Kungl. Maj:ts proposition nr 211 (Proposition 1947:211)

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till byggnadsstadga;
given Stockholms slott den 28 mars 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till byggnadsstadga.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Rihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 211.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Förslag

till

Byggnadsstadga.

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för stad.

1 KAP.

Om byggnadsordning.

1 §‘

För stad skall finnas byggnadsordning, upptagande de bestämmelser som
utöver vad i allmän lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning
föreskrivits erfordras för ordnande av stadens byggnadsväsen.

I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter
från och med tio till och med trehundra kronor eller dagsböter.

2 §.

1 mom. Byggnadsordning skall uppgöras med ledning av normalförslag,
som upprättas av byggnadsstyrelsen, samt antages av stadsfullmäktige efter
byggnadsnämndens hörande.

Byggnadsordning skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen
som, där byggnadsordningen innefattar avvikelse från normalförslaget, har
att före prövningen höra byggnadsstyrelsen; avstyrker byggnadsstyrelsen fastställelse
av byggnadsordning, mot vilken länsstyrelsen icke har något att erinra,
skall dock frågan om fastställelse hänskjutas till Konungen. Vägras fastställelse,
skall skäl därtill givas.

Vad i första och andra styckena stadgats skall äga tillämpning jämväl i
fråga om ändring av byggnadsordning.

2 mom. Saknar stad byggnadsordning och har sådan ej blivit av stadsfullmäktige
antagen inom två år efter det denna stadgas bestämmelser för
stad blivit gällande för staden, ankommer det på länsstyrelsen att anmäla
förhållandet hos Konungen.

3 §.

Då byggnadsordning eller ändring därav fastställts, skall länsstyrelsen på
stadens bekostnad ofördröjligen införa den i länskungörelserna samt insända
fem exemplar därav till kommunikationsdepartementet och tre exemplar till
byggnadsstyrelsen.

Det åligger magistraten att skyndsamt besörja, att kungörelse om fastställelsen
införes i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för
staden intagas, och att exemplar av byggnadsordningen finnas att tillgå inom
staden för köpare.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 211.

2 KAP.

Om byggnadsnämnd.

4 §•

Byggnadsnämnden skall övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, denna
stadga, stadens byggnadsordning och övriga i staden gällande författningar
angående stadens byggnadsväsen samt fullgöra vad enligt berörda författningar
ankommer på nämnden ävensom i övrigt handhava de uppgifter som
i laga ordning överlämnas åt nämnden.

5 §.

Byggnadsnämnden åligger bland annat:

1) att med uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten och den allmänna
utvecklingen i staden och dess omgivning samt låta verkställa erforderliga utredningar
rörande de förhållanden som äro av betydelse för en ändamålsenlig
planläggning av stadens område;

2) att ombesörja upprättande eller ändring av generalplan;

3) att, då anledning därtill förekommer, till prövning upptaga fråga om
fastställelse av generalplan;

o 4) att, då tätbebyggelse uppkommit eller är att förvänta inom visst område,
tillse att stadsplan, i mån av behov, upprättas eller, om i särskilt fall
byggnadsplan anses böra fastställas för området, anmäla förhållandet hos
länsstyrelsen;

5) att, då ändring av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan i anledning
av fastställelse av regionplan eller eljest finnes erforderlig, vidtaga åtgärder
för att sådan ändring må komma till stånd;

6) att, då anledning därtill föreligger, upptaga fråga om antagande eller
ändring av utomplansbestämmelser;

7) att uppgöra byggnadsordning samt, då anledning förekommer, upptaga
fråga om ändring därav;

8) att, om beträffande visst område förordnande enligt 86 § byggnadslagen
eller meddelande av särskild föreskrift enligt 87 § samma lag finnes erforderlig,
anmäla förhållandet hos länsstyrelsen;

9) att, om plan, utomplansbestämmelser eller andra föreskrifter för reglering
av bebyggelsen finnas icke vidare böra gälla beträffande visst område,
vidtaga åtgärder för planens eller föreskrifternas upphävande;

10) att i allmänhet söka främja en för staden gagnelig utveckling av dess
bebyggande och för detta ändamål hos vederbörande myndigheter väcka de
förslag och göra de framställningar som finnas nödiga;

11) att handlägga frågor om tomtindelning eller ändring därav;

12) att underkasta av markägare gjorda framställningar i frågor, som omförmälas
i denna paragraf, en omsorgsfull och förutsättningslös prövning;

13) att tillse att ovan omförmälda planer och bestämmelser, vid fastighetsindelning
och byggnadsverksamhetens ordnande i staden ävensom eljest vederbörligen
iakttagas;

14) att vaka över att väg icke så bygges, att en ändamålsenlig planläggning
av marken därigenom försvåras;

15) att tillse,, att byggnadsarbete eller annan åtgärd icke företages utan
nämndens tillstånd, där sådant erfordras;

16) att öva noggrann tillsyn över byggandet;

17) att övervaka efterlevnaden av gällande nybyggnadsförbud;

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

18) att i fall av förseelse göra anmälan till åtal hos vederbörande åklagare; 19)

att vid utövande av den tillsyn över mätningsväsendet i staden, som
åligger byggnadsnämnden, i synnerhet övervaka, att tomtmätningar behörigen
ske; samt

20) att i fråga om förvaring av kartor och handlingar rörande generalplan,
stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser, tomtmätning, avstyckning
och arealavmätning så ock kartor och handlingar rörande andra mätningsförrättningar,
som angå ägogränser, ställa sig till efterrättelse vad därom är
särskilt stadgat och att väl vårda de kartor, ritningar och handlingar som
skola genom nämndens försorg upprättas eller av nämnden förvaras.

6 §.

Därest stadsfullmäktige enligt 26 § byggnadslagen givit nämnden sådant
uppdrag, har byggnadsnämnden, i den omfattning fullmäktige bestämt, att
antaga ändring av stadsplan.

7 §.

Det åligger byggnadsnämnden att låta upprätta karta över staden, upptagande
de särskilda tomterna och stadsägorna med därå befintliga byggnader.
Å kartan skall varje nybyggnad, som ej är att anse såsom tillfällig, till sina
gränser utmärkas så snart ske kan efter byggnadens uppförande. Med särskild
färg eller på annat lämpligt sätt skall angivas det material som huvudsakligen
blivit använt för byggnadens uppförande. När byggnad rivits eller nedbrunnit,
skall kartan ändras i enlighet därmed.

8 §‘

Byggnadsnämnden eller annan myndighet, som stadsfullmäktige bestämma,
har att upprätta förteckning över envar fastighetsägare åliggande förpliktelse
att till staden utgiva bidrag till kostnad för gata. Anteckning om sådan förpliktelse
skall göras oberoende av om betalningsskyldighet ännu inträtt eller
icke. Av förteckningen skall framgå, huruvida förpliktelsen avser ersättning
för gatumark eller bidrag till gatubyggnadskostnad samt i vad mån förpliktelsen
fullgjorts.

Där så finnes lämpligt må i förteckningen jämväl upptagas övriga för fastighet
i fråga om dess utnyttjande gällande villkor ävensom annat, som för
fastighetens bebyggande kan vara av särskild betydelse.

Skriftlig upplysning i de hänseenden som skola framgå av förteckningen
skall på begäran tillhandahållas markägare och andra, vilkas rätt kan beröras
därav.

9 §.

Innan stadsfullmäktige avgöra ärende som berör byggnadsnämndens verksamhetsområde,
skall, såvida ej nämnden själv anhängiggjort ärendet, dess
yttrande inhämtas.

År stadsfullmäktiges beslut av beskaffenhet att böra underställas myndighets
prövning, skall nämndens yttrande åtfölja handlingarna.

10 §.

1 mom. Byggnadsnämnden skall bestå av fem ledamöter, där ej i byggnadsordningen
bestämmes att antalet skall vara tre.

Av ledamöterna utser magistraten en och stadsfullmäktige de övriga.

Till ledamöter böra utses personer, som kunna antagas vilja främja ett
sunt byggnadsväsen och god byggnadskultur i övrigt. I nämnden bör ock prak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211

tisk erfarenhet i byggnadsfrågor vara företrädd. Den ledamot magistraten äger
utse hör väljas bland magistratens ledamöter och såvitt möjligt vara lagfaren.

2 mom. Uppdraget att vara ledamot av byggnadsnämnden gäller för fyra år.
Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ny
ledamot; och skall den sålunda utsedde tjänstgöra under den tid som återstått
för den avgångne.

3 mom. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i 1 och 2 mom.
stadgas, utses en ersättare.

11 §•

1 mom. Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnd kan ej vara

a) den som icke uppnått tjugutre års ålder;

b) den som är omyndig eller i konkurstillstånd.

2 mom. Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnden må kunna avsäga sig
uppdraget,

a) om han icke bor i staden;

b) om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att
fullgöra uppdraget;

c) om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur
att avgå därifrån;

d) om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den
väljande myndigheten godkännes.

Vad nu sagts gäller ej om ledamot eller ersättare som magistraten utser
inom sig.

12 §.

1 mom. Byggnadsnämnden utser inom sig ordförande och vice ordföralnde
för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att
bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

2 mom. Byggnadsnämnden sammanträder minst en gång i månaden, där ej
annat finnes bestämt i byggnadsordningen, samt däremellan så ofta omständigheterna
föranleda. Sammanträde skall ock äga rum, då länsstyrelsen eller
magistraten påkallar det.

Består byggnadsnämnden av fem ledamöter, må ärende ej av nämnden
företagas till avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro tillstädes
samt, för det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro
ense om beslutet. Består nämnden av tre ledamöter, må ärende icke företagas
till avgörande, med mindre nämnden är fulltalig. Vid val inom nämnden så
ock vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning med slutna sedlar,
där så begäres, och skilje lotten mellan dem som erhållit lika antal röster. I
övrigt verkställes omröstning Öppet, och blive den mening gällande, varom de
flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning rösterna på vardera
sidan lika många, gälle den mening som biträdes av ordföranden.

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas
senast vid nästa ordinarie sammanträde. Nämnden äger att, där sådant av
behovet påkallas, uppdraga åt en eller flera av sina ledamöter att verkställa
denna granskning.

3 mom. Nämnden skall på lämpligt sätt göra kunnigt, varest och på vilka
tider till nämnden ställda ansökningar eller andra handlingar mottagas.

13 §•

1 mom. Byggnadsnämnden skall till sitt biträde hava stadsarkitekt.

Konungen äger, när skäl äro därtill, medgiva befrielse från den i första
stycket stadgade skyldigheten.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Stadsfullmäktige besluta, vilka tjänstebefattningar i övrigt som skola finnas
hos nämnden.

2 mom. Behörighet till befattning såsom stadsarkitekt tillkommer den som
inom riket avlagt fullständig examen vid teknisk högskolas avdelning för
arkitektur samt därjämte utövat väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnads
väsendet. När skäl äro därtill, må Konungen medgiva, att såsom stadsarkitekt
anställes person, vilken ej avlagt examen som nyss sagds.

3 mom. Byggnadsnämnden antager och entledigar befattningshavare hos
nämnden. Närmare bestämmelser härom skola, där så erfordras, meddelas i
byggnadsordningen.

14 §.

Länsstyrelsen äger på framställning av byggnadsnämnden förordna, att
stadsarkitekt eller annan hos nämnden anställd tjänsteman, som länsstyrelsen
godkänner, må i nämndens ställe besluta bifall till ansökningar i ärenden av
uteslutande teknisk art eller av ringa vikt. Förordnandet må återkallas, när
länsstyrelsen finner anledning därtill.

Beslut, som meddelas med stöd av förordnande enligt första stycket, skola
protokollföras och snarast möjligt anmälas för nämnden.

15 §.

Stadsarkitekt skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden med rättighet
att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att, där han det begär,
få sin mening antecknad till protokollet. Vad nu sagts gälle ock i stadens tjänst
anställd stadsingenjör, mätningsman, förrättningsman för tomtmätning eller
avstyckning eller annan tjänsteman, vilken det åligger att till föredragning
hos nämnden bereda inkommande ärende, såvitt angår ärende som berör hans
verksamhet.

Länsarkitekten, förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren, civilförsvarschefen
och brandchefen äga likaledes närvara vid byggnadsnämndens
sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt, om
de begära det, få sin mening antecknad till protokollet. De skola, i den måin
omständigheterna föranleda därtill, kallas till byggnadsnämndens sammanträden.

16 §.

Frågor, huruvida ledamot av byggnadsnämnden må åtnjuta arvode, samt om
arvodets storlek så ock rörande befattningshavares avlönande och nämndens
övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.

3 KAP.

Om generalplan.

17 §.

Generalplan i stad skall, under beaktande av grannområdenas planläggning,
uppgöras med hänsyn dels till det behov av utrymme för viktigare trafikleder,
parker och andra allmänna ändamål som kan förutses för staden, dels ock till
behovet av områden för enskilt bebyggande och specialområden. Vidare skall
iakttagas, att det militära försvarets, civilförsvarets och den civila luftfartens
behov vederbörligen tillgodoses. Vid bedömande, för vilka ändamål
olika områden skola användas, skall bland annat beaktas vilka möjligheter
som föreligga att anordna erforderlig vattenförsörjning samt på lämpligt sätt

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

utföra avlopp och andra anordningar för bortförande eller oskadliggörande av
spillvatten och annan orenlighet.

I generalplan hör, då omständigheterna föranleda därtill, angivas, vilka
områden som från sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning
eller avlopp eller eljest från allmän synpunkt ej äro lämpade för tätbebyggelse
och fördenskull skola vara undantagna därifrån, ävensom områden
som allenast tills vidare böra undantagas från sådan bebyggelse, så ock områden
som skola undantagas från annan bebyggelse.

18 §.

Genom generalplanebestämmelser skola meddelas de närmare föreskrifter
som anses erforderliga angående användningen av de i generalplanen ingående
områdena.

19 §.

1 mom. Generalplan må icke uppgöras av annan än den som inom riket avlagt
fullständig examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur eller vägoch
vattenbyggnad eller lantmäteriexamen samt därjämte utövat väl vitsordad
verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet.

Konungen kan, när skäl äro därtill, meddela den, som ej uppfyller i första
stycket angivna fordringar, behörighet som där avses.

2 mom. Förslag till generalplan skall utmärkas å karta i skala ej understigande
1 : 4 OCH), där ej omständigheterna föranleda mindre skala. Kartan skall,
i den mån så erfordras, upptaga ägogränser, vägar, byggnader, vatten och höjdförhållanden
samt övriga befintliga förhållanden av betydelse för bedömande
av förslagets lämplighet. På kartan angivas gränserna för planen samt för de
markområden som skola användas för olika ändamål.

Till planen hörande generalplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling
samt tillika utmärkas å kartan ggnom särskilda beteckningar.

3 mom. Vid generalplan bör fogas beskrivning jämte erforderlig motivering
ävensom sådan utredning angående utvecklingen inom staden samt angående
grundförhållanden, vattenförsörjning, avlopp och motverkande av vattenförorening
som kan erfordras för bedömande av planens lämplighet.

20 §.

1 mom. Vid utarbetande av förslag till generalplan skall samråd ske med
länsarkitekten ävensom med de övriga myndigheter, organ och sammanslutningar
som hava ett väsentligt intresse av förslaget.

Förslag till generalplan skall hållas tillgängligt för granskning under viss
tid, minst en månad, efter det kungörelse därom skett i församlingens kyrka
samt i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten intagas.

2 mom. Sedan granskningstiden gått till ända, skall förslaget jämte inkomna
yttranden och anmärkningar insändas till byggnadsstyrelsen som har att avgiva
yttrande i ärendet.

3 mom. Sist inom tre månader efter det generalplan antagits skall planen
med därtill hörande utredning i bestyrkt kopia och avskrift insändas till
byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen och länsarkitekten.

21 §.

Finner länsstyrelsen påkallat, att generalplan upprättas för visst område,
men underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, skall
länsstyrelsen göra anmälan därom till Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

22 §.

Vad i 17—21 §§ är stadgat gälle i tillämpliga delar jämväl om ändring av
generalplan.

23 §.

1 mom. När fråga väckts om att generalplan skall helt eller delvis fastställas,
bör utredas, vilka markägare som beröras härav, samt, i den mån så
prövas lämpligt, tillfälle beredas markägarna, drätselkammaren och vägförvaltningen
i länet att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Skall
fastställelsen avse område, som gränsar till annan kommun eller samhälle, bör
tillfälle att yttra sig beredas jämväl nämnda kommun eller samhälle.

Sedan förslag i ämnet uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg
utställas för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar
mot förslaget må göras hos nämnden. Kungörelse härom skall före
början av denna tid införas i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden
för staden intagas.

Byggnadsnämnden skall därjämte låta genom kallelsebrev, vilka bevisligen
före början av den för granskningen bestämda tiden skola avsändas med
posten eller tillställas vederbörande på annat sätt, underrätta kända och inom
riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren
ävensom, därest fastställelsen avser område som gränsar till annan kommun
eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle. Vad nu sagts skall dock icke
gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget. Är mark, som beröres av
förslaget, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och finnes för samfälligheten
känd styrelse eller annan som är satt att förvalta den, erfordras
ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas
till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han
ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen
tillställes någon som äger behörighet härtill eller, om sådan ej finnes,
kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och
är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen
sändas till eu av delägarna att vara för dem alla tillgänglig, och skall för
sådant fall tillika uppgift om vilken delägare kallelsen tillställts kungöras
på sätt i andra stycket sägs.

Berör förslaget allmän väg eller för biltrafiken viktig gata eller mark, som
är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller befästning eller annan
anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande
enligt 82 § samma lag, eller finnes inom området mark, som tillhör kronan
eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde,
skola kopia och avskrift av förslaget i erforderliga delar tillställas den som
har att företräda vägförvaltningen eller anläggningens eller trafikområdets
ägare, med skyldighet för denne att inom viss av byggnadsnämnden angiven
tid, för vägförvaltningen minst fjorton dagar och eljest minst en månad efter
handlingarnas delfående, till nämnden inkomma med yttrande över förslaget.
Vad sålunda stadgats skall dock icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt
förslaget.

Vidtages ändring i förslaget sedan det blivit utställt för granskning, skola
kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, ävensom
drätselkammaren omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas om
att ändring skett samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest
erhålla tillfälle att taga del därav.

2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,
skall byggnadsnämnden överlämna ärendet jämte inkomna anmärkningar och

Kunal- Maj:ts proposition nr 211.

yttranden samt eget utlåtande till stadsfullmäktige, överlämnandet till stadsfullmäktige
skall ske snarast möjligt och, där ej särskilda skäl föranleda till
annat, sist en månad efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar eller
yttranden i anledning av förslaget senast skolat vara inkomna till nämnden.

Ej må stadsfullmäktige vidtaga ändring i byggnadsnämndens förslag, med
mindre kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,
beretts tillfälle att taga del därav på sätt stadgas i 1 mom. femte
stycket.

24 §.

Sedan stadsfullmäktige beslutat göra framställning om fastställelse av generalplan,
skola till länsstyrelsen utan dröjsmål insändas karta, varå förslaget
utmärkts, jämte tillhörande generalplanebestämmelser, utdrag av byggnadsnämndens
och stadsfullmäktiges protokoll i ärendet, förteckning över de fastigheter,
samfälligheter och andra områden, som beröras av förslaget, samt dessas
ägare ävensom inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet
hörande handlingar. Länsstyrelsen skall, så fort ske kan, med eget utlåtande
överlämna handlingarna till Konungen.

Kungörelse om stadsfullmäktiges beslut så ock om generalplanens fastställande
skall genom byggnadsnämndens försorg, så fort ske kan, införas i den
eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för staden intagas.

Sist inom tre månader efter det generalplanen fastställts skall kopia av den
i ärendet upprättade kartan och avskrift av dithörande generalplanebestämmelser
insändas till byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen och länsarkitekten.

25 §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat om fastställelse av generalplan gälle i
tillämpliga delar jämväl i fråga om ändring av fastställd generalplan; dock
vare beträffande ändring, som ej innefattar väsentlig avvikelse från vad som
förut gällt, icke erforderligt att iakttaga i 23 § 1 mom. andra stycket angivet
kungö rels ef örf ar an de.

Länsstyrelsen skall så fort ske kan till avgörande upptaga förslag rörande
ändring av fastställd generalplan, varom länsstyrelsen äger besluta, såframt
ej länsstyrelsen finner särskilda skäl föreligga att underställa förslaget Konungens
prövning.

Må till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen klagan ej
föras över länsstyrelsens beslut, har länsstyrelsen att å den i ärendet upprättade
kartan teckna bevis, att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

4 KAP.

Om stadsplan.

Om stadsplans upprättande och antagande.

26 §.

Vid uppgörande av stadsplan skall tillses, att bebyggelsen inom planområdet
erhåller en med hänsyn jämväl till stadens framtida utveckling ur det allmännas
synpunkt tillfredsställande utformning. Tillbörlig hänsyn skall härvid
tagas såväl till stadens behov av utrymmen för olika ändamål och dess förmåga
att bära de med planens genomförande förenade kostnaderna som ock till
markägarnas berättigade intressen. Med beaktande härav bör särskilt tillses

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

1) att olika delar av staden avses för sådana ändamål, vartill de med
hänsyn till läge, terräng och andra omständigheter äro häst lämpade;

2) att hänsyn tages till bestående ägogränser och servitut samt befintliga
vägar och andra förhållanden som kunna bidraga till underlättande av stadsplanens
genomförande, i den mån sådant kan ske utan att vad i denna paragraf
stadgas väsentligen åsidosättes;

3) att hänsyn tages till markens höjd- och grundförhållanden ävensom till
förefintliga möjligheter för vattenförsörjning samt för utförande av avlopp och
andra anordningar för bortförande eller oskadliggörande av spillvatten och
annan orenlighet:

4) att bostadsbyggandet lämpligen fördelas på olika områden, åtskilda från
varandra och från större områden för industri och dylikt medelst parkbälten
eller annan mark som skall lämnas i huvudsak obebyggd;

5) att största möjliga trygghet vinnes mot fara för elds utbredning över
större område;

6) att det militära försvarets, civilförsvarets och den civila luftfartens behov
vederbörligen tillgodoses ;

7) att bekväma trafikleder förbinda såväl olika delar av staden sinsemellan
som även staden med angränsande samhällen, så ock att i övrigt god anslutning
ernås mellan det för planläggning avsedda området och annat redan planlagt
område i grannskapet, skolande därvid hänsyn tagas till de ytterligare planläggningsåtgärder
som kunna ifrågakomma framdeles;

8) att gator givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt att
trafiksäkerheten främjas samt trafikens fordringar i övrigt och kravet på ett
tilltalande utseende tillgodoses ävensom att möjlighet beredes till goda dageroch
nivåförhållanden inom kvarteren och skydd mot förhärskande vindar samt
till anordnande av erforderligt avlopp;

9) att gatas anslutning till viktigare trafikled sker där det är lämpligt från
trafiksynpunkt samt att bebyggelse icke så anordnas, att för gatutrafiken erforderlig
fri sikt därigenom hindras;

10) att avståndet mellan byggnadslinjerna å ömse sidor om gata i allmänhet
icke göres mindre än 12 meter;

11) att allmänna platser för parkering och andra för samfärdseln erforderliga
områden utläggas i tillräckligt antal inom olika delar av staden med ändamålsenliga
lägen samt lämplig storlek och form samt att möjlighet finnes att
anordna enskilda parkerings- och garageutrymmen i erforderlig omfattning;

12) att torg samt parker och andra planteringar, lekplatser för barn i olika
åldrar ävensom idrottsplatser anordnas i tillräckligt omfång och antal inom
stadsplaneområdets olika delar;

13) att byggnadskvarteren givas med hänsyn till avsedd fastighetsindelning
och bebyggelse lämplig storlek och form;

14) att möjlighet beredes till god planlösning av de enskilda byggnadernamed
sol och ljus särskilt i bostadsutrymmen;

15) att platser för allmänna byggnader, som äro eller antagas bliva erforderliga,
i stadsplanen anordnas i tillräcklig omfattning och på sådant sätt, att
byggnaderna bliva lämpligt belägna och väl inordnade i stadsbilden;

^ 16) att även eljest skönhetssinnets fordringar beaktas och skäliga anspråk
på utrymme, reda, sundhet, omväxling och trevnad bliva tillfredsställda;

17) att historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värdefulla byggnader och
stadsbilder samt sådana platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller
säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, så långt möjligt skyddas
och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas;

18) att skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttages; samt

19) att i övrigt ett lämpligt utnyttjande av planområdet främjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Stadsplan må ej avse större område än som ä,r eller kan väntas bliva bebyggt
eller eljest taget i anspråk inom överskådlig tid.

Ej må för tätbyggelse avses mark, som från sundhetssynpunkt, med hänsyn
till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest från allmän synpunkt
ej är lämpad för sådan bebyggelse.

27 §.

Av stadsplan skall tydligt framgå, huruvida ett område är avsett till byggnadskvarter,
gata, torg, park eller annan allmän plats eller till specialområde.

28 §.

1 mom. I stadsplanebestämmelser skola, i den mån så finnes erforderligt,
intagas stadganden angående reglering av byggnadskvarters bebyggande och
användning i övrigt, såsom

om kvarters användning för bostads- eller industriändamål eller eljest tor
ändamål av visst slag;

om förbud mot bebyggande av viss del av kvarter;

om byggnadslinjer och byggnadsgränser;

om gårdsutrymme, antal byggnader som få uppföras å tomt samt byggnads
läge å tomt;

om byggnads höjd och våningsantal;

om antalet lägenheter som få inredas i byggnad i dess helhet eller vid varje
trapplan;

om byggnadsmaterial och byggnadskonturer;

om förbud mot anordnande av utfart eller annan utgång mot gata;

om skyldighet att anordna plantering eller att bibehålla befintlig växtlighet
å tomtmark som ej bebygges;

om förbud mot anordnande av plats för sopor eller upplag å tomtmark som
nyss nämnts;

om ordnande i övrigt av dylik mark; samt

om stängsels beskaffenhet eller förbud mot anordnande av stängsel.

Byggnadsverksamheten bör icke genom detaljerade stadsplanebestämmelser
kringgärdas i vidare mån än som är nödvändigt för vinnande av det med planen
avsedda syftet.

2 mom. Vid uppgörande av stadsplanebestämmelser för byggnadskvarter
bör, utöver vad i allmänhet gäller för uppgörande av stadsplan, bland annat
iakttagas,

att bebyggandet av högt belägna eller eljest på större avstånd synliga platser
regleras med hänsyn till god konturverkan;

att för varje kvarter föreskrives, huruvida byggnaderna skola uppföras fristående
eller två och två sammankopplade i tomtgräns eller på annat sätt sammanbyggda; att

byggnader icke må uppföras till större höjd eller till större omfång i förhållande
till tomten än som betingas av stadens allmänna utveckling och verkliga
behov, under nödigt beaktande av ortens traditioner, byggnadsområdets
belägenhet inom staden, markens beskaffenhet, avloppsförhållandena och avståndet
mellan byggnadslinjerna å ömse sidor om gata och gård, i vilket hänseende
bör särskilt tillses, att byggnad i allmänhet icke uppföres till större
höjd än som svarar mot nämnda avstånd;

att byggnad av trä, som avses skola inrymma bonings- eller arbetsrum, icke
må uppföras med flera än två våningar, dock att, när särskilda skäl föreligga,
vinden därjämte må inredas i den utsträckning som prövas lämplig, med iakttagande
att i boningshus, inrymmande mera än en lägenhet, i regel ej större
del av vindens yta må inredas än en tredjedel;

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

att goda dagerförhållanden inom kvarteren säkerställas och möjlighet i
största utsträckning beredes till inredande i byggnaderna av lägenheter med
genomgående luftväxling och direkt solbelysning;

att bebyggandet så anordnas, att svårighet icke uppstår vid släckande av
eldsvåda; samt

att, där viss kvartersmark finnes vara från sundhetssynpunkt eller eljest
mindre tjänlig till bebyggande, erforderliga bestämmelser meddelas om de
åtgärder som skola vidtagas innan marken må bebyggas.

3 mom. Avse stadsplanebestämmelser förut bebyggd stadsdel, skall vid tilllämpning
av vad i 1 och 2 mom. sägs nödig hänsyn tagas till förefintlig bebyggelse.
Särskilt bör tillses,

att, där inom området finnas byggnader vilka kunna antagas bliva för avsevärd
framtid bestående, bebyggandet såvitt möjligt så ordnas, att enstaka byggnader
eller byggnadsgrupper icke komma att störande bryta mot omgivningen
i fråga om byggnadshöjd, bebyggandets täthet eller byggnadernas art i övrigt;
samt

att sådana anordningar vidtagas som äro ägnade att förbättra byggnadsförhållandena
inom kvarteren.

29 §.

Genom stadsplanebestämmelser skola jämväl meddelas erforderliga föreskrifter
om användningen av andra områden än byggnadskvarter, såsom

om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats utnyttja utrymmet
under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat
ändamål ;

om gators korsning med varandra i olika plan eller om korsning mellan gata
och särskilt trafikområde;

om gatas förläggande i tunnel under markens plan;
om anordnande av bro;

om byggande inom specialområden, därvid bestämmelserna såvitt möjligt
böra lämpas efter de för kvarterens bebyggande gällande grunderna;
om vidmakthållande eller anordnande av vattenområde;
om bevarande av naturförhållanden som äga betydelse för stadsbilden: samt
om anordnande av plantering.

30 §.

1 mom. Stadsplan må icke uppgöras av annan än den som äger i 19 § 1
mom. första stycket angiven behörighet; dock kan Konungen, då skäl äro därtill,
förklara jämväl annan person behörig att uppgöra stadsplan,.

2 mom. Till grund för stadsplan skall ligga en grundkarta i skala ej understigande
1 :2 000. Kartan skall upptaga ägogränser, vägar, byggnader, fasta
fornlämningar, vatten samt viktigare trädbestånd och andra naturförhållanden
som kunna vara av betydelse vid planens uppgörande, ävensom höjdförhållanden,
vilka i regel skola angivas genom nivåkurvor för minst varje höjdmeter,
och övriga för stadsplanen betydelsefulla förhållanden.

Vid grundkartan skall vara fogad förteckning över de fastigheter, samfälligheter
och andra områden som omfattas av kartan samt dessas ägare ävensom,
i den mån kännedom därom kunnat erhållas, sådana fastigheterna åvilande servitut
som kunna hava betydelse för stadsplanen.

Grundkartan och förteckningen skola vara upprättade av person, vilken äger
behörighet att innehava befattning såsom mätningsman i stad; dock må förteckningen
upprättas av registerföraren i staden även om denne ej äger sådan
behörighet.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 211.

Närmare föreskrifter till ledning för utarbetande av grundkarta meddelas av
lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen.

3 mom. Förslag till stadsplan skall utmärkas på grundkartan eller på kopia
eller utdrag därav i erforderliga delar.

På stadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för planen samt för
de markområden som skola användas för olika ändamål.

Gators och torgs höjdlägen skola angivas med siffror i gatukors och i punkter,
där lutningen avsevärt ändras. Där så finnes nödigt, skall tillika gatuprofilen
utmärkas å särskild ritning.

Till planen hörande stadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling
samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

4 mom. Stadsplanekartan skall åtföljas av

a) grundkartan eller kopia därav jämte därtill hörande fastighetsförteckning; b)

beskrivning över stadsplaneförslaget, vilken beskrivning jämväl skall
innehålla erforderlig motivering för förslaget ävensom, där stadsplan avser
förut bebyggt område, erforderlig utredning angående de ekonomiska förutsättningarna
för planens genomförande och såvitt möjligt den tid, inom vilken
genomförandet kan ske, skolande detaljer, som icke kunna till fullo tydliggöras
å stadsplanekartan, särskilt upptagas i beskrivningen; samt

c) sådan utredning angående grundförhållanden ävensom vattenförsörjning
och avlopp samt motverkande av vattenförorening som kan erfordras för förslagets
prövning.

31 §.

Angående handläggning av fråga om uppgörande av förslag till stadsplan
och ärendets fortsatta behandling skola föreskrifterna i 23 och 24 §§ äga motsvarande
tillämpning.

Har enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan fastställts under
villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark, skall,
sedan sådan inlösen skett, meddelande därom genom byggnadsnämndens försorg
så snart ske kan tillställas byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen.

32 §.

Finner länsstyrelsen påkallat att stadsplan upprättas för visst område men
underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, skall länsstyrelsen
göra anmälan därom till Konungen.

33 §.

1 mom. Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle i tillämpliga delar jämväl
om ändring av stadsplan; dock att grundkarta, varom förmäles i 30 § 2 mom.,
icke erfordras, därest de förhållanden, som skola angivas å sådan karta, tillförlitligt
framgå av stadsplanekartan i den mån de äro av betydelse för ändringen.
Då ändringen icke avser planens grunddrag eller eljest innefattar väsentlig
avvikelse från vad som förut gällt, vare ej heller erforderligt att iakttaga
i 23 § 1 mom. andra stycket angivet kungörelseförfarande.

2 mom. Skall ändring av stadsplan antagas av byggnadsnämnden, åligger
det nämnden att, sedan förslaget undergått granskning, företaga ärendet till
avgörande. Med avseende å det vidare förfarandet skola bestämmelserna i 24 §
äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Vid bedömande av fråga, huruvida viss ändring av stadsplan är
av beskaffenhet att jämlikt 26 § andra stycket byggnadslagen kunna fastställas
av länsstyrelse, skall särskilt beaktas:

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

om ändringen äger samband med stadens allmänna utveckling eller eljest
måste ses i större sammanhang,

om ändringen medför att huvudändamålet för markens användning förändras,
såsom att industriområde ändras till bostadsområde eller att gatumark
eller allmän plats i nämnvärd omfattning överföres till område för bebyggande,

om ändringen medför att omfattningen av den medgivna bebyggelsen väsentligt
ändras,

om ändringen eljest medför avsevärt större eller mindre utnyttjande av
marken inom helt kvarter eller del därav,

om ändringen berör gata som avser att betjäna infarts- eller genomfartstrafiken,
där fråga ej är allenast om mindre ändring i höjd- eller sidled,

om ändringen berör historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värdefull byggnad
eller stadsbild,

om ändringen är förbunden med utvidgning av stadsplan,
om ändringen påverkar områdets eller omgivningens karaktär, samt
om ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader för staden
eller mera betydande ingrepp i markägarens rätt att utnyttja marken.

A mom. Länsstyrelsen skall så fort ske kan till avgörande upptaga förslag
till ändring av stadsplan som länsstyrelsen äger fastställa, såframt ej länsstyrelsen
finner särskilda skäl föreligga att underställa förslaget Konungens prövning.

Må till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen klagan ej
föras över beslut, varigenom länsstyrelsen fastställt ändring av stadsplan, har
länsstyrelsen att å stadsplan ekartan teckna bevis att beslutet på grund därav
vunnit laga kraft.

34 §.

Sedan stadsplan fastställts, skall plan för avledande av vatten eller flytande
orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och
andra områden samt erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening
(avloppsplan) av stadsfullmäktige antagas till efterrättelse. Planen skall
bringas i verkställighet, i den mån sådant genom bebyggande varder erforderligt.

35 §.

Väckes fråga om meddelande av beslut enligt 59 § byggnadslagen rörande
särskild grund för fördelning av gatumarksersättning eller om ändring i sådant
beslut eller om antagande av bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
eller ändring därav, och finna stadsfullmäktige, att frågan bör komma
under närmare prövning, låte stadsfullmäktige verkställa utredning i ärendet
och uppgöra det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Sedan förslag upprättats, skall detsamma hållas för granskning tillgängligt
under viss tid, minst en månad efter det kungörelse härom blivit införd i den
eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för staden intagas. Beträffande
förslag om särskild grund för fördelning av gatumarksersättning skall
underrättelse om dess utställande för granskning tillika tillställas kända och
inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, genom särskilda
kallelsebrev på sätt i 23 § 1 mom. tredje stycket sägs. Efter det den för
granskning bestämda tiden tilländagått och förslaget underkastats den ytterligare
bearbetning, vartill anledning må hava förekommit, äga stadsfullmäktige
besluta i ärendet.

Skall ärendet underställas Konungens prövning, skola, sedan stadsfullmäktiges
beslut meddelats, handlingarna insändas till länsstyrelsen som har att
med eget utlåtande överlämna dem till Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

36 §.

Väckes fråga om tillämpning av bestämmelserna i 70 § eller 165 § första
stycket byggnadslagen, skall byggnadsnämnden uppgöra förslag i ämnet.

Sedan förslaget uppgjorts, skall tillfälle beredas vederbörande markägare
att under viss tid, minst fjorton dagar, granska detsamma. Angående markägarnas
underrättande om förslagets utställande till granskning skall vad i
23 § 1 mom. tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Den mark som skall avstås skall till läge och gränser angivas på stadsplanekartan
eller särskild karta med samma noggrannhet.

Om byggnadsnämnds skyldighet att göra anmälan till inskrivningsdomaren,
då fråga väckts om tillämpning av 70 § eller 165 § första stycket byggnadslagen,
stadgas i förstnämnda paragraf.

Om tomtindelning.

37 §.

Vid byggnadskvarters indelande till tomter skall tillses, att tomterna erhålla
sådan form och storlek, att de kunna ändamålsenligt utnyttjas i enlighet
med gällande föreskrifter.

Till ledning för uppgörande av förslag till tomtindelning bör byggnadsnämnden
i mån av behov i god tid låta utreda och å särskild karta (kvarterskarta)
tydligt angiva, huru bebyggandet å de enskilda tomterna kommer
att te sig såsom led i ett lämpligt bebyggande av kvarteret i dess helhet.

Visar sig vid upprättande av kvarterskarta att ett ändamålsenligt bebyggande
av kvarteret skulle främjas genom ändring av stadsplanebestämmelser
eller eljest av stadsplanen, bör byggnadsnämnden skyndsamt vidtaga på nämnden
ankommande åtgärder för sådan ändrings genomförande.

38 §.

Vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt såvitt möjligt får gräns mot
gata, torg eller sådan del av annat för allmän samfärdsel avsett område som
kan befaras med åkdon.

Tomts gränser skola, där så lämpligen kan ske, göras raka och bilda räta
vinklar mot varandra. Fordrar stadsplanen, höjdförhållandena eller markens beskaffenhet
i övrigt annan anordning härutinnan, förfares därefter. I varje fall
skall behörig hänsyn tagas till bestående äganderättsförhållanden samt av markens
ägare framställda önskemål.

39 §.

Förutsätter fastställd ändring av stadsplan, att ändring sker av tomtindelning,
eller strider befintlig tomtindelning mot gällande stadganden angående
tomts form och storlek, eller är tomtindelning eljest icke ändamålsenlig, har
byggnadsnämnden att snarast möjligt vidtaga åtgärd till åstadkommande av
rättelse, i den mån så kan ske.

40 §.

Förslag till tomtindelning skall utmärkas å karta, upprättad av person, vilken
äger behörighet att innehava befattning såsom mätningsman i stad. Kartan
skall upprättas i skala ej understigande 1 : 400, där ej särskilda förhållanden
föranleda mindre skala. Kartan skall upptaga gränser för fastigheter
och i fastighetsindelning ej ingående områden, såvitt de beröras av t.omtindelningen,
ävensom varje vid tomtindelningen nybildad tomt med dess gränser
och belägenhet i förhallande till de tomter och andra områden som gränsa till

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

tomten. Kartan skall även upptaga å marken befintliga byggnader samt annat
av beskaffenhet att kunna inverka å tomtindelningen. Till kartan skall höra
beskrivning, utvisande för varje tomt storleken av vart och ett av de områden,
av vilka tomten skall bildas, tomtens hela ytinnehåll och längden av dess särskilda
sidor. För varje i tomtindelning ingående fastighet eller annat område
skall dess beteckning i fastighetsregistret vara angiven å kartan och i beskrivningen.

Närmare anvisningar rörande upprättande av karta och beskrivning till tomtindelning
meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen.

41 §.

1 mom. Då förslag till tomtindelning skall uppgöras, bör, i den mån så
prövas lämpligt, tillfälle beredas markägare, vilkas rätt beröres av förslaget,
ävensom drätselkammaren att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas
för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar
mot förslaget må göras hos nämnden. Utställning vare dock ej erforderlig, såframt
samtliga av förslaget berörda markägare ävensom drätselkammaren medgiva
att dylikt förfarande icke behöver tillämpas.

Byggnadsnämnden skall låta genom kallelsebrev, vilka skola avsändas med
posten under rekommendation, eller eljest bevisligen före början av den för
granskningen bestämda tiden underrätta kända och inom riket boende markägare,
vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren; dock att vad
sålunda stadgats icke skall gälla sakägare som skriftligen godkänt förslaget.
Är markägares vistelseort okänd eller är han ej boende inom riket och finnes
ej någon som äger att för honom föra talan, utfärde byggnadsnämnden tillika
kungörelse med tillkännagivande att förslaget under viss tid, minst fjorton
dagar, efter det kungörelsen blivit införd i den eller de tidningar, i vilka kommunala
meddelanden för staden intagas, hålles tillgängligt för ändamål som
nyss sagts. Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare, må beträffande kallelse av delägarna i samfälligheten tilllämpas
vad för motsvarande fall stadgas i 23 § 1 mom. tredje stycket.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola
kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, omedelbart
på sätt i tredje stycket sägs underrättas om att ändring skett samt vid
sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga del
därav.

2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,
skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. Nämndens beslut bör
meddelas så fort ske kan och i brådskande fall sist fjorton dagar efter utgången
av den tid inom vilken anmärkningar i anledning av förslaget senast
skolat vara inkomna till nämnden.

När tomtindelning antagits, skola till länsstyrelsen utan dröjsmål insändas
kartan jämte därtill hörande beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens protokoll
i ärendet och förteckning å samtliga markägare, vilkas rätt beröres av
tomtindelningen, med angivande för var och en av honom tillhörigt område,
ävensom inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande
handlingar.

42 §.

Sedan tomtindelning fastställts, skall beslutet av länsstyrelsen utan dröjsmål
överlämnas till magistraten för att delgivas byggnadsnämnden och den som
för fastighetsregistret.

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

Må till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen klagan mot
beslutet ej föras, har länsstyrelsen att å tomtindelningskartan teckna bevis att
beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat om tomtindelning gälle i tillämpliga
delar jämväl i fråga om ändring av sådan indelning.

5 KAP.

Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan.

43 §.

Har Konungen förordnat, att vad i byggnadslagen med avseende å landet
är stadgat om byggnadsplan skall tills vidare äga tillämpning inom visst område
som hör till stad, skola jämväl de i denna stadga med avseende å landet
meddelade föreskrifterna rörande byggnadsplan äga tillämpning inom området.

6 KAP.

Om utomplansbestämmelser.

44 §.

Utomplansbestämmelser skola innehålla de föreskrifter som i avseende å
byggnadsverksamheten inom området erfordras utöver vad därom föreskrives
i denna stadga och stadens byggnadsordning. Bestämmelserna böra, i den mån
sådana finnas påkallade, särskilt avse

områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder eller industriella
anläggningar;

storlek och beskaffenhet av tomtplats för bostadsbyggnad, byggnads läge
å sådan tomtplats så ock sådan del av platsen som bör lämnas obebyggd;

sätt för bebyggandet, därvid bör tillses att bostadsbyggnader icke utan särskilda
skäl uppföras med mera än två våningtar och till större höjd än 7,5 meter;
■ minsta avstånd mellan byggnad och väg; samt

åtgärder till förekommande av eldfara.

45 §.

Förslag till utomplansbestämmelser skall åtföljas av karta över område som
avses med förslaget. Pa kartan, vilken skall upptaga ägogränser och övriga befintliga
förhållanden i den män så erfordras för bedömande av förslagets innebörd
och lämplighet, skola angivas de med bestämmelserna avsedda förhållanden,
vilka äro av beskaffenhet att böra tydliggöras medelst utmärkande å
karta.

o Till förslaget skall höra beskrivning med erforderlig motivering ävensom
sådan utredning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av
vattenförorening som kan erfordras för förslagets prövning.

46 §.

Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser eller ändring
därav skola föreskrifterna i 23—25 §§ äga motsvarande tillämpning; dock att
bestämmelserna i 23 § 1 mom. första, tredje, fjärde och femte styckena ej skola
gälla förslag till utomplansbestämmelser utom såvitt angår i tredje och fjärde

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 211. 2

Kunyl. Maj:ts proposition nr 211.

styckena föreskrivna underrättelser till drätselkammaren, vägförvaltningen i
länet samt ägare av befästning eller annan anläggning som avses i 81 §
byggnadslagen eller som omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag.

7 KAP.

Om byggande.

Om byggnads yttre anordnande in. in.

47 §.

1 mom. Byggnad skall med avseende å höjd och antal våningar samt ytinnehåll
och läge uppföras i enlighet med stadsplan, byggnadsplan och eljest
gällande bestämmelser.

Med byggnads höjd förstås dess höjd till skärningen mellan å ena sidan fasadytan
eller dennas förlängning och å andra sidan ett plan, som tänkes höja
sig inåt byggnaden med en lutning av 45° och därvid berör men icke skär den
del av yttertaket som är belägen innanför fasadytan eller dennas förlängning.

För byggnad vid gata räknas hushöjden från gatans medelnivå framför byggnaden.
För gårdsbyggnad räknas hushöjden från gårdens medelnivå invid
byggnaden; dock skall hushöjden, om lokal anordnas under gård och gårdsplanet
lägges högre än gatan, räknas från gatan. För fritt liggande byggnad
inne å tomt räknas hushöjden från markens medelnivå utefter den av byggnaden
upptagna platsens konturlinjer. Byggnad må härvid ej utan byggnadsnämndens
medgivande anses som fritt liggande inne å tomt, om någon del därav
ligger närmare gata än 6 meter.

2 mom. Såsom våning anses källare, förlagd på sådan höjd, att golvet i närmast
däröver varande våning blir beläget mer än 1,5 meter ovan angränsande
markyta, där ej byggnadsnämnden med hänsyn till terrängförhållandena annorlunda
bestämmer.

Såsom våning skall ock, där ej annat är föreskrivet eller uppenbarligen förutsatt,
anses vind, å vilken bonings- eller arbetsrum finnes inrett.

3 mom. Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för
bebyggande avsedd fastighet.

48 §.

Byggnad skall, såvida ej annan byggnadslinje är bestämd, uppföras i gatulinje
eller, där förgård finnes, i inre förgårdslinjen. Där så med hänsyn till
terrängförhållandena eller eljest prövas lämpligt, må byggnadsnämnden på ansökan
av vederbörande tomtägare förordna, att byggnad skall förläggas innanför
byggnadslinjen. Beträffande fristående byggnad med högst två våningar,
frånsett inredd vind, må sådant förordnande meddelas, oaktat tomtägaren ej
gjort framställning därom, därest tomten ändock kan utnyttjas för bebyggelse
i den utsträckning som stadsplanen förutsätter.

49 §.

Grundmur, sockel, portomfattning och dylikt må, i den män byggnadsordningen
medgiver det, skjuta över gräns mot gata, annan allmän plats eller
annat från bebyggande undantaget område.

50 §.

Burspråk, utbyggt fönster, balkong eller annan liknande byggnadsdel må
efter byggnadsnämndens särskilda medgivande utskjuta framför fasadytan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Medgivande härtill må lämnas i den mån sådant finnes vara för sundhet och
trevnad tjänligt och icke ofördelaktigt inverka på byggnadens utseende. Närmare
föreskrifter rörande anordnande av dylikt utsprång må meddelas i byggnadsordningen.

51 §.

Byggnads yttertak må icke, vare sig åt gata eller gård, skjuta över ett med
utgångspunkt från att byggnaden uppföres till största tillåtna höjd tänkt plan,
som från fasadytans överkant höjer sig inåt byggnaden med en lutning av
45° och till en höjd av högst 6 meter.

52 §.

Utan hinder av vad i 51 § stadgas må byggnadsnämnden medgiva, att tornpartier
och andra anordningar, som finnas vara till fördel för byggnadens utseende^
eller äro påkallade av praktiska skäl och ej medföra olägenheter, må
överskjuta takplanet.

53 §.

Åt byggnads yttre skall i övrigt givas den utformning och den färg som
gatubilden och gårdsbilden fordra och som byggnadsnämnden finner lämplig
såväl för byggnadens utseende i och för sig som för en god helhetsverkan.

54 §.

För byggnad som är avsedd att kvarstå endast viss kort tid må i byggnadsordningen
stadgas den lindring i gällande bestämmelser som kan anses påkallad,
där ej vanprydnad eller annan olägenhet föranledes därav.

55 §.

Förgård och annan från bebyggande undantagen mark inom byggnadskvartcr
skall vara ordnad pa prydligt sätt och hallas i vardat skick. Byggnadsnämnden
äger förelägga tomtägare att anlägga och vidmakthålla lämplig plantering
eller annan prydlig anordning å sådan mark. På byggnadsnämnden ankommer
också att föreskriva, om marken skall lämnas öppen eller inhägnas på
visst sätt.

. Förgård skall beträffande saväl lutning och höjdläge som plantering och
inhägnad anordnas med hänsyn till erforderlig ljustillförsel och gatubildens
helhetsverkan, under iakttagande tillika att fara för trafiksäkerheten ej uppkommer.

Förgård bör i regel förläggas högre än eller i jämnhöjd med angränsande
gata.

56 §.

Närmare föreskrifter om gård och dess anordnande samt om förbindelse mellan
gård och gata skola meddelas i byggnadsordningen.

57 §.

Kvartersmark som icke tagits i anspråk för sitt ändamål skall hållas i vårdat
skick och skall, där så av byggnadsnämnden prövas nödigt, på lämpligt
sätt inhägnas.

58 §.

Tomt, varå hus nedbrunnit eller rivits, skall för undvikande av vanprydnad
skyndsamt ordnas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

Om byggnads inre anordnande in. m.

59 §.

1 mom. Alla i en byggnad ingående bärande delar skola, där ej byggnads styrelsen

för visst fall medgivit avvikelse, hava sådana mått att påkänningarna
icke överskrida de värden, vilka angivas i anvisningar som utfärdas av byggnadsstyrelsen,
samt jämväl i övrigt utformas i enlighet med byggnadsstyrelsens
anvisningar. . ..

2 mom. Boningsrums golv, väggar och tak, som gränsa mot det fria eller
mot icke uppvärmt utrymme, skola hava minst den värmeisoleringsförmåga
som angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen.

Boningsrum skall, där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, förses med
tjänlig eldstad eller annan tillfredsställande anordning för rummets uppvärm m

Vad i första och andra styckena föreskrives om boningsrum skall gälla
jämväl om arbetsrum; dock må byggnadsnämnden med hänsyn till arten^av den
verksamhet, för vilken rummet är avsett, medgiva eftergift i skälig man.

3 mom. Byggnad, som inrymmer bonings- eller arbetsrum, skall i enlighet
med anvisningar av byggnadsstyrelsen uppföras så, att tillfredsställande ljudisolering
erhålles.

4 mom. För vinnande av tillfredsställande luftväxling inom byggnad skall

iakttagas, .

att i bonings- och arbetsrum samt bad- och duschrum finnes erforderlig anordning
för införande av frisk luft och för avlägsnande av den förbrukade;

att imrör anordnas i kök eller annat utrymme för matlagning samt i tvättstuga; att

skafferi förses med friskluftsintag;

att klosettrum förses med utsugningskanal; samt

att till pannrum anordnas luftintag direkt utifrån, där ej undantag finnes
kunna medgivas med hänsyn till anläggningens ringa storlek eller andra särskilda
omständigheter.

Beträffande sättet för luftväxlingens ordnande skola, där ej byggnadsstyrelsen
för visst fall medgivit avvikelse, iakttagas anvisningar som byggnadsstyrelsen
utfärdar.

5 mom. I varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt
stort och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria att rummet
erhåller god dager. Vad nu sagts gälle ock om arbetsrum; dock må byggnadsnämnden
med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett,
medgiva eftergift i skälig mån.

6 mom. Till skydd mot fukt i bonings- och arbetsrum skola iakttagas anvisningar
som byggnadsstyrelsen utfärdar.

60 §.

1 mom. I boningsrum skall golvet läggas å sådan höjd över angränsande
markens yta att skäliga anspråk på sundhet och trevnad tillgodoses, dock
minst 30 centimeter.

1 boningsrum som lägges i gräns mot grannes fastighet, så ock i arbetsrum
må golvet läggas lägre än angränsande markens yta, om rummet väl isoleras
mot fukt och kyla.

Vad ovan sagts om boningsrum skall ock gälla kök som tillhör bostadslägenhet.

2 mom. Golv i tvättstuga och bad- eller duschrum skall utföras av för
vatten ogenomträngligt ämne samt läggas i lutning mot avlopp. Bjälklag under

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

dylikt utrymme skall, där så lämpligen kan ske, utföras av betong. Utföres
bjälklaget av trä, får fyllning ej förekomma.

6i §.

1 mom. Bostadslägenhet skall anordnas så, att den bereder möjlighet till
trevnad och god hygien. Den skall sålunda erbjuda lämpliga och tillräckliga
möbelplatser, vara försedd med tambur, nödiga garderobsutrymmen och behövlig
sanitär utrustning samt i övrigt tillgodose skäliga anspråk på utrymme
och bekvämlighet. Lämplig förbindelse bör anordnas mellan rummen med
undvikande såvitt möjligt av utrymmen med otillräcklig dager.

Vid planläggande av bostadslägenhet bör tillses, att den får så soligt läge
som möjligt och, där så lämpligen kan ske, göres genomluftbar.

2 mom. Boningsrums golvyta får icke understiga 10 kvadratmeter; dock
må, där lägenhet omfattar, utöver tre boningsrum och kök, ytterligare ett eller
flera boningsrum, golvytan i sådant boningsrum inskränkas till 7 kvadratmeter.

I bostadslägenhet om ett eller flera rum och kök skall golvytan hos ett
av rummen eller köket vara minst 18 kvadratmeter. I annan bostadslägenhet
med endast ett rum må golvytan icke understiga, om till lägenheten hör kokvrå,
15 kvadratmeter och eljest 12 kvadratmeter.

Undantag från bestämmelserna i första och andra styckena må medgivas
av byggnadsstyrelsen ävensom av byggnadsnämnden i enlighet med anvisningar
som byggnadsstyrelsen utfärdar.

Kök skall hava en golvyta av minst 7 kvadratmeter samt hava fönster som
kan öppnas mot det fria; dock må byggnadsnämnden medgiva undantag enligt
anvisningar som meddelas av byggnadsstyrelsen.

Kokvrå, varmed skall förstås utrymme för matlagning med en golvyta av
högst 4 kvadratmeter, får icke hava mindre golvyta än 2 kvadratmeter eller
mindre bredd än 1,40 meter och bör vara försedd med fönster som kan öppnas
mot det fria.

Beträffande minsta tillåtna golvytan hos bad-, dusch- och klosettrum skola
iakttagas anvisningar som byggnadsstyrelsen utfärdar.

3 mom. Våningshöjden i bonings- och arbetsrum skall, räknat från golv
till golv, vara minst 2,90 meter.

Utan hinder av vad nu sagts må våningshöjden vara minst 2,70 meter i byggnad,
som ej inrymmer flera än två för familj avsedda lägenheter, och minst
2,60 meter å vinden till enfamiljshus.

Möter svårighet att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i
särskilt fall ernå föreskriven minimihöjd, må byggnadsnämnden tillåta mindre
våningshöjd, dock ej under 2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola ovan angivna
våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget
överstiger 32 centimeter.

Ej må i något fall boningsrums kubikinnehåll understiga 15 kubikmeter.

4 mom. Beträffande allmän byggnad, vartil] ritningar prövas av Konungen
eller av byggnadsstyrelsen, eller beträffande annan allmän byggnad, som
tillhör krona.n, må mindre avvikelse från vad som föreskrives i 2 och 3 mom.
medgivas av den myndighet som har att pröva ritningarna.

G2 §.

1 mom. Grund skall läggas på marklager av tillräcklig bärförmåga eller,
där sådan finnes endast å större djup, säkerställas genom pålning eller på
annat sätt.

2 mom. Grundmur eller grundpelare, som icke lägges på berg, skall ned -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

föras till frostfritt djup. Lägges grund på berg, skola, där så erfordras, pallar
utsprängas för densamma, och skall för byggnad i gatulinje berget invid gatan
nedsprängas minst 30 centimeter under gatuplanet.

3 mom. Uppföres byggnad av mer än en vånings höjd i gräns mot grannfastighet,
skall grundmur eller grundpelare i gränsen nedföras till vanligt
källardjup, ändock att källare i byggnaden ej ifrågakommer.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla, där marken utgöres av berg och källare
ej anordnas i byggnaden närmare gränsen än 3 meter. Undantag från stadgandet
i första stycket må därjämte efter grannens hörande medgivas av byggnadsnämnden,
där nämnden med hänsyn till höjdförhållanden eller markens
beskaffenhet eller eljest så prövar skäligt.

4 mom. Där källare anordnas, skola grundmur och källargolv så utföras
eller behandlas samt omgivande mark så dräneras, att erforderligt skydd erhålles
mot fukt i källaren. Vad här sagts om källargolv gäller även annat
golv som lägges direkt på marken.

Där källare ej anordnas, skall marken invid grundmurarna och under byggnaden
på tillfredsställande sätt dräneras, varjämte matjord under byggnaden
skall bortschaktas, bottenvåningens bjälklag väl isoleras mot kyla, fukt, dunster
och annan olägenhet samt det fria utrymmet därunder väl ventileras.

5 mom. Murar och väggar skola medelst betryggande fuktisolering avskiljas
från grunden.

63 §.

1 mom. Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall, såvida
ej framförvarande område till minst 12 meters bredd är undantaget från bebyggande,
avskiljas från grannfastigheten medelst brandmur.

Där särskilda skäl det påkalla, må i byggnadsordningen meddelas bestämmelser
om rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å varandra
angränsande fastigheter, samt om rätt för byggnadsnämnden att i fall,
som angivas i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande av
brandmur. I byggnadsordningen må även stadgas att, där gemensam brandmur
framdeles anordnas eller sådan brandmur anordnats på grund av åläggande
i byggnadsordning, gemenskapen ej må av en delägare mot den andres
bestridande hävas.

Då särskilda skäl föreligga och grannar därom överenskomma, må byggnadsnämnden
kunna medgiva, att fönster eller dörr anbringas i brandmur, med
villkor att betryggande anordningar vidtagas för öppningarnas brandsäkra
avstängande i händelse av eldsvåda. Byggnadsnämnden må, då grannar enas
därom, medgiva anstånd med sådana skyddsanordningars vidtagande, såvitt
eldfaran icke därigenom avsevärt ökas.

2 mom. Byggnad av trä med större planyta än 300 kvadratmeter skall,
där ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande på grund av särskilda
skäl medgiver undantag, genom brandmur avdelas så, att ingen del överstiger
nämnda mått.

3 mom. Brandmur skall uppföras antingen av massivt bränt tegel med en
volymvikt av minst 1,1 kilogram per kubikdecimeter, varvid muren skall hava
en tjocklek av minst 23 centimeter, eller ock i annan, av byggnadsstyrelsen
godkänd konstruktion; dock gäller för brandmur, som utgör yttervägg till
bonings- eller arbetsrum och ej är motbyggd, i tillämpliga delar vad i 59 §
2 mom. stadgas.

4 mom. Införes imrör eller annan luftkanal i brandmur, skola kanalens
ytter- och innerväggar sammanlagda hålla minst den för muren föreskrivna
godstjockleken. Införes slits i brandmur, skall vad nu sagts äga motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

tillämpning. Vid luftkanal, vars bredd i murens längdriktning ej överstiger
15 centimeter, och vid vertikal slits av samma bredd må dock godstjockleken
vara mindre men får ej understiga 11 centimeter mot murens yttersida.

Angående rökrör i brandmur samt angående luftkanal i brandmur, som ej
är motbyggd, skall vad i 67 § 2, 6 och 7 mom. stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Anbringas balk- eller bjälkändar i brandmur, skall murens tjocklek på
yttersidan vara minst 11 centimeter.

Utföres brandmur i särskild, av byggnadsstyrelsen godkänd konstruktion,
må medgivas de undantag från bestämmelserna i detta moment som påkallas
av omständigheterna.

5 inom. Brandmur skall uppföras från grunden till byggnadens tak. År
taket av samma höjd som grannhusets, skall brandmur vid eller inom byggnad
för industriellt ändamål uppdragas 50 centimeter och annan brandmur
30 centimeter över taket; dock må byggnadsnämnden, där faran för elds uppkomst
prövas ringa, efter brandchefens hörande medgiva att, i stället för
brandmurens uppdragande över taket, dettas undersida förses med brandhärdig
beklädnad till en bredd av minst 60 centimeter närmast brandmuren. Takpanel
eller annat trävirke än yttre väggbeklädnad får icke framdragas över
brandmur.

6 mom. Brandmur, som helt eller delvis icke är motbyggd, skall behandlas
såsom fasad. Uppför granne byggnad mot sådan brandmur, är murens ägare
skyldig att å delar som motbyggas borttaga utspringande isolering, listverk
och dylikt.

64 §.

1 mom. Uppföres byggnad i tre eller flera våningar, skola vertikala bärverk,
bjälklag över källare samt översta på brandsäkert bärverk vilande bjälklag
eller innertakkonstruktion utföras brandsäkert. Uppföres byggnad i flera
än fyra våningar, skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert.

Undergår byggnad, som avses i första stycket, till nybyggnad hänförlig
ändring, skall brandbotten, där sådan saknas, anordnas å översta på brandsäkert
bärverk vilande bjälklag.

Vid tillämpning av första och andra styckena skall vind räknas som våning,
om den är inredd till mer än hälften.

2 inom. Vid uppförande av större stationsbyggnad till järnväg eller av
därmed jämförlig större byggnad, avsedd att nyttjas för den allmänna samfärdseln,
eller byggnad för industriellt ändamål, i vilken i regel minst femtio
personer samtidigt äro sysselsatta, skola, om byggnaden uppföres i högst två
våningar, samtliga bjälklag och tillhörande vertikala bärverk utföras brandsäkert.

Uppföres byggnad, som avses i första stycket, i tre eller flera våningar,
skola vertikala bärverk samt på brandsäkert bärverk vilande bjälklag eller
innertakkonstruktion utföras brandsäkert. Vad nu sagts skall ock gälla med
avseende å byggnad, som inrymmer undervisningsanstalt och är avsedd att
hysa minst hundra personer, ävensom byggnad, som inrymmer vårdanstalt,
hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst femtio personer.

.Undergår byggnad, som avses i första och andra styckena, till nybyggnad
hänförlig ändring, skall vad i 1 mom. andra stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

3 inom. Angående anordnande av skyddsrum och källarmursgenombrott i
byggnad är särskilt stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

65 §.

1 mom. Efter brandchefens hörande må byggnadsnämnden föreskriva, i
vad mån källare eller vind eller byggnad i sin helhet skall avdelas med brandsäkra,
brandhärdiga eller flamskyddande väggar och huru takets undersida
invid sådan vägg å vind skall skyddas mot brand, öppning i dylik avskiljande
vägg skall förses med dörr av åtminstone brandhärdig konstruktion.

2 mom. Å hanbjälkarna eller inom utrymme ovan inredd vind må i byggnad
med två eller flera våningar, vindsvåningen inräknad, boningsrum ej anordnas.
Är sådant utrymme avsett att användas till upplag för brännbara föremål,
skall det vara avskilt från undervarande vindsvåning medelst ett med
brandbotten försett eller i brandsäker konstruktion utfört bjälklag, vilande
på brandsäker stomme.

I oinredd vind må icke uppsättas andra skiljeväggar än sådana, som erfordras
för tillgodoseende av i huset boende personers behov av lokaler för
tvätt, piskning eller dylikt eller som byggnadsnämnden finner nödigt föreskriva
till skydd mot elds spridning. I övrigt må utrymmet endast uppdelas
medelst skärmar av metalltrådsnät eller på annat sätt, som kan godkännas
av byggnadsnämnden.

3 mom. I byggnad med högst två vånjngar, inredd vindsvåning inräknad,
skola, om byggnaden inrymmer flera än fyra lägenheter för bostads- eller
affärsändamål, inre takytor och lägenhetsskiljande väggar ovan källarbjälklaget
åtminstone flamskyddande beklädas; dock skall vad nu sagts ej gälla
därest byggnaden genom brandmur uppdelas i enheter om högst fyra lägenheter.
I byggnad för bostads- eller affärsändamål med tre eller flera våningar
skola ovan källarbjälklaget inre tak- och väggytor, vilka icke hänföra sig till
skåp- eller garderobsinredningar, förses med åtminstone brandhärdig beklädnad.

Inom kontor, butiker och dylika lägenheter må dock, efter byggnadsnämndens
medgivande, skiljeväggar av trä, glas eller annat material uppsättas utan
att på eljest föreskrivet sätt skyddas mot eld.

I källarrum med eldstad skola väggar och tak förses med åtminstone flamskyddande
beklädnad, där ej byggnadsnämnden annat föreskriver beträffande
viss byggnad.

Där i fabriker, verkstäder eller dylika anläggningar, som kunna medföra
eldfara, väggar och tak av trä förekomma, skola dessa åtminstone flamskyddande
beklädas, såvida ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande finner
skäligt medgiva undantag eller föreskriva annan åtgärd.

66 §.

Byggnad skall, därest icke själva taklaget utgöres av brandsäker betongkonstruktion,
täckas med taktegel, skiffer, plåt eller annat av byggnadsstyrelsen
godkänt material, som erbjuder betryggande skydd mot antändning genom
gnistor eller flygbränder samt äger tillräcklig hållfasthet. Vid bestämmande
av taktäckningsmaterialet bör avseende fästas jämväl vid vad som kan
vara lämpligt från _ utseendesynpunkt, särskilt med hänsyn till det material
som använts å närliggande byggnader.

Tak och altaner skola hava tillräcklig lutning för vattnets avledande mot
erforderliga takrännor och stuprör, vilka senare, om de icke förbindas med
avloppsnät, skola neddragas till ett avstånd av högst 30 centimeter från marken,
byggnadsnämnden likväl obetaget att föreskriva annat mått. Tak får ej
anordnas så, att vatten därifrån faller å grannes tomt.

Yttertak, altan, terrass eller dylikt skall till skydd för underliggande byggnadsdelar
förses med en efter lutningsförhållandena avpassad vattenisolerande
täckning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

67 §.

1 mom. Skorsten skall utföras av bränt tegel med en volymvikt av minst
1,4 kilogram per kubikdecimeter samt skall från grunden vila på brandsäker
konstruktion. Skorsten skall uppdragas genom yttertaket i eller så nära intill
taknocken som möjligt och i allmänhet till en meter över denna eller till den
högre höjd, som byggnadsnämnden med hänsyn till särskilda omständigheter
kan finna skäl föreskriva, samt skall i skärningen med yttertaket kringklädas
med plåt eller förses med annan lämplig tätning. Skorsten skall väl fogstrykas,
kalkrappas eller plåtbeklädas.

Skorsten må ock utföras på annat sätt än nu sagts, därest konstruktionen
blivit godkänd av byggnadsstyrelsen.

2 mom. Rökrör bär skyddas mot avkylning, om så erfordras för undvikande
av inre kondensering och inrökning.

Rökrör bör icke anbringas intill garderober, skafferier eller andra utrymmen
som kunna besväras av värme. Kan detta ej undvikas, skall rökröret på
lämpligt sätt isoleras mot sådant utrymme.

3 mom. Varje eldstad skall hava eget rökrör. Vid inrättande av ny eldstad
i äldre hus må utan hinder av vad nu sagts byggnadsnämnd, om svårighet
möter att för sådan eldstad anordna eget rökrör eller om eljest särskilda skäl
äro därtill, medgiva, att gemensamt rökrör användes för högst två kakelugnar
eller kaminer, därvid emellertid nödiga försiktighetsmått mot eldfara samt
spridning av rök till annan lägenhet skola iakttagas.

4 inom. Rökrör får icke utföras i större lutning mot lodlinjen än 45°; dock
må byggnadsnämnden, där mekanisk ventilationsanordning finnes eller eljest
särskilda skäl föreligga, medgiva undantag.

Avgasningsrör från gasspis skall, där sådant med hänsyn till spisens storr
lek erfordras, indragas i imröret.

5 mom. Där eldstad icke kan direkt anslutas till rökrör i skorsten, må förbindelserör
av betryggande beskaffenhet användas. Sådant rör må göras av
plåt, varvid dock skall tillses att röret anbringas på betryggande sätt och
icke närmare oskyddat trävirke än 45 centimeter och ej heller närmare trävirke,
som är försett med brandhärdig beklädnad, än 23 centimeter.

6 mom. Imrör och andra luftkanaler skola utföras av varaktigt, icke
brännbart material med tillräcklig hållfasthet samt på ett mot eldfara betryggande
sätt.

Imrör bör icke utföras i större lutning mot lodlinjen än 45°.

7 mom. Beträffande utförande av skorsten, rökrör, imrör och andra luftkanaler
skola, utöver vad i 1—6 mom. stadgas, iakttagas anvisningar som
byggnadsstyrelsen utfärdar.

68 §.

1 mom. Byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material få ej förekomma
på mindre avstånd från rökrörs eller eldstads insida än 23 centimeter.
Beträffande rökrör från värmepanna, som har en eldyta av 5 kvadratmeter
eller däröver, samt eldstad i sådan värmepanna skall avståndet vara minst 35
centimeter. Mellanrum mellan trävirke samt rökrör eller eldstad skall, där ej
fråga är om kakelugn, fristående kamin eller dylikt, fyllas med sten eller
annat icke brännbart material.

Vad i första stycket sägs skall icke äga tillämpning å sådana till golv och
tak hörande byggnadsdelar som golvbeläggning och takpanel, ej heller å listverk
av trä; dock må sådana byggnadsdelar icke anbringas närmare rökrörs
eller eldstads insida än 11 centimeter.

Träpropp får icke anbringas i rökrörs vägg närmare rörets insida än 23 centi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

meter. I vägg till rökrör från värmepanna må bilning ej verkställas närmare
rörets insida än 23 centimeter, ej heller får i sådan vägg upplag anbringas
för balkar eller bjälkar.

2 mom. Eldstads botten i kakelugn, murad spis eller kamin må icke läggas
närmare byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material än 23 centimeter.
Beträffande köksspis må motsvarande avstånd icke vara mindre än 35
centimeter.

3 mom. Kakelugnar och murade spisar skola uppföras på mur, i mur fastade
bärjärn eller brandsäkert bjälklag. Framför eldstad skall läggas plan
av sten, betong eller dylikt till en bredd av minst 45 centimeter för spis och
minst 30 centimeter för kakelugn och kamin. Sådan plan skall utsträckas åt
sidorna för kakelugn till sockelns bredd samt för spis till 15 centimeter och för
kamin till 10 centimeter på vardera sidan utöver spisens eller kaminens bredd.

4 mom. Från vad i 1 mom. första och andra styckena samt 2 mom. stadgas
beträffande rökrör och eldstäder må avvikelse medgivas, i den mån särskilda
anordningar, som erbjuda motsvarande skydd mot eldfara, vidtagas.

Bestämmelserna i 2 och 3 mom. gälla ej spisar, kaminer eller andra apparater,
inrättade för eldning med gas, fotogen eller dylikt eller för elektrisk
drift. Särskilda till byggnad hörande anordningar för uppställande av sådana
apparater skola utföras så, att apparaterna isoleras på ett mot eldfara betryggande
sätt.

69 §.

1 mom. Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor till erforderligt
antal och lämplig storlek samt så belägna och anordnade, att de vid eldfara
bereda största möjliga trygghet för i byggnaden varande personer.

Trappa skall hava lämplig stigning.

2 mom. I byggnad med tre eller flera våningar, därvid vind räknas som
våning om den är inredd till mer än hälften, skola trappor jämte tillhörande
planer och omslutnings väggar göras brandsäkra. Trappa i sådan byggnad
skall hava förbindelse med vind samt vara försedd med åtminstone brandhärdiga
dörrar mot vind och källare, där ej byggnadsnämnden medgiver undantag.

3 mom. Vad i 2 mom. stadgats skall icke äga tillämpning med avseende å
trappa för inre kommunikation mellan våningar, om erforderliga åtgärder vidtagas
till undvikande av ökad eldfara.

4 mom. Trappa, förstuga och trapplan skola hava minst den bredd som
angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen.

5 inom. Trappa skall vara försedd med ledstång. Undantag härifrån må
dock av byggnadsnämnd medgivas, om särskilda skäl äro därtill.

6 mom. Dörrar i utrymningsväg från lokal för industriell verksamhet eller
från lokal, avsedd att samtidigt inrymma ett större antal personer, skola göras
utåtgående.

70 §.

I fråga om uppförande och inredande av byggnader, som innehålla fabrikseller
verkstadslokaler, eldfarliga upplag, hissar eller andra särskilda'' inrättningar
eller lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett större antal människor,
skola, utöver bestämmelser som meddelats i denna stadga eller eljest, iakttagas
anvisningar som byggnadsstyrelsen med hänsyn till sådan byggnads beskaffenhet
och ändamål utfärdar till skydd mot eldfara.

71 §.

1 mom. Byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med takluckor
eller andra öppningar för uppstigning på taket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Uppstigningsöppning skall hava ett dagermått av minst 50 X G0 centimeter.
Uppstigningsöppning i yttertak skall vara försedd med lucka av plåt. Fönster
i sådan lucka skall utgöras av trådglas.

Mellan vindsgolv och uppstigningsöppning i tak skall finnas fast stege liksom
även mellan översta våningsplanet och vindsplanet, därest trappförbindelse
saknas.

överstiger skorstens höjd över takytan på den sida, från vilken tillträde
till skorstenen lättast kan erhållas, 1,2 meter, skall järnstege finnas på skorstenen.

2 mom. Byggnad, vars höjd överstiger 8 meter, skall, där ej Konungen för
viss stad annorlunda förordnar, tillika förses med hållfasta och varaktiga anordningar
till skydd mot olycksfall vid arbete å taket, därvid skall gälla
följande.

1. Tak, som lutar 1:4 eller mera, skall förses med nockräcke av stadigt
järnrör i lämpliga fästanordningar. Räcket skall vara beläget omkring 15 centimeter
från takytan samt vid ena sidan av och i jämnhöjd med taknocken.
År genom taknocken skorsten eller liknande anordning uppdragen, skall vid
dennas nedre sida anordnas nockräcke eller runt densamma anbringas skorstensband
med handgrepp.

2. Å tak, 6om lutar 1:4 eller mera, skall därjämte vid takfoten eller takbrott
antingen anordnas ståndränna eller annan rännanordning som lämnar
stadigt fotfäste eller ock utföras snöräcke, dock att snöräcke icke bör anordnas
vid vinkelrännas utlopp eller eljest, om därigenom större snöanhopning kan
uppstå.

3. År å tak, som har en lutning av 1:4 eller mera, taknocken belägen mer
än en meter från uppstigningsöppning, skall järnstege anbringas mellan denna
och taknocken eller, om uppstigningsöppningen endast är avsedd för förbindelse
med skorsten, mellan öppningen och skorstenen. År å sådant tak avståndet
i sidled mellan skorsten, som skall rensas av skorstensfejare, och närmaste
uppstigningsöppning större än en meter, skall mellan denna och skorstenen
takbrygga utföras med en bredd av minst 25 centimeter.

4. Takfönster med större dageröppning än 60 X 80 centimeter samt lanterniner
skola, om de uppskjuta mindre än 35 centimeter över takytan, upptill
och vid sidorna omgärdas med skyddsräcke av minst 75 centimeters höjd.
överstiger takfönstrets eller lanterninens bredd 4 meter, skall räcket framdragas
även vid nedre sidan.

Ljusbrunn skall omgivas med räcke eller annan skyddsanordning med en
höjd av minst 75 centimeter.

3 mom. Avvikelse från bestämmelserna i 1 och 2 mom. må medgivas av
byggnadsnämnden, då särskilda skäl äro därtill.

72 §.

Byggnad, stängsel och annan anordning å tomt skall underhållas så, att
hälsofara, osnygghet eller vanprydnad icke uppkommer samt att brandsäkerheten
och hållfastheten icke äventyras. Kan byggnad, stängsel eller annan
anordning, som genom brand eller annorledes skadats eller eljest är av bristfällig
beskaffenhet, ej iståndsättas för rimlig kostnad, må byggnadsnämnden
föreskriva, att den skall helt eller delvis avlägsnas.

73 §.

1 mom. Finnes med hänsyn till ortsförhållandena eller andra särskilda omständigheter
avvikelse från de enligt 59—63 och 65—69 §§ gällande bestämmelserna
påkallad, må därom förordnas i byggnadsordning. För särskilt fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

må sådan avvikelse beslutas av länsstyrelsen eller, där fråga är om mindre
avvikelse som ej innebär skärpning, av byggnadsnämnden, om nämnden till sitt
biträde har stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden.

2 mom. Skulle tillämpning av de i 64 § 1 och 2 mom. meddelade bestämmelserna
medföra oskälig kostnad eller föreligga eljest särskilda skäl för undantag
från sagda bestämmelser, må sådant undantag medgivas av länsstyrelsen.

74 §.

Anvisningar, som av byggnadsstyrelsen utfärdas i de i 59, 61, 67, 69 och
70 §§ angivna hänseendena, skola, för att bliva gällande, godkännas av Konungen.

Om rivning.

75 §.

Innan byggnad rives, skall tillses, att den är fri från ohyra.

Om byggnadslov.

76 §.

1 mom. Nybyggnad må ej företagas utan byggnadsnämndens lov. Angående
vad som hänföres till nybyggnad stadgas i 169 §.

Byggnadslov erfordras jämväl för vidtagande av följande åtgärder, nämligen varje

till-, på- eller ombyggnad;

varje ändring som berör byggnads konstruktion eller lokalers storlek och
anordning, såsom upptagande eller igensättande av fönster- eller dörröppning
och sammanslagning eller uppdelning av lägenheter;

varje ändring som berör eldstad eller rök- eller imrör;

återställande av brandskadad byggnad;

användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ändamål än det,
vartill den förut varit använd eller som finnes angivet å fastställd ritning;

fastighets inhägnande;

rivning av byggnad;

schaktning, sprängning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd
Inom byggnadskvarter; samt

inrättande av virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning.

2 mom. I byggnadsordningen må bestämmas, huruvida och i vad mån byggnadslov
erfordras för anläggning eller ändring inom tomt eller byggnad av ledning
för vatten, avlopp, gas, elektricitet och liknande ändamål, varvid lämpligt
ordnad samverkan med andra kommunala myndigheter, vilka handlägga
sådana ärenden, bör föreskrivas, så ock för underhållsarbeten eller andra reparationsåtgärder
å byggnad eller för åtgärd, som påverkar byggnads utseende
eller stadsbilden, såsom utbyte av takbeläggningsmaterial, omfärgning, skyltning
och plantering.

77 §.

1 mom. Ansökan om lov till nybyggnad skall göras skriftligen och åtföljas
av

a) bevis, att sökanden förfogar över den mark, därå byggnad eller annat
arbete skall utföras, eller eljest är berättigad till arbetets utförande;

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

b) karta, motsvarande de fordringar som gälla i avseende å tomtkarta, dock
att byggnadsnämnden må godtaga karta av enklare beskaffenhet, därest byggnadssättet
är öppet och fråga ej är om uppförande av helt ny byggnad eller
om tillbyggnad till befintlig byggnad, skolande kartan i vart fall upptaga angränsande
gators bredd och höjdlägen, avstånd till motliggande byggnadslinje
samt för tomten gällande bestämmelser;

c) kopia av kartan, utvisande jämväl den tillämnade byggnadens läge;

d) ritningar i för arkivering ändamålsenligt format, fackmässigt upprättade
med avseende å såväl utförande som innehåll i skala 1:100, där ej byggnadsnämnden
på grund av särskilda skäl föreskriver annan skala, samt i övrigt
utförda i överensstämmelse med föreskrifter som skola meddelas i byggnadsordningen; e)

erforderlig beskrivning till ritningarna;

f) uppgift, huruvida skyldighet att gälda bidrag till kostnad för gata åligger
tomtägaren;

g) bevis, att tomtägaren fullgjort honom åliggande skyldighet att anordna
utfartsväg och avlopp från tomten eller utgiva bidrag till kostnad för gata
eller ock därför ställt nöjaktig säkerhet.

Erfordras för ärendets prövning uppgift om befintligt eller för utförande
avsett avlopp, dess beskaffenhet, höjdläge och avstånd från tomtgränsen,
åligger det byggnadsnämnden att införskaffa sådan uppgift, där den ej tillhandahållits
av sökanden.

2 mom. Vad i 1 mom. är stadgat angående ansökan om lov till nybyggnad
skall i tillämpliga delar gälla i fråga om annat byggnadslov.

78 §.

Då byggnadsnämnden prövar ansökan om lov till nybyggnad, skall nämnden
förvissa sig om att företaget överensstämmer med fastställd generalplan,
stadsplan, tomtindelning, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ävensom
med övriga bestämmelser som gälla för detsamma.

Vid prövningen skall bland annat tillses,

1) att byggnaden är lämplig för den plats, å vilken den skall uppföras;

2) att byggnaden ej skjuter över gällande tomtgräns;

3) att byggnaden ej förlägges så, att den onödigtvis förorsakar men för grannfastigheter
eller försvårar deras bebyggande på lämpligt sätt;

4) att byggnaden kommer att erbjuda skälig trygghet mot eldfara;

5) att byggnaden får sunt läge och mot sundhetens fordringar svarande inredning; 6)

att byggnaden blir konstruktivt tillfredsställande samt erforderligt isolerad
mot fukt och kyla;

7) att byggnadens yttre fyller skäliga anspråk på smak och prydlighet
såväl i och för sig som med hänsyn till omgivningen; samt

8) att byggnaden erhåller god planlösning.

Vad sålunda stadgats om nybyggnad skall i tillämpliga delar gälla även
annan åtgärd, vartill byggnadslov erfordras.

Vid förändring av byggnad skall tillses, att dess hållfasthet ej äventyras och
att, där så erfordras, lämpliga åtgärder vidtagas för ernående av förbättringar
i hygieniskt avseende och av ökad trygghet mot eldfara.

79 §.

Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej
medgivas till nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån
än för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jäm -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 211.

förligt behov. Utan hinder härav må länsstyrelsen, om särskilt förbud mot
tätbebyggelse ej gäller, medgiva tillstånd till nybyggnad, därest ett ändamålsenligt
bebyggande av marken icke därigenom försvåras. Gäller särskilt förbud
mot tätbebyggelse, tillämpas vad därom stadgas i byggnadslagen.

80 §.

1 mom. Där så av förhållandena påkallas, må lov till nybyggnad göras
beroende av att erforderlig torrläggning av marken vidtages, innan byggnad
uppföres eller tages i bruk för avsett ändamål.

2 mom. Om skäl äro därtill, äger byggnadsnämnden påfordra, att på gård
eller inom byggnad skall finnas utrymme för parkering av fordon, i den mån
så erfordras för dem som där bo eller vistas.

81 §.

Byggnadsnämnden skall vid meddelande av byggnadslov lämna de närmare
föreskrifter som vid arbetets utförande böra lända till efterrättelse.

Där så erfordras, må byggnadsnämnden föreskriva, att hållfasthetsberäkning
med tillhörande ritningar ävensom andra specialritningar skola ingivas
till byggnadsnämnden för granskning. Närmare föreskrifter härom meddelas
i byggnadsordningen.

82 §.

. Byggnadsnämnden skall. vaka över att byggnad av historiskt, kulturhistoriskt
eller estetiskt värde icke förvanskas och att byggnader, som uppföras i
grannskapet av sådan byggnad, på lämpligt sätt ansluta sig till eller underordna
sig densamma.

Finner byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov anledning
till farhaga i det i första stycket avsedda hänseendet, har byggnadsnämnden
att, innan ärendet avgöres, inhämta byggnadsstyrelsens yttrande.

År fråga om nybyggnad eller annan åtgärd, som berör fast fornlämning,
skall nämnden tillse, att gällande föreskrifter till skyddande av dylika minnesmärken
iakttagas. Innan ärendet avgöres, skall nämnden inhämta riksantikvariens
yttrande.

83 §.

De sundhetsföreskrifter i fråga om byggnads uppförande eller inredande,
vilka äro meddelade i eller med stöd av hälsovårdsstadgan, skola iakttagas av
byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov, liksom ock de föreskrifter
angående brandskydd och andra säkerhetsanordningar av byggnadsteknisk
art som äro meddelade i särskilda författningar.

Avser ansökan om byggnadslov industriell anläggning, skall yrkesinspektören
eller bergmästaren underrättas därom.

84 §•

Har i allmän författning meddelats föreskrift, varigenom byggnads uppförande
eller användande för visst ändamal är gjort beroende på prövning av
annan myndighet än byggnadsnämnden, skall, utöver vad ovan är stadgat angående
byggnadslov, sådan föreskrift lända till efterrättelse. Där så lämpligen
kan ske, bör sagda prövning avbidas, innan frågan om byggnadslov avgöres.

85 §.

Byggnadslov vare förfallet, såvida icke inom; två år det medgivna arbetet
påbörjats eller, efter inträffat avbrott, återupptagits. I intet fall äge byggnadslov
giltighet för längre tid än fem år.

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

Om arbete avstannat och ej inom tre månader återupptagits, skall anmälan
göras hos byggnadsnämnden, innan arbetet må fortsättas.

86 §.

Byggnadslov erfordras icke för arbete, berörande allmän byggnad, vartill
ritningar prövas av Konungen eller byggnadsstyrelsen, eller annan allmän
byggnad, såframt den tillhör kronan.

I byggnadsärende, som skall underställas Konungens eller byggnadsstyrelsens
prövning, skall byggnadsnämnden beredas tillfälle att yttra sig före underställningen.
Innan arbetet påbörjas, skall anmälan om detsamma ingivas
till byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av karta med kopia, som
i 77 § sägs, ävensom för arkivering lämpliga byggnadsritningar med tillhörande
beskrivning.

Skall för kronans räkning verkställas nybyggnad, vartill ritningar icke prövas
av Konungen eller byggnadsstyrelsen, skall anmälan om byggnadsföretaget,
åtföljd av handlingar som nyss sagts, ingivas till byggnadsnämnden. Finner
nämnden byggnaden ej motsvara skäliga anspråk på sundhet, säkerhet mot
eldfara, hållfasthet, prydlighet eller hänsyn till stadsbilden och ortsförhållandena,
eller är anledning till erinran i fråga om byggnadens ändamål, läge
eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom en månad efter handlingarnas
mottagande hos vederbörande förvaltning begära, att frågan underställes Konungens
prövning, och må i ty fall byggnaden ej uppföras, innan Konungen
givit lov därtill.

Om tillsyn över byggandet.

87 §.

Byggnadsnämnden skall med uppmärksamhet följa byggnadsföretag och annat
arbete samt därvid bland annat tillse,

att fastställda ritningar och i övrigt meddelade föreskrifter noggrant följas;
att byggnad uppföres av ändamålsenligt material och på betryggande sätt;
att betryggande åtgärder vidtagas till förhindrande av att fukt intränger
eller uppstår i byggnad; samt

att vad eljest kan förorsaka fara för byggnads bestånd eller medföra olägenhet
för däri boende undvikes.

88 §.

Innan byggnad uppföres, skall därom göras anmälan hos byggnadsnämnden,
som på sökandens bekostnad låter utstaka byggnaden till dess rätta läge på
marken samt utmärka dess höjdläge. Är byggnad till sitt läge direkt beroende
av gräns mot grannes tomt, skall grannen kallas till utstakningsförrättningen.
Aid utstakningen skall noga tillses, att byggnaden ej skjuter över gällande
tomtgräns.

Sedan byggnadsarbetet fortskridit så långt att bjälklag skall utläggas över
markens nivå, skall anmälan därom ske hos byggnadsnämnden, som ofördröjligen
genom särskild besiktning skall tillse att byggnaden blivit förlagd i rätt
läge.

89 §.

1 mom. För tillsyn å byggnadsföretag och annat arbete skola erforderliga
besiktningar verkställas genom byggnadsnämndens försorg. Vid uppförande av
byggnad böra besiktningarna i främsta rummet avse att utröna beskaffenheten
av grundbotten, stommen samt byggnaden i färdigt skick.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Innan byggnad till någon del tages i bruk, skall anmälan ske till byggnadsnämnden.
Sedan byggnaden helt färdigställts, skall nämnden föranstalta
om slutbesiktning. Härvid skall företes bevis av skorstensfejaren, att eldstäder
samt sådana rök- och ventilationsrör, som skola sotas, blivit av honom undersökta
och godkända. Där så påfordras av byggnadsnämnden, skall undersökningen
omfatta jämväl provtryckning av skorsten.

Då arbete avser bonings- eller arbetsrum, bör vid besiktning lämpligt samarbete
med hälsovårdsnämnden åvägabringas.

2 mom. Vid arbete, som utföres av staten eller under statlig ledning, är
byggnadsnämnden icke skyldig att företaga besiktningar i vidare mån än
nämnden själv finner nödigt.

Finner nämnden, att vid arbete, som avses i 86 §, fastställda ritningar ej
följas eller eljest gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden därom göra
anmälan hos den myndighet som är ansvarig för arbetets utförande eller, där
nämnden så finner nödigt, hos Konungen.

3 mom. Närmare föreskrifter om besiktning av byggnadsföretag och annat
arbete skola meddelas i byggnadsordningen.

90 §.

Har tillåtet arbete påbörjats men ej fullbordats inom fem år efter det byggnadslov
meddelats, äger byggnadsnämnden, där nämnden med hänsyn till
byggnadens hållfasthet, brandsäkerhet eller utseende finner sådant nödigt, tillhålla
ägaren att inom viss tid färdigställa arbetet helt eller delvis eller ock
vidtaga annan lämplig åtgärd.

Inställes påbörjad nedrivning av byggnad utan giltigt skäl, äger byggnadsnämnden,
där så påkallas av omständigheterna, föreskriva viss tid, inom
Diken rivningen jämte platsens planering skall fullbordas.

91 §.

För varje byggnadsarbete, däri inbegripet rivning av byggnad samt schaktning
eller sprängning för byggnadsföretag, skall finnas person som fortlöpande
utövar ledning och tillsyn av arbetet samt ansvarar för detsammas
utförande. Arbetsledare är ansvarig för att anmälan, som i 88 § och 89 § 1 mom.
sägs, vederbörligen sker. Han skall vara närvarande vid besiktning, som byggnadsnämnden
verkställer.

92 §.

Befattning som arbetsledare ma ej utövas av annan än den, som genom intyg
från byggnadsyrkesskola eller på annat i byggnadsordningen stadgat sätt
styrkt sig äga erforderlig teoretisk kunskap och därjämte besitter nödig praktisk
erfarenhet, där ej byggnadsnämnden för visst särskilt fall prövar skäl
föreligga att medgiva undantag.

För sådant arbete, vars ledning kräver speciell utbildning eller erfarenhet,
må ytterligare kompetensvillkor för arbetets ledning stadgas i byggnadsordningen.

För trähus så ock för stenhus av en vånings höjd ävensom eljest för mindre
betydande arbete må eftergift i fråga om de eljest föreskrivna kompetens villkoren
medgivas i byggnadsordningen.

93 §.

Byggherre skall utse särskild arbetsledare, där han ej själv vill utöva ledningen
av arbetet eller är behörig därtill.

Före arbetets påbörjande skall byggherren till byggnadsnämnden avlämna
skriftlig förklaring av arbetsledaren, att han under ansvarsförpliktelse åtager
sig uppdraget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Där byggherren vid arbetets utförande motsätter sig iakttagande av bestämmelserna
i byggnadslagen, denna stadga eller byggnadsordningen eller vad i
övrigt kan vara föreskrivet angående arbetets utförande, har arbetsledaren att
hos byggnadsnämnden skriftligen anmäla förhållandet; och stånde därefter
byggherren själv det ansvar, hans berörda förfarande kan medföra.

94 §.

Byggnadsnämnden äger att, då synnerliga skäl äro därtill, för visst fall
eller viss tid fråntaga arbetsledare rätt att i staden utöva ledning av arbete,
varom i 91 § sägs.

95 §.

Vid byggnadsarbete böra noga iakttagas de försiktighetsmått som äro erforderliga
till förekommande av skada å person eller egendom.

Särskilt bör tillses,

att grundläggning och för densamma erforderlig grävning och sprängning
verkställas med största försiktighet, så att grannes byggnad eller iordningställd
gata ej lider skada;

att byggnadsställningar erhålla nödig hållfasthet; samt

att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dylikt
anordnas så, att eldfara och andra olägenheter såvitt möjligt undvikas.

Särskilda bestämmelser om byggande inom stadsplan.

96 §.

I fråga om byggande inom område, som ingår i stadsplan, skall, i den mån
ej annat föreskrives genom stadsplanen, gälla ytterligare följande.

1. Byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att sammanbyggas
med byggnad å grannfastighet, må icke läggas på mindre avstånd
från fastighetens gräns än som motsvarar hälften av den för byggnaden tillåtna
största höjden, ej heller i något fall närmare gränsen än 4,5 meter. Uppföres
byggnad av trä med två våningar jämte vindsvåning, må avståndet till gräns
mot grannfastighet ej understiga 6 meter.

2. Avståndet mellan skilda byggnader å samma tomt må icke vara mindre
än som motsvarar den för byggnad vid gata eller förgård tillåtna största
höjden. Mellan byggnader i högst en våning, avsedda för industri eller hantverk,
må byggnadsnämnden likväl medgiva mindre avstånd, där så finnes kunna
ske utan fara för sundhet och brandsäkerhet samt utan att ett lämpligt bebyggande
av kvarteret i dess helhet försvåras, dock ej under 4,5 meter. Byggnadsnämnden
må ock under enahanda förutsättningar för uthus eller annan
gårdsbyggnad, oaktat den ej är avsedd för industri eller hantverk, medgiva
ett minsta avstånd av 4,5 meter såväl till annan sådan byggnad som till huvudbyggnad.

3. Finnes för tillgodoseende av behovet av lämpliga lokaler för industri eller
hantverk eller eljest av särskilda skäl påkallat, att byggnad med allenast en
våning uppföres i gräns mot grannfastighet utan att sammanbyggas med byggnad
å denna fastighet eller på mindre avstånd från fastighetsgränsen än 4,5
meter, må byggnadsnämnden efter grannens hörande medgiva detta, där det
kan ske utan olägenhet.

4. Framför fönster till bonings- eller arbetsrum, som icke är beläget mot
gata, skall ovan ett plan i jämnhöjd med fönstrets underkant finnas ett område
av minst 9 meters bredd, som är fritt från byggnader, skymmande terräng Bihang

till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 211. 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

formationer och andra skymmande föremål, frånsett träd och buskar; dock
må undantag härifrån medgivas av byggnadsnämnden, därest rummets behov
av dager är nöjaktigt tillgodosett genom annat fönster.

5. Boningshus av trä må icke uppföras med flera än två våningar. Om särskilda
skäl föranleda därtill, må vinden därjämte inredas, dock icke till mera
än en tredjedel av dess yta.

6. Uthus eller annan gårdsbyggnad må icke uppföras till större höjd än 3
meter eller innehålla mer än en våning; dock må byggnadsnämnden, om så
finnes påkallat för att tillgodose behovet av lämpliga lokaler för industri eller
hantverk eller eljest av särskilda skäl, medgiva större hyggnadshöjd, där det
kan ske utan olägenhet.

Särskilda bestämmelser om byggande utom stadsplan.

97 §.

I fråga om byggande inom område, som ej ingår i stadsplan, skall, i den
mån ej annat föreskrives genom fastställd generalplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser, gälla ytterligare följande.

1. Tomtplats, som avses för bebyggande med boningshus, må icke givas
mindre areal än 1.000 kvadratmeter.

2. Av tomtplats må högst en femtedel bebyggas.

3. Byggnad må ej läggas närmare gräns mot väg än 4,5 meter och ej närmare
vägs mittlinje än 9 meter. Byggnadsnämnden må dock vid mindre väg av
ringa trafikbetydelse kunna medgiva mindre avstånd till vägs mittlinje, dock
ej under 6 meter.

4. Byggnad skall, därest den ej sammanbygges med liknande byggnad å
angränsande tomtplats eller fastighet, uppföras på minst 6 meters avstånd från
tomtplatsens gräns.

Uthus eller annan gårdsbyggnad må i allmänhet icke förläggas närmare
gräns mot annan tomtplats eller grannfastighet än 4,5 meter, dock må byggnadsnämnden
medgiva mindre avstånd, där nämnden efter grannens hörande
finner detta med hänsyn till byggnadens ringa storlek eller andra omständigheter
kunna ske utan olägenhet.

5. Avståndet mellan skilda byggnader å samma tomtplats må ej vara mindre
än 12 meter. Byggnadsnämnden äger likväl, om hinder ej möter ur brandfaresynpunkt,
medgiva mindre avstånd, dock ej under 9 meter. Därest ett ändamålsenligt
bebyggande därigenom främjas, äger byggnadsnämnden att för mindre
gårdsbyggnad eller flygelbyggnad till endast en vånings höjd medgiva mindre
avstånd till huvudbyggnad, dock ej under 3 meter.

6. Boningshus må icke uppföras med flera än två våningar och ej till större
höjd än 7,5 meter. I boningshus må ej inredas mer än två bostadslägenheter.

Uthus eller annan gårdsbyggnad må icke uppföras till större höjd än 3 meter.

7. Vad ovan är stadgat skall ej tillämpas med avseende å ekonomibyggnader
till jordbruksfastighet.

Angående uppförande av byggnad utmed allmän väg är för vissa fall stadgat
i lagen om allmänna vägar.

98 §.

I byggnadsordningen må i fråga om byggande utom stadsplan stadgas undantag
från föreskrifterna i detta kapitel, i den mån sådant betingas av ortsförhåliandena
eller eljest finnes påkallat. Sådant undantag må ock i särskilt
fall medgivas av länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten.

99 §.

Finner byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om lov till nybyggnad
eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning i närheten av
befästning eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller
omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag, tvekan råda, huruvida hinder
varom förmäles i sagda paragrafer föreligger, skall byggnadsnämnden inhämta
yttrande därom av luftfartsstyrelsen, såvida frågan rör civil flygplats, samt
eljest av chefen för försvarsstaben eller annan myndighet som denne bestämmer.

Sådant yttrande skall jämväl inhämtas, innan tillstånd till nybyggnad eller
inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning medgives av länsstyrelsen
enligt 81 eller 82 § byggnadslagen.

Meddelas byggnadslov eller tillstånd i strid mot innehållet i yttrande som
ovan sägs, skall byggnadsnämnden eller länsstyrelsen ofördröjligen om beslutet
underrätta den myndighet som avgivit yttrandet.

ANDRA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen.

8 KAP.

100 §.

Vad i denna stadga är föreskrivet för stad skall äga motsvarande tillämpning
för köping och annat samhälle som omförmäles i 88 § byggnadslagen.

Sist inom tre månader efter det att generalplan antagits för sådant samhälle
som avses i första stycket skall planen med därtill hörande utredning i bestyrkt
kopia och avskrift tillställas, förutom de myndigheter som omförmälas
i 20 § 3 mom., lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare.

Angående lantmäteristyrelsens samt vederbörande överlantmätares och andra
tjänstemäns* underrättande om fastställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser eller ändring därav för samhälle som
förut nämnts är särskilt stadgat.

Har enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan eller ändring därav
fastställts inom dylikt samhälle under villkor att inlösen kommer till stånd
av viss i planen ingående mark, skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande
därom genom byggnadsnämndens försorg tillställas, förutom de myndigheter
som angivas i 31 § andra stycket, lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare.

101 §.

Vad i 100 § är stadgat gälle ock i fråga om ort, för vilken Konungen jämlikt
90 § byggnadslagen förordnat, att vad i nämnda lag är stadgat för stad skall
äga motsvarande tillämpning.

Finner länsstyrelsen omständigheterna påkalla sådant förordnande, har länsstyrelsen
att till Konungen inkomma med anmälan därom. Innan sådan anmälan
göres, skola kommunalfullmäktige i orten samt ägare av jord inom det om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

råde, varom fråga är, ävensom befolkningen därstädes genom länsstyrelsens
försorg erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet.

Vid anmälan som i andra stycket sägs foge länsstyrelsen förslag till de huvudgrunder,
vilka kunna erfordras för att bringa byggnadslagen och denna
stadga till verkställighet inom det blivande samhället.

TREDJE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för landet i övrigt.

9 KAP.

Om byggnadsordning.

102 §.

För område, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, äger länsstyrelsen, där så finnes erforderligt., utfärda byggnadsordning.
Då byggnadsordning eller ändring därav utfärdats, skall länsstyrelsen
insända avskrift därav till byggnadsstyrelsen.

Fråga om byggnadsordning eller ändring därav kan väckas av jordägare
eller byggnadsnämnd inom området eller av vederbörande kommun eller länsstyrelse.
Innan frågan avgöres, skall länsstyrelsen lämna vederbörande markägare,
byggnadsnämnd, kommun eller annan, vars rätt kan beröras av byggnadsordningen,
tillfälle att yttra sig över förslaget.

I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter
från och med tio till och med trehundra kronor eller dagsböter.

10 KAP.

Om byggnadsnämnd.

103 §.

1 mom. Byggnadsnämnder, skall inom sitt verksamhetsområde övervaka
efterlevnaden av vad jämlikt byggnadslagen, denna stadga och de i enlighet
därmed givna föreskrifter samt i övrigt gäller beträffande byggnadsverksamheten.

2 mom. Byggnadsnämnden åligger bland annat:

1) att verka för att generalplan i mån av behov upprättas för kommunen
eller del därav samt att erforderlig ändring av sådan plan kommer till stånd;

2) att då tätbebyggelse uppkommit eller är att förvänta inom visst område
göra anmälan därom till länsstyrelsen;

3) att, om inom nämndens verksamhetsområde finnes mark som från sundhetssynpunkt,
med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp
eller eljest från allmän synpunkt ej är lämpad för tätbebyggelse eller som anses
böra tills vidare undantagas från sådan bebyggelse, anmäla detta till länsstyrelsen; 4)

att till länsstyrelsen jämväl anmäla, därest mark, som icke ingår i stadsplan
eller byggnadsplan, finnes böra för framtiden särskilt skyddas på grund
av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

hänsyn till förefintlig, från historisk, kulturhistorisk eller estetisk synpunkt
värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken;

5) att eljest ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på
byggnadsverksamhetens sunda utveckling, och hos kommunalfullmäktige, länsstyrelsen
eller annan myndighet väcka de förslag och göra de framställningar
som finnas nödiga.

3 mom. Inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, skall byggnadsnämnden särskilt verka för

1) att tomtplatser erhålla sådan form, storlek och belägenhet att de kunna
med iakttagande av gällande föreskrifter ändamålsenligt bebyggas;

2) att för samfärdseln erforderliga vägar utföras på tillfredsställande sätt
å härför avsedd mark samt att väg icke så bygges att én ändamålsenlig planläggning
av marken därigenom försvåras;

3) att vattenavloppet inom området ordnas enhetligt enligt härför uppgjord
plan på sådant sätt, att dagvattnet lätt avrinner från vägar och allmänna platser
och kan ledas från tomtplatserna ut till de allmänna avloppen samt spillvatten
och annan flytande orenlighet avlägsnas från området utan att vålla
olägenhet; samt

4) att, där erforderlig tillgång till vatten för hushållsändamål samt för eldsläckning
icke kan på annat lämpligt sätt beredas, vattenledning anlägges.

Lämpligt samarbete bör i erforderlig mån åvägabringas med hälsovårdsnämnden.

104 §.

1 mom. Byggnadsnämnden skall bestå av tre ledamöter, där ej i byggnadsordning
eller, om sådan ej finnes, genom särskilt beslut av länsstyrelsen bestämmes,
att antalet skall vara fem.

Av ledamöterna utses en av länsstyrelsen och de övriga av kommunalfullmäktige.

Ledamöterna skola vara med ortens förhållanden väl förtrogna personer. I
nämnden bör praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor vara företrädd.

2 mom. Uppdraget att vara ledamot av byggnadsnämnden gäller för fyra
år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ny
ledamot; och skall den sålunda utsedde tjänstgöra under den tid som återstått
för den avgångne.

3 mom. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i 1 och 2 mom.
stadgas, utses en ersättare.

105 §.

Byggnadsnämnden bör såvitt möjligt till sitt biträde hava en byggnadstek -niskt utbildad, av länsstyrelsen godkänd person, byggnadskonsulent, som förordnas
av nämnden.

Saknar byggnadsnämnden biträde av byggnadskonsulent, oaktat synnerligt
behov därav måste anses föreligga med hänsyn till byggnadsverksamhetens omfattning
och beskaffenhet eller av andra särskilda skäl, äger länsstyrelsen ålägga
kommunalfullmäktige att tillse att byggnadskonsulent förordnas.

Inom ort, för vilken stadsplan fastställts, gälle vad i 13 § stadgas.

100 §.

Stadgandena i 11, 12, 15 och 16 §§ skola äga motsvarande tillämpning å
"byggnadsnämnd på landet.

Inom ort, för vilken stadsplan fastställts, skola jämväl bestämmelserna i
5—9 och 14 §§ gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

107 §.

Länsstyrelsen äger förordna, att två eller flera byggnadsnämnder skola utses
för landskommun med uppgift att övervaka byggnadsverksamheten inom var
sin del av kommunens område.

Finnas inom en kommun flera byggnadsnämnder må länsstyrelsen förordna,
att de uppgifter, vilka åligga någon eller några av dessa nämnder, i stället
skola fullgöras av den eller de övriga. Då sådant förordnande meddelats, skola
ledamöter och ersättare i den eller de nämnder, som på detta sätt fått sitt behörighetsområde
utvidgat, utses på nytt.

108 §‘

1 mom. Där så med hänsyn till ortsförhållandena finnes lämpligt, må länsstyrelsen
på framställning av kommunalfullmäktige besluta, att kommunalnämnden
skall vara byggnadsnämnd. Sådant beslut må dock icke avse område,
för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplatasbestämmelser fastställts.

2 mom. Länsstyrelsen äger ock, om det med hänsyn till ortsförhållandena
finnes lämpligt och kommunalfullmäktige medgiva det, besluta att byggnadsnämnds
åligganden inom visst område helt eller delvis skola fullgöras av en
sakkunnig person, byggnadsinspektör, som förordnas av länsstyrelsen efter
fullmäktiges hörande.

Beträffande byggnadsinspektör skall i tillämpliga delar gälla vad om byggnadsnämnd
är stadgat.

11 KAP.

Om generalplan.

109 §.

Angående upprättande eller ändring av generalplan på landet samt rörande
handläggning av fråga om sådan plan eller ändring därav skola föreskrifterna
i 17—20 §§ och 1001 § andra stycket äga motsvarande tillämpning, dock att
vad i 19 § 1 mom. andra stycket sägs om Konungen i stället skall gälla länsstyrelsen
samt vad i 20 § 2 mom. stadgas om byggnadsstyrelsen i stället skall
gälla länsarkitekten.

no §.

Innan framställning göres av kommun om fastställelse av generalplan eller
om ändring av fastställd generalplan, skall byggnadsnämnden låta upprätta
förslag i ämnet.

Finner länsstyrelsen utan framställning av kommunen att generalplan bör
fastställas eller att fastställd generalplan bör ändras, åligger det länsstyrelsen
att låta upprätta erforderligt förslag.

111 §.

Angående handläggning av fråga om fastställelse av generalplan eller ändring
av fastställd generalplan skola föreskrifterna i 23—25 §§ i tillämpliga
delar gälla, därvid skall iakttagas att vad nämnda föreskrifter innehålla
beträffande byggnadsnämnd skall, då fastställelsen eller ändringen beslutas
av länsstyr.elsen utan framställning, hava avseende å länsstyrelsen.

Innan ärendet avgöres, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från överlantmätaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Beträffande skyldighet för länsstyrelsen att, sedan generalplan fastställts
eller fastställd generalplan ändrats och heslutet vunnit laga kraft, tillställa
byggnadsnämnd, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, överlantmätaren och
andra tjänstemän avskrift av beslutet jämte kopia av den i ärendet upprättade
kartan samt avskrift av dithörande generalplanebestämmelser är särskilt
stadgat.

12 KAP.

Om stadsplan.

112 §.

Vad i 26—42 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
ort på landet, för vilken stadsplan fastställts.

Angående lantmäteristyrelsens, vederbörande överlantmätares och andra
tjänstemäns underrättande om fastställelse av stadsplan inom sådan ort är
särskilt stadgat.

Har enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan eller ändring
därav fastställts inom dylik ort under villkor att inlösen kommer till stånd
av viss i planen ingående mark, skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande
därom genom byggnadsnämndens försorg tillställas, förutom de myndigheter
som angivas i 31 § andra stycket, lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare.

13 KAP.

Om byggnadsplan.

113 §.

Det åligger länsstyrelsen att upptaga fråga om upprättande av byggnadsplan,
när sådan plan erfordras.

Vill markägare, kommun eller annan att byggnadsplan skall upprättas,
göre hos länsstyrelsen framställning i ärendet. Vid framställningen skall fogas
den förberedande utredning med förslag till planläggning som sökanden
kan vilja åberopa.

114 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan, och finner länsstyrelsen
skäl att i planen upptaga markområde, tillhörigt annan än markägare
som gjort ansökan om byggnadsplan, skall tillfälle beredas ägare av jord
inom området att å sammanträde yttra sig i ärendet. Sammanträdet skall
minst fjorton dagar förut kungöras i församlingens kyrka ävensom i den
eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten intagas. Underrättelse
om sammanträdet skall därjämte i god tid med posten översändas
till den kommun, inom vilken området är beläget, och byggnadsnämnden
ävensom vägförvaltningen i länet så ock, där området gränsar till annan kommun
eller samhälle, sistnämnda kommun eller samhälle. Finnes inom området
mark som tillhör kronan, skall i nyss angivna ordning underrättelse jämväl
tillställas den som har att i avseende å marken företräda kronan.

Sammanträdet skall ledas av länsstyrelsen eller den som länsstyrelsen därtill
förordnar. Länsarkitekten eller, vid hinder för denne, annan i hithörande
frågor sakkunnig person, som länsstyrelsen för ändamålet förordnar, ävensom
vederbörande överlantmätare eller distriktslantmätare böra närvara vid
sammanträdet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

115 §.

Efter det den ytterligare utredning ägt rum som länsstyrelsen finner nödig,
bestämmer länsstyrelsen det område, för vilket förslag till byggnadsplan skall
uppgöras, samt prövar, därest så ej redan skett, huruvida förbud som i 108 §
byggnadslagen sägs bör meddelas för området eller del därav.

116 §.

Kan av sökande ingivet eller eljest förefintligt förslag till byggnadsplan
icke godtagas, skall länsstyrelsen, därest länsstyrelsen finner byggnadsplan
erforderlig, ombesörja att nytt förslag till sådan plan upprättas.

117 §.

Byggnadsplan skall så uppgöras, att den tillgodoser de krav som med hänsyn
till omständigheterna skäligen böra ställas på en planmässigt ordnad bebyggelse
av det i planen ingående området. Särskilt skall iakttagas, att behovet
av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från
området nöjaktigt tillgodoses ävensom att möjlighet beredes till anordnande
på ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt av erforderliga
ledningar för tillförsel av vatten och för avlopp samt för belysning. Tilllika
skall tillses, att bedrivande av jordbruk, skogsskötsel eller annan jämförlig
näring icke genom planen i onödan hindras eller försvåras. Finnes
fast fornlämning, skall därtill hörande område såvitt möjligt avsättas till
öppen plats.

I övrigt skola vid uppgörande av byggnadsplan bestämmelserna i 26 och
27 §§ om stadsplan i tillämpliga delar gälla, därvid emellertid skall iakttagas
att regleringen av bebyggandet och användningen i övrigt av område som
ingår i byggnadsplan, därest förhållandena ej föranleda till annat, göres
mindre långtgående än motsvarande reglering i stadsplan. Kan områdets framtida
intagande i stadsplan förväntas, bör planläggningen så ordnas, att en
sådan åtgärd icke genom planläggningen motverkas eller försvåras.

118 §.

Finnas särskilda bestämmelser erforderliga angående de i byggnadsplan
för olika ändamål avsedda områdenas bebyggande eller användning i övrigt,
skall vid uppgörande av sådana byggnadsplanebestämmelser vad i 28 och
29 §§ är stadgat om stadsplanebestämmelser i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

119 §.

Byggnadsplan må ej avse större område än som är eller kan väntas bliva
bebyggt eller eljest taget i anspråk inom nära förestående tid.

Ej må för tätbebyggelse avses mark, som från sundhetssynpunkt, med hänsyn
till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest från allmän
synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse.

120 §.

1 niom. Till grund för byggnadsplan skall ligga en grundkarta i skala
ej understigande 1: 2 000, där ej särskilda förhållanden föranleda användande
av mindre skala.

Kartan skall upptaga ägogränser, vägar, byggnader, fasta fornlämningar
och vatten samt, i den mån så erfordras, höjdförhållanden ävensom övriga befintliga
förhållanden av betydelse för bedömande av byggnadsplanens lämplighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Grundkartan skall vara upprättad av person som avlagt examen vilken är
erforderlig för att inneha va befattning såsom mätningsman i stad; dock må
länsstyrelsen, då skäl äro därtill, meddela den som ej avlagt sådan examen
behörighet att upprätta grundkarta till byggnadsplan.

Vid grundkartan skall vara fogad förteckning över de fastigheter och samfälligheter
som omfattas av kartan samt dessas ägare ävensom, i den mån
kännedom därom kunnat erhållas, sådana fastigheterna åvilande servitut som
kunna hava betydelse för byggnadsplanen.

Närmare föreskrifter till ledning för utarbetande av grundkarta meddelas av
lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen.

2 mom. Förslag till byggnadsplan skall utmärkas på grundkartan eller på
kopia eller utdrag därav i erforderliga delar.

På byggnadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för planen samt
för de markområden som skola för olika ändamål användas ävensom, i den
mån så erfordras, höjdlägen för trafikleder och öppna platser.

Till planen hörande byggnadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild
handling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

3 mom. Byggnadsplanekartan skall åtföljas av grundkartan eller kopia därav
jämte till grundkartan hörande mätnings- och beräkningshandlingar och fastighetsförteckning
samt av erforderlig beskrivning ävensom av sådan utred
ning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening
som kan erfordras för förslagets prövning.

121 §.

Sökande skall tillhandahålla länsstyrelsen kopior och avskrifter av förslag
till byggnadsplan som kunna erfordras för ärendets handläggning.

122 §.

1 mom. Då förslag till byggnadsplan uppgjorts, skall detsamma genom länsstyrelsens
försorg viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning.

Om förslagets utställande för granskning skola kända och inom riket boende
markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, ävensom den kommun, inom vilken
området är beläget, samt byggnadsnämnden underrättas genom särskilda kallelsebrev
på sätt i 23 § 1 mom. tredje stycket sägs. Sådan underrättelse skall
jämväl tillställas dels, om förslaget berör befästning eller annan anläggning,
som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 §
samma lag, anläggningens ägare, dels ock, om och i den utsträckning så prövas
erforderligt, vägförvaltningen samt, därest i planen ingår område som gränsar
till annan kommun eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle.

Berör förslaget mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som
i förslaget intagits såsom trafikområde, skola, innan fastställelse av planen
meddelas, kopia och avskrift av förslaget i erforderliga delar tillställas den,
som har att företräda kronan eller trafikföretaget, med skyldighet för denne
att inom viss av länsstyrelsen angiven tid, minst en månad efter handlingarnas
delfående, till länsstyrelsen inkomma med yttrande över förslaget.

Där anledning finnes till antagande att förslaget berör fast fornlämning,
bör yttrande inhämtas från riksantikvarien.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola
kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, ävensom
den kommun, inom vilken området är beläget, samt byggnadsnämnden
omedelbart på sätt i 23 § 1 mom. tredje stycket sägs underrättas om att ändring
skett samt vid sammanträde inför länsstyrelsen eller eljest erhålla tillfälle att
taga del därav.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

2 mom. Utställning av förslag till byggnadsplan erfordras icke, därest
samtliga sakägare medgiva att dylikt förfarande icke behöver tillämpas.

Ej heller behöver, därest utställning sker, vad i 1 mom. andra och tredje
styckena är stadgat tillämpas på den som skriftligen godkänt förslaget.

3 mom. Innan ärendet avgöres, skall länsstyrelsen inhämta yttrande däri
från överlantmätaren.

123 §.

Sedan byggnadsplan fastställts, skola ägarna av mark inom planområdet
genom länsstyrelsens försorg underrättas därom på sätt i 23 § 1 mom. tredje
stycket sägs; dock må, därest länsstyrelsen så finner lämpligt, underrättelsen i
stället ske genom kungörelse i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden
för orten intagas.

Må till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen klagan över
beslutet ej föras, har länsstyrelsen att å byggnadsplanekartan teckna bevis, att
beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Angående skyldighet för länsstyrelsen att, sedan byggnadsplan fastställts och
beslutet vunnit laga kraft, tillställa sökande ävensom byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
överlantmätaren och andra tjänstemän samt byggnadsnämnden
avskrift av beslutet jämte kopia av karta med beskrivning rörande planen är
särskilt stadgat.

124 §.

Innan fördelning av kostnaderna för byggnadsplans upprättande verkställes,
skall förslag till sådan fördelning uppgöras av länsstyrelsen. Sedan förslaget
uppgjorts, skola de, som enligt förslaget ålägges betalningsskyldighet, genom
länsstyrelsens försorg på sätt i 23 § 1 mom. tredje stycket sägs underrättas om,
att de äga att inom viss tid, minst fjorton dagar, yttra sig över förslaget.

125 §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle jämväl i tillämpliga delar om ändring
av byggnadsplan; dock att grundkarta varom förmäles i 120 § 1 mom.
icke erfordras, därest de förhållanden som skola angivas å sådan karta, i den
mån de äro av betydelse för ändringen, framgå av byggnadsplanekartan.

Vid ändring av byggnadsplan erfordras ej heller sammanträde, varom förmäles
i 114 §.

126 §.

Har byggnadsplan fastställts för visst område och ingå de av planen omfattade
fastigheterna icke i vägförening enligt lagen om enskilda vägar, skall länsstyrelsen
taga under övervägande fråga om bildande av sådan förening för
området.

127 §.

Innan länsstyrelsen beslutar om tillämpning av bestämmelserna i 113 § och
165 § andra stycket byggnadslagen, skall av länsstyrelsen uppgjort förslag i
ämnet under viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning av vederbörande
markägare. Angående markägarnas underrättande om förslagets utställande
för granskning skall vad i 23 § 1 mom. tredje stycket stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Den mark, till vilken nyttjanderätt skall upplåtas, skall till läge och gränser
angivas på byggnadsplanekartan eller särskild karta med samma noggrannhet.

Om länsstyrelses skyldighet att göra anmälan till inskrivningsdomaren, då
fråga väckts om tillämpning av stadgandena i 113 § och 165 § andra stycket
byggnadslagen, stadgas i förstnämnda paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

14 KAP.

Om utomplansbestämmelser.

128 §.

Vid uppgörande av utomplansbestämmelser för landet skola föreskrifterna
i 44 och 45 §§ i tillämpliga delar gälla.

Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser för landet
eller ändring därav skall vad om byggnadsplan stadgas i 113 §, 114 §, 116 §,

122 § 1 mom. första, andra och fjärde styckena samt 2 och 3 mom. ävensom

123 § äga motsvarande tillämpning; dock att underrättelse till myndighet i
angränsande kommun eller samhälle om förslag till sådana bestämmelser ej
erfordras samt att markägares underrättande om förslaget må, i stället för i
den ordning som beträffande byggnadsplan föreskrives, äga rum genom kungörelse
viss tid, minst fjorton dagar, innan bestämmelserna fastställas, i församlingens
kyrka ävensom i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden
för orten intagas.

15 KAP.

Om byggande inom område för vilket stadsplan fastställts.

129 §.

Vad i 47—96 och 99 §§ är stadgat om byggande i stad skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om ort på landet, för vilken stadsplan fastställts.

16 KAP.

Om byggande inom område för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts.

Om byggnads yttre och inre anordnande m. m.

130 §.

Vid byggande inom område på landet, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, skola de i 47—54 och 64 §§ meddelade föreskrifterna
i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande,

att vad där sägs om stadsplanebestämmelser skall äga motsvarande tillämpning
å hyggnadsplanebestämmelser; samt

att, där byggnadsordning för området icke finnes, det ankommer a byggnadsnämnden
att för varje särskilt fall meddela de föreskrifter som eljest
skolat meddelas i byggnadsordning.

I den mån undantag från eller jämkningar i de enligt nyssnämnda paragrafer
gällande bestämmelserna finnas med hänsyn till ortsförhållandena eller
eljest påkallade, må därom i byggnadsordning eller annorledes förordnas av
länsstyrelsen.

131 §.

1 mom. Tomtplats skall, då byggnad därstädes blivit uppförd, i gräns mot
väg och mot angränsande mark vara inhägnad med stängsel, där ej byggnaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

är uppförd i sådan gräns. Dylikt stängsel skall till beskaffenhet och utseende
godkännas av byggnadsnämnden. Där grannar ej kunna enas därom, äger
byggnadsnämnden efter omständigheterna bestämma sättet för hägnads utförande
i gräns mellan deras områden.

När skäl äro därtill, äger nämnden medgiva befrielse helt eller delvis från
skyldigheten att hava tomtplats inhägnad.

2 mom. Å tomtplats må ej vidtagas anordning som är av beskaffenhet att
menligt inverka på dess utseende och trevnaden i omgivningen.

Tomtplats skall hållas i vårdat skick.

132 §.

Vid byggande inom område, som i 130 § avses, skall vidare iakttagas följande.

1) I boningsrum skall golvet läggas minst 30 centimeter högre än angränsande
markens yta.

2) Våningshöjden i boningsrum skall, räknat från golv till golv, i allmänhet
vara minst 2,70 meter, med rätt för byggnadsnämnden att, där så befinnes
lämpligt, i översta våningen eller i vindsrum eller eljest i enstaka rum
samt i sommarstugor medgiva lägre våningshöjd, dock ej under 2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola nu angivna
våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget
överstiger 32 centimeter.

3) Boningsrum och andra rum, där personer komma att vistas större delen
av dagen, ävensom fabriks- och samlingslokaler skola hava tillräcklig dagerbelysning
och anordningar för nödig luftväxling samt förses med tillräckligt
antal trappor och utgångar.

4) Byggnad får ej täckas med halm, spån eller annat dylikt ämne, såvida
icke detta genom av byggnadsnämnden godkänt förfaringssätt gjorls svårantändligt.

5) Skorstenar och eldstäder, såväl stadigvarande som tillfälliga, med därtill
hörande rökrör skola på betryggande sätt skiljas från trävirke och annat
i byggnaden ingående, lätt antändligt material.

Trävirke må ej anbringas närmare rökrörs insida än 23 centimeter; och
skall mellanrummet fyllas med sten eller annat icke brännbart material.

Å golvet framför eldstad skall inläggas ett skydd av sten, betong eller
dylikt.

133 §.

Byggnad, stängsel och annan anordning å tomtplats skall underhållas så,
att hälsofara, osnygghet eller vanprydnad icke uppkommer samt att brandsäkerheten
och hållfastheten icke äventyras. Kan byggnad, stängsel eller annan
anordning, som genom brand eller annorledes skadats eller eljest är av
bristfällig beskaffenhet, ej iståndsättas för rimlig kostnad, må byggnadsnämnden
föreskriva, att den skall helt eller delvis avlägsnas.

134 §.

I den mån så med hänsyn till bebyggelsens art och omfattning samt omständigheterna
i övrigt finnes lämpligt, må länsstyrelsen i byggnadsordning förordna,
att i stället för bestämmelserna i 132 § de i 59—63, 65—71, 74 och
75 §§ meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse;
och må avvikelse från 59—63 och 65—69 §§, i den mån så finnes påkallat,
medgivas av länsstyrelsen eller, där fråga är om mindre avvikelse
som ej innebär skärpning, av byggnadsnämnden, om nämnden till sitt biträde
har byggnadskonsulent som är behörig att vara stadsarkitekt och denne
tillstyrkt åtgärden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Om byggnadslov.

135 §.

Inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts,
må ej utan byggnadsnämndens lov nybyggnad företagas eller virkeseller
annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas.

Såvitt angår hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning inom
område där utomplansbestämmelser gälla, vare av nämnden lämnat lov ej gällande
med mindre det efter underställning fastställes av länsstyrelsen, som
särskilt prövar att byggnaden ej står i strid med de grundsatser som angivas
i 122 § byggnadslagen.

136 §.

Ansökan om byggnadslov skall göras skriftligen hos byggnadsnämnden. Vid
ansökningen skola fogas:

a) bevis att sökanden förfogar över tomtplatsen eller eljest är berättigad
till arbetets utförande;

b) karta över tomtplatsen jämte kopia i skala ej understigande 1: 1 000,
upprättad av i ägomätning kunnig person och utvisande tomtplatsens läge,
form och areal, befintliga byggnaders och den tillämnade byggnadens läge
samt bredd och sträckning av tillfartsväg till tomtplatsen;

c) ritningar i två exemplar, upprättade på fackmässigt sätt i skala ej understigande
1: 100, det ena exemplaret å material som lämpar sig för arkivering,
skolande ritningarna vara åtföljda av erforderlig beskrivning.

För mindre betydande byggnadsföretag, så ock då fråga allenast är om inrättande
av varuupplag, materialgård eller ljusanordning må byggnadsnämnden
efter omständigheterna medgiva eftergift i fråga om skyldigheten att förete
bevis, karta och ritningar.

Det för arkivering utförda exemplaret av ritningarna jämte beskrivningen
och kopian av byggnadskartan skola förvaras hos byggnadsnämnden, medan
det andra exemplaret av ritningarna, försett med bevis om fastställelse, skall
utlämnas till sökanden.

137 §.

Vid prövning av ansökan om byggnadslov skola bestämmelserna i 78—
82 §§ äga motsvarande tillämpning.

138 §.

I fråga om giltigheten av byggnadslov skall vad i 85 § första stycket stadgas
äga tillämpning.

139 §.

Byggnadsnämnden har icke utan särskilt uppdrag att taga befattning med
allmän byggnad, vartill ritningarna enligt gällande författning skola prövas
av statlig myndighet.

Om tillsyn över byggandet.

140 §.

1 mom. För tillsyn att fastställda ritningar och gällande föreskrifter efterlevas
vid byggnadsföretag och annat arbete inom område, för vilket byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser fastställts, skola erforderliga besiktningar
verkställas genom byggnadsnämndens försorg. Då byggnad blivit fullbor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

dad och innan densamma tages i bruk, åligger det den byggande att göra anmälan
därom hos byggnadsnämnden.

2 mom. Där så med hänsyn till bebyggelsens art och omfattning eller eljest
finnes lämpligt, må länsstyrelsen i byggnadsordning för område, för vilket
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, förordna, att bestämmelserna
i 91—94 §§ i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse vid
byggande inom området.

Särskilda bestämmelser om byggande inom byggnadsplan.

141 §.

I fråga om byggande inom område, för vilket byggnadsplan fastställts,
skall, i den man ej annat föreskrives genom byggnadsplan, gälla vad i 97 \§
1—7 är stadgat.

Länsstyrelsen må i särskilt fall medgiva undantag från sålunda gällande
bestämmelser.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten.

142 §.

Inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts,
skola bestämmelserna i 99 § äga motsvarande tillämpning.

17 KAP.

Om byggande inom område som icke omfattas av stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser.

143 §.

1 mom. Inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser ej fastställts, må, såvitt angår hotell, sjukhus, fabrik
eller annan industriell anläggning, nybyggnad ej äga rum, med mindre länsstyrelsen
prövat att den ej står i strid med de grundsatser som angivas i
122 § byggnadslagen.

2 mom. Inom område som avses i 1 mom. skola ock föreskrifterna i 64 § äga
motsvarande tillämpning, där ej länsstyrelsen finner skäl medgiva avvikelse.
Vad nu sagts gäller dock ej ekonomibyggnad till jordbruksfastighet.

Vill någon uppföra byggnad, som jämlikt första stycket omfattas av bestämmelserna
i nämnda paragraf eller verkställa till nybyggnad hänförlig
ändring av sådan byggnad, skall länsstyrelsens tillstånd till företaget inhämtas
såvitt angår i paragrafen avsedda åtgärder för brandskyddet.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. sägs gäller ej sådan byggnad som omförmäles
i 139 §.

144 §.

Har länsstyrelsen beträffande område, för vilket stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser icke fastställts, meddelat förordnande enligt
121 § andra stycket byggnadslagen, må ej inom området utan byggnadsnämndens
tillstånd företagas nybyggnad eller inrättas virkes- eller annat varuupplag,
materialgård eller ljusanordning.

Inom sådant område som i första stycket sägs skola bestämmelserna i 99 §
äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

145 §.

Har enligt fastställd generalplan mark undantagits från tätbebyggelse eller
viss annan bebyggelse eller har länsstyrelsen enligt 123 § byggnadslagen till
förekommande av tätbebyggelse meddelat förbud mot nybyggnad eller annan
föreskrift, må inom det område som förbudet eller föreskriften avser nybyggnad
icke äga rum utan tillstånd av byggnadsnämnden i vidare mån än för tillgodoseende
av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.
Angående rätt för länsstyrelsen att medgiva undantag från förbudet eller
föreskriften stadgas i byggnadslagen.

146 §.

Föreligger ej enligt 144 eller 145 § skyldighet att söka byggnadsnämndens
tillstånd till byggnadsföretag, skall, innan nybyggnad sker, anmälan göras
hos byggnadsnämnden, där ej nybyggnaden avser allenast tillgodoseende av
jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Gemensamma bestämmelser för stad och landet.

18 KAP.

Om regionplan.

147 §.

Sedan regionplaneförbund bildats, åligge det förbundsdirektionen att ombesörja
att förslag till regionplan så fort ske kan upprättas och antages.

148 §.

Arbetet med upprättande av förslag till regionplan ankommer närmast på en
regionplanenämnd.

Det åligger vidare regionplanenämnden

att sedan regionplan fastställts verka för att planens bestämmelser efterlevas;

att med uppmärksamhet följa utvecklingen inom regionplaneområdet och dess
omgivning samt väcka de förslag till ändringar av regionplanen och göra de
framställningar i övrigt hos förbundsdirektionen, länsstyrelsen eller annan myndighet,
vartill omständigheterna må föranleda; samt

att minst en gång vart femte år underkasta frågan om regionplanens lämplighet
en allsidig omprövning.

149 §.

Innan förbundsdirektionen avgör eller utlåter sig i ärende, som berör regionplanenämndens
arbetsuppgifter, skall, såvida ej nämnden själv anhängiggjort
ärendet, dess yttrande inhämtas.

Då förbundsdirektionens beslut underställes myndighets prövning, skall det
av nämnden avgivna yttrandet åtfölja handlingarna.

150 §.

1 mom. Ledamöter i regionplanenämnden utses av förbundsdirektionen till
det antal direktionen bestämmer, dock minst fem och högst nio.

Till ledamöter skola utses personer, som kunna antagas vilja främja en för

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

regionplaneområdet gagnelig planläggning samt såvitt möjligt hava praktisk
erfarenhet beträffande spörsmål som skola behandlas i regionplanen. En av ledamöterna
hör vara lagfaren.

2 mom. Uppdraget att vara ledamot av regionplanenämnden gäller för fyra
år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ny
ledamot; och skall den sålunda utsedde tjänstgöra under den tid som för den
avgångne återstått.

3 mom. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i 1 och 2 mom.
stadgas, utses en ersättare.

151 §.

1 mom. Ledamot eller ersättare i regionplanenämnd kan ej vara

a) den som icke uppnått tjugutre års ålder;

b) den som är omyndig eller i konkurstillstånd.

2 mom. Ledamot eller ersättare i regionplanenämnd må kunna avsäga sig
uppdraget,

a) om han bor utom regionplaneområdet;

b) om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att
fullgöra uppdraget;

c) om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur
att avgå därifrån;

d) om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder som av
förbundsdirektionen godkännes.

152 §.

1 mom. Regionplanenämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande
för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att
bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

2 mom. Regionplanenämnden sammanträder så ofta omständigheterna föranleda.
Sammanträde skall ock äga rum, då länsstyrelsen eller förbundsdirektionen
påkallar det.

Ärende må ej av regionplanenämnden företagas till avgörande, där ej mer
än halva antalet ledamöter eller ersättare är tillstädes samt, för det fall att
de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro om beslutet ense.

153 §.’

Vid val inom regionplanenämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefattning
sker omröstning med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan
dem som erhållit lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet,
och blive den mening gällande, varom de flesta röstande förena sig. Äro vid
Öppen omröstning rösterna på vardera sidan lika många, gälle den mening som
biträdes av ordföranden.

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas
av den eller dem av nämndens ledamöter, åt vilka detta uppdrag anförtrotts.

154 §‘

Regionplanenämnd skall till sitt förfogande hava sakkunnigt biträde ävensom
de befattningshavare i övrigt som förbundsdirektionen beslutar.

Regionplanenämnden antager och entledigar befattningshavare hos nämnden.

155 §.

Regionplanenämndens sakkunniga biträde skall vara tillstädes vid regionplanenämndens
sammanträden med rättighet att deltaga i överläggningarna men

Kungl. Maj.ts proposition nr 211• 49

ej i besluten och att, när han det begär, få sin mening antecknad till protokollet.

Länsarkitekten, överlantmätaren, vägdirektören, förste provinsialläkaren och
landsantikvarien eller, såvitt angår Stockholm, stadsplanedirektören, stadsarkitekten,
stadsingenjören, trafikpolisintendenten, förste stadsläkaren och stadsantikvarien
äga likaledes vara närvarande vid regionplanenämndens sammanträden
och deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt, om de begära det,
få sin mening antecknad till protokollet. De skola, i den mån omständigheterna
föranleda därtill, kallas till regionplanenämndens sammanträden.

156 §.

Frågor, huruvida ledamot av regionplanenämnden må åtnjuta arvode, samt
om arvodets storlek så ock rörande befattningshavares avlönande och nämndens
övriga utgifter avgöras av förbundsdirektionen.

157 §.

Vid uppgörande av regionplan skall tillbörlig hänsyn tagas såväl till behovet
av utrymmen för olika ändamål inom regionplaneområdet och de med planens
genomförande förbundna kostnaderna som även till de av dessa kostnader
berörda kommunernas och samhällenas ekonomiska bärkraft samt markägarnas
berättigade intressen.

Med beaktande härav bör särskilt tillses,

1) att viktigare trafikleder upptagas i tillräcklig omfattning samt erhålla
en med hänsyn till förhållandena såväl inom regionplaneområdet som inom
angränsande områden ändamålsenlig omfattning och sträckning;

2) att tillräckliga och särskilt med hänsyn till samfärdsel-, vattenförsörjnings-
och avloppsförhållanden lämpliga områden avses för tätbebyggelse;

3) att möjlighet finnes till anordnande av erforderlig vattenförsörjning samt
utförande av avlopp och andra anordningar för bortförande eller oskadliggörande
av spillvatten och annan orenlighet;

4) att områden för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv upptagas
med ändamålsenliga lägen samt till lämplig storlek och form;

5) att erforderliga områden avsättas för flygplatser samt militära och andra
rikets gemensamma behov;

^6) att hänsyn tages till förefintliga orts- och äganderättsförhållanden, bestående
generalplaner, stadsplaner, byggnadsplaner och utomplansbestämmelser
samt befintliga vägar och andra förhållanden som kunna bidraga till underlättande
av regionplanens genomförande, i den mån så kan ske utan att vad
eljest i denna paragraf stadgas väsentligen åsidosättes;

7) att strandområden och sådana andra områden, som på grund av belägenhet,
växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, såvitt
möjligt skyddas och bevaras mot olämplig användning;

8) att historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värdefulla byggnader eller
områden ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas;

9) att skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttages och att sådana
fornminnen jämte nödigt utrymme däromkring jämväl i övrigt såvitt möjligt
skyddas; samt

10) att i övrigt e.tt lämpligt utnyttjande av regionplaneområdet främjas.

Skall planläggningen enligt Konungens beslut begränsas att närmast avse

allenast något eller några särskilt angivna ändamål, skall vad i andra stycket
stadgas äga tillämpning endast i den mån så erfordras för tillgodoseende av
det med regionplanen sålunda avsedda syftet.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 211.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

158 §.

1 mom. Förslag till regionplan, skall utmärkas å karta i skala om möjligt
ej understigande 1 : 20 000. Detaljer, som icke kunna göras tillräckligt tydliga
å denna karta, skola avfattas å särskild karta i erforderlig större skala.

Till planen hörande regionplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling
samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

2 mom. Re g i o n p 1 an ek a r ta n skall åtföljas av

a) beskrivning över regionplaneförslaget, vilken beskrivning jämväl skall
innehålla erforderlig motivering för förslaget;

b) erforderlig utredning för bedömande av de förutsättningar, på vilka förslaget
grundas.

159 §.

1 mom. Då förslag till regionplan skall upprättas, bör regionplanenämnden
bereda tillfälle för av förslaget berörda kommuner och samhällen ävensom
representanter för näringslivet samt sociala, kulturella och ekonomiska
institutioner och sammanslutningar, vilka kunna antagas hava intresse av
förslaget, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Av regionplanenämnden upprättat förslag till regionplan skall överlämnas
till förbundsdirektionen för vidare handläggning. Sedan förslaget behandlats
av direktionen samt de ändringar, som därvid befunnits påkallade,
vidtagits, skall det sålunda överarbetade förslaget genom direktionens
försorg utställas för granskning viss tid, minst tre månader, under vilken anmärkningar
mot förslaget må göras hos direktionen. Förslagets utställande
för granskning skall före början av den för granskningen bestämda tiden
kungöras i kyrkorna i de församlingar, vilka äro belägna inom regionplaneområdet,
ävensom i de tidningar, i vilka kommunala meddelanden intagas för
de kommuner och samhällen som omfattas av regionplanen. Berör förslaget
mark som står under allmän myndighets förvaltning, skall den myndigheten
särskilt underrättas.

Därjämte skola kopia och avskrift av förslaget tillställas dels kommun och
samhälle som i första stycket sägs ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och luftfartsstyrelsen, dels ock, om inom regionplaneområdet finnes befästning
eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas
av förordnande enligt 82 § samma lag, eller mark, som tillhör kronan eller
enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde, i erforderliga
delar den som har att företräda anläggningens eller trafikområdets
ägare, med skyldighet för den som av förslaget sålunda erhållit del att
inom viss av förbundsdirektionen angiven tid, minst tre månader efter delfåendet,
till direktionen inkomma med yttrande över förslaget.

2 mom. Där så finnes lämpligt, böra på en gång utställas två eller flera
alternativa förslag.

3 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,
skall förbundsdirektionen så snart ske kan företaga ärendet till avgörande.

160 §.

1 mom. Sedan förbundsdirektionen antagit förslag till regionplan, skall
direktionen utan dröjsmål till länsstyrelsen insända regionplanekartan, förslaget
till regionplanebestämmelser och beskrivning, utdrag av direktionens
och regionplanenämndens protokoll i ärendet ävensom inkomna anmärkningar
och yttranden samt övriga till ärendet hörande handlingar. Det åligger länsstyrelsen
att så fort ske kan med eget utlåtande överlämna handlingarna till
Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

2 mom. Om antagande av förslag till regionplan liksom även om sådan
plans fastställelse skall genom regionplanenämndens försorg, så fort ske kan,
kungörande ske i kyrkorna i de församlingar, vilka äro belägna inom regionplaneområdet,
ävensom i de tidningar i vilka kommunala meddelanden intagas
för de kommuner och samhällen som omfattas av regionplanen.

Då regionplaneförslag antagits, skola- därjämte kommuner och samhällen
som nyss sagts ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och luftfartsstyrelsen
samt, där regionplanen berör mark som står under allmän myndighets
förvaltning, den myndigheten särskilt underrättas och därvid erhålla
tillfälle att, innan planen fastställes, inkomma med påminnelser i ärendet.

Sist inom sex månader efter det regionplan fastställts skall planen jämte
därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt kopia och avskrift
tillställas ovannämnda kommuner och samhällen samt överlämnas till byggnadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen och lantmäteristyrelsen
ävensom till länsstyrelsen och länsarkitekten samt överlantmätaren
och vederbörande distriktslantmätare och mätningsmän.

161 §‘

Vad ovan är stadgat angaende handläggning av fråga om regionplan gälle
jämväl i tillämpliga delar beträffande ändring av sådan plan; dock att den
i 159 § 1 mom. andra och tredje styckena föreskrivna tiden för granskning
av planförslag och avgivande av yttrande däröver må kunna efter omständigheterna
minskas till en månad.

19 KAP.

Om ansvar, vitesföreläggande och fullföljd av talan m. ni.

162 §.

Strider påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen mot fastställd generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot andra för områdets
bebyggande eller byggnadsföretaget gällande föreskrifter, äger byggnadsnämnden
eller, inom område där skyldighet icke föreligger att söka
byggnadslov, länsstyrelsen rätt att förbjuda arbetets fortsättande.

År uppenbart .att påbörjat byggnadsarbete utföres på sådant sätt att det
äventyrar byggnadens eller närliggande byggnads hållfasthet, skall nämnden
eller länsstyrelsen med avseende å dylikt arbete, oaktat i första stycket angivna
förutsättningar icke äro för handen, förbjuda arbetets fortsättande.

163 §''

Vidtager någon åtgärd, varom i denna stadga eller gällande byggnadsordning
förmäles, utan att hava erhållit byggnadsnämndens eller länsstyrelsens
tillstånd, där sådant erfordras, eller underlåter han att ställa sig till efterrättelse
vad i denna stadga eller byggnadsordningen eljest kan vara stadgat
för rätt att vidtaga sadan åtgärd, eller underlåter någon att fullgöra föreskriven
anmälningsskyldighet eller att vid utförande av arbete följa fastställda
ritningar eller av byggnadsnämnden eller länsstyrelsen meddelade föreskrifter,
dömes till dagsböter och vare dessutom skyldig att undanröja eller
ändra det utförda, om byggnadsnämnden eller, därest skyldighet ej föreligger
att söka byggnadslov, länsstyrelsen finner nödigt förordna därom. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader
dömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Förlägges byggnad i annat höjdläge än det som vederbörligen utmärkts å
karta eller å marken, stånde ägaren själv den skada som vid framtida ändring
av gatans höjdläge kan följa av förfarandet.

164 §.

Finner byggnadsnämnd i stad eller samhälle eller inom område på landet,
där stadsplan finnes, sig böra i särskilt fall meddela föreläggande om borttagande
eller ändring av byggnad eller vidtagande av annan åtgärd, äger
nämnden fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse
ävensom föreskriva åtgärdens vidtagande vid äventyr, att densamma
i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes
bekostnad. Föreläggande må meddelas, ändå att handräckning kan
beviljas enligt 148 § byggnadslagen.

På landet i övrigt har byggnadsnämnden, därest någon underlåter att ställa
sig nämndens föreläggande till efterrättelse, att därom göra anmälan hos
länsstyrelsen som i sådant fall må förelägga vite eller annat äventyr.

Underlåter någon eljest att ställa sig till efterrättelse länsstyrelsens enligt
byggnadslagen eller denna stadga meddelade föreskrifter, äge länsstyrelsen
enahanda befogenhet som byggnadsnämnd i stad.

165 §.

Förseelse mot denna stadga eller mot - byggnadsordning åtalas av allmän
åklagare.

166 §.

Böter och viten, som ådömas på grund av denna stadga eller byggnadsordning,
tillfalla kronan.

167 §.

1 mom. Över byggnadsnämnds enligt denna stadga eller gällande byggnadsordning
meddelade beslut må, där ej särskild klagan på grund av stadgandet
i 149 § byggnadslagen är utesluten, besvär anföras hos länsstyrelsen
inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ärenden
rörande ställande av säkerhet enligt 38 § byggnadslagen för fullgörandet
av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomt
eller att utgiva bidrag till kostnad för gata, skall om besvär över den myndighetens
beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgas om besvär över byggnadsnämnds
beslut.

2 mom. Över beslut, som länsstyrelsen meddelat på besvär över byggnadsnämnds
beslut eller eljest på grund av denna stadga eller gällande byggnadsordning,
må besvär anföras hos Konungen i den ordning som är bestämd
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

3 mom. Drätselkammaren äger på stadens vägnar överklaga länsstyrelsens
beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av
stadsplan eller till tomtindelning eller ändring därav, såframt ej klagan på
grund av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen är utesluten, och
må även eljest i sådant ärende föra stadens talan och bevaka dess rätt.

4 mom. Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd
till nybyggnad eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning
i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som
avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma
lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen, därest frågan rör civil flygplats, samt
eljest av chefen för försvarsstaben.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211. 53

20 KAP.

Allmänna bestämmelser.

168 §.

1 mom. När förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad utan särskilt
tillstånd enligt 15, 35, 80, 82, 91, 101, 106, 108, 109, 121, 122, 123 eller 168 §
byggnadslagen eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig
åtgärd, meddelas, skall länsstyrelsen utan dröjsmål underrätta markägarna
därom genom kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden
för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

Område som avses med förordnandet skall å karta eller annorledes till sina
gränser tydligt angivas.

Angående skyldighet att, sedan förordnandet vunnit laga kraft, tillställa
byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen. överlantmätaren och andra tjänstemän
ävensom vederbörande byggnadsnämnd avskrift av förordnandet jämte kopia
av kartan är särskilt stadgat.

2 mom. Har Konungen jämlikt 16, 36, 86, 91, 134 eller 168 § byggnadslagen
förordnat om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd, skola markägarna
genom länsstyrelsens försorg underrättas om förordnandet på sätt i 1 mom.
första stycket är stadgat.

169 §.

Till nybyggnad är att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad
utan även väsentlig ändring av befintlig byggnad, såsom till-, på- eller ombyggnad,
byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål
än det, vartill byggnaden förut varit använd, samt andra förändringar i avseende
å byggnads yttre eller inre utförande av den genomgripande beskaffenhet
att de kunna anses jämförliga med ombyggnad. Ändring av befintlig
byggnad, som strider eller genom ändringen skulle komma att strida mot fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller
mot bestämmelserna i 96, 97 eller 141 § denna stadga, skall anses som nybyggnad,
oavsett vad i första punkten sägs.

Vid bedömande av frågan, huruvida ändring av befintlig byggnad är att
hänföra till nybyggnad, skall i övrigt beaktas,

om kostnaderna för ändringen äro av större omfattning i förhållande till
byggnadens värde, antingen i och för sig eller i förening med kostnaderna för
annat arbete av enahanda beskaffenhet som utförts å byggnaden under de närmast
föregående åren;

om byggnaden till följd av ålder eller bristande underhåll eller på grund
av att den innehåller fuktiga, kalla eller mörka lägenheter eller av andra liknande
skäl är mindervärdig samt det därför är önskvärt, att byggnaden snart
avlägsnas;

om inlösen av byggnaden är förestående inom en nära framtid; samt

om ändringen medför förändringar beträffande bjälklag, vertikala bärverk
eller andra konstruktiva byggnadsdelar.

Vad ovan i denna paragraf stadgas skall dock ej medföra, att såsom nybyggnad
anses anordnande av värmeledning eller vattenklosett eller andra
hygieniska förbättringar i befintlig byggnad som, även om sådan anordning
ej medgåves, måste antagas komma att kvarstå under längre tid.

170 §.

1 mom. Är fråga om uppförande av tillfällig byggnad av enkel beskaffenhet,
må byggnadsnämnden, även om företaget strider mot fastställd general -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

plan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot bestämmelserna
i 37 § första eller andra stycket byggnadslagen eller i 96, 97 eller
141 § denna stadga, meddela lov därtill, såframt företaget prövas ej avsevärt
motverka det med planen eller bestämmelserna avsedda syftet. Byggnadslov,
som nu sagts, må meddelas allenast för byggnad i en våning och må avse
rätt att låta byggnaden kvarstå högst tre år från det byggnadslovet meddelades;
dock må länsstyrelsen, om särskilda skäl äro därtill, medgiva, att
byggnaden uppföres i mer än en våning eller att den får kvarstå mer än
tre år.

Byggnadsnämnden må jämväl meddela lov till anordningar och mindre
byggnader som avse att tillgodose den allmänna nyttan och trevnaden, oaktat
de strida mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning
för avsett ändamål.

2 mom. Är fråga om annan nybyggnad eller anordning än sådan, varom
förmäles i 1 mom., må byggnadsnämnden, där den till sitt biträde har stadsarkitekt
och denne tillstyrkt åtgärden, av särskilda skäl medgiva ändamålsenliga
mindre avvikelser från sådan detaljreglering av bebyggandet som ägt
rum i fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.
Ej må avvikelse medgivas i strid mot planens eller bestämmelsernas
grunddrag eller huvudsakliga syfte.

Finnes ej stadsarkitekt eller har denne ej tillstyrkt åtgärden, skall uppkommen
fråga om medgivande, som i första stycket sägs, underställas länsstyrelsen.

Vad i första och andra styckena sägs om stadsarkitekt skall äga motsvarande
tillämpning beträffande byggnadskonsulent som är behörig att vara
stadsarkitekt,

3 mom. Uppkommer i annat fall än som avses i 1 mom. första stycket
fråga om nybyggnad i strid mot bestämmelserna i 37 § första eller andra
stycket byggnadslagen, må tillstånd till företaget meddelas av länsstyrelsen,
om synnerliga skäl äro därtill och företaget prövas ej medföra hinder
för lämplig tomtindelning inom kvarteret.

171 §.

Har byggnadsnämnden till sitt biträde stadsarkitekt eller byggnadskonsulent,
eller har i stället för byggnadsnämnd utsetts byggnadsinspektör, äger
länsstyrelsen på därom gjord framställning utfärda taxa för avgifter, som de
byggande skola erlägga för erhållande av byggnadslov, för ritningsgranskning,
för besiktningar och för andra förrättningar som nämnden enligt gällande
bestämmelser har att verkställa.

172 §.

1 mom. I utövningen av sin allmänna uppsikt över planläggning och byggnadsväsende
som avses i denna stadga har byggnadsstyrelsen att meddela
för ändamålet erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar.

2 mom. Vid tillsynen över planläggningen och byggnadsväsendet i länet
åligger det länsstyrelsen

1) att tillse, att stad eller annat samhälle i mån av behov förses med generalplan,
stadsplan, utomplansbestämmelser och byggnadsordning av för samhället
lämplig beskaffenhet;

2) att besörja, att område på landet, som är i behov därav, erhåller generalplan,
stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och byggnadsordning
av för området lämplig beskaffenhet;

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

3) att, när regionplan finnes erforderlig för visst område, vidtaga åtgärder
för att sådan plan där kommer till stånd och vidmakthålles;

4) att, i den mån så erfordras, meddela förordnande enligt 122 eller 123 §
byggnadslagen;

5) att, då plan, utomplanbestämmelser eller förordnande, varom ovan i denna
paragraf sägs, prövas böra ändras eller upphävas, vidtaga de åtgärder som
av sådan anledning finnas erforderliga;

6) att övervaka, att byggnadslagen, denna stadga, byggnadsordningarna i
länet, fastställda generalplaner, stadsplaner, byggnadsplaner, utomplansbestämmelser
och regionplaner samt övriga föreskrifter angående planläggningen
och byggnadsväsendet vederbörligen iakttagas;

7) att tillse, att byggnadsnämnd har erforderlig tillgång till sakkunnigt
biträde;

8) att tillse, att byggnadsnämnder och andra lokala myndigheter, som hava
befattning med planläggningen och byggnadsväsendet, med nit och omsorg
fullgöra sina åligganden; samt

9) att göra de framställningar och förslag till föreskrifter eller åtgärder,
vartill förhållandena giva anledning.

173 §.

Den befogenhet som enligt denna stadga tillkommer stadsfullmäktige skall
i stadsliknande samhälle eller landskommun utövas av den myndighet som
äger samhällets eller kommunens beslutanderätt.

De åligganden som enligt denna stadga tillkomma magistraten tillhöra

i Stockholm överståthållarämbetet, dock att det jämväl i Stockholm skall
ankomma å magistraten att utse ledamot och ersättare i byggnadsnämnden;

i stad, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren; dock att kommunalborgmästaren,
i stället för att utse ledamot och ersättare i byggnadsnämnden,
själv skall vara ledamot i nämnden samt att vad enligt 42 § åligger magistraten
skall ankomma å länsstyrelsen;

i stadsliknande samhälle eller landskommun länsstyrelsen, dock att vad enligt
3 § åligger magistraten skall ankomma på byggnadsnämnden samt att ledamot
och ersättare i byggnadsnämnden, vilka utses av länsstyrelsen, böra
såvitt möjligt vara lagfarna.

Vad i denna stadga sägs om drätselkammare skall för kommun eller samhälle,
där drätselkammare ej finnes, gälla den däremot svarande myndigheten;
vad om vägförvaltningen sägs skall i Stockholm gälla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

21 KAP.

, övergångsbestämmelser.

174 §.

Denna stadga skall såvitt ej nedan annorlunda stadgas träda i kraft den
1 januari 1948.

Genom denna stadga upphäves byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr
364), dock att bestämmelserna i 128 och 129 §§ sistnämnda stadga om provisoriska
byggnadsföreskrifter samt om giltigheten av vissa äldre byggnadsordningar
och andra föreskrifter alltjämt skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift
som ersatts med bestämmelse i denna stadga, skall sådan bestämmelse i stället
tillämpas.

175 §.

Så snart ske kan efter denna stadgas utfärdande och sist inom två år efter
dess ikraftträdande skall med iakttagande av stadgans föreskrifter förslag till
ny byggnadsordning för stad och stadsliknande samhälle hava upprättats och
underställts länsstyrelsens prövning. Underlåtes detta, ankommer det på länsstyrelsen
att anmäla förhållandet hos Konungen.

Intill dess ny byggnadsordning fastställts, skall den inom staden eller samhället
hittills gällande byggnadsordningen fortfarande lända till efterrättelse, i
den mån den icke strider mot byggnadslagen eller denna stadga.

176 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 13 § 2 mom., 19 § 1 mom. och 30 §
1 mom. skall Chalmers tekniska institut jämställas med teknisk högskola.

177 §.

Beträffande förslag till stadsplan eller byggnadsplan, som blivit utställt
för granskning före denna stadgas ikraftträdande, skola i stället för bestämmelserna
i 30 och 120 §§ förut gällande motsvarande föreskrifter lända till
efterrättelse.

178 §.

Bestämmelserna i 71 § 1 mom. första stycket samt 2 mom. skola gälla
även i fråga om byggnader, för vilka byggnadslov beviljats före denna stadgas
ikraftträdande, därvid skall iakttagas, att föreskrivna åtgärder skola vara
utförda senast den 1 juli 1949, därest ej Konungen annorlunda bestämmer,
samt att byggnadsnämnden skall övervaka bestämmelsernas tillämpning och
göra för ändamålet erforderliga besiktningar.

179 §.

Har före denna stadgas ikraftträdande ansökan ingivits om byggnadslov
eller annat tillstånd enligt hittills gällande byggnadsstadga, skall denna ansökan
med avseende å byggnads yttre eller inre anordnande bedömas enligt
sistnämnda stadga, om ej synnerliga skäl föranleda till annat.

180 §.

Inom ort på landet, där byggnadsnämnd ej förut finnes, skall sådan nämnd
utses före den 1 januari 1948, såvida icke länsstyrelsen jämlikt 160 § byggnadslagen
medgiver undantag.

Har länsstyrelsen medgivit undantag för viss ort, skall vad i denna stadga
sägs om byggnadsnämnd med avseende å den orten i stället gälla länsstyrelsen.

181 §.

När byggnadsnämnd prövar ansökan om lov till nybyggnad inom område,
för vilket avstyckningsplan gäller, skall nämnden förvissa sig om att företaget
icke strider mot planen.

Avstyckningsplan skall i de hänseenden, varom i 79 § sägs, jämställas med
byggnadsplan, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 28 mars 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wxgforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social-, kommunikations-
och jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, ett inom departementet upprättat förslag till
byggnadsstadga.

Föredraganden anför följande:

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallade
dåvarande chefen för justitiedepartementet den 19 december 1941 statssekreteraren,
numera häradshövdingen K. E. Elliot, ordförande, generaldirektören
O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och föredraganden
för stadsplaneärenden i kommunikationsdepartementet, numera kanslirådet
N. E. J. Aurén att verkställa utredning om regionplanelagstiftning och
översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte vad därmed
äger samband. För att deltaga i överläggningar med utredningsmännen
utsågos samtidigt särskilda sakkunniga. Utredningsmännen, vilka antogo
benämningen stadsplaneutredningen 1942, ha, på sätt i direktiven förutsattes,
gjort vissa avsnitt av ämnet till föremål för behandling vart för sig. I
enlighet härmed har utredningen tidigare avgivit dels den 16 april 1942 ett
särskilt betänkande med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av
stadsplane- och tomtindelningsärenden (SOU 1942: 27), dels ock den 17 juni
1943 ett betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan i syfte
att åstadkomma mera rationella och enhetliga bestämmelser (SOU 1943: 30).
Båda dessa förslag ha i huvudsak genomförts. Efter att numera ha avslutat
sitt arbete har utredningen den 22 maj 1945 avgivit betänkande med förslag
till byggnadslag, byggnadsstadga och vissa andra författningar (SOU 1945:
15). Yttranden över detta betänkande ha inhämtats från ett flertal myndigheter
och sammanslutningar.

På grundval av stadsplaneutredningens sistnämnda betänkande och med
beaktande av de avgivna yttrandena ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till byggnadslag, lag angående ändring i lagen om allmänna vägar,
lag angående ändring i lagen om enskilda vägar, lag om ändrad lydelse
av 33 § civilförsvarslagen och lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen om

Kungi. Maj.ts proposition nr 211.

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Efter det att
de fyra förstnämnda lagförslagen granskats av lagrådet och underkastats
ytterligare överarbetning inom departementet, har Kungl. Maj:t på min föredragning
den 28 februari 1947 beslutat genom proposition nr 131 föreslå
riksdagen att antaga samtliga lagförslag. Jag anhåller nu att få upptaga
till behandling utredningens förslag till byggnadsstadga.

Inledning.

I byggnadsstadgan den 20 november 1931 meddelas, i anslutning till föreskrifterna
i stadsplanelagen den 29 maj samma år, närmare bestämmelser
angående byggnadsverksamhetens ordnande i stad, stadsliknande samhällen
och på landet, såsom beträffande uppgörande och utställande för granskning
av stadsplan, stomplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och
tomtindelning samt om byggnadsordning, byggnadsnämnd, byggnads yttre
och inre anordnande, byggnadslov, tillsyn över byggandet m. m. Till byggnadsstadgan
höra särskilda av byggnadsstyrelsen år 1945 utfärdade anvisningar.
Vissa föreskrifter angående byggnadsverksamheten meddelas därjämte
i de för städer, samhällen och andra orter fastställda lokala byggnadsordningarna.

Stadsplaneutredningen har i sitt betänkande föreslagit åtskilliga ändringar
i byggnadsstadgan, som föranledas av utredningens förslag till byggnadslag,
och har i övrigt verkställt en överarbetning av byggnadsstadgans bestämmelser.

Utredningens förslag till byggnadsstadga börjar liksom den gällande byggnadsstadgan
med en avdelning angående stad. Beträffande byggnadsordning
i stad föreslås icke någon ändring i förhållande till vad nu gäller. Stadgandena
om byggnadsnämnds åligganden ha i förslaget jämkats, bl. a. med hänsyn
till de ökade möjligheter att reglera byggnadsverksamheten, som förutsättas
i den nya byggnadslagen. Utredningen har vidare i byggnadsstadgeförslaget
upptagit något ändrade regler om biträde åt byggnadsnämnd i stad samt nya
föreskrifter om stadsarkitekts kvalifikationer. I ett nytt kapitel ha införts bestämmelser
om generalplan i stad. Stadganden ha där meddelats bl. a. om
generalplans innehåll, om planens utmärkande å karta och om utställning
av generalplaneförslag. Särskild kompetens hos den, som upprättar generalplan,
har ansetts böra fordras endast om planen är avsedd att givas rättsverkan;
i dylikt fall kräves att planförfattaren är arkitekt, lantmätare eller civilingenjör
med examen från teknisk högskolas avdelning för väg- och vattenbyggnad
samt dessutom utövat väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet.
Då planen skall erhålla rättsverkan, skola dessutom gälla särskilda
bestämmelser bl. a. angående den erforderliga kartans beskaffenhet
samt rörande utställningsförfarandet, vilket sistnämnda i stort sett skall ansluta
sig till vad som för närvarande tillämpas vid utställning av stadsplaneförslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Vid upprättande av stadsplan skall enligt förslaget iakttagas, att planen ej
får avse större område än som är eller kan väntas bli bebyggt inom överskådlig
tid. Hänsyn skall vidare vid planens uppgörande tagas till en mängd
intressen och behov, bland vilka kunna nämnas försvaret, luftfarten, trafiken,
parkeringsförhållandena etc. Byggnadsverksamheten bör enligt förslaget icke
genom stadsplanebestämmelser kringgärdas med detaljföreskrifter i vidare
mån än som är nödvändigt för vinnande av det med planen avsedda syftet.
För uppgörande av stadsplan skall krävas samma kompetens som föreslagits
beträffande författare av sådan generalplan, som är avsedd att givas rättsverkan.
Särskilda bestämmelser ha vidare uppställts beträffande beskaffenheten
av grundkarta till stadsplan samt om kompetens för upprättande av sådan
karla och därtill hörande fastighetsförteckning. Angående handläggning av
fråga om stadsplan skola gälla i stort sett samma bestämmelser som för
närvarande. Även föreskrifterna om tomtindelnings innehåll, uppgörande och
utställande för granskning ha bibehållits i stort sett oförändrade.

Beträffande byggnadsplan i stad skall enligt utredningens förslag bl. a. gälla,
att planen ej får avse större område än som är eller kan väntas bli bebyggt
inom nära förestående tid. Vid byggnadsplans uppgörande skola i allmänhet
föreskrifterna angående stadsplan äga motsvarande tillämpning, därvid regleringen
emellertid i regel bör göras mindre långtgående än i stadsplan. Kan
områdets framtida intagande i stadsplan förväntas, bör planläggningen ordnas
så att en sådan åtgärd icke genom planläggningen motverkas eller försvåras.
Särskild behörighet skall icke krävas av byggnadsplaneförfattare;
däremot ha kompetensregler uppställts för den som upprättar grundkarta till
byggnadsplan. Innan byggnadsplan fastställes, skall förslaget utställas för
granskning. Markägarna in. fl. sakägare skola underrättas om utställningen
genom särskilda kallelsebrev. Rörande utomplansbestämmelser i stad föreslås
skola gälla i stort sett samma föreskrifter som nu.

Stadgandena rörande byggande i stad och särskilt föreskrifterna om byggnads
tekniska utförande anknyta i sin allmänna uppställning till den tankegång
som låg till grund för 1945 års ändringar i byggnadsstadgan. Därvid
intogos i stadgan åtskilliga bestämmelser av sådan natur som tidigare reglerats
i lokala byggnadsordningar. Vad angår ansökning om byggnadslov må
nämnas, att enligt förslaget byggnadsritningar skola vara fackmässigt upprättade
samt att byggnadsnämnden vid prövning av sådan ansökning utom annat
skall tillse att byggnaden erhåller god planlösning. Rörande tillsyn över
byggandet föreslås inga större förändringar. De i nuvarande 79 a § intagna
särskilda bestämmelserna om byggande inom stadsplan ha jämkats i syfte
bland annat att bättre tillgodose hantverkets och småindustriens behov.
Smärre ändringar ha också vidtagits i de särskilda bestämmelserna om byggande
utom stadsplan, varjämte nya föreskrifter införts om hänsyn till försvaret
och luftfarten. Sistnämnda föreskrifter medföra skyldighet för byggnadsnämnden
alt i viss utsträckning inhämta yttranden från försvars- och
luftfartsmyndigheter i ärenden angående byggnadslov samt att lämna dessa
myndigheter underrättelser om ärendenas utgång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

I en andra avdelning av utredningens förslag ha intagits bestämmelser angående
sladsliknande samhällen. Några större nyheter i förhållande till vad
för närvarande gäller härutinnan föreslås icke.

Tredje avdelningen i förslaget innehåller bestämmelser angående den egentliga
landsbygden. Här föreslås till en början vissa bestämmelser om generalplan
på landet, i stort sett överensstämmande med vad som föreslagits
beträffande generalplan i stad. Även bestämmelserna angående byggnadsplan
och utomplansbestämmelser på landet ha utformats i nära anslutning till
motsvarande föreskrifter för stad. Vissa olikheter föranledas emellertid därav,
att enligt utredningens förslag byggnadsplan på landet i motsats till byggnadsplan
i stad skall kunna utläggas även över mark, vars ägare icke begärt
planläggning. Vid utställning av byggnadsplaneförslag skola markägarna underrättas
genom personliga kallelsebrev. Kungörelse i kyrkan eller i ortstidning
anses däremot icke nödvändig. Rörande byggnadsordning på landet har
icke föreslagits någon ändring. Byggnadsnämnd på landet skall inrättas ej
blott inom byggnadsplane- och utomplansområden utan även inom andra områden,
när länsstyrelsen beslutar därom. Dylik byggnadsnämnd skall huvudsakligen
ha till uppgift att följa utvecklingen inom området och göra de framställningar
om reglering av bebyggelsen eller eljest, som kunna påkallas. I
syfte att underlätta, att åt en och samma byggnadsnämnd kan givas inseendet
över flera planområden inom kommunen, föreslås befogenhet för länsstyrelsen
att, då flera byggnadsnämnder finnas, förordna om överflyttande
av de uppgifter, som åvila någon eller några av dem, å den eller de övriga.
Såvitt möjligt skall byggnadsnämnden till sitt biträde ha sakkunnig person,
byggnadskonsulent. Länsstyrelsen skall under vissa förutsättningar kunna
ålägga kommun, vars byggnadsnämnd saknar biträde av byggnadskonsulent,
att tillse att sådan förordnas.

Föreskrifterna rörande byggande på landet ha utformats i huvudsaklig
överensstämmelse med vad för närvarande gäller. Inom område, där byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser gälla, får liksom för närvarande nybyggnad
icke ske utan byggnadsnämndens lov. Inom annat område, där byggnadsnämnd
finnes, skall innan nybyggnad sker anmälan göras hos byggnadsnämnden,
såvida fråga ej är om nybyggnad för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns
eller därmed jämföriigt behov. Rörande byggande inom byggnadsplan
ha föreslagits särskilda bestämmelser, liksom även angående byggande
i närheten av befästning eller flygplats. Vissa särskilda föreskrifter ha därjämte
föreslagits för områden på landet, där byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
icke gälla. Dessa föreskrifter medföra skyldighet att vid byggande
inom sådant område i viss utsträckning beakta såväl civilförsvarets som
det militära försvarets och luftfartens behov.

I en fjärde avdelning ha intagits bestämmelser angående regionplan. Arbetet
med regionplans uppgörande skall åvila en regionplanenämnd. Bestämmelser
föreslås angående nämndens organisation och arbetssätt ävensom rörande
sättet för regionplans uppgörande, utmärkande å karta, utställande för
granskning m. m.

Slutligen meddelas i en femte avdelning slutbestämmelser. Dessa innehålla

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

dels föreskrifter om ansvar, vitesföreläggande och fullföljd av talan m. in.,
dels ock allmänna bestämmelser, bl. a. rörande begreppet nybyggnad. Detta
begrepp föreslås skola erhålla en något mera omfattande innebörd och fullständigare
beskrivning än det för närvarande har.

Enligt övergångsbestämmelserna skall bl. a. gälla, att ny byggnadsordning
för stad och stadsliknande samhällen skall upprättas inom två år efter den
nya byggnadsstadgans ikraftträdande.

Yttrandena.

Yttranden över stadsplaneutredningens ifrågavarande förslag ha efter remiss
inkommit från kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen,
riksantikvarieämbetet, lantmäteristyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statskontoret,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, överbefälhavaren,
statens byggnadslånebyrå, lagberedningen, 1944 års kommitté för kommunal
samverkan, fastighetsbildningssakkunniga, överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser. Vid byggnadsstyrelsens yttrande voro fogade utlåtanden av
samtliga länsarkitekter. Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av
samtliga överlantmätare och några distriktslantmätare. Vid överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas yttranden voro fogade utlåtanden av stadsfullmäktige
och byggnadsnämnderna i flertalet städer och vissa stadsliknande samhällen.
Stadsfullmäktige i vissa städer ha i sina utlåtanden åberopat yttranden
från andra myndigheter och personer. Slutligen ha yttranden över förslaget
avgivits av svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
Sveriges fastighetsägareförbund, svenska arkitekters riksförbund,
svenska kommunaltekniska föreningen, svenska teknologföreningen, länsarkitekternas
förening, föreningen Sveriges stadsarkitekter, tekniska högskolan
i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare och svenska
naturskyddsföreningen.

I sina allmänna uttalanden angående utredningens förslag ha flera av de
hörda myndigheterna och sammanslutningarna uppehållit sig vid frågan
om avgränsningen mellan de byggnadstekniska bestämmelser, som böra införas
i byggnadsstadgan, och de föreskrifter, som böra bibehållas i de lokala
byggnadsordningarna. Härom anför byggnadsstyrelsen, att styrelsen delade
utredningens uppfattning att särskilda byggnadsordningar alltjämt vore erforderliga.
Åtminstone för städer, köpingar och större municipalsamhällen
borde möjlighet finnas att genom meddelande av särskilda föreskrifter i
byggnadsordning taga hänsyn till lokala byggnadstraditioner. Att i byggnadsstadgan
intaga närmare bestämmelser om sådana förhållanden, som avsåges
i exempelvis 64, 71 och 78 §§ i förslaget, skulle innebära en likriktning,
som icke kunde anses lämplig.

Länsarkitekten i Jämtlands län anser däremot, att byggnadsordningarna
borde reduceras till det minsta möjliga. Byggnadsordningarna för byggnadsplane-
och utomplansområden horde helt kunna undvaras genom att motsvarande
föreskrifter infördes i byggnadsstadgan. Att det för den byggande
allmänheten skulle vara fördelaktigt att få så mycket som möjligt av för

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

byggandet gällande bestämmelser samlat i eu författning vore uppenbart.
Vidare borde påpekas faran av alltför många och detaljerade bestämmelser.
Det vore bättre att ge byggnadsnämnderna större makt och större möjlighet
till ett sakkunnigt bedömande. Byggnadsnämnden i Motala ifrågasätter,
att man helt skulle taga bort de små rester av byggnadsordningarna, som
efter förslagets genomförande skulle finnas kvar. Det vore en avsevärd belastning
för allmänheten att utöver lagen, stadgan och byggnadsstyrelsens
anvisningar även behöva hålla i minnet bestämmelserna i en byggnadsordning.
Liknande mening uttalas av länsstyrelsen i Östergötlands län, länsarkitekten
i Hallands län och byggnadsnämnden i Örebro. Tekniska högskolan
i Stockholm framhåller, att industrialisering av byggnadsproduktionen vore
en av de viktigaste förutsättningarna för en sänkning av byggnadskostnaderna
och därmed för lösningen av bostadsfrågan. Då industrialiseringen förutsatte
standardisering av olika byggnadsdelar, vore det en betydelsefull förutsättning
att byggnadsföreskrifterna så långt möjligt vore desamma på alla
platser. Det vore denna tanke som legat till grund för ändringarna i byggnadsstadgan.
Emellertid talade samma skäl för liknande behandling även av
andra föreskrifter som reglerade byggandet än dem, som funnes i byggnadsstadgan
och byggnadsordningarna. Särskilt kunde erinras om att hälsovårdsnämnderna
ofta uppställde varierande krav på byggnader och byggnadsdetaljer.
En översyn av alla de författningar, som berörde byggnadsverksamheten,
borde snarast möjligt komma till stånd. Därvid syntes böra övervägas
i vad mån dessa föreskrifter kunde mer än nu samlas i byggnadsstadgan
eller i varje fall i ett mer begränsat antal författningar än hittills. Högskolan
uttalar därjämte, att det riktiga vore att reglerna rörande byggnads
tekniska utförande intoges i byggnadsstyrelsens anvisningar och ej avhandlades
i byggnadsordning. Svenska arkitekters riksförbund finner det också
önskvärt, att de föreskrifter som reglerade husbyggandet i största möjliga
utsträckning samlades i en stadga, medan svenska teknologföreningen hemställer
om utarbetande av enhetliga bestämmelser rörande byggnads anordnande
jämväl med hänsyn till brandskydd och hälsovård.

Å andra sidan anser Chalmers tekniska högskola, att det knappast vore
möjligt och lämpligt att detaljbestämmelser i så stor utsträckning som förslaget
avsåge meddelades centralt. Stora värden funnes att tillvarataga i de
lokala traditionerna. Även byggnadsnämnden i Göteborg ifrågasätter lämpligheten
av att en detaljreglering verkställes i byggnadsstadgan och byggnadsstyrelsens
anvisningar. Det kunde antagas, att de lokala förhållandena
härigenom icke tillmättes den betydelse de förtjänade. Som exempel kunde
anföras de säregna klimatiska faktorer man hade att räkna med på västkusten
med dess övervägande västliga, saltmättade vindar. Det vore beklagligt
om en lokalt vunnen högre standard nu skulle behöva sänkas. Riktigare
vore alt där utvecklingen på någon ort gått därhän, att avgjorda fördelar
uppnåtts, detta förhållande borde, om icke nödvändigt göras normerande för
landet i övrigt, så dock lämnas oförändrat. Betydelsen av att de lokala förhållandena
beaktas har framhållits jämväl av stadsarkitekten i Skövde samt
byggnadsnämnderna i Trollhättan, Kumla och Arboga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Departementschefen.

Det i propositionen nr 131 till årets riksdag framlagda förslaget till byggnadslag
förutsätter omarbetning av den gällande byggnadsstadgan. Sådan
omarbetning måste fördenskull företagas.

Mot det av stadsplaneutredningen framlagda förslaget till ny byggnadsstadga
har i vissa yttranden anmärkts, att det vore önskvärt att till stadgan
och därtill hörande, av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar överföra
vissa bestämmelser, som för närvarande regleras lokalt i de olika orternas
byggnadsordningar. Vidare har framhållits att även vissa föreskrifter rörande
byggnadsverksamheten, som nu återfinnas i hälsovårdsstadgan och andra
särskilda författningar, borde intagas i byggnadsstadgan och anvisningar till
densamma. I andra yttranden har däremot uttalats, att de lokala intressena
ej fått tillräckligt utrymme i utredningens förslag.

Genom de ändringar i byggnadsstadgan, som år 1945 beslutades på grundval
av stadsplaneutredningens år 1943 avgivna betänkande, överfördes till
stadgan och därtill hörande anvisningar åtskilliga föreskrifter, som dittills
reglerats lokalt i byggnadsordningarna. Den gränsdragning mellan byggnadsstadgan
och byggnadsordningarna, som nu föreslagits av utredningen, överensstämmer
helt med vad som sålunda beslutades år 1945. Det är å ena
sidan tydligt, att det ur rationaliseringssynpunkt är lämpligt att byggnadsföreskriftema
i största möjliga utsträckning införas i byggnadsstadgan,
som är gemensam för hela riket. Å andra sidan kan icke bortses från att
lokala förhållanden kunna göra det önskvärt att vissa bestämmelser icke
meddelas centralt utan intagas i de lokala byggnadsordningarna. Den avvägning
mellan dessa båda synpunkter, som nyligen genomförts, synes lämpligen
böra bibehållas.

Även i de fall, då föreskrifter föreslås skola införas i byggnadsstadgan, finnes
enligt förslaget möjlighet att göra avvikelser i byggnadsordningarna, därest
berättigade lokala intressen göra det erforderligt. För det fall åter, då
föreskrift föreslås icke skola införas i byggnadsstadgan eller anvisningarna
till densamma utan i byggnadsordning, skall av byggnadsstyrelsen upprättade
normalförslag tjäna till ledning. Avvikelse från sådant normalförslag
förutsältes icke skola få ske vid byggnadsordnings upprättande, om ej särskilda
förhållanden göra det erforderligt.

I ett par yttranden anmärkes, att de bestämmelser angående byggnadsverksamheten,
som meddelas på andra håll i lagstiftningen, t. ex. i hälsovårdsstadgan
och civilförsvarslagen, borde överflyttas till byggnadsstadgan
med tillhörande anvisningar. Det kan ur vissa synpunkter vara önskvärt att
till en enda eller ett fåtal författningar sammanföra alla byggnadsreglerande
bestämmelser. Fn reform i denna riktning förutsätter emellertid eu ingående
utredning, vilken icke kan utföras innan den nya byggnadslagstiftningen skall
träda i kraft.

Med ledning av stadsplaneutredningens förslag och de inkomna yttrandena
har i enlighet med vad nu anförts inom justitiedepartementet upprättats förslag
till byggnadsstadga. Jag övergår nu till behandling av de särskilda bestämmelserna
i detta förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Speciell motivering.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för stad.

1 kap.

Om byggnadsordning.

1-3 §§.

1—3 §§ överensstämma i sak med samma paragrafer i gällande byggnadsstadga
och i utredningens förslag.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter om icke straffsatserna för överträdelse
av föreskrifterna i byggnadsordning borde överensstämma med straffsatserna
för överträdelse av föreskrifterna i hälsovårdsordning.

Departementschefen.

För överträdelse av stadgande i hälsovårdsordning kunna ådömas böter
med 5—1 000 kronor. Enligt 1931 års särskilda böteslag medför en sådan
straffsats, att dagsböter skola ådömas. Straffsatserna för överträdelse av
stadgandena i byggnadsordning äro jämlikt gällande byggnadsstadga och utredningens
förslag böter från och med 10 till och med 300 kronor eller dagsböter.
Då sistnämnda straffsatser synas lämpliga, böra de bibehållas.

2 kap.

Om byggnadsnämnd.

4 §.

Bortsett från vissa jämkningar av redaktionell natur överensstämmer paragrafen
med 4 § i gällande byggnadsstadga och i utredningens förslag.

5 §.

Paragrafen, som motsvarar 5 § i gällande byggnadsstadga, överensstämmer
i sak med 5 § i utredningens förslag (motiv, se s. 471—472 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund framhåller angelägenheten av att de mera
allmänt markdisponerande planerna reviderades efter hand som förutsättningarna
för samhällenas utbyggnad ändrades. Föreskrift borde därför med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

delas om att byggnadsnämnden minst vart femte år skulle taga upp generalplan
till omprövning. Socialstyrelsen anför, att byggnadsnämnden borde åläggas
att till vederbörande statliga myndighet insända rapporter angående byggnadsverksamheten.
Den officiella byggnadsstatistiken grundade sig nu på
frivillig rapportering. Det hade visat sig att statistiken i åtskilliga fall fördröjts
genom att rapporteringen försenats. Byggnadsnämnden i Kalmar uttalar,
att det i punkt 4 förekommande uttrycket »då tätare bebyggelse uppkommit»
kunde misstolkas, enär stadsplanen borde komma före och ej efter
bebyggelsen. Som huvudskäl för stadsplaneläggning borde angivas att tätare
bebyggelse vore alt förvänta. Tillika borde skyldighet föreligga att upprätta
stadsplan för redan bebyggda områden.

Departementschefen.

Det är angeläget att generalplaner samt andra dylika planer och särskilda
bestämmelser rörande byggnadsverksamheten i stad underkastas översyn, då
behov därav uppkommer. Men det synes knappast lämpligt att angiva någon
viss tidrymd, inom vilken sådan översyn obligatoriskt skall ske.

Föreskrifter om insändandet till vederbörande statliga myndigheter av rapporter
angående byggnadsverksamheten kunna intagas i byggnadsordning eller
i instruktion för stadsarkitekten. Det synes icke lämpligt att belasta byggnadsstadgan
med bestämmelser härom.

Punkt 3 i utredningens förslag har jämkats med hänsyn till att förordnande
om förbud mot nybyggnad i strid mot generalplan enligt propositionsförslaget
till byggnadslag skall meddelas i den formen att generalplanen fastställes.
Vidare har punkt 4 ändrats med anledning av att byggnadsplan i stad
enligt propositionsförslaget till byggnadslag endast skall kunna förekomma
i särskilda undantagsfall. Av sistnämnda punkt framgår med erforderlig tydlighet
att plan skall upprättas såväl då tätbebyggelse är att förvänta som då
sådan bebyggelse redan uppkommit. I övrigt ha några av punkterna i stadsplaneutredningens
förslag jämkats eller omkastats.

6 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande byggnadsstadga, ersätter
bestämmelsen i 6 § första punkten i utredningens förslag (motiv, se s. 472—
473 i betänkandet).

Departementschefen.

Enligt utredningens förslag skulle byggnadsnämnden, därest stadsfullmäktige
icke förbehållit sig avgörandet, kunna antaga sådana mindre stadsplaneändringar,
som ej avsåge plans grunddrag och ej heller eljest innefattade väsentlig
avvikelse från vad förut varit gällande och som sålunda skulle kunna
fastställas av länsstyrelsen. Det riksdagen förelagda förslaget till byggnadslag
har däremot utformats så att befogenhet att antaga dylika stadsplaneändi
ingai skall tillkomma byggnadsnämnden endast om och i den mån stads Bihartg

till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 211. r,

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

fullmäktige givit nämnden sådan befogenhet. En erinran om de uppgifter
som, därest byggnadsnämnden fått sådant bemyndigande, ankomma på
nämnden har upptagits i förevarande paragraf.

Utredningen har i 6 § i sitt förslag upptagit vissa anvisningar att tjäna till
ledning vid bedömande av fråga om viss stadsplaneändring är av beskaffenhet
att tillhöra stadsfullmäktiges prövning. Som fullmäktige vid meddelandet
av uppdrag åt byggnadsnämnd att i fullmäktiges ställe antaga stadsplaneändring
äga att åtminstone i viss utsträckning bestämma omfattningen av nämndens
befogenhet härutinnan, är det knappast möjligt att meddela några anvisningar
i berörda hänseende. De av utredningen föreslagna anvisningarna torde
i stället böra upptagas såsom 3 mom. i 33 § för att tjäna till ledning vid
bedömande av fråga om viss ändring är av beskaffenhet att kunna fastställas
av länsstyrelse. Om stadsfullmäktige uppdragit åt byggnadsnämnden
att antaga stadsplaneändringar i den utsträckning detta är tillåtet enligt stadgandet
i 26 § tredje stycket byggnadslagen, komma anvisningarna i 33 §
3 mom. i departementsförslaget till byggnadsstadga att vara vägledande även
vid bedömandet av omfattningen av nämndens befogenhet i angivna hänseende.

7—12 §§.

Dessa paragrafer motsvara 6—11 §§ i gällande byggnadsstadga och överensstämma,
frånsett mindre ändringar i 8, 10 och 11 §§, med 7—12 §§ i utredningens
förslag (motiv, se s. 473—476 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska kommunaltekniska föreningen anför angående den föreslagna
8 §, att det vore en fördel att alltför detaljerade anvisningar angående den i
paragrafen omförmälda förteckningens beskaffenhet icke inflöte i själva stadgan.
Förteckningens uppställning och innehåll borde variera med behovet på
de olika orterna. Den borde emellertid under alla förhållanden klart och översiktligt
lämna besked om beräknade och guldna bidrag. I ett mindre samhälle
vore härvid tillfyllest med en enkel förteckning på sätt utredningen angivit.
I ett större samhälle däremot kunde förteckningen icke fylla sin uppgift
utan att till densamma hörde en översiktskarta, som angåve för vilka
fastigheter bidrag beräknats och för vilka det guldits samt, i fråga om
gatumarksersättning, den ersatta gatumarkens läge och det för densamma
tillämpade värdet. Anvisningar borde lämnas härutinnan. Liknande uttalanden
göras av svenska teknologföreningen och stadsplanekontoret i Stockholm.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån påpekar, att av förteckningen borde
framgå, huruvida och i vad mån ersättningsskyldigheten fullgjorts.

Rörande 11 § i förslaget uttalar länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län,
att ledamot av drätselkammare eller kommunalnämnd icke borde tillåtas att
ingå som ledamot av byggnadsnämnden. Byggnadsstyrelsen hävdar, att det
låge i sakens natur att en dylik kombination av befattningar i regel icke borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

förekomma men att det enligt styrelsens mening knappast vore lämpligt eller
erforderligt att direkt fastslå detta i författningstexten. Länsarkitekten i Örebro
län anser det böra fastslås att i stadens tjänst anställd person, såsom stadsingenjör
eller mätningsman, ej kunde vara ledamot av byggnadsnämnd. Därjämte
påpekas i några yttranden, att då åldern för valbarhet till kommunala
förtroendeuppdrag numera sänkts från 25 till 23 år borde 11 § ändras i enlighet
härmed.

I fråga om den föreslagna 12 § framhåller svenska teknologföreningen, att
det med hänsyn till angelägenheten i vissa fall att snarast möjligt få del av
byggnadsnämndens beslut vore önskvärt att, när sökanden i brådskande
ärenden gjort framställning därom, nämndens beslut förklarades omedelbart
justerat.

Departementschefen.

Den i 8 § omförmälda förteckningen över tomtägarnas bidrag till kostnad
för gata in. in. kan vara uppställd på olika sätt och ha olika innehåll beroende
på de lokala förhållandena. Utöver de uppgifter som enligt utredningens
förslag skola framgå av förteckningen bör, såsom framhålles i ett yttrande,
däri alltid angivas, i vad mån ersättningsskyldighet fullgjorts. Det ankommer
på byggnadsstyrelsen att lämna närmare anvisningar angående förteckningens
upprättande och innehåll. En viss ledning för städerna finns redan
nu i de råd och anvisningar i ämnet som år 1942 utgivits av svenska kommunaltekniska
föreningen (föreningens handlingar nr 5 år 1942). Med hänsyn
till innebörden av 70 § i propositionsförslaget till byggnadslag torde
anteckning om förordnande enligt denna paragraf ej behöva göras i förteckningen.

I 10 § föreskrives bl. a., att ledamöterna i byggnadsnämnden såvitt möjligt
skola ha praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor. Det torde dock icke vara
nödvändigt eller lämpligt att till ledamöter i nämnden utses enbart personer,
som äro sysselsatta inom byggnadsindustrien, t. ex. byggmästare. En
jämkning av stadgandet i syfte att förebygga en sådan utveckling synes böra
vidtagas.

Såsom påpekats i vissa yttranden bör valbarhetsåldern för ledamotskap
i byggnadsnämnd angivas till 23 år. Detta föranleder en ändring av 11 §.
Däremot lärer icke böra meddelas förbud för ledamot av drätselkammare
eller kommunalnämnd att samtidigt vara ledamot av byggnadsnämnden. En
sådan kombination kan stundom vara påkallad, t. ex. med hänsyn till brist
på lämpliga personer som kunna ifrågakomma till dessa uppdrag. Ej heller
bör stadgas förbud för tjänsteman hos staden att mottaga uppdrag som ledamot
av byggnadsnämnden.

Enligt 12 § 2 mom. tredje stycket i utredningens förslag skall byggnadsnämndens
protokoll granskas senast vid nästa ordinarie sammanträde. Hinder
möter sålunda ej att protokollet i brådskande fall justeras genast.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

13 §.

Denna paragraf'' motsvarar 12 § 1 och 3 mom. gällande byggnadsstadga
och överensstämmer i sak med 13 § i utredningens förslag (motiv, se s. 476—
479 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Laholm föreslår, att varje län indelas i arkitektdistrikt,
organiserade som kommunalförbund, och att bildandet av sådana
sammanslutningar uppmuntras genom skäliga statsbidrag till arkitektens
avlöning. Stadsfullmäktige i Vetlanda uttala, att det kunde vara lämpligt att
stad och kringliggande landsbygd förenade sig om gemensam arkitekt. Det
vore olyckligt om detta skulle hindras genom den nya stadgan och staden
sålunda bli tvungen att antingen anställa egen stadsarkitekt eller anlita samma
person som annan stad. 13 § borde omarbetas så att möjlighet bereddes
stad och landsbygd att anställa samma arkitekt. Länsstyrelsen i Jönköpings
län biträder denna mening. Länsarkitekten i Hallands län anser, att stadsarkitektens
huvudsakliga arbetsuppgifter möjligen borde angivas i byggnadsstadgan,
medan Stockholms stads fastighetskontor ifrågasätter om det vore
nödvändigt att i 2 mom. angiva att där avsedd examen skulle vara »fullständig» -

Departementschefen.

Stadsplaneutredningens förslag innebär, att varje stad skall hava tillgång
till stadsarkitekt. Givetvis möter därvid icke hinder, att flera städer anlita
samma person eller att stad och landskommun förena sig om gemensam
arkitekt. Detta torde dock icke behöva särskilt nämnas i författningstexten.
Inom vissa län har man sökt lösa arkitektfrågan genom att indela länet i
arkitektdistrikt, vart och ett med en distriktsarkitekt som avlönas av de berörda
städerna, samhällena och landskommunerna gemensamt. En sådan utveckling
är önskvärd och bör på allt sätt befrämjas. Det torde dock icke
vara lämpligt att föreskrifter i syfte att framtvinga en sådan lösning intagas
i byggnadsstadgan. Ej heller bör stadgan, såsom i ett yttrande ifrågasättes,
belastas genom att däri angivas stadsarkitektens huvudsakliga arbetsuppgifter.
Dessa böra regleras i den instruktion för stadsarkitekten, som upprättas
för varje stad för sig.

Med hänsyn till att flera kommuner kunna förena sig om gemensam arkitekt
och att kostnaderna härför åtminstone delvis kunna bestridas genom att
av de byggande uttagas avgifter för byggnadslov, ritningsgranskning in. in.
(jfr 171 §), torde kommunernas kostnader för anställande av arkitekt i allmänhet
bli relativt små. Statsbidrag härtill synes icke böra ifrågakomma.

Vid teknisk högskola kan finnas specialstuderande, som avlägger kunskapsprov
endast i vissa ämnen. Ordet »fullständig» i 2 mom. torde därför
böra bibehållas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 211.

14—16 §§.

14 § överensstämmer med 12 § 2 mom. gällande byggnadsstadga och 14 §
i utredningens förslag. 15 och 16 §§ överensstämma, frånsett smärre ändringar,
med 13 och 14 §§ i gällande stadga samt 15 och 16 §§ i utredningens
förslag (motiv, se s. 479—480 i betänkandet).

Yttrandena.

Lantmäteristyrelsen påpekar, att enligt 15 § första stycket i utredningens
förslag skulle bland annat mätningsman vara närvarande vid byggnadsnämndens
sammanträden. Enär i många samhällen mätningsman icke funnes
anställd men väl förrättningsman för tomtmätning eller avstyckning
enligt 2 kap. 2 § eller 5 kap. 2 § fastighetsbildningslagen, borde det angivas
att vad i detta stycke stadgades om mätningsman även gällde nyssnämnda
förrättningsmän. Svenska arkitekters riksförbund framhåller, att om stadsplanefrågoma
handlades av en särskild tjänsteman, såsom stadsplanedirektör,
stadsplanechef eller stadsplanearkitekt, även denne borde vara närvarande
vid nämndens sammanträden.

Ett flertal länsarkitekter uttala vidare, att enligt den föreslagna lydelsen
av 15 § andra stycket i utredningens förslag länsarkitekten m. fl. tjänstemän
syntes äga rätt att närvara vid byggnadsnämndens sammanträden endast om
de särskilt kallades därtill. Stadgandet i 13 § andra stycket i den gällande
byggnadsstadgan, enligt vilket länsarkitekten m. fl. ägde ovillkorlig rätt att
närvara, vore lämpligare.

Departementschefen.

Finnes i visst samhälle icke mätningsman, bör såsom lantmäteristyrelsen
anmärkt i dennes ställe förrättningsman för tomtmätning eller avstyckning
närvara vid byggnadsnämndens sammanträden. 15 § första stycket i förslaget
torde böra kompletteras med föreskrift därom. Det ligger i sakens natur att
om i stadens tjänst jämte stadsarkitekt en särskild stadsplanechef finnes ans-tälld,
denne i förevarande hänseende jämställes med stadsarkitekten och sålunda
i erforderlig utsträckning är närvarande vid nämndens sammanträden.
Särskild föreskrift härom synes dock knappast erforderlig. I syfte att tydligt
utmärka att länsarkitekten och andra i 15 § andra stycket i förslaget
omförmälda tjänstemän äga obegränsad rätt att närvara vid byggnadsnämndens
sammanträden, synes nämnda stycke böra avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med 13 § andra stycket gällande byggnadsstadga. Såsom utredningen
föreslagit bör dock därjämte angivas alt dessa tjänstemän i erforderlig
utsträckning skola kallas till sammanträde med byggnadsnämnd. Denna
föreskrift bör givetvis icke föranleda att länsarkitekten in. fl. tjänstemän
regelmässigt kallas till byggnadsnämndens sammanträden. Endast om särskilda
skäl därtill föranleda, bör kallelse utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

3 KAP.

Om generalplan.

17 och 18 §§.

Dessa paragrafer motsvara 17 och 18 §§ i utredningens förslag (motiv, se
s. 480—481 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Göteborg uttalar i fråga om 17 §, att de jordpolitiska
villkoren borde prövas vid uppgörandet av generalplan, liksom även av regionplan,
så att senare detaljplanläggning kunde ske på det sätt generalplanen
förutsatte och utan hinder av de intressen, som jordpolitiken hade att
tillgodose. Sakkunskap rörande de jordpolitiska frågorna borde tillföras planläggningsmyndighetema.
Göteborgs stads fastighetskontor finner det vara
självklart, att det jordpolitiska bedömandet skulle ankomma på drätselkammaren.
Svenska teknologföreningen anför, att såsom 17 § blivit avfattad
större betydelse syntes tillmätas bestämmelsen i andra stycket om hänsyn till
det militära försvaret, vattenförsörjningen och utförande av avlopp än första
styckets bestämmelse om hänsyn till erforderligt utrymme för olika ändamål
såsom huvudgator, parker m. m. En justering härav borde företagas.
Länsarkitekten i Västerbottens län anser, att ordet huvudgata i första stycket
borde utbytas mot väg.

Beträffande 18 § framhåller svenska teknologföreningen, att generalplanebestämmelser
angående den omfattning i vilken mark för enskilt bebyggande
finge nyttjas icke borde göras mera detaljerade än som erfordrades för generalplanens
syfte.

Departementschefen.

Vid uppgörande av generalplan bör såsom antydes i ett par yttranden hänsyn
tagas till jordbrukets, liksom även till andra näringars intressen. Detta
ligger emellertid i sakens natur och torde icke behöva särskilt utsägas i 17 §.
Med anledning av vad som i övrigt anförts i yttrandena rörande nämnda
paragraf torde densamma böra jämkas i redaktionellt hänseende.

I generalplan torde, då omständigheterna föranleda därtill, böra angivas de
områden, vilka såsom olämpliga för tätbebyggelse böra vara undantagna därifrån,
ävensom de områden vilka eljest böra tills vidare undantagas från sådan
bebyggelse. Vid bedömande av fråga, huruvida visst område kan anses
olämpligt för tätbebyggelse, torde vad jag anfört härom vid remissen till lagrådet
av förslaget till byggnadslag (se prop. 131/1947 s. 155—156 och 264)
böra tjäna till ledning.

Såsom teknologföreningen framhållit bör regleringen i generalplan icke
sträcka sig längre än som erfordras för generalplanens syfte. Särskilt gäller

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

detta mark, vars exploatering icke kan väntas ske inom nära förestående
tid. Några närmare anvisningar angående innehållet i generalplanebestämmelser
har jag ej ansett lämpligen kunna meddelas i detta sammanhang.

19 §.

1 mom. i denna paragraf motsvarar 23 § i utredningens förslag, medan 2
och 3 mom. motsvara 19 § 1 mom. och 24 § andra stycket i samma förslag
Imotiv, se s. 481—484 i betänkandet).

Yttrandena.

Utredningens förslag att viss kompetens skulle fordras för upprättande av
generalplan, avsedd att erhålla rättsverkningar, men icke för uppgörande av
annan generalplan kritiseras i många yttranden. Sålunda anför byggnadsstyrelsen,
att då det ofta icke kunde på förhand avgöras, huruvida rättsverkan
komme alt tilläggas generalplan, övervägande skäl talade för att samma kompetens
skulle krävas beträffande båda slagen av generalplan. I övrigt vore
emellertid utredningens • förslag i behörighetsfrågan i stort sett välbetänkt.
Lammäteristyrelsen påpekar, att generalplan utan rättsverkningar komme att
få stor betydelse, t. ex. vid upprättande av stadsplan eller byggnadsplan.
Stadsplan finge endast utarbetas av person med viss kompetens. Det vore
då icke fullt konsekvent att ej kräva samma kompetens hos författaren av
den plan, varå stadsplanen skulle vila. En olämplig generalplan kunde föranleda
olägenheter i alla de hänseenden, varom utredningen talade på s. 259
i betänkandet. Den föreliggande bristen på kompetenta arbetskrafter vore
icke skäl nog att sänka kompetenskraven. Kompetens borde därför generellt
krävas för författare av generalplan. Samma mening uttalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, svenska arkitekters riksförbund,
föreningen Sveriges stadsarktitekter, länsarkitekternas förening, flera länsstyrelser
m. fl.

Mot de i 23 § i utredningens förslag angivna kompetensfordringarna för
författare av generalplan med rättsverkningar anför länsarkitekten i Örebro
län, att det möjligen icke vore lyckligt att i författning angiva vilken examen
vederbörande skulle ha avlagt. Det vore bättre att endast införa bestämmelse
om att planförfattare skulle vara auktoriserad av byggnadsstyrelsen.
Svenska arkitekters riksförbund anser, att kompetenskraven vore
alltför vagt angivna, då det ej framginge vem som skulle bedöma om en
person utövat »väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet». God
praktisk förmåga och erfarenhet vore minst lika betydelsefulla som teoretiska
kunskaper. Kompetensen borde meddelas av särskild myndighet. Även
byggnadsnämnden i Örebro anser en viss prövning av kompetensfrågan erforderlig.
Länsarkitekten i Västerbottens län uttalar, att innebörden av kravet
på »väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet» borde preciseras.
Det framginge icke, huruvida handhavande av mätningsväsendet skulle
betraktas såsom verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet. Liknande utta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

tanden göras av överlantmätarna i Gävleborgs och Älvsborgs län. Överlantmätaren
i sistnämnda län ifrågasätter, huruvida det alltid vore nödvändigt
att fordra att generalplaneförfattare utövat verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet.
Vidare borde framhållas, att då en förrättningsman omöjligt kunde
behärska alla kunskapsområden som borde komma till användning vid upprättandet
av generalplan, förrättningsmannen borde vara skyldig att vid behov
tillkalla sakkunniga av olika slag. Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus
län påpekar, att frågan om planförfattares behörighet enligt förslaget icke
kunde upptagas till avgörande förrän i samband med fastställelseprövningen.
Detta vore en ej oväsentlig brist.

Angående beskaffenheten av det för generalplan erforderliga kartunderlaget
uttalar länsarkitekten i Västerbottens län, att i länet förelåge för kustlandet
kartor i skala 1 :50 000 men dessa vore i flera avseenden föråldrade.
För vissa delar funnes endast kartor i skala 1: 200 000. Även skifteskartorna
vore föråldrade. Detta gjorde att man måste befara att generalplanearbetet i
stor utsträckning komme att bromsas upp genom att erforderligt kartmaterial
ej funnes att tillgå. För att undvika detta vore det nödvändigt att lantmäterikontoret
i länet erhölle en kraftig förstärkning av personalen. Tekniska högskolan
i Stockholm framhåller angelägenheten av att generalplanerna tillkomme
så snart som möjligt. En förutsättning härför vore, att de kunde
upprättas med användande av lätt tillgängligt kartmaterial. Sådant kartmaterial
funnes bl. a. i de genom flygfotografering framställda ekonomiska
kartorna i skala 1 : 10 000. Generalplanerna syntes ofta kunna uppgöras i
denna skala. Lantmäteristyrelsen anser, att de i 24 § andra stycket angivna
kraven på kartmaterial m. m. beträffande generalplan med rättsverkningar
borde gälla alla generalplaner.

Byggnadsstyrelsen uttalar, att enligt utredningens förslag till 24 § skulle
höjdförhållanden angivas på generalplanekartan endast i den mån så erfordrades.
Det hörde emellertid till undantagen alt ett fackmässigt och ändamålsenligt
generalplanearbete kunde bedrivas utan att höjdförhållandena
angivits på kartunderlaget genom nivåkurvor. Det enda fall då så kunde
ske skulle vara om planområdet utgjordes av praktiskt taget plan mark.
Svenska teknologföreningen anför, att det borde förutsättas att byggnadsstyrelsen
komme att lämna anvisningar angående enhetliga beteckningar för
generalplaneförslag eller att sådana anvisningar komme till stånd på annat
sätt genom myndigheternas försorg.

Departementschefen.

Utredningens förslag innebär att viss kompetens skall krävas av den som
upprättar förslag till generalplan, som är avsedd att fastställas, men icke av
generalplaneförfattare i andra fall. En sådan uppdelning synes dock svår
att verkställa, enär man mången gång icke vet huruvida en viss generalplan
kommer att fastställas eller ej. Såsom framhålles i flera yttranden är
generalplanen därjämte så betydelsefull i skilda hänseenden, att det vore

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

äventyrligt om den finge uppgöras av osakkunnig person. Visserligen råder
för närvarande stor brist på kompetenta planförfattare. Detta torde dock
vara en övergående företeelse, vilken icke bör utgöra anledning att generellt
eftergiva kompetenskrav som äro sakligt motiverade. Däremot kan det under
en övergångstid vara berättigat att vederbörande dispensmyndigheter i relativt
stor utsträckning medgiva undantag från kompetensreglerna. Jag förordar
sålunda att vissa kompetenskrav uppställas beträffande författare av
generalplan, vare sig denna skall fastställas eller ej.

Av den som upprättar generalplan synes, liksom av stadsplaneförfattare,
kunna krävas att han har teoretiska kunskaper och praktisk erfarenhet. Den
av utredningen föreslagna närmare utformningen av behörighetsreglerna
synes, såsom ock framhålles av byggnadsstyrelsen, vara i stort sett
välbetänkt. Dessa regler ha fördenskull upptagits i 1 mom. av förevarande
paragraf. Med anledning av vad som anförts i vissa yttranden
må anmärkas, att för att en person skall anses ha utövat verksamhet inom
stadsbyggnadsväsendet torde böra krävas att han själv upprättat eller såsom
medarbetare till planförfattare medverkat vid upprättande av planförslag.
Kontrollen från statsmyndighets sida av planförfattares behörighet kommer
enligt förslaget att äga rum först i samband med granskningen av uppgjorda
planförslag. Skulle det därvid visa sig att planförfattaren icke innehar den
föreskrivna formella behörigheten, är det icke nödvändigt att förslaget endast
därför förkastas. Det bör bero på planens beskaffenhet. Givetvis bör
dock eftersträvas att behörighetsfrågan är klar, innan planarbetet påbörjas.
Med hänsyn till de risker av ekonomiskt slag, som föreligga för den som anlitar
en icke behörig planförfattare, är en sådan förprövning i tveksamma fall
önskvärd. Något hinder för vederbörande dispensmyndighet att meddela dylikt
förhandsbesked föreligger naturligtvis icke.

Generalplanearbete är ofta så beskaffat att en enda förrättningsman ej
kan behärska alla de kunskapsområden som därvid böra komma till användning.
Planförfattaren bör därför, såsom framhålles av överlantmätaren
i Älvsborgs län, vid behov anlita särskilda sakkunniga av olika slag.

A karta över fastställd generalplan bör, såsom utredningen föreslår, i regel
ställas det kravet, att den är upprättad i skala ej understigande 1 : 4 000.
Eftersom man vid uppgörande av generalplan ofta ej vet om den kommer
att fastställas, bör i princip samma krav gälla alla generalplaner. Det torde
bli möjligt att på fotogrammetrisk väg och utan alltför stora kostnader framställa
kartor i lämpliga skalor, användbara för generalplaneändamål. Givetvis
är det ett önskemål att det viktiga generalplanearbetet ej hindras eller
lördröjes genom att alltför stränga fordringar uppställas på den grundläggande
kartans beskaffenhet. Generalplan bör därför i möjlig mån få uppgöras
med användande av redan befintligt kartmaterial. Kravet på att kartans
skala bör vara minst 1 : 4 000 kan därvid behöva eftergivas. Särskilt
kan delta vara förhållandet beträffande generalplan på landet. Den nya ekonomiska
kartan kan vara ett gott underlag för uppgörande av generalplan,
oaktat den ej är upprättad i större skala än 1 : 10 000. Vissa detaljer kunna

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

därvid om så anses erforderligt åskådliggöras på särskilda kartor i större
skala.

Med hänsyn till dessa överväganden torde i 2 mom. första punkten böra
stadgas att förslag till generalplan skall utmärkas å karta i skala ej understigande
1 :4 000, där ej omständigheterna föranleda användande av mindre
skala. Huruvida mindre skala än 1 :4 000 må tillåtas, får enligt denna bestämmelse
avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.
Föreligger i visst fall tvekan huruvida kartmaterialet är användbart, kan
och bör yttrande inhämtas från lantmäteristyrelsen som har att samråda
med byggnadsstyrelsen.

2 mom. torde vidare böra innehålla, att på generalplanekartan skola upptagas
ägogränser, vägar, byggnader, vatten och höjdförhållanden, allt i den
mån så erfordras, samt övriga befintliga förhållanden av betydelse för bedömande
av förslagets lämplighet. Även om det i allmänhet är erforderligt
att nivåkurvor angivas, kunna fall dock förekomma då höjdangivelser
kunna underlåtas eller inskränkas. Tillika bör stadgas, att gränserna för planen
och för de markområden som skola användas för olika ändamål skola
angivas på kartan.

För avgörande av fråga huruvida tätbebyggelse må tillåtas inom visst
område kan det stundom vara erforderligt att utredning verkställes angående
grundförhållandena. I 3 mom. har införts en erinran härom. 3 mom. överensstämmer
i övrigt med 19 § 1 mom. andra och tredje styckena i utredningens
förslag.

Bestämmelsen i 19 § 2 mom. i utredningens förslag, som handlar om det
fall att hänsyn tagits till befästning m. m., saknar motsvarighet i departementsförslaget.
Något behov av dylik bestämmelse föreligger nämligen icke
med den avfattning de grundläggande bestämmelserna om hänsynstagande
till försvaret och luftfarten erhållit i det för riksdagen framlagda förslaget
till byggnadslag (jfr 84 § i byggnadslagen).

Till ledning för generalplaneförfattare bör byggnadsstyrelsen meddela anvisningar
angående generalplanearbetets bedrivande, lämpliga kartbeteckningar
m. m.

20—22 §§.

20 § motsvarar 20 § i utredningens förslag. 21 och 22 §§ överensstämma
med 21 och 22 §§ i samma förslag (motiv, se s. 482 i betänkandet).

Departementschefen.

Vid utarbetande av förslag till generalplan bör samråd ske med länsarkitekten
ävensom med de övriga myndigheter, organ och sammanslutningar
som ha ett väsentligt intresse av förslaget. Stadgande härom har, jämte av
utredningen föreslagna bestämmelser om utställning av förslag till generalplan,
intagits i 20 § 1 mom.

I propositionen rörande byggnadslagen har förordats, att förslag till ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

neralplan i stad skall granskas av byggnadsstyrelsen, innan det antages av
stadsfullmäktige. 20 § 2 mom. i departementsförslaget innehåller föreskrift
i detta hänseende. 3 inom. i samma paragraf överensstämmer med viss jämkning
med 20 § andra stycket i utredningens förslag.

23 §.

Denna paragraf överensstämmer, frånsett vissa jämkningar av redaktionell
natur, med 25 § i utredningens förslag (motiv, se s. 484 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Uppsala län befarar, att framställning om förlänande
av rättsverkan åt generalplan skulle bli en så omständlig procedur att samhällena
komme att draga sig härför. Vägförvaltningen i Uppsala län anser,
att vägförvaltningen alltid borde beredas tillfälle att yttra sig på ett tidigt
stadium. Utställningsförfarandet bör enligt överlantmätaren i Västerbottens
län ersättas av sammanträden med sakägarna, där planförslaget ingående
förklaras. Vidare framhåller länsarkitekten i samma län, att flera samhällen
inom länet beslutat att icke annonsera municipala beslut. De ansåge sig därför
ej vara pliktiga att annonsera beslut om stadsplan m. m. För att undvika
missförstånd borde bestämmelsen i 1 mom. andra stycket omredigeras. Stockholms
stads byggnadsnämnd anför, att svårighet ofta kunde uppstå att i
visst fall avgöra, om en markägares rätt berördes av ett förslag till ändring
av stadsplan eller tomtindelning. Olika meningar hade sålunda yppats, huruvida
vid stadsplaneändring, avseende viss anläggning under gatas plan,
utan att gatans höjdläge ändrades och utan att anläggningen gränsade till
gatan vidliggande fastigheter, markägarna på ömse sidor om gatan skulle
anses berörda. Tveksamhet kunde likaledes råda, om vid ändring av stadsplanebestämmelserna
för tomtema i ett kvarter delägarna i en samfällighet
i angränsande gata skulle underrättas om ändringen. Länsstyrelsen i Malmöhus
län önskar, att anvisningar utfärdas till ledning för bedömande av vem
som vore att anse som sakägare i olika fall. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhåller att, sedan stadsplaneförslag delgivits vägförvaltningen, denna hade
att inom viss av byggnadsnämnden angiven lid, minst 14 dagar, avgiva yttrande
i ärendet. Det vore i vanliga fall icke någon svårighet att på den tid
som nämnts, 14 dagar, inkomma med yttrande. I vissa fall kunde det dock
vara praktiskt taget omöjligt att på så kort tid fatta ståndpunkt i ett planärende.
Remisstiden borde därför angivas till en månad. Liknande mening uttalas
av vägförvaltningen i Uppsala län, medan byggnadsnämnden i Kumla anser,
att en remisstid av 14 dagar borde vara tillräcklig i alla fall, sålunda även
för kronan och enskilt trafikföretag. Länsarkitekten i Kronobergs län uttalar,
att även om det vore klart att en markägare som skriftligen godkänt
en stadsplaneändring icke behövde kallas, kanske detta dock borde framhållas
i 1 mom. femte stycket. Stadsarkitekten i Uddevalla föreslår, att samma
stycke kompletteras med föreskrift om att vägförvaltning, trafiktöretag
m. fl. på sätt i fjärde stycket sägs underrättas om att ändring skett.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna angående förfarandet vid
uppgörande av förslag till fastställande av generalplan samt vid förslagets
utställande för granskning överensstämma i allt väsentligt med vad för närvarande
enligt 19 § byggnadsstadgan gäller i fråga om behandlingen av förslag
till stadsplan. Sistnämnda paragraf erhöll efter förslag av stadsplaneutredningen
ändrad lydelse så sent som år 1943. Någon ändring i vad utredningen
nu föreslagit har jag icke funnit anledning att vidtaga. Med anledning
av vad som anförts i vissa yttranden må emellertid framhållas följande.

Stadgandet i 1 mom. andra stycket förutsätter uppenbarligen, att kungörelse
om utställning av stadsplaneförslag skall införas i minst en ortstidning.
Har samhället beslutat att icke i någon tidning annonsera kommunala beslut,
fritager detta alltså icke samhället från skyldigheten att i ortstidning
kungöra utställandet.

Huruvida viss markägares rätt beröres av ett stadsplaneförslag kan stundom
vara vanskligt att avgöra. I tveksamma fall bör regeln vara att kallelser icke
underlåtas. I båda de exempel som anföras av Stockholms stads byggnadsnämnd
torde sålunda försiktigheten bjuda att markägarna underrättas.

Den i 1 mom. fjärde stycket angivna tiden, 14 dagar, inom vilken vägförvaltningen
har att yttra sig över stadsplaneförslag, är en minimitid. Är stadsplaneförslaget
av mera invecklad beskaffenhet, bör byggnadsnämnden icke
underlåta att angiva en längre tid för avgivande av yttrande.

Av femte stycket i samma moment, jämfört med tredje stycket, lärer framgå,
att markägare, som skriftligen godkänt en ändring av stadsplaneförslag,
icke skall underrättas om att ändring skett. Såsom påpekas av stadsarkitekten
i Uddevalla, kunde det däremot vara skäl att fordra att ej blott markägarna
utan även andra sakägare, t. ex. vägförvaltningen, underrättades, då ändring
i förslaget vidtagits för att få tillfälle att taga del av ändringen. Detta skulle
emellertid kunna medföra alltför stor tidsförlust. Skulle fastställelsemyndigheten
i visst fall finna förnyat yttrande av exempelvis vägförvaltningen erforderligt,
kan sådant yttrande lätt infordras.

24 och 25 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i sak med 26 och 27 §§ i utredningens
förslag (motiv, se s. 484—485 i betänkandet).

Yttrandena.

Överlantmätaren i Malmöhus län framhåller, med instämmande av lantmäteristyrelsen,
att i 26 § första stycket i utredningens förslag omförmäld
förteckning över markägarna och deras fastigheter rätteligen borde uppgöras
med fastigheterna som stomme. Förteckningen borde sålunda avse »samtliga
av förslaget berörda fastigheter med angivande av deras ägare». Länsarkitekten
i Jämtlands län föreslår uttryckligt stadgande om att ett av de två
exemplar av generalplanekartan med tillhörande handlingar, som enligt 26 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

tredje stycket i utredningens förslag skall överlämnas till länsstyrelsen, skola
vidarebefordras till länsarkitekten.

Departementschefen.

Med anledning bl. a. av den anmärkning som framställts av överlantmätaren
i Malmöhus län har första stycket i 24 § (motsvarande 26 § i utredningens
förslag) undergått viss jämkning. Vidare har 24 § tredje stycket jämkats så,
att en kopia av generalplanen efter fastställelsen skall tillställas länsstyrelsen
och en kopia länsarkitekten.

4 KAP.

Om stadsplan.

Om stadsplans upprättande och antagande.

26 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett vissa smärre ändringar, med 15 §
gällande byggnadsstadga och 28 § i utredningens förslag (motiv, se s. 485—
490).

Yttrandena.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter anför, att då stadsplanebestämmelserna
utgjorde en del av själva stadsplanen, vore uppdelningen på olika paragrafer
(28, 30 och 31 §§ i utredningens förslag) av vad som skulle iakttagas
och tillses vid uppgörande av stadsplan och vid utarbetande av stadsplanebestämmelser
ägnad att verka förvillande. Det riktiga vore att i byggnadsstadgan
uttryckligen förklarades, att stadsplan innefattades i karta och bestämmelser
samt att åt karta och bestämmelser skulle givas sådan avfattning,
att de tillsammans fyllde de krav som borde ställas på planen. I det
särskilda fallet vore det en lämplighetsfråga, om planens innehåll i detalj
borde angivas genom beteckningar å karta eller genom stadsplanebestämmelser
eller genom bäggedera. Vad sålunda anförts om stadsplan gällde även
övriga planinstitut. Byggnadsnämnden i Gävle gör samma anmärkning. Byggnadsnämnden
i Göteborg anser, att i en enda paragraf borde intagas allt,
som skulle iakttagas vid uppgörande av istadsplan. I en annan paragraf borde
angivas, vad som skulle intagas i stadsplanebestämmelser. Svenska teknologföreningen
yttrar, alt de anvisningar som lämnades angående stadsplanens
utarbetande lade huvudvikten vid bebyggelsens utformning. Däremot betonades
i alltför ringa grad de krav, som måste ställas på stadsplanen med
hänsyn till dess funktionella sida och dess anpassning till samhällets förutsebara
utveckling.

I anslutning till det föreslagna stadgandet i punkt 2, att hänsyn skall tagas
till bl. a. bestående servitut, framhålla svenska kommunaltekniska föreningen
samt lantmåteristyrelsen in. fl. myndigheter, att en utökning av möjlighe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

terna till avlösning av servitut borde ske. En lagändring härutinnan vore
av behovet starkt påkallad.

Svenska kommunaltekniska föreningen framhåller angående punkterna 4
och 5 i utredningens förslag, att det vore riktigt att bostadsområden borde
uppdelas stadsdelsvis och alt industri avskildes från bostadsbebyggelse. Men
därför vore det ej givet att, såsom förslaget syntes förutsätta, uppdelningen
i det förra fallet skulle ske medelst planterad allmän mark och i det andra
fallet med till större delen byggnadsfria områden å enskild mark. Utredningen
hade vidare använt det gamla uttrycket »parkbälten». Ordet park
borde utgå och ersättas med »friområde» (jfr punkt 12). Inom ett sådant
område kunde tillåtas en viss mindre bebyggelse för vissa praktiska ändamål,
såsom för befolkningens rekreation och nöje, barnstugor m. m. Liknande
uttalanden göras av Stockholms stads stadsplanekontor, stadsarkitekten i
Uppsala, drätselkammaren i Malmö och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Rörande punkt 7 i utredningens förslag anför länsarkitekten i Kristianstads
län, att det vore nära nog omöjligt att ens tillnärmelsevis tillgodose
luftskyddsintressena vid fördelningen av bebyggelseområdena inom ett samhälle.
Därigenom komme säkerligen andra, för stadens vidkommande mycket
mer berättigade intressen att åsidosättas. Vid bedömningen av dessa frågor
borde hänsyn framför allt tagas till faran för brands spridning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner önskvärt, att i punkt 9 i utredningens
förslag betonades betydelsen av att huvudtrafikleder inom städernas
tätbebyggda delar så långt möjligt hölles fria från tillstötande lokalgator.
Vidare borde, då anslutning av lokalgata prövats nödvändig, hörnavskärning
å fastigheterna komma till stånd för åstadkommande av bättre sikt utefter
huvudtrafikleden. Svenska kommunaltekniska föreningen, Stockholms
stads stadsplanekontor och byggnadsnämnden i Norrköping understryka
likaledes vikten av att bebyggelse å tomt i gatuhörn icke så anordnas att för
trafiksäkerheten erforderlig fri sikt därigenom hindras.

Svenska kommunaltekniska föreningen uttalar, att staden enligt punkt 11
gjordes ansvarig för att parkeringsplatser och andra för samfärdseln erforderliga
områden, exempelvis för bensinstationer, anordnades i tillräckligt antal
inom olika delar av staden. Detta kunde ej gärna vara rimligt. Tillkomsten
av erforderliga parkeringsutrymmen vore icke enbart en stadens angelägenhet
utan i lika hög grad ett behov som det ankomme på fastighetsägarna
och motorfordonsorganisationerna att tillgodose. Med hänsyn härtill borde
ordet parkeringsplatser utgå ur punkt 11. I stället borde senare i byggnadsstadgan
införas stadgande att å tomt skulle anordnas erforderligt parkerings-
och garageutrymme för de å tomten boendes och vistandes behov.
Föreningen Sveriges stadsarkitekter framhåller, att stadens skyldigheter i
fråga om ordnande av parkeringsplatser endast gällde allmänna sådana.
Stockholms stads fastighetskontor påpekar också, att kommun icke kunde
vara skyldig att i den utsträckning som angåves i punkt 11 sörja för parkeringsplatser
för en alltmer ökande bil- och cykelpark. Kommunens skyldighet
syntes böra inskränkas till att bereda platser för tillfällighetsparkering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

Möjligheter till långtidsparkering och fordonens inhysande i garage syntes
böra ordnas av varje fastighetsägare efter varje fastighets särskilda behov.
Även Stockholms stads stadplanekontor, länsstyrelsen i Malmöhus län, drätselkammaren
i Malmö, byggnadsnämnderna i Göteborg och Gävle samt stadsarkitekten
i Uppsala förorda begränsning av städernas åligganden att anordna
parkeringsplatser.

Stockholms stads fastighetskontor anser, att det i punkt 14 gjorda påpekandet
om vikten av att möjlighet bereddes till god planlösning av de enskilda
byggnaderna borde förstärkas. Det borde sålunda angivas, att byggnaderna
skulle erhålla en sådan orientering mot soligt väderstreck att åstadkommandet
av rationella planlösningar därigenom underlättades.

Beträffande paragrafens sista stycke enligt utredningens förslag påpeka
Stockholms stads stadsplanekontor, stadsfullmäktige i Sundbyberg och stadsarkitekten
i Uppsala, att det icke funnes någon anledning att förbjuda, att
ett för tätbebyggelse olämpligt område inginge i stadsplan, om det upptoges
såsom park, idrottsplats eller dylikt.

Departementschefen.

Av praktiska skäl synes det lämpligt att i förevarande paragraf angiva de
allmänna synpunkter som böra iakttagas vid uppgörande av stadsplan och
att i ett par följande paragrafer upptaga vissa anvisningar rörande utarbetandet
av stadsplanebestämmelser. En sådan uppdelning lärer icke, såsom
befaras i ett par yttranden, kunna giva anledning till antagande, att stadsplanebestämmelser
äro något annat än stadsplan. Av de grundläggande bestämmelserna
i 25 § propositionsförslaget till byggnadslag framgår tydligt,
att stadsplanebestämmelser utgöra del av själva stadsplanen.

I ett yttrande har mot paragrafens allmänna innehåll vidare anmärkts, att
den i alltför ringa grad beaktade den hänsyn som borde tagas till stadsplanens
funktionella betydelse och dess anpassning till samhällets förutsebara utveckling.
Med anledning härav torde den inledande bestämmelsen i paragrafen
böra jämkas.

Enligt punkt 2 i paragrafen skall vid uppgörande av stadsplan hänsyn tagas
till bestående servitut. Befintliga servitut kunna i hög grad försvåra stadsplanearbetet
och stadsplanens genomförande. Det är därför önskvärt att möjligheterna
utökas att i samband med stadsplans uppgörande upphäva bestående
servitut. En lagändring i sådan riktning kan emellertid ej ske utan föregående
utredning.

Med anledning av vad som i yttrandena anförts rörande punkterna 4 och 5
i utredningens förslag torde dessa böra sammanslås samt omformuleras i syfte
bl.a. att utmärka, att markbälte som åtskiljer bebyggelseområden från varandra
eller från områden för industri kan utgöras av park eller annan mark,
som skal! lämnas i huvudsak obebyggd. Till sistnämnda slag av mark hänföres
exempelvis naturligt bevuxen skogsterräng, som i huvudsak skall bibehållas
såsom sådan. Dessutom skall givetvis galumark jämställas med dylikt
friområde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Enligt punkt 7 i utredningens förslag, motsvarande punkt 6 i departementsförslaget,
skall civilförsvarets behov vederbörligen tillgodoses vid uppgörande
av stadsplan. Frågan om bebyggelsens anordnande med hänsyn till faran för
luftanfall torde såsom utredningen anför icke kunna lösas efter schablonmässiga
regler, utan man måste söka sig fram till vad som i varje fall kan
vara lämpligt och möjligt. Den angivna bestämmelsen ger också uttryck för
denna uppfattning.

I punkt 9 i utredningens förslag, vilken punkt överensstämmer med punkt
8 i departementsförslaget, inskärpes vikten av att åt gator givas sådan riktning,
lutning, bredd och anordning i övrigt, att de främja trafiksäkerheten
samt tillfredsställa trafikens fordringar i övrigt. Iakttages denna regel, bör
detta leda till att olämplig anslutning av lokalgata till huvudtrafikled förhindras
och att bebyggelse, särskilt i gatuhörn, icke så anordnas att för gatutrafiken
erforderlig fri sikt därigenom hindras. Med hänsyn till vikten av att
sistnämnda båda synpunkter vederbörligen beaktas vid uppgörande av stadsplan
torde det emellertid vara lämpligt att särskilda anvisningar i ämnet intagas
i förevarande paragraf, lämpligen såsom punkt 9.

Punkt 11 i utredningens förslag innehåller erinran om att parkeringsplatser
och andra för samfärdseln erforderliga områden skola anordnas i tillräckligt
antal inom olika delar av staden. Såsom anföres i flera yttranden torde
det icke kunna åläggas städerna att ensamma sörja för den växande motortrafikens
hela parkeringsbehov. Staden bör visserligen tillse att gator och allmänna
platser ordnas så att utrymme finnes för korttidsparkering. Men det
bör närmast ankomma på de enskilda fastigheternas ägare att anordna utrymmen
för långtidsparkering och för inhysande av motorfordon i garage.
Byggnadsnämnden bör i samband med beviljande av byggnadslov kunna kräva,
att å tomten anordnas erforderligt parkerings- och garageutrymme för de
å tomten boendes och vistandes behov. I vissa fall kan det därjämte vara
önskvärt att särskilda garagebyggnader uppföras. Inom de centrala, trångt
bebyggda delarna av de större städerna kunna stundom dylika byggnader
vara erforderliga för att parkeringsproblemet skall kunna bemästras. Staden
har då givetvis intresse av att garagebyggnad uppföres men torde knappast
ensam kunna göras ansvarig för byggnaden och dess drift. Med tillämpning
av vad sålunda anförts torde förevarande punkt böra innehålla erinran om
att allmänna parkeringsplatser och andra för samfärdseln erforderliga utrymmen
skola utläggas i tillräckligt antal samt att möjlighet skall finnas att
anordna enskilda parkerings- och garageutrymmen i erforderlig omfattning.
Stadgande om den berörda befogenheten för byggnadsnämnd att i samband
med beviljande av byggnadslov kräva anordnande av enskilt parkerings- och
garageutrymme har införts under 80 § 2 mom. departementsförslaget.

Enligt punkt 14 i utredningens förslag skall vid stadsplans uppgörande
möjlighet beredas till god planlösning av de enskilda byggnaderna. Härav
följer att byggnaderna, i den mån deras läge bestämmes genom stadsplan,
böra erhålla orientering mot soligt väderstreck. En erinran om att bostäder
skola ha sol och ljus synes lämplig. Nyssnämnda föreskrift innebär givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 211. 81

även ett krav på att planlösningen skall vara god jämväl från ekonomisk
synpunkt.

Sista stycket i utredningens förslag innehåller bland annat bestämmelse, att
i stadsplan icke må ingå mark, beträffande vilken anledning finnes att enligt
vissa stadganden i byggnadslagen förbjuda tätbebyggelse. Givetvis kan
dock sådan mark ingå i stadsplan, därest den icke avses för tätbebyggelse.
Bestämmelsen bör därför omredigeras.

27 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i den nuvarande byggnadsstadgan,
överensstämmer med 29 § i utredningens förslag (motiv, se s. 490—491
i betänkandet).

28 §.

Paragrafen överensstämmer frånsett vissa ändringar med 16 § gällande
byggnadsstadga och 30 § i utredningens förslag (motiv, se s. 491—494 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund framhåller, att det vid praktiskt arkitektarbete
ofta visat sig olämpligt att byggnadskropparna genom detaljföreskrifter
till storlek och utformning bundes genom detaljerade stadsplanebestämmelser.
Detta försvårade ej sällan en lämplig planläggning av de enskilda
byggnaderna och fördyrade därigenom bostadskostnaderna. Behovet av sådana
detaljföreskrifter vore även högst varierande. Mot bestämmelserna i
paragrafens första stycke syntes ej vara något att erinra. Det kunde emellertid
ifrågasättas, om ej den angivna exemplifieringen bidroge till att stadsplanebestämmelserna
alltjämt gjordes onödigt detaljerade och att den därför
boi-de utgå eller ersättas med anvisningar av byggnadsstyrelsen. I varje fall
borde det klarare framgå att det endast vore exemplifiering. Svenska kommunaltekniska
föreningen anser, att det i vissa fall kunde vara önskvärt att
icke göra stadsplanebestämmelserna så detaljrika som angåves i 1 mom. Särskilt
gällde detta anläggandet av kollektiv bostadsbebyggelse i större enheter
under central förvaltning eller andra bostadsområden avsedda att successivt
utbyggas av en företagare. Synnerligast i kuperad terräng kunde det då visa
sig ändamålsenligt att icke i förväg detaljera stadsplanen och bebyggelsen
på annat sätt än genom fastställandet av ett visst exploateringstal, maximihöjd
å bebyggelsen eller dylikt. Det syntes därför vara önskvärt att en dylik
reglering av bebyggelsen medgåves. Svenska teknologföreningen finner också,
att bebyggelsen i vissa fall borde kunna regleras genom mera schematiska
stadsplanebestämmelser än de nu gängse. Härvid förutsattes givetvis, att byggnadsnämnden
i samband med byggnadslovs meddelande prövade och godkände
de särskilda byggnadernas förläggning och utformning i enlighet med de
schematiska stadsplanebestämmelserna. Liknande anmärkningar göras jäm Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 211.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

väl av stadsarkitekten och byggnadsnämnden i Uppsala. Dessa framhålla
bl. a., att när det gällde nya bostadsområden med kollektiva anordningar av
olika slag, så kunde man ej längre följa det gamla stadsplanetänkandet tomt
för tomt och beteckning för beteckning. För områden av denna art borde
en beteckning angivande bostadskollektiv, största exploateringstal och högsta
hushöjd få anses vara tillfyllest, då kommunen ägde marken och ledde bebyggelsen,
vilket numera kunde väntas bli fallet i stor utsträckning. Byggnadsnämnden
i Östersund anser önskvärt, att planeringen först skedde i
stora drag, d. v. s. typen av bebyggelsen fastställdes. Själva detaljplanerandet
kunde sedan överlåtas åt byggnadsnämnden och fastställas av länsstyrelsen.

Byggnadsnämnden i Göteborg anser, att det i 1 mom. första om-satsen i utredningens
förslag förekommande uttrycket »industribebyggelse» borde ändras
till »industriändamål». I tredje om-satsen talades om byggnadslinjer och
byggnadsgränser. Det vore ej klart vad som därvid avsåges. Liknande anmärkningar
framställas av stadsarkitekterna i Eslöv och Uddevalla. Länsarkitekten
i Västerbottens län uttalar i anslutning till bestämmelserna i fjärde
om-satsen att ordet »gård» i Övre Norrland betydde huvudbyggnad. Detta
hade medfört svårigheter i tillämpningen. Ordet gård borde därför ej användas.
Stadsfullmäktige i Ludvika anmärka rörande föreskrifterna i samma
om-sats, att det icke vore erforderligt att angiva byggnads läge å tomt. En
dylik bestämmelse medförde ofta behov av stadsplaneändringar. Byggnadsnämnden
i Leksand-Nörets municipalsamhålle finner det olyckligt om byggnadsnämnden
vid byggnads uppförande vore helt bunden vid det å plankartan
angivna läget av byggnaden.

Rörande 1 mom. femte om-satsen i utredningens förslag anför föreningen
Sveriges stadsarkitekter, att bättre möjligheter borde beredas att i samband
med stadsplan tillgodose radhusbyggandet än som nu stode till buds. Det
vore önskvärt att få till stånd radhus, i vilka lägenheterna icke vore avskilda
fastigheter, sålunda hyreshus utförda i form av radhus. Lägenheterna kunde
därvid icke få placeras över varandra utan måste ligga i rad. Men det syntes
knappast möjligt att nu formulera en stadsplanebestämmelse så att den uteslöte
anordnande av hyreshus på annat sätt än det nyss beskrivna. I förevarande
paragraf borde därför angivas, att i stadsplanebestämmelser kunde
intagas föreskrift om sättet för lägenheternas inbördes förläggning i hus,
avsedda att inrymma flera familjer. Vidare anför föreningen, att vid vanliga
hyreshus vore frågan om antalet lägenheter vid varje trapplan i regel av
avsevärt större vikt än frågan om antalet lägenheter i varje byggnad. För
det mesta vore det eftersträvansvärt att begränsa antalet lägenheter vid varje
trapplan till två. Möjlighet borde beredas att i stadsplanebestämmelser intaga
sådant stadgande. Samma mening uttalas av stadsplanechefen i Hälsingborg.
Byggnadsnämnden i Göteborg och stadsarkitekten i Eslöv framhålla likaledes
vikten av att antalet lägenheter per trapplan regleras i stadsplan. Sjunde omsatsen
i utredningens förslag är därjämte enligt den mening som uttalas av
byggnadsnämnden i Göteborg och stadsarkitekten i Eslöv föråldrad, eftersom

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

portar numera förekomme endast i undantagsfall. Bebyggelsen gjordes i skallet
öppen och utfarter anordnades på obebyggd tomtmark.

Beträffande första om-satsen i andra stycket av 1 mom. i utredningens
förslag anmärka svenska kommunaltekniska föreningen och Göteborgs stads
fastighetskontor, att det vore värdefullt om man i stadsplan kunde säkerställa
befintlig växtlighet å tomtmark, t. ex. värdefullare trädbestånd. Länsarkitekten
i Västerbottens län anser, att det i samma om-sats förekommande
uttrycket »tomtmark som ej är avsedd för bebyggande» vore oklart. Slutligen
framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län, att det måste förutsättas att i sista
om-satsen omförmält förbud mot anordnande av stängsel icke komme i
strid mot bestämmelserna i lagen om ägofred, medan byggnadsnämnden i
Örebro anser att i 2 mom. fjärde att-satsen omförmäld vindsinredning endast
borde få förekomma i undantagsfall.

Departementschefen.

Hur långt detaljregleringen i stadsplan skall sträcka sig bestämmes av bebyggelsens
art och omständigheterna i övrigt. Vid den vanliga egnahemseller
villabebyggelsen, som sker i öppet byggnadssätt med fristående eller i
tomtgräns högst två och två sammankopplade hus innehållande högst två
våningar med eller utan inredning å vinden, behöver och bör vanligen av
praktiska skäl icke stadsplanen på annat sätt binda huskropparnas placering
å tomten och begränsning i plan än som sker genom angivande av byggnadslinjer,
vilka vanligen utgöras av inre förgårdslinje eller kvarters gräns mot
gata, samt genom föreskrifter avseende dels hur stor del av tomtytan bebyggelsen
får upptaga, dels byggnads avstånd till tomtgräns och annan byggnad
å tomten. I sistnämnda hänseenden innehåller 96 § i departementsförslaget
allmängiltiga föreskrifter. I fråga om bostads- och därmed jämförlig bebyggelse
med husen sammankopplade fler än två och två samt så snart fråga är
om bebyggelse av hyreshuskaraktär, vare sig byggnaderna utgöras av sammanhängande
längor eller göras fristående såsom lamellhus eller punkthus,
eller eljest då antalet våningar uppgår till tre eller flera, torde däremot i regel
erfordras, att byggnadernas maximiutsträckning i längd och bredd angives
genom begränsningar å stadsplanekartan, varvid bör utmärkas huruvida kvartersmarken
i övrigt skall lämnas helt obebyggd eller få bebyggas med endast
mindre gårdsbyggnader. I några av yttrandena har förordats, att stadsplanen
i fråga om hyreshusbebyggelsen skall i vissa fall mera schematiskt angiva
bebyggelsens art, t. ex. genom angivande av endast exploateringstal och
högsta tillåtna höjd, samt överlämna åt byggnadsnämnden att i samband med
beviljandet av byggnadslov bestämma den närmare placeringen av byggnaderna
i terrängen samt deras utsträckning i plan. I anledning härav vill jag
framhålla, alt de föreslagna bestämmelserna icke utgöra hinder för en dylik
reglering av bebyggelsen. En sådan anordning torde dock böra ifrågakomma
endast i undantagsfall, exempelvis vid kollektiv bostadsbebyggelse i större
enheter under central förvaltning eller i fråga om bostadsområden, avsedda
att successivt utbyggas av eu företagare. Om eu dylik reglering skulle till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

lämpas i större utsträckning, skulle bedömandet av stadsplanens lämplighet
ur de synpunkter, som angivas i bl. a. 26 § samt 28 § 2 och 3 mom. i departementsförslaget,
i väsentlig grad undandragas fastställelsemyndigheten, varigenom
kunde befaras att exempelvis hygieniska, bostadssociala och arkitektoniska
synpunkter icke tillräckligt beaktades. Enligt 26 § tredje stycket propositionsförslaget
till byggnadslag skall byggnadsnämnd i vissa fall kunna
besluta om antagande av ändring av stadsplan och enligt 170 § 2 mom. departementsförslaget
till byggnadsstadga äger byggnadsnämnd under vissa
omständigheter medgiva mindre avvikelse från bl. a. stadsplans detaljreglering
av bebyggandet. Nu berörda bestämmelser synas i tillräcklig utsträckning
möjliggöra en smidig anpassning efter aktuella behov, rådande terrängförhållanden
o. dyl. I praxis ha även stadsplanebestämmelser vunnit fastställelse,
avseende att tillerkänna byggnadsnämnden rätt att medgiva undantag
i fråga om speciella detaljer i stadsplanen. Det synes icke uteslutet
att på detta område utvecklingen kan fortsätta så, att praktiska nya dylika
undantagsbestämmelser framkomma.

Paragrafens 1 mom. synes böra inledas med en föreskrift, att i stadsplanebestämmelser
skola, i den mån så finnes erforderligt, intagas stadganden
angående reglering av byggnadskvarters bebyggande och användande i
övrigt. Någon uppdelning på sätt f. n. är fallet av de följande om-satserna i två
stycken synes icke erforderlig. Uppräkningen i dessa om-satser av de bestämmelser,
som kunna intagas i stadsplan, utgör endast en exemplifiering. Om och
i vad mån det kan vara tillrådligt att uppgöra stadsplan utan att de uppräknade
förhållandena regleras däri, blir beroende på omständigheterna. Såsom
allmän regel torde dock böra gälla, att byggnadsverksamheten icke bör kringgärdas
genom detaljföreskrifter i stadsplan i vidare mån än som är nödvändigt
för vinnande av det med planen avsedda syftet. Göras stadsplanerna
onödigt detaljerade, kunna nämligen stadsplaneändringar framtvingas i stort
antal. En erinran om vikten att detaljregleringen i stadsplan icke föres för
långt har intagits i 1 mom. sista stycket.

På grund av vad som anförts i yttrandena angående första om-satsen i
1 mom. av utredningens förslag torde viss omredigering därav böra ske. I
tredje om-satsen talas om byggnadslinjer och byggnadsgränser. Dessa båda
uttryck torde vara vedertagna. Genom en byggnadslinje, t. ex. inre gränsen
för förgård, bestämmes regelmässigt byggnads läge i förhållande till närliggande
gata, torg eller dylikt. Skall byggnads begränsning fastställas även
i sidled, sker detta genom utmärkande av byggnadsgränser. De i fjärde omsatsen
förekommande orden »gårds storlek» böra ersättas med gårdsutrymme.
Med anledning av de i yttrandena i övrigt framställda anmärkningarna mot
denna om-sats må erinras dels att det icke alltid är nödvändigt att byggnads
läge utmärkes i stadsplan och dels att byggnadsnämnden enligt 170 § 2 mom.
departementsförslaget (178 § 2 mom. i utredningens förslag) stundom kan
medgiva vissa avvikelser från stadsplan, t. ex. i fråga om byggnads läge.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter och stadsplanechefen i Hälsingborg
ha i syfte att kunna reglera viss radhusbebyggelse påyrkat införande i paragrafen
av en anvisning, som medgåve intagande i stadsplanebestämmelser av

Kungl. Mcij:ts proposition nr 211.

föreskrift om sättet för lägenheters inbördes förläggning. För att angiva att
radhusbebyggelse skall ske ha i nu gällande stadsplaner godtagits vissa föreskrifter,
t. ex. av innehåll att området i fråga »får bebyggas endast med enfamiljs
radhus». Hinder mot användande av bestämmelser av denna art föreligger
icke. Tvärtom finnes visst stöd för en sådan bestämmelse i 16 § 2 mom.
andra att-satsen gällande stadga, som överensstämmer med 2 mom. andra
att-satsen i förevarande paragraf. Ej heller möter hinder att genom stadsplanebestämmelser
begränsa antalet lägenheter vid varje trapplan. Med hänsyn
till vikten av att sistberörda fråga beaktas torde emellertid i 1 mom. sjätte
om-satsen böra intagas en erinran om att i stadsplanebestämmelser kan angivas
antalet lägenheter såväl i byggnad i dess helhet som vid varje trapplan.

Sjunde om-satsen i utredningens förslag, som motsvaras av åttonde omsatsen
i departementsförslaget, torde på grund av vad som anförts i ett par
yttranden böra omformuleras så att ordet »port» utgår. Vidare bör i nästa
om-sats intagas erinran om att skyldighet kan föreskrivas i stadsplan ej blott
att anordna plantering utan även att bibehålla befintlig växtlighet. Sådan skyldighet
torde därjämte böra avse all tomtmark som ej bebygges och ej endast,
såsom utredningen föreslagit, sådan tomtmark som icke får bebyggas.

I 1 mom. sista om-satsen omförmält förbud mot anordnande av stängsel
torde icke, såsom antydes i ett yttrande, kunna komma i strid mot bestämmelserna
i lagen om ägofred. Av 9 § i denna lag framgår nämligen, att stängselskyldighet
enligt lagen icke föreligger beträffande tomt i stad eller ort å
landet, varest tomtindelning såsom i stad finnes.

Med anledning av vad byggnadsnämnden i Örebro uttalat rörande 2 mom.
fjärde att-satsen torde slutligen böra framhållas, att byggnad av trä i två
våningar i regel icke bör förses med inredd vind utöver våningarna. Endast
när särskilda skäl föranleda därtill bör medgivas, att viss del av vinden inredes.
Detta framgår också av stadgandet.

29 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med nuvarande 17 § samt med 31 § i utredningens
förslag.

Yttrandena.

Göteborgs stads fastighetskontor uttalar, att man i allmänhet torde kunna
utnyttja utrymmet under markens plan inom gata, torg, park eller annan
allmän plats utan att syftet med markens användningssätt äventyrades. Det
kunde därför ifrågasättas om underjordiskt utnyttjande behövde fixeras i
stadsplan. Sådant utnyttjande borde generellt tillåtas.

Departementschefen.

Om det är erforderligt att utnyttja utrymmet under gata, torg, park eller
annan allmän plats till inredande av lokaler eller annat ändamål, torde det
med hänsyn till den betydelse sådana anläggningar kunna ha för ägarna av
angränsande tomtmark vara önskvärt att anläggningarna angivas i stadsplan.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 211.

Även för staden är det på grund av anläggningarnas ekonomiska betydelse av
vikt att frågan överväges redan vid stadsplanens uppgörande. Kravet på att
dylika anläggningar skola regleras genom stadsplan innebär icke att stadens
möjligheter att utnyttja utrymmet under gata eller annan allmän plats inskränkes
i vidare mån än som påkallas av berättigade allmänna eller enskilda
intressen.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 18 § gällande byggnadsstadga och 32 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 494—498 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund yttrar angående 1 inom., att olika krav
borde ställas på generalplane- och stadsplaneförfattare. Av den senare borde
krävas större såväl teoretiska kunskaper som praktisk erfarenhet inom husbyggnadsfacket
än av den förre.

Lantmäteristyrelsen anför, att enligt 2 mom. första stycket i utredningens
förslag skulle stadsplanen angivas på en särskild karta och ej på grundkartan.
Ett sådant åtskiljande av stadsplanen och grundkartan kunde emellertid
ogynnsamt påverka dels markägarnas möjlighet att vid granskningen av ett
planförslag erhålla säker ledning för sitt bedömande och dels tolkningen
av stadsplanelinjernas läge i förhållande till fastighetsgränser, byggnader,
terrängförhållanden m. m. Stadsplanen borde därför angivas på grundkartan
eller på kopia eller utdrag av denna, i de senare fallen med bibehållande av
originalets noggrannhet. Samma anmärkning göres av tekniska högskolan i
Stockholm. Svenska kommunaltekniska föreningen anser också, att fastighetsgränser,
befintliga byggnader, hägnader m. in. måste vara angivna på själva
stadsplanekartan. Stadsplanen borde redovisas direkt på grundkartan, då det
läte sig göra. Föreningen framhåller tillika, att stadsplanebeteckningarna på
kartan icke finge angivas på sådant sätt, att redovisningen av nämnda fastighetsgränser
in. m. bleve otydlig. Föreningen Sveriges stadsarkitekter uttalar,
att stadsplanekartan kunde bli otydlig, om nivåkurvor inlades därå. Därjämte
borde finnas möjlighet att på en särskild karta inlägga vissa förhållanden, som
visade avsikten med den speciella utformning en plan fått och hur man tänkt
sig planens detaljer. Sådana uppgifter kunde icke lämpligen upptagas på
stadsplanekartan utan att dennas tydlighet bleve lidande. — Liknande synpunkter
som dem vilka uttalats av kommunaltekniska föreningen och stadsarkitektföreningen
framföras jämväl av Stockholms stads fastighetskontor
samt byggnadsnämnderna i Göteborg och Uppsala, medan byggnadsnämnden
i Borås anser att stadsplanekartas skala i allmänhet icke bör understiga
1: 1 000.

Länsarkitekten i Västerbottens län anför angående 2 mom. tredje stycket i
utredningens förslag, att det i många fall vore omöjligt att fixera höjdläget
av en gata utan att den renstakats. Man frågade sig om det skulle vara nödvändigt
att alltid fordra detta, särskilt vid öppet byggnadssätt och med breda
förgårdar. Det kunde måhända vara tillräckligt, om man hade möjlighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

att i vissa fall angiva gatuhöjden illustrationsvis. Byggnadsnämnderna i
Borås och Huskvarna påpeka, att man numera för alt få goda gatuprofiler
brukade låta lutningen ändras icke i vissa punkter utan efter en kurva.
Radien av denna vertikalkurva borde lämpligen angivas på stadsplanekartan.
Sistnämnda byggnadsnämnd uttalar tillika, att en viss tolerans borde lagligen
medgivas beträffande tillämpningen av de å stadsplanen angivna böjdsiffrorna,
större vid starkt kuperad än vid mera plan terräng. Stadsarkitekten i Uddevalla
uttalar, att vid korsningen mellan två gator höjden i regel angåves
i skärningspunkten av gatornas mittlinjer. Huru lutningsförhållandena i ett
dylikt fall gestaltade sig i angränsande kvartershörn framginge icke, varför
konflikter lätt kunde uppstå. I huvudsak samma anmärkning göres av byggnadsnämnden
i Vänersborg. Svenska teknologföreningen anser, att de i 2 mom.
sista stycket av utredningens förslag omförmälda beteckningar, som skulle användas
för stadsplanekarta, borde framgå av byggnadsstyrelsens anvisningar.

Beträffande 3 mom. första stycket i utredningens förslag framhålla riksantikvarieämbetet
och byggnadsstyrelsen, att bland de föremål, som skola
angivas på grundkarta till stadsplan, borde nämnas fasta fornlämningar.
Länsarkitekten i Västerbottens län anser, att eftersom närmare bestämmelser
om grundkartas beskaffenhet skulle lämnas i särskilda anvisningar, borde
i byggnadsstadgan endast finnas allmän föreskrift om att grundkarta
skulle utvisa de befintliga förhållanden som kunde vara av betydelse för
uppgörande av plan. Byggnadsstyrelsen och byggnadsnämnden i Stockholm
uttala, att den senaste tidens utveckling inom fotogrammetriens område borde
nyttiggöras även för framskaffande av material till planer av olika slag.
Eftersom sträckningen av stadsplanelinje kunde vara avhängig av viss fastighetsgräns,
påyrkar byggnadsnämnden i Göteborg, att byggnadsnämnden
skulle äga förordna om gränsbestämning i viss utsträckning vid uppgörande
av grundkarta till stadsplan.

I fråga om 3 mom. andra stycket i utredningens förslag yttrar svenska
kommunaltekniska föreningen, att i där omförmäld fastighetsförteckning endast
borde anmärkas servitut, som kunde ha betydelse för stadsplan. Ett
mycket stort antal servitut saknade sådan betydelse. Utredning om dessa
kunde endast i onödan fördröja stadsplaneärendet. Stockholms stads fastighetskontor
framhåller också, att skyldigheten att utreda befintliga servitut
kunde medföra binder i stadsplanearbetet. Denna skyldighet borde utbytas
mot en anvisning i den föreslagna 28 §, att undersökning beträffande servitut
som inverkade på markens bebyggande skulle verkställas i samband med
uppgörande av stadsplan. Överståthållarämbetet påpekar, alt i fastighetsförteckningen
borde upptagas ej blott »fastigheter och samfälligheter» utan
även andra områden som kunde tillhöra enskild person, t. ex. gator, torg,
parker och andra allmänna platser samt vattenområden, vilket allt upptoges
under bihang C till fastighetsregistret.

Mot de i 3 mom. tredje stycket i utredningens förslag stadgade kompetensvillkoren
för den som upprättar grundkarta till stadsplan anmärker överlantmätaren
i Västerbottens län, att grundkartor av olika slag endast borde
få uppgöras av personer med tjänstemannaansvar. Om dylika arbeten icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

förbehölles statliga och kommunala tjänstemän borde krävas, att förrättningsmannens
kompetens ingående prövades innan han förordnades att upprätta
sådan karta. Byggnadsnämnden i Huskvarna anför, att beträffande
stadsplaner, som nu vore under utarbetande och som bleve färdiga då den
nya byggnadsstadgan trätt i kraft, det skulle kunna innebära allvarliga
olägenheter och lång tidsutdräkt om ny grundkarta då måste upprättas. Med
hänsyn härtill vore en övergångsbestämmelse ofrånkomlig. Byggnadsnämnden
i Västervik anser likaledes vissa övergångsbestämmelser erforderliga med
hänsyn bl. a. till den rådande bristen på lantmätare och mätningsmän.

Svenska kommunaltekniska föreningen uttalar rörande bestämmelserna i
4 mom. b) i utredningens förslag, att där stadgad skyldighet att förebringa
utredning angående de ekonomiska förutsättningarna för stadsplans genomförande
närmast torde avse saneringsstadsplaner för äldre byggnadsområden.
Det förefölle vara i hög grad angeläget, att dylika saneringsplaner icke upprättades
utan att planens genomförbarhet bedömts med hänsyn till dess fastighetsekonomiska
och rättsliga konsekvenser för såväl fastighetsägarna som
staden. Det vore dock icke lämpligt att en sådan utredning med däri angivna
kostnadsuppgifter offentliggjordes. Utredningen kunde fylla sitt ändamål
även om den behandlades konfidentiellt och såsom sådan endast hölles
tillgänglig för vederbörande myndigheter. Däremot kunde det vara befogat
att låta stadsplaneförslaget åtföljas av en redogörelse för utredningens slutresultat
och ett allmänt omdöme om de allmänna förutsättningar, som ansåges
föreligga för planens genomförande. Stockholms stads fastighetskontor
finner det icke rimligt att ålägga staden skyldighet att framlägga en utredning
angående de ekonomiska konsekvenserna av planens genomförande
och avstyrker fördenskull förslaget härom. Göteborgs stads fastighetskontor
påpekar, med instämmande av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att
det i fråga om saneringsplaner för större områden syntes vara ogörligt att
angiva den tid inom vilken sanering skulle genomföras. Vidare vore det icke
lämpligt att en utredning offentliggjordes som visade de ekonomiska förutsättningarna
för planens genomförande. Byggnadsnämnden i Vänersborg gör
en liknande anmärkning.

Rörande 4 mom. d) i utredningens förslag anför svenska kommunaltekniska
föreningen, att det ej närmare angåves huru den där omförmälda utredningen
rörande vatten- och avloppsförhållandena skulle vara beskaffad.
Ett uttalande rörande innebörden av det föreslagna stadgandet syntes motiverat.
Svenska teknologföreningen anser, att den ifrågavarande avloppsplanen
borde vara så genomarbetad att den kunde fastställas. Stockholms stads
fastighetskontor uttalar samma mening samt tillägger att om avloppsplanen
antoges samtidigt med stadsplanen borde 36 § i utredningens förslag utgå.

Slutligen framhåller statens byggnadslånebyrå, att vid upprättande av
stadsplaner grundförhållandena icke alltid beaktats i den omfattning som
med hänsyn till frågans ekonomiska vikt finge anses motiverad. Sålunda
hade det förekommit att mark, som fordrade dyrbara grundförstärkningskostnader,
disponerats för tvåvånings bebyggelse och att mark med goda

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

grundförhållanden disponerats för envånings villabebyggelse. På flera orter
kunde dyrbara grundförstärkningskostnader sannolikt icke undvikas, enär
mark med god grund endast i ringa utsträckning funnes att tillgå, medan
på andra orter bebyggelse av mark med dåliga grundförhållanden skulle
kunna helt eller delvis undvikas. Enligt vad byrån inhämtat från byggnadsstyrelsen
redovisades grundförhållandena sällan eller aldrig vid insändande
av stadsplanerna för faststälielse. Byrån föresloge, att i byggnadsstadgan intoges
en bestämmelse av innebörd, att upprättande av stadsplan skulle föregås
av undersökning av grundförhållandena och markens beskaffenhet. Denna
undersökning, vilken borde verkställas efter av statens geotekniska institut
utarbetade normer, skulle åtfölja stadsplanen, då denna överlämnades
till Kungl. Maj:t för faststälielse.

Departementschefen.

För uppgörande av stadsplan skall enligt förslaget krävas samma kompetens
som förut angivits beträffande upprättande av generalplan. Väl är det
sant att av en stadsplaneförfattare i högre grad än som gäller beträffande
författare av generalplan fordras kunskaper i fråga om praktiskt husbyggande,
men något särskiljande av kompetenskraven för de olika slagen av planförfattare
torde dock icke vara nödvändigt eller önskvärt. Ej heller torde det
vara erforderligt att auktorisation av planförfattare meddelas av särskild
myndighet från fall till fall. Såsom stadsplaneutredningen starkt understrukit
är det emellertid ej minst i kommunernas eget intresse av största vikt, att
de såsom planförfattare icke anlita andra personer än sådana som icke blott
äro teoretiskt väl utbildade och praktiskt erfarna ulan även känna verkligt
ansvar för sin krävande uppgift.

I 2 mom. av departementsförslaget, motsvarande 3 mom. i utredningens
förslag, ha införts föreskrifter angående grundkarta till stadsplan. Sådan
karta bör i enlighet med gällande praxis upprättas i skala ej understigande
1:2 000. Bland de förhållanden, som skola upptagas på grundkartan, torde
böra nämnas fasta fornlämningar. På grundkartan böra vidare utmärkas triangel-
och polygonpunkter samt rutnät, som tjänat till ledning vid grundkartans
uppgörande. Föreskrift härom torde lämpligen böra intagas i de anvisningar
rörande grundkartas utförande, som lantmäteristyrelsen äger utfärda
efter samråd med byggnadsstyrelsen. Vissa försök pågå för närvarande
att framställa grundkartor till planer av olika slag på fotogrammetrisk väg.
Skulle resultaten av dessa försök utvisa, att de fotogrammetriska metoderna
äro användbara för sådant ändamål, torde dessa metoder kunna komma till
betydande användning. Den föreslagna författningstexten medför icke hinder
mot en utveckling i denna riktning. I ett yttrande har påyrkats att byggnadsnämnden
skulle tillerkännas befogenhet att förordna om gränsbestämning i
samband med uppgörande av grundkarta till stadsplan. Enligt 2 kap. 1 § fastighetsbildningslagen
äger byggnadsnämnden oinskränkt rätt att påfordra
bestämmandet av tomtgräns. Denna befogenhet torde dock knappast ha använts
i större utsträckning för att underlätta upprättandet av stadsplan. Nå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

got behov att giva byggnadsnämnden befogenhet att påfordra bestämmandet
även av andra fastighetsgränser torde ej föreligga.

Vid grundkartan synes böra vara fogad förteckning över de fastigheter,
samfälligheter och andra områden — t. ex. gator, torg, parker m. in. — som
omfattas av kartan ävensom deras ägare. Vidare bör i förteckningen angivas
sådana fastigheterna åvilande servitut, varom kännedom kunnat erhållas. Endast
sådana servitut böra härvid medtagas som kunna ha betydelse för stadsplan.

Mot de av utredningen föreslagna kompetensreglerna för den som skall
upprätta grundkarta till stadsplan torde icke vara något att erinra. Enligt
177 § i departementsförslaget, som motsvarar punkt 4 i de av utredningen
föreslagna övergångsbestämmelserna, skola de nya bestämmelserna om
grundkartas beskaffenhet icke gälla beträffande stadsplaneförslag, som blivit
utställt för granskning före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Det är
möjligt att behov kommer att under en övergångstid visa sig att medgiva undantag
från bestämmelserna rörande grundkarta även i vissa andra fall än
sådana som framgå av denna övergångsbestämmelse, t. ex. då stadsplanearbete
vid den nya lagstiftningens ikraftträdande påbörjats men ej fortskridit
så långt att planförslaget utställts. Dispens kan då utverkas av Kungl. Maj:t,
som ju har generell befogenhet att medgiva undantag från bestämmelserna
i byggnadsstadgan.

3 mom. — motsvarande 2 mom. enligt utredningens förslag — innehåller
till en början, att förslag till stadsplan skall utmärkas på grundkartan eller
på kopia eller utdrag därav. Utdrag som sist nämnts kan verkställas så att
för särskilt fall vissa detaljer, vilkas återgivande skulle kunna göra stadsplanen
mindre tydlig, utelämnas helt eller delvis. Nivåkurvor torde i regel
icke göra stadsplanekartan otydlig. Utelämnas emellertid nivåkurvorna, bör i
vart fall av särskild kartbilaga, t. ex. en s. k. illustrationskarta, framgå huru
planen anbringats på grundkartan. Hinder möter givetvis ej att å särskilda
specialkartor, som biläggas stadsplanen, angiva den närmare utformningen
av viktigare detaljer. Mot de föreslagna bestämmelserna i övrigt rörande
stadsplanekartans beskaffenhet torde i stort sett icke finnas anledning till
anmärkning. Gators och torgs höjdlägen skola enligt förslaget, som därutinnan
överensstämmer med gällande stadga, angivas med siffror i gatukors och
i punkter där lutningen ändras, varjämte där så finnes nödigt gatuprofilen
skall utmärkas på särskild ritning. Ändras lutningen efter en s. k. vertikalkurva,
kan det vara lämpligt att dess radie angives. Särskild föreskrift därom
torde icke erfordras. Till grund för höjdangivelserna på stadsplanekartan
bör givetvis ligga en så grundlig utredning som möjligt. Det torde dock icke
kunna undvikas att vissa smärre justeringar kunna visa sig erforderliga vid
den efterföljande utstakningen. Det ligger därför i sakens natur att en viss
tolerans måste medgivas beträffande tillämpningen av höjdsiffroma. Med en
sådan tolkning av höjdangivelserna i stadsplan torde det ej heller möta större
svårighet att på lämpligt sätt fixera gatuhöjderna i kvartershörnen vid
skärningen av gator med olika lutning. Klart är därjämte, att det särskilt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

kuperad terräng kan vara befogat att icke utmärka alla punkter där gatuliöjden
ändras. Endast mera avsevärda ändringar torde behöva fixeras. En
jämkning av författningstexten i syfte att utmärka detta synes böra vidtagas.
—- Enligt sista stycket i förevarande moment skola stadsplanebestämmelser
avfattas i särskild handling samt utmärkas å stadsplanekartan genom särskilda
beteckningar. Det ankommer på byggnadsstyrelsen att meddela anvisningar
angående de beteckningar som därvid skola användas.

Vad slutligen angår 4 mom. må anmärkas att lastighetsförleckningen bör
vara kompletterad med hänsyn till förändringar i äganderätts- och fastighetsförhållandena,
vilka inträffat mellan förteckningens första uppgörande
och planförslagets utställande. Mot utredningens förslag rörande 4 mom.
har i vissa yttranden riktats kritik i fråga om den under b) intagna föreskriften,
att beskrivning över stadsplaneförslag skall, där stadsplanen avser förut
bebyggt område, innehålla erforderlig utredning angående de ekonomiska
förutsättningarna för planens genomförande och såvitt möjligt den tid inom
vilken genomförandet kan ske. Givetvis kan det vara vanskligt att till offentlig
granskning framlägga en utredning av angivet slag. Såsom kommunaltekniska
föreningen påpekat torde det emellertid vara till fyllest att vid planen
fogas en kortfattad redogörelse för de vidtagna undersökningarnas slutresultat.
Kan något nämnas rörande den beräknade tiden för planens genomförande,
bör uppgift lämnas även härom. Införskaffade kostnadsuppgifter och
andra upplysningar, vilkas offentliggörande kan medföra skada för staden,
torde däremot icke behöva offentliggöras.

Under 4 mom. c) i utredningens förslag har upptagits föreskrift om att
stadsplanekartan skall åtföljas av erforderlig utredning för bedömande av
de förutsättningar, på vilka stadsplaneförslaget grundas. Med denna föreskrift
torde särskilt avses befolkningsprognos och utredning om den framtida
utvecklingen i övrigt för staden. Det är givet att de granskande myndigheterna
utan utredning om nämnda förutsättningar icke ha möjlighet att
bedöma förslagets lämplighet. Som emellertid stadsplaneförslaget enligt stadgandet
i 4 mom. b) skall åtföljas av beskrivning över förslaget, innehållande
erforderlig motivering för detsamma och följaktligen även erforderlig utredning
om förutsättningarna för förslaget, torde i författningstexten icke uttryckligen
behöva angivas, att förslaget skall åtföljas av sådan utredning.
Föreskriften i 4 mom. c) i stadsplaneutredningens förslag torde vid sådant
förhållande höra utgå. Givetvis kan utredningen om förutsättningarna upptagas
i särskild handling som bifogas beskrivningen.

Enligt 4 mom. d) i utredningens förslag skall stadsplanekartan åtföljas av
sådan utredning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande
av vattenförorening, som kan erfordras för förslagets prövning. Utredningen
rörande avloppsfrågan synes främst böra avse huvudavloppsledningarnas
planläge och minsta djup under gatuplanet i varje gatudel ävensom vattnets
strömningsriklning. Verkställes sådan utredning redan före stadsplanens fastställande,
kan detta medföra stor tidsvinst vid planens genomförande. Det
torde dock icke kunna krävas att eu detaljerad avloppsplan alltid utarbetas

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

i samband med stadsplanens upprättande. Mången gång torde med detta arbete
utan olägenhet kunna anstå till dess stadsplanen blivit fastställd. 34 § i
departementsförslaget innehåller, i anslutning till liknande stadganden i 22 §
gällande byggnadsstadga, närmare bestämmelser om sådan avloppsplan.

Enligt 26 § 3) departementsförslaget skall vid uppgörande av stadsplan
hänsyn tagas bl. a. till markens grundförhållanden. Samma föreskrift finnes
i nuvarande 15 §. Trots detta torde för närvarande vid uppgörande av
stadsplan undersökning av grundförhållandena icke alltid företagas i tillräcklig
omfattning. Om stadsplaneläggningen föregås av grundundersökningar,
kunna byggnadskostnaderna stundom nedbringas avsevärt. Det är därför
angeläget att sådana undersökningar komma till stånd i ökad utsträckning.
Särskilt i vissa fall, t. ex. då stadsplanen förutsätter höghusbebyggelse, kan
upplysning om grundförhållandena vara erforderlig för bedömande av stadsplaneförslagets
lämplighet. Däremot torde det icke kunna krävas, att grundundersökningar
alltid skola ske. Stadsplanearbetet skulle därigenom kunna i
hög grad fördröjas. Det torde därför vara lämpligt att i förevarande paragrafs
4 mom. d) allenast intages en erinran om att utredning skall fogas vid
stadsplaneförslaget, ej blott angående vatten- och avloppsfrågornas lösning,
utan även rörande grundförhållandena, allt i den omfattning som kan erfordras
för förslagets prövning. En motsvarande bestämmelse beträffande generalplan
har intagits i 19 § 3 mom. departementsförslaget. Det bör ankomma
på byggnadsstyrelsen att efter samråd med statens geotekniska institut meddela
närmare anvisningar angående verkställandet av dylika grundundersökningar.

31 och 32 §§.

31 § motsvarar utan större ändringar nuvarande 19 och 20 §§, medan 32 §
saknar motsvarighet i gällande stadga. Förevarande paragrafer överensstämma
i stort sett med 33 och 34 §§ i utredningens förslag (motiv, se s.
498 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggndsnämnden i Leksand-Norets municipalsamhålle anmärker, att vid
uppgörande av förslag till stadsplan och byggnadsplan planförfattaren i alltför
liten utsträckning stått i direkt kontakt med jordägarna. Dessa hade
i regel icke kunnat klart uppfatta planens omfattning och verkningar. Sakägarna
borde i likhet med vad som skedde vid lantmäteriförrättningar kallas
till sammanträden, där de kunde framlägga sina önskemål och synpunkter.
Stadsplaneförfattaren borde vidare ha skyldighet att före utställningstidens
utgång utvisa planen på marken i erforderlig utsträckning.

Departementschefen.

Enligt 31 §, jämförd med 23 §, departementsförslaget skola, då stadsplan
skall uppgöras, markägarna beredas tillfälle att muntligen eller skriftligen
yttra sig i ärendet. Ofta torde det vara lämpligt att ett sammanträde hålles

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

med markägarna, varvid dessa få tillfälle att muntligen framlägga sina önskemål.
Sedan förslaget utställts för granskning och markägarna personligen
underrättats därom, äga markägarna därjämte möjlighet att hos vederbörande
tjänsteman i byggnadsnämnden erhålla upplysningar angående förslagets
innebörd. Skulle i något fall en särskild demonstration av förslaget ute
på marken visa sig önskvärd, torde en sådan kunna ordnas genom byggnadsnämndens
försorg. Markägarnas intresse av att erhålla tillräckliga upplysningar
rörande stadsplaneförslagets innebörd torde sålunda vara vederbörligen
tillgodosett.

33 §.

Första, andra och fjärde momenten i denna paragraf motsvara 21 § gällande
byggnadsstadga och 35 § i utredningens förslag. Tredje momentet, som
saknar motsvarighet i gällande stadga, överensstämmer i huvudsak med 6 §
andra punkten i utredningens förslag (motiv, se s. 472—473 och 498—499 i
betänkandet).

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen anför, att anvisningen i andra om-satsen i 6 §
i utredningens förslag icke borde tolkas så, att byggnadsnämnden vore förhindrad
att antaga stadsplaneändring, som innebure mindre jämkning avgräns
mellan områden avsedda för olika ändamål. Vidare borde tredje omsatsen
kompletteras genom tillägg av orden »utan motsvarande minskning av
byggnadsylan». Svenska kommunaltekniska föreningen framhåller, att om
en markägare frivilligt medgåve minskning av byggnadshöjden, borde denna
minskning ej anses vara ett sådant ingrepp i markägarens rätt, som avsåges i
sista om-satsen. Länsarkitekten i Jämtlands län anser, att ändring ej borde
få antagas av byggnadsnämnden, om anmärkning mot den framställts avmarkägare.

Departementschefen.

Såsom jag vid 6 § anfört torde i 3 mom. av förevarande paragraf böra
upptagas anvisningar till ledning för bedömande av fråga, huruvida viss
ändring av stadsplan är av beskaffenhet att jämlikt 26 § andra stycket byggnadslagen
kunna fastställas av länsstyrelsen. Bland de omständigheter, som
särskilt skola beaktas vid bedömande av sådan fråga, har stadsplaneutredningen
i andra om-satsen av utredningens förslag till anvisningar angivit, att
huvudändamålet för markens användande förändras, såsom att industriområde
ändras till bostadsområde eller att gatumark eller allmän plats i nämnvärd
omfattning överföres till område för bebyggande. Med denna avfattning
torde hinder icke föreligga för länsstyrelsen att antaga stadsplaneändring,
som innebär en mindre jämkning av gräns mellan områden, avsedda
för olika ändamål. Därest omfattningen av den medgivna bebyggelsen väsentligt
ändras, tillhör stadsplaneändringen enligt tredje om-satsen Kungl.
Maj:ts avgörande. Skulle, samtidigt som byggnadshöjden något ökas, om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

fattningen av byggnadsrätten bibehållas oförändrad genom att våningsytan
minskas, torde sistnämnda bestämmelse i och för sig ej innebära hinder mot
att stadsplaneändringen fastställes av länsstyrelsen. I allmänhet torde dock
vara lämpligt att ändring av denna natur hänskjutes till Kungl. Maj:t. Jämlikt
sista om-satsen skall en stadsplaneändring prövas av Kungl. Maj:t, om
den kan antagas medföra mera avsevärda kostnader för staden eller mera
betydande ingrepp i markägarens rätt att utnyttja marken. Har markägaren
medgivit att ingreppet får ske, torde hinder enligt den angivna bestämmelsen
icke föreligga mot att ändringen fastställes av länsstyrelsen. Däremot synes
det i och för sig vara utan betydelse, att anmärkningar må ha framställts
mot en stadsplaneändring. Är ändringen av den beskaffenhet att den enligt
de angivna riktlinjerna ligger inom gränserna för länsstyrelsens behörighet,
bör länsstyrelsen sålunda pröva förslaget även om anmärkningar framställts.

34 §.

Paragrafen, som motsvarar 22 § gällande byggnadsstadga, är lika med
36 § i utredningens förslag (motiv, se s. 499 i betänkandet).

35 §.

Paragrafen, som delvis motsvarar nuvarande 23 §, överensstämmer med
38 § i utredningens förslag (motiv, se s. 500—501 i betänkandet).

36 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i den nuvarande byggnadsstadgan,
motsvarar 37 § i utredningens förslag (motiv, se s. 409—500 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter om icke den mark, som enligt 70 § i stadsplaneutredningens
förslag till byggnadslag skall avstås, regelmässigt borde
angivas på särskild karta, enär stadsplanekartans tydlighet kunde bli lidande
om den belastades med här avsedd redovisning. Lantmäteristyrelsen anmärker,
att ifrågavarande mark borde angivas på stadsplanekartan eller på särskild
karta, upprättad på samma sätt och med samma noggrannhet som grundkarta
till stadsplan. Vidare borde den som berördes av förordnande enligt
nämnda paragraf särskilt få del av Kungl. Maj:ts beslut.

Departementschefen.

Enligt utredningens förslag skola, då fråga uppkommit om tillämpning av
bestämmelserna i 70 § byggnadslagen, stadsfullmäktige låta uppgöra förslag
i ämnet. Det synes emellertid lämpligt att åt nämnden uppdrages att uppgöra
förslag i ärendet. Vad nu sagts bör gälla även vid tillämpning av stadgandet
i 165 § första stycket nämnda lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Den mark, som skall avstås, skall enligt förslaget till läge och gränser
angivas på stadsplanekartan eller särskild karta som har samma noggrannhet.
Härav torde, med den avfattning som givits 30 § 3 mom. departementsförslaget,
följa att om särskild karta användes för utmärkande av förslag
till förordnande enligt 70 § eller 165 § första stycket byggnadslagen, kartan
skall hava samma noggrannhet som grundkarta till stadsplan. Visar det sig
att plankartans tydlighet blir lidande på att förses med här avsedd redovisning,
bör sådan särskild karta användas för ändamålet.

Särskild föreskrift rörande markägares underrättande om Kungl. Maj:ts
förordnande i ämnet torde icke erfordras, enär Kungl. Maj:t även utan sådan
föreskrift torde tillse att erforderliga underrättelser komma till stånd.

I förevarande paragraf torde slutligen böra intagas en erinran om den skyldighet
som enligt 70 § byggnadslagen åligger byggnadsnämnden att göra anmälan
till inskrivningsdomare, då fråga väckts om tillämpning av stadgandena
i 70 § och 165 § första stycket nämnda lag.

Om tointindelning.

37—39 §§.

37 och 38 §§ överensstämma med 24 och 25 §§ i gällande byggnadsstadga
samt 39 och 40 §§ i utredningens förslag. 39 §, som motsvarar nuvarande
26 §, överensstämmer med 41 § i samma förslag (motiv, se s. 501—502 i betänkandet)
.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Huskvarna anför, att om 41 § innebure att efter varje
stadsplaneändring, berörande kvartersgräns, ny tomtindelning skulle vara
obligatorisk, byggnadsnämnden ville instämma i de önskemål som enligt vad
som upplysts i betänkandet (s. 501) tidigare framförts av stadsingenjörskontoret
i Stockholm.

Departementschefen.

Innebär en stadsplaneändring endast en obetydlig ändring av kvartersgränsen,
t. ex. avskärning av kvartershörn, kunde det måhända mången gång anses
överflödigt, att stadsplaneändringen skulle behöva föranleda en formlig
ändring av tomtindelningen. Ur fastighetsbildnings- och fastighetsredovisningssynpunkt
torde det dock, såsom utredningen anfört, vara ett oeftergivligt
krav att ändring av tomtindelningen sker. Någon lämplig regel för avgränsning
av bagatellfallen torde för övrigt knappast kunna uppställas. Jag
biträder sålunda den ståndpunkt, vartill utredningen kommit.

40 §.

Paragrafen, som i stort sett överensstämmer med gällande 27 §, motsvarar
42 § i utredningens förslag (motiv, se s. 502—503 i betänkandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Yttrandena.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att med fastighetsregister syntes i första
styckets sista mening avses fastighetsregister såsom för stad även när fråga
vore om tomtindelning i köping eller municipalsamhälle. Ifrågavarande bestämmelse
i utredningens förslag vore oförändrad upptagen från nuvarande
27 §. Bestämmelsen hade i ett av styrelsen känt fall tolkats så, att där fastighetsregister
såsom för stad icke funnes, behövde fastigheternas beteckning
icke angivas. Detta vore givetvis icke avsett. All mark, som icke vore upptagen
i fastighetsregister för stad, vore upptagen i fastighetsregistret för landet,
jordregistret. Förevarande bestämmelse syntes därför böra förtydligas.

Vidare uttalar lantmäteristyrelsen, att enligt paragrafens andra stycke
skulle tomtindelningskarta i vissa fall kunna vara av enklare slag. Sådan
enklare karta borde enligt styrelsens mening icke få förekomma. Svårigheter
kunde vid framtida tomtmätningar visa sig vid tolkningen av tomtindelningskartan.
Svenska kommunaltekniska föreningen samt byggnadsnämnderna
i Göteborg och Härnösand uttala liknande mening. Sistnämnda
byggnadsnämnd samt överlantmätaren i Västernorrlands län anse däremot,
att viss annan förenkling vore möjlig. Om kvarter omfattade mark från endast
en fastighet och vid tomtindelningen gräns mot annan fastighet ej berördes,
borde enligt deras mening tomlindelningskartan få direkt läggas till
grund för tomts rättsliga bildande utan att särskild tomtmätning behövde
äga rum. Byggnadsnämnden i Borås anser för sin del, att förslag till tomtindelning
borde kunna avfattas på en karta i skala 1: 1 000 — den skala
som staden numera använder för alla sina stadsplaner — och lika litet som
stadsplanekartan behöva några måttuppgifter. Sedermera behövde tomternas
matematiska bestämning utföras endast i den mån tomtmätning påkallades,
varom sällan vore fråga innan bebyggelse bleve aktuell. Måttuppgiftemas
införande i tomtbildningslängden skulle ske efter hand som tomtmätning
ägt rum. På detta sätt kunde onödiga arbeten undvikas. Slutligen
ifrågasätta byggnadsstyrelsen samt länsarkitekten i Stockholms län, om icke
minsta tillåtna skalan för tomtindelningskartor borde bestämmas till 1: 500
i stället för 1: 400. Härigenom skulle bland annat den fördelen ernås, att det
bleve lättare att jämföra sådan karta med motsvarande plankarta.

Departementschefen.

Sasom lantmäteristyrelsen framhållit bör för varje i tomtindelning ingående
fastighet dess registerbeteckning angivas, vare sig fastigheten finnes
upptagen i jordregister eller i fastighetsregister för stad. Första stycket har
avfattats så att detta framgår bättre.

I ett par yttranden har ifrågasatts, att minsta tillåtna skalan för tomtindelningskartor
skulle vara 1: 500. Då skalan 1: 400 är vedertagen inom hela
landet för ifrågavarande ändamål och kartor i denna skala utan svårighet
kunna jämföras med plankartorna, vilka i regel äro uppgjorda i skala 1: 2 000
eller 1: 1 000, anser jag mig icke kunna biträda nu berörda ändringsyrkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Enligt utredningens förslag får mindre skala än 1: 400 användas, om tomtindelningen
icke medför ändring i gällande fastighetsindelning eller om eljest
särskilda förhållanden föreligga. Verkställes tomtindelning på grundval av
otillförlitligt kartmaterial, kunna tvister mellan markägarna och andra svårigheter
uppstå vid tomtindelningens genomförande. Då vid den efterföljande
tomtmätningen karta i skala 1:400 alltid skall upprättas, förefaller det ur
arbetssynpunkt också tämligen betydelselöst om tomtindelningskartan skulle
få upprättas i mindre skala. Även om tomtindelningen icke medför ändring
i gällande fastighetsindelning, bör sålunda i regel krävas att tomtindelningskartan
ej uppgöres i mindre skala än 1: 400. I ett samhälle med välordnat
mätningsväsende möter detta ingen svårighet. Jag förordar fördenskull ett
bibehållande av nu gällande föreskrifter i ämnet, vilka innehålla att skalan
1: 400 får underskridas endast om särskilda förhållanden därtill föranleda.
Denna undantagsbestämmelse torde liksom hittills böra tillämpas restriktivt.

I ett yttrande har ifrågasatts att i vissa fall tomtindelningskartan direkt
skulle få läggas till grund för tomts införande i tomtboken och att tomtmätning
sålunda ej alltid skulle behöva äga rum. I ett annat yttrande har däremot
hävdats, att tomtindelningen borde göras i möjligaste mån enkel och
huvudvikten läggas vid den efterföljande tomtmätningen. Då tomtindelning
och tomtmätning, som ha väsentligt olika rättslig karaktär, båda torde vara
nödvändiga ur fastighetsbildnings- och fastighetsredovisningssynpunkt, kan
jag icke biträda dessa förslag.

41 och 42 §§.

Dessa paragrafer motsvara utan ändring i sak nuvarande 28, 29 och 29 a §§
samt 43—45 §§ i utredningens förslag.

Yttrandena.

Stockholms stads byggnadsnämnd framhåller i anslutning till den föreslagna
43 §, att det ofta vore svårt att avgöra, om en markägares rätt berördes
av ett förslag till ändring av tomtindelning och om underrättelse till markägaren
sålunda borde utgå. Frågan vore tvivelaktig i exempelvis följande fall:
då tomtägare begärde antingen uppdelning av sin tomt eller sammanläggning
av två eller flera av sina tomter till en, då två tomtägare begärde förflyttning
av gränsen mellan deras tomter samt då en tomtägare begärde ändring
i tomtindelning, betingad av stadsplaneändring och bestående i avskärning
av ett hörn på hans egen tomt. Det vore önskvärt att det närmare
angåves, vilka som skulle räknas som sakägare i dylika fall. Samma mening
uttalas av länsarkitekten i Stockholms län. Även länsstyrelsen i Malmöhus
län begär ett förtydligande i delta hänseende. Länsstyrelsen i Norrbottens
lön anser det böra utsägas, att utställning av tomtindelningsförslag icke erfordras
då markägarna och drätselkammaren godkänt förslaget. Drätselkammaren
syntes enligt länsstyrelsens mening knappast kunna innefattas i
begreppet »sakägare».

Rörande 44 § i utredningens förslag anför överlantmätaren i Skaraborgs

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 211. 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

län, att bestämmelse borde införas om att karta till tomtindelning inom samhälle,
för vilket fördes jordregister med tomtbok, av vederbörande byggnadsnämnd
skulle ingivas i så många exemplar, att den kopieringsskyldighet,
som enligt 37 § 2 mom. tredje stycket jordregisterförordningen nu ålåge överlantmätaren,
kunde borttagas.

Departementschefen.

Vid avgörande av frågan, huruvida viss markägares rätt beröres av tomtindelningsförslag
och om han sålunda bör underrättas om förslagets utställande
för granskning, torde liksom i motsvarande fall vid utställande av stadsplaneförslag
principen böra vara den, att om tvekan föreligger kallelse icke
underlåtes.

Tvekan lärer ej kunna råda därom, att drätselkammaren är att anse som
sakägare. Ha markägarna och drätselkammaren godkänt tomtindelningsförslag,
skall därför enligt 41 § 1 mom. tredje stycket i departementsförslaget utställning
av förslaget icke ske.

Överlantmätaren i Skaraborgs län har föreslagit, att byggnadsnämnden
skulle åläggas att tillhandahålla de exemplar av tomtindelningskartan, som i
vissa fall enligt 37 § 2 mom. tredje stycket jordregisterförordningen skola
förvaras i lantmäterikontoret och tillställas domhavanden. Då dessa kopior
torde tjäna rent statliga ändamål, synes det dock knappast skäligt att ålägga
staden att bekosta deras framställande.

5 KAP.

Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan.

43 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande byggnadsstadga som
i utredningens förslag.

Departementschefen.

Enligt 76 § i propositionsförslaget till byggnadslag kan Kungl. Maj:t förordna
att vad i lagen med avseende å landet är stadgat om byggnadsplan
skall tills vidare äga tillämpning inom visst område som hör till stad. Om
sådant förordnande meddelas, böra även de i byggnadsstadgan med avseende
å landet meddelade föreskrifterna rörande byggnadsplan gälla inom området.
Ett stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.

6 KAP.

Om utomplansbestämmelser.

44 §.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 33 § i gällande byggnadsstadga
och 58 § i utredningens förslag (motiv, se s. 521—522 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Göteborg framhåller vikten av att innebörden av ordet
tomtplats klarlades. I byggnadsstadgan angåves ingenstädes vad som skulle
förstås med detta ord. I allmänhet syntes man anse att tomtplats kunde vara
såväl ett arrendeområde som en fastighet eller ett område av i fastighetsindelning
icke ingående mark. Byggnadsnämnden anför vidare bl. a. följande.

I byggnadsstadgan SO § punkt 4. föreskrives beträffande byggnad som ej
sammanbygges med liknande byggnad på grannes fastighet, att den skall
uppföras på minst 6 meters avstånd från fastighetens gräns. Här regleras således
byggnadens läge i förhållande till fastighetens gränser; ingenting sägs
emellertid^ om byggnads avstånd till gräns, som icke är fastighetsgräns. Enligt
5 mom. får avståndet mellan skilda byggnader på samma tomtplats ej vara
mindre än 12 meter. Om ordet tomtplats i byggnadsstadgan 80 § skulle avse
även områden som ej äro fastigheter, kommer man således till det ohållbara
förhållandet, att medan avstånd mellan byggnader på samma tomtplats är
noga reglerat, gälla inga regler för avstånd mellan byggnader på skilda tomtplatser.
Härav torde kunna slutas att med tomtplats måste ha avsetts fastighet
(stadsäga), men att lagtexten blivit mindre lyckligt avfattad. Ytterligare stöd
för denna mening synes vara att hämta från jorddelningslagstiftningen.

Man frågar sig då, vad som egentligen skiljer en stadsäga som i
byggnadsstadgan 80 § benämnes tomtplats från annan stadsäga. Svaret ligger
nära tillhands. Genom att här område, varå byggnad skall uppföras, benämnes
tomtplats, tidigare föreslaget att benämnas byggnadsplats, synes man lia velat
fastslå, att bestämmelserna skola avse en stadsäga, som utgör ett begränsat
jordområde, som är avsett att särskilt för sig bebyggas och som närmast är
att jämföra med tomt inom planlagt område. Med denna tolkning av bestämmelserna
är en markägare, med i 80 § 7 mom. nämnt undantag för jordbruksfastighet,
förhindrad att bebygga sin fastighet, därest det avgränsade området
av fastigheten som skall bebyggas ej är avstyckat.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att enligt förslaget finge för bostadsbyggnader
inom område med utomplansbestämmelser ej utan särskilda
skäl medgivas större böjd än 7,5 meter. Avsikten härmed syntes vara att
hindra trevåningsbebyggelse på sådana områden. Länsstyrelsen ifrågasatte
lämpligheten av en sådan generell inskränkning i byggnadsrätten. I många fall
skedde utvecklingen efter linjen utomplansbestämmelser — byggnadsplan -—•
stadsplan. De delar som först bebyggdes vid en begynnande tätortsbildning
komme kanske efter något tiotal år att utgöra centrum i ett större samhälle
med påföljd att de låga busen alltför snart bleve omoderna och måste rivas
för att lämna plats för en mera stadsmässig bebyggelse. Härtill komme att
trevåningshusen visat sig vara fördelaktiga ur
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön framhåller, att länsstyrelsen sedan
åtskilliga år tillbaka efter framställning av vattenfallsstyrelsen brukat i av
länsstyrelsen utfärdade utomplansbestämmelser intaga föreskrift därom, att
byggnad icke finge uppföras på mindre avstånd från högspänningsledning än
10 meter, mätt i horisontalplanet till ledningens närmaste strö in l''('') rån de ledare.
Eventuellt borde en komplettering av paragrafen ske i anledning av
detta påpekande.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Departementschefen.

I förevarande paragraf förekommer för första gången ordet tomtplats.
Vad därmed menas i den gällande byggnadsstadgan har föranlett tvekan i
tillämpningen. Byggnadsnämnden i Göteborg synes anse att med tomtplats
förstås ett av bestående fastighetsgränser omgivet område — i regel hel
stadsäga eller annan liel fastighet — som skall bebyggas för sig. Däremot
skulle enligt byggnadsnämndens mening ett arrendeområde, som icke omgåves
av bestående fastighetsgränser, icke kunna anses som tomtplats. Inom
stadsplanelagt område gäller förbud mot nybyggnad å tomt som icke är rättsligen
bestående. Någon motsvarighet till detta förbud finnes däremot icke
för nybyggnad inom andra områden i stad eller på landet. I praktiken torde
det också i stor utsträckning förekomma att, om stadsplan ej finnes, lov gives
till nybyggnad å område, som upplåtits allenast med nyttjanderätt, eller å
område, som blivit frånsålt men ännu ej avskilts till särskild fastighet. Sådant
förfarande kan visserligen medföra vissa risker, i det alt den i samband med
efterföljande fastighetsbildning inträdande kontrollen av den upplåtna tomtplatsens
lämplighet kommer i efterhand. Det torde dock medföra ett avsevärt
hinder för byggnadsverksamheten, om man förbjöde nybyggnad å ett upplåtet
område, innan fastighetsbildning skett. Ett dylikt förbud skulle för övrigt
måhända kunna kringgås genom att den ursprunglige fastighetsägaren under
förtigande av upplåtelsen själv sökte byggnadslov. Jag anser fördenskull, att
såväl ett med äganderätt upplåtet men ej utbrutet område som ett arrendeområde
kan utgöra tomtplats i byggnadsstadgans mening. Byggnadsnämnden
bör, om tomtplatsen ej utgör särskild fastighet, ingå på en förhandsprövning
beträffande lämpligheten av den fastighetsbildning, som kan antagas bli en
följd av tomtplatsens upplåtande och byggnadsföretaget. Ofta torde det därvid
vara lämpligt att byggnadsnämnden härvid hör vederbörande mätningsman
eller lantmätare. Oavsett vilket resultat en sådan prövning kan giva,
äro fastighetsbildningsmyndigheterna vid efterföljande fastighetsbildning givetvis,
om stöd därför finnes i jorddelningslagstiftningen, berättigade och förpliktade
att vägra tillstånd till tomtplatsens avskiljande. — Vad angår de av
byggnadsnämnden i Göteborg framställda anmärkningarna beträffande nuvarande
80 § byggnadsstadgan återkommer jag därtill i det följande (vid 97 §
departementsförslaget).

En länsstyrelse har förordat en uppmjukning av det föreslagna stadgandet,
att bostadsbyggnad inom område med utomplansbestämmelser i regel
ej må uppföras till större höjd än 7,5 meter. Anses dylika högre byggnader
önskvärda, torde dock enligt den nya byggnadslagstiftningen detaljplan
regelmässigt böra upprättas. Bl. a. med hänsyn härtill torde den ifrågasatta
ändringen icke böra ske. Föreskriften torde dock lämpligen böra få
det innehåll, att bostadsbyggnad icke utan särskilda skäl må uppföras med
mera än två våningar och till större höjd än 7,5 meter. En annan länsstyrelse
ifrågasätter att i paragrafen intages föreskrift om att minsta avstånd mellan
byggnad och högspänningsledning kan regleras i utomplansbestämmelser.
Redan vid anläggandet av högspänningsledning torde emellertid frågan om

Kungl. Maj ds proposition nr 211-

101

minsta tillåtna avstånd mellan ledningen och blivande byggnader böra regleras.
Anläggningens ägare bör försäkra sig om att byggnad icke kan komma
att uppföras alltför nära kraftledningen och betala ersättning till markägarna
för det intrång som förorsakas härav. Några föreskrifter om minsta tilllåtna
avstånd mellan byggnad och högspänningsledning torde därför icke
böra intagas i utomplansbestämmelser.

45 och 46 §§.

45 och 46 §§ motsvara ulan större ändringar 34 och 35 §§ i gällande byggnadsstadga
samt 59 och 60 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 522 i betänkandet)
.

Yttrandena.

Lantmäteristyrelsen uttalar, att för bedömandet av utomplansbestämmelsers
giltighetsområde vore det många gånger erforderligt att fastighetsgränserna
angåves på kartan över utomplansområdet. Det syntes vara en rimlig
begäran, att fastighetsägarna skulle kunna av kartan vinna säker upplysning
huruvida och i vilken omfattning deras fastigheter berördes av utomplansbestämmelserna.
Även för fastighetsredovisningen vore sådana upplysningar
av nöden. Föreskrift härutinnan borde inflyta i stadgan. Överlantmätaren i
Västmanlands län anser, att karta angivande utomplansområde borde innehålla
eller åtföljas av en fullständig fastighetsredovisning. Anteckning om
utomplansbestämmelserna skulle ske i jordregistret i alla berörda fastigheters
rum. Funnes ej en dylik redovisning, måste lantmäterikontoret göra en
sådan.

Vidare framhåller länsarkitekten i Värmlands län, att eftersom skäl kunde
föreligga att samordna eventuellt erforderliga utomplansbestämmelser inom
områden i olika kommuner eller samhällen, som angränsade varandra, vore
det lämpligt att myndighet i grannkommun underrättades om utställande
av sådana bestämmelser.

Departementschefen.

Såsom lantmäteristyrelsen framhållit kan det, för att myndigheter och
enskilda skola kunna bedöma utomplansbestämmelsernas giltighetsområde,
vara erforderligt att ägogränser i viss omfattning angivas på kartan. Det
kan dock icke fordras, att alla fastighetsgränser utmärkas eller att fullständig
fastighetsutredning sker. Den kompletterande utredning, som kan erfordras
för att vederbörliga anteckningar om utomplansbestämmelsernas fastställande
skola kunna införas i fastighetsregistret, bör verkställas av vederbörande
fastighetsregisterförare. 45 § i deparlementsförslaget har jämkats
i anslutning till vad sålunda anförts. — Av 60 § i utredningens förslag, motsvarande
46 § i departementsförslaget, framgår bl. a., att angränsande kommun
eller samhälle icke skall underrättas om utställandet av förslag rörande
utomplansbestämmelser. Anledning har ej synts föreligga att, såsom i ett
yttrande påyrkas, föreslå någon ändring härutinnan.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

7 KAP.

Om byggande.

Om byggnads yttre anordnande in. in.

47 §.

Paragrafen motsvarar 36 § byggnadsstadgan och 61 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 522—526 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i Uppsala län och stadsarkitekten i Umeå
framhålla, att den i 1 mom. andra stycket lämnade definitionen på byggnads
höjd i vissa fall kunde leda till mindre lämpligt resultat, om byggnadens
yttertak gjordes utspringande. Formuleringen borde ändras så att den komme
i överensstämmelse med utredningens motivering för förslaget. Svenska kommunaltekniska
föreningen anser, att den nämnda definitionen icke vore lycklig.
Skärningen mellan ett plan och en linje bildade en punkt. Man
kunde icke tala om byggnadens medelhöjd till en punkt. Med byggnads
höjd borde förstås byggnadens medelhöjd från vidliggande gata eller gård
till skärningen mellan å ena sidan fasadytan eller dennas förlängning och å
andra sidan en yta i lutning av 45° inåt byggnaden, vilken yta berörde men
icke skure yttertaket. Då det särskilt i kuperad terräng med byggnader indragna
från gatulinjen kunde bli svårt att fastställa byggnadshöjden även
med denna definition, borde man förutsätta att i dylika fall byggnadshöjden
i stadsplanen angåves med taklistens höjd i meter över stadens nollplan.
Svenska arkitekters riksförbund, svenska teknologföreningen, Stockholms
stads fastighetskontor, stadsplanekontoret i Stockholm och byggnadsnämnden
i Eskilstuna uttala liknande anmärkningar. Vice stadsarkitekten i Stockholm
finner också, att den föreslagna definitionen på byggnadshöjd vore
otydlig. Sålunda framginge ej, huruvida vid beräkning av medelhöjden för
exempelvis en friliggande byggnad med sadeltak och fyrsidig planform de
triangulära partier av gavelfasaderna, som på två sidor begränsades av takfallen,
borde försummas vilket dock torde vara meningen. Ehuruväl bestämmelsen
kunde anses fördelaktig i vissa fall, vore det dock ej lämpligt att den
finge generell giltighet.

Rörande föreskrifterna i 1 mom. tredje stycket i utredningens förslag uttalar
Stockholms stads fastighetskontor, att det vore ovisst hur hushöjden
skulle räknas för byggnad i hörnet av två gator. För närvarande tolkades
detta olika av olika myndigheter. De två vanligaste tolkningarna vore, att
hushöjden antingen räknades från medelnivån av den högre belägna gatan
eller från medelnivån av båda gatorna. Resultatet kunde bli helt olika. Länsarkitekten
i Kronobergs län anser, att förklaring borde givas på vad som
menades med höjd ovan angränsande markyta. Förmodligen avsåges angränsande
markytas medelnivå. Även en dylik bestämning vore möjligen olämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

103

lig, enär jordvallar kunde läggas upp runt källaren, varigenom medelnivån
höjdes. Vid byggnad inom 6 meters avstånd från gatulinje syntes höjden böra
räknas från gatans medelnivå vid byggnaden, i gatukors från den högst
belägna gatudelens medelnivå invid byggnaden och vid byggnad mer än
6 meter från gatulinjen från ursprunglig marks medelnivå runt byggnaden
och intill densamma. En sänkning av det minimiavstånd från gata som en
byggnad bör ha för att kunna anses som fritt liggande inne å tomt från 9
meter till 6 meter förordas vidare av föreningen Sveriges stadsarkitekter,
byggnadsnämnden i Göteborg och länsarkitekten i Jämtlands län. Svenska
teknologföreningen och Stockholms stads fastighetskontor anse, att nämnda
minimiavstånd borde angivas till 5 meter. Byggnadsnämnden i Borås, som
upplyser att man i Borås hittills utgått från ett minimiavstånd i förevarande
hänseende av 6 meter, anser att definitionen på fritt liggande byggnad bör
utgå ur författningstexten. Även länsarkitekten i Kalmar län ifrågasätter,
huruvida denna definition bör bibehållas.

Byggnadsnämnden i Huskvarna framhåller, att då det visat sig, att begreppet
»angränsande markyta» i 2 mom. första stycket kunde tolkas olika,
syntes det önskvärt att texten förtydligades genom angivande att angränsande
markyta avsåge markens medelnivå omkring byggnaden och ej medelnivån
utmed allenast någondera fasaden. Svenska kommunaltekniska föreningen
framhåller, att den i 2 mom. givna definitionen på våning borde omarbetas.
Med hänsyn till att begreppet våning nära sammanhängde med begreppet
våningsyta vore det angeläget att denna definition gjordes så klar
och lättfattlig som möjligt. Sista stycket i 2 mom. borde givas det innehållet,
att såsom våning skulle, där ej annat vore föreskrivet eller uppenbarligen
förutsatt, anses vind, å vilken funnes inrett bonings- eller arbetsrum, beträffande
byggnad av sten till mer än hälften av dess yta och beträffande byggnad
av trä till mer än en tredjedel av samma yta. Stadsarkitekten i Lund
uttalar samma mening. Även svenska teknologföreningen anser, att en allmän
definition borde givas på begreppet våning, medan stadsplanekontoret i
Stockholm begär, att definition lämnas såväl på våning och våningsyta som
på undervåning och mellanplansvåning. Svenska arkitekters riksförbund yttrar,
att enligt stadsplanebestämmelser vindsinredning i många fall vore medgiven
till viss del, vanligen hälften eller tredjedelen. För en entydig tillämpning
av nämnda bestämmelser vore det önskvärt med en närmare definiering
av dessa begrepp.

Departementschefen.

Enligt utredningens förslag förstås med byggnads höjd medelhöjden av
byggnaden från gata, gård eller omgivande mark till skärningen mellan å
ena sidan fasadytan eller dennas förlängning och å andra sidan en linje som
länkes höja sig inåt byggnaden med en lutning av 45° och som därvid berör
men icke skär yttertaket. Med anledning av vad som anförts i vissa yttranden
torde definitionen böra jämkas något..

Hushöjden torde, liksom enligt nuvarande 36 §, böra beräknas i viss mån

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

annorlunda beroende på om byggnad ligger vid gata, gård eller fritt inne å
tomt. Enligt utredningens förslag skall härvid iakttagas, att byggnad ej utan
byggnadsnämndens medgivande får anses som fritt liggande inne å tomt om
någon del därav ligger närmare gata än 9 meter. I flera yttranden har ifrågasatts,
att detta mått skulle minskas. Särskilt i kuperad terräng, där gatorna
ligga än över och än under tomtmarken, kan det synas betänkligt att byggnad,
varav måhända endast en mindre del ligger inom 9 meters avstånd från
gata, skall höjdbestämmas efter gatan i stället för att följa terrängen. Måttet
synes därför lämpligen böra angivas till 6 meter, som dessutom är ett vanligt
förgårdsmått.

För byggnad vid gata torde liksom för närvarande hushöjden böra räknas
från gatan och för gårdsbyggnad i regel från gården. Ligger en byggnad i hörnet
av två gator torde höjden i allmänhet böra räknas från medelnivån av
båda gatorna. I vissa fall torde det dock vara riktigare att hushöjden bestämmes
särskilt för varje gata. Bestämmelserna böra av byggnadsnämnden
tillämpas så att resultatet i varje särskilt fall blir lämpligt och rättvist. Uttryckliga
regler för alla de olika specialfall, som kunna förekomma, torde
knappast kunna givas. All tvekan om byggnads rätta höjd undgås, om byggnadshöjden
i stadsplanen angives direkt i förhållande till stadens nollplan.
Ligger byggnad fritt inne å tomt framgår av förslaget, att hushöjden skall
räknas från markens medelnivå utefter den av byggnaden upptagna platsens
konturlinjer. Har markägaren utan byggnadsnämndens tillstånd förändrat
marknivån, t. ex. genom att lägga upp jordvallar, skall avseende naturligtvis
icke fästas härvid vid byggnadshöjdens bestämmande.

Enligt 2 mom. första stycket i förslaget skall såsom våning anses källare,
som är belägen på visst sätt i förhållande till den angränsande markytan. Med
»markytan» torde härvid, såsom framhålles i ett yttrande, böra avses markens
medelnivå omkring byggnaden.

Andra stycket i 2 mom. innehåller enligt utredningens förslag, att såsom
våning skall, där ej annat är föreskrivet eller uppenbarligen förutsatt, anses
vind, å vilken finnes inrett bonings- eller arbetsrum. Skäl torde ej föreligga
att frångå förslaget i denna del. Ej heller torde det finnas anledning att söka
lämna definitioner på vad som menas med vissa i yttrandena omförmälda
begrepp, såsom våningsyta, undervåning, mellanplansvåning, inredd vind,
inredd vindsvåning in. m. En viss ledning för bedömandet av innebörden av
dylika begrepp kan hämtas ur det förslag till fastighetsnomenklatur och begreppsbestämningar
för fastigheter i städer och stadsliknande samhällen, som
antagits år 1944 av representanter för statliga och kommunala myndigheter
och institutioner samt tekniska sammanslutningar. Denna fastighelsnomenklatur
är dock givetvis icke bindande vid tillämpningen av byggnadsstadgan.

48 §.

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 37 §, överensstämmer med 62 § i
utredningens förslag (motiv, se s. 527—528 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

105

Yttrandena.

Länsarkitekten i Jämtlands län anser, att dispensbestämmelsen i paragrafen
fält en alltför krånglig formulering. Det borde räcka med ett stadgande,
att där så med hänsyn till terrängförhållandena eller eljest prövades lämpligt,
byggnad finge förläggas innanför byggnadslinjen. Samma uttalande göres
av stadsarkitekten och stadsingenjören i Östersund. Kommunalfullmäktige
i Kållered anföra, att möjlighet borde finnas att på ansökan av markägaren
vid sluten bebyggelse — därvid avsåges närmast radhusbebyggelse i villastäder
— låta husenheterna växla så att ett sicksackband bildades utan att
därvid den tillåtna bebyggelseytan minskades. Det hade visat sig att vid
långa radhuslängor sicksackförläggningen bidragit till att giva bebyggelsen
ett omväxlande och luftigt utseende.

Departementschefen.

Den av utredningen föreslagna utvidgningen av byggnadsnämndens befogenhet
att besluta om byggnads förläggande innanför i stadsplanen angiven
byggnadslinje torde motsvara ett praktiskt behov. Hinder möter enligt paragrafen
icke, att radhusbebyggelse anordnas i ett sicksackband.

49—54 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i stort sett med 38—43 §§ i gällande
byggnadsstadga samt 63—68 §§ i utredningens förslag.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Kumla anser, att de närmare föreskrifter om burspråk,
balkonger m. m. som enligt 64 § i utredningens förslag skulle intagas i byggnadsordning,
borde kunna intagas i byggnadsstadgan eller byggnadsstyrelsens
anvisningar. Stadsarkitekten i Umeå efterlyser bestämmelser om minsta höjd
på skyddsräcken vid altaner, balkonger, trappor etc. Det vore av stor betydelse
för skydd mot olycksfall att dessa räcken bleve tillräckligt höga.
Byggnadsnämnden i Örebro anser, att den i 65 § i utredningens förslag angivna
taklutningen, 45°, borde begränsas till 30°. Länsarkitekten i Västerbottens
län påyrkar föreskrift, om och i vilken utsträckning vindskupor finge
skjuta upp över takplanet. Även länsarkitekten i Jämtlands län anser en precisering
i sistnämnda hänseende erforderlig, medan byggnadsnämnden i Skellefteå
samt stadsarkitekten och stadsingenjören i Östersund framhålla, att
66 § i utredningens förslag vore för vagt formulerad och gåve byggnadsnämnden
för stora friheter. Rörande 67 § i nyssnämnda förslag uttalar svenska
teknologföreningen, att fasadmaterialet, exempelvis fasadtegel eller natursten,
i hög grad inverkade på byggnadens utseende. Materialet borde därför omnämnas
i paragrafen i samband med form och färg. Slutligen anför länsarkitekten
i Västerbottens län, i anslutning till den av utredningen föreslagna
68 §, att det borde vara tillräckligt om bestämmelsen rörande provisorisk
byggnad funnes endast i byggnadsstadgan.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

Departementschefen.

Vid 1945 års ändringar av byggnadsstadgan ansågos bestämmelserna om
burspråk, utbyggt fönster, balkong m. m. vara av sådan beskaffenhet att de
lämpligen borde regleras lokalt i de olika orternas byggnadsordningar. Anledning
att nu frångå denna ståndpunkt torde ej föreligga. I ett yttrande
ha påyrkats föreskrifter om minsta höjd på skyddsräcken vid altaner, balkonger,
trappor och dylikt. Även sådana föreskrifter torde emellertid, i den
mån avgörandet icke avses böra träffas av byggnadsnämnden från fall till
fall, lämpligen kunna intagas i byggnadsordningarna.

Mot 66 § i utredningens förslag, motsvarande 52 § i departementsförslaget,
har i vissa yttranden anmärkts, att den vore alltför vagt formulerad och gåve
byggnadsnämnden för stor frihet. Det torde dock knappast vara möjligt och
synes i vart fall icke vara lämpligt att i de hänseenden, varom fråga är, inskränka
byggnadsnämndens handlingsfrihet.

Med anledning av vad svenska teknologföreningen anmärkt har 67 § i
utredningens förslag, motsvarande 53 § i departementsförslaget, jämkats i
syfte att framhålla betydelsen av att byggnads yttre erhåller ej blott god arkitektonisk
form och lämplig färg utan även en tillfredsställande utformning
i övrigt, t. ex. med avseende å fasadmaterialets beskaffenhet. De anmärkningar,
som framställts av byggnadsnämnden i Örebro mot 65 § i utredningens
förslag och av länsarkitekten i Västerbottens län mot 68 § i samma förslag,
torde icke böra medföra ändring i förslaget.

55 §.

Denna paragraf motsvarar 44 och 45 §§ i gällande byggnadsstadga samt

69 och 70 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 528 i betänkandet).

Yttrandena.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter uttalar, att bestämmelserna i 69 och

70 §§ i utredningens förslag om förgård och om från bebyggande undantaget
område i kvarters inre borde sammanföras och göras ensartade. För all obebyggd
kvartersmark borde gälla ungefärligen samma föreskrifter om markens
ordnande ur trevnadssynpunkt. Det syntes i många fall vara tveksamt var
gränsen ginge mellan förgård och annat från bebyggande undantaget område.
Ordet förgård vore f. ö. föråldrat och borde ej användas. Svenska kommunaltekniska
föreningen, som gör i huvudsak samma anmärkningar, tillägger
att i förevarande paragrafer eller eljest särskilt skydd syntes böra beredas träd
eller trädgrupper, som vore av särskild betydelse för stadsbilden. Även byggnadsnämnden
i Göteborg anser, att 69 och 70 §§ borde sammanslås. Stockholms
stads fastighetskontor anför, att oklarhet torde råda om vad som i vissa
fall skulle räknas som förgård. Vid slutet byggnadssätt behövde ingen tvekan
uppkomma. Ej heller vid t. ex. villabebyggelse, där förgården särskilt utmärkts
å stadsplanekartan. Vid öppet byggnadssätt med höghus däremot,
där husen sinsemellan låge på olika avstånd från gata och ofta i vinkel mot

Kungi. Maj.ts proposition nr 211-

107

denna, syntes det vara tveksamt var gränsen ginge mellan förgård och egentlig
gård. Byggnadsnämnden i Växjö påpekar, att då olika bestämmelser i allmänhet
gällde i fråga om anordnande av gård och av förgårdsmark, borde
begreppet förgård bestämmas. Svenska teknologföreningen anser, att förgård
i regel borde förläggas högre eller i jämnhöjd med angränsande gata. Undantag
härifrån borde dock även med hänsyn till gatubilden medgivas, där detta
på grund av terrängförhållandena vore önskvärt. Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare
yttrar, att det vore av vikt att god ljustillförsel erhölles i bostadslägenheter,
kontors- och verkstadslokaler m. m. samt icke minst skolor
och sjukhus. Att, som nu skedde på många ställen i städerna, planteringar och
starkväxande träd hänsynslöst anbringades intill fönster tillhörande bostadslägenheter
vore anmärkningsvärt och borde icke få förekomma, särskilt som
man vore fullt medveten om att svårigheterna måste inställa sig inom några
få år. Bestämmelse borde finnas som gåve byggnadsnämnden full rätt att
bestämma planteringens utformning och att utöva kontroll däröver.

Svenska kommunaltekniska föreningen påpekar, att föreskriften i 70 §
första stycket enligt utredningens förslag kunde givas den tolkningen att
det endast vore i stadsplanen från bebyggande undantaget område som avsåges.
Detta vore dock icke meningen. Länsarkitekten i Hallands lån gör samma
anmärkning, medan länsarkitekten i Västerbottens län finner det oklart
vad som menades med uttrycket »från bebyggande undantaget område i kvarters
inre». Slutligen anför svenska arkitekters riksförbund, att föreskrifterna
i 69—72 §§ i utredningens förslag syntes vara formulerade med tanke på
äldre stadsplaneformer. De borde därför omarbetas till bättre överensstämmelse
med numera vanligt byggnadssätt.

Departementschefen.

Såsom framhålles i vissa yttranden torde i huvudsak samma föreskrifter,
rörande markens ordnande ur trevnadssynpunkt böra gälla beträffande förgårdsmark
och annan från bebyggande undantagen mark inom byggnadskvarter.
Bestämmelserna i 69 och 70 §§ enligt utredningens förslag torde fördenskull
böra sammanföras i en paragraf. Denna synes till en början böra
innehålla, att förgård och annan från bebyggande undantagen mark inom
byggnadskvarter skall vara ordnad på prydligt sätt och hållas i vårdat skick,
att byggnadsnämnden äger förelägga tomtägare att hålla lämplig plantering
eller annan prydlig anordning å sådan mark samt att byggnadsnämnden
äger föreskriva om marken skall lämnas öppen eller inhägnas. Vid avgörandet
av planterings beskaffenhet har byggnadsnämnden att tillse, att erforderlig
ljustillförsel till bonings- eller arbetsrum ej hindras. Enligt 40 § i det riksdagen
förelagda förslaget till byggnadslag må trädfällning ej ske så att områdets
användning för i stadsplanen avsett ändamål avsevärt försvåras. Enligt
nämnda paragraf och den nu förevarande torde byggnadsnämnden äga tillräcklig
befogenhet att hindra olämplig avverkning även såvitt angår enstaka
träd. Vad angår kvartersmark, som icke undantagits från bebyggande men

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

som ändock ej bebyggts, må hänvisas till 57 § i departementsförslaget, enligt
vilken paragraf även sådan mark skall hållas i vårdat skick.

I fråga om förgårdsmarken torde emellertid ytterligare böra stadgas att den
beträffande såväl lutning och höjdläge som plantering och inhägnad skall
anordnas med hänsyn till erforderlig ljustillförsel och gatubildens helhetsverkan,
under iakttagande tillika att fara för trafiksäkerheten ej uppkommer,
samt att förgård i regel bör förläggas högre än eller i jämnhöjd med angränsande
gata. Huruvida förgård finnes framgår i regel av stadsplanekartan.
Förlägges byggnad enligt 48 § innanför förgårdslinjen, torde även marken
mellan byggnaden och förgårdslinjen böra anses som förgård. Skulle i detta
eller andra fall tvekan uppkomma, huruvida viss mark är att anse som förgård
eller ej, synes detta med den avfattning paragrafen erhållit sakna större
betydelse. Vid sådant förhållande synes begreppet »förgård», som vunnit viss
hävd, kunna bibehållas.

56—58 §§.

Paragraferna, vilka motsvara 46—48 §§ i gällande byggnadsstadga, överensstämma
med 71—73 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 528 i betänkandet)
.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Örebro anser, att i byggnadsstadgan borde intagas en
bestämmelse som angåve när en byggnad måste anses vara avbrunnen. Många
svårigheter skulle härigenom undvikas, då det gällde att bestämma om en
brandskadad byggnad skulle få iståndsättas eller ej.

Departementschefen.

En sådan bestämmelse, som efterlysts av byggnadsnämnden i Örebro, torde
icke lämpligen kunna införas i byggnadsstadgan. Frågan när en byggnad
skall anses avbrunnen bör alltså liksom hittills avgöras med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall.

Om byggnads inre anordnande in. in.

59 §.

Paragrafen är lika med nuvarande 49 § samt 74 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Borås uttalar, att i lokaler för industriellt ändamål
skulle tillåten belastning å bjälklag angivas genom anslag. Intyg rörande
denna belastning kunde utfärdas, då byggnadslov gåves. Föreskrift härom
borde införas i byggnadsstadgan.

Byggnadsnämnden i Örebro anser, att bestämmelserna i 4 mom. icke vore
genomtänkta och grundade på erfarenhet. De borde omarbetas med hjälp

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

109

av sanitärteknisk sakkunskap. Byggnadsnämnden i Eskilstuna finner det
onödigt att föreskrifter om luftväxlingens anordnande infördes i stadgan.
Man borde kunna nöja sig med att hänvisa till byggnadsstyrelsens anvisningar.
I vart fall vore det onödigt att i paragrafen jämsides med det vidsträckta
begreppet utsugningskanal tala om ett mera inskränkt begrepp, imrör.
Byggnadsnämnden i Kopparberg uttalar, att 4 mom. borde kompletteras
med bestämmelser om att matkällare skulle förses med luftväxlingsanordningar
och att klosettrum skulle utrustas med både frisklufts- och utsugningskanal.
Slutligen påpekar svenska teknologföreningen, att i en del byggnadsordningar
det icke vore tillåtet att anordna trappor, som saknade dagerbelysning.
Däremot godtoges en planlösning där trappan blott erhölle ljus
genom en smal fönsteröppning i fasaden, ibland icke mer än 75 cm bred.
Denna öppning gåve utom en knapp dagerbelysning till själva trappan även,
ehuru alldeles otillräckligt ljus till ofta åt sidorna långt utsträckta trapplan.
En trappa, vars utformning förutsatte att den ständigt skulle vara elektriskt
upplyst, vore ur belysningssynpunkt avgjort bättre än en dåligt dagerbelyst
trappa. Det förtjänade även framhållas att en icke dagerbelyst trappa ofta
gåve en mera ekonomisk planlösning med mindre djupa rum än vad annars
vore fallet.

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna hithörande bestämmelserna överensstämma
helt med nuvarande 49 § enligt dess lydelse efter 1945 års ändringar i byggnadsstadgan.
Anledning att vidtaga ändring i vad sålunda nyligen beslutats
torde icke föreligga. Med anledning av vad som anmärkts i vissa yttranden
må emellertid anföras följande.

Hinder möter givetvis icke att byggnadsnämnden i samband med beviljande
av byggnadslov för industriell anläggning utfärdar intyg angående maximibelastning
å bjälklag. Frågan om de faktorer som påverka behovet av
luftväxlingsanordningar, frånsett öppningsbara fönster, i bonings- och arbetsrum
är ännu långt ifrån utredd. Byggnadsstyrelsens anvisningar i ämnet
grundas i stort sett på den praxis som hittills utvecklat sig i de olika städerna.
Så snart pågående forskningar eller fortsatta praktiska erfarenhetsrön giva
anledning till ändring i anvisningarna ankommer det på byggnadsstyrelsen
att föranstalta därom. Vad angår de särskilda frågorna om luftväxlingen i
matkällare och i klosettrum hänvisas till byggnadsstyrelsens anvisningar (avdelning
IV 2 kap. p. 9 och 11 och 3 kap. p. 11 och 13). Enligt 5 mom. i förevarande
paragraf skall i varje boningsrum och i regel även i varje arbetsrum
finnas fönster mot det fria. Däremot kräves icke att trappa skall ha
dagerbelysning (jfr prop. 119/1945 s. 11(5). Med hänsyn härtill bör byggnadsnämnden
icke motsätta sig anordnandet av trapphus utan fönster, därest
belysningen ordnas genom artificiellt ljus och utformningen av trapphuset
i övrigt är tillfredsställande, t. ex. i fråga om luftväxlingens ordnande.
Hinder möter icke mot att i byggnadsordning upptaga föreskrift om huru
belysning genom artificiellt ljus bör anordnas i trapphus utan fönster.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

60 §.

Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 50 § och 75 § i utredningens
förslag.

61 §.

76 § i utredningens förslag överensstämmer med 51 § byggnadsstadgan
i dess lydelse enligt prop. 119/1945. På grund av riksdagens anmärkningar
erhöll 51 § en från propositionen något avvikande utformning. Förevarande
paragraf överensstämmer i stort sett med nämnda 51 § enligt dess sålunda
gällande lydelse.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna anser, att bestämmelse borde införas i
1 mom. eller på annat lämpligt ställe om att lägenhet med kök skall ha tillgång
till matkällare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om det kunde vara lämpligt att
i byggnadsstadgan intaga så detaljerade bestämmelser rörande golvyta, våningshöjd
m. m. som skett i 2 och 3 mom. Bestämmelserna i 2 mom. innebure
enligt länsstyrelsens mening ett onödigt klavbindande av utvecklingen.
Det borde övervägas huruvida icke bestämmelser i ämnet i stället borde inflyta
i de lokala byggnadsordningarna. Därigenom skulle möjliggöras en smidigare
anpassning efter utvecklingens krav och rådande förhållanden. Svenska
arkitekters riksförbund hemställer, att de detaljerade föreskrifterna angående
minsta rumsstorlekar måtte utgå ur byggnadsstadgan och i stället intagas
i byggnadsstyrelsens anvisningar. Byggnadsstadgans bestämmelser
borde vara så avfattade, att man uppnådde den effekt som eftersträvades
men samtidigt så att man ej bunde byggnadsverksamheten vid vissa lösningar
utan gåve rum för de nyheter som utvecklingen kunde föra med sig.
Även byggnadsnämnden i Trollhättan och stadsarkitekten i Ystad anföra
betänkligheter mot angivandet i stadgan av vissa minimimått för boningsrum
och bostadslägenheter. Svenska teknologföreningen anser, att de i 2
mom. förekommande måttföreskrifterna borde överföras till byggnadsstyrelsens
anvisningar samt uttalar vidare, att för ensamstående personer, t. ex.
studerande, ogifta arbetare, pensionärer m. fl., förelåge ett stort behov av
billiga enkelrum med kokmöjligheter. Med hänsyn härtill borde minsta golvytan
av enkelrum med kokskåp vara 12 m2 i stället för 15 m2 enligt förslaget.
Lägenheter med tre rum och kök, där det minsta rummet vore 7 m2,
vore vid många tillfällen lämpliga och önskvärda, varför bestämmelserna
borde ändras så att även denna lägenhetstyp kunde godtagas. Slutligen borde
ett maximimått av förslagsvis 4 m2 fastslås för kokvrå. Statens byggnadslånebyrå
finner också, att erforderliga måttbestämmelser rörande bostadsutrymmen
borde meddelas genom anvisningar från byggnadsstyrelsen eller
annat lämpligt organ. Vidare uttalar byrån i likhet med teknologföreningen,
att i en bostad, bestående av ett rum med kokskåp, rummets golvyta borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

111

kunna inskränkas till 12 m2 samt att maximiytan av kokvrå borde angivas
till 4 m2. Byrån yrkar därjämte, att den föreslagna minimiytan för kök, 6 m2,
ökas till 7 in2 samt att breddmått för kök överhuvud icke angives. Svenska
kommunaltekniska föreningen, Göteborgs stads fastighetskontor, byggnadsnämnden
i Vänersborg och stadsarkitekten i Uppsala biträda det förut omförmälda
yrkandet om sänkning av golvytan för rum med kokskåp från
15 m2 till 12 in2. Byggnadsnämnden i Kungsör hävdar, att i bostadslägenhet
om ett eller flera rum och kök kravet på 18 kvadratmeters yta för ett av
rummen eller köket borde kunna eftergivas, därest sammanlagda ytan av
kök och ett rum bleve större än exempelvis 30 in2. Därigenom skulle möjliggöras
utförandet av bostäder innehållande ett kök om 16 m2, ett finrum om
14 m2 och en kammare om 10 ä 12 in2, vilket syntes vara en synnerligen användbar
och lämplig storleksordning å bostadsutrymmen för en stor kategori
människor. Tekniska högskolan i Stockholm anmärker, att föreskrift borde
finnas att kokvrå skall vara försedd med fönster. Stadsarkitekten i Uddevalla
gör en liknande anmärkning, medan föreningen Sveriges stadsarkitekter anser,
att de av utredningen i 2 mom. föreslagna, med propositionen nr 119/1945
överensstämmande bestämmelserna vore förmånligare än de, som senare införts
i nuvarande 49 § 2 mom.

Beträffande nu gällande bestämmelse om att i bostadslägenhet om ett eller
flera rum och kök golvytan hos ett av rummen eller köket skall vara minst
18 m2 ha de av järnvägsstyrelsen med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
utsedda sakkunniga för utredning rörande förbättring av statens järnvägars
bostadsbestånd, 1946 års SJ-bostadsutredning, i en den 21 januari 1947 dagtecknad
skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet framhållit
önskvärdheten av att föreskrifter utfärdades vilka medgåve sådant undantag
från nyssnämnda bestämmelse, att golvytan hos det största rummet kunde
minskas till 16 m2 under förutsättning att motsvarande areal lades på kök
eller annat rum. Till stöd härför har anförts: Utredningen hade för fullgörande
av uppdraget utarbetat vissa normer med avseende å storleken och
hekvämlighetsutruslning för statens järnvägars tjänstebostäder. Dessa normer,
som utformats i anslutning till numera vedertagen bostadsstandard,
skulle vara grundläggande för planeringsarbetet såväl ifråga om uppförandet
av nya bostäder som ock beträffande förbättring av äldre lägenheter, så långt
dessa lägenheters storlek m. in. möjliggjorde anpassning efter normerna inom
ramen av rimliga kostnader. Med avseende på bostädernas storlek hade utredningen
ansett en sammanlagd golvyta av ca 60 in2 böra vara normerande
för den lägenhet om 2 rum och kök, som vore, och, såvitt nu kunde
bedömas, torde under avsevärd tid komma att bliva den vanligaste tjänstebostadstypen.
Inom denna areal borde köket och vart och ett av de båda rummen
enligt utredningens mening givas en storlek mellan 12 och 16 in2 och
återstående areal utnyttjas för tambur, garderober och toalettutrymmen in. m.
Dock borde ett av rummen eller köket innehålla eu areal av minst 16 in2. En
dylik disposition av golvytan avveke såtillvida från föreskrifterna i den för
städer och stadsliknande samhällen gällande byggnadsstadgan, att intet av

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

rummen eller köket erhölle den i byggnadsstadgan angivna minimiarealen
av 18 m2. Med stöd av den uppfattning i fråga om 2-rumslägenheternas utnyttjande,
som utredningen vid besök i ett stort antal bostadslägenheter såväl vid
S. J. som vid vissa industriella anläggningar bibringats, ansåge sig utredningen
kunna hävda, att den här förordade dispositionen på ett bättre sätt tillgodosåge
bostadshavarnas behov och allmänna önskemål än en arealuppdelning,
grundad på de i byggnadsstadgan föreskrivna minimimåtten, nämligen
ett rum 18 in2, ett rum 10 m2 och kök 6 m2. Det förhölle sig också så, att utrymmesdispositionen
i vid S. J. förefintligt bostadsbestånd i regel närmast anslöte
sig till den här förordade. Vad särskilt gällde köken hade utredningen
funnit, att dessa praktiskt taget undantagslöst jämväl nyttjades som matrum,
åtminstone i vardagslag, och detta även om köken vore mycket små.
Orsaken härtill torde främst vara att söka i önskvärdheten av att i möjligaste
mån underlätta hushållsarbetet och att få familjen samlad vid måltiderna.
Utredningen ansåge icke skäl föreligga att söka motverka kökens utnyttjande
på detta sätt utan hölle fastmer före, att desamma borde givas en storlek,
som bl. a. medgåve bekväm matplats för minst fyra personer och därtill erforderligt
utrymme för skåp och andra anordningar, som kunde underlätta
husmoderns arbete. På grund härav måste köken erhålla en golvyta av 12—-16 m2, varemot det icke kunde anses behövligt att utöka denna areal till 18
in2. I fråga om det utrymme, som inom förenämnda lägenhetsareal avsåges
att disponeras för de tvenne rummen, vore det utredningens åsikt, att detta
med hänsyn såväl till möbleringsmöjligheten som beträffande en ändamålsenlig
användbarhet bäst utnyttjades, därest rummen gåves ungefärligen lika
storlek. Det syntes nämligen vara en allmänt förekommande vana att utnyttja
ett av rummen till s. k. »finrum» med bättre möblering än vad i lägenheten
eljest förekomme och ej avsett till vardagsbruk i samma utsträckning som
den övriga lägenhetsdelen. Härtill utvaldes gärna det största rummet, om rum
av olika storlek funnes. Därest detta rum finge en golvyta av minimalt 18 m2,
skulle — med bibehållande av föreslagen lägenhetsareal och köksstorlek —
det andra, för vardagligt bruk avsedda rummet bliva väl knappt. Givetvis
vore det möjligt att genom utökning av den totala lägenhetsytan erhålla en
golvareal av 18 m2 i något av rummen eller köket. Detta skulle dock innebära
en kostnadsökning, för vilken enligt utredningens mening några vägande
skäl icke förelåge. De synpunkter, som i det förestående framhållits, hade
även kommit till uttryck i den av arkitekten Jöran Curman verkställda utredningen
angående industriens arbetarbostäder, i vilken utredning bl. a.
förordades s. k. bostadskök med tillräckligt utrymme för måltiders intagande.
Bostadsutredningen hade också erfarit, att å platser, där byggnadsstadgans
föreskrifter icke lade hinder i vägen härför, ett antal 2-rumslägenheter
med i huvudsak sannna utformning som här föreslagits, kommit till utförande
inom storindustrien under senare tid. Den nu aktuella utredningen beträffande
statens järnvägars bostadsbestånd omfattade även ett större antal
orter, som icke berördes av byggnadsstadgans föreskrifter. Utredningen ansåge
det emellertid icke vara lyckligt alt för S. J.-bostäder i städer och stads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

113

liknande samhällen föreslå en annan och enligt utredningens åsikt sämre
planlösning än vad som kunde vara möjligt i den egentliga landsorten. Det
syntes utredningen riktigt, att statliga bostäder projekterades så, att erinran
från byggnadsnämndernas sida icke behövde förekomma. — Järnvägsstyrelsen
har i skrivelse den 28 januari 1947 till chefen för kommunikationsdepartementet
förklarat sig biträda de av bostadsutredningen framförda synpunkterna
under framhållande, att styrelsen vid projekterandet av nya tjänstebostäder
och ombyggnad av äldre sådana i stor utsträckning tillämpat en utrymmesdisposition,
som i huvudsak anslöte sig till den av utredningen föreslagna,
särskilt i fråga om den förordade köksstorleken.

Svenska kommunaltekniska föreningen, som anser den år 1945 genomförda
sänkningen av rumshöjden betänklig och alltför krisbetonad, anmärker
att det ej vore lämpligt att i stället för rumshöjd angiva våningshöjden.
Bestämmelserna i 3 mom. bleve svåra att tillämpa, t. ex. i översta våningen.
Sistnämnda anmärkning göres även av länsarkitekterna i Jönköpings och
Kronobergs län. Byggnadsnämnden i Växjö anser likaledes, att bestämningen
av våningshöjden »från golv till golv» icke vore fullt adekvat med hänsyn
till förefintligheten av vindsvåningar. Byggnadsnämnden i Kalmar anför,
att de nya bestämmelserna om våningshöjder icke passade till hushöjderna
i gällande äldre, delvis utbyggda stadsplaner. Stadsbilden kunde påverkas
ogynnsamt om vissa hus byggdes med minimimått och andra med maximimått
i äldre planer. Särskilt gällde detta områden med flera våningar. Behovet
av höjdjämkning tillgodosåges då på vinden som kunde bli förstorad
idan praktisk nytta. Kommunalnämnden i Mora anser, att byggnadsnämndens
prövningsrätt vore alltför hårt beskuren. Nämnden ägde exempelvis
icke tillåta lägre våningshöjd än 2,40 meter i en sommarstuga. Slutligen anför
byggnadsnämnden i Hultsfred, att det i fråga om rumshöjden vore önskvärt
att det för undvikande av tvistigheter och godtycklig tolkning fixerades,
hur stor del av takytan t. ex. i ett vindsrum som måste vara horisontell för
att full rumshöjd skulle få räknas. Måhända vore en tredjedel av takytan
tillräcklig härvidlag.

Departementschefen.

Den i ett yttrande väckta frågan huruvida bostadslägenhet med kök måste
ha tillgång till matkällare berördes under riksdagsbehandlingen av 1945 års
ändringar i byggnadsstadgan. Andra lagutskottet uttalade därvid (uti. nr 56
s. 27), alt det i hyreshus med centralvärme ofta syntes vara svårt att anordna
matkällare för varje lägenhet. Utskottet ansåg därför någon särskild
föreskrift om matkällare icke böra meddelas. Jag delar denna mening och
förordar fördenskull, att 1 mom. avfattas i enlighet med vad nu gäller enligt
51 § 1 mom.

Frågan om storleken av bonings- och arbetsrum övervägdes ingående år
1945 (jfr prop. 119 s. 56—67 och andra lagutsk. uti. nr 56 s. 28—31). Vissa
yrkanden om afl rumsstorleken måtte regleras enbart genom anvisningar av
byggnadsstyrelsen avvisades av föredragande departementschefen med mo Bihang

till riksdagens protokoll 1.947. 1 samt. Nr 211.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

tivering, att frågan om bostadsrummens storlek vore av sådan betydelse från
social synpunkt att bestämmelserna härom borde upptagas i byggnadsstadgan.
Detta uttalande vill jag biträda.

Enligt föreskrifterna i gällande byggnadsstadga får boningsrums golvyta
icke understiga 10 m2, dock må, där lägenhet omfattar, utöver tre boningsrum
och kök, ytterligare ett eller flera boningsrum, golvytan i sådant rum inskränkas
till 7 m2. I bostadslägenhet om ett eller flera rum och kök skall
golvytan i ett av boningsrummen eller köket vara minst 18 nr.

Det har från olika håll gjorts gällande, att dessa bestämmelser vore alltför
schematiska och ägnade att motverka en önskvärd frihet i bostadslägenheternas
planläggning. Särskilt förmenas föreskriften, alt i lägenhet om ett eller
flera rum och kök ett av rummen eller köket skall vara minst 18 in2, förhindra
en planlösning, där den sammanlagda rumsytan väsentligt överskrede byggnadsstadgans
fordringar men där varken köket eller något av rummen hade
en storlek av 18 m2.

Den ökade frihet för planlösningar, som skulle vinnas genom att uppge
kravet på sistnämnda rumsmått, torde väl närmast avse mindre lägenheter
om två eller tre rum och kök. I större lägenheter torde nämligen ett rum på
minst 18 m2 motsvara ett så allmänt utbrett krav på bostaden, att ett slopande
av föreskriften härom knappast skulle få någon praktisk påföljd. Syftet med
föreskriften var, att det även i små lägenheter skulle finnas ett rum, som är
tillräckligt stort för att det med trevnad skall kunna användas för samvaro
för en hel familj. Med hänsyn till betydelsen ur social synpunkt att detta syfte
vinnes anser jag, att man i princip icke bör frångå kravet på att ett av rummen
eller köket i bostadslägenhet har en golvyta av minst 18 m2.

Enligt tredje stycket av 2 mom. må undantag från bestämmelserna i första
och andra styckena medgivas av byggnadsnämnden i enlighet med anvisningar
som utfärdas av byggnadsstyrelsen. De av styrelsen hittills meddelade
anvisningarna i ämnet avse bl. a. vissa trerumslägenheter. I sådan lägenhet
må, under förutsättning att köket har en golvyta av minst 10 m2, tilllåtas
att ett av boningsrummen har en yta av endast 7 m2. De i svenska teknologföreningens
yttrande framförda önskemålen om utformningen av trerumslägenheter
torde härigenom ha blivit i huvudsak tillgodosedda. Vidare
innehålla byggnadsstyrelsens anvisningar dels vissa bestämmelser för det
fall att fasta skåp anordnas i boningsrum, dels ock eftergifter beträffande
rum i sommarstugor samt enkelrum i vissa anläggningar av särskilt slag. Det
torde emellertid vara möjligt att medgiva vissa ytterligare undantag från stadgans
föreskrifter rörande storleken av rum utan att olägenheter uppkomma
därav. Sålunda torde stadgans krav på att i lägenhet om ett eller flera rum
och kök ett av rummen eller köket skall vara minst 18 m2 kunna i vissa fall
eftergivas något. Vissa mindre lägenheter, t. ex. för lantarbetare, inrättas ej
sällan med bosladskök, d. v. s. ett bostadsutrymme så inrett och dimensionerat
att det ej endast innefattar ett kök med tillhörande matplats utan också ger
möjlighet till samvaro för familjen under fritiden och därför i viss mån fyller
vardagsrummets uppgift. Om i ett sådant fall köket får en golvyta av 15 m2

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

115

och lägenheten i övrigt består av minst två ram. torde ett av dem kunna begränsas
till 16 in2. Enligt en av SJ-bostadsutredning vid sin förenämnda framställning
fogad ritning över en banvaktssluga om en lägenhet skulle denna
ha en sammanlagd golvyta av omkring 60 nr2 samt innehålla, utöver ett rum
om 16 m2, ytterligare ett rum och kök i storleken 14—16 in2. Mot en dylik
planlösning i enfamiljshus har jag icke något att erinra. Kravet på att ett av
rummen skall ha en storlek av minst 18 in2 torde däremot böra upprätthållas
i SJ:s byggnader med flera bostadslägenheter. Dylika byggnader förekomma
huvudsakligen i tätorter, där avsteg från föreskriften om en rumstorlek av
18 nr eljest icke må ske. Det synes böra krävas att även SJ:s bostäder i sådana
orter innehålla ett rum av nämnda storlek. Jag vill vidare framhålla, att det
icke torde innebära några mera väsentligt ökade kostnader eller svårigheter i
planlösningshänseende, om ett av rummen i en lägenhet med en sammanlagd
golvyta av 60 in2 får en storlek av 18 in2.

Det torde böra ankomma på byggnadsstyrelsen att tillse, att anvisningarna
till byggnadsstadgan kompletteras så att de av mig förordade lägenhetstyperna
kunna godkännas. Byggnadsstyrelsen bör därjämte givetvis följa utvecklingen
på ifrågavarande område och, i den mån ytterligare undantag visa sig påkallade,
meddela anvisningar därom. Byggnadsstyrelsen bör vidare äga befogenhet
att för särskilt fall medgiva undantag från bestämmelserna om rumsstorlek.
Genom att styrelsen sålunda dels har att utfärda anvisningar till ledning
för byggnadsnämndernas dispensprövning och dels kan medge undantag
i särskilda fall torde en smidig anpassning kunna vinnas efter alla de
skiftande faktorer, som avgöra frågan om boningsrummens lämpliga storlek.

Såsom framhållits i ett flertal yttranden torde det vara onödigt att kräva
att i lägenhet, bestående av ett rum med kokskåp, golvytan hos rummet
överstiger 12 m2. Gällande stadga fordrar i dylikt fall en golvyta av minst
15 m2. Beträffande kök gäller för närvarande att golvytan skall vara minst
6 in2. Vissa inom byggnadslånebyrån nyligen utförda undersökningar lära utvisa,
att kökets areal icke i något fall lämpligen kan understiga 7 m2. I allmänhet
torde kök icke göras mindre än 10 m2. Det torde vara motiverat att
minimiarealen av kök höjes åtminstone till 7 m2, vilket motsvarar den nu i
första stycket föreskrivna minsta tillåtna golvytan för boningsrum. Vidare
synes det olämpligt att överhuvud angiva någon minimibredd för kök. Kökets
bredd är nämligen i hög grad beroende på dess inredning. Ett kök med
dubbelsidig inredning behöver vara betydligt bredare än ett enkelsidigt inrett
kök. Vad angår de nuvarande föreskrifterna rörande kokvrå torde det vara
en brist att någon gräns uppåt icke angivits för storleken av sådant utrymme.
Därest utrymmet för matlagning i eu lägenhet med elt rum gives något
mindre yta än som är föreskriven beträffande kök, behöver rummet icke
givas den storlek som föreskrivits för lägenhet med kök. Lägenheten kommer
i stället in under de lindrigare föreskrifterna beträffande lägenhet med
elt rum och kokvrå. För att förebygga missbruk torde böra föreskrivas att
kokvrå i regel icke får givas större golvyta än 4 in2. Någon gång kan undantag
från en dylik regel dock vara motiverad, t. ex. i vissa pensionärs- och per -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

sonalbostäder. Det torde då böra ankomma på byggnadsnämnden att med
ledning av anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar, medgiva erforderligt
undantag. Frånsett dessa jämkningar torde 2 mom. böra avfattas i överensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i nuvarande byggnadsstadga.

Även bestämmelserna i 3 mom. om bonings- och arbetsrums höjd övervägdes
ingående år 1945. Därvid beslöts, att höjdmåtten skulle -— i stället
för att såsom dittills hänföras till rumshöjderna, d. v. s. nivåskillnaden mellan
golv och tak — räknas efter våningshöjd, d. v. s. från golv till golv. I
vissa fall kan man, såsom nu påpekas i några yttranden, ej direkt räkna
med våningshöjden, t. ex. i översta våningen. Av paragrafen framgår emellertid
att tjockleken av bjälklag i bostadshus normalt anses vara högst
32 cm. Genom att draga detta mått från de i paragraferna angivna våningshöjderna
kunna dessa i fall som de nyss nämnda lätt reduceras till rumshöjder.

Byggnadsnämnden i Hultsfred berör det fall, då rumshöjden icke är enhetlig
utan växlar i rummets olika delar. Bestämmelserna om vånings- eller
rumshöjd kunna därvid ej direkt tillämpas. Analogivis synes emellertid kunna
fordras (jfr stadsplaneutredningens betänkande II s. 51), att luftvolymen
i rummet i varje fall ej är mindre än det skulle ha blivit i ett rum med enhetlig
våningshöjd ej understigande vad som i 3 mom. angives samt med den
för sådant rum enligt 2 mom. tillåtna minsta golvytan. Då ej heller vad som
i övrigt anförts i yttrandena är av beskaffenhet att böra medföra ändring i
3 mom. har detsamma avfattats i överensstämmelse med nuvarande 51 §
3 mom. Även 4 inom., mot vilket anmärkning ej framställts i yttrandena,
överensstämmer med gällande rätt.

62 och 63 §§.

Paragraferna överensstämma, frånsett vissa ändringar i 63 § 3 och 6 mom.,
med 52 och 53 §§ gällande byggnadsstadga samt 77 och 78 §§ i utredningens
förslag.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna anför, att enligt 78 § 6 mom. i utredningens
förslag skall brandmur, som helt eller delvis icke är motbyggd, behandlas
såsom fasad och färgas i lämplig färgton. Föreskriften om brandmurens
färg vore emellertid mindre lämplig i fråga om byggnad med fasadtegel.
Den borde därför utgå.

Byggnadsstyrelsen har i en den 28 mars 1947 dagtecknad skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställt om viss ändring av 53 § 3 mom. gällande byggnadsstadga
samt till stöd härför anfört: Enligt 53 § 3 mom. byggnadsstadgan
skulle brandmur uppföras antingen av bränt tegel med en volymvikt av
minst 1,4 kilogram per kubikmeter, varvid muren skulle ha en tjocklek av
minst 23 centimeter, eller ock i annan, av byggnadsstyrelsen godkänd likvärdig
konstruktion; dock gällde för brandmur, som utgjorde yttervägg till bo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

117

nings- eller arbetsrum och ej vore motbyggd, i tillämpliga delar vad i 49 §
2 mom. stadgades. I sitt yttrande över av stadsplaneutredningen i dess den 17
juni 1943 avgivna betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan
anförde styrelsen beträffande nyssnämnda moment — vari en minsta
volymvikt av 1,6 kilogram per kubikdecimeter föreslagits för tegel som finge
användas i brandmurar —■ att, enär resultatet av utförda brandprovningar utvisat,
att till och med tegel med volymvikten 1,2 kilogram per kubikdecimeter
ägde god förmåga att motstå inverkan av brand, åtminstone tegel med volymvikten
1,4 kilogram per kubikdecimeter borde tillåtas för användning till
brandmurar. Med hänsyn till från byggnadsföretagare framställda önskemål
och då svårigheter för närvarande rådde att framskaffa olika tegelkvaliteter
i tillfredsställande utsträckning, vore det enligt styrelsens mening lämpligt att
ifrågavarande föreskrift numera ändrades så att även massivt bränt tegel
med lägre volymvikt än 1,4 kilogram per kubikdecimeter finge användas för
brandmurar, vilket på grund av verkställda provningar och senare vunna erfarenheter
icke syntes innebära någon fara ur brandskyddssynpunkt. Enligt
statens provningsanstalts brandskyddsklassificering vore samtliga nu använda
tegelsorter av massivt bränt tegel hänförliga till högsta brandskyddsklassen,
A—8. Volymvikten borde dock icke understiga 1,1 kilogram per kubikdecimeter,
vilket i praktiken innebure, att högporöst tegel, s. k. 1,2-tegel,
kunde godtagas till brandmur. Styrelsen föresloge därför, att i förslaget till
ny byggnadsstadga motsvarande föreskrift gåves följande lydelse. »Brandmur
skall uppföras antingen av massivt bränt tegel med en volymvikt av
minst 1,1 kilogram per kubikdecimeter, varvid muren skall hava en tjocklek
av minst 23 centimeter, eller ock i annan, av byggnadsstyrelsen godkänd
konstruktion; dock---stadgas.» Enligt vad styrelsen under hand in hämtat

hade statens brandinspektion och svenska brandbefälsförbundet icke
något att erinra mot en sådan ändring. Någon motsvarande ändring av föreskrifterna
i 56 § 1 mom. byggnadsstadgan angående vilka tegelkvalileter,
som finge användas vid skorstensmurning, syntes emellertid, såvitt för närvarande
kunde bedömas, icke böra företagas.

Departementschefen.

Mot den av byggnadsstyrelsen begärda uppmjukningen av gällande bestämmelser
rörande beskaffenheten av tegel, som må komma till användning vid
uppförande av brandmur, har jag icke något att erinra. Departementsförslaget
har jämkats i enlighet med styrelsens hemställan.

Vad byggnadsnämnden i Eskilstuna anfört torde böra medföra en jämkning
av utredningens förslag.

64 §.

Paragrafen överensstämmer i stort sett med nuvarande 53 a § samt 79 §
i utredningens förslag (motiv, se s. 528 i betänkandet).

118

Iiungl. Maj:ts proposition nr 211-

Yttrandena.

Civilförsvcirsstyrelsen uttalar, att de föreslagna bestämmelserna icke vore
ur alla synpunkter tillfredsställande. Tillämpningen av dessa bestämmelser
hade också visat sig leda till vissa missförstånd vid tillämpningen. Styrelsen
anför bl. a. följande.

Enligt bestämmelserna skola vertikala bärverk utföras brandsäkert. I de
fall, att de bärande konstruktionerna helt eller delvis utgöras av pelare, medger
lagens formulering, att väggpartierna mellan dylika pelare utföras av
brännbart material. En dylik konstruktion är emellertid, i varje fall i vad
gäller ytterväggar, ur såväl civilförsvars- som allmän brandsynpunkt otillfredsställande.
Det bör sålunda krävas, att samtliga ytterväggar i allt väsentligt
utföras av icke brännbart material. Enligt förslaget skola även vissa
bjälklag utföras brandsäkert. I prop. nr 119/45 framhåller föredragande statsrådet,
att takkonstruktioner icke torde innefattas under benämningen »bjälklag».
En ofta använd takkonstruktion består av obrännbara, ehuru ej brandsäkra
takplattor å järnbalkar. Dessa balkar kringgjutas icke, och äro sålunda
ej brandsäkra. Takkonstruktionen i sin helhet uppbäres av pelare, vilka
vid detta konstruktionssätt lämpligen utföras av järnbalkar. Pelarna falla
emellertid under paragrafens bestämmelser om vertikala bärverk och skola
således utföras brandsäkert, d. v. s. kringgjutas. En dylik åtgärd är knappast
ur teknisk och ekonomisk synpunkt tillräckligt motiverad, då den icke
står i överensstämmelse med själva takkonstruktionens utförande. — Krav
på brandsäkerhet uppställas för bl. a. sådana byggnader för industriellt ändamål,
i vilka i regel minst femtio personer samtidigt äro sysselsatta. En
klassificering av industribyggnader med utgångspunkt från personantalet är
emellertid icke tillfyllest. Det är sålunda regel, att i stora lagerlokaler endast
ett fåtal personer äro sysselsatta. Dylika byggnader innehålla många
gånger mycket stora värden, vilka, om byggnaden är uppförd av brännbart
material, vid utbrytande brand knappast stå att rädda. Behovet av brandskyddande
åtgärder framstår här lika starkt som för övriga större industriella
byggnader. Stadgandet synes därför böra kompletteras antingen med en bestämmelse
grundad på byggnadens volym eller ock med en bestämmelse
grundad på dess värde. Bedömes byggnaden med hänsyn till dess värde, måste
emellertid hänsyn även tagas till värdet av de lager, för vilka den avses.
En dylik utgångspunkt måste dock bli svävande. Det första alternativet
synes därför vara att föredraga. En storleksordning, i huvudsak motsvarande
50-personersgränsen, synes vara 1 000 in3. Detta mått överensstämmer
även väl med de krav, som i 78 § 2 mom. i utredningens förslag till
byggnadsstadga uppställas beträffande sektionering med brandmur i träbyggnader
med större planyta än 300 m2.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller slutligen, att det vore svårt att på ett
tillfredsställande sätt författningsmässigt reglera de i förevarande paragraf
avsedda ämnena. Det syntes därför böra övervägas, huruvida icke vissa av
bestämmelserna lämpligen borde överföras till byggnadsstyrelsens anvisningar.

Svenska teknologföreningen anser liksom civilförsvarsstyrelsen, att om ett
icke brandsäkert tak uppbures av vertikala bärverk, dessa borde få utföras
av samma material som takkonstruktionen och att således bestämmelserna
i 2 mom. endast borde avse vertikala bärverk, som uppbure bjälklag. Länsarkitekten
i Göteborgs och Bohus län framhåller, att författningstexten syn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

119

tes otydlig då det gällde att i olika sammanhang tillämpa begreppet bjälklag.
Den i 1945 års proposition anvisade tolkningen skulle exempelvis leda
till att en takkonstruktion över en större samlingslokal, uppförd i anslutning
till en skolbyggnad, utan hinder av ifrågavarande stadgande skulle få utföras
av icke brandsäker konstruktion. Vidare skulle brandsäkerhetskravet på
det översta bjälklaget i en byggnad bli beroende på det statiska utförandet,
d. v. s. i vad mån byggnadens övertäckning vore att betrakta som en enda
takkonstruktion eller som ett vindsbjälklag med tillhörande takstol. Detta
vore otillfredsställande. Närmare anvisningar rörande stadgandenas tillämpning
borde utfärdas av byggnadsstyrelsen. Länsarkitekten i Kronobergs län
finner, att det borde klarläggas vad som menades med större stationsbyggnad
och därmed jämförlig större byggnad. Praxis kunde eljest bli mycket
olika i olika landsändar. Stadsfullmäktige i Ludvika ifrågasätta, huruvida
icke liknande bestämmelser som de i paragrafen intagna borde gälla för
biografer och samlingslokaler.

Slutligen framhåller länsarkitekten i Uppsala län att det icke vore lämpligt
att definitionen på vindsvåning i 1 mom. ej vore densamma i förevarande
paragraf som i 61 § 2 mom. (47 § 2 mom. departementsförslaget),
medan byggnadsnämnden i Örebro i anslutning till föreskiäfterna i 3 mom.
uttalar, att bestämmelserna angående skyddsrum borde, i den mån de skulle
bibehållas, överföras till byggnadsstadgan.

Departementschefen.

Bestämmelserna i förevarande paragraf avse i främsta rummet att tillgodose
civilförsvarets behov (jfr prop. 119/1945 s. 151—159). De äga dock
även stor betydelse ur allmän brandskyddssynpunkt. Med hänsyn till bestämmelsernas
natur och betydelse torde det icke vara lämpligt att de överföras
till byggnadsstyrelsens anvisningar.

Enligt 1 och 2 mom. i förslaget skola i byggnader av vissa slag vertikala
bärverk utföras brandsäkert. Civilförsvarsstyrelsen påpekar, att om de bärande
konstruktionerna utgjordes av pelare, förelåge ej hinder, att väggpartierna
mellan pelarna utgjordes av brännbart material. Styrelsen föreslår
därför, att i allt fall samtliga ytterväggar i de i 1 och 2 mom. omförmälda
byggnaderna skola i huvudsak utföras av icke brännbart material. Meningen
med de ifrågavarande bestämmelserna torde främst ha varit att framtvinga
byggnadskonstruktioner, som icke inom mycket kort tid rasa samman vid
eldsvåda. Även om en vägg utgöres av brandsäkra pelare med mellanpartier
av brännbart material torde den vara i avsevärt mindre grad utsatt för risk
att rasa samman vid eldsvåda än en vägg som i sin helhet består av brännbara
ämnen. Givetvis skulle det innebära en förbättring ur civilförsvorsoch
brandsynpunkt, om de ifrågavarande bestämmelserna skärptes på sätt
civilförsvarsstyrelsen föreslagit. Med hänsyn till de ökade kostnader och olägenheter
i övrigt, bl. a. ur materialsynpunkt, som en sådan skärpning skulle
medföra är jag dock icke beredd att biträda styrelsens förslag. Det må även
anmärkas, alt det under inga omständigheter torde kunna krävas att ytter -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

väggarna i ifrågavarande byggnader helt skola utföras brandsäkert. I och
omkring fönster och dörrar torde inslag av trävirke icke kunna undvikas.

Civilförsvarsstyrelsen erinrar vidare, att om taket utfördes av icke brandsäkert
material, kunde det synas i viss mån oegentligt att de vertikala bärverk,
varå taket vilade, måste vara brandsäkra. De nuvarande bestämmelserna medförde,
att om taket utgjordes av t. ex. obrännbara men ej brandsäkra takplattor
och uppbures av pelare av järn, så måste pelarna kringgjutas med
brandsäkert material. Svenska teknologföreningen gör en liknande anmärkning.
Med hänsyn till vad sålunda anförts torde 2 mom. böra omformuleras
så, att vertikala bärverk behöva utföras brandsäkert endast om de uppbära
bjälklag men däremot icke, om de höra till takkonstruktionen. Den lättnad,
som denna jämkning innebär, torde redan i viss utsträckning ha genomförts
i praktiken, varvid dock fordrats särskild dispens av länsstyrelsen enligt
nuvarande 53 a § 3 mom. (jfr RÅ 1944 not. K 49). Denna uppmjukning
torde dock böra begränsas att avse allenast byggnader om högst två våningar.
I byggnader med tre eller flera våningar torde alla vertikala bärverk
och alltså även de, varå taket vilar, böra utföras brandsäkert.

Som begreppet »bjälklag» enligt uttalande i den proposition, som låg till
grund för 1945 års ändringar i byggnadsstadgan (se prop. 119/1945 s. 159),
icke innefattar takkonstruktion, behöver sådan konstruktion i byggnad med
tre eller flera våningar eller i större samlingslokaler enligt bestämmelserna
i 53 a § icke utföras brandsäkert. Detta synes från brandsäkerhetssynpunkt
vara en brist. Jag anser därför att i varje fall innertakkonstruktionema i
byggnader med tre eller flera våningar eller i större samlingslokaler böra
utföras brandsäkert. Paragrafen har kompletterats i enlighet härmed.

Slutligen anser civilförsvarsstyrelsen, att den i 2 mom. förekommande
klassificeringen av industribyggnader med hänsyn till personantalet icke
vore tillfyllest, därvid styrelsen särskilt framhåller att i stora lagerlokaler
endast ett fåtal personer vore sysselsatta. Väl är det sant att det
stundom kan möta svårighet att utröna, huruvida minst 50 personer kunna
beräknas bli samtidigt sysselsatta i en industribyggnad. Det är vidare ej
alltid lätt att avgöra huruvida en viss byggnad är att anse som en sådan
»större» byggnad för den allmänna samfärdseln, som omförmäles i paragrafen.
Tillräcklig anledning att, utöver vad nyss nämnts, frångå den i 2
mom. angivna klassificeringen av byggnader torde dock ej föreligga. Det må
anmärkas att enligt 70 § i departementsförslaget, motsvarande nuvarande
58 §, skola vid uppförande av byggnad, inrymmande bl. a. fabriks- eller
verkstadslokaler, iakttagas särskilda, av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar
till skydd mot eldfara. Nu gällande anvisningar i ämnet innehålla
föreskrifter rörande sektionering av sådana byggnader samt utförande av
tak, väggar, bjälklag m. m. Med stöd härav kunna för bl. a. industri- och
vissa lagerbyggnader påfordras brandsäkerhetsåtgärder utöver dem som
framgå av förevarande paragraf.

Undergår byggnad, som avses i 53 a § 1 mom. första stycket gällande
byggnadsstadga, till nybyggnad hänförlig ändring eller ändras annan bygg -

Kungi. Maj:ts proposition nr 211-

121

nåd så att den kommer att bestå av tre eller fyra våningar, skall enligt andra
stycket i nämnda moment, brandbotten, där sådan saknas, anordnas å översta
på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag. Det är emellertid
uppenbart att om en byggnad påbygges en eller flera våningar, bestämmelserna
i första stycket skola äga tillämpning. Vid sådant förhållande synas
orden »eller ändras annan byggnad så att den kommer att bestå av tre eller
flera våningar» böra utgå. Vad nu sagts skall på grand av hänvisningen i 2
mom. tredje stycket förevarande paragraf i departementsförslaget äga motsvarande
tillämpning med avseende å där avsett fall.

I ett yttrande ifrågasättes, att liknande bestämmelser som de i förevarande
paragraf intagna borde gälla för biografer och samlingslokaler. Beträffande
biografer finnas särskilda föreskrifter i förordningen den 3 juni 1932 med
vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning. Enligt byggnadsstyrelsens
anvisningar till nuvarande 58 § byggnadsstadgan skall byggnadsnämnden
med ledning av föreskrifterna i biografförordningen utfärda de bestämmelser
till skydd mot eldfara som finnas erforderliga vid uppförande även
av samlingslokaler av annat slag. Någon jämkning av förevarande paragraf
i nyssnämnda syfte torde fördenskull ej erfordras. Ej heller torde vad i
övrigt anförts i yttrandena böra medföra ändring av paragrafen.

65—68 §§.

Paragraferna överensstämma, frånsett mindre jämkningar i 65 § 2 och 3
mom. samt 66 § sista stycket, med nuvarande 54—56 a och 80—83 §§ i utredningens
förslag.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Kumla uttalar, att enligt 80 § 3 inom. första stycket
utredningens förslag skulle i vissa byggnader med mer än fyra lägenheter
inre takytor och lägenhetsskiljande väggar åtminstone flamskyddande beklädas
Denna bestämmelse syntes böra ändras därhän, att detta icke gällde
därest byggnader medelst brandmurar avdelades så, att ingen del innehölle
fler än fyra lägenheter. Eljest skulle det oriktiga förhållandet kunna uppstå,
att två sammanbyggda hus på skilda tomter med vardera fyra lägenheter
endast skulle behöva åtskiljas av brandmur, medan förutnämnda väggar och
takytor dessutom skulle behöva putsas därest tomterna sammanlades till en.
Vidare borde andra stycket i 2 moin. formuleras så alt det klart framginge att
även dörr i väggen till källarrum med eldstad skulle flamskyddande beklädas.
Byggnadsnämnden i Hultsfred anser det böra föreskrivas, att i trähus med
två våningar skulle väggar och tak på vind, som inretts till bonings- eller
arbetsrum, åtminstone flamskyddande beklädas. Stadsarkitekten i Umeå framhåller,
att det innebure en viss fördyring av dittills tillämpat byggnadssätt all
fordra att inre takytor och lägenhetsskiljande väggar skulle på sätt i 80 §
3 mom. angåves åtminstone flamskyddande beklädas. I byggnadsordning
borde undantag kunna medgivas från föreskrifterna i fråga. Byggnadsnämnden

122

Kungi. Maj:ts proposition nr 211-

i Eskilstuna hävdar, att orden »i byggnad med två eller flera våningar, vindsvåning
inräknad» borde kunna utgå ur 80 §, emedan alla möjligheter likväl
syntes uteslutna.

Mot stadgandet i 81 § sista stycket i utredningens förslag anmärker svenska
teknologföreningen, att ett förtydligande av vilken isolering som där åsyftades
vore nödvändigt. Byggnadsnämnden i Eskilstuna gör ett liknande uttalande.
Byggnadsnämnden i Borås anser, att stuprör ovillkorligen borde förbindas med
avloppsnät, där sådant funnes.

Stadsarkitekten och stadsingenjören i Östersund uttala, att föreskriften i
83 § 3 mom. i utredningens förslag om plan av sten eller dylikt framför eldstad
syntes vara en kvarleva från äldre dagar. Det syntes kunna ifrågasättas
om icke breddmåtten på eldstadsplaner borde anpassas till tegelmåttet då
ju dessa planer ofta gjordes i tegel.

Departementschefen.

Bestämmelserna i 54 § 2 mom. gällande byggnadsstadga (80 § 2 mom. i
utredningens förslag) avse allenast utrymme å hanbjälkar eller ovan inredd
vind. Det i momentet upptagna förbudet mot uppsättande av skiljeväggar
torde emellertid böra gälla även andra utrymmen inom oinredd vind. Uppsättande
av skiljeväggar torde dock böra tillåtas för tillgodoseende av i huset
boende personers behov av lokaler för tvättning och piskning.

Mot bestämmelserna i 80 § 3 mom. i utredningens förslag har i ett yttrande
anmärkts, att där stadgad skyldighet att i byggnad med mer än fyra
lägenheter tillse att vissa takytor och väggar åtminstone flamskyddande beklädas
icke borde gälla om byggnaden genom brandmurar avdelades så att
ingen byggnadsdel innehölle mer än fyra lägenheter. Vad sålunda anmärkts
synes riktigt. Momentet torde böra undergå den jämkning som betingas
därav. I ett annat yttrande har yrkats, att i trähus med två våningar väggar
och tak till inredd vind skola åtminstone flamskyddande beklädas. Skyldighet
att förse väggar och tak med flamskyddande beklädnad föreligger
enligt paragrafen för byggnad, som inrymmer mer än fyra lägenheter. Att införa
en särskild bestämmelse beträffande väggar och tak till inredd vind i
tvåvånings träbyggnad med fyra lägenheter eller därunder torde ej erfordras.
Med anledning av den erinran som gjorts av stadsarkitekten i Umeå
må framhållas att möjlighet att medgiva undantag från stadgandena i paragrafen
finnes enligt 73 § i departementsförslaget (88 § i utredningens förslag).
Avvikelse kan medgivas dels generellt i byggnadsordning och dels för särskilt
fall av länsstyrelsen eller byggnadsnämnden. Huruvida de erforderliga
betingelserna för avvikelse från förevarande paragraf föreligga får naturligtvis
prövas av vederbörande myndigheter. I ett yttrande har ifrågasatts att
orden »i byggnad med två eller flera våningar vindsvåning inräknad» borde
utgå ur 80 § i utredningens förslag. Momentet skulle emellertid då erhålla
ett annat sakligt innehåll. De citerade orden böra därför bibehållas.

Vid 1945 års revision av byggnadsstadgan ansågos de för flertalet städer
förut gällande bestämmelserna om viss beklädnad av inre vägg- och takytor

Iiungl. Maj.ts proposition nr 211-

123

till förhindrande av brands spridning vara alltför stränga. Med avseende å
byggnad för bostads- eller affärsändamål med tre eller flera våningar begränsades
i enlighet härmed kravet på brandhärdig beklädnad till att avse
inre takytor och lägenhetsskiljande väggar ovan källarbjälklaget (se prop.
119/1945 s. 96). Trots den uppmjukning av bestämmelserna, som sålunda
kom till stånd, bruka vid uppförande av byggnader av nyssnämnda slag
även väggar, som icke äro lägenhetsskiljande, alltjämt såsom regel på grund
av brandfara utföras brandhärdiga. Med hänsyn härtill och då den minskning
av byggnadskostnadema, som ett eftergivande av kravet på att alla väggar
skola vara åtminstone brandhärdiga medför, torde vara rätt liten i förhållande
till den ökade faran för spridning av brand, anser jag, att i byggnad för
bostads- eller affärsändamål med tre eller flera våningar alla inre väggytor,
vilka icke hänföra sig till skåp- eller garderobsinredningar, böra förses med
åtminstone brandhärdig beklädnad. Inom kontor och butiker böra dock efter
särskilt medgivande av byggnadsnämnden skiljeväggar kunna uppsättas utan
att skyddas mot eld på nyssnämnt sätt.

Med anledning av vad i ett par yttranden anförts mot sista stycket i 81 § i
utredningens förslag, motsvarande 66 § i departementsförslaget, har en omformulering
skett i syfte att bättre framhäva vad med stadgandet avses. Anledning
att föreskriva att stuprör ovillkorligen skola förbindas med avloppsnät,
där sådant finnes, föreligger icke.

De i 83 § 3 mom., motsvarande 68 § 3 mom. i departementsförslaget, angivna
breddmåtten för eldstadsplan torde vara lämpliga i vanliga fall. Minskning
av bredden kan i vissa fall vara befogad, t. ex. då spisen är ovanligt
djup. Sådan minskning kan medgivas enligt 73 §.

69 §.

Denna paragraf överensstämmer, bortsett från viss ändring i 2 mom., med
57 § i gällande byggnadsstadga och 84 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Stockholms stads fastighetskontor påpekar, att enligt 2 mom. skulle trappor
med omslutningsväggar kunna vara av trä i ett trevåningshus utan inredd
vind. Detta strede mot 79 § 1 mom., enligt vilket i byggnad med tre eller
flera våningar vertikala bärverk skulle utföras brandsäkert. Byggnadsnämnden
i Kalmar framhåller, att föreskrifterna i 2 mom. borde omarbetas så att
den i landsortsstaden vanliga och till kvantiteten betydande bebyggelsen med
tre fulla våningar utom vind inbegrepes. Att använda trätrappor i denna bebyggelsetyp
vore olämpligt ur såväl brand- som underhålls- och snygghetssynpunkt.
Även byggnadsnämnden i Borås påyrkar en dylik skärpning, som i
allmänhet icke skulle medföra någon fördyring av byggnadsföretaget och vilken
för Borås’ vidkommande skulle motsvara gängse byggnadssätt. Länsarkitekten
i Kronobergs län uttalar, att enligt 79 § 1 mom. i utredningens förslag
skulle i byggnad med tre eller flera våningar källar- och vindsbjälklag utföras
brandsäkert. Däremot lämnades i denna paragraf inga föreskrifter angå -

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

ende brandhärdiga förbindelser med källare och vind. Givetvis borde genombrytning
av ett brandsäkert bjälklag ej ske, om icke åtminstone brandsäker
dörr insattes. 79 § 1 mom. borde därför kompletteras eller bestämmelserna
i 84 § 2 mom. i utredningens förslag utvidgas att beträffande dylika
förbindelser gälla även hus med tre våningar.

Tekniska högskolan i Stockholm anser, att normerna för trappors bredd
numera syntes ha vunnit sådan fasthet och blivit så allmänt accepterade att
deras siffermässiga fixering med fördel borde kunna ske i byggnadsstadgan i
stället för i byggnadsstyrelsens anvisningar.

Departementschefen.

I samband med genomförandet av 1945 års ändringar i byggnadsstadgan
yrkades i vissa yttranden att skyldigheten att göra trappor jämte tillhörande
planer och omslutningsväggar brandsäkra skulle avse alla byggnader med
flera än två våningar. Föredragande departementschefen avvisade dessa förslag
på grund av den kostnadsökning, som skulle följa av deras genomförande,
men framhöll samtidigt att strängare bestämmelser kunde lokalt föreskrivas
med stöd av 60 a § (prop. 119/1945 s. 118). Stadsplaneutredningen
har i 84 § av sitt förslag utan ändring upptagit gällande föreskrifter i ämnet.
Mot detta förslag har nu anmärkts bl. a., att det strider mot de föreslagna bestämmelserna
i 79 § 1 mom. (64 § 1 mom. departementsförslaget). Sistnämnda
bestämmelser innehålla bl. a., att i byggnad med tre eller flera våningar
vertikala bärverk skola utföras brandsäkert. Trappors omslutningsväggar äro
regelmässigt att anse som vertikala bärverk. Av 79 § 1 mom. skulle alltså
framgå att trapphusen måste utföras brandsäkert i trevåningshus, medan
enligt 84 § 2 mom. sådan skyldighet föreligger endast i byggnad med fyra
våningar eller däröver. Vidare har i ett yttrande påpekats, att det icke borde
vara möjligt att genombryta ett brandsäkert bjälklag mot vind eller källare
utan att åtminstone brandhärdig dörr insattes i öppningen. Brandhärdiga
dörrar i dylikt fall fordrades enligt 84 § 2 mom. endast i byggnad med fyra
eller flera våningar medan enligt 79 § i utredningens förslag brandsäkra
bjälklag mot vind och källare skulle inrättas även i trevåningshus.

För att undgå de motsättningar som sålunda synas föreligga mellan 79 §
1 mom. och 84 § 2 mom. i utredningens förslag (64 § 1 mom. departementsförslaget
resp. 2 mom. i förevarande paragraf), torde skyldigheten att göra
trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar brandsäkra nu böra
utvidgas att avse även trevåningshus. Såsom trevåningshus synes emellertid, i
överensstämmelse med den regel som gäller enligt 64 § 1 mom. sista stycket
i departementsförslaget, icke böra räknas tvåvåningsbyggnad med vind annat
än i det fall att vinden är inredd till mer än hälften. Den föreslagna skärpningen
mildras därigenom i viss mån. Vidare kan anmärkas att det knappast
torde vara vanligt att trappor i byggnader med tre fulla våningar utföras av
trä. Ej minst ur kostnadssynpunkt är det i regel bättre att använda betongtrappor,
vilka numera tillhandahållas i standardiserade format i den allmänna
handeln. Skulle på vissa orter avvikelser från de ifrågavarande bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

125

melserna visa sig erforderliga kunna sådana avvikelser medgivas enligt 73 § i
departementsförslaget.

Bestämmelserna om trappors bredd ansågos vid 1945 års revision av byggnadsstadgan
äga karaktär av tillämpningsföreskrifter och därför böra ersättas
av anvisningar av byggnadsstyrelsen. Anledning att nu frångå denna uppfattning
synes ej föreligga.

70 §.

Paragrafen överensstämmer med 58 § i gällande byggnadsstadga och 85 §
i utredningens förslag.

71 §•

Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 59 § samt med 86 § i utredningens
förslag (moliv, se s. 528—529 i betänkandet).

Y ttrandena.

Tekniska högskolan i Stockholm uttalar, att bestämmelserna angående takluckor
och räcken på tak m. m. ej vore tillräckligt prövade och slutligt utformade.
Det kunde därför ifrågasättas, om de icke borde överflyttas till
byggnadsstyrelsens anvisningar. Svenska teknologföreningen anser också, att
bestämmelserna borde överföras till anvisningarna. Byggnadsnämnderna i
Trelleborg och Örebro anse, att de ifrågavarande föreskrifterna medförde
fördyring utan motsvarande nytta och att bestämmelserna därför borde omarbetas.
Svenska arkitekters riksförbund framhåller, att föreskrifterna rörande
räcken vid takfot medförde större skada än nytta och alltså borde
utgå. Stadsarkitekten i Umeå uttalar liknande mening. Om tak förseddes med
snöräcken, medförde detta enligt vad stadsarkitekten uttalar att snön hopade
sig på taken. Först härigenom uppkomme behov att skotta bort snön. Bestämmelserna
borde omformuleras så att snöräcken skulle anordnas endast
vid byggnader med fyra eller flera våningar eller i övrigt, där byggnadsnämnden
så funne nödigt till skydd mot olycksfall. Byggnadsnämnden i Kalmar
anför, att bestämmelsen i 2 mom. punkt 2 om snöräcke vore i fall av
öppen bebyggelse onödig och dyrbar. Även beträffande punkt 1 kunde behovet
åtminstone för landsortsstädernas trevånings bostadsområden starkt ifrågasättas,
varför ett kategoriskt krav ej borde kvarstå. Eventuellt kunde i 3
mom. större frihet ges för byggnadsnämnden att befria från skyldigheten att
fullgöra kraven i 2 mom. punkterna 1 och 2 eller ock kunde bestämmelsen i
88 § 1 mom. utsträckas att gälla även 86 §. Behovet i varje särskild ort kunde
då bättre tillgodoses. Stadsfullmäktige i Strängnäs uttala, att de föreslagna
bestämmelserna icke vore lämpliga. Särskilt vore det svårt att på ett tillfredsställande
sätt utföra de föreskrivna nock- och skyddsräckena vid tegeltak.
Förtydligande anvisningar borde lämnas rörande arten av de skäl, som
av byggnadsnämnden kunde godtagas för medgivande av lindring. Byggnadsnämnden
i Kumla anser önskvärt, att paragrafen förtydligades med närmare
uppgifter om när takluckor in. in. skulle anses erforderliga.

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

Departementschefen.

De gällande bestämmelserna i 59 § byggnadsstadgan om vissa anordningar
på byggnads yttertak tillkommo år 1944 i syfte att förebygga olycksfall
vid takarbeten. Dessa bestämmelser, som sålunda äro betingade av hänsyn
till takarbetarnas säkerhet, torde böra bibehållas. Någon lättnad i bestämmelserna
är jag alltså icke beredd att nu föreslå.

1938 års arbetarskyddskommitté har i ett den 27 juni 1946 avgivet betänkande
med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m.
föreslagit, att husägare skall kunna åläggas att även i andra fall än dem,
som avses i förevarande paragraf, vidtaga sådana anordningar å hustak som
kunna erfordras för att förhindra olycksfall vid arbete å taket (SOU
1946: 60 s. 247, jfr s. 60). Till detta förslag torde ställning få tagas i annat
sammanhang.

Enligt 3 mom. i paragrafen äger byggnadsnämnden medgiva avvikelse
från bestämmelserna i 1 och 2 mom. då särskilda skäl därtill äro. Såsom
framgår av föredragande departementschefens uttalande vid framläggande
år 1944 av förslag i ämnet (prop. 147/1944 s. 25) kan dispensmöjligheten
användas då anbringandet av föreskrivna nockräcken och andra skyddsanordningar
anses medföra alltför stora kostnader och andra svårigheter. Undantag
från ifrågavarande bestämmelser bör också kunna medgivas i sådana
fall, då bestämmelsernas iakttagande är utan gagn, t. ex. då behov av
snöskottning regelmässigt icke förekommer.

Gällande bestämmelser i 59 § äga tillämpning även i fråga om byggnader
som uppförts före den 1 juli 1944, därvid skall iakttagas att föreskrivna åtgärder
skola vara utförda senast inom fem år från nyssnämnda dag, där ej
Kungl. Maj:t annorlunda bestämmer. Ett motsvarande stadgande har införts
i 178 § departementsförslaget. Med hänsyn till rådande material- och arbetskraftssvårigheter
blir det kanske nödvändigt att framflytta tidpunkten för
arbetenas slutförande. Kungl. Maj:t torde senare få taga ställning till frågan
härom.

72 §.

Paragrafen motsvarar 60 § nuvarande byggnadsstadgan och 87 § i utredningens
förslag.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Kalmar framhåller, att den i paragrafen föreskrivna
skyldigheten att underhålla byggnad även borde gälla beträffande stängsel
och andra anordningar, vartill byggnadslov erfordrades. Ett illa underhållet
plank kunde medföra såväl osnygghet och vanprydnad som faror på grund
av bristande hållfasthet. Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar liknande mening.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att skyldighet att nedriva byggnad
borde föreligga, ej blott då den medförde fara för människor eller egendom,
utan så snart den icke kunde iståndsättas för en kostnad som i förhållande

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

127

till byggnadens värde i befintligt skick vore att anse som skälig. Byggnadsnämnden
i Bords uttalar, att föreläggande om rivning av byggnad borde kunna
givas i det fall, då byggnaden vore av så bristfällig beskaffenhet att den
ej kunde iståndsättas utan ändring, som enligt de föreslagna bestämmelserna
i 177 § i utredningens förslag vore att anse som nybyggnad. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt stadsarkitekten i Uddevalla förorda sådan
ändring av paragrafen, att rivning av bristfällig byggnad skall kunna beslutas
av byggnadsnämnden även i andra fall än då fara föreligger för människor
eller egendom. Även byggnadsnämnden i Skellefteå samt länsstyrelsen
och länsarkitekten i Västerbottens län förorda utökning av byggnadsnämndens
rätt att utdöma bristfälliga och vanprydande byggnader. Eventuellt
ifrågasättes tillskapande av rätt för vederbörande samhälle att lösa dylika
byggnader.

Departementschefen.

Tomtägamas åliggande att underhålla byggnad så att hälsofara, osnygghet
m. m. ej uppkommer torde, såsom i ett par yttranden framhållits, böra gälla
även beträffande stängsel och andra anordningar å tomt. Likaså bör byggnadsnämndens
befogenhet att föreskriva rivning av byggnad avse även stängsel
och dylikt. Skyldighet att nedriva byggnad, som är av bristfällig beskaffenhet,
föreligger enligt gällande bestämmelser och utredningens förslag,
därest byggnaden kan medföra fara för människor eller egendom och den
ej kan nöjaktigt iståndsättas. Denna bestämmelse är, såsom i yttrandena
framhålles, icke tillräcklig för att framtvinga borttagandet av byggnader,
även om dessa äro gamla, dåligt underhållna och i hög grad missprydande.
En utvidgning av byggnadsnämndens rätt att föreskriva borttagande av
skadade eller äldre byggnader synes fördenskidl påkallad. Sådan rätt torde
böra föreligga om byggnad, som är av bristfällig beskaffenhet, ej kan iståndsättas
för rimlig kostnad. Självfallet bör härvid noga beaktas, att kulturellt
värdefulla byggnader ej rivas. Det må anmärkas att staden i regel även torde
kunna lösa byggnad enligt 44 § första stycket i det riksdagen förelagda förslaget
till byggnadslag.

73 och 74 §§.

73 § överensstämmer i sak med 60 a § och 53 a § 3 mom. i gällande stadga
samt 88 § i utredningens förslag. 74 § är, frånsett paragrafhänvisningama,
lika med nuvarande 60 b § samt 89 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter ifrågasätter, om ej alltför detaljerade
anvisningar från central myndighet, varigenom byggnadsnämndernas inflytande
på byggnadsfrågornas avgörande begränsades, komme att minska
byggnadsnämndernas ansvarskänsla och intresse. Det funnes stora värden i
form av lokala traditioner att tillvarataga. Föreningen hoppades att det skulle
bli möjligt att medge de olika byggnadsnämnderna att vid byggnadsordning -

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

arnas upprättande med hänsyn till lokal erfarenhet och tradition skärpa stadgans
bestämmelser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön uttalar, att byggnadsstyrelsens
anvisningar borde, innan de fastställdes, utremitteras till lämpligt antal av de
mera kvalificerade byggnadsnämnderna inom olika delar av landet. Endast
på så sätt kunde de lokala synpunkterna vederbörligen komma fram.

Departementschefen.

Såsom framgår av 73 § i departementsförslaget kunna avvikelser från bestämmelserna
om byggnads tekniska utförande intagas i byggnadsordning, då
det finnes påkallat med hänsyn till ortsförhållandena eller eljest. Avvikelser
böra dock ej medgivas i sådan omfattning eller på sådant sätt, att syftet med
det år 1945 genomförda förenhetligandet av de byggnadstekniska föreskrifterna
äventyras.

Byggnadsstyrelsens nuvarande anvisningar ha utarbetats efter samråd med
särskilda sakkunniga, däribland vissa representanter för byggnadsnämnder i
olika delar av landet. Kungl. Maj:t torde komma att tillse att den lokala sakkunskapen
i byggnadsfrågor utnyttjas i tillräcklig omfattning även då fråga
uppkommer om ändring eller omarbetning av anvisningarna. Någon föreskrift
härom erfordras icke.

Om rivning.

75 §.

Paragrafen är likalydande med 60 c § i gällande byggnadsstadga och 90
i utredningens förslag.

Om byggnadslov.

76 §.

Denna paragraf överensstämmer i stort sett med 61 § i gällande stadga
och 91 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Stadsfullmäktige i Sundbyberg anse, att tillstånd av byggnadsnämnden borde
fordras ej blott för schaktnings-, sprängnings- eller utfyllningsarbeten
inom byggnadskvarter, utan även för trädfällning eller fyllning. Byggnadsnämnderna
i Uppsala och Borås påpeka, att tillstånd till schaktningsarbeten
m. m. borde fordras även utom byggnadskvarter. Svenska kommunaltekniska
föreningen uttalar, att redan nu förekomme mångenstädes att ritning
över hur plantering tänktes ordnad på tomt ingåves till byggnadsnämnden
för godkännande. Det syntes lämpligt att skyldighet härutinnan föreskreves.
Ritningen borde visa plan över anläggningen. Vidare borde uppgivas växtmaterial,
trädbestånd m. m. Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

129

slår, att bland åtgärder, till vilka fordrades byggnadslov, skulle nämnas »plantering,
förändring eller utökning av dylik med angivande av växtmaterialet
och dess placering». Enligt föreningens mening vore det beklagligt att planteringsarbeten
kunde utföras utan att tillstånd inhämtats, särskilt när det
gällde områden där värdefull natur kunde spolieras. Alla skäl talade för att
ett tidigt utarbetande av planteringsplanen vore till fördel både för den enskilde
och för det allmänna.

Slutligen framhåller byggnadsnämnden i Norrköping, att bro, tunnel och
vissa likartade arbeten icke borde få utföras i stad utan att byggnadsnämnden
erhållit tillfälle att pröva ritningsförslag beträffande arbetena.

Departementschefen.

Byggnadslov synes böra fordras ej blott för scliaktnings-, sprängnings- eller
utfyllningsarbeten utan även för trädfällning. Tillstånd torde dock liksom för
närvarande böra sökas endast såvitt angår mark inom byggnadskvarter. Då
det gäller schaktning m. m. inom område, som avsetts till gata eller annan
allmän plats, är det oftast stadens egna organ som utföra arbetet. Det synes
kunna förutsättas att erforderligt samarbete mellan dessa organ och byggnadsnämnden
därvid förekommer. Detsamma torde gälla beträffande utförandet
av bro eller tunnel eller andra dylika arbeten i stadens regi. I vissa fall
kan det emellertid förekomma att även enskilda markägare finna med sin
fördel förenligt att verkställa schaktning, trädfällning m. m. inom område,
som avsatts till allmän plats. Arbetena få därvid, liksom f. ö. även då det
gäller schaktning m. in. inom byggnadskvarter, enligt 17 och 40 §§ propositionsförslaget
till byggnadslag icke vidtagas på sådant sätt att områdets
användning för avsett ändamål väsentligt försvåras. Härutöver torde några
särskilda föreskrifter med avseende å mark utom byggnadskvarter ej erfordras.

Enligt 55 § i förevarande förslag äger byggnadsnämnden förelägga tomtägare
att anlägga och vidmakthålla lämplig plantering på mark, som undantagits
från bebyggande. I samband med att sådant föreläggande gives har
byggnadsnämnden tillfälle att pröva, huru planteringen skall vara beskaffad.
Att kräva byggnadsnämndens lov till varje åtgärd, som avser växtligheten
å tomt, skulle däremot föra alldeles för långt.

Enligt föreskrift i gällande byggnadsstadga erfordras byggnadsnämndens
lov till anordnande av virkes- eller annat varuupplag eller materialgård. I
det förslag till byggnadslag, som förelagts riksdagen för antagande, har föreskrivits,
alt varuupplag, materialgård eller ljusanordning icke må inrättas
i närheten av befästning eller flygplats, om därigenom befästningens eller
flygplatsens användning för avsett ändamål försvåras eller eljest avsevärt
men tillfogas försvaret eller luftfarten. För den enskilde kan det stundom
vara svårt alt avgöra, huruvida ifrågasatt ljusanordning iir till men i angivet
hänseende. Nyssnämnda föreskrift i gällande byggnadsstadga om byggnadslov
för anordnande av upplag eller materialgård torde därför böra utsträckas
all avse även inrättande av ljusanordning. En dylik utvidgning av

Bihang till riksdagens protokoll 7947. t samt. Nr 211.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

föreskriften synes önskvärd även av andra skäl än av hänsyn till försvaret
och luftfarten. Det torde, även utan att detta uttryckligen angivits, vara uppenbart
att skyldigheten att söka byggnadsnämndens lov till inrättande av
ljusanordning endast avser sådan anordning som är av någon betydelse.

77 §.

Paragrafen motsvarar 62 § nuvarande byggnadsstadga och 92 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 529—531 i betänkandet).

Yttrandena.

Stockholms stads byggnadsnämnd uttalar tvekan i fråga om lämpligheten
av att överhuvud medgiva eftergift av gällande stadgande under 1 mom. b)
att karta för byggnadslov skall motsvara de fordringar på fullständighet och
noggrannhet, som gälla för tomtkarta. Överståthållarämbetet anser däremot,
att om en fastighet före ombildning till tomt fått gränserna bestämda enligt
föreskrifterna i 2 kap. fastighetsbildningslagen, måste den därvid upprättade
kartan kunna anses fullt jämförbar med tomtkarta. Samma värde hade enligt
ämbetets mening karta från avstyckningsförrättning, varvid avstyckningens
samtliga gränser blivit bestämda enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen.
Stadsarkitekten i Uddevalla anför, att den i 1 mom. b) angivna kartan vore
den som i dagligt tal benämndes nybyggnadskarta. Enligt 1 mom. c) krävdes
kopia av denna karta. Det syntes dock vara tillfyllest med en å ritningarna
angiven situationsplan.

Byggnadsnämnden i Karlskoga anser, att vid byggnadslovsansökningen
borde fogas förslag till ordnande av den obebyggda delen av fastigheten, såvida
byggnadsnämnden prövade detta erforderligt. Samma mening uttalas av
stadsarkitekten, stadsplanearkitekten och stadsingenjören i Örebro.

Svenska arkitekters riksförbund anser det synnerligen angeläget att de
föreslagna bestämmelserna i 1 mom. d) om att ritningar skola vara fackmässigt
upprättade kompletterades med mer preciserade bestämmelser om
kravet på kompetens för upprättande av byggnadsritningar. Detta krav borde
göras lika det i byggnadsstadgan föreslagna kompetenskravet för uppgörande
av general- och stadsplaner. I byggnadsordning kunde sedan när
det gällde enklare byggnader medgivas eftergift i fråga om de eljest föreskrivna
kompetensvillkoren. Svenska teknologföreningen understryker vikten
av att de som utarbetade byggnadsritningar och konstruktioner ägde erforderlig
teoretisk och praktisk kompetens. Byggnadsnämnden i Karlskoga och
stadsingenjören i Örebro anse, att kompetensregler borde uppställas för person
som upprättade byggnadsritningar. Länsarkitekten i Kristianstads län
framhåller emellertid, att redan de föreslagna föreskrifterna bleve en god
hjälp i arkitekternas strävan att genom fackmässiga ritningar och riktiga arbetsbeskrivningar
medverka till att byggnadsföretagen bleve ändamålsenliga
samt finge god arkitektur och lämplig inredning.

Svenska arkitekters riksförbund anför, att enligt 1 mom. d) skulle detaljbestämmelser
om hur byggnadsritningar borde utföras intagas i byggnads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

131

ordning. Utredningen hade uttalat att det närmast syntes ankomma på byggnadsstyrelsen
att utfärda erforderliga anvisningar i ämnet. Bestämmelse härom
borde emellertid intagas i stadgan.

Departementschefen.

Enligt utredningens förslag skall vid ansökning om byggnadslov fogas karta,
motsvarande de foxdringar som gälla i avseende å tomtkarta. Byggnadsnämnden
äger dock godtaga enklare karta, därest byggnadssättet är öppet
och fråga ej är om uppförande av helt ny byggnad eller om tillbyggnad till
befintlig byggnad. Det sålunda föreslagna undantaget från skyldigheten att
föi-ete tomtkarta torde motsvara ett praktiskt behov utan att medföra våda
ur säkeidietssynpunkt. Att såsom i ett yttrande föreslås medgiva eftergift i
fråga om kartans beskaffenhet även i vissa andra fall torde däremot icke
vara lämpligt. Vidare skall vid ansökan om byggnadslov fogas kopia av tomtkartan.
Med anledning av vad stadsarkitekten i Uddevalla uttalat må anmärkas,
att denna kopia icke behöver upptaga alla de förhållanden som skola
återfinnas på tomtkartan, t. ex. för tomten gällande bestämmelser, utan endast
tomtens gränser och andra uppgifter som erfordras för att bestämma
den tillämnade byggnadens läge. Såsom förut nämnts torde icke böi-a generellt
fordras att lov sökes till plantering å tomt. Med hänsyn bl. a. härtill
lärer ej heller i allmänhet kunna krävas att plan företes rörande ordnandet
av den del av tomten som lämnas obebyggd.

Ritningar skola enligt förslaget vara fackmässigt upprättade. Om ledning
är utförd på ett osakkunnigt sätt kan byggnadsnämnden, såsom utredningen
framhållit, kräva att en ny ritning företes, som är upprättad av fackman. De
föreslagna bestämmelserna giva alltså byggnadsnämnden viss möjlighet att
framtvinga användandet av kompetenta personer vid uppgörande av i-itningar.
Att nu uppställa strängare regler, t. ex. av den innebörd att alla ritningar
skola vara utförda av högskolebildad arkitekt eller ingenjör, torde icke vara
lämpligt eller möjligt, bl. a. på grund av bristen på fackmän av dessa slag.

78 g.

Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 63 §, överensstämmer i sak
med 93 § i utredningens förslag (motiv, se s. 531—532 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska teknolog föreningen anför, att det måste anses som ett allmänt intresse
att byggnaderna erhölle såväl eu god planlösning som ett gott utförande.
Beträffande planlösningen omnämndes i punkt 8 endast bostadslägenhet.
Kravet på god planlösning borde utsträckas till att omfatta hela
byggnaden och även andra byggnader än bostadshus. Samma mening uttalas
av svenska arkitekters riksförbund, länsarkitekten i Jämtlands län, stadsfullmäktige
i Sundbyberg samt stadsarkitekten och stadsingenjören i Östersund.
Stockholms stads kammarkontor yrkar, alt bostädernas planläggning

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

ställdes under en betydligt mera ingående allmän kontroll än utredningen
förutsatt. Punkt 8 borde erhålla en utformning som tydligt angåve att den
föreslagna granskningens uppgift skulle vara att genom positiv kritik och
vägledning främja tillkomsten av socialt goda lägenhetstyper.

Departementschefen.

Av övergångsstadgandet i 181 § första stycket framgår, alt byggnadsnämnden
vid prövning av ansökan om byggnadslov till nybyggnad inom område,
för vilket avstyckningsplan gäller, skall förvissa sig om att företaget icke
strider mot planen (jfr 168 § andra stycket byggnadslagen).

Byggnadsnämnden skall enligt den föreslagna punkt 8 vid prövning av ansökan
om lov till nybyggnad tillse, att i byggnaden inrymd bostadslägenhet
erhåller god planlösning. Såsom anförts i flera yttranden bör en sådan tillsyn
av planlösningen emellertid ej avse allenast bostadslägenheter utan även
arbetslokaler och utrymmen av andra slag samt byggnaden över huvud,
exempelvis förläggningen av utrymningsvägar. Nämndens uppgift är att söka
verka för att planlösningen blir ekonomiskt och socialt tillfredsställande.

79 §.

Paragrafen saknar motsvarighet såväl i gällande byggnadsstadga som i utredningens
förslag.

Departementschefen.

Vid framläggande av förslaget till byggnadslag framhöll jag, att i byggnadsstadgan
borde till förekommande av olämplig tätbebyggelse upptagas
föreskrift om att byggnadslov icke finge beviljas byggnadsföretag inom område,
för vilket detaljplan ej funnes, om företaget vore att hänföra till tätbebyggelse
(se prop. 131/1947 s. 264, jfr s. 78 och 406). Som nybyggnad inom
städer och stadsliknande samhällen ej finge företagas utan byggnadslov,
skulle man härigenom få goda möjligheter att förhindra ej önskvärd tätbebyggelse.
I enlighet härmed har i 87 § byggnadslagen upptagits en bestämmelse
som ger Kungl. Maj:t befogenhet att utfärda en sådan generell
föreskrift som nyss nämnts. Sådan föreskrift må dock enligt andra stycket
i sistnämnda paragraf ej avse bebyggelse för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns
eller därmed jämförligt behov. Med stöd av nyssnämnda bemyndigande
torde i förevarande paragraf i byggnadsstadgan böra föreskrivas att inom
område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, byggnadslov ej må
medgivas nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än
för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt
behov. Denna föreskrift avser nybyggnad icke blott inom område, som
ännu icke varit föremål för någon planläggning, utan även mark, som i regionplan
eller generalplan förklarats lämpad för tätbebyggelse men för vilken
detaljplan ännu ej fastställts (se prop. 131/1947 s. 407). Inom område
för vilket vid byggnadslagens ikraftträdande finnes godkänd avstyckningsplan
må dock enligt 168 § nämnda lag tätbebyggelse äga rum, där ej Kungl,

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

133

Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer annorlunda förordnar.
1 enlighet härmed har under 181 § i byggnadsstadgans övergångsbestämmelser
upptagits föreskrift om att avstyckningsplan skall i de hänseenden,
varom i 79 § sägs, jämställas med byggnadsplan, där ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar.

På sätt framhölls i propositionen rörande byggnadslagen (se s. 408, jfr s.
387) äger Kungl. Maj:t dispensera från föreskrift, som meddelats med stöd
av 87 § byggnadslagen, eller ock uppdraga åt länsstyrelse eller annan myndighet
rätt att medgiva undantag. I enlighet härmed har i andra punkten
av förevarande paragraf stadgats att länsstyrelsen utan hinder av föreskriften
i paragrafens första punkt må, om särskilt förbud mot tätbebyggelse ej
gäller, medgiva tillstånd till nybyggnad, därest ett ändamålsenligt bebyggande
av marken icke därigenom försvåras. Denna rätt att medgiva undantag
omfattar även befogenhet att dispensera från den i 5 § andra stycket byggnadslagen
uppställda allmänna principen om vad som förutsättes för att
mark skall få användas till tätbebyggelse (jfr 136 § byggnadslagen, se förenämnda
prop. s. 387 och 408). Om särskilt förbud mot tätbebyggelse eller
annan bebyggelse gäller enligt fastställd generalplan, skall angående dispens
tillämpas vad härom stadgas i 13 § byggnadslagen. Avser ansökan om dispens
från föreskriften i första punkten av förevarande paragraf nybyggnad inom
område som ingår i regionplan, har länsstyrelsen, på sätt framgår av stadgandet
i 135 § byggnadslagen, vid prövningen av dispensansökningen att
tillse, att markens användning för i regionplanen avsett ändamål icke försvåras.

80—82 §§.

80 § 2 mom. saknar motsvarighet såväl i nuvarande byggnadsstadgan som
i utredningens förslag. I övrigt överensstämma förevarande paragrafer i sak
med 64—66 §§ i gällande stadga och 94—96 §§ i utredningens förslag.

Yttrandena.

Riksantikvarieämbetet ifrågasätter, huruvida det icke vore lämpligt, att
byggnadsnämnden i det fall, som avsåges i 96 § andra stycket i utredningens
förslag, inhämtade både byggnadsstyrelsens och riksantikvarieämbetets yttranden.
Visserligen ägde samråd mellan byggnadsstyrelsen och ämbetet rum i
alla frågor, som berörde ämbetsverkens kompetensområden, men med hänsyn
till ett praktiskt bedrivande av kulturminnesvården i städer och andra
samhällen skulle det utan tvivel vara en fördel, om redan byggnadsstadgans
formulering gåve besked om ämbetets befattning med ärenden av här ifrågavarande
art. Ämbetet ville också framhålla att den givna definitionen »byggnad
av historisk eller konstnärlig betydelse» ej helt täckte det avsedda begreppet,
emedan en byggnad kunde äga stort kulturhistoriskt värde utan att
något minne av rent historisk art vore förknippat med densamma. Ordet
»historisk» borde fördenskull utbytas mot »kulturhistorisk», vilken senare
beteckning innefattade såväl »antikvarisk» som »historisk» i egentlig mening.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Länsarkitekten i Västerbottens län anför, att en viss kulturvårdande uppgift
hade då det gällde prästgårdar lagts på länsarkitekt i samarbete med landsantikvarie.
I praktiken torde sådant samarbete förekomma även i andra byggnadsfrågor.
Det kunde ifrågasättas om icke stöd härför borde finnas i byggnadsstadgan.

Departementschefen.

I 80 § 2 mom. har införts bestämmelse om rätt för byggnadsnämnden att
påfordra, att erforderliga utrymmen på tomt eller inom byggnad skola avses
för parkering av fordon, som erfordras för de på tomten eller inom byggnaden
boendes eller vistandes behov. Angående motiven till denna bestämmelse
hänvisas till vad förut anförts (motiven till 26 § punkt 11).

Enligt 96 § i utredningens förslag, motsvarande 82 § i departementsförslaget,
skall byggnadsnämnden vaka över att byggnad av historisk eller konstnärlig
betydelse icke förvanskas. Även kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
bör skyddas. Paragrafen torde böra kompletteras så att detta tydligt framgår.

Byggnadsnämnden skall enligt utredningens förslag, därest historiskt eller
konstnärligt betydelsefull byggnad anses kunna skadas genom byggnadsföretag,
vartill lov sökts, inhämta byggnadsstyrelsens yttrande i ärendet. Såsom
riksantikvarieämbetet anfört äger samarbete mellan ämbetet och byggnadsstyrelsen
rum i dylika ärenden. Föreskrift om sådant samråd torde dock icke
behöva meddelas. Ej heller synes det nödvändigt att närmare reglera formerna
för samarbete mellan länsarkitekt och landsantikvarie i byggnadsfrågor.

83 och 84 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 67 och 68 §§ i gällande byggnadsstadga
samt 97 och 98 §§ i utredningens förslag.

Yttrandena.

Civilförsvarsstgrelsen finner det angeläget att bestämmelserna i civilförsvarslagen
om anordnande av skyddsrum uttryckligen omnämnas i 97 §
första stycket utredningens förslag bland de särskilda föreskrifter som skola
beaktas av byggnadsnämnden. Byggnadsnämnden i Kumla anför, att enligt
97 § andra stycket skulle yrkesinspektionen eller bergmästaren underrättas
rörande ansökan om byggnadslov för industriell anläggning. Praxis syntes
vara att byggnadsnämnden begärde nämnda tjänstemäns yttrande, innan
byggnadslov beviljades. Bestämmelsen borde ändras i denna riktning.

Departementschefen.

1938 års arbetarskyddskommitté har i sitt förut omförmälda betänkande
föreslagit skärpta bestämmelser angående kontroll över nybyggnad eller ombyggnad
av arbetslokaler (jfr SOU 1946:60 s. 281—295). Till detta förslag,
vars genomförande skulle medföra jämkning i förevarande paragrafer, torde
ställning få tagas i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

135

Med anledning av vad civilförsvarsstyrelsen yttrat må framhållas, att en
direkt hänvisning till föreskrifterna i civilförsvarslagen om anordnande av
skyddsrum intagits i 64 § 3 mom. departementsförslaget.

85 och 86 §§.

Paragraferna överensstämma i sak med 69 och 70 §§ i gällande byggnadsstadga
samt 99 och 100 §§ i utredningens förslag.

Yttrandena.

Länsarkitekten i Uppsala lån anser en ändring av bestämmelserna om
byggnadslovs giltighetstid önskvärd. Den föreskrivna maximitiden 5 år borde
utgå, då den endast gjorde paragrafen oklar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att byggnadsnämnden även i de
fall, som omförmäldes i 100 § utredningens förslag, obetingat borde ha befogenhet
att taga befattning med byggandet. Även byggnadsnämnden i Örebro
yrkar, att byggnadslov borde lämnas för statliga byggnader. Byggnadsnämnden
i Kalmar uttalar, att det måhända kunde vara praktiskt att byggnadsåtgärder
anmäldes för nämnden, även då fråga icke vore om nybyggnad.

Departementschefen.

Av 85 § departementsförslaget framgår, att byggnadslov är förfallet såvida
icke inom två år det medgivna arbetet påbörjats eller efter inträffat avbrott
återupptagits. I intet fall äger byggnadslov giltighet för längre tid än fem
år. Sistnämnda bestämmelse torde motsvara ett praktiskt behov och bör därför
bibehållas.

86 § departementsförslaget innehåller regler om tillståndsprövningen för
byggnadsarbeten rörande allmän byggnad. Prövningen av byggnadsföretags
lämplighet verkställes i dessa fall av statliga myndigheter. Med hänsyn härtill
synes det icke nödvändigt att tillstånd till företaget sökes hos byggnadsnämnden.
Däremot skall, såsom av paragrafen framgår, nämnden höras i
ärendet. Att nämnden underrättas om arbeten, som icke äro hänförliga till
nybyggnad, torde icke vara påkallat.

Om tillsyn över byggandet.

87—90 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i stort sett med 71—74 §§ i gällande
byggnadsstadga samt 101—104 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 533 i
betänkandet).

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund anför, att bortledandet av förbrukad luft
från bonings- och arbetsrum numera i större fastigheter skedde genom fläktanordningar.
Då eu skorstenslejare väl vanligen saknade kompetens att be -

136

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

döma dessa anordningar, borde bestämmelserna i 103 § i utredningens förslag
att skorstensfejare skall godkänna ventilationsanordningar inskränkas
till att omfatta sådana rök- och ventilationsrör, som skola sotas. Byggnadsnämnden
i Örebro gör en liknande anmärkning. Stockholms stads fastighetskontor
anser, att den gjorda ändringen i denna paragraf vore olämplig. Det
förhållandet, att föreskriften om slutbesiktning före inflyttningen i verkligheten
icke följdes, syntes icke vara tillräckligt skäl för ändringen. Det torde
böra understrykas nödvändigheten av att bonings- och arbetsrum vore uttorkade
innan inflyttning skedde och att till lägenheterna hörande bilokaler
och gemensamma utrymmen vore färdigställda.

Departementschefen.

Anmärkningen av svenska arkitekters riksförbund mot föreskrifterna i
103 § i utredningens förslag, motsvarande 89 § i departementsförslaget, torde
böra medföra en jämkning av denna paragraf. Hinder möter icke mot att
byggnadsnämnden anlitar skorstensfejare, som är därtill kompetent, att besiktiga
även sådana ventilationsrör, som ej skola sotas. Med anledning av vad
som yttrats av Stockholms stads fastighetskontor må framhållas, att inflyttning
i bonings- och arbetsrum givetvis icke bör ske förrän rummen uttorkats.
Någon uttrycklig föreskrift härom lärer dock icke böra upptagas i byggnadsstadgan.

91 §.

Paragrafen, som motsvarar 75 § i gällande byggnadsstadga, överensstämmer
med 105 § i utredningens förslag (motiv, se s. 533—534 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen anser att de föreskrifter som intagits i denna
paragraf icke kunde garantera att den formellt ansvarige byggmästaren
komme att göra den personliga insats vid byggnadsarbetet som kunde krävas.
Det hade därför bort angivas, att om byggmästaren icke följde paragrafens
bestämmelser, byggnadsnämnden ägde påfordra tillsättandet av en
ny ansvarig arbetsledare. Stadsfullmäktige i Sundbyberg uttala, att erfarenheten
hade visat att icke sällan den av byggnadsnämnden vederbörligen godkände
ansvarige byggmästaren icke utgjorde den verklige arbetsledaren för
bygget utan endast den formellt ansvarige. Den verklige arbetsledaren kunde
vara en som saknade erforderlig kapacitet. Paragrafen borde omarbetas
så att den utgjorde ett större hinder mot dylikt hulvanskap. Stockholms stads
fastighetskontor gör en liknande anmärkning.

Departementschefen.

För varje byggnadsarbete skall enligt den föreslagna lydelsen av förevarande
paragraf finnas en person, som fortlöpande utövar ledning och tillsyn
av arbetet samt ansvarar för dess utförande. Tydligt är med denna avfattning
att arbetsledaren skall kontinuerligt leda och övervaka arbetet. Han

Kungi. Maj.ts proposition nr 211.

137

får sålunda icke såsom stundom förekommit överlåta den verkliga ledningen
till andra personer. Skulle byggnadsnämnden finna, att den ansvarige arbetsledaren
icke leder och övervakar arbetet på behörigt sätt, äger nämnden
kräva att ny arbetsledare utses.

92 §.

Denna paragraf överensstämmer med 76 § i gällande stadga och 106 §
i utredningens förslag.

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen uttalar, att enligt paragrafens andra stycke
kunde för sådant arbete, vars ledning krävde speciell utbildning eller erfarenhet,
i byggnadsordningen stadgas ytterligare kompetensvillkor för arbetets
ledning. Dylika kompetensvillkor borde enligt föreningens mening angivas
i byggnadsstadgan. Vidare förelåge behov av föreskrifter om kompetens
för verkmästarna på ett bygge, vilka närmast under arbetsledarna utgjorde
arbetsbefäl på arbetsplatsen. Förstnämnda anmärkning framställes
även av byggnadsnämnden i Kumla, medan Stockholms stads fastighetskontor
biträder förslaget att viss kompetens föreskrives för verkmästare. Benämningen
arbetsledare borde enligt fastighetskontorets mening överflyttas på
verkmästarna, under det att den för byggnadsföretaget ansvarige borde kallas
ansvarig byggmästare.

Departementschefen.

För byggnadsarbeten av krävande slag kan enligt förslaget fordras särskild
utbildning och erfarenhet hos den ansvarige ar betsledaren. De närmare
kompetensregler, som erfordras i detta hänseende, skola införas i byggnadsordning.
Då reglernas innehåll kan växla på olika orter, torde denna anordning
vara att föredraga framför att söka giva allmänna föreskrifter i ämnet
i byggnadsstadgan.

Givetvis bör ej blott byggmästaren utan även övrigt arbetsbefäl vid ett
bygge äga god utbildning och praktisk erfarenhet. Det torde dock ej vara
lämpligt eller erforderligt att uppställa vissa kompetensregler för verkmästare
vid byggnadsföretag. Särskilt på mindre orter skulle sådana regler
kunna lägga hinder i vägen för byggnadsverksamheten.

93—95 §§.

Paragraferna överensstämma i sak med 77—79 §§ i nuvarande stadga och
107—109 §§ i utredningens förslag.

Särskilda bestämmelser om byggande inom stadsplan.

96 §.

Denna paragraf motsvarar 79 a § i gällande byggnadsstadga och 110 §
i utredningens förslag (motiv, se s. 534—536 i betänkandet).

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen anför, att utredningen vid utformningen av paragrafen
sökt tillgodose industriens och hantverkets intressen genom att på flera
ställen angiva, att hänsynstagande till sådana intressen kunde föranleda avvikelse
från i paragrafen eljest såsom regel fordrade avstånds- eller höjdmått.
Ehuru även styrelsen vore av den uppfattningen, att dylika avvikelser ofta
kunde vara önskvärda för ett ändamålsenligt tillgodoseende av dessa näringsgrenars
behov, ville styrelsen dock ifrågasätta, om det kunde vara lämpligt
att låta detta komma till uttryck på sätt utredningen i paragrafen föreslagit.
Därest de i paragrafen såsom huvudregel angivna måtten skulle visa
sig vara alltför stränga, borde de lättnader, som kunde vara erforderliga,
först prövas genom stadsplan, i all synnerhet om det gällde att göra en avvägning
mellan å ena sidan industriens och hantverkets behov och å andra
sidan annat behov, t. ex. bostadsbehovet. Styrelsen ville då särskilt erinra
om de många fall, då industrianläggningar förekomme i blandning med bostadsbebyggelse
inom t. ex. samma kvarter. Byggnadsnämnden i Sollentuna
uttalar, att då det gällde ett område, som i första hand avsetts att utnyttjas
för industri- eller hantverksändamål, syntes intet vara att erinra mot de
av utredningen föreslagna eftergifterna. Inom andra områden — exempelvis
bostadskvarter — där industri och hantverk förekomma vid sidan av det
egentliga huvudändamålet, kunde det däremot enligt byggnadsnämndens
mening icke anses påkallat eller lämpligt, att generellt medgiva industri- och
hantverksbebyggelse dylika undantagsförmåner. Det borde nämligen bemärkas,
att småindustri- och hantverksrörelse sedan gammalt brukat förekomma
tillsammans med bostadsbebyggelse och alltjämt i många fall växte fram
inom kvarter, som huvudsakligen avsetts för bostadsändamål. Befogenheten
att lämna de åsyftade medgivandena hade visserligen lagts i byggnadsnämndens
hand, men det uttryckliga angivandet av möjligheterna härutinnan kunde
å andra sidan medföra, att nämnden komme att utsättas för starka påtryckningar
vid avgörandet av hithörande frågor. För att underlätta byggnadsnämndens
arbete vid tillämpningen av dessa undantagsmedgivanden och
för att det därmed avsedda syftet verkligen skulle uppnås, vore det därför
önskvärt att bestämmelserna klarare utsade, under vilka omständigheter
dessa medgivanden avsetts att komma till användning. Länsarkitekten i
Jämtlands län finner, att de särskilda undantagsbestämmelser som införts
för industri eller hantverk ej hörde hemma i paragrafen utan i stadsplanebestämmelser
för varje särskilt fall. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
ger däremot — liksom även kommunalfullmäktige i Tierps köping
— uttryck för tillfredsställelse med förslaget, vars genomförande enligt
vad hantverks- och småindustriorganisationen uttalar skulle undanröja ett
väsentligt hinder mot hantverkets och småindustriens utövande i städer och
samhällen.

Byggnadsnämnden i Kumla yttrar, att enligt punkt 1 finge byggnader i
allmänhet icke uppföras till större höjd än som svarade mot avståndet mellan
dem. Det vore önskvärt att detta minimimått avsevärt höjdes, exempel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

139

vis till två eller åtminstone en och en halv gånger höjden, men att undantag
kunde beviljas. Byggnadsnämnden i Kalmar anför, att om byggnad uppfördes
av trä med två våningar jämte vindsvåning finge avståndet till gräns mot
grannfastighet ej understiga 6 m. Orden »jämte vindsvåning» borde emellertid
utgå, enär trähus i regel byggdes med endast två våningar utan inredd
vind och i landsortsstaden önskemålen om 12 m avstånd även mellan dylika
byggnader ur trevnads- och rymlighetssynpunkt borde tillgodoses. Länsarkitekten
i Kristianstads län uttalar, att det icke vore lämpligt att i stadsplanebestämmelser
eller i förevarande paragraf 4,5 m angåves som minimiavstånd
mellan vissa byggnader och som avstånd till gräns, medan i byggnadsplaneoch
utomplansbestämmelser motsvarande mått vore 3 m. Då bebyggelseutvecklingen
medförde att stadsplan måste upprättas för ett område, där byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser gällde, uppstode härigenom det förhållandet,
att de enligt sistnämnda bestämmelser förlagda byggnaderna i
vissa fall bleve belägna på icke lagligt avstånd från varandra eller gränserna.

Svenska t eknolog för eningen anser, att kravet i punkt 2 på visst minimiavstånd
mellan skilda byggnader på samma tomt borde ur brandsäkerhetssynpunkt
kunna slopas, där ej byggnadernas sammanlagda yta överstege
exempelvis 300 m2. Stockholms stads fastighetskontor ifrågasätter, om det i
samma punkt angivna avståndet 4,5 in skulle kunna tillämpas oberoende av
hushöjden. Byggnadsnämnden i Kalmar anmärker att bestämmelserna i punkt
2 endast borde avse byggnader ej överstigande en vånings höjd.

Sistnämnda byggnadsnämnd uttalar vidare, att föreskrifterna i punkt 3
komme att medföra en återgång till äldre, mindre goda förhållanden med
små husavstånd mellan grannbyggnader. I dylika prång uppstode enligt vunnen
erfarenhet avskrädeshögar eller upplag av allehanda slag, som medförde
vantrevnad och äventyrade brandsäkerheten. Minimimått till gräns borde ej
vara mindre än 3 m, d. v. s. körbart utrymme. Stadsarkitekten i Umeå anser
att punkt 3 borde kompletteras så att dispensrätt medgåves för uthus
eller annan gårdsbyggnad allenast av en vånings höjd. Man kunde i annat
fall befara, att bestämmelsen kunde medföra avsevärda olägenheter ur trevnadssynpunkt,
såvida den ej användes med mycket stor urskillning. Särskilt
gällde detta, om byggnad uppfördes på mindre avstånd från gräns mot granntomt
än 4,5 in. Enär avståndsbestämmelsen hade stor betydelse och vore av
stadsplanebestämmelses natur, borde dispensrätt under alla förhållanden endast
tillerkännas byggnadsnämnd, som hade stadsarkitekt till sitt förfogande
och endast för det fall att denne tillstyrkte dispens.

Stadsfullmäktige i Strängnäs anföra, att i punkt 5 stadgades att boningshus
av trä icke finge inredas med flera våningar än två, dock att — om .särskilda
skäl därtill förelåge — vinden därjämte finge inredas till högst en
tredjedel. Ehuru denna bestämmelse redan funnes i nu gällande stadga, måste
anföras tvivel om lämpligheten av densamma. Om det ur brandfaresynpunkt
ansåges olämpligt med vindsinredning i tvåvånings bostadshus av trä.
hade det varit riktigare att fasthålla konsekvent vid denna princip. I varje
fall måste det anses beklagligt att inga direktiv givits angående tolkningen

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

av uttrycket »om särskilda skäl därtill föranleda», enär fara för missbruk
lätt kunde uppstå.

Länsarkitekten i Norrbottens lön finner det glädjande att boningshus av
trä numera vanligen uppfördes med endast två våningar även om stadsplanebestämmelserna
medgåve vindsinredning därutöver. Erfarenheten hade
tydligt bekräftat att vindsinredning, därest den skulle göras jämnvärdig, ej
bleve billigare än vanlig våningsvolym. Vindsinredning ovan två våningar
vore mest berättigad vid öppet byggnadssätt, men de möjligheter till större
tomtutnyttjande, som dylikt byggnadssätt enligt gällande och föreslagen lagstiftning
erbjöde, motiverade ej att ifrågavarande uppenbarligen olämpliga
hustyp vidare medgåves som normal och lämplig. Sista meningen i byggnadsstadgeförslagets
punkt 5 borde helt utgå. Länsarkitekten i Jämtlands län
anser däremot, att det vore motiverat att generellt tillåta vindsinredning ovan
andra våningen i trähus under förutsättning att vindsinredningen förseddes
med två av varandra oberoende, stadgeenliga trappnedgångar. Härigenom
skulle vindsinredningarna i många fall ekonomiskt omöjliggöras, och i andra
fall skulle de bli utförda på ett ur livräddningssynpunkt oantastligt sätt.
Länsarkitekten i Kronobergs län hemställer, att en närmare definition måtte
lämnas på vad som menades med en tredjedel av vindsytan.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation påyrkar, att den i punkt 6
angivna höjden å uthus eller annan gårdsbyggnad höjes från 2,5 till 3 m,
varigenom konflikter mellan byggnadsnämnder och byggmästare säkerligen
skulle undvikas och särskilt det mindre hantverkets lokalfrågor i många fall
kunna lösas. Härtill komme att även beträffande byggnader för annat ändamål
än hantverk och industri en höjd av 2,5 m på uthus vore olämplig. Så
fordrade t. ex. lagerlokaler för vissa affärsföretag och garage för lastbilar
större hushöjd. Svenska kommunaltekniska föreningen samt länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län och länsarkitekten i Kristianstads län förorda likaledes
en ökning av maximihöjden för uthus och annan gårdsbyggnad till
3 m, varigenom överensstämmelse skulle ernås med motsvarande föreskrift
i nästföljande paragraf.

Departementschefen,

Angående betydelsen av ordet »tomtplats» hänvisas till vad därom förut
anförts (se motiven till 44 §).

I syfte att tillgodose industriens och hantverkets lokalbehov har utredningen
föreslagit vissa jämkningar i punkterna 2 och 3, innebärande större frihet
för byggnadsnämnden att medgiva undantag från de i dessa punkter intagna
bestämmelserna om vissa avstånd mellan skilda byggnader å samma
tomt samt mellan byggnad och tomtgräns. Dessa jämkningar torde vara lämpliga,
dock torde dispensrätten generellt böra begränsas att avse byggnader
med allenast en våning. Dispens bör i regel meddelas endast då det kan ske
utan olägenhet för det allmänna eller för grannarna. Med anledning av vad
som i yttrandena anmärkts mot förslaget i förevarande avseende må därjäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

141

te anmärkas, att myndigheterna vid upprättande av stadsplan givetvis icke
äro bundna av dessa bestämmelser. Andra regler kunna och böra upptagas i
stadsplan, om och i den mån det finnes påkallat.

Byggnadsnämnden i Kumla förordar en höjning av det i punkt 1 angivna
minimiavståndet mellan byggnad och fastighetsgräns från halva hushöjden
till hela eller åtminstone tre fjärdedelar av samma höjd, medan byggnadsnämnden
i Kalmar anser, att avståndet mellan tvåvånings träbyggnad och
fastighetsgräns borde vara minst 6 m oberoende av om vindsvåning funnes
inrättad eller icke. Genomförandet av dessa förslag skulle visserligen innebära
förbättringar ur brandskyddssynpunkt men samtidigt ett ej oväsentligt
hinder för byggnadsverksamheten, vilket är olägligt ej minst med hänsyn till
den rådande bristen på bostäder. På grund av dessa olägenheter torde förslagen
icke kunna godtagas. Vad angår anmärkningen av länsarkitekten i Kristianstads
län, att det i punkt 1 angivna måttet 4,5 m mellan byggnad och fastighetsgräns
icke vore lämpligt emedan detta mått i byggnadsplan brukade
vara 3 m, må anmärkas, att de motsvarande bestämmelserna i nästföljande
paragraf även innehålla måttet 4,5 m. Sistnämnda bestämmelser avses skola
bli tillämpliga ej blott inom stads icke stadsplanelagda delar utan även, enligt
141 § departementsförslaget, inom områden med byggnadsplan på landsbygden.

Beträffande punkt 2 anmärker svenska teknologföreningen, att bestämmelserna
om minimiavstånd mellan skilda byggnader på samma tomt borde ur
brandsäkerhetssynpunkt kunna slopas, där ej byggnadernas sammanlagda
yta överstege exempelvis 300 m2. Väl är det sant att det ur enbart brandskyddssynpunkt
synes omotiverat att uppställa krav på vissa minimiavstånd
mellan skilda byggnader på tomt, därest byggnadernas sammanlagda yta ej
är större än att byggnaderna, om de uppförts som en enda sammanhängande
byggnad, icke behövt åtskiljas av brandmur. Att skilda byggnader på tomt ej
uppföras alltför tätt är emellertid motiverat även av andra skäl, såsom behovet
av ljus och luft, hinder mot insyn samt ordning och trevnad. Ifrågavarande
bestämmelser böra därför bibehållas.

Ur brandskyddssynpunkt är det önskvärt att inredning av vinden i tvåvånings
trähus såvitt möjligt undvikes. Att helt förbjuda vindsinredning i
dylikt fall torde dock vara för strängt. Andra meningen av punkt 5, enligt
vilken vindsinredning till högst en tredjedel av vindsytan i särskilda fall
kan medgivas i tvåvåningshus av trä, bör därför bibehållas. Angående vad
som rätteligen bör förstås med vindens yta hänvisas till stadsplaneutredningens
uttalande i ämnet i utredningens betänkande II s. 68 (SOU 1943: 30).

Den i punkt 6 angivna maximihöjden å uthus, 2,5 in, synes vara för låg.
Den torde utan olägenhet kunna höjas till 3 in, varigenom överensstämmelse
också vinnes med motsvarande bestämmelse i nästföljande paragraf. I punkten
torde vidare böra angivas atl uthus eller annan gårdsbyggnad icke får
innehålla mer än eu våning.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Särskilda bestämmelser om byggande utom stadsplan.

97 §.

Paragrafen motsvarar med vissa ändringar 80 § i nuvarande byggnadsstadga
och 111 § i utredningens förslag (motiv, se s. 536—537 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Motala anför rörande punkt 1, att tomtplats inom
område som ej inginge i stadsplan eller byggnadsplan helst borde vara minst
3 000 m2 för att kunna betraktas som fullgod ur hygienisk synpunkt för bebyggelse.
Länsarkitekten i Östergötlands lån ifrågasätter, om icke minimiarealen
borde vara 2 000 å 3 000 m2 samt bestämmelse inryckas om att endast
en bostadsbyggnad finge uppföras på varje tomtplats. Den enligt punkt
2 högsta tillåtna ytan, där bebyggelse finge ske, borde därvid också minskas.
Byggnadsnämnden i Kalmar hävdar, att högst en åttondel av tomtplats borde
få bebyggas. Vid en minimiyta av 1 000 m2 medförde detta en byggnadsyta
av drygt 120 in2. Ett absolut maximum om 200 m2 byggnadsyta borde
tillika angivas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar, att i punkt 3 bestämdes att
byggnad ej finge läggas närmare gräns mot väg än 4,5 m. Uttrycket »gräns
mot väg» kunde ge anledning till missförstånd. Uttrycket borde ändras till
»gräns mot vägområde».

Rörande punkt 5 erinrar svenska teknologföreningen om vad föreningen
anfört beträffande motsvarande bestämmelse i närmast föregående paragraf.
Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar, att enligt punkt 6 finge i boningshus
ej inredas mer än två bostadslägenheter. Länsstyrelsen ville ifrågasätta
lämpligheten av en dylik begränsning. Därest bestämmelsen bibehölles
enligt förslaget, torde undantag i stor utsträckning komma att sökas enligt
nästföljande paragraf eller föreskrifter om sådant undantag upptagas i byggnadsordningarna.
Länsarkitekten i Jämtlands län anser, att undantagsbestämmelsen
i punkt 7 endast borde gälla ekonomibyggnader och icke få avse
punkterna 2 och 3.

Slutligen framhåller överlantmätaren i Malmöhus län, att i 1902 års lag
om elektriska anläggningar stadgades vissa föreskrifter bland annat angående
avstånd till byggnader vid utförande av starkströmsledningar. Någon
bestämmelse om byggande under eller invid starkströmsledning torde däremot
icke finnas i lag eller förordning. Med hänsyn till såväl brandfarerisken
som övriga säkerhetssynpunkter borde emellertid föreskrifter i berörda hänseende
införas.

Departementschefen.

Såsom förut nämnts anser jag att ordet tomtplats kan avse ej allenast
särskild fastighet utan även arrendeområde och område som frånsålts men
ej blivit lagligen utbrutet (se s. 100).

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

143

Tomtplats, som avses för bebyggande med boningshus, skall enligt punkt
1 ha en areal av minst 1 000 m2. Denna areal är väl knapp i många fall. Någon
generell ökning av arealen synes dock icke tillrådlig. Skärpta föreskrifter
kunna, där så finnes erforderligt, meddelas genom utomplansbestämmelser.
Det kan vidare anmärkas, att det vid bebyggelse på mindre
tomtplatser oftast torde vara fråga om tätbebyggelse. Sådan får emellertid
icke ske utan plan (jfr 79 §). Mot punkt 2 bär anmärkts, att den medgivna
byggnadsytan, högst en femtedel av tomtplatsen, vore för stor. Då några
praktiska olägenheter av den ifrågavarande bestämmelsen icke visat sig i
tillämpningen, torde den dock böra bibehållas. Enligt punkt 4 i utredningens
förslag skall byggnad, därest den ej sammanbygges med byggnad å grannes
fastighet, uppföras på minst 6 meters avstånd från fastighetens gräns.
Med den uppfattning angående betydelsen av ordet tomtplats, som nyss
nämnts, torde det dock vara oriktigt att i förevarande sammanhang tala
om grannes fastighet och fastighetens gräns. På detta sätt kommer man
ju till att inga regler gälla för avstånd mellan byggnader på skilda tomtplatser.
»Fastighet» i punkt 4 torde därför böra ersättas med »tomtplats».
Enligt punkt 6 får i boningshus icke inredas mer än två bostadslägenheter.
Ändring av detta stadgande torde icke vara påkallad. Byggnad med tre
eller flera bostadslägenheter bör nämligen i regel icke tillåtas utom plan.
Den i punkt 7 medgivna undantagsbestämmelsen beträffande byggnader för
jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov torde böra
inskränkas att avse allenast ekonomibyggnader.

I ett yttrande har ifrågasatts att föreskrifter borde meddelas angående minimiavstånd
mellan byggnad och högspänningsledning. Såsom förut nämnts
(s. 100—101) torde emellertid frågan om dylikt avstånd böra regleras redan
i samband med ledningens tillkomst. Några föreskrifter i ämnet torde fördenskull
icke böra upptagas i förevarande paragraf.

Vad eljest anförts i yttrandena torde ej heller böra föranleda ändring i
paragrafen.

98 §.

Paragrafen överensstämmer helt med nuvarande 81 § och med 112 § i utredningens
förslag.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten.

99 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande stadga, överensstämmer
i huvudsak med 113 § i utredningens förslag (motiv, se s. 537 i betänkandet).

Yttrandena.

Strids fullmäktige i Strängnäs och länsarkitekten i Hallands län framhålla
vikten av att försvars- och luftfartsmyndigheterna informerade byggnads*
nämnderna om befintliga eller planerade anläggningar för försvarets eller

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

luftfartens behov och de krav som på grund därav kunde framkomma. Luftfartsstyrelsen
framhåller, att styrelsen sedan den 1 juli 1945 vore central
myndighet i luftfartsfrågor i stället för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Styrelsen uttalar vidare, att ett likformigt tillämpande av författningsrummet
förutsatte förefintligheten av vissa normer beträffande prövningen av frågan
huruvida hinder mot bebyggelse förelåge ur luftfartssynpunkt. Fastställandet
av dylika normer borde ankomma på luftfartsstyrelsen.

Departementschefen.

Då luftfartsstyrelsen numera är central myndighet i luftfartsfrågor, bör
denna styrelse taga den befattning med byggnadsfrågor, som enligt paragrafen
i den av utredningen föreslagna lydelsen skulle tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
För att underlätta byggnadsnämndens prövning böra,
såsom framhålles både av utredningen och i vissa yttranden, försvars- och
luftfartsmyndigheterna i möjligaste mån tillhandagå nämnden med erforderliga
uppgifter om befintliga och tillämnade befästningar och flygfält samt
om de krav som med hänsyn till dessa anläggningar böra ställas på byggnadsverksamheten.
Det kan vidare vara lämpligt, att chefen för försvarsstaben
och luftfartsstyrelsen utarbeta generella anvisningar angående hänsynstagandet
till befästningar, respektive flygfält, vilka anvisningar därpå tillställas
såväl dem underlydande myndigheter som byggnadsnämnderna.

ANDRA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen.

8 KAP.

100 och 101 §§.

100 §, som motsvarar 82 § i gällande byggnadsstadga, överensstämmer i
sak med 114 § i utredningens förslag (motiv, se s. 538 i betänkandet). 101 §
överensstämmer i sak med nuvarande 83 § och med 115 § i utredningens
förslag.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att genom bestämmelserna i förevarande
paragrafer, jämförda med 13 §, komme skyldighet att föreligga för
byggnadsnämnd i köping och annat stadsliknande samhälle att ha stadsarkitekt
till sitt biträde, där ej Kungl. Maj:t medgåve befrielse från denna
skyldighet. Särskilt för vissa mindre samhällen syntes iakttagandet av stadgandena
åtminstone till en början kunna medföra svårighet, framför allt
med hänsyn till bristen på behöriga personer men även på grund av uppkommande
kostnader. Dispens från skyldigheten måste fördenskull kunna
påräknas i betydande omfattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

145

Departementschefen.

För att byggnadsnämnden skall kunna på tillfredsställande sätt fullgöra
sina åligganden synes det i allmänhet nödvändigt att nämnden till sitt biträde
har stadsarkitekt. Skyldighet att anlita stadsarkitekt som biträde åt
byggnadsnämnden i stadsliknande samhälle föreligger redan för närvarande.
Förslaget innebär sålunda i förevarande hänseende icke något egentligt nytt.
Genom att flera städer och samhällen förena sig om gemensam stadsarkitekt
kunna de på varje stad eller samhälle belöpande kostnaderna för stadsarkitektens
anställande ofta nedbringas. Dispens från skyldigheten att anställa
stadsarkitekt torde emellertid särskilt under en övergångstid bli nödvändig
i vissa fall, särskilt med hänsyn till bristen på sakkunniga personer som
vilja åtaga sig dylikt uppdrag. Sådan dispens kan då medgivas av Kungl.
Maj :t.

Underrättelser om fastställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser inom stadsliknande samhälle torde böra tillställas,
förutom lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare, även den
som inom samhället förrättar avstyckningar och tomtindelningar. 100 §
tredje stycket har med anledning härav undergått viss jämkning.

TREDJE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för landet i övrigt.

9 KAP.

Om byggnadsordning.

102 §.

Paragrafen överensstämmer med 95 § i nuvarande byggnadsstadgan och
130 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att särskild byggnadsordning
borde finnas i varje kommun, liksom även särskild byggnadsnämnd,
där ej länsstyrelsen i särskilda fall medgivit undantag. Länsarkitekten i
Stockholms län anser, att byggnadsordning borde upprättas i alla fall, då
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, enär i annat fall något
organ för övervakningen och efterlevandet av gällande byggnadsbestämmelser
ej torde finnas. Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att länsarkitekten
i länet ifrågasatt att byggnadsordningarna skulle reduceras Iill det minsta
möjliga och att fördenskull i byggnadsstadgan borde intagas ytterligare
föreskrifter som nu återfunnes i byggnadsordningarna. Länsstyrelsen före Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 211.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

droge emellertid för sin del utredningens förslag, enligt vilket länsstyrelsen
skulle avgöra huruvida byggnadsordning vore erforderlig för viss ort på landet.
Länsstyrelsen i Värmlands lån anmärker, att enligt 3 § skulle byggnadsordning
i stad införas i länskungörelserna. Motsvarande föreskrift saknades
däremot då det gällde landsbygden.

Departementschefen.

Kommunindelningskommittén anförde i sitt betänkande angående riktlinjer
för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner, att antagandet
av särskilda byggnadsordningar syntes böra göras till ovillkorlig
skyldighet för samtliga kommuner (SOU 1945:38 s. 331—332). Frågan om
dylika byggnadsordningars närmare innehåll ansåg sig kommunindelningskommittén
likväl sakna anledning att behandla. Byggnadsordningar för
landsbygdsområden innehålla för närvarande regelmässigt, förutom föreskrifter
angående antalet ledamöter i nämnden och andra organisatoriska
frågor, allenast vissa kortfattade bestämmelser om byggnads tekniska utförande,
om besiktningar och om straff för förseelser mot byggnadsordning.
Behov av sådana föreskrifter torde egentligen endast finnas inom områden,
där stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts och där
skyldighet sålunda skulle föreligga alt söka byggnadslov. Även inom andra
områden skall enligt nu förevarande förslag byggnadsnämnd inrättas men för
dylika områden torde bestämmelserna i byggnadsstadgan vara tillfyllest. Med
hänsyn till vad sålunda anförts har i departementsförslaget möjligheten att
upprätta byggnadsordning begränsats till områden för vilka fastställts stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Det synes dock icke nödvändigt
att byggnadsordning alltid upprättas för dessa områden. Mången
gång kunna de föreskrifter som finnas i byggnadsstadgan vara tillräckliga
även här. Byggnadsordning bör alltså fastställas, i den mån behov därav uppkommer.

I ett yttrande har antytts att byggnadsordning alltid borde intagas i länskungörelserna.
Detta torde dock ej vara nödvändigt, helst som byggnadsordningarna
för landsbygdsområden i regel torde vara varandra mycket lika.
Skulle i särskilda fall anledning därtill föreligga, kan annons om byggnadsordnings
antagande och innehåll införas i ortstidning. Hinder lärer ej heller
möta att länsstyrelsen låter intaga byggnadsordning i länskungörelserna, om
kommunen begär detta och gäldar kostnaden.

10 KAP.

Om byggnadsnämnd på landet.

103 §.

Paragrafen motsvarar 96 § i gällande byggnadsstadga och 131 § i utredningens
förslag (motiv, se s. 545 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

147

Departementschefen.

1 och 2 mom. angiva byggnadsnämndens viktigaste uppgifter. Där omförmälda
skyldigheter skola åvila byggnadsnämnd i allmänhet, sålunda även
inom sådana områden, där skyldighet icke föreligger att söka byggnadslov.
Byggnadsnämndens åligganden inom dessa områden äro, såsom även framhållits
i propositionen rörande byggnadslagen (s. 79), väsentligt mera begränsade
än de som nu vila på byggnadsnämnd i tätort på landet. Nämnden torde
främst böra ha att öva tillsyn över byggnadsverksamheten inom sitt område.
Vidare bör byggnadsnämnden upplysa länsstyrelsen om begynnande tätbebyggelse.
Till ledning för nämnden härutinnan kan länsstyrelsen utfärda närmare
anvisningar. Finnes behov av särskilt förbud mot tätbebyggelse eller reglering
av bebyggelsen inom visst område med hänsyn till naturskyddets eller
kulturminnesvårdens intressen, bör byggnadsnämnden göra anmälan härom
till länsstyrelsen. Bland byggnadsnämndens övriga uppgifter torde vidare
böra nämnas, att nämnden skall verka för att generalplan upprättas.

Där byggnadsplan eller utompiansbestämmelser fastställts och skyldighet
sålunda föreligger att söka byggnadslov, vilar på byggnadsnämnden uppgiften
att mera i detalj övervaka byggnadsverksamheten. Vissa synpunkter, som
byggnadsnämnden därvid bör beakta, ha i huvudsaklig överensstämmelse
med 3 mom. i utredningens förslag intagits i 3 mom. av departementsförslaget.

104 §.

Denna paragraf överensstämmer i stort sett med nuvarande 97 § och 133 §
i utredningens förslag.

Yttrandena.

Kommunalnämnden i Valbo anmärker, att i paragrafen borde stadgas att
byggnadsnämnden skall bestå av minst tre och högst fem ledamöter. Härigenom
skulle den kommunala myndigheten beredas möjlighet att själv avgöra
byggnadsnämndens storlek med hänsyn till lokala förhållanden. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län gör samma anmärkning.

Departementschefen.

Byggnadsnämnd på landet torde liksom för närvarande regelmässigt böra
bestå av tre ledamöter, dock att i byggnadsordning eller, om sådan ej finnes,
genom särskilt beslut av länsstyrelsen bör kunna föreskrivas alt antalet ledamöter
skall vara fem. I syfte att förebygga, att byggnadsnämnd består enbart
av byggmästare eller andra personer med sysselsättning i byggnadsbransclien,
torde 1 mom. tredje stycket andra punkten böra undergå liknande jämkning
som föreslagits beträffande motsvarande stadgande i 10 §.

105 §.

Paragrafen, som motsvarar 98 § i gällande byggnadsstadga, överensstämmer
i sak med 135 § i utredningens förslag (motiv, se s. 547—549 i betänkandet).

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, att det vore av vikt att varje
byggnadsnämnd till sitt förfogande hade sakkunnigt biträde. Paragrafen
borde därför innehålla att byggnadskonsulent skulle anställas hos byggnadsnämnden,
såvida icke länsstyrelsen på särskild framställning medgåve befrielse
från denna skyldighet. Länsstyrelsen i Hallands lån anser, att länsstyrelserna
borde utan befogenhetsinskränkande föreskrift få bestämma, när
byggnadskonsulent skulle anställas. Länsstyrelsen i Värmlands län understryker
vikten av att nödig sakkunskap ställes till byggnadsnämndernas förfogande.
I Värmlands län hade, frånsett Karlstad som hade egen stadsarkitekt,
länet indelats i fyra stadsarkitektområden, vart och ett med sin arkitekt. Till
dessa distrikt hänfördes, förutom städer, köpingar och municipalsamhällen,
byggnadsplane- och utomplansområden. Några landskommuner, där byggnadsverksamheten
tagit mycket stor omfattning utan att fördenskull municipalbildning
ägt rum, hade emellertid icke kunnat förmås att föranstalta om
anställande av byggnadskonsulent. Länsstyrelsen tillstyrkte fördenskull förslaget.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som också framhåller vikten av att
byggnadskonsulent finnes, ifrågasätter att statsbidrag lämnas till dennes avlöning.
Detta skulle verka stimulerande på kommunernas vilja och intresse att
anställa konsulent.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, att byggnadskonsulent skall utses
av kommunalfullmäktige efter förslag av byggnadsnämnden, medan kommunalnämnden
i Valbo anser nu gällande regler angående utseende av byggnadskonsulent
böra bibehållas.

Departementschefen.

Den föreslagna lagstiftningen medför ökade krav på byggnadsnämnderna,
ej minst på landsbygden. Att byggnadsnämnden på ett riktigt sätt fullgör
sina uppgifter är av stor betydelse både för det allmänna och för markägarna.
För att byggnadsnämnderna skola kunna fungera på ett riktigt sätt är det
angeläget att de äga tillgång till sakkunnig hjälp. Väl kan det, med hänsyn
bl. a. till bristen på sakkunniga personer som äro lämpade för ändamålet,
icke krävas att varje byggnadsnämnd till sitt biträde har byggnadskonsulent.
Däremot är det ett rimligt krav att byggnadskonsulent anställes i kommuner,
där större byggnadsverksamhet råder och bebyggelsen antagit samhällsmässig
karaktär. Stadsplaneutredningens förslag, enligt vilket länsstyrelsen i
dylika fjäll kan ålägga kommun att tillse att byggnadskonsulent finnes, torde
därför böra godtagas. Genom att flera kommuner förena sig om gemensam
byggnadskonsulent kunna de på en var av dem belöpande kostnaderna ej
sällan nedbringas. Med hänsyn till angivna möjlighet att nedbringa kostnaderna
för byggnadssakkunnigt biträde åt byggnadsnämnd torde — i all synnerhet
efter den planerade nyindelningen av primärkommunerna — något
behov av statsbidrag till avlöning av byggnadskonsulent eller byggnadsinspektör
ej föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

149

Medan för närvarande byggnadskonsulent tillsättes av kommunalfullmäktige
efter byggnadsnämndens hörande, skall enligt utredningens förslag byggnadskonsulent
förordnas av byggnadsnämnden. Sistnämnda anordning, vilken
överensstämmer med vad som enligt 13 § 3 mom. gäller för motsvarande
fall i stad, torde vara lämplig.

Finnes stadsplan för ort på landet, torde stadsarkitekt regelmässigt böra
anställas. Föreskrift av sådan innebörd torde böra införas.

106 §.

Denna paragraf motsvarar 136 § i utredningens förslag, vilken paragraf i
sin tur överensstämmer med nuvarande 99 § (motiv, se s. 549 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Järfälla socken förordar, att även 14 § skulle äga tilllämpning
på landsbygden, eftersom behovet av det smidigare förfarande, som
medgåves i denna paragraf, icke vore mindre på landet än i stad.

Departementschefen.

Såsom utredningen föreslagit torde stadgandena i 11, 12, 15 och 16 §§ böra
äga motsvarande tillämpning, å byggnadsnämnd på landet. 14 §, som innehåller
stadganden om befogenhet för länsstyrelsen att på framställning av
byggnadsnämnd uppdraga åt stadsarkitekt eller annan tjänsteman att i byggnadsnämndens
ställe besluta i vissa ärenden, har viss motsvarighet i 108 §
2 mom.

Har stadsplan fastställts för område på landet, torde med avseende å byggnadsnämndens
åligganden och befogenheter därstädes helt böra gälla samma
föreskrifter som i stad.

Paragrafen har avfattats med iakttagande av vad sålunda anförts. Av 173 §
framgår att den befogenhet, som jämlikt 16 § tillkommer stadsfullmäktige,
på landet skall gälla kommunalfullmäktige.

107 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande byggnadsstadga. Första
stycket i paragrafen är nytt även i förhållande till utredningens förslag, medan
andra stycket i stort sett överensstämmer med 134 § i utredningens förslag
(motiv, se s. 547 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborg anför, att i princip borde endast en byggnadsnämnd
finnas inom varje kommun. Intet hindrade, att denna nämnd kunde
ha att följa olika bestämmelser för olika områden inom kommunen. Sålunda
ville länsstyrelsen erinra, att inom stad samma byggnadsnämnd handlade
byggnadsärendena, oavsett om för området gällde stadsplan, stomplan
eller utomplansbestämmelser Möjligen borde åt länsstyrelsen givas befogen -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

het att föreskriva, att för visst tätområde å landet särskild byggnadsnämnd
skulle tillsättas om så kunde anses påkallat. Även länsstyrelserna i Jönköpings
och Hallands lön samt kommunalnämnden i Valbo uttala, att inom
varje kommun borde finnas allenast en byggnadsnämnd.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att splittringen av planärendena
på flera nämnder icke vore någon rationell anordning. Förbundet
hade därför icke något att erinra mot 134 § i utredningens förslag, överlantmätaren
i Älvsborgs län anser, att byggnadsnämnden generellt borde knytas
vid ett verksamhetsområde som i generalplanehänseende vore naturligt att
betrakta som en enhet, överlantmätaren i Uppsala län ifrågasätter, att länsstyrelsen
skulle äga möjlighet att, då synnerliga skäl föranledde därtill, förordna
om gemensam byggnadsnämnd för planområden inom skilda kommuner.

Departementschefen.

För närvarande finnes byggnadsnämnd på landet endast inom områden
med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Finnas flera byggnadsplane-
eller utomplansområden inom samma kommun, torde i regel tillsättas
en särskild byggnadsnämnd för varje sådant område. Enligt departementsförslaget
till byggnadslag (7 §, jfr 160 §) skall byggnadsnämnd inrättas i
varje kommun. I regel synes endast en byggnadsnämnd böra tillskapas inom
kommunen, vilken byggnadsnämnd då övertager även de förutvarande byggnadsnämndernas
uppgifter. Stundom kan det dock vara lämpligt att mer än
en byggnadsnämnd utses. Särskilt kan detta vara förhållandet, om kommunen
är till ytvidd eller folkmängd ovanligt stor, såsom exempelvis ofta är
fallet i Övre Norrland. Finnas inom en kommun flera tätortsbildningar på
långt avstånd från varandra, kan övervakningen av byggnadsverksamheten
underlättas om två eller flera byggnadsnämnder inrättas. Befogenhet att förordna
om utseende av mer än en byggnadsnämnd i varje kommun torde böra
tillkomma länsstyrelsen. Paragrafens första stycke innehåller stadgande härom.
Att gemensam byggnadsnämnd utses för vissa områden inom skilda
kommuner torde däremot icke vara erforderligt eller lämpligt. För att underlätta
överblicken över kommunens byggnadsväsen och vinna erforderlig
enhetlighet i bedömandet kan det, om mer än en byggnadsnämnd utses, vara
till fördel att en ledamot är gemensam för samtliga nämnder. Länsstyrelsen,
som äger utse en ledamot i varje byggnadsnämnd, kan föranstalta därom.

Finnas flera byggnadsnämnder inom en kommun torde såsom utredningen
föreslagit länsstyrelsen böra äga förordna att de uppgifter, vilka åvila någon
eller några av dessa nämnder, i stället skola fullgöras av den eller de övriga.
I paragrafens andra stycke har intagits föreskrift härom. Länsstyrelsens beslut
i ämnet medför givetvis, att mandattiden upphör för de byggnadsnämnder,
som ej längre skola fungera.

Enligt 180 § i departementsförslaget skall utseende av nya byggnadsnämnder
i orter, där sådana ej förut funnits, ske före den 1 januari 1948, varvid

Kungi. Maj:ts proposition nr 211-

151

bestämmelserna i förevarande paragraf skola äga motsvarande tillämpning.
Före denna dag skall sålunda länsstyrelsen för varje kommun överväga, om
mer än en byggnadsnämnd erfordras, samt bestämma, huruvida redan befintliga
byggnadsnämnder skola bestå.

108 §.

1 mom. saknar motsvarighet såväl i gällande stadga som i utredningens
förslag. 2 mom. motsvarar nuvarande 101 § och 137 § i utredningens förslag
(motiv, se s. 549 i betänkandet).

Departementschefen.

I propositionen rörande byggnadslagen antydde jag möjligheten att i vissa
fall låta kommunalnämnd fungera som byggnadsnämnd. I anslutning härtill
innehåller 1 mom. i förevarande paragraf, att där så med hänsyn till
ortsförhållandena finnes lämpligt länsstyrelsen äger på framställning av
kommunalfullmäktige medgiva att kommunalnämnden skall fungera som
byggnadsnämnd. Eftersom kommunalnämnd i motsats till byggnadsnämnd
är en rent kommunal myndighet, bör dylikt medgivande lämnas i begränsad
utsträckning och endast då byggnadsverksamheten i kommunen är
ringa. I intet fall bör kommunalnämnden kunna fungera som byggnadsnämnd
inom område, där skyldighet föreligger att söka byggnadslov.

Enligt 101 § gällande byggnadsstadga kan i vissa fall i stället för byggnadsnämnd
utses en sakkunnig person, byggnadsinspektör. Denna möjlighet
att ersätta byggnadsnämnd med byggnadsinspektör har kommit till ganska
vidsträckt användning. Då anordningen synes praktisk, torde den böra bibehållas.
2 mom. i förevarande paragraf innehåller föreskrifter i sådant syfte.
Byggnadsinspektör torde liksom för närvarande i allmänhet böra tillsättas
allenast för mera begränsade områden, t. ex. för vissa byggnadsplane- eller
utomplansområden. Att uppdraga övervakningen av byggnadsverksamheten
inom hel kommun åt byggnadsinspektör torde i allmänhet ej vara lämpligt.
Länsstyrelsen synes dock böra erhålla befogenhet att, om det i visst fall skulle
anses ändamålsenligt, besluta härom. Såsom ytterligare förutsättning för
meddelande av beslut om överflyttning helt eller delvis av byggnadsnämnds
befogenheter till byggnadsinspektör torde i enlighet med utredningens förslag
böra gälla att kommunalfullmäktige lämnat sitt medgivande.

11 KAP.

Om generalplan.

109—111 §§.

Dessa paragrafer, vilka sakna motsvarighet i gällande byggnadsstadga,
motsvara 116—118 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 539 i betänkandet).

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

Yttrandena.

överlantmätarna i Stockholms och Hallands län anse, att överlantmätaren
borde höras, innan förslag till generalplan antoges eller rättsverkan gåves
åt generalplan.

Departementschefen.

Beträffande antagande av generalplan och generalplanens fastställande
torde böra gälla i stort sett samma bestämmelser som för motsvarande fall
stadgas beträffande stad. Vissa smärre avvikelser betingas dock av de särskilda
förhållanden som råda på landsbygden. Utöver de olikheter, som beaktats
i utredningens förslag, är att märka, att befogenhet att meddela dispens
från reglerna i 19 § 1 mom. om behörighet för generalplaneförfattare,
vilken i stad ankommer på Kungl. Maj:t, på landet bör tillkomma länsstyrelsen.
Medan enligt 20 § 2 mom. yttrande skall inhämtas från byggnadsstyrelsen
innan generalplan i stad antages, synes vidare på landet sådant
yttrande böra avgivas av länsarkitekten. På länsstyrelsen torde böra ankomma
att avgöra, huruvida yttrande bör inhämtas även från överlantmätaren.
Särskilt stadgande härom torde icke erfordras. Däremot synes böra
föreskrivas, att överlantmätaren städse skall höras, innan generalplan fastställes.
överensstämmelse vinnes därigenom med vad som föreslås i 122 §
3 mom. rörande fastställande av byggnadsplan.

Underrättelse om fastställelse av generalplan torde böra tillställas bl. a. vederbörande
distriktslantmätare. 111 § tredje stycket har jämkats i överensstämmelse
därmed.

12 KAP.

Om stadsplan.

112 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande stadga och i utredningens förslag.

Departementschefen.

Upprättas stadsplan för ort på landet utan alt municipalbildning sker,
böra angående stadsplan och tomtindelning gälla samma bestämmelser som
i första avdelningen föreskrivits för stad. Såsom angivits i propositionen
angående byggnadslagen bör möjlighet finnas att lämna statsbidrag till
kostnaderna för uppgörande av stadsplan i dylikt fall. Frågan härom avses
skola upptagas i annat sammanhang.

Angående lantmäteristyrelsens, överlantmätarens och andra tjänstemäns
underrättande om fastställelse av stadsplan synes föreskrift böra intagas i
kungörelsen angående expediering av beslut rörande ändring i rikets indelning
m. m. En hänvisning till denna kungörelse synes dock böra göras i

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

153

förevarande paragraf. Vidare bör paragrafen innehålla föreskrift om underrättelser
till vissa myndigheter, då — sedan stadsplan enligt 45 § byggnadslagen
fastställts under villkor att inlösen kommer till stånd av viss mark
— sådan inlösen skett (jfr 100 § fjärde stycket).

13 KAP.

Om byggnadsplan.

113—116 §§.

Paragraferna överensstämma i stort sett med 84—87 §§ i gällande stadga
samt 119—121 §§ och 122 § första stycket i utredningens förslag (motiv,
se s. 540 i betänkandet).

Yttrandena.

Gävleborgs läns byggnadsnämnd sförbund ifrågasätter i anslutning till det
av utredningen föreslagna stadgandet i 119 § andra stycket, om det icke
borde direkt åläggas någon kommunal myndighet att då anledning därtill
förelåge göra framställning om upprättande av byggnadsplan.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att byggnadsnämnd borde kallas till
sådant förberedande sammanträde angående byggnadsplans uppgörande
som omförmäldes i 120 § i utredningens förslag. Länsstyrelsen i Kristianstads
län hävdar, att vid dylikt sammanträde borde närvara »länsarkitekten
eller vid hinder för denne annan i hithörande frågor sakkunnig person,
som länsstyrelsen för ändamålet förordnar, ävensom vederbörande distriktslantmätare».

Länsarkitekten i Uppsala län framhåller, att enligt 121 § i utredningens
förslag skulle länsstyrelsen bestämma det område, för vilket förslag till
byggnadsplan skulle uppgöras. På detta förberedande stadium kunde emellertid
gränsen för dylikt område icke exakt bestämmas. Detta borde framgå
av författningstexten.

Departementschefen.

Erfordras byggnadsplan på landet, åligger det enligt 107 § propositionsförslaget
till byggnadslag länsstyrelsen att upprätta och fastställa sådan plan
Fråga om byggnadsplan kan, förutom av länsstyrelsen, väckas även av markägare,
kommun eller annan. Jämlikt 103 § i förevarande förslag har byggnadsnämnden
fått sig särskilt ålagt att då tätbebyggelse uppkommit eller
är att förvänta — och plan alltså erfordras — göra anmälan därom till länsstyrelsen.
Såsom påpekats i ett yttrande torde byggnadsnämnden städse böra
kallas till förberedande sammanträde angående upprättande av byggnadsplan.
Vid sådant sammanträde torde därjämte böra närvara dels länsarkitekten
eller vid hinder för denne annan sakkunnig person som länsstyrelsen
utser, dels ock representant för lantmäterimyndigheterna, varvid överlant -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

mätaren på grund av sin inblick i länets förhållanden i regel torde vara att
föredraga framför distriktslantmätaren. 113, 114 och 116 §§ i departementsförslaget
ha avfattats med beaktande av vad sålunda anförts.

Enligt 115 § i departementsförslaget, motsvarande 121 § i utredningens
förslag, skall länsstyrelsen bestämma det område, för vilket förslag till byggnadsplan
skall uppgöras. Klart är att områdets gränser på detta förberedande
stadium icke alltid kunna angivas i detalj. Därest ändring av gränserna
senare visar sig lämplig under planarbetets gång, bör ändringen få ske.
Särskilt stadgande härom synes icke erforderligt.

117—119 §§.

Dessa paragrafer, vilka motsvara 88 § i gällande byggnadsstadga, överensstämma
i sak med 48—50 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 504—506
i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Göteborg anser, att vad vid upprättande av byggnadsplan
särskilt skulle iakttagas borde närmare preciseras. Andra stycket i
48 § av utredningens förslag vore icke lyckligt formulerat. Det syntes alltid
kunna förväntas att område i framtiden intoges i stadsplan. Planläggning
borde därför alltid ordnas så att detta icke försvårades eller motverkades.
Överlantmätaren i Uppsala län anför, att mark som borde behållas för jordbruksändamål
kunde skjuta in som en kil uti eller vara helt belägen inuti
område, som borde erhålla byggnadsplan. Sådan mark borde, därest generalplan
icke funnes, kunna i byggnadsplanen avsättas för nämnda ändamål.
Överlantmätaren ansåge, att detta vore ett effektivt medel mot utspridd, oreglerad
bebyggelse. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att kostnaderna
för en byggnadsplan vore i främsta rummet beroende av områdets storlek
och kraven på noggrannhet i mätningsförfarandet. Stadgandet i 50 § av utredningens
förslag, att byggnadsplan ej finge avse större område än som vore
eller kunde väntas bli bebyggt inom nära förestående tid, borde på effektivt
sätt bringas till efterlevnad.

Departementschefen.

I propositionen rörande byggnadslagen framhöll jag vikten av att
byggnadsplan, då omständigheterna därtill föranledde, gjordes så enkel
som möjligt. I andra fall åter kunde det vara behövligt, att byggnadsplan
innehölle en så ingående reglering av bebyggelsen inom planområdet att
planen mera liknade en stadsplan. Mot utredningens ifrågavarande förslag
synes ur dessa synpunkter icke vara något att erinra.

Enligt första stycket näst sista punkten i 117 § departementsförslaget skall
vid uppgörande av byggnadsplan tillses, att bedrivande av jordbruk, skogsskötsel
eller annan jämförlig näring icke genom planen i onödan hindras
eller försvåras. Iakttagandet av denna bestämmelse erhåller särskild bety -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

155

delse på grund av att det torde få förutsättas, att avstyckning inom område
med byggnadsplan, som tillkommit efter den nya byggnadsstadgans ikraftträdande,
skall få ske utan iakttagande av de regler av jordpolitisk natur,
som eljest i allmänhet begränsa rätten till avstyckning. Hänsynen till jordbrukets
eller skogsskötselns intressen kan föranleda, att visst område, som i
och för sig är lämpat för tätbebyggelse, icke utnyttjas för sådant ändamål
utan bibehålies för sitt tidigare användningssätt, medan den erforderliga
tätbebyggelsen förlägges till annat område. Inom det förstnämnda området
kan därvid tätbebyggelse förbjudas, antingen genom att generalplan fastställes
— i detta fall kan förbud även mot viss glesbebyggelse komma till
stånd — eller genom att särskilt förbud mot tätbebyggelse meddelas av
länsstyrelsen. Behov av att i själva byggnadsplanen upptaga visst område
för jordbruks- eller skogsbruksändamål torde med hänsyn härtill knappast
föreligga.

I 119 § departementsförslaget torde böra vidtagas samma jämkningar, som
för motsvarande fall beträffande stadsplan föreslagits i 26 §.

I detta sammanhang må erinras, att skogsstyrelsen i sitt den 27 maj 1946
avgivna betänkande med förslag till skogsvårdslag m. m. diskuterade, i vad
mån det alltjämt skulle vara tillåtet att omlägga skogsmark till åker, äng,
byggnadstomt, väg m. m. Skogsstyrelsen framhöll därvid bl. a. (SOU 1946: 41
s. 212—213), att missbruk av omläggningsrätten ofta förekommit vid omläggning
till tomtmark. Att så kunnat ske syntes i främsta rummet vara en
följd av brister i lagstiftningen angående avstyckning av tomtmark. Det
vore emellertid att förvänta att dessa brister skulle bli avhjälpta inom den
närmaste tiden. Stadsplaneutredningen hade nämligen föreslagit att byggnadsplan
under inga förhållanden finge utläggas över större område än
som vore eller kunde väntas inom nära förestående lid bli bebyggt. Vid
uppgörande av byggnadsplan skulle vidare tillses att bedrivande av jordbruk,
skogsskötsel eller annan jämförlig näring icke genom planen i onödan
förhindx-ades eller försvårades. Därest en byggnadslagstiftning i enlighet med
detta förslag komme till stånd, syntes riskerna för en olämplig exploatering
av skog i samband med omläggning till tomtmark bli undanröjda. Jag vill
här allenast framhålla, att de av skogsstyrelsen sålunda omförmälda önskemålen
blivit tillgodosedda i departementsförslaget.

120 §.

Paragrafen motsvarar 89 § 1—2 mom. i gällande byggnadsstadga och 51 §
i utredningens förslag (motiv, se s. 506—518 i betänkandet).

Yttrandena.

Beträffande frågan huruvida särskild kompetens bör fordras av den, som
upprättar byggnadsplan (jfr betänkandet s. 260—261), uttalar byggnadsstyrelsen,
att utredningens förslag härutinnan syntes vara i stort sett välbetänkt.
Med hänsyn bland annat till att byggnadsplan understundom skulle kunna

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

vara av enkel beskaffenhet och med tanke på den rådande bristen på fullt
utbildade fackmän syntes det knappast lämpligt att såsom vissa länsarkitekter
föreslagit nu meddela kompetensföreskrifter för uppgörande av sådan
plan. I varje fall syntes det icke böi''a ifrågakomma att åt länsstyrelserna
överlämna att meddela generell behörighet för vissa personer att upprätta
sådana planer. Svenska arkitekters riksförbund finner det däremot anmärkningsvärt,
att kompetenskrav icke uppställts för byggnadsplaneförfattare.
Även om det allmänna icke ekonomiskt deltoge i utbyggandet av ett byggnadsplaneområde
på samma sätt som vid utbyggandet av ett stadsplaneområde,
vore dock de tekniska, sociala och estetiska kraven på en byggnadsplan
i stort sett desamma som på en stadsplan. I många fall kunde även byggnadsplaneområde
komma att senare intagas i stadsplan. Då byggnadsplanen
därvid i stora delar utbyggts, kunde någon väsentligare omarbetning av
densamma därvid ej genomföras. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det
vara en allvarlig brist i förslaget att några som helst kompetenskrav ej uppställts
på författaren av byggnadsplan. Kravet på kvaliteten hos en sådan
plan borde ej få eftersättas enbart på den grund att brist rådde på kompetent
folk. Bristande sakkunskap vid uppgörandet av själva planeringen medförde
större risker för ekonomiskt ogynnsamma följder än en dåligt utförd
grundkarta. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som uttalar liknande
mening, tillägger att åtminstone i Göteborgs och Bohus län arbetsbördan för
länsarkitekten och hans biträden vore så stor, att man icke utan en väsentlig
utökning av personalen kunde pålägga dem arbete med utarbetande av byggnadsplaner
i någon större omfattning utan deras uppgifter måste till övervägande
delen begränsas till granskningsarbete. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län anser det betänkligt, att viss kompetens ej fordrades av byggnadsplaneförfattare,
ej minst med hänsyn till de rättsverkningar en dylik plan
enligt den föreslagna lagstiftningen kunde erhålla. Därest icke särskilda
kompetenskrav uppställdes i författning, torde det i allt fall bli nödvändigt
att uppställa dylika krav vid beviljandet av förskott till kostnader för byggnadsplan.
Om planarbetet ombesörjdes av en icke kompetent person, kunde
det lätt inträffa att planen ej kunde godkännas och i dylikt fall syntes det
icke kunna åläggas markägarna att ersätta förskottet. Uppställandet av vissa
kompetenskrav för byggnadsplaneförfattare påyrkas därjämte av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län, svenska kommunaltekniska
föreningen, svenska teknologföreningen, länsarkitekternas förening
samt vissa länsarkitekter och överlantmätare.

Vad därefter angår de av utredningen föreslagna bestämmelserna om den
för byggnadsplan erforderliga grundkartans innehåll och beskaffenhet (2
mom. i utredningens förslag) anser lantmäteristyrelsen, att kompetenskraven
för den som upprättade sådan grundkarta borde vara desamma som fordrades
beträffande grundkarta till stadsplan. Någon anledning att avstå från
kraven på praktisk utbildning förelåge enligt styrelsens mening icke. Förhållandena
vid upprättande av byggnadsplan vore icke alltid enklare än vid
upprättande av stadsplan. Vidare kunde framhållas, att förmågan att riktigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

157

återgiva exempelvis bestående äganderättsförhållanden väsentligen förvärvades
genom praktisk verksamhet på området. Full mätningsmannabehörighet
av den som uppgör grundkarta till byggnadsplan kräves också av svenska
kommunaltekniska föreningen, svenska teknologföreningen och överlantmätaren
i Kronobergs län. Tekniska högskolan i Stockholm anför, att som villkor
för befogenhet att upprätta sådan grundkarta borde stadgas, förutom
viss examen, att praktisk duglighet ådagalagts i ägomätning.

Lantmäteristyrelsen anför vidare, att enligt utredningens förslag skulle
länsstyrelsen äga att meddela den, som icke ägde föreskriven kompetens, behörighet
att upprätta grundkarta till byggnadsplan. Ett flertal överlantmätare
hade föreslagit, att denna dispensrätt i stället skulle uppdragas åt lantmäteristyrelsen.
För vinnande av enhetlighet syntes detta också vara önskvärt.
En person skulle eljest kunna erhålla sådan dispens i ett län men icke
i ett annat, och detta vore icke lyckligt. Visserligen skulle länsstyrelserna
alltid kunna höra lantmäteristyrelsen men en sådan anordning syntes medföra
en mera omständlig administrationsapparat än om dispensärendet ginge
direkt till och avgjordes hos lantmäteristyrelsen, för så vitt det icke befunnes
lämpligare att dessa dispensärenden liksom liknande ärenden rörande dispens
jämlikt 2 kap. 2 § fastighetsbildningslagen för behörighet som mätningsman
i stad prövades av Kungl. Maj:t. Överlantmätaren i Stockholms län
yttrar, att dispens från kravet på viss kompetens för den, som upprättade
grundkarla till byggnadsplan, icke borde meddelas av länsstyrelsen ntan av
överlantmätaren eller lantmäteristyrelsen. Liknande mening uttalas av vissa
andra överlantmätare.

Ytterligare anser lantmäteristyrelsen det vara önskvärt med ett uttalande,
som visade att finmätning liksom hittills fordrades för alla mätningar i stad.
Då inom område på landet där byggnadsplan skulle upprättas fastighetsförhållandena
många gånger kunde vara lika invecklade som i städerna, då vidare
antalet befintliga byggnader ej sällan vore stort och då slutligen byggnadsplan
många gånger kunde förväntas förr eller senare bli ersatt med
stadsplan, borde även grundkarta till byggnadsplan på landet i allmänhet
grundas på finmätning. Det kunde dock finnas fall, dä byggnadsplanekarta
utan större olägenhet skulle kunna grundas på vanlig mätning. Svenska kommunaltekniska
föreningen samt byggnadsnämnderna i Göteborg och Norrköping
framhålla också, att det icke borde få förekomma att grundkarta till
byggnadsplan i stad utfördes med mindre noggrannhet än den för finmätning
stadgade. Bestämmelserna om finmätning borde alltid följas i stad och stadsliknande
samhälle. Härför talade också, att stad kunde åläggas att bidraga
till kostnader för byggnadsplan enligt 97 § i utredningens förslag. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län yttrar, att mätningsmetoden i hög grad inverkade
på kostnaderna för byggnadsplanen. Det vore därför angeläget att ett enklare
och billigare mätningsförfarande finge komma till användning i de fall,
då behov av större noggrannhet uppenbarligen ej förelåge. Det förefölle ändamålsenligt
att olika alternativ för mätningsförfarandet vid upprättande av
gnindkarta för byggnadsplan uppgjordes, och att det sedan överlätes åt läns -

158

Kungl. Maj ds proposition nr 211.

styrelsen att för varje fall bestämma, vilken metod som skulle komma till
användning.

Lantmäteristyrelsen framhåller tillika, att frågan om äganderätten till markeringar,
mätningshandlingar och konceptkarta till byggnadsplan icke vore
utredd men syntes böra klarläggas. Samma mening uttalas av svenska kommunaltekniska
föreningen samt byggnadsnämnderna i Norrköping och Borås.

Sistnämnda byggnadsnämnd anser, att byggnadsplanekartas skala ej borde
understiga 1: 1 000, medan länsarkitekten i Jämtlands län däremot hävdar
att möjlighet borde finnas att använda mindre skala än 1: 2 000. Slutligen
anser överlantmätaren i Gävleborgs län, att grundkarta för byggnadsplan
på landet borde upprättas av vederbörande distriktslantmätare med möjlighet
dock för länsstyrelsen att bevilja dispens härifrån, medan överlantmätaren
i Kalmar län hävdar, att förbättring av möjligheten att erhålla grundkartor
för landsbygden icke syntes vara att påräkna förrän lantmäteriväsendet
inom varje län erhållit sådan organisation att staten utan anlitande av enskilda
kunde tillhandahålla dylika grundkartor.

Departementschefen.

Det torde kunna förväntas att byggnadsplan kommer att upprättas i betydande
omfattning. Ej sällan lärer dylik plan, som skall ersätta den nuvarande
avstyckningsplanen, kunna göras mycket enkel. Regelmässigt torde
det vara avsevärt lättare att uppgöra byggnadsplan än det är att upprätta
generalplan eller stadsplan. Väl är det önskvärt att byggnadsplan, även i
mera enkla fall, icke uppgöres annat än av person som äger fullgoda teoretiska
och praktiska kunskaper rörande stadsbyggnadsväsendet. Det skulle
därför otvivelaktigt vara till fördel om liknande kompetenskrav uppställdes
för byggnadsplaneförfattare som beträffande författare av general- eller
stadsplan. På grund av bristen på personer med sådan sakkunskap torde
det dock, såsom också vitsordas t. ex. av byggnadsstyrelsen, knappast vara
möjligt att nu uppställa allmänna kompetenskrav för byggnadsplaneförfattare.
Man kan ej heller bortse från att, oavsett vem som uppgjort ett byggnadsplaneförslag,
det i sista hand är länsstyrelsen som har att svara för att
planen erhåller en lämplig utformning. Länsstyrelsen kan genom länsarkitekten
låta göra de omarbetningar av planförslaget som prövas erforderliga.
Det torde få förutsättas att till länsarkitekternas förfogande komma att
ställas de arbetskrafter som befinnas erforderliga för nyss angivna ändamål
eller eljest för genomförande av förevarande förslag. Vidare är att märka
att i många fall förskott till plankostnaderna torde komma att begäras av
statsmedel. Det synes självklart att sådant förskott icke lämnas utan att det
tillses att såsom planförfattare anlitas kunniga personer. På detta sätt torde,
även om särskilda kompetenskrav icke finnas i byggnadsstadgan, kunna
åvägabringas att byggnadsplan uppgöres av person som är lämpad för uppgiften,
åtminstone i de flesta fall då planen har större omfattning eller är
av mera komplicerad natur.

Grundkarta till byggnadsplan torde i regel böra upprättas i skala ej un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

159

derstigande 1: 2 000. Intet hindrar att större skala användes. Ofta är skalan
1: 1 000 att föredraga på grund av dess större användbarhet vid de plangenomförande
åtgärderna. Någon gång torde även mindre skala än 1: 2 000
kunna användas vid grundkartans uppgörande. En undantagsregel, som
medgiver användandet av mindre skala i särskilda fall, synes fördenskull
motiverad. Den hör dock tillämpas restriktivt.

Enligt utredningens förslag skall grundkarta till byggnadsplan vara upprättad
av person som avlagt examen, vilken är erforderlig för att inneha
befattning såsom mätningsman i stad. Behörig är sålunda envar som avlagt
lantmäteriexamen eller civilingenjörsexamen vid teknisk högskolas avdelning
för väg- och vattenbyggnad (jfr 2 kap. 2 § fastighetsbildningslagen). I
flera yttranden påyrkas däremot, att full mätningsmannakompetens skall
krävas, d. v. s. förutom examen som nyss sagts minst två års väl vitsordad
praktik under sakkunnig ledning inom fastighetsbildningsväsendet. Överensstämmelse
skulle härigenom vinnas med de kompetenskrav, som enligt 30 §
2 mom. departementsförslaget gälla beträffande den som upprättar grundkarta
till stadsplan. Förhållandena vid uppgörande av grundkarta till byggnadsplan
äro emellertid regelmässigt enklare än vid uppgörande av grundkarta
till stadsplan. Särskilt torde detta vara förhållandet, då byggnadsplan
kommer till användning i sådana fall, där hittills använts avstyckningsplan.
Jag anser fördenskull i likhet med utredningen, att kravet på viss praktik
inom fastighetsbildningsväsendet utan olägenhet kan eftergivas då det gäller
mätningsförrättare för upprättande av byggnadsplan. Möjlighet vinnes därigenom
att för dylika arbeten, vilka i jämförelse med de uppgifter som eljest
åvila mätningsman oftast äro av enkel beskaffenhet, använda även yngre
lantmätare och andra tekniker. Skulle byggnadsplan avse större område eller
eljest vara av komplicerad beskaffenhet, torde i allmänhet förskott komma
att begäras till plankostnaderna. Vid prövningen av ansökan om sådant förskott
bör tillses, ej blott att själva planen utan även att grundkartan blir
upprättad av person som är fullt lämpad för uppgiften.

Rätt att meddela dispens från de nyss behandlade kompetensreglerna torde,
såsom utredningen föreslagit, böra tillkomma länsstyrelsen. Skäl finnas
visserligen för att i stället anförtro dispensprövningen åt lantmäteristyrelsen
eller överlantmätaren i länet. Då ansvaret för byggnadsplans uppgörande
vilar på länsstyrelsen, torde dock länsstyrelsen vara att föredraga som dispensmyndighet.
Det torde kunna antagas, att länsstyrelsen, innan dylikt
ärende avgöres, inhämtar yttrande från lantmäteristyrelsen eller överlantmätaren.
Dispensbeslut torde böra meddelas från fall till fall, icke generellt.

Mot utredningens uttalanden angående sättet för mätningens utförande vid
uppgörande av grundkarta till byggnadsplan har jag i stort sett icke något
att erinra. Det synes praktiskt och lämpligt att dylika mätningar utföras på
sådant sätt, att arbetsresultaten kunna användas både vid själva planläggningsarbetet
och vid de efterföljande plangenomförande åtgärderna, främst
avstyckning. I regel torde få förutsättas att mätningen sker med den noggrannhet
som i mätningsförordningen stadgas beträffande finmätning. I allt

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

fall synes detta böra vara förhållandet, därest byggnadsplan upprättas i
stad. På landsbygden kunna måhända stundom vissa eftergifter vara möjliga,
t. ex. då planområdet är litet och någon större utveckling av byggnadsverksamheten
ej är att förvänta. De närmare allmänna anvisningar som kunna
erfordras beträffande utarbetandet av grundkarta, torde såsom utredningen
föreslår böra meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen.
Hos lantmäteristyrelsen kunna därjämte liksom hittills kommuner
och myndigheter avgiftsfritt erhålla råd och anvisningar för utarbetande av
arbetsprogram för mätningar till byggnadsplanekarta och andra kartarbeten
av olika slag.

Den i vissa yttranden berörda frågan om äganderätten till mätningshandlingar,
konceptkarta och markeringar till byggnadsplan är av viss betydelse
beträffande både städerna och landsbygden, dock torde äganderätten till
markeringarna sakna större intresse. För att sådana mätningshandlingar
skola kunna användas vid de plangenomförande mätningarna är det av vikt,
att de redovisas till och förvaras hos lämplig myndighet. Det synes fördenskull
böra föreskrivas, att mätningshandlingarna skola jämte grundkartan
eller kopia därav åtfölja förslag till byggnadsplan. Handlingarna komma härigenom
att redovisas i stad till byggnadsnämnden enligt 5 § i 1936 års kungörelse
med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregisterväväsendet
i rikets städer, sådan denna paragraf avfattats i utredningens förslag
(betänkandet s. 131), och på landet till länsstyrelsen. Uti 5 § av den av
utredningen föreslagna kungörelsen om expediering av vissa beslut (betänkandet
s. 133) synes lämpligen böra stadgas, att mätningshandlingar till grundkarta
för byggnadsplan på landet skola av länsstyrelsen vidarebefordras till
länslantmäterikontoret.

Paragrafen har avfattats med iakttagande av vad sålunda anförts. Vissa
jämkningar, som vidtagits uti stadgandena i 30 § om uppgörande av förslag
till stadsplan, ha därjämte föranlett motsvarande ändringar i förevarande
paragraf.

121 §,

Denna paragraf, som motsvarar 89 § 3 mom. i gällande byggnadsstadga,
överensstämmer i sak med 52 § i utredningens förslag (motiv, se s. 518 i
betänkandet).

122 §.

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 90 §, överensstämmer i sak med
123 § i utredningens förslag (motiv, se s. 541—542 i betänkandet).

Yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför, att enligt förevarande paragraf
skulle underrättelse om utställandet av byggnadsplaneförslag tillställas bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

161

vägförvaltningen, dock endast om och i den utsträckning så prövades erforderligt.
Denna formulering läte förmoda, att vägförvaltningarna endast i undantagsfall
skulle beröras av förslagen. Tvärtom torde det dock förhålla sig
så, att vägförvaltningarna i de allra flesta fall hade intressen att bevaka i
fråga om dessa planer. Formuleringen borde ändras i överensstämmelse härmed.
Vidare borde påpekas den oklarhet som rådde beträffande begreppet
sakägare. Att vägförvaltning som statligt övervakande organ i detta fall skulle
räknas som sakägare syntes icke stämma väl överens med gängse språkbruk.
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län anser det vara svårt att bestämma,
vilka som vore att anse som sakägare, överlantmätaren i Värmlands län
framhåller, att frågan om allmän vägs sträckning för närvarande kunde i
åratal fördröja upprättandet av en ur samhällssynpunkt mycket angelägen
plan. På något sätt borde ordnas så att vägmyndigheterna inom rimlig tid
kunde lämna besked om en plans genomförbarhet i förhållande till aktuella
vägfrågor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att länsstyrelsen icke
kunde dela utredningens uppfattning att kungörelse i kyrka och ortstidning
vore obehövlig vid utställande av förslag till byggnadsplan. Länsstyrelsens
erfarenhet vore, särskilt när det gällde större byggnadsplaneområden, att
ett avsevärt antal brev till markägare brukade komma tillbaka såsom obeställbara.
Kungörelseförfarandet borde bibehållas i någon form. Lämpligt
kunde måhända vara att lägga i den utställande myndighetens hand att bestämma,
huruvida kungörelse skulle utfärdas eller ej, varvid dock borde iakttagas
att kungörelse som regel utfärdades om risk förelåge att samtliga kallelsebrev
ej skulle nå sina adressater inom skälig tid före utställningstidens
utgång. Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar, att publikationsförfarandet
vid utställandet av byggnadsplaneförslag skulle vinna i säkerhet, om kungörelse
i kyrkan och i tidning bibehölles.

Svenska kommunaltekniska föreningen, föreningen Sveriges stadsarkitekter
och byggnadsnämnden i Göteborg anse det onödigt, att överlantmätaren
höres över byggnadsplaneförslag i stad. Den jordpolitiska kontrollen borde
enligt deras mening sättas in långt tidigare, i första hand i samband med
generalplanearbetet. Överståthållarämbetet påpekar, att överlantmätare saknades
för Stockholm. Byggnadsstyrelsen borde i huvudstaden kunna fullgöra
överlantmätarens ifrågavarande funktioner. Länsarkitekterna i Kronobergs
och Gävleborgs län framhålla, att yttrande givetvis borde inhämtas
även från länsarkitekten, medan överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län
uttalar, att erforderlig personal saknades å lantmäterikontoret för att klara
den väsentliga ökningen i arbetet med att granska byggnadsplanerna ur jordpolitisk
synpunkt. Slutligen anför byggnadsnämnden i Göteborg, att om byggnadsnämnd
enligt landsbygdsbestämmelserna skulle upprättas för stad borde
yttrande inhämtas från byggnadsnämnden och den som hade att företräda
staden redan innan förslaget utställdes till granskning.

Bihanq till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 211.

162

Kungl. Mcij:ts proposition nr 211.

Departementschefen.

Om förslag till byggnadsplan avser allenast ett mindre område, kan det
mången gång vara onödigt att yttrande över förslaget inhämtas från vägförvaltningen.
Jag biträder därför utredningens förslag att underrättelse om
utställande av byggnadsplaneförslag skall tillställas vägförvaltningen allenast
om och i den mån så prövas erforderligt. Vidare torde det såsom utredningen
framhållit i regel vara onödigt, att kungörelse sker i kyrkan eller ortstidning
om utställandet av byggnadsplaneförslag. Verkan av dylik kungörelse
synes i allmänhet vara ganska ringa, i all synnerhet om — såsom i
regel torde vara fallet därest alla markägare ej kunna nås genom de föreskrivna
personliga kallelsebreven — markägarna äro avlägset boende eller
vistas på utrikes ort. Det bör vidare erinras, att byggnadsplan skall ersätta
den nuvarande enkla avstyckningsplanen, vilken kan godkännas av länsstyrelsen
utan något som helst kallelseförfarande, och att byggnadsplan ofta
torde komma att avse små områden. Hinder möter icke att länsstyrelse, då
så finnes lämpligt, utfärdar kungörelse i kyrka eller ortstidning rörande
utställandet av ett eller annat byggnadsplaneförslag av större omfattning.
Missförstånd synes ej behöva uppkomma om att ordet »sakägare» i 2 mom.
första stycket skall avse alla de enskilda personer eller myndigheter, som
enligt 1 mom. skola underrättas om utställandet, och alltså i vissa fall även
vägförvaltningen. I dylik betydelse användes ordet sakägare redan i den nuvarande
byggnadsstadgan, exempelvis i 19 och 90 §§.

Enligt 3 mom. skall yttrande angående byggnadsplaneförslag, innan ärendet
avgöres, inhämtas från överlantmätaren. Detta torde allmänt förekomma
redan nu. överlantmätarens hörande får emellertid särskild betydelse
med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 117 § departementsförslaget, att
vid byggnadsplans uppgörande jordbrukets, skogsskötselns och därmed jämförliga
näringars intressen skola beaktas. Att länsstyrelsen därjämte bör höra
länsarkitekten är självklart och torde ej behöva stadgas.

I vissa yttranden har framhållits att det såvitt anginge stad vore onödigt
att höra överlantmätaren angående upprättade förslag till byggnadsplan. Enligt
propositionsförslaget till byggnadslag skall byggnadsplan i stad användas
endast i särskilda fall efter förordnande av Kungl. Maj:t, därvid det förutsättes
att sådant förordnande kommer att meddelas huvudsakligen beträffande
områden av ren landsbygdsnatur. Med hänsyn härtill torde det vara
motiverat att även i de fall, då förevarande paragraf vinner tillämpning i
stad, bibehålla kravet på överlantmätarens hörande. Vad särskilt angår Stockholm
saknas överlantmätare därstädes. Det synes emellertid kunna antagas,
att om byggnadsplan upprättas i Stockholm, överståthållarämbetet sörjer för
att erforderlig utredning av alla på frågan inverkande omständigheter kommer
till stånd.

Det torde vidare kunna förutsättas, att länsstyrelsen, då fråga uppkommer
om upprättande av byggnadsplan i stad, redan på ett tidigt stadium i erforderlig
utsträckning samråder med byggnadsnämnden och stadens myn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211. 163

digheter, främst drätselkammaren. Någon föreskrift härom lärer icke vara
erforderlig.

Vad slutligen angår den av överlantmätaren i Värmlands län gjorda anmärkningen,
att vägmyndigheternas dröjsmål med ställningstagandet till
vissa vägfrågor kan försvåra upprättandet av byggnadsplan, må framhållas
att det givetvis är angeläget att besked från vägmyndigheternas sida snarast
möjligt lämnas rörande sådana vägföretag, vilka ha betydelse i planärenden.
Det synes dock oundvikligt, att upprättandet av planförslag stundom måste
fördröjas genom att planen äger samband med fråga om framdragande eller
omläggning av allmän väg.

123 §.

Paragrafen, vilken motsvarar 91 § i gällande byggnadsstadga, överensstämmer
i sak med 124 § i utredningens förslag (motiv, se s. 542 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att underrättelse rörande fastställelse
av byggnadsplan borde, i det fall att kungörelse härom skulle ske genom
annons i ortstidning, tillika anslås inom det område, för vilket byggnadsplan
fastställts. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför, att i fråga om detaljplanerna
möjlighet funnes för väg- och vattenbyggnadsverkets tjänstemän
att taga del av dem hos byggnadsstyrelsen eller länsarkitekten. Några kopior
av dessa planer behövde därför icke tillställas styrelsen. Däremot vore det
angeläget, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen underrättades om fastställelsebesluten.
Vågförvaltningen i Uppsala län yrkar, att vägförvaltningen
skulle erhålla såväl avskrift av beslut om byggnadsplans fastställande som
kopia av karta med beskrivning rörande planen. Länsarkitekten i Uppsala lön
begär, att även länsarkitekterna skulle erhålla dylika avskrifter och kopior,
medan byggnadsnämnden i Borås beträffande byggnadsplan i stad framställer
samma begäran såvitt angår drätselkammaren.

Departementschefen.

Sedan byggnadsplan fastställts, skola enligt utredningens förslag sakägarna
underrättas härom antingen genom personliga kallelsebrev eller genom
kungörelse i ortstidning. Detta synes lämpligt. Tillräckliga skäl torde saknas
att, om sakägarnas underrättande sker på sistnämnda sätt, tillika fordra anslag
av beslutet på plats inom byggnadsplaneområdet.

Underrättelse om byggnadsplans fastställande samt kopia av karta med
beskrivning rörande planen torde omedelbart böra tillställas sökanden, om
sådan finnes, samt byggnadsnämnden, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
överlanlmätaren och vederbörande distriktslanlmätare. Övriga myndigheter,
som kunna ha intresse av planen, t. ex. vägmyndighetema och i stad
drätselkammaren, torde kunna taga del av handlingarna hos någon av de

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

förstnämnda myndigheterna. Att avskrift av fastställelsebeslutet eller kopia
av karta med beskrivning särskilt tillställes vägmyndighet, drätselkammare
eller annan sådan myndighet synes knappast erforderligt. Vad länsarkitekten
angår torde denne såsom länsstyrelsens tjänsteman äga omedelbar tillgång
till de handlingar som bli kvarliggande hos länsstyrelsen.

124 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande stadga, överensstämmer
i sak med 125 § i utredningens förslag (motiv, se s. 542—543, jämförda
med s. 521 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att förslag till fördelning av plankostnaderna
borde upprättas av planförfattaren i samråd med byggnadsnämnden.

Departementschefen.

Enligt vad som anförts i propositionen rörande byggnadslagen skall länsstyrelsens
beslut angående fördelning av kostnaderna för byggnadsplan icke
vara omedelbart exigibelt. Det skall däremot innebära ett bindande avgörande
av plankostnadernas fördelning mellan kommun å ena sidan och markägarna
å den andra samt mellan olika fastigheter inbördes. Med hänsyn härtill torde
det vara erforderligt att sakägarna på sätt utredningen förordat erhålla tillfälle
att yttra sig över upprättat förslag till kostnadsfördelning. Åt planförfattaren
torde mången gång lämpligen kunna uppdragas att uppgöra dylikt förslag.
Länsstyrelsen är oförhindrad att föranstalta därom.

125 §.

Paragrafen motsvarar 92 § i gällande byggnadsstadga och 126 § i utredningens
förslag.

Yttrandena.

överlantmätaren i Jönköpings lån uttalar, att vid ändring av byggnadsplan
skulle enligt utredningens förslag tillämpas samma förfarande som vid antagandet
av sådan plan. Om vid omläggandet av allmän eller enskild väg
denna erhållit en från den fastställda byggnadsplanekartan något avvikande
läge, måste vid avstyckning efter sådan väg byggnadsplanen ändras innan
avstyckningar finge ske. Detta medförde tidsutdräkt och obehag för sakägarna.
I dylika fall, då det endast vore fråga om en mindre justering av byggnadsplan,
borde en mindre tidsödande procedur för ändringen kunna få tillgripas
eller i varje fall en dylik avstyckning kunna få fastställas utan hinder av den
konstaterade avvikelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

165

Departementschefen.

Beträffande ändring av byggnadsplan torde böra gälla i huvudsak samma
bestämmelser som i fråga om ny byggnadsplan. Att avstyckning icke får verkställas
i strid mot fastställd byggnadsplan kan i vissa fall medföra onödig tidsutdräkt
för sakägarna. Denna olägenhet torde emellertid icke böra undanröjas
genom förenkling av förfarandet vid ändring av byggnadsplan utan genom
sådan ändring av jorddelningslagstiftningen, att avstyckning i särskilda fall
kan verkställas utan hinder av fastställd plan.

Föreskrifterna i 120 § 1 mom. om grundkarta torde innebära en skärpning
i vad för närvarande gäller angående det kartmaterial som erfordras vid
uppgörande av byggnadsplan. Föreligger fråga om ändring av byggnadsplan,
kan kravet på upprättande av grundkarta med i nyssnämnda paragraf angiven
noggrannhet stundom vara onödigt strängt. På liknande sätt som i
33 § 1 mom. förordats för motsvarande fall vid ändring av stadsplan torde
viss eftergift därför böra medgivas i fråga om grundkartas beskaffenhet vid
ändring av byggnadsplan. Såsom utredningen föreslagit lärer det ej vara
nödvändigt att sammanträde, varom förmäles i 114 §, hålles då fråga är om
ändring av byggnadsplan.

126 och 127 §§.

Dessa paragrafer, vilka sakna motsvarighet i gällande byggnadsstadga, överensstämma
i stort sett med 127 och 128 §§ i utredningens förslag (motiv, se
s. 543 i betänkandet).

14 KAP.

Om utomplansbestämmelser.

128 §.

Paragrafen, vilken motsvarar nuvarande 94 §, överensstämmer i sak med
129 § i utredningens förslag (motiv, se s. 543—544 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Älvsborys län anföra, att yttrande på
grund av föreskrifterna i 129 §, jämförd med 123 § 1 mom., i utredningens
förslag, borde inhämtas från riksantikvarien, när anledning funnes till antagande,
att fast fornlämning funnes inom område för vilket utomplansbestämmelser
skulle fastställas. Detta innebure visserligen icke någon ändring
i vad nu gällde, men det kunde ändock ifrågasättas om icke, i syfte att förkorta
tiden för ärendets behandling, denna föreskrift kunde ändras på sådant
sätt, att riksantikvarieämbetet genom avskrift av resolutionen och karta över
områdets gränser underrättades om att utomplansbestämmelser fastställts för
visst område, varefter riksantikvarieämbetet, sedan erforderlig inventering
verkställts, kunde delgiva länsstyrelsen, för vidare befordran till vederbörande

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

byggnadsnämnd, undersökningens resultat jämte eventuell uppgift om vad
som ur fornminnessynpunkt borde beslutas vid prövning av byggnadsnämnden.
Länsstyrelsen framhåller vidare, att kungörelse i vissa fall skulle ske i
den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intoges. I länet
förekomme emellertid att kommunala meddelanden icke intoges i någon tidning
alls. Länsstyrelsen ifrågasatte, om icke i så fall föreskrift borde meddelas
om kungörande i åtminstone en ortstidning. Överlantmätaren i Stockholms
län anser, att klara föreskrifter borde meddelas om att utomplansbestämmelseområden
ej borde få göras större än nödigt. Beslut om utomplansbestämmelser
sträckte sina verkningar vida in på den egentliga fastighetsbildningsverksamhetens
område.

Departementschefen.

Den föreslagna skyldigheten att inhämta riksantikvarieämbetets yttrande
innan utomplansbestämmelser fastställas, därest det kan antagas att fast
fornlämning finnes inom det blivande utomplansområdet, torde icke kunna
avskaffas utan olägenhet för fornminnesvården. Ej heller synes någon större
tidsförlust med ärendets avgörande vara att befara på grund av denna skyldighet.
För att avgiva yttrande i ärendet torde nämligen riksantikvarieämbetet
i regel icke behöva verkställa undersökning på marken utan yttrandet
kan avgivas med stöd av redan befintligt undersökningsmaterial. Sedan utomplansbestämmelserna
fastställts, kan ämbetet verkställa eventuellt erforderliga
kompletterande undersökningar samt delgiva länsstyrelsen och byggnadsnämnderna
undersökningens resultat.

Såsom förut nämnts medför den omständigheten, att kommunala meddelanden
för viss ort icke bruka intagas i ortstidning, icke befrielse från skyldighet
att -—- då kungörande i »den eller de tidningar vari kommunala meddelanden
för orten intagas» föreskrives i byggnadsstadgan — tillse att kungörande
sker i åtminstone en ortstidning.

I fråga om stadsplan och byggnadsplan har särskilt föreskrivits, att sådan
plan icke må avse större område än som är eller kan bli bebyggt eller
eljest taget i anspråk inom nära förestående tid. Anledning att på liknande
sätt begränsa område för utomplansbestämmelser, såsom i ett yttrande förordats,
synes ej föreligga.

15 KAP.

Om byggande inom område för vilket stadsplan fastställts.

129 §.

Genom förevarande stadgande, som saknar motsvarighet i gällande byggnadsstadga
och utredningens förslag, skall vad för stad är föreskrivet med
avseende å byggnads yttre och inre anordnande, byggnadslov, tillsyn över
byggandet m. m. äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan ort på landet,
för vilken stadsplan fastställts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

167

16 KAP.

Om byggande inom område för vilket byggnadsplan eller utomplans bestämmelser

fastställts.

Om byggnads yttre och inre anordnande m. m.

130—132 §§.

Dessa paragrafer, vilka motsvara 102—108 §§ i gällande byggnadsstadga,
överensstämma i sak med 138—140 §§ i utredningens förslag (motiv, se s.
549—550 i betänkandet).

133 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 109 § samt 141 § i utredningens förslag
(motiv, se s. 550 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön anför, att bestämmelser av den i förevarande
paragraf omförmälda innebörden borde om möjligt utsträckas att gälla
byggnad även utanför sådant område som avsåges i paragrafen.

Departementschefen.

Förevarande paragraf gäller likasom övriga paragrafer i 16 kap. endast
inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.
Inom andra områden på landet kan en viss allmän skyldighet att underhålla
byggnad så att hälsofara eller brandfara icke uppkommer härledas ur föreskrifterna
i hälsovårdsstadgan och brandstadgan. Några föreskrifter därutöver
torde icke böra meddelas.

I paragrafen torde böra vidtagas enahanda jämkningar som förordats
för motsvarande fall i 72 §..

134 §.

Denna paragraf motsvarar 109 a § i gällande byggnadsstadga och 142 § i
utredningens förslag.

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund anför, att ett flertal byggnadskonsulenter
numera hade stadsarkitekts kompetens. Det syntes då vara lämpligt och skäligt
alt även byggnadsnämnd på landet, som till sitt biträde hade byggnadskonsulent
med stadsarkitekts kompetens, erhölle sådan rätt att medgiva mindre
avvikelser från bestämmelserna i 74—78 och 80—84 §§ i utredningens
förslag som stadgades i 88 §. 142 § och 178 § 2 mom. i utredningens förslag
borde därför kompletteras med bestämmelser om sådan rätt. Byggnadsinspektören
för Sydkustens utomplansområde nr A uttalar liknande mening.

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Departementschefen.

Enligt 73 § departementsförslaget må inom stad avvikelse från vissa bestämmelser
rörande byggnads utförande medgivas i byggnadsordning. För
särskilt fall får sådan avvikelse beslutas av länsstyrelsen eller, där fråga är
om mindre avvikelse som ej innebär skärpning, av byggnadsnämnden,
om nämnden till sitt biträde har stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden.
Såsom påpekats av svenska arkitekters riksförbund bör, därest
dessa bestämmelser om byggnads utförande genom förordnande av länsstyrelsen
göras tillämpliga inom byggnadsplane- eller utomplansområde,
undantag från dem kunna medgivas i samma ordning som föreskrivits beträffande
stad. Har byggnadsnämnd på landet till sitt biträde byggnadskonsulent
med stadsarkitekts kvalifikationer, bör sålunda byggnadsnämnden i
viss utsträckning kunna medgiva undantag från bestämmelserna i fråga. Motsvarande
bör gälla beträffande sådana undantag från byggnadsplan, utomplansbestämmelser
m. m., som omförmälas i 170 § 2 mom. departementsförslaget.

Om byggnadslov.

135 §.

Första stycket i paragrafen motsvarar nuvarande 110 § och 143 § första
stycket i utredningens förslag (motiv, se s. 550—551 i betänkandet). Andra
stycket är nytt.

Departementschefen.

Första stycket torde böra innehålla bestämmelse om skyldighet för den som
ämnar företaga nybyggnad inom byggnadsplane- eller utomplansområde att
söka byggnadsnämndens lov till företaget i fråga.

Erfarenheten torde utvisa, att bebyggelsen på landsbygden icke alltid anpassar
sig efter rådande naturförhållanden på lämpligt sätt. Ett enda hus som
förlägges på höjden av ett vackert berg eller en dominerande kulle eller på
en utskjutande udde i en sjö kan, om det icke på ett ändamålsenligt sätt infogas
i landskapsbilden, allvarligt skada trevnads- och skönhetsvärden för
ett stort område, stundom för en hel bygd. Genom tillämpning av bestämmelserna
i 122 § byggnadslagen kan länsstyrelsen åvägabringa en viss kontroll
i fråga om bebyggelsen ur naturskyddssynpunkt. Denna kontroll avser
dock endast sådana begränsade områden, för vilka särskilda förordnanden
enligt nämnda paragraf utfärdas. På landsbygden i övrigt är bebyggelsen
i princip fri. Givetvis kunna landskapets skönhetsvärden spolieras även genom
vanliga smärre boningshus eller sportstugor. Den största risken för att
skada uppstår föreligger emellertid, om större byggnader av särskilda slag,
såsom hotell eller sjukhus samt industrianläggningar, uppföras utan hänsynstagande
till naturskyddets eller kulturminnesvårdens intressen. Icke alltid
kan förväntas, att byggnadsnämnden, därest lov till sådan byggnad skall sökas
hos nämnden, tillräckligt beaktar intressen av detta slag (jfr dock 137 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

169

jämförd med 82 §). Det synes vara ett rimligt krav att byggnad av dylik
speciell beskaffenhet icke får komma till stånd på landsbygden utan att dess
lämplighet prövats av länsstyrelsen. Jag förordar fördenskull att i paragrafens
andra stycke införes stadgande av huvudsaklig innebörd, att hotell, sjukhus,
fabrik eller annan industriell anläggning icke får verkställas inom utomplansområde,
innan länsstyrelsen prövat att byggnaden ej står i strid mot de
grundsatser som angivas i 122 § byggnadslagen. För områden på landet, där
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej gälla, torde motsvarande regler
böra införas. Stadgande därom har upptagits i 143 § 1 mom. Från skyldigheten
att underställa sådant byggnadsföretag länsstyrelsens prövning ha emellertid
undantagits allmän byggnad, vartill ritningarna enligt gällande författning
skola prövas av statlig myndighet (jfr 139 § och 143 § 3 mom.).

136 §.

Denna paragraf, vilken motsvarar 111 § i gällande byggnadsstadga, överensstämmer
i stort sett med 144 § i utredningens förslag (motiv, se s. 551 i betänkandet)
.

Yttrandena.

Gävleborgs läns byggnadsnämndsförbund anför, att enligt förevarande paragraf
skulle sökande av byggnadslov visa sig förfoga över den tomtplats, varå
byggnadsarbetet skulle utföras, eller visa att han eljest vore berättigad till
arbetets utförande. Denna bestämmelse hade på sina håll tolkats så, att fastighetsbildning
icke behövde föregå byggnadslov. Bestämmelsen i byggnadslagen
att tomt icke finge bebyggas innan den rättsligen bildats hade icke någon
motsvarighet för landsbygden. På detta sätt skulle bebyggelsen å blivande tätbebyggda
områden kunna påbörjas utan att planläggning föregått. För undvikande
av en dylik tolkning av ifrågavarande bestämmelse borde i byggnadsstadgan
införas en föreskrift av det innehåll, att lov för nybyggnad ej
finge beviljas förrän fastigheten blivit »rättsligen bildad.» Länsstyrelsen i
Gävleborgs län gör i huvudsak samma uttalande. Överlantmätaren i Västerbottens
län yttrar, att då det kunde bli betungande om bestämmelse infördes
att fastighetsbildning ovillkorligen skulle föregå byggnadslov, borde i stället
stadgas att, när ansökan om byggnadslov förelåge och den för byggnaden avsedda
tomtplatsen icke i laga ordning utbrutits, byggnadsnämnden skulle
innan dylikt lov meddelades infordra yttrande från vederbörande lantmätare
eller mätningsman.

Departementschefen.

Såsom förut nämnts torde ordet tomtplats avse ej allenast särskild fastighet
utan även arrendeområde och dylikt (se s. 100). Då byggnadsnämnden prövar
ansökan om lov till nybyggnad å tomtplats, som ej utgör utbruten fastighet,
torde byggnadsnämnden böra i viss mån ingå på eu förhandsprövning av den
eventuellt efterföljande fastighetsbildningen. Fn erinran om byggnadsnämn -

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

dens skyldighet att tillse att tomtplatser erhålla lämplig storlek och form har
för övrigt intagits i 103 § 3 mom. departementsförslaget. Såsom påpekats i ett
yttrande kan det vara lämpligt att byggnadsnämnden i dylika fall inhämtar
yttrande från lantmätare eller mätningsman.

137 §.

Paragrafen motsvarar 112 och 113 §§ i gällande byggnadsstadga samt 145 §
i utredningens förslag (motiv, se s. 552 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund anser, att bestämmelserna i 98 § i utredningens
förslag vilka bestämmelser åsyftade att främja kulturminnesvården,
borde kunna gälla även på landet. Många exempel kunde anföras på att kulturmiljön
på landet förstörts på grund av bristen på prohibitiv lagstiftning.
Alla åtgärder borde därför vidtagas för att stävja ett fortsatt skövlande av
landsbygdens kulturskatter. Liknande mening uttalas av länsarkitekternas förening
och bgggnadsinspektören för Sydkustens utomplansområde nr A. Riksantikvarieämbetet
hemställer, att andra stycket i paragrafen erhåller sådan
lydelse att därav framgår, att byggnadsnämnden vid prövning av ansökan
om byggnadslov skall tillse, »att fasta fornlämningar skyddas i enlighet med
vad därom är stadgat».

Departementschefen.

Såsom utredningen förordat böra de för stad meddelade bestämmelserna
i 93 och 94 §§ i utredningens förslag, vilka motsvara 78 och 80 §§ i departementsförslaget,
göras tillämpliga inom byggnadsplane- och utomplansområden
på landsbygden. Inom sådana områden torde vidare böra gälla det i 79 §
departementsförslaget intagna stadgandet att byggnadslov ej må medgivas för
nybyggnad som är att hänföra till tätbebyggelse innan detaljplan fastställts.
Angående den närmare innebörden av sistnämnda stadgande hänvisas till vad
förut anförts. Slutligen synes inom byggnadsplane- och utomplansområde
också böra tillämpas stadgandena i 81 och 82 §§ departementsförslaget, av
vilka den sistnämnda avser att åvägabringa skydd för vissa kulturhistoriska
intressen. Såsom påpekas i vissa yttranden torde nämligen behov av skydd
för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och deras omgivningar föreligga ej
blott inom städer och samhällen utan även på landsbygden.

138 §.

Paragrafen motsvarar utan ändring i sak nuvarande 114 § och 146 § i utredningens
förslag.

139 §.

Denna paragraf överensstämmer med 115 § i gällande byggnadsstadga och
147 § i utredningens förslag (motiv, se s. 552 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

171

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att anmälan om i paragrafen
omförmälda byggnadsföretag borde göras till byggnadsnämnden. För den
byggande förelåge skyldighet att iakttaga lokala föreskrifter och de lokala
synpunkterna borde beredas tillfälle att komma fram. Länsarkitekten i Stockholms
lån anför, att enär byggnadskontroll ofta lades över betydelsefulla områden
på landet, syntes det skäligt att även byggnadsnämnd på landet underrättades
om arbeten berörande allmän byggnad på samma sätt som föreskrivits
för stad. Byggnadsnämnden i Järfälla socken uttalar samma mening.

Departementschefen.

Såsom utredningen framhållit är det önskvärt att vederbörande statliga
myndigheter vid planering av byggnadsföretag söka kontakt med byggnadsnämnden
för att erhålla upplysning om gällande byggnadsreglerande bestämmelser
och om lokala önskemål. Uttrycklig skyldighet att underrätta byggnadsnämnderna
torde dock icke lämpligen böra åläggas statsmyndigheterna.

Om tillsyn över byggandet.

140 §.

Paragrafen, som motsvarar 116 § i gällande stadga och 148 § i utredningens
förslag, företer i förhållande till dessa båda paragrafer allenast den olikheten
att dess tillämplighet inskränkts till områden med byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser. Någon ändring i sak torde ej föranledas härav (jfr
emellertid nuvarande 108 a och 115 a §§).

Särskilda bestämmelser om byggande Inom byggnadsplan.

141 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande byggnadsstadga men motsvarar
149 § i utredningens förslag (motiv, se s. 553 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Kristianstads län anför, att i en paragraf motsvarande
den av utredningen föreslagna 111 § lämpligen kunde intagas särskilda bestämmelser
om byggande utom byggnadsplan, avsedda som generella föreskrifter
för utomplansområden. Paragrafen skulle sålunda icke få formen
av en byggnadsstaga för landsbygden. Länsarkitekten i Jämtlands län anser,
att första stycket i paragrafen borde gälla även för utomplansområden. Då
väglagen ej gällde inom byggnadsplan, vore sista stycket överflödigt.

Departementschefen.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skall, då byggnadsplan utlägges över
ett område på landet, detta automatiskt medföra att vissa i paragrafen angivna
enkla regler gälla i fråga om områdets bebyggande, såvida ej annat fö -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

reskrives genom särskilda byggnadsplanebestämmelser. Häremot synes icke
vara något att erinra. I fråga om utomplansbestämmelseområde torde däremot
motsvarande anordning knappast vara lämplig. Länsstyrelsen bör sålunda,
då utomplansbestämmelser utfärdas för landet, alltid särskilt angiva
vilka föreskrifter som skola gälla.

Enligt 35 § lagen om allmänna vägar äga de i 33 och 34 §§ samma lag
meddelade bestämmelserna om byggnads uppförande i närheten av allmän
väg icke tillämpning inom område med byggnadsplan. Tredje stycket i paragrafen
enligt utredningens förslag torde därför böra utgå.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten.

142 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande byggnadsstadga men motsvarar
150 § i utredningens förslag (motiv, se s. 553 i betänkandet).

Tillämpningen av förevarande paragraf har i departementsförslaget inskränkts
till byggnadsplane- och utomplansområden. Angående hänsyn till
försvarets eller luftfartens intressen inom andra områden på landet meddelas
föreskrifter i 129 och 144 §§.

17 KAP.

Om byggande inom område som inte omfattas av stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser.

143_145 §§.

143 § har viss motsvarighet i nuvarande 108 a § och 115 a § 1 mom. samt
motsvaras i utredningens förslag av 151 §. 144 och 145 §§ sakna motsvarighet
i gällande stadga. Den förra av dessa båda paragrafer motsvarar emellertid
152 § i nämnda förslag (motiv, se s. 554—555 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Östergötlands län anför, att lämpliga bestämmelser, analoga
med de som nu gällde i 80 § byggnadsstadgan beträffande stads icke
stadsplanelagda delar, borde gälla för den egentliga landsbygden, d. v. s. för
områden som avsåges i förevarande kapitel.

Departementschefen.

En av de principer, varå byggnadslagen vilar, är att byggnadsverksamheten
på landsbygden utanför stadsplane-, byggnadsplane- och utomplansområden
skall vara fri, därvid dock skall iakttagas dels att byggnadsverksamheten
ej får taga sådan omfattning att tätbebyggelse uppstår och dels att viss
hänsyn skall tagas till naturskyddets, civilförsvarets, det militära försvarets
och luftfartens behov. Bestämmelserna i 143 § 1 mom., som avse att tillgo -

Kungi. Maj.ts proposition nr 211.

173

dose naturskyddets och kulturminnesvårdens intressen, medför skyldighet
för den som ämnar uppföra hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning
på landsbygden att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande till
företaget. Angående motiven till dessa bestämmelser hänvisas till vad därom
förut anförts (s. 168—169). 2 mom. innehåller föreskrifter angående byggnadsverksamhetens
reglering ur civilförsvarssynpunkt. Dessa föreskrifter medföra
liksom de motsvarande föreskrifterna i gällande byggnadsstadgan skyldighet
för den som uppför vissa större byggnader och anläggningar på landet att
iakttaga de i 64 § angivna bestämmelserna om byggnads eller anläggnings
utförande samt att söka lov hos länsstyrelsen till byggnadsföretaget i fråga.
Tillämpningen av 143 § är sålunda icke inskränkt till vissa områden.

I fråga om hänsynstagandet till försvarets och luftfartens intressen gäller
däremot, såsom framgår av 121 § andra stycket byggnadslagen, att förbud
mot nybyggnad i närheten av befästning eller flygfält på rena landsbygden
endast gäller inom särskilda av länsstyrelsen närmare angivna områden.
Länsstyrelsens förordnande — enligt nyssnämnda paragraf, jämförd med
81 eller 82 § byggnadslagen —- att inom visst landsbygdsområde nybyggnad
m. m. ej må ske till hinder för försvaret eller luftfarten bör, såsom uttalats
i propositionen angående byggnadslagen (s. 285), medföra att nybyggnad inom
området ej må äga rum utan att byggnadsnämnden prövat att hinder mot
företaget ej föreligger i nämnda hänseenden. 144 § innehåller stadgande
härom.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan
eller byggnadsplan äger länsstyrelsen enligt 123 § byggnadslagen meddela
det förbud mot nybyggnad och de föreskrifter i övrigt som för ändamålet
finnas erforderliga. Förbud mot tätbebyggelse eller viss annan bebyggelse
kan också uppkomma genom fastställelse av generalplan, däri mark
undantagits från sådan bebyggelse. Inom områden som omfattas av dylika
förbud eller föreskrifter bör, såsom anmärkts i propositionen angående byggnadslagen
(s. 270 och 286), nybyggnad icke få äga rum med mindre byggnadsnämnden
prövat hinder däremot ej föreligga. 145 § har avfattats i överensstämmelse
härmed.

146 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande stadga, motsvarar
143 § andra stycket i utredningens förslag (motiv, se s. 550—551 i betänkandet)
.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön, som i första hand anser att byggnadslov
bör sökas till varje nybyggnad, hävdar att om utredningens förslag
om införande av allenast anmälningsplikt till byggnadsnämnden godtoges,
undantag i vart fall icke borde göras beträffande byggnader för jordbrukets,
fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Byggnadsnämnden i
Ronneby anser, att ej blott nybyggnader utan även viktigare ombyggnader

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

och reparationer borde anmälas för byggnadsnämnden. Länsarkitekten i Skaraborgs
lön anför, att då anmälan till byggnadsnämnden ej behövde åtföljas
av ritning, det syntes vara svårt för nämnden att bilda sig en uppfattning i
frågan och giva råd.

Departementschefen.

I propositionen angående byggnadslagen (s. 79) uttalade jag att för att
byggnadsnämnden inom områden, där skyldighet att söka byggnadslov icke
förelåge, skulle kunna fullgöra sina uppgifter, skyldighet borde föreskrivas
att till nämnden anmäla alla byggnadsföretag, innan de påbörjades. Sådan
anmälningsskyldighet borde dock ej avse nybyggnad för jordbrukets eller
därmed jämförligt behov. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om
denna anmälningsskyldighet. Dylik skyldighet föreligger även i det fall, då
på grund av att nybyggnadsförbud utfärdats, t. ex. i avbidan på upprättande
av byggnadsplan, nybyggnad icke får ske utan länsstyrelsens tillstånd.

Genom det sätt, varpå nybyggnadsbegreppet definieras (se 169 §), komma
viktigare ombyggnader att inbegripas därunder. Anmälan till byggnadsnämnden
om nybyggnad behöver visserligen icke åtföljas av ritning. Nämnden
torde emellertid äga möjlighet att efter hänvändelse till den byggande få taga
del av upprättade ritningar. Vidare synes det kunna förväntas att allmänheten
utnyttjar den möjlighet som står till buds att erhålla råd av byggnadsnämnden
angående byggnadsarbetes utförande.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Gemensamma bestämmelser för stad och landet.

18 KAP.

Om regionplan.

147—161 §§.

Dessa paragrafer, vilka sakna motsvarighet i gällande stadga, överensstämma
i huvudsak med 153—167 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 555—-562 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Stockholms län framhåller, att regionplanen måste hållas
kontinuerligt aktuell och för sådant ändamål syntes den av utredningen i
154 § föreslagna översynen vart femte år ej vara tillräcklig. Beträffande 156 §
i utredningens förslag anmärker länsstyrelsen i Kalmar län, att den ledamot
av förbundsdirektionen, som enligt 129 § byggnadslagen utsåges av Kungl.
Maj:t, borde ingå såsom ledamot även av regionplanenämnden. Länsarkitekternas
förening anser, att länsarkitekten alltid borde vara självskriven le -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

175

damot i regionplanenämnd, medan Sveriges fastighetsägareförbund yrkar, att
fastighetsägarintresset måtte få representation i regionplaneförbundets direktion
eller i vart fall i regionplanenämnden. Länsarkitekten i Uppsala län anför,
att ordförandena i de av regionplanen berörda byggnadsnämnderna
lämpligen borde vara självskrivna medlemmar av regionplanenämnden.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen uttalar angående den av utredningen föreslagna
161 §, att då regionplanenämndens sammanträden praktiskt taget
undantagslöst torde komma att beröra trafikfrågor av ett eller annat slag,
det syntes riktigast att vägdirektören kallades till samtliga sammanträden. Styrelsen
förutsatte därjämte, att då styrelsen så prövade nödigt även annan representant
för styrelsen skulle få närvara vid nämndens sammanträden och
deltaga i överläggningarna. Överståthållarämbetet föreslår, att sistberörda
paragraf kompletteras med föreskrift att till sammanträde med regionplanenämnd
med Stockholm som intressent skulle kallas stadsarkitekten, stadsingenjören,
trafikpolisintendenten, förste stadsläkaren och stadsantikvarien
samt att dessa tjänstemän skulle erhålla samma rätt och befogenhet som eljest
vid sådana sammanträden tillkomme motsvarande befattningshavare i
länen. Byggnadsnämnden i Kalmar hävdar, att de i regionplaneförbundet ingående
kommunernas sakkunniga, såsom stadsarkitekt eller stadsplanearkitekt,
borde kallas till regionplanenämndens sammanträden samt äga rätt att
deltaga i överläggningarna. Därigenom skulle regionplanearbetet underlättas
och arbetets praktiska resultat väl kunna följas av kommunerna.

Byggnadsnämnden i Borås anser det böra föreskrivas, att vid uppgörande
av regionplan viktigare trafikleder skulle så anordnas, att olika slag av trafik
åtskildes och trafiksäkerhetens krav vederbörligen beaktades. Vidare borde
påpekas möjligheten av trafikledernas förläggning i parkbällen, skyddsområden
m. m. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför, att enligt 163 § i utredningens
förslag skulle vid uppgörande av regionplan hänsyn tagas till bl. a.
befintliga vägar och andra förhållanden. Det vore uppenbart att framför allt
planerade vägförbindelser måste tillgodoses i en regionplan då dylika vägförbindelser
mången gång vore avsedda att ersätta de befintliga. Det befintliga
vägnätets utformning bleve i så fall av sekundär betydelse. Vad nu anförts
gällde även i fråga om vatten- och avloppsnät. Luftfartsstyrelsen anmärker,
att med den utveckling som kunde förutses beträffande den civila luftfarten
vore det sannolikt att ett stort antal flygplatser för privatflyg, taxiflyg o. s. v.
komme alt anläggas i vårt land. Det vore med hänsyn härtill av största vikt
att i tid reservera erforderliga områden för flygplatsändamål, varigenom
undvekes att redan bebyggda områden måste utläggas till flygfält. Eu påminnelse
härom borde införas i byggnadsstadgan. Byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet
framhålla, att det vid uppgörande av regionplan borde beaktas
ej blott att fasta fornlämningar bevarades utan även att nödigt område
omkring sådana fornlämningar skyddades. Länsstyrelsen i Jönköpings län
anser, att för skydd av strandområden, om vilka förmäldes i 163 § tredje
stycket punkt 2, skulle krävas att dessa på grund av belägenhet, växtlighet
eller säregna naturförhållanden vore särskilt tilltalande. Tekniska högskolan

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

i Stockholm yttrar, att av nämnda paragraf tydligare borde framgå att en
regionplan i vissa fall kunde ges ett begränsat innehåll och sålunda bl. a.
upptaga blott ett fåtal problem till behandling. Byggnadsnämnden i Göteborg
anser, att enär vid uppgörande av regionplan hänsyn borde tagas till de
jordpolitiska intressena, detta borde anmärkas i 163 §.

I fråga om de av utredningen föreslagna 165 och 166 §§ uttalar luftfartsstyrelsen,
att styrelsen borde beredas tillfälle att taga del av upprättade och
antagna regionplaneförslag. Överbefälhavaren påyrkar, att militär myndighet
borde få yttra sig över förslag till regionplan. Vågförvaltningen i Uppsala län
hemställer, att vägförvaltningen måtte erhålla kopia av regionplaneförslag
och underrättelse om planens antagande.

Departementschefen.

Förevarande paragrafer innehålla bestämmelser angående regionplanenämnd
samt regionplans uppgörande in. m. De av länsarkitekten i Stockholms
län och länsstyrelsen i Kalmar län framställda anmärkningarna mot
föreskrifterna angående regionplanenämnds uppgifter och sammansättning
kan jag icke biträda. Ej heller torde det vara erforderligt eller lämpligt att,
såsom påyrkas i vissa andra yttranden, länsarkitekten eller ordförandena i
de av regionplanen berörda byggnadsnämnderna äro självskrivna ledamöter
i regionplanenämnden eller att fastighetsägaresammanslutning berättigas utse
ledamot av nämnden.

Till regionplanenämndens sammanträden torde, såsom utredningen föreslår,
böra i den mån omständigheterna därtill föranleda kallas länsarkitekten,
överlantmätaren, vägdirektören, förste provinsialläkaren och landsantikvarien.
Att dessa tjänstemän alltid kallas torde ej vara nödvändigt, bl. a. med
hänsyn till att regionplan ej behöver innebära en allmän planläggning utan
kan begränsas att avse visst eller vissa särskilda ändamål. Såvitt angår Stockholm
synes i stället för de nämnda tjänstemännen böra kallas stadsplanedirektören,
stadsarkitekten, stadsingenjören, trafikpolisintendenten, förste
stadsläkaren och stadsantikvarien. Det torde vidare kunna förutsättas att ett
nära samarbete kommer till stånd mellan regionplanenämnden, å ena sidan,
samt byggnadsnämnderna i de av regionplanen berörda orterna och byggnadsnämndernas
sakkunniga biträden, å den andra. Särskild föreskrift i syfte
att säkerställa sådant samarbete synes icke erforderlig.

Enligt utredningens förslag skall vid uppgörande av regionplan bland
annat tillses, att viktigare trafikleder erhålla ändamålsenlig omfattning och
sträckning. Hänsyn skall vidare tagas bland annat till befintliga vägar och
andra förhållanden som kunna bidraga till att underlätta regionplanens genomförande,
i den mån så kan ske utan att vad eljest i paragrafen stadgas
väsentligen åsidosättes. Härav lärer följa, att trafiklederna skola framdragas
på ett i alla hänseenden lämpligt sätt och sålunda under iakttagande bland
annat att trafiksäkerhetens krav vederbörligen beaktas. Vidare torde av förslaget
framgå, att planförfattaren visserligen bör taga hänsyn till det befintliga
vägnätets utformning men att han givetvis icke är bunden därav vid pla -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

177

nens utarbetande. Såsom påpekats i vissa yttranden bör vid regionplans
uppgörande tillses, att erforderliga områden avses för flygplatser samt att
fasta fornlämningar och nödiga utrymmen däromkring skyddas. Det ligger
vidare i sakens natur att jordbrukets liksom övriga näringars intressen böra
tillgodoses.

Sedan regionplaneförslag uppgjorts, torde tillfälle att granska förslaget
och avgiva yttrande däröver böra beredas bland andra luftfartsstyrelsen samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom i viss utsträckning försvarsmyndigheterna.
I propositionen rörande byggnadslagen (s. 100) anförde jag, att
för att stärka kommunrepresentationemas inflytande på utformningen av
regionplan tillfälle borde beredas dem att yttra sig över förbundsdirektionens
förslag till regionplan. Även vissa statliga myndigheter torde lämpligen böra
erhålla sådant tillfälle.

I förevarande paragrafer torde för övrigt böra vidtagas vissa smärre ändringar
vilka icke kräva särskild motivering.

19 KAP.

Om ansvar, vitesföreläggande och fullföljd av talan in. m.

162—164 §§.

162 § motsvarar 122 § i gällande byggnadsstadga, 163 § motsvarar nuvarande
120 § 1 mom., medan 164 § motsvarar 5 § sjunde att-satsen, 82 § andra
stycket, 100 § samt 115 a § 2 mom. gällande stadga. Förevarande paragrafer
överensstämma, frånsett vissa smärre ändringar, med 168—170 §§ i utredningens
förslag (motiv, se s. 563—567 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att byggnadsnämnden borde tillläggas
icke endast rätt ulan även skyldighet att förbjuda fortsättande av olagligt
byggnadsarbete. Överträdelse av meddelat förbud kunde föranleda straffpåföljd,
varjämte den tredskande kunde åläggas att nedriva vad som olagligen
uppförts. Erfarenheten hade emellertid visat, att straffhot i många fall
icke avhölle den skyldige från att fortsätta ett olaga bygge. Ett föreläggande
att riva ned vad som olagligen uppförts vore ofta ej lämpligt. Utredningen
hade ej ansett sig kunna göra avsteg från regeln att vite ej finge åläggas, då
särskild påföljd funnes bestämd. Praktiska skäl talade dock för att vitesföreläggande
här borde ifrågakomma och det syntes böra övervägas att,
därest straffhotet icke ansåges kunna kompletteras med vitesföreläggande,
för detta fall slopa straffbestämmelserna. Byggnadsnämnden i Lidingö uttalar
liknande mening, medan länsarkitekten i Skaraborgs län anser att, om
byggnadsnämnd vägrade att utfärda förbud mot fortsättande av olagligt byggande
oaktat grundad anledning för förbudet funnes, förbud i stället borde
kunna meddelas av länsstyrelsen. Byggnadsnämnden i Kalmar yttrar, att rätt

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 211. 12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

för byggnadsnämnd att stoppa påbörjat byggnadsföretag borde klart avfattas
för det fall att godkänd ansvarig arbetsledare ej funnes för företaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att den byggande enligt 169 §
första stycket i utredningens förslag vore, därest byggnadsåtgärd företagits
utan tillstånd, skyldig att undanröja eller ändra vad som felaktigt utförts,
om byggnadsnämnden eller länsstyrelsen funne nödigt sådant förordna. Det
syntes oklart, huruvida länsstyrelsens befogenhet i förevarande hänseende
inskränkte sig till fall, då länsstyrelsen skolat meddela tillstånd eller meddelat
föreskrifter, eller om länsstyrelsen kunde ingripa även då tillståndet
eller föreskrifterna skolat meddelas av byggnadsnämnden men denna underlåtit
att förordna, att vederbörande skulle undanröja eller ändra det felaktigt
utförda. Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att utredningens
förslag bibehölle i 170 § nuvarande bestämmelse att byggnadsnämnden i
vissa stadsliknande samhällen och på landsbygden i övrigt icke ägde rätt
att göra sig hörsammad genom vite utan att nämnderna för erhållande av
vitesföreläggande måste underställa frågan länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen
ville uttala önskemålet, att alla byggnadsnämnder i detta hänseende
erhölle samma befogenhet som byggnadsnämnd i stad. Då andra kommunala
myndigheter på landsbygden, exempelvis hälsovårdsnämnder, ägde
förelägga vite, syntes några större betänkligheter knappast behöva möta att
giva även byggnadsnämnd denna befogenhet. Slutligen anser länsstyrelsen i
Norrbottens län, att bestämmelserna angående påföljder för olagligt byggande
samt om byggnadsnämndens rättigheter och skyldigheter i hithörande
avseenden alltjämt vore för komplicerade för att kunna förstås och tillämpas
av byggnadsnämnderna i gemen.

Departementschefen.

Enligt 162 § i departementsförslaget äger byggnadsnämnden i viss utsträckning
förbjuda fortsättandet av byggnadsarbete som strider mot gällande bestämmelser.
Finnes för visst byggnadsföretag icke ansvarig arbetsledare, strider
ju företaget mot bestämmelserna i 91 §, och byggnadsnämnden äger sålunda
förbjuda arbetets fortsättande. Att byggnadsnämnden också har skyldighet
att ingripa mot olagligt byggande följer av byggnadsnämndens uppgift
att öva tillsyn över byggnadsverksamheten (jfr 5 § punkt 13 och 14
samt 103 § 1 mom.).

Med anledning av vad länsstyrelsen i Jämtlands län yttrat torde 163 § böra
undergå sådan jämkning, att det av paragrafen tydligt framgår att länsstyrelsens
befogenhet att föreskriva borttagande av byggnad, som utförts utan
vederbörligt tillstånd, inskränker sig till sådana områden, för vilka stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser icke fastställts och där
skyldighet sålunda ej föreligger att söka byggnadslov.

Såsom utredningen anfört är det en allmän grundsats i svensk rätt att
vite ej får åläggas då straffpåföljd finnes bestämd. Jag anser mig därför
icke kunna förorda, att förbud skall kunna meddelas vid vite mot fortsättande
av olagligen påbörjat arbete. Ej heller torde det vara lämpligt att, för

Kungl. Mdj:ts proposition nr 211.

179

att möjliggöra vitesföreläggande, på ett eller annat sätt slopa straffbestämmelserna
för olagligt byggande.

Rätt att ålägga vite eller annat äventyr tillkommer för närvarande och
enligt utredningens förslag byggnadsnämnd i stad. Inom stadsliknande samhälle
äger byggnadsnämnden sådan rätt, därest bestämmelse därom intagits
i byggnadsordningen. I syfte att möjliggöra snabbare ingripanden mot olagliga
byggnadsföretag torde det emellertid vara lämpligt att byggnadsnämnderna
i alla stadsliknande samhällen samt inom områden på landet, där
stadsplan fastställts, erhålla rätt att förelägga vite. En sådan ändring synes
även ägnad att stärka de berörda byggnadsnämndernas prestige samt öka
deras intresse för dem åvilande uppgifter. Beträffande landsbygden i övrigt
torde byggnadsnämnden däremot liksom hittills, då vitesföreläggande erfordras,
böra hän vända sig till länsstyrelsen, som därefter beslutar i ärendet.

165 och 166 §§.

Paragraferna motsvara 120 § 3 mom. och 121 § i gällande byggnadsstadga
samt överensstämma med 171 och 172 §§ i utredningens förslag (motiv, se
s. 568 i betänkandet).

167 §.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 123 § och överensstämmer i stort
sett med 173 § i utredningens förslag (motiv, se s. 568—569 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar, att det vore ett missförhållande
att tiden för anförande av besvär över ett av byggnadsnämnden
meddelat byggnadslov räknades först från den dag då vederbörande erhållit
del av nämndens beslut. En annan utgångspunkt för besvärstiden borde bestämmas.
Föreningen Sveriges stadsarkitekter samt byggnadsnämnderna i
Göteborg och Hult sfr ed uttala samma mening, medan länsstyrelsen i Jönköpings
län yttrar, att det borde i paragrafen uttryckligen föreskrivas, huru en
byggnadsnämnds beslut skulle delgivas och vilka sakägare som skulle ha
del därav.

Departementschefen.

Enligt förslaget räknas tiden för anförande av besvär över ett av byggnadsnämnden
meddelat byggnadslov från den dag, vederbörande får del av
nämndens beslut. En viss rättsosäkerhet kan härigenom ej undvikas. Möjlighet
föreligger nämligen att, sedan ett byggnadsföretag med stöd av lämnat
byggnadslov fullbordats, besvär över byggnadsnämndens beslut anföras med
påföljd att, om besvären bifallas, byggnaden måste borttagas. I och för sig
vore det väl icke otänkbart att stadga viss tid, efter vilkens utgång byggnadsnämndens
beslut under alla förhållanden skulle anses ha tagit åt sig laga
kraft. Exempelvis kunde föreskrivas, att besvärstiden kunde räknas från

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

beslutets kungörande i tidning eller på annat sätt. Mot en sådan anordning
kan emellertid riktas den invändningen, att byggnadsnämndens prövning av
ansökan om byggnadslov icke föregås av något gransknings- eller utställningsförfarande,
och att kringboende markägare därför kunna vara fullkomligt
ovetande om det planerade byggnadsföretaget. Delgivning genom allenast
kungörelse blir då föga betryggande. Vidare kan anmärkas att den som erhållit
byggnadslov har möjlighet att högst avsevärt mildra de olägenheter,
som äro förbundna med nuvarande besvärsregler. En viss trygghet kan nämligen
vinnas om han, sedan byggnadslovet meddelats, omedelbart delgiver
beslutet med samtliga de personer, vilkas rätt kan tänkas bli berörd av detsamma.
På grund av vad sålunda anförts anser jag liksom stadsplaneutredningen
(jfr utredningens betänkande I, SOU 1942: 27 s. 81—82) att nuvarande
ordning i fråga om besvärstidens beräknande vid besvär över beslut
om byggnadslov bör bibehållas.

20 KAP.

Allmänna bestämmelser.

168 §.

Paragrafen, vilken saknar motsvarighet i gällande stadga, motsvarar 174
och 175 §§ i utredningens förslag (motiv, s. 569—571 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Göteborg anför, att byggnadsförbud i stad vore en angelägenhet,
som icke berörde överlantmätarens verksamhetsområde. Bestämmelsen
om överlantmätarens underrättande för sådant fall borde fördenskull
utgå.

Departementschefen.

Enligt utredningens förslag skola markägarna genom länsstyrelsens försorg
underrättas om vissa av länsstyrelsen meddelade förbud mot nybyggnad utan
särskilt tillstånd eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed
jämförlig åtgärd. Utredningen har däremot av angivna skäl icke ansett erforderligt
föreskriva skyldighet för länsstyrelse att underrätta markägarna om
sådana byggnadsförbud, som enligt vissa föreskrifter i byggnadslagen meddelas
av Kungl. Maj:t. Jag anser dock praktiskt, att underrättelse lämnas markägarna
även angående sådana av Kungl. Maj:t meddelade förbud.

Utställning av förslag till förordnande enligt 86, 122 och 123 §§ byggnadslagen
torde icke vara erforderlig. Det torde vara tillräckligt att markägarna
underrättas om meddelat förordnande.

Då det synes vara av betydelse att överlantmätaren underrättas om gällande
byggnadsförbud, torde föreskriften härom böra bibehållas. Även vederbörande
lantmätare och mätningsmän torde böra underrättas om utfärdade

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

181

byggnadsförbud. Erforderliga bestämmelser i sådant syfte torde böra meddelas
i administrativ ordning.

169 §.

Paragrafen motsvarar 117 § i gällande stadga och överensstämmer i huvudsak
med 177 § i utredningens förslag (motiv, se s. 572—577 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen anser det vara ägnat att motverka en önskvärd utveckling
av byggnadsverksamheten alt, såsom utredningen i stort sett sökt göra,
kodifiera den rättspraxis, som under senare år utbildats, enär denna tenderat
till att betrakta även långt gående byggnadsåtgärder beträffande befintliga
byggnader såsom icke hänförliga till nybyggnad. Denna restriktiva tolkning
av begreppet nybyggnad hade otvivelaktigt lett till att sanering enligt fastställda
planer av äldre bebyggelse icke kommit till stånd i den utsträckning,
som ur samhällets synpunkt varit önskvärd. Väl genomtänkta stadsplaner hade
därför ofta icke inom rimlig tid och i önskvärd omfattning kunnat genomföras
av den anledningen, att markägare icke tagit hänsyn till det allmännas intressen
av stadsplanens genomförande utan nöjt sig med att vidtaga endast sådana
mindre förändringar i den befintliga bebyggelsen, som kunnat vidtagas,
utan att åtgärderna blivit hänförliga till nybyggnad. Enligt styrelsens mening
torde ett jämförelsevis enkelt sätt att avsevärt avhjälpa åtskilliga av de missförhållanden,
som konserverandet av ur allmän synpunkt mindre önskvärd,
saneringsfärdig bebyggelse utgjorde, vara att i större utsträckning hindra sådana
byggnadsåtgärder beträffande befintliga byggnader, som icke åsyftade
att bringa bebyggelsen i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, varmed
måste förstås även bestämmelserna i planen rörande hushöjd och våningsantal.
Att samhället på detta sätt tillsåge, att bebyggelsen såvitt möjligt
bringades i överensstämmelse med den fastställda stadsplanen, kunde icke
sägas innebära någon obillighet mot vederbörande markägare, då det ur ekonomisk
synpunkt i regel vore fördelaktigare för denne att uppföra nybyggnad
enligt gällande plan än att mer eller mindre bristfälligt modernisera en befintlig
byggnad. I överensstämmelse med det anförda ville styrelsen föreslå,
alt av den föreslagna paragrafen endast bibehölles första stycket samt att det
i detta styckes första mening förekommande ordet »genomgripande» utginge.

Sveriges fastighetsägareförbund uttalar, alt utvidgningen av nybyggnadsbegreppet
vore ägnat att väcka allvarliga betänkligheter. Ändringen avsåge
bl. a. alt bereda väg för sanering av den gamla bebyggelsen. Tillvägagångssättet
vore därvid, att man föreskreve att vid bedömande av frågan, huruvida
ändring av befintlig byggnad vore att hänföra till nybyggnad, skulle beaktas
bl. a. huruvida det vore önskvärt, alt byggnaden snart avlägsnades. Det i och
för sig uppenbarligen synnerligen tänjbara begreppet »önskvärt» preciserades
närmare på det sättet, att önskvärdheten att avlägsna byggnaden skulle vara
förorsakad av att byggnaden vore mindervärdig. Denna mindervärdighet

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

skulle vara förorsakad av byggnadens ålder eller av dess bristande underhåll
eller av att den innehölle fuktiga, kalla eller mörka lägenheter eller av andra
liknande skäl. Det vore uppenbart, att en rättstillämpning, som hade att arbeta
med så svävande begrepp som att någonting vore »önskvärt» eller att en
byggnad vore »mindervärdig», lätt kunde bli godtycklig. Genom nybyggnadsbegreppels
utvidgande ansåge man sig ha funnit ett medel att hindra ägare
av äldre hus från att rationellt hålla dessa vid liv och i stället tvinga dem att
i förtid låta husen skatta åt förgängelse. Förbundet måste framställa allvarliga
varningar mot en utveckling i sålunda antydd riktning. Den skulle icke
blott komma att åsamka fastighetsägarna många gånger förödande förluster
utan den skulle också motverka upprustning av lägenheter, som skulle kunna
uthyras relativt billigt. I spåren skulle följa en allt starkare förslumning.

Svenska arkitekters riksförbund anför, att mot den i paragrafen införda
skärpningen av vad som skulle hänföras till nybyggnad vore i och för sig
icke något alt erinra. Bestämmelsen vore emellertid alltjämt oklar, då någon
maximigräns i kostnadshänseende i förhållande till byggnadsvärdet ej angivits
för att en ombyggnad skulle anses som nybyggnad. Härvidlag kunde
förslagsvis i enlighet med gällande praxis en proportion av 10 procent kunna
läggas till grund. Länsarkitekten i Jämtlands län samt stadsarkitekten och
stadsingenjören i Östersund anse också, att paragrafen alltjämt vore oklar.
Byggnadsnämnden i Falkenberg anför, att enligt vanligt språkbruk vore reparation
och underhåll icke att betrakta som förändring. Likväl hänfördes
sådana arbeten, när de nått eu viss omfattning, i praxis till nybyggnad. Ett
förtydligande av lagtexten härutinnan syntes påkallat. Vice stadsarkitekten i
Stockholm begär ett klarläggande uttalande angående frågan, huruvida iståndsättande
i förutvarande skick av skadad byggnad vore att jämställa med ändring.

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna ändringarna i förevarande paragraf åsyfta
att åvägabringa en skärpning av bedömandet huruvida ett byggnadsföretag
är att anse som nybyggnad eller icke. I sådan riktning verka stadgandet om
att åtgärd som medför att en befintlig byggnad kommer att strida mot stadsplan
alltid är att anse som nybyggnad samt föreskrifterna om att vid nybyggnadsbegreppets
bestämmande hänsyn skall tagas till om byggnaden till
följd av ålder eller bristande underhåll eller eljest är mindervärdig. Sistnämnda
föreskrifter äro av särskild betydelse genom att de bidraga till att
försvåra en olämplig och onyttig konservering av äldre, saneringsmässig bebyggelse.
De av utredningen föreslagna bestämmelserna, vilka tillkommit
efter samråd mellan stadsplaneutredningen och bostadssociala utredningen,
synas i och för sig ändamålsenliga. En viss skärpning av bestämmelserna
synes dock påkallad såtillvida att varje ändring av befintlig byggnad, som
står i strid med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
eller föreskrifterna i 96, 97 eller 141 § denna stadga, torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

183

böra anses såsom nybyggnad. Genom denna skärpning torde byggnadsstyrelsens
önskemål i sak tillgodoses. Om en ändring av byggnad, som strider mot
fastställd plan, anses önskvärd, kan ändringen — oaktat densamma är att
anse såsom nybyggnad — i allmänhet komma till stånd genom föreskrifterna
om befogenhet för byggnadsnämnd att medgiva mindre avvikelse från fastställd
plan (se 170 §) eller efter dispens.

Vad angår den närmare tolkningen av de av utredningen föreslagna bestämmelserna
kan jag i huvudsak hänvisa till utredningens motivering. Huruvida
iståndsättande och reparation av befintlig byggnad —- utan att byggnaden
framträder i väsentligen förändrat skick — är att anse som nybyggnad torde
icke kunna klargöras genom generella regler. Frågan lärer därför liksom hittills
böra bedömas från fall till fall.

170 §.

Denna paragraf överensstämmer i stort sett med 118 § gällande byggnadsstadga
och 178 § i utredningens förslag (motiv, se s. 578 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Norrköping anför, att det vid tillämpningen av nuvarande
118 § 1 mom. i praktiken visat sig svårt att bestämma vad som avsåges
med byggnad. Tillfälliga skydd för arbetare under arbeten å gatumark och
baracker för olika ändamål kunde ha så tillfällig karaktär att de endast
hade en uppställningstid på några dagar och de kunde därför ofta icke underkastas
byggnadslovstvång, men de innebure ändock vådor t. ex. för trafiken.
Det kunde ifrågasättas om icke meddelandet av tillstånd till och kontrollen
av sådana byggnader helt borde överflyttas på polismyndigheten.

Länsarkitekten i Hallands län ifrågasätter, om icke den rätt till undantag,
som stadgades i 2 inom., borde tilldelas ej blott byggnadsnämnd i stad utan
även byggnadsnämnd på landet, om denna till sitt biträde hade byggnadskonsulent
med stadsarkitekts kvalifikationer. Byggnadsnämnden i Järfälla socken
och byggnadsinspektören för Sydkustens utomplansområde nr 4 förorda
samma ändring.

Departementschefen.

Enligt 1 mom. i paragrafen äger byggnadsnämnden beträffande tillfälliga
byggnader av enkel beskaffenhet dispensera från vissa byggnadsförbud. Att
i författningen uppdraga närmare riktlinjer för avgörandet, huruvida en barack
av tillfällig beskaffenhet eller en kiosk eller dylikt är att anse som
byggnad torde icke vara erforderligt eller lämpligt. En viss ledning för frågans
bedömande torde kunna inhämtas av de uttalanden som stadsplaneutredningen
gjort i ämnet (betänkandet s. 577).

2 mom. ger byggnadsnämnd, som till sitt biträde har stadsarkitekt, möjlighet
att medgiva mindre avvikelser från sådan detaljreglering av bebyggandet,
som skel t i stadsplan, byggnadsplan in. m. Denna bestämmelse som in -

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

fördes år 1943 har visat sig praktisk. Den torde såsom förut nämnts (se motiven
till 134 §) böra utsträckas att avse även byggnadsnämnd på landet, därest
denna till sitt biträde har byggnadskonsulent med stadsarkitekts kvalifikationer.
Är byggnadsinspektör behörig att innehava befattning som stadsarkitekt,
kommer den ifrågavarande dispensbefogenheten att kunna utövas även
av honom (jfr 108 §).

1 vissa ärenden, som kommit under Kungl. Maj:ts prövning, har befunnits,
att byggnadsnämnden icke förstått att i tillräcklig grad utnyttja sin dispensrätt
enligt nuvarande 118 § 2 mom. En användning i ökad utsträckning av
dessa bestämmelser torde kunna främjas genom att länsstyrelsen, därest fråga
om dispens från stadsplan, byggnadsplan eller dylikt liänskjutes till länsstyrelsen,
oaktat byggnadsnämnden själv uppenbarligen haft befogenhet att medgiva
dispensen, återförvisar ärendet till byggnadsnämnden.

Enligt 3 mom. i utredningens förslag, som härutinnan överensstämmer
med gällande stadga, må tillstånd till nybyggnad å mark, som ej blivit tomtindelad,
medgivas allenast såframt anledning finnes att antaga, att tomtindelning
av marken icke därigenom oskäligt fördröjes. Som initiativrätt till
första tomtindelning enligt det riksdagen förelagda förslaget till byggnadslag
skall tillkomma även byggnadsnämnd och sådant tillstånd följaktligen aldrig
kan antagas fördröja tomtindelning, synes berörda föreskrift överflödig
och böra utgå. Detta innebär icke någon saklig ändring av bestämmelserna
i 3 mom. Dispens från förbudet mot nybyggnad å mark, som ej blivit tomtindelad,
bör sålunda meddelas endast i de undantagsfall, som omnämnas i
momentet.

171 §.

Paragrafen, vilken motsvarar nuvarande 119 §, överensstämmer i sak med
179 § i utredningens förslag (motiv, se s. 578—579 i betänkandet).

Yttrandena.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter uttalar, att enligt förslaget skulle länsstyrelse
äga utfärda taxa för avgifter, som skulle erläggas för erhållande
av byggnadslov, för ritningsgranskning, för besiktningar och för andra förrättningar,
som nämnden hade att verkställa, där byggnadsnämnd hade stadsarkitekt
eller byggnadskonsulent till sitt biträde eller byggnadsinspektör funnes.
Då däremot nämnden icke hade sakkunnigt biträde för uppgörande av
karta för nybyggnad samt för utstakning och kontroll av byggnads rätta
läge, syntes taxa i vad som rörde dessa åtgärder icke böra utfärdas. Genom
ändrad formulering eller i särskilt utfärdade anvisningar borde angivas, att
byggnadsinspektör ägde rätt till ersättning enligt taxa ej enbart för ritningsgranskning
och för besiktningar av nybyggnader utan även för andra besiktningar
t. ex. i samband med yttrande över avstyckningar och andra remisser
från länsstyrelsen. Byggnadsnämnden i Göteborg och stadsarkitekten i Eslöv
göra liknande uttalanden. Byggnadsnämnden i Ronneby anser, att rätt att
uttaga avgift för granskning m. m. borde tillkomma byggnadsnämnden,

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

185

även om nämnden icke hade byggnadskonsulent till sitt förfogande. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför, att till det faktum att byggnadsnämnd
till sitt biträde hade stadsarkitekt eller byggnadskonsulent borde icke anknytas
befogenhet för länsstyrelsen att utfärda i paragrafen avsedd taxa utan
befogenhet att uppbära avgifter enligt taxan. Byggnadsinspektören för Sydkustens
utomplansområde nr 4 antyder möjligheten av att statsbidrag borde
utgå till ersättning åt byggnadsinspektör, särskilt i vad avsåge byggnadsinspektörens
befattning med sådana tjänsteärenden som ej ägde direkt samband
med byggnadsföretag, t. ex. remisser angående planläggning, fastighetsbildning
och vägärenden m. m.

Departementschefen.

Såsom utredningen föreslagit bör byggnadsnämndens befogenhet att uppbära
avgifter av de byggande för erhållande av byggnadslov, för ritningsgranskning,
för besiktningar och andra förrättningar göras beroende av att
nämnden till sitt biträde bär byggnadskonsulent. Den närmare beskaffenheten
av de arbeten, för vilka ersättning må uttagas, torde böra framgå av
taxan. Normalförslag till sådan taxa finnes redan för närvarande (SOU 1932:
9 s. 24—27) men synes numera föråldrat och bör därför omarbetas. Såsom
jag vid 105 § anfört bör statsbidrag ej utgå till avlöning åt byggnadsinspektör.

172 §.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med nuvarande 124 § och med
180 § i utredningens förslag (motiv, se s. 579 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Göteborg anser, att byggnadsstyrelsen borde ha skyldighet,
ej allenast befogenhet att meddela erforderliga föreskrifter angående
byggnads- och planväsendet. Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter, huruvida
det icke borde angivas att länsarkitekt skulle biträda vid utövandet av
byggnadsstyrelsens och länsstyrelsens åligganden enligt förevarande paragraf.
Vidare kunde anmärkas att länsstyrelsen saknade maktmedel för det fall att
byggnadsnämnd underläte att skaffa sig erforderligt biträde av stadsarkitekt
eller byggnadskonsulent. Länsstyrelsen i Jönköpings län efterlyser den närmare
innebörden av det i 2 mom. punkt 8 förekommande uttrycket »lokala
myndigheter som hava befattning med planläggningen och byggnadsväsendel».

Departementschefen.

Bestämmelserna i 1 mom. torde böra jämkas så att byggnadsstyrelsens
skyldighet att utfärda erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar
bättre framgår. Länsarkitekterna lyda under byggnadsstyrelsen men biträda
även länsstyrelserna i deras planvårdande och byggnadsrcglerande uppgifter.
Länsarkitekternas åligganden torde liksom hittills lämpligen böra angivas i
den för dem gällande instruktionen. Såsom exempel på sådana i 2 inom.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 211. 13

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

punkt 8 omförmälda lokala myndigheter, som ha befattning med planläggningen
och byggnadsväsendet, kunna nämnas stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige.

Att utrusta länsstyrelsen med särskilda maktmedel för att framtvinga anställandet
av sakkunniga biträden hos byggnadsnämnderna synes icke erforderligt
eller lämpligt. Man torde få förutsätta att kommunerna och byggnadsnämnderna
härutinnan, liksom även i övrigt, lojalt följa gällande bestämmelser.

173 §.

Paragrafen motsvarar utan ändring i sak 125 § i gällande stadga och 181 §
i utredningens förslag.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att paragrafen borde
kompletteras med ett stadgande angående kommunalfullmäktige och kommunalstämma
motsvarande det stadgande som upptagits angående stadsfullmäktige
och allmän rådstuga. (Se t. ex. 133 och 135 §§ i utredningens förslag.
)

Departementschefen.

Då stadsfullmäktige numera finnas i alla städer, torde den av utredningen
föreslagna bestämmelsen om allmän rådstuga böra utgå. Någon föreskrift om
att kommunalstämma i kommun, där kommunalfullmäktige icke finnas, har
den befogenhet som enligt byggnadsstadgan tillkommer kommunalfullmäktige
torde ej behöva meddelas. Att så är fallet torde vara klart även utan att
detta uttryckligen angives. Efter den förestående nyindelningen av primärkommunerna
torde kommunalfullmäktige komma att finnas i alla kommuner.

21 KAP.

övergångsbestämmelser.

174 §.

Paiagrafen övensstämmer i stort sett med punkt 1 i utredningens förslag
till övergångsbestämmelser (motiv, se s. 579—580 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska kommunaltekniska föreningen uttalar, att stora områden med
äldre stadsplaner alltjämt saknade stadsplanebestämmelser och provisoriska
byggnadsföreskrifter enligt 128 § nuvarande byggnadsstadgan samt att ännu
en avsevärd tid kunde förväntas gå, innan denna brist undanröjdes. För bestämmandet
av hushöjderna inom dylika områden gällde 28 § i 1874 års
byggnadsstadga. Denna medgåve hushöjder, som överstege gatans bredd, och
i synnerhet vid uppförandet av hus i hörnet av en bredare och en smalare

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

187

gata kunde detta leda till orimligt höga hushöjder vid den smala gatan med
därav följande olägenheter ur sanitär synpunkt m. m. Denna övergångsbestämmelse
kunde sålunda medföra stora olägenheter. På platser där viljan att
komplettera äldre planer varit god men bristen på arbetskraft, svårigheter
att få planerna fastställda m. in. fördröjt arbetet kunde byggnadsnämnden
ställas i en svår situation och tvingas medgiva ej önskvärda hushöjder. Risk
funnes även att övergångsbestämmelsen kunde medföra ett förhalande av
stadsplanearbetet om de lokala myndigheterna önskade få ett område bebyggt
med tillämpande av hushöjder, som man visste ej kunde bli fastställda
i stadsplan. I stället för att hänvisa till 128 och 129 §§ i gällande byggnadsstadga
borde man enligt föreningens mening utfärda en generell övergångsbestämmelse
för ifrågavarande äldre stadsplaneområden av i huvudsak samma
innehåll som 16 § 2 mom. tredje att-satsen nuvarande byggnadsstadgan
(=28 § 2 mom. tredje att-satsen departementsförslaget). Vad som
medgåves under övergångstiden kunde på detta sätt även väntas bli fastställt
i den blivande stadsplanen. Byggnadsnämnden i Kalmar anser, att det vore
praktiskt, om de äldre föreskrifter som alltjämt skulle gälla, preciserades och
ordnades överskådligt.

Departementschefen.

Den nya byggnadsstadgan torde böra träda i kraft samtidigt med byggnadslagen
eller den 1 januari 1948.

Enligt 128 § gällande byggnadsstadga skola — i avbidan på fastställande
av stadsplanebestämmelser, motsvarande föreskrifterna i §§ 23, 25 och 28 i
1874 års byggnadsstadga — för stadsplanebelagt område antagas och fastställas
provisoriska byggnadsföreskrifter. Detta skall göras »så snart ske kan».
Intill dess detta skett skola nämnda paragrafer i 1874 års stadga jämte i
anslutning därtill meddelade bestämmelser i byggnadsordningen för staden
eller samhället fortfarande gälla för området, i den mån bestämmelser i
ämnet ej meddelats i nuvarande 79 a §. Såsom utredningen framhållit ha
emellertid i åtskilliga fall dylika provisoriska byggnadsföreskrifter ännu icke
blivit meddelade, oaktat så rätteligen borde ha skett, samt där sådana föreskrifter
meddelats, ännu ej utbytts mot stadsplanebestämmelser. Till följd
härav synes det erforderligt att vad sålunda för närvarande är stadgat blir
gällande även efter ikraftträdandet av den nya byggnadsstadgan. Olägenhet,
som föranledes av att föreskrifterna i 1874 års byggnadsstadga sålunda alltjämt
komma att gälla, kan undanröjas genom att vederbörande stad eller
samhälle snarast möjligt, i enlighet med därom utfärdat stadgande, går i författning
om utbytande av dessa äldre föreskrifter mot mera tidsenliga bestämmelser.

175—181 §g.

Dessa paragrafer motsvara utan ändring i sak punkterna 2—4 och 6—7 i
utredningens förslag till övergångsbestämmelser (motiv, se s. 580—581 i betänkandet).
180 och 181 8§ sakna motsvarighet i utredningens förslag.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Departementschefen.

Enligt 175 § skola nya byggnadsordningar för städer och samhällen upprättas
snarast möjligt och senast två år efter den nya byggnadsstadgans
ikraftträdande. Byggnadsordning skall enligt 2 § uppgöras med ledning av
normalförslag, som upprättas av byggnadsstyrelsen. Det är på grund härav
angeläget att sådana normalförslag färdigställas snarast möjligt.

Såsom förut framhållits skall särskild byggnadsnämnd finnas inom varje
kommun, där ej länsstyrelsen beslutar att kommunalnämnden skall fungera
i denna egenskap. Utseendet av nya byggnadsnämnder, i den mån så erfordras,
torde, på sätt förut nämnts (se s. 150—151), böra äga rum redan före
den nya lagstiftningens ikraftträdande. 180 § innehåller stadgande härom.

Beträffande övergångsbestämmelserna i 181 § hänvisar jag till vad jag
härom anfört vid 78 och 79 §§.

Föredraganden uppläser härefter det inom justitiedepartementet upprättade
förslaget till byggnadsstadga och hemställer, att Kungl. Maj:t måtte besluta
inhämta riksdagens yttrande över förslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470784