Kungl. Maj:ts proposition nr 210 (Proposition 1949:210)

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet
av samma lag; given Stockholms slott den 8 april
1949.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
får Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen dels, jämlikt § 87 regeringsformen,
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 15
och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om
fortsatt giltighet av samma lag, dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Karin Kock.

Sammanfattning.

Allmänna förfogandelagen föreslås förlängd till och med den 31 december
1952. De föreslagna ändringarna i lagen innebära i huvudsak följande.
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, skall Kungl. Maj :t äga förordna
om tillämpning av 2—7 §§ i lagen. Om riksdagssession ej pågår, då
förordnande meddelas, skall härvid vara förutsättning, att riksdagskallelse
utgått eller att riksdagen ändock skall sammanträda inom 30 dagar. Förordnandet
skall godkännas av riksdagen inom 30 dagar efter det förordnandet
meddelats eller, om riksdagssession då ej pågick, från sessionens
början, vid äventyr att förordnandet eljest är förfallet. — Vid av krig föranledda,
utomordentliga förhållanden skall förordnande om tillämpning av
berörda paragrafer i lagen kunna av Kungl. Maj:t meddelas endast med
I Ilihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 210.

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

samtycke av riksdagen. Förordnandet skall i sådant fall avse begränsad
tid, högst ett år, samt skall kunna inskränkas till att avse endast vissa av
bestämmelserna i fråga eller vissa ändamål. — Meddelas förordnande, som
nu sagts, skola bestämmelserna i 8—31 §§ i lagen i tillämpliga delar gälla.

Genom en ändring i 15 § i lagen föreslås riksvärderingsnämnden skola
erhålla större möjligheter att vid bestämmande av ersättning enligt lagen,
där tillämpning av fastställda taxor eller jämlikt prisregleringslagen fastställda
priser skulle leda till oskäligt resultat, frångå dessa taxor eller
priser.

Riksdagens samtycke begäres till förordnande, att 2—5 och 7 §§ förfogandelagen
skola äga tillämpning under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni
1950, 4 § dock endast i den mån det erfordras för att tillgodose krigsmaktens
beredskapsbehov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Bilaga 3.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas, att 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen den
22 juni 1939,1 vilken lag jämlikt lag den 2 april 1948 (nr 132) gäller till och
med den 30 juni 1949, skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives samt att lagen i sålunda ändrat skick skall äga giltighet till och
med den 31 december 1952.

(Gällande lydelse:)

1 §•

Vid krig eller krigsfara,
vari riket befinner
sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden
äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, förordna,
att vad i 2—22 §§
stadgas skall äga tilllämpning;
dock må förordnande,
som nu sagts,
ej meddelas med mindre
Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen
ändock skall sammanträda
inom trettio
dagar. Varder ej meddelat
förordnande av nästföljande
riksdag inom
trettio dagar från riksdagens
början gillat,
skall detsamma efter ut -

(Kommitténs förslag:)

1 §•

Vid krig eller krigsfara,
vari riket befinner
sig, äger Konungen förordna,
att vad i 2—7 §§
stadgas skall äga tilllämpning;
dock må, om
riksdagssession ej pågår,
förordnande som nu
sagts ej meddelas med
mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller
riksdagen ändock
skall sammanträda inom
trettio dagar. Varder ej
meddelat förordnande av
riksdagen gillat inom
trettio dagar eller, om
session ej pågår, inom
trettio dagar från sessionens
början, skall detsamma
efter utgången
av nämnda tid upphöra

(Kungl. Maj:ts förslag:)

1 §•

Vid krig eller krigsfara,
vari riket befinner
sig, äger Konungen förordna,
att vad i 2—7 §§
stadgas skall äga tilllämpning;
dock må, om
riksdagssession ej pågår,
förordnande som nu
sagts ej meddelas med
mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller
riksdagen ändock
skall sammanträda inom
trettio dagar. Varder ej
meddelat förordnande av
riksdagen gillat inom
trettio dagar eller, om
förordnandet meddelas
då session ej pågår,
inom trettio dagar från
sessionens början, skall
förordnandet efter ut -

1 Senaste lydelse 1940: 168, 1941: 394 och 1942: 251.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

(Gällande lydelse:)
gången av nämnda tid
upphöra att lända till
efterrättelse.

Prövas under tid, då
riksdagen är samlad, förhållanden
vara för handen,
som i första stycket
sägs, äger Konungen med
riksdagens samtycke
meddela förordnande,
som där avses.

(Kommitténs förslag:)
att lända till efterrättelse.

Under andra utomordentliga,
av krig föranledda
förhållanden äger
Konungen med riksdagens
samtycke förordna,
att vad i 2—7 §§ eller en
eller flera av dem stadgas
skall under viss tid,
högst ett år varje gång,
äga tillämpning.

Har förordnande som
i första eller andra stycket
sågs meddelats, skola
åven 8—31 §§ denna lag
vara tillämpliga.

(Kungl. Maj.ts förslag:)
gången av nämnda tid
upphöra att lända till
efterrättelse.

Under andra utomordentliga,
av krig föranledda
förhållanden äger
Konungen med riksdagens
samtycke förordna,
att vad i 2—7 §§ stadgas
helt eller delvis skall under
viss tid, högst ett år
varje gång, äga tillämpning.

Har förordnande som
i första eller andra stycket
sägs meddelats, skola
även 8—31 §§ i tillämpliga
delar gälla.

15 §.

I den mån —--- —

Taxor, varom i denna
paragraf förmäles, upprättas
av riksvärderingsnämnden.
Har enligt
prisregleringslagen fastställts
visst pris, som vid
frivillig försäljning av
viss förnödenhet eller vid
frivillig transport av visst
slag ej må överskridas
eller må överskridas
endast efter tillstånd,
skall så anses som om
detta pris varit upptaget
i taxa varom nyss är
sagt; dock att priset icke
skall gälla som taxepris
för annat område av riket
eller i vidare mån än
priset är gällande enligt
prisregleringslagen.

---------av riket.

Taxor, varom i denna paragraf förmäles, upprättas
av riksvärderingsnämnden. Har enligt prisregleringslagen
fastställts visst pris, skall så anses
som om priset varit upptaget i taxa varom nyss
är sagt; dock skall priset icke gälla som taxepris
för annat område av riket eller i vidare mån än
priset är gällande enligt prisregleringslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

(Gällande lydelse:) (Kommitténs förslag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Gäller taxepris för för- Gäller taxepris för förnödenhet eller annat, som
nödenhet eller annat, avses i 14 §, skall ersättningen därför utgå efter
soin avses i 14 §, skall nämnda pris. Skulle tillämpningen av taxepriset
ersättningen därför utgå på grund av särskilda omständigheter innefatta
efter nämnda pris. Skul- obillighet, må ersättningen dock av riksvärdele
tillämpningen av taxe- ringsnämnden bestämmas till högre belopp,
priset på grund av särskilda
omständigheter
innefatta synnerlig obillighet,
må ersättningen
av riksvärderingsnämnden
bestämmas till högre
belopp; dock att vad sist
är sagt icke skall äga
tillämpning i fråga om
pris, som fastställts enligt
prisreglering slag en
och som enligt nämnda
lag icke må överskridas.

Över riksvärderingsnämndens — —-------ej föras.

27 §.

Har föreskrift om avstående
av förnödenhet
ännu ej blivit gällande
mot ägaren eller innehavaren
vid tid, då tilllämpning
av bestämmelserna
i 2—22 §§ upphör,
vare föreskriften utan
verkan. Beslag enligt 3 §
och förfogande enligt 4,
5, 6 eller 7 § gälle ej
längre än till nyss angivna
tid, där ej annat
följer av vad i 28 eller
29 § stadgas. I fråga om
ersättning, vartill någon
enligt denna lag är berättigad
vid nämnda lid,
eller för upplåtelse, som

27 §.

Har föreskrift om avstående
av förnödenhet
ännu ej blivit gällande
mot ägaren eller innehavaren
vid tid, då tillämpning
av bestämmelse i 2
—7 §§ upphör, vare föreskriften
utan verkan.
Beslag enligt 3 § och förfogande
enligt 4, 5, 6 eller
7 § gälle ej längre än
till nyss angivna tid, där
ej annat följer av vad i
28 eller 29 § stadgas. I
fråga om ersättning, vartill
någon enligt denna
lag är berättigad vid
nämnda tid, eller för
upplåtelse, som därefter

27 §.

Har föreskrift om avstående
av förnödenhet
jämlikt 2 § ännu ej blivit
gällande mot ägaren
eller innehavaren vid tid,
då tillämpning av paragrafens
bestämmelser i
det hänseende varom
fråga är upphör, vare
föreskriften utan verkan.
Beslag enligt 3 § och förfogande
enligt 4, 5, 6 eller
7 § gälle ej längre än
till tidpunkt, då tillämpningen
av paragrafen i
det hänseende varom
fråga är upphör, där ej
annat följer av vad i 28
eller 29 § stadgas. I fråga

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

(Gällande lydelse:) (Kommitténs förslag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)
därefter gäller, skola la- gäller, skola lagens be- om ersättning, vartill någens
bestämmelser fort- stämmelser fortfarande gon enligt denna lag är
farande äga tillämpning, äga tillämpning. berättigad vid nämnda

tid eller för upplåtelse
som därefter gäller, skola
lagens bestämmelser
fortfarande äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över folkhnshållningsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 mars 19W.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterrerg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Kock fråga om ändring i allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293) samt om fortsatt tillämpning av nämnda lag.

I. Inledning.

Allmän förfogandelag utfärdades den 22 juni 1939 (nr 293) och gällde
ursprungligen till och med den 31 mars 1940. Lagens giltighetstid har
sedermera förlängts, senast genom lagen den 2 april 1948 (nr 132) till och
med den 30 juni 1949. I samband med förlängning av giltighetstiden ha
vissa ändringar vidtagits i lagen (se lagar den 30 mars 1940, nr 168, den
13 juni 1941, nr 394, och den 15 maj 1942, nr 251).

För att lagens materiella bestämmelser skola träda i tillämpning erfordras
särskilt förordnande därom. Sådant förordnande må meddelas vid krig
eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden. Förordnande meddelas av Kungl. Maj :t med
riksdagens samtycke, dock att när riksdagen ej är samlad, provisoriskt förordnande
må meddelas av Kungl. Maj:t. Genom kungörelse den 6 september
1939, nr 624, meddelade Kungl. Maj :t förordnande, varom nyss är sagt,
att gälla tills vidare. Förordnandet, vilket riksdagen i skrivelse den 7 oktober
1939, nr 9, förklarade sig gilla, är alltjämt gällande.

Lagens innehåll i övrigt framgår av en till detta protokoll fogad bilaga
(bilaga 1).

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr 54/1948 framlagt förslag till lag
om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen av innebörd, att lagen
skulle i oförändrad form gälla till och med den 30 juni 1949, väcktes i riksdagen
ett flertal motioner i frågan.

1 motionerna 1: 242 och II: -‘102 yrkades avslag pa propositionen. Som
grund härför anfördes dels formella skäl — att de i lagen angivna förut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

sättningarna för dess tillämpning ej längre vore för handen — och dels
materiella skäl att förfogandelagen nu av regeringen tillämpades såsom
ett allmänt finans- och handelspolitiskt instrument, vilket medförde eu
uppenbar försvagning av riksdagens konstitutionella beslutande- och
granskningsmakt. Ett avslag på propositionen skulle framtvinga en ingående
undersökning angående regleringarnas berättigande och riksdagen
skulle lämnas tillfälle att pröva dessa efter förslag från Kungl. Maj:t."

I motionen II: 383 yrkades likaledes avslag på propositionen. Även i
denna motion gjordes gällande att förutsättningarna för lagens tillämpning
e.j längre vore tör handen. Om på grund av bristen på vissa viktiga varor
vore nödvändigt att bibehålla vissa ransoneringar och regleringar, borde
den rättsliga grunden utgöra av regering och riksdag gemensamt stiftad
lag i varje särskilt fall. I motionen ifrågasattes om icke Kungl. Maj :t i enstaka
fall överskridit befogenheterna enligt förfogandelagen (exempelvis
förbudet mot söndagskörning) och framhölls, att det icke vore riktigt att
ge Kungl. Maj :t fullmakt att enligt förfogandelagen vidtaga åtgärder för
att motverka försämringen av det valutapolitiska läget.

I motionerna 1:243 och II: 391 yrkades bifall till propositionen med den
ändringen, att giltighetstiden förlängdes endast till den 1 mars 1949. Principiella
skäl ansågos tala för avslag på propositionen. Möjlighet syntes dock
ännu icke föreligga att fråntaga Kungl. Maj :t befogenhet att söka åstadkomma
rimlig fördelning av varor, på vilka extraordinär knapphet rådde.
Emellertid borde regeringen, så snart ske kunde, för riksdagen framlägga
förslag om lagstiftning, som gåve grund för ingripanden i akuta situationer
utan att den rättsosäkerhet åstadkommes, som följde med en allmän förfogandelag.

I motionerna 1:244 och 11:390 slutligen föreslogs, att riksdagen ville
för sin del dels antaga förslag till uteslutande ur förfogandelagen av 2 §
andra stycket, 4—7 §§'', 13 §, 20 g andra stycket, 28 och 29 gg, till införande
i lagen av rätt att överklaga riksvärderingsnämndens beslut enligt förfogandelagen
och till de övriga ändringar i lagen, som av nu anförda förändringar
bleve en följd, dels ock besluta att förfogandelagen i dess sålunda
ändrade skick skulle äga giltighet t. o. in. den 30 juni 1949. Det framhölls
i motionen, att förfogandelagen gåve Kungl. Maj :t möjlighet att företaga
sådana åtgärder som beslag administrativt och att lagen alltså flyttade gränserna
för den administrativa lagstiftningen långt in på det civilrättsligas
tält. \ id dylikt förhållande kunde man ifrågasätta om icke det riktiga vore
att förfogandelagen nu upphävdes och att" i stället de beslag och andra
åtgärder, som bleve nödvändiga i framtiden, finge beslutas av Konung och
riksdag. Vissa förhållanden talade emellertid emot ett upphävande av förfogandelagen.
Särskilt vore att märka, att beslut om beslag alltid måste
fattas mycket snabbt, varför möjligheten för riksdagen att verkligen debattera
ärendet komme att bli mycket liten. I följd härav vore icke så
mycket vunnet med att beslag förutsatte riksdagsbeslut. En beskärning av
förfogandelagen borde emellertid ske så att den omfattade endast befogenheter,
som kunde tänkas med större sannolikhet vara behövliga för
krisens bekämpande. — Erfarenheten visade, att juridiskt invecklade spörsmål
kunde uppstå, då det vore åt annan än kronan som egendom skulle
avstås eller upplåtas eller forsling verkställas. Det syntes då bättre att förfogande
endast finge ske åt kronan. — Utvecklingen på expropriationsrät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

tens område ginge i riktning mot att beslut om bestämmande av expropriationsersättning
skulle kunna överklagas. Överklagande av riksvärderingsnämndens
beslut om ersättning enligt förfogandelagen borde därför kunna
ske till högsta domstolen.

I andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 15 yrkades bifall
till propositionen. Utskottet ansåg, att det visserligen kunde diskuteras,
huruvida förutsättningarna för tillämpning av förfogandelagen alltjämt
förelåge. Det rådde emellertid ett mer eller mindre direkt orsakssammanhang
mellan det senaste världskriget och de utomordentliga förhållanden,
som nödvändiggjorde ransonerings- och regleringssystemets bibehållande
tills vidare. Lagen borde förlängas eller ersättas med annan lagstiftning,
som kunde utgöra grund för detta. Att göra införandet av ransoneringar
och regleringar beroende av beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt
för varje särskilt fall skulle ofta äventyra effekten av den tilltänkta
åtgärden. Beslut om beslag måste med nödvändighet fattas snabbt, om syftet
därmed skulle uppnås. Utskottet förordade att förfogandelagen erhölle
fortsatt giltighet, men det innebure icke, att utskottet ansåge att lagen i alla
avseenden hade en för nuvarande förhållanden lämplig utformning. Förfogandelagen
gåve Kungl. Maj :t i olika hänseenden vidsträckta fullmakter.
Vid tidpunkten för lagens tillkomst var detta väl motiverat. Förhållandena
vore emellertid nu annorlunda. Åtskilliga bestämmelser i lagen syntes numera
kunna slopas. Utskottet vore emellertid ej berett att utan närmare
utredning taga ställning till förslag därom. Förfogandelagen borde bli föremål
för en genomgripande översyn. Därvid borde lagens omfattning begränsas
på ett sådant sätt, att Kungl. Maj :t icke erhölle vidsträcktare befogenheter
än som betingades av rådande förhållanden. Skulle vid 1949 års
riksdag lagen behöva ytterligare förlängas, borde dessförinnan en översyn
av lagen ske. Möjligen borde förfogandelagen, i stället för att ändras, ersättas
med en mera begränsad förfogandelag. Förfogandelagen skulle då i
sin nuvarande lydelse kunna behållas som en beredskapslag.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

Genom beslut den It juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för
folkhushållningsdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att biträda
med en allmän översyn av allmänna förfogandelagen. Departementschefen
tillkallade därefter såsom sakkunniga generaldirektören och chefen
för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap Nils A. E. Malmfors,
tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn
Åke E. V. Holmbäck, ledamoten av riksdagens andra kammare, professorn
Elis W. Håstad, byråchefen Olle Karleby, ledamöterna av riksdagens andra
kammare, lantbrukaren Johannes Onsjö i Larv och dåvarande ombudsmannen,
numera ordföranden i statens bränslekommission Erik Severin
samt advokaten K. O. Arnold Sölvén. Till sekreterare åt de sakkunniga

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

förordnades revisionssekreteraren H. M. Digrnan. De sakkunniga antogo
benämningen förfoganderätt skommittén.

I direktiven för utredningen anfördes bland annat följande.

En lag av allmänna förfogandelagens natur vore erforderlig, så länge nuvarande
läge bestode. Uttrycket »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden»
torde, trots att de direkta krigshandlingarna i Europa upphört
sedan länge, kunna anses tillämpligt även i nuvarande läge. Emellertid
borde man ej bortse från att de aktuella förhållandena avsevärt skilde sig
från dem, under vilka lagen från början avsågs skola gälla. Lagens bestämmelser
torde med hänsyn härtill icke på alla punkter fylla de krav,
som rimligen i nuvarande läge borde ställas på en lagstiftning av ifrågavarande
slag. Vissa av de fullmakter, som Kungl. Maj :t genom lagen erhållit,
vore kanske icke längre erforderliga, medan på andra punkter Kungl.
Maj:t möjligen borde erhålla vidsträcktare befogenheter. Formerna för
Kungl. Maj :ts befogenheter vore måhända ej längre alltid de lämpligaste,
exempelvis användandet av beslag på viss vara. Kungl. Maj :t hade i vissa
fall genomfört ransoneringar och regleringar utan beslag. Vidtagande av
sådana åtgärder utan beslagsförfarande grundade sig därpå att, då Kungl.
Maj:t otvivelaktigt ägt att jämlikt förfogandelagen lägga varorna under beslag,
Kungl. Maj :t ansetts befogad tillgripa den mindre långt gående åtgärden
att enbart genomföra handelsreglering. Kungl. Maj :ts befogenheter
i dessa hänseenden vore dock icke otvetydiga. Behov av en översyn av förfogandelagens
bestämmelser förelåge sålunda. Utgångspunkten för denna
översyn borde vara, att Kungl. Maj :t erhölle erforderlig handlingsfrihet,
avpassad för olika förhållanden. Därvid borde övervägas, om det vore nödvändigt
att bestämmelserna sammanfördes i en författning, eller om särskilda
författningar, gällande under olika, noggrant angivna förutsättningar,
kunde anses bättre svara mot kravet på att Kungl. Maj :ts befogenheter
skulle vara tydligt bestämda och avgränsade. Särskild uppmärksamhet
borde även ägnas åt frågan, huruvida de nuvarande formerna för Kungl.
Maj :ts ingripanden, i synnerhet beslagsförfarandet, vore tillfredsställande
och om icke andra mera smidiga åtgärder kunde ersätta det nuvarande
systemet. Översynen borde omfatta även allmänna förfogandeförordningens
bestämmelser.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen förfoganderättskommittén,
avgåvo den 8 januari 1949 betänkande (otryckt) med förslag till vissa ändringar
i förfogandelagen in. in. Betänkandet är ej enhälligt, utan reservationer
i vissa delar ha avgivits av ledamöterna Holmbäck, Håstad och Onsjö.

Över betänkandet ha yttranden avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, fortifikationsförvaltningen, riksvärderingsnämnden,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,
konjunkturinstitutet, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, som
därvid överlämnat yttranden från Stockholms handelskammare, Skånes
handelskammare, handelskammaren i Göteborg och handelskammaren i
Gävle, statens handelskommission, riksnämnden för ekonomisk försvarsbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

redskap, statens industrikommission, statens livsmedelskommission, statens
priskontrollnämnd, statens bränslekommission, statens trafikkommission,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges
grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund samt Sveriges redareförening.

II. Förfogandelagens nuvarande bestämmelser och deras

tillämpning.

1 sitt betänkande har förfoganderättskommittén givit följande summariska
översikt av Kungl. Maj :ts befogenheter enligt förfogandelagen och
lagens innehåll i övrigt.

Med stöd av 2—7 §§ förfogandelagen äger Kungl. Maj :t under vissa i
lagen angivna förutsättningar meddela föreskrifter av följande slag:

2 §: om avstående till kronan av förnödenhet för att tillgodose behovet
för befolkningen eller produktionen eller för krigsbruk eller annat ändamål
av betydelse för det allmänna samt om viss skyldighet att verkställa sedvanlig
beredning av förnödenheterna;

3 §: om beslag å sådan förnödenhet;

4 §: om upplåtelse med nyttjanderätt till kronan av fastighet, byggnad,
järnväg eller annan anläggning, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel
för behov som avses i 2 § eller för sjukvårdsändamål, för beredande
av tjänstelokal åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål;

5 §: om skyldighet för ägare eller innehavare av fastighet, fabrik eller
annan anläggning, järnväg, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel
att för behov som avses i 2 § frambringa, tillverka, bereda, iståndsätta eller
tillhandahålla resp. verkställa forsling av förnödenhet;

6 §: om upplåtelse av byggnad eller del därav eller markområde eller
annat utrymme till kronan för att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring
av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål;

7 §: om tillhandahållande av elektrisk kraft från starkströmsanläggning
för kronans räkning eller upplåtelse av sådan anläggning eller del
därav till kronan för att tillgodose befolkningens eller produktionens behov
av elektrisk kraft eller eljest för ändamål av betydelse för det allmänna.

Förutsättningen för att denna fullmakt må utnyttjas är att lagen blivit
satt i tillämpning enligt bestämmelserna i 1 §. Detta kan ske vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden. När riksdagen ej är samlad, äger Konungen törordna,
att vad i 2—22 §§ stadgas skall äga tillämpning, men förutsättning
för sådant förordnande är, att riksdagskallelse utgått eller att riksdagen
ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Om förordnandet ej gillas
av riksdagen inom trettio dagar från riksdagens början, skall förordnandet
upphöra att gälla. Under tid, då riksdagen är samlad, kan Konungen ej
meddela tillämpningsförordnande utan att riksdagen lämnat sitt samtycke
därtill.

Förfogandelagen har förlängts år från år, senast genom lag den 2 april
1948 (nr 132) till och med den 30 juni 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Innehållet i förfogandelagen är i övrigt i korthet följande:

8 § stadgar, att förfogande skall verkställas så att minsta möjliga förfång
uppstår och att förfogande på ansökan kan hävas, om det medför synnerlig
skada eller olägenhet.

9 § innehåller bestämmelser om att förordnande enligt 2—7 §§ må avse
alla eller blott vissa ägare eller innehavare av egendom av angivet slag samt
från vilken tidpunkt förordnande skall gälla.

10 § stadgar, att från förfogande enligt 2, 3 och 5 §§ undantages i regel
vad som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt husbehov.

I 11 § stadgas vårdnadsplikt beträffande förnödenhet som skall avstås
eller tagits i beslag. Vidare föreskrives, att förnödenhet, som enligt 2 § skall
avstås, skall avlämnas å angiven ort inom länet eller angränsande län.

Enligt 12 § övergår äganderätten när förnödenheten avlämnas.

Jämlikt föreskrifterna i 13 § äger Konungen förordna, att egendom skall
avstås eller ställas till förfogande eller forsling verkställas icke åt kronan
utan åt annan som Konungen bestämmer. Vad i förfogandelagen stadgas
om kronan skall då i tillämpliga delar gälla beträffande den som satts i
kronans ställe.

I 14—21 §§ stadgas om de grunder, efter vilka ersättning skall utgå
m. in., i 22 § om uppgiftsplikt och i 23—26 §§ om straff och åtal m. in.
27—31 §§ innehålla vissa specialstadganden.

Förfoganderättskommittén övergår härefter att närmare behandla begreppen
beslag och förfogande. Efter en redogörelse för innehållet i 3 §
förfogandelagen, som behandlar beslagsinstitutet och detta instituts historia,
framhåller kommittén, att beslagsinstitutet — vilket stundom betecknats
som dispositionsförbud och till sina rättsverkningar närmast är att
likställa med skingringsförbud — i praktiken använts på så sätt, att myndigheterna
i ett visst ögonblick skaffat sig ett grepp över viss vara och
samtidigt meddelat föreskrifter om ordningen och villkoren för försäljning
och användning. På detta sätt hade myndigheterna kunnat uppnå, att
varorna vunnit avsättning och användning på sätt som betingats av försörj
ningsläget. Beslagen hade ofta begränsats till vissa varuinnehavare
(producenter eller partihandlare) eller förråd av viss storlek. — Genom
bestämmelserna i 3 § andra stycket hade den enskilde beretts rättslig möjlighet
att tvinga myndigheterna att välja mellan att inlösa varan och att
släppa den fri från beslaget, men sådana framställningar hade gjorts endast
i ett ringa antal fall. Därest för den beslaglagda varan även gällde i
administrativ ordning meddelade handelsregleringsbestämmelser, syntes ej
av bestämmelserna i 3 § andra stycket följa, att varan kunde säljas även
oberoende av de handelsreglerande bestämmelserna, men på denna punkt
rådde viss tvekan. Någon bestämd praxis hade icke utbildats. — I beslagskungörelserna
hade nästan genomgående den principen tillämpats, att beslag
hävdes, därest varan överlätes i den ordning som vederbörande kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 1-5

mission föreskrivit. När reglering av omsättningen i senare handelsled
varit erforderlig, hade handelsreglering med stöd av § 89 regeringsformen
fått komplettera beslaget. Det hade emellertid också förekommit, att beslag
konstruerades på sådant sätt, att varan ånyo komme under beslag, då
den förvärvades av vissa personer eller företag (t. ex. kungörelserna
1943:237 och 1946:156).

Förfoganderätt enligt 2 § förfogandelagen innebure till formen en vidsträckt
expropriationsrätt, vars ändamål vore betydligt vidsträcktare och
mera obestämda än i expropriationslagen. Förfoganderätten hade, såvitt
anginge försvarsväsendet, nära motsvarighet i rekvisitionslagstiftningen
men vore vidsträcktare än rekvisitionsrätten, dels emedan den avsåge icke
blott krigsmakten utan även den civila befolkningens behov och dels emedan
den ej vore begränsad till tid, då krigsmakten befunne sig på krigsfot.
Dess förenlighet med § 16 regeringsformen hade stundom diskuterats. Somliga
menade, att avhändelseförbudet i § 16 regeringsformen endast avsåge
skydd mot åtgärder av Konungen, medan andra gjorde gällande, att det
avsåge att garantera medborgaren ett av staten orubbat bibehållande av
hans förmögenhetsställning men icke att skydda de särskilda förmögenhetsobjekten
mot lagstiftningsmakten, vare sig den allmänna eller den ekonomiska.
De sakkunniga, som år 1941 avgivit betänkande angående ändrad
lydelse av § 16 regeringsformen (SOU 1941:20), hade föreslagit sådan
ändring, att däri skulle stadgas, att staten ägde endast mot skälig ersättning
förfoga över och expropriera egendom, varom stadgades i lag, som
stiftats av Konungen och riksdagen samfällt.

Förfoganderättskommittén anför vidare:

Enligt 2 § förfogandelagen är det Konungen som skall förordna om varans
avstående. I allmänhet har emellertid den metoden tillämpats, att
Kungl. Maj :t i samband med förordnandet om beslag i den därom utfärdade
kungörelsen generellt förordnat om villkorlig skyldighet att avstå
den beslaglagda varan. Skyldighet att avstå varan skall sålunda föreligga
för innehavare, som vägrar att i den ordning som bestämmes av vederbörande
försörjningskommission sälja varan till av kommissionen anvisad
köpare, dock endast i den mån kommissionen föreskriver att avstående
skall ske. I ett fall, nämligen i fråga om ved, bar den enligt beslagskungörelsen
bränslekommissionen tillkommande befogenheten efter bemyndigande
av kommissionen kunnat utövas jämväl av kristidsstyrelse. Denna
delegationsrätt torde dock ej ha utnyttjats.

Beträffande tillämpningen av 4 § förfogandelagen anför
kommittén:

Under första världskriget tillämpades bestämmelsen vid ett tillfälle för
tvångsvis förfogande över en fabriksanläggning för karbidtillverkning men
något liknande förfogande över fabriksanläggning torde ej ha förekommit
under nuvarande kristid. Upplåtelse av avverkningsrätt föreskrevs under
första världskriget i stor utsträckning med stöd av 4 §, men under det senaste
världskriget och tiden därefter har lagen om avverkningsskyldighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ersatt förfogandelagen i fråga om vedproduktionen. Förfogande över vanhävdade
jordbruksfastigheter är numera ej aktuellt, i synnerhet efter tillkomsten
av lagen den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk och
lagen samma dag (nr 290) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.
4 § har i viss utsträckning tillämpats för förfogande över områden
för försvarets räkning och i något fall för att skaffa tjänstelokaler för militär
förvaltning men i övrigt ej för att skaffa sådana lokaler åt offentlig
myndighet. För Aktiebolaget Svensk Torvförädlings räkning förfogades år

1940 över vissa områden för framdragande av järnvägsspår. I september
1939 ålades ett bolag med stöd av 4 § att till kronan upplåta tre oljetankar
i Hälsingborg och i september 1941 föreskrevs, att två områden i Skänninge
skulle disponeras för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens räkning för en oljeanläggning.
Under första världskriget togs vid ett tillfälle ett antal fartyg
och pråmar i anspråk för vedtransporter. Under nuvarande kristid ha fartyg
i några fall tagits i anspråk jämlikt 4 g: i vissa fall i början av kriget
för lagring av petroleumprodukter, i ett fall 1940 nio norska fartyg, som
inkommit till svensk hamn, och i ett fall 1946 för civilförsvarsstyrelsens
räkning för transport av internerade. Genom olika beslut åren 1940 och

1941 ålades oljebolagen jämlikt 4 § att ställa järnvägstankvagnar till kronans
förfogande.

Beträffande tillämpningen av 5 § förfogandelagen anför
kommittén:

På jordbruksområdet torde paragrafen aldrig ha direkt tillämpats. Varken
under första eller andra världskriget torde paragrafen ha använts för
att ålägga ägare eller brukare av vanhävdad jordbruksfastighet att producera
vissa förnödenheter. I detta hänseende är paragrafen i vart fall ej
längre aktuell. Frågan om avverkningsskyldighet har, som förut nämnts,
under nuvarande kristid reglerats genom lagen om avverkningsskyldighet.
Livsmedelskommissionen har uppgivit, att inom kommissionens verksamhetsområde
ej meddelats något åläggande enligt 5 § att producera förnödenheter.

I mars 1940 meddelade Kungl. Maj :t åläggande för Bofors att ombesörja,
att krigsmateriel tillverkades för kronans räkning enligt de föreskrifter
industrikommissionen meddelade. Vidare förordnade Kungl. Maj :t i maj
1940, att företag, som upptagits i det s. k. krigsindustriregistret, tills vidare
skulle efter industrikommissionens bestämmande vara pliktigt ombesörja
att krigsförnödenhet, som ej vore att hänföra till livsmedel eller fodermedel,
tillverkades för kronans räkning. I februari 1947 upphävdes sistnämnda
förordnande. I övrigt har industrikommissionen uppgivit, att 5 § inom
kommissionens verksamhetsområde endast tillämpats i ett fall, som rörde
produktion av brandslangar.

Bestämmelserna i 5 § torde för såväl livsmedelskommissionens som industrikommissionens
verksamhet ha haft betydelse såsom bakgrund till förhandlingar
och överenskommelser i försörjningsfrågor. Denna betydelse
avspeglas ej i träffade överenskommelser och låter sig knappast närmare
bedömas.

Under världskrigets första år meddelades ett rätt stort antal förordnanden
om forsling med fartyg, huvudsakligen tankfartyg, jämlikt 5 § förfogandelagen.
I något fall har forslingsorder meddelats för fodertransport
med fartyg. Sedermera har — med enstaka undantag — trafikkommissio -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

liens reglerande verksamhet beträffande fartygstransporter kunnat genomföras
på grundval av lagarna nr 299/1939 om förbud i vissa fall mot överlåtelse
eller upplåtelse av fartyg in. in. och nr 176/1940 med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg. Förfogandeåtgärder gentemot
landsvägstransportmedel ha i form av forslingsorder — dock i mycket
ringa utsträckning — förekommit jämlikt 15 § i den numera upphävda
kungörelsen nr 908/1942 angående auktoriserade lastbilscentraler in. in.

I fråga om tillämpningen av 6 § förfogandelagen framhåller
kommittén, att bestämmelserna i denna paragraf ej torde komma i
fråga för lösande av några problem i samband med den nuvarande bostadsbristen
eller för att i nuvarande situation skaffa utrymmen för de övriga
ändamål, som omtalas i paragrafen. Paragrafen torde icke ha tillämpats
någon gång under krisåren.

Vad angår tillämpningen av 7 § förfogandelagen anför
kommittén, att då ransoneringarna av elektrisk kraft och gas samt andra
restriktioner på dessa områden grundats på en särskild lag den 12 december
1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och
gas, förfogandelagen icke — i vart fall ej direkt — varit aktuell som instrument
för reglering av den elektriska kraften. I två fall hade dock fråga
uppkommit att tillämpa bestämmelserna mot kraftleverantör, som vägrat
leverera kraft till del allmänna kraftledningsnätet.

I fråga om innebörden av ersättningsreglerna i 14 och
15 §§ förfogandelagen anför kommittén:

14 § innehåller den grundläggande principen för ersättning enligt förfogandelagen.
Ersättning skall utgå med belopp, som prövas skäligt med
hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal
handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.

Innebörden av detta stadgande belyses av två uttalanden vid förfogandelagens
tillkomst. Departementschefen föreslog denna formulering (prop.
nr 284/1939) för att undvika, att den som under fredstid skaffat sig ett
lager, varå sedan knapphet uppkommit med påföljd att priset starkt gått
i höjden, skulle få gottgörelse efter alltför högt pris (vilket skulle blivit
fallet om den förut föreslagna formuleringen »belopp, som prövades skäligt
med hänsyn till gällande pris» bibehållits). Vidare godkände departementschefen
ett uttalande av lagrådet, att avgörande vikt ej skulle fästas vid anskaffningskostnaden
i det särskilda fallet, eftersom ersättning i stor utsträckning
skulle utgå efter taxa.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning
enligt 14 g bör utgå, skola enligt 15 § upprättas taxor. I taxorna upptagna
priser skola bestämmas med tillämpning av de i 14 § angivna grunderna
och med hänsyn till omständigheterna vid taxornas upprättande. Genom
ändringar 1941 i 15 § bestämdes, att om enligt prisregleringslagen fastställts
visst pris, detta skulle anses som taxepris.

1 motiven till 1941 års lagändring (prop. 231/1941) anfördes, att olägenheter
kunde uppstå, om vid taxeprissättning högre pris kunde bestämmas
än enligt prisregleringslagen. Därvid borde beaktas, alt den med stöd av

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

nämnda lag utövade prisregleringen kunde avse ej blott att fastställa ett
i och för sig skäligt pris utan även att via priserna åstadkomma en önskad
avvägning av produktionen eller konsumtionen av vissa varor. Statens
ledande ställning i fråga om prispolitiken borde under alla förhållanden
vara tryggad. Vad beträffade det temporära prisstopp, som 1941 infördes,
borde det vara utan inflytande på den prissättning, som skedde enligt förfogandelagen,
eftersom föreskriften icke innebure prövning och fastställande
av visst pris utan endast ett tillfälligt förbud för envar handlande
att höja det tillämpade priset.

Slutligen stadgas i 15 § tredje stycket, att om tillämpningen av taxepris
på grund av särskilda omständigheter skulle innefatta synnerlig obillighet,
ersättningen av riksvärderingsnämnden kan bestämmas till högre belopp;
detta skall dock ej äga tillämpning i fråga om pris, som fastställts enligt
prisregleringslagen och som enligt nämnda lag ej får överskridas. Med sistnämnda
inskränkning avses maximipriser, som numera ej äro aktuella.

Beträffande bestämmelsen, att såsom taxepris skall anses visst pris, som
fastställts enligt prisregleringslagen, uttalar kommittén, att även ett av
priskontrollnämnden fastställt stoppris torde falla under denna begreppsbestämning
men att däremot som taxepris ej kunde anses ett sloppris, som
ej varit föremål för nämndens prövning.

Förfoganderättskommittén har — med anledning av särskilt påpekande
i direktiven — upptagit frågan om omfattningen av Konungens lagstiftande
befogenheter enligt § 89 regeringsformen, såvitt rörer krislagstiftningen.
Kommittén framhåller här bland annat, att uttrycket lagar och författningar
som rikets allmänna hushållning röra, stode i motsats till lagar i
egentlig bemärkelse eller allmän lag och att under uttrycket torde ha inbegripits
politiförfattningar (författningar för främjande av statens och
folksamhällets allmänna välfärd) och ekonomilagar eller den speciella
näringslagstiftningen. Under 1800-talet hade frågan vad som skulle anses
höra till rikets allmänna hushållning varit ett tvisteämne mellan Kungl.
Maj :t och riksdagen, men vid sekelskiftet syntes striden kunna betraktas
som avblåst, antingen så, att Konungen erkänt riksdagens medbestämmanderätt
i viss fråga enligt grundlagen eller så att han utan dylikt erkännande
ansett sig böra genom delegation frivilligt överlämna frågan till
sambeslut.

Kommittén anför vidare, att frågan i detta sammanhang vore, om Konungens
rätt att reglera näringslagstiftningen innefattade rätt att göra inskränkningar
i den enskildes rättigheter genom att under utomordentliga
förhållanden utfärda regleringar av rätten att köpa och sälja, använda,
tillverka och transportera varor. Efter att ha åberopat uttalanden av Thulin
i hans arbete »Om Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt» och Herlitz
i hans arbete »Om lagstiftning» anför kommittén:

Uppfattningen om Konungens rätt att ingripa reglerande i näringslivet
torde sålunda i princip sammanhänga med hur man bedömer frågan, huru -

Kumjl. Maj.ts proposition nr 210.

vida idkande av näring skall vara en rätt, utrustad med ett rättsskydd ungefär
jämförligt med det som tillkommer äganderätten. Sakkunniga för omarbetande
av § 16 regeringsformen ha tydligen ansett att så bör vara fallet,
tv de ha i sitt förut omnämnda betänkande (SOU 1941: 20) föreslagit,
att i § 16 skall intagas — förutom skydd för äganderätten — en bestämmelse,
att svensk medborgares frihet i utövande av näring eller yrke skall
få inskränkas endast med stöd av lag, stiftad av Konungen och riksdagen
samfällt.

Denna fråga var föremål för dryftande i samband med tillkomsten av
tobaksmonopolet speciellt ur synpunkten, huruvida de som drabbades av
förlust i sin näring genom monopolets införande skulle anses ha en rätt
mot staten till ersättning eller om staten endast ur billighetssynpunkter
borde lämna ersättning under förutsättningar och till belopp, som staten
ensidigt bestämde. Den senare ståndpunkten synes ha accepterats såväl vid
tobaksmonopolets införande som i samband med senare monopolutredningar.

Förfoganderättskommittén anför vidare:

Under förarbetena till förfogandelagen upptog kanslichefen i rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap fil. dr och jur. kand. Karl
Åmark i en promemoria frågan om Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt
beträffande handels-, tillverknings-, användnings- och transportregleringar.
Han uttalade den uppfattningen, att det med fog kunde göras gällande,
att Kungl. Maj :t under första världskriget vid utfärdande av inskränkande
bestämmelser i avseende på rätten att köpa och sälja, att transportera
och tillverka särskilda slag av varor tangerade och t. o. in. överskred
de i grundlagen uppdragna gränserna för Konungens ekonomiska
lagstiftningsmakt, om samma måttstock skulle i sådant avseende läggas på
dessa kristidsåtgärder som under normala förhållanden komine i fråga.
Att här i många fall kunde vara fråga om ett förhållandevis svårt ingrepp

1 enskild rätt och frihet ansåg Åmark knappast kunna bestridas. Han förordade
därför, att Kungl. Maj :t på detta område, där tvekan kunde råda
om de konstitutionella befogenheternas räckvidd, utrustades med tillräckliga
fullmakter. Vid promemorian fogades ett utkast till en lag angående
bemyndigande för Kungl. Maj :t att under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden förordna om inskränkning i dispositionsrätten till visst
gods in. in. Rikskommissionen upptog dock ej frågan, när kommissionen
avlämnade sitt förslag till Kungl. Maj :t.

1 1 § i det av Åmark upprättade lagutkastet föreslogs ett stadgande, att
under samma förhållanden som i förfogandelagen Konungen ägde förordna
att viss vara eller vissa slag av varor icke finge av någon inköpas, försäljas,
tillverkas, på visst sätt användas eller ock å järnväg såsom frakt- eller ilgods
eller å fartyg befordras utan tillstånd av Konungen eller den han därtill
bemyndigade, såframt sådan åtgärd befunnes erforderlig för fyllande
av krigsmaktens behov, för folkförsörjningens tryggande eller för näringslivets
behöriga upprätthållande. Enligt 2 g skulle Konungen under enahanda
förhållanden, när särskilda skäl därtill vore, äga förbjuda enskild
person, bolag eller förening att såsom mellanhand, yrkesmässigt eller annorledes,
idka handel med vara av betydelse för den allmänna förbrukningen
i vidare mån än som erfordrades för avyttring utan onödigt dröjsmål
av vara, vilken av den enskilde, bolaget eller föreningen förvärvats

2 liihantj till riksdagens protokoll It)''it). t samt. Nr 210.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

före förbudets delgivning. I utkastet upptogos därutöver endast straffbestämmelser.

Förfoganderättskommittén anmärker ytterligare, att frågan varit föremål
för diskussion i konstitutionsutskottet men att i detta samband framförda
anmärkningar (konstitutionsutskottets memorial nr 23/1948 punkterna
V och VI) icke vunnit majoritet. Anmärkningarna i fråga hade avsett
endast tillämpningen av den ekonomiska lagstiftningsmakten på förevarande
område, och denna syntes i princip ej ha ifrågasatts. Vidare hade
konstitutionsutskottet i anledning av motioner vid 1947 års riksdag i sitt
memorial nr 24 uttalat, att utskottet vore förvissat om att regeringen vore
beredd att som förut medverka till att riksdagen finge medbestämmanderätt
beträffande författningar, som innebure väsentliga ingrepp i medborgarens
frihet och egendom.

Beträffande praxis på ifrågavarande område framhåller kommittén, att
Kungl. Maj :t i stor utsträckning med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt
utfärdat bestämmelser om handels-, transport- och användningsregleringar
under de båda krigsperioder, då kristidslagstiftning förekommit.
Handelsregleringar hade förekommit såväl i samband med som utan beslag.

Kommittén hänvisar i detta sammanhang till en av kommittén i kap. 4
i betänkandet lämnad redogörelse för huvuddragen och omfattningen av
de nuvarande krisregleringarna. Denna redogörelse torde i sin helhet få
såsom hilaga fogas till detta protokoll (bilaga 2).

Ytterligare framhåller kommittén, att frågan om tillverkningsförbud i
detta sammanhang intoge en särställning, eftersom sådana förbud saknade
den anknytning till förfogandelagen, som övriga regleringar hade. Under
första världskriget hade ett flertal förordningar om sådana förbud förekommit,
utfärdade med stöd av Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt.
Skälen för dessa förbud hade varit antingen att de artiklar, som berördes
av förbuden, ansetts ur folkförsörjningssynpunkt mindre nödvändiga och
medförde en olämplig förbrukning av råvaror, varå knapphet rådde, eller
också att man önskade få möjlighet att kontrollera tillverkningens omfattning
och beskaffenhet.

Beträffande liknande regleringar under andra världskriget kan hänvisas
till redogörelsen i bilaga 2 till detta protokoll.

Kommittén berör slutligen frågan om Kungl. Maj :ts befogenheter på utrikeshandelns
område, vilken fråga aktualiserats särskilt på våren 1947,
då Kungl. Maj :t genom kungörelse den 14 mars 1947 (nr 82) föreskrev
allmänt importförbud. Efter att något ha berört i riksdagen förda diskussioner
i denna fråga (reservationsvis framställd anmärkning i konstitutionsutskottets
memorial nr 16/1947 punkt IV) framhåller kommittén, att
en undersökning av import- och exportregleringarna före kriget gåve vid
handen, att Kungl. Maj :t under 1930-talet utfärdat bestämmelser om dylika
med stöd av § 89 regeringsformen.

Kungl. Maj:ts propositoin nr 210.

III. Ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen.

Förfoganderättskommittén har vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag
från de centrala krisorganen inhämtat yttranden angående deras uppfattning
om vilka befogenheter enligt förfogandelagen, som vore erforderliga
för att deras uppgifter skulle kunna fullföljas ävensom angående deras
synpunkter i övrigt på de frågor, som berördes i direktiven. Därjämte har
kommittén berett grossistförbundet, industriförbundet, kooperativa förbundet,
köpmannaförbundet och landsorganisationen tillfälle att meddela sina
synpunkter på de i direktiven behandlade frågorna. Kommittén har i sitt
betänkande lämnat ett utförligt sammandrag av innehållet i dessa yttranden.
Det torde emellertid icke vara nödvändigt att här intaga sådan redogörelse
i vidare mån än som erfordras med hänsyn till vad förfoganderättskommittén
anfört.

Förfoganderättskommitténs förslag. Kommittén anför till en början följande
allmänna synpunkter.

Enligt kommitténs mening är en förfogandelagstiftning av det slag vi
haft under de båda världskrigen och åren närmast efter krigen med vittgående
befogenheter för Kungl. Maj :t att ingripa i den enskildes rättssfär
nödvändig vid krig eller krigsfara. I en sådan situation torde Kungl. Maj :t
böra äga i stort sett de befogenheter som innefattas i den nu gällande förfogandelagen.
En förfogandelag, som är avsedd att tagas i bruk vid krig
eller krigsfara, bör gälla utan tidsbegränsning. Anledning saknas att såsom
hittills skett varje år ompröva en sådan lags fortsatta bestånd. För
att lagen skall träda i tillämpning bör emellertid meddelas särskilt förordnande
utfärdat av Kungl. Maj:t. Dylikt tillämpningsförordnande skall
givetvis för sin fortsatta giltighet utöver viss kortare tid vara beroende av
riksdagens godkännande.

Kommittén har emellertid ansett sig ej höra närmare gå in på frågan
om huru en dylik beredskapslag för krig eller krigsfara med hänsyn till
framtiden bör i detalj utformas. För ett bedömande av denna fråga skulle
nämligen krävas ej endast omfattande och tidsödande undersökningar rörande
verkningarna av den nuvarande förfogandelagen under den gångna
krigstiden och då särskilt under dess första skede utan även och framför
allt ett klarläggande av behovet i olika hänseenden av en förfogandelag
med hänsyn till den ekonomiska försvarsberedskapens aktuella krav. Därtill
kommer att det enligt de riktlinjer, som fastställts för riksnämndens
för ekonomisk försvarsberedskap verksamhet, åvilar denna myndighet alt
förbereda och framlägga förslag till den lagstiftning på det ekonomiska området,
som i händelse av krig eller under andra av krig eller krigsfara föranledda
utomordentliga förhållanden kan vara erforderlig. Det torde därför
få ankomma på riksnämnden att undersöka vilka ändringar av den nuvarande
förfogandelagcn som eventuellt kunna befinnas erforderliga ur beredskapssynpunkt
och i sinom tid framlägga därav betingade förslag. Till
dess så skett och statsmakterna på grund därav fattat beslut torde nuvarande
förfogandelag i stort sett kunna gälla för krig eller krigsfara. Kom -

21)

Kungl. Maj:ts propositoin nr 210.

mittén har huvudsakligen inskränkt sig till att undersöka frågan i vad mån
bestämmelser av den karaktär som förfogandelagen äger böra efter den
1 juli 1949 finnas även för annat fall än krig eller krigsfara. Ur dessa synpunkter
har förfogandelagen ej karaktär av beredskapslag utan fråga är
om behovet av att Kungl. Maj:t under nuvarande förhållanden alltjämt
äger befogenheter att göra ingripanden av de slag som avses med förfogandelagens
fullmakter.

Kommittén framhåller härefter, att det såväl vid det första världskriget
som det senaste blivit nödvändigt att bibehålla med stöd av allmän förfogandelag
uppbyggda regleringar en tid efter krigshandlingarnas upphörande.
Det hade visat sig — såväl efter 1918 som efter 1945 — att det toge
viss tid, innan försörjningen konune in i normala förhållanden. Sålunda
hade första världskrigets förfogandelagstiftning upphört att gälla först
den 1 mars 1921 och ännu, 31/» år efter det andra världskrigets slut, vore
en stor del av de regleringar, som föranletts av detta, i tillämpning.

Kommittén fortsätter:

Det ligger nära till hands att tänka sig, att man beträffande regleringar
av det slag, varom här är fråga, sedan kriget upphört och krigsfara ej
längre är för handen, icke skulle behöva använda sig av en fullmaktslagstiftning
utan kunna för varje särskilt fall stifta särskilda lagar för genomförande
av erforderliga ingripanden. Det är emellertid uppenbarligen förenat
med mycket stora praktiska olägenheter att sådana ingrepp som beslag
och förfoganden måste grundas på lagstiftning antagen för varje särskilt
fall. Om en dylik åtgärd anses påkallad i ett visst läge, måste den i
regel kunna beslutas och genomföras snabbt för att effekten av åtgärden
ej skall äventyras. Om varje sådan fråga skulle avgöras av Kungl. Maj:t
och riksdagen samfällt, skulle de statliga åtgärderna bli tungrodda. Den
grundliga förberedelse som är nödvändig skulle kräva en relativt lång riksdagsbehandling.
Det skulle säkerligen vidare i många fall visa sig medföra
stora olägenheter om exempelvis en beslagsfråga måste hållas svävande i
avbidan på riksdagens prövning. Den ovisshet, som därav skulle bli en
följd, skulle ofta kunna bli till skada icke blott för försörjningen utan även
för företagarna. Detta gäller oavsett att åtgärder av ifrågavarande slag på
näringslivets område böra så mycket som möjligt grundas på eller förberedas
genom överenskommelser mellan de administrativa myndigheterna
och de av åtgärderna berörda näringsutövarna. En förutsättning för dylika
överenskommelser är nämligen ofta att särskilda anordningar kunna vidtagas
från statens sida som komplement till överenskommelserna samt att
myndigheterna ha maktmedel att ingripa mot enstaka företagare, som söka
i strid mot det allmännas intresse utnyttja situationen till egen fördel på
övriga företagares bekostnad. Kommittén anser därför att en fullmaktslagstiftning
bör finnas som grund för åtgärder av ifrågavarande slag även
då utomordentliga, av krig föranledda förhållanden råda, d. v. s. i allmänhet
under en övergångstid efter det att kriget eller krigsfaran upphört. Att
i förväg angiva längden av en sådan övergångstid är ej möjligt. Det torde
få bli beroende på Kungl. Maj :ts och riksdagens bedömande i varje särskilt
fall, när förutsättningar ej längre föreligga för förfogandelagstiftningens
tillämpning och behov därav ej längre är för handen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kommittén avvisar däremot tanken, att en förfogandelag skulle inrymmas
i rättssystemet även för andra förhållanden än krig, krigsfara eller
andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, då detta skulle
innebära en principiell utvidgning av den extraordinära fullmaktslagstiftningen,
som icke kunde anses nödvändig och därför borde undvikas.

I fortsättningen framhåller kommittén, att de möjligheter till extraordinära
ingripanden, som borde tillkomma Kungl. Maj:t under en övergångstid
från det att kriget eller krigsfaran upphört till dess fullmaktslagstiftningen
helt kunde sättas ur tillämpning, borde successivt begränsas, allt
efter som förhållandena inom och utom landet stabiliserades. Det syntes
sålunda lämpligt för att en smidig anpassning skulle kunna ske, att av
förhållandena påkallade inskränkningar i Kungl. Maj :ts för krig eller krigsfara
avpassade fullmakter vidtoges, när berörda förutsättningar ej längre
förelåge men utomordentliga, av krig föranledda förhållanden alltjämt vore
för handen. Om man konstruerade två olika förfogandelagar, en med vidsträcktare
och en med mera begränsade fullmakter, finge man ej möjlighet
till den successiva anpassning av de i förfogandelagen upptagna tullmakterna
som syntes önskvärd. Samma vore förhållandet om man konstruerade
en förfogandelag med två olika fullmaktsgrader.

Beträffande möjligheten att göra en av Kungl. Maj :t genomförd reglering
beroende av riksdagens godkännande i efterhand framhåller kommittén,
att man här stötte på praktiska olägenheter av liknande slag, som då
fråga vore om speciallagstiftning för varje reglerings genomförande. Ur
företagarnas och allmänhetens synpunkter skulle det kunna medföra olägenheter
och irritation, om en riksdagsmajoritet beslöte omläggning av en
reglering, som redan genomförts. Under tiden till dess riksdagen prövat
regleringen skulle den få karaktär av provisorium, som skulle kunna medföra
ovisshet och osäkerhet. Överenskommelser, som tillkommit samtidigt
med regleringens genomförande, skulle på samma sätt hållas svävande, till
dess riksdagen fattat sitt beslut. Riksdagen skulle för att undvika olägenheterna
av att kullkasta redan genomförda åtgärder känna sig nödsakad
att taga ansvaret för en reglering, som redan genomförts; ett avslag skulle
måhända kunna medföra, att regleringen ändock efter någon tid måste
genomföras o. s. v.

Kommittén föreslår av angivna skäl följande konstruktion av förfogandelagen.
Den borde vara eu enhetlig lag, innehållande samtliga vid krig eller
krigsfara behövliga fullmakter. Samtliga i lagen upptagna fullmakter borde
vid krig eller krigsfara kunna sättas i tillämpning av Kungl. Maj :t. Riksdagens
godkännande av sådant tillämpningsförordnande skulle dock vara
förutsättning för förordnandets giltighet utöver viss kortare tid. Under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden — d. v. s. i allmänhet
under en efterkrigstid eller avvecklingstid — borde lagens fullmakter genom
samfällt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen helt eller delvis kunna
bringas i tillämpning för viss tid, högst ett år, åt gången. Riksdagen finge

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

sålunda tillfälle att varje år pröva, huruvida och i vilken utsträckning fullmakter
av nu ifrågavarande slag borde tillkomma Kungl. Maj :t under det
kommande året.

Kommittén fortsätter härefter:

Med detta system uppnår man, att fullmakterna kunna avpassas efter
vad läget anses kräva. Principerna för prövningen av fullmakternas omfattning
böra vara, att de, i de fall ingripande från statens sida är av nöden,
möjliggöra ett effektivt ingripande med minsta möjliga rubbningar i
näringslivet och på ett sätt som är för den enskilde så litet kännbart som
möjligt. Vidare böra fullmakterna vara sådana, att om man med ett begränsat
ingripande kan uppnå målet, man ej skall tvingas vidtaga en åtgärd
av mera allmän räckvidd.

De behövliga fullmakternas räckvidd och innehåll bero givetvis av den
allmänna försörjningspolitik, som avses skola följas under det kommande
året. Det synes därför lämpligt att grunddragen av denna bli föremål för
riksdagens bedömande i samband med att fullmakterna lämnas. Med hänsyn
härtill torde lämpligen i den proposition, som framlägges med begäran
om erforderliga fullmakter, även böra, så långt det är möjligt, angivas de
riktlinjer i fråga om ordnandet av landets varuförsörjning under kommande
år, som Kungl. Maj :t anser böra tillämpas. Sedan lång tid tillbaka
bär ett liknande förfarande använts beträffande den av statsmakterna tilllämpade
jordbrukspolitiken. Under den gångna krisen har så även skett
i fråga om bränsleförsörjningen. Några avgörande hinder synas ej heller
föreligga för att motsvarande anordning tillämpas beträffande övriga försörjningsområden.
Om så sker skapas enligt kommitténs mening bättre
möjlighet för riksdagen att följa och bedöma landets försörj ningspolitik.

Efter genomgång av samtliga paragrafer i den nu gällande förfogandelagen
har kommittén utarbetat ett förslag till lag om ändring i vissa delar
av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt
giltighet av lagen. Förslaget, vars lydelse framgår av en till detta protokoll
fogad bilaga (bilaga 3)1, innebär ändring i 1, 15 och 27 §§, varjämte
stadgas, att lagen i sålunda ändrat skick tills vidare skall äga fortsatt
giltighet.

Beträffande ändringsförslaget i 1 § anför kommittén:

De paragrafer i förfogandelagen, som innehålla Kungl. Maj:ts fullmakter,
äro 2—7 §§, medan 1 § upptar förutsättningarna för lagens tillämpning
och förfarandet, när lagen skall sättas i tillämpning. Övriga paragrafer
(8—31 §§) innehålla specialstadganden i anslutning till fullmaktsparagraferna
samt bestämmelser om ersättning, påföljder in. in.

Med hänsyn till den uppläggning av förfogandelagen, som ifrågasatts
förut, föreslås omformulering av lagens inledande bestämmelser i 1 §
av följande innebörd. Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig,
skall Konungen äga förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning.
Sådant förordnande får, om riksdagssession ej pågår (här användes
den formulering som förekommer i riksdagsordningen enligt den av 1948
års riksdag beslutade vilande grundlagsändringen), icke meddelas med
mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall

1 Denna bilaga, vilken är likalvdande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.

2.3

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

sammanträda inom trettio dagar. Om meddelat förordnande ej gillas av
riksdagen inom trettio dagar eller, om session ej pågår, inom samma tid
från riksdagens början, skall detsamma upphöra att lända till efterrättelse.
Under andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden må Konungen
med riksdagens samtycke meddela förordnande för viss tid, högst ett år
varje gång, att vad i 2—7 §§ eller en eller flera av dem stadgas skall äga
tillämpning. I sådana fall får tillämpningsförordnande ej meddelas av
Kungl. Maj :t ensam.

Därjämte har intagits en bestämmelse i 1 §, innebärande att när förordnande
som nu sagts meddelats jämväl 8—31 §§ skola i tillämpliga delar
gälla.

Beträffande beslagsbestämmelsernas utformning i 3 §

redovisar kommittén följande erinringar i de till kommittén avgivna yttrandena: Livsmedelskommissionen

har beträffande tillämpningen av beslagsbestämmelserna
anfört, att beslaget på en vara borde kvarstå även efter tilllåtet
förfogande över varan, bland annat för att undvika att särskild fristående
handelsreglering skulle behöva tillgripas för att få kontroll över
varan även i senare innehavares hand.

Industrikommissionen har framhållit, att det å ena sidan kunde synas
önskvärt att förfogandelagens stöd kunde erhållas vid de åtgärder kommissionen
måste företaga för att stimulera exporten. Å andra sidan förbisåge
kommissionen icke de betänkligheter, som av handelspolitiska skäl
kunde resas mot att Kungl. Maj :t förlänades alltför långtgående befogenheter
i fråga om reglering av exporten. Möjligen borde dessa betänkligheter
tillmätas så stor vikt, att begränsningen i 2 § första stycket bibehölles.
— För att undvika olägenheterna av den oklarhet som vidlådde handelsregleringar
utan beslag ansåg kommissionen i likhet med livsmedelskommissionen
det vidare önskvärt med en sådan beslagskonstruktion, som
täckte även de fall, vilka nu reglerades genom särskilda handelsregleringsbestämmelser.
— Slutligen ifrågasattes en utsträckning av den i 3 § andra
stycket angivna tiden om 30 dagar, inom vilken innehavaren skulle förpliktas
avstå beslaglagd förnödenhet till kronan. När man ginge mot ett bättre
försörjningsläge, funnes alltid en del mindre goda varor, beträffande vilka
det låge nära till hands att inlösen begärdes. Om ett flertal ansökningar
om inlösen inkomme samtidigt, kunde 30-dagarstiden komma att visa sig
alltför knapp.

Priskonirollnämnden bär ansett det erforderligt att 3 § kompletteras på
sådant sätt att beslag skulle kunna läggas på råvaror och andra ej färdigberedda
varor även i de fall då brist ej förelåge på dessa varor men däremot
på vissa färdiga produkter, i vilka varorna inginge. Som motiv härför
har nämnden anfört, att produktionens återvridning till enklare och
billigare produkter avsevärt skulle kunna underlättas genom att den billigaste
råvaran ställdes till förfogande för den tillverkare, som förbunde sig
att framställa enklare och mera standardbetonade produkter, under det att
mera lyxbetonad tillverkning hänvisades till dyrare råvaruförbrukning.
Detta skulle bli möjligt genom att beslag kunde läggas på råvaran. —
Nämnden har vidare ansett det önskvärt, att det tydligt klargjordes, att uttrycket
»behov av förnödenhet» kunde avse icke allenast det rent kvantitativa
behovet utan även behovet att i erforderlig omfattning tillgodose förbrukarna
med lämpliga kvaliteter till skäliga priser.

Kungi. Maj:ts proposition nr 210.

Industriförbundet har betonat, att eventuella ändringar av beslagsförfarandet
måste utformas med största hänsyn till rättssäkerhetens krav. Reslagsinstitutet
torde åtminstone för närvarande icke kunna tagas bort utan
att ersättas med bestämmelser som åtminstone kunde ligga till grund för
bestående ransoneringar. Det vore angeläget att icke ett nytt institut med
sådant syfte omgärdades med svagare garantier för den enskildes rätt än
som gällde för det nuvarande beslaget.

Kommittén anför, att den ej funnit anledning att för närvarande verkställa
någon överarbetning av beslagsbestämmelserna. Då beslagskonstruktionen
syntes ha fungerat i stort sett tillfredsställande, skulle värdet av en
ändring av densamma i krisens avvecklingsskede vara diskutabelt.

Beträffande de anförda erinringarna i särskilda hänseenden mot beslagsbestämmelserna
uttalar kommittén, att tillräckliga skäl ej syntes föreligga
att förlänga 30-dagarstiden i 3 § andra stycket samt att beslagets giltighet
även efter tillåtet förfogande vore en tillämpningsfråga; 3 § lade ej hinder
i vägen för beslag i flera led.

Kommittén anför vidare, att med hänsyn till att vi nu befunne oss i ett
avvecklingsskede en utvidgning av de ändamål, för vilka beslag och förfogande
kunde användas, i nuvarande läge borde undvikas. Vad särskilt anginge
frågan om förfogandelagens tillämplighet i fall, som avsåge att främja
export, kunde av såväl principiella som handelspolitiska skäl en sådan utsträckning
ej förordas. Vad beträffade de av priskontrollnämnden ur dess
speciella synpunkter anförda önskemålen dels om möjlighet att lägga beslag
på råvara även i fall då brist ej förelåge å varan men däremot på vissa
färdiga produkter, i vilka råvaran inginge, och dels om innebörden av uttrycket
»behovet av förnödenhet» såsom avseende även lämpliga kvaliteter
till skäliga priser ansåge kommittén, att hela frågan om åtgärder för priskontrollen
borde upptagas i anslutning till prisregleringslagen eller bli föremål
för särskild lagstiftning.

I fråga om 8—12 §§ framhåller kommittén, att gentemot dessa stadganden
inga sakliga anmärkningar framförts. Den kritik, som riktats mot den
bristande överskådligheten i beslagsbestämmelserna, torde emellertid huvudsakligen
avse dessa paragrafer. Skulle en mera allmän överarbetning
av bestämmelserna framdeles komma till stånd, torde i sådant sammanhang
få övervägas, huruvida redaktionella ändringar av sådant slag skulle
företagas.

Vad 13 § angår anför kommittén i anledning av det i motionerna I: 244
och II: 390 till 1948 års riksdag framförda förslaget, att paragrafen skulle
sättas ur tillämpning, bland annat följande.

Genom att kronan alltid vore part i förfogandeärenden skulle riskerna
för att civila tvistefrågor skulle komplicera sådana ärenden måhända i
någon mån minskas, överlåtelsen från kronan till den, för vilken förfogandet
i realiteten skett, bleve då under alla förhållanden en vanlig civilrättslig
fråga, oberoende av förfogandelagen, och sistnämnda part koinrne ej i
direkt rättsförhållande till den, från vilken förfogande skett.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

De fördelar, som härmed skulle kunna vinnas, har man att väga mot de
fördelar, som vid bestämmelsens tillkomst 1917 anfördes som motiv för
dess införande i förfogandelagen. Med bestämmelsen åsyftades närmast, att
de särskilda organisationer, som bildats med ändamål att fördela råvarorna
mellan producenterna, skulle kunna direkt inlösa varuförråden utan att
kronan därvid behövde vara mellanhand. Det ansågs, alt kronan därigenom
skulle beredas stor ekonomisk lättnad, varjämte förenkling av förfarandet
skulle vinnas.

Det är att märka att om 13 § upphäves, kronans organ, i regel försörjningskommissionerna,
komma i sådant förhållande till alla dem som avstå
förnödenheter enligt förfogandelagen, att alla reklamationsfrågor komma
att få ombesörjas av dessa organ. Även om överlåtelse sker till enskilt
företag, har den som avstår varan anspråk på att endast hålla sig till
kronan.

Som förut anförts ha direkta förfoganden behövt förekomma endast i
relativt ringa utsträckning. På grund härav och då man har anledning förvänta,
att sådana åtgärder i fortsättningen bli ännu mera sällsynta, skulle
ett borttagande av 13 § måhända i nuvarande läge ej ha större betydelse. I
princip gäller dock alltjämt vad som anfördes 1917. Skulle exempelvis i
framtiden förfoganden över spannmål komma i fråga, vore det uppenbarligen
en olägenhet, om kronan ej kunde överlåta åt Svenska spannmålsaktiebolaget
att omhändertaga spannmålen utan att kronan inträdde som
mellanhand. Kommittén anser därför att bestämmelsen bör kvarstå.

Beträffande bestämmelserna i 14 och 15 §§ anför kommittén,
att i de till kommittén inkomna yttrandena vissa anmärkningar framställts
mot dessa paragrafer av i huvudsak följande innehåll:

Livsmedelskommissionen har anfört, att grunderna för den allmänna
prispolitiken borde i högre grad än vad nu vore fallet få vara bestämmande
vid värdering enligt förfogandelagen. De principer, som låge till grund för
fastställande av normalpriser, borde sålunda tillmätas betydelse även vid
bestämmande av ersättning enligt förfogandelagen för sådana varor, som
ej vore åsatta normalpriser. Kommissionen hade tillämpat den principen,
att i den kalkyl, som lagts till grund för normalpris, inräknats även ränteoch
lagringskostnader ävensom risk för försämring eller fördyring av varan
med vissa beräknade belopp. Någon särskild gottgörelse borde alltså ej
utgå i dessa hänseenden, vilket borde komma till uttryck i förfogandelagen
eller i motiven till denna. (Denna anmärkning hänför sig även till 17 i;.)

Industrikommissionen har uttalat, att 14 § syntes vara i behov av sådan
omarbetning, att rimliga beräkningsgrunder kunde anläggas vid ersättnings
bestämmande (denna anmärkning avsåg även att enligt 17 § ersättning
borde kunna utgå för alla skäliga kostnader) samt att taxorna borde få eu
mot ändringarna i övrigt svarande utformning.

Priskontrollnämnden har anmärkt

att i 14 § uttrycket »normal handelsvinst» borde utbytas mot »skälig
handelsvinst», eftersom förstnämnda uttryck vore svårt att fastställa till
sin innebörd, varjämte orden »andra på prissättningen regelmässigt inverkande
förhållanden» borde utgå, enär de vore svårförståeliga,

att 15 § borde förtydligas så, att samtliga med stöd av prisregleringslagen
utfärdade prisregleringar — således även prisstopp — skulle innebära taxesättning
enligt förfogandelagen,

att de formuleringar i 15 §, som avsåge priser vilka »fastställts enligt
prisregleringslagen och som enligt nämnda lag icke må överskridas», borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

borttagas då maximipriser numera ej förekomme i prisregleringslagen samt

att orden »synnerlig obillighet» i 15 § borde ersättas av »obillighet».

Vissa reservanter i priskontrollnämnden ha ansett det tveksamt, huruvida
bestämmelse om att stoppriser skulle betraktas som taxepriser vore
förenliga med § 16 regeringsformen och förklarat, att en tillämpning av
stoppriser vid produktionsåläggande enligt 5 § förfogandelagen i vart fall
icke stode i överensstämmelse med näringslivets berättigade krav på rättssäkerhet.
Vidare ha dessa reservanter gjort gällande, att så snart ett enligt
prisregleringslagen fastställt pris nämnvärt avveke från den ersättning,
som skulle ha fastställts enligt huvudstadgandet i 14 g, måste obillighet
anses föreligga och jämkning sålunda verkställas.

Kommittén framhåller, att de grundläggande stadgandena i 14 g i sin
nuvarande form och med den tolkning, som fastställdes vid bestämmelsernas
tillkomst torde lämna rum för en tillämpning, som i det särskilda fallet
tillgodosåge såväl det allmännas intresse som den enskildes rätt. Det
torde få ankomma på riksvärderingsnämnden att inom ramen för de allmänt
hållna bestämmelserna utbilda en praxis, som kunde anses skälig. I
nuvarande läge torde en omarbetning av ersättningsgrunderna ej böra företagas
utan att starka skäl därför anförts. Kommittén fortsätter:

Kommittén har dock hyst stor tveksamhet inför frågan, om det i princip
kan vara riktigt att låta individuellt fastställda stoppriser betraktas som
taxepriser. Den som tvångsvis ålagts att avstå eller producera en vara till
ett pris, som fastställts lägre än för andra producenter, kan måhända med
visst fog uppfatta denna för honom oförmånliga differentiering av priserna
som ett utslag av godtycke och rättsosäkerhet. När kommittén likväl, med
hänsyn till stopprisernas betydelse för hela den nuvarande statliga priskontrollen,
ansett sig ej böra i bestämmelserna om taxepriser göra något
undantag för individuellt fastställda stoppriser, har det skett, därför att
lagen ger möjlighet för riksvärderingsnämnden att i de fall där det befinnes
skäligt verkställa jämkning enligt 15 § tredje stycket. För att riksvärderingsnämnden
skall äga en friare prövningsrätt i detta hänseende anser
kommittén att uttrycket »synnerlig obillighet», på sätt priskontrollnämnden
föreslagit, bör ersättas med »obillighet». I samband därmed torde
motsvarande ändring böra företagas i 15 § rekvisitionslagen.

I 15 § förfogandelagen förutsättes att överensstämmelse i princip bör
föreligga mellan grunderna enligt 14 och 15 §§. Den jämkningsmöjlighet,
som riksvärderingsnämnden har enligt 15 § tredje stycket, visar emellertid,
att man räknat med att en ovillkorlig tillämpning av taxepriserna kunde
komma i strid med grunderna i 14 § på ett sådant sätt att jämkning ur
billighetssynpunkt borde ske. Det torde få ankomma på riksvärderingsnämnden
att i tillämpningen finna grund för en sådan avvägning i det särskilda
fallet, att å ena sidan betydelsen av enhetlig tillämpning av taxepriserna
ej eftersättes och å andra sidan den enskilde exempelvis ej tvångsvis
ålägges förlustbringande produktionsskyldighet. Med den begränsade tilllämpning
av tvångsförfaranden, som kommittén i nuvarande läge förutsätter,
torde det i vart fall ej innebära någon olägenhet att överlåta denna
avvägning åt praxis.

Kommittén förordar den av priskontrollnämnden föreslagna redaktionella
ändringen i 15 § tredje stycket med hänsyn till att maximipriser ej
längre förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Beträffande 16—3 0 §§ i allmänna förfogandelagen har

kommittén anfört följande.

Beträffande 17 § hänvisar kommittén till vad som anförts som motivering
för att ändringar ej föreslagits i de grundläggande bestämmelserna
i 14 §.

Ett av priskontrollnämnden i anslutning till 20 § andra stycket framfört
förslag, att kronans skyldighet att gälda ersättning i fall, då förfogande
skett för annan än kronan, skulle inträda först sedan sedvanliga indrivningsåtgärder
vidtagits mot mottagaren av varan, ville kommittén ej förorda,
då i nuvarande läge bestämmelser till nackdel för den enskilde icke
borde införas i förfogandelagen utan att starka skäl motiverade en sådan
åtgärd och sådana skäl ej förelåge i detta fall.

En av industrikommissionen ifrågasatt bestämmelse av innebörd, att
möjlighet skulle beredas myndighet, som övertagit beslaglagd vara, att
träffa överenskommelse med ägaren om ersättning, har kommittén avvisat,
då kommittén ej funne sig övertygad om lämpligheten av att en sådan ändring
komnie till stånd.

Frågan om rätten att överklaga riksvärderingsnämndens beslut, vilken
fråga även berörts i de till kommittén ingivna yttrandena, anser kommittén
böra få anstå till en eventuell senare överarbetning av förfogandelagen
ur beredskapssynpunkter. I samband därmed uppkonnne nämligen frågorna
om riksvärderingsnämndens natur av värderingsnämnd eller domstol,
om nämndens sammansättning, om ett eventuellt inkopplande av
lokala värderingsnämnder som instans vid ersättningsprövning även enligt
förfogandelagen m. m.

I anledning av att industrikommissionen i anslutning till förverkandebestämmelserna
i 25 § ifrågasatt, att en omarbetning av paragrafen måtte ske
i anslutning till 2 kap. 17 § strafflagen, framhåller kommittén, att i förarbetena
till strafflagens allmänna förverkandeparagraf visserligen uttalats,
att bestämmelsen torde komma att få betydelse för blivande lagstiftning
på specialstraffrättens område, men att kommittén ansett, att en sådan
ändring icke borde företagas i förfogandelagen utan samband med motsvarande
ändring i andra specialförfattningar.

Viss redaktionell ändring av 27 § angiver kommittén vara föranledd av
ändringarna i 1 §.

Beträffande 28 och 29 §§, vilka kommittén anser betydelselösa i nuvarande
läge, föreslår kommittén att frågan om deras upphävande får anstå
till den av kommittén förordade fortsatta översynen av lagen.

Slutligen anför kommittén:

Genom 30 § har Kungl. Maj :t bemyndigats att meddela verkställighetsföreskrifter
till förfogandelagen. Dylika föreskrifter ha meddelats genom
allmänna förfogandeförordningen (SFS nr 613/1939). De centrala krismyndigheterna
ha förklarat sig ej ha några väsentliga anmärkningar att
framställa mot bestämmelserna i förfogandeförordningen, varför kommit -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ten ej ansett sig ha anledning att ingå på en närmare granskning av detaljbestämmelserna
i denna förordning. Vad beträffar industrikommissionens
i vissa hänseenden gjorda anmärkningar — att förtydliganden vore önskvärda
om vilken myndighet som har att utbetala ersättning samt att utbetalande
av ersättning i vissa fall borde kunna få ske utan att räkning inkommit
— torde dessa frågor i uppkommande tveksamma fall finna sin
lösning genom hänvändelse till Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang hör anmärkas, att kommittén även något berört
frågan om handelsregleringar och andra regleringar, vilka icke direkt stödja
sig på förfogandelagen. Kommittén anför härom:

Frågan om Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter i fråga om handels-,
tillverknings-, användnings- och transportregleringar samt exportoch
importregleringar, som i korthet behandlats i kap. 3, har varit mycket
omdiskuterad utan att man kunnat komma fram till allmänt erkända principer.
Bedömningen torde bli väsentligen olika för olika förhållanden. Det
vill sålunda synas som om man för krig och liknande utomordentliga förhållanden
kunde finna vissa anknytningar till principerna i förfogandelagstiftningen,
medan befogenheterna under fredsförhållanden i vart fall
måste bli mera begränsade. Ett klarläggande huruvida och i vad mån lagstiftning
är erforderlig för att komplettera Kungl. Maj :ts befogenheter på
detta område under sådana förhållanden som avses i förfogandelagen kräver
emellertid mycket omfattande undersökningar och överväganden. Man
kommer därvid även in på spörsmålet om utsträckande av principerna i
3 § andra stycket förfogandelagen, även till handelsregleringarnas område,
d. v. s. om innehavare av handelsreglerad vara skall äga rätt att hembjuda
den till staten för att få den inlöst eller alternativt att få sälja den oberoende
av de handelsreglerande bestämmelserna. Även här är fråga om
principiellt mycket betydelsefulla överväganden rörande rättslig skyldighet
för staten gentemot den enskilde att ersätta skada, som kan uppkomma av
statliga åtgärder, eller om de åtgärder till den enskildes skydd, som ur billighetssynpunkter
kunna anses motiverade. Man torde därvidlag ej utan
vidare kunna uppställa enhetliga principer för alla slag av regleringar, utan
överväganden torde få göras särskilt på alla här aktuella områden berörande
såväl näringslivet inom landet som utrikeshandeln.

De problem, som här uppkomma, äro av annat slag och ha en helt annan
räckvidd än frågan om förfogandelagens tillämpning under nuvarande förhållanden.
Skulle bestämmelser av nu ifrågavarande slag sammanföras
med de nuvarande fullmakterna i förfogandelagen, skulle det sannolikt
kräva en djupgående omarbetning även i formellt avseende av denna lag
och att lagen gåves en delvis annan karaktär än den nu har. Kommittén
anser det emellertid önskvärt att särskild utredning kommer till stånd rörande
dessa frågor.

Ledamoten av förfoganderättskommittén Holmbäck, som i nu berörda
delar instämmer med kommittén i övrigt, anför i sin reservation, efter att
något närmare ha betonat innebörden i de av kommittén föreslagna ändringarna
i förfogandelagen:

Det torde vara tydligt att kommitténs förslag är mera rationellt än den
gällande lagen. För fall av krig och krigsfara kan man icke förneka beho -

2‘)

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

vet av eu icke tidsbegränsad förfogandelag. För andra »utomordentliga av
krig föranledda förhållanden» föreligger icke ett behov av en till tiden obegränsad
förfogandelag. Man kan i stället för den händelse att dylika förhållanden
skulle uppstå utarbeta för varje särskild tidsperiod avpassade fulllnaktsbestännnelser
och antaga dem i form av särskilda lagar. Man kan
också antaga lagar, som icke innebära generella fullmakter utan gå mera i
detalj: som ge rätt att företaga visst, särskilt angivet beslag, att tvångsvis
anordna viss, särskilt angiven produktion o. s. v. Det är emellertid av värde
att även för »utomordentliga av krig föranledda förhållanden» äga tillgång
till ett redan utarbetat och såsom lag antaget schema, vilket man kan följa,
om fråga skulle uppstå att tillämpa förfoganderegler. Kommitténs förslag
ger tillgång till ett dylikt schema. I)å ett förordnande att och i vilken mån
detta schema skall tillämpas kommer att fordra båda statsmakternas bifall,
kommer tyngdpunkten att ligga i förordnandet. Förordnandet kommer att
stå mycket nära ett beslut om en ny lag och äger det företrädet före ett
sådant beslut att det icke får gälla för mer än ett år och att alltså förfogandelagen
själv tvingar fram en omprövning av ärendet efter viss tid även
från riksdagens sida. Det kan övervägas att man tager steget fullt ut så
att förordnandet om möjlighet att tillämpa fullmaktsbestämmelserna självt
skulle fattas i form av en lag enligt 87 § 1 mom. regeringsformen. Detta
skulle innebära att lagrådets yttrande skulle inhämtas över en lagtext, i
vilken förordnandet gåves.

I fråga om detaljbestämmelserna i kommitténs lagförslag torde böra påpekas,
att kommittén icke ansett sig böra föreslå bestämmelser om rätt att
överklaga riksvärderingsnämndens beslut. Frågan är svårlöst och fordrar
längre överväganden än kommittén haft möjlighet till. Jag tillåter mig emellertid
understryka angelägenheten av att under det arbete å förfogandelagen,
som riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap kommer att företaga,
en möjlighet till överklagande skapas. Beslut innefattande värdering
av egendom, som tages i anspråk, får överklagas t. ex. enligt vattenlagstiftningen,
och en tendens att medgiva överklagande av dylikt beslut gör sig
gällande inom expropriationsrätten. Överklagande av riksvärderingsnämndens
beslut bör medgivas i rättssäkerhetens intresse.

Även ledamöterna Hastad och Onsjö ha anslutit sig till kommittéförslaget
i nu berörda delar. Nämnas bör dock, såsom närmare skall angivas i följande
avsnitt, att Håstad påyrkat, att riksdagen vid sitt »fulhnaktsbeslut»
skall inskriva eu tillfällig tilläggsparagraf till förfogandelagen med uttryckliga
stadganden om skyldighet för Kungl. Maj:t att i fråga om beslag eller
förfogande av större räckvidd eller av i den enskildes rättssfär ingripande
art, efteråt underkasta eventuella tillämpningsåtgärder enligt 2 och ,3 SS
förfogandelagen riksdagens prövning i och för dessas godkännande. Motsvarande
principer för riksdagens samverkan borde enligt Håstads uppfattning
bli tillämpliga på

1 ) sådana handelsregleringar, som ej tillkommit på frivillig väg eller som
innebära tvång för utomstående;

2) sådana import- och exporlregleringar, som ha ett handelspolitiskt
syftemål eller ingå som ett led i den ekonomiska politiken;

.3) regleringar, innebärande atl clcaringkassor av faktisk beskattningskaraktär
inrättas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Yttranden över förfoganderättskommitténs förslag. I så gott som alla
de avgivna yttrandena har man anslutit sig till grundtanken i kommitténs
förslag, nämligen att göra förfogandelagen permanent och tillämplig vid
krig, krigsfara och av krig föranledda utomordentliga förhållanden, varvid
i sistnämnda fall förordnande får meddelas endast med riksdagens
samtycke för viss tid samt kan avse endast vissa av lagens bestämmelser.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap motiverar sin ståndpunkt
på följande sätt:

Riksnämnden delar kommitténs uppfattning, att en förfogandelagstiftning
med vittgående befogenheter för Kungl. Maj :t att ingripa i den enskildes
rättssfär är nödvändig vid krig eller krigsfara. Dessa befogenheter måste
kunna utnyttjas omedelbart vid ett krigsutbrott och helst redan dessförinnan,
så att en eventuell förberedelsetid kan begagnas så effektivt som möjligt.
Med hänsyn till risken av att landet utsättes för ett oväntat angrepp
utan att hava fått tid till mera omfattande förberedelser bör förfogandelagen
finnas antagen redan i fredstid och inför en överhängande krigsfara snabbt
kunna sättas i tillämpning av Kungl. Maj:t. Även i de fall då Sverige ej är
indraget eller riskerar bliva indraget i krig kunna andra utomordentliga
av krig föranledda förhållanden medföra behov av att bringa förfogandelagen
i tillämpning. I dessa fall är dock kravet på en omedelbar tillämpning
icke lika framträdande. En mindre tidsutdräkt torde ej spela någon
större roll. Ur nu anförda synpunkter synes det av kommittén framlagda
förslaget till ny lydelse av förfogandelagens 1 § erbjuda större möjligheter
till en smidig och mera ändamålsenlig anpassning av fullmakterna till olika
förhållanden än som är möjligt med tillämpning av motsvarande bestämmelser
i nu gällande förfogandelag.

Riksnämnden framhåller vidare, att, då Kungl. Maj :t med stöd av 1 § 1 st.
förordnat om tillämpning av förfogandelagen samt riksdagen gillat det meddelade
förordnandet, detta komme att gälla tills vidare. Under en efterkrigstid
kunde Kungl. Maj :t tänkas omfatta den meningen, att »krigsfara»
alltjämt förelåge. I en dylik situation kunde riksdagen vara av en annan
uppfattning och för sin del anse att en fortsatt tillämpning av lagen borde
grundas på 1 § 2 stycket och att riksdagen följaktligen borde få tillfälle
att årligen upptaga frågan om lagens fortsatta tillämpning till nytt bedömande.
Riksdagen kunde genom interpellation få spörsmålet under debatt
eller möjligen efter motion återkalla det en gång tillkännagivna gillandet
av tillämpningsförordnandet. Frågan finge emellertid förutsättas
vara av huvudsakligast formell natur och berörde även vissa andra icke
tidsbegränsade fullmaktslagar.

Sveriges redareförening framställer emellertid invändningar mot förslaget
i denna del och framhåller såsom önskvärt, att lagen helt avskaffades,
då fredliga förhållanden ånyo inträtt, samt att lagen i avbidan härå liksom
tidigare gåves en fixerad giltighetstid om lämpligen ett år. Det vore att
befara, att den föreslagna ändringen skulle bidraga till uppfattningen, att
tvångsingripanden av i förfogandelagen angiven art finge begagnas såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ordinära medel i statsmakternas allmänna ekonomiska politik under krigstid
och åratal därefter. — Föreningen fortsätter:

Enligt 1 § andra stycket allmänna förfogandelagen, sådant detta lagrum
lyder i förslaget, skulle i händelse av »andra utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden» Konungen äga att med riksdagens samtycke meddela
vissa förordnanden. Emellertid kunna dylika förordnanden även utan
det föreslagna stadgandet meddelas genom samfällda beslut av Konung och
riksdag. Det föreslagna stadgandet utsäger nämligen icke annat än vad
som redan följer av regeringsformen. Vid dylikt förhållande synes stadgandet
icke hava sin rätta plats i allmänna förfogandelagen och därför icke
böra upptagas i den tilltänkta lagstiftningen.

Föreningen anser slutligen det böra övervägas, om icke förfogandelagen
och därtill sig anslutande bemyndiganden borde så avfattas, att tvångsingripanden
med stöd av förfogandelagen icke bleve utnyttjade såsom ordinära
medel i statsmakternas allmänna ekonomiska politik.

Socialstyrelsen, som finner den föreslagna uppdelningen i två fullmaktsgrader
rimlig och riktig, framhåller emellertid, att vissa svårigheter kunde
uppstå, då det gällde att avgränsa fullmaktsgraderna dels från varandra
och dels över huvud, samt anför härom:

Fullmaktslagstiftningens ikraftträdande utlöses exempelvis i ett synnerligen
hotande läge. Läget lättar kanske sedermera så mycket, att någon direkt
krigsfara ej längre föreligger utan situationen närmast kan betecknas
såsom »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Då gränsen är
mycket obestämd, ifrågasätter styrelsen, huruvida icke den tidsbegränsning,
som föreslagits för förordnanden inom den sistnämnda fullmaktsgraden,
lämpligen borde gälla även vid krigsfara. Därigenom skulle garantier erhållas
för att graden av fullmaktsbehovet även under en dylik period omprövades
efter viss av statsmakterna gemensamt bestämd tid.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att uttrycket »andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden» vore mycket tänjbart och att det, ju längre
tid som förflöte efter krigsslutet, bleve desto mera angeläget, att de
ingrepp i den enskildes eller näringslivets frihet, som måste företagas,
grundades på beslut av båda statsmakterna. Denna ordning för fattande
av dylika beslut vore den normala och enda riktiga och borde icke frångås
annat än när det vore oundgängligen nödvändigt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar, att länsstyrelsen, som delade de
sakkunnigas uppfattning att det skulle vara oriktigt att i rättssystemet inrymma
en förfogandelag för andra förhållanden än här vore i fråga, ansåge
denna begränsning av lagens räckvidd böra komma till klart och otvetydigt
uttryck. — Länsstyrelsen ifrågasätter därjämte, om det icke borde vara möjligt
att inskränka fullmaktsbestämmelserna till att avse ett eller flera försörjningsområden
och att frågan i vad mån detta vore praktiskt genomförbart
torde böra närmare undersökas.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 210.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att, då förordnande, som under av
krig föranledda utomordentliga förhållanden meddelades av Konungen och
riksdagen samfällt, sannolikt komme alt innehålla vissa bestämmelser angående
fullmakternas användning och de dessutom kunde få stor betydelse
för den enskilde, det syntes förbundet lämpligast och riktigast, att förordnandena
fattades i form av lag enligt § 87 mom. 1 regeringsformen.

Landsorganisationen anför, att, därest Kungl. Maj :ts provisorierätt, såsom
nu föresloges, begränsades till situationer av krig eller krigsfara, det kunde
ifrågasättas om tillräckliga skäl funnes att bibehålla bestämmelsen om att
Kungl. Maj :t icke ägde meddela förordnande med mindre riksdagskallelse
samtidigt utfärdades eller riksdagen ändock skulle sammanträda inom 30
dagar. Det förefölle vara tillfyllest med en bestämmelse att förordnande,
som meddelades under tid, då riksdagssession ej påginge, skulle underställas
nästföljande riksdag och för sin fortsatta giltighet vara beroende av att
det inom viss tid från sessionens början gillades av riksdagen.

Beträffande förfoganderättskommitténs uttalande, att Kungl. Maj:t vid
framläggande av förslag med begäran om erforderliga fullmakter även bör
angiva riktlinjerna för ordnandet av landets varuförsörjning under det
kommande året, framhåller livsmedelskommissionen, att det beträffande
kommissionens verksamhetsområde torde bli omöjligt för Kungl. Maj :t att
i annat än begränsad omfattning tillmötesgå dessa önskemål, samt fortsätter: I

regel torde begäran om tillämpning av befogenheter komma att framställas
i proposition på våren. Man kan då ännu ej bedöma resultatet av
årets skörd, förutsäga omfattningen av slakten under det kommande året
m. in. Riktlinjer för försörjningspolitiken på livsmedelsområdet kunna därför
vid denna tidpunkt icke angivas annat än under vissa antaganden om
skörderesultatet in. in. Kommissionen vill vidare erinra om att, i den mån
sådana riktlinjer fastställas, dessa måste stå i överensstämmelse med de
direktiv som varje år lämnas rörande jordbrukspolitikens handhavande.

Trafikkommissionen, som finner den föreslagna anordningen önskvärd,
framhåller dock för sin del, att ett offentligt framläggande av försörjningskalkylerna
inom vissa behovsområden kunde få mindre tillfredsställande
verkningar på försörjningslägets utveckling samt vara olämpligt ur försvarsberedskapens
synpunkt. Intensifierad lagring och förbrukning, som
eljest kunnat undvikas, kunde bli en följd av att en befarad försämring i
försörjningsläget måste offentligen redovisas, för att riksdagen skulle finna
skäl föreligga för lämnande av erforderliga fullmakter. I fråga om försörjningen
av förnödenheter, beträffande vilka lagerhållningen inom landet vore
av väsentlig betydelse för vår militära och ekonomiska försvarsberedskap,
finge givetvis icke en försörjningskris annonseras. En lämplig form av sekret
information till ledning för riksdagens bedömande syntes i dylika fall
böra finnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. IM

Kommitténs förslag till ändring av 15 § har i de flesta yttranden
tillstyrkts eller lämnats ntan erinran.

Riksvärderingsnämnden anför härom:

Riksvärderingsnämnden har i allmänhet sökt intaga den ståndpunkten,
att överensstämmelse bör i möjligaste mån råda mellan den prissättning,
som sker enligt allmänna förfogandelagen, och den prissättning, som av
statens prisreglerande organ verkställes med stöd av prisregleringslagen.
Riksvärderingsnämnden har därvid särskilt beaktat, att den enligt prisregleringslagen
utövade prisregleringen avser icke blott att fastställa ett i och
för sig skäligt pris, utan man åsyftar härmed även att genom prisreglerande
åtgärder söka upprätthålla kronans köpkraft samt åstadkomma en önskad
avvägning av produktionen eller konsumtionen av vissa varor. I enlighet
med denna uppfattning har riksvärderingsnämnden i de hittills fastställda
taxorna angivit, att, därest priset å förnödenhet, som upptagits i taxa, skulle
i annan ordning regleras, vad sålunda kan varda föreskrivet skall lända till
efterrättelse vid bestämmande enligt förfogande- och rekvisitionslagstiftningen
av ersättning för förnödenheter. Riksvärderingsnämndens uppfattning
härutinnan synes hava vunnit statsmakternas gillande.

Det är uppenbart, att med angivna utgångspunkt kollision kan uppstå
mellan å ena sidan det allmännas intresse att bevara en viss prisnivå och
å den andra den enskilde sakägarens berättigade anspråk att få skälig ersättning
för sin vara, en intressekollision, som mången gång kan te sig
olöslig. Självfallet bör s. k. kedjehandel eller annat spekulationssyfte icke
få påverka ersättningens storlek. Den ledande principen för riksvärderingsnämnden
har varit, att när dylikt illojalt syfte icke kunnat påvisas och omständigheterna
i övrigt därtill föranleda, medgiva skälig förhöjning av det
fastställda priset, där så lagligen kunnat ske. Ur denna synpunkt finner
riksvärderingsnämnden de av kommittén föreslagna ändringarna i 15 §
tredje stycket välbetänkta; härigenom skulle nämnden erhålla större möjlighet
än hittills att verkställa skälig jämkning.

Livsmedelskommissionen förordar, att i fråga om tillämpningen av den
av kommittén föreslagna justeringsregeln följande summariska regler skola
följas:

Därest förnödenhet, som ingår i omsättningslager, tages i anspråk, bör
ersättning utgå allenast efter normalpris eller fastställt stoppris. Som regel
torde nämligen anledning saknas att bereda vederbörande högre ersuttning
än han skulle ha erhållit, om han själv realiserat förnödenheten. Endast i
särskilda undantagsfall bör ytterligare ersättning utgå enligt bestämmelserna
i 15 S tredje stycket, andra punkten. Därest produktions- eller forslingsåläggande
gives, synes däremot rimligt, att ersättningen bestämmes efler
skälighetsprövning enligt de i 14 § angivna grunderna, detta även om ersättningen
därvid skulle komma att överstiga normalpris eller fastställt stopppris.
Då det här gäller att framtvinga cn nytillverkning eller eu arbetsprestation,
måste det nämligen alltid anses obilligt, om vid förfoganden av förevarande
slag skälig ersättning för kostnaderna ej lämnas.

Kooperativa förbandet anför liknande synpunkter och framhåller, all det
syntes förbundet självklart, att sådana statliga tvångsåtgärder, som grundade
sig på 5 § förfogandclagen och som i själva verket innebure möjlig:t
— liihang till riksdagens protokoll HKiO. 1 sand. Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

heter till en produktionsdirigering, icke skulle kunna tillgripas utan att för
befolkningen i dess helhet synnerligen viktiga försörj ningsintressen stode
på spel och att, när ett sådant ingrepp komme till stånd, produktionsålägganden
icke skulle kunna ske utan att garantier funnes för att en skälig
ersättning, som täckte produktionskostnaderna, skulle utbetalas. Med den
förändring av 15 §, som kommittén föresloge, hade denna väsentliga garanti
mot missbruk av förfogandelagens bestämmelser, speciellt av 5 §, skapats.

Sveriges industriförbund anför, att den ökade rörelsefrihet, riksvärderingsnämnden
genom den föreslagna lagändringen skulle erhålla, vore en
ändring till det bättre, men enligt förbundets mening hade det än tydligare
bort sägas ifrån, att ingen genom ett förfogande skulle tvingas till ett direkt
förlustbringande avstående av en vara. Även om man under det närmaste
budgetåret kunde vänta en begränsad tillämpning av tvångsförfaranden
och därför den praktiska olägenheten av de påtalade förhållandena
vore ringa, vore denna fråga av så principiell betydelse, att den ändock
borde lösas i detta sammanhang.

Sveriges köpmannaförbund vill liksom reservanter i priskontrollnämnden
i det till kommittén avgivna yttrandet avstyrka, att individuellt fastställda
stoppriser skola få gälla som taxepriser. Samma ståndpunkt intages av
Sveriges grossistförbund, Stockholms handelskammare samt vissa ledamöter
av priskontrollnämnden. Handelskammaren betonar härvid, att stopppriserna
vore individuella; de varierade från företag till företag och hade
redan därigenom en helt annan innebörd än man vanligen inlade i begreppet
taxepris. Enligt de den 21 juli 1948 utfärdade provisoriska direktiven
för priskontrollen kunde nämnden avslå ett företags framställning om höjning
av ett stoppris, även om detta pris vore uppenbarligen förlustbringande,
blott företagets lönsamhet i övrigt vore tillfredsställande. Handelskammaren
anför vidare:

En konsekvens av priskontrollnämndens, av kommittén biträdda ståndpunkt
rörande taxeprisets innebörd skulle bli den, att ett företag som nedlade
sin verksamhet på grund av priskontrollnämndens vägran att godkänna
en för täckande av tillverkningskostnaderna nödvändig prishöjning eller
till följd av nämndens beslut om sänkning av tidigare stoppriser skulle
kunna få tillverkningen beslagtagen och tvångsinlöst av kronan till det av
priskontrollnämnden fastställda, måhända direkt förlustbringande stoppriset.
Ett sådant förfaringssätt måste enligt handelskammarens mening stå i strid
med hittills gängse rättsgrundsatser, att man icke skall vara skyldig avstå
något till det allmänna utan att därför tillerkännas full ersättning. Handelskammaren
hemställer därför, att i 15 § i fråga om taxepris undantag göres
för stoppris, vare sig detta dragits under nämndens prövning eller icke.

Kommerskollegium anför, att då stoppriserna vore av väsentlig betydelse
för priskontrollen, individuellt fastställda stoppriser icke borde undantagas
från bestämmelserna om taxepriser, därest den enskildes berättigade intresse
i fråga om ersättningen kunde tillgodoses. Detta syntes kollegium,

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

där så påkallades, kunna ske genom den riksvärderingsnämnden enligt lagen
tillkommande befogenheten att i vissa fall bestämma högre ersättning.
Riksvärderingsnämnden torde vid tillämpningen av ersättningsreglerna få
tillse, att den enskilde icke genom tvångsvis ålagda prestationer tillfogas
rättsförlust och att denne sålunda exempelvis, såsom kommittén förordat,
ej tvångsvis ålades förlustbringande produktionsskyldighet. Till skydd för
den enskildes rätt syntes detta böra uttryckligen angivas i motiveringen
till den föreslagna ändringen i ersättningsbestämmelserna.

Livsmedelskommissionen, som säger sig dela kommitténs åsikt, att de
vanliga stoppriserna icke borde läggas till grund för bestämmande av ersättningar
för förfoganden, framhåller vidare, att i princip icke heller individuellt
fastställt stoppris borde betraktas som taxepris, då sådant pris
icke alltid innefattade skälig ersättning för varan eller prestationen i fråga.
Kommissionen ville emellertid icke nu framställa något yrkande på sådan
ändring av 15 §, att fastställda stoppris icke skulle anses som taxepris.
Härvid utginge kommissionen från att inom riksvärderingsnämnden utbildades
en sådan praxis, att eljest vedertagna rättsprinciper icke träddes
för nära.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att, då förfogandelagen avsåges
icke skola vara tidsbegränsad men motsvarande ändring icke, såvitt
länsstyrelsen hade sig bekant, vore aktuell beträffande prisregleringslagen,
en redaktionell jämkning syntes påkallad i 15 § andra stycket.

Priskontrollnämndens majoritet framhåller, att det vore ett vitalt intresse
ur prisregleringssynpunkt, att samordningen mellan prisregleringslagens
och förfogandelagens priser upprätthölles. Nämnden vore dock beredd att
godtaga kommitténs åsikt, att såsom taxepris ej kunde anses stoppris, som
ej varit föremål för nämndens prövning. Med hänsyn till de prisjusteringar,
som sedan prisstoppets tillkomst skett i fråga om viktigare förnödenheter,
torde nämligen detta spörsmål sakna egentlig betydelse. — Därutöver anför
nämnden beträffande 14 §, att nämnden bestämt vidhölle, att begreppet
»normal handelsvinst» vore svårt att fastställa till sin innebörd. Vinst borde
beräknas efter skälighetsbedömning. Ordet »handelsvinst» syftade rent
språkligt endast på mellanhandens vinst; det borde därför utbytas mot enbart
»vinst». Slutorden i första stycket, »andra på prissättningen regelmässigt
inverkande förhållanden» borde utgå, då de, enligt vad erfarenheten
utvisat, vore svårförståeliga.

1 yttrandena har beträffande övriga paragrafer i förfogandelagen följande
anförts.

2 §. Priskontrollnämnden anför, att begreppet »behovet av förnödenhet»
horde i motiven uttryckligen förklaras avse ej endast det rent kvantitativa
behovet utan även behovet att i erforderlig omfattning tillgodose förbrukarna
med lämpliga kvaliteter av förnödenheten till skäliga priser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

3 §. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det framstode såsom
mindre tillfredsställande att beteckna det i 3 § förfogandelagen omförmälda
förfarandet som ett beslag, allra helst som det i viktiga avseenden skilde
sig från det i rättegångsbalken förekommande beslagsbegreppet. Länsstyrelsen
skulle i likhet med vad som på sin tid ifrågasattes i lagrådet vilja
beteckna det i förfogandelagen upptagna institutet som ett dispositions- eller
rådighetsförbud. Då allmänna 1''örfogandelagen även i sitt föreslagna
reviderade skick vore tänkt endast som ett provisorium, ville länsstyrelsen
dock icke nu bestämt påyrka någon ändring av stadgandets lydelse.

Stockholms handelskammare anför:

Det är enligt handelskammarens mening angeläget, att beslagsinstitutet
icke utnyttjas för andra ändamål än det i lagen angivna, nämligen att »tillgodose
behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen
eller för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för
krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna». Försörjningssynpunkten
måste alltså vara avgörande för beslagsåtgärden. Denna handelskammarens
uppfattning synes också, såvitt av betänkandet framgår, i
princip delas av kommittén. Det har emellertid under de gångna åren i icke
ringa utsträckning förekommit, att vederbörande försörj ningskommission
för rätten att »förfoga över beslagtagna varor uppställt villkor, som icke i
och för sig, i varje fall icke direkt, kunna motiveras av rena försörjningsskäl
utan haft andra, ur denna synpunkt mer eller mindre främmande motiv,
såsom att garantera viss sammansättning, kvalitet eller vikt hos den
färdiga produkten. Var gränsen skall dragas mellan de fall, där försörjningsintresset
dominerar och där andra ovidkommande synpunkter göra
sig gällande, är givetvis många gånger svårt att avgöra. Det är emellertid
angeläget, att i den mån reglerande lagstiftning befinnes önskvärd inom ett
område men försörjningssynpunkten icke direkt kan åberopas, regleringen
äger rum i vederbörlig ordning såsom av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftad lag och icke med utnyttjande av det för försörjningsbehovet tillskapade
beslagsinstitutet. Den övervakning och det intrång i näringsidkarnas
och den enskildes rörelsefrihet, som möjliggöras genom olika slag av
villkor för rätten att förfoga över beslagtagna varor, kunna i själva verket
ofta till sina verkningar vara betydligt mera långtgående än själva beslaget.

Liknande synpunkter framföras av Sveriges köpmannaförbund.

5 §. Priskontrollnämnden anför, att det borde tydligt klargöras i lagtexten,
att med uttrycket »förnödenhet, som där frambringas», avsåges icke endast
förnödenhet, som frambringades just vid den tidpunkt, då föreskriften
enligt 5 § meddelades, utan även förnödenhet, som sedvanligen brukade
frambringas vid fastigheten och som där med tillgängliga medel kunde
frambringas.

13 §. Livsmedelskommissionen understryker vikten av att möjlighet fortfarande
beredes kronan att på sätt här angives sätta annan i sitt ställe, samt
anför vidare:

Visserligen kunna härigenom i undantagsfall uppkomma svårlösta juridiska
frågor, men de praktiska svårigheter, som ett upphävande av stadgan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

det skulle medföra, torde väga tyngre. Kronan skulle då nödgas anställa
yrkeskunniga kontrollanter, vilka hade att besiktiga förnödenheter som
avstodes till kronan. Vidare ålåge det då — såsom kommittén påpekat —
kronans egna organ att såsom mellanhand stå som mottagare av varorna,
verkställa reklamationer och i övrigt handhava detaljer i samband med leveranserna.
Förfarandet skulle härigenom kompliceras och fördyras.

19 §. Priskontrollnämndcn finner industrikommissionens till kommittén
gjorda erinran, att överenskommelse borde kunna träffas om ersättningsbelopp,
värd beaktande samt anför, att dylika överenskommelser enligt nämndens
mening borde ingås av vederbörande försörjningskommission i samråd
med nämnden. — Då kommittén icke föreslagit någon ändring av 19 §
tredje stycket, ville nämnden framhålla, att det med hänsyn till de vittomfattande
komplex av prisfrågor, som kunde komma att underställas
riksvärderingsnämnden, det torde vara lämpligt, att sistnämnda myndighet
finge en med hänsyn till sina uppgifter mera allsidig sammansättning.

Sveriges grossistförbund framhåller, att det på de grunder, som reservanten,
herr Holmbäck anfört, syntes önskvärt, att i rättssäkerhetens intresse
ett överklagande av riksvärderingsnämndens avgörande medgåves. Samma
ståndpunkt har handelskammaren i Gävle. Sveriges köpmannaförbund betonar
vikten av att denna fråga upptages vid en senare överarbetning av
förfogandelagen ur beredskapssynpunkter.

Riksvärderingsnämnden anför i denna fråga, att det i vissa motioner
väckta förslaget, att överklagande av riksvärderingsnämndens beslut borde
kunna ske i högsta domstolen uppenbarligen vore ogenomförbart. Ej heller
syntes kunnat förordas inrättandet av ytterligare en värderingsinstans över
riksvärderingsnämnden eller att låta ersättningsfrågorna prövas av domstol,
eventuellt införa rätt att klandra värderingsnämnds beslut vid domstol.
Detta skulle icke innebära någon fördel för sakägarna. Värderingsnämnderna
hade sakkunskap på olika områden till sitt förfogande, vilken bekostades
av allmänna medel, och de hade förvärvat stor förtrogenhet med de
olika problem, som uppstode vid prövning av ersättningsfrågor. Att märka
vore ock, att proceduren inför värderingsnämnd vore helt kostnadsfri. —
Riksvärderingsnämnden ifrågasätter i stället, om icke proceduren vid tilllämpningen
av allmänna förfogandelagen borde ändras till överensstämmelse
med rekvisitionslagen, d. v. s. att ersättningen, där taxa ej funnes, i
första hand bestämdes av lokal värderingsnämnd, vars beslut kunde överklagas
hos riksvärderingsnämnden. Härigenom skulle vinnas den för sakägaren
icke betydelselösa fördelen, att han städse kunde få sina yrkanden
prövade i två instanser och därigenom erhålla möjlighet att i besvären och
vid handläggningen inför riksvärderingsnämnden komplettera sin utredning
med hänsyn till utgången i första instansen. Riksvärderingsnämnden funne
för sin del de ytterligare garantier för rättssäkerheten, som kunde vara påkallade,
bli tillgodosedda genom en sådan anordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Bränslekommissionen anser det böra övervägas, om icke i förfogandelagen
borde införas ett generellt stadgande om möjlighet till vitesföreläggande,
vilket borde utformas så, att om vite uttagits, icke därjämte skulle
dömas till straff eller förverkande. Med hänsyn till att kommittén icke ansett
sig böra för närvarande föreslå några skärpningar av förfogandelagens
bestämmelser, borde måhända frågan lämpligen hänskjutas till en kommande
utredning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att från olika håll framhållits, att
gällande förfogandelag vore svårtolkad och delvis ofullständig. Även om en
enligt länsstyrelsens mening önskvärd omprövning av lagen i dess helhet
icke varit möjlig att nu åstadkomma, hade åtminstone de bestämmelser,
som föranlett tvekan eller kritik, bort överses med hänsyn till deras tilllämplighet
under nu rådande förhållanden. En sådan omarbetning syntes
ha varit så mycket mera påkallad, som lagen föresloges erhålla en permanent
karaktär. Det vore av vikt, att en dylik överarbetning snarast komme
till stånd. Som särskilt angeläget ville länsstyrelsen framhålla, att bestämmelser
angående tredje mans ersättningsrätt meddelades samt att frågan
angående besvärsrätt över riksvärderingsnämndens beslut bringades till
lösning.

Grossistförbundet anför:

I betänkandet har erinrats om att mycket omfattande regleringar avseende
handeln, industrien och transportväsendet, exempelvis export- och importregleringar,
tillkommit icke med stöd av förfogandelagen utan på grund
av Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter. Tyvärr har man i nu ifrågavarande
sammanhang icke ansett sig kunna taga upp denna mycket omdiskuterade
fråga till behandling. Självfallet måste det emellertid vara ett samhälleligt
intresse av största vikt, att ett verkligt klarläggande av Kungl.
Maj :ts befogenheter på detta område sker. I vissa avseenden kan nämligen
de ingripanden, som Kungl. Maj :t verkställer å administrativ väg, vara av
allvarligare art än de åtgärder som avses i förfogandelagen. Bland annat
uppkommer här den principiellt och ekonomiskt ytterst viktiga frågan om
ersättningsskyldighet för staten gentemot den enskilde för sådan skada,
som uppkommit av statliga åtgärder. Vi finna det för vår del utomordentligt
angeläget att den av kommittén föreslagna särskilda utredningen rörande
dessa frågor snarast möjligt kommer till stånd.

Departementschefen. Giltighetstiden för nu gällande allmänna förfogandelag
utgår den 30 juni 1949.

I enlighet med begäran av 1948 års riksdag har allmänna förfogandelagens
bestämmelser och frågan om tillämpningen av densamma efter nyssnämnda
dag varit föremål för översyn av särskilda sakkunniga, som i ett
den 8 januari 1949 avgivet betänkande framlagt förslag till lag om ändring
i vissa delar av allmänna förfogandelagen samt om fortsatt giltighet av
lagen. Detta förslag innebär, å ena sidan, att lagen i något förändrad form

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

skulle förlängas på obestämd tid och alltså få karaktären av en beredskapslagstiftning,
men att å andra sidan bemyndigande för Kungl. Maj :t att tilllämpa
lagen — utom vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig —
skulle kunna av riksdagen meddelas under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden allenast för viss begränsad tid, högst ett år i sänder.
Bemyndigandet att tillämpa lagen skulle därvid kunna avse samtliga eller
endast vissa av dess stadganden.

Behovet av en lagstiftning av allmänna förfogandelagens karaktär under
tider av krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, torde vara uppenbart.
Likaledes torde enighet föreligga om att förfogandelagen icke kan upphöra
att tillämpas omedelbart efter det kriget slutat eller krigsfaran försvunnit
utan att lagen måste kunna tillämpas även »under andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden». Däremot har den närmare innebörden
av detta uttryck varit omtvistad och i samband därmed frågan, huruvida
de nuvarande förhållandena kunna betecknas på detta sätt.

Utgående från nyss berörda, otvivelaktiga behov av en förfogandelagstiftning
under tider, varom här är fråga, finner jag grundtanken i förfoganderättskommitténs
förslag böra i princip godtagas. Den översyn av
lagen, som kommittén verkställt, är emellertid icke fullständig. Åtskilliga
problem finnas, som böra upptagas vid en grundligare översyn av lagen i
belysning av erfarenheterna från den gångna kristiden. Det synes lämpligt,
att arbetet med en sådan översyn omedelbart påbörjas, antingen av riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap — såsom kommittén synes
förutsätta — eller genom särskilda sakkunniga. I avvaktan på en sådan
utredning torde den nu gällande lagen — med de mera begränsade ändringar,
som kunna verkställas med stöd av kommitténs förslag — icke böra
erhålla obestämd giltighetstid, utan dess giltighet begränsas till viss tid,
förslagsvis till och med den 31 december 1952.

Även med en sådan begränsad giltighetstid bör åt lagen givas karaktären
av beredskapslag, som gäller även under fredstid men som får tillämpas
allenast vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, ävensom under
andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Tillämpning av
lagen under andra förhållanden än de nu nämnda, d. v. s. under extraordinära
förhållanden, som ej föranledas av krig, bör icke komma i fråga,
enär detta skulle innebära en principiell utvidgning av fullmaktslagstiftningen,
som ej kan anses nödvändig. Erfordras särskilda åtgärder för att
möta sådana extraordinära förhållanden, torde beslut härom böra fattas
av Kungl. Maj :t och riksdagen för varje särskilt fall.

Beträffande formerna för beslut om att lagen helt eller delvis skall träda
i tillämpning torde man, såsom kommittén föreslagit, böra skilja mellan å
ena sidan krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, och å andra sidan
andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden. I förra fallet bör
Kungl. Maj:t omedelbart kunna förordna, att lagen skall träda i tillämp -

Kungi. Mcij. ts proposition nr 210.

ning, utan att riksdagens medverkan behöver avvaktas, och detta även om
riksdagssession pågår. Är så icke händelsen hör förutsättning för förordnandet
vara, att Kungl. Maj :t låtit riksdagskallelse utgå eller att riksdagen
ändock skall sammanträda inom 30 dagar. Förordnandet skall gillas av
riksdagen inom 30 dagar från beslutets meddelande eller, om förordnande
meddelas då session ej pågår, från sessionens början. Förordnande, som
nu sagts, bör icke vara tidsbegränsat.

Under andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden bör riksdagens
medverkan för förordnande alltid erfordras. Förordnandet bör i
sådant fall gälla under viss tid. Härav bör följa, ehuru särskilt stadgande
i lagen icke torde erfordras därom, att, om en tid av krig eller krigsfara
övergår till en tid av andra, av krig föranledda utomordentliga förhållanden,
Kungl. Maj :t så snart ske kan bör underställa riksdagen frågan, under
vilken tid och i vilken utsträckning förordnande på grund av lagen skall
äga tillämpning. Det synes riktigt, att Kungl. Maj :t, i den mån så kan ske,
för riksdagen framlägger en plan rörande den försörjningspolitik, som är
avsedd att bedrivas under samma tid. Det ligger i sakens natur, att denna
plan endast kan innefatta allmänna riktlinjer utan preciserade förslag.

1 § förfogandelagen, som upptar förutsättningarna för lagens tillämplighet
och förfarandet, när lagen skall sättas i tillämpning, bör ändras i överensstämmelse
med vad nu anförts. Mot förfoganderättskommitténs härutinnan
framställda förslag har jag i huvudsak intet att erinra. Andra stycket
i paragrafen synes dock böra undergå viss omformulering. Enligt kommittéförslaget
skall Kungl. Maj:t under utomordentliga av krig föranledda förhållanden
äga förordna, att »vad i 2—7 §§ eller en eller flera av dem stadgas»
skall under viss tid, högst ett år varje gång äga tillämpning. För att
möjliggöra en smidigare tillämpning synes det lämpligare att ange förordnandets
innebörd på sådant sätt, att »vad i 2—7 §§ stadgas helt eller delvis
skall äga tillämpning under viss tid etc.». Härigenom tillgodoses bland annat
önskemålet, att förordnandet skall kunna inskränkas till vissa försörjningsområden.
Man kan även inskränka förordnandet till att avse exempelvis
2 § första stycket eller förnödenheter, som äro av betydelse för rikets
försvar. Därutöver bör i paragrafen vidtagas ett par smärre jämkningar
av redaktionell natur.

Kommittén föreslår vidare vissa jämkningar i 15 § andra och tredje styckena.
Jämkningen i andra stycket är huvudsakligen av redaktionell natur
och avser icke att ernå någon saklig ändring i hittillsvarande praxis. Däremot
innebära de föreslagna ändringarna i 15 § tredje stycket ökade möjligheter
för riksvärderingsnämnden att vid fastställande av ersättningar
enligt förfogandelagen jämka sådana ersättningar, som grunda sig på taxepriser
— varmed alltså jämställas med stöd av prisregleringslagen fastställda
priser — när skäligheten så påfordrar. Jag anser visserligen att ett
nära samband bör råda mellan den av priskontrollnämnden med stöd av
prisregleringslagen tillämpade prissättningen och den prissättning som

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

skall äga rum vid bestämmande av ersättningar jämlikt allmänna förfogandelagen.
Man kan dock icke bortse från att förstnämnda prissättning
ofta bestäms av intressen, som -— i och för sig fullt berättigade — icke
böra få inverka vid bestämmande av ersättning jämlikt förfogandelagen.
Jag finner därför kommitténs ändringsförslag befogat och vill för min del
förorda detsamma.

I likhet med kommittén anser jag av priskontrollnämnden prövade individuella
stoppriser böra utgöra sådana med stöd av prisregleringslagen
fastställda priser, vilka skola anses såsom taxepriser, men att detta icke
skall anses vara fallet i fråga om priser, som allenast grunda sig på Kungl.
Maj :ts beslut om allmänt prisstopp.

Mot den av kommittén föreslagna ändringen i 27 § förfogandelagen har
jag i princip intet att erinra. Bland annat med hänsyn till den av mig föreslagna
omredigeringen av 1 § andra stycket synes dock paragrafen böra erhålla
en något annan formulering med syfte att klarare angiva paragrafens
innebörd.

I de till kommittén avgivna yttrandena liksom även i de yttranden, som
avgivits över kommittéförslaget, ha, såsom framgår av det förut anförda,
åtskilliga ändringsförslag beträffande förfogandelagen framställts. Jag anser
emellertid dessa förslag icke vara av den beskaffenhet, att de behöva
upptagas i detta sammanhang. Lämpligare synes vara att de prövas vid
den mera omfattande revision av förfogandelagens bestämmelser, som jag
förut berört.

I samband med denna revision synes även frågan om Kungl. Maj :ts befogenhet
att utan medverkan av riksdagen meddela föreskrifter om handels-
och förbrukningsregleringar, import- och exportregleringar och liknande
böra upptagas till övervägande. Det synes mig synnerligen önskligt,
att Kungl. Maj :ts befogenheter i dessa hänseenden närmare preciseras och
måhända även innefattas i uttrycklig lagbestämmelse. Till dess så kan ske,
torde hittillsvarande praxis få gälla. IV.

IV. Tillämpning av förfogandelagen efter den 1 juli 1949.

Förfoganderättskommittén. Kommittén anför till en början, att enligt
kommitténs åsikt de nuvarande utomordentliga förhållandena till väsentlig
del vore föranledda av krig, varför formellt hinder ej torde föreligga att
behålla förfogandelagen i tillämpning. Kommittén hade förutsatt, att den
allmänna försörjningspolitiken i fortsättningen utformades efter samma
linjer som hittills. Vidare hade kommittén ansett sig icke böra taga hänsyn
till att speciella ingripanden kunde komma att motiveras av den nuvarande
prispolitiken. Frågor av detta slag borde nämligen upptagas i anslutning
till prisregleringslagen eller bli föremål för särskild lagstiftning. -—• Vid
sina överväganden hade kommittén utgått från en bedömning av försörj -

Kungi. Maj:ts proposition nr 210.

ningsläget, enligt vilken dettas utveckling under den närmaste framtiden
syntes oviss. Man hade med bestämdhet att räkna med att åtminstone vissa
regleringar måste kvarstå under det närmaste året. Förhållandena kunde
även hli sådana, att nya ingripanden av den art, som avsåges i förfogandelagen,
kunde bli påkallade under samma lid, beroende på den varuknapphet,
som kunde förutsättas komma att råda under det kommande året.

Beträffande tillämpningen av de fullmakter, som Kungl. Maj :t kan erhålla
för tiden efter den 1 juli 1949, anför kommittén:

Fullmakterna böra självfallet icke av Kungl. Maj :t och underställda myndigheter
utnyttjas i större utsträckning än som kan anses ofrånkomligt. I
den mån krisen avvecklas bör härvidlag en allt starkare återhållsamhet
iakttagas. De fullmakter, riksdagen kan komma att besluta, böra endast
utnyttjas i fall av särskild vikt. Nva regleringar böra ifrågakomma endast
för sådana fall, där det allmänna intresset därav är synnerligen framträdande.
Vidare bör iakttagas, att då ordinära rättsinstitut kunna användas
för genomförande av viss åtgärd, detta skall ske och tillämpning av förfogandelagen
såvitt möjligt undvikas. De extraordinära befogenheterna böra
vidare endast användas för att skapa rättelse i sådana missförhållanden,
som uppkommit på grund av det rådande utomordentliga tidsläget. Det ligger
sålunda i sakens natur att de ej få användas t. ex. som tvångsmedel mot
en företagare under en arbetskonflikt för att förmå honom att uppehålla
produktionen. [Jämför i denna fråga chefens för folkhushållningsdeparteinentet
interpellationssvar den 5 maj 1945 (AK:s prot. nr 19 sid. 131 o. f.).]
Ej heller böra fullmakterna få utnyttjas i andra liknande konflikter. Vilka
åtgärder, som i en sådan situation skola vidtagas, får bedömas oberoende av
förfogandelagen. Det synes tydligt, att i dylika situationer spörsmålet om
eventuella ingripanden bör i varje särskilt fall avgöras av Kungl. Maj:t
och riksdagen gemensamt. Även i övrigt är det i nuvarande läge ett angeläget
önskemål, att Kungl. Maj :t bereder riksdagen tillfälle att uttala sig i
regleringsfrågor av större betydelse, där så kan ske utan synnerliga olägenheter.
Att här draga en bestämd gräns är ej möjligt, utan bedömandet får
ske från tall til! fall. Därest Kungl. Maj :t anser sig nödsakad genomföra en
mera betydande regleringsåtgärd utan att i förväg inhämta riksdagens uttalande,
kan nu ifrågavarande syfte i viss mån tillgodoses genom att anmälan
i efterhand snarast möjligt sker till riksdagen genom muntligt meddelande
enligt § 56 riksdagsordningen. Därvid bör jämlikt den nya formuleringen
av § 56 riksdagsordningen (enligt den vilande grundlagsändringen
av denna paragraf vid 1948 års riksdag) meddelandet före riksdagssammanträde!
utdelas till kammarledamöterna, så att dessa få bättre möjligheter
att före det muntliga meddelandet sätta sig in i frågan och framföra sina
synpunkter i debatten i anslutning till det muntliga meddelandet.

Kommittén går härefter igenom 2—7 §§ för att bedöma, i vad mån behov
av deras tillämpning kan väntas föreligga under det närmaste året.

Beträffande 2 g framhåller kommittén, att frågan om behovet att behålla
paragrafen i tillämpning efter den 1 juli 1949 vore beroende av om beslagsbestämmelserna
i 3 § behövde bibehållas. Å ena sidan vore det uteslutet
att bibehålla 2 g för speciella förfoganden i ett läge, då beslag ej ifrågakomme.
Å andra sidan måste 2 § gälla som komplement till beslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I fråga om andra stycket av 2 § framhåller kommittén, att denna bestämmelse
tillkommit för att trygga en praktisk tillämpning av 2 §. Den riktade
sig huvudsakligen mot sådana oegentligheter i speciella fall som att en
företagare, när ett förordnande om avstående av vara meddelats, skulle
kunna omöjliggöra förfogandet eller göra det förenat med mycket stora
praktiska svårigheter genom att — utan godtagbara skäl ■— vägra att med
varan vidtaga åtgärder, som ej lämpligen kunde utföras av annan än honom
själv. Med hänsyn till den ringa tillämpningen av 2 § skulle måhända mera
omfattande olägenheter ej uppkomma, om andra stycket sattes ur kraft.
Bestämmelsen borde emellertid även ses i samband med föreskrifterna i
5 §, som innehölle längre gående skyldigheter i fråga om utförande av arbetsprestationer.
Om 5 § bibehölles i tillämpning — vilket kommittén föresloge
— skulle i realiteten befogenheterna enligt 2 § andra stycket bibehållas
genom den strängare 5 §. På grund härav och då man borde betrakta 2 §
andra stycket som ett naturligt och av praktiska hänsyn betingat komplement
till förfogandebegreppet i 2 § första stycket, ansåge sig kommittén
böra föreslå, att 2 § andra stycket bibehölles i tillämpning.

Beträffande 3 § konstaterar kommittén, att de här givna grundläggande
bestämmelserna alltjämt äro nödvändiga. Kommittén tillägger att genom
föreskrifterna i 2 och 3 §§ erforderliga ingripanden på den vida övervägande
delen av ifrågavarande område hittills kunnat genomföras och även framdeles
kunde bli genomförda.

Beträffande 4 § anför kommittén, att kommittén beträffande behovet av
tillämpning i fortsättningen av denna paragraf inhämtat följande:

Livsmedelskommissionen har uppgivit, att de möjligheter, som paragrafen
erbjöde, visat sig vara av värde vid vissa tillfällen, ehuru den ej kommit
att tillämpas. Kommissionen ansåg, att Kungl. Maj :t tills vidare borde ha
kvar befogenheterna enligt paragrafen.

Industrikommissionen har beträffande 4 § och vissa andra bestämmelser
i förfogandelagen uttalat, att det visserligen kunde konstateras, att de hittills
kunnat undvaras såvitt anginge kommissionens verksamhetsområde.
Med de ständiga växlingar försörjningsläget genomginge och de oväntade
problem, som ständigt uppkomme, vore det emellertid svårt att förutse,
huruvida lagbestämmelserna framdeles kunde visa sig nödvändiga eller
icke. Kommissionen ville emellertid ifrågasätta, huruvida, även om bestämmelserna
kunde borttagas, denna begränsning skulle vara så betydelsefull,
att den motiverade en konstruktion med särskilda författningar gällande
under olika angivna förutsättningar.

T ro fikkommissionen bär uppgivit, att befogenheten inom dess verksamhetsområde
i första hand erfordrades som ett komplement till befogenheten
att uttaga tjänstbarhet (beordra forsling) vid underlåtenhet från den enskildes
sida att efterkomma forslingsorder.

Priskontrollnämnden bar likaledes anfört, att 4 § hade betydelse för den
prisreglerande verksamheten endast såsom ett komplement till 5 §. Det
kunde därför svårligen tänkas, att 4 § kunde komma till tillämpning annat
än i rena undantagsfall, men redan dessa motiverade ett bibehållande av
de i paragrafen intagna stadgandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Fortifikationsförvaltningen har i yttrande uppgivit, att kronan alltjämt
i 17 olika fall i olika delar av landet disponerade mark och lokaler, som
tagits i anspråk enligt förfogandelagen (för pansarhinder och luftvärnsändamål
samt i ett fall för lokaler åt militär förvaltning). Frivilliga upplåtelseavtal
torde knappast kunna träffas på godtagbara villkor beträffande alla
områdena och lokalerna, som alltjämt vore av oavvisligt behov för försvaret.
Under nu rådande osäkra förhållanden i världen syntes det vidare vara i
högsta grad angeläget att kronan — även innan beredskapstillstånd eller
förstärkt försvarsberedskap anbefalldes — kunde snabbt anskaffa erforderliga
byggnader, lokaler och markområden in. in. för krigsmaktens olika
behov med stöd av förfogandelagens bestämmelser. — Under hand har från
förvaltningen uppgivits, att man inom den närmaste tiden avsåge att söka
så långt som möjligt få till stånd avtal om upplåtelse av 50 års nyttjanderätt
till de områden som tagits i anspråk med stöd av förfogandelagen. Expropriation
ansåges ej böra ifrågakomma med hänsyn till kostnaderna, då
områdena i regel vore små.

FIggförvaltningen har meddelat, att under de första krigsåren områden i
ett litet antal fall togos i anspråk jämlikt 4 § för flygvapnets räkning. Dessa
förfoganden vore numera avvecklade.

Från marinförvaltningen har uppgivits, att 4 § ej varit aktuell för förfoganden
över områden.

Från bgggnadsstgrelsen har vid underhandsförfrågan uppgivits, att det
numera ej torde ifrågakomma att med stöd av förfogandelagen skaffa myndigheter
tjänstelokaler. Det torde f. ö. ej ha förekommit under det senaste
kriget och tiden därefter att så skett.

Industriförbundet har uttalat, att det väl knappast kunde förekomma, att
myndigheterna för närvarande skulle förfoga över exempelvis en industribyggnad
och ålägga dess ägare att ändra utrustningen eller förflytta den.
Bestämmelserna härom vore så uppenbart betingade av krigsförhållanden,
att de icke borde kvarstå.

Kommittén anför härefter beträffande 4 §:

4 § förfogandelagen har ej längre betydelse i fråga om vanhävdade jordbruksfastigheter
och den har ej tillämpats för upplåtelse av avverkningsrätter.

De områden, som för försvarets räkning tagits i anspråk enligt förfogandelagen
eller framdeles visa sig erforderliga för sådant ändamål, torde i nuvarande
läge få disponeras tvångsvis — i den mån det är erforderligt —
enligt expropriationslagen.

Man torde numera kunna bortse från möjligheten att 4 § kommer till
användning för att tillgodose behovet av tjänstelokaler åt offentlig myndighet.

I övrigt torde man få bedöma 4 § ur liknande synpunkter som 5 § och
kommittén hänvisar därför till vad som anföres i anslutning till denna.
Myndigheterna ha haft möjlighet att i vissa fall välja mellan att beordra
en tjänstbarhet (tillverkning eller transport enligt 5 §) och att taga anläggning
eller transportmedel i anspråk med nyttjanderätt enligt 4 §. Av
dessa alternativ torde det förra framträda som det naturligaste och medföra
mindre rubbningar än det senare. Ehuru de synpunkter, som anföras i
anslutning till 5 §, äro i andra hand tillämpliga även på 4 §, anser kommittén
därför, med hänsyn till 4:e paragrafens sekundära betydelse, att den
bör kunna sättas ur tillämpning.

4f>

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Beträffande tillämpningen under nuvarande förhållanden av 5 § ha i de
till kommittén avgivna yttrandena hl. a. följande synpunkter anförts:

Livsmedelskommissionen har uttalat, att 5 § borde kvarstå i tillämpning
som trygghet för folkförsörjningen men samtidigt påpekat, att möjligheterna
att tillämpa paragrafen numera vore begränsade i en konfliktsituation,
då tjänstepliktslagen ej vore i kraft.

Industrikommissionen har förklarat, att 5 § fortfarande vore oundgängligen
nödvändig. Vid sammanträde med kommittén ha representanter för
kommissionen närmare utvecklat sina synpunkter på denna fråga. Kommissionen
hade alltid strävat efter att komma fram på frivillighetens väg. Hela
järnprioriteringen hade sålunda, för att taga ett exempel, ordnats genom
överenskommelser. Som bakgrund och stöd hade förfogandelagen dock haft
stor betydelse. Vi ginge nu mot en så allvarlig tid, att man ej borde avhända
sig detta stöd. Detta gällde även 5 §. Det vore svårt att bedöma i hur stor utsträckning
5 § utgjort stöd för uppgörelser, som kommissionen fått till
stånd med olika företag och organisationer utan att bestämmelserna direkt
åberopats. Det vore möjligt att ett borttagande av befogenheterna enligt
5 § i nuvarande läge ej skulle medföra några »olyckor», men de inneburo
otvivelaktigt en trygghet. I allmänhet gåve beslaget tillräckliga befogenheter,
men i fråga om exempelvis järn vore det förenat med utomordentligt
stora svårigheter att genomföra ett beslag. — Det vore möjligt att 5 § behövde
tillämpas för att åstadkomma erforderlig prioritet åt militära beställningar.
— Då fråga vore om beslag, spelade tidsfaktorn stor roll. Det
vore tänkbart att så kunde vara förhållandet även i fall av sådan art som
avsåges i 5 §, ehuru betydelsen av snabbt ingripande där i allmänhet nog
vore mindre framträdande. — 5 § borde ej tillämpas så att den finge karaktär
av arbetsplikt eller medförde tvångsdirigering av arbetskraft.

Trafikkommissionen har påpekat, att uttagande av tjänstbarhet i form av
beordrande av forsling vore den vid en akut transportkris närmast till hands
liggande förfogandeåtgärden med avseende å transportmedel.

Priskontrollnämnden har uttalat den uppfattningen, att det icke vore
ändamålsenligt att mera allmänt genomföra produktionsdirigering i prisreglerande
syfte. Sådan dirigering kunde ifrågakomma endast i särskilda fall
av väsentlig betydelse för försörjningen. Trots de övriga möjligheter som
stode nämnden till buds torde det dock stundom komma att visa sig ogörligt
att förhandlingsvägen komma till uppgörelse om produktions! ördelning
och prissättning. I fråga om särskilt betydelsefulla varor kunde det
därför i undantagsfall bli ofrånkomligt att genom direkt produktionsåläggande
eller annan produktionsdirigering säkerställa tillgången på il rågavarande
varuslag eller varukvalitet, exempelvis genom åläggande för vederbörande
företag att under viss angiven tid i viss utsträckning tillverka en
särskild, ur försörjningssynpunkt önskvärd varukvalitet mot ersättning
för kostnaderna eniigt förfogandelagen. Förordnande enligt 5 §, som möjligen
borde tidsbegränsas till två år, borde fullständigas på sådant sätt att
fabrikanten kunde åläggas att på för artikeln sedvanligt sätt ombesörja
distribuering av artikeln till handeln samt uppbära, indriva och redovisa
betalning för utförda leveranser.

Industriförbundet har uttalat, att anledning saknades att i dagens läge
bibehålla sådana bestämmelser som avsåge tvångsdirigering av produktionen.
Något praktiskt behov av dessa bestämmelser syntes ej föreligga. Del
kunde icke vara rimligt att för undantagsfall och andra speciella situationer
bibehålla 5 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kommittén anför, att produktionsdirigering visserligen i betydande omfattning
förekommit under den gångna tiden, men den hade i huvudsak
genomförts med stöd av beslag på sådant sätt, att föreskrifter meddelats
om användning av beslaglagd vara. Vid tilldelning av råvara hade vidare

1 viss utsträckning villkor uppställts om användning för bestämd tillverkning,
och råvaror hade dirigerats med hänsyn till att viss produktion ansetts
böra främjas. Denna möjlighet till produktionsdirigering komme alltjämt
att kvarstå, om man bibehölle 3 § i tillämpning, och användning av
5 § kunde beräknas bli aktuell i huvudsak endast i sådana fall, då varan i
fråga ej låge under beslag och ej heller ansåges böra beslagläggas. Frågan
om att lägga järn under beslag hade sålunda tidigare varit aktuell, men
den hade fått förfalla, eftersom ett beslag på detta område skulle vara förenat
med stora olägenheter. Erforderlig dirigering av järnet hade dock
kunnat uppnås genom frivilliga överenskommelser. 5 g hade betydelse som
stöd för sådana överenskommelser, och den kunde sålunda sägas liksom

2 § utgöra ett komplement till beslagsbestämmelserna i 3 §. Kommittén
tänkte särskilt på det fall, att något enstaka företag genom att motsätta sig
åtgärder som funnes nödvändiga, skulle kunna äventyra effektiva och rationella
anordningar för lösande av de försörjningsproblem, som komme att
anmäla sig.

Beträffande tillämpningen av 5 § anför kommittén, att om det skulle
kunna komma i fråga att annat än för speciella undantagsfall tillämpa paragrafen
för produktionsdirigering eller forsling i större omfattning, riksdagen
borde erhålla tillfälle att uttala sig därom. Till de av priskontrollnämnden
framställda önskemålen hade kommittén ej tagit ställning, enär de
torde böra upptagas i anslutning till prisregleringslagen eller i särskild
lagstiftning.

Kommittén anför slutligen i denna del:

När kommittén fattat ståndpunkt till frågan om fortsatt tillämplighet av
5 § har kommittén tillmätt den omständigheten stor betydelse, att näringslivets
representanter i de centrala krisorganen anslutit sig till kravet på bibehållande
av dessa befogenheter för Kungl. Maj:t. Vidare synes industriförbundet
ej ha haft något att erinra mot det sätt, varpå befogenheterna under
den gångna tiden använts. Förbundet motiverar sålunda sitt yrkande om
upphävande av 5 paragrafens fullmakt med principiella skäl och det förhållandet,
att fullmakten använts i så ringa utsträckning, att något praktiskt
behov därav icke syntes föreligga. På grund härav och med hänsyn
till det ovissa ekonomiska läge, vari vårt land nu befinner sig och som
närmast synes ha accentuerats under det senaste halvåret, ävensom till 5
paragrafens betydelse för beredskapsfrågorna, har kommittén stannat för
att man ej för närvarande bör sätta paragrafen ur tillämpning.

Beträffande 6 § anför kommittén, att utrymme för tillämpning av ifrågavarande
paragraf icke torde föreligga i nuvarande situation, varför paragrafen
borde sättas ur tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Vad slutligen angår 7 § framhåller kommittén, att paragrafen vore ett
specialstadgande till 2, 4 och 5 §§, heroende på att elektrisk kraft till sin
juridiska natur ej vore att anse som förnödenhet. Eftersom man måste
räkna med att brist på elektrisk kraft komme att föreligga de närmaste
åren, vore den speciella fullmakt, som meddelats genom 7 § alltjämt erforderlig.
Kommittén åberopar härvid vissa av centrala driftledningen anförda
synpunkter av följande innebörd:

Med den risk för brist på kraft, varmed man måste räkna för de närmaste
åren, är det givetvis av stor betydelse, att kraftleverantörerna ställa
all tillgänglig kraft till förfogande. Det är sålunda ej ur allmän synpunkt
acceptabelt att en kraftleverantör, som ej får det pris för kraften han begär,
skulle kunna låta vattnet rinna bort hellre än att leverera till lägre pris.
Bestämmelserna om prisregleringsnämnd i 2 § 8 mom. i 1902 års lag innebära
ej garantier mot en sådan eventualitet. Även under tider, då ransoneringar
och regleringar på kraftområdet ej behöva vara i kraft, har förefintligheten
av en fullmaktslagstiftning den betydelsen, att den för kraftleverantörernas
del ersätter den marginal, som de eljest måste räkna med,
när de åtaga sig kraftabonnemang. Bortfaller fullmaktslagstiftningen, måste
kraftleverantörerna sålunda nedskära sina åtaganden för att ej behöva
riskera att ej kunna fullgöra dem. Även ur dessa synpunkter torde 1941
års lag och även 7 § förfogandelagen sålunda knappast kunna undvaras
för att möjliggöra att försörjningen tillgodoses intill gränsen för kraftverkens
kapacitet.

Kommittén sammanfattar sin ståndpunkt i fråga om tillämpningsförordnande
beträffande förfogandelagen för tiden efter den 1 juli 1949, att förordnandet
endast bör avse 2, 3, 5 och 7 §§ samt att således 4 och 6 §§
kunna uteslutas ur förordnandet.

Ledamoten av förfoganderättskommittén Holmbäck har i sin reservation
till kommitténs förslag förklarat, att han — med utgångspunkt från vad
man nu kunde förutse rörande det ekonomiska läget under tiden fram
till den 1 juli 1950 — icke kunde dela kommitténs uppfattning, att ett förordnande
borde beslutas, att 2 § andra stycket och 5 § skulle få tillämpas
under året 1 juli 1949—30 juni 1950. Holmbäck fortsätter:

Det gäller här förfoganden över den mänskliga arbetskraften (att varor
skola tillverkas, att forsling skall äga rum o. s. v.). Skälen till förfoganden
över mänsklig arbetskraft böra givetvis vara ännu starkare än skälen till
förfoganden över egendom. I full överensstämmelse härmed ha statsmakterna
även låtit arbetspliktslagen träda ur tillämpning. De yttranden, som
inkommit till kommittén från kristidskommissionerna, och de föredragningar,
som ägt rum för kommittén från ledamöter av dessa, ha emellertid
visat att icke ens på långa tag lika starka skäl föreligga att under året 1 juli
1949 till 30 juni 1950 tillämpa 2 § andra stycket och 5 § förfogandelagen
som att under samma tidsperiod tillämpa t. ex. 3 § samma lag. Kommitténs
motivering för sitt förslag visar samma sak. Under de år, förfogandelagen
gällt, ha 2 § andra stycket och 5 § förfogandelagen tillämpats i mycket
ringa utsträckning, och det är tydligt att man kan hysa den största tveksamhet,
om under den tid man nu kan överblicka, överhuvud en tillämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ning av de båda lagrummen kan bli nödvändig, såvida riket icke skulle råka
i krig eller krigsfara. Någon nödvändighet under nuvarande ekonomiska
konjunktur att då det gäller förfoganden över arbetskraft fatta så snabba
beslut som då det gäller beslag av varor torde icke föreligga. Ur denna
synpunkt behöver alltså icke riksdagen lägga den befogenhet i Kungl.
Maj :ts hand, som skulle följa av eif beslut att de båda lagrummen skulle
få tillämpas.

Ett beslut om att de båda lagrummen skulle få tillämpas skulle kunna få
den betydelsen, att det bildade en bakgrund, d. v. s. i realiteten ett visst hot,
vid förhandlingar mellan kristidskommissioner och näringslivets representanter.
Dessa sistnämnda skulle veta att om de icke ginge med på uppgörelser,
som önskades från den andra sidan, möjlighet alltid funnes att ett
administrativt förfogande ägde rum. En dylik bakgrund för förhandlingar
anser jag emellertid olämplig. Vidare skulle elt förordnande att de båda
lagrummen skulle få tillämpas möjliggöra ett administrativt beslut varigenom
ett företag ställdes om från att fullgöra redan avtalade leveranser
till att i stället ägna sig åt den produktion, som statsmakterna bestämde.
Tänkbart är för detta fall att ägaren till företaget icke själv vore ovillig
att företaga den produktion, varom vore fråga; i ett sådant fall komme
förfogandebeslutet att i realiteten rikta sig mot de personer, vilka slutit
kontrakt med företaget om leveranser från detta. Vid förfoganden av denna
typ griper man emellertid in i redan slutna civilrättsliga avtal. Man skjuter
uppfyllandet av dylika avtal i bakgrunden utan att det i förfogandelagstiftningen
finnes någon bestämmelse, som ger något skadestånd åt dem som
slutit avtalen med den firma, varom är fråga. Då dylikt skadestånd icke
heller torde utgå enligt allmänna regler i vårt rättssystem, komma de personer,
varom här är fråga, att träffas av förluster. Att möjliggöra dylika
ingrepp i redan slutna avtal synes böra ske endast om det visats vara tvingande
nödvändigt. Detta är emellertid icke händelsen.

Min uppfattning är att om det under tidsperioden 1 juli 1949—30 juni
1950 skulle, utan att krig eller krigsfara förelåge, ifrågasättas att förfoganden
över arbetskraft skulle äga rum, riksdagen bör bedöma det särskilda
fallet. Riksdagen har då att med utgångspunkt från de förhållanden, som
då föreligga, bedöma om ett ingripande är nödvändigt, om, vid jakande
svar härpå, 2 § andra stycket eller 5 § förfogandelagen bör sättas i lilllämpning
eller eventuellt en särlagsliftning skapas.

Fullt samma tankegång, som nu angivits, är tillämplig även på 7 §. Även
denna paragraf, som handlar om förfoganden över elektrisk kraft, innebär
möjligheter till förfoganden över arbetskraft. Även i det fall att ett förfogande
av den typ, som anges i paragrafen, skulle ifrågasättas under året
1 juli 1949 till 30 juni 1950, bör enligt min uppfattning ett särbeslut fattas
av riksdagen.

Jag anser alltså, att våren 1949 förordnande bör givas om tillämpning
blott av 2 g första och tredje styckena och 3 g förfogandelagen under året
1 juli 1949 till 30 juni 1950, och att alltså motsvarande förordnande icke
bör givas beträffande 2 g andra stycket och 4—7 gg.

Ledamoten av kommittén Ilastad anför i sin reservation till eu början
följande allmänna synpunkter:

Då tvångsregleringar enligt min uppfattning alltid ha en tendens att
draga med sig många menliga konsekvenser för produktionen på längre sikt
och därigenom hämma uppsvinget, framstår det för mig såsom det vikti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

gaste målet att snarast möjligt bringa ur tillämpning den förfogandelagstiftning,
vars för svensk rätt främmande principer allmänt ansetts godtagbara
allenast vid krig eller krigsfara samt under den omedelbara övergångstiden
efter en krigshushållning. Likaledes måste ansträngningarna
inriktas på att nu, mer än tre år efter krigets slut, fortast möjligt avveckla
de ännu bestående regleringarna eller ransoneringarna. Det kan i dagens
läge, även om framtidsutsikterna alltjämt äro ovissa, inte åberopas bärande
skäl för att lämna Kungl. Maj :t samma vidsträckta självständiga befogenheter
som under krigets avspärrning och som skänka Kungl. Maj:t möjligheter
till ett nästan obehindrat dirigerande av näringslivet. Tiden måste
nu åter vara inne, då kompetensen på hithörande område steg för steg återföres
till det normala, d. v. s. till vad som i stort sett gällt intill det andra
världskriget, med avbrott för krisåren 1914—1920, och då mera väsentliga
ingrepp i den enskildes eller näringslivets frihet ej fått företagas i annan
form än genom lagstiftning, d. v. s. genom samfällda beslut av Konung och
riksdag. Jag vill i detta hänseende erinra om vad 1946 års sakkunniga angående
riksdagens arbetsformer enhälligt uttalade, nämligen att den s. k.
ekonomiska lagstiftningen enligt § 89 regeringsformen bör underställas
riksdagen i den mån författningarna eller författningsändringarna innebure
ingrepp i medborgarnas frihet och egendom. 1948 års riksdag lämnade, när
den hade att behandla arbetsformerna, detta uttalande utan gensägelse.

Efter att härefter ha konstaterat, att för avveckling av de nuvarande
regleringarna och ransoneringarna och som en beredskap vid en tänkbar
skärpning av försörjningssvårigheterna inom någon viss produktion under
nuvarande bristande ekonomiska balans vissa grundstadganden i förfogandelagen
sannolikt icke kunde undvaras, framhåller Håstad, att den ovillkorliga
förutsättningen härför vore, att förfogandelagens tillämpningsområde
inskränktes utöver vad som föresloges i kommitténs betänkande liksom
att riksdagen erhölle större inflytande på nya regleringsplaner än betänkandet
anvisade möjlighet till. I nuvarande läge syntes påtagligt behov
av andra befogenheter än dem, som innefattades i 2 och 3 § g, d. v. s. rätt
till förfoganden och beslag samt, såsom en direkt beredskapsåtgärd i händelse
av elkraftbrist 7 §. 5 $ och 2 $ andra stycket borde under nuvarande
fredstid upphöra att gälla. Håstad fortsätter:

Redan den omständigheten att Kungl. Maj :t nu saknar befogenheter att
utan särskild lagstiftning ta arbetskraften i förfogande i form av tvångsåläggande
gör det principiellt betänkligt att låta Kungl. Maj:ts självständiga
befogenheter i avseende å producenterna bestå. Därtill kommer, att den
produktionsplikt, som kan åläggas enligt nämnda lagrum, blott har behövt
tillämpas i så ringa utsträckning, att den i förhandenvarande läge icke kan
länkas bli av någon större direkt betydelse. Skulle de nämnda lagbestämmelsernas
kvarstående motiveras med det indirekta hot, som dessa utgöra
emot näringslivets organisationer eller enskilda företagare, finner jag dctla
strida mot hela min uppfattning om förhållandet mellan statsmakterna och
produktionen, vilket bör frigöras från hotelser och onödig dirigering för
att i stället grundas på ömsesidigt förtroende och frivilligt samarbete. Och
härvid bör jordbruket behandlas lika med industrien och transportväsendet,
varför jag föreslår atl såväl § 5 som § 2 andra stycket inte sättas i

4 Ii i hd ny till riksdagens protokoll 1 sand. Nr 210.

Kungl. Maj.ls proposition nr 2i0.

kraft under nuvarande avvecklingstid. Om ändock av nu ej förutsebara skäl
ett statligt ingripande avseende produktionsplikt under denna tid skulle
anses nödvändigt, står den möjligheten Kungi. Maj:t öppen att i vanlig
Jagstiftningsordning inhämta riksdagens godkännande av ingripandet i
fråga.

Endast om det gäller upprustning av vårt försvar tala i nuvarande utrikespolitiska
spänningsläge olika skäl för att Kungl. Maj:t får behålla befogenheten
att enligt g 5 ålägga produktionsplikt. Dessa skäl behöva inte här
närmare utvecklas. I så fall kan man tänka sig, antingen att förutsättningarna
för tillämpning av g 5 omskrivas i lagtexten till att blott avse tillgodoseendet
av försvarsberedskapens behov eller också — därest det anses tekniskt
mindre lämpligt att för olika lägen ha två lagtexter för samma paragraf
— att riksdagen vid beslutet om bemyndigandet uttryckligen i direktiven
begränsar tillämpningen på angivet sätt.

Beträffande förhållandet mellan Kungl. Maj :t och riksdagen framhåller
Håstad, att det måste vara naturligt att nu sträva efter att i största möjliga
omfattning låta riksdagen få utöva den rätt till direkt medverkan, som riksdagen
när det gällt inskränkning i närings- och andra friheter varit enligt
grundlag eller praxis tillförsäkrad. Därför borde de beslut som Kungl. Maj :t
fattade med stöd av 2 och 3 gg i nuvarande avvecklingsskede underställas
riksdagen för godkännande. Håstad fortsätter:

För att inte syftemålet med ett statligt ingripande, t. ex. ett beslag skall
äventyras har jag dock ansett det ofrånkomligt att medge Kungl. Maj :t en
provisorierätt. Utnyttjar Kungl. Maj :t denna provisorierätt bör beslutet om
beslaget eller förfogandet underställas riksdagen så fort ske kan, d. v. s.
under löpande session genast och, om regleringen beslutes emellan sessioner,
vid riksdagens första sammanträde efter uppehållet. (Givetvis står det
Konungen fritt att i senare fallet om han så anser nödigt inkalla riksdagen
till tidigare dag, i enlighet med den tänkta nya formuleringen av riksdagsordningen
g 2 tredje stycket; samma rätt skall även tillkomma en minoritet
i endera kammaren enligt riksdagsordningen § 2 fjärde stycket.) Regleringsåtgärden
bör upphöra att gälla, om inte kamrarna inom 30 dagar efter
propositionens överlämnande till riksdagen godkänt densamma. Det förutsättes
härvid att den förordning, som riksdagen skall pröva, blott innefattar
regleringsåtgärdens principiella grunder. Övriga stadganden ha sin plats i
tillämpningskungörelser eller tillsynsmyndighetens cirkulär. Härigenom
skulle hinder ej resas för ändringar och jämkningar av praktisk art, och
endast vid ändring av de principiella grunderna för regleringen påkallas en
ny hänvändelse till riksdagen.

I alla de fall, då en regleringsåtgärd utan olägenhet i förväg kan underställas
riksdagen, bör detta ske. Och även jag finner det önskligt och
lämpligt, att regeringen vid förlängningen av förfogandelagen lämnar riksdagen
en översikt över försörjningsläget och eventuellt tilltänkta åtgärder.
Sannolikt torde dock regeringen härvid mera sällan tänkas vara i stånd att
konkret ange sina planer. Om riksdagen emellertid i något fall i förväg
skulle ha lämnat sitt medgivande till en regleringsåtgärd av här angivna
skäl — något som tidigare skett bl. a. i samband med jordbruksregleringen
— bör detta betraktas såsom en handling ekvivalent med ett efterföljande
riksdagsgodkännande, förutsatt att regeringens beslut ej går utom ramen
för riksdagens fullmakt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Öl

Detta system med riksdagens godkännande av regleringsåtgärdernas principiella
grunder — ett system vartill förebilder kunna hämtas från andra
länders fullmaktslagstiftning — skulle enligt min mening på ett effektivare
sätt än blotta regeringsmeddelanden jämlikt riksdagsordningen § 56 trygga
riksdagens behöriga inflytande på dessa för näringslivet och de enskilda
medborgarna djupt ingripande statliga åtgärder. Riksdagens medverkan är
naturlig icke blott därför att utstakandet av den ekonomiska politikens riktlinjer
måste tillhöra riksdagens centralaste uppgifter ulan även därför att
riksdagen har att företräda allmänintresset gentemot enskilda grupper eller
organisationer. Den riksdagsprövning, som kan väntas följa på ett regeringsmeddelande
i form av en debatt, lämnar eidigt all erfarenhet från debatter
om utrikespolitiska meddelanden föga garanti för grundlighet. Skall
det vara någon reell mening med en efterföljande riksdagsprövning, måste
regleringsåtgärderna även underkastas granskning i utskott. Och endast genom
ett direkt godkännande tryggas bägge kamrarnas rätt. Säkerligen skapas
genom en utskottsberedning även bättre förutsättningar för ärendets
sakliga behandling; en debatt omedelbart efter ett regeringsmeddelande kan
lätt bli politiskt tillspetsad.

Jag föreslår alltså, att riksdagen vid sitt »fullmaktsbeslut» inskriver i en
tillfällig tilläggsparagraf till förfogandelagen uttryckliga stadganden om
skyldigheten för Konungen att efteråt underkasta eventuella tillämpningsåtgärder
enligt §§ 2 och 3 förfogandelagen riksdagens prövning i och för
dessas godkännande.

Vad här sagts avser beslag eller förfogande av större räckvidd eller av i
den enskildes rättssfär ingripande art.

Ledamoten av kommittén Onsjö betonar även i sin reservation vikten av
att avvecklingen av regleringarna borde ske så snart som möjligt. Han ansluter
sig i huvudsak till kommitténs förslag beträffande förfogandelagens
tillämpning under tiden närmast efter den 1 juli 1949, varvid han dock
fäster särskild vikt vid kommitténs uttalande, att Kungl. Maj it bör bereda
riksdagen tillfälle att yttra sig i regleringsfrågor av större betydelse, där så
kan ske utan synnerliga olägenheter, samt att fullmakterna böra utnyttjas
endast i fall av särskild vikt. Emellertid anser Onsjö, att även 2 § andra
stycket och 5 § böra sättas ur tillämpning under nuvarande förhållanden.
Man anför härom:

Dessa bestämmelser, som äro avsedda att möjliggöra en tvångsdirigering
av produktionen, te sig i dagens läge stötande och orimliga. Det har nämnts
alt 5 § bl. a. skulle kunna vara tillämplig i händelse av en mjölkstrejk. Jag
anser inte att förfogandelagen är ett lämpligt eller effektivt instrument att
tillgripa i händelse av en konflikt av sådant slag och innebörden av bestämmelserna
är sådan, att de ej böra vara tillämpliga ens med den reservation
som kommitténs majoritet föreslagit.

I den mån bestämmelserna skulle tillämpas mot jordbrukarna skulle det
innebära eu tvångsdirigering som skulle ha likhet med arbetsplikt. Då vi
ej ha en tjänstepliktslag, böra ej heller bestämmelser av nu ifrågavarande
slag finnas.

Yttranden över förfoganderättskommitténs förslag. Beträffande f u I 1-m akternas allmänna innnebörd må till eu början anföras
följande uttalande av länsstyrelsen i Norrbottens lön:

Kiingl. Maj:ts proposition nr 210.

Länsstyrelsen finner de av kommittén anförda skälen för en fortsatt lagstiftning
på området övertygande och vill sålunda icke motsätta sig, alt
giltighetstiden för nu gällande lag förlänges. Vid bedömandet av detta spörsmål
anser länsstyrelsen det dock angeläget, att två synpunkter noga beaktas.
En förutsättning för att en med stöd av förfogandelagstiftningen genomförd
reglering av vissa förnödenheter skall kunna upprätthållas är, att
regleringen framstår att vara så nödvändig, att den uppbäres av folkets
flertal. I annat fall föreligger fara för att större eller mindre del av produktionen
går vid sidan av regleringen. Detta i sin tur kan föranleda den centrala
kommission, som handhar regleringen och som lärer grunda sina beräkningar
enbart på den produktion, som varit underkastad regleringen, att
bedöma försörjningsläget mera pessimistiskt än det i själva verket är. Det
torde vidare vid bedömandet av behovet av fortsatta regleringsåtgärder icke
böra förbises, att en reglering understundom kan i viss utsträckning motverka
eller försena en eljest önskvärd ökning av produktionen. Man torde
till exempel icke kunna bortse ifrån att den genomförda centraliseringen av
all slakt i viss mån kan medföra, att slaktfärdiga djur icke vid lämpligaste
lid kunna slaktas, detta till följd av transportsvårigheter eller anhopning av
slaktdjur vid slakterierna. Med det sagda har länsstyrelsen endast velat betona,
att man vid bedömandet av behovet av fortsatta regleringar även nödgas
beakta förhållanden, som icke komma till uttryck i statistiska beräkningar
över den produktion, som är underkastad reglering.

I de från näringslivets organisationer inkomna yttrandena anföres i allmänhet
liknande synpunkter beträffande tillämpningen i allmänhet av
förfogandelagen efter den 1 juli 1949, som kommit till uttryck i de till
betänkandet avgivna reservationerna. Av dessa yttranden må här följande
uttalanden återgivas:

Kommerskollegium understryker vikten av att tillfälle bereddes riksdagen
att uttala sig i regleringsfrågor av större betydelse, där så kunde ske
utan synnerliga olägenheter. Däremot syntes kollegium fullmakterna icke
böra förbindas med villkor att ingripanden enligt fullmakterna skulle
underställas riksdagens prövning. De skäl, som av kommittén anförts mot
en dylik begränsning av fullmakterna, syntes kollegium vägande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför beträffande Håstads förslag att
stadga skyldighet för Kungl. Maj :t att underställa vidtagna tillämpningsåtgärder
riksdagens prövning och godkännande, att förslaget enligt länsstyrelsens
mening tedde sig föga realistiskt. Riksdagens intresse av medinflytande
i fråga om lagens tillämpning torde, förutom genom inskränkningar
i samband med tillämpningsförordnandet, i erforderlig grad tillgodoses,
om, såsom kommittén förutsatte, Kungl. Maj :t i regleringsfrågor
av större vikt beredde riksdagen tillfälle att i förväg yttra sig eller, där så
ej kunde ske utan synnerliga olägenheter, i efterhand göra anmälan till
riksdagen genom muntligt meddelande enligt 56 § riksdagsordningen.

Livsmedelskommissionen anför beträffande samma förslag, att en förhandsdiskussion
av detta slag inom kommissionens område måste komma
att medföra synnerliga olägenheter. Vare sig det gällde beslag eller handels -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

reglering av viktiga livsmedel eller förnödenheter för jordbruket eller livsmedelsindustrien
förelåge alltid behov av största sekretess och snabba åtgärder.

Beträffande frågan, vilka paragrafer i förfogandelagen som böra få kvarstå
i tillämpning under året 1 juli 1949—30 juni 1950, äro meningarna i
yttrandena liksom inom kommittén mycket delade. Enighet synes råda om
att 2 § första stycket och 3 § alltjämt skola tillämpas liksom att 6 § skall
försättas ur tillämpning. I allmänhet tillstyrkes även, att 4 § skall försättas
ur tillämpning. Annan mening i sistnämnda hänseende uttalas dock av
fortifikations förvaltningen, flygförvaltningen, priskontrollnämnden, trafikkommissionen
och landsorganisationen.

Trafikkommissionen anför härom, att paragrafen i första hand hade betydelse
såsom ett komplement till befogenheten att meddela forslingsorder.
Med nuvarande goda transportmedelstillgång syntes tillsvidare ej behov
av 4 § för kommissionens vidkommande föreligga. Skulle till följd av försämrad
försörjning med avseende å driv- och smörjmedel eller reservdelar
till motorfordon avställning av motorfordon äga rum i större utsträckning,
kunde dock behovet av 4 § åter bli aktuellt. Fortifikationsförvaltningen
anför, att om 4 § sattes ur kraft, sådan anskaffning av mark, lokaler in. in.,
som framdeles kunde visa sig erforderlig, endast torde kunna genomföras
med anlitande av expropriationsförfarande, där ej frivillig uppgörelse kunde
träffas. Då ett förfogande med stöd av expropriationslagen toge förhållandevis
lång tid att genomföra, kunde detta, t. ex. vid markanskaffning
för befästningsändamål, under ogynnsamma förhållanden komma att inverka
menligt på försvarsberedskapen. Förvaltningen fortsätter:

Vad angår det behov av lokaler för militär myndighet, som för närvarande
tillgodoses genom förfogandelagen, får fortifikationsförvaltningen
meddela, att detta behov från och med den 1 juni innevarande år icke
längre föreligger, sedan vissa kronan tillhöriga lokaler kunnat frigöras för
ändamålet. Vad beträffar de markområden, som alltjämt disponeras jämlikt
nämnda lag, föras för närvarande förhandlingar angående frivillig upplåtelse,
vilka beräknas vara slutförda före den 1 juli i år. Därest uppgörelse
icke kunnat komma till stånd, torde fortifikationsförvaltningen, efter genomförande
av den ifrågasatta lagändringen, komma att med åberopande
av 27 § förfogandelagen hos Kungl. Maj:t hemställa, alt vederbörligt förfogande
skall äga bestånd viss tid efter det 4 § :s tillämplighet upphört, intill
dess kronans rätt att disponera marken blivit i annan ordning reglerad.
Då de ifrågavarande markbehoven sammanhänga med avvecklingen av beredskapen,
synes det förvaltningen som om dessa behov i förekommande
fall skulle kunna tillgodoses jämlikt 1 § beredskapsförfogandelagen i dess
lydelse enligt lag den 8 mars 1946 (SF 65/1946).

Yrkande att 2 § andra stycket och 5 § förfogandelagen icke skola tilllämpas
under ifrågavarande tidsperiod ha framställts av följande myndigheter
och sammanslutningar, nämligen socialstgrelsen, överståthållaråmbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

tet, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren
i Göteborg, handelskammaren i Gävle, Sveriges lantbruksförbund,
riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges redareförening. Samma
yrkande ha vissa reservanter i arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, livsmedelskommissionen
och industrikommissionen.

Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren
i Göteborg, riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges industriförbund
och Sveriges grossistförbund anse, att jämväl 7 § hör sättas ur tillämpning
under nämnda tid.

I övriga yttranden har kommitténs förslag i denna del mer eller mindre
direkt tillstyrkts.

Till stöd för yrkandena om att 2 § andra stycket och 5 § i fortsättningen
icke skola tillämpas anföras i yttrandena i stort sett samma argument som
de, vilka kommit till synes i reservationerna i kommittébetänkandet. Ur
motiveringarna må följande anföras:

Skånes handelskammare framhåller, att det vore synnerligen olyckligt
och orimligt, om den uppfattningen skulle vinna stöd i lag, att näringslivet
vid sina förhandlingar med krisorganen även under icke krigsmässiga förhållanden
skulle ha produktionsplikten som ett outtalat hot hängande över
sig. Samarbetet mellan statsmakterna och näringslivet gagnades utan tvivel
bäst av att förekommande förhandlingar fördes i en förtroendefull anda
och utan häntydningar på statsmakternas möjligheter att tillgripa förfogandelagen,
om uppgörelse i godo icke kunde träffas.

Handelskammaren i Gävle anför bland annat:

Statsmakternas stöd förefaller ej heller böra skänkas åt kristidskommissionernas
och priskontrollnämndens strävan att vid sina förhandlingar
kunna utnyttja dessa paragrafer som ett maktmedel mot näringslivets representanter.
Om sådana motiv få medverka vid en lags tillkomst, innebär
det en alltför långt driven misstro mot näringslivet i gemen och en allvarlig
anklagelse mot dess företrädare för bristande lojalitet. Den gångna, för näringarna
ytterst besvärliga krigstiden, ger icke belägg för riktigheten av
sådana anklagelser. Det är otvivelaktigt i det allmännas intresse, att förhållandet
mellan våra statsmakter och näringslivet grundas på förtroende
och samarbete och att produktion och distribution icke onödigt dirigeras
eller utsättas för hotelser från myndigheternas sida.

Sveriges industriförbund anför bland annat:

Emot paragrafens användning hittills föreligger icke någon erinran från
förbundets sida, vilket är naturligt, då fullmakten använts i synnerligen
ringa utsträckning. Antalet fall, då paragrafen kommit till användning,
ha varit så få och av sådan speciell natur, att det synes förbundet helt klart,
att något egentligt behov av paragrafen för närvarande icke föreligger. Att
åberopa denna omständighet till stöd för alt paragrafen icke bör sättas
ur tillämpning synes förbundet illa rimma med målsättningen att ur för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

fogandelagen utmönstra vad som ej befinnes nödvändigt.-----De skäl,

som åberopats för bibehållandet av 5 §, ha avsevärt mindre styrka än vad
som anförts beträffande beslagsfullmakten. Bestämmelserna om förfogande
och beslag ge redan de kommissionerna utomordentliga befogenheter, som
icke behöva kompletteras med speciella bestämmelser om produktionsålägganden
för att kommissionerna skola kunna fullgöra på dem ankommande
uppgifter. De bristsituationer, som kunna uppstå, torde för övrigt i första
hand komma att avse importvaror. På importområdet ha emellertid kommissionerna
genom importlicensgivningen så stora möjligheter till ingripanden,
att några ytterligare maktmedel icke synas erforderliga. Ett utelämnande
av 5 § i fullmakten skulle stå i god överensstämmelse med riksdagens
uttalande att förfogandelagen hörde begränsas så, att Kungl. Maj :t
icke erhölle vidsträcktare befogenheter än som betingades av rådande förhållanden.

Sveriges redareförening framhåller, att det icke längre vore ur landets
synpunkt erforderligt, att redarna skulle i administrativ ordning kunna
åläggas att utföra transporter med sina fartyg. Situationen syntes vara
densamma, såvitt anginge behovet att kunna i administrativ ordning ålägga
andra näringsutövare än redare skyldighet att utföra tjänstbarheter. Andra
personer än näringsutövare och med dem jämställda kunde icke enligt allmänna
förfogandelagen i adminstrativ ordning åläggas att utföra arbetsprestationer.
Sistsagda princip syntes böra gälla alla arter av arbetsprestationer
och sålunda även beträffande näringsutövare och med dem jämställda
personer.

Av de yttranden, vari kommitténs förslag i förevarande hänseende tillstyrkts,
må följande anföras:

Arméförvaltningen framhåller, att det ur försvarets synpunkt framstode
som nödvändigt, att Kungl. Maj:t även under budgetåret 1949/50, såvitt
rörde krigsmateriel, ägde de i nuvarande 2 § andra stycket och 5 § förfogandelagen
angivna befogenheterna. Därest Kungl. Maj :t erhölle dylika
befogenheter, syntes det ur försvarets synpunkt vara av mindre betydelse,
huruvida förutsättningarna för dessas utövning bestämdes genom ny författningstext,
som blott avsåge tillgodoseendet av försvarsberedskapens behov,
eller om sagda förutsättningar utan författningsändring genom direktiv
av riksdagen begränsades i angivet avseende.

Livsmedelskommissionen framhåller beträffande 5 §, att det kunde försvaras,
att här göra skillnad mellan företagare och anställda. För att bemästra
de svårigheter, som i nuvarande läge kunde uppkomma, syntes det
nämligen vara nödvändigt för Kungl. Maj:t att i speciella undantagsfall
ha möjlighet att genom ålägganden ingripa i produktionsapparaten. Dessa
ålägganden måste då givetvis i första hand riktas mot företagarna. I flertalet
fall kunde åläggandena helt säkert bli effektiva, även om de anställda
icke kunde tvingas medverka till åläggandets uppfyllande. Om de anställda
funne åläggandet obefogat, torde man visserligen få räkna med att de ned -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

lade arbetet. Häri låge emellertid i viss mån en garanti för att förfogande
av ifrågavarande slag endast skedde, då så vore oundgängligen nödvändigt.
— Sedan den föreslagna ändringen av 15 § genomförts, kunde det icke med
fog påstås, att dessa befogenheter skulle kunna användas som hot eller
påtryckningsmedel vid förhandlingar om frivilliga uppgörelser med företagare.
Om företagare vid förhandlingarna för prestationer begärde ersättning,
som med hänsyn till det allmänna prisläget vore oskäliga, kunde
givetvis den situationen uppstå, att företagaren hade att välja mellan att
nedsätta sitt krav till belopp, som ansåges skäligt, eller att låta förfogandelagen
träda i tillämpning. Även i senare fallet erhölle han dock full skälig
ersättning. Befogenheterna kunde således vara indirekta påtryckningsmedel
endast mot företagare, som begärde sådan ersättning, som enligt riksvärderingsnämndens
praxis icke kunde anses skälig.

Departementschefen. Innan jag närmare går in på frågan om den omfattning,
i vilken fullmakt bör lämnas Kungl. Maj:t att tillämpa förfogandelagen
under tiden 1 juli 1949—30 juni 1950, vill jag framhålla, att enligt
min åsikt — liksom enligt kommitténs — nu rådande förhållanden i väsentlig
utsträckning kunna anses som av krig föranledda utomordentliga förhållanden
och att motsvarande förhållanden, så vitt nu kan bedömas,
komma att föreligga jämväl under nyssnämnda tid.

1 enlighet med vad jag förut anfört bör i detta sammanhang, i den mån
detta vid nuvarande tidpunkt är möjligt, försörjningsutsikterna för det
kommande året beröras. Jag vill därvid förutskicka, att nu endast mycket
allmänna uttalanden kunna göras härom. Förhållandena ute i världen
äro så labila, att det är ytterst svårt att förutspå något för framtiden. Det
bör dock nämnas, att under den senaste tiden en viss omsvängning i den
internationella prissituationen kunnat iakttagas. Därest denna tendens
kommer att fortgå, synas ökade förutsättningar för en gynnsam utveckling
av vårt försörj ningsläge föreligga.

Vad till en början angår livsmedelskommissionens område kvarstår, sedan
matfettsransoneringen denna dag upphävts, endast ransoneringen av kött
och fläsk, socker och kaffe. Vid sidan härav bör beaktas, att en del råvaruregleringar
fortfarande äro i kraft såsom beträffande spannmål, feltråvaror
och plåt. Att nu närmare angiva tidpunkten för hävandet av ransoneringarna
av kött och fläsk samt socker är icke möjligt. Vissa utsikter torde dock
finnas att häva dessa ransoneringar under det närmaste året. Kafferansoneringen
är nödvändig, så länge valutaläget gör en begränsning av kaffeimporten
nödvändig. Bestämdare förutsägelser äro icke heller på denna punkt
möjliga.

Vad bränslet angår har regleringen av handeln med ved redan upphävts
i vad avser ved, som avverkats efter den 30 september 1948, och torde när
som helst kunna helt slopas. Likaledes torde det vara möjligt att inom den
närmaste framtiden upphäva regleringen av handeln med stenkol. Koks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

regleringen torde däremot komma att kvarstå ännu någon tid. Vad de
flytande bränslena angår, är försörjningsläget här helt beroende av valutautvecklingen
samt av prisutvecklingen å de utländska marknaderna. I fråga
om eldningsolja ha prissänkningstendenser gjort sig gällande, vilket medfört,
att försörjningen med denna vara nu ter sig något ljusare, särskilt med
hänsyn till att import kan ske mot betalning i pund. I fråga om bensin är
prisläget mera oklart, vilket gör att någon ökning av importen knappast
torde kunna påräknas, då varje sådan ökning måste betalas i dollars. Med
hänsyn till nu antydda ovisshetsmoment torde man böra räkna med att
regleringarna på detta område komma att bestå vid ingången av nästa
budgetår.

I fråga om skogsindustriella produkter är handeln med pappersmassa,
papp och papper fri utom så vitt angår tidningspapper, där avtal föreligger
mellan tidningspappersbruken och svenska tidningsutgivareföreningen
om begränsning av leveranserna av sådant papper till hemmamarknaden.
Vidare ha väsentliga lättnader kunnat äga rum i fråga om virkesregleringen.
Att i nuvarande läge uttala sig om, när sistnämnda reglering helt kan slopas,
är icke möjligt.

I fråga om övriga varuslag äro regleringarna väsentligen betingade av
den försörjningsknapphet, som förorsakats av den av valutaläget betingade
importbegränsningen. I den mån detta läge lättar, kunna också lindringar
äga rum beträffande regleringarna. Att försöka att skissera den sannolika
utvecklingen härför låter sig dock icke göra.

Såsom tidigare i olika sammanhang anförts är det angeläget, att kvarstående
regleringar hävas, så snart förutsättningar därtill finnas. Nya regleringar
komma ej heller att genomföras, såvida icke genom nu oförutsedda
händelser en väsentlig försämring av det utrikespolitiska läget eller vårt
valutaläge inträder. Jag vill även göra reservation för ett skördeutfall,
väsentligt under genomsnittet.

Med utgående från dessa överväganden finner jag uppenbart, att fullmakten
beträffande förfogandelagens tillämpning under ett år efter den
1 juli 1949 måste omfatta 2 § första stycket och 3 §. I denna punkt synes
för övrigt enighet råda.

Likaledes synes enighet råda därom, att 6 § icke behöver tillämpas i nuvarande
läge.

Vad 4 § angår instämmer jag med kommittén därutinnan, alt ur folkförsörjningssynpunkt
behov av tillämpning av lagrummet, så vitt nu kan bedömas,
knappast kommer att föreligga under den tid, varom nu är fråga.
Däremot torde skäl föreligga för att lagrummet alltjämt bör kunna tillämpas
för tillgodoseende av militära beredskapsbehov. Vissa militära myndigheter
ha i remissyttrandena uttalat sig härför. Med hänsyn till angelägenheten
av att åtgärder icke vidtagas, vilka kunna medföra eu försämring av
förutsättningarna för eu effektiv militär försvarsberedskap, tinner jag mig
böra förorda, att förordnandet om förfogandelagens tillämpning skall om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

fatta även 4 §, varvid dock fullmakten bör begränsas till att avse tillgodoseendet
av militära beredskapsbehov.

Återstå så 2 § andra stycket samt 5 och 7 §§. Från näringslivets sida
liksom från vissa reservanter inom förfoganderättskommittén ha bestämda
invändningar rests mot att dessa paragrafer — i varje fall 2 § andra stycket
och 5 § — skola äga tillämpning under ifrågavarande tid. Även om jag
icke kan frånkänna dessa invändningar visst berättigande, anser jag dock
i likhet med kommittén möjlighet alltjämt böra föreligga att tillämpa dessa
lagrum. Därvid har jag särskilt lagt vikt vid den uppmjukning av ersättningsreglerna,
som föreslagits i det föregående. Jag vill även betona, att
ifrågavarande lagrum liksom hittills komma att tillämpas ytterst restriktivt
och endast när tvingande skäl föreligga.

Jag får alltså förorda, att förordnande om förfogandelagens tillämpning
under tiden 1 juli 1949—30 juni 1950 skall omfatta 2, 3, 5 och 7 §§ samt,
med den begränsning som nyss angivits, 4 §.

Beträffande fullmakternas tillämpning må här anföras, att jag instämmer
även därutinnan med kommittén att innan nya regleringar införas,
frågan därom bör underställas riksdagen, där så utan olägenhet kan ske.
Jag vill å andra sidan betona, att förutsättningarna i många fall äro sådana,
att syftet med regleringen löper risk att förfelas eller att i varje fall
allvarliga olägenheter kunna uppkomma, om regleringen blir känd före
dess ikraftträdande. Särskilt gäller detta fall, där möjlighet till hamstring
förefinnes. Förhållandena vid bensinransoneringens införande ha givit en
tydlig illustration härtill. Sedan en ny reglering införts, bör riksdagen
omedelbart underrättas därom genom meddelande jämlikt § 56 riksdagsordningen.
Dylik underrättelse får emellertid icke ha karaktären av ett
underställande, så att regleringen endast får provisorisk karaktär, till dess
riksdagen godkänt densamma. Olägenheterna härav ha påvisats av kommittén,
i vars uttalanden jag instämmer.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över
förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av samma lag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga 3)1, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Carl 1). Ossmark.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 april
1949.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 5 april 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 24 mars 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 15
och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om
fortsatt giltighet av samma lag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet, hovrättsrådet
E. W. Z. Göransson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Knngl. Maj.ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Kock, lagrådets den
7 april 1949 avgivna utlåtande över det den 24 mars 1949 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av
samma lag, därvid föredraganden hemställer, dels att förslaget, som av
lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande, dels ock att Kungl. Maj:t
i sanmia proposition måtte föreslå riksdagen att lämna sitt samtycke till
att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § andra stycket allmänna förfogandelagen
förordnar, att 2—5 och 7 §§ samma lag skola äga tillämpning under tiden
den 1 juli 1949—den 30 juni 1950, 4 § dock endast i den mån det erfordras
för att tillgodose krigsmaktens beredskapsbehov.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ingvar J.son Rörs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

fil

Bilaga 1.

Allmän förfogandelag den 22 juni 1939.

Inledande bestämmelse.

1 §. Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, förordna, att vad i 2—22 §§ stadgas skall äga tillämpning;
dock må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre
Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda
inom trettio dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästfoljande
riksdag inom trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma
efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

Om förfogande.

2 §. Finnes erforderligt, för att inom riket eller inom visst område av
riket tillgodose behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen
eller produktionen, eller för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig
för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna, att
sådan förnödenhet ställes till kronans förfogande, vare ägare eller innehavare
därav pliktig att, om Konungen så föreskriver, avstå densamma till
kronan, i den mån den icke må av ägaren eller innehavaren behållas enligt
vad nedan i 10 § stadgas.

Är förnödenhet, som enligt föreskrift skall avstås till kronan, ej i så berett
skick, som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet, vare
ägaren eller innehavaren, om Konungen så bestämmer, pliktig att innan förnödenheten
avstås eller därefter låta den undergå nödig beredning, i den
mån denna enligt gängse förfarande med förnödenheten och ortens sed
skulle hava verkställts av ägaren eller innehavaren, om förnödenheten ej
tagits i anspråk av kronan.

Föreskrift enligt denna paragraf må avse jämväl förnödenhet, som efter
föreskriftens meddelande tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes
till riket eller inom riket införes till visst område.

3 §. För behov, som angives i 2 § första stycket, äger Konungen föreskriva,
att beslag skall läggas å där avsedd förnödenhet. Sådan föreskrift
må meddelas jämväl beträffande förnödenhet, som avses i 2 § sista stycket.
Då beslag lagts å förnödenhet, må ägare eller innehavare av förnödenheten
icke förfoga däröver i vidare mån än i 10 § stadgas.

Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande ägaren eller innehavaren
förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver han till
länsstyrelsen en till Konungen ställd ansökning om beslagets hävande, skall
beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

från utgången av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter
ingavs.

4 §. Där det för att tillgodose behov, som avses i 2 §, eller för sjukvårdsändamål
eller för beredande av tjänstelokal åt offentlig myndighet eller för
annat liknande ändamål finnes erforderligt, att kronan förfogar över fastighet,
byggnad, järnväg eller annan anläggning eller över fartyg, motorfordon
eller annat transportmedel utan att egendomen avstås till kronan, vare
ägare eller innehavare av egendomen pliktig att, i den mån Konungen så
föreskriver, ej mindre till kronan upplåta egendomen eller del därav jämte
tillhörande inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig
ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen. Vad nu är stadgat
gälle ock om byggnad, som erfordras till bostad åt driftspersonal, samt
om mark eller byggnad för upplag.

Ägare eller innehavare av fastighet eller byggnad, som enligt föregående
stycke upplåtes, är dock berättigad att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme
å fastigheten eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes förfogar över
bostad. Log 30 mars 1940.

5 §. Där det för att tillgodose behov, som avses i 2 §, finnes erforderligt,
att från fastighet tillhandahålles förnödenhet, som där frambringas eller
finnes tillgänglig, eller att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes
eller iståndsättes viss förnödenhet, eller där för tillgodoseende av
behov som nyss är sagt eller eljest för tillgodoseende av ändamål av betydelse
för det allmänna finnes erforderligt, att med järnväg, fartyg, motorfordon
eller annat transportmedel verkställes forsling för kronans räkning,
allt utan att kronan i övrigt förfogar över egendomen, vare ägare eller innehavare
av sådan egendom pliktig att, i den mån Konungen så föreskriver,
ombesörja, att förnödenheten frambringas, tillverkas, beredes, iståndsättes
eller tillhandahålles eller forsling som nyss sagts verkställes, så ock vidtaga
därför erforderliga åtgärder.

Ägaren eller innehavaren må ej i vidare mån än i 10 § stadgas förfoga
över förnödenhet, som enligt vad nu sagts skall tillhandahållas från fastigheten
eller tillverkas vid anläggningen. Lag 30 mars 1940.

6 §. Finnes erforderligt, för att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring
av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål, att
kronan förfogar över byggnad, vare ägare eller innehavare av byggnaden
pliktig att, efter vad Konungen föreskriver, upplåta byggnaden eller del
därav till kronan, i den mån ej byggnaden erfordras till bostad eller för
rörelse eller annan verksamhet eller eljest genom upplåtelsen skulle vållas
avsevärd skada eller olägenhet. Vad sålunda stadgas om byggnad skall äga
motsvarande tillämpning beträffande markområde eller annat utrymme.
Lag 30 mars 1940.

1 §. Finnes erforderligt, för att inom riket eller inom visst område av riket
tillgodose befolkningens eller produktionens behov av elektrisk kraft för
belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål eller för att bereda tillgång
till elektrisk kraft för något ändamål av betydelse för det allmänna, att från
starkströmsanläggning tillhandahålles elektrisk kraft för kronans räkning
eller att kronan eljest förfogar över anläggningen eller del därav utan att
anläggningen avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av anläggningen,
om Konungen så föreskriver, pliktig att på anfordran av den
Konungen därtill bemyndigat tillhandahålla elektrisk kraft från anläggningen
för kronans räkning samt vidtaga härför erforderliga åtgärder eller
upplåta anläggningen eller del därav till kronan under den tid och i den

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 63

omfattning, som för varje särskilt fall bestämmes av den, som gjort anfordran.

8 §. Förfogande skall verkställas så, att den vars rätt därav beröres icke
lider större förfång än av omständigheterna föranledes. Menar någon att
förfogande på grund av särskilda omständigheter för honom medför synnerlig
skada eller olägenhet, må han till länsstyrelsen ingiva till Konungen
ställd ansökan om hävande av förfogandet.

Tages växande skog i anspråk genom förfogande, som avses i 4 eller 5 §,
må avverkning bedrivas av kronan eller åläggas ägaren eller innehavaren
utan hinder av de inskränkningar i rätten därtill, som må finnas i lag stadgade;
dock må avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning
ej ske utan tvingande skäl.

9 §. Föreskrift enligt 2, 3, 4, 5, 6 eller 7 § må avse alla eller blott vissa
ägare eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften vare gällande
mot ägare eller innehavare, när han fått del därav; dock skall föreskrift,
som avser förnödenhet, vilken framvinnes eller införes efter föreskriftens
delgivning, gälla från det förnödenheten framvunnits eller införts.

10 §. Har föreskrift meddelats enligt 2 § första eller tredje stycket, 3 §
iörsta stycket eller 5 §, må ägare eller innehavare av förnödenhet behålla
eller använda så mycket därav, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt
behov för honom eller den, som av honom njuter kost eller stat. Där i
särskilt fall synnerliga skäl därtill äro, äger dock Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigat förbjuda ägare eller innehavare att i någon
män förfoga över förnödenhet, som förvärvats i uppenbart syfte att åter avyttra
densamma.

I de fall, där föregående stycke första punkten vinner tillämpning, äger
Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat bestämma, huru mycket
av förnödenheten, som ägare eller innehavare må behålla eller använda. Beslut,
varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara avgörande för
frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren dessförinnan
vidtagit.

Har beslut, som avses i denna paragraf, meddelats av annan än Konungen,
må ägaren eller innehavaren sist å tjugonde dagen från det han erhöll del
av beslutet anföra besvär hos Konungen; dock skall beslutet lända till efterrättelse
utan hinder av anförda besvär, om ej Konungen annorlunda förordnar.

§• Ägare eller innehavare av förnödenhet, som skall avstås till kronan
eller tagits i beslag, vare pliktig upplägga, förvara och vårda den. Kan ägaren
eller innehavaren ej tillfredsställande fullgöra vårdnadsplikten, skall
han därom ofördröjligen göra anmälan hos länsstyrelsen.

Förnödenhet, som jämlikt 2 § skall avstås till kronan, skall av ägaren
eller innehavaren avlämnas inom tid och å ort inom länet eller angränsande
län, som bestämmes av Konungen eller av den Konungen därtill bemyndigat.

12 §. Då förnödenhet i fall, som avses i 2 eller 5 §, avlämnats eller eljest
tagits i besittning för kronans räkning, vare kronan ägare av förnödenheten.

13 §. Meddelas föreskrift, varom stadgas i 2, 4, 5, 6 eller 7 §, äger
Konungen tillika förordna, att egendom eller annat skall avstås eller eljest
ställas till förfogande eller forsling verkställas icke åt kronan utan åt annan,
som därvid bestämmes.

Då sådant förordnande meddelats, skall vad i denna lag stadgas om kronan
i tillämpliga delar gälla beträffande den, som sålunda sättes i kronans
ställe.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Om de grunder, efter vilka ersättning skatt utgå, m. in.

14 §. För förnödenhet, eller annat, som jämlikt 2 § avstås till kronan
eller enligt 5 g ställes till kronans förfogande, för forsling, som enligt sistnämnda
paragraf verkställes för kronans räkning, samt för elektrisk kraft,
som enligt 7 g tillhandahålles för kronans räkning, utgår ersättning med
belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion
eller återför sälj ning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen
regelmässigt inverkande förhållanden.

I fråga om egendom, som enligt 4, 6 eller 7 § upplåtes till kronans begagnande,
lämnas ersättning efter enahanda grund för den för upplåtaren
förlorade avkastning eller nytta.

15 §. I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket
ersättning enligt 14 § bör ulgå, skola taxor å nämnda pris upprättas. I
taxorna upptages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de
i 14 § angivna grunderna för ersättningens fastställande och med hänsyn
till föreliggande omständigheter vid tiden för taxornas upprättande. Taxa
skall gälla för riket eller för visst område av riket.

Taxor, varom i denna paragraf förmäles, upprättas av riksvärderingsnämnden.
Har enligt prisregleringslagen fastställts visst pris, som vid frivillig
försäljning av viss förnödenhet eller vid frivillig transport av visst slag
ej må överskridas eller må överskridas endast efter tillstånd, skall så anses
som om detta pris varit upptaget i taxa varom nyss är sagt; dock att priset
icke skall gälla som taxepris för annat område av riket eller i vidare mån
än priset är gällande enligt prisregleringslagen.

Gäller taxepris för förnödenhet eller annat, som avses i 14 §, skall ersättningen
därför utgå efter nämnda pris. Skulle tillämpningen av taxepriset
på grund av särskilda omständigheter innefatta synnerlig obillighet, må
ersättningen av riksvärderingsnämnden bestämmas till högre belopp; dock
att vad sist är sagt icke skall äga tillämpning i fråga om pris, som fastställts
enligt prisregleringslagen och som enligt nämnda lag icke må överskridas.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej
föras. Lag 13 juni 19M.

16 S- Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter
och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 2 § första stycket,
då föreskriften meddelades,

om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 2 $ andra stycket undergått
beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 2 § tredje stycket,
då framvinnandet eller införandet skedde, samt

om förnödenhet eller annat enligt 5 § ställts till kronans förfogande,
forsling enligt samma paragraf verkställts för kronans räkning eller elektrisk
kraft enligt 7 § tillhandahållits för kronans räkning, då egendomen
ställdes till förfogande, forslingen verkställdes eller kraften tillhandahölls.

17 §. Har ägare eller innehavare av förnödenhet enligt 11 § upplagt, förvarat
eller vårdat förnödenheten, må han därför åtnjuta ersättning efter
vad som finnes skäligt. Skall förnödenheten avlämnas å annan ort än den
där förnödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren för förnödenhetens
forsling till orten för avlämnandet åtnjuta ersättning efter vad som finnes

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 65

skäligt; i fråga om sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad i 14
—16 gg är stadgat.

18 g. Skall förnödenhet jämlikt 2 § avstås till kronan eller jämlikt 5 §
ställas till kronans förfogande, och möter ej genom ägarens eller innehavarens
förvållande hinder att förnödenheten tages i besittning för kronans
räkning, stånde kronan faran för att förnödenheten av våda förstöres, försämras
eller minskas.

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning
av egendom som upplåtits med nyttjanderätt, må, efter vad skäligt
finnes, ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren i följd därav fått vidkännas.

Häves beslag eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten avstås
till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av beslaget,
gälde kronan skälig ersättning för skadan.

Har egendom, varöver kronan förfogat jämlikt 4, 6 eller 7 §, lidit skada
eller avsevärd försämring, lämnas skälig ersättning därför.

19 g. Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den
myndighet, som Konungen därtill bemyndigat. Ändring i myndighetens beslut
må sökas hos riksvärderingsnämnden.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av riksvärderingsnämnden.

över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej
föras.

20 §. Ersättning enligt denna lag skall, så snart den blivit till beloppet
bestämd, gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet,
eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

Fullgör ej den, som enligt 13 g satts i kronans ställe, honom åliggande
skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, vare kronan
pliktig att, på ansökan av den till ersättning berättigade, gälda ersättningen.

21 g. Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås
till kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,
framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma
skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till
säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären
det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet,
som salts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,
där part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet
förfara på sätt i 186 g ulsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Om uppgifisplikt.

22 g. Det åligger envar att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet
eller av kristidsmyndighet, som Konungen bestämmer, lämna upplysning,
huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet, som avses
i 2 g, eller i vad mån han frambringat, tillverkat, berett eller iståndsatl
förnödenhet, som avses i 5 g, eller framställer elektrisk kraft vid anläggning,
som avses i 7 g.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, all han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, varom
upplysning begärts, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller
5 — Ii i han g till riksdagens protokoll 1940. 1 sand. Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker
och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående
undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid,
då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna
angående husrannsakan äga tillämpning. Lag 15 maj 1942.

Om straff och åtal.

23 §. Har någon med vetskap därom, att föreskrift meddelats enligt 2, 3,
4, 5, 6 eller 7 §, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört
förnödenhet eller annat, som föreskriften avser, eller underlåtit att fullgöra
honom enligt 11 § åliggande skyldighet att taga hand om sådan förnödenhet
eller eljest åsidosatt vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften
eller av bestämmelser, som meddelats med stöd av denna lag, straffes
med dagsböter eller fängelse. Är brottet med hänsyn till omständigheterna
att anse såsom grovt, vare straffet fängelse eller straffarbete i högst
två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen avsett egendom av betydande myckenhet eller omfattning.

Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 22 § vägrat att lämna
upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning
eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet
rörande i första stycket av samma paragraf angivna förhållanden.
Lag 15 maj 1942.

24 §. Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan
undersökning eller granskning, som i 22 § sägs, må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen
eller granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med
dagsböter eller fängelse.

25 §. Fälles någon till straff enligt 23 §, skall domstolen, där ej särskilda
förhållanden till annat föranleda, förklara egendom som undanhållits eller,
där överlåtelse av egendomen skett, gods eller penningar, som den tilltalade
i samband med överlåtelsen mottagit förverkade eller, om egendom som sålunda
skolat förklaras förverkad ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att
utgiva ersättning för egendomens värde. Lag 15 maj 1942.

26 §. Brott, som i 24 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter
angivelse av målsäganden.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävenom förverkad egendom och utdömd
ersättning, varom i 25 § förmäles, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

27 §. Har föreskrift om avstående av förnödenhet ännu ej blivit gällande
mot ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av bestämmelserna i
2—22 §§ upphör, vare föreskriften utan verkan. Beslag enligt 3 § och förfogande
enligt 4, 5, 6 eller 7 § gälle ej längre än till nyss angivna tid, där
ej annat följer av vad i 28 eller 29 § stadgas. I fråga om ersättning, vartill
någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid, eller för upplåtelse,
som därefter gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.
Lag 15 maj 1942, som trätt i kraft 28 s. in. och tillika innehåller följande:
Vad i 27—29 §§ stadgas rörande upplåtelse av fastighet, byggnad eller anläggning
för bestämd tid och rörande ersättning skall äga giltighet även
efter det allmänna förfogandelagen upphört att gälla. — Bestämmelserna i

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

28 § om kronans rätt till ersättning skola icke gälla, där upplåtelsen ägt
rum före denna lags ikraftträdande.

28 §. Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund
av föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen
gälla under bestämd tid, dock högst tio år.

När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hållas
syn; och gälle om syneförrättningen och klander därav vad som stadgas
med avseende å jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid avträdet
vara i bättre skick än vid tillträdet, äge kronan för det belopp, vartill
den genom förbättringen uppkomna värdestegringen vid avträdessynen uppskattas,
rätt till betalning ur fastigheten enligt vad nedan sägs, dock endast
såvitt fråga är om nödig förbättring. Har avdrag för förbättring gjorts vid
bestämmande av den ersättning, som tillkommer jordägaren i anledning av
fastighetens ianspråktagande, skall anteckning därom göras i synehandlingen;
och äge kronan icke rätt till betalning ur fastigheten för vad sålunda
guldits. Vid tillämpning av vad i detta stycke stadgas skall byggnad eller
annan anläggning, som för kronans räkning utförts under upplåtelsetiden,
räknas såsom tillbehör till fastigheten, om kronan till jordägaren avstår
sin rätt till byggnaden eller anläggningen.

Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan
enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå med
samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbalken
stadgas, där beloppet ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Om så finnes lämpligt, må beloppet fördelas å flera förfallodagar.
Klandras synen av jordägaren, varde förfallotiden för kronan tillkommande
belopp bestämd av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren, äge
kronan på grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla utmätning
av fastigheten.

Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp som
enligt andra stycket tillkommer kronan.

Om fastighetens ianspråktagande samt angående avträdessynen skola anteckningar
göras i intecknings- eller fastighetsboken enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar. Lag 15 maj 1952. (Ang. ikraftträdande m. m.
se vid 27 §.)

29 §. Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än
i 28 § sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla
under bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts om fastighet skall ock
tillämpas å byggnad eller annan anläggning, som ej är tillbehör till fast
egendom. Lag 15 maj 1952. (Ang. ikraftträdande in. in. se vid 27 g.)

30 g. Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, om verkställighet av föreskrift, varom stadgas i 2,
3, 4, 5, 6 eller 7 g, samt om användande för det avsedda behovet av vad
enligt denna lag tagits i anspråk, så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser,
som må erfordras för tillämpning av denna lag. Lag 15 maj
1952.

31 g. Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt alt tvångsvis taga
i anspråk förnödenheter eller tjänstbarheter, som enligt gällande författningar
tillkommer militär myndighet eller ock civil myndighet för luftskyddets
behov eller polismyndighet för ordningsmaktens behov. Lag 15 maj
1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Denna lag (22 juni 1939) träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling
(utkom 27 juni 1939), och gäller t. o. in. den 31 mars 1940. Förordnande,
som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet,
dock alt vad i 27 g stadgas rörande upplåtelse av fastighet för drivande
av jordbruk och rörande ersättning skall äga giltighet även därefter. I 24 §
meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse
av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om sådant
under tiden för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, skall äga
tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

Genom denna lag upphäves lagen den 31 mars 1938 (nr 89) om förfogande
över viss egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag).

Enligt lag 2 april 1948 skall allmänna förfogandelagen äga fortsatt giltighet
t. o. in. den 30 juni 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Bilaga 2.

(it»

(Redogörelse angiven av förf ägande rätlskommittén, avseende förhållandena

vid årsskiftet W48/W.)

Huvuddragen och oinfattningen av de nuvarande krisregleringarna.

Krisregleringarna lia genomförts med stöd av förfogandelagen och Kungl.
Maj:ts administrativa befogenheter enligt § 89 regeringsformen. Därjämte
ha i några fall regleringar genomförts med stöd av 5 § prisregleringslagen,
som innehåller bestämmelser om s. k. tvångskartellering och nyetableringsspärr.
Vissa regleringar ha slutligen genomförts på frivillighetens väg, vanligen
genom avtal mellan vederbörande försörjningsmyndighet och en stundom
på myndighetens initiativ tillkommen sammanslutning av fabrikanter,
grossister, importörer etc.

I det följande skall lämnas en översiktlig sammanställning av de viktigaste
kristidsförfattningarna för att belysa dessa författningars omfattning,
natur och innehåll.

1. Beslag.

a) Livsmedelsk o in missionens verksam hetsom råd e.

Beslagsförfattningarna inom livsmedelskommissionens verksamhetsområde
uppgå till cirka 30, men antalet beslaglagda varor är betydligt större.
De viktigaste hithörande varorna äro spannmål och fodermedel, rotfrukter,
potatis och potatisprodukter, konstgödsel, smör, vissa fettråvaror av såväl
animaliskt som vegetabiliskt ursprung samt kaffe, te och kakao.

Beslaget på spannmål grundar sig på kung. nr 417/1943. I stort sett gäller
att brödsäd och korn av odlaren endast får användas som utsäde och förmalas
för husbehov. Icke fullgod vara och avrens få därjämte användas såsom
foder, dock högst till en myckenhet av 5 % av odlarens totala skörd av
brödsäd resp. korn. Förmalningskorten ha borttagits i samband med hävandet
av mjöl- och brödransoneringen. T norra Sverige gälla vissa skiljaktigheter.
— | fråga om överlåtelse gäller, att odlare får sälja brödsäd och korn
endast till anställda för husbehov samt till svenska spannmålsaktiebolaget,
auktoriserade spannmålshandlare och kvarnar samt i övrigt mot inköpsbevis.
Även här gälla delvis andra regler för norra Sveriges del. — Beträffande
brödsäd och korn föreligger leveransskyldighet till handeln eller kvarnarna.
Sådan skyldighet förekommer ej längre beträffande fodersäd.

Stråfoder har varit under beslag men hela den därpå grundade regleringen
är numera upphävd.

Köttvaror i allmänhet ligga ej under beslag utan endast animaliska fettämnen
(kung. nr 1026 och 1027/1940). Angående regleringen av handeln
med köttvaror se nedan under 2.

Beslag på vissa råvaror för foderblandningar (kung. nr 677/1939, 302 och
753/1940 och 626/1941) innefattar föreskrifter om att tillverkare av sådana
hlandningar skall följa vissa föreskrifter om blandningarnas sammansättning
(villkor för rätt all köpa råvaror och använda egna råvaror).

Beslaget på potatismjöl (kung. nr 922/1941) tjänar som grundval för viss
kvotering av försäljningen från Sveriges stärkelseproducenters förening.

Med stöd av heslaget på smör (kung. nr 1025/1940) har föreskrivits skyldighet
för mejeri att i den utsträckning Svenska mejeriernas riksförening

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

påkallar leverera till riksföreningen. Vidare regleras sammansättningen av
s. k. restaurangblandning, som tillverkas vid mejeri.

I fråga om beslag på vissa såsom råvaror vid margarin- och tvättmedelsfabrikation
använda fettämnen (kung. nr 317, 714 och 979/1940 och
<578/1941) gäller, att tillverkare av margarin och ransonerade tvättmedel
äger för tillverkningen förfoga över råvarorna i fråga under villkor att han
ställer sig till efterrättelse de föreskrifter angående proportionerna av i den
färdiga varan ingående fettämnen, som livsmedelskommissionen meddelar.

b) Industrikommissionens ve r k s a in h e t s o m r å d e.

Inom industrikommissionens verksamhetsområde förekommo beslag på
följande varor den 15 juni 1948:

Cement, tegel, fönsterglas, maskinglas, radiatorer, isolerad tråd och kablar,
skrot av icke smidbart järn, aluminium och legeringar därav, antimon,
kadmium, magnesium, bly, tenn, koppar och zink samt legeringar därav,
bleckplåt, salt in. fl. industrikemikalier, kalcinerad soda, titandioxid och
titanvitt, zinkvitt, zinksulfitvitt (litoponl, blyvitt, kolofonium, hartsbeck,
kokillolja, kärnolja, paraffin, vissa vaxer, glycerin, linolja, spackelfärg samt
färg och kitt innehållande vissa oljor etc., trycksvärta, oljefernissa, kinesisk
och japansk träolja, bilgummi, hudar, skinn och läder, ull, bomull, importerat
garn innehållande ull eller bomull, bomullsgarn för fiskeriändamål,
skördegarn, lin, linblår, jute och garn därav, cellull och cellullgarn samt
konstsilke.

Endast i fem tall voro dessa beslag ej kompletterade med handelsreglcrande
kungörelse. Under senare hälften av 1944 samt åren 1945 och 1940
genomfördes ett stort antal lättnader i regleringarna, men sedan försörjningsproblemen
under år 1947 ånyo accentuerats ha vissa regleringar måst
återinföras. I vissa fall ha försäljning och förbrukning kunnat helt frigivas,
men själva beslagskungörelsen har av ransoneringstekniska skäl. bl. a. hänsyn
till uppgiftsskyldigheten, formellt hållits i kraft. Helt fri försäljning och
förbrukning vore medgiven beträffande cirka 20 av uppräknade varuslag.

c) Bränslekommissionens verksamhetsområd e.

Allmänt beslag lades hösten 1941 (kung. nr 792/1941) på ved i hela landet,
men det hävdes i de fyra nordligaste länen i december 1943. Handeln
bar i huvudsak letts genom auktoriserade uppköpare (skogsägareföreningar
in. fl.). Vedhandeln på landsbygden för husbehov har dock under hela kristiden
varit relativt fri. Beslaget på massaved och props hävdes 1944 men
återinfördes genom kung. nr 138/1945. Den 1 januari 1949 har vedbeslaget
utom beträffande massaved och props hävts och hela vedregleringen befinner
sig nu i ett avvecklingsskede.

Beslag på trävaror av furu och gran infördes genom kung. nr 156/1946.

Beslag på kol och koks genomfördes genom ett flertal kungörelser 1940
och 1941.

Beslag på bensin och lättbentyl har lagts genom kung. nr 50/1948.

Papper och papp in. m. ha lagts under beslag genom kung. nr 119/1947
och 820/1947. Utleveranserna minskades med bestämda procentsatser och
den som drev handel skulle fördela varorna på kunderna med hänsyn till
deras inköp 1946. Genom avtal mellan bränslekommissionen och pappersbruksföreningen
begränsades utleveranserna på hemmamarknaden. Råvarutillgången
för pappersbruken säkerställdes genom avtal mellan pappersbruksföreningen
samt cellulosaföreningen och trämasseföreningen. Bränsle -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

kommissionen har vidare träffat överenskommelser med olika sammanslutningar
och företag angående begränsning av pappersförbrukningen. Förhud
har meddelats mot tillverkning av lyxkaraktär. Från den 1 januari 1949 har
bränslekommissionen emellertid upphävt de handelsreglerande bestämmelserna
på detta område.

2. Handels-, användnings- och förbrukningsregleringar utan beslag.

Ett 60-tal sådana kungörelser ha utfärdats sedan år 1939. I det följande
redovisas i kronologisk ordning vissa som äro av större intresse.

Kung. nr 627/1939 ang. inskränkning i rätten att framföra lastbil eller
traktor ävensom i försäljningen av flytande bränsle för drivande av sådant
fordon.

Kung. nr 699/1939 ang. reglering av försäljningen av bensin och lättbentyl
samt sådan varas användning för drivande av vissa fordon (bl. a. bestämdes,
att automobil etc. ej fick framföras med bensin som drivmedel utan att
innehavaren tilldelats inköpskort eller inköpshäfte för bensin eller fått KB:s
tillstånd att framföra fordonet).

Kung. nr 700/1939 ang. reglering av användningen och försäljningen av
motorbrännolja och fotogen för drivande av vissa fordon.

Kung. nr 112/1940 ang. förbud i vissa fall att använda central varmvattenberedningsanläggning.

Kung. nr 903/1940 och 904/1940 ang. handeln med grädde samt tillverkningen
av och handeln med ost (bestämmelser om felthalt in. in.).

Kung. nr 173/1941 ang. reglering av förbrukningen av köttvaror. Handeln
och användningen av köttvaror samt rätten att slakta reglerades genom
denna kungörelse. Nedslaktning får ej ske utan att antingen tillstånd lämnats
till slakt av djur av ifrågavarande slag (slakteri- eller trafikanttillstånd)
eller särskilt medgivande lämnats till nedslaktning av det ifrågavarande
djuret (slaktlicens). För den yrkesmässiga slakten fordras alltså antingen
slakteritillstånd (tillstånd alt slakta) eller trafikanttillstånd (tillstånd
att låta slakta hos innehavare av slakteritillstånd). Slaktlicens meddelas i
regel endast för husbehovsslakt.

Alla förut gällande slakteritillstånd i södra och mellersta Sverige upphävdes
den 15 februari 1948. Nya tillstånd fordrades därefter för yrkesmässig
slakt. Slakteritillstånd kunde endast beviljas den som dels hade erforderliga
lokaler för rörelsen, dels bedrev rörelsen så att effektiv övervakning
utan svårighet kunde anordnas, dels underkastade sin rörelse daglig
kontroll i den ordning livsmedelskommissionen föreskrev och dels förband
sig att på skäliga villkor och i den ordning beställningar inkommo utföra
slakt. Kontrollen skulle utövas av kontrollant, som avlönades av livsmedelskommissionen
men tillståndsinnehavaren skulle tillhandahålla livsmedelskommissionen
medel motsvarande avlöningskostnaderna. Vid ansökan om
slakteritillstånd skulle fogas förbindelse att inbetala sådant belopp. Som villkor
för slakteritillstånd gällde att innehavaren skulle ställa sig till efterrättelse
de bestämmelser livsmedelskommissionen meddelade. Vidare skulle
tillståndsinnehavaren vara skyldig att till visst pris inköpa råister och rålalg,
som utbjöds till honom, in. m.

Från juni 1944 hade slaktgodemännens uppgifter varit begränsade till
viss kontrollverksamhet i samband med fodersädesavslåendet. I januari 1948
beslöts återinförande av fortlöpande tillsyn över djurägarnas innehav av
djur genom slaktgodemännen. Dessa förordnades av kristidsnämnderna och
kommunerna betalade deras arvode. Statsbidrag kunde erhållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kung. nr 226 och 1003/1941 ang. försäljningen och förbrukningen av
smörjmedel. Motorfordon tick ej framföras för egen motor med mindre fordonets
innehavare antingen tilldelats inköpskort för inköp av smörjmedel
för fordonet eller meddelats särskilt tillstånd att förbruka smörjmedel för
framförande av fordonet. Som villkor för rätt att använda smörjmedel för
motorfordon skulle gälla rayonbegränsning (för buss skyldighet att ej använda
den lör annat än linjetrafik utan särskilt tillstånd). Ändringar genom
kung. nr 42/1943 och nr 34/1944.

Kung. nr 704/1941 ang. inskränkning i rätten att använda elektrisk kraft
för ånggenerering; jämför även nr 820/1941.

Kung. nr 757/1941 ang. handeln med ägg. Äggproducent, som ej vann avsättning
för av honom producerade ägg, ägde få dem inlösta genom livsmedelskommissionens
försorg i den ordning och enligt de närmare föreskrifter
som kommissionen bestämde.

Kung. nr 32/1942 ang. handeln med småvirke (ej ved, massaved och
timmer).

Kung. nr 213/1942 ang. handeln med bränntorv. Den som tillverkade
bränntorv till avsalu eller yrkesmässigt drev handel med sådan vara, fick,
därest han ej vann avsättning för varan, hembjuda den till bränslekommissionen
enligt de närmare föreskrifter kommissionen meddelade. Hade ej
bränslekommissionen inom 30 dagar etter det sådan hembjudan skett anvisat
köpare eller förklarat, alt partiet skulle inköpas för statens räkning,
tick innehavaren överlåta detsamma utan iakttagande av bestämmelserna i
kungörelsen.

Kung. nr 609/1942 med vissa bestämmelser ang. tillverkning och försäljning
av bröd.

Kung. nr 722/1942 ang. viss reglering av förvärv av skogsavverkningsrätt.

Kung. nr 873/1942 ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av
brännbara vätskor. Fordon eller farkost fick ej framföras med flytande
bränsle som drivmedel med mindre innehavaren tilldelats inköpskort eller
särskilt tillståndsbevis.

Kung. nr 61/1943 ang. tillverkning och försäljning av charkuterivaror.

Kung. nr 627/1943 ang. handeln med glasvaror in. in. samt användningen
av kärl av glas och plåt in. m. (partihandelsauktorisation för obegagnade
glasvaror; handelsauktorisation för begagnade glasvaror).

Kung. nr 906/1943 ang. handeln med ved och träkol (beslag gällde förut i
hela landet men hävdes nu i de fyra nordliga länen). Om på grund av stadgandet
i 3 § andra stycket förfogandelagen beslag på ett vedparti upphört att
gälla, fick innehavaren av partiet, därest bränslekommissionen ej inom 30
dagar efter hembud anvisat köpare till partiet eller förklarat, att partiet
skulle inköpas för kronans räkning, överlåta detsamma utan iakttagande av
föreskrifterna i kungörelsen.

Kung. nr 706/1945 ang. handeln med och användningen av bilgummi.
Lastbil eller omnibus, varå bilgummi var monterat, fick ej framföras för
egen motor med mindre fordonets innehavare erhållit tillstånd att använda
fordonet i trafik (körtillstånd). Dessutom bestämmelser om rayonbegränsning.

Kung. nr 714/1945 ang. inskränkning i rätten att använda textilvaror för
yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu.

Kung. nr 51/1946 ang. användningen av kärl av glas eller plåt in. in.

Kung. nr 630/1946 ang. förbud mot användning av vissa slag av rör av
smidbart järn eller stål vid tillverkning av vissa varor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kung. nr 87/1947 ang. ändring i kung. nr 706/1945 ang. reglering av handeln
med och användningen av bilgummi. Lastbil, omnibus eller personbil,
varå bilgummi var monterat, fick ej framföras för egen motor med mindre
fordonets innehavare hade körtillstånd.

Kung. nr 804/1947 ang. ändring av kung. nr 706/1945. Körtillstånd medförde
ej rätt att framföra bilen sön- och helgdag eller kl. 18—24 dag före
sön- och helgdag eller kl. 0—5 efter sön- och helgdag med mindre innehavaren
hade särskilt tillstånd.

Industrikommissionen har beträffande handelsregleringar utan beslag
inom sitt verksamhetsområde uppgivit följande.

Handelsreglering utan beslag förekomme beträffande bomullsgarn för
fiskeriändamål samt tågvirke, linor och bindgarn. Sistnämnda tre varuslag
finge numera försäljas och förbrukas fritt.

Handelsreglering genom avtal hade genomförts beträffande lättbetongblock,
visst maskinglas, silver i viss utsträckning, fenolpressmassor o. dyl.,
hudar, skinn och läder samt vissa textilier. Därjämte hade viss förtursrätt
genomförts med avtal beträffande värmeledningspannor, spisar, radiatorer,
linoleuminattor samt järn, stål och tackjärn.

Kommissionen har anmärkt, att även i fall, då verksamheten i första hand
vore grundad på frivilliga överenskommelser, hade förfogandelagen ofta indirekt
såsom ett ofrånkomligt alternativ till de frivilliga överenskommelserna
haft sin betydelse vid deras tillkomst.

Även inom övriga försörjningskommissioners och priskontrollnämndens
områden ha i stor utsträckning regleringar grundats på överenskommelser.
Sålunda har exempelvis hela import- och partihandeln med kol och koks
större delen av kristiden varit reglerad genom avtal mellan staten och
Svenska Kolimportörers förening u. p. a.

3. Produktionsregleringar.

Då eu vara lagts under beslag ha stundom föreskrifter meddelats i direkt
produktionsreglerande syfte. Vid tilldelningen av beslaglagd råvara har möjlighet
sålunda förelegat att reglera produktionens omfattning och inriktning
genom uppställande av villkor för råvarans användning. Exempel härpå finnas
inom textilområdet och inom skobranschen, där tilldelningen av råvara
bundits vid skyldighet att tillverka standardiserade artiklar i viss omfattning.
Med stöd av pappersbeslaget har förbud meddelats mot tillverkning av
lyxkaraktär. Även i administrativ ordning ha bestämmelser — i likhet med
under första världskriget — utfärdats angående tillverkningen av vissa
varor. Som exempel kunna anföras följande:
kung. nr 903/1940 (maximifetthalt på grädde),
kung. nr 904/1940 (osts fetthalt m. in.),

kung. nr 718 1942 (tillverkning av tvätt- och rengöringsmedel innehållande
fett in. in. endast efter tillstånd av industrikommissionen),
kung. nr 61/1943 (sammansättningen av vissa charkuterivaror),
kung. nr 630/1946 (raka rör av smidbart järn eller stål med en godstjocklek
av 2 mm eller däröver finge ej användas som material för viss tillverkning).

■f. T ronsportregleringar.

Under kriget ha ett flertal kungörelser om transportregleringar inom landet
utfärdats (exempelvis regleringarna av transporterna av ved, träkol och
torv).

6 - Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

På sjöfartens område har trafikkommissionen utövat sin reglerande verksamhet
genom licensgivning med stöd av en särskild lag (nr 176/1940) med
vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg. Därjämte må i detta
sammanhang omnämnas lagen om förbud i vissa fall om överlåtelse eller
upplåtelse av fartyg in. in. (nr 299/1939).

5. Regleringar på grund av 5 § prisregleringslagen.

Kung. nr 712/1940 ang. handeln med ved. Viss handel med ved skulle endast
tillkomma den som vore medlem av Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund eller avgivit förbindelse att ställa sig till efterrättelse villkor,
som upptagits i avtal mellan bränslekommissionen och riksförbundet (»vedhandlareförbindelse»).
Kungörelsen upphävdes i samband med tillkomsten
av vedbeslaget hösten 1941.

Kung. nr 717/1942 ang. handeln med råkol. Rätt att yrkesmässigt köpa
och sälja råkol tillkom endast den som av bränslekommissionen erhållit tillstånd
(ett mindre antal bolag och sammanslutningar fick auktorisation).

Kung. nr 660/1943 ang. begränsning i rätten för importör att''bedriva handel
med vissa textilvaror. Sådan rätt skulle endast tillkomma medlem i textilgrossisternas
riksförbund och två andra sammanslutningar och dem som
till priskontrollnämnden avgivit förbindelse att ställa sig till efterrättelse
villkor i avtal med nämnda sammanslutningar.

Kung. nr 73/1943 ang. begränsning av rätten att bedriva partihandel med
färger, droger och kemikalier. Sådan rätt skulle endast tillkomma medlem
av färghandelns leverantörförening eller kemikaliegrosshandelns importörförening
u. p. a. eller den som till priskontrollnämnden avgivit förbindelse
att ställa sig till efterrättelse villkor i avtal med nämnda sammanslutningar.
Liknande kung. nr 267/1943 ang. begränsning av rätten för importör att
bedriva viss detaljhandel med samma varuslag.

Kung. nr 80/1946 ang. begränsning av rätten för importör att bedriva handel
med vissa textilvaror (liknande företräde för medlemmar av textilgrossisternas
riksförbund. Sveriges beklädnads- och manufakturhandlareförbund
eller konfektionsindustriföreningen).

6. Regleringar rörande elektrisk kraft och gas.

I början av kriget föreskrev Kungl. Maj:t med stöd av sin ekonomiska
lagstiftningsmakt vissa restriktioner i fråga om användningen av elektrisk
kraft. Sedermera stiftades en särskild lag nr 925/1941 om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas och den har sedermera legat till
grund för de ransoneringar och övriga restriktioner, som förekommit på
dessa områden.

7. Produktionsskijldighet.

5 § förfogandelagen har i mycket ringa utsträckning blivit tillämpad. På
ett område, där frågan om produktionsskyldighet i större omfattning aktualiserades,
nämligen på vedens område, blev skyldigheten reglerad genom en
särskild lag nr 199/1940 om skyldighet att avverka ved till avsalu, sedermera
ersatt av lagen nr 493/1942 om avverkningsskyldighet. Med stöd av
dessa lagar ha kristidsstyrelserna ägt att efter bränslekommissionens anvisningar
ålägga skogsägarna att avverka viss myckenhet ved och massaved
till avsalu samt upplägga det avverkade på eller i närheten av egendomen.
Om skogsägare underlåtit att fullgöra avverkningsskyldigheten, har bränslekommissionen
ägt besluta om avverkning för kronans räkning. Ersättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

till skogsägaren har då utgått icke med normalpris utan med det lägre garantipriset.
Några straffpåföljder för underlåtenhet att fullgöra avverkningsskyldighet
ha däremot ej varit stadgade.

8. Clearing och prisutjämningsavgifter m. m.

Ett betydelsefullt led i den reglerande verksamheten har ofta varit en
clearing av priserna. Sålunda ha exempelvis de fossila och flytande bränslena
i samband med importen clearats till enhetliga priser. Frågan om principerna
för clearing underställdes riksdagen genom prop. nr 191/1941. Där
så kunnat ske har clearingen grundats på avtal, men i andra fall har
clearingen genomförts tvångsvis.

Inom handelskommissionen har funnits en speciell form av clearingkassor.
Den prisclearing, varom här är fråga, har avsett att befordra handelsutbytet
med visst land. Av dem som exporterat till detta land ha uttagits
prisutjämningsbidrag, som använts till att nedbringa priserna på från
samma land importerade varor, vilkas priser varit alltför höga i förhållande
till den svenska prisnivån. (Jämför FK:s prot. hösten 1945 nr 41 sid. 10.)

Under efterkrigstiden har frågan om prisutjämningsavgifter spelat en
framträdande roll för att verka utjämnande i spänningen mellan exportpriser
och hemmamarknadspriser. Denna fråga har varit reglerad på grund
av en kunglig förordning den 25 maj 1945 (nr 256), sedan riksdagen godkänt
förslag därom, som framlagts i prop. nr 255/1945. I vissa fall ha genom
överenskommelser prisutjämningsavgifterna fått ersättas med att medel avsatts
till s. k. konjunkturutjämningsfonder, innebärande att viss del av
exportpriset inbetalats till fonder, som ej få tagas i anspråk förrän om visst
antal år. Sådana överenskommelser ha träffats mellan bränslekommissionen,
å ena sidan, samt Svenska trävaruexportföreningen, Svenska cellulosaföreningen
och Svenska trämasseföreningen, å andra sidan.

I detta sammanhang kan slutligen nämnas, att varuregleringarna ej sällan
använts som grund för prisreglering, i det att som villkor för licenser
och andra medgivanden uppställts, att angivna priser icke finge överskridas.
Prisvillkor ha funnit användning icke endast vid handels- och förbrukningsregleringar
utan även vid transport-, export- och importregleringar.
Därvid ha-kommissionerna haft stöd av ett uttalande av finansministern i
prop. nr 217/1941 med förslag till prisregleringslag.