fördel, att den för många grupper nödvändiga
fortsatta utbildningen i medicin sker i ansvarig ställning och med
avlöning såsom underläkare under efterutbildningen. Gentemot kommitténs
förslag att assistenttjänstgöringen skulle i sin helhet kunna förläggas till

169

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 212.

annat sjukhus än undervisningsklinik bär såväl medicinska fakulteten i
Uppsala som lärarkollegiet vid karolinska institutet och organisationskommittén
för medicinska högskolan i Göteborg anfört, att det synes
lämpligt att åtminstone hälften av tjänstgöringen förlägges till den klinik,
där den studerande fullgjort kursen i medicin, i Kanslern ansluter sig i princip
härtill, men begränsar sig till att föreslå att åtminstone sista månaden av
assistenttjänstgöringen förlägges till ifrågavarande klinik.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga
av professorerna A. Kristenson och N. Svartz har anförts, att det nuvarande
patientmaterialet icke är tillräckligt för genomförande av den av kommittén
föreslagna undervisningen. Ytterligare vårdplatser anses därför böra tillskapas
antingen genom ianspråktagande av ytterligare lokaler inom vederbörande
sjukhus eller undervisningens förläggande till kommunala sjukhus.
Det ökade antalet erforderliga vårdplatser uppskattas till 50 platser för
vardera kliniken. Lönekostnaderna för härför erforderlig personal vid ett
anordnande av vårdsplatsema inom nuvarande undervisningssjukhus uppskattas
till i runt tal 305 000 kronor. De kostnader, som är förenade
med undervisningens förläggande till kommunala sjukhus, låter sig enligt
kollegiet icke angivas utan föregående förhandlingar med Stockholms stad.

Samma synpunkter har framförts i direktionens för karolinska sjukhuset
yttrande och till detsamma fogat utlåtande av professor Ar. Svartz. I sistnämnda
utlåtande anföres härutöver, att det ursprungligen hade planerats
att det vid karolinska sjukhusets garnisonsavdelning skulle finnas 50 medicinska
platser, men att dessa till följd av behovet av kirurgiska militära
platser avståtts för den lcirurgiska garnisonsavdelningen. Enligt professor
Svartz mening måste antingen ersättning för dessa platser beredas medicinska
kliniken eller en del av medicinundervisningen förläggas till annat sjukhus.
I ett till direktionens yttrande fogat utlåtande av överläkareföreningen
anföres, att vid valet mellan att låta en del av de studerande få fullgöra
femmånaderskurserna i medicin och kirurgi vid något av Stockholms stads
sjukhus eller att genom utvidgning av patientplatserna möjliggöra hela
undervisningens bedrivande vid undervisningssjukhusen anser föreningen
det senare alternativet vara avgjort att föredraga.

Stockholms stads sjukhusdirektion anför, att möjligheten att omedelbart
kunna på något befintligt sjukhus anordna ytterligare en professur i invärtesmedicin
torde vara tveksam. Kanslern anför, att såväl frågan om en
utökning av antalet vårdplatser vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
som frågan om inriittandet av ytterligare en professur i invärtesmedicin
enligt kanslerns mening bör anstå i avvaktan på närmare utredning.

I stället för de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i lönegraden
Ce 30 föreslår kanslern, att en laboratur i medicin i lönegraden Ce 34
inrättas vid varje undervisningsklinik.

I lärarkollegiets vid karolinska institutet kostnadsberäkning har för under -

170

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 21%.

visningen i medicin vid karolinska sjukhuset angivits behov av ytterligare
en institutionsvaktmästare och ett laboratoriebiträde.

Medicinska fakulteten i Uppsala har framhållit, att behovet av underläkare
i relation till patientantalet i Uppsala vore större än annorstädes,
eftersom antalet studerande i relation till patientantalet där vore större.
Patientmaterialet måste därför effektivare utnyttjas för undervisning i de
former, som väsentligen åvilade underläkare. Kanslern finner dessa skäl
bärande och föreslår, att ytterligare en tjänst som förste underläkare inrättas
vid medicinska kliniken i Uppsala utöver den av kommittén föreslagna.

Departementschefen.

Invärtesmedicinens centrala ställning på det kliniska området beaktas
av kommittén, vars studieplan ger denna disciplin den längsta undervisningstiden
bland grundutbildningens samtliga ämnen. Jag finner detta riktigt.
Kommitténs uttalanden och förslag rörande undervisningens anordning
och innehåll kan jag godta med det undantaget, att jag av skäl, som
jag redovisat vid min behandling av studieplanen, föreslår, att assistenttjänstgöringens
sista månad obligatoriskt skall förläggas till universitetsklinik,
där tentamen sedan avlägges.

Ett viktigt problem inom undervisningen berör kommittén i sina förslag
om hur företrädarna för invärtesmedicinens specialområden skall inpassas i
utbildningen i huvudämnet. Det kan här vara fråga om specialister för på
vissa orter avsöndrade sjukvårdsgrenar såsom reumatiska sjukdomar, endokrinologiska
sjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar, ålderssjukdomar med flera.
Kommittén anser, att en ram bör anges för hela den invärtesmedicinska
undervisningen, varefter det bör ankomma på huvudläraren att i samråd
med specialföreträdarna fördela undervisningstiden på ämnets olika delar.
På det grundläggande stadium av undervisningen som det bär är fråga om
synes mig kommitténs uppläggning vara den enda möjliga, eftersom man
måste fordra en rimlig total undervisningsvolym och samtidigt försäkra
sig om specialisternas värdefulla medverkan. Det torde inte vara möjligt
att här binda undervisningen genom en bestämd fördelning av tiden på
ämnets olika delar, men sådana socialmedicinskt viktiga tillstånd som de
reumatiska sjukdomarna och ålderssjukdomarna bör, såsom kommittén
framhållit, ägnas särskild uppmärksamhet. Möjligheterna till samundervisning
på konferenser och annorledes bör tillvaratas, så att de studerande
bibringas en helhetssyn på patienternas problem. Jag förutsätter, att
huvudläraren delger undervisningsnämnden sin plan för utnyttjandet av
tillgängliga specialister i undervisningen och att nämnden med lämpliga
mellanrum anordnar överläggningar mellan de olika lärarna om hithörande
undervisningsproblem.

I enlighet med vad jag tidigare anfört om lärartjänster i de kliniska

171

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 21%.

ämnena tillstyrker jag kommitténs förslag om inrättande av en lärartjänst
i medicin i lönegraden Ce 30 vid varje undervisningsklinik.

Med hänsyn till den stora belastningen på klinikerna i Uppsala och
Stockholm tillstyrker jag kommitténs förslag om en ökning av antalet
underläkare där. Jag tillstyrker jämväl kanslerns förslag om en ytterligare
dylik ökning i Uppsala. Däremot är jag med hänsyn till det mindre antalet
studenter per klinik vid övriga lärosäten icke nu beredd att tillstyrka kommitténs
förslag om en motsvarande ökning vid dessa.

Med anledning av vad professorerna A. Kristenson och N. Svartz anfört
om behovet för undervisningen av ytterligare vårdplatser vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet, anser jag mig böra framhålla, att jag
förvissat mig om att kommitténs förslag icke kan anses innebära en ökad
arbetsbelastning för klinikerna vid dessa sjukhus. Därjämte vill jag erinra
om att den reumatologiska kliniken vid karolinska sjukhuset, som nu är
färdigställd, med sina 70 vårdplatser torde medföra ett värdefullt tillskott
till undervisningsmaterialet. En ytterligare förstärkning härvidlag kommer
till stånd, när lungkliniken vid samma sjukhus färdigställts. Detta torde
bli fallet i nära anslutning till den tidpunkt, då undervisningen i ämnet
avses skola påbörjas enligt den nya studieplanen.

Jag anser i likhet med kommittén och kanslern, att en förstärkning av
den tekniska personalen är nödvändig vid vissa av undervisningsklinikerna.

Jag föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet:

	u	T	M	S	G
		KS	Seraf.	I	II
	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
Bitr. lärare + spec. föreläsare ..	+ 3 300	-5110	+ 1550	+ 9 900	+ 9 900	— 5 550	— 5 550
	_	— 250
		— 800
Laboratoriebitr. (högst 13 lgr) .	—	+ 1	+ 1	+ 1
Förste underläkare ............	+ 2	—	—	+ 1	+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 261 800 kronor.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

14. Kirurgi.

Ko mmitt én.

Den nuvarande undervisningen i kirurgi är något olika utformad vid
de fyra lärosätena.

I Uppsala ges under de propedeutiska kurserna cirka 30 timmar föreläsningar
i allmän kirurgi. Under denna tid åhör de studerande även de kliniska
föreläsningarna i kirurgi. Därefter skall — enligt en hösten 1952
företagen omläggning av undervisningen — fullgöras fyra månaders tjänstgöring
på klinik, en månads tjänstgöring på poliklinik (fristående) och en
månads assistenttjänstgöring. Tjänstgöringen på kirurgisk klinik går före
den på medicinsk klinik.

I Lund meddelas under de propedeutiska kurserna undervisning i allmän
kirurgi. Därefter fördelas de studerande i lika antal på Lund och Malmö
och fullgör fyra månaders »grundläggande» tjänstgöring vid de kirurgiska,
medicinska och ortopediska klinikerna. Under två månader följer de undervisningen
varannan dag på medicinska, varannan dag på kirurgiska klinikerna
och under nästa två månader varannan dag på medicinska och varannan
dag på ortopediska klinikerna. Efter fyra månaders medicintjänstgöring
följer så fyra månaders »fortsättningstjänstgöring» på kirurgiska
klinikerna enbart. Assistenttjänstgöring under en månad vid någon kirurgisk
universitetsklinik eller annan av fakulteten godkänd kirurgisk avdelning
avslutar utbildningen i kirurgi.

I Stockholm kombineras under de propedeutiska kurserna kurs i allmän
kirurgi med undervisning i sjukvårdsteknik. Efter sex månaders medicintjänstgöring
följer sex månader vid kirurgisk klinik. Undervisningen meddelas
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, varvid varannan
kurs går till det förra och varannan till det senare sjukhuset. Under kirurgitjänstgöringen
har de studerande tillfälle att delta i en frivillig kurs i medicinsk
rörelsebehandling på serafimerlasarettets gymnastikavdelning (16 timmar).
Tjänstgöringen omfattade ursprungligen fyra månader på avdelning
och två månader på poliklinik. På senare tid har införts två veckors tjänstgöring
på ortopedisk klinik (vanföreanstalten) och två veckors tjänstgöring
som narkosassistent, varför de relaterade siffrorna något reduceras. Under
tjänstgöringen på polikliniken fullgöres jourtjänst. Assistenttjänstgöring
under en månad i kirurgi fullgöres i regel vid annat godkänt sjukhus i Stockholm
eller annorstädes.

I Göteborg har kirurgiundervisningen utformats i huvudsaklig överensstämmelse
med undervisningen i Stockholm.

Ortopedien undervisas i den nuvarande undervisningsplanen under tjänstgöringen
i kirurgi. Undervisningen, som utformats mycket olika vid olika
lärosäten, avslutas icke med särskilt slutförhör.

173

Kungl. Maj ds proposition nr %12.

I Lund och Malmö meddelas undervisningen på respektive ortopediska
kliniker. Därvid behandlas icke blott den speciella ortopedien utan även
frakturläran.

I Stockholm meddelas undervisningen på vanföreanstalten.

De studerande i Uppsala har för det mesta hänvisats att fullgöra denna
undervisning i Stockholm, eftersom ortopedisk avdelning icke funnits i
Uppsala. Kurs i ortopedi har fullgjorts som en fristående kurs i Stockholm
efter tjänstgöringen i kirurgi. Under några av de senare åren har undervisningen
givits i Uppsala av en ortoped från Stockholm.

Utöver nu relaterade undervisning meddelas i viss utsträckning speciell
undervisning i narkoslära, neurokirurgi, plastikkirurgi, thoraxkirurgi, odontologi
och krigskirurgi.

För närmare detaljer rörande nuvarande undervisning hänvisas till betänkandet
(s. 148—151).

Ämnet kirurgi är, framhåller kommittén, jämte ämnet invärtesmedicin
av grundläggande betydelse för de studerandes kliniska utbildning. Inte
minst tack vare ökade och fördjupade kunskaper inom experimentalkirurgi,
biokemi och röntgendiagnostik och ett förbättrat samarbete med andra
kliniska och teoretiska discipliner har under de senaste tio till femton åren
stora framsteg gjorts. Ämnets natur och omfattning har också i stor utsträckning
förändrats. Så har kirurgien kommit att omfatta nya deldiscipliner
såsom thoraxkirurgi, plastikkirurgi och neurokirurgi. Olycksfallskirurgien
har även ökat i betydelse och i och med bland annat den reparativa
kirurgiens framsteg har den fått allt större socialmedicinsk betydelse.
Vissa kirurgiska sjukdomar åter bär kommit att spela en mindre roll, t. ex.
körteltuberkulos, osteomyelit och pleuraempyem.

Vid planering av den framtida undervisningen i kirurgi måste enligt kommitténs
mening hänsyn tas till detta förhållande. Intima kontakter måste
åstadkommas mellan kirurgi och angränsande, såväl teoretiska som kliniska
discipliner. Hänsyn skall också tas till den ur vetenskaplig och praktisk
synpunkt nödvändiga specialiseringen. Trots detta måste undervisningen
i kirurgi enligt kommitténs mening göras så enhetlig som möjligt, så att
specialiseringen icke förrycker undervisningsplanen för kirurgien i sin helhet.

Undervisningen i kirurgi bör enligt kommitténs mening kunna ge ett tillfredsställande
resultat, om den fördelas på olika kurser och tjänstgöringar
med skilda pedagogiska mål.

Enligt det förslag till undervisning under det propedeutiska året, för vilket
tidigare redogjorts, skall undervisningen i kirurgi påbörjas under detta
år med en översiktskurs i kirurgi, omfattande 30 timmar föreläsningar
och demonstrationer.

Efter medicinkursen föreslås skola följa en kurs i kirurgi, omfattande
fem månader. Denna ordningsföljd mellan de bägge ämnena förefaller
kommittén vara den naturligaste. Kommittén uppställer följande

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

mål för den grundläggande utbildningen i kirurgi. Undervisningen bör
framför allt ta hänsyn till de vanligaste kirurgiska sjukdomarnas klinik
och diagnostik och meddela kunskap om dessa sjukdomars lämpligaste
behandling. Största vikt måste vidare läggas på tidig diagnostik. Likaså
bör principerna för behandlingen angivas jämte de adekvata instanserna för
den. Med hänsyn till att i framtiden en större kategori än tidigare av äldre
personer kommer att behandlas på våra kirurgiska avdelningar, bör enligt
kommittén särskild hänsyn tas till de högre åldrarnas kirurgiska åkommor,
d.v.s. geriatriken bör beaktas mer än hittills. Under kursen föreslås de
studerande skola bevista tre kliniska föreläsningar i veckan (dubbeltimmar)
samt tre polikliniska (enkeltimmar). Till detta bör enligt kommittén komma
en klinisk konferens varannan vecka, anordnad växelvis av medicinska och
kirurgiska klinikerna och eventuellt även av annan klinik eller institution.

Till denna mera exakt tidsbundna undervisning föreslås komma praktisk
tjänstgöring på operationsavdelning, narkosavdelning, sjukavdelningar och
poliklinik. Särskild vikt bör enligt kommittén läggas vid att de studerande
deltar i jourtjänsten. Kommittén understryker emellertid önskvärdheten av
att de tjänstgörande under kursen i kirurgi under någon tid helt blir fria
från praktisk tjänstgöring på eftermiddagarna.

Vid undervisningen i kirurgi måste enligt kommittén grundprincipen vara,
att de studerande som medhjälpare med ett visst ansvar deltar i arbetet på
den kirurgiska kliniken och att de genom demonstrationer, ronder, kliniska
konferenser och praktiska övningar bibringas de väsentliga kunskaperna i
kirurgi. Genom katedrala föreläsningar och demonstrationer av lämpligt
valda fall skall de studerande få fullgoda översikter av ämnesområden, där
läroböckerna ej lämnar lämpligt material på grund av nytillkomna rön
eller där undervisningen måste ta hänsyn till en rad psykologiska omständigheter
och förhållanden, som icke lämpligen kan inhämtas via läroböckerna.

Undervisningen vid sjuksängen och i smärre grupper bör enligt kommittén
mera än tidigare komma till användning. Härigenom får de studerande
större möjligheter att analysera fallen och lära sig diagnostik och terapi,
och speciell hänsyn kan därvid tas till förhållandena i öppen läkarvård etc.

Till undervisningen bör enligt kommittén även höra övning i anamnesupptagning,
uppställande av sjukjournaler och registrering av undersökningsfynd.

Under kursen i kirurgi kan enligt kommitténs mening icke större hänsyn
tas till kraven på manuell träning. En dylik utbildning och undervisning
bör ske på ett senare stadium, då den studerande under ett visst eget
ansvar kan få delta i det kliniskt-kirurgiska arbetet, d.v.s. under assistenttjänstgöringen
i kirurgi. Kommittén har i sin utredning
om undervisningen i krigsmedicin m. m. föreslagit att denna tjänstgöring
skall ta en tid av tre månader och förläggas till kirurgiska avdelningar

175

Kungl. Maj:ts -proposition nr 812.

utanför universitetssjukhusen och till universitetsklinik endast, då kurs i
kirurgi icke pågår. Assistenttjänstgöringen i kirurgi bör enligt kommittén
fullgöras på ett så sent stadium i studiegången, att den studerande fått sin
utbildning i de kliniska specialämnena och därigenom återkommer till studiet
av kirurgien med vidgad medicinsk erfarenhet och bättre kliniskt omdöme.
Han kan då anförtros mera självständiga uppgifter och mera direkt
få delta i det praktiska arbetet.

Tentamen i kirurgi föreslås skola avläggas efter fullgjord assistenttjänstgöring.
En intimare kontakt med såväl teoretiska som kliniska discipliner
anser kommittén i framtiden vara av grundläggande betydelse för hela
utbildningen och undervisningen i kirurgi.

Under kursen i kirurgi bör sålunda enligt kommittén ges fortlöpande undervisning
i röntgendiagnostik under 40 timmar, i radioterapi dels under 15
timmar föreläsningar, dels under två veckors praktisk tjänstgöring, i patologi
under konferenser, omfattande 20 timmar, samt i klinisk bakteriologi,
klinisk kemi och klinisk fysiologi under 10 timmar i vartdera ämnet.

I fråga om organisationen av undervisningen i ortopedi och skelettkirurgi
framhåller kommittén, att denna under senare år avsevärt förändrats. Tidigare
förekom på de ortopediska universitetsavdelningarna undervisning
huvudsakligen i speciell ortopedi, under det att undervisningen i skelettkirurgi
nästan helt meddelades på de kirurgiska klinikerna. För närvarande
har på flera av våra universitetskliniker en uppdelning i arbetet skett, så
att organkirurgien fått större plats på de kirurgiska klinikerna och skelettkirurgien
mer och mer överflyttats till de ortopediska avdelningarna. Å
andra sidan har tendenser även förekommit i den riktningen, att skelettkirurgiska
fall förts till traumatologiska specialavdelningar.

Hänsyn till dessa förhållanden och till den sannolika framtida utvecklingen
måste, framhåller kommittén, tas vid anordnandet av undervisningen
i skelettkirurgi och ortopedi. Enligt kommitténs mening bör denna undervisning
äga rum under senare delen av tjänstgöringen i kirurgi, varvid
föreläsningar i ortopedi och skelettkirurgi under sex veckor får ersätta föreläsningarna
i allmän kirurgi. De tjänstgörande bör dessutom fullgöra praktisk
tjänstgöring under en månad på ortopedisk specialavdelning. Deltagande
i jourtjänst är enligt kommittén en viktig del av denna
undervisning.

Undervisningen i ämnet ortopedi och skelettkirurgi bör enligt kommittén
framför allt omfatta grunderna för skelettkirurgien, speciellt den akuta
skelettkirurgien, såväl med hänsyn till diagnostik som terapi, varvid tyngdpunkten
bör läggas på olycksfallskirurgien. Inom specialområdet ortopedi
bör meddelas kortare översikter.

Vad beträffar de i och för sig viktiga övriga specialkirurgiska ämnena,
såsom neurokirurgi, thoraxkirurgi, plastikkirurgi, anestesiologi, odontologi
och krigskirurgi anser kommittén det lämpligt, att kortare översiktsföre -

176

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

läsningar ges under den ordinarie kirurgikursen. Dessa föreläsningar bör
ingå i huvudföreläsningsserien i kirurgi, så att kontinuiteten i undervisningen
i ämnet ej bryts. Av samma skäl bör särskilda förhör ej förekomma.
Huvudvikten bör i dessa översiktsföreläsningar läggas på tidig diagnostik
inom respektive specialområde och på kunskapen om vilka möjligheter de
kirurgiska specialisterna har i fråga om de särskilda behandlingsformerna.
Av största vikt är enligt kommittén att specialföreläsningarna utformas
så, att de blir verkliga översikter och inte kommer att omfatta mycket speciella
fakta inom respektive ämnen.

Undervisningen i anestesiologi bör enligt kommitténs mening försiggå
under hela kursen i kirurgi och meddelas av fackrepresentanten. De
studerande bör få cirka 10 timmar föreläsningar om de olika narkosformernas
teoretiska underlag och användning, och de bör genom deltagande
i praktiskt arbete på narkosavdelningen under två veckor bli förtrogna
med de olika narkosformernas användning och få tillägna sig så mycket
praktiska kunskaper, att de kan ge en eternarkos på öppen mask. Undervisningen
bör med hänsyn till utvecklingen av anestesiologien också omfatta
övning i transfusioner, bedömning av vätsketerapi och vård av medvetslösa
(förgiftningar).

Inom neurokirurgien finner kommittén det lämpligt med 6—8
timmar föreläsningar inklusive patientdemonstrationer i neurologisk traumatologi
under kirurgikursens senare del. Under neurologi-psykiatrikurserna
föreslås 6 timmar föreläsningar skola ges i neurokirurgiska ämnen av
intresse för ifrågavarande kurser.

Plastikkirurgien har, framhåller kommittén, redan nu även ett
stort socialmedicinskt värde. I framtiden torde enligt kommitténs mening
denna form av kirurgi få än större betydelse, och specialrepresentanter för
ämnesgrenen kommer säkerligen inom kort att knytas till alla undervisningssjukhusen.
En översiktsföreläsning på 2 dubbeltimmar jämte demonstration
av fall anser kommittén för närvarande vara önskvärd.

Thoraxkirurgiens stora utveckling och intima kontakt med den
allmänna kirurgien och medicinen nödvändiggör enligt kommittén undervisning
framför allt i tidig diagnostik av hithörande fall och därjämte en
översikt av thoraxkirurgiens möjligheter och resultat. Kommittén föreslår,
att de studerande åhör 6 dubbeltimmar föreläsningar, varjämte de under
en del av kirurgikursen, förslagsvis två veckor, kan tjänstgöra på thoraxkirurgisk
avdelning, om en sådan finns på orten. Där en speciell thoraxkirurgisk
avdelning finns, bör enligt kommittén dess överläkare meddela
undervisningen.

Hittills har ämnet odontologi varit föremål för undervisning, som
på flertalet håll i praktiken varit obligatorisk. Kommittén föreslår, att
undervisningen görs obligatorisk och helt inlemmas i kirurgiundervisningen
med 5 teoretiska och 10 praktiska undervisningstimmar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 177

Beträffande krigskirurgien hänvisas till avsnittet om krigsmedicinsk
undervisning.

Undervisningen under den tid, kirurgikursen ges, skulle sålunda enligt

kommitténs förslag få följande omfattning:

Tim.

Kliniska föreläsningar.......................................... 120

Polikliniska föreläsningar ...................................... 60

(Klinik och poliklinik innefattar ortopedi, anestesiologi, neurokirurgi,
plastikkirurgi, thoraxkirurgi och odontologi.)

Kliniska konferenser .......................................... 20

Röntgendiagnostik..................... 40

Patologikonferenser............................................ 20

Klinisk bakteriologi ..................... 10

Klinisk kemi ................................................. 10

Klinisk fysiologi ...................................... 10

Summa 290

Inplaceringen av ifrågavarande undervisning i ett schema bör ankomma
på cheferna för respektive kirurgiska och ortopediska kliniker i samråd med
övriga lärare under kirurgikursen.

Vid beräkning av kirurgiundervisningens omfattning måste enligt kommittén
hänsyn tas till det betydande antal undervisningstimmar under konferenser
och liknande former av kunskapsmeddelande som kommittén föreslår.
Kommittén räknar med att en lärare i kirurgi deltar i varje konferens
med medicin och patologi samt i varannan konferens med klinisk bakteriologi
och klinisk kemi och fysiologi. Å andra sidan anser kommittén, att
undervisningen i kirurgiens olika specialiteter bör ske inom ämnets ram,
vilket särskilt i fråga om ortopedien medför en avlastning på speciallärare.
Vid uppgörande av förslag till lärarbefattningar vid de kirurgiska klinikerna
måste därför enligt kommittén hänsyn tas till frågan, huruvida samtliga
fall inom skelettkirurgien skall behandlas på den ortopediska kliniken,
i vilket fall lärarna i ortopedi måste få en större del av undervisningen.

Kommittén beräknar hela undervisningsbehovet vid en kirurgisk klinik
till 235 timmar per kurs. Härav anser kommittén, att 25 undervisningstimmar
bör falla på läraren i ortopedi, om denne endast undervisar i ortopedi
i trängre mening, och 55 timmar, om han skall behandla hela skelettkirurgien.
Med hänsyn till den stora undervisningsbelastningen på de kirurgiska
universitetsklinikerna föreslår kommittén liksom i fråga om de övriga
huvudämnena, att vid varje klinik inrättas en extra ordinarie tjänst som
lärare i kirurgi, avlönad som docent. Den övriga undervisningen föreslås
skola delas av biträdande lärare mot arvode, beräknat efter de av kommittén
tillämpade principerna i detta hänseende. Kommittén finner det
vidare nödvändigt att utöka de i undervisningen deltagande underläkarnas

12 — Dihang till riksdagens ''protokoll 195^. 1 samt. Nr 212.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

antal. De studerande behöver i de grundläggande kliniska ämnena medicin
och kirurgi en mera ingående och kontinuerlig handledning i det praktiska
arbetet än i övriga kliniska ämnen. Kommittén föreslår därför, att ytterligare
en tjänst som klinisk amanuens, respektive underläkare, inrättas vid
varje kirurgisk klinik.

I Uppsala skall enligt kommitténs förslag ges kurs i kirurgi med 30 deltagare
två gånger årligen. Detta medför ett undervisningsbehov på 470
timmar. Härav bör enligt kommittén för undervisning i ortopedi avsättas
50 timmar per år. Särskild lärare föreslås skola ge sammanlagt 15 timmar
föreläsningar i neurokirurgi under de bägge kurserna, för vilken undervisning
arvode beräknas under neurokirurgi. Av den övriga undervisningen
kommer professorn att jämte läraren i kirurgi meddela 260 timmar. För
den återstående undervisningen bör enligt kommittén ett arvode på 5 250
kronor utgå, att fördelas på en eller två biträdande lärare, samt 2 000 kronor
avsättas som arvode till specialföreläsare under kursen, att fördelas enligt
ämnesföreträdarens förslag.

För att möjliggöra den i samband med kirurgiundervisningen nödvändiga
undervisningen i ortopedi måste, framhåller kommittén, en ortopedisk avdelning
inrättas vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Kommittén förutsätter
att så snart lokaler ordnats förslag om ordinarie tjänst i ortopedi
framlägges av fakulteten. Tills detta kunnat ske föreslår kommittén, att ett
arvode på 2 500 kronor årligen beräknas för undervisningen i ortopedi.

I Lund-Mahnö föreslås kurs i kirurgi med 15 deltagare skola ges två
gånger årligen vid vardera kirurgiska kliniken för de elever, som slutat
kursen i medicin. I Lund och Malmö sker ett intimt samarbete mellan de
kirurgiska och ortopediska klinikerna, så att större delen av materialet
inom skelettkirurgien sköts av ortopederna. Med hänsyn härtill bör enligt
kommittén läraren i ortopedi meddela undervisning med 55 timmar klinik
och poliklinik per kurs eller 110 timmar årligen. Kommittén anser, att
denna undervisning i Malmö lämpligen ges av överläkaren på ortopediska
kliniken och beräknar härför ett arvode av 5 500 kronor. I Lund ges undervisningen
i fråga av professorn i ortopedi. Särskild lärare föreslås årligen
skola ge sammanlagt 15 timmar föreläsningar i neurokirurgi gemensamt
för de bägge klinikerna, för vilken undervisning arvode beräknas under
neurokirurgi.

Undervisningsbelastningen på den kirurgiska kliniken blir därigenom 345
timmar årligen i vardera Lund och Malmö. Av denna undervisning föreslås
på vardera stället professorn jämte läraren i kirurgi skola ge 260 timmar.
Av övriga 85 timmar bör enligt kommittén 45 mot ett arvode av 2 250
kronor ges av en biträdande lärare vid kliniken, medan ett arvode på 2 000
kronor beräknas för 40 timmar, som enligt ämnesföreträdarens förslag
fördelas på specialföreläsare. Samtidigt föreslås de nuvarande anslagen för
särskild undervisning i odontologi och anestesiologi på 1 300 kronor skola
indras.

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

I Stockholm skall enligt kommitténs förslag två kurser i kirurgi ges årligen
på vardera kirurgiska kliniken vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
Av undervisningen föreslås varje kurs cirka 20 timmar skola ges
av ordinarie speciallärare (neurokirurgi och thoraxkirurgi). Denna undervisning
bör enligt kommittén inräknas i undervisningsvolymen. Undervisningen
i ortopedi föreslås skola ske på vanföreanstalten, vars överläkare
är professor i ortopedi. Hans undervisning kan på grund av patientmaterialets
natur tills vidare endast omfatta ortopedien i trängre mening och blir
25 timmar per kurs. Kommittén anser, att föreläsningarna i ortopedi kunna
åhöras samtidigt av de studerande både vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
varvid professorns undervisning skulle kunna meddelas under
två perioder årligen med sammanlagt 50 föreläsningar. Under kirurgikursen
bör enligt kommittén de studerande under en kortare tid praktiskt arbeta
på vanföreanstalten, fördelade i mindre, alternerande grupper. För denna
undervisning har hittills jämväl utgått ett anslag på 4 800 kronor, avseende
arvode till en andre läkare med 2 900 kronor, lärare vid extra kurs med 500
kronor och till annan undervisning i ortopedi vid institutet med 1 400 kronor.
Med hänsyn till belastningen på vanföreanstalten av det stora antalet
studerande i Stockholm föreslår kommittén, att detta anslag kvarstår oförändrat,
varvid dock arvodet till en extra kurs bör höjas till 750 kronor,
medan delposten till annan undervisning kan sänkas i motsvarande mån.
Den övriga undervisningen i kirurgi kommer att omfatta 380 timmar per
klinik. Av denna undervisning ankommer 260 timmar på professorn och
läraren i kirurgi. För resten av undervisningen bör enligt kommittén för
vardera kliniken beräknas ett arvode av 4 500 kronor till en eller två biträdande
lärare samt 1 500 kronor till speciallärare, att fördelas enligt ämnesföreträdarnas
förslag.

Den av kommittén nu föreslagna anordningen innebär, att varje kurs i
kirurgi i Stockholm liksom för närvarande kommer att omfatta 30 deltagare.
Detta antal är enligt kommitténs mening för högt. Ett sätt att minska deltagarantalet
är att fördela undervisningen på flera sjukhus. Kommittén
anser för sin del, att en sådan anordning redan nu är nödvändig i Stockholm.
Härvid synes enligt kommittén något av de kommunala sjukhusen
i Stockholm böra infogas i undervisningsorganisationen, men kommittén
har icke ansett det ankomma på den att utföra alla de detaljutredningar,
som måste föregå ett sådant förslag. Kommittén gör dock det principuttalandet,
att ytterligare en professur i kirurgi bör inrättas vid karolinska
institutet och förläggas till någon av kirurgiavdelningarna vid Stockholms
stads sjukhus. Kommittén förutsätter, att institutets lärarkollegium så
snart som möjligt verkställer en utredning härom och framlägger de närmare
förslag, som denna föranleder.

I Göteborg föreslås två kurser i kirurgi skola ges årligen. Eftersom de
båda kirurgiklinikerna är förlagda till Sahlgrenska sjukhuset har kom -

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kirurgi.

Tj änster	Nuvarande personal	Kom-
U	L	M	S	G	U	L
KS	Seraf	I	11
Professor .....................	1	1	1	1	i	1	1

Lärare (Ce 30) ................	—	—	—	—	—	—	—	+ 1	+ 1
Biträdande lärare -f- specialföre-
läsare ......................	13600	17300	14 500	6600	6600	8800	8800	— 6350	— 13060
Poliklinikundervisning ..........	—	2100	—	—	—			—	— 2100
Förste assistent ...............	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Förste amanuens ..............	—	(i)	—	—	—	—	—	—	—
Kansliskrivare (15 lgr) .........	—	—	—	i
Kontorist (13 lgr) ............	i	—	i	—	i
Laboratoriebiträde (11 lgr) ....	—	—	—	—	—	Va	Va	—	+1
Kanslibiträde (11 lgr) .........	i	i	—	i	—	V»	Va	—	—
Klinisk amanuens .............	—	2	2	—	—	2	2	—	+1
Förste underläkare ............	—	—	—	—	—	—	—	+ i	—

mitten efter samråd med ämnesrepresentanterna funnit det lämpligt, att
vardera kliniken ger en kurs årligen. Det praktiska arbetet däremot anses
böra fortgå hela tiden på båda klinikerna, varvid halva antalet kursdeltagare
kommer att tjänstgöra vid vardera kliniken. Undervisning i ortopedi
meddelas i Göteborg av överläkaren vid vanföreanstalten i Göteborg,
som ligger utom Sahlgrenska sjukhuset. Med hänsyn härtill anser kom -

Ortopedi.

Tjänster	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
L	M	s	G	U	L	M	s	G	U	L	M	s	G
Professor ..... Laborator .... Biträdande	1	—	i							+ 1
	_	7160	_	_	(	,	-7160					— 7160
Undervisning i
ortopedi .....	8000	—	4800	6000	+ 2500	-8000	+ 6500	—	-600		— 3000	+ 6000	—	-100
Kursamanuens	—	—	—	1500	—	—	—	—	— 1500	—	—	—	—	— 1500
Kontorist (13 lgr) ..... Laboratorie-	—	—	i
biträde (11 lgr) Kanslibiträde	—	—	i
(11 lgr) ..... Klinisk	i
amanuens ...	i	i	i

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

181

Kanslerns förslag

mittens förslag

Seraf

-7050

-7 050

— 600

— 10750

10250

— 8 800

-8800

— 7 350

-18550

-1600

— 1600

mittén, att denna undervisning bör begränsas till ortopedien i trängre mening
och omfatta 25 timmar per kurs. Undervisningen föreslås skola ersättas
med ett arvode av 2 500 kronor årligen. I likhet med vad som är fallet vid
vanföreanstalten i Stockholm bör vidare enligt kommittén ett arvode av
2 900 kronor utgå till en underläkare som biträde vid den praktiska undervisningen.
Den övriga undervisningen i kirurgi kommer att omfatta 210
timmar per klinik. Härtill kommer att lärarna måste delta i vissa konferenser
även under den termin, då deras klinik för övrigt endast har praktisk
undervisning. Kommittén uppskattar detta deltagande i konferenser till
30 timmar. Hela denna undervisning täckes av professorns och lärarens i
kirurgi undervisningsskyldighet. Det nuvarande anslaget för undervisning
i odontologi, 800 kronor, bör enligt kommitténs mening kvarstå.

Med hänsyn till den ökade undervisningen föreslår kommittén en förstärkning
av vissa klinikers skrivpersonal. Kommittén föreslår slutligen att de
kirurgiska klinikerna i likhet med övriga medicinska institutioner erhåller
viss teknisk personal, som huvudsakligen krävs för förberedelser för undervisningen,
såsom framställning av fotografiskt material, skioptikonbilder
in. m.

Den av kommittén sålunda föreslagna personalförstärkningen framgår
närmare av förestående tabeller, vilka även utvisar nuvarande personalorganisation
och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

Utöver de redovisade tjänsterna finns i Malmö eu tjänst som preparator,
vilken är gemensam för samtliga kliniska avdelningar vid allmänna sjukhuset.

182

Kicngl. Maj:ts ''proposition nr 812.

Vidare finns i Stockholm en personlig professur i thoraxkirurgi, vartill
hör en tjänst som laboratorieassistent och en kanslibiträdestjänst. Dessutom
utgår ett arvode på 2 400 kronor till ersättning för arbetshjälp vid
klinikchefens forskning och undervisning.

Nuvarande underläkartjänster har icke redovisats i tabellerna.

I tabellen för kirurgi har i kolumnen för nuvarande personal i Lund inom
parentes angivits en tjänst som förste amanuens. Tjänsten föreslås i årets
statsverksproposition skola inrättas vid avdelningen för experimentell kirurgi
i Lund från och med budgetåret 1954/55.

Y ttr anden.

Ett flertal remissinstanser har funnit avvägningen mellan den
s. k. egentliga kirurgien och de kirurgiska specialiteterna
i kommitténs förslag vara betänklig. Sålunda har — förutom
samtliga universitetsmyndigheter — universitetskanslern, medicinalstyrelsen,
svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Sveriges förenade
studentkårer ansett, att den s. k. egentliga kirurgien i kommitténs
förslag underdimensionerats i förhållande till de kirurgiska specialiteterna.
För att åvägabringa bättre proportion har olika vägar föreslagits. Medicinska
fakulteten i Uppsala föreslår en utökning av det totala timantalet med
25 timmar per kurs, motsvarande vad som enligt kommitténs förslag avsatts
för undervisning i ortopedi i trängre mening. Övriga universitetsmyndigheter
föreslår ett bibehållet totalantal timmar men annan fördelning
mellan ämnena. Kanslern föreslår, att antalet föreläsningstimmar under
kirurgikursen fördelas mellan ämnena i huvudsaklig överensstämmelse med
följande av medicinska fakulteten i Lund framlagda förslag:

Kliniska föreläsningar.............. 120 tim.

Egentlig kirurgi................... 60 »

Specialämnen:

Ortopedi, inklus. frakturlära.......30

Anestesiologi................... 8

Neurokirurgi................... 4

Plastikkirurgi.................. 4

Thoraxkirurgi.................. 6

Odontologi.................... 41

Radioterapi.................... 4

Specialämnen summa timmar 60 tim.

Polikliniska föreläsningar

Egentlig kirurgi................... 34 tim.

Ortopedi, inklus. frakturlära.......... 15 »

Radiologi........................ 11 »

Summa timmar 60 tim.

+ 10 timmars praktisk tjänstgöring.

183

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 21%.

I detta förslag har även medtagits den av kommittén föreslagna undervisningen
i radioterapi med tumördiagnostik, 15 timmar, vilken undervisning
av kommittén föreslagits förlagd till kirurgiterminen. Då denna undervisning
skall ges av läraren i radioterapi, synes enligt kanslern undervisningsbehovet
vid varje kirurgisk klinik kunna reduceras till 220 timmar
per kurs. Härav anser kanslern, att 20 undervisningstimmar bör falla på
läraren i ortopedi, om denne endast undervisar i ortopedi i trängre mening,
och 45 timmar, om han skall behandla hela skelettkirurgien.

Medicinska fakulteten i Lund anför att, då praktiskt arbete under visst
ansvar samt deltagande i röntgenronder är en viktig del av undervisningen
i kirurgi, tillräcklig plats måste beredas härför genom att minska föreläsningarna
i röntgendiagnostik till 30 timmar från föreslagna 40 timmar, i
vilka inkluderas 2 timmar undervisning i radiofysik. Liksom under kursen
i medicin bör enligt fakulteten den mycket viktiga rondundervisningen intensifieras
genom regelbundna kliniska undervisningsronder lämpligen under
40 timmar med kursdeltagarna helst fördelade i mindre grupper.

Beträffande kunskapskontrollen föreslår medicinska fakulteten i Lund,
lärarkollegiet vid karolinska institutet och organisationskommittén för
medicinska högskolan i Göteborg, att denna i vad avser ortopedi överlåtes
på lärarna i detta ämne och att kursen i ortopedi avslutas med ett obligatoriskt
slutförhör. Lärarkollegiet vid karolinska sjukhuset anser, att jämväl
kunskapskontrollen i de kirurgiska specialämnena neurokirurgi, thoraxkirurgi,
anestesiologi och odontologi bör handhavas av lärarna i dessa ämnen
och ha formen av slutförhör. Även kanslern anser, att särskild kunskapskontroll
bör äga rum i ortopedi. Denna bör enligt kanslern få formen av
kursförhör och anförtros åt läraren i ortopedi.

Kanslern föreslår, att en laboratur i kirurgi i lönegraden Ce 34 inrättas
vid varje undervisningsklinik i Uppsala, Lund, Malmö och Stockholm i
stället för de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i lönegraden Ce 30
samt att i Göteborg inrättas en för båda kirurgiska klinikerna gemensam
laboratur, då undervisningsbehovet där icke motiverar inrättandet av två
tjänster.

Medicinska fakulteten i Uppsala meddelar, att fakulteten efter pågående
ombyggnad av den kirurgiska kliniken avser att inom denna låta inrätta
en provisorisk ortopedisk avdelning om 25 platser. Denna beräknas bli
färdig 1955. För ledningen av denna och undervisningen i ortopedi har
fakulteten i petitum till 1954 års riksdag begärt inrättande av en laboratur
i ortopedi vid universitetet. På grund av avdelningens litenhet måste emellertid,
anför fakulteten, frakturfallen även framgent vårdas på allmänkirurgiska
avdelningen och undervisningen i skelettkirurgi lämpligen ledas
av professorn i kirurgi och hans biträdande lärare. Kanslern anför, att han
i sitt yttrande över nyssnämnda förslag uttalat, att han icke funne sig
beredd att innan lokalfrågan ordnats förorda inrättandet av den ifråga -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

satta laboraturen men att han räknade med att frågan om ortopediundervisningen
i Uppsala måste få sin lösning senast vid 1955 års riksdag. Kanslern
föreslår nu, att en laboratur i ortopedi inrättas i Uppsala.

Medicinska fakulteten i Lund tillstyrker kommitténs förslag om inrättande
av en särskild lärarbefattning i Ce 30 vid undervisningskliniken i
Malmö, dock med samtidig höjning av föreslaget arvode till biträdande
lärare på grund av den ökade undervisningen. För Lunds vidkommande
anser emellertid fakulteten, att vinsten av den nya anordningen mer än
uppväges av betydande nackdelar. De nuvarande arvodesbefattningarna
har medgivit en elastisk fördelning av undervisningen på de tillgängliga
docenterna och kunnat anslutas till deras olika specialintressen och utbildning.
De har hittills alltid haft tillräcklig kompetens att ersätta professorn
vid förfall för denne. Då det nuvarande systemet fungerar utmärkt, finnes
enligt fakultetens mening ej tillräckliga skäl att inrätta en lärartjänst i
Ce 30. Nu utgående arvode till de biträdande lärarna bör emellertid höjas.
Med beaktande av att undervisningen i ortopedi såväl i Lund som Malmö
även omfattar frakturlära, vilket nödvändiggör en rätt betydande praktisk
handledning av de tjänstgörande medicine kandidaterna, föreslår fakulteten
dels eu höjning av det av kommittén föreslagna arvodet till läraren i
ortopedi i Malmö, dels ock att nu utgående arvode för biträdande lärare
i ortopedi i Lund bibehålies.

Kanslern anför, att han av ämnesföreträdaren, professor Ph. Sandblom,
inhämtat, att en laboratorsbefattning i kirurgi vore att föredraga även för
Lunds vidkommande. Kanslern erinrar om att han i anslagsäskanden för
budgetåret 1954/55 till Lunds universitet förordat inrättandet av en förste
assistenttjänst i experimentell kirurgi i Lund. Därvid åberopades en av
professorn Sandblom anförd motivering, vilken delvis refererats i årets
statsverksproposition (VIII ht s. 125). Kanslern föreslår, att sådana tjänster
vid läkarutbildningsreformens genomförande inrättas jämväl vid experimentalkirurgiska
avdelningar vid övriga lärosäten.

I eu till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har
professorerna J. Hellström, C. Crafoord, S. Friberg och J. P. Strömbeck
om personalbehovet för Stockholms vidkommande bland annat anfört:

Det är en avgjord fördel, att antalet tjänstgörande per kurs i kommitténs
förslag minskats till högst 30. Även detta vore för stort, om tjänstgöringen
i kirurgi skulle fullgöras enbart vid de kirurgiska klinikerna i egentlig mening.
Om emellertid klinisk tjänstgöring även förlägges till specialavdelningar
för ortopedi, thoraxkirurgi och, för karolinska sjukhusets vidkommande,
urologi, samt på serafimerlasarettet ev. neuro-traumatologi, torde
patientmaterialet bli tillräckligt. Härigenom bortfaller det väsentliga skälet
för kommitterades principuttalande, att ytterligare en professur i kirurgi
bör inrättas vid karolinska institutet och förläggas till någon av kirurgavdelningarna
vid Stockholms stads sjukhus.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kanslern anför härtill, att då det enligt hans mening icke föreligger
något hinder för att förlägga tjänstgöringen i kirurgi jämväl till de nämnda
specialavdelningarna frågan om inrättandet av ytterligare en professur i
kirurgi synes kunna anstå tills vidare. Stockholms stads sjukhusdirektion
anför, att möjligheten att omedelbart kunna på något befintligt sjukhus
anordna ytterligare en professur i kirurgi torde vara tveksam.

Kanslern föreslår under hänvisning till vad han anfört vid sin behandling
av ämnet medicin om behovet av underläkare i Uppsala, att ytterligare
en tjänst som förste underläkare inrättas vid kirurgiska kliniken i
Uppsala utöver den av kommittén föreslagna.

Departementschefen.

Kirurgien har i kommitténs förslag med rätta fått en framskjuten plats.
I detta ämne gäller det icke blott att ge de studerande en gedigen kunskap
i ämnet utan den praktiska övningen bör med tanke på bland annat beredskapssynpunkten
bli tämligen omfattande. Detta tillgodoses i kommitténs
förslag genom utökningen av kirurgiassistenttjänstgöringen, vars värde i
detta hänseende enligt min mening förhöjs genom att den i största utsträckning
förlägges utom universitetssjukhusen. Jag kan i huvudsak tillstyrka
kommitténs förslag till kirurgiundervisningens ordnande.

Kommitténs förslag att tillgodose undervisningsbehovet i kirurgiens specialgrenar
genom att utnyttja specialister i t. ex. plastikkirurgi, anestesiologi
och thoraxkirurgi inom huvudundervisningens totalram synes mig vara
principiellt riktigt. Åtskilliga remissmyndigheter anser dock, att kommittén
rekommenderat en alltför omfattande undervisning i specialämnena.
De preciserade förslag till ändrad fördelning mellan den s. k. egentliga
kirurgien och de kirurgiska specialiteterna, som framlagts av universitetsmyndigheterna
och kanslern, bygger på förutsättningen att kommittén i
sitt förslag innefattat undervisningen i radioterapi i kirurgiundervisningens
totalvolym. Undervisningen i radioterapi föreslås visserligen skola förläggas
till kirurgiterminen, men kommittén har i avsnittet om radioterapi
med tumördiagnostik beräknat kostnaderna för undervisningen, varför det
torde få anses, att denna ej av kommittén avsetts skola innefattas i kirurgiundervisningen.
För egen del anser jag ej heller en reducering av undervisningen
i kirurgi lämplig, varför den av kommittén föreslagna undervisningen
i radioterapi ej bör inkräkta på densamma. Härigenom erhåller den
egentliga kirurgien en relativt sett större andel av undervisningen i ämnet
kirurgi. Jag vill vidare erinra om att jag tillstyrkt ett förslag av kanslern,
att arvodena för biträdande lärare och speciallärare skall sammanslås till
en arvodessumma, som med hänsyn till undervisningsbehovet efter vederbörande
ämnesföreträdares förslag fördelas av kanslern mellan de båda
kategorierna av lärare.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Ortopedien utgör en viktig kirurgisk specialitet, vilken synes utvecklas
till att omfatta allt större delar av skelettkirurgien. Det bör ankomma på
lärarna i ortopedi och kirurgi att beroende på patientmaterialets art på
den ortopediska kliniken avdela en större eller mindre del av kirurgikursens
föreläsningar och tjänstgöringar på denna klinik. Jag delar universitetsmyndigheternas
och kanslerns uppfattning, att läraren i ortopedi bör förrätta
förhör i ämnet, vilket synes böra betraktas som en deltentamen i
kirurgi.

Kommitténs uppfattning att en ordinarie lärartjänst i ortopedi är nödvändig
i Uppsala biträdes av mig. Medicinska fakulteten i Uppsala bär såväl i
petitum till 1954 års riksdag som i sitt remissyttrande föreslagit, att en laboratur
i ämnet skulle inrättas i Uppsala. Kanslern har nu tillstyrkt detta
förslag. Enligt vad jag under hand inhämtat har emellertid fakulteten nyligen
beslutat att i nästkommande petitum i stället föreslå inrättandet av en
professur i ortopedi. I detta läge anser jag mig icke nu böra ta slutlig ställning
till frågan om ortopediundervisningens ordnande i Uppsala utan har
i det följande räknat med arvode för undervisningen i enlighet med kommitténs
förslag.

I enlighet med vad jag tidigare anfört om lärartjänster i de kliniska
ämnena, tillstyrker jag kommitténs förslag om lärartjänster i kirurgi i
lönegraden Ce 30. I likhet med kanslern anser jag dock, att undervisningsbehovet
i Göteborg motiverar endast en ny lärartjänst. I stället bör arvodena
till biträdande lärare och specialföreläsare där uppräknas jämfört med
kommitténs förslag. Jag biträder i övrigt kommitténs förslag i fråga om
dessa arvoden med den justering, som föranledes av mitt tillstyrkande av
förhör i ortopedi.

Jag tillstyrker en utökning av antalet underläkare i Uppsala enligt kanslerns
förslag och i Stockholm enligt kommitténs av kanslern tillstyrkta förslag.
Vid övriga lärosäten är jag med hänsyn till det mindre antalet studenter
per klinik icke beredd tillstyrka kommitténs och kanslerns förslag
om en utökning.

Jag delar kanslerns uppfattning om värdet för såväl undervisning som
forskning av experimentalkirurgiska avdelningar vid de kirurgiska klinikerna.
I årets statsverksproposition har jag föreslagit, att en tjänst som
förste amanuens skall inrättas vid avdelningen för experimentell kirurgi i
Lund. Jag anser mig nu böra tillstyrka kanslerns förslag i så måtto, att
jag föreslår, att tjänster som förste amanuens inrättas vid de experimentalkirurgiska
avdelningar, där verksamheten är mera utbyggd, nämligen i
Malmö och vid karolinska sjukhuset.

I likhet med kommittén och kanslern anser jag en förstärkning av skrivpersonalen
och den tekniska personalen erforderlig vid vissa av undervisningsklinikerna.

187

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

Jag föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnena kirurgi och ortopedi:

Kirurgi.

				S	G
	U	L	M
				KS	Seraf.	I	II
Lärare (Ce SO) ...............	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	1 + 1
Bitr. lärare och specialföreläsare	-6 350	—13 050	—10 250	-600	— 600	-6 650	— 6 650
						— 800
Poliklinikunderv...............	—	— 2100
Förste amanuens ..............	—	—	+ 1	+ 1
Laboratoriebitr. (högst 13 lgr) .	—	+ 1	+ 1	—	—	+ l/s	+ V»
Kanslibiträde (11 lgr) .........	—	-	—	—	+ 1	+ ''h	+ v«
Förste underläkare ............	+ 2	—	—	+ 1	+ 1

Ortopedi.

+ 3 400

— 3 000

— 7160
+ 5 950

—

+ 300
— 1500

Undervisning i ortopedi ............

Kursamanuens .....................

Härav föranledd årlig kostnadsökning för avlöningar uppgår till i runt
tal 213 500 kronor.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

15. Klinisk kemi och klinisk fysiologi.

i Kommittén.

Undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi regleras i nuvarande
studieordning icke genom bestämmelser i examensstadgan.

Undervisning i vissa elementära delar av ämnena, med särskild hänsyn
tagen till de kliniska laboratorieprovens teknik, meddelas dock under de
propedeutiska kurserna, som pågår under de första två månaderna efter
medicine kandidatexamen. Därunder ges kurser i de kliniska undersökningsmetoderna,
vilka bland annat också omfattar de viktigaste kemiska, mikroskopiska,
bakteriologiska och fysiologiska undersökningsmetoderna.

Undervisningens omfattning och planläggning har ej varit enhetlig.

Under tjänstgöringen i invärtes medicin ges särskilda föreläsningar i klinisk
kemi och klinisk fysiologi för de tjänstgörande.

Klinisk kemi och klinisk fysiologi är två nya medicinska discipliner, som
stundom under namnen kemisk patologi (patologisk kemi) och pato-fysiologi
representerar tillämpningen av kemiens och fysiologiens metoder och resultat
inom sjukdomsläran. Utvecklingen inom dessa båda grundvetenskaper
har gått med en så revolutionerande snabbhet och lett fram till så komplicerad
apparatur och metodik, att det icke längre annat än undantagsvis
är möjligt för andra än specialister att på ett fruktbart sätt tillämpa de
nya kunskapsrönen inom kliniken. Särskilda institutioner har därför måst
utvecklas på sjukhusen, där vetenskapligt utbildade kemister och fysiologer,
som förvärvat förtrogenhet med klinikens arbetssätt och frågeställningar,
kan ställa kemisk och fysiologisk sakkunskap till sjukvårdens och
den kliniska forskningens förfogande. Den stora betydelsen av dessa institutioner
för sjukhusens rutin- och forskningsverksamhet har redan framhållits
av MHO, som skisserade den organisationsform, i vilken den kliniska
kemien och den kliniska fysiologien utvecklats i vårt land.

Den pågående utvecklingen anser kommittén måste beaktas även inom
undervisningen. I nuvarande läge kan sålunda enligt kommittén en modern
klinisk undervisning svårligen meddelas utan tillgång till speciella lärare i
klinisk kemi och fysiologi. De flesta kliniska ämnen har talrika anknytningspunkter
till grundvetenskaperna, och utvecklingen tenderar mot en
alltmer ökad tillämpning av kemiska och fysiologiska kunskaper i diagnostik
och terapi.

Undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi skall enligt kommittén
innefatta de inledande kurserna i de enklare kemiska och fysiologiska undersökningsmetoder,
som varje läkare skall kunna anlita eller ha kunskap om,
men den skall också i anslutning till den kliniska undervisningen på lämpliga
punkter ge en vetenskaplig belysning av kemiska och fysiologiska faktorers
betydelse för sjukdomarnas patogenes och klinik.

189

Kungl. Maj:ts proposition nr ''212.

Det tredje studieårets propedeutiska kurser avser att successivt införa
den studerande i den moderna diagnostiken. Den enligt kommitténs förslag
till denna tidpunkt förlagda kursen i kliniska laborationer föreslås
omfatta 20 timmar föreläsningar med 40 timmar laborationer och beröra
de viktigaste kemiska, mikroskopiska och fysiologiska undersökningsmetoderna.
Härav torde enligt kommittén den kliniskt-kemiska delen kräva
10—15 föreläsningstimmar jämte huvudparten av laborationstiden, och
den kliniskt-fysiologiska delen 5—10 föreläsningstimmar men blott ett litet
antal laborationstimmar. Den kliniska laborationskursen bör enligt kommittén
planeras och ledas gemensamt av lärarna i klinisk kemi och klinisk
fysiologi. Laborationerna kan ske gruppvis under ledning av en amanuens.
Kursen avslutas med förhör.

Under medicin- och kirurgiterminerna föreslås fortsatt undervisning i
klinisk kemi, respektive klinisk fysiologi skola meddelas en timme per vecka
alternerande i de båda ämnena, varigenom den studerande under medicinoch
kirurgikurserna får åhöra cirka 20 timmar undervisning i vardera ämnet.
Läraren kan enligt kommittén anordna denna undervisning som föreläsningar
eller konferenser.

Lärarna i klinisk kemi och klinisk fysiologi bör enligt kommittén gemensamt
samråda om uppläggningen av undervisningen. Samarbetet med de
kliniska lärarna bör vara intimt, så att undervisningen i görligaste mån anpassas
till klinikundervisningen. Om någon av de kliniska lärarna genom
egen forskning eller på annat sätt är speciellt insatt i någon del av den
kliniska kemien eller fysiologien och därför vill fördjupa sin undervisning
i denna riktning, kan denna del av lärostoffet ges i hans undervisning, medan
den kliniske kemisten (fysiologen) där meddelar mindre omfattande undervisning.
Över huvud taget bör vid undervisningen i klinisk kemi och klinisk
fysiologi i största möjliga utsträckning användas kliniskt material, och
kliniska lärare bör när så är lämpligt delta i undervisningen. De studerande
föreslås under eu vecka skola följa arbetet på det kliniskt-kemiska respektive
det kliniskt-fysiologiska laboratoriet. Särskilt förhör skall enligt kommittén
ej anordnas i klinisk kemi och klinisk fysiologi utan lärostoffet anknyts
så intimt till kliniken, att kunskapskontrollen kan ske i respektive
kliniska tentamina.

Lärarna i klinisk kemi och i klinisk fysiologi bör enligt kommittén vid
lämpliga tillfällen medverka i de kliniska konferenserna och i patologikonferenserna.
Om vid samråd med lärarna i andra kliniska ämnen än medicin
och kirurgi så befinnes önskvärt, kan lärarna i klinisk kemi och klinisk
fysiologi ge någon eller några timmars undervisning över lämpliga ämnen
under de olika kurserna.

De uppgifter, som åvilar företrädarna för den kliniska kemien och den
kliniska fysiologien såväl inom undervisningen och forskningen som inom
sjukvården, anser kommittén vara av den art, att de nödiga kvalifikatio -

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

nerna hos dessa företrädare kan garanteras endast om det inom ämnena
finns professurer som sluttjänster. Kommittén framhåller, att lärarna i
klinisk kemi och klinisk fysiologi samtidigt är chefer och fristående överläkare
vid motsvarande kliniska laboratorier, och att de därmed, bland annat
genom ständiga konsultationer av sjukhusets läkare, fullgör ett betydande
arbete i sjukvårdens tjänst. De är vidare sjukhusets vetenskapliga specialister
inom två grundläggande teoretiska ämnen och kommer därigenom att
få meddela en omfattande forskningsundervisning och handledning åt sjukhusets
läkare, i den mån dessa i sin forskning använder metoder av kemisk
eller fysiologisk art. Deras egen forskning rör ofta centrala problem för
utvecklingen av olika sjukdomars diagnostik, klinik och terapi. Inom den
allmänna läkarutbildningen slutligen torde undervisningen i klinisk kemi
och klinisk fysiologi ha eu avgörande betydelse för förståelsen av de kliniska
ämnena. Det är därför enligt kommitténs mening väsentligt, att
lärarna i dessa ämnen kan rekryteras bland högkvalificerade forskare. Kommittén
finner således synnerligen starka skäl tala för att vartdera ämnet
representeras av en professur vid varje lärosäte.

I fråga om den kliniska kemien innehar företrädarna för ämnet vid
samtliga lärosäten redan ordinarie laboratorstjänster. Med hänsyn till den
stora betydelsen av ämnet för den kliniska undervisningen och forskningen
rekommenderar kommittén, att fakulteterna och kollegierna överväger en
ändring av vissa av laboratorstjänsterna till professurer med samtidig utnämning
av nuvarande innehavare. Skulle detta icke visa sig möjligt, bör
professurerna enligt kommitténs mening inrättas så snart ordinarie lärartjänst
blir ledig.

Vid allmänna sjukhuset i Malmö är chefen för sjukhusets kliniska centrallaboratorium
anställd vid sjukhuset som överläkare. Därest en överläkartjänst
på sjukvårdens stat även fortsättningsvis kommer att finnas i Malmö,
föreslår kommittén, att ett särskilt arvode beräknas för undervisning i klinisk
kemi vid allmänna sjukhuset, varigenom överläkaren kan förordnas
som lärare i klinisk kemi. Arvodet, som bör innefatta särskild ersättning
för kursledning och förhör, beräknas efter en undervisning av 65 timmar,
varav 10 avser medverkan i kliniska konferenser.

För den kliniska fysiologiens del rekommenderar kommittén, att lärarkollegiet
vid karolinska institutet undersöker möjligheterna för en förvandling
av den ena av laboratorstjänsterna i ämnet vid institutet till professur.
Den planerade laboratorstjänsten i klinisk fysiologi i Göteborg bör
enligt kommitténs mening ändras till professur. I fråga om Uppsala anför
kommittén, att den vid överläggningar med akademiska sjukhusets direktion
inhämtat, att möjligheter för närvarande saknas att ordna provisoriska
lokaler för en ny institution. Kommittén föreslår därför, att ett arvode beräknas
för undervisning i klinisk fysiologi i Uppsala under 70 timmar, varav
10 avser medverkan i kliniska konferenser. Vid fakulteten i Lund bör enligt

191

Ktmgl. Maj:ts proposition nr 212.

kommitténs mening två lärare i klinisk fysiologi tillkomma, nämligen en
vid lasarettet i Lund och en vid allmänna sjukhuset i Malmö. Enligt vad
kommittén inhämtat finns för närvarande ej möjlighet att bereda lokal för
nya institutioner. Kommittén föreslår därför på vartdera stället ett arvode
för undervisning i klinisk fysiologi under 60 timmar, varav 10 timmar avser
deltagande i kliniska konferenser. Kommittén anser, att ordinarie lärartjänster
bör inrättas, när den nya lasarettsbyggnaden i Lund och det kliniska
centrallaboratoriet i Malmö färdigställts.

Möjligheterna att vid akademiska sjukhuset i Uppsala anordna den föreslagna
propedeutiska laborationskursen i klinisk kemi är, uppger kommittén,
för närvarande starkt begränsade. Enligt vad kommittén inhämtat av
sjukhusdirektionen torde en sådan undervisning kräva vissa ombyggnader
av ett i medicinska kliniken inrymt, äldre kandidatlaboratorium. Kostnaderna
för lokalens ombyggnad och för den erforderliga laboratorieutrustningen
har av sjukhusets byggnadsavdelning uppskattats till sammanlagt
cirka 40 000 kronor. Med hänsyn till att denna lokalfråga enligt kommitténs
mening synes böra bedömas i ett vidare sammanhang i anslutning till
en allmän inventering av lokalmöjligheterna för en intensifierad klinisk
undervisning i Uppsala, har kommittén icke ansett sig böra redovisa beloppet
i kostnadsberäkningen.

Kommittén anser vidare en förstärkning av den lägre undervisningspersonalen
samt biträdespersonalen vid samtliga nu ifrågavarande institutioner
vara nödvändig. Den föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av
efterföljande tabeller, vilka även utvisar den nuvarande personalorganisationen
och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

I kolumnen för nuvarande personal i Uppsala har inom parentes angivits
en tjänst som preparator. Tjänsten föreslås i årets statsverksproposition
skola inrättas vid centrallaboratoriet å akademiska sjukhuset från
och med budgetåret 1954/55.

I kolumnerna för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits
dels i klinisk kemi en tjänst som laboratoriebiträde i lönegraden 13,
dels i klinisk fysiologi en laboratur och en tjänst som klinisk amanuens.
Dessa tjänster föreslås i proposition nr 136 till innevarande års riksdag
skola inrättas från och med budgetåret 1954/55, den förstnämnda i stället
för en nu befintlig tjänst som laboratoriebiträde i lönegraden 11.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

För den föreslagna kliniskt-fysiologiska institutionen i Göteborg beräknar
kommittén slutligen dels ett cngångsanslag för utrustning med 150 000
kronor, dels ett årligt materielanslag med 10 000 kronor.

Yttranden.

Den av kommittén föreslagna omfattningen av undervisningen
i klinisk kemi och klinisk fysiologi har i huvudsak godtagits av remissmyndigheterna.

Klinisk kemi.

Tjänster	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
u	L	S	G	u	L	M	S	G	U	L	M	S	G
KS	Seraf	KS	Seraf	KS	Seraf
Laborator ...................	1	1	1	1	1
Lärare (arvode) .............	—	—	—	—	—	—	—	+ 3 750	—	—	—	—	—	+ 3 750
Förste amanuens ............	—	—	—	—	—	+1	+ 1	—	+ 1	+ 1	+ 1
Laboratorieassistent (17 lgr) ..	—	—	1	1
Preparator (14 lgr) ..........	(1)
Laboratoriesköterska (14 lgr) ..												+ 2 229	+ 2 229	+ 2 229	+ V*	+ Va	+ Va
Laboratorierträde (13 lgr) ...	1	1	—	—	(1)
Kanslibiträde (11 lgr) ........	—	1	—	—	—	+1	—	—	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	—	—	+1	+ 1	+ 1
Klinisk amanuens ............	—	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	+ 1	—	—	—	4- 1
Förste underläkare ...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	+ 1	—	—	+ 1	+ 1	—

Klinisk fysiologi.

Tjänster	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
S	G	U	L	M	s	G	U	L	M	S	G
KS	Seraf	KS	Seraf	KS	Seraf
Professor ....................	_	_	_	_	_				+ 1						+ 1
Laborator ...................	1	i	(1)	—	—	—	—	—	— 1	—	—	—	—	_	-1
Lärare (arvode) ..............	—	—	—	+ 3 500	+ 3 000	+ 3 000	—	—	—	+ 3 500	+ 3 000	4 3 000
Förste amanuens ............	—	—	—	—	—	—	+ 1	+1	+ 1
Förste laboratoriebiträde (15 lgr)	1
Laboratoriesköterska (14 lgr) ..	—	—	—	—	—	—	—	—	—	+ 2 229	+ 2 229	+ 2 229	4- Va	+ Va	4- Va
Laboratoriebiträde (13 lgr) ....	—	i
Kanslibiträde (11 lgr) ........	—	—	—	—	—	—	+ 1	4- 1	+ 1	—	—	—	+1	+ 1	+ 1
Klinisk amanuens ............	—	—	(1)
Förste underläkare ...........	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	+1	+ 1

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

193

Kungl. Maj:ts proposition nr Bl®.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har laboratorn
i klinisk kemi C. G. Holmberg föreslagit, att det i kursen i kliniska
laborationer ingående antalet laborationstimmar i klinisk kemi reduceras
till 15 och att i stället antalet undervisningstimmar utanför laborationskursen
ökas till det dubbla. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet
yttrande fogad inlaga har loboratorerna K. Agner, T. Sjöstrand och B.
Swedin förklarat sig ej kunna ansvara för undervisningen i klinisk kemi
med mindre än att antalet laborationstimmar i detta ämne utökas till
55. Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot den av kommittén
föreslagna omfattningen av undervisningen.

Laboratorerna Swedin och Sjöstrand uppger, att den kliniska laborationskursen
ej kan meddelas för hela gruppen på cirka 60 studenter samtidigt.
Laboratorielolcalerna å karolinska sjukhusets lungklinik är beräknade för
30 laboranter, utrymmena i studentlaboratoriet å serafimerlasarettet tilllåter
30 studenter endast om de uppdelas i tre grupper om 10 studerande.

Medicinska fakulteten i Lund har icke ansett sig kunna dela kommitténs
uppfattning att särskilt förhör ej bör anordnas i klinisk kemi och
klinisk fysiologi under fjärde studieåret utan att kunskapskontrollen i dessa
ämnen enbart skulle ske i samband med sluttentamen i medicin respektive
kirurgi några år senare. Enligt fakultetens mening bör lärarna i klinisk
kemi och fysiologi på sätt som undervisningsnämnden finner lämpligt få
möjlighet kontrollera, att eleverna inhämtat tillräckliga kunskaper.

Beträffande kommitténs rekommendation om förändring av
vissa av laboratorstjänsterna i klinisk kemi och klinisk
fysiologi till professurer meddelar medicinska fakidteten i Lund, att fakulteten
i sina petita hemställt om en ändring av laboratorstjänsten i klinisk
kemi till professur. Fakulteten anmäler vidare, att när det nya centralblocket
inom norra lasarettsområdet i Lund är färdigt möjlighet finnes att tillgodose
behovet av en professur i klinisk fysiologi. I Malmö anser fakulteten
den kliniska kemien vid allmänna sjukhuset böra företrädas av en
laboratur. Av laborator Holmbergs till fakultetens yttrande fogade inlaga
framgår, att Malmö stad för närvarande håller på att färdigställa ett modernt
forskningslaboratorium för den kliniska kemiens räkning.

I sin till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogade inlaga
anför laboratorerna Agner, Sjöstrand och Swedin, att kommitténs förslag
skulle leda till att endast den ena av de båda laboraturerna i respektive
ämnen i Stockholm skulle omvandlas till professur. Detta skulle innebära
en gradering mellan tjänster som såväl beträffande tillsättningsförfarande
som arbetsuppgifter är fullt likartade. Någon motsvarighet härtill finns
ej beträffande andra undervisningstjänster, där en uppdelning gjorts mellan
de båda undervisningssjukhusen serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset.
Enligt deras uppfattning borde samtliga laboraturer i dessa ämnen
ändras till professurer.

13 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1954. 1 saml. Nr SI2.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kanslern anför, att organisationskommittén för medicinska högskolan i
Göteborg i sin framställning om anslag för budgetåret 1954/55 upplyst,
att möjlighet öppnats i och med färdigställandet av de nya köks- och personalbyggnaderna
vid Sahlgrenska sjukhuset att i de ledigblivna utrymmena
inrätta provisoriska lokaler för klinisk fysiologi. Genom sjukhusdirektionens
försorg och utan kostnad för staten hade erforderligt inredningsarbete igångsatts.
Organisationskommittén hade med hänsyn härtill och under hänvisning
till läkarutbildningskommitténs förslag hemställt, att en professur
i klinisk fysiologi omedelbart skulle inrättas vid högskolan i stället för den
i planen för högskolans utbyggnad upptagna laboraturen i ämnet. I sitt
yttrande över förslaget förklarade sig emellertid kanslern icke beredd att
i dåvarande sammanhang taga ställning till denna fråga utan förordade, att
den planenligt avsedda laboraturen i klinisk fysiologi skulle inrättas från
och med den 1 juli 1954. Kanslern föreslår emellertid nu, att laboraturen i
klinisk fysiologi i enlighet med kommitténs förslag ändras till professur.

Laboratorerna Agner, Sjöstrand och Swedin ifrågasätter om ej ytterligare
en ordinarie akademisk lärarbefattning t. ex. som biträdande lärare borde
inrättas i respektive klinisk fysiologi och klinisk kemi.

Kommitténs förslag om förstärkning av den lägre undervisning
sperson alen med en förste amanuens vid varje institution har
föranlett erinringar från flera håll. Medicinska jakidteten i Uppsala bedömer
utsikterna att få en tillräckligt kvalificerad person till förste amanuens
i ämnet som mycket små, då en medicine kandidat med erforderliga kvalifikationer
skulle kunna få samma inkomst som det föreslagna årsarvodet
genom några månaders vikariat, förlagt till en ur studiesynpunkt lämpligare
tidpunkt. Den erforderliga underordnade lärartjänsten borde i stället
ha formen av en förste underläkartjänst. Befattningshavaren kunde samtidigt
vara amanuens för det propedeutiska året. Åt uppfattningen att tjänst
som klinisk amanuens respektive förste underläkare bör inrättas i stället
för den av kommittén föreslagna förste amanuenstjänsten har även laborator
Holmberg i Lund och laboratorerna Agner, Sjöstrand och Swedin i
Stockholm givit uttryck. Enligt medicinska fakidtetens i Lund uppfattning
måste befattning som klinisk amanuens inrättas vid centrallaboratoriet i
Malmö, där överläkaren får samma undervisningsuppgifter som laboratorn
i klinisk kemi i Lund. När lokalförhållandena i Lund och Malmö medger
utbyggandet av den kliniska fysiologien, bör även till detta ämne knytas
kliniska amanuensbefattningar. Dessutom bör enligt fakulteten den av
kommittén föreslagna befattningen som förste amanuens vid kliniska centrallaboratoriet
i Lund utbytas mot en befattning som förste assistent,
avsedd för den högre undervisningen. Kanslern har, som förut i avsnittet om
det propedeutiska året anförts, förklarat sig dela medicinska fakultetens
i Uppsala uppfattning, att en central service-institution är att föredraga
framför en direkt sjukvårdande avdelning såsom huvudarbetsplats för
ifrågavarande amanuenser. Kanslern föreslår sålunda, dels att tjänster

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

som förste underläkare respektive klinisk amanuens inrättas i stället för
de av kommittén föreslagna förste amanuensbefattningarna i klinisk kemi
och klinisk fysiologi, dels att innehavarna av dessa tjänster i Uppsala och
Lund samt vid karolinska sjukhuset i Stockholm samtidigt skall vara
amanuenser för den propedeutiska undervisningen. Under förutsättning att
den i proposition nr 136 till innevarande års riksdag föreslagna tjänsten
som klinisk amanuens i klinisk fysiologi i Göteborg inrättas, anser kanslern,
att någon ytterligare amanuenstjänst i ämnet för närvarande ej erfordras
vid detta lärosäte.

Medicinslca fakulteten i Uppsala anför, att det för att instruera en kurs
med 30 deltagare fordras mera personal, eftersom undervisningen i laboratoriearbetets
rutin måste bedrivas individuellt i smågrupper. Till hjälp
härvid vore, anser fakulteten, en van laboratoriesköterska
lämplig. Hon bör enligt fakultetens mening placeras i lönegrad 14, men då
hennes medverkan ej behövs hela året, föreslås lönen utgå endast under
6 månader, då vederbörande kunde uppehålla vikariat å andra laboratorieskötersketjänster
under den övriga delen av året. Lärarkollegiet vid karolinska
institutet anser, att en instruktionssköterska i lönegraden 15 och ett
ekonomibiträde bör tillkomma vid såväl karolinska sjukhuset som serafimerlasarettet
för vartdera av ämnena klinisk kemi och klinisk fysiologi.
Kanslern finner en laboratoriesköterskas medverkan i laboratorieundervisningen
av behovet påkallad och föreslår, att en tjänst som laboratoriesköterska
i lönegraden Ce 14, gemensam för ämnena klinisk kemi och klinisk
fysiologi, inrättas vid vartdera karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
samt i Göteborg. Vidare föreslår kanslern, att arvoden beräknas för anställande
av en motsvarande befattningshavare i Uppsala, Lund och Malmö
för en tid av sex månader per år.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet har i sin kostnadsberäkning förutom
materielanslag uppfört engångsanslag för nyanskaffning av instrument,
apparatur och annan utrustning med 100 000 kronor för vartdera
av ämnena klinisk kemi och klinisk fysiologi.

Departementschefen.

Av kommitténs framställning framgår, att ämnena klinisk kemi och klinisk
fysiologi får en alltmer ökad betydelse inom såväl undervisning och
forskning som sjukvård. Jag liar erinrat om detta förhållande redan vid min
behandling av undervisningen i ämnet klinisk bakteriologi, på vilken disciplin
i åtskilliga avseenden likartade synpunkter kan anläggas som på de
nu berörda. Jag biträder därför kommitténs förslag om eu förstärkning av
undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi och finner i likhet med
kanslern icke anledning till erinran mot kommitténs uttalanden rörande
organisationen av denna undervisning.

Liksom i fråga om den kliniska bakteriologien är jag icke heller när det
gäller nu avhandlade ämnen beredd att godta den av kommittén omfattade

196

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

principen, att vartdera ämnet bör företrädas av en professur vid varje lärosäte.
Emellertid finner jag det riktigt, att åtminstone någon professur i
ämnena inrättas vid lärosätena. Jag kan här i viss omfattning anknyta till
kommitténs förslag, att ändring av vissa av ämnenas laboratorstjänster till
professurer med samtidig utnämning av nuvarande innehavare bör ske
efter utredning och på förslag av fakulteterna. I detta sammanhang vill
jag erinra om att fakulteterna och lärarkollegiet vid karolinska institutet
i remissyttrandena och i upprepade petitaäskanden under senare år föreslagit
en sådan ändring av vissa av ifrågavarande ämnens laboratorstjänster.
Med anledning av nu nämnda förslag, vilka stöds av utredningar som
visar att de berörda tjänsteinnehavarna besitter professorskompetens, anser
jag, att en laboratorstjänst bör ändras till professur vid ett vart av
lärosätena i Uppsala, Lund och Stockholm samt att den i propositionen
1954:136 föreslagna laboraturen i klinisk fysiologi i Göteborg ävenledes
bör ändras till professur. Jag föreslår sålunda, att laboratorstjänsten i klinisk
kemi i Uppsala, som nu innehas av laboratorn A. J. T. Grönwall, laboratorstjänsten
i klinisk kemi i Lund, som innehas av laboratorn C. G. Holmberg,
samt laboratorstjänsten i klinisk fysiologi vid karolinska sjukhuset i
Stockholm, vilken tjänst innehas av laboratorn O. T. Sjöstrand, ändras till
professurer.

Medicinska fakulteten i Lund har ansett, att den kliniska kemien vid
allmänna sjukhuset i Malmö bör företrädas av en laboratur. Med hänsyn
till att det kliniska centrallaboratoriet vid detta sjukhus nu färdigställts
och överläkare tillsatts i samma ordning, som gäller för professur, föreslår
jag, att en tjänst som laborator i klinisk kemi inrättas i Malmö samt att
till densamma knytes samma personal som vid motsvarande klinisktkemiska
laboratorium i Lund.

Beträffande nu ifrågavarande institutioners lägre undervisningspersonal
har kommitténs förslag att inrätta befattningar som förste amanuens föranlett
erinringar från flera av universitetsmyndigheterna, och man har i
stället föreslagit tjänster som klinisk amanuens respektive underläkare.
Kanslern ansluter sig till dessa förslag. Kanslern, som i fråga om det propedeutiska
årets undervisning anfört, att en central serviceinstitution är att
föredra framför en direkt sjukvårdande avdelning som huvudarbetsplats
för de till denna undervisning knutna kliniska amanuenserna respektive
underläkarna, föreslår sålunda att tjänster som klinisk amanuens respektive
förste underläkare inrättas i stället för de av kommittén föreslagna
förste amanuensbefattningarna i klinisk kemi och klinisk fysiologi samt att
innehavarna av dessa tjänster i Uppsala och Lund samt vid karolinska
sjukhuset samtidigt skall vara amanuenser för den propedeutiska undervisningen.
Under förutsättning att den i proposition nr 136 till innevarande
års riksdag föreslagna tjänsten som klinisk amanuens i klinisk fysiologi i
Göteborg inrättas, anser kanslern att någon ytterligare amanuenstjänst i
ämnet för närvarande ej erfordras i Göteborg. Jag anser mig i så måtto

197

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

böra tillstyrka kanslerns förslag, att jag föreslår inrättandet av tjänster
som klinisk amanuens respektive förste underläkare i de fall, då innehavarna
tillika avses skola vara amanuenser för den propedeutiska undervisningen,
nämligen i klinisk kemi i Uppsala och Lund samt i såväl klinisk
kemi som klinisk fysiologi vid karolinska sjukhuset i Stockholm. Vidare
föreslår jag, att en tjänst som klinisk amanuens inrättas i klinisk kemi i
Malmö, vars innehavare samtidigt skall vara amanuens för den propedeutiska
undervisningen där. I övrigt anser jag mig endast kunna tillmötesgå
kraven på en förstärkning av den lägre undervisningspersonalen på så sätt,
att jag föreslår inrättandet av befattningar som förste assistent i klinisk
kemi respektive klinisk fysiologi vid serafimerlasarettet i Stockholm och
i klinisk kemi i Göteborg.

Förslaget om anställandet av laboratoriesköterskor för undervisningen
är jag icke beredd att nu tillstyrka. Mot kommitténs av kanslern tillstyrkta
förslag om en förstärkning av skrivpersonalen har jag däremot icke något
att erinra.

Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnena klinisk kemi och klinisk fysiologi, varvid jag förutsätter,
att den för den kliniska kemien närmast avsedda lägre undervisningspersonalen
och biträdespersonalen i viss utsträckning skall kunna disponeras
jämväl för undervisningen i klinisk fysiologi i Uppsala, Lund och
Malmö.

Klinisk kemi.

				s
	U	L	M			G
				KS	Seraf
Professor .............................	+ 1	+ 1				k
Laborator (Ca 34) .....................	— 1	— 1	+ 1
Förste assistent .......................	—	—	—	—	+1	+ 1
Laboratoriebiträde (högst 13 Igr) .......	—	—	+ 1
Kanslibiträde (11 lgr) .................	+ 1	—	+ 1	+ 1	+1	+ 1
Klinisk amanuens .....................	—	+ 1	+ 1
Förste underläkare ....................	+ 1	—	—	+ 1
K1 i n i s	v fysiolog	i.

	u	L	M	s	G
		KS	Seraf
Professor .............................	_	_	_	+ 1	_	+ 1
Laborator (Ca 34) .....................	—	—	—	— 1	—	— 1
Lärare (arvode) .......................	+ 3 500	+ 3 000	+ 3 000
Förste assistent .......................	—	—	—	—	+1
Kanslibiträde (11 lgr) .................	—	—	—	+ 1	+1	+ 1
Förste underläkare ....................	—	—	—	+ 1

198

Kungl. Maj.ts proposition nr %12.

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår
till i runt tal 262 700 kronor.

Vidare anser jag mig böra räkna med ett årligt materielanslag för laboratorn
i klinisk kemi i Malmö med 10 000 kronor. Däremot är jag icke nu
beredd att tillstyrka de av lärarkollegiet vid karolinska institutet begärda
engångsanslagen för utrustning.

Enligt vad kommittén anfört, kräver ett genomförande av kommitténs
förslag i fråga om den propedeutiska laborationskursen i klinisk kemi vid
akademiska sjukhuset i Uppsala vissa ombyggnader av ett i medicinska
kliniken inrymt äldre kandidatlaboratorium. Kostnaden för lokalens ombyggnad
och för den erforderliga laboratorieutrustningen hade av sjukhusets
byggnadsavdelning uppskattats till sammanlagt cirka 40 000 kronor.
Enligt vad jag under hand inhämtat, torde emellertid dessa kostnader
kunna begränsas till 17 500 kronor, varför jag räknar med detta belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

199

16. Röntgendiagnostik.

Kommittén.

I enlighet med 1923 års provisoriska bestämmelser har undervisningen i
röntgendiagnostik vid samtliga lärosäten skett under en kortare obligatorisk
översiktskurs om 20 timmar föreläsningar, som förlagts till de tidigare kliniska
studierna. Under senare år har därtill kommit en frivillig, mera omfattande
kurs, varvid särskild vikt lagts på att de studerande får praktiska
färdigheter i bruket av ett röntgeninstrumentarium.

Det är otvetydigt, att utvecklingen på såväl internmedicinens som kirurgiens
område i hög grad varit beroende av framstegen inom röntgendiagnostiken.
Den mycket stora betydelsen av den moderna röntgendiagnostiken
för såväl den på ett sjukhus verksamme läkaren som för praktikern är numera
också uppenbar för alla. Strävan att i möjligaste mån nå fram till en
tidig diagnos av olika sjukdomar baserar sig numera i stor utsträckning
på röntgendiagnostiska metoder. Med hjälp av röntgenmetodik belyses
också anatomiska och patofysiologiska förhållanden på ett levande och
instruktivt sätt.

Undervisningen i ämnet måste följaktligen vara av stor betydelse i den
allmänna läkarutbildningen. Varje läkare måste, framhåller kommittén,
i framtiden kunna tolka ett röntgenutlåtande, känna till röntgendiagnostikens
möjligheter och värde och även kunna utföra röntgengenomlysning av
thorax samt enklare frakturkontroller. Det är med detta mål för ögonen,
som undervisningen i röntgendiagnostik bör anordnas.

Undervisningen bör enligt kommitténs mening ur praktisk synpunkt uppdelas
på tre olika tidsperioder.

Den propedeutiska kursen i röntgendiagnostik skall enligt kommitténs
förslag omfatta 15 timmar föreläsningar. Den skall innefatta en
orientering beträffande röntgendiagnostiken och ge de studerande möjligheter
att förstå enkla röntgendiagnostiska problem, röntgenanatomi, organdiagnostik
etc. I kursen föreslås också 2 timmar träning i genomlysningsteknik
skola ingå.

Den röntgendiagnostiska undervisningen under tjänstgöringarna
i medicin och kirurgi bör enligt kommittén omfatta dels
eu direkt föreläsningsundervisning, dels praktiska demonstrationer. Undervisningen
under tjänstgöringen i medicin föreslås skola omfatta cirka 20
timmar, d.v.s. 1 timme per vecka, och under tjänstgöringen i kirurgi 40
timmar eller 2 timmar per vecka. Utöver denna speciella undervisning
föreslås de studerande också i den mån lokala förhållanden det medgiver,
skola delta i klinikens rutinröntgenronder. Härvid kan självfallet ingen speciell
undervisning anordnas för de studerande, men genom att röntgenronderna
anordnas praktiskt och därvid en viss hänsyn tas till de när -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Röntgen

Tjänster	Nuvarande personal
U	L	M	S	G
KS	Seraf
Professor ...................	1	1		1	1	1
Laborator .......................	—	1
Biträdande lärare ..................	4 400	—	_	_	_	4 400
Undervisning i röntgendiagnostik........	—	—	4 400	_	_	_
Kontorist (13 lgr) ............	—	1	_	1
Laboratoriebiträde (13 lgr) .............	—	_	_		1
Laboratoriebiträde (11 lgr) ....	—	1
Kanslibiträde (11 lgr) ..............	1	—	_	.	_
Klinisk amanuens .................	—	1	1	—	—	1

varande tjänstgörande skulle enligt kommitténs mening mycket nyttigt
stoff kunna utvinnas och de studerande kunna tillgodogöra sig ett betydande
vetande inom röntgendiagnostiken.

I en rad specialämnen, exempelvis neurologi, obstetrik och gynekologi,
pediatrik och otiatri, finns röntgendiagnostiska problem av särskild
art. I undervisningen av dessa ämnen bör enligt kommittén de röntgendiagnostiska
avsnitten särskilt beaktas. Undervisningens omfattning fastställes
och lämpliga lärare utses genom samråd mellan lärarna i respektive
kliniska ämne och i röntgendiagnostik. Kommittén finner det vara av särskild
vikt, att sådan undervisning i neuroradiologi kommer till stånd under
kurserna i neurologi och psykiatri.

Slutligen har de studerande för närvarande möjlighet att på ett senare
stadium få en viss utbildning i form av en frivillig undervisning i den mera
avancerade röntgendiagnostiken. Därvid bereds deltagarna tillfälle att
manuellt träna upp sin förmaga att sköta ett röntgeninstrumentarium.
Kommittén har i allmänhet avvisat frivilliga kurser och lagt in den nödvändiga
undervisningen i de obligatoriska kurserna. Erfarenheten har dock
visat, framhåller kommittén, att ett icke obetydligt antal allmänpraktiker
skaffar sig röntgendiagnostisk utrustning. Sådana läkare bör i likhet med
andra, som utan att vara specialister har särskilt behov av kunskaper i
röntgendiagnostik, ha möjlighet att förvärva en viss praktisk erfarenhet i
enkla röntgendiagnostiska metoder, detta icke minst med hänsyn till patienternas
säkerhet. Kommittén föreslår därför, att den frivilliga undervisningen
i röntgendiagnostik bibehålies. Formerna för anordnandet av en
dylik undervisning behandlar kommittén närmare i samband med specialistutbildningen.

Kommittén anser icke förhör motiverade i samband med undervisningen
i röntgendiagnostik, utan de studerandes kunskaper kan enligt kommitténs
mening kontrolleras i samband med den kliniska examinationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

201

diagnostik.

Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
U	L	M	S	G	U	L	M	S	G
KS	Seraf			KS	Seraf
—	—	+ 1	—	—	—	—	—	+ 1
— 2 400	—	+ 1250 — 4 400	+ 1250	+ 1250	-2 400	-2 400	—	+ 1 250 -4 400	+ 1250	+ 1 250	-2 400
—	—	+ 1	—	—	+ 1	—	—	+ 1	—	—	+ 1

I Uppsala kommer undervisningen enligt kommitténs förslag att få en
årlig volym av 170 timmar. Härav ankommer 130 timmar på professorn.
För den övriga undervisningen föreslår kommittén ett arvode för en biträdande
lärare på 2 000 kronor.

I Lund och Malmö blir undervisningen 155 timmar årligen, eftersom där
ges endast en propedeutisk kurs på vardera orten. I Lund bör enligt kommittén
undervisningen meddelas av professorn och laboratorn. I Malmö
föreslår kommittén att en professur inrättas. Kommittén erinrar om att
kanslern senast 1952 tillstyrkt ett förslag från medicinska fakulteten i Lund
om inrättande av en professur i röntgendiagnostik vid allmänna sjukhuset i
Malmö. Överläkarbefattningen vid sjukhusets röntgendiagnostiska avdelning
har tillsatts i samma ordning som för professur. Utöver professorn
erfordras enligt kommittén för undervisningen i Malmö en biträdande lärare,
för vilkens undervisning kommittén beräknar ett arvode på 1 250 kronor.

I Stockholm blir undervisningsvolymen på vartdera karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet 155 timmar årligen. För varje sjukhus bör sålunda
enligt kommittén beräknas ett arvode till en biträdande lärare med 1 250
kronor.

I Göteborg får undervisningen motsvarande omfattning som i Uppsala,
varför arvodet till biträdande lärare föreslås bli av samma storlek som där.

För utrustning av den föreslagna röntgendiagnostiska institutionen i
Malmö beräknar kommittén en engångskostnad på 125 000 kronor, vilken
föreslås skola delas av staten och Malmö stad i enlighet med gällande avtal.
Härutöver föreslår kommittén för denna institution ett årligt materielanslag
av 10 000 kronor.

Kommitténs förslag till personalförstärkning för undervisningen i röntgendiagnostisk
framgår närmare av förestående tabell, vilken även utvisar
den nuvarande personalorganisationen och kanslerns förslag i ämnet.

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Tabellkommentar.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Y ttranden.

Kommitténs förslag till undervisning i röntgendiagnostik har i huvudsak
godtagits av remissmyndigheterna.

Medicinska fakulteten i Uppsala har godtagit förslaget med den erinran,
att i den propedeutiska röntgenkursen föreslagen orientering i radioterapi
och risker vid radiologiskt arbete bör ges av läraren i radioterapi. Medicinska
fakulteten i Lund ansluter sig till kommitténs förslag med den ändring,
som redan anförts under ämnet kirurgi, att antalet föreläsningar under
kirurgikursen minskas till 30 och att återstående 10 timmar ges senare
under studierna, bäst under den utökade pediatrikkursen.

Den föreslagna träningen i genomlysningsteknik under den propedeutiska
kursen avstyrkes av organisationskommittén för medicinska högskolan i
Göteborg, enär en dylik kort träning icke anses ge några kunskaper eller
erfarenheter av bestående värde för den blivande läkaren. Undervisningen
i röntgendiagnostik under tjänstgöringarna i medicin och kirurgi bör enligt
organisationskommitténs uppfattning huvudsakligen meddelas i form av
särskilda praktiska demonstrationer och i mindre utsträckning i form av
katedrala föreläsningar.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga
har professorerna E. Lindgren och K. Lindblom ävenledes framhållit, att
det ur undervisningssynpunkt vore bättre att särskild röntgendemonstration
ordnades för de studerande, vilket emellertid fordrar ytterligare lärarkrafter.
I inlagan framhalles vidare, att det icke på någon föreläsningssal
pa serafimerlasarettet finns tillfredsställande anordning för demonstration
av röntgenbilder, varför en projektionsapparat måste anskaffas. I kollegiets
kostnadsberäkning upptas anslag för omändring av demonstrationslokal på
serafimerlasarettet med 15 000 kronor och för anskaffning av genomlysningsapparat
vid karolinska sjukhuset med 20 000 kronor. Kanslern har
tillstyrkt dessa anslag.

Medicinska fakulteten i Lund hälsar med tillfredsställelse kommitténs
förslag om inrättandet av en professur i röntgendiagnostik vid Malmö allmänna
sjukhus. I fråga om personalbehovet i övrigt anser fakulteten, att
en laboratoriebiträdesbefattning bör inrättas vid kliniken i Malmö. De av
organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg förordade
särskilda praktiska demonstrationerna under medicin- och kirurgi tjänstgöringarna
medför enligt organisationskommittén en avsevärd ökning av
undervisningsbördan för lärarna, varför arvodet till biträdande lärare föreslås
höjt.

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Departementschefen.

Kommitténs förslag rörande röntgendiagnostiken innebär, att undervisningen
utökas och fördelas på olika nivåer i utbildningen genom kurs under
det propedeutiska året och fortlöpande undervisning under medicin- och
kirurgikurserna. Jag finner det tillfredsställande, att detta för kliniken sa
betydelsefulla ämne i den nya studieplanen kan samordnas med medicinoch
kirurgiundervisningen, och tillstyrker kommitténs förslag.

Med hänsyn till behovet för vissa allmänpraktiker att förskaffa sig vidgad
utbildning i röntgendiagnostik föreslår kommittén, att en frivillig kurs
i ämnet skall anordnas senare i utbildningen. Såsom närmare avhandlas
i avsnittet om specialistutbildningen avstyrkes denna kurs allmänt av universitetsmyndighetema
bland annat med den motiveringen, att behov av
sådan kurs icke föreligger i den nya studieordningen med dess utökade och
intensifierade obligatoriska undervisning. Jag delar denna uppfattning och
kommer således icke att i mina anslagsberäkningar uppta medel till undervisningen
i fråga.

Kommittén anför, att överläkarbefattningen vid allmänna sjukhuset i
Malmö tillsatts i samma ordning som professur och föreslår i anslutning till
tidigare petitaäskanden från medicinska fakulteten i Lund, att professur i
röntgendiagnostik inrättas vid sjukhuset. Jag ansluter mig med hänsyn till
betydelsen av ämnet röntgendiagnostik för den kliniska undervisningen i
Malmö till kommitténs förslag, vilket även tillstyrkts av kanslern, och
föreslår, att en professur i röntgendiagnostik inrättas vid allmänna sjukhuset
i Malmö med samtidig utnämning av överläkaren där.

Jag biträder kommitténs av kanslern tillstyrkta förslag om inrättande av
kanslibiträdestjänster i Malmö och Göteborg.

Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet:

				S
	u		M			G
		KS	Seraf
			+ 1
	— 2 400	_	+ 1250	+ 1 250	+ 1 250	— 2 400
Undervisning i röntgendiagnostik ........	—	—	-4 400			+ 1
Kanslibitriide (It lgr) .................	—		+ 1	—	—

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 41 500 kronor.

För den röntgendiagnostiska institutionen i Malmö bör vidare tillkomma
ett årligt materielanslag med 10 000 kronor. För utrustning av densamma
har kommittén beräknat en engångskostnad av 125 000 kronor. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att betydande bidrag till utrustning för den
röntgendiagnostiska avdelningen vid Malmö allmänna sjukhus redan läm -

204

Kungl. Maj:ts proposition nr %12.

nats i den ordning, som betingats av gällande avtal mellan staten och
Malmö stad. Enligt vad jag under hand inhämtat torde kostnaden för den
av undervisningen nu betingade ytterligare utrustningen kunna begränsas
till 2 500 kronor.

I enlighet med lärarkollegiets vid karolinska institutet av kanslern tillstyrkta
förslag räknar jag vidare med ett belopp av 15 000 kronor för omändring
av demonstrationslokal på serafimerlasarettet. Däremot anser jag
mig icke kunna tillstyrka förslaget om anslag för anskaffning av genomlysningsapparat
vid karolinska sjukhuset.

Kungl. May.ts ''proposition nr 212.

205

17. Radioterapi med tumördiagnostik.

Kommittén.

Viss, huvudsakligen frivillig undervisning i radioterapi, har förekommit
sedan många år. För närmare detaljer hänvisas till betänkandet (s. 175).

Kunskaperna om de benigna och maligna tumörernas diagnostik och
terapi har sedan länge ingått i undervisningen i kirurgi och gynekologi.
Genom att i Sverige radiologien uppdelats i röntgendiagnostik och radioterapi
och genom att radioterapeutiska specialavdelningar upprättats, har
en stor del av de maligna och även många av de benigna tumörfallen koncentrerats
till dessa specialavdelningar. Då en obligatorisk undervisning i
radioterapi saknas i den allmänna läkarutbildningen, har ett utomordentligt
värdefullt studiematerial undandragits flertalet av de studerande, som haft
små möjligheter att skaffa sig kunskaper om dessa tumörformers diagnostik,
klinik och terapi.

Den tidiga tumördiagnostikens stora betydelse är utan vidare uppenbar.
Trots en ur praktisk synpunkt föredömlig organisation av dessa tumörfalls
diagnostik och behandling har i vårt land undervisningen på detta område
varit bristfällig. Många studerande har säkerligen vid sin medicine licentiatexamen
ej sett fall av cancer i munhålan, tung- eller tandköttscancer,
och åtskilliga har ej heller haft tillfälle att undersöka fall av livmodercancer
eller av hud- eller läppcancer. Det måste ur undervisningssynpunkt
vara av den största vikt, att ämnesföreträdarna bedriver ett intimt samarbete
med representanterna för radioterapien under tiden för kirurgiundervisningen
och undervisningen i obstetrik och gynekologi samt i viss utsträckning
också i andra kliniska ämnen. Härigenom kommer säkerligen
i framtiden mycket att vinnas med hänsyn särskilt till tidig diagnostik av
de maligna tumörerna.

Kommittén föreslår, att obligatorisk undervisning meddelas i radioterapi
med huvudvikten lagd på tumörernas tidiga diagnostik. Sådan undervisning
föreslås skola förläggas till senare delen av kirurgiterminen och omfatta
dels en kortare serie katedrala föreläsningar, dels en mera omfattande serie
demonstrationer av lämpliga fall. Inalles föreslås där skola ges 15 timmar
undervisning, antingen utspridd över en längre tid eller koncentrerad till en
tvåveckorsperiod. Vidare bör enligt kommittén de tjänstgörande under
14 dagar av kirurgiterminen tjänstgöra på en radioterapeutisk avdelning
eller poliklinik.

Under kursen i obstetrik och gynekologi föreslås eu undervisning på 4
timmar, huvudsakligen berörande tidig diagnostik av hithörande tumörfall
samt principerna för deras radiologiska behandling, varjämte tumörfall
demonstreras i samband med de kliniska föreläsningarna. Dessutom bör de

206

Kungl, Maj:ts ''proposition nr 212.

tjänstgörande, var och en under 4 timmar, i små grupper delta i det praktiska
arbetet vid den gynekologiska radiologmottagningen, där sådan finns.
Där specialist i gynekologisk radiologi finns, bör denne liksom hittills meddela
undervisningen.

Lärarna i radioterapi bör härutöver i viss utsträckning medverka i konferenser
och liknande samundervisning, som anordnas i de olika kliniska
läroämnena.

Undervisningen i radioterapi i Uppsala, kommer enligt kommitténs förslag
att uppgå till cirka 50 timmar föreläsningar eller därmed jämställd
undervisning samt cirka 60 timmar demonstrationer för mindre grupper
av studerande per år. Undervisningen kan sålunda meddelas av laboratorn
inom ramen för hans undervisningsskyldighet. I Lund ges undervisningen
i samband med kirurgikursen av läraren i radioterapi. Undervisningen i
samband med kursen i obstetrik och gynekologi, omfattande cirka 15 timmar
föreläsningar och cirka 30 timmar demonstrationer, bör enligt kommittén
ges av biträdande lärare i gynekologisk radiologi mot ett arvode
på 1 650 kronor.

I Mcdmö blir hela undervisningen cirka 50 timmar föreläsningar och
cirka 30 timmar demonstrationer, varför kommittén beräknar ett arvode på
3 400 kronor. Undervisningen bör lämpligen meddelas av överläkaren på
radioterapeutiska kliniken.

I Stockholm föreslås cirka 60 timmar undervisning i samband med kirurgikurserna,
vilken undervisning bör ges av professorn i radioterapi. I samband
med kurserna i obstetrik och gynekologi beräknas enligt kommitténs
förslag cirka 30 timmar föreläsningar samt cirka 120 timmar demonstrationer
för mindre grupper av studerande. Denna undervisning bör enligt
kommittén ges av överläkaren vid radiumhemmets gynekologiska avdelning
mot ett arvode av 5 100 kronor.

Till dess att professur inrättats i Göteborg föreslår kommittén, att arvoden
beräknas för undervisning av överläkaren vid allmänna avdelningen på
jubileumskliniken i Göteborg i samband med kirurgikurserna med 1 750
kronor samt för undervisning av överläkaren vid gynekologiska avdelningen
vid jubileumskliniken med 2 550 kronor.

Kommitténs förslag till arvodesberäkning framgår närmare av efterföljande
tabell, vilken även utvisar nuvarande personalorganisation och
kanslerns förslag i ämnet.

T abellkommentar.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Yttranden.

Kommitténs förslag om införandet av obligatorisk undervisning
i radioterapi i den allmänna läkarutbildningen har varmt tillstyrkts
av remissmyndigheterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr %12. 207

Radioterapi med tumördiagnostik.

Tjänster

Nuvarande

personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

Professor .......

Laborator ......

Lärare (Ca 34) ..

—

Undervisning i

radioterapi ____

—

2250

8000

—

— 600

+ 8400

+ 2100

+ 4800

—

+ 1050

+ 1750

+ 2100

+ 2550

Kontorist (13 lgr)

—

Kanslibiträde

(11 lgr) .......

—

Klinisk amanuens

—

Medicinska fakulteten i TJppsala finner den föreslagna undervisningen

1 radioterapi med huvudvikten lagd på tumörernas tidiga diagnostik önskvärd,
men uppger, att förutsättningar för närvarande saknas att realisera
densamma i föreslagen utsträckning. Det nuvarande upptagningsområdet
är helt otillräckligt för att ge den omfattande polikliniska verksamhet, som
skulle ge erforderligt undervisningsmaterial. Fakulteten hyser emellertid
förhoppningen, att detta genom överenskommelse med andra sjukvårdsområden
skall kunna ökas. Även vårdavdelning saknas, men sådan planeras
vid akademiska sjukhusets utbyggande.

Medicinska fakulteten i Lund meddelar, att den av kommittén föreslagna
undervisningen sedan vårterminen 1952 prövats i Lund och befunnits ha
stort värde. Fakulteten tillstyrker därför varmt införandet av denna undervisning.
På grund av den trängda undervisningen under kursen i kirurgi,
torde det dock enligt fakultetens mening vara nödvändigt att minska
tjänstgöringen på radio terapeutisk avdelning från av kommittén föreslagna

2 veckor till 1 vecka. Kommitténs förslag till undervisning i gynekologisk
radioterapi har emellertid föranlett erinringar från fakultetens sida. Då det
visat sig ytterst värdefullt med uppdelning av de studerande på smärre
grupper, synes det fakulteten olämpligt att minska antalet demonstrationer,
för närvarande omfattande 6—8 timmar. Även nuvarande 8 timmar föreläsningar
per kurs bör enligt fakultetens mening bibehållas.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga
har docenterna H. L. Kottmeier, B. Sylvén och S. Ilultberg anfört, att det
enligt deras uppfattning ej är lämpligt, att tjänstgöringen å radioterapeutiska
kliniken fullgöres under kirurgiterminen, utan den bör anslutas till
övriga assistenttjänstgöringar och ej äga rum, förrän den studerande dessutom
avslutat kursen i oto-rhino-laryngologi. Till denna tjänstgöring föreslås
föreläsningarna i strålskydd framflyttade, då studenterna under kirurgiterininen
ännu ej har möjlighet att verkligen förstå vikten av strålskydd och
de risker arbetet med röntgen, radium och radioisotoper kan innebära.

208

Kungl. Maj:ts -proposition nr 212.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg ansluter
sig till det av kommittén framlagda förslaget, dock med den reservationen
att möjlighet står öppen för kombination med annan tjänstgöring än den
i kirurgi, t. ex. med kursen i oto-rhino-laryngologi.

Beträffande personalbehovet för den föreslagna undervisningen
meddelar medicinska fakulteten i Lund, att fakulteten i petita till 1954 års
riksdag anmält framtida behov av ett flertal nya professurer, bland annat
i radioterapi. Fakulteten understryker den stora betydelsen ur undervisningssynpunkt
av en professur i radioterapi och anhåller, att en sådan
inrättas i Lund. Då vägande skäl finnes för att undervisningen i gynekologisk
radioterapi för tjänstgörande i Malmö meddelas i Lund, föreslås en
höjning av arvodet för sådan undervisning i Lund. Kanslern tillstyrker
sistnämnda förslag.

I det av Malmö stads sjukhusdirektion åberopade utlåtandet av Malmö
sjukhusläkarförening anföres, med anledning av kommitténs förslag att
undervisning i radioterapi bör meddelas i Malmö av överläkaren på radioterapeutiska
kliniken, att det synes föreningen naturligt, att undervisning
meddelas i Malmö, där ett så stort och för demonstration lämpligt material
förekommer. Föreningen påpekar dock, att detta icke låter sig göra under
nuvarande omständigheter, utan först sedan underläkare tillkommit vid
avdelningen, varigenom överläkaren skulle kunna frigöras för undervisning
under det föreslagna timantalet. En förutsättning är också, att radioterapiavdelningen
även erhåller vårdplatser vid sjukhuset och icke enbart poliklinikutrymme.

I sitt nyssnämnda yttrande har docenterna Kottmeier, Sylvén och Hidtberg
anfört, att det genom den ofrånkomliga utvidgningen från två till
fyra kurser i radioterapi årligen icke längre blir möjligt för professorn att
ensam uppehålla undervisningen. För undervisningen i radioterapi föreslås
därför nyinrättande av en biträdande lärarbefattning och en befattning som
klinisk amanuens. Vidare föreslås nyinrättande av en kanslibiträdestjänst.

I fråga om undervisningen i Göteborg har kanslern anfört, att då professur
i radioterapi inrättats i Göteborg fr.o.m. innevarande budgetår kommitténs
förslag om arvode för undervisning i samband med kirurgikurserna
bör utgå.

Departementschefen.

Trots en föredömlig organisation av sjukvården för tumörfall har undervisningen
i diagnostik och behandling av dessa viktiga sjukdomar icke
varit föremål för obligatorisk och särskilt anordnad undervisning vid våra
medicinska lärosäten. Med tanke på det stigande antalet patienter i denna
sjukdomsgrupp anser jag det mycket betydelsefullt, att den av kommittén
föreslagna undervisningen i radioterapi med tumördiagnostik kommer till
stånd. Såsom kommittén framhåller bör därvid huvudvikten läggas på

209

Kungl. Majits proposition nr 212.

tumörernas tidiga diagnostik. Jag biträder i huvudsak kommitténs förslag
till organisation av ifrågavarande undervisning.

Det av medicinska fakulteten i Lund framlagda förslaget om inrättandet
av en professur i radioterapi där är jag icke beredd att nu tillstyrka.

Med hänsyn till vad medicinska fakulteten i Lund anfört om omfattningen
av undervisningen i gynekologisk radioterapi, finner jag det lämpligt
att föreslå någon ökning av antalet demonstrationstimmar från 4 till
7 timmar per studerande. Med hänsyn härtill och med beaktande jämväl
av fakultetens av kanslern tillstyrkta förslag rörande organisationen av
denna undervisning i Lund-Malmö har jag beräknat arvoden för följande
undervisning i radioterapi i samband med kurserna i obstetrik och gynekologi,
nämligen i Lund och Göteborg för 15 timmar föreläsningar och 65
timmar demonstrationer samt i Stockholm för 30 timmar föreläsningar och
130 timmar demonstrationer per år. Undervisningen i samband med
kirurgikursema i Malmö beräknar jag i likhet med kanslern till 35 timmar
föreläsningar per år.

Jag föreslår sålunda följande arvoden:

	u	L	M	S	G
Undervisning i radioterapi . .	—	2 700	1750	5 400	2 700

Då nu utgående arvoden om sammanlagt 5 250 kronor samtidigt bortfaller,
skulle den årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgå till 7 300
kronor.

14 — Jiihang till riksdagens protokoll 195 b,

1 samt

Nr 212.

210

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

18. Pediatrik.

Kommittén.

Enligt examensstadgan omfattar ämnet pediatrik bamaålderns fysiologi
samt barnsjukdomarnas patologi och terapi. De studerande skall före tentamen
fullgöra tre månaders tjänstgöring vid någon av universitetens eller
de medicinska högskolornas pediatriska kliniker, varvid kurs i skyddskoppympning
samtidigt genomgås. Under tjänstgöringen i pediatrik bevistar
de studerande kliniska föreläsningar och demonstrationer samt deltar för
övrigt efter klinikchefens anvisning i det kliniska och polikliniska arbetet.
De studerande äger rätt att samtidigt med tjänstgöringen i pediatrik fullgöra
andra tjänstgöringar och kurser.

För närmare detaljer hänvisas till betänkandet (s. 178).

Det är ett karakteristiskt drag hos den moderna medicinen, att den vid
sidan av en sjukdomsbehandling alltmera inriktar sig på förebyggande åtgärder
eller med andra ord att hälsovårdens intressen alltmera skjuts i förgrunden.
Denna tendens är särskilt tydlig just inom barnläkekonsten. Här
har profylaktiska och samhälleliga åtgärder kommit att få särskilt stor
betydelse när det gällt att nedbringa mortalitet och morbiditet, särskilt i
spädbarnsålderns sjukdomar. Man behöver härvidlag endast peka på betydelsen
av barnavårdscentralerna för övervakning av spädbarnens normala
utveckling. Även i senare barnaåldrar har förebyggande arbete i form av
ympningar och skolhygienisk övervakning av kroppslig och själslig hälsa
verksamt bidragit till att hindra utbredningen av svårare sjukdomar hos
det uppväxande släktet. En fortsatt utveckling i samma riktning måste
givetvis, framhåller kommittén, bygga på att goda kunskaper i pediatrik
meddelas under den allmänna läkarutbildningen.

Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att utvidga kursen i pediatrik
från nuvarande tre till fyra månader. Kommittén betraktar pediatriken
som ett av de kliniska huvudämnena, och med en omfattning av fyra
månader kommer kursen i pediatrik att bli den största kliniska kursen näst
efter medicin och kirurgi. Den föreslagna obligatoriska kombinationen med
slutkursen i socialmedicin, som väsentligen är en föreläsningskurs, anser
kommittén icke förta värdet av denna utökning av undervisningstiden utan
snarare bidra till att undervisningen i pediatrik kan koncentreras på den
kliniska sidan av ämnet.

Ett förhållande av stor betydelse för resultatet av kursen i pediatrik är
dess förläggning i studieplanen. Undervisningen i sådana bamaålderns sjukdomar,
som även finns i andra åldersgrupper, underlättas uppenbarligen
väsentligt, om motsvarande kliniska kurser som avser patienter i vuxen
ålder har fullgjorts. En sådan anordning möjliggör givetvis en koncentra -

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

tion av pediatrikundervisningen till det för barnaåldern speciellt utmärkande.
Såsom tidigare anförts anser kommittén att den fria studieordningen
som regel icke bör frångås under de kliniska studiernas senare skede.

I fråga om pediatriken finner sig kommittén emellertid av nyss angivna
skäl böra göra ett undantag och föreslår, att den studerande efter medicinoch
kirurgikurserna skall ha fullgjort kurserna i dermato-venereologi, klinisk
epidemiologi, ftisiologi, neurologi, obstetrik-gynekologi, oto-rhinolaryngologi
samt psykiatri, innan tillträde lämnas till kursen i pediatrik.
Kommittén föreslår däremot icke att assistenttjänstgöring i medicin skall
ha fullgjorts.

Under kursen i pediatrik bör enligt kommitténs förslag de studerande
åhöra kliniska och polikliniska föreläsningar, kliniska demonstrationer och
konferenser. Kommittén finner det icke lämpligt att föreslå en närmare
fördelning av undervisningen på dessa olika former utan anser, att det bör
ankomma på ämnesläraren att företa en sådan fördelning. Kommittén föreslår,
att undervisningens totala volym i fråga om de nu berörda olika formerna
av undervisning skall omfatta cirka 8 timmar per vecka, d.v.s. cirka
130 undervisningstimmar per kurs. Dessa undervisningstimmar kan alltefter
behov samlas som dubbeltimmar eller ges som enstaka föreläsningar.
Inom ramen för denna undervisningsvolym bör jämte huvudundervisningen
i internpediatrik också hänsyn tas till olika specialämnen, såsom barnkirurgi,
barnkardiologi, barnröntgen, allergologi, barnavårdsklinik, spädbarnsdiet
och prenatal fysiologi.

Samtidigt med kursen i pediatrik fullgör de studerande i nuvarande studieordning
en kurs i skyddskoppympning omfattande 4—6 timmar föreläsningar
och demonstrationer. Kommittén finner det mindre lämpligt att
utvälja en enda — låt vara viktig — sjukdom som demonstrationsobjekt fölen
profylaktisk metod med så bred användning. Denna kurs bör enligt
kommitténs mening avskaffas och ersättas med teoretisk och praktisk
undervisning i skyddsympningar över huvud taget under kurserna i klinisk
epidemiologi och pediatrik. Under den senare kursen anser kommittén, att
skyddsympningarnas användning under barnaåldern skall demonstreras
och ympningstekniken inövas.

En viss undervisning i barnpatologi anser kommittén böra anordnas i
samband med kursen i pediatrik. Kommittén anför, att den såväl från
ämneslärarna i patologi som från ämneslärarna i pediatrik erfarit att denna
undervisning är av mycket stort värde. Kommittén föreslår, att undervisningen
i barnpatologi huvudsakligen ges i form av konferenser i anslutning
till demonstrationer av inträffade obduktioner vid barnavdelningarna.
5—10 timmar undervisning föreslås härför.

Undervisningen i barnpsykiatri och barnpsykologi intar enligt kommitténs
mening eu särställning med hänsyn till betydelsen av detta lärostoff
för pediatriken. Kommittén har därför, som utförligt motiverats i annat

212 Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

Pediatrik.

Tjänster	Nuvarande personal
U	L	KS	s Kronpr. Lov. bsj.	G
Professor .................	1	1	1	i	(1)
Laborator ..............	—	—	_	_
Lärare (Ce 30) ...........	—	—	_	_	_
Biträdande lärare -f- specialföreläsare .. .	8 800	4 000	6 000	6 000	(8 800)
Biträdande lärare vid kurser i skydds-
koppympning ....................	450	300	300	300	_
Kansliskrivare (15 lgr) .............	—	_	_	1
Kontorist (13 lgr) .............	1	_	1
Laboratoriebiträde (11 lgr) ..........	_	1	_	_
Kanslibiträde ...............	_	1	_
Klinisk amanuens ............	—	3	—	—	(2)

sammanhang, föreslagit en särskild undervisning i barnpsykiatri, vilken
dock enligt kommitténs mening bör ges under kursen i pediatrik. Denna
undervisning skall alltsa icke inräknas i nyss nämnda totala undervisningsvolym
för själva pediatrikkursen utan meddelas vid sidan av denna. För
närmare detaljer om undervisningen i barnpsykiatri hänvisas till det speciella
avsnittet om detta ämne.

Under kursen i pediatrik bör de studerande enligt kommittén delta i det
praktiska arbetet på klinik och poliklinik genom tjänstgöring på de pediatriska
klinikernas olika avdelningar och på deras polikliniker. Den närmare
anordningen av denna tjänstgöring finner kommittén icke anledning diskutera
utan understryker endast den stora betydelsen av sådant arbete. Under
kursen i pediatrik bör enligt kommittén de studerande även under någon
tid tjänstgöra på barnavårdscentral och genom upprepade demonstrationer
och ronder göras förtrogna med arbetet på barnbördsklinikens nyföddavdelning.

Studiet av pediatriken föreslås skola avslutas med tentamen.

I Uppsala och Lund skall 60 studerande passera den pediatriska kliniken
årligen, vilket enligt kommittén kan ske genom att på vartdera stället anordnas
tre kurser årligen med 20 deltagare. I Stockholm kommer 110 å 120
studerande att fördelas på två kliniker, varför kommittén anser, att vardera
kliniken även där bör ge tre kurser årligen med cirka 20 deltagare.
Med hänsyn till att sommaren uppvisar en minskning i sjuklighet bland
barnen och att undervisningsmaterialet således är mindre vid klinikerna
under denna tid, bör sommarperioden delas på två av kurserna och gränsen
mellan dessa sommarkurser, i enlighet med vad ämneslärarna föreslagit, förläggas
till den 1 augusti. Kurserna i pediatrik bör således börja den 1 augusti,
den 1 december och den 1 april.

Kvmgl. Maj:ts proposition nr 21%.

213

Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
		S		u		S
U	L	KS	Kronpr. Lov. bsj.	G	L	KS	Kronpr. Lov. bsj.	G
					+1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
t- 1	+ 1	+ 1	+ 1
+ 700	+ 5 500	+ 3 500	+ 3 500	—	+ 700	+ 5 500	+ 3 500	+ 3 500	+ 700
— 450	— 300	- 300	— 300	—	- 450	— 300	— 300	-300
+ 1	_ ''	■+ 1	+ 1	_	+ 1	_	+ 1	+ 1	" + 1
	‘								4- 1

Enligt den sålunda föreslagna anordningen av undervisningen kommer
belastningen att ur undervisningssynpunkt bli ungefär lika på samtliga
pediatriska universitetskliniker. Med tre kurser per år kommer den totala
undervisnings volymen per klinik att utgöra tre gånger 130 föreläsningar,
vartill bör läggas cirka 20 timmar medverkan i konferenser. Härtill kommer
cirka 20 timmar undervisning i barnpatologi. Den totala undervisningsvolymen
per klinik blir således 450 timmar per år. Av denna undervisningsskyldighet
ankommer på professorn 130 timmar.

Kommittén föreslår, att varje pediatrisk klinik erhåller en lärare i pediatrik
med skyldighet att som kursledare ge en av kurserna i ämnet och att
examinera kursdeltagarna. Läraren bör vara placerad i lönegraden Ce 30
och ge en undervisning motsvarande professorns eller 130 timmar per år.
De ytterligare undervisningstimmar, som erfordras från pediatriska klinikens
sida, anser kommittén böra ges av arvodesanställda biträdande lärare.
Av de återstående 190 undervisningstimmarna bör 160 fördelas på två
biträdande lärare, som vardera erhåller en ersättning av 4 000 kronor. För
återstående 30 undervisningstimmar föreslår kommittén, att en summa på
1 500 kronor ställs till klinikchefens förfogande att fördelas med ett eller
flera föreläsningsarvoden på olika specialföreläsare, som får hålla föreläsningar,
ingående i huvudserien.

Med hänsyn till det ökade undervisningsarbetet vid klinikerna föreslår
kommittén en viss förstärkning av den tekniska personal, som huvudsakligen
krävs för förberedelser för undervisningen, såsom framställning av fotografiskt
material, skioptikonbilder m. m.

Den sålunda föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av förestående
tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen
och kanslerns förslag i ämnet.

214

Kungl. Maj:ts -proposition nr 21%.

Tabellkommentar.

I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits
dels en professur och två tjänster som klinisk amanuens, dels arvoden till
två biträdande lärare i pediatrik med 4 400 kronor för år räknat. Ifrågavarande
personal föreslås i proposition nr 136 till innevarande års riksdag
skola tillkomma från och med budgetåret 1954/55, professorn från och med
den 1 juli 1954, de kliniska amanuenserna och biträdande lärarna från och
med den 1 september 1954.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Y ttranden.

Kommitténs förslag om pediatrikundervisningens ordnande har föranlett
erinringar från samtliga universitetsmyndigheter. Såväl medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund som organisationskommittén för medicinska
högskolan i Göteborg föreslår, att kursen i pediatrik bibehålies vid nuvarande
tre månader utan kombination med socialmedicin. Som argument
anföres svårigheterna att bedriva undervisning utan uppehåll året runt.
Enligt medicinska fakultetens i Uppsala mening skulle undervisningen i
Uppsala kunna genomföras på föreslaget sätt men med två kurser om 30
deltagare i stället för föreslagna tre kurser om 20, dock först efter det pediatriska
klinikens byggnadsfråga lösts.

Alternativet två kurser om 30 deltagare har lärarkollegiet vid karolinska
institutet valt, varigenom kommitténs förslag om en utökning av kursen
till fyra månader skulle kunna genomföras utan undervisning hela året.
En förutsättning för att detta skall vara möjligt är enligt en till lärarkollegiets
yttrande fogad inlaga av professor C. Gyllenswärd, att såväl den
barnpsykiatriska som den barnkirurgiska avdelningen kontinuerligt användes
i undervisningens tjänst. Så är numera förhållandet vid båda klinikerna.
I inlagan framhålles ytterligare, att en förutsättning för att kliniken
vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus skall kunna emottaga 60 studerande
per år är, att den antingen med det snaraste upprustas eller att den
överflyttas till nybyggnad vid Sabbatsbergs sjukhus samt att den senare
förses med, förutom medicinsk och barnpsykiatrisk, även barnkirurgisk
avdelning under egen överläkare.

Kanslern tillstyrker de förstnämnda universitetsmyndigheternas förslag,
att kursen i pediatrik skall bibehållas vid nuvarande tre månader och icke
kombineras med socialmedicin.

Av övriga remissmyndigheter har svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund
och Sveriges förenade studentkårer tillstyrkt kommitténs förslag,
att kursen utökas från 3 till 4 månader. Svenska läkaresällskapet och
Sveriges läkarförbund förordar emellertid, att endast två kurser ges årligen
med 30 deltagare per kurs framför tre kurser med 20 deltagare per kurs.
Nackdelen av större kurser anses mer än väl uppvägas av att kurserna kan
hållas på tider, då barnklinikerna och barnpoliklinikerna är maximalt be -

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

sökta. Enligt Sveriges läkarförbunds uppfattning torde pediatrik ej behöva
kombineras med socialmedicin. Däremot bör det vara tillätet att kombinera
ämnet pediatrik med huvudkursen i socialmedicin men ej med annat ämne.
Det av kommittén föreslagna kravet på fullgjorda kurser i ett stort antal
kliniska specialämnen bör enligt läkarförbundets mening ej uppställas, utan
studieplanerna bör endast innehålla en rekommendation att förlägga pediatrikkursen
så sent som möjligt under studierna.

Medicinska fakulteten i Lund, lärarkollegiet vid karolinska institutet och
organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg understryker
samtliga vikten av att undervisningen i barnkirurgi tillräckligt beaktas och
föreslår respektive 10—15, 15 och 12 timmar undervisning. Härtill anses
böra komma två veckors praktisk tjänstgöring på barnkirurgisk avdelning.
Även svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Sveriges förenade
studentkårer anser, att den barnkirurgiska undervisningen blivit alltför
knapphändigt tillgodosedd i kommitténs förslag. Läkaresällskapet och läkarförbundet
anser sålunda, att såväl ett tillräckligt antal barnkirurgiska
föreläsningstimmar som förslagsvis två veckors tjänstgöring på bamkirurgisk
avdelning bör vara infogade i kursplanen i samband med pediatrikundervisningen.
Sveriges förenade studentkårer föreslår en kortare introduktion
till ämnet barnkirurgi under kursen i kirurgi samt att för Stockholms
och Göteborgs vidkommande tillfälle beredes de studerande att under
kursen i kirurgi fullgöra en del av sin jourtjänstgöring vid barnkirurgisk
klinik.

I fråga om den för undervisningen erforderliga personalen föreslår
kanslern, att en laboratur i pediatrik i lönegraden Ce 34 inrättas vid varje
undervisningsklinik i stället för de av kommittén föreslagna lärartjänsterna
i lönegraden Ce 30.

Undervisningen i bamkirurgi bör enligt en till lärarkollegiets vid karolinska
institutet yttrande fogad inlaga av docenterna Th. Ehrenpreis och
G. Ekström meddelas av överläkarna vid de till undervisningssjukhusen
knutna barnkirurgiska avdelningarna. De medicinska högskolornas organisationskommittés
förslag, att dessa överläkare bör knytas till respektive
medicinska fakulteter i egenskap av laboratorer i barnkirurgi, anses böra
fullföljas med hänsyn till såväl undervisning som forskning samt av administrativa
skäl. I inlagan föreslås sålunda, att de befintliga, till undervisningssjukhusen
anslutna barnkirurgiska avdelningarna vid Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus och karolinska sjukhuset i Stockholm, vid Barnsjukhuset
i Göteborg samt vid Lunds lasarett organisatoriskt omändras till
barnkirurgiska kliniker vid respektive fakulteter, att dessa avdelningars
överläkare blir placerade såsom professorer eller laboratorer vid respektive
fakulteter, att vid vardera avdelningen anställes sekreterarhjälp samt att
vardera avdelningen tilldelas eget årligt materielanslag. Lärarkollegiet har
i sin kostnadsberäkning för undervisning i barnkirurgi upptagit kostnader

216

Kungl. Maj:ts proposition nr ''£12.

för två laboratorer, överläkararvode, två kanslibiträden samt ökade materielanslag.
För undervisningen i pediatrik vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus
har vidare utöver kommitténs förslag uppförts en förste underläkartjänst.

Medicinska fakulteten i Uppsala understryker, att en utökning och intensifiering
av undervisningen i Uppsala kan ske endast under förutsättning att
en motsvarande utökning av antalet underläkare samtidigt genomföres.

Departementschefen.

En god utbildning för alla läkare rörande barnsjukdomarna har givetvis
stor betydelse för sjukvårdsarbetets standard. Särskilt har värdet av förebyggande
åtgärder blivit alltmer uppenbart, och genom t. ex. ympningar
och skolhygienisk övervakning av kroppslig och själslig hälsa har väsentliga
bidrag givits i kampen mot svårare sjukdomar hos de unga. Kommitténs
förslag, vilket jag i huvudsak kan tillstyrka, innebär en kraftig förstärkning
av pediatrikundervisningen. Den obligatoriska kombinationen
med huvudkursen i socialmedicin synes ge goda tillfällen till en exemplifiering
på ett viktigt kliniskt område av de socialmedicinska tankegångarna.
Remissmyndighetemas erinringar synes böra föranleda en ändring
av kommitténs förslag endast på ett par punkter.

Åtskilliga remissmyndigheter understryker vikten av den barnkirurgiska
undervisningen under pediatrikkursen och anser, att den blivit alltför
knapphändigt tillgodosedd i kommitténs förslag. Jag anser, att universitetsmyndigheterna
icke bör bindas i fråga om detaljerna i uppdelningen av
undervisningen på specialister under kurserna i de stora ämnena, där en
sådan uppdelning förekommer i större utsträckning, men förutsätter, att
planeringen i detta hänseende sker i huvudsak i enlighet med de av mig
accepterade förslagen. I föreliggande fall synes skäl föreligga att något öka
specialistens i bamkirurgi del i undervisningen i pediatrik jämfört med
kommitténs förslag, varför remissmyndigheternas erinringar bör beaktas
av ämneslärarna vid planläggningen av ifrågavarande undervisning.

Enligt kommitténs förslag skulle pediatrikkursen utökas till 4 månader
och ges tre gånger årligen vid varje universitetsklinik med 20 studerande
i varje kurs. Samtliga universitetsmyndigheter anser det svårt att bedriva
undervisning utan uppehåll året runt. Medicinska fakulteterna i Uppsala
och Lund samt organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg
föreslår därför, att pediatrikkursen liksom hittills får en längd av tre
manader, men att den lösgöres från kombinationen med huvudkursen i
socialmedicin. Lärarkollegiet vid karolinska institutet föreslår, att antalet
studerande vid varje kurs ökas till 30, varigenom kurser om fyra månader
kan ges två gånger årligen vid vardera kliniken i Stockholm. Medicinska
fakulteten i Uppsala anmäler vidare, att undervisningen i Uppsala kan bedrivas
enligt lärarkollegiets förslag, när den pediatriska klinikens bygg -

217

Kungl. Maj ds proposition nr 212.

nadsfråga lösts. Även svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och
Sveriges förenade studentkårer har tillstyrkt fyra manaders pediatrikkurs
med 30 elever två gånger årligen. Då jag anser det nödvändigt med ett
mera omfattande praktiskt arbete redan i grundutbildningen i huvudämnet
pediatrik, vill jag icke frångå kommitténs förslag utan anser, att huvudregeln
i studieplanen bör vara, att en fyra månaders kurs i pediatrik, obligatoriskt
kombinerad med kurs i socialmedicin, anordnas tva gånger ärligen
med cirka 30 deltagare varje gång. Med hänsyn till svårigheterna för närvarande
att på vissa universitetssjukhus ta emot mer än 20 elever per kurs
torde kanslern böra erhålla rätt att på hemställan av vederbörande fakultet
fastställa sådan studieplan för fakulteten, att pediatrikkursen ges under tre
månader med cirka 20 deltagare tre gånger ärligen utan kombination med
socialmedicin. Det av mig förordade alternativet medför ett mindre undervisningsbehov
och är följaktligen mindre anslagskrävande än kommitténs
förslag. För att anslagsmässigt möjliggöra även det andra alternativet räknar
jag dock preliminärt med de av kommittén föreslagna arvodena.

Jag tillstyrker kommitténs förslag om inrättandet av lärartjänster i lönegraden
Ce 30. Dylik tjänst bör enligt min mening tillkomma även vid den
pediatriska kliniken i Göteborg.

Mot kanslerns förslag i fråga om en förstärkning av den tekniska personalen
och skri vpersonalen har jag intet att erinra.

Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet:

	U	L	C KS	Kronpr. Lov. bsj.	G
Lärare (Ce 30) ........................	+ 1	. + 1	+ 1	+ I-	+ 1
Biträdande lärare -j- specialföreläsare ... Biträdande lärare vid kurser i skydds-	+ 700	+ 5 500	+ 3 500	+ 3 500	+ 700
koppympning .......................	— 450	— 300	— 300	— 300	+ 1
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) .......	+ 1	—	+ 1	+ 1
Kanslibiträde (11 lgr) .................	—	—		—	+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 159 500 kronor.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

19. Psykiatri.

Kommittén.

Enligt gällande examensstadga skall de studerande genomgå två månaders
tjänstgöring vid ettdera universitetets eller karolinska institutets psykiatriska
klinik. För närvarande ges två kurser årligen i Uppsala och tre
kurser i vardera Lund, Stockholm och Göteborg.

Den obligatoriska undervisningen i psykiatri utgörs av 4 timmar kliniska
föreläsningar i veckan med demonstrationer under två månader. Tillfälle
till frivillig assistenttjänstgöring finns. Ämnet avslutas med slutförhör.

Behovet av en utökad utbildning i psykiatri har under senare år gjort sig
starkt kännbart, varför undervisningen utbyggts med frivilliga kurser. För
närmare detaljer om dessa kurser hänvisas till betänkandet (s. 184—185).

Kommittén erinrar om att statens sinnessjukvårdsberedning, vilken hade
att ägna uppmärksamhet även åt frågan om undervisning i psykiatri före
medicine licentiatexamen, den 27 november 1947 till chefen för ecklesiastikdepartementet
överlämnade en skrivelse härom. Beredningen anförde, att
livet i det moderna samhället blivit alltmer komplicerat och krävande och
ställde ökade krav på individens psykiska prestanda och psykiska kontroll.
Antalet personer, som socialt handikappades av eller direkt lede under
psykiska åkommor av olika slag, växte ständigt. Större psykiatrisk kunnighet
krävdes därför av läkarna, vilket särskilt visat sig under det nyss
avslutade kriget. Beredningen föreslog, att psykiatriundervisningen för de
blivande läkarna skulle ökas väsentligt. I samband med de propedeutiska
kurserna borde enligt beredningen anordnas en kurs med 10 timmar föreläsningar
i elementär psykologi och psykiatri. Kursen i klinisk psykiatri
borde utsträckas till 3 manader med 72 timmar föreläsningar och avslutas
med tentamen. Under kursen skulle även ges 20 timmar demonstrationer
i klinisk psykiatri, varav 8 timmar för neuroser, 8 timmar för psykoser
(som skulle ges på sinnessjukhus), 2 timmar för sinnesslöfall och 2 timmar
för socialpsykiatriskt klientel. I anslutning till kursen borde ges 10 timmar
föreläsningar i socialpsykiatri, vilken del av psykiatrien under senare år
vuxit högst väsentligt och berörde en alltför länge försummad social sida
av läkarverksamheten. Samtidigt med eller omedelbart efter kursen borde
assistenttjänstgöring fullgöras under en till två månader på psykiatrisk
klinik eller sinnessjukhus. Före tentamen i psykiatri borde den studerande
genomgå en särskild kurs i medicinsk psykologi och psykoterapi, omfattande
minst 30 föreläsningstimmar och avslutad med ett slutförhör.

Insikten om psykiatriens betydelse inom medicinen har, framhåller kommittén,
under de senaste årtiondena vuxit sig allt starkare. Det är nu en
allmän mening, att de psykiska och nervösa sjukdomarna såväl med hän -

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

syn till sin stora frekvens som till sin medicinska och sociala betydelse utgör
ett synnerligen viktigt samhälleligt problem. Kommittén instämmer härvidlag
helt i de inledningsvis refererade synpunkterna. Det trängande behovet
av en betydande utvidgning av psykiatriundervisningen i den allmänna
läkarutbildningen har också sedan länge omvittnats av vårt lands
ledande psykiatri^, som karakteriserat de nuvarande kurserna som alldeles
otillräckliga för att ämnet skall kunna genomgås på ett tillfredsställande
sätt. Detta är också kommitténs mening. Kommittén anser sålunda, att
psykiatrien i den nya studieplanen för läkarutbildningen bör bli ett av
huvudämnena.

Målet för psykiatriundervisningen bör enligt kommittén vara att ge den
studerande både en teoretisk undervisning och en praktisk övning och
erfarenhet. Han bör undervisas om de psykiska aspekterna på kroppslig
sjukdom (psykosomatisk medicin), om psykoneuroserna och om de begynnande,
lätta formerna av psykoser, och han skall veta när de bör överlämnas
till specialisten för behandling. Han skall kunna diagnostisera svårare
neurotiska och psykotiska tillstånd, där patienterna på grund av risken för
eget eller andras liv eller av medicinska skäl behöver omedelbar sjukhusvård.
Han skall ha en viss kunskap om psykiska och fysiska behandlingsmetoder
vid de psykiska rubbningarna. Vidare skall han kunna ge råd av
förebyggande och mentalhygienisk art i sociala, eugeniska och sexuella frågor
samt kunna utnyttja samhälleliga hjälpåtgärder av betydelse för förebyggande
och botande av psykiska rubbningar.

Undervisningen kan, om den skall fylla dessa krav, enligt kommitténs mening
inte begränsas enbart till kursen i psykiatri. Redan på ett tidigt stadium
bör de studerande få undervisning i psykologi, ett förslag som även
i den tidigare diskussionen framförts från flera håll. Kommittén har sålunda,
som tidigare under avsnittet psykologi anförts, framlagt förslag om en
obligatorisk kurs om 20 timmar i detta ämne före medicine kandidatexamen.

Under det tredje, propedeutiska året kommer den studerande för första
gången under sina studier i beröring med sjuka människor. Ett inslag av
praktiskt-klinisk psykologi bör där enligt kommittén ingå i undervisningen
i kliniska undersökningsmetoder och i översiktskursen i medicin. Den studerande
skall lära sig umgås med de sjuka och deras anhöriga och få upp
blicken för de psykiska sammanhangen i sjukdomen. Denna undervisning
bör ges av alla de kliniker, som nu får ledningen av studierna. Kursen i de
kliniska undersökningsmetoderna bör enligt kommittén även innefatta 2
timmar föreläsningar om psykologiska och psykiatriska synpunkter på
anamnesupptagning och undersökning. Denna undervisning föreslås skola
ges av psykiatriker.

Den egentliga psykiatriundervisningen anser kommittén bör omfatta dels
en utvidgad undervisning i de egentliga sinnessjukdomarna, dels även en

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

mera omfattande undervisning än tidigare i neuroslära och psykoterapi.
Undervisningen i neuroslära och psykoterapi har hittills på grund av den
knappt tillmätta undervisningstiden icke fått det utrymme, som motsvarar
dessa sjukdomars stora medicinska och sociala betydelse. De blivande
läkarna måste känna till de viktigaste grunderna om psykoneurosernas
diagnos och behandling. I samband härmed bör även läkarens viktigaste
uppgifter inom mentalhygienen behandlas. Med hänsyn till att de psykiatriska
universitetsklinikerna i landet framför allt vårdar psykoneuroser och
lättare former av psykoser, anser kommittén, att en viss del av undervisningen
i de egentliga sinnessjukdomarna bör förläggas till lämpliga sinnessjukhus.

Säkerligen kommer det, framhåller kommittén, att visa sig nödvändigt,
att lärare med särskild kompetens inom vissa delar av de olika områdena
kopplas in i undervisningen såsom biträdande lärare, t. ex. vid undervisningen
i neuroslära och psykoterapi. Undervisningen på sinnessjukhus anser
kommittén böra ges av överläkare med docentkompetens.

I rättspsykiatri bör de studerande bibringas kännedom om de för allmänläkaren
viktigaste lagarna och förordningarna. Denna del av psykiatriundervisningen
bör vid de universitet och högskolor, som har en lärare i
rättspsykiatri, åligga denne.

Barnpsykiatrien bör enligt kommittén bli föremål för särskild undervisning
i samband med kursen i pediatrik. Kommitténs förslag härom redovisas
under nästföljande ämnesavsnitt.

Kommittén anser, att undervisningen i psykiatri icke lämpligen kan
meddelas, innan de studerande inhämtat någon kunskap i neurologi. Det
välbekanta nära sammanhanget mellan nervsjukdomar och psykiska sjukdomar
motiverar enligt kommitténs mening, att dessa ämnen undervisas
samtidigt. Kommittén föreslår därför, att neurologi och psykiatri obligatoriskt
fullgörs samtidigt under en neuro-psykiatrisk period.

Under kursen i psykiatri, som föreslås få en omfattning av tre månader,
bör enligt kommittén de studerande dels åhöra föreläsningar, dels fullgöra
praktisk tjänstgöring på klinik och poliklinik. Under kursens två första
månader bör den studerande samtidigt genomgå kursen i neurologi. Föreläsningarna
i psykiatri bör avse dels klinik och poliklinik på undervisningssjukhuset,
dels klinisk undervisning på sinnessjukhus. Den sistnämnda är
enligt kommitténs mening nödvändig med hänsyn till att de psykiatriska
universitetsklinikerna, sasom redan sagts, framför allt vårdar lättare psykiska
insufficienstillstand (psykoneuroser, psykopatier och lindrigare former
av psykoser respektive oligofrenier). Med föreläsningar 1 dubbeltimme tre
gånger i veckan under de två första månaderna skulle under denna tid
medhinnas cirka 50 timmar föreläsningar. Under den sista månaden kan
enligt kommittén förutom dessa 3 dubbelföreläsningar inläggas de kliniska
demonstrationerna på sinnessjukhus med 2 dubbeltimmar i veckan. Den

221

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

sista månadens undervisning kommer då att omfatta cirka 40 timmar föreläsningar,
varav cirka 15 timmar på sinnessjukhus. De studerande bör
vidare enligt kommittén under kursen i psykiatri obligatoriskt bevista kliniska
konferenser under cirka 10 timmar, där psykiatriker tillsammans med
representanter för bland annat invärtesmedicin, neurologi och socialmedicin
företrädesvis avhandlar psykosomatiska tillstånd. Den sammanlagda föreläsningsvolymen
blir således enligt kommitténs förslag cirka 100 timmar,
varav 75 timmar psykiatrisk klinik och poliklinik, 15 timmar klinisk undervisning
på sinnessjukhus och 10 timmar samundervisning med andra kliniska
ämnen. Kommittén föreslår dock icke, att en sådan fördelning blir
obligatorisk, utan ämneslärarna på de olika orterna bör enligt kommitténs
mening kunna göra förskjutningar i fördelningen med hänsyn till lokala omständigheter.
Fördelningen mellan klinisk och poliklinisk undervisning bör
likaledes ankomma på ämneslärarna.

Den praktiska tjänstgöringen bör enligt kommittén ske genom avdelningsarbete
såsom deltagande i ronder, undersökning av patienter, journalskrivning
och biträdande vid behandling. Fördelningen mellan tjänstgöring på klinik
och poliklinik måste bli beroende av så många lokala omständigheter, att
den bör ankomma på ämneslärarna. De studerande föreslås skola fördelas
i ett lämpligt antal grupper, vilka efter en viss uppgjord plan roterar på
psykiatrisk avdelning och poliklinik, eventuellt på sinnessjukhus och under
kursens två första månader också på neurologisk klinik och poliklinik. Vid
kursens slut bör varje studerande ha fullgjort en månads klinisk och poliklinisk
tjänstgöring i neurologi och två månaders klinisk och poliklinisk
tjänstgöring i psykiatri. Den praktiska tjänstgöringen bör organiseras i likhet
med vad som sker på de övriga kliniska kurserna, t. ex. invärtesmedicin.

Psykiatristudierna föreslås skola avslutas med tentamen.

Med hänsyn till den väsentligt utökade undervisningen i psykiatri enligt
kommitténs förslag till studieplan föreslår kommittén, att det vid varje
psykiatrisk klinik inrättas en tjänst som lärare i psykiatri, vilken tjänst föreslås
skola placeras i lönegraden Ce 30 och besättas med docentkompetent
person. Kommittén anser, att en sådan anordning är nödvändig med hänsyn
till professorns behov att överlämna viss undervisning till annan kvalificerad,
vid kliniken fast anställd lärare. Utöver professorn och läraren i
psykiatri erfordras vidare enligt kommittén vissa biträdande lärarkrafter.

Kommittén betonar i detta sammanhang vikten av att ett tillräckligt
antal underläkare finns vid samtliga psykiatriska kliniker, så att de studerande
kan få fortlöpande handledning i sitt praktiska arbete på klinik och
poliklinik. Sådan undervisning har hittills endast förekommit för studerande,
som frivilligt gjort assistenttjänstgöring på de psykiatriska klinikerna. Den
blir nu obligatorisk för samtliga studerande.

I Uppsala och Lund föreslår kommittén, att det årligen ges tre kurser i
psykiatri med 20 deltagare i varje. Klinikernas undervisningsvolym kommer

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

härvid att uppgå till cirka 255 timmar årligen, varav 30 timmar avser
rätts- och socialpsykiatri. Med den av kommittén föreslagna anordningen,
att en lärarbefattning i psykiatri med en undervisningsskyldighet av 130
timmar inrättas vid sidan av professuren, kommer undervisningsbehovet
i övrigt i ämnet att täckas av professorn och läraren i fråga. Den sistnämnde
bör vara ledare och examinator för en kurs årligen. Kommittén
föreslår vidare, att vissa kliniska föreläsningar och demonstrationer skall
ges vid sinnessjukhus. En överläkare vid sinnessjukhuset bör enligt kommittén
leda denna undervisning, som uppgår till 45 timmar årligen. Kommittén
föreslår att överläkaren i fråga förordnas som biträdande lärare i
psykiatri och för sin undervisning erhåller ett arvode av 2 250 kronor. För
undervisningen i rätts- och socialpsykiatri föreslås ett arvode av 1 500
kronor.

Klinikchefen i Uppsala har inför kommittén påpekat, att klinikens undervisningsmöjligheter
starkt beskurits genom inrättandet av en barnpsykiatrisk
avdelning inom kliniken, vilket nödvändiggjorts av den praktiska sjukvårdens
krav. En kommande utvidgning av den praktiska undervisningen
i psykiatri ingav klinikchefen starka betänkligheter för Uppsalas del med
hänsyn till de redan nu besvärliga och trånga lokalförhållandena och det
otillräckliga underläkarantalet. Det vore enligt klinikchefen en förutsättning
för förslagets genomförande, att underläkarantalet ökades och att inom
en icke alltför avlägsen framtid möjligheter skapades att flytta den barnpsykiatriska
avdelningen från psykiatriska kliniken. Kommittén anför, att
den genom besök på psykiatriska kliniken förskaffat sig ingående kännedom
om förhållandena. Kommittén understryker klinikchefens yttrande och
framhåller, att kliniken arbetar under avsevärda svårigheter. Kommittén
diskuterar under nästföljande ämnesavsnitt undervisningen i barnpsykiatri
och berör där möjligheterna för sådan undervisning i Uppsala. Under hänvisning
till vad därvid sägs framhåller kommittén, att den barnpsykiatriska
avdelningen i Uppsala så snart som möjligt bör brytas ut ur den psykiatriska
kliniken. Med hänsyn till vad klinikchefen anfört föreslår kommittén vidare,
att ytterligare en underläkartjänst omedelbart inrättas.

I Stockholm kan, anför kommittén, psykiatriska kliniken icke bereda
plats för institutets samtliga cirka 120 studerande årligen med den utvidgade
undervisning som kommittén föreslår. Kommittén anser det därför
nödvändigt att inrätta ytterligare en professur i psykiatri vid karolinska
institutet. Vid sabbatsbergsklinikernas utbyggnad har en psykiatrisk klinik
planerats vid sjukhuset, och denna klinik beräknas bli färdig omkring
år 1960. Lärarkollegiet har vid upprepade tillfällen hemställt, att en professur
i psykiatri inrättas vid institutet med avsedd placering vid sabbatsbergskliniken.
Kommittén ansluter sig till detta yrkande och föreslår, att
en professur i psykiatri inrättas vid karolinska institutet, så snart sabbatsbergskliniken
öppnas. Kommittén har undersökt möjligheterna att i avvak -

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

tan härpå provisoriskt ordna den föreslagna utvidgade undervisningen
och funnit att detta låter sig göra vid södersjukhusets psykiatriska klinik,
där undervisningslokaler finns.

Under sådana omständigheter anser kommittén det lämpligt, att de studerande
i Stockholm fördelas med halva antalet på karolinska sjukhusets
psykiatriska klinik och halva antalet på södersjukhusets psykiatriska
klinik, varvid vardera kliniken får ge tre kurser i psykiatri årligen
med 20 deltagare. Vid karolinska sjukhusets psykiatriska klinik föreslås
under hänvisning till vad tidigare sagts om undervisningsbelastningen
på de psykiatriska klinikerna i Uppsala och Lund skola tillkomma en
lärare i psykiatri. Undervisningen vid de kliniska demonstrationerna på
sinnessjukhus föreslås för karolinska sjukhusets del skola förläggas till
Beckomberga eller Långbro sjukhus, där en av överläkarna enligt kommitténs
mening bör förordnas som biträdande lärare mot ett arvode av
2 250 kronor. Läraren i psykiatri vid södersjukhuset anser kommittén tills
vidare böra avlönas med arvode. Kommittén föreslår sålunda, att ett arvode
beräknas med 13 050 kronor, vari även ingår ersättning för examinationer
med 1 800 kronor. Härtill föreslås skola komma kursledararvode
med 1 500 kronor. Detta arvode bör kunna fördelas på flera lärare, om
någon eller några av kurserna skötes av annan lärare än huvudläraren. För
undervisningen vid södersjukhuset föreslår kommittén vidare ett arvode av
6 000 kronor som ersättning till de i undervisningen deltagande underläkarna
samt ett anslag av högst 6 000 kronor för avlönande av viss sköterskepersonal,
materiel m. m. De kliniska demonstrationerna på sinnessjukhus
bör enligt kommittén ske vid Beckomberga eller Långbro sjukhus,
där en av överläkarna bör förordnas som biträdande lärare i psykiatri mot
ett arvode av 2 250 kronor. Undervisningen i rättspsykiatri bör i Stockholm
ges av professorn i rättspsykiatri.

Den av kommittén föreslagna personalförstärkningen framgår närmare
av efterföljande tabell, vilken även utvisar nuvarande personalorganisation
och kanslerns förslag i ämnet.

T abellkommentar.

I Lund finns utöver de redovisade arvodena även ett arvode till biträdande
lärare i rättspsykiatri på 2 000 kronor, vilket avser en kurs i ämnet
för blivande psykiatriker. Undervisningen ingår sålunda icke i den allmänna
läkarutbildningen utan i specialistutbildningen.

Vid karolinska institutet finns utöver här redovisade tjänster även en
professur i rättspsykiatri samt en laboratur i experimentell psykiatri. Till
den första befattningen hör en kontoristtjänst.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Den 21 april 1950 överlämnade chefen för ecklesiastikdepartementet
statens sinnessjuk vårdsberednings den 11 januari 1950
avgivna betänkande rörande specialistutbildningen

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Psykiatri.

		Nuvarande personal
Tjänster m. m.	U	L	S	G
Professor ...................	1	1	1	1
Laborator ...............	—
Lärare (Ce 30) ..................	—	_	__	_
Lärare (arvode) ..................	—	_
Biträdande lärare .............	2 000	6 000	_	4 400
Biträdande lärare i social- o. rättspsykiatri	—	—	_
Kurser i psykiatri ...........	—	750	_
Undervisningsarvode .......... Förste laboratoriebiträde (15 lgr) ....	1	—	—	—
Kontorist (13 lgr) ..........	1	1	1
Laboratoriebiträde (11 lgr) ....	_	_	1
Kanslibiträde (11 lgr) . .	_	__		■A i
Klinisk amanuens ...........	—	4	__
Förste underläkare .......	—	—	—

i psykiatri till 1948 års läkarutbildningskommitté att tagas i övervägande
vid dess arbete.

Beredningen påpekade inledningsvis i detta betänkande, att psykiatriundervisningen
för blivande läkare numera icke såsom förr skedde vid universitetsstädernas
sinnessjukhus utan vid särskilda psykiatriska kliniker,
som organisatoriskt vore anknutna till undervisningssjukhusen. Denna överflyttning
hade enligt beredningens mening betytt ett stort framsteg, men
samtidigt hade det visat sig omöjligt att pa en psykiatrisk lasarettsklinik
om cirka 100 platser lägga in alla slags fall av akut och kronisk art, vilka
erfordrades för att undervisningen skulle bli allsidig. Oaktat man på de
flesta håll sökt komplettera densamma genom att förlägga en eller ett par
föreläsningar eller demonstrationer inom varje psykiatrikurs till något närbeläget
sinnessjukhus, förelåge enligt beredningen risk, att dessa förhållanden
kunde skapa ett sadant tillstånd, som enligt vissa bedömare redan
hade inträtt i Förenta staterna, där ett öppet svalg mellan klinikpsykiatri
och sinnessjukhuspsykiatri funnes.

Beredningen föreslog, att tre nya professurer i psykiatri skulle inrättas,
nämligen vid S:t Lars sjukhus i Lund, Ulleråkers sjukhus i Uppsala och
S:t Jörgens sjukhus i Göteborg, vilka professurer skulle förenas med befattningar
som överläkare vid dessa sinnessjukhus. Innehavarna av professurerna
skulle i första hand tillgodose undervisningen i den s. k. stora
psykiatrien, innefattande de egentliga sinnessjukdomarna, för både medicine
kandidater och framför allt för de blivande specialisterna i ämnet ävensom
bedriva forskning inom detta område. De nuvarande professorerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 1212.

225

Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
U		S	G	U		S
L	KS	Söder- sjukhuset	L	KS	Söder- sjukhuset	G
					+ 1	+1	+ 1		+ 1
+ 1	+1	+ 1
—	—	—	+ 14 550	—	—	—	—	+ 14 550
-i- 250	— 3 750	4- 2 250	+ 2 250	—	+ 250	— 3 750	+ 2 250	+ 2 250	— 2150
+ 1500	+ 1500	—	—	—	+■ 1500	+ 1500	—	—	+ 1500
—	— 750	—	—	—	—	— 750
—	—	—	+ G 000	—	—	—	—	+ 6 000
—	+ 1	—	—	—	—	+ 1	—	—	+ 1 + V*
+ 1	_	_	_	_	+ 1

skulle komma att såsom för närvarande i huvudsak ägna sig åt undervisning
och forskning inom den s. k. lilla psykiatrien, d.v.s. neuros och psykoneuros,
socialpsykiatri och ärftlighetslära. Beredningen förutsatte dock, att
de mest framträdande bristerna vid de nuvarande universitetsklinikerna i
Uppsala och Lund först skulle ha avhjälpts. Beredningen föreslog också,
att en professur skulle inrättas vid den nya medicinska högskolan i Göteborg,
i första hand avsedd för den allmänna undervisningen i psykiatri och förenad
med överläkartjänsten vid Sahlgrenska sjukhusets psykiatriska klinik, samt
att i Stockholm den redan av karolinska institutets kollegium föreslagna
professuren, som avsågs bli förenad med överläkarbefattningen vid en planerad
psykiatrisk klinik å Sabbatsbergs sjukhus, skulle få företräde framför
en professur vid något av sinnessjukhusen. En sådan professur borde dock
snarast möjligt därefter komma till stånd.

Ur remissyttrandena över statens sinnessjukvårdsberednings förslag återger
kommittén bland annat följande.

Medicinska fakulteten i Uppsala tillstyrkte beredningens förslag, särskilt
i vad det avsåg inrättandet av en ny professur vid fakulteten, förenad med
överläkarbefattningen för en psykiatrisk mönsteravdelning vid Ulleråkers
sjukhus. Fakulteten ansåg det sannolikt, att det i längden bleve lämpligt
att förena chefsskapet för den psykiatriska kliniken vid akademiska sjukhuset
med en professur huvudsakligen inriktad på psychiatria minor, medan
den nu föreslagna professuren skulle representera psychiatria major. Av
principiella skäl vore det dock uteslutet, att en sådan uppdelning ägde rum

15 — llihang till riksdagens protokoll 105i. 1 samt. Nr SIS.

226 Kungl. Maj:ts ''proposition nr SIS.

under den nuvarande professorns ämbetstid annat än med hans uttryckliga
medgivande.

Professor Jaeobowsky framhöll i en reservation, till vilken ytterligare två
fakultetsledamöter anslutit sig, att enligt hans mening såväl studierna till
medicine licentiatexamen som specialistutbildningen i psykiatri bäst organiserades
med hjälp av en stab av biträdande lärare kring en enda professur.
Uppdelningen av undervisningen mellan tvenne professurer i en del, omfattande
den s. k. psychiatria minor och en annan del, omfattande den s. k.
psychiatria major, vore en orimlighet, och den vore av didaktiska och andra
skäl icke möjlig att genomföra. Professor Jaeobowsky framhöll vidare, att
klinikerna icke saknade material för undervisning och forskning inom den
s. k. tunga psykiatrien.

Medicinska fakulteteji i Lund fann beredningens förslag i stort sett väl
motiverade och avvägda. Det klientel av lättare psykiskt sjuka, som kommit
att dominera vid lasarettets i Lund psykiatriska klinik, hade visat sig
synnerligen värdefullt för undervisningen på alla stadier, och likaså hade
samarbetet med övriga specialkliniker varit i hög grad fruktbärande. Å
andra sidan hade man icke på kliniken kunnat sammanföra ett allsidigt
undervisningsmaterial, utan undervisningen för medicine kandidater hade
kompletterats med regelbundna demonstrationer vid S:t Lars sjukhus, Vipeholms
sjukhus och vid epileptikeranstalt. Det vore givetvis möjligt att på
detta sätt än ytterligare utvidga och fördjupa den praktiska undervisningen
för medicine kandidater i vad anginge de grövre psykiska sjukdomstillstånden.
För att ge specialistutbildningen och forskningen i psykiatri
behövlig allsidighet ville fakulteten därför förorda, att ytterligare
en professur i psykiatri inrättades vid Lunds universitet, förenad med överläkartjänst
vid S:t Lars sjukhus. Liksom beredningen ansåg även fakulteten,
att den vid sinnessjukhuset placerade professorn borde utnyttjas
jämväl för undervisning av medicine kandidater. Fakulteten hade därför
uppmärksammat ett av dess ämnesrepresentant framfört förslag, att varannan
kurs kunde ges helt av den ene och varannan kurs helt av den
andre professorn.

Karolinska institutets lärarkollegium framhöll inledningsvis, att psykiatriens
växande betydelse blivit erkänd inom alla kulturländer och att ämnet
nu vuxit ut till ett av medicinens huvudämnen, jämförbart med medicin
och kirurgi. Varje läkare, inom vilken specialitet han än månde syssla, vore,
anförde kollegiet, i stort behov av kunskaper rörande de psykiska sjukdomar,
som fölle inom neurosernas och psykoneurosernas område jämte
incipienta och av lindrigare förlopp präglade psykoser. Självfallet borde
han även äga kännedom om de mer svårartade akuta och kroniska sinnessjukdomarnas
symtomatologi, förlopp och behandling, men av vårdtekniska
skäl handhades dessa fall av läkarna vid de slutna sinnessjukhusen.
Vad beredningen kallade den stora eller egentliga psykiatrien, i motsättning

227

Kungl. Maj:is proposition nr °212.

till den lilla psykiatrien, vore därför ur medicinsk synpunkt det mindre
området inom psykiatrien. Detta gällde även rent siffermässigt sett, i det
att antalet egentliga sinnessjukdomar inom befolkningen beräknades uppgå
till 2 å 3 procent, medan antalet neuroser och psykoneuroser ansåges belöpa,
sig till 8 ä 10 procent.

De ur betänkandet citerade beteckningarna vore därför att anse som
missvisande utom med utgångspunkt från sinnessjukläkarnas speciella verksamhetsområde.
I fråga om förslaget att klyva psykiatrien i två områden,
varav det ena skulle omfatta sådana sjukdomsformer som vårdades vid
det slutna sinnessjukhuset, det andra de tillstånd som behandlades vid de
öppna klinikerna, funne kollegiet denna uppdelning verklighetsfrämmande
och olämplig, enär praktiskt taget alla de abnormtillstånd, som vårdades
på sinnessjukhusen, förekomme i lätta former och då hörde till de öppna
klinikernas klientel och även utgjorde en väsentlig del av deras beläggning.
Kollegiet anförde även siffror på beläggningen av de psykiatriska
klinikerna, vilka styrkte de framförda synpunkterna.

Lärarkollegiet ställde sig avvisande mot beredningens förslag att inrätta
ett antal professurer i psykiatri vid vissa sinnessjukhus, ty därigenom skulle
icke den ytterst betydelsefulla undervisningen i psykiatri till medicine licentiatexamen
gagnas, vars förbättring enligt kollegiet vore den uppgift, som i
första hand trängde till sin lösning.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg underströk
vikten av att psykiatriundervisningen före medicine licentiatexamen snarast
erhölle en sådan utformning, att den komme i nivå med undervisningen
av ämnet i andra länder och bleve ett av huvudämnena. I fråga om denna
undervisning instämde organisationskommittén närmast i professor Jacobowskys
invändning, att det icke vore rationellt att dela psykiatrien i två
delar, motsvarande »stora» och »lilla» psykiatrien, enär praktiskt taget
alla till stora psykiatrien hörande former av psykiska rubbningar även
kunde manifestera sig i lättare former och då falla inom den s. k. lilla
psykiatrien.

Organisationskommittén ansåg det vara välmotiverat att även vid ett
antal sinnessjukhus inrätta professurer i psykiatri, särskilt med hänsyn
till behovet av ett intensivt forskningsarbete rörande de mer avancerade
och prononcerade psykiska sjukdomstillstånden och deras psykopatologi
och terapi. Organisationskommittén föreslog dock att den nya professuren
i »tyngre» psykiatri i Göteborg skulle inrättas vid Lillhagens sjukhus i stället
för, som beredningen föreslagit, vid S:t Jörgens sjukhus.

Universitetskanslern anförde om sinnessjukvårdsberedningens förslag, att
delade meningar rådde bland remissmyndigheterna rörande de av beredningen
ifrågasatta professurerna i psykiatri, knutna till särskilda vårdavdelningar
vid vissa sinnessjukhus. Då spörsmålet om psykiatriundervisningens
ordnande för närvarande vore föremål för utredning genom läkarutbildnings -

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

sakkunniga, borde deras förslag avvaktas innan ställning toges till beredningens
förslag. Utredningen jämte remissyttranden borde därför överlämnas
till läkarutbildningssakkunniga för att tagas i övervägande vid
fullgörandet av deras uppdrag.

Statskontoret gav uttryck åt samma uppfattning.

Medicinalstyrelsen, som icke ville diskutera frågan huruvida klyvningen
mellan »lättare» och »tyngre» psykiatri vore berättigad eller ej, ansåg, att
man i praktiken ej komme ifrån den olikartade beläggningen av kliniker och
sinnessjukhus och att man därför borde acceptera och gå vidare på de
vägar, utvecklingen alltmera tenderat att ta. Styrelsen hemställde sålunda,
att de av beredningen gjorda förslagen snarast måtte förverkligas.

Inom den psykiska hälso- och sjukvården förelåge emellertid enligt medicinalstyrelsen
ett stort behov av specialister, icke blott för de båda nu
berörda delarna av psykiatrien och för rättspsykiatrien, utan även för
social- och barnpsykiatri. Styrelsen ansåg, att utvecklingen krävde inrättandet
av särskilda lärostolar snarast möjligt även i dessa ämnen.

Svenska läkaresällskapet yttrade, att ingen enskild individ numera kunde
behärska alla psykiatriens områden, vilket gjorde att läkare behövdes med
gemensam allmänpsykiatrisk grundutbildning och därutöver med speciella
kunskaper och färdigheter alltefter de olika forsknings- och verksamhetsområdenas
natur. De ur vetenskaplig och samhällelig synpunkt praktiskt
så viktiga formerna av lindriga psykiska rubbningar kunde studeras vid de
från sinnessjukhuset helt skilda psykiatriska klinikerna. Den stora psykiatrien
vore koncentrerad till sinnessjukhusen, och för säkrandet av utbildning
häri funne sällskapet beredningens förslag om inrättandet av fyra
nya professurer vid vissa sinnessjukhus ändamålsenligt och tillstyrkte livligt
dess genomförande.

Svenska psykiatriska föreningen delade i alla väsentliga punkter sinnessjuk
vårdsberedningens uppfattning om behovet av en förbättrad specialistutbildning
i psykiatri. Föreningen funne det uppenbart, att varje psykiater
numera måste ha erfarenhet från sjukhus för såväl lättare som svårare psykiskt
sjuka. Föreningen tillstyrkte därför inrättandet av särskilda professurer
vid sinnessjukhusen i universitetsstäderna med huvudsaklig uppgift
att handha utbildningen inom den »tyngre» psykiatrien.

Kommittén anför, att statens sinnessjukvårdsberednings förslag om inrättande
av särskilda professurer i psykiatri vid vissa sinnessjukhus enligt
kommitténs mening är ett beaktansvärt försök att bidra till lösningen avutomordentligt
betydelsefulla medicinska och samhälleliga problem. De
psykiska sjukdomarna orsakar ständigt stora lidanden för många människor
och åsamkar samhället utgifter, som i storlek kan jämföras med hela den
övriga slutna sjukvårdens kostnader. Ett väldigt behov av medicinsk forskning
föreligger således på detta fält, och mycket kan säkerligen också göras
genom en förbättrad undervisning av läkarna i allmänhet och av specialisterna
i psykiatri, vilket syfte givetvis skulle främjas om vetenskapligt

229

Kungl. Majrts proposition nr 212.

kvalificerade lärare finge verka på sinnessjukhusen. Värdet av de av sinnessjukvårdsberedningen
föreslagna åtgärderna anser kommittén vara oomtvistligt.

Vid bedömningen av sinnessjukvårdsberedningens förslag måste emellertid,
framhåller kommittén, icke blott sådana allmänna omständigheter beaktas
utan även mera speciella förhållanden granskas. Härvidlag har man
att ta hänsyn dels till den lämpliga anordningen av psykiatriundervisningen
i den allmänna läkarutbildningen, dels till forskningsresurserna vid de bestående
psykiatriska universitetsklinikerna, dels också till de nödvändiga
förutsättningarna för forskningsarbetet vid sådana psykiatriska institutioner
vid sinnessjukhusen som dem sinnessjukvårdsberedningen föreslagit.
En upprustning av den grundläggande undervisningen i psykiatri är enligt
kommitténs mening den uppgift, som i första hand måste lösas. Därav följer,
att kommittén för sin del anser, att de nya tjänster, som blir nödvändiga
för denna undervisning, inrättas omedelbart.

Undervisningen i vad sinnessjukvårdsberedningen kallat »den stora psykiatrien»
finner kommittén kunna anordnas på ett fullt betryggande sätt,
om undervisningen vid undervisningsklinikerna kompletteras med ett antal
föreläsningar och demonstrationer vid lämpliga sinnessjukhus. För denna
undervisning krävs icke i och för sig lärare med professors ställning, utan
det torde vara fullt tillräckligt att någon eller några överläkare vid respektive
sinnessjukhus förordnas att ge undervisning som biträdande lärare mot
arvode. Kommittén framhåller, att den icke kan biträda sinnessjukvårdsberedningen
i dess uppfattning att det skulle vara lämpligt att ur undervisningssynpunkt
klyva psykiatrien i två områden för lättare respektive
svårare fall. Kommittén hänvisar till remissmyndigheternas yttranden, där
enligt kommitténs mening saklig och välmotiverad kritik framförts av beredningens
förslag i detta avseende.

Vid bedömningen av behovet av utbildning i psykiatri måste man emellertid,
anför kommittén, också ta hänsyn till specialistutbildningen i ämnet.
Denna utbildning får ta sikte icke blott på den i öppen psykisk vård verksamme
specialisten, vilken måhända bäst utbildas på universitetsklinikerna,
utan även på de blivande sinnessjukhusläkarna. För deras praktiska träning
och vetenskapliga utbildning förefaller det kommittén fullt klart, att
särskilda professurer vid vissa större sinnessjukhus skulle vara av synnerligen
stort värde. Behovet av sådan specialistutbildning i psykiatri utgör ett
viktigt skäl för inrättandet av de av sinnessjukvårdsberedningen föreslagna
professurerna.

Sinnessjukvårdsberedningen har som ett väsentligt motiv för de föreslagna
professurerna även anfört, att genom dem forskningen rörande de
svårare psykiska sjukdomarna skulle främjas. Emellertid har, framhåller
kommittén, de existerande psykiatriska institutionerna ingalunda de forskningsresurser,
som de skulle behöva för att pa ett tillfredsställande sätt
kunna gripa sig an med den vetenskapliga verksamheten. Utredningar

230

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 812.

rörande dessa förhållanden har framlagts av medicinska högskolornas organisationskommitté
i två betänkanden (SOU 1946:76 och 1947:66). Om
en snabb intensifiering av forskningen inom psykiatrien åstundas, bör man
därför enligt kommitténs mening först slå in på den vägen att göra de nuvarande
psykiatriska klinikerna vid undervisningssjukhusen mera arbetsdugliga.
Ur denna synpunkt anser sig kommittén icke kunna förorda, att
det nu skapas ytterligare ett antal psykiatriska institutioner till sådana
kostnader, att varken de eller de nuvarande institutionerna får en fullvärdig
utrustning med hänsyn till forskningens behov.

Kommittén påpekar, att sinnessjukvårdsberedningens utredning icke
innehåller något uttalande om den övriga personal utöver professorn, som
skulle behövas för ett vetenskapligt arbete vid de nya institutionerna, liksom
ej heller någon beräkning av behovet av instrument, apparater, driftsanslag
och lokaler. Det torde vara uppenbart, framhåller kommittén, att
forskningen, likgiltigt inom vilket område av medicinen, i dag icke kan
bedrivas utan en ganska omfattande stab av vetenskapliga och tekniska
medarbetare och en betydande instrumentell utrustning. Att inrätta eu
professur utan en sådan bakgrund anser kommittén vara en skäligen
meningslös åtgärd. Även i fråga om institutionslokaler måste ansenliga krav
ställas. Kommittén uttalar för sin del, att professurer vid sinnessjukhus icke
bör inrättas, innan en detaljerad granskning av de lokala förutsättningarna
för institutionerna har utförts och beräkningar rörande de nödvändiga kostnaderna
för institutionernas drift har framlagts. Sådana utredningar anser
kommittén bör ankomma på respektive fakulteter och kollegier, vilka därvid
även kan ta ställning till den lämpliga förläggningen av institutionen
med hänsyn till det intima samarbete med övriga medicinska specialister,
som bör eftersträvas.

Y ttr ande n.

Universitetsmyndigheterna har i huvudsak godtagit kommitténs förslag
beträffande psykiatriundervisningens omfattning och
organisation.

Som redan förut nämnts anser dock medicinska fakulteten i Uppsala, att
fem timmar av undervisningen i psykologi och den speciella undervisningen
i psykosomatisk medicin om fem timmar bör överföras till psykiatrikursen.
Fakulteten föreslår, att i gengäld fyra dubbeltimmar av undervisningstiden
under psykiatrikursen anförtros speciallärare företrädande psykoanalys, klinisk
experimentalpsykologi och liknande specialområden, för vilka specialföreläsningar
fakulteten föreslår särskilda arvoden med 1200—1 800 kronor.
Medicinska fakulteten i Lund, anser, att 12 timmar specialföreläsningar
årligen bör ges under psykiatrikursen. Majoriteten inom lärarkollegiet vid
karolinska institutet anser, att undervisningen i psykologi lämpligen bör
anordnas i samband med kursen i psykiatri. I denna kurs bör ingå undervisning
i experimentalpsykologi, psykoanalys och psykosomatisk medicin.

231

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

I en till lärarkollegiets yttrande fogad inlaga av professor S. Rylander föreslås,
att fem timmar av undervisningen i psykologi och undervisningen i
psykosomatisk medicin överföres till psykiatrikursen, varvid den salunda
överförda delen av undervisningen i psykosomatisk medicin skulle kunna
reduceras från föreslagna fem till tre timmar. Vidare föreslås, att utöver den
av kommittén föreslagna undervisningen åtta timmar anslås för föreläsningar
inom specialområden såsom kirurgisk psykiatri, elektroencefalografiens
och pneumo-encefalografiens diagnostiska värde vid psykiska abnormtillstånd
samt experimentalpsykologiska metoder och psykoanalys.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot den av kommittén
föreslagna undervisningen.

I stället för de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i lönegraden
Ce 30 föreslår kanslern, att laboraturer i psykiatri i lönegraden Ce 34
inrättas vid de psykiatriska klinikerna. Medicinska fakulteten i Lund fäster
uppmärksamheten vid ett förslag av ämnesrepresentanten, professorn E.
Essen-Möller, enligt vilken läraren borde erhålla avlöningsförmåner jämställda
eller överstigande en förste läkares i den statliga sinnessjukvården
(31 lönegraden jämte avlöningsförstärkning).

I fråga om behovet av underläkare anför medicinska fakulteten i
Uppsala, att enligt fakultetens mening antalet underläkare i Uppsala bör
ökas med fyra. Fakulteten anser det vara en förutsättning för genomförandet
av kommitténs förslag, att underläkarantalet ökas samt att klinikens
lokaler, som f. n. är starkt beskurna på grund av den barnpsykiatriska
avdelningens oförutsett stora lokalbehov, utökas, lämpligast därigenom att
en nybyggnad för den barnpsykiatriska avdelningen uppföres. Med de
lokaler, som f. n. står kliniken till buds, kan enligt fakulteten den föreslagna
reformen av psykiatriundervisningen näppeligen genomföras. Sålunda
finns bl. a. inga lokaler för kandidaternas journalskrivning m. m. Lärarkollegiet
vid karolinska institutet har i sin kostnadsberäkning upptagit
två förste underläkartjänster för undervisningen vid karolinska sjukhuset.

Kostnaderna för undervisningen i psykiatri vid södersjukhuset
kan enligt kollegiet icke anges utan föregående förhandlingar
med Stockholms stad.

Då undervisningen i Göteborg har samma omfattning som i Uppsala
och Lund, föreslår kanslern, att även där inrättas en laboratur i psykiatri
samt beräknas arvoden till biträdande lärare i psykiatri resp. i socialoch
rättspsykiatri med 2 250 och 1 500 kronor. Nuvarande arvode indrages.
Vidare föreslår kanslern, att on tjänst som laboratoriebiträde inrättas och
att kliniken erhåller eu egen kanslibiträdestjänst.

I anslutning lill kommitténs ställningstagande till statens sinnessjukvårdsberednings
förslag har uttalanden gjorts av ett
flertal remissinstanser.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg ansluter
sig till kommitténs uppfattning, att man först bör göra de nuvarande

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

psykiati iska klinikerna vid undervisningssjukhusen mer arbetsdugliga, innan
professurer upprättas vid sinnessjukhusen. Å andra sidan framhåller
organisationskommittén, att den i sitt betänkande för högskolans upprättande
föreslog en professur i »tyngre» psykiatri vid Lillhagens sjukhus. En
dylik professur skulle utan tvekan vara av utomordentligt stort värde,
särskilt för specialistutbildningen i psykiatri. Organisationskommittén vill
emellertid f. n. icke föreslå inrättande av en dylik professur men förutsätter,
att en dylik inom en relativt nära framtid inrättas efter förslag från medicinska
fakulteten.

I till Göteborgs sjukhusdireJctions yttrande fogade utlåtanden av processorn
M. Odin, tf. styresmannen för Lillhagens sjukhus, dr II. Sjögren
samt överläkaren vid psykiatriska kliniken å Sahlgrenska sjukhuset, professor
J. Lindberg tillstyrkes ävenledes kommitténs förslag.

Medicinalstyrelsen förklarar sig icke kunna dela kommitténs uppfattning,
att statens sinnessjukvårdsberednings förslag om inrättande av särskilda
professurer vid vissa statliga sinnessjukhus ej bör förverkligas, förrän behovet
av psykiatriska kliniker vid undervisningssjukhusen tillgodosetts. Styrelsen
håller tvärtom före, att tillkomsten av professurer, förlagda till
slutna sinnessjukhus och avsedda för forskning beträffande dessa sjukhus
speciella klientel samt utbildande av läkare, avsedda att tillgodose den
slutna sinnessjukvårdens särskilda behov, är av vitalt intresse. Styrelsen
föreslår därför, att ytterligare utredning angående personalbehovet vid
här avsedda kliniker och deras utrustning och förläggning utan dröjsmål
igångsattes. Som ytterligare skäl härför anföres, att betydande nybyggnadsarbeten
är i gång eller är nära förestående åtminstone vid två av de statliga
sinnessjukhus, Ulleråkers sjukhus i Uppsala och S:t Lars sjukhus i Lund,
som härvid kan komma i fråga.

Sveriges läkarförbund delar icke kommitténs uppfattning, att det vid
de psykiatriska lasarettsavdelningarna finns tillräckliga resurser för forskning
även beträffande de egentliga sinnessjukdomarna, och anser det därför
vara ett angeläget önskemål, att lärarbefattningar kommer till stånd ej
blott vid de psykiatriska klinikerna utan även vid sinnessjukhusen.

Departementschefen.

De psykiska sjukdomarna erbjuder svåra medicinska problem, inför vilka
forskningen ännu i många fall står maktlös. Vid andra dylika sjukdomstillstånd
har läkaren fått möjlighet att angripa sjukdomen genom kroppsliga
behandlingsmetoder, sasom chockbehandling och psykokirurgiska ingrepp,
eller genom psykoterapeutiska åtgärder av olika slag. Antalet psykiskt
sjuka är högt, varför de psykiska sjukdomarna kan sägas utgöra ett väsentligt
samhälleligt problem. Det är således enligt min mening i hög grad påkallat,
att alla läkare får en gedigen utbildning i psykiatri, och jag hälsar
med tillfredsställelse kommitténs förslag att göra psykiatrien till ett huvudämne
i grundutbildningen.

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

I fråga om psykiatriundervisningens innehåll och anordnande finner jag
icke anledning att frångå kommitténs förslag. Jag vill här erinra om att
jag i mitt uttalande om undervisningen i psykologi funnit lämpligt följa
kommitténs förslag att förlägga denna undervisning till det andra studieåret
och att jag ävenledes funnit övervägande skäl tala för kommitténs
åsikt, att ett antal föreläsningar i psykosomatisk medicin bör ingå i översiktskursen
i medicin under det propedeutiska året. Kommitténs uttalande,
att undervisningen i neuroslära och psykoterapi hittills på grund av den
knappt tillmätta kurstiden icke fått det utrymme, som motsvarar neurostillståndens
medicinska och sociala betydelse, finner jag beaktansvärt. Enligt
min mening bör en betydande del av utökningen av psykiatriundervisningen
falla på psykoneurosernas diagnostik och behandling. Läkarens
viktiga uppgifter inom mentalhygienen bör även beaktas.

Med anledning av statens sinnessjukvårdsberednings betänkande rörande
specialistutbildningen i psykiatri, vilket överlämnats till kommittén för
att tagas i övervägande vid dess arbete, anför kommittén, att värdet av
beredningens förslag att vetenskapligt kvalificerade lärare i professors ställning
får verka på sinnessjukhusen, allmänt taget synes kommittén oomtvistligt.
Dylika tjänster anser kommittén dock icke nödvändiga för undervisningen
i psykiatri i den allmänna läkarutbildningen, där en viss komplettering
av kursundervisningen i psykiatri med demonstrationer på sinnessjukhus
av överläkare i biträdande lärares ställning prövats vara tillräckligt.
Kommittén finner i likhet med övervägande antalet remissmyndigheter
det icke heller befogat att skapa en differentiering av lärostolarna
inom psykiatrien. Behovet av specialistutbildning i psykiatri utgör emellertid
enligt kommitténs mening ett viktigt skäl för inrättandet av de av sinnessjukvårdsberedningen
föreslagna professurerna. Ur forskningssynpunkt
anser kommittén, att de nuvarande psykiatriska institutionerna vid undervisningssjukliusen
i första hand bör göras arbetsdugliga.

För egen del anser jag i likhet med kommittén, att en viss förstärkning
av de nuvarande universitetsinstitutionerna i psykiatri är nödvändig. Mina
i det följande framlagda förslag, innefattande bland annat extraordinarie
lärartjänster vid klinikerna, torde få anses av betydelse i detta sammanhang.
De under remissbehandlingen framförda skälen mot en differentiering
av psykiatriprofessurerna finner jag vidare bärkraftiga. Vad sinnessjukvårdsberedningen
och kommittén anfört om värdet för specialistutbildningen
och för den psykiatriska forskningen av professurer i psykiatri vid
sinnessjukhusen synes mig dock utgöra tungt vägande skäl för att åtminstone
någon dylik tjänst inrättas. Som kommittén framhåller föreligger
emellertid icke så ingående utredningar om förutsättningarna ur lokal synpunkt
och om kostnaderna i olika avseenden, att ett avgörande nu kan
fattas. Närmare utredning härom bör, såsom kommittén och medicinalstyrelsen
anfört, snarast komma till stånd.

234

Iiungl. Maj:ts proposition nr %1%.

Jag delar kommitténs uppfattning, att en professur i psykiatri bör inrättas
vid Sabbatsbergs sjukhus, då den planerade psykiatriska kliniken vid
detta sjukhus färdigställts, vilket beräknas bli fallet år 1960. Jag ansluter
mig till kommitténs uttalande om önskvärdheten av att i avvaktan härpå
undervisning i psykiatri kommer till stånd vid södersjukhusets psykiatriska
klinik, där undervisningslokaler finns. Detta arrangemang vore enligt min
mening ur undervisningssynpunkt synnerligen lämpligt, desto mer som studierna
i psykiatri enligt den nya studieplanen skall vara obligatoriskt kombinerade
med studierna i neurologi och undervisning i detta ämne enligt
gällande avtal mellan staten och Stockholms stad redan bedrives vid södersjukhuset.
För ett realiserande av detta önskemål erfordras förhandlingar
med Stockholms stad. Kostnaderna för den föreslagna undervisningen kan,
som lärarkollegiet vid karolinska institutet framhållit, icke fastställas dessförinnan,
men jag räknar preliminärt med de av kommittén beräknade
kostnaderna.

Jag tillstyrker kommitténs förslag om inrättande av lärartjänster i lönegraden
Ce 30 i Uppsala och Lund samt vid karolinska sjukhuset. En dylik
tjänst bör enligt min mening också inrättas i Göteborg.

Beträffande beräkningen av undervisningsarvoden ansluter jag mig till
kanslerns förslag.

Med hänsyn till vad klinikchefen i Uppsala anfört om behovet av ytterligare
underläkare, föreslår jag, i likhet med kommittén och kanslern, att
ytterligare en tjänst som förste underläkare inrättas där.

I fråga om en förstärkning av den tekniska personalen och skrivpersonalen
tillstyrker jag kanslerns förslag.

Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet:

	U	L	S	G
		KS	Södersjh.
Lärare (Ce 30) ........................	+ 1	+ 1	+ 1		+1
Lärare (arvode) .......................	—	—	—	+ 14 550
Biträdande lärare .....................	+ 250	— 3 750	+ 2 250	+ 2 250	— 2150
Biträdande lärare i social- o. rättspsykiatri	+ 1500	+ 1500	—	—	+ 1 500
Kurser i psykiatri ....................	—	— 750
Undervisningsarvode ...................	—	—	—	+ 6 000
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) .......	—	+ 1	—	_	+ 1
Kanslibiträde (11 lgr) ..........	—	—	—	_	+ ''A
Förste underläkare ....................	+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår
till i runt tal 146 800 kronor.

För undervisningen vid södersjukhuset räknar jag vidare, i likhet med
kommittén, med ett årligt materielanslag av 6 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

235

20. Barnpsykiatri.

Kommitté n.

Undervisningen i barnpsykiatri har hittills varit frivillig. Beträffande
undervisningens omfattning hänvisas till betänkandet (s. 203).

Barnpsykiatriens omfattning och dess teoretiska och praktiska betydelse
har medfört, att ämnet redan utvecklats till ett eget fackområde. Under
efterkrigsåren har i flera länder den barnpsykiatriska verksamheten intensifierats
och utvecklats. Framför allt har utvecklingen karakteriserats av
en stark vetenskaplig frammarsch med speciella metoder för diagnos och
terapi som resultat. Förbindelserna har blivit alltmer intima mellan centralerna
för psykisk barna- och ungdomsvård (rådgivningsbyråerna) och de
medicinska undervisningsanstalterna, en utveckling som man överallt
funnit ändamålsenlig.

Socialvårdens krav har i vårt land redan lett till riksdagsbeslut som medger
statligt stöd vid upprättandet av centraler för psykisk barna- och
ungdomsvård. Dessa centraler skall vara anslutna till sjuk- och hälsovårdsorganisationen
och förestås av specialutbildade läkare. Den utbyggda
organisationen mom ungdomsvårdsskolorna kräver också läkarnas insatser.
Detsamma gäller inom den vanliga skolans område, där sinnesslövårdens
omorganisation, hjälpklassväsendets utveckling och övrig specialundervisning
såväl som andra mentalhygieniska uppgifter förutsätter dels barnpsykiatriskt
orienterade skolläkare, dels tillgång till speciell barnpsykiatrisk
sakkunskap. Även rättsväsendet fordrar läkare med barnpsykiatrisk utbildning.
Härtill kommer ett ökat behov av medicinsk rådgivning i uppfostringsfrågor,
sedan allmänhetens förståelse härför mer och mer vidgats, en uppgift
som icke kan tillfredsställas utan ökad tillgång på reell sakkunskap.

De arbetsuppgifter och problem inom barnpsykiatrien, som varje läkare
stiills inför, nödvändiggör, anför kommittén, att ämnet får sin plats bland
de obligatoriska ämnena till medicine licentiatexamen i form av eu kort,
obligatorisk kurs med en allmän orientering över ämnesområdet. De kliniska
föreläsningarna bör enligt kommittén omfatta en översikt av barnpsvkiatrien
och dess uppgifter inom socialvården, på skolans område,
inom rättsväsendet och i samband med allmän rådgivning i uppfostringsfrågor.
Inom ramen för de kliniska föreläsningarna bör möjlighet ges för
demonstrationer av typfall. De studerande bör också få tillfälle att själva
göra cn socialutredning samt att i övrigt följa en fullständig utredning.

Kursen i barnpsykiatri föreslås skola fullgöras under kursen i pediatrik.
Undervisningen bör omfatta 15 timmar föreläsningar inklusive kliniska
demonstrationer. Tillfälle att delta i en barnpsykiatrisk socialutredning
torde enligt kommitténs mening kunna erbjuda sig för den studerande i

236

Kungl. Maj:ts proposition nr ''212.

samband med det kliniska arbetet under pediatrikkur sen. Undervisningen
föreslås skola avslutas med kursförhör.

Undervisningen i barnpsykiatri bör enligt kommitténs mening i regel
meddelas mot arvode av en särskild lärare i barnpsykiatri, vilken för
denna undervisning förordnas som biträdande lärare. Anordningen med
biträdande lärare som målsmän för undervisningen i ämnet finner kommittén
tillräcklig för den allmänna läkarutbildningen. Ett utbyggande av
samhällets psykiska barna- och ungdomsvård kräver emellertid, framhåller
kommittén, uppenbarligen även en högre utbildning av ett antal läkare
och specialister, varjämte det även föreligger ett starkt behov av vetenskaplig
forskning, bland annat med sikte på de särskilda förhållandena i
vårt land. Kommittén anför i detta sammanhang ett yttrande av svenska
socialvårdsförbundet i skrivelse till medicinalstyrelsen den 15 mars 1950
angående den psykiska barna- och ungdomsvården:

Den främsta orsaken till att denna vård — trots att behovet av densamma
från alla hall salunda starkt vitsordats — icke utbyggts på tänkt
sätt torde vara den rådande bristen på för denna verksamhet utbildade
läkare. Anledningar till denna brist är säkerligen flera.

En anledning synes vara det förhållandet, att ämnet barnpsykiatri vid
universitet och högskolor icke är jämställt med övriga medicinska läroämnen,
på grund varav detsamma icke får det anseende, vartill dess samhälleliga
betydelse borde berättiga. Önskvärt vore därför, att professurer
i barnpsykiatri inrättades vid våra universitet. En annan, kanske den
viktigaste anledningen till bristen är utan tvivel knappheten på utbildningsplatser.
Enligt vad som vitsordats förefinnes nämligen bland yngre och
blivande läkare ett stort intresse för barnpsykiatrisk verksamhet.

^ Kommittén understryker, att utvecklingen i vårt land enligt kommitténs
mening nått därhän, att snarast möjligt professurer i ämnet måste
inrättas vid välutrustade barnpsykiatriska kliniker vid flera lärosäten.
Samhällets berättigade krav dels pa vetenskaplig forskning inom området,
dels på utbildning av läkare och specialister måste, framhåller kommittén,
tillfredsställas. Kommittén föreslår därför, att fakulteterna framlägger förslag
i denna riktning så snart möjligheter yppas att inrätta undervisningskliniker
i barnpsykiatri.

Vid sina undersökningar av möjligheterna att redan nu ordna åtminstone
en ordinarie lärartjänst i barnpsykiatri har kommittén funnit, att förutsättningar
föreligger i Stockholm-. Vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus
inrättades i början av år 1953, efter överenskommelse mellan Stockholms
stad och sjukhuset, en avdelning för barnpsykiatri, vid vilken överläkarebefattningen
f. n. befinner sig under tillsättning i samma ordning som gäller
beträffande professur. Kommittén anför, att den vid samråd med överläkaren
vid barnsjukhuset, professor C. Gyllenswärd, och läraren i barnpsykiatri
vid samma sjukhus inhämtat, att tillfredsställande möjligheter
i fråga om lokaler, patientmaterial etc. kommer att föreligga vid denna

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

avdelning för en professur i barnpsykiatri. Kommittén anser, att med hänsyn
till det stora samhällsintresset i denna verksamhet och myndigheternas
tidigare initiativ i denna riktning synnerligen starka skäl talar för att varje
möjlighet bör tillvaratas att omedelbart inrätta en ordinarie lärartjänst
i barnpsykiatri och i samband därmed skapa en universitetsklinik i ämnet.
Kommittén föreslår därför, att en professur i barnpsykiatri inrättas vid
Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. För realiserande av detta förslag, vilket
innebär att barnpsykiatriska avdelningen i likhet med pediatriska kliniken
får karaktär av undervisningsklinik, synes förhandlingar i särskild
ordning mellan staten och vederbörande huvudman vara erforderliga. Till
professuren föreslås skola knytas en tjänst som kanslibiträde. Underläkarantalet
vid de blivande avdelningarna bör, framhåller kommittén, beräknas
med tanke på undervisningsbehovet i ämnet.

I övrigt finns för närvarande enligt kommitténs uppfattning icke förutsättningar
för inrättandet av ordinarie lärartjänster i barnpsykiatri med
självständiga sjukavdelningar. Kommittén föreslår därför, att i Uppsala,
Lund och vid karolinska sjukhuset inrättas en befattning som biträdande
lärare i barnspykiatri, vilken mot ett arvode på 2 700 kronor meddelar ca
15 timmar undervisning per pediatrikkurs samt ger viss klinisk rondundervisning.
Där överläkare vid barnpsykiatrisk avdelning finns, bör denne
enligt kommitténs mening vara lärare i barnpsykiatri.

Kommittén anför, att den vid sina överläggningar med ämneslärarna i
psykiatri i fråga om den psykiatriska kliniken i Uppsala blivit uppmärksamgjord
på det förhållandet, att den barnpsykiatriska avdelningen vid kliniken
upptar en förhållandevis stor del av klinikens utrymmen. Ursprungligen
var kliniken icke byggd för att ta hand om jämväl avdelningar för bampsvkiatri,
men anordningen vidtogs som ett provisorium för att den ur
praktisk synpunkt viktiga specialvården av de barnpsykiatriska fallen
skulle kunna komma i gång. Den stora del av psykiatriska kliniken, som nu
upptas av den barnpsykiatriska avdelningen, skapar svåra olägenheter för
undervisningen i psykiatri. Med hänsyn härtill och med hänsyn till behohovet
av ytterligare möjligheter till specialutbildning i barnpsykiatri vid
olika kliniker i landet framhåller kommittén den nuvarande anordningens
nackdelar och rekommenderar, att planeringen av en nybyggnad för den
barnpsykiatriska avdelningen påskyndas. Fn sådan lösning av barnpsykiatriska
avdelningens problem i Uppsala skulle, framhåller kommittén, skapa
möjligheter för inrättandet av ytterligare en professur i ämnet, vilket kommittén
finner vara av behovet synnerligen påkallat. _

För den föreslagna barnpsykiatriska kliniken vid Kronprinsessan Lovisas
barnsjukhus föreslår kommittén dels ett engångsanslag med 50 000
kronor till utrustning, dels ett årligt materielanslag med 10 000 kronor.

Den av kommittén föreslagna personalförstärkningen framgår av erterföljande
tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen
och kanslerns förslag i ämnet.

238

Kungl. Majds proposition nr 212.
Barnpsykiatri.

Tjänster m. m.	Nuv. personal		Kommitténs	förslag			Kanslerns	förslag
IT	L	s	u	L	s	G	U	L	s	G
Kronpr. Lov bsj.	KS	Kronpr. Lov. bsj.	KS	Kronpr. Lov. bsj.
Professor ........	—	—	—	—	—	_	+1					+1
Biträdande lärare
(arvode) ........	8000	—	—	-800	+ 2700	+ 2 700	—	—	— 300	+ 2 700	+ 2 700	_	-i-2 700
Läkare för psykisk
vård ............	—	—	3 000	—	—	—	— 8000	_		_	_	— 3000
Undervisning i
barnpsykiatri ....	—	1500	—	—	— 1500	—	_	_	_	— 1500
Kanslibiträde
(11 Igr) ..........	—	—	—	—	—	—	+1	—	—	—	—	+1

Tabellkommentar.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Y ttranden.

Kommitténs förslag om införande av obligatorisk undervisning i barnpsykiatri
har varmt tillstyrkts av samtliga undervisningsmyndigheter.

I fråga om undervisningens omfattning anför medicinska
fakulteten i Uppsala, att den kliniska undervisningen i barnpsykiatri torde
bli mer omfattande än kommitténs förslag angivit. Den bör enligt fakulteten
pågå i grupper hela den tid som pediatrikkursen pågår och i densamma
bör även ingå konferenser, ca en gång i veckan. Ersättningen till biträdande
lärare bör därför enligt fakulteten uppräknas. I en till lärarkollegiets vid
karolinska institutet yttrande fogad inlaga av docenten S. A hus jo och
överläkaren Elsa-Brita Nordlund har givits uttryck åt samma uppfattning.
I inlagan anföres, att av nuvarande erfarenhet att döma de rent
kliniska föreläsningarna och demonstrationerna måste beräknas till minst
20 timmar. Då det blir frågan om en kontinuerlig undervisning i barnpsykiatri
för de medicine studerande under minst 8 månader av året och
specialutbildning hela året, anses arvodet för de biträdande lärarna vid
sådana medicinska högskolor, där professurer ej nu kan inrättas, böra
beräknas till 8 000 kronor per år.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot den av kommittén
föreslagna undervisningen.

I fråga om undervisningens förläggning i studieschemat
anför medicinska fakulteten i Uppsala, att de hittillsvarande erfarenheterna
i Uppsala har visat, att det är en fördel att ge en del av undervisningen i
samband med psykiatrikursen. Det vore enligt fakultetens mening lämpligt
att ge 1/3 av föreläsningarna i samband med psykiatrikursen och de åter -

239

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

stående 2/3 samt ronder och demonstrationer i anslutning till pediatrikkursen.
Kursförhöret bör, anser fakulteten, även omfatta de föreläsningar,
som givits i samband med psykiatrikursen.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning omnämner, att
den barnpsykiatriska vården vid lasarettet i Lund bedrives å psykiatriska
kliniken, varför det synes beredningen böra övervägas, att undervisning i
barnpsykiatri vid Lunds universitet bibehålies under ämnet psykiatri.

Kommitténs förslag om en professur i barn psykiatri har
ävenledes varmt tillstyrkts av remissmyndigheterna, av vilka flera uttalat
önskemål om ytterligare professurer i ämnet inom en snar framtid.

Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller, att, därest ytterligare professurer
i barnpsykiatri kommer att inrättas, det synes fakulteten naturligt,
att den första förlägges till Uppsala, där redan en omfattande barnpsykiatrisk
verksamhet bedrives i samarbete med länets öppna psykiska
barna- och ungdomsvård.

De skäl, som dikterat kommitténs förslag, att professur i barnpsykiatri
endast inrättas vid ett av landets lärosäten, nämligen Stockholm, synes
organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg icke övertygande
och anses åtminstone icke för någon längre tid böra hindra tillkomsten
av ordinarie akademisk lärarbefattning i detta ämne vid samtliga
medicinska lärosäten.

Medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hälsar med stor tillfredsställelse
kommitténs förslag om inrättande av en professur och biträdande lärartjänster
i barnpsykiatri.

Svenska läkaresällskapet delar kommitténs uppfattning om önskvärdheten
av att en professur i barnpsykiatri inrättas vid karolinska institutet.
Sällskapet anser emellertid, att det bör ankomma på institutets lärarkollegium
att göra en utredning om densammas lämpliga förläggning.

Kanslern föreslår, att arvode för biträdande lärare i Göteborg beräknas
med samma belopp, som av kommittén föreslagits för Uppsala och Lund, då
undervisningen i barnpsykiatri i Göteborg bör fa samma omfattning som
vid dessa lärosäten.

Departementschefen.

Den psykiska barna- och ungdomsvården erbjuder viktiga arbetsområden
för läkarna och tilldrar sig stort intresse från statsmakternas sida. Ett
betydande behov av specialistutbildning synes föreligga på detta fält. För
läkarna i allmänhet torde undervisning i barnpsykiatri utgöra ett nödvändigt
komplement till deras utbildning i fråga om kroppssjukdomarna under
barnaåldern. Även med tanke på behovet från allmänhetens sida av en
medicinsk rådgivning i uppfostringsfrågor och av mentalhygienisk upplysning
torde eu obligatorisk undervisning i barnpsykatri nu vara behövlig i
grundutbildningen. Jag tillstyrker således kommitténs av de flesta remiss -

240

Kungl. Maj:ts proposition m 212.

myndigheter godtagna förslag beträffande den barnpsykiatriska undervisningen.
Denna undervisning synes lämpligast böra meddelas samtidigt med
pediatrikkursen och samordnas med den där meddelade undervisningen.

Undervisningen i barnpsykiatri synes vid de flesta lärosäten kunna i enlighet
med kommitténs förslag meddelas av biträdande lärare mot arvode.
Det av kommittén omvittnade behovet jämväl av specialistutbildning och
forskning inom barnpsykiatrien synes mig väl motivera, att en professur
i ämnet inrättas. I likhet med kommittén finner jag, att de bästa förutsättningarna
härför föreligger vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, där
överläkartjänsten vid den nyinrättade barnpsykiatriska avdelningen är under
tillsättning i samma ordning som gäller för professur. Jag föreslår sålunda,
att en professur i barnpsykiatri inrättas med placering vid Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus.

Mot kanslerns förslag i fråga om beräkningen av arvoden till biträdande
lärare och om inrättandet av en kanslibiträdestjänst vid Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus har jag intet att erinra.

Jag föreslår sålunda följande förändringar av den nuvarande personalorganisationen
i ämnet:

	U		S
	L	KS	Kronpr. Lov. bsj.	G
Professor ............................				+1
Biträdande lärare (arvode) .............	— 300	+ 2 700	+ 2 700	+ 2 700
Läkare för psykisk vård ...............	—	—	—	— 3 000
Undervisning i barnpsykiatri ..........	—	— 1500
Kanslibiträde (11 lgr) .................	—	—	—	+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår
till i runt tal 42 700 kronor. Vid inrättandet av den av mig föreslagna professuren
vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus bortfaller emellertid den
enligt nu gällande avtal på staten belöpande andelen i kostnaderna för den
nuvarande överläkartjänsten vid sjukhusets barnpsykiatriska avdelning, i
runt tal 15 100 kronor.

I likhet med kommittén anser jag mig vidare böra räkna med ett årligt
materielanslag av 10 000 kronor för undervisningen i barnpsykiatri vid
nyssnämnda sjukhus. Till frågan om anslag för utrustning för den barnpsykiatriska
kliniken vid sjukhuset anser jag mig icke utan närmare utredning
kunna ta ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

241

21. Dermato-venereologi.

Kommittén.

Enligt examensstadgan fullgör de studerande två månaders tjänstgöring
i dermato-venereologi samt därefter två veckors assistenttjänstgöring. Studiet
avslutas med slutförhör, som i regel förrättas en vecka efter assistenttjänstgöringens
slut. Möjlighet finns att fullgöra assistenttjänstgöringen i
Danmark, Finland och Norge, varvid dock slutförhöret måste fullgöras i
Sverige. Den första tjänstgöringen får enligt gällande bestämmelser kombineras
med upp till två andra kurser.

Kommittén finner den bästa lösningen av undervisningen i dermatovenereologi
vara, att den teoretiska undervisningen i ämnet i full utsträckning
kombineras med den kliniska tjänstgöringen och att den särskilda
assistenttjänstgöringen sålunda avskaffas. Tillkomsten av en dermatovenereologisk
klinik i Lund har, framhåller kommittén, medfört en lättnad
för en sådan planering av undervisningen. Kursernas alltför stora deltagarantal
har tidigare hindrat sammanslagningen i fråga för Stockholmsklinikens
del. Detta hinder anser kommittén kunna avlägsnas, därest en dermatovenereologisk
klinik inrättas i Uppsala.

Kommittén föreslår, att dermato-venereologien undervisas under en två
månaders kurs, varunder de studerande åhör cirka 50 timmar föreläsningar
samt fullgör praktisk tjänstgöring på klinik och poliklinik. Vid kursens början
bör dessutom enligt kommittén sammanlagt cirka 10 timmar ägnas åt
praktisk undervisning i de vanligare undersökningsmetoderna. I undervisningen
i dermato-venereologi bör, framhåller kommittén, ingå hithörande
delar av allergiläran och den kliniska bakteriologien. Denna undervisning
skall vara en del i huvudföreläsningsserien, och ämnesläraren fördelar undervisningen
på ämnets olika delar. Vid undervisningen beröres även hithörande
socialmedicinska frågor, främst rörande yrkeshudsjukdomar och
de veneriska sjukdomarna.

Kursen i dermato-venereologi bör enligt kommittén avslutas med slutförhör.

Kommittén anser, att inrättandet av en professur i dermato-venereologi
i Uppsala är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till undervisningens
behov. Vid den där befintliga provisoriska hudkliniken bör enligt kommittén
anordnas tre kurser årligen med 20 deltagare i varje kurs. I Lund har hittills
getts två kurser per år, men kommittén finner att deltagarantalet i
dessa kurser varit större än vad som kan bedömas vara lämpligt med hänsyn
till klinikens små undervisningslokaler, varför kommittén föreslår, att
även här ges tre kurser årligen med 20 deltagare.

16 — Biliang till riksdagens protokoll 105If. 1 sand. Nr SIS.

242

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 212.

Lärarbehovet i Uppsala och Lund blir med nyssnämnda anordning av
samma omfattning. För tre kurser torde cirka 150 föreläsningstimmar krävas,
varjämte ytterligare 10 timmar undervisning per kurs enligt kommittén
torde böra beräknas ur lärarens synpunkt för ledningen av olika demonstrationer
i samband med undervisningen. Av denna undervisning faller 130
timmar på professorn. Den övriga undervisningen föreslås skola ges av eu
biträdande lärare, varjämte denne bör vara kursledare och examinator för
den tredje kursen. Hans arvode beräknar kommittén till 2 450 kronor, vilket
innefattar ersättning för föreläsningar och demonstrationer jämte visst
arvode för examination och kursledning. Vid den provisoriska hudkliniken i
Uppsala föreslår kommittén, att biträdande lärare och annan personal tillsättes
i samma omfattning som vid kliniken, i Lund, eftersom undervisningens
omfattning är lika stor vid de bägge klinikerna.

I Stockholm skall dermato-venereologiska kliniken enligt kommitténs
förslag årligen meddela undervisning för cirka 120 studerande. Detta innebär
en minskning av det årliga antalet studerande vid kliniken som en
följd av att undervisning enligt kommitténs förslag kommer till stånd i
Uppsala. Med det utökade praktiska arbetet under kursen finner kommittén
det nödvändigt att i enlighet med ämneslärarens yrkande föreslå, att de
studerande fördelas på fem kurser årligen med 20 å 25 deltagare i varje
kurs. Undervisningsvolymen vid kliniken blir med denna anordning cirka
300 timmar per år. Av denna undervisning räknar kommittén med att
professorn ger 130 timmar samt föreslår därjämte att denne tjänstgör som
kursledare och examinator för två av kurserna. Den övriga undervisningen
jämte examination av de återstående tre kurserna föreslås skola ges av
biträdande lärare mot arvode. Kommittén beräknar detta arvode till sammanlagt
9 150 kronor. Arvodet bör enligt kommittén på förslag av klinikchefen
uppdelas på två eller flera arvoden till biträdande lärare.

Vid påbörjandet av undervisning i ämnet i Göteborg bör enligt kommittén
dess personalstat uppgöras i enlighet med vad som skett vid klinikerna
i Uppsala och Lund, eftersom göteborgskliniken kan beräknas få samma
omfattning ur undervisningssynpunkt.

Den av kommittén föreslagna personalförstärkningen framgår närmare
av efterföljande tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen
och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

Utöver de i tabellen redovisade tjänsterna finns i Stockholm en laboratur
i allergilära samt en till allergilaboratoriet knuten laboratoriebiträdestjänst.

I kolumnen för nuvarande personal i Stockholm har inom parentes angivits
en tjänst som djurvårdare. Tjänsten föreslås i årets statsverksproposition
skola inrättas från och med budgetåret 1954/55.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 243

Dermato-venereologi.

Tjänster	Nuv. personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
L	s	G	U	L	s	G	U	L	s	G
Professor ................	1	1	1	+ 1	_	_		+ 1
Biträdande lärare (arvode)	—	12000	4400	+ 2450	+ 2450	-2850	—	+ 2450	+ 2450	-2 860	-1950
Undervisning i dermato-
venereologi (Malmö eller
Lund) ..................	5000	—	—	—	-5000	—	—	—	-5000
Kansliskrivare (15 lgr) ....	—	i
Laboratoriebiträde (13 lgr) .	—	2
Kanslibiträde (11 lgr) ....	7*	—	—	+ 1	+ 7»	—	—	+ 1	+ V»	—	+1
Djurvårdare (10 lgr) .....	—	CD
Klinisk amanuens ........	l	—	i

Y ttranden.

Kommitténs förslag beträffande omfattningen av undervisningen
i dermato-venereologi har icke föranlett någon erinran från remissmyndigheterna.

I fråga om förutsättningarna för undervisningens genomförande har emellertid
starkt divergerande uppfattningar kommit till uttryck i de olika
universitetsmyndigheternas yttranden.

Medicinska fakulteten i Lund anser, att den av kommittén föreslagna
kursen i dermato-venereologi kan ge tillräckliga kunskaper i ämnet blott
under förutsättning att kombination med andra kurser endast sker i den
utsträckning som fakulteten efter planering av undervisningsnämnden anser
möjlig. Lärarkollegiet vid karolinska institutet och organisationskommittén
för medicinska högskolan i Göteborg anför, att enligt vederbörande
ämnesföreträdares uppfattning kursen icke kan kombineras med annan
kurs eller tjänstgöring. Kursen bör vidare förläggas till ett sent stadium
av utbildningen.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga av ämnesföreträdaren,
professorn G. Hagerman, har denne såsom förutsättningar för
ett genomförande av kommitténs förslag i Lund anfört, att den nya hudkliniken
där snarast färdigställes, att utöver kommitténs förslag en tjänst
som klinisk amanuens och en tjänst med halvtidstjänstgöring som fotograf
inrättas samt att en utökning av antalet underläkare sker. Fakulteten
anser höjning av det av kommittén föreslagna arvodet till biträdande lärare
motiverad.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga av
ämnesföreträdaren, professorn S. Hellerström, framhåller denne såsom förutsättningar
för en intensifierad undervisning i Stockholm enligt kommitténs
förslag, att en tillräckligt rymlig klinik och poliklinik kommer till stånd i
Uppsala och att ytterligare lärarkrafter i form av en underläkare ställes

244

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

till dermato-venereologiska klinikens vid karolinska sjukhuset förfogande.
Enligt professor Hellerströms uppfattning går det inte att i den av kommittén
omförmälda provisoriska hudkliniken i Uppsala anordna en undervisning
efter den av kommittén uppgjorda planen, bland annat på grund
av klinikens ringa storlek, rymmande högst ett 25-tal vårdplatser. I kollegiets
kostnadsberäkning har förutom en förste underläkartjänst uppförts
jämväl en lärartjänst i Ce 30.

I en till organisationskommitténs för medicinska högskolan i Göteborg
yttrande fogad inlaga av ämnesföreträdaren, överläkare G. Seeberg, framhåller
denne såsom förutsättning för undervisningens genomförande i Göteborg,
att lämpliga såväl polikliniska som kliniska undervisningslokaler anordnas
samt att antalet lärarkrafter utökas i erforderlig omfattning. Sjukhusdirektionen
i Göteborg har igångsatt en utredning för lösande av klinikens
lokalfråga. Klinikens personal bör enligt organisationskommittén
utgöras av en biträdande lärare, en klinisk amanuens, ett laboratoriebiträde
samt ett kanslibiträde.

Kanslern tillstyrker kommitténs förslag om inrättande av en professur
i dermato-venereologi i Uppsala. Kanslern anför vidare, att undervisning i
dermato-venereologi påbörjas i Göteborg under innevarande budgetår. Då
undervisningen där bör få samma omfattning som i Uppsala och Lund
föreslår kanslern att göteborgskliniken erhåller motsvarande personalförstärkning.

Departementschefen.

Kommitténs förslag angående undervisningen i dermato-venereologi kan
jag tillstyrka. Sammanförandet av teoretisk undervisning och praktisk
tjänstgöring i ämnet till en kurs på sätt som sker i fråga om andra kliniska
ämnen, mot vilket remissmyndigheterna icke gjort någon erinran, finner
jag ändamålsenligt. De studerandes möjligheter att kombinera kurs i dermato-venereologi
med annan kurs har jag redan avhandlat i avsnittet om
studieplanen.

En förutsättning för genomförandet av den nya undervisningsordningen
i ämnet synes vara, att en dermatologisk klinik träder i funktion i Uppsala.
Kommitténs förslag härom har tillstyrkts av universitetsmyndighetema
och kanslern. Enligt vad jag under hand erfarit har en E-paviljong
på sjukhusets område tagits i anspråk för en sådan klinik, och en tjänst
som överläkare i lönegraden Cg 29 inrättats från 1 januari 1954. Jag föreslår,
att i samband med den nya studieplanens införande en professur i
dermato-venereologi inrättas i Uppsala.

Mot kommitténs av kanslern tillstyrkta förslag i fråga om beräkningen
av arvoden till biträdande lärare ävensom i fråga om en förstärkning av
skri vpersonalen vid klinikerna har jag intet att erinra.

Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

245

Professor .............................

Biträdande lärare (arvode) .............

+ 1

+ 2 450

-2 850

— 1950

Undervisning i dermato-venereologi

(Malmö eller Lund) .................

Kanslibiträde (11 lgr) .................

+ 1

— 5 000

+ v.

+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår
till i runt tal 46 100 kronor.

Då emellertid vid inrättandet av en professur i dermato-venereologi i
Uppsala den nuvarande överläkartjänsten vid dermatologiska kliniken bör
indras, avgår kostnaden härför eller i runt tal 18 900 kronor, varför nettoökningen
uppgår till 27 200 kronor.

För uppsalakliniken anser jag mig vidare böra räkna med ett årligt materielanslag
av 10 000 kronor.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

22. Klinisk epidemiologi.

Kommittén.

Särskild kurs med katedral undervisning ges icke i epidemiologi enligt nuvarande
studieordning. De studerande skall emellertid fullgöra en månads
assistenttjänstgöring vid epidemisjukhus. Denna tjänstgöring kan ske vid
epidemisjukhusen i Uppsala, Lund, Malmö, Stockholm och Göteborg under
förutsättning att tillräckligt kliniskt material finns. Möjlighet finns även
att fullgöra assistenttjänstgöring i Danmark, Finland och Norge. Sedan år
1940 har en obligatorisk kurs i krigsepidemiologi med 14—16 timmar föreläsningar
getts två gånger årligen i Uppsala, Lund och Stockholm. Kursen
i krigsepidemiologi torde ej blott ha omfattat de vid krig särskilt förekommande
epidemiska sjukdomarna utan även den kliniska epidemiologien
i allmänhet.

Kommittén behandlade i vissa delar frågan om epidemiologiundervisningen
redan i sin den 15 februari 1952 framlagda utredning angående
den krigsmedicinska undervisningen m. m. Kommittén anförde där, att
samtliga studerande borde fullgöra en månads kurs i krigsmedicin och
epidemiologi med krigsepidemiologi. Undervisningen i epidemiologi föreslogs
omfatta 25 föreläsningstimmar, av vilka 6—8 skulle ägnas åt
den anslutande kliniska bakteriologien. Därjämte skulle de studerande
under ett antal timmar bevista demonstrationer och praktiska övningar,
i allmänhet dock icke överskjutande 3—4 timmar per undervisningsdag
under cirka två veckor. Denna undervisning avsåg att ge en översikt
i föreläsningsform med demonstrationer av den kliniska epidemiologien.
Kommittén föreslog därjämte, att de studerande såsom hittills
skulle fullgöra en månads assistenttjänstgöring vid epidemisjukhus. Kommittén
uttalade emellertid samtidigt, att det vore fördelaktigast om kursen
i epidemiologi och den praktiska tjänstgöringen kunde sammanföras under
en period men att detta icke vore möjligt med den nu gällande studieordningen.
Anordningen skulle nämligen medföra att alltför många deltagare
fullgjorde den praktiska tjänstgöringen samtidigt och att den bleve koncentrerad
på för kort tid. Anordningen av undervisningen i klinisk epidemiologi
borde emellertid omprövas när nytt förslag till studieordning
framlades.

Den tidigare diskussionen om undervisningen i klinisk epidemiologi har,
anför kommittén, visat, att en god sådan undervisning förutsätter dels en
kursmässig översiktsundervisning med föreläsningar och demonstrationer,
dels en praktisk tjänstgöring. Undervisningen i klinisk epidemiologi bör
således meddelas under samma former som i fråga om övriga kliniska ämnen.

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Man har också betonat det fördelaktiga i att den teoretiska och den praktiska
undervisningen bedrivs samtidigt.

Om undervisningen skall vara tillfredsställande bör dock, framhåller kommittén,
de studerande av olika skäl, t. ex. säsongmässigt växlande beläggning
på epidemisjukhusen, få tillfälle att under längre tid följa patientmaterialet.
Antalet samtidiga deltagare får likväl icke bli för stort. Vidare
bör översiktsföreläsningar med demonstrationer anordnas för de studerande.
Dessa olika önskemål kan enligt kommitténs mening icke uppfyllas på
annat sätt, än att undervisning i klinisk epidemiologi meddelas under flera
olika perioder i studieordningen. Redan i samband med kursen i medicin
bör enligt kommittén lämpliga fall på epidemisjukhusen demonstreras för
de studerande under s. k. visitronder på epidemisjukhusen. Sådana ronder,
vid vilka lärarna på epidemisjukhusen samlar och demonstrerar tillgängliga
och lämpliga sjukdomsfall för medicinkursens deltagare, bör anordnas
varannan eller var tredje vecka under kursen i medicin, och de bör ta en tid
av cirka 2 timmar per gång. Härigenom kan de studerande på ett relativt
tidigt stadium få se typexempel av de vanliga infektionssjukdomarna.

Även under kursen i pediatrik anser kommittén denna anordning värdefull,
och kommittén har vid samråd med ämnesföreträdarna funnit, att det
föreligger ett intresse för en sådan undervisning. Kommittén föreslår därför,
att visitronder på epidemisjukhusen anordnas även under kursen i pediatrik.
Det torde för en blivande praktiker vara av största betydelse, att han under
sin studietid får se ett större antal akuta infektioner hos barn. Med nuvarande
undervisning har det icke sällan förekommit, att en studerande
blivit medicine licentiat utan att ha varit i tillfälle att undersöka patienter
med sådana viktiga barnsjukdomar som mässling och scharlakansfeber.
Såväl epidemiologer som pediatriker har framhållit för kommittén, att risk
för överförande av smitta knappast föreligger vid anordnandet av dylika
visitronder, under förutsättning att nödig försiktighet iakttages.

Under visitronderna får de studerande med säkerhet se ett tillräckligt
antal akuta infektioner hos såväl vuxna som barn. Om emellertid visitronderna
förekommer med tämligen långa intervaller, på två till tre veckor,
kan de studerande givetvis inte följa de enskilda sjukdomsfallen. Kommittén
föreslår därför, att undervisningen i epidemiologi även skall innefatta
en period av mera fortlöpande praktiskt arbete på epidemisjukhus. En sådan
praktisk tjänstgöring torde enligt kommitténs mening icke behöva utsträckas
över alltför lång tid, eftersom de studerande under visitronderna fålen
god överblick över de vanliga infektionssjukdomarna. Inte heller torde
tjänstgöringen behöva omfatta heltidsarbete på epidemisjukhus, varför den
bör kunna kombineras med vissa andra kurser. Kommittén föreslår således,
att en särskild kurs i klinisk epidemiologi, förenad med praktisk tjänstgöring
på epidemisjukhus, infogas i studieordningen.

I sin nyssnämnda utredning angående den krigsmedicinska undervis -

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ningen föreslog kommittén, att kurserna i krigsmedicin och i epidemiologi
skulle kombineras. Denna anordning ansågs nödvändig med hänsyn till att
kurserna på bästa sätt skulle inpassas i den gällande studieordningen.

Då kommittén nu framlägger en ny studieplan, anser kommittén det
lämpligare att låta de båda kurserna gå skilda från varandra med möjlighet
för de studerande att valfritt kombinera dem med andra kurser i enlighet
med studieplanens bestämmelser. Trots att kursen i epidemiologi således
skiljes från kursen i krigsmedicin måste den förra enligt kommitténs
mening alltjämt innefatta undervisning i krigsepidemiologi. Kommittén
anser det nämligen icke vara lämpligt att skilja på undervisning i fredsoch
krigsepidemiologi, eftersom i bägge fallen undervisningen till största
delen handlar om samma sjukdomar och i varje fall avser samma undersöknings-
och behandlingsteknik.

Enligt nuvarande studieplan skall de studerande fullgöra en månads
assistenttjänstgöring vid epidemisjukhus. I kommitténs förslag blir kursen
i epidemiologi förenad med praktisk tjänstgöring, varför den särskilda assistenttjänstgöringen
anses kunna avskaffas.

Kommittén har i sin nyssnämnda utredning angående undervisning i
krigsmedicin angett, att undervisningen i klinisk epidemiologi med krigsepidemiologi
lämpligen bör omfatta 25 timmar föreläsningar, varjämte
demonstrationer och praktiska övningar bör meddelas under 40—50 timmar.
De olika remissmyndighetema har i stort sett instämt i detta förslag.
Enhgt den nu föreslagna anordningen kommer emellertid ett betydande
antal kliniska demonstrationer att ske under visitronderna, varför kommittén
anser, att antalet timmar för demonstrationer och praktiska övningar
kan minskas i förhallande till det tidigare förslaget. Kommittén föreslår
därför, att kursen i klinisk epidemiologi skall omfatta 25 timmar föreläsningar
och 25 timmar demonstrationer och praktiska övningar. Föreläsningarna
och demonstrationerna föreslås anordnade för hela antalet deltagare
i kursen samtidigt. Under kursen bör, som förut föreslagits, de studerande
även få tillfälle till praktisk tjänstgöring på epidemisjukhus. Kommittén
föreslår, att de under en tid motsvarande fjorton dagars halvtidstjänstgöring
arbetar på epidemiologisk avdelning. Vid det praktiska arbetet
bör de studerande fördelas i mindre grupper, som omväxlande arbetar på
avdelningarna.

Kursen bör enligt kommittén ge en översikt av den kliniska epidemiologien.
Därvid betonas särskilt de krigsmedicinskt viktiga delarna av ämnet.
Undervisningen bör dessutom utvidgas att omfatta sådana epidemiska
sjukdomar, som normalt inte förekommer i vårt land men som vid ett krigstillfälle
kan tänkas vinna spridning, bland annat vid bakteriologisk krigföring.
Undervisningen bör också beröra det epidemiologiska arbetet under
freds-, beredskaps- och krigstider. De viktigaste skyddsympningarna bör
demonstreras och praktiskt inövas. I kursen bör de epidemiska sjukdomarnas

249

Kungl. Maj ds proposition nr 212.

kliniska bakteriologi ingå, vartill 6—8 timmar föreläsningar och demonstrationer
föreslås skola avsättas. Bakteriologisk provtagning demonstreras
och inövas. Ämnets socialmedicinska aspekter skall också upptas till behandling
liksom de lagbestämmelser som läkaren har att följa beträffande
de epidemiska sjukdomarna.

Kursen i klinisk epidemiologi bör enligt kommittén med hänsyn till vad
sålunda anförts utsträckas över två månader. Kursen föreslås skola avslutas
med slutförhör, varför kunskapskontroll ej längre behöver förekomma i
samband med tentamen i invärtesmedicin.

Kommittén anför, att dess förslag till undervisning utan tvivel kommer
att innebära en större undervisningsbelastning än hittills, varför en förstärkning
av undervisningskrafterna vid epidemisjukhusen blir nödvändig.
Ehuru vissa skäl talar för att ordinarie lärartjänster borde inrättas för
denna undervisning, har kommittén likväl ansett ett dylikt förslag innebära
en så genomgripande förändring av organisationen av epidemisjukhusen,
att frågan bör bedömas jämväl med hänsyn till andra omständigheter än
dem som kommittén har att beakta. Kommittén föreslår därför nu endast
arvoden för undervisning i klinisk epidemiologi på epidemisjukhusen. Kommittén
förutsätter emellertid, att vederbörande fakulteter och kollegier
upptar frågan om den framtida ställningen för lärarna i klinisk epidemiologi
till en allsidig utredning.

I Uppsala föreslås kursen i klinisk epidemiologi skola anordnas tre
gånger om året med 20 deltagare i varje kurs. Undervisningen kommer därigenom
att årligen omfatta (exklusive klinisk bakteriologi) cirka 65 timmar
föreläsningar och cirka 65 timmar demonstrationer. Denna undervisning
jämte förhör och kursledning föreslår kommittén skola ersättas med ett
arvode av 6 850 kronor. Lärare i klinisk epidemiologi blir överläkaren vid
epidemisjukhuset. Om någon av kurserna ges av annan lärare vid epidemisjukhuset,
bör denne få motsvarande del av arvodet. För undervisningen i
klinisk bakteriologi under kursen beräknar kommittén ett särskilt arvode
av 800 kronor.

I Lund-Malmö bör enligt kommittén likaledes anordnas tre kurser med
20 deltagare i klinisk epidemiologi årligen. De bör efter förslag av fakulteten
fördelas på överläkarna vid epidemisjukhusen i Lund och Malmö.
Den totala undervisningsvolymen för kurserna i Lund och Malmö blir
densamma som i Uppsala, varför motsvarande arvode beräknas för
undervisningen. Beloppet bör fördelas på kursgivarna i proportion till antalet
hållna kurser.

I Stockholm föreslår kommittén, att 4 kurser med 30 deltagare anordnas
årligen på epidemisjukhuset med ett sammanlagt arvode till läraren på
9 600 kronor. Om någon eller några av kurserna ges av annan än huvudläraren
bör motsvarande del av arvodet gå till den andre föreläsaren. För
undervisning i klinisk bakteriologi föreslås arvoden pa sammanlagt 1 200
kronor.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

I Göteborg bör enligt kommittén undervisning i klinisk epidemiologi
anordnas i enlighet med vad som föreslagits för Uppsalas del, när medicinska
högskolans utbyggnad nått detta stadium.

Kommittén föreslår, att arvoden till amanuenser under kurserna i epidemiologi
beräknas med 400 kronor per kursmånad eller med 2 400 kronor i
Uppsala respektive Lund-Malmö och med 3 200 kronor i Stockholm.

Vid uppförandet på de olika lärosätenas avlöningsstater av de sålunda
föreslagna undervisningsarvodena bör enligt kommittén det nu under
åttonde, huvudtiteln anvisade anslaget Gemensamma universitetsändamål:
Ersättning åt överläkare vid vissa epidemisjukhus för klinisk undervisning
i epidemiologi åt medicine kandidater, under innevarande budgetår uppgående
till 20 100 kronor, indragas.

Y ttranden.

Kommitténs förslag i fråga om undervisningens omfattning och
uppläggning har i huvudsak godtagits av remissmyndigheterna.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg accepterar
i princip, att undervisningen väsentligen sker i form av demonstrationer av
patienter inför kursen. Organisationskommittén framhåller emellertid, att
dessa patienter med hänsyn till fallens art måste beredas största möjliga
ro och vila. En transport till föreläsningssalen kan därför innebära vissa
risker inom ett sjukhus, byggt enligt paviljongsystem utan förbindelsegångar,
såsom förhållandet är vid epidemisjukhuset i Göteborg. Organisationskommittén
föreslår därför, att demonstrationerna på föreläsningssalen
ersättes med demonstrationer på sjukrummet inför mindre grupper av studenter.
Under kursens gang skulle i så fall kursdeltagarna alternerande
följa ronderna på sjukhuset. Detta påverkar ej den föreslagna tjänstgöringstiden
om 14 dagar. Kanslern anser, att detta förslag bör beaktas, men
har i övrigt icke något att erinra mot kommitténs förslag.

Beträffande frågan om erforderliga undervisningskraft
e r anför medicinska fakulteten i Uppsala, att det för att epidemisjukhuset
skall fa en kompetent underläkare, som kan meddela någon undervisning i
epidemiologi, torde vara nödvändigt, att lönen motsvarar den för en förste
underläkare vid akademiska sjukhuset. Skillnaden mellan denna lön och den,
som utgar till en landstingsanställd underläkare, bör som amanuensarvode
betalas av statsmedel.

Medicinska fakulteten i Lund anser, att då arbetet för lärarna i klinisk
epidemiologi enligt kommitténs förslag kommer att i hög grad öka i omfattning
en ordinarie lärartjänst i ämnet borde inrättas. Under alla förhållanden
är det av kommittén föreslagna arvodet enligt fakultetens mening
för lågt. Vidare föreslås att en befattning som klinisk amanuens inrättas
vid epidemiologiska kliniken i Lund respektive Malmö. Fakulteten anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 251

slutligen, att ett årligt materielanslag måste tilldelas de epidemiologiska
klinikerna.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har
docent J. Ström anfört, att den av kommittén föreslagna arbetsbelastningen
skulle motivera minst två lärarbefattningar vid institutet och att det föreslagna
arvodet är helt otillfredsställande med hänsyn till arbetets omfattning.
I kollegiets kostnadsberäkning har beräknats arvoden till två lärare
och uppförts ytterligare en förste underläkare utöver i nu gällande avtal
med Stockholms stad stipulerade två förste underläkare.

Kanslern anser i likhet med kommittén, att frågan om inrättande av
ordinarie lärartjänster, knutna till epidemisjukhusen, är av den omfattning
att den bör bedömas i ett annat sammanhang.

Medicinalstyrelsen, svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund
finner kommitténs förslag i vad avser lärarkrafterna otillfredsställande.
Medicinalstyrelsen anser, att frågan om ordinarie lärartjänster för epidemiologiundervisningen
omedelbart bör upptagas till utredning. Läkaresällskapet
och läkarförbundet anser, att ordinarie lärartjänster maste inrättas
och lärarnas antal utökas.

Kanslern anför, att för lärare i klinisk epidemiologi vid epidemisjukhuset
i Göteborg bör i likhet med vad som föreslagits för Uppsalas och Lunds del
beräknas ett arvode av 6 850 kronor samt för undervisning i klinisk bakteriologi
i samband med epidemiologiundervisningen ett arvode av 800 kronor.
Kursamanuensarvode bör vidare beräknas med 2 400 kronor.

Kommitténs förslag att låta kurserna i k r i g s in e d i c i n och klinisk
epidemiologi med krigsepidemiologi gå skilda
från varandra har väckt farhågor hos de militära remissmyndigheterna.

Överbefälhavaren befarar att det föreslagna avskiljandet av krigsepidemiologi
med bakteriologisk krigföring från kursen i krigsmedicin kan medföra
splittring av utbildningen. Det torde därför enligt överbefälhavarens
mening böra övervägas, huruvida icke en utökad utbildning i skydd mot
ABC-stridsmedlen borde samlas under enhetlig ledning i kurser i krigsmedicin.
I ett till överbefälhavarens yttrande fogat utlåtande avstyrker
jämväl försvar smedicinska nämnden det av kommittén föreslagna sammanförandet
av undervisningen och vården av epidemiska sjukdomar med krigsepidemiologien.
Genom detta arrangemang skulle enligt nämndens mening
krigsepidemiologiens karaktär av hygienisk och bakteriologisk fältepidemiologi
komma att äventyras och en sammanblandning med den kliniska undervisningen
i behandlingen av gängse epidemiska sjukdomar att bil oundviklig.
Enligt nämndens åsikt finns inget skäl att antaga att en lärare kompetent
i den sistnämnda aspekten skall vara ens tillnärmelsevis kompetent att
undervisa i den förstnämnda och ur försvarsmaktens synpunkt viktigaste
delen. Chefen för flygvapnet ifrågasätter också, huruvida överläkarna vid
epidemisjukhusen alltid kan anses vara kompetenta att meddela undervis -

252

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

ning i vad som gemensamt kan betecknas som ämnet »bakteriologisk krigföring»
och om icke åtminstone i vissa fall särskilda lärare borde anlitas
för denna del av epidemiologiundervisningen.

Departementschejen.

Undervisningen i klinisk epidemiologi sker enligt nuvarande examensstadga
helt i form av en tjänstgöring om en månad på epidemisjukhus.
Under det andra världskrigets år kompletterades tjänstgöringen med en
kort, katedral kurs i krigsepidemiologi, vilken i stor utsträckning torde
ha ägnats en genomgång av den kliniska epidemiologien och således fått
fungera som en även ur fredssynpunkt nödvändig förstärkning av epidemiologiundervisningen.
En dylik provisorisk anordning av undervisningen
är uppenbarligen otillfredsställande och bör nu vid genomförandet av den
nya studieordningen ersättas med en rationellt upplagd kurs i klinisk epidemiologi.
Kommitténs förslag, som godtagits av remissmyndigheterna,
innebär, att den kliniska epidemiologien får ställningen av ett kliniskt specialämne
med en undervisning av motsvarande omfattning som flertalet av
dessa. Jag finner kommitténs uppläggning av undervisningen i klinisk epidemiologi
innebära en förstärkning av den allmänna läkarutbildningen på
ett ur sjukvårdssynpunkt viktigt avsnitt och tillstyrker den. De av kommittén
föreslagna visitronderna på epidemisjukhus under medicin- och
pediatrikkurserna kommer enligt min mening att i väsentlig utsträckning
undanröja olägenheterna ur undervisningens synpunkt av de säsongmässiga
variationerna i de epidemiska sjukdomarnas frekvens, varjämte de är
ägnade att ge en viss samordning av undervisningen i de olika kurserna på
infektionssjukdomarnas område.

^ Kommitténs förslag, att kursen i klinisk epidemiologi även skall behandla
sådana krigsepidemiologiska moment som synpunkter på bakteriologisk
krigföring och det epidemiologiska arbetet under beredskaps- och krigstider,
har föranlett gensagor särskilt hos de militära myndigheterna. Ehuru
cie kliniska delarna av krigsepidemiologien torde böra behandlas vid kursen
i klinisk epidemiologi, vill jag i anledning av vad härom anförts av
i emissmyndigheterna förorda, att krigsmedicinens fältepidemiologiska
aspekter skall ingå i undervisningen i krigsmedicin. Med anledning av
denna ändring kommer jag att föreslå en mindre utökning av undervisningen
i krigsmedicin. Nagon avkortning av den nu avhandlade undervisningen
i klinisk epidemiologi räknar jag dock icke med på grund av den
redan ganska begränsade tiden för detta ämne.

Vissa remissmyndigheters krav på ökad ersättning till lärarna i klinisk
epidemiologi jämfört med kommitténs förslag kan jag icke biträda, enär
nämnda ersättningar av kommittén beräknats enligt de av mig principiellt
godtagna regler, som genomgående kommit till användning i de föreliggande
förslagen i fråga om undervisningen i olika ämnen. Jag vill likväl

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

instämma i kommitténs uttalande, att den relativt omfattande undervisningen
vid epidemisjukhusen enligt det nya förslaget i viss man talar för
en ändrad ställning för lärarna. Då emellertid en dylik ändring pa viktiga
punkter ingriper i epidemisjukvårdens organisation, är jag icke utan ingående
utredning beredd att ta ställning till frågan.

Då ett realiserande av kommitténs förslag innebär en omläggning av den
nuvarande undervisningen, torde överenskommelser böra träffas med huvudmännen
för respektive epidemisjukhus om ianspråktagande av sjukhusen
för ifrågavarande undervisning. Den definitiva kostnaden för undervisningens
anordnande kan därför icke nu anges. I enlighet med kommitténs
och kanslerns förslag anser jag mig emellertid nu böra räkna med följande
undervisningsarvoden:

	U	L	S	G
	6 850	6 850	9 600	6 850
Undervisning i klinisk bakteriologi ......	800	800	1200	800
Kursamanuensarvode ..................	2 400	2 400	3 200	2 400

Vid beräknandet av dessa arvoden, som sammanlagt uppgår till i runt
tal 44 200 kronor, förutsätter jag, att det nuvarande anslaget Gemensamma
universitetsändamål: Ersättning åt överläkare vid vissa epidemisjukhus
för klinisk undervisning åt medicine kandidater, 20 100 kronor, indras, varför
den årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 24 100
kronor.

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

23. Ftisiologi.

Kommittén.

Undervisningen i tuberkuloslära (ftisiologi) är för närvarande anordnad
efter helt olika linjer vid de olika lärosätena.

_ I Uppsala ges två gånger årligen en föreläsningskurs i lungtuberkulosens
diagnostik och terapi. Dessutom fullgör de studerande under en månad
assistenttjänstgöring vid tuberkuloskliniken, vilken tid helt ägnas åt arbete
på kliniken.

I Lund fullgör de studerande tre veckors assistenttjänstgöring vid tuberkuloskliniken
på Lunds lasarett eller vid Orups sanatorium. En samlad
föreläsningskurs i ftisiologi förekommer icke, men under medicinundervisningen
ges några föreläsningar om lungtuberkulos.

I Stockholm fullgör de studerande efter de två månadernas propedeutiska
kurser en månads klinisk tjänstgöring med särskild hänsyn till lungtuberkulosens
diagnostik och terapi vid S:t Eriks sjukhus. Under vissa kurser har
tjänstgöringen förlagts till Uttrans sanatorium.

I Göteborg ges två gånger årligen kurs i ftisiologi. Dessutom fullgör de
studerande under tre veckor assistenttjänstgöring vid lungkliniken å Renströmska
sjukhuset.

_ Tuberkulosen har tidigare med rätta betraktats såsom vår svåraste folksjukdom.
Under de senaste åren har sjukligheten och även mortaliteten i
tuberkulos glädjande nog visat en stadig nedgång. Genom målmedvetet
genomförda förebyggande åtgärder torde, framhåller kommittén vidare, en
ytterligare minskning vara möjlig. Detta fordrar emellertid ständig medverkan
av alla i aktivt sjukvårdsarbete sysselsatta läkare. Tuberkulosen har
därför fortfarande stor betydelse även ur utbildningssynpunkt. På grund
av sjukdomens sociala betydelse och den mönstergilla organisationen av
dispensärverksamheten lämpar sig lungtuberkulosen väl såsom typexempel
vid socialmedicinska studier. Kommittén anser det av denna anledning
viktigt att de studerande får tillfälle att följa arbetet på en centraldispensär.
Någon längre tids tjänstgöring på specialklinik för lungtuberkulos
torde däremot enligt kommitténs uppfattning icke vara nödvändig för blivande
läkare, som ej avser att i fortsättningen ägna sig åt denna specialitet.

Kommittén anser det icke vara nödvändigt att i form av katedrala föreläsningar
systematiskt gå igenom hela tuberkulosläran. Däremot torde
det vara viktigt, att de studerande får se ett tillräckligt antal representativa
röntgenbilder och i anslutning till fall blir insatta i de diagnostiska och
andra problem, som en i allmän praktik verksam läkare kan möta, då det
gäller tuberkulos och andra lungsjukdomar. Vidare framhåller kommittén,

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

att det finns en lärobok, i vilken de studerande kan inhämta det väsentliga
om lungtuberkulosens utveckling och klinik och som även ger en god översikt
över antituberkulosarbetets organisation i Sverige.

Kommittén föreslår följande organisation av undervisningen i ftisiologi.
Redan under kursen i medicin bör de studerande följa ca 5 visitronder på
tuberkulosklinik. Den studerande bör vidare under en månad fullgöra kurs
i ftisiologi, omfattande dels 10 föreläsningar eller demonstrationer, dels praktiskt
arbete under en tid, motsvarande halvdagsarbete under 14 dagar.
Under denna tid skall de studerande, fördelade på mindre grupper, följa
arbetet på en centraldispensär, varvid eventuellt förekommande kvällsmottagningar
särskilt bör utnyttjas för undervisningen i syfte att underlätta
kombinationen med andra ämnen. Vidare skall de studerande, likaledes
fördelade på mindre grupper, delta i arbetet på tuberkulosklinik eller
sanatorium.

Kursen i ftisiologi föreslås få kombineras med annan kurs. Slutförhör
anses ej vara nödvändigt, enär den slutgiltiga kunskapskontrollen sker i
anslutning till tentamen i medicin.

Kommittén föreslår, att fyra kurser årligen anordnas i Uppsala med 15
deltagare per kurs. Kurserna ges av professorn i ftisiologi och fullgöres på
akademiska sjukhusets tuberkulosklinik.

I Lund är läraren i fysikalisk diagnostik (motsvarande laborator) tillika
överläkare vid kliniken för lungsjuka vid Lunds lasarett. Denne lärare har
tidigare som huvuduppgift haft undervisningen vid de propedeutiska kurserna,
varjämte han meddelat viss undervisning i ftisiologi. När undervisningen
i ftisiologi nu föreslås utökad med föreläsningar, förordar kommittén
att denne lärare helt ägnar sig åt denna undervisning och att tjänsten i
samband därmed benämnes lärare i ftisiologi. I Lund-Malmö föreslås fyra
kurser årligen skola anordnas med 15 deltagare i varje. Tre av kurserna
ges av läraren i ftisiologi vid tuberkuloskliniken på lasarettet i Lund. För
att det stora patientmaterialet i Malmö skall kunna utnyttjas föreslår
kommittén, att en kurs förlägges dit och att undervisningen meddelas av
särskild lärare mot arvode på 1 000 kronor, vilket även innefattar ersättning
för ledning av kursen.

I Stockholm föreslås sex kurser årligen skola anordnas med 20 deltagare
i varje. För kurserna, som efter kollegiets förslag bör förläggas till lämpliga
tuberkuloskliniker eller sanatorier i Stockholm eller dess närhet, beräknar
kommittén ett arvode av 6 000 kronor, eventuellt fördelat på flera
lärare.

I Göteborg föreslås undervisning i ftisiologi i samma omfattning som
i Uppsala och ett arvode på 4 000 kronor beräknas för fyra kurser.

Kommitténs förslag till personalförstärkning framgår av efterföljande
tabell, vilken även utvisar nuvarande personalorganisation och kanslerns
förslag i ämnet.

256

Kicngl. Maj:ts proposition nr 212.

Ftisiologi.

Tjänster m. m.	Nuvarande personal
U	L	S	G
Professor .........................	1
Lärare i fysikalisk diagnostik (Ca 34) ............	1	1	_	_
Lärare i ftisiologi .............................	—	—	—	4 400
Biträdande lärare i fysikalisk diagnostik ..........	—	1500	—	—
Ledare av assistenttjänstgöring i lungtuberkulosens
diagnostik och terapi (arvode) ...............	—	1 150	—	_
Lärare vid kurser i lungtuberkulosens igenkännande	—	—	3 600	_
Kontorist (13 lgr) ....................	1
Kanslibiträde (11 lgr) ..............	—	1
Klinisk amanuens ....................	—	1	—	1

Tabellkommentar.

Professuren i Uppsala är personlig. Tjänsten som lärare i fysikalisk
diagnostik i Uppsala, skall hållas obesatt, så länge innehavaren av den
personliga professuren kvarstår i sin tjänst.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Y ttranden.

Kommitténs förslag i fråga om uppläggningen och omfattningen
av undervisningen i ftisiologi har i princip godtagits av remissmyndigheterna.
Flera av universitetsmyndigheterna har dock ansett den av
kommittén föreslagna praktiska tjänstgöringen otillräcklig.

Under hänvisning till att undervisningen i ftisiologi hittills utgjorts av
13 föreläsningstimmar och en månads assistenttjänstgöring med heldagsarbete
i grupper på fyra studerande finner medicinska jakulteten i Uppsala
kommitténs förslag inge betänkligheter. Fakulteten anser sålunda, att antalet
föreläsningstimmar visserligen kan bibehållas vid 13 per kurs, om god
kursbok användes och kursen, såsom fakulteten anser lämpligt, avslutas
med kunskapsprövning, men den praktiska tjänstgöringsmånaden bör kunna
fullgöras under hela året, varunder de studerande, uppdelade på grupper
om 5, turvis tjänstgör på kliniken och centraldispensären. Tjänstgöringen
bör enligt fakulteten organiseras så, att viss kombination med andra kurser
blir möjlig. Föreläsningskursen, som blott behöver ges 2 gånger om året,
bör kunna kombineras med vilken kurs som helst.

Medicinska jakulteten i Lund finner en utvidgning av den praktiska
tjänstgöringen till en tid motsvarande halvdagsarbete under hela kursen
motiverad. Kombination bör kunna ske med kursen i epidemiologi. I en till
fakultetens yttrande fogad inlaga har läraren i fysikalisk diagnostik E. von
Rosen anfört, att undervisningen i ftisiologi bör omfatta en föreläsningskurs
om 8 dubbeltimmar, att den praktiska tjänstgöringen bör bibehållas i

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

257

Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
u	L	M	s	G	u	L	M	S	G
—	— 1 + 1	+ 1000	+ 6 000	— 400	—	— 1 + 1	+ 1000	+ 6 000	— 400
—	— 1 500	—	—	—	—	— 1500
—	— 1150	—	—	—	—	— 1150
			— 3 600					— 3 600

nuvarande form med heldagstjänstgöring för 4—5 deltagare under tre
veckor eller minst 14 dagar, att de föreslagna s. k. visitronderna kan vara
av värde samt att den propedeutiska undervisningen i fysikalisk lungdiagnostik
och undervisningen i ftisiologi bör samordnas och liksom hittills
båda ges å lungkliniken av samme lärare eller under samme lärares överinseende,
detta för undvikande av tidsödande upprepningar.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet förordar en modifikation av kommitténs
förslag och föreslår, att en föreläsningsserie på tio timmar ges eu
gång varje termin samt att utbildningen i övrigt omfattar en månads
assistenttjänstgöring å tuberkulosklinik, innefattande jämväl deltagande i
arbetet vid centraldispensär och distriktsdispensär. Möjlighet till dylik
assistenttjänstgöring bör stå öppen under årets samtliga månader och kombination
med andra ämnen vara tillåten. Kunskapskontrollen bör enligt
lärarkollegiets uppfattning utövas av ämnesläraren genom slutförhör.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg ansluter
sig i princip till kommitténs förslag men anser, att föreläsningarnas antal bör
uppgå till 16 för varje kurs. Slutförhör är enligt organisationskommitténs
mening önskvärt. Mot organisationskommitténs yttrande har ämnesrepresentanten,
docent G. Birath reserverat sig och hävdat, att den praktiska
tjänstgöringen bör utföras i form av heldagstjänstgöring och ej understiga
2 (helst 3) veckor.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag.

Medicinalstyrelsen anser, att kursen i ftisiologi bör avslutas med slutförhör.
Göteborgs sjukhusdirektion understryker av styresmannen för stadens
tuberkulossjukhus, Renströmska sjukhuset, G. Birath och professorn M.
Odin gjorda uttalanden, att en för stark reducering torde ha skett av undervisningen
i ämnet ftisiologi, som innefattar icke enbart tuberkulosen utan
lungsjukdomar över huvud taget.

17 — Bihang till riksdagens -protokoll 1951^. 1 sand. Nr 212.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Departementschefen.

Oaktat tuberkulosens minskade betydelse inom sjukvården anser jag det
riktigt att bland annat med hänsyn till betydelsen av fortsatt förebyggande
arbete meddela undervisning i ftisiologi vid en särskild kurs. I enlighet
med kommitténs förslag, vilket jag tillstyrker, bör denna undervisning
dock få en måttlig omfattning och kunskapskontrollen torde därför utan
olägenhet kunna ske i samband med tentamen i invärtesmedicin, där ändock
hithörande frågor måste aktualiseras.

Läraren i fysikalisk diagnostik i Lund kommer vid genomförandet av
den nya studieplanen att få minskad undervisning i fysikalisk diagnostik
men ökade undervisningsuppgifter i ftisiologi. Jag föreslår därför, att denna
tjänst i fortsättningen benämnes lärare i ftisiologi. Motsvarande ändring
bör samtidigt vidtas i fråga om benämningen av den vakantsatta tjänsten
som lärare i fysikalisk diagnostik i Uppsala.

För att utnyttja det stora patientmaterialet i Malmö har kommittén
föreslagit, att en av de fyra kurserna i Lund-Malmö skall ges vid lungkliniken
i Malmö. Jag finner ett sådant arrangemang i och för sig önskvärt,
men anser mig icke kunna tillstyrka förslaget, då lungkliniken icke innefattas
bland de kliniker, vid vilka enligt gällande avtal med Malmö stad
undervisning må bedrivas. Jag räknar således med att hela undervisningen
i ftisiologi i Lund-Malmö förlägges till Lund och meddelas av läraren i
ftisiologi inom ramen för hans undervisningsskyldighet.

I övrigt har jag intet att erinra mot kommitténs av kanslern tillstyrkta
förslag rörande beräkningen av arvoden till lärare i ftisiologi.

Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet:

	u	L	S	G
Lärare i fysikalisk diagnostik ...........	— 1	— 1
Lärare i ftisiologi ......................	+1	+ 1	+ 6 000	— 400
Biträdande lärare i fysikalisk diagnostik.. Ledare av assistenttjänstgöring i lung-	—	— 1500
tuberkulosens diagnostik och terapi ... Lärare vid kurser i lungtuberkulosens	—	— 1150
igenkännande .......................	—	—	— 3 600

Detta mitt förslag föranleder en årlig kostnadsminskning för avlöningar
med i runt tal 700 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

259

24. Neurokirurgi.

Kommittén.

I Uppsala meddelas ingen särskild undervisning i neurokirurgi. I Lund.
meddelas frivillig undervisning i neurokirurgi med 12 timmar under neurologikursen.
I Stockholm föreläser professorn i neurokirurgi 12 timmar under
varje kurs i kirurgi som ett led i den ordinarie kirurgiundervisningen.

Undervisningen i neurokirurgi i den allmänna läkarutbildningen bör enligt
kommittén icke avse att ge en specialkirurgisk framställning av behandlingsmetoder
eller dylikt. Den studerande bör få kännedom om neurokirurgiens
möjligheter i behandlingshänseende och om principerna för bedömning av
de sjukdomstillstånd, som vårdas på de neurokirurgiska klinikerna.

Ett specialområde av betydande intresse i samband med den allmänna
olycksfallskirurgien är neurotraumatologien. Kommittén föreslår, att en
undervisning häri meddelas av en neurokirurg under kirurgikursen, omfattande
6—8 timmar föreläsningar inklusive patientdemonstrationer.

I samband med undervisningen i neurologi och psykiatri föreslås skola
meddelas undervisning i den neurokirurgi, som är av särskilt intresse för
ämnena i fråga. 6 timmar föreläsningar anser kommittén vara tillräckligt
härför.

Kommittén anser icke, att uppdelningen av neurokirurgien på kurserna
i kirurgi och i neurologi-psykiatri bör vara obligatorisk, utan om ämneslärarna
så finner lämpligt skall hela undervisningen i neurokirurgi kunna
ges under neurologi-psykiatrikurserna med 10—12 timmar föreläsningar
inklusive patientdemonstrationer. Särskilt förhör bör enligt kommittén icke
anordnas i neurokirurgi, utan kunskapskontrollen bör ske i tentamen i
kirurgi och i slutförhöret i neurologi.

Undervisningen i neurokirurgi bör enligt kommittén i Stockholm meddelas
av professorn i neurokirurgi inom ramen för hans undervisningsskyldighet
och i Lund och Göteborg av överläkarna i neurokirurgi mot arvode.
Årligen krävs vid sistnämnda två lärosäten 35 timmar undervisning, för vilken
arvoden på 1 750 kronor beräknas. I Uppsala anser kommittén, att
undervisningen i fråga kan ges av lämplig lärare mot ett arvode av samma
storlek.

Yttranden.

Kommitténs förslag beträffande undervisningen i neurokirurgi har tillstyrkts
av remissmyndigheterna.

Medicinska jakulteten i Uppsala ansluter sig till kommitténs förslag

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

beträffande undervisningen i neurokirurgi men tillägger, att fakulteten
känner ett mycket starkt behov av att erhålla en företrädare för detta ämne
knuten till fakulteten med en neurokirurgisk klinik ingående i akademiska
sjukhuset. Fakulteten förklarar sig ha för avsikt att, så snart som erforderligt
utredningsarbete avslutats, ingå med begäran härom.

Medicinska fakulteten i Lund föreslår en något annorlunda fördelning
av undervisningstimmarna med 4 timmar under kursen i kirurgi, omfattande
den traumatologiska neurokirurgien, samt 8 timmar under kursen i neurologi
och psykiatri. Fakulteten meddelar vidare, att den i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1954/55 anmält framtida behov av professur i neurokirurgi.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har
professorn H. Olivecrona anfört, att undervisningen i neurotraumatologi i
Stockholm bör meddelas av överläkaren vid serafimerlasarettets neurotraumatologiska
avdelning. Om vidare någon del av undervisningen i neurologi
skall förläggas till södersjukhuset, anser professor Olivecrona, att motsvarande
undervisning i neurokirurgi också bör förläggas dit. Undervisning
i neurokirurgi kan meddelas av överläkaren vid neurokirurgiska avdelningen
därstädes mot arvode. I Uppsala kan enligt professor Olivecrona någon
undervisning i neurokirurgi ej ifrågakomma, så länge neurokirurgisk avdelning
saknas därstädes.

Kanslern tillstyrker professor Olivecronas förslag beträffande undervisningen
i neurotraumatologi och neurokirurgi i Stockholm och föreslår att
arvoden beräknas för biträdande lärare i Stockholm med 1 200 respektive
900 kronor eller med tillhopa 2 100 kronor. Nu utgående arvode för undervisning
i neurokirurgi i Lund, 1 000 kronor, bör enligt kanslern indras vid
genomförandet av kommitténs förslag.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg uttalar,
att det synes önskvärt att ämnet neurokirurgi i framtiden även i Göteborg
blir företrätt av en ordinarie lärare i professors ställning.

Departementschefen.

Principerna i kommitténs förslag till ordnande av undervisningen i neurokirurgi
föranleder ingen erinran från min sida.

I likhet med kanslern finner jag det lämpligt, att undervisningen i neurotraumatologi
i Stockholm meddelas av överläkaren vid serafimerlasarettets
neurotraumatologiska avdelning samt att undervisning i neurokirurgi
meddelas vid södersjukhuset för de studerande, som där erhålla undervisning
i neurologi. Överenskommelse om denna undervisning i neurokirurgi
synes böra träffas med Stockholms stad.

I enlighet med kommitténs och kanslerns förslag beräknar jag följande
arvoden:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

261

	U	L	S	G
Lärare (arvode) .......................	+ 1750	+ 1750	+ 2100	+ 1750

Sammanlagt uppgår dessa arvoden till 7 350 kronor, varifrån emellertid
bör dras nu utgående arvode för undervisning i neurokirurgi i Lund, 1 000
kronor, varför den årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt
tal 6 400 kronor.

262

Kungl. Maj ris proposition nr 212.

25. Neurologi.

Kommittén.

Kursen i neurologi omfattar två månader med 4 timmar klinisk och 2
timmar poliklinisk föreläsning i veckan. Tillfälle ges till en månads klinisk
tjänstgöring under kursen. Godkänd kurs i neurologi är villkor för tentamen
i medicin. Undervisning meddelas i Lund, Stockholm och Göteborg. De
studerande i Uppsala fullgör studierna i ämnet i Stockholm.

Neurologien kräver, framhåller kommittén, en speciell diagnostik och
behandling och har därför utbrutits ur internmedicinen. Även av didaktiska
skäl måste den numera meddelas som en särskild undervisning, given
av en speciell lärare. Ämnets betydelse ur sjukvårds- och därför också ur
utbildningssynpunkt gör enligt kommitténs mening, att de neurologiska
undervisningsklinikerna måste ledas av en professor.

Neurologi och psykiatri har ur såväl sjukvårds- som undervisningssynpunkt
ett nära samband med varandra. Då som bekant organiska nervsjukdomar
ofta uppvisar psykiska sjukdomsyttringar, och psykiska sjukdomar
ofta ledsagas av neurologiska symtom, har kommittén, för att en nära
samordning av undervisningen i dessa två ämnen skall bli möjlig, funnit det
lämpligt föreslå, att de studerande genomgår kurserna i neurologi och psykiatri
i en obligatorisk kombination. Därunder studeras de två ämnena
samtidigt under de två första månaderna, varefter psykiatrien disponerar
den sista månaden ensam. Kombinationen kan i praktiken organiseras på
flera olika sätt, men kommittén föreslår för sin del föreläsningar varannan
dag i de båda ämnena samt praktisk tjänstgöring i smärre grupper av studerande,
som alternerar mellan de bägge klinikerna efter ett gemensamt uppgjort
schema.

Föreläsningarna i neurologi bör enligt kommittén liksom hittills fortgå
med 2 dubbeltimmar klinisk och 1 dubbeltimme poliklinisk undervisning i
veckan under två månader. Detta gör cirka 50 timmar föreläsningar under
kursen. Där lärare i neurofysiologi finns, bör denne medverka i kursen med
ett lämpligt antal föreläsningar i sitt ämne. Under en inledande period av
kursen bör de studerande i mindre grupper även få särskilt inöva de neurologiska
undersökningsmetoderna under kvalificerad ledning. Under kursen
skall varje studerande fullgöra klinisk tjänstgöring på neurologisk klinik
och poliklinik under tillhopa en månad. Kursen föreslås skola avslutas med
slutförhör.

En lärare i neurologi bör vidare enligt kommitténs mening under den
propedeutiska kursen i kliniska undersökningsmetoder ge 4 timmar undervisning
i neurologisk anamnesupptagning och undersökningsteknik.

263

Kungl. Mayts proposition nr 212.

Kommittén anser, att det vid varje lärosäte bör finnas ordinarie lärare i
neurologi, som kan ge kurser i ämnet, innefattande kliniskt och polikliniskt

ärbctc»

I Uppsala, där professur i neurologi saknas, föreslår kommittén, att en
sådan inrättas. Kommittén understryker starkt nödvändigheten av denna
åtgärd. Hittills har de studerande från Uppsala kunnat få sin undervisning
i ämnet vid den neurologiska kliniken i Stockholm. Detta har emellertid,
framhåller kommittén, lett till en icke tillfredsställande överbelastning av
kliniken. En sådan samordning av ämnena psykiatri och neurologi, som
kommittén förordar, ställer också större krav på undervisningen i neurologi
för stockholmsstudenternas egen del än vad hittills varit fallet. En
fortsatt undervisning i Stockholm av studerande från Uppsala är sålunda
enligt kommitténs mening synnerligen olämplig. Vid överläggningar med
akademiska sjukhusets direktion har kommittén inhämtat, att flera möjligheter
föreligger för anordnandet av provisoriska lokaler för en neurologisk
klinik i Uppsala. Kommittén förutsätter att vederbörande myndigheter i
Uppsala snarast framlägger detaljförslag rörande utformningen av dessa.
Kommittén anser för sin del, att ett uppskjutande av professurens inrättande
skulle medföra avsevärt större olägenheter för undervisningen, än vad
ett provisorium skulle innebära.

Vid de neurologiska klinikerna i Uppsala och Lund föreslår kommittén,
att tre kurser i ämnet anordnas årligen med 20 deltagare per kurs. Därigenom
kommer klinikens undervisningsvolym att utgöra cirka 170 föreläsningar,
om hänsyn tas även till att viss undervisning i neurologiska
undersökningsmetoder bör ske i samband med de propedeutiska kurserna
i kliniska undersökningsmetoder, samt att en neurolog bör medverka vid
vissa kliniska konferenser. Handledning vid inövandet av de neurologiska
undersökningsmetoderna kan enligt kommittén för lärarens del uppskattas
till cirka 20 timmar per kurs. Av klinikens totala undervisning bör professorn
ge cirka 130 timmar samt vara kursledare och examinator för två av
kurserna. Den övriga undervisningen föreslås skola ges av en biträdande
lärare, som samtidigt är examinator och ledare för en av kurserna. Kommittén
beräknar denne lärares arvode till 4 350 kronor, vari även ingår
ersättning för examination.

I Stockholm föreslår kommittén, att psykiatriundervisningen fördelas på
två kliniker, som vardera ger tre kurser per år. Samtidigt föreslås lika många
kurser i neurologi skola anordnas. Om den neurologiska kliniken vid serafimerlasarettet
skulle undervisa alla dessa studerande, skulle, anför kommittén,
deltagarantalet per kurs uppgå till cirka 40 (två samtidigt pågående
psykiatrikurser med 20 deltagare i varje). En sådan belastning av den
neurologiska kliniken är emellertid enligt kommitténs mening uppenbart
olämplig. Kommittén har därför undersökt möjligheterna att anordna neurologisk
undervisning vid ytterligare ett sjukhus i Stockholm och funnit

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

att en sådan undervisning kan bedrivas vid neurologiska kliniken på södersjukhuset.
Denna anordning anser kommittén så mycket lämpligare som
psykiatrisk undervisning enligt kommitténs förslag under en övergångstid
skulle komma att ges vid psykiatriska kliniken på detta sjukhus. Bägge
dessa samordnade kurser kan således ges vid södersjukhuset.

Kommittén föreslår därför för Stockholms del, att serafimerlasarettets
neurologiska klinik ger tre kurser årligen med 20 deltagare och södersjukhusets
neurologiska klinik likaledes tre kurser med 20 deltagare. För undervisningen
vid serafimerlasarettets neurologiska klinik föreslår kommittén,
att ett arvode på 4 350 kronor beräknas för en biträdande lärare, som även
föreslås skola ta examinationen vid en av de tre kurserna. För undervisningen
vid södersjukhusets neurologiska klinik föreslår kommittén att ett
arvode beräknas med 12 700 kronor, vilket bör kunna fördelas på två lärare,
därest den ena av kurserna ges av annan än huvudläraren. Vidare bör enligt
kommittén ett arvode av 6 000 kronor fördelas på de i undervisningen deltagande
underläkarna. Ett anslag av 6 000 kronor föreslås för undervisningsmateriel
och andra förvaltningskostnader.

Kommittén förutsätter, att den neurologiska kliniken vid Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg förses med lärarpersonal och annan personal i enlighet
med kommitténs förslag för Uppsala och Lund, när obligatorisk undervisning
igångsättes där.

Kommittén föreslår slutligen, att samtliga neurologiska kliniker förses
med skrivpersonal i likhet med andra motsvarande medicinska institutioner.

Den av kommittén föreslagna personalförstärkningen framgår närmare
av efterföljande tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen
och kanslerns förslag i ämnet.

N eurologi.

Tjänster

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

Seraf

Söder-

sjukh

Seraf

Söder-

sjukh.

Seraf

Söder-

sjukh.

Professor .........

Laborator (Ce 34) .

Biträdande lärare .

—

4400

+ 4850

+ 4350

+ 4850

—

+ 4 850

+ 6850

+ 2650

— 60

Undervisnings-

arvoden .........

—

(l4 000)

—

+ 4700

—

+ 7000

Lärare vid en extra

kurs ............

—

1200

—

— 1200

—

— 1200

Förste laboratorie-

biträde (15 lgr) ..

—

Kanslibiträde

(11 lgr) .........

''h

—

V»

+ 1

+ v*

—

+ 1

+ 7*

+ i

+ ''h

.Klinisk amanuens..

—

Kicngl. Maj:ts proposition nr 212.

265

Tabellkommentar.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

I kolumnen för nuvarande personal vid södersjukhuset i Stockholm har
inom parentes angivits undervisjiingsarvode med 14 000 kronor. Detta belopp
har i årets statsverksproposition (XI huvudtiteln) äskats för anordnande
av undervisning i neurologi vid södersjukhuset under budgetåret
1954/55.

Y ttranden.

Kommitténs förslag rörande undervisningen i neurologi har i huvudsak
godtagits av remissmyndigheterna. I några av universitetsmyndigheternas
yttranden har dock uttalats önskemål om en utökning av undervisningen
i neurofysiologi.

Medicinska fakulteten i Lund anmäler, att den i tidigare petita hemställt
om inrättande av en laboratur i klinisk neurofysiologi. Fakulteten understryker
betydelsen av en dylik befattning för såväl forskning som undervisning
inom neurologi, neurokirurgi, pediatrik och psykiatri och hemställer
på nytt om befattningens inrättande. Intill dess detta ämne i enlighet med
fakultetens förslag blir företrätt med en laboratur anser fakulteten ett
anslag för 12 timmar specialföreläsningar årligen i klinisk neurofysiologi
vara nödvändigt.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser — i likhet med kommittén
— att undervisningen i neurofysiologi bör inkluderas i neurologikursen och
därvid meddelas av laboratorn i förstnämnda ämne i form av ett visst
antal föreläsningar. I en till kollegiets yttrande fogad inlaga av laboratorn
i klinisk neurofysiologi E. Kugelberg föreslås, att kliniska neurofysiologien
vid karolinska institutet skall erhålla en förstärkning av resurserna i likhet
med vad som av kommittén föreslagits beträffande klinisk bakteriologiska,
fysiologiska och kemiska centrallaboratorierna. Undervisningen i klinisk
neurofysiologi bör enligt laborator Kugelberg ske i samband med neurologioch
psykiatrikurserna, förslagsvis 15 timmar per kurs, alltsa sammanlagt
45 timmar om året. Detta timantal bör läggas till och komma utöver undervisningen
i neurologi, som omfattar 50 föreläsningstimmar per kurs. För
att de studerande ej därigenom skall otillbörligt belastas bör i stället den
av kommittén föreslagna undervisningen i kliniska undersökningsmetoder
avsevärt minskas. Detta kan ske, da en del av denna undervisning faller
inom ramen för kliniska neurofysiologien och genom att intensifiera undervisningen
vid ronder och i samband med genomgången av de studerandes
egna patienter. För genomförandet av denna undervisning föreslås inrättandet
av en tjänst som klinisk amanuens. Vidare föreslås, att laboraturen
ändras till professur. I en till kollegiets yttrande fogad inlaga av professor
N. Antoni föreslår denne, att läraren i klinisk neurofysiologi skall åläggas
en undervisning om cirka 12 timmar under varje kurs i nervsjukdomar,

266

Kungl. Majrts proposition nr 212.

vilken undervisning bör tillkomma utöver den av kommittén föreslagna
undervisningen i neurologi.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg meddelar,
att ett neurofysiologiskt laboratorium för närvarande håller på att uppföras
vid Sahlgrenska sjukhuset. Organisationskommittén anser, att en laboratur
i ämnet bör inrättas och att tekniska hjälpkrafter bör ställas till laboratorns
förfogande.

Kanslern delar kommitténs uppfattning att, där lärare i neurofysiologi
finnes, denne bör medverka i neurologikursen med ett lämpligt antal föreläsningar
i sitt ämne. Av undervisningen i neurologi vid serafimerlasarettet
bör sålunda enligt kanslern förslagsvis 12 timmar per kurs meddelas av
laboratorn i klinisk neurofysiologi inom ramen för dennes undervisningsskyldighet.
Kanslern föreslår därför, att det av kommittén föreslagna arvodet
till biträdande lärare för denna undervisning reduceras med 1 800 kronor.

Med anledning av kommitténs uttalanden om undervisningen i neurologi
i Uppsala har medicinska jakvlteten i Uppsala anfört, att de studerande i
Uppsala visserligen har varit hänvisade till tjänstgöring vid neurologisk
klinik i Stockholm men att undervisning i neurologi därjämte i avsevärd
grad lämnats under utbildningen i invärtesmedicin. I anslutning till kommitténs
förslag om inrättande av en professur i neurologi i Uppsala har
fakulteten anfört följande.

Då fakulteten i professorn i praktisk medicin Erik Ask-Upmark äger
en högt kvalificerad neurolog, har inom fakulteten möjligheten diskuterats
att utnyttja hans kapacitet för den framtida undervisningen i neurologi.

En del av fakulteten anser, att undervisningen i neurologi tills vidare
skulle kunna stå under professor Ask-Upmarks ledning. Till medhjälpare
bör han då ha en docentkompetent neurolog som lärare i biträdande överläkares
ställning av samma slag som föreslagits i bland annat medicin i lägst
lönegrad Ce 30. Givetvis måste dessutom den medicinska kliniken under
förutsättning av denna organisation kompenseras med biträdande lärare
för den undervisning professor Ask-Upmark ägnar neurologien. Härtill kan
tagas det av kommittén föreslagna arvodet å 4 350 kronor till biträdande
lärare i neurologi.

Medan denna del av fakulteten sålunda med hänsyn till de speciella omständigheterna
ej anser, att professur i neurologi för närvarande bör begäras,
räknar den med att fakulteten i enlighet med kommitténs förslag skulle
erhålla sådan, när den kan bliva erforderlig.

En annan del av fakulteten har emellertid mycket allvarliga betänkligheter
mot sagda förslag. Den anser principiellt, att de unika personliga förutsättningarna
hos nuvarande innehavaren av professuren i praktisk medicin
icke kan få bli avgörande för organisationen och utvecklingen i Uppsala
av en viktig klinisk specialitet. Dessutom är den av kommittén föreslagna,
samlade undervisningsvolymen i ämnet medicin, 590 timmar per år, så stor,
att den tillsammans med omfattande sjukvårdsuppgifter, forskningsundervisning
för en stor stab lärjungar samt egen forskning måste anses helt
kräva sin man. Det synes orimligt att ålägga en professor med så stor
arbetsbelastning ansvaret för ytterligare 170 timmar elementärundervisning

267

Kungl. Maj:is proposition nr 21%.

per år samt de andra uppgifter, som måste åligga chefskapet för den neurologiska
kliniken och polikliniken. Denna del av fakulteten tdlstyrker darior
varmt kommitténs förslag om omedelbart inrättande i Uppsala av en professur
i neurologi.

I en till fakultetens yttrande fogad skrivelse från professorn E. AskUpmark
anföres, att, om neurologiundervisning till följd av platsbrist på
stockholmskliniken anses böra meddelas i Uppsala, detta kan ske på två
sätt. För det första kan medicinundervisningen, vid vilken även neurologiska
temata behandlas, förlängas med förslagsvis en månad, varvid detta
må tillgodoräknas den tjänstgörande såsom fullgjord neurologikurs. För
det andra kan man organisera neurologiundervisningen i Uppsala efter
ungefär samma linjer som i Stockholm och numera i Lund med en undervisningskurs
på två månader. Detta medför fördelen av konformitet mellan
neurologiundervisningen vid de olika läroanstalterna men förutsätter, att
biträdande lärarkrafter i tillräcklig myckenhet ställes till förfogande för
professorn i medicin, under vilken jämväl neurologien fortfarande som
hittills skulle sortera.

Kanslern ansluter sig till uppfattningen, att undervisningen i neurologi
i Uppsala bör få stå under professor Ask-Upmarks ledning, och föreslår
därför, att tills vidare endast en laboratur i neurologi i lönegraden Ce 34
inrättas i stället för den av kommittén föreslagna professuren.

Svenska neurologförbundet har anfört, att genomförandet av kanslerns
förslag i själva verket skulle innebära att en person samtidigt uppehöll professur
i två skilda ämnen, praktisk medicin och neurologi, båda med betungande
student- och forskningsundervisning samt omfattande sjukvårdsuppgifter.
Bland annat skall enligt kommitténs förslag obligatoriskt slutförhör
i neurologi införas vid alla högskolorna. Enligt svenska neurologförbundets
mening är en dylik arbetsbörda orimlig och måste leda till att
vissa arbetsuppgifter löses mindre tillfredsställande, detta oaktat professor
Ask-Upmarks stora kapacitet. Svenska neurologförbundet finner därför,
att genomförandet av ifrågavarande förslag skulle medföra allvarliga konsekvenser
för neurologiens utveckling i Uppsala, och ansluter sig till kommitténs
förslag om omedelbart inrättande i Uppsala av en professur i
neurologi. Förbundet förklarar sig livligt instämma i minoritetens inom
medicinska fakulteten i Uppsala protest mot att ett åt lång framtid syftande
organisationsprogram sammankopplas med en personfråga. Om emellertid
en laboratur i neurologi inrättas i Uppsala, finner neurologförbundet
det angeläget framhålla, att laboratorn bör ha överläkares ställning och
erhålla ledningen av undervisningen i neurologi.

För att möjliggöra undervisning i Lund av ytterligare tio studenter per
år föreslår kanslern, att så länge undervisningen där bedrives i provisoriska
lokaler fyra kurser anordnas årligen. Arvodet till biträdande lärare
bör därför ökas med 2 500 kronor.

268

Kungl. Maj ds proposition nr 21%.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet har anfört, att undervisning i
neurologi enligt numera träffat avtal med Stockholms stad meddelas vid
södersjukhuset. Ett genomförande av kommitténs förslag till undervisning
i neurologi vid södersjukhuset har emellertid ansetts medföra behov av
ytterligare en kurs per år vid detta sjukhus, vilken enligt nu gällande
avtalsgrunder beräknas kosta 7 000 kronor.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg har anfört,
att det enligt organisationskommitténs mening är angeläget, att en kanslibitrades-
och laboratoriebiträdesbefattning snarast möjligt inrättas vid den
neurologiska kliniken för att fullgoda betingelser skall skapas för undervisningen
och forskningen i neurologi.

Kanslern har anfört, att undervisningen i neurologi i Göteborg påbörjats
under innevarande budgetår, varför kliniken där i enlighet med kommitténs
förslag bor forses med samma personal som av kommittén föreslagits i
Uppsala och Lund.

Departementschefen.

Neurologien har framvuxit som ett självständigt kliniskt specialämne
under de senare decennierna och får alltmer en ökad betydelse särskilt genom
den samtidiga utbyggnaden av den neurokirurgiska verksamheten. Jag
tillstyrker kommitténs av remissmyndigheterna godtagna förslag till den
neurologiska undervisningens anordnande. Den kliniska neurofysiologien
bor pa de stallen, där särskild ämnesföreträdare finns, i enlighet med kommitténs
av kanslern tillstyrkta förslag bli föremål för en begränsad undervisning
mom ramen för neurologiundervisningen. Tills närmare erfarenhet
vunnits om de lämpligaste formerna härför, torde undervisningen i fråga
böra sättas till 8 timmar.

Under nu gällande studieordning har de studerande i Uppsala gjort sin
tjänstgöring i neurologi vid serafimerlasarettets neurologiska klinik. Kommittén
framhåller, att en fortsatt undervisning i Stockholm av studerande
från Uppsala ar synnerligen olämplig på grund av den rådande överbelastningen
på nyssnämnda klinik, varjämte samordningen i den nya studieplanen
ställer större krav på undervisningen i neurologi för stockholmsstudenternas
egen del än vad hittills varit fallet. Kommittén anför, att enligt vad
den mhamtat flera möjligheter föreligger att anordna provisoriska lokaler
för en neurologisk klinik i Uppsala, och föreslår, att undervisning i neurologi
kommer till stånd där. Jag delar kommitténs uppfattning, att neurologiundervisning
nu bör ordnas i Uppsala i likhet med vad som skett vid
de andra lärosätena. En neurologisk klinik finns upptagen i den i propositionen
1951: 123 anmälda generalplanen för akademiska sjukhusets utbyggande.
Då ett realiserande av denna plan i vad avser den neurologiska kliniken
emellertid ej torde kunna bli möjligt, förrän åtskilliga år efter det
den nya studieplanen avses skola genomföras, anser jag i likhet med kom -

269

Kungl. Maj:ts -proposition nr 212.

mittén, att provisoriska lokaler bör anordnas för undervisningens igångsättande.
Enligt vad jag under hand inhämtat, föreligger möjligheter att
genom en partiell ombyggnad av den på akademiska sjukhusets område
befintliga E-pa vil jongen tillskapa dylika lokaler för en neurologisk klinik.

I paviljongen inrymmes för närvarande, som redan förut nämnts, en provisorisk
dermatologisk avdelning. Genom ombyggnaden skulle erhallas dels
en neurologisk avdelning med 26 vårdplatser, dels en dermatologisk avdelning
likaledes med 26 vårdplatser samt utrymme för poliklinik och föreläsningssal.
Kostnaden för ombyggnaden har av sjukhusets intendentskontor
beräknats till 260 000 kronor. Jag finner den skisserade lösningen av
lokalfrågan godtagbar som ett provisorium i avvaktan på sjukhusets utbyggnad
enligt generalplanen. Da emellertid fragan om en fördelning av
kostnaderna mellan staten och vederbörande landsting enligt gällande avtal
skall bli föremål för förhandlingar, kan den på staten belöpande andelen
av kostnaderna dessförinnan icke fastställas. Jag räknar dock i det följande
preliminärt med ett belopp av 130 000 kronor, utgörande hälften av
de beräknade kostnaderna för ombyggnadsarbetena.

Samtidigt som en neurologisk klinik inreds, föreslår kommittén, att en
professur i neurologi inrättas i Uppsala. Vid fragans behandling i medicinska
fakulteten i Uppsala avstyrkte en del av fakulteten kommitténs förslag
och förordade, att den neurologiska undervisningen tills vidare skulle få
stå under professorns i praktisk medicin E. Ask-Upmark ledning, varjämte
en lärartjänst i lönegraden Ce 30 skulle inrättas och arvoden till biträdande
lärare beräknas. En annan del av fakulteten tillstyrkte varmt kommitténs
förslag om inrättandet av en professur i neurologi samt anförde, att det
vore orimligt, att en professor med den stora arbetsbelastning, som ledningen
av den medicinska kliniken utgör, skulle aläggas de ytterligare uppgifter,
som chefskapet av en neurologisk klinik medför. Kanslern ansluter
sig till uppfattningen, att undervisningen i neurologi bör få stå under AskUpmarks
ledning, och föreslår, att tills vidare en laboratur i neurologi inrättas
i lönegraden Ce 34. Svenska neurologförbundet anför, att förenandet
av ansvaret för undervisning och sjukvård i de två skilda ämnena praktisk
medicin och neurologi vore en orimlig arbetsbörda. Förbundet finner för sin
del, att genomförandet av kanslerns förslag skulle medföra allvarliga konsekvenser
för neurologiens utveckling i Uppsala och ansluter sig till kommitténs
förslag om ett omedelbart inrättande av en professur i neurologi.

För egen del vill jag uttala, att förslaget att alägga Ask-Upmaik ledningen
av den nya neurologiska kliniken jämsides med hans chefskap för
den medicinska kliniken inger mig de starkaste betänkligheter med hänsyn
till den ytterligare arbetsbörda i fråga om undervisning, kunskapskontroll,
forskning och sjukvård, som detta skulle innebära. I fråga om studentantalet
tillhör ju den medicinska kliniken i Uppsala de hårdast belastade.
Kliniken är, enligt vad fakulteten framhåller, otillräcklig redan för de rent

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

intemmedicinska fallen, varför en provisorisk vårdavdelning under alla förhållanden
måste tillskapas. Förslaget kräver vidare lärartjänster i betydande
omfattning vid Ask-Upmarks sida, varför någon nämnvärd besparing
icke blir fallet. Jag finner det heller icke principiellt tillfredsställande
att administrativt underställa en företrädare för ett eget undervisningsoch
forskningsämne företrädaren för ett annat ämne. Enligt min mening
talar således övervägande skäl för kommitténs förslag till ordnande av neurologiundervisningen
i Uppsala och jag föreslår därför, att en professur i
neurologi inrättas i Uppsala vid den nya studieplanens genomförande.

Kanslern har föreslagit en utökning av antalet kurser i neurologi i Lund
med hänsyn till det ökade studentantalet där. Även om skäl i och för sig
talar för detta kanslerns förslag, anser jag mig med hänsyn till den obligatoriska
föreningen mellan neurologi- och psykiatriundervisningen icke
kunna tillstyrka detsamma. Däremot anser jag i likhet med kanslern, att
undervisningen i klinisk neurofysiologi vid serafimerlasarettet i Stockholm,
i den något reducerade omfattning jag nyss förordat, bör meddelas av laboratorn
i klinisk neurofysiologi vid detta sjukhus inom ramen för dennes
undervisningsskyldighet. I övrigt har jag intet att erinra mot kanslerns
beräkning av arvoden för undervisningen i neurologi.

Jag tillstyrker även kanslerns förslag i fråga om en förstärkning av skrivpersonalen
vid de neurologiska klinikerna.

Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet:

	U	L	s	G
			Seraf	Södersjh.
Professor .............	+ 1 + 4 350 + 1
Biträdande lärare ............. Undervisningsarvoden ...... Lärare vid en extra kurs ............. Kanslibiträde (11 lgr) ............	+ 4 350 + ''A	+ 3150 — 1 200 + 1	+ 7 000	— 50 + V2

Den härav föranledda arliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 73 100 kronor.

För uppsalakliniken anser jag mig vidare böra räkna med ett årligt materielanslag
av 10 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr £12.

271

26. Obstetrik och gynekologi.

Kommittén.

Enligt examensstadgan omfattar ämnet obstetrik och gynekologi havandeskapets,
förlossningens och barnsängens fysiologi, patologi och terapi samt
kvinnosjukdomarnas patologi och terapi. Undervisningen meddelas under
en tjänstgöring på fyra månader, vilken ej far kombineras med annan kurs
eller tjänstgöring.

I Uppsala ges två kurser årligen med 20 deltagare per kurs.

I Lund ges tre kurser per år med maximalt 10 deltagare i varje kurs.
Samma är förhållandet i Malmö.

I Stockholm meddelas undervisning vid karolinska sjukhuset och Sabbatsbergs
sjukhus. Vid vartdera sjukhuset uppgår antalet kurser till sex
med 10 elever per kurs.

Kommittén räknar ämnet obstetrik och gynekologi till de kliniska specialämnena.
Som en följd härav bör undervisningen i detta ämne enligt kommitténs
uppfattning endast omfatta det som är av praktiskt och vetenskapligt
intresse för envar läkare.

När det gäller att bedöma, vad varje läkare kan behöva ha kännedom
om inom obstetrik och gynekologi, maste man till att börja med uppmärksamma
den fortlöpande utvecklingen inom den obstetrisk-gynekologiska
specialiteten. Redan i 1938 års läkarutbildningssakkunnigas betänkande
anfördes denna utveckling som ett argument för en viss minskning av
obstetrikens och gynekologiens omfattning i den allmänna läkarutbildningen.

Under det decennium som gått sedan dess har specialiseringen fortgått
mycket snabbt beträffande obstetrik och gynekologi. Några siffror som
belyser utvecklingen kan anföras. År 1920 fanns i Sverige på anstalter av
lasarettskaraktär 664 vårdplatser på barnbördsavdelningar med eller utan
specialläkare. År 1940 hade antalet vårdplatser stigit till 1 693 och år 1949
till 3 603. Antalet vårdplatser för gynekologiska fall med egen specialläkare
utgjorde åren 1920, 1940 och 1949 respektive 109, 448 och 990. Som ett
ytterligare belägg för att obstetriken numera till alldeles övervägande del
handhas i sluten vård anför kommittén följande.

I medicinalstyrelsens redogörelse för år 1950 (SOS, Allmän hälso- och
sjukvård) redovisas sammanlagt 115 957 förlossningar i riket för detta ar.
Siffran omfattar förlossningar på anstalter samt utom anstalt, när barnmorska
biträtt. Det relativt ringa antal förlossningar utom anstalt, dar
barnmorska icke biträtt, ingar alltsa ej i siffran. Av de redovisade förlossningarna
inträffade 52 854 på specialanstalt för förlossningsvård under överinseende
av specialläkare, 48 052 på annan förlossningsavdelning vid lasarett
eller förlossningsavdelning vid sjukstuga, 7 924 pa förlossningshem samt

272

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

318 på sjukstugor utan barnbördsavdelningar. Endast 6 809 eller knappt
6 procent av samtliga förlossningar ägde rum utom anstalt i patientens eller
barnmorskas hem.

Sjukvårdssituationen i Sverige har sålunda, framhåller kommittén, under
senare år påtagligt förändrats för obstetrikens och gynekologiens del. Elt
allt större antal av även normala förlossningar sker i sluten vård antingen
på specialklinik eller på förlossningsavdelning vid annat sjukhus. Endast
ett mycket obetydligt antal normala förlossningar och ännu färre patologiska
förlossningar skötes i öppen vård. Dessa senare fall torde, i den mån
de ej handlägges av enbart barnmorskor, skötas av tjänsteläkare, av vilka
dock många stundom under flera år i underordnad ställning tjänstgjort på
obstetrisk-gynekologiska avdelningar eller på kirurgiska avdelningar, där
vederbörande överläkare haft full specialistkompetens i obstetrik och gynekologi.
All sannolikhet talar för att ett allt mindre antal men i gengäfd så
mycket bättre utbildade läkare i framtiden kommer att sköta vården av
de obstetrisk-gynekologiska fallen och för att det stora flertalet läkare i allt
mindre utsträckning kommer att ta befattning med komplicerade förlossnings-
och sjukdomsfall.

Det första argument, som brukar anföras för ett bibehållande eller en
utökning av den nuvarande undervisningen, nämligen att de flesta läkare
i sin praktiska verksamhet får handlägga ett avsevärt antal normala förlossningar
och även maste ta ställning till komplicerade fall inom obstetriken
och gynekologien, torde sålunda icke nu äga den tyngd, som det hade
ännu för tio år sedan. Det andra argumentet för ett bibehållande av den
nuvarande undervisningens omfattning, nämligen att förlossningsfallen på
kirurgiska avdelningar med särskilda förlossningsplatser alltid får skötas av
de yngsta underläkarna, vilka därför redan i den allmänna läkarutbildningen
maste ha en relativt omfattande obstetrik- och gynekologiutbildning,
bemöttes redan av 1938 ars sakkunniga. Om detta påtalade missförhållande
alltjämt består, så finns enligt kommitténs mening all anledning understryka
vad dessa sakkunniga uttalade i denna fråga, nämligen att under
inga förhållanden arbetet på en sådan speciell avdelning helt borde överlämnas
åt en läkare, som endast genomgått en fyramånaders utbildning i
obstetrik och gynekologi.

Inte ens en utbildning som den nuvarande under fyra månader kan, framhåller
kommittén, ge den studerande en tillräcklig erfarenhet i handläggningen
av abnorma förlossningar av olika slag.

Kommittén anser det salunda uppenbart, att de flesta läkare numera har
mindre behov av utbildning i obstetrik och gynekologi än tidigare på grund
av den fortgående utbyggnaden av specialistväsendet. Å andra sidan har
särskilt inom gynekologien vissa områden, exempelvis hormonläran, utvidgats.

förebyggande mödravård och andra socialmedicinska problem. Kommittén
erinrar dock i detta sammanhang om att dess förslag angående särskild

273

Kungl. May.ts proposition nr 212.

undervisning i socialmedicin medför en viss avlastning även för ämnet
obstetrik-gynekologi. Om dessa olika omständigheter beaktas, synes det
kommittén att tyngdpunkten i undervisningen måste flyttas från obstetriken
till gynekologi^. Undervisningens mål bör vara att bibringa de studerande
praktiska kunskaper av allmänt intresse och sådana som är viktiga
för deras fortsatta verksamhet inom medicinens olika fält. Den som i framtiden
däremot helt eller delvis kommer att ägna sig åt en praktik, där
obstetriska fall förekommer, måste genomgå en ytterligare utbildning i
ämnet. Redan före medicine licentiatexamen ges i den av kommittén planerade
utbildningen möjlighet till en viss dylik specialundervisning. Kommittén
föreslår nämligen en assistenttjänstgöring under två månader i valfritt
kliniskt ämne, vilken tjänstgöring då i lämpligt fall kan förläggas till en
obstetrisk-gynekologisk avdelning.

Kommittén anför, att den vid diskussionen av längden av kursen i
obstetrik och gynekologi beaktat tre alternativ:

1. Vidhållande av den nuvarande kursen till fyra månader.

2. Eu förkortning av kursen till tre månader.

3. En förkortning av kursen till två månader.

Vid sin bedömning av frågan har kommittén även tagit ställning till
resultaten av en försökskurs på två månader, som anordnats under år 1951
i Lund och Malmö. Efter försökskursen, som självfallet icke helt kunde
motsvara en definitiv anordning under en tvåmånaderskurs, konstaterade
kursledarna professorerna S. Genell och A. Sjövall sammanfattningsvis,
att försöket icke syntes uppmuntra till en förkortning av undervisningen i
obstetrik och gynekologi från fyra till två månader. Efter ingående överväganden,
varvid även erfarenheterna från nyssnämnda försökskurs beaktats,
har kommittén stannat för att föreslå, att kursen i obstetrik och
gynekologi skall omfatta tre månader.

Under kursen i obstetrik och gynekologi bör enligt kommittén meddelas
föreläsningar jämte kliniska demonstrationer över ämnets huvuddelar under
cirka 100 timmar per kurs. I denna undervisning bör ingå de teoretiska
delarna av den obstetriska operationsläran. Några av dessa föreläsningstimmar
bör eventuellt under medverkan av en specialist ägnas åt hithörande
del av den kliniska bakteriologien. Under denna tid bör även beaktas socialmedicinska
spörsmål, den förebyggande mödravården, lagstiftning rörande
aborter, steriliseringar in. in. Särskild uppmärksamhet bör även ägnas de
sexualhygieniska frågorna, och de studerande bör undervisas angående preventivmedel
och öva utprovning in. in. Under varje kurs bör de studerande
under 20 timmar handledas i den obstetriska och gynekologiska undersöknings-
och behandlingsmetodiken. Den praktiska tjänstgöringen bör
omfatta tjänstgöring på förlossningsavdelning och gynekologisk avdelning
samt poliklinisk tjänstgöring inom gynekologien. I det praktiska arbetet
bör den obstetriska sidan minskas till förmån för gynekologien och den före 18

— Bihang till riksdagens protokoll 195!t. 1 sand. Nr S/2.

2 74

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

byggande vården. Således bör de studerande under någon tid följa arbetet
på mödravårdscentral. I samarbete med radiologisk klinik eller radio-terapeutisk
avdelning bör demonstrationer ges i gynekologisk radiologi så att
varje studerande erhåller undervisning i ämnet under förslagsvis 4—6 timmar.
I samarbete med den röntgendiagnostiska avdelningen bör den gynekologisk-obstetriska
röntgendiagnostiken ägnas särskild uppmärksamhet.
Kursen i obstetrik och gynekologi skall enligt kommitténs förslag icke få
kombineras med annan kurs eller tjänstgöring med undantag för kursen i
rättsmedicin. Kursen föreslås avslutad med slutförhör.

Den studerande, som under sin fortsatta utbildning till medicine licentiatexamen
önskar tillägna sig ytterligare utbildning i obstetrik, har enligt
kommitténs förslag möjlighet härtill genom att fullgöra den valfria assistenttjänstgöringen
om två månader vid obstetrisk-gynekologisk avdelning.

Kommittén föreslår, att i JJppsala kurser ges tre gånger årligen med
20 deltagare i varje kurs. Klinikens undervisningsbörda kommer härvid att
uppgå till 300 timmar föreläsningar och 60 timmar handledning i undersöknings-
och behandlingsmetoder. För den senare undervisningen beräknas
två timmar motsvara en föreläsningstimme. Av denna undervisning faller
på professorn 130 timmar, varjämte han enligt kommittén bör vara kursledare
och examinator för två kurser. Den tredje kursen föreslås skola
ledas av en biträdande lärare, som även tjänstgör som examinator för denna
kurs. För den undervisning och examination, som icke fullgörs av professorn,
beräknas ett arvode av 10 850 kronor, att fördelas på två eller flera biträdande
lärare efter klinikchefens förslag. Slutligen föreslår kommittén, att
en tjänst som kanslibiträde inrättas.

I Lund och Malmö bör tre kurser årligen ges på vardera universitetskliniken
med 10 deltagare i varje kurs. Biträdande lärarpersonal beräknas
som i Uppsala för vardera kliniken.

I Stockholm beräknas tre kurser vid vardera kliniken på karolinska
sjukhuset och Sabbatsbergs sjukhus med 20 deltagare per kurs. Undervisningsvolymen
vid vardera kliniken motsvarar den i Uppsala, varför arvoden
till biträdande lärare av kommittén beräknas på motsvarande sätt. En
kanslibiträdestjänst föreslås inrättad på karolinska sjukhuset.

Kommittén förutsätter att vid det framtida inrättandet av en institution
i Göteborg lärarpersonal beräknas efter motsvarande principer som för
Uppsala.

Kommitténs förslag till personalförstärkning framgår närmare av efterföljande
tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen
och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

I kolumnen för nuvarande personal vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm
har inom parentes ^angivits en tjänst som djurvårdare i 10 lönegraden.
Tjänsten föreslås i årets statsverksproposition skola inrättas från och med
budgetåret 1954/55.

Obstetrik och gynekologi.

	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
Tjänster	U		M	s	G	U	L	M	s	G	U	L	M	s	G
	L	KS	Sabb	KS	Sabb			KS	Sabb
	1	i	1	1	i	1
	4 400	4000	4000	2 750	2750	4400	+ 6460	+ 6850	+ 6850	+ 8100	+ 8100	—	+ 6450	+ 6850	+ 6850	+ 8100	+ 8100	+ 6450
Biträdande lärare i obstet-												-2700
	_	_	2 700	—	—	—	—	—	— 27C0	—	—	—	—

Undervisning i obstetrisk		2250						-2250		_	__	_	—	— 2250

Lärare vid kurser i den nor-
mala förlossningens förlopp				2100	2100		_	_	_	-2100	— 2100	—	—	—	—	— 2100	-2100
Förste laboratoriebiträde
	_	_	—	i	i

Laboratoriebiträde (13 Igr)	i	—	—	—	i
	_	i
Laboratoriebiträde (11 lgr)	—	i	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-	—	—	+1	—	—	+1
Kanslibiträde (11 lgr) .....	--	—	i	—	i	—	+ 1	—	—	+ 1	—	—	\+ 1	—	—	+1		+1
Djurvårdare (10 lgr) ......	—	—	—	—	(i)													p- =
Klinisk amanuens .........	,—	2	i	—	—	KD

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 275

276

Kungl. Maj:ts -proposition nr ''212.

I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits
en tjänst som klinisk amanuens. Tjänsten föreslås i proposition nr 136 till
innevarande års riksdag likaledes skola inrättas från och med budgetåret
1954/55.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Y tttranden.

Kommitténs förslag om minskning av kursen i obstetrik
och gynekologi från fyra till tre månader har tillstyrkts av medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund dock endast under vissa förutsättningar.
Fakulteten i Uppsala förutsätter sålunda, att antalet föreläsningstimmar
under kursen ökas till paritet med det nuvarande med omkring
20 timmar per kurs. Fakulteten i Lund förutsätter, att kursen ej skall få
kombineras med någon annan kurs. Vidare bör de studerande enligt fakultetens
mening rekommenderas att fullgöra de två frivilliga assistentmånaderna
på obstetrisk-gynekologisk avdelning, för den händelse de planerar
att utbilda sig till sådan tjänst, där förlossningsvård ingår. Lärarkollegiet
vid karolinska institutet och organisationskommittén för medicinska högskolan
i Göteborg har icke ansett sig kunna tillstyrka kommitténs förslag.

Samtliga ämnesföreträdare har bestämt avstyrkt kommitténs förslag om
en nedskärning av kurstiden för obstetrik och gynekologi. I en till medicinska
fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har professorerna A. Sjövall
och S. Gensll framhållit, att inom överblickbar tid framåt högst hälften av
samtliga förlossningar i riket kommer att omhändertagas på specialkliniker.
Över femtiotusentalet förlossningar förblir hänvisade till förlossningsavdelningar
vid normallasarett, sjukstugor, förlossningshem eller i hemmen, där
läkare av alla slag utan hänsyn till utbildning i obstetrik blir tvingade att
ingripa åtminstone för att lämna den första hjälpen.

Kanslern finner de anförda skälen emot en reducering av kurstiden till
tre månader till vissa delar beaktansvärda och föreslår en modifiering av
kommitténs förslag för att möjliggöra ökad praktisk utbildning i ämnet.
Då emellertid värdet av en sådan utbildning enligt kanslerns mening torde
bli större, om den förlägges till en tidpunkt då den studerande erhållit
manuell och operativ träning i kirurgi, föreslår kanslern, att kursen i
obstetrik och gynekologi i enlighet med kommitténs förslag får en omfattning
av tre månader, men att ytterligare praktisk utbildning beredes den
studerande under en månads assistenttjänstgöring vid obstetrisk-gynekologisk
avdelning i omedelbar anslutning till assistenttjänstgöringen i kirurgi.

Medicinalstyrelsen, som godtar kommitténs förslag om en tre månaders
kurs, vitsordar, att de allra flesta provinsialläkare för närvarande icke har
några förlossningspatienter. Styrelsen anser emellertid, att kommittén icke
tillräckligt beaktat den utveckling av den förebyggande mödravården, som
ägt rum i Sverige de sista decennierna. Kursen i obstetrik och gynekologi
bör även ge en fullvärdig undervisning i den senare delspecialiteten, inne -

277

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

fattande icke minst den gynekologiska endokrinologien, där gynekologfall
förekommer talrikt vid allmänläkarens mottagning. Sveriges läkarförbund
anför, att tveksamhet måste råda i fråga om den föreslagna nedskärningen
av undervisningen i ämnet från fyra till tre manader. Utan tvivel kommer
de flesta läkare att ställas inför problem, som har med specialiteten, särskilt
dess gynekologiska del, att göra. Å andra sidan anser läkarförbundet det
vara rimligt, att den starkt markerade övergången till anstaltsförlossnmg
sätter spår i fråga om utbildningstiden i ämnets obstetriska del. Med hänsyn
till den minskade utbildningstiden maste enligt läkarförbundets mening vissa
garantibestämmelser skapas för att det icke vid lasarettsax delningar med
förlossningsfall kan komma att saknas läkare med mer än grundutbildning i
ämnet. En vidareutbildning inom specialiteten bör sålunda uppsättas som
kompetenskrav för lasarettsläkartjänst vid sjukhus eller sjukhusavdelning,
där förlossningsfall vårdas. I direktionens för karolinska sjukhuset yttrande
och till detsamma fogat utlåtande av överläkareföreningen anföres, att den
minskning som föreslagits i fråga om kursen i obstetrik och gynekologi maste
medföra, att handhavandet av förlossningspatienter icke längre såsom hittills
varit förhållandet kan anförtros de studerande i samma utsträckning
som förut, vilket sannolikt kommer att medföra ökat behov av barnmorskor
vid kvinnokliniken. Svenska läkaresällskapet lämnar förslaget om en tre
månaders kurs utan erinran. Sveriges förenade studentkårer instämmer helt
i kommitténs motivering för en nedskärning av kursen till tre manader.

Medicinska fakulteten i Lund föreslår inrättandet av ytterligare en befattning
som klinisk amanuens samt en tjänst som laboratoriebiträde vid
kliniken i Malmö. Kanslern tillstyrker endast förslaget, i vad detsamma
avser laboratoriebiträdestj änsten.

Departementschefen.

Obstetrik-gynekologi tillhör de discipliner, inom vilka sjuk vårdssituationen
påtagligt förändrats under senare decennier. Sasom kommittén anför,
har allt större andel av förlossningarna samlats i sluten vård, och ett mycket
obetydligt antal förlossningar skötes nu i öppen vård. Medicinalstyrelsen
vitsordar sålunda, att de allra flesta provinsialläkare för närvarande
icke har några förlossningspatienter. Med hänsyn till det starkt minskade
behovet av obstetrisk utbildning samt till den fortgående utbyggnaden av
specialistväsendet i obstetrik-gynekologi har kommittén övervägt en relativt
kraftig nedskärning av kursen i ämnet. Å andra sidan finner kommittén,
att utvidgningen av den förebyggande mödravården samt tillkomsten
av vissa områden inom gynekologi, såsom exempelvis hormonläran, gett
större innehåll åt vissa partier av undervisningen. Kommittén stannar därför
för att föreslå en nedskärning av kursen från fyra till tre månader.

Samtliga ämnesföreträdare avstyrker bestämt kommitténs förslag, men
fakulteterna i Uppsala och Lund har trots detta tillstyrkt nedskärningen.

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kanslern finner de anförda skälen mot en reducering beaktansvärda och
framlägger ett modifierat förslag, innebärande en utökning av den av kommittén
föreslagna utbildningen med en månads assistenttjänstgöring under
tredje avdelningen av licentiatstudierna. Medicinalstyrelsen, Sveriges läkarförbund,
svenska läkaresällskapet och Sveriges förenade studentkårer godtar
kommitténs förslag om en tre månaders kurs i obstetrik-gynekologi.

Ett argument, som ofta anförts för en längre utbildning i obstetrik, är,
att de äldre studerande och de färdiga läkarna vid vikariat och tjänstgöringar
som tjänsteläkare skulle tvingas att handlägga förlossningsfall i
avsevärd utsträckning. Medicinalstyrelsens nyss återgivna uttalande visar,
att detta argument icke längre torde vara hållbart. I samma riktning pekar,
att förste provinsialläkarnas förening, svenska provinsialläkarföreningen
och svenska stadsläkarföreningen avstyrker eller ifrågasätter, att underläkartjänstgöring
i obstetrik-gynekologi skall vara obligatorisk för befattning
som tjänsteläkare, detta bland annat under hänvisning till att förlossningsvården
numera till nära 100 procent är förlagd till anstalter. Som
argument för en längre kurs har vidare anförts, att förlossningsfallen på
kirurgiska avdelningar med särskilda förlossningsavdelningar ofta får skötas
av de yngsta underläkama, vilka därför redan i den allmänna läkarutbildningen
måste ha en relativt mera omfattande utbildning i obstetrik-gynekologi.
Kommitténs uttalande, att detta är ett missförhållande i organisationen
av arbetet på dessa avdelningar, har icke vederlagts av remissmyndigheterna,
och förhållandet synes snarast böra föranleda sådana åtgärder,
som förordas av Sveriges läkarförbund, nämligen att vissa garantibestämmelser
maste skapas för att det icke vid lasarettsavdelningar med förlossningsfall
kan komma att saknas läkare med mer än grundutbildning i
obstetrik.

Då således kommitténs förslag om en nedskärning av kursen i obstetrikgynekologi
från fyra till tre månader tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av flertalet remissmyndigheter och då anförda skäl mot nedskärningen
icke synes vara av den art, att de rubbar kommitténs motiveringar, kan
jag för min del ansluta mig till kommitténs förslag. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att de studerande, som i sin framtida verksamhet anser
sig ha behov av ytterligare praktisk övning i obstetrik-gynekologi, kan förlägga
sina tva valfria assistenttjänstgöringsmanader till obstetrisk-gynekologisk
avdelning. Mot kommitténs förslag till uppläggning av undervisningen
i övrigt har jag intet att erinra.

Jag biträder kanslerns förslag saväl i fråga om beräkningen av arvoden
till biträdande lärare som i fråga om en förstärkning av klinikernas tekniska
personal och skrivpersonal.

Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen: -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

279

	u	L	M	S KS	Sabb	G
Biträdande lärare ...................... Biträdande lärare i obstetrisk operations- Undervisning i obstetrisk operationslära .. Lärare vid kurser i den normala förloss-	+ 6 450	+ 6 850 — 2 250	+ 6 850 — 2 700	+ 8100	+ 8 100	+ 6 450
ningens förlopp m. m.................	—	—	—	— 2100	— 2100	+ 1
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) ........	—	—	+ 1
Kanslibiträde (11 lgr) ..................	+ 1	—	—	+ 1		+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 76 200 kronor.

280

Krnigl. Maj:ts ''proposition nr 212.

27. Oftalmiatrik.

K o in mitt é n.

Enligt gällande exainensstadga genomgår de studerande en två månaders
tjänstgöring i detta ämne. Oftalmiatrik är tentamensämne, och tentamen
avlägges i regel omedelbart efter kursens slut. Tjänstgöringen får kombineras
med upp till två andra kurser eller tjänstgöringar.

I Uppsala ges fyra kurser per år med vardera 12 deltagare. I Lund ges
tre årliga kurser med 15 deltagare och upp till 5 extra deltagare per kurs.
I Stockholm ges ärligen fyra ordinarie kurser på karolinska sjukhuset med
15 deltagare och lika många på Sabbatsbergs sjukhus med 10 deltagare i
varje kurs.

Vid undervisningen i oftalmiatrik bör enligt kommittén ögats anatomi,
histologi och fysiologi inledningsvis beröras. Den teoretiska undervisningen
i de oftalmiatriska undersökningsmetoderna ges för närvarande vid vissa
kliniker som särskilda kurser i ögonspegling. Kommittén föreslår, att även
denna undervisning ingår som ett led i den ordinarie undervisningen och
finner således icke särskilda kurser i ögonspegling nödvändiga, särskilt med
hänsyn till önskvärdheten av en viss begränsning av undervisningens omfattning.
Huvuddelen av undervisningen bör enligt kommittén omfatta
den kliniska oftalmiatriken. Vid undervisningen bör förändringar i synorganet
vid allmänsjukdomar och diagnostiken vid sådana sjukdomstillstånd
utgöra en väsentlig del av lärostoffet. Inom den obligatoriska undervisningens
ram bör även hithörande delar av socialmedicinen beaktas.

Undervisningen i ämnet anser kommittén böra samlas i en två månaders
kurs, varunder ges cirka 50 timmar föreläsningar. Det bör ankomma på
ämnesläraren att fördela undervisningen på ämnets olika delar. Den praktiska
undervisningen bör omfatta cirka 10 timmar övning i de oftalmiatriska
undersökningsmetoderna. Denna övning är avsedd att komplettera den
teoretiska undervisningen i ögonspegling och förläggas till kursens inledning.
Vidare bör de studerande tjänstgöra vid poliklinik, varunder fall av
intresse demonstreras för dem av de vid polikliniken tjänstgörande läkarna.
På avdelningarna inneliggande vårdfall bör demonstreras vid föreläsningar
och kliniska ronder, medan däremot en praktisk tjänstgöring på vård- och
operationsavdelningar icke synes erforderlig. Enligt kommitténs meningbör
den väsentligaste delen av den praktiska undervisningen ske på polikliniken.

Kursen i oftalmiatrik bör planläggas så, att de studerande kan kombinera
den med vissa andra kurser. Kursen bör avslutas med slutförhör.

I Uppsala, Lund och Göteborg kommer cirka 60 studerande att passera
ogonkhmken årligen, och kommittén föreslår, att det vid dessa kliniker

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

anordnas fyra kurser årligen med cirka 15 deltagare per kurs. Undervisningsvolymen
vid vardera kliniken beräknar kommittén till cirka 200 föreläsningar
samt 40 timmar handledning i oftalmiatriska undersökningsmetoder.
Av denna undervisning beräknas 130 timmar ankomma på professorn,
varjämte denne leder och sköter examinationen för två av kurserna. Den
övriga undervisningen jämte examination och handledning för tva kurser
föreslås skola anförtros biträdande lärare, avlönade med arvode. Arvodets
storlek beräknar kommittén till 5 650 kronor. Arvodet bör enligt kommittén
ges åt en eller två biträdande lärare efter institutionschefens förslag.

I Göteborg föreslås en kanslibiträdestjänst skola inrättas.

I Stockholm med dess hela elevantal på 120 per år erfordras enligt kommitténs
mening att liksom hittills Sabbatsbergskliniken utnyttjas för undervisning
i oftalmiatrik jämsides med kliniken på karolinska sjukhuset. För
att hela antalet studerande skall kunna tas om hand vid kurserna i Stockholm,
fordras en utökning av antalet studerande per kurs vid kliniken på
karolinska sjukhuset. Vid kommitténs överläggningar med klinikchefen har
denne meddelat, att en utökning av deltagarantalet vid kurserna till 20 är
möjlig, under förutsättning att undervisningsmaterialet utökas. Kommittén
föreslår med anledning härav, att ytterligare en underläkartjänst inrättas.
Kommittén förutsätter vid sina fortsatta beräkningar, att karolinska sjukhusets
ögonklinik årligen ger fyra kurser med 20 deltagare per kurs. För
undervisningen erfordras därvid ett arvode för biträdande lärare med 5 800
kronor. En viss förstärkning av klinikens skrivpersonal anser kommittén
nödvändig.

Kommittén föreslår, att undervisningen vid kliniken på Sabbatsbergs
sjukhus fortsätter efter samma linjer som hittills. En utökning av deltagarantalet
vid dessa kurser kan med hänsyn till klinikens trånga lokaler icke
komma i fråga, utan kommittén beräknar, att årligen vid denna klinik ges
fyra kurser med vardera tio deltagare. För denna undervisning beräknar
kommittén ett arvode på 13 800 kronor att fördelas med 3 450 kronor per
kurs. För närvarande utgår dessutom arvoden till två vid avdelningen
tjänstgörande underläkare med tillhopa 4 000 kronor. Kommittén föreslår,
att dessa arvoden uppräknas med 20 %.

Den av kommittén föreslagna personalförstärkningen framgår .närmare
av efterföljande tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen
och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

Tjänsterna som laboratoriebiträde och kanslibiträde vid karolinska
sjukhuset i Stockholm är förenade med halvtidstjänstgöring.

Kanslibiträdestjänsten i Göteborg är gemensam för ögon- och oronklinikerna.

282

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.
Oftalmiatrik.

Tjänster

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

| Sabb

Sabb

Professor ....

Biträdande

lärare (arvode)

6 200

4500

5 400

12000

4 400

-550

+ 1160

+ 400

+ 1800

+ 1250

-550

+ 1160

+ 400

+ 1800

+ 1250

Lärare i ögon-

speglingskon-

sten ........

—

1900

—

-1900

—

— 1900

Laboratorie-

biträde (13 lgr)

—

V»

Kanslibiträde

(11 lgr) .....

—

■—

+ Vi

—

+ Vi

+ V»

+ Vi

Kontorsbiträde

—

+ 1

-f 1

Arvoden till

underläkare

och sköterska

—

10400

—

+ 800

-f- 800

Klinisk ama-

nuens .......

—

Förste under-

läkare ......

—

- ''

—

— ,

—

+ i

—

+1!

• •

Yttranden.

Den av kommittén föreslagna omfattningen av undervisningen i
oftalmiatrik har av flertalet universitetsmyndigheter ansetts otillräcklig.
Sålunda har saväl medicinska fakulteten i Uppsala som lärarkollegiet vid
karolinska institutet och organisationskommittén för medicinska högskolan
i Göteborg föreslagit en utökning av antalet föreläsningstimmar från av
kommittén föreslagna 50 timmar till 65 timmar per kurs. Vidare har de
nämnda universitetsmyndigheterna ansett vissa inskränkningar i rätten
till kombination med andra kurser nödvändiga. Samma synpunkter har
framförts i en särskild skrivelse från ämnesföreträdarna vid nu ifråga\
arande lärosäten. Medicmska fakulteten i Lund har tillstyrkt kommitténs
förslag och anfört, att den föreslagna undervisningen i allt väsentligt
överensstämmer med vad som för närvarande tillämpas vid ögonkliniken
i Lund.

Kanslern har icke funnit skäl till erinran mot kommitténs förslag.

I ett till svenska läkaresällskapets yttrande fogat utlåtande av svenska
ögonläkarföreningen anföres, att det med den föreslagna undervisningsvolymen
enligt föreningens mening torde bli omöjligt att hålla den nuvarande
standarden i oftalmiatrikundervisningen. Ögonläkarföreningen
anser vidare de flesta av de av kommittén föreslagna kombinationerna
med andra ämnen olyckliga, då de alltför mycket inkräktar på den tid som

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

krävs för oftalmiatrikundervisning. Föreningen föreslår, att två månader
får ägnas uteslutande åt oftalmiatrik.

I fråga om den för undervisningen erforderliga personalen hemställes
i nyssnämnda skrivelse från ämnesföreträdarna i Uppsala, Stockholm
och Göteborg, professorerna G. von Bahr, G. Karpe och B. Rosengren, att
en laboratur i lönegraden Ce 34 inrättas vid varje oftalmiatrisk klinik i
stället för av kommittén föreslagna biträdande lärartjänster.

Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår — förutom en omräkning av
arvodet till biträdande lärare — att underläkarnas antal ökas från tre till
fyra. Som motivering härför åberopas — utöver utökat patientantal
att den praktiska undervisningen i oftalmiatriska undersökningsmetoder
kommer att medföra en ökad arbetsbörda för underläkarna främst genom
att antalet studerande per kurs ökas. Fakulteten framhåller vidare, att
det icke är troligt, att alltid för uppdraget som biträdande lärare med uppgift
att leda 3 kurser kompetent person finns att tillgå med den föreslagna
anställningsformen. Det är därför — och även med hänsyn till klinikens
forskningsuppgifter — enligt fakultetens mening i hög grad motiverat, att
den oftalmiatriska kliniken i likhet med flera andra kliniker tilldelas en
fast biträdande lärartjänst i lägst Ce 30. Denne kunde lämpligen få ställning
som poliklinikföreståndare. I så fall kunde den annars nödvändiga ytterligare
befattningen som förste underläkare utgå.

I lärarkollegiets vid karolinska institutet kostnadsberäkning har för
undervisningen vid karolinska sjukhuset uppförts kostnader för en tjänst
som lärare i Ce 30 i stället för arvode till biträdande lärare samt kostnaden
för en kontorist tjänst i stället för den av kommittén föreslagna kanslibiträdestjänsten.

Enligt organisationskommitténs för medicinska högskolan i Göteborg
uppfattning är det av kommittén föreslagna arvodet till biträdande läraren,
5 650 kronor per år, för lågt beräknat. Med hänsyn till undervisningens
omfattning (ledare av 2 kurser per år jämte förhör) bör han enligt organisationskommittén
äga docentkompetens i oftalmiatrik samt placeras i lönegraden
30.

Enligt till direktionens för karolinska sjukhuset yttrande fogade utlåtanden
av överläkaren vid karolinska sjukhusets ögonklinik, professor G. Karpe
och överläkareföreningen förutsätter ett genomförande av kommitténs
förslag till undervisning i oftalmiatrik en ökning av klientelet på polikliniken
och vårdavdelningarna vid ögonkliniken. Detta skulle för vårdavdelningarnas
del medföra, att en nu till yrkesmedicinska avdelningen tillfälligt upplåten
ögonavdelning måste ställas till klinikens disposition och öppnas i
full utsträckning. Härför skulle erfordras ytterligare en biträdande överläkare
och två förste underläkare vid kliniken samt en översköterska vid
polikliniken.

284

Kungl. Maj:ts proposition nr SI <2.
Departementschefen.

Oftalmiatriken räknas av kommittén till de kliniska specialämnena, vilkas
betydelse i grundutbildningen minskas vid det ändrade utbildningsmålet,
varför undervisningen i dessa ämnen enligt kommitténs mening bör få vidkännas
en måttlig begränsning. Denna principiella inställning till de kliniska
specialämnena har i och för sig accepterats av remissmyndigheterna, bland
vilka några emellertid i fråga om vissa av de särskilda ämnena motsätter sig
den av kommittén företagna begränsningen. Jag har tidigare vid behandlingen
av frågan om läkarutbildningens mål helt anslutit mig till kommitténs
nyss återgivna tankegång. Då kommitténs detaljförslag beträffande
oftalmiatriken väl synes svara mot målsättningen för utbildningen, kan jag
godta förslagen. Kombinationsrätten för de studerande har jag redan behandlat
i samband med studieplanen för grundutbildningen. Då jag sålunda
icke ansett mig böra förorda nagon ändring av undervisningens omfattning
i förhallande till kommitténs förslag, finner jag icke de av vissa ämnesföreträdare
begärda lärartjänsterna vara motiverade.

Med anledning av professor Karpes uttalande att ett genomförande av
kommitténs förslag till undervisning i oftalmiatrik skulle förutsätta öppnandet
av ytterligare en avdelning på ögonkliniken vill jag erinra om att
enligt kommitténs mening den väsentligaste delen av den praktiska undervisningen
bör ske på polikliniken. Jag delar denna kommitténs uppfattning.
Ur undervisningssynpunkt kan det därför enligt min mening icke anses erforderligt
med ytterligare en vårdavdelning. Däremot finner jag förslaget
om en utökning av det polikliniska materialet beaktansvärt och föreslår, att
förutom den av kommittén förordade förste underläkartjänsten — jämväl
en tjänst som översköterska inrättas.

Mot kommitténs av kanslern tillstyrkta förslag i övrigt har jag intet att
erinra.

Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen: -

	U	L	S
			KS	Sabb
Biträdande lärare ......... Lärare i ögonspeglingskonsten .......... Kanslibiträde (It Igr) .......	— 550	+ 1 150	+ 400 — 1900 + 7*	+ 1800	+ 1 250 + 7»
Kontorsbiträde ............			+ 1 + 800
Arvoden till underläkare och sköterska . . Förste underläkare ......... Översköterska .......	—	—	+ 1 + 1

Den härav föranledda arliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 50 600 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

285

28. Oto-rhino-laryngologi.

Kommittén.

Undervisningen i oto-rhino-laryngologi omfattar en tva manaders kurs
med samtidig praktisk tjänstgöring vid kliniken. Kursen får enligt gällande
bestämmelser kombineras med upp till två andra kurser. Då ämnet relativt
sent utbrutits ur kirurgien innehåller nuvarande examensstadga ingen
föreskrift om förhör i ämnet, men sådant förrättas enligt praxis sedan

många år vid samtliga öronkliniker.

I Uppsala och Lund ges tre kurser per år med 16 respektive 20 deltagare.
I Stockholm ges fyra kurser per år med 30 deltagare i varje.

Patienter med öron-, näs- och halssjukdomar utgör, framhåller kommittén,
en betydande del av allmänpraktikems klientel. Trots en relativt
tillfredsställande utbyggnad av specialistorganisationen i ämnet torde
andra läkare än specialister alltjämt få behandla ett stort antal enklare
sådana åkommor, varvid även smärre kirurgiska ingrepp kan förekomma.
Undervisningen i ämnet bör med tanke härpå läggas upp så, att de studerande
i stor utsträckning får arbeta med de polikliniska klientelet, vilket
mest torde likna det som allmänläkaren har att ta ställning till, medan
den kliniska tjänstgöringen har relativt mindre betydelse. Det torde dock
vara nödvändigt att med hjälp av även det kliniska materialet demonstrera
användningen av de moderna läkemedlen av typen kemoterapeutica och
antibiotica inom oto-rhino-laryngologien. De studerande bör enligt kommittén
under kursen få tillfälle att under lärarnas överinseende utföra smärre
ingrepp, såsom paracentes, öppnande av halsböld och dylikt. Vid undervisningen
bör audiologien och foniatrien vinna beaktande. Under föreläsningarna
berörs inledningsvis med ämnet sammanhängande delar av anatomien,
fysiologien, bakteriologien och röntgenologien, eventuellt genom
någon eller några föreläsningar av specialister. De socialmedicinska synpunkterna
på ämnet bör särskilt understrykas.

Kommittén föreslår att oto-rhino-laryngologien undervisas under en kurs
på två månader, varvid de studerande får åhöra ca 50 föreläsningar och
delta i det polikliniska och det kliniska arbetet. Föreläsningsserien bör omfatta
nyss berörda specialområden av ämnet. Avvägningen mellan dess
olika delar bör enligt kommittén ankomma på ämnesläraren liksom även
fördelningen av de tjänstgörandes arbete på poliklinik och klinik. I anslutning
till det polikliniska arbetet föreslås under en inledande period av
kursen undersökningsmetoderna skola inövas under kvalificerad ledning.
Kursen får kombineras med vissa andra kurser eller tjänstgöringar. Kursen
föreslås skola avslutas med slutförhör.

286 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

Med hänsyn till att kommittén föreslagit att tyngdpunkten i undervisningen
skall läggas pa det polikliniska arbetet och att där även en viss övning
i enklare kirurgiska ingrepp bör beredas de studerande, förutsätter kom”
mittén, att även den kvalificerade lärarpersonalen handleder studenterna
i dessa frågor. För att underlätta detta, föreslår kommittén att det för
biträdande lärare beräknade arvodesbeloppet vid varje lärosäte fördelas
på en klinisk och en poliklinisk lärare.

För Uppsalas och Lunds del förelår kommittén, att tre kurser anordnas
årligen med 20 deltagare per kurs. Professorn i ämnet är kursledare och
examinator för tva av dessa kurser, medan den tredje examineras av den
kliniske biträdande läraren. Med en sådan anordning förlägges till kliniken
ca 150 föreläsningstimmar per år. Handledning i undersökningsmetoderna
bör enligt kommittén anförtros en biträdande lärare och omfatta ca 2 timmar
dagligen under två veckor eller sammanlagt ca 25 timmar per kurs.
Kommittén har beräknat följande ersättningar för lärare vid de båda klinikerna.
På professorn ankommer 130 timmar av undervisningen, varvid han
givetvis kan lägga en del därav såsom klinisk eller poliklinisk handledning.
För den Övriga undervisningen bör ett arvode av 3 800 kronor beräknas till
biträdande lärare. Arvodet kan efter ämneslärarnas förslag utgå till en eller
flera lärare. I detta belopp har även inräknats ersättning för examination
och ledning i samband med en av kurserna.

I Stockholm föreslår kommittén, att institutets 120 studerande fördelas
på fyra kurser årligen med 30 deltagare. Undervisningsvolymen vid kliniken
kommer då att uppgå till ca 200 föreläsningar jämte handledning i undersökningsmetodik
i analogi med vad som föreslagits för Uppsala och Lund.
Kommittén föreslår, att ämnesläraren är kursledare och examinator för två
kurser, medan biträdande lärare får leda och examinera de två andra
kurserna. Härför beräknas ett arvode på 7 900 kronor att på förslag av
ämnesläraren utgå till en eller två biträdande lärare. Kliniken föreslås disponera
ett helt kanslibiträde.

I Göteborg bör enligt kommitténs mening kliniken, när obligatorisk
undervisning i ämnet påbörjas, förses med lärarpersonal i enlighet med
förslaget för Uppsala och Lund.

Kommitténs förslag till personalförstärkning framgår närmare av efterföljande
tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen
och kanslerns förslag.

T abellkommentar.

Utöver den i tabellen redovisade nuvarande personalen i Uppsala finns
vid undertryckskammaren en försökstekniker i lönegraden 14.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.
Kanslibiträdestjänsten i Stockholm är förenad med halvtidstjänstgöring.

i .. .^Ils^1''3ltradestjänsten i Göteborg är gemensam för öron- och ögonklinikerna.
°

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 287

Oto-rhino-laryngologi.

Tjänster

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

Professor .........

Laborator i klinisk

audiologi ........

—

Biträdande lärare ..

4 000

3400

5400

4400

-200

+ 400

+ 2500

—

— 200

+ 400

—

- 600

Kontorist (13 lgr)..

—

Laboratoriebiträde

(11 lgr) .........

—

Kanslibiträde

(11 lgr) .........

—

7 •

—

+ 7*

—

+ 7*

Klinisk amanuens ..

—

Y ttr and en.

Kommitténs förslag rörande omfattningen av undervisningen i
oto-rhino-laryngologi har icke föranlett nagon erinran från remissmyndigheterna.
Däremot har såväl medicinska fakulteten i Uppsala som lärarkollegiet
vid karolinska institutet och organisationskommittén för medicinska
högskolan i Göteborg gjort erinringar mot kommitténs uppfattning
att studenterna huvudsakligen skall arbeta med det polikliniska klientelet
och har understrukit den kliniska tjänstgöringens väsentliga betydelse.
Samtliga nu nämnda universitetsmyndigheter har också föreslagit
modifieringar i kommitténs förslag om rätt till kombination med andra
kurser.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga av
professor T. Skoog förklarar sig denne tillstyrka det föreslagna antalet deltagare
av 30 per kurs under förutsättning att en tredjedel, 10 deltagare per
kurs, alltså sammanlagt 40, genom överenskommelse mellan staten och
Stockholms stad bereds tillfälle till praktisk poliklinisk och klinisk tjänstgöring
å specialavdelning vid något av Stockholms stads sjukhus, till dess
den nya undervisningskliniken å Sabbatsbergs sjukhus kan komma att tas
i bruk. För denna undervisning utanför institutets kliniker anses en biträdande
lärarbefattning vara nödvändig, knuten till det kommunala sjukhusets
ordinarie läkarstab. Kanslern tillstyrker professor Skoogs förslag,
då arrangemanget, som hittills ordnats genom personliga överenskommelser,
enligt kanslerns mening torde vara nödvändigt.

För att undervisningen och forskningen vid öronkliniken i Göteborg skall
kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt, bör enligt organisationskommittén
för medicinska högskolan i Göteborg utöver kommitténs förslag
tillkomma en laboratoriebiträdestjänst.

Kanslern anför, att då undervisningen i oto-rhino-laryngologi i Göteborg,
som påbörjats under innevarande budgetår, bör ha samma omfattning som

288

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 212.

i Uppsala, arvode till biträdande lärare bör beräknas till samma belopp och
kliniken förses med en egen kanslibiträdestjänst i enlighet med kommitténs
förslag.

Kanslern anför vidare, att då innehavaren av den vid karolinska institutet
från och med innevarande budgetår inrättade personliga laboraturen i klinisk
audiologi, docenten L. K. A. Holmgren, inom ramen för sin undervisningsskyldighet
bör fullgöra viss del av den föreslagna undervisningen i
Stockholm, arvodet till biträdande lärare bör kunna reduceras.

Departementschefen.

Kommitténs förslag till uppläggning av undervisningen i det kliniska specialämnet
oto-rhino-laryngologi kan jag godta. Kombinationsrätten för de
studerande har jag behandlat i samband med studieplanen.

Mot kanslerns förslag i fråga om beräkningen av arvoden till biträdande
lärare och till förstärkning av klinikernas skri vpersonal har jag intet att
erinra.

Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen: -

Biträdande lärare................

Kanslibiträde (11 Igr) ...............

- 200

+ 400

+ 7*

- 600
+ Ya

Den härav föranledda arliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 8 100 kronor.

Kungl. Majits proposition nr 21%.

289

29. Hygien och socialmedicin,
a. Inledning

i,Kommittén.

I ämnet hygien genomgår den studerande en två manaders undervisningskurs,
vilken avslutas med förhör. Kursen får kombineras med andra
kurser.

I ämnet socialmedicin ges ingen särskild undervisning, men någon del av
hygienundervisningen brukar ägnas åt socialmedicinska problem. Vidare
ger de kliniska lärarna vissa socialmedicinska utblickar inom sina ämnen.

Flertalet lagar och författningar, som berör medicinen, genomgås vid
undervisningen i rätts- och statsmedicin.

Kommittén anför, att vid den medicinska undervisningen i Sverige ämneskretsen
hygien och socialmedicin sedan länge har sammanfattats inom det
vidare begreppet allmän hälsovardslära. Under detta namn eller under
namnet hygien har delar av ämnesområdet tidigare ingått i tre professurer.
Vid karolinska institutet i Stockholm tillkom sålunda år 1874 eu professur
i allmän hälsovårdslära. Vid Lunds universitet ombildades år 1899 en
redan befintlig professur till professur i allmän patologi, bakteriologi och
allmän hälsovårdslära, och vid Uppsala universitet inrättades år 1911 en
professur i hygien och bakteriologi.

Behovet av särskilda målsmän för det hygieniska ämnesområdet framhölls
redan av 1933 års universitetsberedning.

1938 års läkarutbildning ssakkunnig a gjorde i sitt första betänkande en
grundlig utredning om undervisningen i hygien och socialmedicin. Deras
förslag innebar, att ämnet hygien skulle få ungefär samma omfattning och
innehåll som dittills. Beträffande socialmedicinen underströk 1938 års sakkunniga,
att ämnet måste vinna ett ökat beaktande i läkarutbildningen.
Den socialmedicinska undervisningen på klinikerna hade i allmänhet varken
haft den omfattning eller genomförts med den konsekvens, som kunde anses
erforderlig. Vid såväl den kliniska som den polikliniska undervisningen
måste enligt de sakkunniga den sociala sidan av läkarnas verksamhet belysas
och detta så, att i varje lämpligt fall den sociala aspekten på fallet
genomdiskuterades, och de därvid föreskrivna, erforderliga eller önskvärda
åtgärderna genomginges.

För den skull föreslog 1938 års sakkunniga en propedeutisk kurs i socialmedicin
om 20 föreläsningstimmar, varigenom de studerande på ett tidigt
stadium skulle få dels en orientering om samhällets sociala struktur, dels
en överblick över samhällets socialmedicinska verksamhet och organisation.

Den huvudsakliga undervisningen i socialmedicin borde enligt de sak19
— Dihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr ''212.

290

Kungl. Maj:ts proposition nr S12.

kunniga dock meddelas kliniskt och polikliniskt i samband med de olika
kliniska läroämnena. Förutom de sociala aspekterna på fallen borde därvid
utredas även de rent medicinska grunderna för bedömandet av en patients
förutsättningar att kunna erhålla samhällshjälp av ett eller annat slag
jämte dithörande författningsbestämmelser. Till sist behövdes en praktisk
avslutningskurs. För denna undervisning föreslog de sakkunniga en form,
som i huvudsak överensstämde med den polikliniska undervisningen. I
anslutning till ett givet fall borde de socialmedicinska synpunkterna genomdiskuteras
och lämpliga åtgärder anvisas. Därtill borde de studerande
genom översikter i form av föredrag få en inblick i de rent praktiska frågor,
som står i samband med bland annat fattigvård, barnavård, sjukförsäkring
och nykterhetsvård.

Avslutningskursen beräknades enligt 1938 års sakkunniga ta en tid av
en månad med 20 dubbeltimmar praktiska övningar och sammanfattande
föreläsningar under omkring 10 timmar. Lämpligast syntes det de sakkunniga
vara, att en erfaren tjänsteläkare ledde denna kurs.

Denna utbildning i hygien och socialmedicin ansåg 1938 års sakkunniga
icke tillräcklig för tjänsteläkare och ämbetsläkare, vilka liksom dittills skulle
genomgå kompletterande kurser. För att utbytet av kurserna skulle bli det
avsedda borde tillträde lämnas endast den läkare, som varit verksam minst
två år som tjänsteläkare.

Vid remissbehandlingen vann de nyss relaterade förslagen allmänt bifall.
Medicinalstyrelsen anförde dock, att det varit att föredra om 1938 års läkarutbildningssakkunniga
föreslagit inrättandet av professurer i profylaktisk
medicin vid landets tre medicinska högskolor men de framlagda förslagen
syntes styrelsen kunna godtas som ett provisorium.

Efter dessa noggranna tidigare utredningar upptogs ånyo frågan om
företrädare vid de medicinska lärosätena för ämnena hygien och socialmedicin
av medicinska högskolornas organisationskommitté. Man instämde
i de tidigare utredningarnas huvudsynpunkt och anförde, att anordnandet
av en förbättrad representation för hygienen vid universiteten vore
en angelägenhet av första ordningen. Likväl kunde organisationskommittén
ej förorda, att professurer i ämnet omedelbart inrättades enär delade
meningar rådde om ämnets avgränsning. Detta gällde särskilt gränsdragningen
mot bakteriologien och epidemiologien men även mot näringshygienen
och näringsfysiologien. En än viktigare olöst fråga vore, vilken ställning
hygien och socialmedicin skulle inta till varandra. Organisationskommittén
fann på dessa grunder hela frågan om organisationen av forskning och
undervisning inom den förebyggande medicinens område så omfattande och
komplicerad, att den fordrade en grundlig utredning av en särskild kommitté,
som hade speciell sakkunskap till sitt förfogande.

I enlighet med andra förslag av 1938 års sakkunniga och organisationskommittén
omändrades 1947 professuren i hygien och bakteriologi i Upp -

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

sala till professur i bakteriologi, och professuren i allmän patologi, baktenologi
och allmän hälsovård i Lund till professur i allmän patologi, varjämte
en ny professur i bakteriologi inrättades i Lund. Ombildningen ledde till
att ämnet hygien uteslöts ur professurerna, och detta ämne företräds sedan
dess vid medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund endast av speciallärare.
Detsamma avses skola gälla vid den nyinrättade medicinska högskolan
i Göteborg.

I direktiven för 194-8 ars läkarnthildfriingskommitte yttrade departementschefen,
att vid en översyn av läkarutbildningen till behandling borde
upptas den sedan länge aktuella frågan om hur man lämpligen borde ordna
den akademiska undervisningen och forskningen inom ämnet hygien med
de därtill gränsande socialmedicinska ämnesområdena. Tid efter annan
hade olika förslag till lösning av1 denna fråga framkommit men utan att
dittills ha lett till något resultat. En ytterligare utredning om hur de stora
och sinsemellan sammanhängande ämnesområden, vilka brukade sammanfattas
under begreppet preventiv eller profylaktislc medicin, borde begränsas
och representeras vid våra medicinska högskolor, borde nu komma till
stånd, eventuellt med hjälp av en särskild delegation, i vilken speciell expertis
på området kunde beredas plats.

Efter framställning av kommittén tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet
den 22 april 1949 en särskild expertdelegation1, som skulle
biträda kommittén vid utredningen av frågor rörande den akademiska
undervisningen och forskningen i hygien och socialmedicin. Delegationen
har för kommittén redovisat resultatet av sitt arbete i ett utförligt yttrande,
vars detaljer återfinnes i betänkandet på s. 246—249.

Kommittén framhåller, att kraven på en målmedveten förebyggande
hälsovård skärpts i högsta grad genom naturvetenskapens, teknikens och
industrialismens oavlåtliga omskapande av civilisationen och samhällsformerna
till en alltmer komplicerad struktur. På det socialpolitiska fältet har
det visat sig nödvändigt att balansera denna utveckling med alltjämt nya
former av sjukvård, hälsovård och socialvård. Först under de senaste decennierna
har emellertid den förebyggande medicinen i alla dess aspekter, från
de rent tekniska till de rent sociala, nått en sådan omfattning och utvecklat
så speciella metoder, att den enligt kommitténs mening slutligt brutit
sig ut ur ramen för de övriga medicinska disciplinerna.

Tidigare utredningar om undervisningen och forskningen inom det hygieniska
och socialmedicinska ämnesområdet har, anför kommittén, samtliga
understrukit vikten av att dessa vetenskaper blir representerade vid landets
medicinska lärosäten. Kommittén delar helt denna uppfattning.

i Delegationen utgjordes av medicinalrådet R. K. Bergman, kuratorn vid södersjukhuset i Stockholm
Elisabeth Bergsten, professorn vid karolinska institutet G. A. V. Fischer, professorn vid statens
institut för folkhälsan S P. M. Forssman, dåvarande chefen för medicinalstyrelsen, generaldirektören
J. A. Höjer, socialläkaren P. G. Inghe och överläkaren vid Långbro sjukhus, docenten G. A.
R. I.undquist.

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kommittén erinrar om att i den tidigare diskussionen om undervisningen
i ämnena hygien och socialmedicin upprepade gånger med skärpa efterlysts
definitioner av dessa ämnen, och det har ansetts nödvändigt med en gränsdragning,
såväl mellan de båda ämnena som mellan dem och andra såväl
medicinska som utommedicinska discipliner. Det är emellertid enligt kommitténs
mening en orimlighet att begära en definitiv och i varje enskildhet
genomförd gränsdragning mellan dessa ämnen. Det är icke bara i fråga
om hygien och socialmedicin som ett sådant förfarande stöter på stora
svårigheter. I fråga om andra medicinska discipliner begär man icke att
exakta gränser skall dras upp, exempelvis mellan internmedicin, epidemiologi
och tuberkuloslära eller mellan kirurgi och ortopedi, men de erkänns
trots detta som självständiga discipliner.

Att dra upp vissa grundlinjer är enligt kommitténs åsikt tillräckligt.
Expertdelegationen definierade de två ämnena på följande sätt:

Hygien kan lämpligen karakteriseras som vetenskapen om de yttre faktorer
i människans av natur och kultur betingade omgivning, vilka inverkar
pa det allmänna hälsotillståndet, och om de preventiva och konstruktiva
åtgärder, som kan vidtas för att förbättra denna omgivning.

. Socialmedicin innefattar de faktorer hos människorna i deras samlevnad
i olika sociala grupper ävensom de faktorer i samhällets struktur, vilka har
inflytande pa det allmänna hälsotillståndet. Alla strävanden att genom
ändring av dessa faktorer förbättra individens och gruppens hälsotillstånd
räknas sålunda hit.

Delegationens definitioner och kommitténs exemplifiering av hygienens
och socialmedicinens uppgifter och arbetsfält för föreläsningarna i de olika
föreslagna kurserna ger enligt kommitténs mening anvisningar för en ur
praktisk synpunkt fullt tillräcklig gränsdragning mellan de båda ämnena.

I diskussionerna om det rätta sättet att vetenskapligt representera det
socialmedicinska arbetsområdet har tidigare framskymtat den möjligheten,
att man snarare än att göra en allmänt socialmedicinsk professur borde
göra professurer i socialpsykiatri, socialpediatrik o.s.v. Trots att åtskilliga
forskare i olika sammanhang bearbetat socialmedicinska problem, kommer
socialmedicinen dock nu att väsentligen framstå som en ny medicinsk
disciplin i vårt land. Kommittén håller före, att det i ett sådant läge är ur
alla synpunkter lämpligast, att låta en central socialmedicinsk lärostol bilda
kärnan i en utbildnings- och forskningsorganisation, inom vilken olika
arbetslinjer och nya forskningsriktningar får växa fram på ett naturligt och
organiskt sätt. De personella förutsättningarna och det kliniska behovet
kommer i en framtid att klart utvisa, hur utvecklingen inom socialmedicinens
stora fält bör gestalta sig.

Kommittén har diskuterat olika namnförslag för de två huvudområdena
mom den förebyggande medicinen. Som framgår av redogörelsen för ämnenas
historia i vårt land, är det här egentligen hygienen som haft del i professurer
eller egna professurer. Benämningen har dock därvid i samtliga

293

Kungl. Maj:ts proposition nr ''212.

fall varit »allmän hälsovårdslära», vilket namn fortfarande kvarstår för
professuren vid karolinska institutet. Kommittén har övervägt huruvida
denna term, eventuellt i formen »allmän hälsolära», vore att föredra framför
hygien, vilken beteckning för många har en alltför stark klang av
begreppet teknisk hygien. Ordet hygien återfinns emellertid i ett flertal av
de vedertagna namnen på delar av ämnesområdet, såsom teknisk hygien,
bostadshygien, näringshygien, etc. samt är dessutom en internationellt använd
och välkänd term i ungefär den mening, som den här brukats i. Kommittén
har därför ansett det riktigast att låta namnet hygien beteckna
den del av den förebyggande medicinen, som omfattar bland annat dessa
ämnesdelar. För den mera kliniskt inriktade delen av den förebyggande
medicinen med dess starka anknytning till socialvård och andra socialpolitiska
verksamhetsformer framstår för kommittén termen socialmedicin som
den lämpligaste. Beteckningen har internationell hävd.

Genom delningen i hygien och socialmedicin samlas enligt kommitténs
åsikt den förebyggande verksamheten på ett naturligt sätt i två kärnområden.
Inom hygienen faller ett antal forskningsfält med stark anknytning
till olika teoretiska discipliner, såsom bakteriologi, fysiologi och kemi.
Socialmedicinen däremot får en fast klinisk förankring med tyngdpunkten
i både undervisning och forskning lagd pa tillämpningen av kliniska forskningsresultat
i sociala sammanhang och på betydelsen av arv, miljö och
sociala förhållanden för hälsa och sjukdom i olika samhällsgrupper. Genom
denna uppdelning anser kommittén att garantier skapas för en sakkunnig
och fullgod undervisning i den förebyggande medicinens alla delar på olika
stadier av läkarutbildningen.

Kommittén anser liksom expertdelegationen, att vartdera av den förebyggande
medicinens stora arbetsområden bör företrädas av en professur
vid varje lärosäte. Enligt kommitténs mening rör nämligen undervisningen
i såväl hygien som socialmedicin så viktiga och omfattande områden av
medicinen, att undervisningsbördan i bägge fallen fullt ut kommer att motsvara
vad som kan krävas av en professor. I fråga om undervisningen i
socialmedicin anser kommittén, att viktiga delar av socialmedicinen alltid
måste meddelas i nära samband med den kliniska undervisningen. Kommittén
kan emellertid icke finna, att inrättandet av en särskild professur
i socialmedicin behöver leda till att socialmedicinen lösgöres från små kliniska
sammanhang, utan den fortlöpande undervisningen under de olika
kliniska kurserna skall ges av professorn i socialmedicin i nära samarbete
med de kliniska lärarna och under deras kurser. Professorn i socialmedicin
kommer på detta sätt att stimulera de kliniska lärarna till nya initiativ,
och han kommer att ständigt föra fram socialmedicinska synpunkter pa
sjukvården. Socialmedicin är nämligen på sätt och vis ett betraktelsesätt
inom medicinen, och denna sida av ämnet gör det till ett typiskt samarbetsämne.
Socialmedicin är emellertid också sammanfattningen av en mängd

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

fakta om miljöns betydelse för sjukdomarnas uppkomst och utveckling och
om samhälleliga anordningar inom hälsovård, sjukvård och socialvård och
deras betydelse för sjukdomarnas förebyggande och botande, och kommittén
framhåller, att denna sida av ämnet gör det till ett viktigt, fristående undervisningsämne.

Det är emellertid icke endast undervisningens intressen, som blivit bestämmande
för kommitténs åsikt att hygien och socialmedicin bör företrädas
av skilda professurer, utan även hänsynen till den medicinska forskningens
behov. Kommittén anför, att, när medicinen nu definitivt kommit
in på den förebyggande verksamhetens linje, är den inte längre individens
sak utan samhällets. Man kan inte begära, att den enskilda, friska människan
självmant skall påyrka förebyggande åtgärder på lång sikt, såsom
vaccinering mot epidemier, som kan inträffa i en mer eller mindre avlägsen
framtid, eller hälsokontroll — exempelvis förebyggande mödra- och barnavård
— mot sjukdomar, som ännu inte gett symtom.

När de olika teoretiska eller kliniska medicinska disciplinerna frambringar
forskningsresultat, som gör sadana och liknande åtgärder möjliga och fruktbara,
anser kommittén det vara samhällets sak att se till att det finns
forskare och institutioner, som kan samla och bearbeta dessa resultat, så
att de blir praktiskt användbara, och att det finns läkare som kan föra
ut de nya metoderna och åtgärderna i samhället. En intensiv och på bred
front skeende tillämpning av medicinens resultat i förebyggande verksamhet
kommer dock i praktiken icke till stånd utan särskilda forskare och institutioner,
som just har denna uppgift. Ett fullföljande av samhällets ansträngningar
pa hälsovårdens, sjukvårdens och socialvårdens områden blir
därför enligt kommitténs mening i högsta grad försvårat utan tillgång till
den expertis, som samlas vid hygieniska och socialmedicinska institutioner.
Sadana institutioner och lärare utgör också förutsättningen för utbildningen
av de specialister, som skall bemanna den förebyggande medicinska verksamhetens
olika organisationer ute i samhället. Genom tillkomsten av dessa
institutioner för förebyggande medicin skapas centra för forskningen, där
en aktiv institutionsledare kan stimulera och stödja forskningsprojekt även
utom sitt speciella fält. En hygienisk och socialmedicinsk forskning och
undervisning kan enligt kommittén bringas till blomstring endast om den
till sitt stöd får väl ledda och utrustade institutioner vid de medicinska
lärosätena.

b. Hygien

Kommittén.

Den av kommittén föreslagna undervisningen i hygien inleds redan under
det propedeutiska aret med viss undervisning, ingående i den propedeutiska
kursen i socialmedicin (cirka 5 timmar per kurs).

Kommittén föreslår, att kursen i hygien får en omfattning av cirka 40

295

Kungl. Maj:ts provosition nr ''212.

timmar föreläsningar och demonstrationer. Kursen föreslås bil två, manader
med undervisning tre dagar i veckan, varav föreläsning två dagar och
demonstration en dag. Kursen skall enligt kommittén tillhora den andra
avdelningen av medicine licentiatexamen och skall kunna kombineras med
vissa andra kurser, varför demonstrationerna ej bör utsträckas sa att de
inkräktar på dessa kurser. Kursen i hygien bör enligt kommitténs förslag
omfatta i stort sett följande.

1 Fältepidemiologi. Epidemiologiskt arbete, smittkällor, smittspridning.
LuftburnaPsmittor, vattenburna smittor, ingestionssmittor, insektsburna
smittor, kontroll av smittbärare bland djur och människor.

2. Klimathygien.

3 Personlig hygien, bad m. m., fysisk fostran. 0 , . , ,

4. Bostadens inflytande på hälsan. Fordringar pa bostadens storlek,
trångboddhet, det nuvarande bostadsbeståndet. . . ... . , ,

5 Skolans inflytande på hälsotillståndet. Undervisningen bor inledas
med en kort översikt över skolans hälsovård och dess utveckling i Sverige
och huvudsakligen avhandla skolbyggnaden och skolans allmänna hygien

^(^Arbetsplatsens inflytande på hälsotillståndet. Undervisningen bör
huvudsakligen avhandla arbetsplatsens utformning och allmänna hygien,
speciellt det tekniska skyddet mot olyckor i arbete och yrkessjukdom.

I''. vffangpart?eT''av hälso- och sjukvårdens organisation hälsovårdsnämnderna
och deras uppgifter, epidemivården, veterinärmedicinens oiganisation,
kontroll av husdjurens sjukdomar, livsmedelskontroll m. m.

Från kursen i hygien har kommittén funnit det lämpligt att föra över
delar av den allmänna epidemiologien till kursen i epidemiska sjukdomar.
Undervisningen i de kliniska profylaktiska metoderna blir nämligen enligt
kommitténs åsikt mer effektiv, om den meddelas i samband med undervisning
i sjukdomarnas klinik och därvid blir praktiskt ovad. Detta förutsätter
en utvidgning av undervisningen i klinisk epidemiologi med vissa
föreläsningar. I hygienundervisningen bör dock ingå en sammanfattande
översikt över fältepidemiologiens metoder i bekämpandet av smittsjuk domar.

. .

Kommittén föreslår, att kursen i hygien ges av professorn i hygien med
biträde av specialister i vissa partier, där så visar sig nödvändigt. Kursen
avslutas med slutförhör.

Kommittén framhåller fortsättningsvis, att det hygieniska arbetsfältet
är synnerligen omfattande och mångskiftande. Även om den elementära
undervisningen i hela ämnet kan anförtros åt en enda lärare, så kan man
ej räkna med att eu och samma person skall kunna vara kvalificerad för
forskning inom ämnets alla delar. Detta förhållande, finner kommittén
framstå särskilt tydligt, om man beaktar, att de olika riktningarna inom
hygienen ansluter sig till mycket olika grundvetenskaper och darfor til -lämpar helt skilda arbetsmetoder. Sålunda kräver t. ex. arbete rörande

296

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

profylaxen mot smittsamma sjukdomar bakteriologisk-epidemiologisk skolning
och metodik, medan yrkeshygienen framför allt fordrar farmakologisktoxikologisk
och allmänfysiologisk utbildning och teknik och näringshygienen
speciell näringsfysiologisk dylik.

Kommittén anger, att företrädarna för hygienen vid landets medicinska
laroanstalter hittills i de allra flesta fall har representerat den bakteriologisk-epidemiologiska
riktningen. Som följd härav har enligt kommitténs
asikt de fysiologiskt-toxikologiskt och näringsfysiologiskt orienterade delarna
av ämnet i forskningsavseende blivit starkt eftersatta.

Kommittén, som oreserverat ansluter sig till meningen att hygienen bör
ioretradas av en professur vid var och en av de medicinska läroanstalterna
anser det emellertid nödvändigt med en anordning som omedelbart säkerställer
forskningen och undervisningen såväl inom näringshygienen som
yrkeshygienen vid de medicinska högskolorna. Det synes kommittén ej
längre försvarligt att alltfort låta tillfälligheter avgöra om forskning inom
dessa betydelsefulla grenar av hygienen skall bedrivas vid lärosätena. Kommittén
föreslår därför, att en differentiering av de fyra hygienprofessurerna
skall ske pa sadant satt, att yrkeshygienen respektive näringshygienen
garanteras särskilda företrädare. Kommittén fattar därvid yrkeshygien i en
ej alltför snäv bemärkelse, inkluderande väsentliga delar av den°fysiologiskt
inriktade hygienen.

Kommittén föreslår, att av de fyra hygienprofessurerna en benämnes
professur i hygien, särskilt näringshygien, och en, eventuellt två, professur
i hygien, särskilt yrkeshygien. Frågan om dessa professurers placering bör
enhgt kommitténs mening övervägas av vederbörande fakulteter och lärarkollegier
i samband med remissbehandlingen av detta betänkande.

Den av kommittén föreslagna undervisningen om cirka 5 timmar i samband
med den propedeutiska kursen i socialmedicin kommer att få ges två
gånger årligen vid samtliga lärosäten. Kurs i hygien om cirka 40 timmar
ioreslar kommittén skola ges i Uppsala, Lund och Göteborg två gånger

ärligen med 30 deltagare och i Stockholm tre gånger årligen med 40 deltagare.

1 avvaktan på att lokaler för en hygienisk institution blir tillgänglig i
Uppsala föreslår kommittén, att inrättandet av en professur i hygien där
nu beslutes i princip och att anvisande av medel till denna tjänst får anstå
fli s lampliga lokaler ställs till förfogande. Den nuvarande institutionen i
baktenologi skall visserligen bereda plats även för imdervisningen i hygien,
men kommitténs förslag om utvidgning av undervisningen i klinisk baktenologi
ställer sådana ökade krav på de nuvarande lokalerna, att en fullt
utbyggd institution icke kan förläggas dit. Under dessa förhållanden föreslår
kommittén, att undervisningen i hygien i Uppsala som ett provisorium
ges av en lärare i hygien mot ett arvode av 6 900 kronor, vari även innefattas
ersättning för examination. Vid kurserna bör tjänstgöra en amanuens

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

som under kurstiden avlönas med ett arvode av 400 kronor per kursmånad.
Ett materielanslag på 3 000 kronor beräknas för undervisningens behov.

I Lund blir undervisningen av samma omfattning som i Uppsala och kan
ges helt av innehavaren av den föreslagna professuren i hygien, som
omedelbart bör inrättas. Den nya institutionen kan enligt kommittén inrymmas
i den förutvarande kemiska institutionens byggnad, där universitetet
reserverat utrymmen för en hygieninstitution. Vid institutionen inrättas
tjänster som förste assistent, förste amanuens, laboratoriebiträde
och kanslibiträde samt en vaktmästartjänst. För institutionen beräknas
ett årligt materielanslag av 15 000 kronor. Särskilt utrustningsanslag blir
enligt kommittén erforderligt och beräknas i anslutning till uppgifter från
ämnesföreträdaren vid karolinska institutet till 220 000 kronor.

I Stockholm finns en professor i allmän hälsovårdslära. Professorn i fråga
är föreståndare för den hygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan.
Undervisningen i hygien, som enligt kommitténs förslag liksom
hittills meddelas vid denna institution, utgör 145 timmar årligen. Av dessa
kommer på professorns lott 130 föreläsningar, varför arvode på 750 kronor
avsättes till biträdande lärare eller fördelas på specialföreläsare.

I Göteborg erfordras en undervisning motsvarande den i Uppsala och
Lund. Kommittén föreslår, att en professur i hygien inrättas, när medicinska
högskolans utbyggnad når detta skede av utbildningen.

Den av kommittén föreslagna personalförstärkningen framgår närmare
av efterföljande tabell, vilken även utvisar den nuvarande personalorganisationen
och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits
ett arvode till amanuens med 750 kronor. Ifrågavarande arvode föreslås i
proposition nr 136 till innevarande ars riksdag skola utga till amanuens i
hygien under vårterminen 1955.

Yttranden.

Kommitténs förslag om reducering av hygienundervisningens
o m f a 11 n i n g har i princip godtagits av remissmyndigheterna. I ett flertal
remissyttranden har dock nedskärningen ansetts alltför radikal.

Medicinska fakidteten i Lund föreslår, att undervisningen i hygien under
det propedeutiska året uppskjutes till hygienkursen, som då bör utökas i
motsvarande grad. Lärarkollegiet vid karolinska institutet tillstyrker ett
förslag av ämnesrepresentanten, att kursen i hygien utökas med 10 timmar
från föreslagna 40 till 50. Dessa 10 timmar skulle ägnas åt teknisk hygien
och fältepidemiologi. Även organisationskommittén jör medicinska högskolan
i Göteborg föreslår, att kursen i hygien skall omfatta 50 timmar.

Kanslern finner icke skäl till erinran mot den av kommittén föreslagna
omfattningen av undervisningen i hygien.

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Hygien.

Tjänster	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
U	L	s	G	u	L	s	G	U	L	s	G
Professor .........	—		i	_	___	+ 1	_		+ 1	+ 1		+ 1
Lärare (arvode) ...	7200	12400	—	—	— 800	— 12400	—	—	-7200	— 12400
Biträdande lärare . .	—	—	5400	—	—	.—	-4650	—	—	—	— 4650
Förste assistent .. .	—	—	i	—	—	+1	—	—	+1	+ i	—	+ 1
Förste amanuens ..	—	—	i	—	—	+1	—	—	+1	+1	—	+ 1
Tredje amanuens . .	—	—	i
Amanuens (arvode)	—	—	—	(760)	+ 1600	—	—	—	—	_	_	-760
Laboratoriebiträde
(13 lgr) .........	—	—	i
Kontorist (13 lgr)..	—	—	i
Laboratoriebiträde
(11 lgr) .........	—	—	i	—	—	+1	—	—	+1	+1	—	+ 1
Kanslibiträde
(11 lgr) .........	—		—	—	—	+ i	—	—	+1	+1	—	+ 1
Vaktmästare (10 lgr)	—		i	-	—	+1	—	—	+1	+ i	—	+ 1

Medicinalstyrelsen delar kommitténs uppfattning, att den nuvarande
hygienkursen kan skäras ned, men anser en förutsättning härför vara, att,
såsom kommittén föreslagit, obligatoriska tjänsteläkarkurser kommer till
stånd. Styrelsen för statens institut för folkhälsan föreslår, att kursen i
hygien utökas med åtta å tio timmar, så att ämnena fältepidemiologi och
teknisk hygien kan inrymmas i kursplanen. Under en övergångstid — till
dess vidareutbildningen fått fast form — kan enligt styrelsens mening för
hygienkursen icke anslås kortare tid än 65—70 timmar. Sveriges läkarförbund
anser den föreslagna nedskärningen av hygienkursen delvis vara
motiverad men ifrågasätter, om icke på vissa punkter alltför radikala
ingrepp gjorts. Förbundet anser därför det böra övervägas att utöka kursen
med något tiotal timmar. Sveriges förenade studentkårer anser, att man
genom att låta kursen i hygien endast behandla tidigare ej berörda hygieniska
problemställningar och genom att utöka undervisningstiden per vecka
kan i tidshänseende komprimera kursen till en månad.

Kommitténs förslag om inrättande av professurer i hygien har
livligt tillstyrkts av remissmyndigheterna. Däremot har förslaget om en
differentiering mellan de olika högskolorna med hänsyn till professurernas
ämnestyngdpunkt i flertalet av yttrandena avstyrkts.

Såväl medicinska fakulteten i Lund som lärarkollegiet vid karolinska
institutet och organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg
bär sålunda avstyrkt kommitténs förslag om en differentiering. I yttrandena
har särskilt understrukits de svårigheter, som denna anordning komme
att medföra ur meriterings- och rekryteringssynpunkt i fråga om professurer
och docenturer i ämnet. Vidare hänvisas till den praxis, som utbildat sig,

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

att den vetenskapliga kvaliteten av en sökandes produktion ai det av -görande med bortseende från vilka delar av ämnesområdet den berör.
Medicinska fakulteten i Uppsala förordar inrättandet av en professur i
hygien i Uppsala utan definitivt ställningstagande nu till frågan om professurens
tyngdpunkt och anser att denna fråga bör avgöras först efter
samråd mellan de olika berörda högskolorna.

Kanslern förklarar sig dela de tre förstnämnda universitetsmyndigheternas
farhågor för rekryteringssvårigheter vid ett genomförande av kommitténs
förslag om en differentiering av förevarande professurer. Med hänsyn
härtill och till åberopade praxis i fråga om tillsättningsförfarandet avstyrker
kanslern kommitténs förslag i detta avseende.

Medicinalstyrelsen framhåller, att en differentiering av de fyra föreslagna
hygienprofessurerna med avseende pa ämnesområden säkerligen är
fullt berättigad ur forskningens synpunkt, men anser, att professurerna med
hänsyn till studenternas behov av allsidig belysning av de i ämnesgruppen
ingående delämnena inte bör fastlåsas vid viss gren av ämnet. Styrelsen
för statens institut för folkhälsan anser att expertdelegationens förslag,
att de planerade fyra professurerna i hygien skulle vara av samma karaktär
och att man sedermera skulle inrätta specialprofessurer i t. ex. näringshygien,
yrkeshygien, fysiologisk hygien etc., ur flera synpunkter måste vara
att föredra framför kommitténs förslag till omedelbar differentiering av
professurerna. Emellertid kan det enligt styrelsens mening knappast anses
sannolikt, att dylika specialprofessurer kommer att inrättas inom en nara
framtid. Behovet av professurer i yrkeshygien och fysiologisk hygien är
stort, och man behöver forskning inom dessa yrkesområden. Vidare erfordras
sakkunskap för att handlägga de samhällsviktiga problem, som uppstår
inom dessa områden, och slutligen behövs sådana professurer för a\ ancerad
utbildning av de många specialläkare, som erfordras inom dessa områden.
Det finns sålunda enligt styrelsens mening många skäl, som talar for att
de av kommittén föreslagna professurerna inrättas, trots de nackdelar ur
undervisningssynpunkt, som det innebär att hela det allmänhygieniska
området icke kommer att representeras i professurerna. Ehuru styrelsen
finner den av kommittén föreslagna anordningen långt ifrån idealisk, förklarar
sig styrelsen därför inte vilja avstyrka, att de föreslagna specialiserade
professurerna kommer till stånd. Styrelsen föreslår dock, att den av
professurerna, som föreslås benämnd professur i hygien, särskilt näringshygien,
omformas till en professur i hygien, särskilt fysiologisk hygien. Den
får härigenom en bredare bas. Svenska lälcaresällskapet biträder kommitténs
förslag, att en professur i hygien inrättas vid varje lärosäte och att
professurerna differentieras. Sveriges läkarförbund tillstyrker livligt förslaget
om inrättande av professurer i hygien vid alla lärosäten, men avstyrker
förslaget om eu differentiering. Först när en forsknings- och undervisningsorganisation
inom det odelade ämnet uppbyggts vid samtliga utlnldmngs -

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

anstalter, bör en mera genomgripande specialisering övervägas. Detta hindrar
icke enligt läkarförbundets mening, att redan nu behovet av forskning
och utbildning inom yrkeshygienen bör kunna tillgodoses, t. ex. genom inrättandet
av en yrkeshygienisk avdelning vid något av lärosätena.

Beträffande möjligheterna att anordna lokaler för nya institutioner
i hygien meddelar medicinska fakidteten i Uppsala, att det
vid en mom fakulteten utförd utredning har visat sig att en provisorisk
hygienisk institution om 150 m2 kan inredas i den nuvarande vindsvåningen
till patologiska och hygienisk-bakteriologiska institutionsbyggnaden. Föreläsningslokal
och djurutrymmen kan ställas till förfogande å hygieniskbakteriologiska
institutionen. Därmed bortfaller skälet för att dröja med
inrättandet av professur i ämnet. Tvärtom bör enligt fakulteten tillsättningsproceduren
igångsättas så snart som möjligt, så att den blivande innehavaren
av professuren kan deltaga redan i den provisoriska institutionens
inredning. Ämnet hygien behöver i Uppsala samma personalorganisation
som föreslagits för Lund och Göteborg. Emellertid behöver inte hela organisationen
tillkomma på en gång. När professur inrättas, bör samtidigt
tjänst som förste amanuens och som kanslibiträde inrättas. Dessa behövs
för undervisningen redan under byggnadsstadiet. Däremot anser fakulteten
det kunna anstå med inrättandet av tjänst som förste assistent, laboratoriebiträde
och vaktmästare, tills en institution har kunnat inredas.

Medicinska fakuleten i Lund hälsar med stor tillfredsställelse förslaget
att nu inrätta en professur i hygien vid universitetet i Lund. Den föreslagna
hygieniska institutionen kan som kommittén framhållit beredas provisoriska
lokaler i den förutvarande kemiska institutionen, där lokaler finns
reserverade för ändamålet. Emellertid behövs för institutionen icke blott
av kommittén upptaget anslag för utrustning utan också anslag för inredning
och nödvändig ombyggnad av de gamla lokalerna. Kostnaderna härför
beräknades 1951 uppgå till cirka 47 000 kronor. Fakulteten förutser vidare,
att ytterligare tjänster, eventuellt även i laboratorsgruppen, efter hand
kommer att bli erforderliga vid den nya hygieniska institutionen.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg meddelar,
att den i sina anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 hemställt, att en
professur i hygien inrättas i Göteborg med tillträde den 1 juli 1955, då
undervisningen i detta ämne är avsedd taga sin början hösten 1955. Organisationskommittén
anför, att det icke varit möjligt att, innan beslut föreligger
om professurens omfattning, utreda frågan om planläggning av och
inredning av den hygieniska institutionen och de kostnader denna kommer
att draga.

Kanslern tillstyrker, att professurer i hygien inrättas även i Uppsala och
Göteborg, samt föreslår, att anslag för personal och materiel vid dessa lärosäten
beräknas i likhet med vad som av kommittén föreslagits för institutionen
i Lund.

301

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

I ett till Göteborgs sjukhusdirektions yttrande fogat utlåtande av professor
M. Odin anföres, att lokalutrymmen för hygienen eventuellt kan skapas
i den nuvarande bakteriologiska institutionen, därest de föreslagna nya
institutionerna för bakteriologi och virologi kommer till stånd.

c. Socialmedicin

Kommittén.

Om den blivande läkaren skall kunna bibringas en varaktig förståelse för
och goda kunskaper i hygien och socialmedicin, måste, framhåller kommittén,
den allmänna hälsovårdslärans tankegångar framläggas för honom
så tidigt som möjligt. Redan i den prekliniska undervisningen kan vissa
sådana förhållanden beröras.

Under det propedeutiska året föreslår kommittén, att en kurs i socialmedicin
ges. Kursen skall syfta till att redan på ett tidigt stadium ge den
blivande läkaren en riktig syn på hälsoarbetet och lära honom att se patienterna
som individer med miljöproblem, som man måste ta hänsyn till i det
kliniska arbetet. Den förebyggande hälsovårdens idé, som innefattar envar
läkares ansvar och delaktighet i det profylaktiska arbetet, skall klarläggas
för de studerande. Det är enligt kommittén viktigt att göra den inledande
undervisningen så intresseväckande som möjligt genom att anknyta den
till praktiska demonstrationer.

Den propedeutiska kursen i socialmedicin, som endast är avsedd att vara
en kort orientering, föreslår kommittén få en omfattning av 15 timmar föreläsningar
jämte några demonstrationer. Följande ämnen synes böra behandlas
under kursen:

A. Föreläsningar.

1. Huvuddragen av hälso- och sjukvårdens organisation.

2. Socialmedicinens arbetsuppgifter.

3. Socialmedicinsk metodik, innefattande socialutredningar, hembesök,
upptagande av socialmedicinsk ananmes.

4. Sambandet mellan sociala förhållanden, såsom ekonomisk situation,
bostadsförhållanden, arbetsförhållanden, arbetslöshet, samlivet med andra
människor inom olika grupper m. m. å ena sidan samt sjuklighet och dödlighet
i olika sjukdomar å den andra.

5. Individernas utveckling som samhällsvarelser, ungdomsproblem, lösgörande
från familjegruppen, familjebildning och familjestrukturens förändringar,
åldrandet med dess minskade aktivitet i samhället m. in.

6. Orientering om hälsovård och sjukdomsprofylax.

7. Hälsokontroll (skärmbildsfotografering, förebyggande mödravård, förebyggande
barnavård, folktandvård).

8. Förebyggande av smitta (tuberkulos, tarmsjukdomar, veneriska sjukdomar,
nosokomiala infektioner). Skyddsympning.

B. Praktiskxi demonstrationer.

1. Studenternas hälsokontroll.

2. Barnavårdscentral.

3. Folktandvård.

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Den propedeutiska kursen i socialmedicin föreslår kommittén skola ledas
av professorn i socialmedicin med biträde av lärarna i hygien och av specialister
på sådana områden, där detta visar sig nödvändigt. Lämpligt kompendium
och översiktliga framställningar i anslutning till kursen bör utarbetas.
Kursen behöver enligt kommittén ej avslutas med förhör, då kunskapskontrollen
sker i hygien- respektive socialmedicinförhören.

En huvudsaklig del av den socialmedicinska undervisningen är i kommitténs
förslag den undervisning, som fortlöpande meddelas under de olika
kliniska kurserna och tjänstgöringarna i samverkan med de olika kliniska
lärarna. Härvid kommer professorn i socialmedicin att ha en viktig uppgift
som en sammanhållande, koordinerande och stimulerande kraft.

Kommittén framhåller, att även lärarna och läkarna vid olika kliniska
kurser och tjänstgöringar har en utomordentligt viktig uppgift att fylla
i den fortlöpande socialmedicinska undervisningen. Denna undervisning
kan nämligen lätt bli en död bokstav, om den studerande endast får den
meddelad vid vissa, särskilt tillrättalagda föreläsningar. Kommittén menar,
att den studerande måste se, att de sociala faktorerna tillmäts betydelse
och beaktas i det löpande sjukvårdsarbetet. I förekommande fall skall deras
betydelse analyseras, den studerande skall under sina kliniska tjänstgöringar
få se att de sociala kuratorerna tillkallas, och han skall underrättas om vilka
undersökningar de utför och vilka åtgärder som rekommenderas. Detta
socialarbete inom sjukvården finner kommittén böra redovisas på samma
sätt som resultaten från andra diagnostiska och terapeutiska avdelningar.

Kommittén understryker betydelsen av att den studerande får en viktig
del av sina erfarenheter vid klinikerna genom praktiskt socialmedicinskt
arbete i anslutning till de enskilda fallen. Vid varje sjukdomsfall, där sociala
faktorer spelar en beaktansvärd roll, bör han få ta upp en fullständig socialmedicinsk
anamnes. I åtminstone några sådana fall under varje kurs bör
den studerande göra hembesök tillsammans med en socialkurator. Den
socialmedicinska undersökningen bör sluta med ett förslag till socialmedicinsk
terapi vid sidan av den medicinska terapien. Vid denna form av undervisning
anser kommittén, att de sociala kuratorerna och de underordnade
läkarna kommer att spela en viktig roll som omedelbara handledare av
de studerande i det praktiska arbetet. Kuratorsinstitutionen och kuratorns
arbete skall enligt kommittén framstå för den studerande som en viktigdel
av den stora sjukvårdsorganisationen, vilken skall användas i diagnos
och terapi på samma sätt som sjukhusets laboratorie- och behandlingsavdelningar.

Kommittén föreslår, att professorn i socialmedicin ger sitt bidrag till den
fortlöpande undervisningen i socialmedicin under de kliniska kurserna och
t jänstgö ringarna i en samundervisning, som dels utformas som kliniska
konferenser, dels som föreläsningar av honom själv under de olika kurserna
i samband med kliniska demonstrationer av patienter, dels också som prak -

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 81%.

tiska demonstrationer inom t. ex. socialvården. Sådan fortlöpande undervisning,
som leds av professorn i socialmedicin under olika kliniska kurser
och tjänstgöringar, föreslås omfatta cirka 40 timmar årligen, vari ingår
12 timmar i samband med medicinundervisningen och 8 timmar i samband
med kirurgi- och ortopediundervisningen. Resten bör enligt kommittén fördelas
på undervisningen i dermato-venereologi, obstetrik och gynekologi,
oftalmiatrik, oto-rhino-laryngologi, pediatrik och psykiatri. Denna undervisning
skall ingå i den obligatoriska undervisningen.

Som avslutning på den hithörande undervisningen föreslår kommittén en
huvudkurs i socialmedicin. Denna kurs, vari centrala delar av statsmedicinen
ingår, föreslås omfatta 55 timmar, varav hälften föreläsningar och
hälften praktiska demonstrationer. Kursen skall enligt kommittén ges samtidigt
med kursen i pediatrik. Med 3—4 timmar undervisning i veckan
under 16 veckor anser kommittén, att det ej behöver befaras, att kursen
nämnvärt inkräktar på undervisningen i pediatrik. I kursen bör följande
ämnen ingå.

1. Allmänna drag av samhällets organisation.

2. Befolkningens sammansättning, åldersfördelning, yrkesfördelning,
könsfördelning, befolkningstäthet, befolkningsutveckling, befolknmgspohtiska,
åtgärder in. in.

3. Orsakerna till sjukdom och död. Den officiella och internationella
nomenklaturen (sjukdoms- och dödsorsaksnomenklatur).

4. Vitalstatistik.

5. Kampen mot folksjukdomarna (tuberkulos, reumatiska sjukdomar,
cancer, hjärt- och kärlsjukdomar etc.).

6. Arbetsvärd och yrkeshygien. Kort översikt över industrialiseringens
utveckling, industriarbetets vådor, yrkessjukdomar, olycksfall i arbetet,
dödsolyckor, invaliditet. Demonstration av vanliga fall av yrkessjukdomar
och olycksfall. Industriläkarens arbete, allmänläkarens kontakt med industriarbetet,
rehabilitation efter olycksfall och yrkessjukdomar.

7. Olika former av social missanpassning, fattigdom, arbetslöshet, arbets hämning,

alkoholism, kriminalitet, prostitution, lösdriveri, försumlighet i
försörjningsplikten m. m. . .

8. Arv, konstitution och miljö, abort och sterihsermgslragor.

9. Socialvården, d.v.s. fattigvården och fattigvårdsnämnderna, barnaoch
ungdomsvården samt barnavårdsnämnderna, alkoholistvården och nykterhetsnämnderna
samt nykterhetsrörelsen, arbetsvärden och arbetsförmedlingarna,
sociala hemhjälpsverksamheten, bostadsförsörjningen och subven tioneringen

m. in. .

10. Vården av asociala, d.v.s. kriminalvård, lösdnvarvard, omhändertagande
av prostituerade, vissa veneriskt smittade m. in.

It. Konvalescentvården, rehabilitation och åtgärder för partiellt arbetsföra
i allmänhet. .

12. Försäkringsmedicin, sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring,
folkpensionering, barnbidrag, mödrahjälp in. in.; utfärdande
av intyg i anslutning härtill.

13. Andra intyg och remisser, t. ex. för sökande av anställning.

14. Kuratorsverksamhet av olika slag.

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

15. Vissa partier av hälso- och sjukvårdens organisation mera ingående,
t. ex. centraladministrationen, tjänsteläkarverksamheten, landstingens sjukvård,
statens kroppssjukvård och sinnessjukvården, konvalescentvård, pensionsstyrelsen
och kuranstalterna etc., den öppna läkarvården och den förebyggande
hälsovården genom periodiska undersökningar. Läkarantal och
lakarbehov, allmänpraktiker och specialister, jämte deras fördelning över
landet, tandläkare, apotekare, sjuksköterskor, sluten och öppen vårdt sjukhuspersonal
o.s.v.

Författningar rörande den medicinska personalorganisationen, behörighetsbestämmelser,
förordningar angående tjänsteplikt för medicinaipersonal,
stadganden rörande läkarnas rättsliga ställning.

Kursen ges av professorn i socialmedicin under medverkan av olika specialister.
Genom användande av lämpligt kompendium och översiktliga
framställningar av socialmedicinens olika problem anser kommittén, att
undervisningen bör kunna utformas mera fritt. De centrala delarna av statsmedicinen,
hälso- och sjukvårdens organisation in. m. föreslår kommittén
skola ges av en biträdande lärare, som antingen är tjänsteläkare (förste
provinsialläkare e. d.) eller på annat sätt, t. ex. som rättsläkare, har erfarenhet
av sådant arbete. Kursen avslutas enligt förslaget med tentamen
i socialmedicin. Centralpartierna av statsmedicinen förhörs härvid.

Kommittén uttalar, att vid tillsättning av professurerna i socialmedicin
givetvis ej andra bestämmelser kan gälla än för andra professurer, beträffande
vilka universitetsstatuterna stadgar, att inga andra grunder må
åberopas än graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet. För professuren
i socialmedicin måste likväl enligt kommitténs mening fordras, vad som
alltid krävts för de kliniska professurerna, nämligen sådan praktisk förfarenhet
inom området, som är oundgänglig för att de med professuren förenade
praktiska uppgifterna tillfredsställande skall kunna fullgöras. Kommittén
lägger för sin del särskild vikt vid att inom saväl den vetenskapliga som
den praktiska meriteringen tyngdpunkten bör ligga på sjukvårdens fält.
Kommittén fattar nämligen professurens förankring i den praktiska medicinen
som dess viktigaste särdrag i jämförelse med hygienprofessuren både
ur undervisningens och ur forskningens synpunkt.

Kommittén föreslår, att en professur i socialmedicin omedelbart inrättas
vid varje lärosäte. Vid varje socialmedicinsk institution bör därjämte finnas
biträdande lärare, som mot arvode ger delar av undervisningen, en
klinisk amanuens (underläkare), en kurator för biträde i undervisningen
och det vetenskapliga arbetet samt ett kanslibiträde.

Kommitténs förslag innebär vidare, att de av sjukvårdens huvudmän
avlönade kuratorerna i viss utsträckning kommer att tas i anspråk för undervisning.
Genom tillkomsten av en kuratorstjänst på varje socialmedicinsk
institution får dock även sjukvården ett tillskott av arbetskraft, som anses
uppväga det merarbete, som genom kommitténs förslag åsamkas klinikernas
kuratorer. Vid dessa institutioner kommer enligt kommittén ett stort behov

305

Kungl. Maj ds proposition nr 212.

att föreligga av kvalificerad statistisk assistens, varför ett arvode på 10 000
kronor bör avsättas för ersättning åt statistiker. I framtiden anser kommittén,
att e.n ordinarie tjänst som statistiker blir nödvändig vid varje
institution. För undervisningens och forskningens behov bör vidare avsättas
ett årligt materielanslag av 10 000 kronor. När verksamheten vid de socialmedicinska
institutionerna fått en fastare utformning, föreslår kommittén,
att även en tjänst som sjuksköterska inrättas vid varje institution.

De nya institutionerna i socialmedicin bör enligt kommitténs bestämda
mening förläggas till lärosätets centrala undervisningssjukhus. Provisoriskt
kan en lokal i sjukhusets omedelbara närhet dock vara tillfyllest. Kommittén
förutsätter, att befintliga föreläsningssalar kan utnyttjas vid undervisningen.
Under hänsynstagande till den föreslagna personalens omfattning
och arbetets art beräknar kommittén, att lokaler med en golvyta om cirka
250 m2 tills vidare skall vara tillräckliga. Det bästa vore enligt kommitténs
mening, om en sjukavdelning inom sjukhuset eller motsvarande utrymme
kunde inredas för ändamålet. Kommitténs undersökningar har emellertid
visat, att sådana utrymmen troligen icke omedelbart kan disponeras. Då
kommittén finner de nya institutionerna synnerligen angelägna, föreslås, att
medel anvisas till byggande av en träbarack vid respektive centrala undervisningssjukhus.
Kostnaden för en sådan byggnad av angiven storlek kan
uppskattas till cirka 95 000 kronor. Kommittén föreslår vidare ett inrednings-
och utrustningsanslag av 70 000 kronor för varje institution. Så snart
tillfälle erbjuder sig, och i varje fall då nybyggnad planeras, bör enligt kommittén
den socialmedicinska institutionen införlivas med det centrala undervisningssjukhuset.

För att säkerställa att professorn i socialmedicin får kännedom om och i
tillfredsställande omfattning kan utnyttja sjukhusets socialmedicinska
patientmaterial föreslår kommittén, att han blir chef för sjukhusets kuratorsväsende
och att vissa eller samtliga kuratorer administrativt underställes
honom. Detta torde även medföra ett mera effektivt inlemmande
av kuratorsinstitutionen i undervisnings-, sjukvårds- och forskningsarbeten
vid sjukhuset. Kommittén föreslår även att professorn i socialmedicin får
ledningen av studenternas hälsovård, varigenom han skulle få en modellinstitution
för förebyggande arbete till sitt förfogande i undervisningen.

Kurs i socialmedicin anordnas enligt kommitténs förslag vid lika många
tillfällen som kurs i pediatrik, med vilken den obligatoriskt skall kombineras.
I Uppsala blir den årliga undervisningsvolymen i socialmedicin följaktligen
225 timmar. Av denna undervisning faller 130 timmar på professorn.
Den återstående undervisningen bör fördelas på biträdande lärare eller
specialföreläsare. En biträdande lärare bör enligt kommittén huvudsakligen
meddela undervisning i de till socialmedicinen hörande delarna av statsmedicinen.
Denne biträdande lärare kan lämpligen vara eu tjänsteläkare
eller en person med liknande erfarenhet. Hans arvode kan beräknas till

20 — Dihang till riksdagens ''protokoll 195It. 1 samt. Nr 2IS.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

1 950 kronor för 30 undervisningstimmar jämte examinationer. Den andre
biträdande läraren skall ge den övriga undervisningen i socialmedicin med
65 timmar för ett arvode på 3 250 kronor.

I Lund beräknar kommittén arvode till biträdande lärare i enlighet med
vad som skett i Uppsala, dock att ersättning för endast en propedeutkurs
beräknas. För undervisningen i statsmedicin kan enligt kommittén här lämpligen
chefen för rättsläkarstationen anlitas mot ett arvode av 1 950 kronor.
För en propedeutisk kurs jämte den fortlöpande undervisningen under de
kliniska kurserna i Malmö beräknas ett särskilt arvode till lärare i socialmedicin
vid allmänna sjukhuset med 2 500 kronor.

I Stockholm anser kommittén, att institutionen i socialmedicin lämpligast
förlägges till karolinska sjukhuset, där de flesta av de kliniska kurserna
fullgörs. Vid institutionen anordnas en propedeutkurs samt huvudkurserna

1 socialmedicin, varvid studerande från samtidiga pediatrikkurser vid karolinska
sjukhuset och Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus bevistar eu
gemensam huvudkurs i socialmedicin. Förutom professorn erfordras en biträdande
lärare, vars arvode för 55 timmar föreläsningar beräknas till

2 750 kronor. För den undervisning i socialmedicin, som meddelas vid den
andra propedeutkursen samt under de kliniska kurserna vid serafimerlasarettet
och Sabhatshergs sjukhus, måste enligt kommittén inrättas en särskild
biträdande lärartjänst i socialmedicin. Den biträdande lärarens undervisning
beräknas till 50 timmar per år, och härför bör enligt kommittén
utgå en ersättning av 2 500 kronor. Ett rum bör stå till hans förfogande på
serafimerlasarettet att användas i samband med undervisningen. För undervisning
i statsmedicin m. m. i samband med nu diskuterade kurser i socialmedicin
bör ett arvode på 2 400 kronor avsättas.

I Göteborg föreslår kommittén, att professuren i socialmedicin upptas i
utbyggnadsplanen. Undervisningen föreslås bli av samma omfattning som
i Uppsala.

Den av kommittén föreslagna personaluppsättningen vid de socialmedicinska
institutionerna framgår närmare av efterföljande tabell.

Socialmedicin.

Tjänster	Kommitténs förslag
U	L	M	S	G
KS	Seraf
Professor ................	+ 1	+ 1		+ 1
Biträdande lärare .........	+ 5 200	+ 5 200	+ 2 500	+ 5 150	+ 2 500
Kurator (17 lgr) .........	+ •1	+ 1	—	+ 1
Statistiker (arvode) .......	+ 10 000	+ 10 000	—	+ 10 000
Kanslibiträde (11 lgr) .....	+ 1	+ 1	—	+1
Klinisk amanuens ........	—	+ 1
Förste underläkare ........	+ 1	—	—	+1

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

307

Yttrande n.

Kommitténs förslag om undervisning i socialmedicin har varmt tillstyrkts
av samtliga remissmyndigheter. Beträffande omfattningen och
uppläggningen av undervisningen framhålles emellertid i
flera av yttrandena lämpligheten av att de första åren betraktas som en
försöksperiod och att en slutgiltig utformning sker, först sedan tilliäcklig
erfarenhet vunnits.

Medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt organisationskommittén
för medicinska högskolan i Göteborg har tillstyrkt kommitténs förslag
om inrättande av professurer i ämnet. Lärarkollegiet vid karolinska
institutet har i princip icke ställt sig avvisande mot tanken på professurer i
socialmedicin över huvud taget, men riktat kritik mot de föreslagna professurernas
omfattning och struktur. Lärarkollegiet framhåller, att för fullgörandet
av uppgiften att »se till» att undervisningen i socialmedicin sker
på lämpligt sätt inom alla de kliniska ämnena fordras en person med mycket
stor auktoritet, och kollegiet anser det tvivel underkastat, om erforderlig
auktoritet kan förvärvas av en person, vars kompetens måste vara mindre än
den de lärare besitter, i vilkas undervisning han skall ingripa. Lärarkollegiet
erinrar om att 1941 års befolkningsutredning uttalat sig för en professur i
social pediatrik, vilken borde förenas med överläkarbefattning vid barnsjukhus,
vid vilket funnes sociala barnavårdande organ. Genom en sådan
anknytning skulle enligt utredningen garanti vinnas dels för att kontakten
med de sociala organen uppehölles, dels ock för att material för forskningen
erhölles såväl från denna verksamhet som från sjukavdelningarna. Lärarkollegiet
skulle hälsa en dylik professur med stor glädje och anser, att idealet
vore, om dylika professurer funnes i varje kliniskt ämne. Då detta är en
omöjlighet ur statsfinansiell synpunkt, förklarar sig lärarkollegiet icke ha
kunnat finna någon annan framkomlig väg beträffande stora delar av undervisningen
i socialmedicin än att speciallärare i mer blygsam ställning vid
de olika klinikerna avdelas för denna undervisning. Lärarkollegiet understryker,
att den i kursen i socialmedicin ingående undervisningen i statsmedicin
bör meddelas av professorn i rätts- och statsmedicin. Kunskapskontrollen
bör också handhas av denne och icke av professorn i socialmedicin,
som knappast kan förutsättas ha vederbörlig kompetens härför.

I en till medicinska fakultetens i Uppsala yttrande fogad inlaga av
professor J. Naeslund framhåller denne som sin uppfattning, att, da undervisning
i sociala frågor ges i samband med undervisningen i de olika kliniska
ämnena och i stats- och rättsmedicin, den föreslagna undervisningen i
socialmedicin högst väsentligt kan nedskäras. I sin till fakultetens yttrande
fogade inlaga har professor Ask-Upmark hävdat, att den av kommittén
föreslagna undervisningen bör kunna meddelas av professorn i hygien, professorn
i riitts- och statsmedicin samt de kliniska professorerna, varför han
yrkar avslag på det av kommittén föreslagna inrättandet av professur in. 11.
tjänster i ämnet.

308

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

Kanslern anför, att den del av den föreslagna undervisningen i socialmedicin,
som avser att bibringa studenterna kunskaper om sociala förhållanden
och social lagstiftning, lämpligen synes kunna anförtros annan än
huvudläraren, t. ex. lärare vid socialinstitut. Den övriga delen av undervisningen,
som avser att ge medicinska aspekter på ämnet, anser kanslern
i princip böra handhas av lärare med professors ställning. Undervisningen
i den mera kliniskt inriktade delen av den förebyggande medicinen bör
sålunda ankomma på professorn i socialmedicin. Kanslern understryker i
likhet med kommittén vikten av att denna undervisning icke endast meddelas
vid vissa, särskilt tillrättalagda föreläsningar utan att den anknytes
till det löpande sjukvårdsarbetet. Kanslern tillstyrker kommitténs förslag,
att professorn i socialmedicin skall vara chef för sjukhusets kurators väsende
för att säkerställa att han får kännedom om och i tillfredsställande omfattning
kan utnyttja sjukhusets socialmedicinska patientmaterial, men
ifrågasätter, om detta arrangemang är tillräckligt för att ge honom
det tillräckliga underlaget för undervisningen. Professorn i socialmedicin
bör, framhåller kanslern, givetvis i sin praktiska verksamhet först och
främst såsom konsult ha stark kontakt med de olika klinikerna och måhända
allra starkast med poliklinikerna. Det förefaller emellertid kanslern,
som om han dessutom borde ha en egen mindre klinik och då närmast en
medicinsk sådan, där han kan ta in fall, som tarvar närmare undersökning.
En sådan avdelning skulle enligt kanslerns mening även få stor betydelse för
hans forskning. Kanslern föreslår därför, att vid varje lärosäte närmare
utredes, i vad mån möjligheter finns att tillgodose de sålunda angivna
önskemålen i fråga om professorns i socialmedicin arbetsbetingelser. Icke
minst med hänsyn till angelägenheten av att forskning på området kommer
till stånd bör detta enligt kanslern ske snarast möjligt, så att man utan
alltför lång tidsutdräkt kan inrätta en professur vid något av de medicinska
lärosätena. Professurer i socialmedicin bör sålunda enligt kanslerns mening
inrättas successivt med hänsyn till möjligheterna att anordna institutioner.
Kanslern föreslår, att tills vidare kostnader endast beräknas för inrättande
av en institution, medan i övrigt arvoden till speciallärare beräknas. Det
torde, anför kanslern, böra ankomma på Kungi. Maj:t att besluta, var den
första institutionen skall inrättas. Kostnaderna för genomförandet av detta
förslag blir givetvis beroende av vart den första institutionen förlägges.
För att erhålla en ungefärlig siffra för kostnaderna har kanslern i sin kostnadsberäkning
räknat med att densamma förlägges till Lund.

Av övriga remissmyndigheter framhåller statskontoret, att frågan om
inrättandet av de föreslagna socialmedicinska institutionerna måste anses
inta en ur angelägenhetssynpunkt framskjuten plats i betraktande av den
omfattning, samhällets åtgärder numera erhållit på det socialpolitiska området.

Medicinalstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag om inrättande av sär -

309

Kungl. Maj:ts -proposition nr SIS.

skilda professurer i ämnet, varvid styrelsen doek förutsätter, att inrättandet
av sådana tjänster sker successivt med början vid karolinska institutet och
medicinska högskolan i Göteborg. Härigenom kan enligt styrelsens mening
den erfarenhet rörande undervisningens lämpliga utformning för svenska
förhållanden förvärvas, vilken nu saknas. Styrelsen framhåller även, att,
då utbildning i ämnet tidigare icke kunnat erhållas i vårt land, svårigheter
torde föreligga att omedelbart erhålla kompetenta innehavare till flera
sådana tjänster. Vid de lärosäten, där särskild företrädare för ämnet saknas,
bör enligt styrelsens mening undervisning i socialmedicin tills vidare
lämnas av speciallärare. Socialstyrelsen anför, att socialmedicinen är av
utomordentligt värde för kontrollen och forskningen rörande verkningarna
av socialvårdens åtgärder och därigenom även som ledning för socialvårdens
utveckling. Tillkomsten av föreslagna tre professurer i socialmedicin skulle
enligt styrelsens mening verksamt främja forskningen på området och intresset
bland läkarna för det socialmedicinska betraktelsesättet samt därmed
även verka stimulerande pa läkarnas medverkan mom socialvårdens
olika områden. Socialstyrelsen framhåller vikten av att den allmänna gerontologien
tillmätes ett större utrymme i de socialmedicinska kurserna. Åt
samma önskemål har 1952 års åldringsvårdsutredning givit uttryck.

Svenska läkaresällskapet ifrågasätter det välbetänkta i att på en gång
inrätta fyra professurer i ett nytt ämne, där inga erfarenheter över svenska
behov finns, där institutioner helt saknas och där svårigheten att få fram
personer med kompetens för en sådan professur bör vara betydande. Sällskapet
anser visserligen, att den huvudsakliga undervisningen i socialmedicin
bör meddelas kliniskt och polikliniskt i samband med de olika kliniska
läroämnena av kliniska lärare, varigenom möjlighet beredes att meddela
den socialmedicinska undervisningen i anslutning till aktuella fall, men förordar
dock, att en professur i socialmedicin inrättas i Stockholm vid karolinska
institutet med anordnandet av en institution, som organiskt far
utveckla sig och där specialister kan erhålla utbildning för de professurer,
som efterhand kan tillkomma vid övriga medicinska lärosäten. Intill så
lämpligen kan ske bör, enligt läkaresällskapets mening undervisningen vid
dessa anförtros åt arvodesavlönade speciallärare. Om eller när flera professurer
eller eventuellt laboraturer inrättas anser sällskapet, att dessa kan
få differentierad forskningsinriktning i överensstämmelse med vad som
föreslagits beträffande ämnet hygien.

Sveriges läkarförbund anser det önskvärt, att en förbättrad och till viss
del självständig undervisning kommer till stånd rörande de problemkomplex
och de fakta, som kommittén sammanfattat under benämningen socialmedicin,
även om förbundet hyser vissa betänkligheter i fråga om kommitténs
förslag till införande av ett akademiskt läroämne benämnt socialmedicin.
Socialmedicinsk undervisning bör enligt förbundets mening ges
under hela den kliniska utbildningen. Om den icke i hela sin vidd kan ges

310

Kungl. Maj:ts proposition nr £12.

av den kliniske läraren, kan en integration ske och speciallärare delta i de
kliniska föreläsningsserierna. Dessa lärare bör enligt förbundets mening i
första hand vara medicinskt utbildade. Därutöver behöver den blivande
läkaren undervisning i biologiskt-medicinskt orienterad sociologi och samhällsvetenskap.
Härvid kan en kursmässig undervisning vara ändamålsenlig,
och en del därav bör förläggas tämligen tidigt, lämpligen under det
propedeutiska året. Härutöver anser förbundet det vara lämpligt med en
sammanfattande och kompletterande huvudkurs, som bör avslutas med slutförhör.
Någon obligatorisk kombination med t. ex. pediatrik anser förbundet
icke böra ifrågakomma. Läkarförbundet tillstyrker kommitténs förslag om
inrättande av professurer i socialmedicin. Deras verksamhet måste enligt
förbundets mening i betydande utsträckning inriktas på forskning. Professurerna
bör dessutom vara huvudansvariga för kurserna i ämnet.

Sveriges förenade studentkårer anser, att införandet av socialmedicinsk
undervisning under särskilda ämnesföreträdare måste betraktas som en
väsentlig förbättring av den nuvarande undervisningsplanen. Att socialmedicinska
institutioner ur forskningssynpunkt bör inrättas förefaller
Sveriges förenade studentkårer klart motiverat. Dock föreslås, att institutionerna
och deras befattningar inrättas successivt, så att man i både undervisnings-
och forskningshänseende får en ökad erfarenhet av därmed sammanhängande
problem vid den fortsatta utbyggnaden. Medicinska föreningen
i Lund har framhållit möjligheten att till lärare i socialmedicin
utse en tjänsteläkare (socialläkare, stads- eller provinsialläkare etc.).

Styrelserna för socialinstituten i Stockholm och Göteborg samt sydsvenska
socialinstitutet i Lund uttrycker sin tillfredsställelse med kommitténs
förslag till utökad undervisning i socialmedicin och understryker behovet
av medicinsk sakkunskap inom socialvårdens arbete. Mot undervisningens
organisation och innehåll har styrelsen för socialinstitutet i Göteborg
dock gjort följande erinringar. Undervisningen bör omfatta även allmänna
samhällsförhållanden och socialpolitiska anordningar, och denna undervisning
far icke bli av alltför elementär art. För denna undervisning krävs
medverkan av lärarkrafter med samhällsvetenskaplig och socialpolitisk
eventuellt också juridisk skolning. För denna undervisning synes särskilda
kurser böra förläggas till sjunde och åttonde terminerna. Härigenom skulle
de studerande bli mera skickade att deltaga i den fortlöpande undervisningen.
Avslutningskursen torde däremot med fördel kunna beskäras. Styrelsen
anser, att hela frågan om undervisningens omfattning och innehåll
måste särskilt prövas under medverkan av samhällsvetenskaplig och socialpolitisk
expertis. Styrelsen för sydsvenska socialinstitutet framhåller, att det
som ur institutets synpunkt är viktigast är, att såväl forskning som undervisning
organiseras så, att man behåller närmast möjliga kontakt med det
dagliga, praktiska arbetet, sadant detta ter sig för tjänsteläkare och andra
direkt till det förebyggande arbetet knutna läkare. Detta synes styrelsen

311

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

innebära, att undervisningen för blivande läkare till stor del bor handhas av
praktiskt arbetande läkare och i mindre utsträckning av vetenskapliga specialforskare.
Även svensk kuratorsjörening har uttryckt sin stora tillfredsställelse
med förslaget om införande av ämnet socialmedicin i undervisningen
för medicine studerande. Föreningen ansluter sig till kommitténs
förslag om att professorn i socialmedicin skall fungera som chef for underr
visningssjukhusets samtliga kuratorer. Det förefaller föreningen vara en
lvckli" lösning, att kuratorerna knyts så nära till den socialmedicinska institutionen
som möjligt och att en stor del av den socialmedicinska undervisningen
därigenom fast förankras i kuratorernas arbetsuppgifter.

Svenska livförsäkringsbolags överläkareförening och svenska livförsäkringsbolags
nämnd för medicinsk forskning har i en gemensam skrivelse
uttalat sin tillfredsställelse med att ämnesområdet »forsakrmgsmedicin,
sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, folkpensionering,
barnbidrag, mödrahjälp m. m.; utfärdande av intyg i anslutning härtill»
upptagits i utbildningsplanen och framhållit vikten av att detta ämnesområde
erhåller tillräckligt utrymme.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning hälsar med tillfredsställelse,
att förslag rörande professur i socialmedicin framlagts, samt
uttalar, att beredningen finner det angeläget, att förslaget snarast möjligt

realiseras. •

Kommitténs förslag att professorn i socialmedicin eventuellt skulle bil
chef för studenternas hälsobyrå avstyrkes av medicinska
fakidteten i Uppsala. Som skäl häremot anför fakulteten bland annat, att en
byrå, som sysslar med studenters socialmedicinska förhållanden, av psykologiska
skäl är synnerligen olämplig som demonstrationsobjekt för deras
kamrater. Kanslern förklarar sig dela denna uppfattning. Medicinska fakidteten
i Lund anser det ej rådligt att från början bestämma att professorn
skall vara chef för kuratorsinstitutionen eller studenternas hälso var ds hyra
eller utöva annan praktisk verksamhet. Dessa frågor måste bli i hög grad
beroende på vem som kommer att inneha professuren.

I fråo-a om antalet kurser i socialmedicin anför kanslern, att, da
han förordat att kursen i pediatrik icke skall vara obligatoriskt kombinerad
med kursen i socialmedicin, skälet för att den sistnämnda kursen bor anordnas
tre gånger om året bortfaller. Kanslern föreslår därför, att kurs i socialmedicin°anordnas
två gånger årligen. Härvid torde enligt kanslerns mening
biträdande lärare icke erfordras i Uppsala, Lund och Goteborg samt vid
karolinska sjukhuset för annan undervisning än i de till socialmedicinen
hörande delarna av statsmedicinen.

Sveriges läkarförbund anser likaledes, att någon obligatorisk kombination
med t. ex. pediatrik icke bör ifrågakomma. I likhet med vad som anförts
beträffande ämnet hygien anser Sveriges förenade studentkårer att huvudkursen
i socialmedicin bör kunna komprimeras till eu månad. Med den

312

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

sålunda föreslagna uppläggningen av undervisningen och kurserna i hygien
och socialmedicin anser Sveriges förenade studentkårer att dessa kurser
kan forläggas i omedelbar anslutning till varandra under en tvåmånadersperiod.

Beträffande möjligheterna att anordna lokaler för undervisningen
i socialmedicin anför medicinska fakulteten i Uppsala,
att en definitiv lösning av lokalfrågan inte kan komma till stånd förrän
i anslutning till akademiska sjukhusets fortsatta utbyggnad enligt generalplanen.
Provisoriska lokaler torde kunna ordnas endast genom uppförandet
av särskild barackbyggnad på det sätt kommittén föreslagit.

Medicinska fakulteten i Lund meddelar, att lokalutrymmen för den
planerade socialmedicinska institutionen finns reserverade enligt uppgjorda
ritningar för det planerade nya centralblocket inom norra lasarettsområdet.
Provisoriska lokaler kan beredas redan i samband med att den första del av
centralblocket, som avses skola påbörjas år 1954, färdigställes. Under dessa
forhållanden kan av kommittén upptagna kostnader för uppförande av en
tillfällig barackbyggnad bortfalla. Anslag för inredning och utrustning är
emellertid fortfarande nödvändigt. Till storleken av detta vill fakulteten
återkomma senare.

Direktionen för karolinska sjukhuset anför, att inom sjukhusets område
mns för närvarande redan uppförd en barack för statens arbetsklinik, och
ifrågasätter lämpligheten av uppförande av ytterligare baracker. Då frågan
om överförande till karolinska sjukhuset av den ortopediska kliniken vid
Norrbackainstitutet är under diskussion, anser direktionen det måhända
vara mest ändamålsenligt att, därest ortopediska kliniken flyttas, förlägga
den socialmedicinska institutionen till Norrbackainstitutet. Institutet ligger
nära karolinska sjukhuset och de kontakter, som fordras mellan den
socialmedicinska institutionen och karolinska sjukhuset, torde enligt direktionens
mening ganska lätt kunna etableras.

I det till Göteborgs sjukhusdirektions yttrande fogade utlåtandet av
professor M. O dm anföres, att lokaler för socialmedicinen kan beredas i
samband med Sahlgrenska sjukhusets ombyggnad i de gamla polikliniklokalerna.
Något anslag till uppförande av barackbyggnad erfordras sålunda
icke, men däremot bör utrustningsanslag beräknas.

Det av kommittén föreslagna utnyttjandet av socialkurator
erna för undervisningen i socialmedicin har av
remissmyndigheterna ansetts lämpligt. Önskemål om ökat antal
kuratorstjänster och förmånligare lönegradsplac
e r i n g har dock framställts i några av yttrandena.

Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm finner det föreslagna utnyttjandet
av kuratorernas verksamhet och sakkunskap i de studerandes undervisning
vara ett lyckligt grepp. Styrelsen anser emellertid, att de undervisande
uppgifterna kommer att ta kuratorernas tid i anspråk i sådan om -

313

Kungl. May.ts proposition nr %12.

fattning, att det icke blir tillräckligt med den nya, för undervisningens speciella
behov föreslagna tjänsten, och föreslår därför, att antalet kuratorstjänster
utökas med ytterligare en per sjukhus. Styrelsen anser vidare
under hänvisning till att vid landstingens sjukhus redan nu de s. k fors
kuratorerna är placerade i lönegraden 19 - den föreslagna lonegradsplacerhmen
för kuratorerna vara för låg. Med de ansprak, som nu stalls pa
samtliga undervisningssjukhusens kuratorer, bor dessa enligt styrelsens
mening icke placeras lägre än i lönegraden 19 och de nya särskilt for undervisningens
del inrättade tjänsterna jämställas med tjänsterna sasom biträdande
lärare i praktisk socialvård vid socialinstitutet och salunda placeras

1 Svensk kurator sjörening anser, att de föreslagna kuratorst jansterna bor
ställas i paritet med lärartjänster i praktisk socialvård vid socialinstitutet
och sålunda placeras lägst i lönegraden Ca 29. Undervismngskuratorn bor
enligt föreningens mening ha avlagt socionomexamen, ha goc oc a S1
erfarenhet av kuratorsarbete och handledning samt ha mentalhygiems

utbildning.

Departementschefen.

Inom nutidens medicinska verksamhet får det förebyggande arbetet eu
allt större omfattning. Samhällets önskemål att genom halsovardande oc i
förebyggande åtgärder hindra sjukdomar att uppkomma snarare an att
bota dem måste omsättas i praktiska handlingsprogram. Dylika ans rangningar
leder fram till några av de mest invecklade fragekomplex som den
kommande utvecklingen av hälso- och sjukvården aktualiserar. I detta lage
är det enligt min mening högst angeläget, att de medicinska larosatena i
sitt förfogande får ökade resurser för undervisning och forskning mom den
förebyggande medicinens hela fält. Inom forskningen galler det att pa
basen av våra ökade kunskaper om sjukdomarna utforma metoder oci
organisationsplaner för det förebyggande arbetet på olika fält Värdet av
dylika åtgärder har ju ådagalagts på många områden av medicinen som
exempelvis i fråga om kontrollen av smittkoppssjukdomen genom allmän
vaccinering, bekämpandet av tuberkulosen genom skärmbildsröntgen samt
hälsokontrollen för vissa befolkningsgrupper vid mödravårds- och barnavårdscentraler.
Inom läkarutbildningen måste läkarna i ökad utsträckning
undervisas om det förebyggande arbetets mål och medel, varvid också hithörande
samhällsåtgärder på socialvårdens och lagstiftningens område blir

en viktig del i undervisningen. . , .

Inom den förebyggande medicinens stora fält bär kommittén ur undervisnings-
och forskningssynpunkt avgränsat två huvuddelar och föreslår,
att de under benämningarna hygien och socialmedicin skall bil sjalvstandiga
läroämnen i läkarutbildningen. Hygienen, som redan finns representerad
med en lärostol i vårt land, uppvisar med områden sadana som

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

bostadshygien, näringshygien etc. nära förbindelser i sina metoder och sitt
material av fakta med teoretiska vetenskaper som kemi, fysiologi och bakteriologi.
Socialmedicinen får en klinisk förankring med tyngdpunkten i
både undervisning och forskning lagd på tillämpningen av kliniska forskningsresultat
i sociala sammanhang och med stark anknytning till socialvård
och andra socialpolitiska verksamhetsformer. Kommitténs förslag till
uppdelning av den förebyggande medicinen på de två ämnena hygien och
socialmedicin kan jag godta, och kommitténs definitioner och exemplifieringar
ger enligt min mening en fullt tillräcklig vägledning för undervisningens
uppläggning.

Jag fmner i likhet med kanslern icke skäl till erinran mot den av kommittén
föreslagna undervisningen i hygien.

Kommittén anser i princip, att ämnet hygien bör företrädas av professur
vid varje lärosäte. Med hänsyn till behovet av undervisning och forskning
mom yrkeshvgienen och näringshygienen, anser kommittén, att dessa betydelsefulla
grenar av huvudämnet bör tillförsäkras företrädare genom en differentiering
av de kommande hygienprofessurerna. Universitetsmyndigheterna
och kanslern har emellertid avstyrkt den föreslagna differentieringen.
Som argument mot förslaget har anförts de svårigheter, som en
dylik anordning skulle medföra ur meriterings- och rekryteringssynpunkt
i fråga om professurer och docenturer i ämnet. Vidare hänvisas till den
praxis, som utbildat sig, att den vetenskapliga kvaliteten av en sökandes
produktion är det avgörande med bortseende från vilka delar av ämnesområdet
den berör. Med hänsyn till vad remissmyndigheterna sålunda anfört,
anser jag mig icke böra tillstyrka förslaget om en differentiering, även om
jag till fullo instämmer i kommitténs uttalanden om önskvärdheten av att
forskningen och undervisningen intensifieras såväl inom näringshygienen
som inom yrkeshygienen.

Beroende på lokalsvårigheter föreslår kommittén omedelbart blott inrättandet
av en professur i hygien, nämligen i Lund, där lokaler finns reserverade.
Kanslern föreslår, att professurer i hygien inrättas jämväl i Uppsala
och Göteborg. I Uppsala skulle enligt en inom fakulteten där utförd
utredning en provisorisk hygienisk institution om 150 m2 kunna inredas i
den nuvarande vindsvåningen till patologiska och hygienisk-bakteriologiska
mstitutionsbyggnaden. I Göteborg skulle lokalutrymmen eventuellt kunna
skapas i den nuvarande bakteriologiska institutionen, därest de föreslagna
nya institutionerna för bakteriologi och virologi kommer till stånd. Jag
finner icke den föreslagna lösningen av lokalfrågan i Uppsala tillfreds”
stallande. Ej heller torde lokalfrågan i Göteborg kunna anses definitivt löst.
Jag anser mig därför, i likhet med kommittén, nu endast böra föreslå inrättandet
av en professur i hygien i Lund.

Mot kommitténs förslag i fråga om den övriga personalen vid den föreslagna
institutionen i Lund ävensom i fråga om beräkningen av arvoden

315

Kungl. Maj:ts proposition nr VIS.

till lärare och kursamanuens i Uppsala och Stockholm har jag intet att
erinra. Då undervisningen i Göteborg får samma omfattning som i Uppsala,
föreslår iag, att motsvarande arvoden beraknas där.

Jag föreslår sålunda följande förändringar i den nuvarande personalorganisationen
i ämnet hygien:

Professor .....................

Lärare (arvode) ...............

Biträdande lärare .............

Förste assistent................

Förste amanuens ..............

Amanuens (arvode) ............

Laboratoriebiträde (högst 13 lgr)

Kanslibiträde (11 lgr) ..........

Vaktmästare (10 lgr) ..........

u	L	S
— 300	+ 1 — 12 400	— 4 650	+ 6 900
—	+ 1
+ 1600	+ 1	—	+ 850
—	+ 1
—	+ 1
	1 + 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen for avlöningar uppgår ti
i runt tal 64 900 kronor. Härutöver räknar jag med årliga mateneknSlag fo
undervisningen i Uppsala, Lund och Göteborg med respektive 3 000,

°C För ^inredning och ombyggnad av de lokaler, vari den föreslagna hygieniska
institutionen i Lund avses skola inrymmas, raknar jag nui enlighet
med fakultetens förslag med ett belopp av 47 000 kronor samt for utrustning
av institutionen med ett belopp av 220 000 kronor.

Den av kommittén föreslagna omfattningen av undervisningen i
socialmedicin och dess fördelning på en propedeutisk kurs, en fortlöpande
undervisning under de olika kliniska ämnena samt en huvudkurs
kan jag i likhet med remissmyndigheterna godta. Kommitténs förslag, att
de centrala delarna av statamedicinen. hälso- och sjukvårdens orgamsaten
m in skall undervisas av biträdande lärare, vilken som tjanstelakare eller
på annat sätt har erfarenhet av sådant arbete, finner jag riktigt. Den av
kommittén föreslagna obligatoriska kombinationen av huvudkursen i socialmedicin
med pediatrikkursen blir icke möjlig, därest vissa av umversitetsmyndigheterna
i enlighet med vad jag godtagit vid behandlingen av undervisningen
i pediatrik väljer att ge tre månaders kurs i det senare amnet.
Om så sker torde huvudkursen i socialmedicin bora anordnas som en fristående
kurs under en månad och få kombineras med någon av de kombinerbara
kurserna under licentiatstudiernas andra avdelning Ehuruval
vissa skäl talar för att denna fristående huvudkurs forlagges sent undei den
andra avdelningen, vill jag likväl med hänsyn till en dylik bestämmelses
inverkan på studietiden icke uppställa krav på genomgångna andra kurser
s0m villkor för tillträde till kursen. Oberoende av vilket alternativ som

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

V^jeS11ifraga om anordnandet av undervisningen i pediatrik torde det vara
tillräckligt med två huvudkurser i socialmedicin årligen.

. \ fraga om socialmedicinen föreslår kommittén, att professur omedelbart

;en i pediatrik torde det vara

mrattas vid varje lärosäte. De nya institutionerna i socialmedicin bör enligt
kommitténs mening inrymmas i undervisningssjukhusen, men i nuvarande
lage kan sådana lokaler ej beredas, varför kommittén beräknar
anslag for byggandet av provisoriska institutioner, inhysta i träbaracker på
sjukhusområdena. För att ge professorn en tillfredsställande kännedom om
sjukhusets socialmedicinska patientmaterial föreslår kommittén, att han
skall bil chef for sjukhusets kuratorsväsende och att vissa eller samtliga
kuratorer administrativt underställes honom. Kommittén föreslår även. att
professorn i socialmedicin får ledningen av studenternas hälsovård
Remissmyndigheterna har tillstyrkt kommitténs förslag om inrättandet
av socialmedicinska professurer. Kanslern föreslår dock en successiv utbyggnad
med hansyn till möjligheterna att anordna institutioner. Då det
synes kanslern angeläget, att forskning inom ämnet snarast kommer till
stand, beraknar kanslern nu anslag för en institution. Kommitténs förslag
att professorn skall vara chef för studenternas hälsovård, har allmänt avstyrkts
Kanslern anser, att professorn i socialmedicin i sin praktiska verksamhet
forst och främst såsom konsult bör ha en stark kontakt med de
olika khmkerna och måhända allra starkast med poliklinikerna. Det förefaller
darfor kanslern, som om han borde ha en egen mindre klinik, där han
Kan ta in tall, som tarvar närmare undersökning.

317

Kungl. Maj:ts yr o-position nr 212.

fogade utlåtande anfört, lokaler för socialmedicin beredas i de gamla polikliniklokalerna
i samband med Sahlgrenska sjukhusets ombyggna .

I likhet med flera av remissmyndigheterna finner jag det lämpligt att
de socialmedicinska institutionerna utbyggs successivt Då enligt vad nyss
sa°ts lokaler för dylika institutioner kan beredas i Lund och Goteborg, ioreslå°r
jag sålunda, att professurer i socialmedicin inrättas vid dessa lärosäten.
Vid övriga lärosäten bör tills vidare den föreslagna undervisningen meddelas
av arvodesavlönade lärare. _

Mot den av kommittén föreslagna personaluppsättningen vid den socialmedicinska
institutionen i Lund har jag intet att erinra. Jag forordar, att
motsvarande tjänster inrättas jämväl i Göteborg. ....

Till frågan om de föreslagna kuratorstjänstemas lönegradsplacering ar jag
icke beredd att nu ta ställning. Jag räknar dock i det följande med den
av kommittén föreslagna placeringen i lönegraden 17.

Jag föreslår sålunda följande personalorganisation for undervisningen i

socialmedicin:

- —	U		M	S	G
	L	KS	Seraf
		i	_	_	—	1
	10 350	1950	2 500	11 200	2 500	2 450
	_	1	—	—	—	1
	_	10 000	—	—	—	10 000
	_	1	—	—	—	1
Klinisk amanuens .....................	—	1	—	—	—	1

Den härav föranledda årliga kostnaden för avlöningar uppgår till i runt
tal 177 300 kronor. Härutöver räknar jag med årliga materielanslag för
undervisningen i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg med respektive
3 000, 10 000, 3 000 och 10 000 kronor.

För inredning och utrustning av de föreslagna socialmedicinska institutionerna
i Lund och Göteborg räknar jag i likhet med kommittén med engångsanslag
av 70 000 kronor per institution.

318

Kungl. Maj:ts proposition nr

30. Rättsmedicin.

Kommittén.

Undervisningen i rättsmedicin är enligt gällande examensstadga sammanförd
med statsmedicinen och utgör ett ämne i medicine licentiatexamen.
Undervisningen i de bada ämnena skall omfatta den medicinska vetenskapens
tillämpning pa lagskipmng samt svensk lagstiftning och förvaltning
rörande hälso- och sjukvård.

I Uppsala och Stockholm ges kurser i rätts- och statsmedicin två gånger
årligen, i Lund en gång årligen. Vid undervisningen i Stockholm har varje
kurs delats i tre grupper, vilka undervisats var för sig.

Under det sista decenniet har betydande förändringar företagits i undervisningen
i rätts- och statsmedicin.

År 1944 beslöt riksdagen inrätta rättsläkarstationer i Stockholm, Lund
och Göteborg. Härigenom inleddes den reform av rättsmedicinalväsendet,
som för närvarande håller på att genomföras och som bland annat innebär,
att den stora gruppen tjänsteläkare skall befrias från skyldigheten att utföra
rättsmedicinska obduktioner, vilka i stället skall verkställas av rättsläkarstationernas
specialutbildade läkare.

Med anledning av denna omorganisation av rättsmedicinalväsendet uppdrog
universitetskanslern 1944 åt professorn W. Bosaeus, dåvarande laboratorn
N. Gellerstedt och professorn E. Sjövall att verkställa utredningrörande
en omläggning av undervisningen i rätts- och statsmedicin för
medicine licentiatexamen. På grundval av utredningens år 1945 avgivna
förslag utfärdade kanslern nya bestämmelser för undervisningen i rättsoch
statsmedicin. Undervisningen skulle ges i en tremånaders kurs, som i
Stockholm borde omfatta 35 föreläsningstimmar samt omkring 30 timmer
demonstrationer och övningar med rätt för kursgivaren att byta ut föreläsningar
mot demonstrationer och övningar eller tvärtom. Tidigare gällande
föreskrifter angående de studerandes skyldighet att verkställa tiköppningar
och däröver diktera eller föra protokoll utgick ur bestämmelserna.

På 1948 års läkarutbildningskommittés uppdrag har professor Bosaeus
utrett behovet av undervisning i rätts- och statsmedicin för olika grupper
av läkare i anslutning till nu gällande bestämmelser och förefintliga organisation
av rättsmedicinalväsendet.

Professor Bosaeus har uppskattat behovet av undervisning i rättsmedicin
i den allmänna läkarutbildningen till 26 timmar, inklusive praktiska demonstrationer.

Professor Bosaeus har även behandlat frågan om att skilja undervisningen
i statsmedicin från kursen i rättsmedicin och funnit sig väl kunna godta
ett tidigare av 1938 års läkarutbildningssakkunniga väckt förslag, att under -

319

Kungl. Maj:ts -proposition nr 212.

visningen i de medicinska författningar, som hade samband med de särskilda
läroämnena, skulle meddelas av lärare i dessa ämnen samt senare komp eteras
med en kurs i socialmedicin. Å andra sidan formenar han, att Mssa
trupper av författningar och bestämmelser angående lakarnas verksamhet
fcke lämpligen kan komma att beröras i samband med den kliniska un ervisningen.
Det gällde här närmast författningar rörande behörighetsbestämmelser,
tjänsteplikt för medicinalpersonal, bestämmelser angaende utfärdande
av intyg av rättsmedicinsk karaktär, bestämmelser gaUande tystlåtenhetsförpliktelser
etc., samt författningar angaende dödsfall och^ratts
medicinska förrättningar. Undervisningen rörande denna giupp av besta
melser låge närmare rättsmedicinen än socialmedicinen och borde ta en

undervisningstid av 8 timmar. _

Kommittén finner det uppenbart, att undervisningen i rättsmedicin i den
allmänna läkarutbildningen kan göras tämligen begränsad och att den endast
bör omfatta sådana uppgifter, som i framtiden kan komma att alaggas var
och en praktiserande läkare. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, a
undervisningen i rättsmedicin skall omfatta 15 föreläsningstimmar jamte
5 demonstrationer av rättsmedicinsk liköppning, rättsmedicinsk hksyn,
rättsmedicinsk undersökning av levande personer m. in. Sammanlagt torde
denna undervisning motsvara vad professor Bosaeus föreslagit.

Beträffande undervisningen i statsmedicin har olika problem i anslutning
härtill utförligt diskuterats och utretts av kommitténs expertdelegation tor
hygien och socialmedicin. Delegationen har, som i avsnittet om dessa ämnen
anförts föreslagit, att statsmedicinens centrala delar sammanfattningsvis
undervisas i en slutkurs i socialmedicin. De delar av statsmedicinen, som
närmare berör de olika kliniska ämnena, skall behandlas av amneslararna.
Kommittén har anslutit sig till denna uppfattning. Detta innebar, att
ämnet rätts- och statsmedicin bör klyvas så, att av statsmedicinen endast
det som direkt berör rättsmedicinen undervisas i samband med detta anme.
Då kommittén sålunda föreslår, att undervisningen i statsmedicin skall utga
ur skyldigheterna för lärarna i rätts- och statsmedicin, anser kommittén, att
de i fortsättningen bör benämnas endast lärare i rättsmedicin.

Kommittén har i sina anslagsberäkningar för slutkursen i socialmedicin
förutsett, att en viss del av undervisningen (10 timmar per kurs) skall avse
särskilt statsmedicinska frågor och lämpligen bör ges av en tjanstelakare
eller liknande. Om lärarens i rättsmedicin arbetsbörda ger honom möjlighet
därtill, torde det vara en synnerligen fördelaktig anordning, om han torordnas
att ge denna undervisning under slutkursen i socialmedicin.

Undervisningen i rättsmedicin bör enligt kommittén ges under särskilda
kurser, som anordnas två gånger årligen vid samtliga lärosäten. Undervisningen,
som huvudsakligen får karaktär av föreläsningar och demonstrationer
utan praktiskt arbete, bör uppläggas så, att den kan kombineras
med samtliga kliniska kurser efter kirurgikursen. Den skall således iortga
över en relativt lång tid med ett fåtal föreläsningar och demonstrationer

320

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

per vecka. Med hänsyn härtill och även till att lämpligt demonstrationsmaterial
skall påräknas, anser kommittén, att kurstiden bör utsträckas
over cirka tre månader. Undervisningen föreslås avslutad med slutförhör.
. Kommittén diskuterar i samband med sitt förslag rörande undervisningen
i rättsmedicin jämväl frågan om det framtida behovet av särskild professur
i amnet i Stockholm. Den av kommittén föreslagna undervisningen i den
allmänna läkarutbildningen kräver icke, framhåller kommittén, en lärare
i professors ställning. Emellertid kommer i Stockholm även landets tjänsteläkare
att undervisas, och kommittén kommer därvidlag att föreslå en
utvidgning av deras obligatoriska utbildning, särskilt i fråga om socialmedicin
och rättsmedicin. Vid ett sådant förhållande anser kommittén det
vara nödvändigt, att ämnet rättsmedicin företräds av en lärare med akademisk
ställning. Omfattningen av arbetet vid Stockholms rättsläkarstation
torde enligt kommitténs mening även vara så betydande, att chefskapet kan
jamstallas med t. ex. befattningen som chef för statens rättskemiska laboratorium,
vilken chef har professors ställning. Samtliga dessa omständigheter
synes kommittén utvisa behovet av att framdeles liksom hittills chefen för
Stockholms rättsläkarstation tillika är professor i rättsmedicin vid karolinska
institutet. Kommittén anför, att den erfarit, att stora svårigheter föreligger
att rekrytera assistenter vid rättsläkarstationema. Då detta givetvis
också ar till nackdel för undervisningen, betonar kommittén vikten av att
åtgärder vidtas ägnade att främja rekryteringen till den rättsmedicinska
specialiteten.

I Uppsala och Lund kräver kommitténs förslag lärare för två kurser årligen
med sammanlagt 30 timmar föreläsningar och ledning av 10 demonstrationer,
motsvarande 20 undervisningstimmar. Kommittén beräknar därför
jämte ersättning för examination och kursledning ett arvode av 3 900
kronor.

I Stockholm torde undervisning liksom hittills kunna meddelas av proessorn
vid rättsmedicinska institutionen och hans assistenter. Kurs i rättsmedicin
föreslås skola ges två gånger årligen.

I Göteborg bör undervisning anordnas i överensstämmelse med vad som
föreslagits för Uppsala. Arvode till lärare i rättsmedicin bör upptas i organisationskommitténs
plan för högskolans utbyggnad.

Efterföljande tabell utvisar den nuvarande personalorganisationen samt
kommitténs och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

I kolumnen för nuvarande personal i Stockholm har inom parentes angivits
en tjänst som institutionsyaktmästare. Tjänsten föreslås i årets stats\
erksproposition skola mrattas från och med budgetåret 1954/55
1 kolumnen for nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits
ett amanuensarvode med 750 kronor Arvodet föreslås i proposition nr 136
till innevarande ars riksdag skola utgå till kursamanuens i stats- och rättsmedicin
under vårterminen 1955.

Kungl. Maj ds ‘proposition nr 212.
Rättsmedicin.

321

Tjänster	Nuvarande personal	Kommitténs förslag	Kanslerns förslag
U	L	s	G	U	L	s	G	U	L	s	G
Professor .............	_	_	i
Lärare i rättsmedicin ..	—	—	—	—	+ 8900	+ 8900	—	—	+ 8900	+ 8900	—	+ 8900
Undervisning i rätts- och
statsmedicin .........	8500	3500	—	—	-3500	— 8500		—	— 8500	— 3500
Förste assistent .......	—	—	i
Förste amanuens ......	—	—	i
tredje amanuens ......	—	—	i
Amanuens (arvode) ....	—	—	—	(750)
Preparator (14 lgr) ....	—	—	i
Institutionsvaktmästare
(14 lgr) .............	—	—	(i)
Laboratoriebiträde
(11 lgr) .............	—	—	i
Kanslibiträde (11 lgr) ..	—	—	i
Bestridande av vaktmäs-
targöromål ...........	—	—	600								1

Y ttranden.

Medicinska jakulteten i Uppsala anser, att av kommittén föreslagna fem
demonstrationer är otillräckliga ej minst med hänsyn till att färdigheterna i
obduktionsteknik med kommitténs förslag angående obduktionsundervisningen
synes bli bristfälliga. Fakulteten föreslår, att åtminstone en demonstration
per vecka eller 12 stycken ges. Eftersom även i fortsättningen
undervisningen vid alla lärosäten utom i Stockholm kommer att, enligt
kommittén, ledas av tillfälligt förordnade lärare efter frivilligt åtagande
och eftersom dessa måste förutsättas ha en ordinarie tjänst att sköta, så
torde det mången gång bli för betungande med två kurser årligen. Därför
synes det rimligt, att så länge det inte finns ordinarie lärare i ämnet,
frågan om en kurs per termin eller en per år lämnas att lösas efter förhandlingar
mellan vederbörande förordnande myndighet och lärare. °

Medicinska jakulteten i Lund anser, att ytterligare 10—12 timmar årligen
måste anslås till sådana demonstrationer, som förutsätter att deltagarna
uppdelas i mindre grupper. Arvodet till läraren i rättsmedicin bör korrigeras
i enlighet härmed.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet tillstyrker förslaget, att professorn
i rätts- och statsmedicin meddelar sin undervisning i statsmedicin i anslutning
till kursen i socialmedicin, men anser, att denna omständighet icke
bör°föranleda ändring av hans titel. I en till lärarkollegiets yttrande fogad
inlaga av professor W. Bosceus hävdar denne, att för undervisningen i rättsmedicin
inklusive den undervisning i statsmedicin, som fortfarande avses
skola ges i samband härmed, krävs minst 17 dubbla undervisningstimmar.
21 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 212.

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Vidare framhålles, att det torde bli ofrånkomligt att, senast vid den tidpunkt
då den nuvarande innehavaren av professuren i rätts- och statsmedicin
avgår, dubblera denna professur. Gentemot den föreslagna ändringen
av lärartjänsternas benämning anföres, att det kan på goda grunder
befaras, att innehavarna av dessa tjänster kommer att bli rena rättspatologer
och icke längre finner anledning att ägna medicinallagfarenheten
något nämnvärt intresse. Det är, anför Bosams, knappast troligt, att vare
sig de kliniska lärarna eller de blivande professorerna i socialmedicin, vilka
synes ämnade att övertaga undervisningen i medicinsk författningskunskap,
heller kommer att ägna denna ämnesgren något alltför stort intresse eller
att lägga ned någon synnerligen stor möda på att allsidigt följa med medicinallagstiftningen
i dess numera ganska snabba utveckling. Det kommer
då praktiskt taget icke att finnas några experter i fråga om medicinallagstiftningen
med undantag av ett mycket ringa antal tjänstemän i vissa
centrala ämbetsverk.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anser, att
kursen i rättsmedicin lämpligen bör koncentreras till två månader. Då
demonstrationerna bör ske för mindre grupper av studerande, anser organisationskommittén,
att arvodet till lärare bör uppräknas med hänsyn till
den härigenom ökade arbetsbördan. Det synes organisationskommittén
även nödvändigt, att vissa hjälpkrafter, amanuens och vaktmästare, ställs
till lärarens förfogande. Avtal anses vidare böra upprättas mellan de statliga
och kommunala myndigheterna rörande material och lokaler för den
praktiska undervisningen i ämnet.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag.
Kanslern föreslår, att arvode till lärare i rättsmedicin beräknas jämväl i
Göteborg.

Medicinalstyrelsen anser, att jämväl undervisningen i statsmedicin bör
meddelas av rättsmedicinsk expert. Utöver behovet av lärare i rättsmedicin
samt det av kommittén framhållna trängande behovet av tillfredsställande
rekrytering inom disciplinen framhåller medicinalstyrelsen ämbetsverkets
växande behov av expertis inom den rättsmedicinska nämnden. Medicinalstyrelsen
anser sålunda starka skäl tala för att ytterligare en professur inrättas
i ämnet. Var denna professur bör vara förlagd anses böra ytterligare
utredas.

Departementschefen.

Uppenbart är, att den av kommittén berörda reformen av rättsmedicinalväsendet
avsevärt inskränkt de uppgifter av rättsmedicinsk art, som i framtiden
kommer att åvila en praktiserande läkare. Jag finner det därför berättigat
att i enlighet med kommitténs förslag begränsa undervisningen i rättsmedicin
och godtar kommitténs förslag härom. Undervisningen i statsmedicin
bör i enlighet med den av mig accepterade planen för huvudkursen i

323

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

socialmedicin meddelas inom ramen för detta ämne. Vid den nya studieordningens
genomförande torde med hänsyn härtill benämningen på professuren
i rätts- och statsmedicin i Stockholm böra ändras till professur i rätts -

medicin.

Jag föreslår i likhet med kanslern följande förändringar i den nuvarande
personalorganisationen:

	U	L	S	G
Lärare i rättsmedicin ..................	+ 3 900	+ 3 900	—	+ 3 900
Undervisning i rätts- och statsmedicin ..	— 3 500	— 3 500
Amanuens (arvode) ....................	—	—		— 750

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
i runt tal 4 000 kronor.

324

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

31. Krigsmedicinsk undervisning.

Kommittén.

Kurs i krigskirurgi ges i Uppsala en gång varje år och i Lund två gånger
årligen. I Stockholm har undervisning i krigskirurgi ej anordnats sedan
våren 1946.

Undervisning i gassjukvård anordnas i Uppsala en gång årligen. I Lund
upphörde denna undervisning 1945 och i Stockholm 1946.

Kurser i krigsepidemiologi anordnas i Uppsala, Lund och Stockholm två
gånger årligen.

Utvecklingen av den särskilda undervisningen i vissa krigsmedicinska
ämnen har skildrats i kommitténs utredning av den 15 februari 1952 rörande
den krigsmedicinska undervisningen.

I utredningen anförde kommittén, att denna undervisning för närvarande
vore otillfredsställande ur beredskapssynpunkt och framlade ett förslag till
förstärkning av densamma.

Kommittén anförde vidare:

TJr principiell synpunkt torde man inte kunna dra en skarp gräns mellan
krigsmedicinen och den övriga medicinen. Medicinska åtgärder i krig innefattar
såväl behandling av skador, som åstadkoms med olika vapen, som
åtgärder i kampen mot sjukdomar och sjukliga tillstånd, vilka särskilt
gynnas av förhållandena under krig. I båda fallen bygger det krigsmedicinska
handlandet på kunskaper, som har sin tillämpning redan på de skador
och sjukdomar, som läkarna får ta hand om i fredstid. Det torde sålunda
kunna hävdas, att varje del av krigsmedicinen har en motsvarighet i den
fredstida medicinen. Man talar också därför om krigskirurgi, krigshygien,
krigsepidemiologi o.s.v.

Krigsmedicinen företer både likheter och olikheter jämfört med den fredstida
medicinen. Ett krigsförhållande ställer särskilda krav på läkarna, vilka
icke blir tillgodosedda under den vanliga civila läkarutbildningen.

_ Ett krigstillstånd skulle för närvarande med all sannolikhet innebära, att
civilbefolkningen komme att utsättas för krigshandlingar vid bombning av
industrianläggningar, städer o. d. I praktiskt taget varje del av landet kan
således uppkomma situationer, där behovet av läkarvård blir så stort, att de
tillgängliga läkarna icke kan beräknas förslå. Flyktingsströmmar, evakuering
av befolkningen i hela städer eller distrikt och avspärrning av landsdelar
från resten av riket kan vid ett krigstillstånd göra det nödvändigt,
att samtliga läkare inom ett visst område tas i anspråk för att bemästra
den medicinska situationen. Vid sådana tillfällen kan ingen åtskillnad göras
mellan vapenföra och icke vapenföra läkare, och det torde till och med kunna
förutsättas, att personer med väsentligt lägre medicinsk utbildning än
läkarna, såsom tandläkare, sjuksköterskor m. fl. kommer att få utföra arbeten,
som under normala förhållanden vore förbehållna läkarna. Om en
beredskapssynpunkt skall anläggas på läkarutbildningen, är det nödvändigt,
att samtliga läkare — oavsett om de tillhör en militär sjukvårdsorganisa -

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

tion eller inte — blir delaktiga av en tämligen omfattande krigsmedicinsk
undervisning. I detta sammanhang bör uppmarksammas, att antalet icke
vapenföra manliga samt kvinnliga medicine studerande torde utgöra cirka
30 procent av samtliga studerande.

Vid sina överväganden av detta problemkomplex hade kommittén fått
den bestämda uppfattningen, att anordningen med en undervisning i krigsmedicinens
väsentliga delar under en särskild kurs skulle erbjuda betydande
fördelar framför andra alternativ. Det alldeles övervägande flertalet av de
tillfrågade medicinska experterna hade beträffande små speciella områden
företrätt en liknande uppfattning. Å andra sidan kunde kurser i krigsmedicin
aldrig komma att omfatta all den medicinska kunskap, som ar av

krigsmedicinsk betydelse. . . .

Kommittén föreslog, att krigsmedicinsk undervisning skulle meddelas
till samtliga studerande. För det första skulle lärarna i de olika amnena
särskilt beakta de ämnesområden, som är av krigsmedicinsk betydelse.
Vidare vore det nödvändigt, att de studerande mera aktivt än nu finge delta
i kirurgiskt arbete, varför kirurgiassistenttjänstgörmgen föreslogs utvidgad
till tre månader. Därjämte måste särskilt anordnad krigsmedicinsk undervisning
tillkomma under en månad. Under denna tid skulle ges dels en
kurs i krigsmedicin, dels en kurs i epidemiologi med krigsepidemiologn
Kursen i krigsmedicin föreslogs omfatta cirka 25 timmar föreläsningar
jämte 3—4 timmar demonstrationer och övningar vid 12 13 tillfällen.

Kursen skulle därmed komma att uppta ungefär halva undervisningstiden
av den krigsmedicinska studiemånaden. Innehållet i kursen i krigsmedicin
ansågs icke böra fixeras vid något bestämt schema. I utredningen lämnades
ett exempel på en möjlig anordning av kursen. Denna skulle ges vid det
medicinska lärosätet av huvudlärare jämte civila och militära specialister
mot arvode. Under kurstiden skulle en amanuens förordnas med uppgift att
biträda vid det praktiska anordnandet av kursen. Ett materielanslag skulle
stå till förfogande för varje kurs, och lämplig litteratur i krigsmedicin skulle
utarbetas och ges till de studerande. .

Eftersom den nuvarande assistenttjänstgöringen vid epidemisjukhus
skulle bibehållas tills vidare, innebar kommitténs förslag en förlängning
av studietiden med tre månader. Med hänsyn till att de värnpliktiga medicine
studerandena redan i dåvarande läge åsamkades dröjsmål i sm studiegång
av militära skäl föreslog kommittén, att de tre månaderna militär
kirurgiassistenttjänstgöring skulle få tillgodoräknas som civil utbildning.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes kommitténs förslag av såväl de akademiska
som de militära myndigheterna. Medicinska föreningen i Lund
höll före, att kurserna i krigsmedicin och i epidemiologi kunde utga och
ersättas med en kortare kvällskurs med demonstrationer av krigsmedicinsk
film m. in. samt visitronder på epidemisjukhuset under kurserna i medicin
och pediatrik. Några remissmyndigheter hade iivcn vissa erinringar att gora

326

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 21%.

mot detaljutformningen av de föreslagna kurserna. I anslutning härtill anförde
kanslern, att han hade för avsikt att anordna en konferens för lösandet
av de i samband med undervisningens uppläggning uppkommande frågorna,
när undervisningen skall sättas i gång.

Kommittén anför i sitt nu framlagda betänkande, att det för detaljutformningen
av undervisningen i krigsmedicin är av största värde, att den
av kanslern planerade konferensen kommer till stånd, vilket även överensstämmer
med kommitténs förslag att ämneskonferenser vid behov skall
sammankallas för att utreda olika frågor i samband med undervisningen
i krigsmedicin.

Kommittén behandlar nu vissa frågor rörande inpassningen av den krigsmedicinska
undervisningen i den nya studieplanen. Assistenttjänstgöringen
i kirurgi har redan behandlats i ämnesavsnittet kirurgi. I fråga om epidemiologiundervisningen
har kommittén föreslagit, att föreläsningarna i detta
ämne skall sammanföras med assistenttjänstgöringen, så att liksom i övriga
kliniska ämnen samtidigt meddelas teoretisk och praktisk undervisning.
Det blir därvid enligt kommittén nödvändigt att låta den nya kursen i
epidemiologi få en längre tid till sitt förfogande än vad som krävdes för den
tidigare föreslagna föreläsnings- och demonstrationskursen. Kommittén har
därför, som redan anförts i avsnittet klinisk epidemiologi, föreslagit, att
kursen i detta ämne skall ta en tid av tva månader och få kombineras med
annat ämne i likhet med de flesta kliniska specialämnena.

Härigenom förändras enligt kommitténs mening situationen för kursen
i krigsmedicin. Det finns, anser kommittén, inte längre någon anledning
att uppehålla tvångskombinationen med kursen i epidemiologi, vilken anordning
var betingad av nödvändigheten att på bästa sätt lägga in den nya
undervisningen i den nuvarande studieplanen. Kursen i krigsmedicin kan
med den omfattning, som den fått i det tidigare framlagda förslaget, med
fördel kombineras med annat ämne med varannandags- eller halvdagsundervisning.
En sadan rätt till fri kombination ökar också de studerandes
möjlighet att anpassa studierna efter sina speciella behov. Kommittén föreslår
därför, att kursen i krigsmedicin skall ha en längd av en månad och
under denna tid få kombineras med annat ämne.

Kursen i krigsmedicin kommer i kommitténs förslag att tillhöra den
andra avdelningen av medicine licentiatexamen. Den skall således fullgöras
under det femte eller sjätte studieåret, och fullgjord sådan kurs kommer att
vara ett villkor för tillträde till den sista avdelningen av licentiatstudierna
med dess assistenttjänstgöringar. Ur undervisningens synpunkt finner kommittén
det icke pakallat att inom denna ram ytterligare binda kursens läge.
Vid remissbehandlingen av utredningen om den krigsmedicinska undervisningen
har det från flera militära myndigheters sida betonats», att det
vore viktigt att de värnpliktiga studerande så tidigt som möjligt fullgjorde

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

kursen i krigsmedicin, detta med hänsyn till den kommande militära placeringen.
Andra militära myndigheter anförde, att det med hänsyn till de
studerandes förmåga att tillgodogöra sig den krigsmedicinska undervisningen
vore bäst om kursen i krigsmedicin förlädes sent i utbildningen.
Kommittén, som har att beakta även de icke värnpliktiga studerandes
intressen, finner det för sin del icke lämpligt att låsa fast kursen i krigsmedicin
till en bestämd tidpunkt i ytterligare mån än vad som redan skett
genom att den blivit förlagd till andra avdelningen av licentiatexamen.
Redan denna bestämmelse ger ju åt kursen ett begränsat spelrum i studieschemat.
Om de militära myndigheterna finner bestämda skäl tala for en
annan ordning, speciellt för de värnpliktiga studerande, anser kommittén,
att särskilda förslag bör utarbetas för deras del, eventuellt i samband med
förslag om kurser i krigsmedicin enbart för värnpliktiga. Flera militära
myndigheter har i remissbehandlingen visat intresse för en sådan anordning,
som förefaller att ha fördelar med tanke på en samordning mellan
militär och civil krigsmedicinsk utbildning.

Kommittén framlägger i sin utredning om den krigsmedicmska undervisningen
följande förslag till organisation av kursen i krigsmedicin.

I Uppsala ges kurs två gånger årligen med 30 deltagare i varje. Varje
kurs föreslås omfatta 26 timmar föreläsningar, varav 18 timmar skall ankomma
på huvudläraren och återstående timmar ges i form av specialioreläsningar.
För huvudläraren beräknar kommittén ett arvode av 3 250 kronor,
vari ingår jämväl ersättning för handledning och forhor. For specialföreläsningar
beräknas 800 kronor. .

I Lund föreslås undervisningen organiserad på samma sätt som i Uppsa a.

Kostnaderna beräknas i enlighet härmed. .

I Stockholm ges varje år tre kurser. Fördelningen av undervisningen
mellan huvudlärare och specialföreläsare föreslås skola ske liksom i Uppsala,
varför arvode till huvudläraren beräknas med 5 100 kronor, vari ingår jämväl
ersättning för kursledning och förhör. För specialföreläsningar beraknas
ett arvode med 1 200 kronor.

I Göteborg föreslås undervisningen organiserad på samma satt som i
Uppsala och kostnaderna beräknade i enlighet härmed.

För varje kurs i krigsmedicin beräknar kommittén slutligen ett kuisamanuensarvode
med 400 kronor för månad och ett materielanslag med
600 kronor. Kursamanuensarvode föreslås sålunda skola utgå med 800 kronor
i Uppsala, Lund och Göteborg samt med 1 200 kronor i Stockholm.
Materielanslag beräknas för de tre förstnämnda lärosätena med vardera
1 200 kronor och för Stockholm med 1 800 kronor.

Vid genomförandet av kommitténs förslag anses det nuvarande anslaget
till kurser i krigskirurgi in. in., 7 500 kronor, kunna indras.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Y ttranden.

Chefen för armén hänvisar till sitt yttrande över kommitténs utredning
av den 15 februari 1952 rörande den krigsmedicinska undervisningen, i vilket
yttrande förordades att vissa kurser helt skulle rekryteras bland värnpliktiga
läkare och anordnas så, att de helt ersatte den undervisning i militärmedicinska
ämnen, som nu meddelas de värnpliktiga läkarna under den
militära fackutbildningskursen. Chefen för armén understryker det sålunda
uttalade önskemålet och förordar en utredning, förslagsvis vid de av kommittén
föreslagna ämneskonferenserna, hurtivida den tillmätta tiden kan
anses tillräcklig. Chefen för armén har intet att erinra mot den föreslagna
utbrytningen av ämnet krigsepidemiologi. Chefen för marinen förklarar sig
vara tveksam beträffande benämningen »krigsmedicinsk undervisning»
och anser »beredskapsmedicin» vara en lämpligare term. Chefen för flygvapnet
förklarar sig i princip icke ha något att erinra mot kommitténs
förslag. För detaljutformningen av kurserna i krigsmedicin understryker
chefen för flygvapnet kraftigt betydelsen av dels den konferens som universitetskanslern
sagt sig ha för avsikt att anordna, dels de ämneskonferenser
som vid behov skall sammankallas, till vilka konferenser bland annat samtliga
försvarsgrensöverläkare eller representanter för dessa anses böra kallas.

Sveriges läkarförbund ifrågasätter om den för kursen tillmätta tiden är
tillräcklig. Då det är särskilt önskvärt, att de olika kliniska ämnena studerats
före undervisningen i krigsmedicin, anser läkarförbundet, att det i studieplanerna
bör rekommenderas att ämnet studeras så sent som möjligt. Läkarförbundet
förutsätter, att vid uppläggandet och genomförandet av utbildningen
i krigsmedicin erforderlig samverkan kommer till stånd mellan å
ena sidan de medicinska ut bildningsanstalterna och å andra sidan medicinalstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen och de militära myndigheterna.

Departementschefen.

De av kommittén i en särskild utredning av den 15 februari 1952 framlagda
förslagen angående krigsmedicinsk undervisning för alla blivande
läkare tillstyrktes av samtliga militära remissmyndigheter samt — med
undantag av medicinska föreningen i Lund — även av de civila remissmyndigheterna.
Behovet av en viss krigsmedicinsk undervisning under den
grundläggande läkarutbildningen synes mig således vara till fullo bestyrkt.
Då kommittén i det nu framlagda betänkandet i huvudsak icke företagit
annan ändring av sina tidigare förslag än att organisatoriskt anpassa dem
till den nya studieplanen för grundutbildningen, kan jag utan tvekan
acceptera dem. Jag har redan i det föregående behandlat vissa delar av
grundutbildningen, vilka är av särskilt krigsmedicinskt intresse, nämligen
undervisningen i klinisk epidemiologi, vid vilken undervisning enligt min
mening epidemiska sjukdomar av krigsepidemiologisk betydelse särskilt bör

329

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

beaktas, samt kirurgiassistenttjänstgöringen, vilken jag jämväl med hansvn
till beredskapssynpunkten ansett böra avsevart utökas.

I fråga om den i föreliggande avsnitt behandlade kursen i rigsme lem
vin jag endast förorda den ändringen, att nndervismngen beraknas omfatta
SO timmar föreläsningar i stället för av kommittén föreslagna 26 timmar,
detta med hänsyn till att jag vid behandlingen av fragan om undervi
ningen i klinisk epidemiologi funnit mig böra förorda att undervisningen
i fältepidemiologi flyttas ™ k-sen i krigsmedieim __

	U	L	S	G
	4 450	4 450	6 900	4 450
Kursamanuensarvode ..................	800	800	1200	800

Vid beräknandet av dessa arvoden, som sammanlagt uppgår till i runt
tal 23 900 kronor, förutsätter jag, att det nuvarande ans age i .
krigskirurgi m. m., 7 500 kronor, indras, varför den arliga kostnadsökning
för avlöningar uppgår till i runt tal 16 400 kronor. . .

Härutöver räknar jag med årliga materielanslag for undervisningen i
Uppsala, Lund och Göteborg med vardera 1 200 kronor samt för undervisningen
i Stockholm med 1 800 kronor eller med tillhopa 5 400 kronor.

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

32. Medicinens historia.

Kommittén.

. Kommittén betonar önskvärdheten av att en undervisning i medicinens
historia kommer till stånd vid våra lärosäten. En sådan åtgärd kan enligt
kommittén bidra till att ge de studerande en vidare syn på medicinen och
oka förståelsen för läkarens roll i sociala och kulturella sammanhang. Undervisningen
skulle även bli ett värdefullt humanistiskt inslag i den annars
sa starkt naturvetenskapligt färgade medicinska utbildningen. Kommittén
föreslår således, att en undervisning kommer till stånd i medicinens historia.

Kommittén finner det icke nödvändigt, att undervisningen inrymmer
en systematisk översikt över ämnet, utan vill för sin del nöja sig med den
rekommendationen, att sådana delar av medicinens historia skall behandlas
som belyser medicinens utveckling allmänt och i vårt land. Eftersom undervisningen
främst syftar till en komplettering av de studerandes kunskaper
i ett ur medicinsk allmänbildningssynpunkt viktigt gränsområde, bör den
enhgt kommitténs mening bli frivillig och ej förenas med förhör samt behover
icke bindas till någon viss del av studierna. Ur pedagogisk synpunkt
synes det emellertid kommittén lämpligt, att den studerande åhör undervisningen
forst efter det fjärde studieåret. Ett arvode på 500 kronor föreslås
skola stallas till varje lärosätes förfogande för en lärare i medicinens historia
med uppgift att en gång årligen ge en serie på 10 föreläsningar. Föreläsningarna
kan enligt kommitténs åsikt anordnas på kvällarna och relativt
glest, t. ex. en gång i veckan, så att alla intresserade blir i tillfälle att
avsatta den nödvändiga tiden för denna undervisning.

I TJppsala, Lund, Stockholm och Göteborg beräknar kommittén ett arvode
pa 500 kronor på vartdera stället till en lärare i medicinens historia.

Yttranden.

. Samtiiga remissmyndigheter godtar kommitténs förslag om undervisning
i medicinens historia.

Ändringsförslag har dock framställts på några punkter. Sålunda anser
medicinska fakulteten i Uppsala, att kursen i medicinens historia bör vara
obligatorisk och följas av viss kunskapskontroll, då man kan befara, att den
av studenter med krass yrkesinställning annars helt negligeras
Medicinska fakulteten i Lund anser, att en professur i detta ämne bör
komma till stånd i vårt land. Det av kommittén föreslagna föreläsningsarvodet
måste eventuellt kompletteras med arvode för reseersättning och
dagtraktamenten. För Lunds vidkommande kan måhända ett samarbete

331

Kungl. May.ts ''proposition nr 212.
med Köpenhamns universitet och till detta knuten professur i medicinens

^1 entffl lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga av
doktor W. Kock framhålles, att undervisningen utan tvekan bor goras
obligatorisk, ehuru utan särskild kunskapskontroll i form av forhor, a t
undervisningen bör koncentreras till fem dubbelföreläsnmgar, att föreläsningarna
bör förläggas till femmånaderskurserna i medicin och kirurgi samt
att bildarkiv och utställning av medicinhistoriska samlingar bor ordnas

för föreläsningarnas lämpliga illustrering. , ..

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Goteborg anser att
det vore önskvärt, att ämnet fick en än större omfattning i undervisnings sclicuiät

• •

Kanslern finner det önskvärt med en frivillig kurs i medicinens historia

men understryker vikten av att kursen får en sådan uppläggning att den
blir av verklig betydelse för de studerandes medicinska utbildning och icke
enbart ger intressanta notiser ur medicinens historia. Kanslern anser salundä,
att kursen endast bör anordnas om kompetent lärare för sadan undervisning
finnes.

Departementschefen.

I likhet med samtliga remissmyndigheter godtar jag kommitténs förslag

till undervisning i medicinens historia.

Jag beräknar sålunda följande arvoden för undervisningen i amnet:


u	L	S	G
500	500	500	500

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till
2 000 kronor.

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

IX. Handläggningen av undervisningsfrågor.

Kommittén.

Fakulteterna upprättar enligt gällande examensstadga förslag till studieplaner
för medicine kandidat- och medicine licentiatexamen vid varje
lärosäte samt till föreskrifter angående kurser och övningar. Dessa studiepkner
och föreskrifter fastställs av kanslern. Vid slutet av varje lästermin
skall fakulteten jamte övriga till densamma hörande undervisningsskyldiga
lärare sammanträda för lämpligt anordnande av de föreläsningar och övningar,
som under påföljande termin skall äga rum, ävensom av lästimmarnas
fördelning. Genom fakultetens försorg skall en studiehandbok för
de studerande upprättas och av trycket utgivas. Inom varje fakultet skall
tinnas en undervismngsnämnd, bestående av dekanus och minst två valda
ledamöter. Nämnden skall sammanträda minst en gång varje läsår med
ombud för den akademiska ungdomen. Ombuden utses på sätt lärosätets
rektor efter samråd med studentkårens ordförande bestämmer. Undervisnmgsnämnden
skall infordra uppgift om lärarnas undervisning och upprätta
förslag till undervisningsplan, vilka förslag skall fastställas inom
fakulteten vid sammanträde med samtliga undervisningsskyldiga lärare.

Kommittén anfor, att det inte råder någon tvekan om, att en rationaliserad
medicinsk undervisning kräver en relativt omfattande apparat i organisatoriskt
och administrativt avseende. Så är fallet redan med nuvarande
undervisning, och i examensstadgan finns noggranna bestämmelser om hur
studie- och undervisningsplanerna skall utarbetas. Det står emellertid klart
för kommittén, att enbart existensen av dessa bestämmelser inte utgör någon
tillräcklig garanti för att undervisningen blir genomförd på bästa sätt.

Det förslag till utbildning, som nu framlägges av kommittén, kommer att
stalla ytterligare krav i detta avseende. Särskilt bör nämnas den ökade samverkan
mellan företrädare för olika ämnen, som i skilda sammanhang rekommenderas
av kommittén. Kommittén finner det därför vara en oundgänglig
förutsättning för att utbildningsförslaget skall kunna realiseras
att tillräckliga resurser i olika avseenden skapas för det organisatoriska och
administrativa arbetet. Den centrala ledningen av undervisningen i dess
helhet bör förstärkas. En ledamot av fakulteten bör enligt kommittén bära
ansvaret för den kontinuerliga överblicken över undervisningsfrågorna, och
tata skiften på denna post måste undvikas. Tillräcklig sekreterarhjälp vid
arbetet måste finnas och fortlöpande uppgifter om studiegången inhämtas
De studerandes erfarenheter bör på lämpligt sätt komma planeringsarbetet
till godo. Enligt kommitténs mening kräver undervisningen inom den

333

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

medicinska fakulteten ett avsevärt större mått av organisationsarbete an

inom övriga fakulteter. . . , „

Kommittén föreslår, att vice ordföranden i undervisnmgsnamnden, som
bör ha ett särskilt uppdrag som studierektor, blir föredragande hos fakulteten
i undervisningsärenden. Studierektorn bor enligt kommitténs mening
vara professor. För kontinuitetens skull bör han utses på tre år och obegränsade
möjligheter till omförordnande finnas. Som ordförande skall enlig
kommitténs förslag dekanus (rektor) fortfarande fungera. Ytterhgare en
professor samt en representant för de Övriga ordinarie lararna ( aboiatoi
eller motsvarande) jämte två studentrepresentanter föreslås skola inga
nämnden. Nämnden bör utrustas med särskild sekreterare. Kommittén oreslår,
att särskilda arvoden å 1 500 respektive 1 000 kronor utgar till studierektor
och sekreterare. _

Undervisningsnämnden bör enligt kommittén fungera som permanent
förberedande organ i alla undervisningsfrågor med huvudsakligen en ran
givande och förslagsställande uppgift. Dessutom bor emel ertid fakulteten
äga rätt att till nämnden hänskjuta beslutanderatten i^enklare, mera. mti -mässiga undervisningsfrågor och i övrigt i sadana frågor, som fakulteten
finner lämpligt. Nämnden bör vara beredande organ i fråga om studiepla
ner föreskrifter för undervisningen vid institutioner och kliniker, faku -tens granskning av examensfordringar och för undervisnmgsplanen samt
bör handha utgivandet av studiehandboken. Nämnden bor vidare halla en
kontinuerlig uppsikt över studiegången med ledning av den registrenn,
som handhas av sekreteraren och bör särskilt agna sm uppmärksamhet a
alla tendenser till stockningar och förlängning av studietiden. Sekreterare
bör med biträde av representanter för de studerande, omhanderha ansökningarna
till de kliniska kurserna och förrätta de därtill horande uppropen.

Kommittén anser det vara synnerligen önskvärt att amnes- och fakultetskonferenser
kommer till stånd så snart beslut om läkarutbildningens an °rKommitténaftramhåller

vikten av att studiehandböcker utges i nya upplagor,
så snart några väsentliga förändringar beträffande deras mneha

vidtagits.

Yttranden. . .

Universitetsmyndighetema tillstyrker kommitténs förslag varvid dock
medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för medicinska
högskolan i Göteborg anför, att dekanus, om han ar vaid för tre ar b,
kunna fungera som studierektor. I övrigt anfor medicinska fakulteten
Uppsala beträffande det föreslagna arvodet till studierektor att, aven om
denna summa måhända kan vara skälig under perioder av oforandrad studieordning,
den uppenbarligen inte står i nagon proportion till det arbete,
som kommer att krävas av studierektorn i samband med mera ingripande

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

studiereformer. Fakulteten föreslår därför, att studierektorn, utöver arvodet,
av kansler skall kunna befrias från viss del av sin undervisningsskyldighet
som kompensation för arbete med undervisningens organisation.

Fakulteten framhåller vidare, att behov föreligger dels av ett sekretariat,
som kan sköta den kontinuerliga och mer rutinmässiga kontrollen av studiegången,
dels av ett organ, som kan utföra särskilda utredningar, när så påfordras.
Enligt fakultetens mening kan den första funktionen med fördel
anförtros fakultetsexpeditionens kanslipersonal, eventuellt efter förstärkning
av denna. De speciella utredningarna däremot torde i regel bäst verkställas
av äldre studerande eller nyutexaminerade läkare, vilka genom egen
erfarenhet är väl insatta i de förhållanden det gäller. Fakulteten föreslår
därför, att i stället för det föreslagna arvodet på 1 000 kronor till undervismngsnämndens
sekreterare en summa av 3 000 kronor ställes till studierektorns
förfogande såsom reservationsanslag, att användas för honorering
av sekreterararbete och särskilda utredningar, som kan befinnas vara
nödvändiga.

Medicinska fakulteten i Lund anför, att undervisningsnämnden enligt
fakultetens bestämda mening utöver sekreterare också måste ha skrivhjälp
för den mångfald ärenden, kvalificerat registreringsarbete och utredningar,
som kommer att åvila den. Lämpligen bör för detta ändamål fakultetens
kanslipersonal, som för närvarande inskränker sig till ett halvtidsanställt
kanslibiträde, omändras till heltidsanställt kanslibiträde. Utan tillgång till
kvalificerad skrivhjälp kan undervisningsnämnden icke fungera på tillfredsställande
sätt.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet ifrågasätter nödvändigheten av
att rektor vid institutet är ordförande i undervisningsnämnden, om en avlönad
studierektor i professors ställning tillsättes. En befrielse för rektor av
den rutinmässiga handledningen av dessa ärenden skulle betydligt underlätta
dennes betydande arbetsbörda. I likhet med kommittén anser lärarkollegiet
det vara nödvändigt, att undervisningsnämnden förses med sekreterarhjälp.
Frågan om detta uppdrags förenande med någon ordinarie
tjänst vid institutets kansli sammanhänger med den blivande utformningen
av institutets centrala administration, vilket spörsmål för närvarande är
under utredning.

Enligt organisationskommitténs för medicinska högskolan i Göteborg
förslag bör nämnden ha en sekreterare. Det för denne föreslagna arvodet,

1 000 kronor, är emellertid enligt organisationskommitténs mening för lågt
tilltaget med hansyn till den arbetsbörda, som kommer att åvila honom
och bör därför höjas förslagsvis till 2 000 kronor.

Kanslern anför, att frågan om studierektor sammanhänger med frågan
om valda dekaner, vilken kanslern kommer att upptaga till behandling i
samband med det förslag till universitetsstatuter, vilket torde kunna avges
inom den narmaste tiden. Under förutsättning att man övergår till valda

335

Kungl. May.ts ''proposition nr 212.

dekaner kan enligt kanslerns mening dekanus vara studierektor. Kanslern
erinrar om att han i sina underdåniga skrivelser angående anslag för budgetåret
1954/55 till universiteten i Uppsala och Lund föreslagit att dekanerna
skall få visst arvode. Under förutsättning att detta förslag genomföres,
anser kanslern, att särskilt arvode för uppdraget såsom studierektor ej bör
utgå. En liknande anordning synes böra genomföras vid karolinska institutet
och den blivande medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg.
Om däremot förslaget ej genomföres synes det av kommittén föreslagna
särskilda arvodet böra utgå. Något särskilt sekreterararvode synes enligt
kanslern ej erforderligt, då respektive kanslier torde böra tillhandahalla erforderlig
sekreterarhjälp.

Övriga remissmyndigheter har i regel icke haft något att erinra mo
kommitténs förslag. Statskontoret framhåller dock i anslutning till kommitténs
förslag att en ledamot (vice ordföranden) i vederbörande undervisningsnämnd
skulle erhålla uppdrag att mot särskilt arvode om 1 500 kronor
för år tjänstgöra som studierektor, att sagda arvode bör avvägas i förhållande
till det belopp, som i anledning av universitetsberedningens förslag
må komma att tillerkännas dekanus. I avvaktan på närmare erfarenheter
synes ersättningen under alla förhållanden enligt statskontorets mening tills
vidare kunna begränsas till 1 008 kronor för år. För tillgodoseende av undervisningsnämndernas
behov av sekreterarhjälp ifrågasätter statskontoret,
om icke, efter genomförandet av den under senare år beslutade förstärkningen
av universitetens administrativa personal, dessa sekreteraruppgifter
skulle kunna fullgöras av sagda personal såsom ordinarie arbetsuppgifter.
Något särskilt arvode för sekreterare åt undervisningsnämnderna
skulle i så fall icke bli erforderligt. Styrelsen för statens institut för folkhälsan
anser förslagen om studienämnd, studierektor och omarbetning av
studiehandboken ävensom av ämnes- och fakultetskonferenser vara av stort
värde. Tidigare har det enligt styrelsens mening brustit i fråga om koordinering
och planering av undervisningen. _ .

Svenska läkaresällskapet finner vad som föreslagits i fråga om undervisningsnämnder
samt om ämnes- och fakultetskonferenser riktigt och betydelsefullt,
när det gäller den praktiska lösningen av de problemkomplex,
som sammanhänger med studieplanen för läkarutbildningen. Sveriges läkarförbund
anser, att om de stora krav som kommitténs förslag staller pa en
ändamålsenlig uppläggning av studieschemat i de olika ämnena samt på
långt gående samordning och samarbete mellan ämnena skall kunna förverkligas
det torde vara erforderligt, att studierektor och undervisningsnämnd
får en starkare ställning med större befogenheter än enbart rådgivande
och förslagsställande. Åt nämnden och studierektorn bör sålunda enligt
läkarförbundets mening överlåtas att avgöra frågor av schema-teknisk
natur samt frågor rörande samordning mellan de olika ämnena. Då studierektorn
icke kan ägna tillräcklig tid åt sin viktiga uppgift, därest han

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

skall vara professor med ordinarie arbetsbörda, bör han enligt läkarförbundets
uppfattning helt eller delvis befrias från sin undervisningsskyldighet.

Sveriges förenade studentkårer anser, att ett genomförande av kommitténs
förslag till arbetsuppgifter för och organisation av undervisningsnämnderna
bör kunna effektivisera och förbättra handläggningen av undervisningsfrågorna.
Att undervisningsnämnden endast skulle få två studentrepresentanter,
vilket innebär en minskning jämfört med nuvarande förhållanden,
anser Sveriges förenade studentkårer vara en i vissa avseenden farlig
underrepresentation, da kontinuiteten för studenternas del i så fall måste
bli tämligen obefintlig. Tre ordinarie studentrepresentanter i nämnden jämte
rätt att vid behov adjungera ytterligare en eller flera anses som ett minimikrav.
Sveriges förenade studentkårer föreslår vidare, att protokoll från
nämndens sammanträden skall justeras av två ledamöter, varav en skall
vara studentrepresentant. Sveriges förenade studentkårer anser slutligen
att det finns starka skäl som talar för att den av kommittén föreslagna
sekreterarposten i samtliga fall bör besättas med en av studentrepresentanterna
i undervisningsnämnden.

Departementschefen.

Det medicinska studiet är långt och uppdelat på ett stort antal kurser
och tjänstgöringar. Detta sammanhänger givetvis med de medicinska
vetenskapernas höga utveckling och den därav framtvingade specialiseringen
i ett stort antal deldiscipliner. Den pa ett så komplicerat sätt uppbyggda
studieordningen kommer emellertid att ställa särskilda krav på den
centrala ledningen av undervisningen vid lärosätena, när det gäller att på
en mångfald punkter anpassa studieplanen till de lokala förhållandena.
Betydelsen av en målmedveten planering av studierna på de olika orterna
framstår särskilt klart, när det gäller längden av den verkliga studietiden,
vilken lätt i brist pa dylik planering kan komma att bli avsevärt större än
som förutsättes i examensstadgan. Jämfört med den gamla studieordningen
innefattar den nu föreslagna dessutom på åtskilliga punkter förslag och
rekommendationer om samordning mellan olika ämnen, vilket utan tvivel
kommer att vara av största värde för undervisningens kvalitet men som
skapar många problem av praktisk art. Med hänsyn till dessa och andra
omständigheter finner jag i likhet med kommittén, att den centrala ledningen
av undervisningens organisation bör förstärkas, och jag biträder
kommitténs mening, att detta i första hand bör ske genom en utökning av
undervisningsnämndernas organisation och uppgifter.

Mot kommitténs förslag om undervisningsnämndernas sammansättning,
uppgifter och befogenheter, vilket godtagits av universitetsmyndigheterna
och kanslern, har jag i huvudsak icke funnit anledning till erinran. Frågan
huruvida den professor, som jämte dekanus (rektor) är ledamot av nämnden,
skall ha ett särskilt uppdrag som vice ordförande och studierektor, har

337

Kimgl. Maj:ts ''proposition nr ‘212.

väckt delade meningar hos remissmyndigheterna. Medicinska fakulteten
i Lund och organisationskommittén för medicinska högskolan i Goteborg
anser, att dekanus, om han är vald för tre år, bör kunna fungera som
studierektor. Kanslern anför, att enligt hans mening dekanus kan vara
studierektor under förutsättning, att man övergår till systemet med valda
dekaner, vilken fråga torde komma att upptas till behandling i samband
med det förslag till nya universitetsstatuter, som torde komma att avges
av kanslern inom den närmaste tiden. Därest dekanerna i framtiden kommer
att få visst arvode, anser kanslern, att särskilt arvode for uppdraget
som studierektor ej bör utgå. Statskontoret framhåller, att arvodet till
studierektorn bör avvägas mot det belopp, som må komma att tillerkännas
dekanus, och under alla förhållanden tills vidare bör kunna begransas till
1 008 kronor för år. För egen del finner jag mig icke kunna ta slutlig stallnin<*
till frågan om behovet av en särskild studierektor inom undervismngsnämnden,
innan det av kanslern omnämnda förslaget till nya universitetsstatuter
behandlats. Med hänsyn till de särskilda problem och påfrestningar,
som undervisningsorganisationen vid lärosätena kommer att mota
i samband med genomförandet av den nya studieordningen, finner jag det
dock vara nödvändigt, att under övergångsperioden antingen dekanus eller
den andre fakultetsledamoten erhåller särskilt uppdrag att vara studierektor
och att han tills vidare får uppbära ett arvode av 1 008 kronor för
år. Behovet av sekreterarhjälp för undervisningsnåmndens arbete synes i
enlighet med kanslerns förslag böra tillgodoses genom vederbörande lärosätes
kansli.

Bihang till riksdagens protokoll 106)». 1 samt. Nr %1%.

338

Kungl. May.ts proposition nr 81%.

X. Vidareutbildning.

1. Allmänläkare.

K o mmitt é n.

Sjukhustjanstgörmg utöver medicine licentiatexamens tjänstgöringar
kravs enligt gallande bestämmelser icke för rätt att utöva läkaryrket.

Enligt kommitténs åsikt sammanhänger frågan, om det är nödvändigt
eller lämpligt att kräva att varje läkare fullgör en tjänstgöring på sjukhus
innan han far ratt att självständigt utöva läkaryrket, i första hand med den
uppgift, som tjänstgöringen i fråga tilldelas ur utbildningssynpunkt.

En grundläggande del av den praktiskt inriktade yrkesutbildningen måste
a. tid ges i samband med den för alla läkare gemensamma licentiatutbildningen.
Denna form av praktisk undervisning har dock en naturlig begränsning
Den kliniska utbildningen måste meddelas kursvis vid undervisningsklmikerna.
Den praktiskt inriktade licentiatutbildningen kan därför ge en
solid och vetenskapligt grundad kunskap om klinisk bedömning och kliniska
arbetsmetoder, men den kan aldrig ge en bred erfarenhet och en tillräcklig
sjukvardsrutin. Sålunda kan den icke anses vara tillräcklig som grund för
enskilt utövande av läkarverksamhet.

Först det praktiska arbetet ute i sjukvården ger en konsolidering av de
tidigare förvärvade kunskaperna. Därvid vidgas läkarens personliga erarenhet,
hans kunskap om de kliniska arbetsmetoderna mognar till en
effektiv sjukvårdsrutin, och sist men icke minst, kraven på hög medicinsk
standard i sjukvårdsarbetet inympas i honom. De lärdomar, som licentiatutbildningen
gett, kan aldrig smältas och utnyttjas, utan att den nyblivne
akaren sa snart som möjligt efter sin examen blir i tillfälle att i praktiskt
sjukvårdsarbete under eget ansvar utvidga sin erfarenhet.

Anordnandet av en obligatorisk period av sjukhusarbete synes kommittén
kunna ske efter tre principiellt skilda alternativ.

Enligt det första ges en så ingående praktisk utbildning före licentiatexamen
att den studerande efter denna utan vidare bör få öppna egen läkarpraktik.
Det andra har till ett minimum reducerad praktisk utbildning före
icentiatexamen, så att längre eller kortare sjukhustjänstgöring måste erfordras,
innan han får öppna egen praktik. Det tredje utgör en medelväg
mellan dessa, varvid blott eu kortare tids underläkartjänstgöring skulle bli
nödvändig för att ge rätt till egen praktik. Det utbildningsmål, kommittén

e er ingående diskussioner fixerat, svarar närmast mot det tredje alternativet.

\id små undersökningar beträffande möjligheterna att bereda alla läkare

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

en längre tids obligatorisk sjukhustjänstgöring säger sig kommittén ha stott
på sådana svårigheter, att kommittén icke anser sig kunna framlagga ett
dylikt förslag till utbildning. Det är enligt kommittén icke möjligt att utan
exceptionella åtgärder skaffa fram underläkartjänster med ettårsförordnande
för alla läkare. Antingen skulle ett betydande antal underläkartjanster
qmvandlas till ettårsförordnanden, vilket måste betecknas som ett stort
ingrepp i sjukhusorganisationen, eller också skulle cirka 150 underläkartjänster
inrättas, vilket utgör en ekonomisk fråga av betydande räckvidd.
Båda dessa åtgärder anser kommittén vara av den art, att de kan rekommenderas
endast om synnerligen starka skäl talar härför.

Kommittén har i stället utformat sin utbildningsplan efter följande linjer.
Grundutbildningen måste inbegripa assistenttjänstgöringar, som syftar
till att ge ökad praktisk förfarenhet i de centrala kliniska ämnena medicin
och kirurgi samt i ett valfritt kliniskt specialämne. Kommittén har dock
genom att samla assistenttjänstgöringama i ett sista skede av grundutbildningen
och genom att rekommendera att de förlägges även till andra sjukhus
än undervisningssjukhusen sökt tillgodose kravet, att assistenttjänstgöringsperioden
skall ge tillfälle till ett arbete i sjukvården, som närmar sig
underläkarens. Kommittén har sålunda strävat att så vitt möjligt utforma
assistenttjänstgöringsperioden som en motsvarighet till en obligatorisk
sjukhustjänstgöring i underläkarställning. Efter denna grundutbildning anser
kommittén det önskvärt med en vidareutbildning icke endast för specialläkarna
utan även för allmänläkarna och tjänsteläkarna.

Enligt kommitténs målsättning för läkarutbildningen utgör medicine
licentiatexamen icke en tillräcklig grund för utövande av en god allmanpraktik.
De allra flesta läkare finner det självklart, att ansvaret för en allmänpraktik
med blandat klientel är så stort, att deUnte vare sig ur patienternas
eller samhällets synpunkt är önskvärt, att någon läkare träder in i
sådan verksamhet utan en vidareutbildning efter licentiatexamen. De flesta,
blivande praktiserande läkare skaffar sig således flera års sjukhusutbildning,
innan de öppnar praktik. Å andra sidan visar tillgängliga siffror, att
ett icke ringa antal allmänpraktiker dock börjar sin verksamhet med mindre
än ett års utbildning som underläkare och att åtskilliga helt saknar
sådan utbildning. Avgörandet om även allmänpraktikem obligatoriskt skall
åläggas en utbildning utöver medicine licentiatexamen blir enligt kommitténs
åsikt beroende på en avvägning mellan riskerna av att låta läkare
arbeta på eget ansvar med enbart den allmänna läkarutbildningen som bakgrund
och de organisatoriska och ekonomiska svårigheter, som krav pa en
ytterligare sjukhusutbildning skulle medföra.

Vid sina diskussioner med Sveriges läkarförbund har kommittén framfört
den tanken, att läkarorganisationerna själva genom olika åtgärder
skulle försöka få även dem av sina medlemmar, som ämnar bli allmänpraktiker,
att följa vissa regler i sin vidareutbildning efter licentiatexamen. T

340

Kicngl. Maj:ts proposition nr 212.

detta syfte borde Sveriges läkarförbund direkt rekommendera en viss sjukhusu
t bildning för blivande allmänpraktiker. Även om läkarförbundet icke
skulle kunna gå så långt som att utesluta medlemmar, vilka öppnat allmän
praktik utan att uppfylla de av läkarförbundet rekommenderade villkoren,
så anser kommittén, att en sådan rekommendation och tänkbara åtgärder
i anslutning därtill från förbundets sida dock skulle innebära en faktor att
räkna med för läkarna i deras framtida verksamhet. Det skulle därför kunna
förmodas, att endast mycket få läkare skulle vilja åsidosätta sådana
krav, vilka vunnit anslutning från praktiskt taget samtliga andra läkare.
För en sådan verkan av en kraftig rekommendation från fackorganisationens
sida talar enligt kommittén, att den av förbundet fastställda standarden
på specialistutbildningen kunnat upprätthållas enbart på läkarförbundets
auktoritet och utan stöd i lagar och förordningar.

Kommittén har därför efter överläggningar med Sveriges läkarförbund
utarbetat ett förslag till vidareutbildning för allmänpraktiker, som torde
kunna bli antaget av läkarförbundet som en rekommendation från dess
sida. Utbildningen skall omfatta minst två års tjänstgöring på sjukhus i
underordnad ställning med tjänsteårsrätt. Av dessa två år skall ett år fullgöras
på invärtesmedieinsk avdelning, odelat lasarett eller sjukstuga. Intill
ett halvt år av denna tid skall dock kunna utbytas mot tjänstgöring på
kirurgisk lasarettsavdelning. Till den här berörda ettåriga tjänstgöringen
skall läggas fyra månaders tjänstgöring på psykiatrisk klinik eller sinnessjukhus
samt åtta månaders tjänstgöring på valfri klinisk avdelning.

Kommittén låter sig nöja med att ange den nu skildrade sjukhusutbildningen
som en standardutbildning för den, som ämnar öppna allmän praktik.
Kommittén uttalar den förhoppningen, att denna utbildningsstandard
skall accepteras av Sveriges läkarförbund och framläggas av förbundet som
en rekommendation till dess medlemmar, vilken rekommendation förbundet
är berett att stödja med lämpliga åtgärder.

Det torde enligt kommittén vara fullt tänkbart att genom överenskommelser
mellan medicinalstyrelsen, huvudmännen och läkarorganisationerna
utforma regler för underläkartjänstgöringarnas anordning på sjukhusen
som skulle göra det möjligt att i tillräcklig grad öka cirkulationen på underläkartjänsterna,
utan att därför obligatoriska bestämmelser om ett eller
flera särskilda sjukhusår behöver införas. Vid en sådan anordning kan tillgängliga
underläkartjänster utnyttjas på ett flexibelt och individualiserat
sätt, och även vikariatsförordnanden kan utnyttjas som ett led i vidareutbildningen.
Med ledning av tidigare gjorda beräkningar av olika underläkartjänsters
antal anser kommittén det fullt befogat att anta, att samtliga
läkare kan beredas möjligheter att skaffa sig en tillräcklig sjukhusutbildmng
med hänsyn till varje form av definitiv läkarverksamhet. Det samarbetsorgan,
som kommittén i ett senare kapitel kommer att föreslå, har
härvid enligt kommitténs åsikt en viktig uppgift att fylla.

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kommittén anser för sin del, att ett sådant förslag tills vidare är tillfyllest
ur samhällets synpunkt. Den av kommittén föreslagna licentiatutbildningen
är upplagd med tanke på att i möjligaste mån och särskilt med hänsyn
till önskvärdheten att hålla utbildningstiden inom en rimlig gräns förse
de studerande med kunskaper inom de för allmänpraktikern viktigaste ämnena.
Kommitténs förslag innebär jämfört med det nuvarande utbildningssystemet
en avsevärd förbättring av allmänpraktikemas utbildning. Föreslagna
åtgärder från läkarförbundets sida kommer vidare utan tvivel att
ytterligare minska antalet av de läkare, som öppnar allmän praktik utan
tillfredsställande sjukhusutbildning. Med hänsyn härtill förefaller det aktuella
läget icke att kräva några drastiska åtgärder, utan utvecklingen under
en fem- eller tioårsperiod torde kunna avvaktas. Skulle situationen under
denna tid tendera mot ett tillstånd, där allt flera läkare trots tillgång på
utbildningsplatser icke följer läkarförbundets rekommendationer ifråga om
utbildningen för allmänpraktiker, så måste förhållandena enligt kommittén
omprövas och av läget påkallade åtgärder vidtas. I första hand måste därvid
komma i fråga att begränsa licentia practicandi i så mån, att behörighetsvillkor
för sådan verksamhet uppställes och att kontrollen av reglernas
efterlevnad överföres till medicinalstyrelsen.

Yttranden.

Vniversitetsmyndigheterna biträder kommitténs inställning till frågan
om obligatorisk sjukhustjänstgöring och allmänläkarens utbildning.

Medicinska fakidteten i Uppsala finner dock kommitténs förslag godtagbart
blott som ett minimum och beklagar, att kommittén ej givit konkreta
förslag till praktiska åtgärder, som möjliggjort för alla studerande att skaffa
sig minst den förordade vidareutbildningen. Fakulteten anser, att detta
kunnat ske genom en begränsning av förordnandetiden till ett år beträffande
ett tillräckligt antal underläkartjänster.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anser,
att, om två års tjänstgöring på sjukhus efter licentiatexamen skall ingå i
utbildningen för allmänpraktikern, bör ett år av denna tid fullgöras på mvärtesmedicinsk
avdelning. Ett halvt år av denna bör likväl kunna utbytas
mot tjänstgöring på kirurgisk lasarettsavdelning, odelat lasarett eller sjukstuga.

Kanslern beklagar, att kommittén ej kunnat framlägga detaljerade förslag
till en praktisk lösning av frågan om en obligatorisk sjukhustjanstgoring
efter examen, men motsätter sig dock ej att man tills vidare gar iram

på den av kommittén föreslagna vägen.

Övriga remissmyndigheter understryker de av kommittén påtalade svårigheterna
att anordna en obligatorisk sjukhustjänstgöring och accepterar
kommitténs förslag med en i grundutbildningen inarbetad assistenttjanstgöring
samt en rekommendation om viss vidareutbildning som för närva -

342

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

rande tillräckliga för utbildningen av allmänläkare. Sålunda finner länsstyrelsen
i Uppsala län de av kommittén anförda skälen mot ett obligatoriskt
sjukhusår bärande och instämmer därför i kommitténs avstyrkande av en
sådan anordning. Den obligatoriska sjukhustjänstgöringen och därmed sammanhangande
frågor synes länsstyrelsen ha fått en tillfredsställande lösning
genom de föreslagna sammanhängande assistenttjänstgöringarna i de centrala
kliniska ämnena medicin och kirurgi samt i ett valfritt annat kliniskt
amne. Styrelsen för svenska landstingsförbundet finner det framlagda förslaget
innebära ett beaktansvärt uppslag till lösande av frågan om en obligatorisk
sjukhustjanstgöring och anser önskemålet om en vidareutbildning
för allmanpraktiker om två års sjukhustjänstgöring befogat. Malmöhus
lans landstings hälso- och sjukvårdsberedning anför, att den i kommitténs
förslag till tiden före licentiatexamen förlagda obligatoriska sjukhustjänstgörmgen
i fonn av sammanhängande assistenttjänstgöringar synes beredningen,
med hänsyn till önskvärdheten av att åstadkomma minsta möjliga
kannbara ingrepp i sjukhusorganisationen, vara att föredraga framför en
till tiden efter licentiatexamen förlagd tämligen lång sådan tjänstgöring i
underlakarställnmg. Beredningen finner den av kommittén föreslagna
vidareutbildningen för allmänpraktiker vara tillfyllest.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation delar kommitténs mening,
att det aktuella läget icke kräver några drastiska åtgärder för reglering av
vidareutbildningen för allmänpraktiker och specialister, och finner det tilltalande
att tills vidare under en prövotid överlämna åt läkarförbundet att
kollegialt reglera och kontrollera denna vidareutbildning.

Med hansyn till den enligt förslaget införda assistenttjänstgöringsperioden
som avslutning av licentiatstudierna anser svenska läkaresällskapet
tidigare framstallda önskemål om praktisk utbildning nöjaktigt tillgodosedda.
Sällskapet anser, att kommittén framlagt starka belägg för svårigeten
att kunna genomföra ett praktiskt sjukhusår före legitimationen.
Lakaresallskapet anser, att en omprövning av vad som behövs av vidareutbildning
för allmänt praktiserande läkare och för olika kategorier av
tjänsteläkare är att rekommendera, varvid större hänsyn bör tas till betydelsen
av bland annat klinisk epidemiologi.

Sveriges läkarförbund finner svårigheterna att organisera ett obligatoriskt
sjukhusår vara synnerligen betydande och instämmer därför i kommitténs
avstyrkande av en sådan anordning. Läkarförbundet understryker starkt
svårigheterna att beträffande vidareutbildningen åstadkomma alltför detaljerade
reglerande bestämmelser och anser, att det både ur sjukvårdens
och lakarnas synpunkt är ett intresse, att vidareutbildningen kan ske så
smidigt och efter så fria normer som möjligt. Med anledning av att kommittén
föreslagit en vidareutbildning för allmänpraktiker om 2 års sjukhustjanstgormg
och for tjänsteläkare 3 års sjukhustjänstgöring jämte tjänstelakarkurs
hävdar läkarförbundet bestämt, att sjukhusutbildningen bör ha

343

Kungl. Maj:ts proposition nr £12.

samma längd för allmänpraktiker som för tjänsteläkare. Härigenom kan
en allmänpraktiker utan svårighet om han så önskar overga till tjanstelalcarbanan.
När det gäller att avgöra längden av sjukhusutbildningen maste
man enligt läkarförbundet mot varandra väga önskvärdheten av att denna
blir så lång som möjligt och de av tillgången på underläkartjanster betingade
svårigheterna för läkarna att skaffa sig den erforderliga utbildningen.
Även om det i och för sig kan vara välbetänkt att till en början icke stalla
utbildningskravet för högt utan försiktigt pröva sig fram och därefter om
så visar sig möjligt höja kraven, är läkarförbundet närmast benaget att
förorda en sjukhusutbildning om 3 år. Några hinder att aven lata sjukhusutbildningens
innehåll vara likartat för allmänpraktiker och tjanstelakare

föreligger icke enligt läkarförbundets mening. .......

Beträffande den föreslagna för tjänsteläkare obligatoriska tjänstgöringen
på obstetrisk-gynekologisk avdelning anför läkarförbundet, att de berörda
delföreningarna inom förbundet — förste provmsiallakarnas förening provinsialläkarföreningen
och stadsläkarföreningen — avstyrker eller ifrågasätter
kravet på sådan tjänstgöring, då förlossningsvården numera till nara
nog 100 procent är förlagd till anstalter. Som diskussionsgrundval framlägger
läkarförbundet följande förslag till sjukhusutbildmngens innehall. 1 ar
av tjänstgöringen skall fullgöras på invärtes-medicinsk avdelning, 1 ar pa
kirurgisk avdelning, odelat lasarett eller sjukstuga, 4 månader pa psykiatrisk
sjukhusavdelning eller sinnessjukhus samt 8 månader på valfri sjukhusavdelnhrn
Intill 3 månader av den valfria tjänstgöringen ma dock kunna fullgöras
i öppen vård. Förbundet förklarar sig villigt att rekommendera små
medlemmar att före öppnandet av allmänpraktik undergå viss sjukhusutbildning
och är berett att med lämpliga åtgärder stödja en sadan rekommendation.
Förutsättningen för att förbundet skall kunna åtaga sig detta
ansvar är dock att förbundet blir representerat i den samarbetsnamnd, som
bl. a. skall behandla frågor om vidareutbildningen. Med hansyn bl a. till
det nära sambandet mellan vidareutbildning för tjänsteläkare och allmanpraktiker
förutsätter förbundet, att innan några bestämmelsen dessa avseenden
utfärdas överläggningar kommer till stånd mellan förbundet och
berörda myndigheter. Dessa överläggningar bor resultera dels i förslag till
statliga bestämmelser om tjänsteläkarnas vidareutbildning, es i ors aB
till av läkarförbundet uppställda bestämmelser angående allmanpraktikernas
vidareutbildning.

2. Tjänsteläkare.

K o m m it t é n.

För behörighet till tjänsteläkarbefattning fordras för närvarande minst
åtta månaders tjänstgöring som underordnad läkare vid offentlig eller
enskild sjukvårdsinrättning, varav minst fyra munader skall vara fullgjorda
vid lasarett eller vid medicinsk eller kirurgisk avdelning av sjukhus.

344

Kungl. May.ts proposition nr SIS.

JS™ ^tbi!dnin^ i socialmedicin och socialhygien för tjänsteläkare
meddelas vid tjanstelakarkurser, vilka avses för provinsialläkare och därmed
jamstallda tjänsteläkare och är frivilliga. Kurserna, som är avgiftsfria
anordnas vid statens institut för folkhälsan. De tar en tid av sex till åtta’
vec or och omfattar cirka 150 forelasmngar och cirka 30 demonstrationer
Undervisningen vid kursen 1949 omfattade följande ämnesgrupper: medicm,
och halsovardsförfattningar; befolkningspolitik, socialvård etc.-modra- och barnavard, skolhälsovård, dispensärvård, distriktsvård etc.- allmän
hygien och epidemiologi; bostadshygien etc.; yrkeshygien; livsmedelsnygien,
narmgslara etc.; mentalhygien etc.

- aU nuvaran(ie behörighetsvillkoren för tjänsteläkare

ar otillfredsställande med hänsyn till de uppgifter, som numera åvilar denna
kategori av läkare. För allmanpraktiker har kommittén rekommenderat en
sjukhusutbildnmg pa två år, såsom skildrats i avsnittet om dessa läkares
vidareutbddmng Avsevärt större krav måste enligt kommitténs mening
stallas pa tjanstelakarnas kompetens. Å andra sidan bör dessa krav knappast
sattas sa hogt som fem år, vilket skulle motsvara tiden för en specialistutbildning
enligt de regler som nu följs. Efter överläggningar med chefen för
medicinalstyrelsens medicinalbyrå föreslår därför kommittén, att tjänstelakare
skall ha följande utbildning. Utbildningen skall omfatta minst tre
ars tjänstgöring pa sjukhus i underordnad ställning med tjänsteårsrätt. Av
dessa tre ar skall ett och ett halvt år fullgöras på invärtesmedicinsk avdelning,
odelat lasarett eller sjukstuga. Intill ett halvt år av denna tid skall
dock kunna utbytas mot tjänstgöring på kirurgisk lasarettsavdelning. Till
den har berörda tjänstgöringen skall läggas fyra månaders tjänstgöring på
psykiatrisk avdelning eller sinnessjukhus, tre månaders tjänstgöring på
epidemisjukhus eller bakteriologiskt laboratorium eller barnsjukhus eller
tuberkulosavdelning (sanatorium, fristående centraldispensär), tre månaders
tjänstgöring på obstetrisk-gynekologisk avdelning samt åtta månaders
tjänstgöring på valfri sjukhusavdelning. Kommittén föreslår vidare att
dessa kompetensvillkor obligatoriskt skall gälla för behörighet till befattning
som tjänsteläkare. Med hänsyn till svårigheterna att för närvarande
ta kompetenta sökande till tjänsteläkarbefattnjngar bör dock medicinalstyrelsen
tills vidare medges rätt att i lämplig omfattning bevilja dispens

från behörighetsvillkoren. Så snart läget tillåter det, bör dock denna dispensratt
indras.

Ut,0™r,.den nu skildrade sjukhusutbildningen bör enligt kommittén liksom
hittills anordnas tjanstelakarkurser för särskild undervisning i socialmedicin
och hygien. Kommittén föreslår, att tjänsteläkarkursen gös en ungetar
dubbelt sa stor omfattning som den nuvarande, varigenom den kommer
att ta en tid av cirka tre månader. I kursen, som liksom hittills bör anordnas
vid statens institut för folkhälsan och som bör utformas i nära anslutning
till den typ av tjänsteläkarkurser som för närvarande hålles, bör

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 818.

socialmedicin, hygien och rättsmedicin vara huvudämnena. Ämnen såsom
författningskunskap, statistik (vitalstatistik), socialpolitik och allmän
hygien bör ges särskilt utrymme.

Kommittén anser, att övervägande skäl talar för att dessa kurser blir
obligatoriska för tjänsteläkarna. Genomgången kurs bör dock enligt kommitténs
mening icke vara behörighetskrav för tjänsteläkarbefattnmg, men
föreskrift bör meddelas att sådan kurs skall fullgöras inom fem år efter tillträdet
av befattningen.

Med hänsynstagande till tillkomsten av nya provinsialläkardistrikt beräknar
kommittén, att deltagarantalet i tjänsteläkarkurserna under de
närmaste åren skall komma att uppgå till 30—40 per år. Kommittén anser,
att kursen bör ordnas endast en gång årligen. Detta torde kunna ske genom
att deltagarna under de praktiska demonstrationerna uppdelas på två grupper.
Vid en fördubbling av kursens omfattning skulle sålunda en undervisningsvolym
av 300 timmar föreläsningar och 120 demonstrationer erfordras.
Härav förutsätter kommittén, att den ordinarie lärarpersonalen vid
institutet liksom hittills fullgör viss del, vilken uppskattats till cirka 20
timmar. För övriga 280 timmar föreläsningar och 120 demonstrationer
beräknas ett belopp av 17 000 kronor att fördelas på speciallärare. Härtill
bör komma medel för administrationskostnader, vilka kommittén med hänsyn
till kursernas omfattning beräknar till 2 000 kronor.

Tjänsteläkare bör enligt kommitténs mening få uppbära oavkortad lön
under kursen. Vid tjänsteläkarkurserna 1938—1940 ägde styrelsen för statens
institut för folkhälsan tilldela högst 20 i statens, landstings eller kommuns
tjänst anställda läkare stipendier för deltagande i kursen på högst
500 kronor. Vid senare tjänsteläkarkurser har emellertid medel för stipendier
ej anvisats. Enligt kommitténs mening bör möjlighet till stipendier
finnas företrädesvis för kursdeltagare, som ej uppbär lön under kursen.
Kommittén beräknar härför 10 000 kronor att fördelas på stipendier om
högst 1 000 kronor.

För förste provinsialläkare och motsvarande''tjänsteläkare finns särskilda
behörighetsbestämmelser. Första delen härav utgöres av krav pa en sjukhustjänstgöring
av samma längd som för tjänsteläkare. Denna bestämmelse
föreslås ändrad till överensstämmelse med vad kommittén föreslagit för
tjänsteläkare. Kommittén erinrar om att medicinalstyrelsen i skrivelse den
12 december 1951 till chefen för inrikesdepartementet föreslagit, att behörighetsvillkoren
för förste provinsialläkare skulle ändras. Utöver viss sjukhustjänstgöring
föreslås i denna skrivelse som behörighetskrav ett ars specialutbildning
i hygien och samtidigt deltagande i delar av undervisningen
på socialinstitutets sociala linje samt kurs i statistik. Vidare föreslås skola
krävas minst två års förordnande som tjänsteläkare och minst ett ars tjänstgöring
som biträdande förste provinsialläkare. Kommittén ansluter sig till

detta förslag.

Kungl. Majits proposition nr 212.

Kommittén beror aven utbildningen för vissa andra befattningar, nämhgen
nnhtarkltare, skolläkare, industriläkare och verksläkare. Kommittén
föreslår, att det aven för behörighet till befattning som militärläkare skall
kravas en sjukhustjänstgöring på tre år. Fördelningen av denna tjänstgoring
pa olika typer av sjukhusavdelningar ävensom övriga behörighetsvillkor
anser kommittén böra fastställas efter förslag av vederbörande militara
myndigheter En utbildningsstandard bör enligt kommitténs mening
aststallas för skollakare av skolöverstyrelsen och för industriläkare av
medicinalstyrelsen i samråd med arbetarskyddsstyrelsen, i båda fallen efter
horande av de medicinska fakulteterna och kollegierna samt vederbörande
lakarorgamsationer.

Y ttranden.

Uniyersitetsmyndigheterna tillstyrker kommitténs förslag om anordningen
av tjänsteläkarnas utbildning. Medicinska fakulteten i Uppsala förklarar
S1£ Cr''k,sakna en utredning av de praktiska möjligheterna för vederbörande
att förskaffa sig den av kommittén förordade vidareutbildningen.

Medicinska fakulteten i Lund vill till de ämnen, som föreslås skola behandlas
under tjansteläkarkurserna, foga undervisning i rätts- och socialpsykiatn.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har
professorerna N Svartz, T. Skoog, G. Karpe och S. Gard samt docenterna
A. Ahlmark och K. G.
tjanstelakarkurserna, exempelvis till två månader, kunde vara lämplig.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anser de
av kommittén föreslagna stipendierna om högst 1 000 kronor till deltagare
i tjänsteläkarkurserna vara tilltagna i underkant för en kurs, som tar en tid
av 3 månader i anspråk.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran beträffande ifrågavarande
iorslag.

Medicinalstyrelsen förklarar sig i princip ansluta sig till kommitténs
förslag om en vidareutbildning för tjänsteläkare om 3 års sjukhustjänstgoring
trots att det med nuvarande rekryteringssvårigheter beträffande
provinsiallakarbanan kan synas mindre lämpligt att höja kompetenskraven
för denna kategori läkare. Styrelsen anser nämligen, att behovet av denna
vidareutbddmng visat sig så uppenbart, att den i själva verket redan frivilhgt
tillampas av flertalet aspiranter på tjänsteläkarbanan. Med hänsyn
till de okade kraven på tjänsteläkare i fråga om epidemivård anser sig
medicinalstyrelsen däremot icke kunna biträda kommitténs förslag att
tjänstgöring på epidemisjukhus skulle kunna ersättas av tjänst vid bakterioogiskt
laboratorium. Med hänsyn till dels den begränsade tillgången på utbildningsplatser,
dels de uppenbara olägenheter såväl ur sjukvårdens som
den enskilde kikarens synpunkt, med vilka allt för kortvariga sjukhusför -

347

Kungl. May.ts proposition nr 212.

ordnanden är förenade, anser medicinalstyrelsen icke utbildmngskraven bor
fixeras allt för strängt i vad avser tjänstgöringens art. I vidareutbildningen
för tjänsteläkare bör enligt styrelsens mening obligatoriskt ingå ett ars
tjänstgöring å medicinsk avdelning och sex månaders tjänstgöring å psykiatrisk
lasarettsavdelning eller sinnessjukhus. Som ytterligare utbildning vill
styrelsen rekommendera tjänstgöring vid odelat lasarett (större sjukstuga)
eller kirurgisk lasarettsavdelning under högst ett år samt i pediatrik,
obstet rik-gynekologi, epidemiologi eller ftisiologi under högst sex månader
inom vartdera specialfacket. Av tjänsteläkare, som tillika skall tjänstgöra
som sjukstugeläkare, bör krävas minst tre års kirurgutbildning efter medicine
licentiatexamen. Medicinalstyrelsen anser det vidare viktigt att för
tjänsteläkare ingår någon tids vikariat i den öppna hälso- och sjukvården
för bedömandet av vederbörandes lämplighet såsom tjänsteläkare, lill Iragan
om vidareutbildningen för blivande förste provinsialläkare är medicinalstyrelsen
icke beredd att taga definitiv ställning förrän närmare utredning
skett om de arbetsuppgifter, som för framtiden skola åvila dessa läkare,
samt om utformningen av deras verksamhet i övrigt. Från medicinalstyrelsens
rekommendation att icke alltför strängt fixera kraven i vad avser
tjänstgöringens art har medicinalrådet R. Bergman anmält skiljaktig mening
och ansett att kravet på tjänstgöring vid epidemisjukhus måste vara
oeftergivligt, såvida man avser att i framtiden utnyttja provinsialläkarna
i den öppna epidemivården.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan framhåller, att enligt styrelsens
åsikt tjänsteläkarkursen principiellt bör vara fullgjord före tjänsteläkarbefattningens
tillträde. Tjänsteläkaren är nämligen ofta den ende sakkunnige
i hygien och socialmedicin inom sitt distrikt såväl för allmänheten
som för hälsovårdsnämnden. Styrelsen föreslår sålunda, att genomgång av
tjänsteläkarkurs göres obligatorisk före tjänstens tillträdande, men anser
att det med hänsyn till rekryteringssvårigheten bör finnas möjlighet att i
vissa fall ge dispens. Från styrelsens uppfattning om tidpunkten för genomo''än"
av tjänsteläkarkurs har ledamoten, medicinalrådet Bergman, anmalt
skiljaktig mening och förklarat sig i stället biträda kommitténs uppfattning
på denna punkt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker angelägenheten av att kommitténs
förslag i syfte att stärka tjänsteläkarnas kompetens genomföres
snarast möjligt. Länsstyrelsen i Uppsala län ställer sig tveksam till förs aget
om ett års längre sjukhustjänstgöring för tjänsteläkare än för allmänpraktiker.
Då den sjukvårdande verksamheten hos båda kategorierna torde
omfatta likartade arbetsuppgifter, synes anledning knappast föreligga att
ställa högre krav på sjukhusutbildning för tjänsteläkarna an for allmanpraktikerna.
Socialstyrelsen och 1952 års åldringsvårdsutredning har båda
understrukit vikten av att gerontologien och geriatriken agnas speciellt
utrymme vid tjänsteläkarkurserna. Åldringsvårdsutredmngen har vidare an -

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

fort, att i den mån tillgången på geriatriska avdelningar vid sjukhusen rtir
det möjligt en del av den föreslagna sjukhustjänstgöringen för tjänsteläkare
bor fullgöras vid sådan avdelning. Svenska landstingsförbundet och
svenfka stadsförbundets sjukvårdsdelegation finner kommitténs förslå-?
till behörighetsvillkor för tjänsteläkare godtagbara. Försvarets sjukvårdsstyrelse,
chefen for armén och chefen för flygvapnet har icke haft något

at,[ ennra emot vad kommittén anfört beträffande kraven för behörighet
till befattning som militärläkare.

Utöver vad Sveriges läkarförbund anfört om likartade krav på sjukhusutbildning
för allmänpraktiker och tjänsteläkare ifrågasätter förbundet
huruvida tjanstelakarkursen behöver ges dubbelt så stor omfattning som
en nuvarande med tanke på den utökade undervisningen i socialmedicin
i grundutbildningen. Enligt förbundets uppfattning bör vidare kravet på
genomgången tjansteläkarkurs gälla provinsialläkare, förste stadsläkare och
stadsläkare men däremot icke andre stadsläkare och distriktsläkare. Mot
kommitténs förslag till vidareutbildning för militärläkare, skolläkare och
verksläkare har förbundet ingen erinran, men förutsätter, att de närmare
bestämmelserna i dessa avseenden kommer att bli föremål för diskussion
vid överläggningar mellan förbundet och berörda myndigheter. Kommitténs
förslag att medicinalstyrelsen skall utforma kompetensvillkor för industriläkartjänster
förefaller förbundet mindre välbetänkt. Några statliga bestämmelser
i fråga om dessa privatanställda läkare kan ju icke uppställas
och nagra statliga rekommendationer torde icke enligt förbundets mening
vara pakallade. I stället anses läkarförbundet och arbetsgivarföreniimen
gemensamt böra utarbeta sådana kompetensvillkor i form av en rekommendation
till de båda organisationernas medlemmar.

3. Specialläkare.

Kommittén.

Specialistutbildningen regleras för närvarande endast genom de riktlinjer
för rätt att annonsera specialitet, som av Sveriges läkarförbund angivits
för dess medlemmar. För sådan rätt fordras i flertalet fall sjukhustjänstgonngar
vid olika avdelningar på tillhopa fem år. Specialistutbildningen
sker således helt genom tjänstgöring som underläkare vid olika sjukhusavdelningar.

Kommittén anför, att specialistutbildningen i vårt land skiljer sig från
de flesta andra landers därigenom, att särskilda kurser icke är stipulerade
för specialisterna. I åtskilliga länder finns detaljerade krav angivna på speciella
kurser med både teoretisk och praktisk utbildning, och sådana kurser
kräver i många fall flera års studier. Emellertid fordrar denna form av specialistutbildning
omfattande särskilda anordningar, såsom speciella lärare
och reserverade underläkarbefattningar på specialistutbildningssjukhus. I

349

Kungl. May.ts ■proposition nr 212.

Sverige torde enligt kommitténs mening för närvarande varken ekonomiska
eller organisatoriska förutsättningar föreligga för ett sådant system,

Anledningen till att man i vårt land kunnat förlita sig enbart på sjukhustjänstgöring
i underläkarställning för specialistutbildningen är, framhåller
kommittén, givetvis väsentligen den, att sjukhusens standard här är
hög och relativt uniform. Detta förhållande gör, att utbildningens värde
i allmänhet blir tillfredsställande, när den fullgöres på sjukhusavdelnmgar
under kvalificerad ledning. Under sjukhustjänstgöringens lopp meddelar de
välkvalificerade överläkarna tillräckligt av specialitetens både teoretiska
och praktiska kunskaper för att säkerställa en tillfredsställande utbildning
av de underordnade läkarna.

Frågor rörande behörighetsvillkor för speciella befattningar såsom lasaretts-
och sinnessjukläkarbefattningar har kommittén icke ansett ingå i
utredningsuppdraget.

Kontrollen av specialistutbildningen i vart land är anförtrodd Sveriges
läkarförbund. Kommittén anför, att dessa Sveriges läkarförbunds beslut
givetvis endast äger giltighet för förbundets medlemmar, varför överträdelse
av reglerna för annonserande av specialistverksamhet som påföljd
blott kan medföra, att den felande uteslutes ur läkarförbundet. Stadganden
från offentlig myndighet reglerar icke alls dessa förhållanden. Det kunde
synas, att en sådan helt på läkarkollegialiteten vilande reglering av specialistverksamheten
skulle vara otillräcklig. Kommittén påpekar, att erfarenheten
dock visar, att Sveriges läkarförbunds beslut i dessa frågor praktiskt
taget aldrig åsidosatts.

Med hänsyn till dessa omständigheter har kommittén icke funnit anledning
föreslå ändring i det nuvarande sättet att kontrollera specialistutbildningen.
Sveriges läkarförbund har nyligen genomfört en revision av specialitetsbestämmelserna,
varvid sjukhusutbildningens längd i de flesta specialiteter
satts till sammanlagt fem år. Kommittén finner för sin del en sådan
tidrymd väl avvägd och anser sig icke ha någon anledning diskutera detaljbestämmelserna
i fråga om olika specialiteter.

Vid sina överväganden i fråga om specialistutbildningen har kommittén
funnit, att tidigare anordnade kortare kurser för blivande specialister tilldragit
sig stort intresse och synes vara av betydande värde. Kommittén
finner sig därför föranlåten föreslå, att vissa anslag ställs till förfogande
för kortare kurser för blivande specialister. Dessa kurser är avsedda att ge
en överblick över viktiga och mera avancerade undersöknings- och behandlingsmetoder,
särskilt med hänsyn till de senaste framstegen inom forskningen.
Sådana kurser har hittills anordnats endast försöksvis, och de bor i
fortsättningen till att börja med anordnas i mindre omfattning för att man
skall få tillfälle utpröva den lämpligaste organisationen av dem. Olika specialiteten
kommer rimligen att ha behov av ett olika stort antal sådana
kurser. Inom vissa områden torde kurserna behöva ordnas ärligen, inom

350

Kiingl. Maj:ts proposition nr SIS.

andra räcker kanhända en kurs vart annat eller vart tredje år. Det torde
också vara fördelaktigt att på varandra följande kurser förlägges till olika
medicinska lärosäten, varigenom ett större intresse för kurserna kan påräknas
från lärarnas sida och överbelastning på vissa kliniker undvikes.
Nar större erfarenhet vunnits om kursernas lämpliga uppläggning och omfång,
torde det böra övervägas om icke Sveriges läkarförbund skall fordra
genomgången dylik kurs för specialisträtt.

Kommittén föreslår, att varje sådan kurs under de närmaste åren får eu
omfattning av en vecka. Under denna tid kan lämpligen en undervisning
meddelas med 3 timmar föreläsningar dagligen, varjämte cirka 4 timmar
ronder, kliniska demonstrationer eller dylikt kan anordnas dagligen. Ledare
för kursen skall vara professorn vid den klinik, dit kursen är förlagd. Det
bör ankomma på fakulteterna och kollegierna att föreslå sådana kurser
hos kanslern, vilken ur ett totalanslag för verksamheten i fråga bör anvisa
anslag till varje särskild kurs. Kanslern bör därvid enligt kommittén beakta,
att kurserna fördelas på lämpligt sätt inom medicinens olika specialiteter.
Med ledning av den nyss angivna omfattningen av kursen föreslår kommittén,
att ett belopp på 30 000 kronor ställs till kanslerns förfogande, avseende
10 kurser för blivande specialister inom olika fält av medicinen. Möjligheter
torde, anför kommittén, föreligga att i viss utsträckning ordna dessa
kurser i samarbete med övriga nordiska länder. En sådan utveckling anser
kommittén ur olika synpunkter vara önskvärd.

För vissa specialiteter föreslår kommittén regelbundet anordnade kurser,
för vilka anslag beräknas särskilt, nämligen i rättspsykiatri, radiofysik och
röntgendiagnostik.

Kommittén föreslår, att undervisningen i rättspsykiatri i framtiden anordnas
efter samma riktlinjer som nu med två kurser årligen i Stockholm
och en kurs årligen i Lund, omfattande vardera 32 timmar föreläsningar
och demonstrationer med diskussioner. I Stockholm bör kurserna meddelas
av professorn i rättspsykiatri, medan i Lund ett oförändrat arvode av 2 000
kronor beräknas för särskild lärare.

Kursen i radiofysik föreslås omfatta 10 timmar föreläsningar, vartannat
år berörande röntgenstrålningen och vartannat år de radioaktiva ämnena.
Kommittén ifrågasätter om icke genomgång av sådan kurs borde uppställas
som ett behörighetskrav för överläkarbefattningar vid röntgendiagnostiska
och radioterapeutiska avdelningar. I den mån lärarna vid dessa kurser är
anställda vid de medicinska lärosätena anser kommittén, att undervisningen
bör ingå i deras undervisningsskyldighet.

Den frivilliga kursen i röntgendiagnostik föreslås omfatta 30 föreläsningar
och demonstrationer under en tid av två månader. Då röntgendiagnostiska
klinikernas lärare icke kan tas i anspråk för större undervisning
an vad som meddelas i den allmänna läkarutbildningen, föreslås särskilda

351

Kungl. Maj:ts ''proposition nr VI®.

arvoden till lärare, beräknade efter 1 500 kronor per kurs. För en kurs årligen
vid varje lärosäte föreslår kommittén sålunda att arvoden beräknas
med tillhopa 6 000 kronor.

Y ttranden.

Universitetsmyndighetema godtar i huvudsak kommitténs förslag till
ordnande av specialistutbildningen. Frivilliga kurser i röntgendiagnostik
avstyrkes dock allmänt.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser, att man allvarligare än vad
kommittén gjort bör överväga att anordna särskilda kurser för blivande
specialister, för vilka genomgång av dessa bör vara obligatorisk, och anför:

Även om det hittills i allmänhet varit så, att specialisterna enligt Sveriges
läkarförbunds bestämmelser haft en god standard, är det ingalunda säkert,
att så alltid blir förhållandet. Hittills har den teoretiska grund för olika
specialiteter, som givits under licentiatutbildningen, i regel varit mycket
god för den vidare specialistutbildningen. Om den försämring av undervisningen
i vissa specialiteter, som kommittén föreslagit, genomföres, försämras
denna goda grund. Tidigare skedde specialistutbildningen genom
tjänstgöring väsentligen på universitetsklinikerna och några få större specialavdelningar
under särskilt kvalificerad ledning. Numera kan sadan
tjänstgöring ske på ett stort antal lasarettsavdelningar, av vilka en del har
relativt begränsad kapacitet. Man kan därför befara, att den allmänna
specialiststandarden blir mindre tillfredsställande. Härtill kommer att i en
del fall utvecklingen medför tillkomsten av relativt komplicerade teoretiskt
och praktiskt svårtillgängliga metoder, som kan fordra särskilt ingående
studier under sakkunnig ledning.

Fakulteten hälsar med tillfredsställelse kommitténs förslag, att ett anslag
om 30 000 kronor per år ställes till universitetskanslerns förfogande till
arvoden åt lärare för blivande specialister, men håller för troligt, att kurser
om större längd än den föreslagna veckan skall visa sig erforderliga.

Fakulteten anser därjämte, att en specialistutbildning, som syftar längre
än till en blott formell kompetens, bör, såsom fallet är i flera andra kulturländer,
avslutas med en examination. Denna fråga anser fakulteten vara av
sådan betydelse, att den bör bli föremål för särskild utredning.

Fakulteten avstyrker den frivilliga kursen i röntgendiagnostik, då de
läkare, för vilka denna kurs är avsedd, i allmänhet kan förutsättas vara
specialister och då endast ha intresse av att undervisas inom den begränsade
del av röntgenologien, som motsvarar deras praktiska verksamhet.
Denna kunskap inhämtas enligt fakultetens mening lämpligast genom att
vederbörande frivilligt följer arbetet på en röntgenavdelning inom det område,
som han behöver sätta sig in i för att kunna utnyttja sin apparatur
i sin egen verksamhet.

Medicinska fakulteten i Lund anser kommitténs förslag om kurser för
specialistutbildning vara av stort intresse och understryker att kurserna
bör förläggas till olika medicinska lärosäten. Behovet av dylika kurser torde

352

Kungl. Maj.ts ''proposition nr ''212.

enligt fakultetens mening bli allt större och det av kommittén uppförda
beloppet kommer sannolikt snart att vara otillräckligt.

Fakulteten framhåller, att den av kommittén föreslagna studieplanen helt
har karaktär av grundutbildning och att därför behovet av randutbildningsplatser
pa ett helt annat sätt än tidigare kommer att göra sig gällande.
Inrättandet av speciella, av staten avlönade tjänster avseende randutbildning
för framför allt blivande tjänsteläkare och sjukhusläkare torde enligt
fakultetens mening bliva nödvändigt.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har
professorn E. Lindgren och docent K. Lindblom anfört, att det vore synnei
ligen lämpligt att uppställa genomgången kurs i radiofysik, omfattande
dels 10 timmar föreläsningar behandlande röntgenstrålningen, dels 10 timmar
föreläsningar behandlande de radioaktiva ämnena, som behörighetskravför
överläkarbefattningar vid röntgendiagnostiska och radioterapeutiska avdelningar.
En förutsättning härför anses emellertid vara att båda föreläsningsserierna
anordnas varje år. Blivande röntgendiagnostiker tillbringar
nämligen i allmänhet ett år vid Radiumhemmet och det skulle i vissa fall
bil ett avbräck för dem, om de inte under denna tid kunde genomgå båda
kursavsnitten.

Beträffanden den föreslagna frivilliga kursen i röntgendiagnostik anför
professor Lindgren och docent Lindblom att enligt deras mening något
behov av en sådan kurs icke föreligger med hänsyn till den utökade och
intensifierade obligatoriska undervisning, som föreslås. Om någon skulle
önska mera djupgående kunskaper i röntgendiagnostik utan att dock vilja
få en fullständig specialistutbildning synes det lämpligt, att vederbörande
tjänstgör en kortare eller längre tid på en röntgenavdelning. På sina håll
t. ex. pa Stockholms stads sjukhus finnes även särskilda tjänster på röntgenavdelningarna
för sådan utbildning, s. k. randutbildningstjänster.

Icke heller organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg
anser, att nagot verkligt behov av en frivillig kurs i röntgendiagnostik föreligger,
om den obligatoriska undervisningen erhåller den utformning, som
föreslagits.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag
till specialistutbildning.

Övriga remissmyndigheter diskuterar i några fall förslagen i fråga, vilka
dock godtas av de flesta.

Statskontoret framhåller i anledning av förslaget om anordnande av
särskilda kurser för utbildning av specialister, att det synes skäligt, att
deltagarna i dylika kurser finge erlägga viss avgift till bestridande av
åtminstone någon del av kurskostnaderna. Det förefaller ämbetsverket
knappast rimligt, att det allmänna helt skall svara för utbildning av denna
art. I det till Göteborgs sjukhusdirektions yttrande fogade utlåtandet av
professor M. Odin anföres att specialistutbildningen av kommittén behandlats
helt summariskt och ifrågasättes, huruvida ej frågan om specialist -

353

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

utbildningen bör göras till föremål för en fortsatt utredning för vinnande av
större enhetlighet än som f. n. råder. I anslutning härtill framhåller direktionen
önskvärdheten av en sådan utredning icke blott för vinnande av
större enhetlighet utan även i avseende på bestämmelser om och kontrollen
av utbildningen. Sistnämnda uppgifter synes nämligen direktionen hellre
böra åligga en myndighet, närmast medicinalstyrelsen, än att anförtros
yrkessammanslutningar för läkare. Styrelsen för svenska landstingsförbundet
ifrågasätter ur rent principiella synpunkter, om det icke vore riktigare, att
frågor rörande specialistutbildningen handlades av medicinalstyrelsen, även
om, såsom kommittén vitsordar, det nuvarande systemet fungerat bra.
Svenska läkaresällskapet anser, att behovet av kurser för blivande specialister
är mycket stort men att utformningen av dessa bör bli föremål för
ytterligare utredning. Sveriges läkarförbund förklarar sig villigt att även i
fortsättningen handha kontrollen av specialistutbildningen. Enligt läkarförbundets
uppfattning bör de föreslagna kortare kurserna för blivande
specialister möjligen kunna bliva av värde för blivande specialister men
framför allt i efterutbildningens intresse för de läkare, som redan har specialistkompetens.
Kurserna bör emellertid enligt förbundets mening vara helt
frivilliga.

Departementschef en.

Kommittén har som mål för läkarutbildningen angivit, att alla läkare
skall ha en gemensam grundutbildning, vilken i kommitténs förslag utgörs
av studierna fram till medicine licentiatexamen, och att därefter måste följa
en alltefter läkarnas olika verksamhetsområden utformad, huvudsakligen
praktiskt inriktad vidareutbildning. Jag har i likhet med samtliga remissmyndigheter
anslutit mig till denna uppfattning. I den nya läkarutbildningen
får således grundutbildning och vidareutbildning uppfattas som en
utbildningsenhet. Då grundutbildningens omfattning och innehåll avvägts
med tanke på den efter licentiatexamen kommande utbildningen, blir det
av stor betydelse, att vidareutbildningen får en riktig utformning med avseende
på de i densamma ingående underläkartjänstgöringarnas längd och
art samt behövlig särskild undervisning.

Vidareutbildningen i vårt land har hittills endast i ringa utsträckning
kontrollerats av offentliga myndigheter. Utbildningen av specialläkare regleras
och kontrolleras i kollegiala former av Sveriges läkarförbund. Kommittén
har ingående diskuterat frågan, huruvida en fordran på obligatorisk
sjukhustjänstgöring i underläkares ställning nu bör uppställas som krav
för rätten att på eget ansvar utöva läkaryrket. Enligt kommitténs mening
skulle en dylik fordran leda till så omfattande ingrepp i den nuvarande
sjukhusorganisationen och föranleda sa stora kostnader för det allmänna,
att kommittén icke ansett sig kunna framlägga förslag i nu antydd rikt 23

_ Uihang till riksdagens protokoll 195h. 1 saml. Nr it It!.

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ning. Ett åtagande från Sveriges läkarförbund, att även beträffande allmänläkarens
utbildning låta denna regleras i kollegiala former i överensstämmelse
med vad som nu sker i fråga om specialistutbildningen, synes
kommittén vara till fyllest, då läget i fråga om de praktiserande läkarnas
utbildning icke synes kräva några drastiska åtgärder. Denna inställning
har vunnit allmän anslutning bland remissmyndigheterna. Härvid bör särskilt
uppmärksammas, att Sveriges läkarförbund förklarat sig vara villigt
att rekommendera sina medlemmar att före öppnandet av allmän praktik
undergå viss sjukhusutbildning och berett att med lämpliga åtgärder stöda
en dylik rekommendation. Med anledning av vad sålunda anförts under
remissbehandlingen föranleder kommitténs ställningstagande ingen erinran
från min sida. Jag vill dock uttala, att vederbörande myndigheter med
uppmärksamhet bör följa utvecklingen i fråga om allmänläkarnas vidareutbildning,
sa att åtgärder kan vidtas, i den man förhållandena så erfordrar.

Beträffande tjänsteläkarens utbildning föreslår kommittén, att en tre års
underläkartjänstgöring av viss angiven sammansättning skall bli behörighetsvillkor
för innehav av tjänsteläkarbefattning samt att tjänsteläkarkurserna
skall utökas till sin omfattning och bli obligatoriska. Medicinalstyrelsen
har i princip tillstyrkt nämnda förslag, som ej heller från
andra remissmyndigheters sida föranlett erinringar av väsentlig art.
Jag kan likaledes i princip acceptera kommitténs förslag. Innan en
definitiv reglering av behörighetsvillkoren för tjänsteläkarbefattningar
kommer till stånd, torde det dock vara nödvändigt, att medicinalstyrelsen
utarbetar detaljförslag i frågan samt upprättar en plan för
tjänsteläkarkurserna. I avvaktan härpå räknar jag i det följande med ett
ökat medelsbehov för tjänsteläkarkurser i enlighet med kommitténs förslag.

Kommitténs uttalanden angående specialläkarnas utbildning ger icke
anledning till erinran från min sida, och jag ansluter mig således till kommitténs
förslag, att Sveriges läkarförbund tills vidare liksom hittills skall
kontrollera denna utbildning. Jag biträder kommitténs åsikt, att det finnes
skäl att anordna kortare kurser över viktiga och mera avancerade undersöknings-
och behandlingsmetoder för blivande specialister inom olika kliniska
områden och förordar, att dylika kurser kommer till stånd i av kommittén
föreslagen omfattning. Såsom jag tidigare anfört vid behandlingen
av frågan om undervisningen i röntgendiagnostik, synes det dock icke påkallat
att ge frivilliga kurser i röntgendiagnostik av den av kommittén föreslagna
arten.

/ Några remissmyndigheter har uttryckt sitt beklagande över att kommittén
icke framlagt detaljerade förslag till regler för underläkartjänstgöringarnas
anordnande pa sjukhusen i syfte att genom ett särskilt utformat system
tillförsäkra läkarna den avsedda vidareutbildningen. Eör egen del finner
jag kommitténs skäl härför bärande. Jag vill dock understryka vikten av

355

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

att överenskommelser med sadant syfte kommer till stand mellan medicinalstyrelsen,
huvudmännen och läkarorganisationema, varigenom cirkulationen
på underläkartjänsterna kan ökas, så att plats bereds för alla
läkare att skaffa sig en vidareutbildning.

I likhet med kommittén räknar jag med ett ökat årligt medelsbehov av
29 600 kronor för anordnande av tjänsteläkarkurser och av 30 000 kronor
för anordnande av kurser för blivande specialister.

356

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 21/2.

XI. Efterutbildning.

Kommittén.

Sedan 1945 har under medicinalstyrelsens överinseende årligen anordnats
två fortsättningskurser, nämligen en i vardera Stockholm och Göteborg.
Kurserna, som varit frivilliga, har haft ett maximalt deltagarantal på 50
i Stockholm och 30 i Göteborg. De har omfattat 45 katedrala föreläsningar
samt praktiska demonstrationer vid kliniska och polikliniska ronder.

En medicinsk efterutbildning för läkare, som avslutat sin utbildning och
placerats på sina definitiva tjänster, är enligt kommitténs åsikt önskvärd.
De vetenskapliga framstegen inom medicinen sker i snabb takt och nya
undersöknings- och behandlingsmetoder införes ständigt. Många av dessa
metoder och resultat är tillämpliga även i allmän praktik. Med hänsyn härtill
blir även den bästa läkarutbildning i vissa delar föråldrad redan efter
en kort tid. De nuvarande efterutbildningskurserna utgör således ett värdefullt
tillskott till den löpande medicinska utbildningen. Kritik mot dessa
kurser från akademiska myndigheter eller läkarorganisationer har, såvitt
kommittén erfarit, icke förekommit.

En omständighet som enligt kommitténs förmenande är värd allt beaktande
är emellertid det sjunkande deltagarantalet i kurserna. Det är tydligt
att intresset från läkarnas sida för dessa kurser inte längre är så stort som
tidigare. Att med säkerhet uttala sig om orsaken härtill finner kommittén
icke möjligt.

Kommittén är övertygad om att efterutbildningskurser för läkare bör anordnas
även i fortsättningen. Kommittén anser det emellertid nödvändigt
att höja intresset för dessa kurser. En utväg synes vara att i viss mån ändra
kursernas karaktär. Kommittén föreslår för det första en uppdelning av
kurserna så, att vissa av dem tar sikte på särskilda kategorier av läkare.
Vissa kurser föreslås t. ex. ordnade mera speciellt för tjänsteläkare, andra
för allmänpraktiker i privatpraktik. En andra möjlighet är att vissa kurser
ägnas särskilt åt ämnesområden inom medicinen, som har aktualitet av en
eller annan orsak. Så t. ex. kan vissa kurser ordnas företrädesvis med socialmedicinska
ämnen. En omständighet, som enligt kommitténs åsikt kan bidra
att försvåra deltagandet i kurserna, är deras längd. Kurstiden har hittills
varit tre veckor. Det synes kommittén uppenbart att det stöter på betydande
svårigheter för en läkare med en omfattande praktik att vara frånvarande
från sin verksamhet under så lång tid. Kommittén finner det viktigare
att det ges korta och intensiva kurser, än att deltagarantalet sjunker
till låga siffror på grund av att kurserna har fått ta för lång tid. Kommittén
föreslår därför, att kurstiden sänkes till två veckor. Som en sista utväg att

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

få in flera läkare i denna efterutbildningsverksamhet måste till sist enligt
kommittén diskuteras, huruvida inte sådana kurser borde vara obligatoriska,
åtminstone för vissa grupper av läkare. Enligt kommitténs mening
bör detta bli fallet för åtminstone tjänsteläkarna, och liknande åtgärder
torde böra övervägas för även andra stats- och kommunalanställda läkare.

Kommittén föreslår således, att efterutbildningskurser för läkare även
fortsättningsvis ordnas två gånger årligen med en kurs i Stockholm och en i
Göteborg. Dessa kurser bör i första hand ta sikte på tjänsteläkare och privatpraktiserande
allmänläkare, men det bör enligt kommittén allvarligt
övervägas, huruvida inte av och till vissa av kurserna borde utformas med
särskild tanke på t. ex. industriläkare, skolläkare eller andra dylika grupper.
Kurserna föreslås ta en tid av två veckor och deltagarantalet bör enligt
kommittén sättas till 50 i Stockholm och 30 i Göteborg. Vid kurserna i
Stockholm bör klinikerna och specialisterna i Uppsala även utnyttjas i
lämplig omfattning, t. ex. genom att undervisningen under vissa dagar sker
där. Under kursen finner kommittén det vara lämpligt att ge tre timmar
föreläsningar dagligen samt därutöver ordna 2—4 timmar praktiska demonstrationer,
deltagande i kliniska och polikliniska ronder, bevistande av
operationer eller dylikt. För denna senare praktiska undervisning anser
kommittén, att varje kurs bör delas i mindre grupper om förslagsvis fem
deltagare i varje grupp, som får cirkulera på de olika sjukhusen. Kurserna
bör enligt kommitténs mening liksom hittills ordnas under överinseende av
medicinalstyrelsen.

För de privatpraktiserande allmänläkarna, skolläkarna, industriläkarna
etc. anser kommittén, att deltagandet även tillsvidare bör bli frivilligt. För
tjänsteläkarna föreslår emellertid kommittén, att deltagandet i sådana efterutbildningskurser
blir obligatoriskt och att varje sådan läkare får åtminstone
två sådana kurser under sin tid som tjänsteläkare. Kommittén anser,
att i statens tjänst anställda ordinarie och extraordinarie tjänsteläkare liksom
hittills bör få fullgöra kursen med bibehållen lön och med möjlighet
till resekostnadsbidrag. Samma regel torde även böra gälla för övriga statsoch
kommunalanställda tjänsteläkare. Fn sådan kurs får enligt kommittén
anses ha ett så avsevärt värde för läkarens fortsatta verksamhet att denna
bestämmelse är motiverad. För övriga icke stats- eller kommunalanställda
läkare, som icke äger uppbära oavkortad lön under kursen, föreslår kommittén
att årligen 20 stipendier på vardera 500 kronor ställes till medicinalstyrelsens
förfogande att fördelas bland de frivilliga kursdeltagarna.

Kommittén beräknar administrationskostnaderna för kursen i Stockholm
till 1 000 kronor och för kursen i Göteborg till 800 kronor. Då kommittén
utgår ifrån att föreläsning bör honoreras med 100 kronor och demonstration
med 30 kronor, finner kommittén, att det årliga anslaget för anordnandet
av kurserna torde böra uppgå till 20 280 kronor. Härtill kommer kostnad
för stipendier till deltagare i kurserna uppgående till 10 000 kronor

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

och beraknad kostnad för resekostnadsbidrag till statsanställda läkare
2 000 kronor. Då för närvarande 25 000 kronor må disponeras för ifrågavarande
kurser, innebär kommitténs förslag en kostnadsökning med i runt
tal 13 300 kronor.

Även för andra kategorier av läkare än de nu nämnda anser kommittén,
att efterutbildning bör ordnas. En grupp med särskilda behov av sådan utbddning
utgör militärläkarna, vars efterutbildning emellertid enligt kommittén
bör anordnas av vederbörande militära sjukvårdsmyndigheter.

Även för läkare med specialistutbildning föreligger ett behov av efterutbildnmg.
Härvidlag ställer sig emellertid problemet väsentligt annorlunda
an for läkare, vars verksamhet mera har karaktären av allmänpraktik. Behovet
av särskilda efterutbildningskurser för specialister är enligt kommitténs
mening mindre än för allmänpraktiker. Därest särskilt stöd för sådan
efterutbildningsverksamhet skulle anses nödvändigt, synes det kommittén
böra ske genom understöd till svenska läkaresällskapets sektioner och andra
vetenskapliga sammanslutningar, som hittills kontinuerligt gett specialisterna
information angående läget inom deras fack. Kommittén finner icke
anledning att för närvarande framlägga särskilda förslag härvidlag.

Kommittén berör ytterligare en möjlighet att åstadkomma en relativt
verksam och individualiserad efterutbildning för olika läkare. Bland läkarna
sker kontinuerligt en viktig efterutbildning genom de vetenskapliga läkarsammanslutningarnas
verksamhet. Kommittén finner det ligga helt i linje
med strävandena att vidmakthålla en kontinuerlig efterutbildning av läkarkår011
att även staten understödjer denna verksamhet. Kommittén föreslår
darfor, att ett anslag på 5 000 kronor tills vidare ställes till förfogande för
anordnandet av föreläsningar om nya medicinska rön i olika läkarsammans
utningar i landet. Svenska läkaresällskapets föredömliga insatser på detta
område har föranlett kommittén att föreslå, att anslaget ställs till sällskapets
förfogande att fördelas på olika föreningar och sammanslutningar, varvid
icke endast svenska läkaresällskapets delföreningar skall komma i fråga
utan även andra sammanslutningar. Sådana områden av landet bör särskilt
tillgodoses, som icke kan komma i åtnjutande av föredrag av specialister
från samma ort.

Y ttranden.

Umversitetsmyndigheterna accepterar kommitténs förslag till ordnande
av efterutbildningen. Medicinska fakulteten i Uppsala finner dock den föreslagna
minskningen av kurstiden för efterutbildningskurserna olycklig men
anser, att sadan ändring kan företagas försöksvis, för att man skall få en
uppfattning om kurslängdens betydelse.

Det föreslagna anslaget på 5 000 kronor för anordnande av föreläsningar
om nya medicinska rön anser fakulteten alldeles otillräckligt och föreslår,

359

Kungl. May.ts proposition nr 212.
att det höjes betydligt för att verksamheten redan från början skall kunna

fa Meticinska fakulteten i Lund erinrar om att fakulteten i sitt yttrande
över 1938 års läkarutbildningssakkunnigas betänkande angaende fortsa
nings- och repetitionskurser för läkare framförde förslag om att dylika kurser
skulle ges också i Lund med hänsyn till Lunds betydelse som medicinskt
centrum i Sydsverige. Den utbyggnad av fakulteten och dess sjukvårdsinrättningar,
som sedan dess ägt rum, anser fakulteten gora detta förslag an
mer motiverat. Enligt fakultetens mening kan antingen kursdeltagarna
varje år fördelas mellan de olika lärosätena eller kurserna alternera laro ^Xga^ationskommittén

för medicinska högskolan i Göteborg anser, att

efterutbildningskurser bör hållas vid samtliga lärosäten. ...,

Kanslern erinrar om att fortsättnings- och repetitionskurserna for läkare
är förlagda till de medicinska lärosätena i Stockholm och Goteborg och att
undervisningen vid dessa lärosäten meddelas av lärarna därstädes Det förefaller
därför kanslern naturligast, att kurserna anordnas under hans överinseende,
dock givetvis i samråd med medicinalstyrelsen. Kanskm ansluter
sig till medicinska fakultetens i Lund förslag om kursernas förläggning och
anser, att ifrågavarande kurser bör alternera mellan larosatena i Lun ,

Stockholm och Göteborg. , ,-

Bland övriga remissmyndigheter förklarar sig statskontoret med hansyn
till konsekvenserna icke kunna tillstyrka, att svenska lakaresallskapet
skulle erhålla anslag av allmänna medel för sin fdrelammgsverioaa^
Styrelsen för statens institut för folkhälsan delar kommitténs uppfattning
att efterutbildningskurser bör anordnas och att efterutbildmngsverksam eten
bör stimuleras och stödjas pi olika sitt. Försvarets
understryker kraftigt betydelsen av efterutbildmng för samtliga läkare
även beträffande militärmedicin. Svenska lakaresallskapet noterar med
tacksamhet förslaget om ett årligt anslag för anordnande av s.k. gästföreläsningar
i olika delar av landet och förklarar sig vilja ataga sig ansvaret
att på lämpligt sätt fördela dessa medel. Sveriges läkarförbund ifragasatter
möjligheten och lämpligheten av att koncentrera efterutbildmngskurserna
till en kortare tid, då dessa kurser redan nu ar mycket komprimerade och
intensiva. Läkarförbundet förklarar sig villigt att rekommendera de lakarkategorier,
för vars vidareutbildning förbundet har ansvaret, att genomgå
efterutbildningskurser.

Departementschefen.

Sedan 1945 anordnas årligen under medicinalstyrelsens överinseende frivilliga
fortsättnings- och repetitionskurser för läkare, vilka kurser avser
att informera de färdigutbildade läkarna om nya rön inom medicinen och
för dem demonstrera nya undersöknings- och behandlingsmetoder. Kom -

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

mitten framhåller, att en medicinsk efterutbildning är önskvärd för de
läkare, som placerats på små definitiva tjänster, och föreslår, att efterutbudmngskurser
anordnas också i fortsättningen. Jag delar kommitténs
mening härvidlag.

Kommittén, som uppmärksammat det sjunkande deltagarantalet i dessa
kurser, föreslår en viss förändring i kursernas uppläggning samt en minskning
i deras längd från tre till två veckor. Jag har intet att erinra mot kommittens
förslag härutinnan. Kurserna, som hittills anordnats i Stockholm
och Goteborg, synes, om så anses önskvärt, alternativt kunna förläggas
jämväl till övriga lärosäten.

Kommittén föreslår vidare, att efterutbildningskurserna skall bli obligatoriska
för tjänsteläkare. Till detta förslag, som tarvar ytterligare överväganden,
torde ställning icke nu böra tas.

Med anledning av att efterutbildningskurserna är förlagda till de medicinska
lärosätena och att undervisningen meddelas av lärare därstädes föreslår
kanslern, att kurserna skall anordnas under hans överinseende och i
samrad med medicinalstyrelsen. Enligt min mening talar dock vissa skäl
for att kurserna i fråga även fortsättningsvis anordnas av medicinalstyrelsen.
Salunda måste ett urval ske bland de sökande med hänsyn till deras
behov av dylik utbildning ur sjukvårdens synpunkt. Vidare må framhållas
att undervisningen ofta förlägges till andra sjukhus än undervisningssjukhusen.
Jag ar därför icke beredd att biträda kanslerns förslag. Härvid
förutsätter jag emellertid, att erforderligt samråd sker med kanslern.

I likhet med kommittén räknar jag med en kostnadsökning av i runt tal
13 300 kronor för anordnandet av efterutbildningskurser för läkare. Jag
erinrar emellertid härvid om vad jag under avsnittet Allmänna anslagsfrågor
m. m. anfört i fråga om arvoden för föreläsningar vid kurser av här
ifragavarande art.

Komimttens förslag att ställa ett anslag av 5 000 kronor till svenska
lakaresallskapets förfogande för anordnande av föreläsningar i olika läkarsammanslutnmgar
om nya medicinska rön finner jag mig icke böra tillstyrka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

361

XII. Samarbetsorgan för undervisnings- och
sjukvårdsfrågor.

Kommittén.

I samband med att den centrala handläggningen av ärenden angående
undervisningssjukhusen från och med budgetåret 1948/49 överflyttades
från åttonde till elfte huvudtiteln diskuterades frågan om att inrätta ett
samarbetsorgan för undervisnings- och sjukvårdsfrågor. (Jfr proposition nr
203 till 1948 års riksdag.)

Vid riksdagsbehandlingen ansåg statsutskottet, att de betänkligheter,
som de akademiska myndigheterna uttalat mot överflyttningen av ärenden
angående undervisningssjukhusen till inrikesdepartementet, kunde till en
del undanröjas genom inrättandet av ett särskilt samarbetsorgan av radgivande
karaktär och bestående av representanter för vederbörande^ universitetsmyndigheter,
medicinalstyrelsen och den praktiska sjukvården
utanför undervisningssjukhusen. Detta organ borde träda i verksamhet
redan på ett tidigt stadium av ifrågakommande ärendens handläggning och
innan desamma i förekommande fall överlämnats till kanslern eller andra
berörda myndigheter för yttrande. Härigenom skulle enligt utskottets mening
en rationell organisation av den medicinska kliniska undervisningen
och av sjukvården i riket väsentligen underlättas. Utskottet forordade, att
ett samarbetsorgan av sålunda angivet slag av Kungl. Maj:t tillsattes snarast
möjligt. Riksdagen godkände statsutskottets uttalande.

Kommittén anför, att det förhållandet att undervisningen och forskningen
å ena sidan samt sjukvården å den andra företräds av skilda statliga
huvudmän givetvis medför problem med hänsyn till den nära. intressegemenskapen
dem emellan. Det kanske viktigaste problemet är hur undervisningens
och forskningens intressen på bästa sätt skall bli tillgodosedda
vid planering av lokaler och utrustning inom nybyggnader vid ett universitetssjukhus.
Visserligen finns i regel redan i direktionerna för undervisningssjukhusen
representanter för universitetsmyndigheterna, men nar det
gäller större nybyggnads- och utrustningsärenden föreligger enligt kommitténs
mening ofta behov av diskussioner på en bredare bas. För sådana diskussioner
anser kommittén, att det av riksdagen förordade samarbetsorganet
kan utgöra ett lämpligt forum. Ännu större blir behovet av ett samarbetsorgan
för undervisnings- och sjukvårdsfrågor, när det gäller att tillgodose
undervisningens intressen vid icke-statliga sjukhus, och framför allt
i sådana fall, där hittills icke ianspråktagna sjukhus blir aktuella för undervisningen.
, .

I diskussionen om ett samarbetsorgan har »undervisningens planläggning
och utformning» ansetts utgöra en väsentlig uppgift för detta organ. Upp -

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

giften att förmedla kontakt och initiativ mellan lärosätena anser emellertid
kommittén i första hand böra tillkomma ämneskonferenserna. Om även
representanter för den praktiska sjukvården (lasarettsläkare, tjänsteläkare
etc.) kallas till ämneskonferenserna, skulle dessa enligt kommitténs mening
för undervisningens del kunna fylla samma uppgift, som ansetts böra tillkomma
samarbetsorganet i detta avseende.

För att bl. a. bereda de studerande tillfälle att arbeta under förhållanden,
som i viss mån motsvarar den självständigt verksamme sjukhusläkarens
miljö, har kommittén,, som förut nämnts, föreslagit att assistenttjänstgönngarna
i största möjliga utsträckning skall förläggas till andra sjukhus än
undervisningsklinikerna. För förslagets genomförande erfordras att ett tämligen
stort antal sjukhus anlitas. Denna anordning kommer att medföra
manga uppgifter, som lämpligen bör kunna anförtros åt det ifrågasatta samarbetsorganet.
Sålunda bör samarbetsorganet utgöra ett forum för principdiskussioner
om tjanstgöringarnas uppläggning, kandidaternas inordnande
i det dagliga arbetet, ekonomiska frågor etc.

ärande utbildningen efter medicine licentiatexamen
medför även problem, för vilkas lösning ett samarbetsorgan kan vara av stor
betydelse. Sålunda kommer den sjukhusutbildning, som kommittén anser
erforderlig för läkare, som ämnar öppna allmän praktik, att kräva ett omfattande
samarbete mellan undervisningens och sjukvårdens huvudmän.
Detta gäller inte minst frågan om förläggningen och organisationen av utbildningsplatsema.
De av kommittén föreslagna tjänsteläkarkursema, utbildmngskursema
för specialister samt fortsättnings- och repetitionskurserna
för läkare anses också lämpligen kunna bli föremål för principiella
överväganden inom samarbetsorganet.

Uppenbarligen finns det, anför kommittén, en mängd praktiska och principiella
frågor, for vilka ett samarbetsorgan av den inledningsvis antydda
typen kan vara ett lämpligt forum. Att utrusta ett sådant organ med kompetens
att förhandla för statens räkning anser kommittén dock ej vara
lämpligt, och tanken därpå torde icke heller ha utgjort ett motiv för de
ursprungliga förslagsställarna. Organet bör enligt kommitténs mening vara
en mstans för rådgivning och initiativ i frågor, som är gemensamma för
undervisning och sjukvård. Någon särskild administrativ myndighet anser
kommittén icke erforderlig, utan kommittén rekommenderar, att en rådgivande
namnd inrättas vid universitetskanslerns sida, med denne eller den
kanslern förordnar som ordförande.

I den föreslagna nämnden bör enligt kommittén ingå en representant för
vardera medicinalstyrelsen, landstingsförbundet, stadsförbundet, lasarettslakarforenmgen
och tjänsteläkarföreningen samt en representant för vardera
av de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund respektive lärarkodegierna
i Stockholm och Göteborg. I avvaktan på närmare erfarenhet
om nämndens verksamhet anser kommittén, att ersättning till ordförande
ledamöter och sekreterare bör utgå enligt kommittékungörelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

363

Y ttranden.

Kommitténs förslag om inrättandet av ett samarbetsorgan för undervisnings-
och sjukvårdsfrågor tillstyrks av universitetsmyndigheterna. I detta
sammanhang anför medicinska fakulteten i Uppsala, att i den föreslagna
rådgivande nämnden bör ingå icke blott representanter för lasarettsläkarföreningen
och tjänsteläkarföreningen utan också för läkarförbundet, som
kan företräda även de i förevarande sammanhang icke betydelselösa privatpraktiserande
läkarnas intressen.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet anför, att den av kommittén hävdade
uppfattningen att samarbetsorganet icke bör ges kompetens att förhandla
för statens räkning sannolikt är riktig med hänsyn till den föreslagna
sammansättningen. Lärarkollegiet uttalar emellertid, att de senare
årens erfarenhet klart ådagalagt behovet av ett permanent förhandlingsorgan
i Stockholm med hänsyn till det intima samband, som finns mellan
Stockholms stads och läns sjukvård å ena, samt institutets verksamhet å
andra sidan. Detta behov kommer enligt lärarkollegiets mening att ytterligare
accentueras vid ett framtida realiserande av kommitténs förslag till

de medicinska studiernas omorganisation.

Kanslern uttalar, att han i alla frågor rörande akademisk undervisning,
sålunda även t. ex. frågor om assistenttjänstgöringens lämpliga ordnande
och om kurser för blivande specialister, har möjlighet att sammankalla representanter
för honom underställda läroanstalter till konferenser. Till dylik
konferens äger kanslern jämväl inbjuda representanter för organisationer,
verk och myndigheter ävensom för läroanstalter, som icke står under
hans överinseende. Kostnaderna härför kan bestridas från till kanslersämbetets
förfogande stående anslag. Kanslern erinrar därjämte om att han
föreslagit, att fortsättnings- och repetitionskurserna för läkare skall anordnas
under hans överinseende och icke som kommittén föreslagit under överinseende
av medicinalstyrelsen. Vid genomförande av detta förslag kommer
även frågor rörande dessa kurser att kunna behandlas vid av kanslern sammankallade
konferenser. Sålunda behövs enligt kanslerns mening för diskussioner
i hithörande frågor ej något särskilt samarbetsorgan. Kanslern
anför, att han dock icke anser sig böra ställa sig avvisande till inrättandet
av ett forum för överläggningar jämväl i andra frågor, t. ex. rörande tjänsteläkarkurser
och vidareutbildning av allmänpraktiker. Med hänsyn till sistnämnda
frågors natur förefaller det emellertid kanslern lämpligare, att överläggningar
rörande dessa frågor ordnas i medicinalstyrelsens regi. För dylika
överläggningar torde erfordras ett särskilt anslag för rese- och traktamentsersättningar
till deltagarna. Kanslern förutsätter, att medicinalstyrelsen tar
hänsyn härtill vid sina anslagsäskanden. Då särskilda sammanträdesarvoden
ej utgår till deltagare i de av kanslern sammankallade konferenserna
synes, framhåller kanslern, sådana arvoden ej heller böra utgå till deltagare
i dessa överläggningar. Kanslern understryker vikten av en allsidig representation
vid här berörda konferenser.

364

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 212.

Övriga remissmyndigheter har tillstyrkt förslaget om ett samarbetsorgan
tor undervisnings- och sjukvårdsfrågor.

Medicinalstyrelsen uttalar, att styrelsen anser en fortlöpande samverkan
'' meIIan ämbetsverket och representanter för den praktiska sjukvården utanlör
undervisningssjukhusen å ena sidan och vederbörande universitetsmyndigheter
å den andra önskvärd i syfte att belysa de aktuella behov beträfande
undervisningens planläggning och utformning, som hälso- och sjukvårdens
utveckling för med sig. I ett särskilt organ härför torde enligt styrelsens
mening även statens institut för folkhälsan böra vara representerat
vid behandlingen av de frågor, som beröra institutets verksamhet. Styrelsen
for statens institut för folkhälsan anser, att då tjänsteläkarkurserna,
VI a ordnas i institutets regi, skall ingå bland nämndens uppgifter, det är
pakallat, att statens institut för folkhälsan blir representerat i densamma
genom en särskild ledamot. Överbefälhavaren anför, att både kommitténs
och tidigare utredningar har visat, att den civila och den militära sjukvårdsberedskapen
och därmed sammanhängande problem hör så nära samman,
att man svårligen kan behandla dem var för sig. Ömsesidig delgivning och
värdering av nya rön på läkarvetenskapens område och gemensam behandmg
av därav föranledda utbildningsfrågor är därför önskvärd. Överbefälhavaren
framhåller det stora värde, som det av kommittén föreslagna samarbetsorganet
troligen skulle få för det totala försvarets medicinala beredskap,
och finner det önskvärt, att även den militära sjukvården blir representerad
genom en företrädare i detta organ. Stockholms stads sjukhusdirektiontillstyrker
forslaget om en rådgivande nämnd vid universitetskanslerns
sida. Beträffande sammansättningen ifrågasätter direktionen, om icke
utöver de av kommittén föreslagna representanterna jämväl de huvudmän,
som har den största andelen av undervisningen på sina anstalter, borde
vara särskilt representerade, t. ex. Stockholm och Göteborg samt vissa
landsting. En utökning borde enligt direktionens mening icke göra denna
rådgivande nämnd otymplig, men kunde medföra en möjlighet för de direkt
intresserade att få göra sin mening gällande. I det av Malmö stads sjukhusdzrektion
aberopade utlåtandet av Malmö sjukhusläkarförening uttalas förhoppningen,
att den föreslagna nämnden även skulle kunna bli ett organ
genom vilket en lämplig avvägning mellan sjukvårdens och undervisningens
ekonomiska intressen skulle kunna ske. Svenska läkaresällskapet anser,
att den föreslagna nämndens rådgivande karaktär bör understrykas. Om
nämnden inrattas bor enligt sällskapets mening även en representant för
svenska läkaresällskapet ingå i densamma. Sveriges läkarförbund anför
med anledning av kommitténs förslag att i nämnden bör ingå en representant
för »tjanstelakarföreningen» att någon sådan förening icke existerar.
Ijanstelakarna ar i första hand anslutna till förste provinsialläkarnas föremng,
provinsialläkarföreningen och stadsläkarföreningen. Dessutom finnes
särskilda delföreningar inom förbundet för verksläkare, skolläkare, militär -

365

Kicngl. Maj:ts proposition nr 212.

läkare, industriläkare etc. Läkarförbundet anför vidare, att endast en del
av de lasarettsanställda läkarna är medlemmar i lasarettslakarforemngen.
Övriga tillhör andra riksföreningar, främst de fria städernas sjukhusläkarförening,
överläkarföreningen vid karolinska institutets undervisningssju
hus samt Sveriges yngre läkares förening. Dessutom finns inom detta område
specialistförbund för internister, kirurger etc. Då läkarförbundet enligt
kommitténs förslag skall ha ansvaret för vidareutbildning av allmanpraktiker
och specialister, bör enligt förbundets mening detsamma vara representerat
i samarbetsorganet. Förbundet förklarar sig icke kunna finna att
det i annat fall kan taga ansvaret för ifrågavarande vidareutbildning. I stallet
för en representant för vardera lasarettsläkarföreningen och »tjansteläkareföreningen»
föreslår sålunda förbundet, att i nämnden skall mga tre
representanter för Sveriges läkarförbund. Dessa kan då väljas från de tre
kategorier av läkare, som har störst intresse av nämndens arbete, nämligen
lasarettsanställda läkare, tjänsteläkare och praktiserande läkare. Beträffande
nämndens arbetsuppgifter ifrågasätter förbundet, huruvida icke lämpligen
även frågor rörande läkarbehov och läkartillgång (prognosfragor) kunde
behandlas i densamma. Även svenska landstingsförbundet och Malmöhus
läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning har tillstyrkt förslaget
om en rådgivande nämnd vid universitetskanslerns sida.

Departementschefen.

Frågan om behovet av ett samarbetsorgan för undervisnings- och sjukvårdsfrågor
aktualiserades, då den centrala handläggningen av ärenden
angående undervisningssjukhusen från och med budgetåret 1948/49 överflyttades
från ecklesiastikdepartementet till inrikesdepartementet, btatsutskottet
förordade i sitt utlåtande 1948: 147, att ett samarbetsorgan av radgivande
karaktär och bestående av representanter för vederbörande umversitetsmyndigheter,
medicinalstyrelsen och den praktiska sjukvården utanför
undervisningssjukhusen snarast möjligt skulle tillsättas. Härigenom
skulle enligt utskottets mening en rationell organisation av den medicinska
kliniska undervisningen och av sjukvården i riket väsentligen underlättas.

Kommittén, i vars uppdrag även ingått att utreda frågan om inrättandet
av ett dylikt permanent samarbetsorgan, finner, att åtskilliga uppgifter
föreligger för ett samarbetsorgan av ifrågasatt karaktär. Organet skulle
kunna uppta problem i samband med nybyggnader inom universitetssjukhus
och andra undervisningssjukhus till behandling liksom också åtskilliga
frågor i samband med assistenttjänstgöringarnas förläggande till andra
sjukhus än undervisningsklinikerna samt spörsmål i samband med vidareoch
efterutbildning, där ett omfattande samarbete mellan undervisningens
och sjukvårdens huvudmän krävs. Frågor rörande undervisningens planläggning
och utformning anser kommittén däremot i första hand bora tillkomma
de av kanslern anordnade ämneskonferenserna. Kommittén anser

366

Kungl. Maj:ts proposition nr <21%.

således att skäl föreligger att inrätta ett samarbetsorgan av nu diskuterad
art, och föreslår att en rådgivande nämnd inrättas vid kanslerns sida med
honom eller den han förordnar som ordförande.

De flesta remissmyndigheterna har tillstyrkt kommitténs förslag, och ett
eydande antal har ansett sig böra bli representerade med en eller flera
edamoter i den föreslagna nämnden. Kanslern anför, att han i alla frågor
som ror akademisk undervisning, har möjlighet att sammankalla representanter
for honom underställda läroanstalter till konferenser. Till dylika
onferenser ager han jämväl inbjuda representanter för organisationer
verk och myndigheter ävensom för läroanstalter, som icke står under hans
överinseende. Salunda behövs enligt hans mening ej något särskilt samarbetsorgan
for diskussioner av de flesta frågor rörande undervisningen
Kanslern anser sig dock icke böra ställa sig avvisande till inrättandet av
ett särskilt forum för överläggningar, t. ex. rörande tjänsteläkarkurserna
eller vidareutbildningen for allmänpraktiker. Det förefaller emellertid kanslern
lämpligare, att överläggningar i dessa frågor sker i medicinalstyrelsens

regi.

Frjrie?,en d.eI0kan iag instämma i vad kommittén anfört om förekomsten
av åtskilliga frågor, som i och för sig skulle lämpa sig för diskussioner i ett
samarbetsorgan av den av statsutskottet föreslagna typen. Ä andra sidan
har, sedan statsutskottet gjorde sitt inledningsvis återgivna uttalande,
genom tillkomsten av de i proposition nr 137 till 1952 års riksdag föreslagna
kanslerskonferensema samt ämnes- och fakultetskonferenserna inom
umyer^tetskanslersämbetet vidgade möjligheter öppnats för en allsidig
behandling av frågor, som äger samband med läkarutbildningen. Jag kan
harvidlag noja mig med att hänvisa till kanslerns nyss relaterade uttalande.
Mot tanken pa att mratta ett särskilt samarbetsorgan för undervisningsoch
sjukvårdsfrågor synes mig även tala den omständigheten, att de frågor
som kunde behand as av ett dylikt organ, är av så skiftande art, att organet
för att tillgodose alla intressen skulle få en ohanterlig storlek, vilket
torde framga av remissmyndigheternas förslag till sammansättning av
organet. Jag finner således overvagande skäl tala mot att ett dylikt samarbetsorgan
nu inrättas. Ytterligare erfarenheter av konferenserna inom
umversitetskanslersambetet bor i varje fall först avvaktas. Frågor av betydelse
for bade undervisning och sjukvård torde kunna diskuteras vid dessa
-onferenser eller, därest så skulle befinnas lämpligare med hänsyn till
ragornas art, vid överläggningar i medicinalstyrelsens regi. Såsom kanslern
understryker, bor givetvis en allsidig representation eftersträvas vid dylika
konferenser och överläggningar. y

Kunyl. Maj:ts proposition nr VI®.

367

XIII. Övergången till ny studieordning.

Kommittén.

Övergången från den gamla till den nya studieordningen kan enligt kommittén
icke ske vid en och samma tidpunkt för samtliga studerande. I de
senare skedena av utbildningen ar nämligen olikheterna mellan de bagge
studieordningarna så stora, att en studerande inte kan passera från den förras
kurser till den senares. Å andra sidan kan den nya studieordningen ej
heller införas stegvis i hela sin utsträckning, eftersom den studerande efter
det fjärde studieåret liksom nu bör kunna tillämpa en individuellt planlagd
kursföljd genom den fria studieordning, som då följer. Under en viss övergångstid
kommer således olika grupper av studerande att följa olika studieordningar.
De svårigheter som härigenom kommer att yppas kan, anför
kommittén, inte nu förutses i alla delar. Särskilt svårt ställer det sig att beräkna
behovet av kursplatser vid de olika kliniska kurserna under övergångstiden,
eftersom man inte nu kan ha noggrann kännedom om det antal
studerande som då befinner sig i utbildningens olika skeden. Kommittén
framlägger följande förslag till övergångsanordningar, avsett att beakta de
viktigaste problemen, men kommittén framhåller, att detsamma självfallet
icke täcker varje detalj. Fakulteterna torde därför enligt kommittén vid
övergången böra få befogenhet att vidta särskilda anstalter för att mota
uppkommande problem, såsom att anordna extra kurser, utfärda vissa dispenser
etc. Undervisningsnämnderna anses böra sköta det detaljerade p a neringsarbetet

för övergången. , .

Kommittén anser, att den nya studieplanen bör tillämpas från början av
den hösttermin, som följer närmast efter den tidpunkt, då beslut fattats om
studieordningens införande. De studerande, som då påbörjar sina medicinska
studier, föreslås således helt skola följa den nya planen. Även om viss
ny undervisning tillkommer under de två första studieåren jämfört med nuvarande
studieplan, har dock huvudämnena under denna tid, d. v. s. anatomi,
histologi, kemi och fysiologi, ungefär samma ställning i gamla och nya
studieplanen. Den nya studieplanen kan därför tillämpas från samma hösttermins
början för de studerande, som arbetar med de första två årens ämnen.
De studerande, som vid föregående vårtermins slut fullföljt sina kemioeh
fysiologistudier, bör därför få avlägga medicine kandidatexamen enligt
den nya studieordningen, trots att de icke fullgjort kurser i vissa nymf orda
ämnen (t. ex. medicinsk fysik), samt bör från samma hösttermins början
fortsätta sina studier med den nya planens tredje studieår, d. v. s. det propedeutiska
året, vars undervisning alltså samtidigt skall organiseras. ^ _

De studerande, som vid den inledande höstterminens början påbörjar

368

Kungl. Maj ds proposition nr 212.

studierna av det propedeutiska året, fullgör dess kurser under den nya studieordningens
första år. Vid nästa hösttermins början, d. v. s. ett år efter
denna studieordnings införande, lägges undervisningen om i medicin samt
i de ämnen, som undervisas samtidigt med detta ämne, varefter vid den påföljande
vårterminens början samma sak sker i fråga om undervisningen i
lrurgi. De studerande, som terminen före den nya studieordningens införande
bedrivit små studier under den gamla ordningens femte termin, har
således ett ar på sig att avsluta sina studier för den gamla medicine kandidatexamen,
fullgöra propedeutiska kurser enligt gamla ordningen samt vinna
tillträde till medicin- och därefter till kirurgikurs. Två eller tre propedeuturser
börjar under detta år vid de olika lärosätena och bör kunna ta emot
de flesta av dessa studerande. För dem som icke kunnat följa den <mmla
studieordningen i normal takt kan eventuellt, om så visar sig nödvändig,
anordnas en extra propedeutkurs efter den gamla ordningen, varefter dessa
studerande far följa medicin- och kirurgikurserna enligt den nya ordningen.

De studerande som efter två studieår enligt den nya ordningen avslutar
sm kirurgikurs går därvid in i studiernas fria skede. Den nya studieordningen
kan nu inte längre införas stegvis, utan alla kurser i den andra avdelningens
ämnen måste anordnas enligt den nya planen. Emellertid finns ett stort
antal studerande som påbörjat sina studier enligt den gamla studieordningen
och som vid denna tidpunkt har ett större eller mindre antal kurser ogjorda
i ifrågavarande ämnen. Det enklaste sättet att införa den nya studieordningen
torde enligt kommitténs mening vara att låta dessa studerande fullgöra
små kvarvarande kurser enligt den nya studieordningen. Vid ett sådant
tillvägagångssätt kommer visserligen en del av dem att få göra längre
kurser i några ämnen (t. ex. psykiatri och pediatrik) än de skulle ha gjort
enligt gamla studieordningen, men samma fordran ställes ju på alla som
följer den nya studieordningen. Ä andra sidan kommer den gamla ordningens
studerande att enligt kommitténs förslag fullgöra vissa kurser på kortare
tid än som annars skulle blivit fallet (t. ex. obstetrik och gynekologi).
Ämnen som helt saknas i den gamla studieordningen anser kommittén icke
böra avkrävas de studerande, som fullföljt större delen av sina studier enligt
denna ordning (krigsmedicin och socialmedicin). I fråga om socialmedicinen
bör enligt kommittén gälla, att de som avlagt tentamen i rätts- och
statsmedicin erhåller dispens för ämnet, medan de som ej fullgjort kurs i
statsmedicin i stället får följa undervisningen i socialmedicinens huvudkurs.
Beträffande assistenttjänstgöringarna anser kommittén likaledes böra gälla,
att de studerande som följer den gamla studieordningen, ej behöver fullgöra
de nya, längre assistenttjänstgöringarna.

Enligt det sålunda av kommittén framlagda förslaget skulle den nya
studieordningen vara helt införd från och med det tredje året efter det,
under vdket den börjat tillämpas. Omläggningen av de olika kurserna och
tjanstgormgarna skulle ske i tre etapper. Vid första årets början skulle un -

369

Kurujl. Maj:ts proposition nr ''212.

dervisningen i samtliga ämnen t. o. m. den nya studieplanens tredje år
dess propedeutiska år — läggas om enligt den nya ordningen. Vid andra
årets början skulle samma omläggning ske för medicin- och kirurgiundervisningen
samt för de olika ämnen, i vilka undervisning sker under dessa
kurser. Vid det tredje årets början skulle undervisningen i samtliga andra
ämnen börja anordnas enligt den nya studieplanen.

Yttrande.

Kanslern anför, att enligt hans mening en omläggning av de medicinska
studierna ej såsom kommittén föreslagit kan ske omedelbart från och med
nästkommande hösttermin, med hänsyn till att den detaljplanering, som
måste föregå en sådan studiereform, är synnerligen tidskrävande. Därest
principbeslut fattas av 1954 års riksdag torde emellertid enligt kanslern en
omläggning kunna ske från och med höstterminen 1955. Det skulle sålunda
ankomma på universitetsmyndigheterna att uppgöra sina anslagsäskanden
för budgetåret 1955/56 med ledning av det fattade principbeslutet.

Departementschefen.

Övergången från den gamla till den nya studieordningen kommer att
erbjuda åtskilliga problem. Såsom kommittén framhållit kan nödvändiga
anordningar icke nu i alla sina detaljer förutses. Jag ansluter mig till kommitténs
uppfattning, att det vid övergången torde böra ankomma på fakulteterna
och undervisningsnämnderna, att sköta detaljplaneringen av studiegången,
föreslå erforderliga åtgärder för anordnandet av behövliga extrakurser,
meddela vissa dispenser för de studerande etc.

Kommittén anför, att övergången till en ny studieordning icke kan ske
vid en och samma tidpunkt för samtliga studerande med hänsyn till olikheterna
mellan de bägge studieordningarna men att övergången ej heller
kan ske stegvis i hela sin utsträckning, eftersom de studerande från fjärde
studieåret avses skola tillämpa en individuellt planlagd kursföljd. Kommittén
föreslår en övergång fördelad på tre år, varunder de tre första studieårens
ordning skulle ändras redan i första etappen, det fjärde studiearet i
andra etappen, och resten av studieordningen, omfattande alla kurser efter
kirurgikursen, i den tredje etappen. Då emellertid vissa svårigheter i samband
med övergången till den nya studieordningen synes mig lättare kunna
bemästras, om övergången i stället sker i fyra etapper, förordar jag en dylik
anordning. Den första etappen skulle innebära, att undervisningen under
de två inledande studieåren omlägges. T andra etappen ändras studieordningen
under det propedeutiska året, och i tredje etappen når omläggningen
medicin- och kirurgikurserna under det fjärde studieåret. I den
fjärde etappen omläggs alla kurser och tjänstgöringar efter kirurgikursen.

Omläggningen av studieordningen torde böra genomföras successivt från
och med höstterminen 1955.

24 — Hihang till riksdagens protokoll lOtif/. 1 sand. Air 212.

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

XIV. Sammanfattande kostnadsberäkning.

Kommittén beräknar den årliga kostnadsökningen för utbildnings 1

ef ormen till cirka 2 700 000 kronor. Av detta belopp hänför sig cirka

2 560 000 kronor till avlöningar m. m., cirka 110 000 kronor till materielkostnader,
huvudsakligen för föreslagna nya institutioner eller institutionsavdelningar,
samt cirka 30 000 kronor till stipendier, bidrag, reseersättningar
m. in.

Till de sålunda redovisade kostnaderna kommer vissa beräknade engångsanslag
med tillhopa 1 165 000 kronor för uppförande och utrustning
av nya institutionsbyggnader samt för utrustning av redan befintliga
institutioner.

I enlighet med de principer för införandet av den nya studieplanen, som
kommittén föreslagit, anser kommittén, att den totala kostnadsökningen
under övergångsperioden kan fördelas på tre budgetår.

Kanslern beräknar den a r 1 i g a kostnadsökningen vid ett genomförande
av kommitténs förslag med beaktande av kanslerns ändringsförslag till
cirka 2 860 000 kronor. Härtill skulle enligt kanslern komma e n gångsanslag
med cirka 1 545 000 kronor. Till utgångspunkt vid sin kostnadsberäkning
har kanslern tagit av honom för budgetåret 1954/55 tillstyrkta
anslag. Sålunda har sådana av kommittén redovisade kostnader, för vilka
medel beräknats i kanslerns anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 till
universiteten och karolinska institutet, fråndragits. Även i några andra fall
har lägre kostnader redovisats med hänsyn till sådana av kanslern i samband
med nämnda anslagsäskanden tillstyrkta förslag, som står i direkt
samband med det föreliggande betänkandet. Dessa kostnadsminskningar
uppgår enligt i en till kanslerns utlåtande fogad sammanställning till cirka
300 000 kronor. I den mån nämnda förslag ej genomföres måste sålunda,
framhåller kanslern, kostnaderna för läkarutbildningsreformens genomförande
i motsvarande mån ökas.

Den av kanslern beräknade kostnadsökningen innebär jämförd med den
av kommittén redovisade en ökning med cirka 160 000 kronor i årliga anslag
och 380 000 kronor i engångsanslag. Då emellertid av de redovisade
kostnaderna cirka 70 000 kronor i årliga anslag och 255 000 kronor i engångsanslag
hänför sig till det av kanslern föreslagna ökade årliga intaget
av medicine studerande i Uppsala samt cirka 240 000 kronor i årliga anslag
och 220 000 kronor i engangsanslag till den del av undervisningen i Göteborg,
för vilken kommittén icke medtagit utgifterna i sin kostnadsberäk -

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 81%.

ning, har i realiteten, anför kanslern, den av kommittén redovisade kostnadsökningen
genom kanslerns ändringsförslag i stället reducerats med
cirka 150 000 kronor i årliga anslag och cirka 95 000 kronor i engångs Enfigt

kommitténs förslag skulle omläggningen av de olika kurserna och
tjänstgöringarna ske i tre etapper. En schablonmässig fördelning av de
årliga kostnaderna för grundutbildningen på tre budgetår i enlighet harmed
skulle, anför kanslern, ge till resultat, att en anslagsförstärknmg skulle
erfordras för budgetåret 1955/56 med cirka 740 000 kronor, för budgetåret
1956/57 med cirka 1 020 000 kronor och för budgetåret 1957/58 med cirka
1 010 000 kronor. Kanslern framhåller emellertid, att åtskilliga förskjutningar
mellan budgetåren givetvis kommer att bli nödvändiga, varför en
mera exakt fördelning kan göras först i samband med anslagsäskandena

för de olika budgetåren. . .

Ytterligare kostnadsökningar utöver de nu redovisade kan, framhåller
kanslern vidare, tänkas tillkomma som en följd av de förhandlingar, som enligt
vad kommittén anfört torde bli erforderliga mellan staten och vederbörande
huvudmän för de icke-statliga sjukhus, vid vilka undervisning
föreslås skola meddelas. Kanslern erinrar emellertid i detta sammanhang
om att enligt gällande avtal mellan staten och Malmö stad angaende anordnande
av medicinsk undervisning vid Malmö allmänna sjukhus, vilket
sjukhus enligt kommitténs förslag skulle komma att tagas i anspråk för
undervisning i väsentligt större utsträckning än för närvarande, staden förklarat
sig villig att i den mån så framdeles av staten påkallas, efter därom
träffad särskild överenskommelse och på i tillämpliga delar enahanda villkor,
som i avtalet bestämts, medge undervisning och forskning även vid
andra nu befintliga eller nytillkommande kliniker, avdelningar och institutioner
vid allmänna sjukhuset. Då kommittén vid sina kostnadsberäkningar
följt principerna i redan gällande avtal torde, anfor kanslern, dessa
eventuella kostnadsökningar bli relativt obetydliga. Detsamma gäller enligt
kanslern kostnader, som grunda sig på avtal med Stockholms stad och
Göteborgs stad.

Departementschefen.

EU bifall till vad jag i det föregående förordat rörande grundutbildningen
skulle medföra följande förändringar i fråga om antalet
tjänster vid de medicinska lärosätena och till dem knutna undervisningssjukhus: -

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

	U	L	S	G	Totalt
Professor..........	+ 3	+ 5	+ 2	+ 2	+ 12
Prosektor .........	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 4
Laborator ..........	—	+ 1	— 1	— 1	— i
Lärare (Ce 30) ..........	+ 5	+ 7	+ 8	+ 6	+ 26
Docent ............	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1	+ 4
Förste assistent ...........	+ 3	—	+ 6	+ 1	+ 10
Andre assistent ...........	—	+ 2	+ 1	+ 1	+ 4
Förste amanuens ...........	+ 4	+ 6	+ 6	+ 2	+ 18
Tredje amanuens ........	+ 2	+ 1	_	_	+ 3
Kurator ..........	—	+ 1	_	+ 1
Preparator ............	+ 1	+ 2	+ 3	+ 1	+ 7
Instrumentmakare (It lgr)	+ 1	_	+ 2	+ 2	+ 5
Institutionsvaktmästare ...	_	+ 1	+ 1		+ 2
Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) .	+ 4	+ 13	+ 7	+ 7	+ 31
Kanslibiträde (11 lgr) .....	+ 4	+ 7	+ 10	+ 11	+ 32
Vaktmästare (10 lgr) .. .	—	+ 1	_	-b 1	+ 2
Kon torsbitrade ...........	—	_	+ 1	— 1
Överläkare (Cg 29) ........	— 1	_		- 1 + 5
Klinisk amanuens...........	—	+ 3	__	+ 2
Förste underläkare .....	+ 6	__	+ 7		+ 13
Översköterska .............	—	—	+ 1	—	+ 1
1	+ 34	+ 52 \|	+ 56 \|	4- 37 \|	+ 179 I

Jag har vidare föreslagit återbesättande av den nu vakantsatta laboraturen
i kemi och farmaci vid karolinska institutet.

De av mig förordade nya tjänsterna bör, så vitt annat ej föranleds av
särskilda omständigheter, tillkomma successivt i anslutning till omläggningen
av grundutbildningen. Inrättandet av dessa tjänster och återbesättandet
av nyssnämnda laboratur föranleder en årlig kostnadsökning för
avlöningar med i runt tal 2 395 000 kronor. Vid bifall till i propositionen
1954:136 framlagt förslag om inrättande av 4 laboratoriebiträdes- och 3
kanshbiträdestjänster i Göteborg från och med budgetåret 1954/55 kan
emellertid denna kostnadsökning reduceras med kostnaderna för nu nämnda
tjänster, uppgående till i runt tal 60 900 kronor.

Jag har härutöver i det föregående för grundutbildningen beräknat arvoden
till lärare in. fl. med tillhopa i runt tal 227 000 kronor. Med beaktande
av att jag förordat en indragning av nuvarande och i propositioner
till arets riksdag föreslagna kursanslag skulle den sammanlagda årliga
kostnadsökningen för avlöningar i samband med grundutbildningen
uppgå till i runt tal 2 446 000 kronor.

För viss nytillkommande undervisning bär jag vidare beräknat årliga
materiel anslag med tillhopa i runt tal 154 000 kronor. Som jag tidigare
anfört under avsnittet Allmänna anslagsfrågor m. m. torde en när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 373

mare precisering av anslagsbehovet för materiel få göras i samband med
universitetsmyndigheternas ordinarie anslagsäskanden.

Jag har sålunda beräknat den totala årliga kostnadsökningen
för den förordade reformeringen av läkarutbildningen till medicine
licentiatexamen till i runt tal 2 600 000 kronor. Jag har vidare i det
föregående beräknat engångskostnader, huvudsakligen för ombyggnadsarbeten
och utrustning, med tillhopa 962 000 kronor Det ma erinras
om att i dessa kostnadsökningar jämväl ingår kostnader för det av mig
förordade ökade intaget av medicine studerande ävensom för den fortsatta
utbyggnaden av de medicinska institutionerna i Göteborg. Kostnaderna
för grundutbildningen torde, i enlighet med vad jag tidigare anfört, kunna
fördelas på budgetåren 1955/56 1958/59.

Den årliga kostnadsökningen för ett genomförande av de av mig förordade
förslagen i fråga om vidare- och efterutbildningen har
jag beräknat till i runt tal 73 000 kronor.

374

Kungl. Majrts ''proposition nr 212.

XV. Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med framhållande av
att jag icke har något att erinra mot att proposition i ämnet behandlas först
under riksdagens höstsession hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att

1. godkänna av mig förordade huvudsakliga grunder för
en reformering av läkarutbildningen, att successivt genomföras
från och med budgetåret 1955/56;

2. godkänna av mig förordade förändringar i personalorganisationen
vid de medicinska lärosätena och till dem
knutna undervisningssjukhus, att successivt genomföras
från och med budgetåret 1955/56.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlatas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Blix-Holmberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

375

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

I. Inledning ............................

II. Den gällande examensstadgan..........

III. Läkarutbildningens mål och uppläggning

IV. Ny studieordning......................

V. Studietiden ...........................

VI. Det årliga studentintaget ..............

VII. Allmänna anslagsfrågor m. m...........

VIII. De särskilda läroämnena ..............

1. Anatomi ..........................

2. Histologi..........................

3. Medicinsk statistik ................

4. Medicinsk genetik .................

5. Kemi .............................

6. Medicinsk fysik....................

7. Fysiologi..........................

8. Psykologi .........................

9. Bakteriologi .......................

10. Patologi .........................

11. Farmakologi .....................

12. Kurser under det propedeutiska året

13. Medicin .........................

14. Kirurgi .......................

15. Klinisk kemi och klinisk fysiologi .

16. Röntgendiagnostik ................

17. Radioterapi med tumördiagnostik . . .

18. Pediatrik .......................

19. Psykiatri.........................

20. Barnpsykiatri ....................

21. Dermato-venercologi .............

22. Klinisk cpidcmiologi ..............

23. Ftisiologi ........................

24. Neurokirurgi .....................

25. Neurologi ........................

26. Obstetrik och gynekologi ..........

27. Oftalmiatrik .....................

28. Oto-rhino-laryngologi ..............

29. Hygien och socialmedicin.........

Sid.

3
8
10
25
52
59
65
80
80
85
89
92
95
100
107
110
113
123
135
142
159
172
188
199
205
210
218
235
. 241
. 246
. 254
. 259
. 262
. 271
. 280
. 285
. 289

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

30. Rättsmedicin ....................

31. Krigsmedicinsk undervisning......

32. Medicinens historia..............

IX. Handläggningen av undervisningfrågor

X. Vidareutbildning ....................

XI. Efterutbildning .....................

XII. Samarbetsorgan för undervisnings- och

XIII. Övergången till ny studieordning ____

XIV. Sammanfattande kostnadsberäkning ..

XV. Hemställan ............

sjukvårdsfrågor

Sid.

318

324

330

332

338

356

361

367

370

374

Stockholm 1954 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

540606