Kungl. Maj:ts proposition Nr 211 (Proposition 1926:211)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om
utsträckt tillämpning av förstnämnda lag, m. m.; given Stockholms
slott den 19 mars 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tilllämpning
av förstnämnda lag; och

2:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående
förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst W ig for ss.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. ISO höft. (Kr 211.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (ur 463) om utsträckt tillämpning
av förstnämnda lag.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom
lagen den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av förstnämnda
lag, vilka lagar gälla till och med den 30 juni 1926, skola äga fortsatt
giltighet efter sistnämnda dag till och med den 30 juni 1928; dock att
3 § 1 mom. i lagen den 20 juni 1924 från och med den 1 juli 1926 skall
hava följande ändrade lydelse:

3 §.

1 mom. Bryter någon mot förhud, som avses i 2 %, straffes såsom för
olovlig införsel till riket.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit
avsedda att olovligen införas till riket, må dock dömas allenast till böter,
högst femhundra kronor.

Visas, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av verklig
sjönöd för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på
svenskt territorialvatten och att där förhliva, vare den tilltalade från
ansvar fri.

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående
förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 angående förverkande
i visst fall av spritdrycker och vin, vilken lag gäller till och med den
30 juni 1926, skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag till och
med den 30 juni 1928; skolande, där jämlikt lagen egendom tagits i förvar
före den 1 juli 1928, de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl efter
samma dag tillämpas med avseende å egendomen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anmäler efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för justitiedepartementet
fråga om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr
225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin ävensom i samband därmed stående lagar.

Föredraganden anför:

»Genom statsmakternas beslut år 1923 tillkom ny lagstiftning om straff
för olovlig varuinförsel, vilken lagstiftning kom till uttryck i lagarna den 8
juni 1923 (nr 147 och 148) om straff för olovlig varuinförsel — varuinförsellagen
— och om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten — territorialvattenslagen. Denna lagstiftning var
väsentligen föranledd av behovet av skärpta bestämmelser mot den tilltagande
smugglingen av rusdrycker. Emellertid avsågo stadgandena i allmänhet icke
endast smuggling av rusdrycker utan även annan olovlig införsel. Endast i
vissa avseenden, nämligen i fråga om straffsatser och förbud mot införsel
till svenskt territorialvatten, meddelades särbestämmelser rörande spritsmuggling.

Uti en den 9 maj 1924 dagtecknad proposition, nr 223, föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

l:o) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin;

2:o) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel; samt

3:o) lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Dessa lagförslag voro framförallt föranledda av att den vid 1923 års riksdag
antagna lagstiftningen visat sig icke vara tillräckligt effektiv för motarbetande
av den olovliga införseln av rusdrycker. Då detta förhållande
ansågs innebära mycket allvarliga olägenheter, föreslogos i propositionen
bestämmelser, avsedda att bota de brister och fylla de luckor, som vid tilllämpning
av 1923 års lagstiftning visat sig förefinnas då fråga varit om
bekämpande av spritsmuggling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

I samband med dylika ändringar i och tillägg till varuinförsellagens regler
förordades i propositionen påbyggnad i vissa hänseenden av gällande rusdrycksförfattningar
i ändamål att likartade bestämmelser skulle bliva gällande
beträffande ingripande mot olovlig befattning med smuggelsprit samt
i fråga om åtgärder mot olovlig befattning med olovligen tillverkad eller
olovligen renaturerad sprit. Dessutom innehöllo de för riksdagen framlagda
förslagen bestämmelser, avsedda att träda i stället för förordningen
den 22 juni 1921 (nr 364) angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.
— förverkandeförordningen — vilken enligt förordning den 9 juni 1922 (nr
251) skulle gälla till den 1 juli 1924.

I samtliga nu nämnda hänseenden föreslogos emellertid endast provisoriska
bestämmelser med giltighet till och med den 30 juni 1926.

Slutligen innehöll propositionen förslag om ytterligare ändringar i och
tillägg till varuinförsellagen utan samband med förslagen i övrigt.

De förordade stadgandena i berörda ämnen hade i propositionen sammanförts
i tre särskilda lagförslag, nämligen:

l:o) förslag till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin; detta förslag innehöll stadganden rörande
olovlig införsel av spritdrycker och vin, därvid dock i vissa, huvudsakligen
processuella delar hänvisades till varuinförsellagen; förslaget ersatte alltså
de i varuinförsellagen förefintliga särbestämmelserna angående spritsmuggling
ävensom territorialvattenslagen vilken lag eljest skulle hava gällt till
utgången av år 1925; enligt särskild bestämmelse i förslaget sattes varuinförsellagen
i fråga om spritsmuggling ur kraft under den tid den
föreslagna lagen skulle gälla utom i den mån förslaget hänvisade till
varuinförsellagen; vidare innehöll samma förslag bestämmelser till påbyggnad
av rusdrycksförfattningarna ävensom stadganden, som voro avsedda att ersätta
2 § och följande paragrafer i förverkandeförordningen;

2:o) förslag till lag angående vissa ändringar i varuinförsellagen; de
föreslagna ändringarna voro — frånsett de nyss berörda fristående jämkningarna
i lagen — betingade av utsöndrandet av särbestämmelserna angående
spritsmuggling;

3:o) förslag till lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och
vin; detta förslag avsåg att ersätta bestämmelserna i förverkandeförordningens
1 § rörande förverkande av rusdrycker, anträffade hos den som
fälles till ansvar för fylleri.

Nu omförmälda förslag blevo med vissa ändringar uti huvudförslaget bifallna
av riksdagen. Lagar i ämnet utfärdades den 20 juni 1924 (nr 225—227).

Genom lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin blev det straffrättsliga
ingripandet mot spritsmugglingen i hög grad skärpt. Emellertid framhölls
vid lagens tillkomst, att full effektivitet i bekämpandet av den olovliga spritinförseln
knappast stode att vinna, med mindre överenskommelse träffades
staterna emellan att ömsesidigt stödja varandra i denna kamp. Sådan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

överenskommelse ansågs närmast böra gå ut på dels åtgärder i syfte att
genom kontroll å utförseln av rusdrycker från ett land hindra tillförseln
därav till ett annat, dels ömsesidigt erkännande av varje stats rätt att jämväl
utanför sin territorial vattensgräns undersöka och beslagtaga smugglarfartyg.

Ett steg i riktning mot internationellt samarbete på detta område utgjorde
en i Helsingfors under tiden den 24 november—den 4 december 1924 efter
inbjudan av Finlands regering hållen konferens för överläggningar om åtgärder
mot spritsmuggling. I konferensen deltogo delegerade för samtliga
vid Östersjön belägna stater, nämligen Danmark, Estland, Finland, Lettland,
Lithauen, Polen, den fria staden Danzig, de Socialistiska Sovjetrepublikernas
Union, Sverige och Tyska riket, ävensom Norge. Vid konferensen enades
de delegerade om att hos sina regeringar anbefalla till antagande ett vid
konferensen utarbetat förslag till konvention i ämnet. Detta förslag avsåg
åtgärder mot smuggling av spritdrycker ävensom viner om mer än 18
volymprocent alkohol, vilka drycker med ett gemensamt namn benämndes
alkoholvaror. De föreslagna åtgärderna togo sikte på utförselkontrollen och
rätten till ingripande mot fartyg utanför territorialvattensgränsen.

Uti en den 6 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 89, föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen dels att godkänna berörda förslag till konvention angående
motarbetande av smuggling av alkoholvaror, dels ock att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om utsträckt tillämpning av lagen den 20
juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin. Propositionen bifölls av riksdagen.

Sedan förutnämnda stater den 19 augusti 1925 undertecknat konventionen
och denna ratificerats av Finland, Norge och Sverige samt ratifikationsinstrumenten
deponerats i Helsingfors, har för Sveriges vidkommande Kungl.
Maj:t den 27 november 1925 utfärdat

l:o) lag (nr 463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin;

2:o) kungörelse (nr 464) angående ikraftträdandet av förstnämnda lag; och

3:o) kungörelse (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från
riket av rusdrycker.

Omförmälda sist antagna lag innehåller i huvudsak följande.

Om spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio
ton införts till farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattensgränsen
och sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller därutanför
belägna yttersta skär, och det av omständigheterna uppenbarligen
framgår, att syftet med fartygets uppehåll i nämnda farvatten är att företaga
eller främja olovlig införsel av dryckerna till riket, skall det anses
såsom olovlig införsel till svenskt territorialvatten enligt lagen med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.
I gränsvatten av mindre bredd än tjugufyra sjömil skall gränsen för nämnda

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

farvatten anses sammanfalla med mittellinjen eller den gränslinje, som eljest
är fastslagen genom överenskommelse, hävd eller annorledes. Vad i lagen
är stadgat skall icke tillämpas med avseende å fartyg av främmande nationalitet,
med mindre Konungen därom förordnar.

Enligt den under 2:o) upptagna författningen har lagen i fråga trätt i
kraft den 24 december 1925 samt äger, såvitt angår fartyg av främmande
nationalitet, tillsvidare tillämpning allenast å fartyg av finsk och norsk
nationalitet. Lagen gäller till och med den 30 juni 1926.

Kungörelsen med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av rusdrycker
innefattar erforderliga stadganden beträffande de i konventionen
åtagna förpliktelserna i avseende å kontroll av sådan utförsel. Jämväl
denna författning har trätt i kraft den 24 december 1925 och har, såvitt
angår fartyg av främmande nationalitet av nettodräktigliet från och med
100 till 500 registerton, tillsvidare tillämpning allenast å fartyg av finsk
och norsk nationalitet.

Under erinran därom att lagstiftningen den 20 juni 1924 angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin m. in. (sv. f. 1924: 225 och 227, jfr
1924: 275—280) skulle upphöra att gälla den 30 juni 1926, därest den ej
förlänades fortsatt giltighet, anmodade jag i skrivelse den 18 juni 1925 kontrollstyrelsen
att, efter ifrågakommande länsstyrelsers och andra vederbörandes
hörande, före den 15 december 1925 inkomma med yttrande, i vad kontrollstyrelsens
ämbetsmyndighet rörde, angående verkningarna av samma
lagstiftning, därvid tillika i förekommande fall borde angivas de jämkningar,
som på grund av vunnen erfarenhet finge anses erforderliga och lämpliga,
ävensom huruvida bestämmelserna i fråga ansåges böra givas permanent
karaktär. Motsvarande anmodan riktade jag jämväl till generaltullstyrelsen
som i ärendet skulle höra vederbörande tullmyndigheter.

Kontrollstyrelsen har i skrivelse den 24 november 1925 avgivit sitt yttrande
i ämnet.

För fullgörande av förevarande uppdrag har kontrollstyrelsen dels anhållit,
att samtliga länsstyrelser ville till styrelsen inkomma med yttrande i ärendet,
dels anmodat systembolagen i Stockholm, Norrköping, Kristianstad, Karlskrona,
Malmö, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Strömstad, Gävle och Sundsvall
att avgiva yttranden, dels slutligen lämnat aktiebolaget Vin- & spritcentralen,
sammanslutningen för spritsmugglingens bekämpande, Stockholms
stads och läns sammanslutning av nykterhetsnämnder, Blekinge läns nykterhetsnämnders
centralorganisation, nykterhetsnämndernas sammanslutning
för Västmanlands län, nykterhetsnämndernas Dalaförbund, Söderhamns kontrollområdes
samarbetsorganisation av nykterhetsnämnder samt Piteåortens
nykterhetsnämnder tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.

Yttranden hava inkommit från samtliga tillfrågade myndigheter, institutioner
och korporationer med undantag av systembolaget i Kristianstad,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211. 1

Blekinge läns nykterhetsnämnders centralorganisation samt Söderhamns kontrollområdes
samarbetsorganisation av nykterhetsnämnder.

De infordrade yttrandena giva vid handen, att verkningarna av lagstiftningen
å de trakter, där dess tillämpning i större omfattning varit av behovet
påkallad, kunna betecknas såsom mycket goda. Den tillbakagång av
spritsmugglingen och i samband därmed stående olaga sprithantering, som
kunnat på åtskilliga håll i större eller mindre grad konstateras, tillskrives
ock till väsentlig del den nya lagstiftningen. Något förslag om att lagstiftningen,
då dess nuvarande giltighetstid utlöper, borde upphöra att gälla har
ej heller från något håll framställts. Tvärtom tillstyrka flertalet av de tillfrågade
antingen med hänsyn till förhållandena inom de områden, där de äro
verksamma, eller ock med hänsyn till förhållandena i andra delar av landet
bestämt, att lagstiftningen förlänas fortsatt giltighet. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län gör på grund av den ringa omfattning, i vilken lagstiftningen
inom länet tillämpats, i detta avseende intet uttalande. Systembolaget
i Gävle anser sig av andra skäl ej på denna punkt kunna avgiva något
yttrande.

För egen del har kontrollstyrelsen helt anslutit sig till den uppfattningen,
att lagstiftningens verkningar hittills varit gynnsamma. A idare föreligga
enligt kontrollstyrelsens mening icke några skäl att antaga, att lagstiftningen
framdeles skulle komma att visa sig överflödig; därest lagstiftningen upphörde
att gälla, kunde den gynnsamma utveckling som inträtt i vissa delar
av landet befaras bliva hejdad. Kontrollstyrelsen har därför även bestämt
tillstyrkt, att lagstiftningen förlänades fortsatt giltighet efter den 30 juni 1926.

Skiftande meningar hava framkommit i de avgivna yttrandena beträffande
frågan, huruvida lagstiftningen bör erhålla fortsatt giltighet allenast
för viss tid eller göras permanent. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Östergötlands, Hallands och Älvsborgs län förklara sig icke hava
något att erinra mot att lagstiftningen göres permanent. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län förordar permanent giltighet för lagen angående förverkande
i visst fall av spritdrycker och vin men anser, att lagen med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin
bör förlänas fortsatt giltighet allenast under viss tid. Övriga länsstyrelser
— utom länsstyrelsen i Skaraborgs län vilken såsom förut angivits ej ansett
sig kunna avgiva något yttrande i detta avseende — anse sig ej kunna
tillstyrka, att lagstiftningen göres permanent, utan förorda fortsatt provisorium
med längre eller kortare giltighetstid. Av de i ärendet hörda systembolagen
ifrågasätter aktiebolaget Stockholmssystemet, om icke åt den nu prövade
och verksam befunna lagstiftningen borde givas permanent karaktär.
Systembolagen i Norrköping och Malmö förorda, att lagstiftningen göres
permanent, medan övriga systembolag antingen icke alls yttrat sig i frågan
eller ställt sig neutrala eller ock förordat ett fortsatt provisorium. Till sistnämnda
mening ansluter sig jämväl sammanslutningen för spritsmugglingens
bekämpande, medan två av de hörda nykterhetsnämndssammanslutningarna
förorda en permanent lagstiftning.

Kungl. May.ts proposition Nr 211.

Kontrollstyrelsen har för egen del yttrat, att frågan, huruvida lagstiftningen
horde göras permanent eller erhålla fortsatt giltighet för viss bestämd
tid, vore beroende av den ståndpunkt man intoge vid besvarande av
följande två frågor, nämligen dels huruvida anledning funnes att antaga,
att lagstiftningen skulle komma att visa sig av behovet påkallad ej blott
under några år framåt utan under en mera avsevärd tidrymd, dels huruvida
sådan erfarenhet redan vunnits rörande lagstiftningens verkningar och
dess effektivitet, att den kunde givas en någorlunda definitiv form.

Kontrollstyrelsen har beträffande sin ställning till berörda frågor anfört
följande:

Vad till en början det framtida behovet av lagstiftningen beträffade, hade
det i vissa av de till kontrollstyrelsen inkomna yttrandena framhållits, att
lagstiftningen föranletts av extraordinära förhållanden som måhända komme
att försvinna under de närmaste åren. Kontrollstyrelsen kunde för sin del
i viss mån dela denna uppfattning. Den omfattning som spritsmugglingen
tagit hade nämligen sannolikt varit åtminstone till en viss del betingad av
abnorma förhållanden t. ex. i valutaavseende. Den erfarenhet som hittills
förelåge från olika länder syntes emellertid giva vid handen, att inskränkande
bestämmelser på rusdrycksförsäljningens område — de finge hava
formen av förbud, restriktioner av det ena eller andra slaget eller höjda
priser — gåve upphov till en mer eller mindre omfattande olaga rusdryckshantering
av det ena eller andra slaget, som om den finge utbreda sig utan
allvarligare ingripande från det allmännas sida kunde medföra betydande
skadeverkningar. Då numera knappast från något ansvarigt håll mera betydande
ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen i riktning mot en
friare försäljning ifrågasattes, syntes behov av en lagstiftning av den art
varom här vore fråga komma att föreligga åtminstone under en ganska
avsevärd tid framåt. Ur denna synpunkt syntes alltså övervägande skäl
tala för att lagstiftningen gjordes permanent. Vid sådant förhållande återstode
att undersöka, huruvida för närvarande en så omfattande erfarenhet
förelåge om lagstiftningens verkningar att lagen kunde och horde göras
definitiv. Det hade i detta sammanhang från vissa håll gjorts gällande,
att lagstiftningen på några punkter innehölle bestämmelser innebärande
betydande avsteg från de rättsregler som eljest vore normerande, och att den
med hänsyn därtill ej borde åtminstone för närvarande göras permanent.
Utan att närmare ingå på denna fråga ville kontrollstyrelsen framhålla, att
såvitt styrelsen hade sig bekant under lagstiftningens hittillsvarande tilllämpning
icke förekommit något som kunde giva vid handen, att genom lagstiftningen
någon enskild medborgares berättigade intressen skulle hava
lidit skada. En granskning av de förslag om mer eller mindre betydande
ändringar i lagstiftningen som från en del håll framställts gåve emellertid
vid handen, att den hittills vunna erfarenheten icke kunde anses tillräckligt
omfattande för att medgiva en definitiv utformning. Visserligen kunde
man såsom länsstyrelsen i Hallands län framhållit vidtaga erforderliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

ändringar i lagstiftningen även sedan den gjorts permanent, men det
syntes dock kontrollstyrelsen mindre lämpligt att göra en provisorisk lagstiftning
permanent innan den kunde givas en någorlunda slutgiltig form.
Särskilt betydelsefull syntes kontrollstyrelsen därvid en synpunkt vara som
framhållits av sammanslutningen för spritsmugglingens bekämpande. Sammanslutningen
hade uttalat ’att det väl kan tänkas, att de former av olaga
sprithantering, mot vilka den nuvarande lagen lämnat relativt effektiva
vapen, inom en ej alltför avlägsen framtid kunna ersättas med andra, vilka
med denna lagstiftning icke kunna lika kännbart åtkommas’. I samband
därmed ville kontrollstyrelsen framhålla, att det icke syntes kontrollstyrelsen
lämpligt att såsom länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslagit göra den ena
av de båda lagar om vilka vore fråga permanent och bibehålla den andra
som provisorisk. Därtill stode de i för nära sammanhang med varandra.
Med hänsyn till vad sålunda anförts funne kontrollstyrelsen övervägande
skäl tala för att lagstiftningen nu icke gjordes permanent utan förlänades
förlängd giltighet för viss tid, t. ex. två år.

Generaltullstyrelsens utlåtande i förevarande ämne är dagtecknat den
28 november 1925. Styrelsen har infordrat yttranden från kustbevakningsinspektören,
tullflskalerna och tulldirektörerna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, tullbevakningscheferna i nämnda städer i dessa tjänstemäns egenskap
av chefer för kustbevakningsdistrikt, gränsbevakningschefen i andra
gränsbevakningsdistriktet samt de tullförvaltare i riket som äro åklagare
i tullmål eller utöva chefskap över kustbevakningsdistrikt.

Beträffande verkningarna av ifrågavarande lagstiftning, närmast lagen
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, hava de hörda tullmyndigheterna i stort sett uttalat den uppfattning,
att nämnda lag genom strängare straff och åtskilliga däri förekommande
särskilda bestämmelser i avsevärd mån ökat möjligheterna för ett
effektivt bekämpande av spritsmugglingen och sålunda bidragit till den
nedgång i denna olagliga hantering som under lagens giltighetstid kunnat
konstateras. I flera fall har dock framhållits, att till berörda gynnsamma
resultat medverkat åtskilliga andra faktorer, i främsta rummet den skärpta
bevakningen och den förbättrade fortskaffningsmateriel som ställts till
kustbevakningens förfogande, men även en del andra förhållanden, såsom
ändringar i vissa länders valuta. Några tullmyndigheter hava förklarat
sig i brist på erfarenhet beträffande lagens tillämpning icke kunna avgiva
något bestämt yttrande rörande lagens verkningar. Vad angår frågan
huruvida samma lag borde erhålla permanent karaktär hava meningarna
hos de hörda tullmyndigheterna gått mera i sär. I många fall har den
mening uttalats, att så borde ske eller att lagen borde erhålla förlängd giltighet
''tills vidare’ eller så länge restriktionerna i rusdryckslagstiftningen kvarstode.
Från andra håll återigen har den mening gjort sig gällande, att
det icke vore lämpligt att redan vid utgången av lagens nu bestämda

Kungi. Maj:ts proposition Nr 211.

giltighetstid giva densamma permanent karaktär; frågan därom borde anstå
till dess större erfarenhet om lagens verkningar vunnits samt till dess
jämväl verkningarna av Helsingforskonventionens bestämmelser hunnit
giva sig till känna. Lagens giltighetstid borde därför utsträckas med ett
eller annat år.

För egen del har generaltullstyrelsen i förevarande hänseenden anfört
följande:

De bestämmelser rörande olovlig befattning med spritdrycker och vin
som införts genom 1924 års lag hade uppenbarligen varit ägnade att bereda
vederbörande myndigheter möjlighet att med större framgång än tillförene
upptaga kampen mot spritsmugglingen. Efter vad erfarenheten
otvetydigt syntes hava givit vid handen, hade ock denna olovliga hantering
sedan lagens tillkomst varit i avtagande. I detta avseende tilläte generaltullstyrelsen
sig jämväl åberopa de statistiska uppgifter till belysande
av spritsmugglingen till Sverige, som meddelats i den av socialstyrelsen
utgivna publikationen »Sociala meddelanden» nr 9 för år 1925, sid. 744
och följande. Även om, på sätt av flera tullmyndigheter framhållits, berörda
förhållanden utgjorde resultatet av flera samverkande faktorer, kunde
det dock få anses givet att 1924 års lag i hög grad bidragit till detsamma.
Till stöd därför Ange erinras, att genom denna lag kriminaliserats
åtskilliga förfaranden vilka tidigare icke varit straffbara, och det
syntes därför sannolikt, att, därest spritsmugglingen till riket efter lagens
ikraftträdande pågått i oförändrad omfattning, smugglingsmålens antal
och kvantiteten beslagtagna spritdrycker skulle hava ökats, i stället för
att såsom skett en avsevärd minskning ägt rum. Såsom ett allmänt omdöme
ville generaltullstyrelsen fördenskull uttala, att enligt styrelsens
mening lagens verkningar måste betecknas såsom goda. Vid sådant förhållande
och med hänsyn därtill, att spritsmuggling i allt fall fortfarande
ägde rum i ej obetydlig omfattning — särskilt i Stockholms tullkammardistrikt
hade smugglingen även på sista tiden förekommit i ganska
stor utsträckning — syntes det styrelsen uppenbart, att lagen borde förlänas
giltighet även efter utgången av juni månad 1926. Huruvida
en viss tidsbegränsning här borde fastställas eller om lagen borde erhålla
permanent karaktär kunde visserligen vara tveksamt. Av olika skäl
ansåge styrelsen sig dock böra uttala sig för att lagen måtte erhålla allenast
en begränsad giltighetstid, förslagsvis två år. I första rummet talade
därför det förhållande, att lagens bestämmelser i åtskilliga punkter måste
anses synnerligen stränga och innebära avvikelser från eljest vedertagna
rättsgrundsatser. Vidare syntes det icke vara uteslutet, att Helsingforskonventionens
bestämmelser skulle kunna lägga sådana hinder i vägen för
spritsmugglingen att en återgång till mindre sträng lagstiftning kunde
finnas möjlig. Slutligen vore det icke otänkbart, att ändrade metoder för
smugglingens bedrivande kunde framkalla behov av ändringar i lagstift -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 211.

ningen, vilka givetvis skulle kunna med större lätthet genomföras därest
lagstiftningen fortfarande behölle sin mera tillfälliga karaktär.

Av den förebragta utredningen framgår oförtydbart att den ifrågavarande Departement
lagstiftningen i det stora hela uppfyllt de krav man ställt på densamma.

Särskilt bar den lämnat möjlighet till ett verksamt bekämpande av spritsmugglingen,
och det är att förvänta att de författningar som nyligen
tillkommit i samband med anslutningen till Helsingforskonventionen skola
visa sig avsevärt öka denna möjlighet. Då det utan vidare är klart att
lagbestämmelser av förevarande slag äro av behovet påkallade även efter
den 30 juni 1926, återstår att avgöra huruvida åt bestämmelserna nu
bör givas permanent karaktär. Det torde kunna tagas för visst att lagstiftning
i ämnet svårligen kan undvaras under avsevärd tid. Att göra lagstiftningen
permanent synes därför hava skäl för sig. Emellertid är att
märka att förevarande lagstiftning varit i tillämpning endast under kort
tid. Särskilt bör beaktas att ännu ingen erfarenhet kunnat vinnas om
verkningarna av de efter Helsingforskonventionen utfärdade författningarna.
Under sådana förhållanden torde försiktigheten bjuda att välja
den av ämbetsverken anvisade utvägen. Jag tillstyrker därför att åt
samtliga stadganden i de ämnen varom nu är fråga förlänas allenast
fortsatt provisorisk giltighet under en tid av två år, under vilken tid tillräcklig
erfarenhet lärer kunna vinnas för förnyat ställningstagande i frågan.

De i ärendet avgivna yttrandena innehålla åtskilliga förslag till ändringar
i förevarande lagstiftning. Nära nog samtliga ändringsförslag hänföra
sig till lagen med särskilda bestämmer angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin och innefatta i flera fall en sådan påbyggnad av
lagen som måhända kan komma att visa sig nödvändig. Emellertid har
jag vid föreliggande prövning av dessa frågor utgått ifrån att det
icke avses att åt lagstiftningen förläna definitiv giltighet. Under förutsättning
att hithörande bestämmelser icke skola slutgiltigt fastställas,
torde en fullständig revision av samma bestämmelser böra anstå. För
det närvarande synas allenast de ändringar böra vidtagas, som innebära
avhjälpande av mera påtagliga olägenheter vid lagtillämpningen.
Jag anhåller att få lämna en redogörelse för de stadganden beträffande
vilka ändring kan anses ur denna synpunkt påkallad. Därjämte ämnar
jag något uppehålla mig vid vissa andra ändringsförslag som synas förtjänta
av beaktande.

Ändrings förslag.

Lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin.

(Spritinförsellagen.)

I 2 § 2 mom. b) stadgas, att det i 2 § 1 mom. meddelade förbudet mot 2 §.
införsel av spritdrycker och vin från internationellt eller utländskt område
till svenskt territorialvatten icke skall gälla vid genomfart utan onödigt

Kungl. May.ts proposition Nr 211.

uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens fyr från internationellt
eller utländskt område till annat sådant område; dock må vattenområde
inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

Kustbevakningsinspektören samt tulldirektören och tullbevakningschefen
i Malmö hava ifrågasatt att det i 2 mom. b) medgivna undantaget måtte
upphävas. Det har därvid framhållits, att motsvarande undantag icke
förekomme i den danska lagstiftningen och att den för bevakningen i
Öresund disponibla personalen icke vore tillräcklig att ständigt hålla uppsikt
över att fartygens genomfart skedde utan onödigt uppehåll.

Samma hemställan har gjorts av sammanslutningen för spritsmugglingens
bekämpande, därvid sammanslutningen anfört, att det alltid vore
förenat med svårigheter att avgöra vad som kunde betecknas såsom onödigt
uppehåll samt att undantaget särskilt beredde segelfartyg möjlighet till
längre uppehåll på svenska sidan av Öresund i spritförsäljningssyfte.

Generaltullstyrelsen har framhållit såsom ur tullverkets synpunkt önskvärt,
att ifrågavarande undantagsmedgivande bortfölle, men styrelsen har
dock icke ansett sig böra framställa något förslag i denna riktning, då
starka betänkligheter däremot måste göra sig gällande.

Kontrollstyrelsen har funnit sig för sin del böra tillstyrka ändring i
omförmälda hänseende. De betänkligheter som med hänsyn till internationella
förhållanden skulle kunna möta har kontrollstyrelsen icke funnit
vara av mera vägande art, särskilt som eventuella åtal bleve beroende av
generaltullstyrelsens tillstånd.

Jag erinrar om att lagstiftningen i denna del såväl år 1923 som år 1924
varit föremål för noggrann prövning. Då nya omständigheter icke tillkommit,
har jag icke funnit anledning att nu biträda ändringsförslaget.

Tullförvaltaren i Trälleborg har anmärkt, att i förevarande författningsrum
Öresunds södra gräns icke vore nöjaktigt markerad, då Falsterbo rev
läge under vattenytan och därför ej kunde med säkerhet bestämmas. Den
fasta punkten i söder borde enligt tullförvaltaren vara Falsterbo fyr.
Detta förslag har generaltullstyrelsen biträtt.

Gällande bestämning, vilken överensstämmer med den i § 6 mom. 2 i
tullstadgan givna, är hävdvunnen. Då den därjämte icke torde behöva
medföra större svårigheter vid lagtillämpningen än den nu föreslagna,
har jag icke ansett ändring påkallad på denna punkt.

Mot avfattningen av andra stycket i 3 § 1 mom. har anmärkning framställts
av kustbevakningsinspektören samt tullförvaltarna i Trälleborg,
Strömstad och Sundsvall. Det har i sådant avseende anförts, att ett fartyg
som utanför svenskt territorialvatten försålde sprit till närliggande länders
undersåtar kunde ingå till svensk hamn för att bereda besättningen vila
och rekreation, intaga proviant, inleda affärsförbindelser m. m. utan annan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

påföljd än det för större sådana affärer fullkomligt betydelselösa bötesbeloppet
av högst 500 kronor. I dylikt fall borde, liksom enligt dansk
lagstiftning, lasten konfiskeras, även om avsikt att till Sverige införa
spriten icke kunde konstateras. Skulle en sådan bestämmelse icke anses
lämplig, borde åtminstone en avsevärd höjning av bötesmaximum inträda.

Under framhållande att den sålunda gjorda anmärkningen utan tvivel
vore befogad har generaltullstyrelsen anslutit sig till det alternativt framställda
förslaget om en avsevärd höjning av böternas maximibelopp och
i sådant hänseende föreslagit att detta bestämdes till åtminstone 5,000
kronor.

Det måste tvivelsutan betecknas såsom ett missförhållande, att fartyg
vars besättning bedriver rusdrycksförsäljning kan ingå till svensk hamn
utan att därmed riskeras annan påföljd än ett mindre bötesbelopp. I
propositionen nr 223 till 1924 års riksdag anförde dåvarande departementschefen
till motivering av 7 § bland annat att, då uppsåt att smuggla
till annat land förelegat, tillika i allmänhet förefunnits avsikt att, om
tillfälle därtill erbjöde sig, smuggla även till Sverige, samt att det i sådana
fall icke ofta kunde anses ''av omständigheterna uppenbarligen framgå
att dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket’. Den
omständigheten att 3 § 1 mom. andra stycket erhållit en avfattning som
avviker från de i 7 § använda ordalagen har givit anledning till den tolkning,
att bevisregeln i 3 § 1 mom. andra stycket vore en annan än den i
7 § angivna. En dylik olikhet har icke varit avsedd. För att säkerställa
den åsyftade tillämpningen av 3 § 1 mom. andra stycket torde detta stadgande
böra omformuleras till överensstämmelse med motsvarande föreskrift
i 7 §.

Mot bestämmelsen i 3 § 1 mom- tredje stycket, enligt vilken bestämmelse
straffrihet inträder i fråga om olovlig införsel till svenskt territorialvatten,
där det kan visas att den farkost, med vilken dryckerna
forslats, på grund av verklig sjönöd icke kunnat undgå att inkomma till
svenskt territorialvatten och där förbliva, hava från flera håll invändningar
rests. Sålunda har den extra landsfiskal, som innehar länsstyrelsens i
Stockholms län förordnande att biträda länets landsfiskaler med förrättande
av polisundersökningar bland annat rörande olovlig varuinförsel, framhållit
att på grund av förevarande bestämmelse verkställda beslag upphävts och
åtal ogillats även i de fall, då ’den verkliga sjönöden’ uppkommit därigenom
att besättningen borttagit någon maskindel eller dylikt av ej
alltför stort värde. Avsikten hade endast varit den, att spritlastens
innehavare, vilka i allmänhet såsom ''besättningsmän’ själva medföljt de
spritlastade fartygen, velat komma till svensk hamn för att skaffa köpare
och träffa erforderliga avtal. Maskinskadan eller annan haveriorsak hade
endast varit en förevändning. — Länsstyrelsen i Malmöhus län har hän -

Kungi. Maj:ts proposition Nr 211.

visat till ett yttrande, avseende ett förtydligande i syfte att få klarlagt
''vilken grad av sjönöd som skall föreligga, för att verklig sjönöd skall
anses vara för handen’. Enligt uppgift hade nämligen vid handläggning
av ett mål ett flertal sakkunniga varit av olika mening om
innebörden av ifrågavarande uttryck. — Sammanslutningen för spritsmugglingens
bekämpande har framhållit, att den omständigheten att
Verklig sjönöd’ friade från ansvar i praktiken åstadkommit synnerligen
stora svårigheter. Ett smuggelfartyg som bedreve sina affärer på svenskt
farvatten kunde, om detsamma upptäcktes av tullpersonalen, lätt av sin
besättning bringas ’i sjönöd’ genom en så enkel åtgärd som exempelvis
borttagande av någon maskindel. — Verkställande direktören i aktiebolaget
Vin- & spritcentralen anför, att den åsyftade bestämmelsen ''alltför
lätt kan utnyttjas till skydd för smugglaren och hans last, i det att
färdigheten att arrangera sjönöd, när en fara är å färde eller då kundkretsen
är nära, torde vara ganska långt uppdriven hos smugglarna’.

Generaltullstyrelsen, som anmärkt att ''verklig sjönöd’ borde anses innebära
att fartyg kunde befaras komma att förlisa och att människoliv
riskerades, har ansett önskligt, att förevarande författningsrum avfattades
i anslutning till artikel 10 i Helsingforskonventionen och sålunda komme
att avse fartyg, som ''på grund av verklig sjönöd tvingats att söka nödhamn
för räddande av fartyg, last och människoliv’.

Liknande synpunkter hava framförts av kontrollstyrelsen.

Det är uppenbart att 3 § 1 mom. tredje stycket av den förevarande
lagen icke bör kunna åberopas, då sjönöden är konstruerad. Ehuru det i
sak icke torde förefinnas någon väsentlig skillnad mellan berörda lagrum
och omförmälda stadgande i artikel 10 av Helsingforskonventionen, torde
sistnämnda stadgande på grund av däri intagen bestämning av nödläget
innebära större garanti för en lagtillämpning enligt vilken självförvållad
sjönöd icke föranleder befrielse från ansvarspåföljd. Jag ansluter mig
därför till förslaget om ändring av ifrågavarande lagrum.

Bestämmelserna i 6 § hava föranlett yttranden från den förutnämnde extra
landsfiskalen i Stockholms län, sammanslutningen för spritsmugglingens bekämpande
samt verkställande direktören i aktiebolaget Vin- & spritcentralen.
Den förstnämnde uppgiver, att det upprepade gånger förekommit, att besättningsmän
å fartyg ertappats syssla med spritsmuggling, och att det funnes
fartyg, å vilka en besättningsman ända till åtta olika gånger ådömts straff
för olovlig varuinförsel; varken fartygens befälhavare eller rederierna syntes
vidtaga åtgärder för att skilja sig från dylika personer. Med hänsyn
därtill har landsfiskalen funnit det önskvärt, om sådana bestämmelser
kunde utfärdas, att en fartygsbefälhavare eller ett rederi finge ekonomiskt
intresse av att ej vidare behålla dylika besättningsmän i sin tjänst. Av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

ej ringa betydelse skulle det enligt hans uppfattning vara, om en fartygsbefälhavare
ålades avlämna godtagbar borgen för erläggandet av de böter,
som kunde komma att ådömas besättningsmän därest dessa vore av utländsk
nationalitet.

Sammanslutningen för spritsmugglingens bekämpande har framhållit,
att smugglingen från de fartyg som i reguljär trafik anlöpte svenska
hamnar på senaste tiden syntes hava tilltagit i omfattning. De beslagtagna
kvantiteterna vore enligt sammanslutningen avsevärda, och ännu
större mängder undginge säkerligen tullverkets uppsikt. De smugglande
sjömännen bleve i regel endast ådömda böter; åtal mot fartygets befäl
och underbefäl syntes mycket sällan förekomma. Sammanslutningen
har slutligen anfört, dels att, då det inträffade att samma person bland
fartygets personal upprepade gånger gjorde sig skyldig till och dömdes
för spritsmuggling, det icke syntes vara oriktigt, om fartygets ägare åtminstone
gjordes ekonomiskt ansvarig för att de personalen ådömda böterna
bleve erlagda, dels att i de ej sällan förekommande fall, då särskilda
lönnrum för sprit vore anordnade ombord, befälhavare och underbefäl
ombord icke borde kunde undandraga sig ansvar därför samt att
straffet därvid borde avsevärt skärpas.

Verkställande direktören i aktiebolaget Vin- & spritcentralen har i
berörda avseende anfört i huvudsak följande:

Erfarenheten hade visat, att insmugglingen av rusdrycker ombord å
fartyg nått en långt större omfattning än som vid lagens tillkomst
förmodats. Enligt objektiva vittnesbörd förhölle det sig nämligen så, att
så gott som alla till Sverige från Finland ankommande fartyg medförde
smuggelsprit. Detta gällde icke blott lastfartyg av olika slag utan även
de för persontrafik avsedda ångbåtar som ginge i reguljära turer. Enligt
från tullverket erhållna uppgifter gjordes under året 1 september 1924—
31 augusti 1925 enbart hos personalen å i Finland hemmahörande båtar,
som ginge i reguljär trafik på Stockholm, följande spritbeslag:

å Hebe..................................... 82 beslag hos 43 personer: 530.8 liter sprit

» Torneå .......................	............ 56	»	»	37	»	403.6	»	»
» Nordstjärnan ..........	............ 54	»	»	34	»	374.6	»	»
» Mariehamn ..............	......... 37	»	»	25	»	179.1	»	»
» Halland.....................	........... 5	»	»	4	»	26.5	»	»
» von Döbeln ..............	........... 3	»	»	3	»	32.7	»	»

Sammanlagt hade sålunda hos personalen på dessa båtar under nämnda
tidrymd gjorts 237 beslag hos 146 personer, varvid beslagtagits inalles 1,547
liter sprit, eller mer än 4,000 liter brännvin. Å Hebe hade sprit beslagtagits
sex gånger hos en person, fem gånger hos en, fyra gånger hos fyra
personer och tre gånger hos fyra personer. Å Torneå hade beslag gjorts
fem gånger hos en person och tre gånger hos fyra personer, å Nordstjärnan
hade icke mindre än sju personer tre gånger påträffats med olaga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

spritinförsel. Å Mariehamn hade en person fyra gånger och två personer
tre gånger blivit utsatta för beslag. Nämnda beslag hade gjorts uteslutande
hos personalen å dessa finska båtar. I summan inginge sålunda
icke beslag, gjorda ombord å samma båtar, då det icke kunnat visas, att
spriten tillhört personalen, icke heller beslag som gjorts vid ilandförande
av andra personer än ifrågavarande personal. Till jämförelse och fullständigande
kunde nämnas, att å de svenska båtar som gått i reguljär
trafik mellan Stockholm och Finland under samma tid gjorts följande
spritbeslag:

å Heimdall 34 beslag hos 27 personer: 234.6 liter sprit

» Birger Jarl 17 » » 14 » 89.4 » » .

Å dessa svenska fartyg hade under ifrågavarande 12 månader sju personer
å Heimdall och två personer å Birger Jarl mer än en gång blivit
åtalade för smuggling av sprit. Såsom synnerligen anmärkningsvärt
i fråga om nämnda trafik finge framhållas, att, enligt vad uppgifterna
visade, samma personer oupphörligen anträffats med olovlig sprittillförsel
till riket, utan att från ångbåtsbolagets sida några som helst åtgärder
mot dem vidtagits. Såsom exempel på den bristande tillsyn i övrigt som
förekomme ombord på dessa ångare kunde nämnas ett i tidningspressen
refererat fall, av vilket framginge, att besättningen i skansen på ångaren
Nordstjärnan losstagit skansväggarnas träbeklädnad och innanför denna
anbragt snören, på vilka upphängts ej mindre än ett femtiotal enlitersspritdunkar,
varefter bräderna åter påspikats. Det anförda syntes giva
övertygande skäl för att ifrågavarande bestämmelser i lagstiftningen icke
vore tillräckligt effektiva, utan att det vore nödvändigt att, för att ernå
bättre förhållanden, skärpa såväl befälhavarens som ock i sista hand rederiets
ansvar för denna smuggeltrafik. Rederiet hade genom sina förtroendemän,
befälhavaren och allt underbefäl, långt större förutsättningar
att förhindra och upptäcka smugglingsförsök än vad som vore möjligt
för en fåtalig tullbevakningspersonal vilken verkställde besök ombord
allenast vid landningstillfället. Såsom ett förslag till sådan skärpning av
berörda föreskrifter hänvisades till följande bestämmelse som återfunnes
i ett till förarbetena för lagstiftningen hörande lagutkast:

''Anträffas spritdrycker, som äro förverkade på grund av lagen om straff
för olovlig varuinförsel, å fartyg i svensk hamn under sådana omständigheter,
att någon, som är anställd ombord å fartyget, måste antagas hava
gjort sig skyldig till olovlig införsel av dryckerna eller försök därtill
eller olovligt forslande av desamma, vare redaren, ändock att den skyldige
icke ertappas, pliktig att såsom tullavgift erlägga femdubbla beloppet
av den avgift, som eljest bort i sådant hänseende utgöras. Har redaren
överlåtit fartyget till annan att nyttja det till sjöfart för egen räkning,
skall vad nu stadgats om redaren gälla om den, till vilken nyttjanderätten
överlåtits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

När skäl därtill äro, må fartyget på begäran av tullverkets vederbörande
åklagare av vederbörande tullförvaltning kvarhållas i hamnen till dess
avgift, varom nu sagts, guldits eller hos tullförvaltningen nedsatts eller
ock säkerhet för dess gäldande därstädes ställts. Ej må dock fartyget
kvarhållas mer än trettio dagar.’

Av flera tullmyndigheter hava påyrkats skärpta bestämmelser i syfte
att åstadkomma större möjlighet att få personer som gjort sig skyldiga
till olovlig varuinförsel dömda till straff därför samt ådömt straff verkställt.
Det har i sådant hänseende anförts, att det ofta och särskilt då
sjömän, anställda å utländska fartyg, gjort sig skyldiga till smugglingsbrott
vore omöjligt att få dem befordrade till straff och att, där böter
ådömts, kunna uttaga dessa eller få böterna förvandlade i frihetsstraff. Till
avhjälpande härav har ifrågasatts föreskrift om att sådana personer skulle
kunna kvarhållas till dess de antingen erlagt böterna eller undergått förvandlingsstraffet
ävensom om skyldighet för respektive fartygsbefälhavare
eller fartyg att svara för böterna.

Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande anslutit sig till den uppfattningen
att missförhållanden av antydd art förelåge; styrelsen har vidare
anfört följande:

Allteftersom smugglingen tilltagit hade antalet av de personer, i de
flesta fall tillhörande besättningar å utländska fartyg, vilka undandragit
sig straff för smugglingsbrott, väsentligt stigit. Genom cirkulär i tullverkets
författningssamling ålades tullförvaltningarna att hos styrelsen
anmäla när sådan person ånyo ankomme till riket. I ett och annat fall
lyckades det då att få vederbörande åtalad eller att uttaga ådömda böter
eller få dem förvandlade, men i det säkerligen övervägande antalet fall
undginge de skyldiga straffet, ofta på grund av preskription. Det finge
fördenskull anses som en stor fördel om något sätt att förhindra berörda
missförhållande kunde utfinnas. Styrelsen ansåge sig emellertid
icke kunna understödja någotdera av de utav de underordnade tullmyndigheterna
omförmälda förslagen, av vilka det ena strede mot Helsingforskonventionens
artikel 10 och det andra knappast vore förenligt med här
i landet eljest gängse rättsuppfattning, åtminstone om såsom ifrågasatts
förfaringssättet skulle tillämpas allenast mot utlänningar. Styrelsen såge
sig icke i stånd att föreslå någon framkomlig väg till målet, hur önskvärt
det än vore att detsamma kunde nås.

Kontrollstyrelsen, som funnit starka skäl tala för den uppfattningen
att smugglingen från fartyg i vanlig passagerar- eller lasttrafik under
senaste tiden tilltagit medan spritsmugglingen i övrigt minskats, har
vidare framhållit följande:

Styrelsen ville särskilt fästa uppmärksamheten på de riskmoment, som
ifrågavarande utveckling innebure för nykterhetsförhållandet i de smärre
och medelstora hamnstäder som stode i livligare förbindelse med utlandet.
Den rena yrkessmugglingen i stort sökte sig av naturliga skäl gärna fram
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 181) höft (Nr 211.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

till de störa befolkningscentra eller deras närhet, där en mera omfattande
marknad med avsättningsmöjligheter för stora kvantiteter smuggelsprit
funnes. Smugglingen från fartyg i vanlig trafik — även denna syntes
av vissa besättningsmän drivas i sådan omfattning att den väl förtjänade
beteckningen yrkesmässig — kunde givetvis däremot finna tillräckliga
avsättningsmöjligheter även i ej så stora samhällen och kunde av naturliga
skäl ofta nog i dessa räkna med fördelen av en mindre effektiv tullbevakning
än i de större hamnarna. Av vissa tecken att döma syntes en
mycket betydande smuggling av denna art förekomma till vissa Norrlandsstäder.
Utan att med bestämdhet göra gällande att den ökning av antalet
fylleriförseelser, som under den gångna delen av år 1925 visat sig t. ex.
i Sundsvall och Härnösand — i Sundsvall hade antalet avdömda fylleriförseelser
under tiden 1 januari—31 oktober 1924 varit 446, medan antalet
under samma tid år 1925 varit 565; för Härnösand hade motsvarande siffror
varit 164 och 271 — berott enbart på insmugglad sprit, funne dock kontrollstyrelsen
all sannolikhet tala för att ökningen till väsentlig del varit föranledd
av en tilltagande spritsmuggling. Med hänsyn till angivna omständigheter
funne kontrollstyrelsen det erforderligt att åtgärder vidtoges. Den
ogynnsamma utvecklingen i berörda avseende finge nämligen till en väsentlig
del tillskrivas den omständigheten att lagstiftningen på denna punkt
visat sig ineffektiv. I vissa av de avgivna yttrandena hade föreslagits, att
i lagstiftningen borde införas bestämmelser, som gjorde rederierna i större
eller mindre grad ekonomiskt ansvariga för den spritsmuggling med vilken
besättningsmän ertappades. Verkställande direktören i aktiebolaget Vinfe
spritcentralen hade i detta avseende anslutit sig till ett tidigare framlagt
förslag, enligt vilket redare skulle förpliktas att såsom tullavgift erlägga
ett visst belopp, där spritdrycker som enligt gällande lag vore förverkade
anträffades å ett fartyg under sådana omständigheter, att det måste antagas,
att någon som vore anställd ombord å fartyget gjort sig skyldig
till olovlig införsel av dryckerna eller försök därtill eller olovligt forslande
av desamma. Enligt kontrollstyrelsens mening skulle ett införande av en
bestämmelse av denna eller liknande art komma att visa sig mycket
effektivt. De invändningar, som från vissa håll rests mot bestämmelsen
med hänsyn därtill, att den skulle åsamka rederierna utgifter för handlingar,
vilka det icke läge i rederiernas makt att förhindra, funne kontrollstyrelsen
icke avgörande. Därest rederierna genom sina befälhavare och
genom underbefälet på båtarna verkligen sökte förhindra och upptäcka
smugglingsförsök, vore nämligen möjligheterna därtill så stora i jämförelse
med den fåtaliga tullpersonalens, att det icke kunde förutsättas, att
denna personal, som hade att utföra sina undersökningar huvudsakligen
vid landningstillfället, skulle kunna upptäcka några större kvantiteter
som undgått fartygsbefälet. Kontrollstyrelsen ansåge med hänsyn till det
anförda upptagandet av en bestämmelse av denna art i lagstiftningen synnerligen
önskvärt. Emellertid innehölle artikel 10 i Helsingforskonventionen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

sådana stadganden, att ett omedelbart realiserande av nämnda önskemål
åtminstone i hela dess utsträckning icke syntes vara möjligt. Med hänsyn
därtill funne kontrollstyrelsen sig allenast böra hemställa om åtgärder
från svensk sida i syfte att ernå en sådan ändring av Helsingforskonventionen,
att densamma icke lade hinder i vägen för införande av en bestämmelse
av antydd art.

Den omständigheten att insmuggling av rusdrycker ombord å fartyg i
reguljär trafik ägt rum i stor omfattning giver anledning till övervägande,
huruvida särskilda bestämmelser äro erforderliga för stävjande av
denna form av spritsmuggling. Till en början måste fastslås, att stadganden
i dylik riktning icke saknas i gällande lagstiftning, och det torde
förhålla sig så, att dessa stadganden, tillfullo utnyttjade, erbjuda ett icke
föraktligt vapen vid spritsmugglingens bekämpande. Det har särskilt
framhållits, att en verksam åtgärd skulle vara föreskrivande av påföljd
för rederi, då smuggling ägt rum å rederiet tillhörigt fartyg. Skulle
sådan åtgärd vidtagas, torde den böra hava form av införande av straffrättsligt
ansvar. Därmed skulle följa en betydande utvidgning av det
straffrättsliga ansvaret å ifrågavarande område. Jag erinrar om att lagstiftningen
i ämnet redan innehåller bestämmelser vilka utgöra avvikelser
från eljest’ vedertagna rättsprinciper. En utsträckning av det straffrättsliga
ansvaret i föreslagen riktning — vilken åtgärd eventuellt
förutsätter ändring i den nyligen antagna Helsingforskonventionen synes
knappast tillrådlig innan nuvarande stadganden efter ytterligare prövning
befunnits otillräckliga.

En tullförvaltare har framhållit önskvärdheten av att alla bestämmelser
rörande olovlig införsel av spritdrycker och vin vore samlade i en och
samma lag; hänvisningarna till lagen om straff för olovlig varuinförsel
den 8 juni 1923 medförde stundom ovisshet om tillämpningen av författningarna.
Sålunda vore enligt 7 § i 1924 års lag olovligen införda spritdrycker
och vin förverkade endast om de påträffades, medan enligt 1 § 8
mom. i 1923 års lag olovligen infört gods, även om det icke påträffats,
vore förverkat. Då beträffande olovlig införsel av spritdrycker och vin
bestämmelserna i 1923 års lag icke gällde i vidare mån än till dem hänvisades
i 1924 års lag, skulle alltså olovligen införda men förskingrade
spritdrycker och vin icke kunna förklaras förverkade med mindre de före
förskingringen påträffats; och endast i sådant fall skulle alltså ersättningsskyldighet
enligt 8 § i 1923 års lag — till vilken paragraf hänvisades i
1924 års lag — kunna inträda, något som icke kunde hava varit avsett.

Generaltullstyrelsen har i anslutning härtill ansett lämpligt, att 7 §
i spritinförsellagen ändrades i syfte att undanröja den nyss berörda osäkerheten
i fråga om inträdandet av den i 8 § i 1923 års lag stadgade ersättningsskyldigheten.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.

Med den lydelse som givits åt 7 § första stycket har, såvitt angår förverkandepåföljd,
uppenbarligen icke avsetts att föreskriva andra regler
beträffande olovlig införsel av spritdrycker eller vin än i fråga om
olovlig varuinförsel i övrigt. Då domstolarna, såvitt jag erfarit, tillämpa
hithörande stadganden på det sätt som åsyftats, torde någon lagstiftningsåtgärd
icke vara erforderlig.

En tullflskal har framhållit, att avfattningen av 8 § 2 mom. vore mindre
tillfredsställande. På grund av ordalydelsen: ''farkost — — — vilken
uppehåller förbindelse mellan land och där utanför beläget fartyg’ hade
det visat sig svårt att erhålla fällande utslag beträffande farkost, som under
annars misstänkta omständigheter beslagtagits invid spritskuta eller medan
farkosten, efter att hava bordat sådan skuta, befunnit sig på återväg mot
land. Från svarandesidan hade då invänts, att någon förbindelse mellan
land och fartyg icke uppehållits, utan att farkosten av en eller annan
lovlig anledning, såsom motorskada, vind- och väderleksförhållanden eller
dylikt, nödgats lägga till vid spritskutan; och då bevisning om motsatsen
vore svår att förebringa, hade det hänt, att farkosten icke ansetts hava
uppehållit ''förbindelse’ mellan spritskutan och land. Berörda uttryck

borde därför utbytas mot något annat, exempelvis: ''farkost---vilken

anträffas under färd mellan land och där utanför beläget fartyg’.

Generaltullstyrelsen har funnit den sålunda gjorda anmärkningen vara
beaktansvärd, varför styrelsen ansett sig böra understödja förslaget om
lämplig ändring av förevarande bestämmelse.

I fråga om 8^2 mom. anför sammanslutningen för spritsmugglingens
bekämpande följande:

''Detta mom. innehåller förbud för fartyg under 40 ton att uppehålla förbindelse
mellan spritskuta och land. För att få dylikt förbindelsefartyg dömt
förbrutet måste det emellertid beslagtagas innanför tullgränsen. Det skulle
vara synnerligen önskvärt, att momentets lydelse ändrades därhän, att svenska
förbindelsefartyg kunde dömas förbrutna, även om de uppbringades på internationellt
vatten. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att vakthållning
ute vid spritskutorna är synnerligen effektiv, men att bevakningseffektiviteten
lider av att prejning och beslagtagning icke kunna ske omedelbart
efter det en dylik förbindelsefarkost lämnat spritfartyget. Om en bevakningsbåt,
som på internationellt vatten ligger i närheten av en spritskuta,
iakttager, att en mindre farkost lägger till vid skutan, kan han nu
icke beslagtaga densamma omedelbart efter det den lämnat spritfartyget.
Den svenska smuggelbåten kan nu begiva sig ut på havet för att locka bevakningsbåten
efter sig och på så sätt bereda möjlighet för andra båtar att
under bevakningsbåtens förföljande av den första båten avhämta sprit å
skutan.

Det skulle helt säkert vara en dödsstöt åt denna form av spritsmuggling,
om förbindelsefarkosten finge beslagtagas omedelbart sedan den lämnat spritskutan
och beslagtagandet alltså kunde ske även på internationellt vatten.’

Kontrollstyrelsen har för sin del funnit sannolikt, att den av sammanslutningen
föreslagna utvidgningen av 8 § 2 mom. skulle komma att visa

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

sig vara av stort värde för bekämpandet av denna form av spritsmuggling.
Styrelsen har vidare framhållit, att bestämmelsen icke bleve fullt
effektiv eller uteslöte vissa svårigheter vid tillämpningen med mindre en
överenskommelse med Finland och Norge träffades av sådan innebörd, att
dessa länder förklarade sig icke hava något att erinra mot att deras i
smugglingssyfte uppenbarligen stadda mindre fartyg prejades och beslagtoges,
under förutsättning att Sverige medgåve nämnda länder motsvarande
rättighet i fråga om svenska farkoster. Artikel 12 i Helsingforskonventionen,
enligt vilken envar av de fördragsslutande staterna förklarat
sig beredd att välvilligt pröva de förslag, som annan fördragsslutande
stat kunde komma att framlägga i syfte att fullständiga konventionen,
har synts kontrollstyrelsen bilda en god utgångspunkt för inledande av
förhandlingar i sådant syfte.

Vad generaltullstyrelsen föreslagit i fråga om avfattningen av 8 § 2 mom.
synes icke innebära avsevärt ökad möjlighet till ingripande mot farkoster av
ifrågavarande slag. Den av sammanslutningen för spritsmugglingens bekämpande
berörda och av kontrollstyrelsen förordade utvidgningen av hithörande
bestämmelser torde förutsätta en internationell överenskommelse.
Innan Helsingforskonventionen någon tid varit i kraft och vunnit ytterligare
anslutning, torde påbyggnad av densamma icke böra föreslås. Jag anser
därför vidare prövning av ändringsförslag på denna punkt böra anstå.

Nyssnämnde tullfiskal har anmärkt, att det i 18 § 2 mom. bestämda
gränsvärdet, 30 kronor, vore alltför lågt, samt härom vidare anfört: Det
vore uteslutet, att någon skulle anmäla sig med anspråk på rätt till beslagtaget
gods av så ringa värde som 30 kronor eller något däröver med
risk att bliva åtalad för olovlig införsel eller innehav av godset. Dessutom
vore kostnaderna för kungörandet så stora, att större delen av godsets
värde, då detta endast uppginge till 30 kronor eller endast föga överstege
detta belopp, åtginge till dessa kostnader. Utan fara för rättssäkerheten
syntes ifrågavarande gränsvärde kunna bestämmas till åtminstone
200 kronor.

Generaltullstyrelsen har såsom sin mening framhållit, att på de av tullfiskalen
anförda skäl en avsevärd höjning av det nu för de olika förfaringssätten
bestämda gränsvärdet borde kunna äga rum.

Då de fördelar, som kunna vara förenade med en höjning av det till 30
kronor bestämda gränsvärdet, icke synas uppväga nackdelen av minskad
rättssäkerhet, har jag nu icke velat biträda det framställda ändringsförslaget.

Det har påpekats, att i 23 § föreskrift saknades om vem som skulle 23 §•
anses såsom beslagare i sådant fall, då någon dömdes för olovlig införsel
av gods, som icke anträffats, och någon beslagsåtgärd sålunda icke före -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

kommit. Detta förhållande medförde, efter vad det framhållits, tveksamhet
i fråga om fördelning av böter och värdet av förskingrat gods.

Generaltullstyrelsen som funnit ofullständighet föreligga i det anmärkta
hänseendet har upplyst, att det ville synas, som om domstolarna i allmänhet
vore henägna att i fall då beslagare ej funnes tillerkänna beslagares
rätt åt den tjänsteman som anmält den olovliga införseln. Dock hade
enligt styrelsen även andra förfaringssätt förekommit, såsom att beslagarandelen
tillerkänts åklagaren eller kronan eller ställts till styrelsens förfogande.

Det har även framhållits, att närmare regler saknades, huru den stadgade
begränsningen i hötes- och beslagsandelarna skulle iakttagas, där i
ett mål förekomme flera åtalade, vilka var för sig dömdes till bötesstraff
som gärningsmän eller delaktiga, eller flera beslag behandlades i ett sammanhang
eller heslagarna vore två eller flera.

Då ändring av 23 § i syfte att avhjälpa den anmärkta ofullständigheten
torde höra förbindas med motsvarande ändring i 1923 års lag om straff
för olovlig varuinförsel, vilken sistnämnda lag icke har provisorisk natur,
samt ytterligare utredning är erforderlig för ett slutligt ställningstagande

1 frågan, håller jag före, att revision å denna punkt hör anstå, så mycket
hellre som tillämpningen av gällande bestämmelser icke lärer medföra
några vådor. När beslagare icke finnes, torde beslagare eljest tillkommande
belopp med hänsyn till avfattningen av hithörande bestämmelser i 23 §
böra i det i 1 mom. angivna fall tillfalla kronan samt i fall som avses i

2 mom. disponeras på sätt i sistnämnda moments andra stycke stadgas.

Vad angår frågan om iakttagande av begränsningen i bötes- och beslagsandelarna
under vissa komplicerade förhållanden, lärer det icke med fördel
låta sig göra att giva uttömmande regler för samtliga tänkbara fall.
Det måste i viss mån överlämnas åt lagtillämpningen att i de särskilda
fallen åstadkomma en rimlig lösning. Ehuru tillämpningen säkerligen
bleve underlättad, om särskilda begränsningar — såsom i varuinförsellagen
— stadgades för andel i böterna och andel i heslagsgodset, har det
synts mig lämpligt att låta med slutlig prövning av jämväl denna fråga
anstå tills ytterligare erfarenhet vunnits av den nu ifrågavarande lagstiftningen
under en förlängd provisorietid.

Övriga lagar.

I fråga om lagen angående förverkande i visst fall av spritdrycker och
vin hava ämbetsverken icke förordat någon ändring.

Vidkommande lagen om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni
1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin hava några ändringsförslag icke framställts.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211. 23

Jag har ej heller funnit skäl till vidare yttrande rörande lagstiftningen
i dessa delar.

Med hänsyn till sambandet mellan spritinförsellagen och lagen om utsträckt
tillämpning av samma lag har det synts mig lämpligt, att i en
och samma författning förordnas om fortsatt giltighet av båda lagarna,
i vilken författning ock kunna intagas de av mig förordade ändringarna
uti förstnämnda lag.

Lagen angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin intager
däremot en mera självständig ställning. Såväl på grund härav som
med beaktande av dess samband med den under utredning varande frågan
om ny lagstiftning beträffande åtgärder mot fylleri har det synts mig riktigt,
att i en särskild lag upptagas erforderliga bestämmelser om fortsatt
giltighet av ifrågavarande lag.

I enlighet härmed har jag låtit inom finansdepartementet upprätta förslag
till

2:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående
förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse bilagorna
A och B1 vid detta protokoll utvisa samt hemställer, att lagrådets yttrande
över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majct Konungen.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

1 Dessa bilagor, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, hava
här uteslutits.

Förslagens

formella

genom förande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18
mars 1926.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 februari
1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tilllämpning
av förstnämnda lag samt lag om fortsatt giltighet av lagen den
20 juni 1924 (nr 227) angående förverkande i visst fall av spritdrycker
och vin.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade byråchefen för lagärenden i finansdepartementet,
hovrättsassessorn Harry Guldberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 19 mars 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlytek, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med statsministern och t. f. chefen för utrikesdepartementet
samt chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för
finansdepartementet statsrådet Wigforss lagrådets den 18 mars 1926 avgivna
utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 februari 1926
till lagrådet remitterade förslagen till

2:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående
förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Föredraganden hemställer, att förslagen som av lagrådet lämnats utan
anmärkning måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse
bilaga litt. vid detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. ISO höft. (Nr 211.)